SOU 1986:56
Personförsäkringslag : delbetänkande
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 5 april 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Carl Lidbom att tillkalla sakkunniga för att se över försäkringslagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades sex sakkunniga, som antog namnet försäkringsrättskommittén.
Kommittén lade den 15 december 1977 fram ett förslag till konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84), som kom att ligga till grund för konsumentförsäkringslagen (198038).
Härefter har kommittén arbetat med frågor som rör livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. I det betänkande som härmed överlämnas föreslås sålunda en personförsäkringslag, som skall ersätta försäkringsavtalslagens bestämmelser om sådana för- säkringar. Arbetet har bedrivits i nordiskt samarbete, men som redovisas närmare i betänkandet har någon fullständig rättslikhet mellan de nordiska länderna inte kunnat uppnås.
I arbetet med detta betänkande har följande ledamöter och experter deltagit.
Ledamöter Professorn Jan Hellner t.o.m. den 25 juni 1980 (ordförande)
Justitierådet Bertil Bengtsson fr.o.m. den 27 augusti 1980 (ordförande)
F. (1. riksdagsledamoten, t.o.m. den 20 september 1982 borgmästaren Gudmund Ernulf
Riksdagsledamoten, förbunds- t.o.m. den 25 juni 1980 och juristen Stig Gustafsson fr.o.m. den 21 december 1982
Förhandlingsombudsmannen fr.o.m. den 21 december 1982 Sven-Olof Hägglund
Riksdagsledamoten, pastorn fr.o.m. den 14 november 1980 Sven Johansson t.o.m. den 20 december 1982
Förbundsordföranden Roland Larsson
Lagmannen Anders Palm
Verkställande direktören Richard Schönmeyr
Riksdagsledamoten, ombuds- mannen Anna-Greta Skantz
Experter Kammarrättslagmannen Per Anclow
Försäkringsdirektören Gerhard Grabe
Försäkringsjuristen Urban Green
Försäkringsdirektören Sven Hallgren
Förhandlingsombudsmannen Sven—Olof Hägglund
Kammarrättsassessom Per Anders Lindgren
Utredningschefen Kjell-Åke Persson
Överinspektören Yngve Pettersson
Professorn Carl Martin Roos
F örsäkringschefen Gunde Rosencrantz
Direktören Arne Sandell
Kommendörkaptenen Nils Skaar
Byråchefen Hans Stenberg
t.o.m. den 25 juni 1980
fr.o.m. den 9 maj 1980
t.o.m. den 25 juni 1980
fr.o.m den 9 oktober 1979 t.o.m. den 27 augusti 1984 avliden den 14 juli 1983 fr.o.m. den 28 augusti 1984 fr.o.m. den 14 februari 1978 t.o.m. den 31 december 1980
fr.o.m. den 11 mars 1981 t.o.m. den 20 december 1982
fr.o.m. den 28 augusti 1984
fr.o.m. den 13 mars 1981
fr.o.m. den 9 oktober 1979
t.o.m. den 8 oktober 1979
t.o.m. den 11 april 1979
Chefaktuarien Åke Unneryd fr.o.m. den 4 november 1981
Departementsrådet fr.o.m. den 12 april 1979 Thomas Utterström
Försäkringsdirektören fr.o.m. den 20 januari 1981 Björn Wallerberg
Avdelningsdirektören t.o.m. den 12 mars 1981 Karin von Willebrand
Försäkringsdirektören t.o.m. den 27 augusti 1984 Hilding Åberg
Sekreterare i denna del av arbetet har varit numera chefsrådmannen Leif Carbell (t.o.m. den 30 juni 1980), hovrättsassessorn Hans Jacobson (fr.o.m. den 15 december 1978) och hovrättsassessorn Anders Beskow (fr.o.m. den 1 januari 1985). Huvuddelen av utskrifts— och redigeringsarbetet har utförts av assistenten Viveca Engstrand.
Ledamoten Schönmeyr har reserverat sig mot vissa delar av förslaget. Särskilda yttranden har avgetts av ledamoten Palm och av experterna Green, Lindgren och Wallerberg.
Sedan år 1983 arbetar kommittén också med ett förslag till en skadeförsäkringslag. Detta arbete kommer nu att fortsätta.
Stockholm den 15 december 1986 Bertil Bengtsson Stig Gustafsson Sven-Olof Hägglund Anders Palm Richard Schönmeyr /Hans Jacobson
Anders Beskow
1.2 Kommitténs arbete
Innehåll Förkortningar Litteratur . . . Sammanfattning Summary . Lagförslag . . . . . 1 Förslag till personförsäkringslag . . 2 Förslag till lag om införande av personförsäkringslagen (1988:000) . . . . . . . . 3 Förslag till lag om tillämpning av bestämmelser i personförsäkringslagen (1988: 000) på grupplivförsäk- ringar som meddelas av staten . . . 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal . . . . . . . . 5 Förslag till lag om ändring 1 konsumentförsäkringslagen (1980: 38). . 6 Förslag till lag om ändring 1 konkurslagen (1921: 225) 7 Förslag till lag om ändring 1 utsökningsbalken . . 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden . . . . . . 9 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) . ' 10 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1930: 106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda . . 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt . 1 Inledning . . 1.1 Kommitténs uppdrag.
16
19
21
37
53 57
86
89 90 92 93 94 95
97
98
2.1 2.2 2.3 2.4 2.5
2.6
2.7
4.1 4.2
4.3 4.4
SOU 1986z56 Nuvarande lagstiftning m.m.. . . 110 Lagen (1927. 77) om försäkringsavtal 110 Konsumentförsäkringslagen (1980:38) . 125 Försäkringsrörelselagen (1982: 713) 127 Grunder för försäkringsverksamhet . . . 129 Allmänna försäkringsvillkor för individuell försäkring 131 2. 5.1 Livförsäkring 131 2.5.2 Sjukförsäkring . . 136 2. 5. 3 Olycksfallsförsäkring . 139 Familjerättslig lagstiftning. . . . 142 2. 6 1 Förhållandena under försäkringstiden 142 26.2 Förhållandena efter försäkringsfall 144 Skatterättslig lagstiftning . . . . . . 146 2.7.1 Inkomst- och förmögenhetsbeskattning 146 2.7.2 Arvs- och gåvobeskattning 150 Försäkringsverksamheten i Sverige 155 Försäkringsformer . 159 Inledning . 159 Individuell försäkring . . 159 4.2.1 Livförsäkring med grunder 159 Kapitalförsäkringar 159 Livränteförsäkringar . 160 4.2.2 Annan individuell försäkring . 162 4. 2. 3 Försäkringsbestånd m.m. 163 Gruppförsäkring. . . . . 165 Kollektivavtalsgrundad försäkring m.m. 175 4. 4. 1 Inledning. . . . . 175 4.4.2 Vissa gemensamma bestämmelser m.m. 178 AMF-försäkringarna . . . . 178
Lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogs- brukarnas försäkringspaket 184 SAF/PTK- -försäkringarna m.m. . 187 Information . . 191 Vissa statistiska uppgifter 194 4.4.3 Försäkringarna 195 Arbetslöshetsförsäkring. . 195 Försäkring om avgångsbidrag (AGB) 196 Lagen (1976. 380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). 197 Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) 199 Tjänstegrupplivförsäkring (TGL), Avtals- grupplivförsäkring (AGL) och Grupplivför-
säkring genom avtal (GLA) för lantbrukare,
yrkesfiskare och skogsbrukare . . . . . 202 Avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) . . . 209 Pensionsförsäkringar . . . . . . . . . 211 Allmänmotivering till personförsäkringslagen . . . . . 217
5 Behovet av ny lagstiftning — en särskild personförsäk-
ringslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 6 Tillämpningsområdet för den nya lagen . . . . . 219 7 Målsättningen för den nya lagen . . . . . . . . 225 7.1 Individuell försäkring . . . . . . . . . . . . 225 7.2 Gruppförsäkring. . . . . . . . . . . . . . 234 7.3 Kollektivavtalsgrundad försäkring . . . . . . . 239 8 Förhållandet till annan lagstiftning m.m. . . . . . 243 8.1 Försäkringsrörelselagen och grunderna . . . . . 244 8.2 Tillsynsverksamhetens betydelse . . . . . . . . 246 8.3 Familjerätten . . . . . . . . . . . . . . . . 247 8.4 Utsökningsrätten . . . . . . . . . . . . . . 248 8.5 Skattelagstiftningen . . . . . . . . . . . . . 249 9 Systematiken i lagen . . . . . . . . . . . . . 251 10 Information . . . . . . . . . . . . . . . . 253 10.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 253 10.2 Informationsreglernas innehåll . . . . . . . . . 255 10.3 Ansvar för brister 1 informationen . . . . . . . 260 11 Försäkringsavtalet m.m. . . . . . . . . . . . . 264 11.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . 264 11.2 Försäkringstiden . . . . . . . . . . . . . . . 265 11.3 Rätten till försäkring . . . . . . . . . . . . . 268 11.3.1 Rätten att teckna försäkring . . . . . . 268 11.32 Rätten att förnya en tidsbegränsad försäkring . . . . . . . . . . . . . . . . 275 11.4 Tiden för bolagets ansvar . . . . . . . . 278 11.5 Bolagets möjligheter att säga upp försäkringen eller att ändra den . . . . . . . . . . . . . . . . . 283 11.5.1 Livförsäkring . . . . . . . 283 11.5.2 Sjuk- och olycksfallsförsäkring . . . . . 286
11.53 Gemensamma frågor .
11.6 Villkorsändring i samband med förnyelse av avtalet 291 11.7 Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen eller att få den ändrad . . . . . . . . . 292 11.7.1 Uppsägning för upphörande . . . . . . 292 11.7.2 Ändring av försäkringen . . . . . . . 295 11.8 Rätten till försäkringens värde . . . . . . . . . 298 11.8.1 Inledning. . . . . . . . . . . . 298 11.8.2 Den ekonomiska uppgörelsen när försäkring- en upphör . . . . . . . . . . . . . 299 11.8.3 Belåning av försäkringen . . . . . . . 301 11.8.4 Rätten till återbäring . . . . . . . . . 302 11.8.5 Premiejustering efter ansvarsfrihet . . . 305 12 Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar . . . 307 12.1 Inledning — reglernas karaktär m.m. . . . . . . 307 12.2 Upplysningsplikten . . . . . . . . . . . . . 310 12.2.1 Inledning. . . . . . . 310 12.2.2 Upplysningspliktens innehåll. . . . . . 311 12.23 Påföljder vid försäkringsfall . . . . . 316 12.2.4 Oriktigheten upptäcks före försäkringsfall 325 12.3 Undantag från försäkringen . . . . . . . . . . 328 12.31 Symtomklausuler m.m. . . . . . . . . 328 12.32 Fareökningsbestämmelser . . . . . . . 333 12.4 Framkallande av försäkringsfallet . . . . . . . . 338 12.4.1 Livförsäkring . . . . . . . . . . . . 338 12.4.2 Sjukförsäkring . . . . . . . . . . . 341 12.4.3 Olycksfallsförsäkring . . . . . . . . . 345 13 Premien . . . . . . . . . . . . . . . . . 349 13.1 Premiebetalning och premiedröjsmål . . . . . . 349 13.2 Påföljder av premiedröjsmål. . . . . . . . . . 351 13.3 Återupplivning . . . . . . . . . . . . . 353 13.4 Underrättelse om premiedröjsmål till andra än försäk- ringstagaren . . . . . . . . . . . . . . . . 355 14 Förfoganden över försäkringen . . . . . . . . . 358 14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . 358 14.2 Förhållandet till familjerätten . . . . . . . . . 359 14.3 Förmånstagarförordnanden . . . . . . . . . . 360 1431 Inledning. . . . . . . . . . . . . 360 14.3.2 Behövs institutet förmånstagarförordnande? 362 14.3.3 Behörigheten att göra förmånstagarförord- nande m.m. . . . . . . . . 364
14.3.4 Fördelningen av försäkringsbeloppet när för- månstagarförordnande saknas . . . . . 369
14.4
15 15.1 15.2 15.3
16 16.1 16.2 16.3 16.4 16.5 16.6 16.7 16.8
17 17.1 17.2 17.3 17.4 17.5 17.6 17.7 17.8 17.9
18 18.1 18.2 18.3 18.4 18.5 18.6 18.7 18.8
14.3.5 Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden 14.3.6 Familjerättsliga anspråk mot försäkringen 14.3.7 Tolkning av förmånstagarförordnanden
Överlåtelse och pantsättning . .
14.4.1 Inledning. . . . . . . . . .
14.4.2 Formen för överlåtelse och pantsättning. För- hållandet till tredje man
Förhållandet till borgenärerna Inledning . . . . Utmätning före försäkringsfall . Utmätning efter försäkringsfall.
Reglering av försäkringsfall m.m. . Inledning . Tiden för utbetalning m.m. . .
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m. . Preskription av rätt till försäkringsersättning
Risken för vissa meddelanden . . . . Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring Förbud mot regress
Gruppförsäkring .
Vissa allmänna frågor
Information . . . . . . . . .
Avtalets ingående och ansvarets inträde . Ansvarets upphörande, fortsättningsförsäkring m.m. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar Premien . . . . Förfoganden över försäkringen .
Utmätningskydd, skadereglering m.m. Särregler för vissa slag av gruppförsäkring .
Kollektivavtalsgrundad försäkring . Tillämpningsområdet m.m. Information . Försäkringsavtalet m.m. . . . Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar Premien Förfoganden över försäkringen . Förhållandet till borgenärerna . Reglering av försäkringsfall m.m. .
373 376 380 382 382
384
387 387 390 393
401 401 401 402 404 406 407 408 409
413 413 420 424 430 436 438 442 444 445
447 447 452 455 457
19 Specialmotivering till personförsäkringslagen . . . 464 19.1 Specialmotivering till 1 kap. . . . ...... . 464 1911 1 kap. 15 . . . . . . . . . . . . . 464 1912 1 kap. 25 . . . . . . . . . . . . . 466 19.1.3 1 kap. 35 ............. 474 19.1.4 1 kap. 45 . . . . . . . . . . . . . 475 19.15 1 kap. 55 . . . . . . . . ..... 479 19.2 Specialmotivering till 2 kap. . . ........ 481 19.21 2 kap. 1 5 . . . . . . . . ..... 481 1922 2 kap. 25 .......... . . . 489 19.23 2 kap. 3 5 . . . . . . . . ..... 491 19.2.4 2 kap. 45 ............. 495 19.25 2 kap. 5 5 . . . . . . ...... . 497 1 19.26 2 kap. 65 ............. 497 19.3 Specialmotivering till 3 kap ........... 500 19.3.1 3 kap. 1 5 ..... . . ...... 500 19.3.2 3 kap. 25 . . . . . . . . . . . . . 513 19.33 3 kap. 35 ............. 520 19.34 3 kap. 45 . . . . . . . . ..... 522 19.35 3 kap. 5 5 . ..... . . . . . . . 530 19.3.6 3 kap. 65 . . . . . . . . ..... 535 19.3.7 3 kap. 75 ....... . . . . . . 539 19.38 3 kap. 85 . . . . . . . . ..... 543 19.39 3 kap. 95 . ...... . . . . . . 546 19.3.10 3 kap. 10 5 . . ........... 549 19.4 Specialmotivering till 4 kap. . . . . . . . . . . 551 19.4.1 4 kap. 1 5 ..... . . . . . . . . 552 19.42 4 kap. 25 ...... . . . . . . . 558 19.43 4 kap. 3 5 . ...... . . . . . . 565 1944 4 kap. 4 5 ..... . . ...... 569 19.45 4 kap. 55 . . ...... . . . . . 575 19.46 4 kap. 65 . . . . ......... 578 1947 4 kap. 75 . . ......... . . 580 19.4.8 4 kap. 85 . .......... . . 583 19.4.9 4 kap. 95 . . ..... . . . . . . 586 19.4.10 4 kap. 105 . . . . . . . . . . . . . 589 19.4.11 4 kap. 115 . . . . . . . . ..... 591 19.5 Specialmotivering till 5 kap. . . . . . ..... 595 19.5.1 5 kap. 15 ............ . 596 19.5.2 5 kap. 25 . ....... . . . . . 599 19.5.3 5 kap. 3 5 . . . . . . . . . . . . . 604 19.5.4 5 kap. 45 . ........... . 608 19.55 5 kap. 5 5 . . . . . . . . . . . . . 609 19.5.6 5kap.65 ..... . 610
19.6 Specialmotiveringtill6kap. . . .
115..
135..
......
155..
19.6.1 6 kap. 15 19.6.2 6 kap. 25 19.63 6 kap. 35 19.6.4 6 kap. 45 19.6.5 6 kap. 5 5 19.6.6 6 kap. 65 19.6.7 6 kap. 7 5 19.6.8 6 kap. 85 19.6.9 6 kap. 95 19.6.10 6 kap. 10 5 . 19.6.11 6 kap. 19.6.12 6 kap. 12 5 19.6.13 6 kap. 19.6.14 6 kap. 14 5 19. 6. 15 6 kap. 19.6.16 6kap.165 .. 19.7 Specialmotivering till 7 kap. 19. 7. 1 7 kap. 15 19.7.2 7 kap. 25 19.7.3 7 kap. 35 19.7.4 7 kap. 45 19.7.5 7 kap. 55 19.7.6 7 kap. 65 19. 7. 7 7 kap. 7 5 19. 7. 8 7 kap. 8 5 . . 19.8 Specialmotivering till 8 kap. 19.8. 1 8 kap. 1 5 19.8.2 8 kap. 25 19.83 8 kap. 3 5 19.84 8 kap. 45 19.85 8 kap. 5 5 19.86 8 kap. 65 19.8.7 8 kap. 75 19.8.8 8 kap. 85 19.8.9 8 kap. 95
19.8.10 8 kap. 105 .
19.9 Specialmotivering till 9 kap. . .
19.9.1 19.9.2 19.9.3 19.9.4 19.9.5 19.9.6
9 kap. 9 kap. 9 kap. 9 kap. 9 kap. 9 kap.
15 25 35 45 55 65
61 1 611 616 619 621 621 624 626 631 633 635 637 639 640 641 642 643 644 644 648 652 660 661 661 662 665 667 667 671 675 678 680 681 681 683 686 686 687 687 691 693 697 700 705
19.9.7 9 kap. 75 . . . . . . . . . . . . . 707 19.9.8 9 kap. 8 5 . . . . . . . . . . . . . 708 19.9.9 9 kap. 9 5 . . . . . . . . . . . . . 710 19.9.10 9 kap. 10 5 . . . . . . . . . . . . . 711 19.9.11 9 kap. 11 5 . . . . . . . . . . . . . 712 19.9.12 9 kap. 12 5 . . . . . . . . . . . . . 714 19.9.13 9 kap. 13 5 . . . . . . . . . . . . . 715 19.9.14 9 kap. 14 5 . . . . . . . . . . . . . 716 19.9.15 9 kap. 15 5 . . . . . . . . . . . . . 717 19.9.16 9 kap. 16 5 . . . . . . . . . . . . . 718 19.9.17 9 kap. 17 5 . . . . . . . . . . . . . 720 19.9.18 9 kap. 18 5 . . . . . . . . . . . . . 723 19 9.19 9 kap. 19 5 . . . . . . . . . . . . . 724 19. 9. 20 9 kap. 20 5 . . . . . . . . . 726 19.10 Specialmotivering till 10 kap. . . . . . . . . . 729 19101 10 kap. 1 5 . . . . . . . . . . . . . 730 19102 10 kap. 2 5 . . . . . . . . . . . . . 733 19.103 10 kap. 3 5 . . . . . . . . . . . . . 734 19.104 10 kap. 4 5 . . . . . . . . . . . . . 734 19.105 10 kap. 5 5 . . . . . . . . . . . . . 736 19106 10 kap. 6 5 . . . . . . . . . . . . . 739 19107 10 kap. 7 5 . . . . . . . . . . . . . 741 19.108 10 kap. 8 5 . . . . . . . . . . . . . 743 19109 10 kap. 9 5 . . . . . . . . . . . . 744 191010 10 kap. 105 . . . . . . . . . . . . 745 19.10.11 10 kap. 11 5 . . . . . . . . . . . . 746 191012 10 kap. 12 5 . . . . . . . . . . . . 746 20 Lag om införande av personförsäkringslagen . . . 748 21 Följdlagstiftning . . . . . . . . . . . . . 756
21.1 Förslaget till lag om tillämpning av bestämmelser i personförsäkringslagen (1988: 000) på grupplivförsäk-
ringar som meddelas av staten (lagförslag 3) . . . 756 21.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (lagförslag 4) . . . . . . . . . 760 21.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentförsäkringsla-
gen (1980: 38) (lagförslag 5) . . . . 762 21.4 Förslaget till lag om ändring 1 konkurslagen (1921: 225)
(lagförslag 6) . . . . . . . . . . . 763 21.5 Förslaget till lag om ändring 1 utsökningsbalken (lagför-
slag 7). . . 764
21.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1928: 281) om allmänna arvsfonden (lagförslag 8) . . . . . . . 766
21.7 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) (lagförslag 9) . 21. 8 Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda (lagförslag 10) 21.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (lagförslag 11) .
Reservation Särskilda yttranden .
Bilagor . . . . . .
1. Finländskt lagförslag .
2. Norskt lagförslag
3. 104 5 lagen (1927: 77) om försäkringsavtal 1 paragrafens lydelse enligt lagrådsremissen 1986-12-04 om följdlag- stiftning till äktenskapsbalken m.m. .
768
769
770
776
778
782 782 807
Förkortningar
AFA AFO AF L AFP AGB AGL
AGS AMF
AMF-försäk- ringarna
AMFK
AMF-pensions- försäkring AMF-sjukför- säkring AMF-trygghets- försäkring AMS
ATP BrB FAL FPG FRL FSAB GLA
ITP
Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag Arbetarrörelsens Förhandlingsorganisation Lagen (1962:381) om allmän försäkring Allmän folkpensionering Försäkring om avgångsbidrag Avtalsgrupplivförsäkring Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Avtalsgruppsjukförsäkring
Gemensam beteckning för de bolag som meddelar de s.k. AMF-försäkringarna Samlingsbeteckning för försäkringar om avgångs- bidrag (AGB), avtalsgruppsjukförsäkring (AGS), försäkring om särskild tilläggspension (STP), trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) och tjänstegrupplivförsäkring (TGL) Arbetsmarknadsförsäkringar, ömsesidigt kredit- försäkringsbolag
Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäk- ringsaktiebolag Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkrings— aktiebolag Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring (konsortium) Arbetsmarknadsstyrelsen Allmän tilläggspension
Brottsbalken Lagen (1927:77) om försäkringsavtal Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag Grupplivförsäkring genom avtal (för bl.a. lantbru- kare) Industrins och handelns tilläggspension för tjänste- män och arbetsledare
ITPG Garantitilläggspension (särskilt ålderspensionsslag enligt ITP-planen) ITPK Kompletteringspension till ITP:s ålderspension
JoU Jordbruksutskottet KFA Kommunernas Försäkringsaktiebolag
KFL Konsumentförsäkringslagen (1980:38) KFO Kooperationens Förhandlingsorganisation KL Kommunalskattelagen (1928z370) KP Kooperationens pensionsanstalt KTP Kooperationens tilläggspension för tjänstemän
KU Konstitutionsutskottet LAF Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring LO Landsorganisationen i Sverige LRF Lantbrukarnas Riksförbund LU Lagutskottet NPT Nordisk försäkringstidskrift NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I NJA 11 Nytt juridiskt arkiv, avd. II NO Näringsfrihetsombudsmannen
NOU Norges offentlige utredninger
NRt Norsk Rettstidende NU Näringsutskottet PRI Pensionsregistreringsinstitutet
Prop. Proposition
PSA Avtal om ersättning vid personskada
PTK Privattjänstemannakartellen RKA RKA-ömsesidigt livförsäkringsbolag Rskr. Riksdagens skrivelse SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SALF Sveriges Arbetsledareförbund SFR Sveriges Fiskares Riksförbund SFS Svensk författningssamling SFÅ Svensk Försäkrings Årsbok SIF Svenska Industritjänstemannaförbundet
SkbrL Lagen (1936:81) om skuldebrev SOU Statens offentliga utredningar SPP Försäkringsbolaget SPP, ömsesidigt SPV Statens löne— och pensionsverk SSR Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund
STP Särskild tilläggspension (för arbetare) STPK Särskild tilläggspension inom kooperationen (för arbetare) SvJT Svensk J uristtidning SvJT (rf) Svensk Juristtidning (rättsfallsavdelningen)
Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (tidigare TFY) Tidsskrift for rettsvitenskap Tjänstegrupplivförsäkring
Utsökningsbalken Lagen (1972:262) om understödsföreningar Ugeskrift for retsaesen
Svenska arbetstagarorganisationen för vård av barn i hemmet Veröffentlichungen des Bundesaufsichtsamts Ärvdabalken
Litteratur
Almgren, Göran, Om förfoganden över livförsäkring. (Försäkrings- juridiska föreningens publikation nr 13.) Stockholm 1956 André, Mathias, Marknadsföringsansvar. Stockholm 1984
Bengtsson, Bertil, Om jämkning av skadestånd. Stockholm 1982 Grönfors, Kurt, Avtalslagen. Stockholm 1984 Hellner, Jan, Försäkringsrätt. 2 uppl. Stockholm 1965. (Cit Hellner.) Hellner, Jan, Information om livförsäkring till konsumenter. (För- säkringsjuridiska föreningens publikation nr 24.) Kristianstad 1981. (Cit Hellner, Information om livförsäkring.) Hellner, Jan, Standardavtal vid avtalsslutande i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1979 Hellner, Jan, Selected Essays on Insurance Law. (Försäkringsjuri- diska föreningens publikation nr 22.) Klippan 1977. (Cit Hellner, Selected Essays.) Hellner, Jan, Försäkringsgivarens regressrätt. Uppsala 1953 Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs. Stockholm 1984 Lennander, Gertrud, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom. Stockholm 1977. (Cit Lennander, Panthavares skyldig- heter.) Lyngsö, Preben, Dansk forsikringsret. 4 udg. Köpenhamn 1981 Roos, Carl Martin, Grupplivskyddet. Stockholm 1974 Selmer, Knut S.,Forsikringsrett. 2 utgave. Oslo—Bergen-Tromso 1982 Walin, Gösta, Ärvdabalken I. 3 uppl. Stockholm 1986 Walin, Gösta, Föräldrabalken. 4 uppl. Stockholm 1986 Walin, Gösta, Gregow, Torkel och Löfmarck, Peter, Utsökningsbal- ken. Stockholm 1982. (Cit Walin-Gregow-Löfmarck) Welamson, Lars, Konkursrätt. Stockholm 1961 Victorin, Anders, Kollektivavtal och grupplivskydd — om arbetsrätts- liga inslag i försäkringsrätten. Festskrift tillägnad Jan Hellner vid hans avgång från professuren i försäkringsrätt vid Stockholms universitet. Stockholm 1984
Avhandlingar till den sjuttonde nordiska livförsäkringskongressen, Stockholm 1977 Avhandlingar till den artonde nordiska livförsäkringskongressen, Köpenhamn 1981.
Sammanfattning
Avtal om privat försäkring regleras i dag väsentligen i 1927 års lag om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller Skadeförsäkring för konsu- menter har reglerna i den lagen dock ersatts av konsumentförsäk- ringslagen (KFL) av 1980, byggd på kommitténs betänkande Konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84). I denna andra etapp av vårt arbete lägger vi fram förslag till en personförsäkringslag, som skall ersätta FAL:s regler om liv- sjuk- och olycksfallsförsäkring. Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete och överensstämmer i viktiga delar med redan framlagda norska och finländska lagförslag på området; Danmark har under de senaste åren inte kunnat delta i det gemensamma lagstiftningsarbetet med hänsyn till de förpliktelser som följer med medlemskapet i EG.
Samtidigt arbetar vi på en skadeförsäkringslag, som skall innehålla regler om all Skadeförsäkring, såväl för konsumenter som för företag och försäkringstagare inom den offentliga sektorn. Meningen är att personförsäkringslagen och skadeförsäkringslagen tillsammans skall ersätta FAL och KFL. Med tanke på de speciella rättsliga och försäkringstekniska frågor som blir aktuella på personförsäkringens område har vi emellertid funnit det naturligt att behandla de olika typerna av försäkring för sig; att sammanföra person- och skadeför- säkringsregler i en enda lag skulle, med utgångspunkt i moderna försäkringsförhållanden, leda till en alltför vidlyftig och svåröver— skådlig reglering.
Förslagets huvudsakliga inriktning
Det står klart att en översyn av FAL:s snart sextio år gamla personförsäkringsregler är påkallad. Ett viktigt skäl är att lagens bestämmelser inte ger det konsumentskydd som i dag kan anses motiverat. Visserligen har försäkringsbolagen i villkor och praxis infört regler som är betydligt förmånligare för försäkringstagarna än dem FAL upptar, men detta kan inte på längre sikt ersätta de garantier som en lagstiftning ger. Av stor betydelse är också att FAL:s reglering på många punkter framstår som ofullständig och
inte ger besked om rättsläget, en olägenhet som blivit särskilt markerad i och med framväxten av gruppförsäkringarna och de kollektivavtalsgrundade försäkringarna. Det är angeläget med en lagreglering av dessa försäkringsformer, som inte alls behandlas i FAL. Också i andra avseenden motiverar utvecklingen inom försäkringsväsendet en modernisering av lagstiftningen.
En ledande tanke bakom förslagets bestämmelser om individuell personförsäkring är den enskildes behov av skydd mot ogynnsamma villkor. Visserligen kan man knappast påstå att försäkringsbolagen på något olämpligt sätt utnyttjar ett överläge i avtalsförhållandet; i regel synes de handla med försäkringstagarnas och deras anhörigas bästa för ögonen. Vidare kan försåkringsinspektionens tillsyn över villkoren sägas minska behovet av mera rigorösa civilrättsliga skyddsregler på området. Man kan också påminna om principen att vinsten på livförsäkringsrörelsen skall återbäras till försäkringstagar- na. Men ändå är skyddsregler angelägna i en hel del avseenden med tanke på den stora betydelse försäkringen brukar ha för försäkrings- tagaren och hans anhöriga. För sådana regler talar i viss mån också försäkringstagarens svårigheter att sätta sig in i dessa ofta komplice- rade försäkringstyper och att själv påverka försäkringens utform- ning.
En avvägning av dessa synpunkter har lett till att lagförslaget bör innehålla en relativt utförlig tvingande reglering av bl.a. informa- tionen till försäkringstagarna, avtalens tillkomst och upphörande samt påföljderna av att man från försäkringstagarnas sida åsidosätter sina förpliktelser mot bolaget. I dessa hänseenden bör lagen ge en relativt fullständig överblick över parternas rättigheter och skyldig- heter. Vad angår förhållandet till tredje man, exempelvis de familjerättsligt präglade problem som uppkommer när försäkrings- belopp skall fördelas efter den försäkrades död och borgenärernas möjlighet att ta försäkringen i anspråk, har vi också funnit det motiverat att ge utförligare och tydligare regler än de nuvarande.
Däremot bör försäkringens sakliga omfattning, de risker den skall täcka och liknande frågor om försäkringsproduktens utformning bara i speciella avseenden göras till föremål för lagreglering. Bl.a. är det viktigt att lagen inte hindrar bolagen från att utveckla nya försäkringsformer för att möta nya behov.
Som nyss nämnt är försåkringsinspektionens tillsyn över villkoren en faktor som minskar behovet av civilrättsliga skyddsregler för försäkringstagarna. På samma sätt som försäkringsverksamhetskom- mittén (se betänkandet SOU 1986:8, Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten) har vi emellertid funnit att vi inte bör lägga fram något förslag om obligatorisk förhandsgranskning av försäkringsvillkoren. Men inspektionens inställning i frågan om ett villkor kan godtas eller ej får ändå stor betydelse för tillämpningen av
vissa mera allmänt hållna bestämmelser i personförsäkringslagen, även om inspektionens bedömning inte blir bindande för en domstol (se t.ex. 3 kap. 4 och 5 55 samt 4 kap. 5 5 förslaget).
Också i fråga om gruppförsäkring är konsumentskyddet, dvs. skyddet för de försäkrade gruppmedlemmarna och deras medförsäk- rade, av stor vikt. I viss mån garanteras visserligen skyddet genom att villkoren för försäkringen oftast förhandlas fram av företrädare för gruppen, med en sakkunskap och förmåga att tillvarata medlemmar- nas intressen som går långt utöver den ordinäre konsumentens, men det finns ändå ett betydande område där lagstiftning ter sig påkallad. Vidare måste uppmärksamhet ägnas åt gruppförsäkringens rättsliga konstruktion, där trepartsförhållandet mellan försäkringsbolaget, gruppen och den enskilde gruppmedlemmen ger upphov till en hel del särpräglade problem. Dessa frågor regleras som sagt inte alls i FAL, och rättsläget är därför på flera punkter oklart. (Se vidare nedan, under rubriken 9 kap. Gruppförsäkring.)
När det gäller kollektivavtalsgrundad försäkring, som i väsentliga avseenden skiljer sig från annan privat försäkring, har vi sett det som en viktig uppgift att ange dessa försäkringars plats i det försäkrings- rättsliga systemet och att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktio- ner och villkor, som bl.a. genom sitt arbetsrättsliga inslag skiljer sig från vad som annars brukas inom försäkring. Däremot spelar frågorna om skyddet för de enskilda inte riktigt lika framträdande roll här. Visserligen är det av stor betydelse att dessa försäkringar fungerar på ett tillfredsställande sätt för de försäkrade, och vi föreslår på ett par områden också särskilda regler som skall förbättra deras ställning i jämförelse med gällande rätt. Men i allt väsentligt kan man utgå från att den enskildes intressen blir väl tillgodosedda genom att försäkringarna tillkommer och tillämpas under medver- kan av organisationer på de försäkrades sida med sakkunskap på området.
Den nya lag vi föreslår skall i princip gälla för all privat liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Försäkringar som meddelas av under- stödsföreningar har dock lämnats utanför förslaget på grund av att det pågår en allmän översyn av understödsföreningslagen i finansde- partementet. I fråga om statens tjänstegrupplivförsäkring, som inte bygger på något försäkringsavtal i vanlig mening, föreslår vi en särskild lag som hänvisar till vissa av personförsäkringslagens regler.
I det följande tar vi översiktligt upp innehållet i den föreslagna personförsäkringslagen. Förslaget är uppbyggt så att, efter ett inledande gemensamt kapitel, 2-8 kap. handlar om individuell försäkring. Gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring tas sedan upp i 9 respektive 10 kap., som delvis hänvisar till reglerna om individuell försäkring.
1 kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet innehåller regler om lagens tillämpningsområde, vissa definitioner samt bestämmelser om lagens tvingande karaktär. Som redan angetts, skall lagen i allt väsentligt vara tvingande; möjlighet till mera vittgående avsteg från bestämmelserna ges bara för kollektivavtalsgrundade försäkringar som vilar på centralt kollektiv- avtal och vissa med dem besläktade försäkringar för grupper av näringsidkare (lantbrukare m.fl.).
2 kap. Information
Bestämmelser om information finns i KFL, och vi har funnit det minst lika motiverat att sådana regler tas upp i personförsäkringsla- gen. Den enskilde behöver sakkunniga upplysningar om vad försäkringen innebär både i samband med försäkringens tecknande och på senare stadium. Betydelsen av informationen erkänns också allmänt inom försäkringsbranschen. Liksom KFL innehåller förslu- get ganska allmänt hållna näringsrättsliga regler om informations- skyldighet för bolaget på olika stadier i mellanhavandet med försäk- ringstagaren. I fråga om den viktiga informationen innan försäk- ringen tecknas betonar vi betydelsen av den s.k. behovsutredning som regelmässigt skall göras åtminstone när det gäller livförsäk- ring.
Vid sidan av de marknadsrättsliga sanktionerna föreslås i 6 5 en bestämmelse om civilrättsligt ansvar för bolaget i händelse av bristande information om väsentliga avgränsningar i det avtalade försäkringsskyddet. Får försäkringstagaren inte vederbörlig upplys- ning om avgränsningen viss tid före försäkringsfallet, kan avgräns- ningen inte åberopas av bolaget.
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Kapitlet innehåller bestämmelser bl.a. om ingående, uppsägning och ändring av försäkringsavtal och om rätten till försäkringens tekniska värde. En väsentlig nyhet i förhållande till gällande regler om personförsäkring är att vi föreslår att en försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekni- ken medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. (1 5). Om det inte finns sakliga skäl för avslag, skall alltså hans försäkringsskydd inte vara beroende av försäkringsbolagets välvilja (jfr 95 KFL). Villkoren skall bestämmas med utgångspunkt i den försäkrades hälsotillstånd vid ansökningstidpunkten; hänsyn får alltså inte tas till senare inträffande hälsoförsämring eller försäkringsfall. Sökanden måste dock godta de allmänna försäkringsvillkor bolaget tillämpar
för den aktuella försäkringstypen. — Motsvarande skall gälla om en försäkringstagare begär förnyelse av en tidsbegränsad försäkring.
I visst samband härmed står föreskriften i förslagets 2 5, att ansvarstiden som huvudregel räknas från och med dagen efter den då försäkringstagaren ansökte om försäkring, under förutsättning att ett bindande försäkringsavtal senare kommer till stånd. Under särskilda omständigheter skall dock bolaget kunna kräva betalning av premien som villkor för sitt ansvar. Bolaget skall också kunna skjuta upp ansvaret tills återförsäkring har tecknats.
Förslaget innebär vidare att försäkringsbolaget inte skall kunna förbehålla sig att en livförsäkring skall kunna upphöra i förtid i andra fall än lagen anger (en del allvarliga fall av kontraktsbrott). Däremot tillåts i viss utsträckning att premien och villkoren i övrigt ändras, om särskilda omständigheter motiverar det. Närmast avses ändrade förhållanden som medför att förutsättningarna för ett långvarigt försäkringsavtal rubbas, medan ändring inte kan grundas på försäm- ring av den försäkrades hälsa. Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring skall bolaget för vissa fall kunna ta förbehåll, inte bara om Villkorsändring utan också om upphörande i förtid — även här dock med undantag bl.a. för hälsoförsämring (se 4 och 5 55).
Försäkringstagaren skall å sin sida när som helst kunna säga upp försäkringen och avbryta premiebetalningen. Han har då rätt att få försäkringen återköpt av bolaget, om försäkringen är sådan att återköp går att genomföra. Han kan också gå över till premiefri försäkring för ett lägre belopp än enligt det ursprungliga avtalet genom att få s.k. fribrev, om han genom den tidigare premiebetal— ningen har byggt upp ett tillgodohavande 1 försäkringen (3 5). Även när försäkringstagaren genom ett återköp tillgodogör sig värdet av en livförsäkring med sparmoment, skall han ha rätt att fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring — en särskilt viktig regel för den som under mellantiden har fått sin hälsa försämrad (9 5).
Vi slår som en allmän princip fast, att en personförsäkrings tekniska värde vid varje tid tillhör försäkringstagaren och skall ställas till hans förfogande senast när försäkringen upphör (6 5). Detta kan ske genom ett återköp på det sätt som nyss angavs. Också i andra situationer skall värdet vid upphörande ställas till försäkringstaga— rens förfogande genom en avräkning mellan parterna, varvid hänsyn skall tas till att bolaget bara har rätt till premie för den tid då det burit ett ansvar på grund av försäkringen.
I kapitlet behandlas dessutom försäkringstagarens rätt att belåna försäkringen hos bolaget, när detta kan ske från teknisk synpunkt, och hans principiella rätt till återbäring vid försäkring som bedrivs med grunder; detaljerna får emellertid regleras i försäkringsrörelse- lagen och i grunderna.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Som nämnt vill vi i princip inte bestämma vilka risker en försäkring skall omfatta: här bör avtalsfrihet råda. Branschens produktutveck- ling och konkurrensen mellan bolagen torde i förening med försåkringsinspektionens tillsyn vara en garanti för att försäkringsta- garnas intressen tillgodoses. Däremot har vi gett tvingande regler om sådana begränsningar som kan följa på att försäkringstagaren eller den försäkrade har brustit i sina förpliktelser mot bolaget t.ex. genom att eftersätta upplysningsplikten eller framkalla försäkrings- fallet. Även om gränsen mot allmänna omfattningsbestämmelser inte alltid är klar, finns det på flera områden skäl att ge ett skydd mot villkor som föreskriver alltför stränga påföljder.
Vad först angår upplysningsplikten, har vi funnit det rimligt med en viss liberalisering av FAL:s regler på området, trots att upplys— ningarna om den försäkrades hälsa har väsentlig betydelse för försäkringsbolaget. Däremot vill vi inte gå över till en sådan allmän skälighetsprincip som föreskrivs i KFL (30 5). Tekniken för att bestämma risken — och därmed tekniken för att bestämma ansvaret vid oriktiga uppgifter — är högt utvecklad framför allt vid livförsäk- ring, och det är bl.a. av det skälet mindre lämpligt att hänvisa till en ren skälighetsprövning. Ett annat viktigt skäl för detta är, att oriktigheten av lämnade uppgifter i praktiken oftast upptäcks innan något försäkringsfall ännu har inträffat. I den situationen skulle en allmän skälighetsregel många gånger inte ge tillräcklig ledning, och samtidigt bör man inte ha väsentligt olika regler beroende på när oriktigheten upptäcks.
Den föreslagna regleringen innebär i stora drag följande. Försäkringstagaren och den försäkrade är enligt 1 5 skyldiga att lämna riktiga och fullständiga svar på frågor av bolaget, däremot inte att lämna uppgifter angående förhållanden som de inte tillfrågats om (här bortses från svek och liknande fall). Bara om upplysningsplikten har åsidosatts uppsåtligen eller med icke ringa oaktsamhet kan det medföra påföljder. Liksom nu skall bolaget vara fritt från ansvar vid svek och förfarande i strid med tro och heder, medan i andra fall prorataregeln tillämpas: bolaget svarar endast i förhållande till den premie som avtalats och de andra villkor som skulle ha avtalats om riktiga och fullständiga svar hade lämnats. Undantagsvis kan dock huvudreglerna frångås om de skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehava- re — en nyhet i lagstiftningen (2 5). Det är alltså inte helt uteslutet att ersättning skall utgå, tr01s att t.ex. försäkringstagaren gjort sig skyldig till svek.
Som nyss nämnt, upptäcks oriktigheten i upplysningarna ofta redan före försäkringsfallet. Vårt förslag innebär här att parterna får
förhandla om anpassning av försäkringen till de ändrade förutsätt- ningarna, varvid försäkringstagaren skall ha rätt till fortsatt försäk- ring på de villkor som skulle ha bestämts ifall riktiga uppgifter lämnats från början. Vid svek och motsvarande har han dock bara i sällsynta undantagsfall sådan rätt (3 5).
En ytterligare nyhet när det gäller upplysningsplikten är att vi föreslår en s.k. oantastbarhetsregel; motsvarigheter finns i många utländska rättsordningar. Regeln, som har vållat livlig diskussion i kommittén, innebär att vid livförsäkring för dödsfall oriktiga uppgifter som regel inte skall få åberopas när mer än två år har förflutit från det att försäkringen tecknades. Undantag skall gälla bara när försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder (4 5).
Nära samband med upplysningsplikten har regler om s.k. sym- tomklausuler och liknande undantag, som inte bygger på lämnade hälsoupplysningar och som avser sjukdomar m.m. som den försäk- rade har redan när försäkringen tecknas. Genom sådana klausuler kan försäkringstagaren berövas det skydd han skulle ha fått enligt reglerna om upplysningsplikt: även när han i god tro uppgett att han inte har vissa sjukdomar eller symtom, kan han gå miste om ersättningen. Vi har inte velat helt utesluta bruket av dessa villkor, som kan vara nödvändiga bl.a. i vissa lägen då upplysningar om den försäkrades hälsa i praktiken inte kan inhämtas. Men vi fordrar att särskilda omständigheter av denna typ skall föreligga för att de skall godtas (5 5).
Vad gäller ökning av faran för försäkringsfall, reglerar förslaget situationer när den försäkrade ändrar yrke eller liknande under försäkringstiden. Om bolaget av sådana skäl vill höja premien skall det i sina premiekrav påminna försäkringstagaren om att han skall anmäla ändringar till bolaget. Bara om han försummar detta får bolaget begränsa sitt ansvar på grund av ändringen (75). -— Gör bolaget undantag från ansvaret för vissa speciellt angivna faror, t.ex. flygning eller boxning, skall det gälla en kausalitetsregel. Ifall en skada visserligen inträffar medan den försäkrade deltar i den undantagna verksamheten men skadan inte sammanhänger med den särskilda risk som motiverade undantaget, skall full ersättning utgå (6 5).
Beträffande framkallande av försäkringsfallet är den viktigaste frågan vid livförsäkring hur man skall se på försäkringsskyddet vid självmord. Förslaget behåller i stort sett FAL:s princip, att ersättning utgår vid självmord inom viss tid efter försäkringsavtalet bara om det måste antas att självmordet saknade samband med försäkringen. Vi vill emellertid förkorta karenstiden från tre till ett år.
Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring innebär förslaget att bolaget är fritt från ansvar, om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäk-
ringsfallet, medan vid grov vårdslöshet (inbegripet självmordsför- sök) ersättningen skall kunna sättas ned efter en skälighetsbedöm- ning. Vissa undantag från dessa regler görs för fall där den försäkrade var under femton år eller handlade under inflytande av sinnessjukdom (8 och 9 55).
5 kap. Premien
Bestämmelserna om premien ansluter delvis till nuvarande praxis men innebär vissa förbättringar från försäkringstagarens synpunkt. I fråga om premiekrav och betalningsfrister föreslår vi samma regler som i KFL: den första premien för försäkringen skall betalas inom fjorton dagar från det att kravet avsänts och senare premier på premieperiodens första dag, i allmänhet dock först en månad efter skriftligt krav (1 5). Vid dröjsmål med premien får bolaget säga upp försäkringen med 14 dagars uppsägningstid; betalas premien under denna tid, får uppsägningen ingen verkan (2 5).
Särskilt vid livförsäkring med sparmoment kan försäkringstagaren enligt nuvarande villkor ofta få behålla en del av försäkringsskyddet under längre eller kortare tid trots att premiebetalningen avbryts. Vi räknar med att bolagen skall behålla denna förmånliga praxis, men den är alltför komplicerad för att uttryckas i lagtext. Däremot föreslår vi, i viss överensstämmelse med nuvarande praxis, att försäkringstagaren genom betalning inom sex månader efter uppsäg- ningen skall kunna återuppliva försäkringen utan hälsoprövning, när inte dröjsmålet avser första premien. Bolaget kommer alltså att bära risken för försämring av den försäkrades hälsa som inträffar inom sexmånadsfristen. Återupplivning skall också kunna ske när försäk- ringstagaren har fått fribrev på egen begäran (3 5).
Enligt förslaget skall också vissa andra personer än försäkringsta- garen med intresse i försäkringen — den försäkrade, panthavare, förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förordnande — efter begäran få meddelande om premiedröjsmål, så att de t.ex. kan rädda försäkringen genom att själva betala premien (4 5).
6 kap. Förfoganden över försäkringen
Förfoganden över personförsäkringar sker framför allt genom förmånstagarförordnanden, men även genom överlåtelse och pant- sättning. Här uppkommer åtskilliga frågor med nära samband med familjerätten; vägledande för vårt förslag är här de principiella ståndpunkter som ligger bakom det pågående familjerättsliga lag- stiftningsarbetet. Ett syfte med förslaget är också att åstadkomma ett enklare och klarare regelsystem.
En utgångspunkt för förslaget i denna del är att försäkringstagaren
i förhållande till försäkringsbolaget skall ha full frihet att genom förmånstagarförordnande bestämma vem försäkringsbeloppet skall tillfalla. Det finns ett klart behov av ett enkelt sätt att förfoga över en försäkring med sikte på försäkringsfall. Detta innebär dock inte att man också bör hålla fast vid den nuvarande ordningen, att ett förmånstagarförordnande automatiskt ger ett särskilt skydd i förhål- lande till borgenärerna. Också när det gäller arvsbeskattningen bör betydelsen av det formella förmånstagarförordnandet minskas. När förmåner ter sig befogade bör de anknyta till försäkringens ekono- miska innebörd och sociala funktion, inte till själva viljeförklaring- en.
Liksom i dag innebär tillämpningen av ett förmånstagarförordnan- de enligt förslaget, att försäkringen inte ingår i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. Men samma regel skall i de vanligaste fallen gälla också när inget förordnande gjorts (se nedan), och ett förordnande hindrar inte att utfallande belopp i viss utsträckning kan utmätas för försäkringstagarens skulder enligt 7 kap. förslaget.
I fråga om sättet att förordna förmånstagare vill vi skärpa det nuvarande formkravet. Ett förordnande skall kunna ske endast genom skriftligt meddelande till försäkringsbolaget. Det är av vikt att någon tvekan inte uppkommer om existensen och innebörden av ett sådant förfogande, inte minst för att utbetalningar till efterlevan- de skall kunna göras snarast efter försäkringsfall. Samma formkrav skall gälla för återkallelse och ändring av förordnandet (3 5).
Vi avvisar tanken på att ett förmånstagarförordnande för dödsfall skulle kunna göras genom testamente. Också här har ett avgörande argument varit att man inte bör försena utbetalningar till de efterlevande; bolaget skulle annars behöva räkna med möjligheten att okända testamenten kan dyka upp och komplicera rättsläget. Såvitt gäller individuella försäkringar vill vi inte heller godta att förordnanden intas i allmänna försäkringsvillkor.
En bakgrund till de nu angivna ställningstagandena är att vi föreslår en särskild lagregel om fördelningen av försäkringsbeloppet, när försäkringstagaren avlider utan att ha gjort något förmånstagar- förordnande (8 5). Halva beloppet skall tillfalla hans make, återsto- den hans arvingar. Också detta skall betraktas som ett förmånsta- garförvärv i lagens mening och likställas med förvärv genom uttryckligt förordnande, när det gäller borgenärsskydd och arvsskatt; frånvaron av ett särskilt förordnande får alltså inte lika avgörande konsekvenser som enligt gällande rätt. Den särskilda fördelningsre- geln skall dock inte gälla för mindre belopp av typen begravnings- hjälp, som enligt villkoren oftast skall tillfalla dödsboet (jfr nedan under Ikraftträdandet m.m.).
Liksom i dag skall ett förmånstagarförordnande kunna göras
oåterkalleligt. Något formkrav föreslås inte för en sådan förklaring, men den måste avges till förmånstagaren — ett meddelande till försäkringsbolaget räcker inte (2 5).
Hur en försäkring skall behandlas vid bodelning efter skilsmässa, får bestämmas i äktenskapslagstiftningen. När försäkringstagaren avlider, bör i princip försäkringsbeloppet tillfalla förmånstagaren utan intrång av några familjerättsliga anspråk. I fråga om efterlevan- de makes och bröstarvingars möjlighet att begära jämkning av ett förmånstagarförordnande upptar förslaget regler som i stort motsva- rar den ändrade lydelse av 1045 FAL som nyligen föreslagits i en lagrådsremiss med förslag till följdlagstiftning till äktenskapsbalken (7 5). — Förslaget innehåller vidare, liksom FAL, regler om tolkning av förmånstagarförordnanden i vissa praktiskt viktiga situationer.
Också när det gäller överlåtelse och pantsättning bör försäkrings- tagaren i förhållande till försäkringsbolaget ha en i det närmaste fullständig handlingsfrihet, när det gäller individuell försäkring. Något formkrav föreslås inte för dessa förfoganden. Vad beträffar deras sakrättsliga verkningar, skall försäkringsbolagen i fortsättning- en kunna välja om försäkringsbreven skall ha värdepapperskaraktär (dvs. vara bärare av rätten till försäkringen) eller ej. Vi föreslår för båda fallen regler om företrädesrätt vid dubbelöverlåtelse m.m.
I enlighet med gällande rätt föreslår vi en regel om att den som uppsåtligen dödar den försäkrade saknar rätt till ersättning. I dag gäller, liksom för arvinge och testamentstagare i motsvarande fall, ett undantag från regeln om gärningsmannen var under femton år eller otillräknelig på grund av sinnessjukdom eller liknande. Även då kan det emellertid ibland vara stötande att ersättning skall utgå till den som framkallat försäkringsfallet. I stället för att som nu ta hänsyn till de omständigheter som har betydelse för den straffrätts- liga bedömningen, kunde man ge en möjlighet att avgöra ersättnings- frågan efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. En sådan regel har emellertid direkt samband med ärvdabalkens regler om arv och testamente och dessa ligger utom området för vårt uppdrag. Vi har därför inte ansett oss kunna ta in en sådan regel i vårt nu framlagda lagförslag. Frågan bör i stället tas upp vid en kommande översyn av ärvdabalken.
7 kap. Förhållandet till borgenärerna
I denna del innebär vårt förslag vissa viktiga ändringar i förhållande till nuvarande system. Frågan får störst praktisk betydelse vid livförsäkring. Här påkallar behovet av trygghet för försäkringstaga- ren och hans efterlevande att försäkringen och utfallande ersättningi viss utsträckning skyddas mot utmätning. Enligt FAL:s systern får vissa försäkringar på försäkringstagarens och hans makes liv med
någorlunda jämn premiebetalning inte tas i mät för någonderas gäld; försäkringen framstår då inte som något medel att undandra borgenärerna egendom. Efter försäkringstagarens död är det av avgörande betydelse för skyddet mot försäkringstagarens borgenä- rer, om förmånstagare insatts (se närmare 104 och 116 55 FAL). Som nämnt anser vi emellertid att det bör vara förvärvets art, inte förordnandet i och för sig som blir avgörande. Det väsentliga är hur starkt skyddsbehovet framträder i olika situationer. Vidare är det här motiverat att i viss utsträckning trygga de efterlevande också mot att deras egna borgenärer tar försäkringsersättningen i anspråk.
Den ordning vi föreslår innebär i stora drag följande. Före försäkringsfallet skall en livförsäkring i huvudsak på samma sätt som nu vara skyddad mot utmätning, om den gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv och premiebetalningen är någotsånär jämnt fördelad över tiden. De föreslagna reglerna är dock mer nyanserade än FAL:s bestämmelser; om för stora premiebelopp har betalats under något eller några år, skall bara det överskjutande beloppet kunna tas i anspråk (2 5).
Även efter försäkringsfallet skall försäkringen och utfallande ersättning i viss utsträckning vara skyddade mot utmätning. Förut- sättningarna är att den som skall ha det utfallande beloppet behöver det för sin försörjning och att den försäkrade före försäkringsfallet har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. Däremot skall det för utmätningsskyddet efter försäkringsfall inte spela någon roll om försäkringen varit skyddad mot utmätning under försäkrings- tiden.
För att man inte skall behöva utreda försörjningsbehovet i varje enskilt fall föreslår vi också en schablonregel. Om ersättningen tillfaller den försäkrades make eller sambo eller barn under 20 år, skall för varje berättigad från utmätning alltid undantas sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
En förutsättning för utmätningsfrihet efter utbetalningen är alltid att beloppet hålls avskilt. Och belopp som inte behövs för försörjning är under inga förhållanden skyddade mer än två år från det att ersättningen förföll till betalning (se närmare 3 och 4 55).
Ett särskilt skydd skall gälla för försäkring som en arbetsgivare tecknat på sina anställdas liv; om försäkringen inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv skall den inte kunna tas i anspråk för arbetsgivarens skulder (6 5). Regler ges vidare om återkrav i konkurs av livförsäkringspremier som inte stått i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor (7 5; jfr 117 5 FAL).
Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring skall enligt förslaget liksom i dag utmätningsmöjligheterna vara ännu mera begränsade, när ersättning skall tillfalla den försäkrade (8 5).
8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Reglerna i detta kapitel stämmer delvis med KFL:s bestämmelser. Detta gäller sålunda i huvudsak det allmänna kravet på en skyndsam och korrekt handläggning av ärendet (1 5) samt bestämmelser om påföljden av försummelser att anmäla försäkringsfall och lämna riktiga uppgifter vid skaderegleringen (3 och 4 55), om preskription av rätt till ersättning (5 5), om risken för vissa meddelanden (6 5) och om domstolsprövning av tvist om rätten till försäkring (7-9 55).
En nyhet i förslaget berör situationen att bolaget har betalat ut ersättningen till någon annan än den som i egenskap av förmånsta- gare har rätt till den. Om bolaget har iakttagit skälig aktsamhet vid utbetalningen, är det befriat från sin skuld mot den rätte mottagaren; bara i vissa särskilt allvarliga ogiltighetsfall skall bolaget behöva betala en gång till (25). Bestämmelsen, som går tillbaka på ett förslag av familjelagssakkunniga, bör bl.a. underlätta att de efterle- vande vid dödsfall snabbt får ekonomisk hjälp utan att behöva vänta på mera ingående undersökningar av bolaget t.ex. rörande okända arvingar. När sådana undantagsvis dyker upp, får de i stället vända sig mot den som med orätt fått ut beloppet.
[ 10 5 har tagits in en regel som förbjuder återkrav av försäkrings- ersättning (regress) från den som har framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättningsskyldig med anledning av detta. Bestäm- melsen stämmer med ett tidigare förslag av skadeståndskommittén och väsentligen också med den praxis som numera tillämpas.
9 kap. Grupp försäkring
I kapitlet har samlats särskilda regler angående gruppförsäkring. Reglerna saknar motsvarighet i FAL.
En viktig skiljelinje går här mellan å ena sidan frivilliga gruppför- säkringar, där medlemmarna själva tar ställning till sin anslutning genom anmälan eller genom att inte avböja försäkringen, och å andra sidan obligatoriska gruppförsäkringar, där gruppmedlemmar- na automatiskt ansluts till försäkringen genom åtgärder av en organisation eller liknande utan skyldighet för dem att betala premie till bolaget.
Det har tidvis stått en relativt livlig debatt kring både reservations- anslutningen till frivillig gruppförsäkring och den obligatoriska gruppförsäkringen, dock mest i fråga om skadeförsäkringar. Vi har emellertid i stort sett saknat anledning att ta ställning till när dessa anslutningsformer bör förekomma och vad som fordras för att en gruppmedlem skall kunna bli bunden gentemot försäkringsbolaget med reservationsmetoden. Båda anslutningsformerna är från ren försäkringssynpunkt förmånliga för de försäkrade, bl.a. genom den billiga administrationen och den förenklade riskprövningen, och vi
utgår från att de kommer att förekomma även i framtiden. Vi ser det då som vår uppgift att tillskapa regler som ger de enskilda ett tillfredsställande skydd. — När det gäller frivillig gruppförsäkring. är medlemmen under alla förhållanden skyddad genom en rätt att när som helst säga upp försäkringen för egen del (85 andra stycket i förslaget), en möjlighet som han kan utnyttja bl.a. vid missnöje med anslutningen.
I nära samband med detta står. att försäkringslagstiftningen enligt vår mening enbart bör reglera den försäkrades förhållande till försäkringsbolaget. Rättsförhållandet till den som ordnar försäkring- en — t.ex. en organisation som han tillhör — hör däremot i första hand till associationsrätten eller ibland till arbetsrätten och ligger utanför vårt utredningsområde; självfallet kan samma frågor om anslutningsformer m.m. uppkomma om åtskilliga andra ämnen än försäkring.
Särregler om gruppförsäkring är framför allt påkallade när det gäller avtalets ingående och upphörande. Här framträder den nämnda skillnaden mellan frivilliga och obligatoriska gruppförsäk- ringar. De frivilliga försäkringarna är visserligen grundade på ett gruppavtal, vanligen slutet av någon representant för gruppen, men själva försäkringsavtalet får anses ingånget genom gruppmedlem— mens egen anslutning — det är han som är försäkringstagare. Avtal om obligatorisk försäkring kommer däremot till stånd genom det gruppavtal som ingås av gruppens företrädare. Vi har alltså funnit det nödvändigt att i förslaget konstruera dessa typer av gruppförsäk- ring olika. I båda fallen behandlas dock försäkrad — även medför- säkrade, t.ex. make — som försäkringstagare i fråga om rätten att förfoga över försäkringen på hans egen person, skyddet mot borgenärer och rätten i övrigt till försäkringsersättning (35). I praktiken får skillnaden mellan försäkringstyperna därför begränsad betydelse.
Enligt en särskild bestämmelse medför redan anmälan till grupp- föreståndaren anslutning vid frivillig försäkring, även om anmälan inte vidarebefordras till bolaget (65 andra stycket). Här står alltså bolaget risken för gruppföreståndarens fel. Några allmänna regler om ett sådant ansvar eller om gruppföreståndarens ställning i övrigt vill vi, med tanke på de vitt skilda situationer där frågan kan bli aktuell, inte föreslå. — Vid obligatorisk försäkring uppkommer inte samma problem i fråga om avtalsslutet; ansvarsinträdet sker här automatiskt för alla som är eller blir medlemmar i gruppen.
En väsentlig synpunkt bakom de föreslagna reglerna om avtalets tillkomst, ändring och upphörande är den enskilde försäkrades behov av information om vad försäkringen innebär och om senare förändringar i försäkringsförhållandet. Vid sidan av ganska allmänt hållna, marknadsrättsliga regler om information, till stor del motsva-
rande förslagets 2 kap., föreslår vi särskilda bestämmelser om att försäkringsbolaget skall utfärda försäkringsbesked till de försäkrade — något som får väsentlig betydelse för att de försäkrade skall kunna bedöma skyddets innebörd. Reglerna går bl.a. ut på att en uppgift i beskedet som avviker från försäkringsavtalet ändå kan åberopas av en försäkrad i god tro, om inte bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har skickat ut ett nytt besked eller annat meddelan- de (5 5).
Vid uppsägning av försäkringen i olika sammanhang skall meddel- anden också utgå till gruppmedlemmen, så att han kan ordna sitt och sina medförsäkrades skydd på annat vis. Eftersom bolaget i många fall inte känner till vilka de enskilda gruppmedlemmarna är, räcker det oftast att meddelandet sänds till en representant för gruppen för vidare befordran till medlemmarna; meddelandet skall sändas ”på ändamålsenligt sätt” (20 5). Meddelanden som avser bara vissa medlemmar i gruppen skall dock sändas till dem personligen.
I förslaget ges vidare regler om ett efterskydd för försäkrad under minst tre månader efter det han lämnat gruppen av annan anledning än att han uppnått viss ålder (9 5) och vidare om en principiell rätt till likvärdigt skydd genom s.k. fortsättningsförsäkring, när bolagets ansvar mot den försäkrade upphör på grund av uppsägning eller utträde (11 5). Båda typerna av skydd förekommer redan i praxis. Rätt till efterskydd och fortsättningsförsäkring gäller dock inte bl.a. om den försäkrade på annat sätt får skydd av samma slag som tidigare eller om försäkringens beskaffenhet inte gör ett fortsatt skydd lämpligt, t.ex. vid korttidsförsäkringar (12 5).
Förslagets regler om premien (15-18 55) motsvarar delvis bestäm- melserna om individuell försäkring. Meddelande om uppsägning på grund av premiedröjsmål skall emellertid utgå inte bara till den som ingått gruppavtalet med bolaget utan också till den försäkrade gruppmedlemmen, och detta oavsett vem som enligt avtalet har att betala premien. I situationer där återupplivning av tekniska skäl inte kan förekomma för viss försäkrad, har han i stället rätt till fortsättningsförsäkring.
Bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar, om förfogande över försäkringen, om skydd mot borgenärer och om reglering av försäkringsfall stämmer i väsentliga avseenden med vad som föreslås för individuell försäkring. Förslaget innehåller emeller- tid en regel om att oriktiga uppgifter, som har lämnats av annan än den försäkrade själv, inte kan åberopas av bolaget (14 5). En annan skillnad som bör nämnas är att giltigt förmångstagarförordnande vid gruppförsäkring skall kunna göras genom att det tas in i försäkrings- villkoren, något som i dag är vanligt. Ett sådant förordnande skall dock mista sin verkan, om den försäkrade gör ett eget förmånsta- garförordnande. Vidare föreslås en möjlighet för bolaget att i
villkoren förbjuda den försäkrade att överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen; framför allt överlåtelser skapar i flera hänseen- den både tekniska och teoretiska svårigheter.
I 0 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring
De kollektivavtalsgrundade försäkringarna avviker väsentligt från annan försäkringsverksamhet. Som nämnt har vi här funnit en lagreglering påkallad främst för att slå fast systemens grundläggande karaktär av försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa arbetsrättsligt präglade konstruktioner och villkor. I allmänhet kan man räkna med att de försäkrades intressen tillvaratas genom att försäkringen utformas av organisationer med sakkunskap på områ- det, som också har inflytande på villkorstillämpningen. Parterna bör därför lämnas en betydande frihet vid utformningen av försäkringen. Vi har dock funnit att lagstiftningen bör ge de försäkrade ett skydd i särskilt viktiga avseenden, i den mån man inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Lagens regler skall därför i princip vara tvingande men kunna frångås genom centralt kollektivavtal (1 kap. 4 5).
Vi ställer upp vissa bestämda krav för att de särskilda reglerna om kollektivavtalsgrundad försäkring skall bli tillämpliga. Försäkringen skall tecknas av en arbetsgivare för hans anställda, och den skall meddelas enligt villkor som följer ett i avtalet angivet kollektivavtal. Vidare måste försäkringen tecknas i ett försäkringsbolag som framgår av kollektivavtalet. .
Som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring bör — t.ex. i fråga om förhållandet till borgenärerna — också anses ersättning enligt den s.k. garanti, som enligt vissa kollektivavtal inträder ifall en arbetsgivare underlåter att teckna försäkring trots skyldighet enligt kollektivavtalet att göra detta (1 5).
Vid kollektivavtalsgrundad försäkring är det alltså arbetsgivaren som är försäkringstagare, men även här behandlas den försäkrade som försäkringstagare vid tillämpning av reglerna om förfogande över försäkringen och borgenärsskydd och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt (3 5).
Ansvaret för informationen vid kollektivavtalsgrundad försäkring, som är minst lika viktig som vid annan försäkring, skall i överens- stämmelse med nuvarande praxis åligga inte bara försäkringsbolaget utan i viss utsträckning också arbetsmarknadsparterna. Vidare föreslår vi samma regler om godtrosskydd på grund av försäkrings- besked som vid gruppförsäkring (4 och 5 55).
I fråga om ansvarsinträdet samt uppsägning och ändring av försäkring föreslår vi regler som till stor del ansluter till vad som gäller enligt kollektivavtalsrätten. Särskilt kan nämnas en begräns-
ning av möjligheterna att säga upp försäkringen så länge arbetsgi- varen är bunden av kollektivavtal om försäkringen och ett förbud mot ändring av försäkringen utan kollektivavtalsparternas godkän- nande (se närmare 6-8 55). Beträffande begränsningar av försäk— ringsbolagets ansvar, förfogande över försäkringen, borgenärsskydd och reglering av försäkringsfall stämmer i övrigt reglerna i stort sett med bestämmelserna om individuell försäkring, dock med samma Särregler i fråga om oriktiga uppgifter av annan än den försäkrade själv och förmånstagarförordnande som vid gruppförsäkring.
Vissa likartade försäkringar för lantbrukare och andra grupper av företagare har med hänsyn till sin konstruktion hänförts till gruppförsäkring och skall regleras av 9 kap. Här skall avsteg från förslagets tvingande regler kunna ske efter godkännande av rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer (se 1 kap. 4 5).
Ikraftträdandet m.m.
Särskilt med tanke på de många långvariga avtalen på området har vi funnit relativt ingående övergångsregler motiverade. De innebär bl.a. att vissa viktiga skyddsregler enligt den nya lagstiftningen blir tillämpliga också på äldre försäkringsavtal.
Rörande följdändringar i andra lagar kan särskilt nämnas, att vi föreslår en regel i utsökningsbalken om utmätningsfrihet för begrav- ningshjälp som tillfaller dödsbo bl.a. på grund av försäkring, i den mån beloppet inte överstiger gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (5 kap. 6 5 UB). — Beträffande arvs- och gåvoskattelagen utgör förslaget väsentligen en teknisk anpassning av reglerna till den nya lagstiftning vi föreslår; isak håller skattereglerna på att utredas av arvs- och gåvoskattekommittén. Som framgått föreslår vi beträffande arvsbeskattningen att betydelsen av det formella förmånstagarförordnandet skall minskas.
Summary1
] . Introduction
For many years individual insurance cover has been of great significance for the security of private persons. In recent years group insurances and insurances issued on the basis of collective labour market agreements have come to have an ever greater significance for the public.
Swedish insurance legislation can by tradition be divided into rules under regulatory law and rules under civil law.
Today the rules under civil law for individual insurance are essentially to be found in the Insurance Contracts Act from 1927. As far as the most important kinds of damage insurance for consumers are concerned, the rules of that Act have, however, been replaced by the Consumer Insurance Act of 1980, which was based on a previous report by this Committee.
In this second stage of our work, we present a report with proposals for an Insurance of Persons Act, which is to replace the rules on life, accident and health insurance contained in the Insurance Contracts Act. The report has been elaborated in cooperation with other Nordic countries and is therefore in import- ant aspects in agreement with the corresponding Norwegian and Finnish reports already submitted; in recent years Denmark has not been able to participate in the common legislative work, by reason of the obligations that follow from membership in the Common Market.
At the same time we are preparing a Damage Insurance Act, which will be presented in a coming report. This Act will contain rules for all kinds of insurance except insurance of persons, for consumers and companies as well as for policyholders in the public sector. The intention is that the Insuance of Persons Act and the Damage Insurance Act together shall replace both the 1927 Insurance Contracts Act and the 1980 Consumer Insurance Act.
The Insurance Contracts Act is generally regarded as being of a technically high quality. It is, however, evident that a review of the
rules is indicated. One important reason is that the Act does not provide a scope of protection for consumers which should be required today. Of course, the insurance companies have in their policy conditions adopted rules that are much more advantageous for policyholders than those contained in the Act, but in the long run this cannot replace guarantees provided by legislation. Also, in many respects the present rules appear to be incomplete and do not provide sufficient information on the legal situation. This disadvan- tage has become particularly noticeable in connection with the growth of group insurances and such collective insurances as are issued on the basis of collective agreements in the labour market. Both of these kinds of insurance play an essential role in the current Swedish insurance system, and a legal regulation is urgent; these forms of insurance are not mentioned at all in the Insurance Contracts Act. In other respects as well, developments in insurance justify a modernization of the legislation.
One leading thought behind the rules proposed in the report regarding individual life, accident and health insurance is the individualis need of protection against disadvantageous policy conditions. It is true that it cannot be maintained that the Swedish insurance companies exploit their advantage in the contract situation in any inappropriate way; mainly they seem to act with due consideration to the interests of the policyholders and their families. But protective legal rules are still important in many respects, considering the great value which the insurance usually has for the policyholder as well as for the members of his family. The policyholders difficulties both in penetrating what are often compli- cated types of insurance and in influencing the policy wording also call for such rules.
The supervision by the Swedish Private Insurance Supervisory Service regarding the insurance conditions, however. is a factor that reduces the need of more rigorous protective rules under civil law. The principle (laid down in the regulatory legislation) that life insurance operations are not to be conducted for the profit of shareholders, but that bonuses shall be distributed to the policyhol- ders, has the same effect.
These views have led to the conclusion that the proposed legislation should contain fairly detailed compulsory rules concer- ning i.a. the information to the policyholders, the origin and termination of the insurance contracts as well as the consequences of the policyholders neglecting his obligations to the company. In these respects the Act should provide a relatively complete survey of the rights and duties of the two parties. As far as the relations to third parties are concerned, such as the problems under family law that arise when the sum insured is to be divided upon the death of the
insured as well as the possibility of creditors making claims to the insurance, we have also found it justified to propose more detailed and clearer rules than those that are now in force.
On the other hand, it is also a guiding principle behind the report that the scope of the insurance, the risks it is to cover and similar questions regarding the design of the policy should only in special respects be regulated by legislation. It is important that the Act does not prevent the companies from developing new insurance products to meet new needs.
As mentioned, the supervision exercised by the Supervisory Service over the policy conditions is a factor that reduces the need of protective rules for policyholders. The attitude of the Supervisory Service concerning different policy conditions will be of great importance for the application of certain, more generally formulated regulations in the Act, although the assessment by the Supervisory Service will not be binding for a court of law. — We have not found it necessary to suggest any compulsory advance review of insurance conditions.
In group insurance also, consumer protection, i.e. protection for the insured members of the group and their coinsureds, is of great importance. To a certain extent the protection is guaranteed, since the policy conditions are most often negotiated by representatives for the group, whose expert knowledge and ability to protect the interests of the members widely surpass those of the ordinary consumer, but there is still a significant area where legislation seems justified. In addition, attention must be given to the legal construc- tion of the group insurance, where the triangulär relationship between the insurance company, the group and the individual member of the group gives rise to a number of special problems (see below).
The aforementioned insurances based on collective agreements in the labour market differ in essential aspects from other forms of private insurance, especially through the element of labour law in the insurance relationship. We have seen it as an important task to indicate the place of these insurances in the system of insurance law and to give the support of legislation to certain constructions and policy conditions which differ from what is otherwise common. On the other hand the questions of protection for individuals do not play as large a role here. Certainly it is of great importance that these insurances function in a satisfactory manner for the insureds, and in a couple of areas we propose special rules designed to improve their position compared with current law. But in all essential respects one may safely assume that the interests of the individual are well taken care of, since the insurances are designed and applied with the cooperation of organizations representing labour. These organiza-
tions have considerable expert knowledge in the area.
The new Act should apply in principle to all types of private insurance of persons—life insurance (including annuity insurance), as well as accident and health insurance. As has already been stated, the Act should in every essential aspect be compulsory to the benefit of the policyholders. The possibility of more far-reaching deviations from the stipulations should be granted only for collective insurances which rest on central collective agreements between the parties in the labour market, as well as for certain kinds of insurance for groups of self-employed businessmen and tradesmen (farmers etc.). In these latter cases conditions that deviate from the Act”s compulsory rules should be approved by the Government or by a public authority appointed by the Government.
Under the headings 2—8 below we present our proposals concer- ning individual insurance. The rules on group insurances and insurences based on collective agreements are treated under hea- dings 9 and 10.
2. Information
The stipulations on information have an important role to play in the Consumer Insurance Act and we have found it to be at least as justified that such rules be included in the Insurance of Perons Act. The individual needs expert information on what the insurance entails, both in connection with the issuance of the policy and at & later stage. The importance of information is also generally recognized throughout the insurance industry. The report contains, to begin with, rules concerning the duty of information of the insurance company at various stages in its contacts with the policyholder. Concerning the information which is given before the policy is taken out, we emphasize the importance of the so-called analysis of need which shall be made regularly, at least where life insurance is concerned. In addition, a special rule is proposed, concerning significant liability of the company in the event of insufficient information on essential limitations in the insurance cover. If the policyholder is not properly informed about these limitations a certain time before the insurance falls due, the limitation cannot be invoked by the company.
3. The Insurance Contract
We propose special rules for the entering into, the cancellation of and the amendment to the insurance contract. The party applying for insurance shall have an independent right to take out that kind of insurance which the actuarial technique permits, taking into consi- deration the state of his health, etc. If there are no objective reasons
for declining his application, his insurance cover shall not be dependent on the insurance company”s good will. Conditions of cover shall be decided on the basis of the state of health of the applicant at the time of the application; this means that a subsequent deterioration of health must not be taken into consideration. The applicant must, however, accept the general insurance conditions used by the company for the kind of insurance in question. — The same rules shall apply, if the policyholder requests renewal of a policy with limited duration.
These new rules are to a certain extent related to the proposed stipulation that the period of the company”s liability as a rule shall be calculated from the day after the policyholder applied for the insurance, if a binding insurance contract later comes into existence. Under special circumstances the company shall, however, be able to demand payment of the premium as a condition for its liability. The company shall also be allowed to postpone its liability until reinsurance has been arranged.
The report also entails that the insurance company shall not be allowed to require that a life insurance policy shall be prematurely cancelled in cases other than those expressly stated in the Act (certain serious kinds of breach of contract). On the other hand it is permitted to a certain extent that the premium and the other policy conditions be changed, if justified by special circumstances. Here altered circumstances entailing a change of the basis for a longterm policy are contemplated, while a change in policy conditions cannot be based on a deterioration of the insured”s health. For health and accident insurance, the company shall in some cases be allowed to make a proviso, not only for changes in policy conditions but also for premature cancellations — this also, however, with certain excep- tions, i.a. for deterioration of health.
The policyholder shall be allowed to cancel the insurance policy and stop paying the premium at any time. He then has the possibility to surrender the policy to the company, if the policy allows for this. If through previous premium payments he has accumulated a credit balance in his policy, he can also change to a premium free insurance for a lower sum insured by obtaining a so-called paid up policy. — Even when the policyholder through a surrender is credited with the value of a life insurance with saving elements, he shall have the right to continue the cover as a pure risk insurance — a particularly important rule for those whose health has deteriorated in the meantime.
We state as a general principle that the current value of a life, accident or health insurance at any time belongs to the policyholder and shall be put at his disposal at the latest when the policy expires. This can take place through a surrender, in the manner just
described. In other situations as well, the value of the policy at the time of expiration shall be put at the disposal of the policyholder through a settlement between the parties. In calculating the current value, it must be taken into account that the company only has a right to premiums for the period during which it was liable for the insurance policy.
The report also deals with the policyholder”s right to borrow money on the policy from his company when this is technically feasible, as well as with his right to bonuses etc. The details will, however, be embodied in other legal regulations and in those technical bases for the policy which are recognized by the Govern- ment or by the Supervisory Service.
4. Limitations of the Insurer's Liability
As already indicated we do not wish to stipulate which kinds of risk an insurance policy should cover; here freedom of contract must prevail. Together with the supervision by the Supervisory Service, the product development of the insurance industry and the compe- tition between the companies should be a guarantee that the interests of the policyholders are being safeguarded. On the other hand we have proposed compulsory rules on such limitations as can arise when the policyholder or the insured has failed in his duty to the company e.g. by not observing the duty to supply information or by causing the insurance claim. Even if the borderline against general stipulations on the scope of cover is not always clear, we have found that in several areas there are reasons to protect the policyholder against conditions that prescribe all too strict sanctions.
As far as the duty to supply information is concerned, we have found it reasonable to liberalize the rules in this area, in spite of the fact that information on the health of the insured is of considerable significance for the insurance company. In general terms the proposed regulation entails the following.
The policyholder and the insured are obliged to provide correct and complete answers to questions from the company, but not to spontaneously provide information on particulars about which they have not been asked (fraud and similar cases exepted). Only if the duty to supply information has been disregarded intentionally or with considerable carelessness does this entail consequences. As is the case now, the company shall be free of liability in cases of fraud and behaviour in conflict with good faith and honour, while in other cases the principle is applied that the company is liable only in proportion to the premium that has been contracted and to the other policy conditions which would have been contracted, if correct and complete answers had been given (the pro rata rule). In exceptional
cases larger compensation than has now been stated can be paid, if the application of the principal rules would lead to a result that was obviously unreasonable to the policyholder or the beneficiary —- a new item in the legislation.
In practice the incorrect nature of the information is often discovered before the insurance falls due. Here our proposal means that the parties must negotiate an adjustment of the policy to the altered circumstances, in which case the policyholder shall be entitled to a continued cover with the conditions and with the sum insured that would have been fixed if correct information had been furnished in the first place. In the case of fraud or similar situations, however, he does not as a rule have such a right.
Another new item in connection with the duty to supply information is the unimpeachability rule. This rule means that, for life insurance, incorrect information cannot be invoked, when more than two years have passed since the policy was taken out. Exceptions to this rule shall apply only when the policyholder or the insured have acted fraudulently or in conflict with good faith and honour.
Closely related to the duty to supply information are rules concerning so-called symptom clauses and similar exceptions which are not based on health information provided, and which regard illnesses, etc., from which the insured already suffers, when the insurance policy is taken out. Through such clauses the policyholder can lose the cover he would have had in accordance with the rules on the duty to supply information: even when he has stated in good faith that he does not suffer from certain illnesses or symptoms, he can lose the compensation. We do not wish entirely to exclude the use of these conditions, which may be necessary, i.a. in certain situations when for practical reasons information on the health of the insured cannot be obtained. But we require that special circumstances of this kind prevail for them to be accepted.
Questions of increase in risk have a limited significance in connection with personal injuries. The report regulates situations where the insured changes e.g. his profession during the period of insurance. If the company wishes to raise the premium for such reasons, it shall remind the policyholder, that he must report changes to the company. Only if he neglects to do this can the company limit its liability on account of the change. — If the company excludes certain, specifically indicated risks from its liability, for example flying or boxing, the rule of causality shall apply. Should an injury occur while the insured is engaged in an excluded activity but not be related to the particular risk that justified the exclusion, full compensation is to be paid.
As far as the question of causing the event insured is concerned, the
most important problem in connection with life insurance is how the insurance cover should be regarded in connection with suicide. The main rule is that life insurance covers suicide. As has previously been the case, compensation shall, however, be payable in connection with suicide within a certain time after the signing of the insurance contract, only if it must be assumed that the suicide had no connection with the application for the insurance. We wish to shorten the waiting period from three years to one year.
For health and accident insurance, our proposal means that the company is free from liability, if the insured intentionally causes the event insured, while in case of gross negligence (including attempted suicide) it shall be possible to reduce the compensation in accordance with an assessment of reasonableness. Certain exceptions to these rules are stipulated for cases where the insured was under the age of fifteen or acted under the influence of mental illness.
5. The Premium
The stipulations on the premium have been designed partially in accordance with the rules of the Consumer Insurance Act, which means certain improvements from the point of view of the policyholder. We propose that the first premium for the policy shall be paid within fourteen days after the premium advice has been sent out. Subsequent premiums shall be paid on the first day of the premium period; generally, however, not until one month after a written premium advice. In connection with delay in the payment of premium, the company is free to cancel the insurance with a cancellation period of fourteen days; if the premium is paid during this period, the cancellation does not take effect.
Especially in the case of life insurances with a savings element, the policyholder is, in accordance with present conditions, often allowed to maintain a part of the insurance cover during a longer or shorter period, even though the premium payment has been interrupted. We expect the companies to keep up this beneficial practice, but it should not be made subject to legal regulation. On the other hand we propose, in accordance with current practice, that the policyholder shall, by paying the premium within six months after the cancella- tion, be able to renew the policy without a further medical examination. The company shall thus bear the risk for any deterioration in the health of the insured that occurs within the six months period of grace. Renewal of the policy shall also be possible when the policyholder has received a paid up policy upon his own request.
According to the report, certain other persons than the policyhol- der with an interest in the policy — the insured, a creditor, a
beneficiary in accordance with an irrevocable beneficiary clause — shall upon request be entitled to a notice of delays in premium payment, making it possible for them i.a. to maintain the insurance by paying the premium themselves.
6. Disposals of the Insurance
Life, accident and health insurances are generally disposed of through a particular legal act, a so called beneficiary clause, whereby the policyholder indicates who shall receive the sum insured (or become owner of the insurance policy after the policyholder). Such disposition in accordance with current law means that upon the death of the policyholder the sum insured falls outside the property left by the deceased. It also entails important advantages regarding cover against creditors and inheritance tax. — The policy can also be transferred to someone else or pledged for a loan.
Here a number of questions arise with close connection to family law: the principles behind the work on family law legislation that is currently going on in Sweden have been the guide for our report. Another purpose of our proposals is to formulate a simpler and clearer system of rules in this field.
A point of departure for the report on this section is that the policyholder shall, in his relation to the insurance company, have full freedom to decide through a beneficiary clause who shall receive the sum insured. There is a need for a simple method of disposing of an insurance policy, especially in situations where in practice a testamentary provision is out of the question. This does not mean, however, that a beneficiary clause shall automatically give particular protection in relation to creditors and special tax advantages. Such benefits should be connected to the economic and social functions of the policy, not to the declaration of will itself. Just as is the case today, the application of a beneficiary clause means, according to the report, that the insurance is included. neither in the policyholder's wealth, nor in the property left after his death, but this does not prevent a sum payable under the policy from being partially seized for the policyholder”s debts.
On the question of how to designate a beneficiary we propose that it should be possible only by means of a written notice to the insurance company — a certain tightening up of the rules now in force. It is important that there shall be no doubt about the existence and the contents of such a provision, not the least in order for payments to survivors to be made out as soon as possible after the policy has fallen due. The same formal requirements shall apply for revocations and amendments of a beneficiary clause. — We reject the thought that it should be possible to designate a beneficiary through a
testamentary provision. In this case also, a decisive argument has been that one should not delay payments to the survivors; otherwise the company would have to take into consideration the possibility that unknown wills might turn up and complicate the situation. — As far as individual insurance policies are concerned, we do not accept that beneficiary clauses be included in the general insurance conditions.
A background to the new items in the legislation just indicated is that we propose a special legal rule for the distribution of the sum insured, when the policyholder dies without having made any beneficiary provision. Half of the sum shall be payable to his spouse, the rest to his heirs. This is to be regarded equivalent to an acquisition through an express beneficiary clause, as far as protection against creditors and inheritance tax are concerned. This special rule shall, however, not apply for smaller sums insured, such as funeral aid, which most often will be payable to the deceased”s estate, according to the terms of the contract.
As is the case today, it shall also in the future be possible to make a beneficiary clause irrevocable. There is no formal requirement proposed for such a declaration, but it must be made to the beneficiary in person — a notice to the insurance company is not sufficient.
It is up to marriage law to determine how an insurance shall be treated in the case of a division of the property of husband and wife after a divorce. When the policyholder dies, the sum insured should in principle be payable to the beneficiary without the intrusion of any claims under family law. In accordance with a recently presented government proposal in the area of marriage law, a surviving spouse and direct heirs shall, however, have a certain possibility to request adjustment of a beneficiary clause.
Also for transfers and pledges for loans, the policyholder should, in relation to the insurance company, have an almost complete freedom of action as far as individual insurance is concerned. No formal requirement is proposed for these kinds of dispositions. The insurance companies shall in the future be able to choose if the Certificate of insurance is to have the character of a security (that is, be the bearer of the right to the insurance) or not. For both cases we propose rules on the right of precedence in connection with double transfers etc.
7. Creditors' Rights
In the matter of the policyholders relations to his creditors, the proposal contains several important amendments of the current system. The question has its greatest practical significance in
connection with life insurance. Here the need of security for the policyholder and his survivors demands that the insurance policy, as well as the compensation payable, to a certain extent be protected against seizure.
Today most life insurance policies and amounts payable are protected against seizure. The most important prerequisite is that there is a beneficiary clause when the policy falls due, but it does not matter who has been named as beneficiary.
As already mentioned, we think, however, that the situation of the entitled party should be decisive for the question of seizure, not whether or not there are any beneficiaries. The essential point is how strong the need of protection appears to be in various situations. In addition it is justified here to protect the survivors to a certain extent against their own creditors making claims on the insurance compen- sation.
The system we propose entails the following: Before the insurance falls due, a life insurance policy shall be protected against seizure as it is now, if it covers the life of the policyholder or his spouse and the premium payments are relatively evenly distributed over time. If too large premium sums have been paid, seizure shall only apply to the sum in excess of the premium ”allowed”. — After the insurance has fallen due, the insurance policy and the payable compensation shall to a certain extent be protected against seizure, the prerequisites being that the party to receive the amount payable needs it for his/her support and that the insured supported or was liable to support the entitled party before the insurance fell due. On the other hand, it will become immaterial to the protection against seizure after the insurance fell due, whether the insurance policy was subject to seizure during the insurance period or not.
In order not to have to investigate the need of support in each individual case, we propose the standard rule that, if the compensa- tion is payable to the insured”s spouse, or to a person living with the insured in conditions similar to marriage, or to children under 20 years of age, for each beneficiary six times the basic sum (an indexed figure) prescribed in the law on public insurance (currently about SEK 140,000) shall always be exempted from seizure.
A precondition for freedom against seizure by the creditors of the entitled party after payment of the sum insured is always that the sum is kept separate. Amounts not necessary for financial support are under no conditions protected for more than two years from the time the compensation became payable.
A particular protection shall apply for insurances that an employer has taken out on the lives of his employees”; such policies should practically never be subject to claims for the employer's debts.
In the report provisions are made for reclaiming life insurance
premiums in connection with bankruptcy, if the premiums were not reasonably related to the situation of the policyholder.
In connection with health and accident insurance the possibilities for seizure shall be even more limited, when compensation is payable to the insured.
8. Settlement of Insurance Claims
In the matter of settling insurance claims we wish, partly in keeping with the standards of the Consumer Insurance Act, the new Act to prescribe the general requirement that claims be handled rapidly and correctly.
The report also contains stipulations on the consequences of failing to report insurance events as well as on the reduction of the sum insured in connection with incorrect information furnished to the claims adjuster, on the period of limitation of the right to compensation as well as on the consequences of certain notices from the company being delayed and on court proceedings in cases of disputes over the right to take out and to keep an insurance.
A special rule concerns cases where the company has paid compensation to someone other than the person who has a right to it as a beneficiary. If the company has observed proper care in connection with the payment, it is exempted from its debt to the true recipient; only in certain serious cases of non-validity the company shall be obliged to pay a second time. The intention is i.a. to make it easier for survivors to receive economic aid quickly after the decease, without having to wait for more detailed investigations by the company, e.g. regarding unknown heirs. When in exceptional cases such heirs appear, they must instead address their claims to the person who unjustly received the sum insured.
In addition, a rule is proposed to exclude the right of subrogation in life insurance as well as in accident and health insurance. There should be no recourse against the person who caused the insurance event or who is otherwise liable because of it. This is essentially in keeping with present practice.
9. Group Insurance
As already indicated the proposed Act contains a number of special rules regarding group insurance, which have no counterpart in current law. Here there is an important dividing line between on the one hand voluntary group insurances, where the members themsel- ves decide on their participation, either by applying for the cover or by not dissenting to a decision on participation, and on the other hand mandatory group insurances, where the members are automa- tically included in the insurance through measures taken by an
organization or some similar entity, without the members being responsible to pay premiums to the company.
There has at times been a lively debate both about the practice of enrolling members who do not dissent to participation and about the mandatory group insurance, mostly, however, in the region of damage covers. Some have felt that both forms of cover intrude upon the freedom of the individual to make a personal decision regarding his insurance cover. However, for the most part we have seen no reason to take a position as to the issue of when these types of cover should exist or as to what should be required for a group member to be bound vis å vis an insurance company which uses the dissent method; these matters have already been discussed by another Committee, which has considered the legislation on insurance operations. From an insurance point of view, both methods provide advantages for the insureds, i.a. through inexpensive administration and simplified risk assessment, and we assume that they will continue to exist. We have seen it as our task to create rules which provide the individual with a satisfactory protection also in these cases. — Where voluntary group insurance is concerned, the member is always protected by a right to terminate the insurance at any time, according to our proposals. He can use this possibility i.a. if he is dissatisfied with his participation in the group policy. And in connection with mandatory insurance, the member cannot be obliged to pay a premium to the company, which means that his need to exclude himself from the group insurance contract is limited.
Closely connected with this issue is the fact that in our view insurance legislation should regulate only the relations of the insured to his insurance company. His legal relations to the party arranging for the group insurance — e.g. an organization to which he belongs — falls within the sphere of association or labour law and outside the area of our investigation; of course, the same questions regarding participation in mutual arrangements can arise in many other areas than insurance.
Special rules for group insurance are above all required where the entering into and the termination of the contract are concerned. Here we find the aforementioned difference between voluntary and mandatory group insurance. A voluntary group insurance is based on a group contract, normally signed by a representative of the group. The insurance contract, however, must be regarded as being entered into by the member of the group joining the insurance, which means that he is the policyholder. On the other hand, 3 contract for mandatory group insurance is being brought about through the group contract entered into by the representative of the group. We have thus found it necessary to construct these two types of group insurance differently. However, in both cases, the insured — as well
as the coinsured, e.g. his spouse — is treated as policyholder, when it comes to the right of disposition over an insurance policy on his own person, the protection against creditors and the right to insurance compensation. In practice, therefore, the difference between the two kinds of group insurance has a limited scope.
According to a special stipulation, already an application to the group representative entails participation in a voluntary group insurance, even if the application is not forwarded to the insurance company. In this case, the company bears the risk of the mistakes of the group representative. However, considering the varying situa- tions in which this issue may arise, we do not wish to propose any general rules on such a liability or else on the position of the group representative. — In mandatory group insurance the same problems do not arise in connection with the entering into the contract; in this case the company's liability is automatic for all those who are or who will become members of the group.
A significant point of view behind the proposed rules on the origin, amendment and termination of the contract is the individual”s need of information on what the insurance entails and on subsequent changes in the insurance terms. In addition to some rather generally formulated rules on information, to a great extent corresponding to the rules on individual insurance, we propose stipulations covering the insurance company”s duty to issue a special document regarding the insurance, a so-called insurance notice, to the insureds; this being of essential significance for the insureds' ability to assess the contents of the cover. If the information in the notice differs from the insurance contract, the notice can still be invoked by an insured in good faith, if the company has not sent out a new insurance notice or some other form of information at least fourteen days before the insurance fell due. — In connection with cancellation of the insurance, information shall also be made available to the group member, enabling him to rearrange his own and his coinsureds' cover. Since in many cases the company does not know who the individual members of the group are, it is most often sufficient to send the notice to a representative of the group to be forwarded to the members; it is proposed that the notice shall be sent in a ”suitable manner”. Notices regarding only certain members shall, however, be sent to them personally.
We also propose a remaining insurance protection for the insured member for at least three months after the day when he left the group for any other reason than having reached a certain age, and a right to an equivalent protection through a so-called continued cover, when the companyls liability to the insured member is terminated because of cancellation or withdrawal from the group. Both types of protection exist in practice already. The insured does not have these
rights, however, if by some other means he acquires protection of the same kind or if his type of group cover does not make a continued protection suitable, for instance in the case of short-term policies.
The proposed rules on the premium partially correspond to the rules on individual insurance. Notice of cancellation because of delays in premium payments shall, however, be sent both to the party who entered into the group contract with the company and to the insured member of the group, regardless of who is supposed to pay the premium according to the contract. In situations where for technical reasons a renewal cannot take place for a certain insured, he is instead entitled to a continued cover.
The stipulations concerning limitations of the insurance company”s liablity, the disposition over the insurance policy, the protection against creditors and the settlement of insurance claims agree essentially with the rules proposed for individual insurance. In addition, however, the report contains a rule to the effect that, for group insurance, incorrect information that has been furnished by someone other than the insured himself, cannot be invoked by the company.
Another difference that should be mentioned is that, for group insurance, a beneficiary clause shall be valid by being included in the policy conditions; a common method today. Such a provision will, however, lose its effect, if an insured makes his own beneficiary clause. It is proposed that the company be allowed to forbid the insureds to transfer or pledge their rights under the insurance policy. Transfers in particular create both technical and theoretical difficul- ties in several respects.
I 0. Labour Market Insurance
The insurances based on collective agreements, elaborated by the parties in the labour market, differ essentially from other kinds of insurance activities. As already mentioned, we have found a legal regulation necessary in order to establish the basic insurance character of such systems and in order to provide the support of legislation to certain designs and policy conditions shaped by labour law. The parties should be given considerable freedom in designing the wording of the insurance, but legislation should protect the insured in particularly important respects. — The rules of the proposed Act should in principle be compulsory, but the parties shall be able to deviate from them through a central collective agreement — so as not to prevent new designs of insurance cover that are regarded as necessary by the parties on the labour market.
In order for the special rules on insurance based on collective agreements to be applicable, certain stipulations have to be complied
with: e.g. the insurance must be taken out with an insurance company named in the agreement. — The employer is the policyhol- der in the sense that he enters into the insurance contract with the insurer, but the insured is treated as policyholder when it comes to the application of the rules on disposition over the insurance policy and on protection against creditors as well as in other matters concerning the right to the insurance compensation.
The responsibility for information in connection with insurances based on collective agreements, which is at least as important as for other kinds of insurance, shall, in keeping with current practice, rest not only with the insurance company but also to a certain extent with the labor market parties. In addition we propose for this kind of insurance the same rules on protection with regard to good faith founded on the insurance notice as we have done for group insurance.
In questions regarding the origin and termination as well as amendment of the insurance contract, we propose rules which to a great extent coincide with those that are found in the the law on collective agreements. It can be mentioned in particular that the possibility of cancelling the insurance policy is limited as long as the employer is bound by the collective agreement on insurance and that an alteration of the insurance presupposes the approval of the parties to the collective agreement.
Regarding limitations of the insurance company”s liability, disposi- tion of the insurance policy, protection against creditors and settlement of insurance claims the rules agree on the whole with the stipulations on individual insurance. Also in connection with insurance based on collective agreements we propose, however, that incorrect informa- tion from someone other than the insured may not be invoked by the company, and that, for such insurances as well, beneficiary clauses shall be valid if included in the policy conditions. In addition, the parties to a central collective agreement shall be free to limit the possibilities of disposing of the insurance, e.g. through beneficiary clauses.
Lagförslag
Nedan framläggs förslag till
1. Personförsäkringslag
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde m.m., 1-3 55 Tvingande bestämmelser, 4 5 Tillämpliga regler för personförsäkringar som ingår i skadeförsäkringar, 5 5
2 kap. Information
Information innan en försäkring meddelas, 1 5 Försäkringsbrev m.m., 2 5 Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse, 3 5 Information om möjligheter till överprövning m.m., 4 5 Underlåtenhet att lämna information m.m., 5 och 6 55
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätten till försäkring, 1 5 Tiden för bolagets ansvar, 2 5 Uppsägning av försäkringen m.m., 3-5 55 Rätten till försäkringens värde m.m., 6 5 Tidsbegränsad försäkring, 7 och 8 55 Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp, 9 5 Försäkringstagarens rätt till återbäring, 10 5
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten, 1-4 55 Undantag från försäkringen m.m., 5-7 55
Framkallande av försäkringsfall, 8 och 9 55 Gemensamma bestämmelser, 10 och 11 55
5 kap. Premien
När premien skall betalas, 1 5 Uppsägning på grund av dröjsmål med premien, 2 5 Återupplivning, 3 5 Underrättelse till annan om dröjsmål med premien, 4 5 Premiebetalning genom post eller bank, 5 5 Preskription av rätt till premie, 6 5
6 kap. Förfoganden över försäkringen
Förmånstagarförordnande, 1-3 55
Tolkning av förmånstagarförordnande, 4-6 55 Jämkning av förmånstagarförordnande, 7 5 Förmånstagare utan särskilt förordnande, 8 5 Annat förfogande över försäkringen, 9-14 55 Rätten till försäkringen i vissa särskilda fall, 15 5 Förfoganden som är utan verkan m.m., 16 5
7 kap. Förhållandet till borgenärerna
1 5 Skyddet för livförsäkring före försäkringsfall, 2 5 Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall, 3 5 Reglernas tillämpning på samboförhållanden m.m., 4 5 Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder, 5 5 Skyddet för livförsäkring som tecknas av arbetsgivare, 6 5 Försäkringstagarens konkurs m.m., 7 5 Skyddet för sjuk- och Olycksfallsförsäkring, 8 5
8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Tiden för utbetalning m.m., 1 5 Utbetalning till annan än rätt förmånstagare, 2 5 Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m., 3 och 4 55 Preskription av rätt till försäkringsersättning, 5 5 Risken för vissa meddelanden, 6 5 Tvist om rätten att teckna eller behålla en
försäkring, 7-9 55
Förbud mot regress, 10 5
9 kap. Gruppförsäkring Tillämpningsområde m.m., 1-3 55 Information, 4 och 5 55 Tiden för bolagets ansvar, 6 och 7 55 Uppsägning av försäkringen m.m., 8-13 55 Oriktiga uppgifter, 14 5 Premien, 15-18 55 Förfoganden över försäkringen, 19 5 Meddelanden till de försäkrade, 20 5
10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring Tillämpningsområde m.m., 1-3 55 Information, 4 och 5 55 Tiden för bolagets ansvar, 6 5 Uppsägning av försäkringen, 7 5 Ändring av försäkringen, 8 5 Efterskydd m.m., 9 5 Återbäring, 10 5 Oriktiga uppgifter, 11 5 Förfoganden över försäkringen, 12 5
2 Lag om införande av personförsäkringslagen (1988:000)
3 Lag om tillämpning av bestämmelser i personförsäkringslagen (19882000) på grupplivförsäkringar som meddelas av staten
4 Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal 5 Lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38) 6 Lag om ändring i konkurslagen (19211225)
7 Lag om ändring i utsökningsbalken
8 Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
9 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
10. Lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
11. Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
1 Förslag till Personförsäkringslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 5 Denna lag tillämpas på livförsäkringar, sjukförsäkringar och olycksfallsförsäkringar som tecknas hos försäkringsbolag. En försäk- ring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen helt eller till övervägande del skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebe- frielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal. Lagen gäller inte för återförsäk- ring.
Bestämmelserna i 2-8 kap. gäller för individuell försäkring. För gruppförsäkring gäller de bestämmelser som anges i 9 kap. För kollektivavtalsgrundad försäkring gäller de bestämmelser som anges i 10 kap.
2 5 I denna lag betyder försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag; om försäkringstagarens rätt övergår till någon annan. tillämpas vad som i lagen sägs om försäkringstagaren på förvärvaren, den försäkrade: den på vars liv eller hälsa en försäkring har tecknats, förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt denna lag eller enligt bestämmelserna i 6 kap. 8 eller 15 5 har rätt att i försäkringstagarens ställe erhålla försäkringen eller från den utfallande ersättning, kapitalförsäkring: livförsäkring där bolagets betalningsskyldighet vid försäkringsfall är bestämd till visst belopp, livränteförsäkring: livförsäkring med periodisk utbetalning där bola- gets betalningsskyldighet är beroende av en eller flera personers liv, tidsbegränsad försäkring: försäkring som skall gälla för en bestämd tid eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder.
3 5 I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns bestämmelser om särskilda regler (grunder) för vissa slag av personförsäkring.
Tvingande bestämmelser
4 5 Bestämmelser i försäkringsvillkor, som i jämförelse med regler- na i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare eller för den försäkrade, är utan verkan mot honom om inte annat anges i lagen. Vad som sägs i första stycket gäller inte
1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer ett kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, och
2. sådan försäkring för grupper av näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Tillämpliga regler för personförsäkringar som ingår i skadeförsäkringar
5 5 Om en personförsäkring ingår som en del i en konsumentförsäk- ring enligt 1 5 konsumentförsäkringslagen (1980:38), gäller för personförsäkringen dels 1 kap. 4 5, 4 och 6-8 kap. samt 9 kap. 25 första meningen, 3, 14 och 19 55 denna lag, dels 2, 3, 5-29 och 40-43 55 konsumentförsäkringslagen. Ingår personförsäkringen som en del i en annan Skadeförsäkring, gäller för personförsäkringen dels 1 kap. 4 5, 4 och 6-8 kap., 9 kap. 2 5 första meningen, 3, 14 och 19 55 samt 10 kap. 2 5 första meningen, 3, 11 och 12 55 denna lag, dels 2, 3, 11-17, 26-28 och 31-33 55 lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
2 kap. Information
Information innan en försäkring meddelas
1 5 Innan en försäkring meddelas, skall försäkringsbolaget lämna kunden en information som är utformad så att den underlättar hans bedömning av försäkringsbehovet och valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäk- ringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som kunden behöver för att kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försåkring- en. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. I fråga om tidsbegränsad försäkring skall särskild information lämnas om försäkringstagarens möjligheter att vid försäkringstidens slut förnya försäkringsförhållandet.
Information behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter särskilt hinder.
Försäkringsbrev m.m.
2 5 Senast när försäkringsbolaget första gången framställer krav på premie för en försäkring, skall bolaget tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev och den information om försäkringsvillkoren som han behöver. Har bolaget förbehållit sig att försäkringen skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden, skall detta särskilt framhävas i försäkringsbrevet. Detsamma gäller viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
35 Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för honom att känna till. Informationsskyl— digheten med anledning av försäkringsfall gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget. Om bolaget ändrar försäkringen, skall bolaget samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som han behöver. Nya avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
4 5 I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständighe- terna är obehövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när en försäkring upphör i förtid eller ändras, om inte försäkringstagaren själv har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätt till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.
Underlåtenhet att lämna information m.m.
5 5 I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975 :1418) om underlåtenhet att lämna information vid marknads- föring.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informa- tionen skall lämnas i skriftlig form.
6 5 Om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna särskild informa- tion enligt 1, 2 eller 3 5 om en viktig avgränsning av skyddet enligt försäkringsavtalet, får avgränsningen inte åberopas av bolaget. Vad som nu sagts gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt särskilt meddelande om avgränsningen till försäkringstagaren eller denne på annat sätt då har fått kännedom om avgränsningen. Har information inte lämnats_enligt 1 5, anses kravet på särskilt meddelande uppfyllt om bolaget har iakttagit föreskriften i 2 5 sista meningen.
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätten till försäkring
1 5 Om någon har ansökt om en sådan försäkring som försäkrings- bolaget normalt tillhandahåller allmänheten och bolaget har fått de uppgifter som det har begärt, får bolaget avslå ansökan bara om det finns särskilda skäl för avslag med hänsyn till risken för försäkrings— fall eller någon annan omständighet. Avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller på att den försäkrades hälsotill- stånd har försämrats efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till bolaget. Premien och övriga försäkringsvillkor skall bestämmas på grundval av den försäkrades hälsotillstånd vid tiden för ansö- kan.
Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om förnyelse av en tidsbegränsad försäkring.
Tiden för bolagets ansvar
2 5 Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med dagen efter den då försäkringstagaren avsände eller lämnade ansökan till bolaget. Har försäkringstagaren avgett antagande svar på ett anbud från bolaget, räknas tiden från och med dagen efter den då svaret avsändes eller lämnades till bolaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet, får bolaget också förbehålla sig att dess ansvar inte skall inträda förrän dagen efter den då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall bolaget återförsäkra en viss del av försäkringen, får bolaget förbehålla sig att dess ansvar för den delen skall inträda först när återförsäkring beviljas.
Om ansvaret har avtalats att inträda en viss dag, sker det kl. 0.00.
Skall ansvaret upphöra en viss dag, sker det kl. 24.00. Har annat klockslag överenskommits, gäller det.
Uppsägning av försäkringen m.m.
3 5 Försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp försäk- ringen. Han har därvid rätt att få försäkringen återköpt av försäkringsbolaget, om inte rätt till återköp saknas på grund av försäkringens beskaffenhet, eller att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) i den utsträckning som anges i försäkringsvillkoren eller grunderna.
15 kap. 3 5 finns regler om återupplivning av en försäkring som har ändrats till fribrev.
Om försäkringstagaren har rätt att påfordra återköp, har han också rätt att i stället belåna försäkringen hos bolaget i den utsträckning som anges i villkoren eller grunderna.
4 5 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall kunna upphöra i förtid i andra fall än som anges i denna lag.
Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring får bolaget göra förbehåll om rätt att säga upp försäkringen vid slutet av en premieperiod, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet. Förbehållet får inte avse rätt att säga upp försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har försämrats. Uppsägning med stöd av förbehållet skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsäg- ning skall upphöra vid slutet av en premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren är skyldig att anmäla händelsen till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
5 5 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall kunna ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet, får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra försäkringen vid början av en ny premieperiod. Förbehållet får inte avse rätt att ändra försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har försämrats. I ' 2kap. 35 andra stycket finns bestämmelser om information i samband med ändring av försäkringen.
Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att ändra försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från bolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkrings- villkoren är skyldig att anmäla händelsen till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Rätten till försäkringens värde m.m.
6 5 När en försäkring upphör skall försäkringsbolaget ställa försäk- ringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om bolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premie eller återbäring anpassas efter detta. Närmare bestämmelser om dessa frågor skall finnas i försäkringsvillkoren eller grunderna.
Tidsbegränsad försäkring
7 5 Om en tidsbegränsad livförsäkring är avtalad för längre tid än ett år, skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader före försäkringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren om att försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt försäkring som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av utebliven uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet ingicks.
Försummar bolaget att sända påminnelse enligt första stycket och gäller försäkringen enbart för dödsfall, förlängs tiden för bolagets ansvar. Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har avsänts, dock senast sex månader efter försäkrings- tidens slut.
8 5 Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller Olycksfallsförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 2 kap. 3 5 andra stycket finns bestämmelser om information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsäg- ningen. Uppsägningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens slut.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas,
gäller i stället vad som föreskrivs i 7 5 om livförsäkring enbart för dödsfall.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
9 5 Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med spar- moment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som föranleds av återköpet.
Bolaget skall senast när återköpsbeloppet betalas ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om hans rätt till fortsatt försäk- ring enligt första stycket. Försummar bolaget det, ansvarar det under sex månader från utbetalningen som om sådan försäkring hade begärts. Om bolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att bolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringstagarens rätt till återbäring
10 5 Vid försäkring som bedrivs med grunder för premieberäkning- en har försäkringstagaren rätt till återbäring enligt vad försäkrings- villkoren eller särskilda grunder föreskriver därom. Av försäkrings- avtalet skall framgå i vilken form återbäringen tillgodoräknas försäkringstagaren och om han har rätt att senare välja annan form.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 5 Intill dess försäkringsbolaget har tagit ställning till frågan om en försäkring skall meddelas eller förnyas får bolaget begära sådana upplysningar som kan ha betydelse för denna bedömning. Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring får bolaget också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhål- landen som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäk- ringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor.
2 5 Har försäkringstagaren eller den försäkrade vid avtalets ingåen- de förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall.
Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade i
annat fall, uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa, har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter och bolaget inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts. Skulle bolaget ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit.
Bestämmelserna i första och andra styckena får inte tillämpasi den mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.
3 5 Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 5 första eller andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphöran- de eller ändring. Uppsägningen skall göras med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
Skulle bolaget, om upplysningplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång. Om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring bara i den mån det skulle vara uppenbart oskäligt att vägra fortsatt försäkring. '
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäk- ringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäk- ringstagaren begär att få försäkringen ändrad, har bolaget rätt att få de nya upplysningar som bolaget behöver för sin bedömning.
45 Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts om bolaget, när det mottog upplysningarna, insåg eller hade bort inse att de var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om det förhållande som upplysningarna avsåg var utan betydelse för bolaget eller senare har upphört att ha betydelse. Vid livförsäkring för dödsfall får bolaget åberopa att upplysnings— plikten har åsidosatts bara om dödsfallet har inträffat inom två år från det att upplysningarna lämnades eller om bolaget har lämnat besked enligt 11 5 inom samma tid. Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Undantag från försäkringen m.m.
5 5 Om försäkringen gäller för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undantaget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har inhämtat, eller
2. är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse sjukdom eller kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyd- det utvidgas i samband med förnyelsen, gäller dock första stycket i denna del.
6 5 Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar bolaget ändå för försäkringsfall som inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksamheten eller risken.
7 5 Försäkringsbolaget kan göra försäkringens giltighet och utform- ning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverksamhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättning— ar som anges i 3 kap. 4 och 5 55 och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt reglerna i 2 5 andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstaga- ren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Bolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.
Framkallande av försäkringsfall
8 5 Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkrings- fall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar bolaget dock vid livförsäkring om det har gått mer än ett år från det att försäkrings- avtalet ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket, om den försäkrade
var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken.
95 Om den försäkrade, genom överträdelse av en säkerhetsföre- skrift eller på annat sätt, av grov oaktsamhet har framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat en inträffad skada, kan försäkringsbo- lagets ansvar vid sjuk- och olycksfallsförsäkring sättas ned efter vad som är skäligt. Detta gäller dock inte om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken. I andra fall än som sägs i första stycket får bolaget inte åberopa att den försäkrade har framkallat försäkringsfallet av oaktsamhet.
Gemensamma bestämmelser
105 Försäkringsbolaget kan inte åberopa sådana förbehåll som avses i 65 eller bestämmelserna i 8 eller 9 5, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.
11 5 Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en försäkring, skall bolaget ge försäkringstagaren skriftligt meddelande om detta. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet eller uppsägningsrätt kan föreligga.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för bolaget. Efter försäkringsfall skall meddelande lämnas till den som är förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.
Försummar bolaget att lämna meddelande enligt första eller andra stycket, får bolaget inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha haft meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
5 kap. Premien
När premien skall betalas
1 5 Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbo- lagets ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien.
Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien.
Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsäg- ning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 5 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäk- ringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla uppgift om detta och om möjligheten att få försäk- ringen återupplivad enligt 3 5. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen därför att han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Återupplivning
3 5 Om en uppsägning enligt 2 5 har fått verkan och dröjsmålet inte avser första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning om utestående premiebelopp betalas inom sex månader från utgången av den frist som anges i 25 andra stycket.
En försäkring, som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) utan att en uppsägning enligt 25 dessförinnan har fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom sex månader från den dag då bolaget avsände ett meddelande om fribrevet till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla uppgift om rätten att få försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar bolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 5 Om det har begärts, skall försäkringsbolaget sända meddelande ' enligt 2 5 också till den försäkrade och till den som har fått ' försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt ' förmånstagarförordnande. Försummar bolaget att sända meddelan- de till någon sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
Premiebetalning genom post eller bank
5 5 Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betal- ningsuppdrag avseende premien till post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma bolaget till handa när betalningsuppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
Preskription av rätt till premie
6 5 Försäkringsbolaget förlorar rätten till obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av annan anledning har upphört att gälla.
6 kap. Förfoganden över försäkringen
Förmånstagarförordnande
1 5 Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande. När ett sådant förordnande eller bestäm- melserna i 7 5, 8 5 eller 15 5 andra stycket tillämpas, ingår försäk- ringen inte i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. I 7 kap. finns dock bestämmelser om utmätning m.m. för försäkrings- tagarens skulder.
Vad som i 9 kap. 1 5 och 13 kap. 2 och 3 55 ärvdabalken föreskrivs om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnanden.
Vad som i 9kap. 25 ärvdabalken föreskrivs om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången.
2 5 Försäkringstagaren kan, före den tidpunkt då försäkringsersätt- ningen förfaller till betalning, ändra eller återkalla ett förmånstagar- förordnande. Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstaga-
ren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmåns- tagarförordnande) .
3 5 Ett förmånstagarförordnande och återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall göras genom skriftligt meddelande till försäkringsbolaget.
Tolkning av förmånstagarförordnande
' 4 5 Vid tolkning av ett förmånstagarförordnande gäller vad som sägs
i 5 och 6 55, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
5 5 Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade varit berättigade att träda i förmånstagarens ställe. Saknas sådana avkomlingar men finns det andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
6 5 Har försäkringstagaren till en försäkring, som gäller på hans liv eller hälsa, utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande: make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller förordnandet inte, barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäk- ringen efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren, make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; efterlämnar försäkringstagaren bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna, arvingar: de som enligt 1-5 kap. ärvdabalken har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter de grunder som gäller för arvsrätten.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 5 Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förord- nandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om , äktenskapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för vad som föreskrivs i första stycket följande beträffande jämkning till förmån för försäkringstagarens make. Kan maken inte vid bodelningen få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket, skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboan- mälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Förmånstagare utan särskilt förordnande
8 5 Om det inte finns någon annan förmånstagare, gäller följande i fråga om försäkringsersättning som utfaller med anledning av försäkringstagarens död. Hans make är förmånstagare till halva ersättningen och hans arvingar till återstoden. Efterlämnar han inte make, är hans arvingar förmånstagare till hela ersättningen. Make är inte förmånstagare, om det vid försäkringstagarens död pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om det sammanlagda belopp som skall utgå från försäkringen uppgår till högst det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid försäkringstagarens död.
Annat förfogande över försäkringen
9 5 Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget kan dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande, som inte avser hela försäkringen eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.
Om det för försäkringen gäller ett oåterkalleligt förmånstagarför- ordnande, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
105 Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarför— ordnande som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen.
11 5 Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att uppbära utfallande försäkringsersättning. Om försäkringen är före- nad med återköpsrätt, får han också påkalla återköp av försäkringen.
Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget. Panthavaren har även rätt att påkalla utbetalning av återbäring som försäkringstagaren är berättigad att få ut från bolaget.
Förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.
12 5 Om det av försäkringsbrevet framgår att bara den som innehar detta har rätt att få ut försäkringsersättning eller eljest förfoga över försäkringen, gäller följande.
Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning, belåning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarfö- rordnande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den, till vars förmån förfogandet sker, får försäkringsbrevet i sin besittning.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare om den, till vars förmån det senare förfogandet sker, i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning.
135 Är försäkringsbrevet inte sådant som sägs i 12 5, blir ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande gällande mot försäkringsta- garens borgenärer när meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget. Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om meddelande om det senare förfogandet kommer in till bolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god trO. Belåning av försäkringen hos bolaget ger bolaget bättre rätt till försäkringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebe- loppet betalas ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på annat sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om bolaget är i god tro vid utbetalningen.
145 Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
Rätten till försäkringen i vissa särskilda fall
155 Om någon annan än försäkringstagaren genom brottslig gär- ning uppsåtligen dödar den försäkrade eller en förmånstagare,
tillämpas bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken.
Om vid försäkring på annans liv eller hälsa försäkringstagaren genom brottslig gärning uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall, skall oavsett vad som annars skulle gälla den försäkrade vara förmånstagare. Om den försäkrade är död, skall de personer vara förmånstagare som enligt 85 första stycket skulle ha haft rätt till försäkringsersättningen om den försäkrade hade varit försäkringsta- gare. Om försäkringstagaren härigenom skulle komma att anses som förmånstagare, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 1 5 första stycket och 4 5 ärvdabalken.
Vad som sägs i andra stycket gäller inte om försäkringstagaren var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken.
Förfoganden som är utan verkan m.m.
165 Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt försäkringsvillkor, som enligt kom- munalskattelagen (1928z370) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också om bestämmelser- na i 8 eller 15 5 är tillämpliga. '
7 kap. Förhållandet till borgenärerna
1 5 En försäkring och från den utfallande ersättning får tas i anspråk för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder i enlighet med reglerna i detta kapitel och lagstiftningen i övrigt. Ersättning som tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, bara om fordran har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan utgå ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
Om verkan av Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestämmelser i 6 kap. 9, 12 och 13 55.
Skyddet för livförsäkring före försäkringsfall
2 5 Innan något försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv tas i mät endast i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för kapitalförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av det försäkringsbelopp som enligt försäkringsavtalet gällde efter betalningen och
3. för livränteförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.
Utmätningen får avse ett belopp som förhåller sig till det vid utmätningstillfället gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring på samma sätt som det överstigande premiebelop- pet förhåller sig till det basbelopp som gällde vid tiden för betalningen.
Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall
3 5 Sedan ett försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring och från den utfallande ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder, i den mån ersättningen tillfaller någon som behöver den för sin försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Om ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade, gäller första meningen bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berätti- gade. När ersättningen utgår i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Även om förutsättningarna i första stycket inte är uppfyllda, gäller följande. Från vad som efter den försäkrades död tillfaller hans make eller hans eller makens barn, som vid tiden för dödsfallet inte har fyllt 20 år, får för varje berättigad från utmätning undantas ett belopp motsvarande sex gånger det för dödsåret gällande basbeloppet enligt lagen (l962z381) om allmän försäkring.
Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom.
Reglernas tillämpning på" samboförhållanden m.m.
4 5 Vid tillämpning av 2 och 3 55 jämställs med make sådan sambo som avses i 1 5 lagen (1987:000) om sambors gemensamma hem. Vad som sägs i 2 5 om make gäller också tidigare make eller sambo.
Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder
5 5 Om en livförsäkring eller från sådan försäkring utfallande ersättning tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom, får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum i
den utsträckning som framgår av 1-4 55 bara om ansökan härom görs inom tre år från det att den berättigades rätt inträdde. Efter den tiden är borgenärernas rätt förfallen.
Skyddet för livförsäkring som tecknas av arbetsgivare
6 5 Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och från denna utfallande ersättning inte tasi anspråk för arbetsgivarens skulder på annat sätt än som sägs i 7 5.
Vad som nu sagts gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Försäkringstagarens konkurs m.m.
75 Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren under de tre senaste åren före den i 29 5 konkurslagen (19212225) angivna fristdagen eller senare har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget återkräva vad han har betalat för mycket. Om inte försäkringstagaren har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Beträffande sådan talan tillämpas föreskrifterna i 40 b 5 konkurslagen. Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet återbetala det belopp som konkursboet annars hade kunnat återkräva av bolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetal- ningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Också beträffande talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas föreskrifterna i 40 b 5 konkurslagen. Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också om i stället offentligt ackord har fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 17 och 18 55 ackordslagen (1970z847). Vid sådan försäkring som avses i 6 5 får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 29 a 5 konkurslagen.
Skyddet för sjuk- och Olycksfallsförsäkring
85. Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och från den utfallande
ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Om den försäkrade inte är försäkringstagare, får försäkring- en inte i någon form tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. När ersättningen utgår i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får ett ersättningsbe- lopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättningen skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som enligt 2—6 55 gäller om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som endast avser dödsfall och från livförsäkring utfallande ersättning.
8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Tiden för utbetalning m.m.
1 5 Sedan försäkringsbolaget fått underrättelse om ett försäkrings- fall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Bolaget skall handlägga ärendet skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberätti- gades behöriga intressen.
Försäkringsersättning skall betalas ut senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och utredning, som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras, har lagts fram för bolaget.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta på hans begäran betalas ut i förskott.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 5 Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld. Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 5 avtalslagen (19152218) eller på grund av att den har utfärdats av någon som var omyndig eller som handlat under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
3 5 Om försäkringstagaren eller den försäkrade har försummat att iaktta föreskrifter i försäkringsvillkoren om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller om skyldig- het att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller bolagets ansvar och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått från försäkringen sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Har någon annan på sådant sätt orsakat skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
45 Om den som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till försäkringsersätt- ning, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 5 Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt mot försäkringsbolaget om han inte väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat göras gällande. Har han framställt anspråk till bolaget inom denna tid, har han dock alltid sex månader på sig att väcka talan sedan bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
6 5 Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 3 kap. 4 eller 8 5, 5 kap. 2 5 eller 10 kap. 7 5 har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände uppsägningen till honom. Uppsägningen får dock aldrig verkan tidigare än som anges i uppsägningshandling- en.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 5 Om ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 5 har vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av honom förklara att han har rätt till försäkring. Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som
skulle ha gällt om bolaget hade bifallit ansökan.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att bolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och erinran om vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan förlorad.
8 5 Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkringiförtid istrid mot denna lag, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att bolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan förlorad.
9 5 Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 7 eller 8 5 att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Innan en tvist som avses i 7 eller 8 5 avgörs skall domstolen inhämta yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.
Förbud mot regress
10 5 Försäkringsbolaget får inte återkräva försäkringsersättning av den som har framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättnings- skyldig med anledning av detta.
9 kap. Gruppförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 5 I detta kapitel betyder gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand avgränsad grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring, gruppförsäkring: försäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående tillhör gruppen,
frivillig gruppförsäkring: gruppförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen, obligatorisk gruppförsäkring: gruppförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder och utan betalnings- skyldighet för medlemmen mot bolaget,
medförsäkrad: sådan närstående till gruppmedlem som är försäkrad jämte honom.
25 För gruppförsäkring gäller 1, 4 och 6-8 kap. Därjämte gäller bestämmelserna i detta kapitel. Reglerna i 5-12, 17 och 18 55 tillämpas dock inte på försäkring som gäller vid tillfälligt besök på bestämd plats eller vid deltagande under högst en månad i bestämd verksamhet.
3 5 Avtal om frivillig gruppförsäkring ingås mellan försäkringsbola- get och gruppmedlemmen.
Avtal om obligatorisk gruppförsäkring ingås genom gruppavta- let.
Den som ingår avtal om gruppförsäkring med bolaget är försäk— ringstagare. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Information
4 5 Innan ett gruppavtal ingås, skall försäkringsbolaget lämna gruppen en information som är utformad så att den underlättar en bedömning av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaden för och förmåner- na av försäkringen. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. Innan avtal om frivillig gruppförsäk- ring sluts, skall bolaget också på ändamålsenligt sätt ge gruppmed- lemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter försäkringsfall gäller informationsskyl- digheten även mot annan som har anspråk mot bolaget.
5 5 När en gruppförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen
samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsav- talet och avikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
Reglerna i 2 kap. 4 och 5 55 tillämpas vid gruppförsäkring.
Tiden för bolagets ansvar
6 5 När ett gruppavtal om frivillig gruppförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutningen.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos bolaget eller hos någon som mottar anmälningar för bolagets räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om inte annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppförsäkring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder senare i gruppen, från och med dagen efter inträdet.
7 5 När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den som ansluts som medförsäkrad till honom.
Uppsägning av försäkringen m.m.
8 5 Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga gruppmedlemmar och deras medförsäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen mottogs av försäkrings- bolaget. När bolaget har mottagit uppsägningen, skall det genast sända meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de försäkrade har rätt till fortsättnings- försäkring enligt 11 5.
Vid frivillig gruppförsäkring har försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för hans och hans medförsäkrades del.
9 5 Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbola- gets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet. Detsamma gäller ansvaret mot medförsäkrad make efter äktenskapsskillnad och ansvaret mot medförsäkrad sambo sedan samboförhållandet upphört.
10 5 Ett avtal om gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstzdens slut. I 4 och 5 55 finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om rätt till fortsittningsför- säkring enligt 11 5 föreligger, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
11 5 Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 8, 9 eller 10 5, har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning erhålla likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, som tecknas i försäkringsbolaget eller annat bolag som det anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäk- ring skall ifall som avses i 9 5 göras inom den tid som anges där och i andra fall inom tre månader från försäkringens upphörande.
12 5 Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i 9 och 11 55 inte skall tillämpas, i den mån den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare.
Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet, får bolaget göra förbehåll om att 9 eller 11 5 inte heller annars skall tillämpas.
13 5 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en gruppför- säkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkrings- tiden i andra fall än som anges i denna lag.
Oriktiga uppgifter
14 5 Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1-4 55 mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget.
Premien
15 5 Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbo- lagets ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppförsäk-
ring betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 10 5 skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsav- talet skall betala premien till bolaget.
Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 55 tillämpas vid gruppförsäk- ring.
16 5 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver.
Meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 18 5, skall även detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
17 5 Har premien för en frivillig gruppförsäkring inte betalats inom den i 165 andra stycket angivna fristen därför att den försäkrade gruppmedlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat för hans del, får en uppsägning enligt 165 första stycket verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon, som enligt gruppavtalet skall betala premien för gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 16 5 andra stycket.
Vid obligatorisk gruppförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättningsförsäkring enligt 11 och 12 55, om ansvaret upphör enligt 16 5. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäk- ring.
18 5 Om en uppsägning enligt 165 har fått verkan och dröjsmålet inte avser första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig gruppförsäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom sex 6
månader från utgången av den frist som anges i 16 5 andra stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas. Återupplivning kan inte ske endast för medförsäkrade.
Vad som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk gruppförsäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas endast för hela gruppen.
Bolaget får i villkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet.
Förfoganden över försäkringen
19 5 Utöver vad som anges i 6 kap. 3 5 kan ett förmånstagarförord- nande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 55, om inte annat framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan, i den mån ett förordnande enligt 6 kap. 3 5 gäller och kan verkställas.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Meddelanden till de försäkrade
20 5 Om försäkringsbolaget enligt bestämmelse i denna lag eller i gruppavtalet skall tillställa försäkrad gruppmedlem eller medförsäk— rad uppsägning eller annat meddelande, skall bolaget på ändamåls- enligt sätt sända detta för den försäkrades kännedom. Ett medde- lande som inte avser hela gruppen skall sändas till berörda gruppmedlemmar personligen.
10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring
Tillämpningsområde m.m.
] 5 Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad försäk- ring tillämpas på försäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda, 2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagar- organisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag som framgår av kollektivavta- let.
Kollektivavtalsgrundad försäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och annan som har anknytning till hans verksamhet. Närståen- de till anställda eller andra försäkrade kan omfattas som medförsäk- rade.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utgående ersättning anses som ersättning från en kollektivav- talsgrundad försäkring.
25 För kollektivavtalsgrundad försäkring gäller 1, 4 och 68 kap. Därjämte gäller bestämmelserna i detta kapitel. Vad som i 4 och 5 55 sägs om anställda gäller också andra som omfattas av försäkringen.
3 5 Arbetsgivaren ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget och är försäkringstagare. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkring- en gäller på hans liv eller hälsa.
Information
4 5 När en överenskommelse som medför skyldighet för arbetsgiva- re att teckna kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Infor- mationen skall avse arbetsgivarnas skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och förmånerna av denna.
Under försäkringstiden skall bolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare och anställda om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Informationsskyldigheten med anledning av försäk-
ringsfall åvilar bolaget och gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget.
5 5 När en kollektivavtalsgrundad försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäk- ringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkrings- skyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsav- talet och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de anställdas kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
Reglerna i 2 kap. 4 5 tillämpas vid kollektivavtalsgrundad försäk- ring. Om bolaget underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet enligt denna lag, gäller 2 kap. 5 5.
Tiden för bolagets ansvar
6 5 När en arbetsgivare tecknar försäkring som han enligt kollektiv- avtal är skyldig att teckna, räknas tiden för bolagets ansvar från och med den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till bolaget.
Uppsägning av försäkringen
75 Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. I annat fall kan en försäkring, som gäller tills vidare, sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning skedde. Vid försäkring som gäller för viss tid kan bolaget säga upp försäkringen för upphörande i förtid bara om premien inte erläggs i rätt tid. Uppsägningstiden skall vara en månad, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
8 5 Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. Ändring får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Efterskydd m.m.
95 När någon lämnar sin anställning, har han rätt till efterskydd, fribrev eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av annan anled- ning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Fortsättningsförsäkring anses inte som kollektivavtalsgrundad för- säkring.
Ä terbäring
10 5 Arbetsgivare och försäkrade har rätt till återbäring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Av villkoren skall framgå principerna för tillgodoräknande av återbäringen.
Oriktiga uppgifter
11 5 Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1-4 55 mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget.
Förfoganden över försäkringen
12 5 Utöver vad som anges i 6 kap. 3 5 kan ett förmånstagarförord- nande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 55, om inte annat framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan i den mån ett förordnande enligt 6 kap. 3 5 gäller och kan verkställas.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
2 Förslag till
Lag om införande av personförsäkringslagen (1988z000)
Härigenom föreskrivs följande.
15 Bestämmelserna i 1-8 kap. personförsäkringslagen (1988:000) om individuell försäkring träder i kraft den 1 juli 1989. Bestämmel- serna i 1, 9 och 10 kap. om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrun- dad försäkring träder i kraft den 1 januari 1990. För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet (äldre försäkringar) gäller lagen (1927:77) om försäkringsavtal, om inte annat sägs nedan. I den utsträckning bestämmelser i personförsäkringslagen enligt 2-10 55 skall tillämpas på äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 4 5, 9 kap. 3 5 och 10 kap. 3 5 den lagen. Om en äldre försäkring ingår som en del i en Skadeförsäkring, tillämpas de bestämmelser som anges i 2-10 55 bara i den utsträckning som framgår av 1 kap. 5 5 personförsäkringslagen.
25 Bestämmelserna i 2 kap. 3-6 55 personförsäkringslagen tilläm- pas på äldre försäkringar.
35 Bestämmelserna i 3 kap. 3 och 7-9 55 personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar. I fråga om äldre försäkringar som förnyas efter ikraftträdandet tillämpas också 1 5, såvitt gäller rätt till senare förnyelse, samt 4 och 5 55 samma kapitel.
4 5 Bestämmelserna i 4 kap. 1 5 och 7 5 andra stycket personförsäk- ringslagen gäller även för äldre försäkringar. Om bolaget begär upplysningar med stöd av 4 kap. 1 5, tillämpas i den delen 2-4 55 samma kapitel.
Försäkringsbolaget får inte efter ikraftträdandet tillämpa bestäm- melserna i 4, 6 och 7 55 lagen (1927:77) om försäkringsavtal, i den mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.
Bestämmelserna i 4kap. 6 och 8-1155 personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar i fråga om försäkringsfall som inträffar efter ikraftträdandet.
5 5 Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet, tillämpas bestämmelserna i 5 kap. personförsäkringslagen. Bestämmelserna i 5 kap. 4 5 tillämpas dock bara om begäran om meddelande har framställts efter ikraftträdan- det.
6 5 Bestämmelserna i 6 kap. 1-3 och 9-11 55 samt 14 5och 16 5första stycket personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar.
Frågan om ett förmånstagarförordnande eller återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande har gjorts på föreskrivet sätt skall bedömas enligt äldre rätt, om förfogandet har skett före ikraftträ- dandet.
I fråga om förfoganden som sker efter ikraftträdandet, tillämpas bestämmelserna i 6 kap. 12 5 på äldre kapitalförsäkringar och bestämmelserna i 6 kap. 13 5 på äldre livränteförsäkringar. . Bestämmelserna i 6 kap. 4-8 och 15 55 samt 165 andra stycket ”i tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet eller annan händelse som avses i 15 5 inträffar efter ikraftträdandet.
7 5 Bestämmelserna i 7 kap. personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar, om beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre försäkring får dock inte utmätas med stöd av 7 kap. 2 5, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 1165 första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
8 5 Bestämmelserna i 8 kap. 1-4 och 10 55 personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 8 kap. 5 5 gäller även för fordran som tillkommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre bestämmelser.
Bestämmelserna i 8 kap. 6, 8 och 9 55 tillämpas på äldre försäkringar, om uppsägningen avsänds efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 8 kap. 7 och 9 55 gäller för äldre försäkringar, om 3 kap. 1 5 är tillämplig.
9 5 I fråga om äldre gruppförsäkringar tillämpas dels personförsäk- ringslagen i den utsträckning som anges i 4 och 6-8 55, dels bestämmelserna i 9 kap. 4 5 andra stycket, 5 5 tredje stycket samt 8-12, 14 och 19 55 personförsäkringslagen i den omfattning som framgår av 9 kap. 2 5 den lagen.
I fråga om äldre försäkringar som förnyas efter ikraftträdandet tillämpas också 9 kap. 5 5 första och andra styckena samt 6, 7 och 13 55.
Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 9 kap. 15-18 55. Bestämmelserna i 9 kap. 205 tillämpas på äldre försäkringar, om meddelandet avsänds efter ikraftträdandet.
10 5 Ifråga om äldre kollektivavtalsgrundade försäkringar tillämpas dels personförsäkringslagen i den utsträckning som anges i 4 och 6-8 55, dels bestämmelserna i 10 kap. 45 andra stycket, 5 5 tredje stycket, 7—9, 11 och 12 55 personförsäkringslagen.
Om en äldre försäkring ändras efter ikraftträdandet, tillämpas också 10 kap. 5 5 första och andra styckena.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
3 Förslag till Lag om tillämpning av bestämmelser i person- försäkringslagen (1988:000) på grupplivför- säkringar som meddelas av staten
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelserna i 4 kap., 6-8 kap. samt 10 kap. 5, 9, 11 och 12 55 personförsäkringslagen (1988:000) gäller för grupplivförsäkringar som meddelas av staten. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv.
Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinnehavare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagarorganisation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkrings- avtal1 dels att 97-124 55 skall upphöra att gälla, dels att 1 och 25 55 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 &?
Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.
Lagen gäller inte för återförsäkring eller försäkring som avses i lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbets- löshetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.
Lagen tillämpas inte på för- säkringar som avses i konsu- mentförsäkringslagen (1980:38). I förhållande till annan än för- säkringstagaren tillämpas dock 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 samt 122 och 123 55 även i fråga om sådana försäkringar. Vid till- lämpningen av dessa bestämmel- ser gäller även 3 5 första styck- et.
Lagen tillämpas inte på för- säkringar som omfattas av kon- sumentförsäkringslagen (1980:38) eller personförsäk- ringslagen (1988:000). I förhål- lande till annan än försäkringsta- garen gäller dock 3 5 första styck- et, samt 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 55 även i fråga om konsu- mentförsäkringar. I 1 kap. 55 personförsäkringslagen anges vilka bestämmelser som gäller för en personförsäkring, som ingår som en del i en skadeförsäk- ring.
Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).
25 53
Har i följd av Skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning
1 Senaste lydelse av 1045 19812486 1055 19712880 1165 195584
1175 1975:248 1185 1981:803 2 Senaste lydelse 1980:39. 3 Senaste lydelse 1972z219.
1235 19812803
Har vid Skadeförsäkring för- säkringsgivaren i ersättning för
Nuvarande lydelse
för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgiva- ren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat för- säkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 25 skade- ståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.
Belopp, som utgivits i anled- ning av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring, äge försäkrings- givaren ej återkräva av den, som framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav är pliktig att gälda skadestånd; dock att, där i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgiva- ren förbundit sig att för sjuk- vårdskostnader eller andra utgif- ter och förluster, som olycksfal- let eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller för- lusterna, vad sålunda av försäk- ringsgivaren utgivits må återkrä- vas, efter ty i första stycket är stadgat.
Föreslagen lydelse
skada utgett belopp, som försäk- ringshavaren haft rätt att utkräva som skadestånd av annan, inträ- der försäkringsgivaren i rätten mot den skadeståndsskyldige, om denne har framkallat försäk- ringsfallet uppsåtligen eller ge- nom grov vårdslöshet eller också är skyldig enligt lag att utge ska- destånd oberoende av om han är vållande till skadan eller inte. Sådan rätt till återkrav föreligger dock inte mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 5 skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan ute- slutande på grund av annans vållande.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring tillämpas dock 1 och 25 55 i deras äldre lydelse och 97-124 55 till och med utgången av år 1989.
2. Har försäkringsfall inträffat före ikraftträdandet skall 25 5 i dess äldre lydelse tillämpas även därefter.
5 Förslag till
Lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)
Härigenom föreskrivs att 45 konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45
I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54-58, 86-88, 95 och 96 samt 122 och 12355 lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 35 första stycket lagen om försäk- ringsavtal.
Om tillsyn över att försäk- ringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.
I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 55 lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämp- ningen av dessa bestämmelser gäller även 35 första stycket lagen om försäkringsavtal.
I 1 kap. 5 5 personförsäkrings- lagen (I988:000) anges vilka bestämmelser som gäller för en personförsäkring, som ingår som en del i en konsumentförsäk- ring.
Om tillsyn över att försäk- ringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i försäkringsrörel- selagen (1982:713).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring skall dock 4 5 första och andra styckena i den nya lydelsen tillämpas först från och med den 1 januari 1990.
6 Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom föreskrivs att 345 konkurslagen (1921:225) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 51
Överföring av medel till pensionsstiftelse, som skett senare än sex månader före fristdagen och som medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring till pensionsstiftelse 1 annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går den också åter, om åtgärden skett dessförin- nan men senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföring- en skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Om rätt att i särskilda fall Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier återkräva försäkringspremier m.m. finns bestämmelser i 117 5 m.m. finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkrings- 7 kap. 75 personförsäkringsla- avtal. gen (1988:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Ifråga om gruppförsäkring skall dock 34 5 i dess nya lydelse tillämpas först från och med den 1 januari 1990.
1 Senaste lydelse 19751244.
7 Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 65 utsökningsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap. 6 5
Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.
Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot-utmätning så länge de hålls avskilda.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller också begravningshjälp som tillfaller dödsbo på grund av försäkring eller utfästelse av arbetsgivare, i den mån beloppet inte överstiger det för dödsåret gällande basbe- loppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
Härigenom föreskrivs att 1 och 5 55 lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
151
Den egendom, som i arv till- faller allmänna arvsfonden, så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testa- mente, skall utan sammanbland- ning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet såsom en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handi- kappade.
Den egendom, som tillfaller allmänna arvsfonden i arv eller genom gåva eller testamente eller som tillfaller fonden i egenskap av förmånstagare, skall utan sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkolle- giet som en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdel- ning.
Ur fonden betalas kammarkollegiets kostnader för fondens förvaltning och fullgörandet av kollegiets övriga uppgifter enligt denna lag med belopp som regeringen bestämmer.
5 52
Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får avstås till juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.
' Senaste lydelse 1984:383. 2 Senaste lydelse 1984z383.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde som överstiger 800 000 kronor.
Vill någon att ett arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås, skall han inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kammarkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handling- arna till regeringen, om icke kollegiet äger besluta i ärendet.
Bestämmelserna i första-tredje styckena tillämpas också när för- säkringsbelopp har tillfallit fan- den i egenskap av förmånstaga- re.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
9 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)
Härigenom föreskrivs att sextonde stycket i punkt 1 av anvisning- arna till 315 kommunalskattelagen (1928z370)l skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Ny ägare till pensionsförsäk- ring skall omedelbart underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäkring får utan hin- der av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska åter- köpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskattever- ket på särskild ansökan medger det.
Föreslagen lydelse
Ny ägare till pensionsförsäk- ring skall omedelbart underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäkring får utan hin- der av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska åter- köpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskattever- ket på särskild ansökan medger det. Bestämmelserna i lagen hindrar inte heller återbetalning enligt 7kap. 75 personförsäk- ringslagen (1988:000) av försäk- ringstagarens tillgodohavande.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring skall dock anvisningarna i deras nya lydelse tilläm- pas först från och med den 1 januari 1990.
2. De nya anvisningarna gäller även för försäkringar som har tecknats före år 1976.
1 Senaste lydelse av anvisningspunkten 1980z71.
10 Förslag till
Lag om ändring _i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:106) om vissa rättshandling- ar till förmån för ofödda skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Vad i lagen om testamente är stadgat med avseende å förord- nande genom testamente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga mot- svarande tillämpning å förord- nande genom annan rättshand- ling till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
Föreslagen lydelse
- Vad som i 9 kap. 2 5 ärvdabal- ken föreskrivs om förordnande genom testamente till den, som inte är född eller avlad vid testa- tors död, gäller också för förord- nande genom annan rättshand- ling till förmån för den, som inte är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Om förmånsta- garförordnanden gäller dock sär- skilda bestämmelser i personför- säkringslagen (] 988.000) .
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
11 Förslag till Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 1, 12, 32, 37 och 59 55 lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 51 Skatt till staten utgår enligt denna lag för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvo-
skatt). För egendom, som förvärvas
genom att arv avstås enligt 55 , lagen den 8juni 1928 (nr 281) om
allmänna arvsfonden, utgår arvs- skatt till staten som om förvärvet
* skett genom testamente efter
den avlidne.
För egendom, som förvärvas genom ett avstående enligt 55 lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden, utgår arvsskatt till staten som om förvärvet skett genom testamente efter den avlidne.
12 52
Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstaga- rens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda be- kommer vid beräknande av arvs- skatt anses såsom arvfallen egen- dom. Vad nu sagts skall gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 5 andra stycket nämnda lag tillfaller dödsbodelä- gare, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämti skifteshandling, vilken jämlikt
' Senaste lydelse 1974:857. 2 Senaste lydelse 198211191.
Om en förmånstagare enligt personförsäkringslagen (1988:000) vid försäkringstaga- rens död erhåller förfoganderät- ten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetal- ning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålun- da erhåller vid beräknande av arvsskatt anses som arvfallen egendom. Vad nu sagts gäller också vad som tillfaller någon enligt 6kap. 75 första stycket personförsäkringslagen.
Nuvarande lydelse
16 5 lägges till grund för lotternas beräknande. Har försäkringsta- garens make insatts såsom för- månstagare, föreligger icke skatt- skyldighet för den del av förvär- vet, som motsvarar det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåten- skap, makens jämlikt 15 5 skatte- fria andel i boet skolat ökas.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livrän- teförsäkring, tagits å försäkrings- tagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit en- dera av dem, jämlikt 116 5 första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom,
vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gång- er basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyl- digheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma per- son förmånstagaren tidigare er- hållit sådant förvärv, som jämlikt 375 2mom. är i beskattnings- hänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit
Föreslagen lydelse
Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make enligt vad som anges i föregående stycke är fritt från skatt. Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livrän- teförsäkring, gäller på försäk- ringstagarens eller hans makes liv eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom,
vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gång- er basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring för det år under vilket skatt- skyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som enligt 375 2 mom. är i beskatt- ningshänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej av- räknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbelop- pet enligt lagen om allmän för- säkring för det år under vilket
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet in- trädde för det senaste förvär- vet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte— och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmåns- tagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte översti- ger 2 500 kronor per år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsför- säkring stadgas i anvisningarna till 31 5 kommunalskattelagen
skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
(1928:370).
Vad i första och andra styck- ena här ovan sägs skall, även om förmånstagarförordnande i en- lighet med lagen om försäkrings- avtal icke föreligger, äga tillämp- ning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av sta- tens grupplivförsäkring eller jäm- förbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivför- säkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som avses i punkt 1 adertonde stycket av anvisningarna till 315 kommu- nalskattelagen.
Vad som vid en försäkringsta- gares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt be-
Vad som sägs i första och andra styckena gäller också i fråga om vad som tillfallit någon på grund av sådan förmån från kommun, som avses i punkt 1 adertonde stycket av anvisning- arna till 31 5 kommunalskattela- gen.
Vad som vid en försäkringsta- gares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt be-
Nuvarande lydelse
handlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Har försäk- ringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som — om den inte hade varit utländsk — skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pen- sionsförsäkring vid inkomsttax- eringen föreligger inte skattskyl- dighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmel- serna i fjärde stycket andra meningen.
Föreslagen lydelse
handlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. För kapital- försäkring som ej är livränteför- säkring och som gäller på försäk- ringstagarens eller hans makes liv och för försäkring som tagits för olycksfall eller sjukdom tilläm- pas bestämmelserna i andra stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pen- sionsförsäkring vid inkomsttax- eringen föreligger inte skattskyl- dighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmel- serna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.
32 51
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäk— ringsavtal om insättande av för- månstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, bli- vit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts
1 Senaste lydelse 1980z75.
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;
b) testamente, förmånstagar- förordnande enligt personför- säkringslagen (1988:000) eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom laga- kraftvunnen dom helt eller del- vis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen
dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts
Nuvarande lydelse
med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;
d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;
e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhål- lande, som föranleder tillämp- ning av 19 5;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
Föreslagen lydelse
med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;
d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;
e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhål- lande, som föranleder tillämp- ning av 19 5;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
37 51 1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om försäkringsavtal i annat fall än i 12 5 avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med personförsäkringslagen (1988:000) i annat fall än i 125 avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 125 andra-femte
styckena tillämpas. Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 5 sjunde
' Senaste lydelse l980:75.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 5 sjunde
Nuvarande lydelse
stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
Föreslagen lydelse
stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
59 5'
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäk- ringsavtal om insättande av för- månstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, bli- vit genom lagakraft vunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;
d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;
e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;
' Senaste lydelse l980:75.
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;
b) testamente, förmånstagar- förordnande enligt personför- säkringslagen (I988:000) eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom laga— kraftvunnen dom helt eller del- vis förklarat ogillt;
0) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;
d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;
e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;
Nuvarande lydelse
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsät- tas med sålunda för högt beräk- nat belopp.
Föreslagen lydelse
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsät- tas med sålunda för högt beräk- nat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring, kollektivavtalsgrundad försäkring och grupplivför- säkring som meddelas av staten skall dock äldre bestämmelser tillämpas till och med utgången av år 1989.
2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
1 Inledning
1.1. Kommitténs uppdrag
Kommittén fick sina direktiv i ett anförande till statsrådsprotokollet den 5 april 1974 av dåvarande statsrådet Carl Lidbom (se 1975 års kommittéberättelse s. 79). En relativt fyllig redogörelse för direkti- ven har lämnats i kommitténs delbetänkande (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag, s. 35 ff. Här skall bara erinras om de delar som haft särskilt intresse för kommitténs arbete med personförsäk- ringen. Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande.
En väsentlig uppgift för de sakkunniga blir att överväga i vad mån de begränsningar i försäkringstagarnas skydd som försäkringsavtalslagen på många områden medger framstår som berättigade under nuvarande förhål- landen. Lagens regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och om fareökning m m bygger till stor del på tanken att när försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har eftersatt sina avtalsmässiga skyldigheter på ett sådant sätt att det mera påtagligt rubbar grunderna för försäkringsgi- varens bedömning av risken, så bör ersättningen vid försäkringsfall reduceras eller försäkringstagaren rentav helt gå miste om ersättning. Med en modern rättsuppfattning kan en sådan påföljd ibland te sig mycket sträng, särskilt med tanke på försäkringsbolagens möjlighet att i förväg kalkylera riskerna för oaktsamhet av denna typ från motpartens sida och anpassa premien härefter. Det är tänkbart att i en del av de avsedda fallen det kan vara tillräckligt att medge en reduktion av ersättningen i fall då försäkrings- tagaren har förfarit illojalt mot försäkringsgivaren.
Frågan om försäkringstagares upplysningsplikt kan behöva bedömas även från integritetsskyddssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om livförsäkring torde försäkringsbolagen ofta begära ingående upplysningar om hälsotill- stånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.
De nuvarande reglerna i 145 försäkringsavtalslagen om följderna av underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid medför att försäkrings- tagaren även vid ganska kortvariga och ursäktliga dröjsmål kan förlora rätten till försäkringsersättning. Reglerna kan i enskilda fall leda till resultat som ter sig obilligt hårda mot försäkringstagaren, särskilt om dennes möjlighet att få ut skadestånd av annan, som är ansvarig för skadefallet,
skulle komma att inskränkas. De sakkunniga bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet för försäkringstagarna än den nuvarande. I varje fall kan det finnas skäl att förstärka skyddet för försäkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet förnyas, t ex hemförsäkring- ar.
Försäkringsavtalslagen reglerar i ganska ringa utsträckning försäkringsgi- varens möjligheter att förbehålla sig rätt att säga upp försäkringsavtalet i förtid, t.ex. vid kontraktsbrott eller på grund av inträffad skada. Utom vid trafikförsäkring har försäkringsgivaren vidare full frihet att vägra att förlänga ett avtal, när försäkringstiden utgår. Framför allt när risken är svårförsäkrad kan det försätta försäkringstagaren i en besvärlig situation, om hans skydd på detta sätt upphör. Olika sätt att förbättra hans ställning i sådana fall bör utredas. En utväg kunde vara att liksom t.ex. vid hyresavtal ge försäkringstagaren en principiell rätt till förlängning av avtalet, eventuellt mot högre premie, såvida inte försäkringsgivaren visar vägande sakliga skäl för uppsägning. Ett mindre ingripande alternativ skulle vara att ge tillsynsmyndigheten vidgade befogenheter att ingripa mot en praxis som inte lämnar de enskilda tillräckliga möjligheter att behålla det försäkringsskydd som de har haft anledning att räkna med.
En svaghet med försäkringsavtalslagen är att dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara med svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensionsförsäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade med de kollektiva försäkringarna och pröva i vilken utsträck- ning det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande.
Några regler i försäkringsavtalslagen, särskilt om livförsäkring, avser frågor om förhållandet till andra än försäkringsgivare och försäkringstagare, t.ex. till försäkringstagares borgenärer. Som ett led i översynen av försäkringsavtalslagen bör de sakkunniga ta upp också frågan huruvida ändringar av sådana bestämmelser är påkallade. Det torde härvid finnas särskild anledning att se över reglerna om förmånstagarförordnande. Kritik har vid skilda tillfällen riktats mot den betydelse som sådana förordnanden f.n. har både för borgenärsskydd och för arvsbeskattning. De sakkunniga bör överväga behovet av ändrade regler som bättre tillgodoser borgenärer- nas önskemål och intresset av en rättvis beskattning. Hithörande frågor har emellertid också nära samband med familjerätten. Bl.a. spelar förmånsta- garförordnanden en viktig roll när det gäller skyddet för efterlevande make. Vid sina överväganden i dessa frågor bör de sakkunniga samråda med familjelagssakkunniga (Ju 1970z52).
De sakkunniga skulle vara oförhindrade att även i övrigt ta upp de regler i försäkringsavtalslagen som de fann böra diskuteras. Däremot borde de inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som krävdes till följd av de ändringar som kunde föreslås i försäkringsavtalslagen. Arbetet borde bedrivas i samråd med mot- svarande kommittéer i de övriga nordiska länderna.
1.2. Kommitténs arbete
Sedan kommittén i december 1977 lämnat sitt förslag till konsument- försäkringslag framstod det snart som lämpligast att det fortsatta arbetet bedrevs så att kommittén skulle kunna lämna förslag till först en särskild personförsäkringslag och senare en särskild skadeförsäk- tingslag.
Parallellt med den svenska kommitténs arbete med personförsäk- ringen bedrevs motsvarande arbete inom den danska kommittén (ordförande först numera hojesteretsdommer Henning Funch Jensen och senare landsdommer Preben Lyngso), den finländska kommittén (ordförande justitierådet Henry Ådahl) och den norska kommittén (ordförande professor Knut S. Selmer).
Främst på grund av Danmarks medlemsskap i EG kom det fortsatta utredningsarbetet i Danmark att försvåras och efter en tid upplöstes den danska kommittén.
Även den finländska kommittén upplöstes efter en tid. Såvitt angick personförsäkringen bedrevs det fortsatta arbetet uteslutande inom justitieministeriet. Arbetet med skadeförsäkring överlämnades till en särskild arbetsgrupp under ledning av lagstiftningsrådet Jussi Järventaus.
Av betydelse för arbetet inom den svenska kommittén var att ordföranden och flera av kommitténs övriga ledamöter avgick under år 1980. Som en följd härav låg verksamheten delvis nere. Efter bl.a. ett nordiskt möte på departementsnivå i slutet av samma år kom emellertid arbetet igång igen.
I december 1983 lade den norska kommittén fram ett förslag till personförsäkringslag (NOU 1983: 56), och i oktober 1985 presente- rades från finländsk sida ett motsvarande förslag (lagberedningens vid justitieministeriet publikation 16/1985). Förslagen har remissbe- handlats. I avvaktan på den svenska kommitténs betänkande har man emellertid på såväl den norska som finländska sidan beslutat att dröja med det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagförslagen framgår av bilagorna 1 och 2.
Nordiska överläggningar om personförsäkringen har hållits vid omkring tio tillfällen. Vid sidan av de mera formella överläggning- arna har fortlöpande underhandskontakter förekommit mellan ordförandena och sekreterarna i de olika länderna.
Inom den svenska kommittén har i denna del av arbetet hållits sammanträden under sammanlagt 52 dagar. Kommittén har samrått med familjelagssakkunniga (Ju 1970252), försäkringsverksamhets- kommittén (E 1979:01) samt arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 1984z02).
Kommittén har vidare anordnat bl.a. en hearing med psykiatrisk expertis angående förhållandet mellan självmord och försäkring.
Dessutom har kommitten haft ett flertal överläggningar med försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen. Kommittén har också under hand haft ett relativt omfattande samarbete med framför allt praktiskt verksamma försäkringsmän. Bland dessa bör särskilt nämnas direktören Gösta Bergman, som lämnat värdefulla förslag i försäkringstekniska frågor, samt direktörerna Göran Hellstenius, Per-Erik Selander, Åke Svensson och Bertil Torbrand.
Under den tid kommittén arbetet med förslaget till personförsäk- ringslag har kommittén avgett sammanlagt 15 yttranden, huvudsak- ligen i anledning av remitterade betänkanden.
Sedan 1983 har kommittén parallellt med personförsäkringslagen arbetat med förslag till en skadeförsäkringslag. Detta arbete fortsät- ter. Vår avsikt är att en sådan lag skall omfatta bl.a. de försäkringar som nu regleras i konsumentförsäkringslagen. Syftet är alltså att då vårt arbete avslutats FAL och KFL skall ha ersatts av en personför- säkringslag och en skadeförsäkringslag.
2 Nuvarande lagstiftning m.m.
2.1. Lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Den första form av frivillig försäkring som blev föremål för lagstiftning var sjöförsäkringen. Redan 1667 års sjölag innehöll sålunda en försäkringsbalk. Sjölagen 1891 innehöll ett kapitel (10 kap.) om sjöförsäkring. Annan försäkring, som under 1800-talet blev allt vanligare, fick däremot länge klara sig utan stöd av privaträttslig lagstiftning. Den nu gällande lagen (1927:77) om försäkringsavtal — försäkringsavtalslagen, förkortad FAL — var den första lag som tillhandahöll allmänna föreskrifter om försäkringsav- tal. Den offentligrättsliga sidan av det frivilliga försäkringsväsendet hade uppmärksammats något tidigare. Genom 1903 års lag om försäkringsrörelse föreskrevs att det allmänna skulle utöva tillsyn över försäkringsanstalterna.
FAL bygger i mycket på de rättsgrundsatser som kommit till uttryck i 1891 års sjölags regler om sjöförsäkring och i de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren. Lagen är emel- lertid också starkt påverkad av tidigare lagar med syfte att skydda försäkringstagarna, främst de tyska och schweiziska försäkringsav- talslagarna, båda av 1908. FAL tillkom i nordiskt lagsamarbete. I väsentliga delar stämmer den överens med motsvarande lagar i Danmark, Finland, Island och Norge.
FAL har grundläggande betydelse för försäkringsrätten. Trots att lagen är ganska vidlyftig, den innehåller 124 paragrafer, reglerar den naturligt nog inte alla de frågor som uppkommer vid försäkring. Allmänna försäkringsvillkor som tillämpas av bolagen utgör därför en viktig rättskälla. Villkoren innebär ofta en precisering och komplettering av lagens regler.
Dispositionen av FAL bygger i mycket på de skillnader som föreligger mellan å ena sidan personförsäkring — livförsäkring, Olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring — och å andra sidan skadeförsäkring, dvs. all annan försäkring. Den första avdelningen i lagen (1—33 55) ger bestämmelser som är tillämpliga på alla slag av försäkring. Den andra avdelningen (35-96 55) är exklusivt ägnad åt
skadeförsäkring. Till en början tas i denna avdelning upp regler som är gemensamma för all skadeförsäkring (35-58 55). Därefter behand- las under olika rubriker vissa huvudformer av skadeförsäkring, nämligen transportförsäkring — dels sjöförsäkring (59- 76 55), dels annan transportförsäkring (77-78 55) — brandförsäkring (79-88 55), kreatursförsäkring (89-90 55) och ansvarighetsförsäkring, (91- 96 55). I den tredje avdelningen behandlas livförsäkring — gemen- samma bestämmelser för sådan försäkring (97-101 55), kapitalför- säkring (102-117 55) och livränteförsäkring (118 5) — samt i fjärde . avdelningen , slutligen, de andra typerna av personförsäkring, dvs. olycksfalls- och sjukförsäkring (119-124 55).
Här skall endast reglerna för personförsäkring tas upp; reglerna om skadeförsäkring berörs endast i de fall då de kan anses ha betydelse även för personförsäkring.
FAL är i ganska stor utsträckning, och ofta beträffande regler som ansetts viktiga för försäkringstagarnas skydd, en tvingande lag, så att förbehåll med visst innehåll inte får åberopas eller får åberopas endast under vissa närmare angivna förutsättningar. När lagen är tvingande anges detta särskilt för varje regel. Där så inte förekom— mer är alltså lagen dispositiv, dvs. den gäller bara i den män inte annat framgår av de bestämmelser som försäkringsbolaget tagit in i sina försäkringsvillkor (3 5 första stycket). Syftet med den förhållan- devis långtgående tvingande regleringen i FAL är att skydda försäkringstagarna mot försäkringsgivarnas övermakt vid utform- ningen av försäkringsvillkoren. På ett för försäkringstagaren mycket centralt område, nämligen frågan om vad försäkringen täcker eller för vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd, är emellertid avtalsfriheten fullständig. I praktiken betyder detta vanligen att försäkringsbolagen ensamma bestämmer omfattningen av försäk- ringsskyddet vid olika typer av försäkring. Ett undantag utgör dock trafikförsäkring. Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i trafikskadelagen (1975:1410), inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehän- delsen och som enligt FAL eller konsumentförsäkringslagen (1980:38) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldig- het att utge försäkringsbelopp (17 5 trafikskadelagen).
Även beträffande premiens storlek råder avtalsfrihet. Som fram- går nedan (avsnitt 2.3) kontrollerar dock försäkringsinspektionen att försäkringsbolagens premiesättning är skälig.
FAL gäller för alla slags försäkring utom återförsäkring, vissa uppräknade typer av socialförsäkring samt försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen. I förhållande till annan än försäkrings- tagaren tillämpas dock även i fråga om konsumentförsäkring vissa särskilt angivna bestämmelser i FAL (1 5 andra och tredje styckena FAL). Trafikförsäkring är såsom nyss framgått föremål för särskild
reglering i trafikskadelagen (ytterligare finns trafikförsäkringsfö- rordningen (1976:359) och lagen (l976:357) om motortävlingsförsäk- ring). I den mån annat inte följer av vad som är särskilt föreskrivet _ om sådan försäkring gäller dock FAL även för trafikförsäkring (1 5 fjärde stycket).
När försäkringstagaren tecknar försäkring hos ett försäkringsbolag — i lagen används uttrycket försäkringsgivare — gäller inga form- krav. Allmänna principer om avtals ingående gäller även för tecknande av försäkring. Vanligen får försäkringstagaren ett försäk- ringsbrev åtföljt av mer eller mindre utförliga försäkringsvillkor, men själva avtalet kan slutas muntligen, t.ex. per telefon. Framgår det inte av avtalet från vilken tid försäkringen skall gälla inträder enligt 11 5 FAL bolagets ansvar när antagande svar på bolagets eller försäkringstagarens anbud avsänds.
Försäkringstekniken bygger på att den risk som försäkringsbolaget åtar sig skall kunna kalkyleras. Den premie som utgår skall sedan så väl som möjligt motsvara den aktuella risken jämte kostnader m.m. Det ligger i sakens natur att bolaget i stor utsträckning är hänvisat till uppgifter från försäkringstagaren själv när det skall skaffa sig underlag för sina kalkyler. Eftersom dessa uppgifter ofta är avgörande för om och på vilka villkor försäkring skall meddelas och för hur stor premie som skall betalas, är det av stor betydelse att försäkringstagaren lämnar korrekta uppgifter. Ofta får han fylla i ett formulär med frågor eller på annat sätt lämna olika upplysningar. Man brukar tala om försäkringstagarens upplysningsplikt som en av de biförpliktelser som åvilar honom vid sidan av huvudförpliktelsen att betala premien.
FAL behandlar frågan om upplysningsplikt i 4-10 55. Reglerna äri huvudsak tvingande.
Om försäkringstagaren åsidosätter upplysningsplikten svikligen eller under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa försäkringen, blir försäkringen i enlighet med sedvanliga avtalsrättsliga principer ogiltig (4 5). Har å andra sidan de oriktiga uppgifterna lämnats i god tro, dvs. om försäkringstagaren varken insåg eller hade bort inse att uppgifterna var oriktiga, får de ingen betydelse för bolagets ansvar för ett redan inträffat försäk- ringsfall. Däremot har bolaget rätt att säga upp försäkringen till upphörande efter fjorton dagar, dock ej om den avser personförsäk- ring (5 5).
För det fall att försäkringstagaren brister i sin upplysningsplikt utan att handla mot tro och heder men utan att samtidigt vara i god tro gäller särskilda regler. Försäkringsbolaget kan bli helt fritt från ansvar. Det kan också ha ett begränsat ansvar, jämkat i förhållande till vad som mot bakgrund av den erlagda premien skulle ha gällt om det från början fått korrekta upplysningar. Man brukar kalla det
senare för prorataregeln. Full ansvarsfrihet inträder om bolaget över huvud inte skulle ha meddelat någon försäkring med kännedom om de rätta förhållandena (6 5).
Även då försäkringstagaren förtiger eller underlåter att lämna . uppgifter om förhållanden som han känner till och som han inser eller bör inse har betydelse för bolaget, kan bolaget ha ett endast begränsat ansvar eller vara helt fritt från ansvar (75). Bolagets ansvar bedöms på samma sätt som i 6 5. Som en förutsättning för att bolaget inte skall vara helt ansvarigt gäller att förtigandet kan anses som en vårdslöshet på försäkringstagarens sida.
Vill försäkringsbolaget på grund av att upplysningsplikten åsido- satts göra gällande att dess ansvarighet skall påverkas åligger det bolaget att utan oskäligt uppehåll meddela försäkringstagaren detta. Görs inte det, får bolaget inte sedan åberopa att det fått felaktiga uppgifter såvida inte svek eller förfarande mot tro och heder föreligger (8 5).
Upplysningsplikt för försäkringstagaren gäller inte i fråga om sådana förhållanden som försäkringsbolaget ändå kände till eller bort känna till. Oriktiga uppgifter eller förtigande är också utan verkan om den omständighet som uppgiften eller förtigandet avsåg var utan betydelse för försäkringsbolaget eller i vart fall efter det försäkringen tecknades upphört att vara av betydelse (9 5).
Sedan försäkring meddelats kan försäkringsbolaget inte genom egna åtgärder påverka den faktiska händelseutvecklingen särskilt mycket, utan det är i hög grad beroende av försäkringstagarens göranden och låtanden. Risken för skada kan vid skadeförsäkring öka t.ex. genom att försäkrad egendom används till annat ändamål än som förutsattes när premien beräknades. För att försäkringen skall kunna anpassas till sådan fareökning åläggs, kan man säga, försäkringstagaren genom FAL:s regler en fortlöpande upplysnings- plikt även under försäkringstiden. Genom att bolaget underrättas kan t.ex. förhöjd premie tas ut eller i värsta fall försäkringen sägas upp.
Reglerna om fareökning har störst praktisk betydelse vid skade- försäkring och FAL har särskilda regler därom i 45- 50 55. Men även för personförsäkring ges vissa regler om fareökning. Sålunda kan vid livförsäkring en fareökning leda till ett endast begränsat ansvar för försäkringsbolaget om det i försäkringsbrevet angivits att ett visst ändrat förhållande innebär en fareökning. En ytterligare förutsätt- ning för ett endast begränsat ansvar är att i försäkringsbrevet angivits den påföljd ändringen medför (99 5). Även vid sjuk- och olycksfalls- försäkring gäller särskilda och liksom vid livförsäkring för försäk- ringstagaren delvis — i jämförelse med reglerna angående skadeför- säkring — förmånligare regler (1215). Som en förutsättning för ansvarsfrihet eller ett endast begränsat ansvar för försäkringsbolaget
gäller bl.a. att faran skall ha ökats genom ändring i ett förhållande som i försäkringsbrevet angivits vara av betydelse för bolaget. '
FAL innehåller också regler om vad som skall gälla om uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäkringsfall (18-20 5). Huvudre- geln är att försäkringsbolaget inte är skyldigt utge ersättning till den , som uppsåtligen eller — vid annan försäkring än livförsäkring —' genom grov vårdslöshet har orsakat den uppkomna skadan. Däre-Ä mot inverkar det inte på bolagets ansvarighet att det visserligen varit—_) fråga om vårdslöshet men oaktsamheten varit av mer normalt slag. Försäkringen skyddar alltså även mot eget slarv som inte är grovt. FAL:s regler är emellertid på denna punkt dispositiva, varför försäkringsvillkoren kan föreskriva att rätten till ersättning faller bort redan vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren kan emellertid också, såsom är vanligt vid exempelvis ansvarighetsförsäkring, ge ett mer långtgående skydd än som följer av FAL:s regler och medge att ersättning utgår trots att skadan framkallats genom vårdslöshet som är grov. Under särskilda förhållanden, nämligen om den som orsakat skadan var under 15 år eller handlat under inflytande av djupgående själslig abnormitet, skall enligt lagens dispositiva regel (19 5) även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade skador ersät- tas.
Vid livförsäkring ger försäkringen skydd även vid grov vårdslöshet (18 5). För självmord finns en specialregel som säger att försäkrings- ersättning utgår om antingen tre år gått sedan försäkringen teck- nades eller det måste antas att försäkringen tagits utan tanke på självmordet och att den försäkrade skulle ha berövat sig livet även om någon försäkring inte funnits (100 5).
Rörande premiebetalningen gäller, om annat inte överenskom- mits, att betalningen av första premie skall ske utan uppskov och betalningen av delpremie eller förnyelsepremie på den nya premie— periodens första dag (12 5). Vid dröjsmål med betalningen får bolaget säga upp avtalet (13 5). Enligt försäkringsvillkoren är påföljden av dröjsmål med premiebetalningen regelmässigt att försäkringsbolagets ansvar suspenderas. För att inte försäkringstaga- ren alltför snabbt skall berövas sitt skydd ställer dock FAL upp vissa tvingande skyddsregler. Beträffande första premie gäller sålunda att ett förbehåll av innebörd att ansvaret inte inträder förrän premien betalats eller försäkringsbrev lämnats ut, inte får åberopas annat än om försäkringstagaren verkligen är i dröjsmål (14 5 första stycket).
(14 5 andra stycket). Kravet går på mottagarens risk, varför det inte är någon förutsättning att försäkringstagaren verkligen haft möjlig- het att ta del av dess innehåll (33 5).
Villkoren kan alltså innehålla att försäkringsbolagets ansvar
suspenderas om inte premien betalas i rätt tid, betalas premien senare träder försäkringen åter i kraft. Vill försäkringsbolaget att försäkringsförhållandet skall upphöra för gott, får bolaget säga upp försäkringsavtalet. Kortare uppsägningstid än tre dagar får dock enligt en tvingande regel inte förekomma (13 5). Vid bestående dröjsmål kan uppsägning bli aktuell eftersom ett försäkringsbolag, som enligt försäkringsvillkoren är fritt från ansvarighet vid premie- dröjsmål, måste väcka talan om premiens betalning inom tre månader från förfallodagen, såvida inte försäkringen dessförinnan upphört att gälla. Annars preskriberas bolagets rätt till premien (15 5). — Som framgår av avsnitt 2.5 är bolagens villkor ofta gynnsammare för försäkringstagaren än vad som följer av FAL.
Reglerna i 135 om försäkringsbolagets möjlighet att säga upp försäkringsavtalet vid premiedröjsmål är enligt 17 5 inte tillämpliga på livförsäkring och s.k. lång olycksfalls- och sjukförsäkring (jfr avsnitt 2.4). Följden av premiedröjsmål vid sådana försäkringar regleras till en del i de grunder som skall finnas för sådana försäkringar. Även om avtalet upphör har försäkringstagaren ofta ett kvarvarande skydd under en viss tid (se vidare avsnitt 13.2).
Ett särskilt område som regleras i FAL är tredje mans rättsställ- ning. Beträffande personförsäkring gäller det här bestämmelser som tar sikte på förmånstagare och försäkringstagarens borgenärer.
Förmånstagarförordnanden har stor betydelse för behandlingen i olika avseenden av främst livförsäkringar. Tillämpningen av FAL:s regler om förmånstagarförordnanden vållar emellertid en hel del problem i det praktiska rättslivet; många publicerade rättsfall som angår just tolkning av och verkningarna av sådana förordnanden (dock företrädesvis i arvsskattemål) vittnar om detta. Av den anledningen och därför att vårt förslag i denna del i stor utsträckning bygger på gällande rätt skall här lämnas en relativt fyllig redogörelse för det nuvarande rättsläget på området.
Den avtalsrättsliga utgångspunkten är att det är försäkringstaga- ren — alltså den som sluter avtalet med försäkringsbolaget — som har rätt till bolagets prestation, dvs. försäkringsbeloppet. Med ett förmånstagarförordnande förstås ett förordnande av försäkringsta- garen att någon annan än han själv skall uppbära beloppet. Förordnandet kan vara återkalleligt eller oåterkalleligt.
Det har tidigare i litteraturen förts en ganska livlig diskussion om förmånstagarförordnandets natur. Man har försökt hänföra för- , månstagarförordnandet till någon tidigare erkänd rättshandlingstyp såsom tredjemansavtal, testamente eller gåva. Med den utförliga behandling institutet har fått i FAL framstår det emellertid numera som en självständig form av förfogande. En annan sak är att de regler som finns om framför allt gåva och testamente ibland kan vinna * analog tillämpning på förmånstagarförordnande och att förmånsta-
garförordnande för dödsfall till syfte och funktion i mycket kan jämställas med testamente.
FAL anger i 1025 såsom föremål för förmånstagarförordnande endast "försäkringsbeloppet”. I praxis har emellertid sådant förord- nande antagits avse även sådana belopp som utgår i form av återbäring eller premiereglering (NJA 1977 s. 587). Utan att FAL upptar någon regel därom, anses vidare att förordnande kan förenas med villkor av olika slag, t.ex. att mottagaren skall använda beloppet för visst angivet ändamål.
FAL innehåller bestämmelser direkt om förmånstagare i 3, 102-112, 116-118 och 122 55. Härutöver finns åtskilliga andra bestämmelser som har mer eller mindre direkt betydelse för den som insatts som förmånstagare, t.ex. 18, 114 och 123 55.
FAL uppställer i 103 5 vissa formföreskrifter som måste följas för att förmånstagarförordnande skall bli giltigt. Skälet härtill angavs i förarbetena vara önskemålet att förmånstagarens rätt skall vila på en såvitt möjligt säker och oomtvistlig grund. Den stora ekonomiska betydelse, som insättande av förmånstagare ofta har, kan också medföra att det — på samma sätt som vid testamente — är påkallat med ett visst formkrav för att förebygga förhastade dispositioner.
Enligt samma paragraf har försäkringstagaren möjlighet att skriftligen meddela försäkringsbolaget förordnandet. Något formellt krav på att meddelandet skall vara egenhändigt undertecknat av försäkringstagaren ställs inte och ännu mindre något krav på vittnen. Däremot anses i uttrycket ”meddelar” ligga att försäkringstagaren skall ha icke blott satt upp förordnandet utan också vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att få det överbringat till försäkringsbo- laget.
Ett giltigt förordnande kan åstadkommas också genom att försäkringsbolaget antingen skriver in förordnandet i försäkringsbre- vet redan från början eller senare gör en anteckning om förordnan- det på brevet.
När förordnande meddelas i samband med tecknandet av en individuell försäkring, går det vanligen till så att försäkringstagaren från bolagets tryckta informationsmaterial väljer ut det förordnande han vill ha eller på annat sätt anger vem han vill ha som förmånstagare. Medverkan av bolagets ombud eller tjänstemän anses i dessa fall vara tillräcklig garanti för att förordnandet får en ändamålsenlig och väl övervägd utformning.
Formföreskrifterna i 103 5 gäller också för återkallelse av förmåns- tagarförordnande. Detta innebär emellertid inte att ett förordnande måste återkallas i samma ordning som det tillkommit. Ett förord- nande som blivit giltigt genom att försäkringsbolaget antecknat det på försäkringsbrevet kan alltså återkallas eller ändras genom ett skriftligt meddelande till bolaget utan att någon ny anteckning görs
på försäkringsbrevet. Man kan därför inte lita på att ett på försäkringsbrevet antecknat förordnande är giltigt.
Förmånstagarförordnande kan inte återkallas efter försäkringsta- garens död (102 5 sista meningen). Om förordnande gäller för j livsfall, anses däremot försäkringstagaren kunna återkalla förord- ' nandet även efter det att försäkringsbeloppet förfallit till betalning (men inte sedan det väl betalats ut).
Förmånstagare kan inte insättas och inte heller tidigare förordnan- de återkallas genom testamente (NJA 1966 s. 355 och NJA 1976 s. 24). Däremot är det ingenting som hindrar försäkringstagaren från att i testamente förfoga över försäkringen eller försäkringsbeloppet, om något förmånstagarförordnande inte alls har gjorts. I detta fall ingår utfallande försäkringsbelopp i kvarlåtenskapen efter den avlidne. Ett sådant förfogande får emellertid inte de specifika rättsverkningar som följer med ett förmånstagarförordnande enligt FAL.
Huvudregeln i 102 5 är att förmånstagarförordnande när som helst kan återkallas. Förordnandet är emellertid oåterkalleligt om försäk- ringstagaren ”gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt”. Sådant löfte riktar sig alltså till förmånstagaren och skall för att bli bindande som regel meddelas honom. Det är inte tillräckligt att försäkringstagaren genom påteck- ning på försäkringsbrevet, genom meddelande till försäkringsbolaget eller på annat sätt dokumenterar sin vilja att låta förordnandet förbli gällande.
Något formkrav för utfästelse att ej återkalla förmånstagarförord- nande har inte uppställts. På grund av de påtagliga likheterna mellan oåterkallelighetsförklaring och gåva har det dock i rättspraxis ansetts att sådan förklaring till förmån för make måste ske i äktenskapsföror- dets form (NJA 1953 s. 228). För att en oåterkallelighetsförklaring skall gälla krävs ej att försäkringsbolaget blivit underrättat om förklaringen.
Förmånstagarförordnande kan i vissa fall vara oåterkalleligt utan att något uttryckligt löfte härom har givits. Som nyss nämnts kan ett förordnande nämligen inte återkallas efter försäkringstagarens död (102 5). Ett annat fall regleras i 118 5 andra stycket andra meningen, som handlar om det fallet att förmånstagare till livränteförsäkring fått första livräntebeloppet utbetalt till sig. Vidare kan det, t.ex. då arbetsgivare tecknar försäkring på arbetstagares liv, vara mellan dessa parter underförstått att ett samtidigt meddelat förmånstagar- förordnande inte skall kunna återkallas alls eller bara under viss förutsättning; även oåterkallelighetsförklaring anses kunna förenas med villkor.
Rätten att insätta förmånstagare tillkommer försäkringstagaren, dvs. den som med försäkringsbolaget ingått försäkringsavtalet (102 5
jämförd med 2 5), och det är också han som har rätt att återkalla ett meddelat förordnande. Vid gruppförsäkring och kollektivavtals- grundad försäkring tillämpas emellertid ofta särpräglade system med ! flera personer som berättigade att sätta in förmånstagare. När ., tjänstegrupplivförsäkring är grundad på central överenskommelse mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, ingår det i över- enskommelsen — och i försäkringsvillkoren — att vissa personer skall anses vara insatta som förmånstagare. Och när det i stället är en enskild arbetsgivare som direkt tecknar försäkring för sina arbetsta- gare, anses arbetsgivaren ha rätt att vid avtalets slutande bestämma om förmånstagare. I båda fallen tillkommer denna rätt emellertid därefter den försäkrade arbetstagaren, i villkoren angiven som försäkringstagare. Arbetstagarens rätt anses emellertid inte (hindra t.ex. att arbetsmarknadsparterna i ny central överenskommelse beslutar om ändrade standardförordnanden; dock får ett individuellt förordnande företräde även framför ett senare tillkommet standard- förordnande. Liknande system tillämpas vid frivillig gruppförsäk- ring.
Rätten att bestämma om förmånstagare följer med äganderätten till försäkringen. Överlåter försäkringstagaren sin rätt enligt avtalet, är det därefter den nye ägaren som är behörig att sätta in förmånstagare. Samma verkan som överlåtelse har det i detta hänseende enligt 110 5 om försäkringstagaren avlider innan försäk- ringsfallet ännu har inträffat; försäkringen kan t.ex. vara tecknad på annans liv. I sådant fall inträder insatt förmånstagare i försäkrings- tagarens rätt enligt avtalet och blir alltså behörig att själv insätta förmånstagare.
Behörigheten att sätta in förmånstagare och att återkalla tidigare meddelat förordnande övergår inte på alla en för säkringstagares rättsinnehavare. Sålunda kan som tidigare påpekats dödsboet efter en avliden försäkringstagare inte återkalla ett av honom meddelat förordnande (102 5 sista meningen). Inte heller torde en försäkrings- tagares konkursborgenärer kunna återkalla ett meddelat förordnan- de. En annan sak är att, om försäkringen efter utmätning eller konkurs tillfaller tredje man, ett av försäkringstagaren meddelat förordnande som ej gjorts oåterkalleligt förfaller p.g.a. bestämmel- sen i 111 5. Den nye ägaren blir i ett sådant fall behörig att göra ett eget förordnande.
I FAL finns ett antal regler, av vilka några är presumtionsregler och andra absoluta, om när ett förmånstagarförordnande skall anses ogiltigt eller när det skall upphöra att gälla. Ibland kan fråga om förordnandets bestånd uppkomma i fall som inte regleras i FAL.
Av betydelse är här reglerna i 104 5 andra stycket om jämkning av förmånstagarförordnande bl.a. då makes giftorätt eller bröstarvinges laglott kränkts. I förslag av regeringen angående följdlagstiftning till
äktenskapsbalken, vilket överlämnats till lagrådet för yttrande den 4 december 1986, samt i avsnitt 2.6.2 nedan redogörs närmare för tillämpningen av 104 5. I lagrådsremissen föreslås att reglernai 104 5 andra stycket ersätts med nya mera generella jämkningsregler.
I anvisningarna till 31 5 kommunalskattelagen anges förutsättning-
. arna för att försäkring i inkomstskattehänseende skall behandlas som *pensionsförsäkring. Bl.a. får endast vissa den försäkrade närstående personer sättas in som förmånstagare. Enligt anvisningarna skall i ,villkoren för pensionsförsäkring denna begränsning i rätten att sätta 'in förmånstagare anges. Det är mot denna bakgrund som reglerna i 3 5 andra stycket FAL skall ses, nämligen att förmånstagarförord- nande är utan verkan, om det har skett i strid mot villkor som enligt kommunalskattelagen skall tas in i avtalet. Effekten av ett förord- nande till ”fel” person blir inte att försäkringen mister sin karaktär av pensionsförsäkring, utan att förordnandet är ogiltigt.
Av 18 5 FAL följer att den förmånstagare som uppsåtligen dödar den försäkrade inte kan åberopa det till hans förmån gjorda förordnandet.
Om ett förmånstagarförordnande gäller till förmån för ”make”, är
— det utan verkan om äktenskapet blivit upplöst genom äktenskaps- skillnad. Försäkringstagaren har ju då inte någon ”make”, om han inte har gift om sig, och i sådant fall antas förordnadet enligt 105 5 andra stycket gälla till förmån för den nya maken. I analogi med 3 kap. 85 och 11 kap. 85 ärvdabalken brukar dessutom anses att * förordnande till förmån för ”make” förfaller redan när talan om äktenskapets upplösning anhängiggörs.
Den vanliga s.k. sammansatta kapitalförsäkringen (jfr avsnitt ' 4.2.1) gäller för både livsfall och dödsfall, dvs. försäkringsbeloppet
, betalas ut när den försäkrade uppnår viss ålder eller om han avlider ' dessförinnan. Om förmånstagare insatts till sådan försäkring, skall förordnandet enligt 107 5 FAL antas gälla bara för dödsfall.
Om försäkringstagaren överlåter försäkringen till annan, förfaller ett av den förste ägaren meddelat förmånstagarförordnande om detta inte gjorts oåterkalleligt (111 5 FAL) . Detsamma torde gälla om försäkringen genom bodelning efter äktenskapsskillnad eller boskillnad övergår till försäkringstagarens make och om försäkring- en efter utmätning eller konkurs tillfaller tredje man. Däremot är det naturligtvis ingenting som hindrar att den ursprunglige försäkrings- tagaren och förvärvaren kommer överens om att förordnandet fortfarande skall gälla. Det anses för sådant fall inte ens nödvändigt med något meddelande till försäkringsbolaget om att förordnandet skall fortsätta att gälla. Ett oåterkalleligt förordnande påverkas inte av att försäkringen överlåts, såvida förvärvaren inte är i god tro i fråga om oåterkalleligheten och därför ändå får bättre rätt än förmånstagaren.
Pantsättning av försäkringen medför den försämringen av för- månstagarens ställning, att panthavaren har företrädesrätt till försäkringsbeloppet så långt pantfordran sträcker sig; överskjutande belopp tillfaller förmånstagaren (112 € första stycket).
Ett återkalleligt förmånstagarförordnande medför inte någon inskränkning i försäkringstagarens rättigheter före försäkringsfallet. Försäkringstagaren kan när som helst återkalla förordnandet, och han kan utan hinder av förordnandet överlåta, pantsätta, belåna eller låta återköpa försäkringen (108 & första stycket). Om försäkringsfal- let utgörs av att försäkringstagaren uppnår viss ålder, anses han som ovan nämnts kunna återkalla ett för livsfall gällande förordnande även efter försäkringsfallet intill dess försäkringsbeloppet betalas ut till förmånstagaren. Detsamma torde gälla när försäkringen tagits på annans liv, om inte förordnandet anses förfallet redan på grund av analogi med 107 5.
Ett oåterkalleligt förordnande, å andra sidan, medför redan före försäkringsfallet en betydande bundenhet för försäkringstagaren. Bortsett från att förordnandet inte kan ändras, skall försäkringsta- garen enligt 108å andra stycket anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke vidtaga förfogande som inskränker för- månstagarens rätt. Pantsättning, belåning eller återköp får alltså normalt inte ske utan förmånstagarens medgivande. Man kan dock tänka sig att, om ett oåterkalleligt förordnande vid sammansatt kapitalförsäkring gäller bara för dödsfall, försäkringstagaren kan pantsätta rätten till livsfallsutbetalning.
Eftersom oåterkalleligt förordnande enligt 111 5 står kvar även vid överlåtelse, torde det inte föreligga något hinder i förhållande till förmånstagaren mot att försäkringstagaren överlåter försäkringen, förutsatt att förvärvaren inte genom godtrosförvärv får företräde framför förmånstagaren. En annan sak är att en med oåterkalleligt förordnande försedd försäkring ofta har så litet värde för sin ägare, att en överlåtelse framstår som meningslös.
Ett oåterkalleligt förordnande torde inte utan särskild utfästelse vara förenat med skyldighet för försäkringstagaren att vidmakthålla försäkringen genom fortsatt premiebetalning. I praktiken brukar försäkringsbolagen, om premiebetalningen upphör och om det är känt att försäkringstagaren gjort ett oåterkalleligt förmånstagarför— ordnande, underrätta förmånstagaren härom så att han har möjlig- het att på egen bekostnad fortsätta försäkringen.
Bortsett från det specialfall som avses i 110 & medför ett förmånstagarförordnande inte några påtagliga rättsverkningar för förmånstagaren före försäkringsfallet. Inte ens om förordnandet gjorts oåterkalleligt får han under försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt, som förordnandet medför, genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt (109 €).
I och med att försäkringsfallet inträffar förändras läget. Förmåns- tagaren får då ett självständigt anspråk på försäkringsbeloppet, och detta anspråk kan han rikta direkt mot försäkringsbolaget utan att behöva gå via försäkringstagaren eller dennes dödsbo. Den rätt förmånstagaren sålunda får i och med försäkringsfallet kan överlåtas och pantsättas på samma sätt som vanliga fordringar.
Anspråk på grund av förmånstagarförordnande är inte underkas- tat annan preskriptionsregel i FAL än den i 29 & upptagna.
De förordnanden som kommer till bolaget måste registreras och bevaras. I övrigt har det före ett försäkringsfall inte någon betydelse för bolaget att någon förordnas till förmånstagare. Om bolaget fått veta att ett visst förordnande har gjorts oåterkalleligt, kan det naturligtvis inte utan förmånstagarens medgivande medverka till sådana förfoganden som kan inskränka förmånstagarens rätt, men i övrigt har förmånstagaren rättsförhållande bara till försäkringstaga- ren. Någon självständig skyldighet för bolaget att t.ex. underrätta förmånstagaren om att försäkringstagaren inte fullgör sin plikt att betala premien föreligger inte.
Utgångspunkten för tolkning av förmånstagarförordnande anses vara att det så vitt möjligt är försäkringstagarens avsikt med förordnandet som skall utrönas. Sådan s.k. subjektiv tolkning brukas också vid testamentstolkning, och ärvdabalkens regler härom kan därför i viss utsträckning tillämpas analogt på förmånstagarförord- nanden. I 105 5 finns vissa hjälpregler som skall användas vid tolkning av förmånstagarförordnande. Vad som sägs i dessa bestäm- melser skall gälla om ej annat framgår av omständigheterna. Är förmånstagarens barn insatta som förmånstagare skall t.ex. förord— nandet gälla till förmån för bröstarvinge.
Det är endast försäkringstagarens avsikter vid tiden för förordnan- dets tillkomst som kan komma i beaktande vid tolkningen av ett förordnande. Denna princip har ansetts vara en nödvändig följd av förmånstagarförordnandets ställning som självständig rättshand— lingstyp. Om försäkringstagaren, kanske flera år efter förordnandets tillkomst, t.ex. i testamente ger uttryck för hur han vill att försäkringsbeloppet skall fördelas, kan det alltså inte påverka tolkningen av förordnandet med mindre det kan antagas att försäkringstagaren hade den avsikten redan då förordnandet gjordes (NJA 1976 s. 24). Om testamentet i stället upprättats före eller i samband med förmånstagarförordnandet, är möjligheterna att där få stöd för en viss tolkning av förordnandet naturligtvis större.
Vad som anförts om tolkning av förmånstagarförordnanden har gällt individuella förordnanden som verkligen härstammar från försäkringstagaren åtminstone i den betydelsen, att han själv valt förordnande från bolagets informationsmaterial. Det helt övervä- gande antalet förordnanden är emellertid sådana standardförord-
nanden som tillkommit genom gruppavtal av något slag, överens- kommelse mellan arbetsmarknadsparterna eller liknande och som sedan inte ändrats. Vid sådana fiktiva förmånstagarförordnanden, om vilkas existens och utformning de flesta gruppmedlemmarna har oklar eller ingen kännedom, kan det uppenbarligen bara i undan- tagsfall bli tal om någon subjektiv tolkning. Sådana förordnanden torde i stället få tolkas objektivt i enlighet med vad som följer av vanligt språkbruk och vad som inom den ramen kan antagas bäst överensstämma med — genomsnittligt sett — den försäkrades vilja.
Om en förmånstagare insatts ingår försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, inte i kvarlåtenskapen (1049 första stycket). Detta innebär att beloppet oftast inte kan tas i anspråk av en avliden försäkringstagares borgenärer.
I 116 & ges regler om försäkringstagarens borgenärers möjligheter dels att under försäkringstagarens livstid få tillgång till försäkringen, dels att efter försäkringstagarens död få del av utfallande försäkrings- belopp. Som huvudregel gäller att en försäkring kan utmätas under försäkringstagarens livstid. Härifrån görs dock betydande avsteg. Bl.a. undantas från utmätning försäkringar som bygger på regelbun- det sparande och där rätt enligt försäkringsavtalet tillkommer försäkringstagaren eller hans make och där försäkringen tagits på något av de bägges liv (116å första stycket). Om en livförsäkring varit utmätningsfri och om det finns förmånstagare kan ett försäk- ringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död inte under några omständigheter tas i anspråk av försäkringstagarens borgenä- rer. För det fall att en livförsäkring kunnat utmätas finns däremot vissa möjligheter för samma borgenärer att få del av försäkringsbe— loppet vid försäkringstagarens död. Om i ett sådant fall ett förmånstagarförordnande inte gjorts oåterkalleligt äger nämligen borgenärerna rätt till beloppet om deras fordran inte kan utgå ur kvarlåtenskapen (116 % andra stycket).
De nu angivna reglerna gäller för kapitalförsäkring men också för livränteförsäkring (118 & första stycket). Beträffande rätt till livränta och livräntebelopp finns dessutom särskilda utmätningsregler i utsökningsbalken (118 % tredje stycket).
Om ett försäkringsbelopp utfaller under försäkringstagarens livstid, t.ex. då han uppnår viss ålder, kan detta tas i anspråk av försäkringstagarens borgenärer. Om beloppet tillfaller en förmåns- tagare kan borgenärerna däremot inte få tillgång till försäkringser- sättningen.
I 117å ges beträffande kapitalförsäkring ett konkursbo vissa möjligheter att, då oåterkalleligt förmånstagarförordnande inte föreligger, återkräva större premiebetalningar som försäkringstaga- ren gjort till försäkringsbolaget.
Även om den som lider skada ibland kan ha möjlighet att få sin förlust täckt genom skadestånd från den som vållat skadan eller eljest är skadeståndsskyldig, kan han om han så önskar i första hand utnyttja sitt försäkringsskydd. Fråga uppkommer då om försäkrings- bolaget skall ha rätt att överta försäkringstagarens skadeståndsan- språk och utöva regressrätt mot den skadeståndsskyldige. Enligt FAL (25 &) har bolaget, såvitt gäller personförsäkring, endast regressrätt " vid olycksfalls— eller sjukförsäkring där försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört, utge ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna. Regressrätten är begränsad i förhållande till vad försäkringstagaren själv kan göra gällande mot skadevållaren. Rätt till återkrav föreligger endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet på skadevållarens sida eller om denne ”enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke”. Med sistnämnda uttryckssätt avses s.k. strikt ansvar vartill emellertid enligt vad som uttryckligen föreskrivs inte räknas ansvar enbart på grund av annans vållande enligt 3 kap. 1 eller 2 & skadeståndslagen.
Reglerna om regressrätt i FAL är inte tvingande. Bolagen har därför möjlighet att förbehålla sig regressrätt t.ex. vid summaförsäk- ring varigenom försäkringsbolaget åtagit sig att vid försäkringsfall utge ett på förhand bestämt belopp som fastställts oberoende av den förväntade ekonomiska förlusten. , Som FAL är upplagd behandlar reglerna huvudsakligen försäk- : ringsbolagets rättigheter och de skyldigheter som åvilar försäkrings- tagaren medan motsvarande skyldigheter för försäkringsbolaget endast berörs i ringa män. En förklaring till detta är att det tvingande skydd som lagen avser att ge tillkom som en reaktion främst mot sådana missbruk av avtalsfriheten som tog sig uttryck i att försäk- ringstagarnas skyldigheter reglerades särskilt hårt i försäkringsvillko- ren. Det finns dock enstaka regler i FAL som även tar upp försäkringsbolagens skyldigheter. En sådan regel är bestämmelsen om när försäkringsersättning förfaller till betalning (24 5). Om inte annat anges i villkoren skall försäkringsersättning betalas ut en månad efter det meddelande om försäkringsfallet kommit bolaget till handa. Är betalningen beroende av utredning som försäkringstaga- ren kan tillhandahålla, räknas dock månadsfristen i stället från den dag försäkringstagaren fullgjort sin skyldighet att bidra till utred- ningen. Regeln sanktioneras såvitt avser bolaget genom en regel om skyldighet att betala dröjsmålsränta om den sålunda angivna förfallodagen försittes. Bestämmelsen om ränta finns dock inte i FAL utan i 35 första stycket och 45 andra stycket räntelagen (19752635). Villkor varigenom förfallodagen gjorts beroende av något bolagets beslut eller av att bolaget ålagts betala genom dom får
enligt en tvingande bestämmelse i FAL inte åberopas (24å andra stycket).
Försäkringstagarens skyldighet att bidra till utredningen är sank- tionerad inte bara genom regeln att förfallodagen för ersättningen flyttas fram. Försummelse kan, om den är till men för bolaget, medföra skäligt avdrag på ersättningen eller t.o.m. föranleda fullständig befrielse för bolaget (22 5). I fall då försäkringstagarens förfarande ej varit svikligt får villkor som är strängare än lagen ej åberopas (23 å andra stycket). Samma sanktionsmöjlighet föreskrivs om försäkringstagaren försummar att utan uppskov anmäla försäk- ringsfall eller inträffad händelse som kan medföra försäkringsfall och försummelsen är till men för bolaget. Villkor som på denna punkt är hårdare än lagens reglering får dock enligt en tvingande regel inte i något fall åberopas (21 å).
Det har tidigare sagts att försäkringsbolaget såväl vid försåkrings— avtalets ingående som under försäkringstiden i hög grad är hänvisad till de upplysningar det får av försäkringstagaren och därför är beroende av att de erhållna uppgifterna är korrekta. Försäkrings— verksamheten bygger sålunda på ett förtroendeförhållande mellan parterna som inte minst visar sig när försäkringsskyddet skall realiseras i samband med en skadereglering. Uppträder försäkrings- tagaren svikligt, har försäkringsbolagen traditionellt fritagit sig från att utge ersättning. Har i villkoren föreskrivits att den som efter försäkringsfallet svikligen uppgivit, förtegat eller dolt något förhål- lande av betydelse för skaderegleringen inte skall ha rätt ens till den ersättning som han annars trots allt skulle ha varit berättigad till, kan emellertid oavsett villkoret bolaget åläggas att utge försäkringser- sättningen eller åtminstone del därav. Vid bedömningen av hur mycket som skall utgå skall beaktas under vilka omständigheter sveket ägde rum (23 5).
För fordran på grund av försäkring föreskrivs en särskild preskrip- tionstid som är kortare än den för fordringar i allmänhet (29 å). I normalfallet är preskriptionstiden tre år från det den som har anspråket fick kännedom om att fordran kunde göras gällande. Det kan emellertid hända att den som får göra gällande en fordran först efter lång tid eller kanske aldrig får veta detta. Lagen föreskriver därför en yttersta tid -— som alltså löper oberoende av om fordringsägaren har kännedom om sin fordran — inom vilken anspråket måste göras gällande. Tiden är tio år räknat från det anspråket tidigast skulle ha kunnat göras gällande. Såväl treårs- som tioårspreskriptionen måste avbrytas genom väckande av talan. Utomrättsligt krav eller erinran är alltså inte tillräckligt. — Det har tidigare nämnts att försäkringsbolags premiefordran kan preskribe— ras redan efter tre månader för det fall att bolagets ansvarighet under premiedröjsmål är suspenderad (15 å).
Preskriptionstiden i 29 & kan förkortas genom föreskrift i villko- ren. Ett visst tvingande skydd häremot finns dock. För att en sådan kortare preskriptionstid skall gälla, måste försäkringsbolaget skrift- ligen ha förelagt den som framställer kravet att inom viss tid väcka talan mot bolaget. Den förelagda tiden får inte vara kortare än sex månader. Försäkringsbolag får inte heller gentemot den som framställt anspråk inom sex månader från det han fick kännedom om sin fordran åberopa föreskrift i villkoren enligt vilken anspråket bort framställas tidigare (30 å).
Meddelanden som enligt FAL i olika situationer skall tillställas motparten går på mottagarens risk eftersom det som regel är i dennes intresse att meddelandet lämnas (33 å). Innebörden härav blir bl.a. att försäkringstagaren under olyckliga omständigheter kan förlora sitt försäkringsskydd utan att han dessförinnan tagit del av någon som helst premieavi eller annan påminnelse. (Jämför vad som ovan sagts i anslutning till 14 å.)
2.2. Konsumentförsäkringslagen (1980:38)
Konsumentförsäkringslagen (KFL) är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenter för huvudsakligen privat ändamål, t.ex. hemförsäkringar, villaförsäkringar och motor- fordonsförsäkringar. Utanför lagens tillämpningsområde faller bl.a. separata försäkringar för vissa objekt, t.ex. försäkringar av djur och smycken, samt personförsäkringar, dvs. livförsäkringar och sjuk— och olycksfallsförsäkringar. Beträffande personförsäkringar gäller dock undantag för det fall att försäkringen utgör beståndsdel av en försäkring som omfattas av KFL, t.ex. Olycksfallsförsäkring som ingår i reseförsäkring.
KFL innehåller regler om bl.a. information från försäkringsbola- get, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkring, uppsägning av försäkring i förtid, premiebetalning, nedsättning av försäkrings- ersättning, skadereglering, preskription samt domstolsprövning av vissa beslut som fattas av försäkringsbolaget.
Bolagets informationsskyldighet tar sikte inte bara på tiden efter att en försäkring meddelats. Sålunda har, redan innan en försäkring tecknas, en konsument rätt att få besked om vad en försäkring omfattar och vad den kostar (5 å). Sedan en försäkring tecknats skall bolaget skriftligen informera försäkringstagaren om sådana försäk— ringsvillkor som innebär Viktigare begränsning av försäkringens omfattning i förhållanden till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med. Vidare åligger det bolaget att under försäkringstiden ge försäkringstagaren skriftligt besked om eventu- ella villkorsändringar och om skälen för dessa; denna skyldighet för
bolaget gäller även då det önskar ändra villkoren i samband med att en försäkring förnyas. Bolaget är också under försäkringstiden skyldigt att, om försäkringstagaren begär det, lämna information om villkor som gäller för försäkringen (6 5). Om bolaget vid en skadereglering beslutar att inte helt bifalla ett ersättningsanspråk, skall bolaget lämna besked om de möjligheter som finns att få * bolagets beslut prövat, t.ex. i allmänna reklamationsnämnden, i viss nämnd inom försäkringsbranschen eller vid allmän domstol (7 $).
Som en huvudregel gäller, att ett bolag inte får vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhanda- håller. För att bolaget skall kunna avslå en begäran om en försäkring krävs att bolaget har särskilda skäl att inte meddela försäkringen med hänsyn till bl.a. risken för försäkringsfall eller den sannolika skadans omfattning (9 å). j En försäkring förnyas som regel automatiskt när försäkringstiden i är slut om försäkringen inte sagts upp av bolaget eller av försäkrings- j tagaren före försäkringstidens utgång. Bolaget är, om det önskar säga upp försäkringen, skyldigt att avsända skriftligt meddelande om uppsägning senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång; för försäkringstagaren gäller inte någon särskild tidsfrist i dessa fall. Om försäkringstagaren tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat bolag vid utgången av försäkringstiden för en äldre försäkring sker inte heller en förnyelse av den äldre försäkringen; uppsägning krävs då inte från försäkringstagarens sida (14-16 åå).
Konsumentens rätt till försäkring aktualiseras inte bara då en försäkring skall tecknas utan även vid förnyelse. Som huvudregel gäller att bolaget inte får vägra förnyelse; endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela en försäkring får försäkrings— tagaren acceptera att förlora ett eventuellt försäkringsskydd (15 å).
Den första premien skall i princip betalas inom fjorton dagar från den dag bolaget avsänt skriftligt krav på premie. Då det gäller försäkring som förnyas har försäkringstagaren alltid minst en månad på sig att betala premien; månadsfristen räknas från det att bolaget avsänt skriftligt meddelande om betalningsskyldigheten till försäk- ringstagaren. Försummas premiebetalningen får bolaget säga upp försäkringen. Försäkringen upphör dock först sedan fjorton dagar gått sedan bolaget avsänt uppsägningen utan att premien betalats under denna tid. I meddelandet om uppsägning skall försäkringsta- garen få besked om att han kan förhindra att försäkringen upphör genom att betala premien inom fjortondagarsfristen. Reglerna innebär därför att försäkringstagaren har rätt till två underrättelser innan försäkringsskyddet faller bort (22 och 25 åå).
Utöver vad som framgår av reglerna om försummad premiebetal- ning får försäkringsbolaget säga upp en försäkring i förtid om
'_'—73444
l l i | * i &
försäkringstagaren eller den försäkrade grovt åsidosätter sina för- pliktelser mot bolaget eller om det finns andra synnerliga skäl (18 å). Härvid åsyftas bl.a. ett åsidosättande av de biförpliktelser som framgår av lagen eller försäkringsvillkoren, t.ex. skyldigheten att lämna korrekta uppgifter till bolaget, att inte överträda säkerhetsfö- reskrifter och att inte framkalla försäkringsfall.
Enligt lagen kan under vissa förutsättningar, försäkringsersätt— ningen sättas ned när försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter när försäkringsavtalet ingåtts eller då han inte följt försäkringsvill- koren. Vidare kan ersättningen, om den inte avser skadestånd, sättas ned om ett försäkringsfall framkallats genom grov vårdslöshet eller — under vissa speciella förutsättningar — genom annan oaktsamhet som inte är ringa; framkallas ett försäkringsfall uppsåtligen av den försäkrade utgår aldrig ersättning såvitt avser denne (30-32 åå). Lagen lämnar också utrymme att sätta ned försäkringsersättningen om efter ett försäkringsfall den ersättningsberättigade bl.a. lämnar oriktiga uppgifter till bolaget; för nedsättning krävs att uppgifterna lämnas uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Skaderegleringen skall göras skyndsamt. Bolaget skall självmant iaktta de försäkrades och andra Skadelidandes behöriga intressen. Försäkringsersättningen skall i regel betalas ut en månad efter det att försäkringsfallet anmälts till bolaget och erforderlig utredning lagts fram för bolaget (37 och 38 Gå).
Ett bolags beslut att vägra en konsument att teckna en försäkring eller att säga upp en försäkring - såväl under försäkringstiden som till försäkringstidens slut - kan många gånger vara av stor betydelse för den som omedelbart berörs av beslutet. I dennes intresse lämnas därför i lagen vissa regler om domstolsprövning av sådana beslut. Den som är missnöjd med beslutet skall väcka talan vid domstol inom viss angiven tid. Vid bifall till en talan som väckts i anledning av att ett bolag vägrat någon att teckna en försäkring får domstolen bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade meddelat en försäkring i enlighet med en gjord framställan (41-42 åå).
2.3. F örsäkringsrörelselagen (1982:713)
Enligt försäkringsrörelselagen (F RL) får försäkringsrörelse drivas av endast bolag. Enskild person får sålunda inte yrkesverksamt medde- la försäkringar. Försäkringsbolagen är av två slag, försäkringsaktie- bolag och ömsesidiga försäkringsbolag. De sistnämnda bolagen ägs av sina försäkringstagare. I FRL finns associationsrättsliga regler för försäkringsbolagen, bestämmelser om hur försäkringsverksamheten skall bedrivas och föreskrifter om den offentliga tillsynen över
verksamheten. Om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse här i riket finns en särskild lag (SFS 1950:272).
Bolagen delas i FRL in i livförsäkringsbolag — dvs. bolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring (livförsäkring, sjuk- och Olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring) — och ska- deförsäkringsbolag. Denna indelning har framför allt betydelse för redovisningsbestämmelserna i FRL.
För att driva försäkringsrörelse fordras tillstånd (koncession). Koncession meddelas av regeringen efter en granskning som väsentligen sker i försäkringslnspektionen. Försäkringsinspektionen är den centrala myndighet som för hela landet handhar tillsynen över försäkringsbolagen. När koncession meddelas fastställs samtidigt bolagsordning samt, för vissa typer av försäkring, ”grunder” (se vidare avsnitt 2.4 nedan). Grunderna skall innehålla bestämmelser om ett antal i lagen angivna ämnen.
Koncessionsprövningen är dels formell, dvs. det kontrolleras att bolagsordning och eventuella grunder står i överensstämmelse med FRL, dels materiell så till vida att det prövas bl.a. att den tillämnade rörelsen inte är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsvä- sendet (2 kap. 3 % tredje stycket), att bolaget kan förväntas ha sådan soliditet att det kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna och att bolagets försäkringar kommer att meddelas till kostnader som är skäliga med hänsyn till försäkringarnas art (jfr 7 kap. 2å första stycket). Koncession meddelas inte för försäkringsrörelse i allmänhet utan är begränsad till viss eller vissa särskilda försäkrings- grenar. Redan existerande bolag kan sålunda behöva ansöka om koncession för nya försäkringsgrenar.
Den fortlöpande tillsynen av försäkringsbolagens verksamhet anknyter till reglerna i 19 kap. FRL, respektive bolags bolagsordning och eventuella grunder. Den utövas, som tidigare nämnts, av försäkringsinspektionen, till vilken bolagen är skyldiga att fortlöpan- de ge in vissa uppgifter. Inspektionen kan också infordra särskilda upplysningar från bolagen samt företa inspektioner hos dessa. I sin tillsynsverksamhet skall inspektionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (19 kap. 1 €). Traditionellt avser den offentli- grättsliga regleringen att säkerställa rörelsens soliditet. I FRL kommer kravet på soliditet till uttryck på olika sätt, dels genom speciella regler om exempelvis fondbildning och placering av tillgångar, dels, såvitt avser livförsäkring och därmed jämställd försäkring, på ett mer allmänt sätt genom att det anges vilka principer som skall gälla för grunderna. Som anförts ovan skall dessa nämligen ”trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal” (7 kap. 2 % första stycket). Kravet på soliditet enligt denna allmänna princip gäller även för sådan
försäkring som inte kräver fastställda grunder, även om detta inte uttryckligen sägs i lagen.
Tillsynen skall även säkerställa att försäkringsverksamheten bedrivs under iakttagande av principen om skälighet. Härmed avses ett önskemål att försäkring erbjuds till ett rätt avvägt pris. Beträf- fande livförsäkring och därmed jämställd försäkring kommer denna övergripande synpunkt till uttryck i de principer som skall gälla för grunderna. Dessa skall nämligen också trygga bolagets förmåga ”att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art” (7 kap. 2 & första stycket). För andra försäkringar kommer skälighetsprincipen till uttryck i 19 kap. 5 & första stycket. Enligt denna bestämmelse åligger det styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller på annat sätt övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt.
Skälighetsprincipen ärinte begränsad till premiesättningen. Enligt 19 kap. 6 & åligger det nämligen styrelsen och verkställande direktö- ren i ett försäkringsbolag bl.a. att övervaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt.
Skälighetsprincipen gäller endast för försäkringsverksamhet som bedrivs i Sverige. I fråga om transport— och sjökaskoförsäkring gäller principen endast för reseförsäkring och båtförsäkring som tecknas av konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål (19 kap. 5 % andra stycket och 6 5 andra stycket).
Om försäkringsinspektionen upptäcker missförhållanden i något bolags verksamhet kan detta föranleda erinran eller i allvarligare fall föreläggande för bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Följer bolaget inte ett föreläggande skall inspektionen anmäla detta till regeringen som, om allvarliga miss-
förhållanden föreligger, kan förklara koncessionen förverkad (19 kap. 115).1
2.4. Grunder för försäkringsverksamhet
Enligt försäkringsrörelselagen åligger det försäkringsbolaget att under vissa förutsättningar upprätta särskilda regler (grunder) för sin verksamhet. Liksom bolagsordningen skall grunderna stadfästas av regeringen innan bolaget får börja sin verksamhet. Även då
' Försäkringsverksamhetskommittén har i sitt betänkande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten (SOU 1986:8) föreslagit nya regler i FRL om soliditet och skälighet.
grunderna — liksom bolagsordningen — ändras krävs stadfästelse; regeringen kan dock för sådant fall uppdra åt försåkringsinspektio- nen att meddela beslut om stadfästelse. Grunderna skall avse att trygga principerna om soliditet och skälighet som omtalas i avsnitt 2.3.
Grunder skall finnas för försäkringsverksamhet som avser bl.a. livförsäkringsrörelse (2 kap. 3 å första stycket FRL). Enligt 1 kap. 10 å första stycket FRL kan från bl.a. detta krav meddelas dispens i fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och som meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem åri sänder. Denna dispensregel tillämpas främst vid gruppförsäkring. Enligt andra stycket i sist- nämnda paragraf kan även för tjänstepensionsförsäkringar medges avvikelser från lagens krav på t.ex. grundernas närmare innehåll.
Grunder skall upprättas även för personförsäkring av annat slag än livförsäkring där försäkringen meddelas för en tid av mer än fem år och mot en premie som är beräknad eller bestämd för en längre tid än fem år i sänder; s.k. lång försäkring (1 kap. 5 å första stycket). Det skall dock beaktas att bolagen inte är förhindrade att anta grunder även för kortvariga personförsäkringar.
För livförsäkring och annan s.k. lång personförsäkring skall enligt 2 kap. 6 å första stycket grunderna behandla följande ämnen. Beräkningen av försäkringspremier och premiereserv, försäkringsta- garnas rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev hos bolaget, verkan av underlåtenhet att betala premie, försäkringsta- garnas rätt när försäkringen i vissa fall upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte ansvarar för försäkringsfall, återbäring till försäkringsta- garna, skyldighet att teckna återförsäkring samt förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
Grundernas närmare innehåll regleras i 7 kap. 3-8 åå. Enligt dessa bestämmelser skall bolaget tillse t.ex. att grunderna angående beräkning av premier och premiereserv innehåller antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot och driftskostnader samt att grunderna, till den del de reglerar belåningsmöjligheten hos bolaget, ger besked om villkoren för belåning, lånevärde, räntefot och verkan . av underlåten räntebetalning.
Grunderna är till sin rättsliga natur att anse som komplement till bolagsordningen. De reglerar emellertid inte uteslutande frågor som direkt rör bolagets försäkringsverksamhet utan även ämnen som mera omedelbart är av betydelse för avtalsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren.
Ofta utgör grunderna en del av de försäkringsavtal som träffas. I försäkringsvillkoren anges således, särskilt vid livförsäkring, att för avtalet skall gälla bl.a. de grunder för bolagets verksamhet som är eller blir fastställda enligt försäkringsrörelselagen.
I allmänhet är grunderna av mycket teknisk natur och svårtillgäng- liga. Oftast krävs det av läsaren att han besitter betydande sakkunskap inom försäkringsområdet för att han skall kunna tillgodogöra sig deras innehåll.
2.5. Allmänna försäkringsvillkor för individuell * försäkring
De rättigheter och skyldigheter som följer med ett försäkringsavtal framgår av försäkringsvillkor som utfärdas av försäkringsbolaget. , Man brukar tala om allmänna och särskilda villkor. Med allmänna villkor avses villkor som är gemensamma för en hel försäkringsgren, t.ex. livförsäkringar. De särskilda villkoren tar däremot sikte på endast särskilda försäkringar, t.ex. livförsäkring med indexpremie. Begreppet ”allmänna villkor” kan även uppfattas så att det avser alla bestämmelser som är gemensamma för en viss försäkringsform eller en grupp av försäkringsformer.
Inom försäkringsbranschen har man beträffande individuell för- säkring gjort betydande insatser för att få fram försäkringsvillkor som kan tillämpas av så många bolag som möjligt. Uppmärksamhet har därvid ägnats åt såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsför- säkring. Hår skall beskrivas resultatet av detta arbete såvitt gäller individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Villkoren för gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring berörs ej här; dessa behandlas i avsnitt 4.3 respektive 4.4. Här redogöres ej heller för mera speciella former av individuell person- försäkring som t.ex. barn- och ungdomsförsäkringar.
2.5.1. Livförsäkring
I slutet av år 1969 antog Svenska Livförsäkringsbolags Förening en rekommendation om nya försäkringsvillkor för individuell försäk- ring, att tillämpas fr.o.m. år 1970.1 Tidigare gällande allmänna villkor hade tillkommit på 1940-talet. 1970 års villkor blev mera omfattande än tidigare villkor. Ett ökat krav på förbättrad informa- tion för konsumenterna i fråga om inte bara de skyldigheter utan också de rättigheter som följer av försäkringsavtalen ansågs kräva att åtskilliga av de frågor som tidigare funnits endast i grunderna togs upp direkt i villkorstexten. Här kan nämnas bl.a. den s.k. respitårs- trappan vid premiedröjsmål och rätten till återbäring. Grundernas
' Svenska Livförsäkringsbolags Förening upphörde med sin verksamhet i slutet av år 1972. Föreningens verksamhet fortsätter emellertid inom Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag (FSAB) i vilket bolag samtliga liv- och sjukförsäkringsbolag är företrädda.
motsvarande reglering är mycket detaljerad och tekniskt komplice- rad. I villkoren fick föreskrifterna därför en ganska allmänt hållen avfattning. Hänvisning till grunderna fick göras såvitt gäller den närmare tekniska regleringen, t.ex. om hur det skall gå till när återköpsvärde, fribrev eller belåningsvärde räknas fram. Vissa. ämnen, t.ex. angående påföljderna av oriktiga uppgifter från försäkringstagaren, ansågs sakna intresse för den övervägande delen av försäkringstagarna. Även i sådana fall gjordes därför i villkoren en hänvisning till grunder och lag, här dock utan att det ens antyddes vad reglerna innebär.
Vid sidan av ambitionen att förbättra villkorens informationsvärde innebar de nya villkoren att man ur saklig synpunkt ändrade vissa av de tidigare gällande bestämmelserna. I flera fall var nämligen de formellt gällande villkoren strängare än den faktiska tillämpningen. Detta förhållande, som ansågs kunna leda till viss godtycklighet, ville man undanröja; de nya villkoren skulle klart och tydligt spegla de rättigheter och skyldigheter som parterna faktiskt kunde grunda på försäkringsavtalet.
1970 års villkor har sedermera ersatts av nya allmänna villkor 1981, som i dag tillämpas av samtliga livförsäkringsbolag. Det inledande avsnittet i villkoren handlar om ”försäkringsavtalet”. Där definieras begreppen försäkringstagare, försäkrad och förmånstagare. Det anges bl.a. att om äganderätten till en försäkring övergår till annan blir förvärvaren att betrakta som försäkringstagare. Den på vars liv försäkringen gäller betecknas som försäkrad och den som erhåller ett försäkringsbelopp till följd av att försäkringstagaren förordnat härom är förmånstagare. I villkoren upptas en motsvarighet till regeln i FAL, att förmånstagarförordnande eller ändring av sådant förordnande skriftligen skall anmälas till bolaget och att ett förordnande gäller även om det inte antecknats i försäkringsbrevet. Det klargörs att för försäkringsavtalet gäller, förutom vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar, vad som före— skrivs i de allmänna villkoren och i lag samt i de grunder för bolagets verksamhet som är eller blir fastställda.
Vidare fastslås i villkoren att avtalet inte kan sägas upp av bolaget. Denna principiella ståndpunkt kan emellertid inte anses hindra att
oriktiga eller ofullständiga uppgifter från försäkringstagaren elle den försäkrade görs en hänvisning till försäkringsavtalslagen och bolagets grunder.
Ett särskilt avsnitt berör ”försäkringens ikraftträdande”. Villko- ren innebär att försäkringen normalt träder i kraft vid en tidigar tidpunkt än vad som gäller enligt bestämmelserna i FAL. Bolaget ansvar skall nämligen inträda när dess huvudkontor har mottagi
' ullständiga ansökningshandlingar, förutsatt att försäkringen enligt illämpade bedömningsregler kan beviljas mot normal premie och utan förbehåll samt att det inte av ansökningshandlingarna eller på annat sätt framgår att försäkringen skall träda i kraft senare. Regeln är alltså liberalare än dess motsvarighet i FAL, men den går inte lika *långt som bolagens praxis, som innebär att den avgörande tidpunk- Lten är när sökanden lämnat ifrån sig fullständiga handlingar, inte när Edessa tagits emot av bolaget. Kan försäkring bara meddelas mot förhöjd premie eller annars med förbehåll gäller enligt villkoren detsamma som enligt FAL, dvs. försäkringen träder i kraft först sedan försäkringstagaren på sedvanligt sått accepterat bolagets anbud om försäkring under angivna förutsättningar. Premiehöjning eller förbehåll som avser endast momentet premiebefrielse (jfr nedan) saknar dock betydelse beträffande tidpunkten för bolagets ansvar för inträffade dödsfall.
Avsnittet ”premiebetalningen” behandlar inledningsvis den första premien som skall erläggas. Liksom engångspremie skall denna betalas inom tio dagar från den dag då bolaget avsänt avi om premien. I förhållande till motsvarande regel i FAL, som anger att premien i detta fall skall erläggas ”utan uppskov”, innebär villkors- texten en precisering av betalningsfristen. Om premien inte betalas i rätt tid träder försäkringen ur kraft. Försäkringstagaren har emeller- tid en möjlighet att genom betalning inom en månad från utgången av tiodagarsfristen åter sätta försäkringen i kraft, förutsatt att den försäkrades hälsotillstånd inte har försämrats sedan försäkringsskyd- det upphörde.
Beträffande premie för senare betalningstermin (förnyelsepremie) anges att denna skall betalas inom en månad från förfallodagen. Försäkringstagaren åtnjuter m.a.o. en s.k. respitmånad under vilken fullt försäkringsskydd gäller oavsett premien inte betalats. Betalas förnyelsepremie inte heller därefter bortfaller skyddet inte på en gång, förutsatt att premie tidigare betalats för minst två år. I stället påbörjas en nedtrappning av skyddet vid dödsfall. För varje hel eller påbörjad månad efter respitmånaden sätts försäkringen ned med en tolftedel av skillnaden mellan försäkringsbeloppet och försäkringens fribrevsbelopp. Finns inte fribrevsbelopp görs nedsättningen på försäkringsbeloppet i dess helhet. Efter ett år från den obetalda premiens förfallodag — det s.k. respitåret — har alltså försäkringen antingen satts ned till fribrevsbeloppet eller helt upphört.
Den nu beskrivna ”trappan” tillämpas som nyss sagts för försäkringar för vilka premie erlagts för minst två år. För försäkring- ar som gällt under kortare tid sker nedsättning till fribrevsbeloppet omedelbart vid respitmånadens utgång. Saknas fribrevsbelopp trä- der försäkringen helt ur kraft vid denna tidpunkt. — Regler om ”trappan” finns också — dock avsevärt mer detaljerade — i bolagens
grunder. Villkoren, som främst av informationsskäl tagit in huvud-. dragen av dessa regler i sin text, gör därför en hänvisning till' grunderna.
Under rubriken premiebetalningen tas också upp frågan om. återupplivning av en försäkring som helt eller delvis trätt ur kraft: därför att förnyelsepremie inte betalats i rätt tid. Villkoren innebär. att försäkringstagaren har en oinskränkt rätt att genom premieinbei talning återuppliva försäkringen inom tre månader från den obetalda premiens förfallodag. Under denna tid utgör alltså en försämring av den försäkrades hälsotillstånd inte något hinder mot att försäkringen återupplivas. Betalning av premien senare medför också att försäk- ringen återupplivas; i detta fall dock endast under förutsättning att betalningen sker inom det s.k. respitåret och att den försäkrades hälsotillstånd inte har försämrats efter respitmånadens utgång. Återupplivning innebär att en försäkring som helt eller delvis trätt ur kraft på nytt blir gällande för dödsfall eller arbetsoförmåga som inträffar efter den tidpunkt premien betalas.
Enligt villkoren kan bolaget under viss tid vara fullt ansvarigt trots att premie inte betalas under respitmånaden; beror den uteblivna betalningen på att försäkringstagaren före respitmånadens utgång blivit akut sjuk eller drabbats av olycksfallsskada är bolaget ansvarigt intill tio dagar efter den tidpunkt då hindret för betalningen upphörde, dock under längst tre månader från premiens förfallo- dag.
I villkoren finns regler om premiebefrielse vid sjukdom eller olycksfallsskada hos den försäkrade. Hel arbetsoförmåga medför rätt till fullständig premiebefrielse. Är arbetsförmågan nedsatt med minst hälften befrias försäkringstagaren från så stor del av premien som svarar mot nedsättningen. Rätt till premiebefrielse inträder först efter att arbetsoförmågan varat viss tid (karenstid); villkoren ger utrymme för att här tillämpa bl.a. s.k. ATP-karens, som innebär att karenstiden är den tid som förflyter från det att arbetsoförmågan uppkommit till dess att vederbörande blir berättigad till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring.
I ett särskilt avsnitt ges definitioner av fribrev, återköp och försäkringslån. Däremot finns ingen bestämd regel om försäkrings- tagarens rättigheter i detta avseende utan det påpekas blott att det finns regler i bolagets grunder.
Villkoren behandlar också återbäring, varvid det slås fast att ”försäkringen berättigar till återbäring, som beräknas och gottgöres enligt bestämmelser i bolagets grunder”.
I villkoren anges de inskränkningar som gäller i fråga om försäkringens giltighet; under särskilda punkter redogörs för vad som gäller om bolagets ansvar vid bl.a. självmord och krig.
Syftet med inskränkningar i försäkringens giltighet är att söka
undvika ogynnsamt urval av försäkringstagare. Man har velat förhindra att försäkringen okontrollerat utnyttjas av personer som lever under förhållanden som inte är normala för det stora flertalet försäkrade. I fråga om självmord återger villkoren innehållet i 100 å försäkringsavtalslagen. — Om den försäkrade vistas utom Sverige i ! område där krig eller krigsliknande politiska oroligheter råder —
utan att han deltar i kriget eller oroligheterna — är bolaget innan försäkringen gällt i tre år fritt från ansvar under förutsättning att det råder orsakssamband mellan kriget eller oroligheterna och försäk- ringsfallet. Om kriget eller oroligheterna börjar vid en tidpunkt då den försäkrade befinner sig inom området i fråga inträder bolagets ansvarsfrihet dock först efter tre månader. Om den försäkrade deltar i främmande krig eller i politiska oroligheter utom Sverige gäller , försäkringen över huvud taget inte vid dödsfall eller arbetsoförmåga.
—— Karenstid gäller — om man bortser från självmord — även om den försäkrade då försäkringen tecknades varken var utsatt för eller avsåg att utsätta sig för den särskilda risken. Sedan karenstiden gått ut är å andra sidan försäkringen ”oantastlig” även om den försäkrade medan karenstiden ännu löpte utsatte sig för risken i fråga. Vid deltagande i främmande krig m.m. är som framgått karenstiden obegränsad. Beträffande krigstillstånd i Sverige hänvisas till den särskilda lagstiftning som då kan komma att gälla i fråga om bolagets ansvarighet och rätt att ta ut en särskild tilläggspremie (krigspre- mie).
I villkoren anges vad den ersättningsberättigade skall iaktta för att få försäkringsersättning med anledning av försäkringsfall. Reglerna anknyter till bestämmelserna i FAL (21-24 åå). Det anges vidare att bolaget kan föreskriva att den försäkrade skall inställa sig för undersökning av läkare som bolaget anvisar om detta bedöms vara nödvändigt för att fastställa rätten till premiebefrielse.
På begäran av bolaget skall lämnas medgivande för bolaget att från bl.a. läkare inhämta de uppgifter som behövs för att bolaget skall kunna bedöma sin eventuella ansvarighet.
Försäkringsersättning utbetalas enligt villkoren senast en månad efter att den som gör anspråk på ersättning har fullgjort sina skyldigheter mot bolaget. Om det vid dödsfall finns anledning att utreda om oriktiga eller ofullständiga uppgifter legat till grund för försäkringsavtalet behöver utbetalning dock inte ske tidigare än en månad efter att sådan särskild utredning avslutats. Vid dröjsmål med utbetalningen utgår dröjsmålsränta enligt räntelagen.
I bolagens grunder finns regler hur bl.a. försäkringsersättning, som förfallit till betalning men som inte utbetalts, skall förräntas. En erinran härom återfinns i villkoren. Samtidigt påpekas att sådan ränta avräknas från den eventuella dröjsmålsränta som skall utgå.
Ett sista avsnitt i villkoren behandlar force majeure. Uppstår hos
bolaget t.ex. i anledning av krig dröjsmål med utredning eller utbetalning i anledning av försäkringsfall ansvarar bolaget inte för ,, förlust som härigenom kan uppkomma. '
2.5.2. Sjukförsäkring
Efter att allmänna villkor för livförsäkring antagits (jfr avsnitt 2.5.1) fortsatte revisionsarbetet i syfte att skapa en gemensam ram för försäkringsvillkoren inom alla personförsäkringsbranscher med så likalydande bestämmelser som möjligt. Villkoren för individuell lång sjukförsäkring (jfr avsnitt 2.4) togs först upp till behandling och en rekommendation beträffande nya villkor antogs av Svenska Livför- säkringsbolags Förening att tillämpas fr.o.m. år 1971. Villkoren modifierades något vid övergången till grundfri försäkring år 1973.
I samband med en ny premierevision år 1984 utarbetade varje bolag sina egna villkor och i dag skiftar villkoren för sjukförsäkring mellan bolagen. Någon helt gemensam beskrivning av villkoren såsom för livförsäkringsvillkoren kan därför inte göras. Här skall dock beröras bestämmelser som ofta finns i villkoren. Flera av bestämmelserna finns i den rekommendation som beskrivits ovan.
Liksom för livförsäkring brukar villkoren för sjukförsäkring ha ett särskilt avsnitt om ”försäkringsavtalet”, varvid det anges bl.a. att för avtalet gäller vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar, i de allmänna villkoren samt i lag och grunder (av grunderna är dock endast bestämmelserna om förräntning av förfallna ersättningsbelopp av intresse). Villkoren innehåller inte alltid definitioner av försäkringstagare, försäkrad och förmånstaga- re. Vid sjukförsäkring anses definitionerna nämligen inte ha ett sådant praktiskt värde att det är nödvändigt att ta in demi villkoren; försäkringstagaren och den försäkrade är vid individuell försäkring regelmässigt samma person och insättande av förmånstagare har begränsad betydelse. Däremot förklaras sådana grundläggande begrepp som arbetsoförmåga, sjukperiod och karenstid.
Arbetsoförmåga föreligger då den försäkrade förlorat arbetsför- mågan helt eller fått den nedsatt till minst hälften p.g.a. sjukdom eller olycksfall — ibland endast p.g.a. sjukdom. ”R-karens” beskrivs som den del av en sjukperiod som förflyter innan den försäkrade blir berättigad till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Sjukperiod är den tid arbetsoförmåga — som omfattas av försäkringen — varar utan avbrott under försäkringsti- den.
Försäkringens omfattning brukar inte framgå av villkoren; denna kan utläsas av försäkringsbrevet. I regel ingår endast periodisk ersättning, avsedd att kompensera en del av den inkomstförlust som
arbetsoförmågan medför. Ibland kan försäkringen innehålla också andra ersättningsmoment, t.ex. invaliditetsersättning.
Regeln att försäkringsavtalet inte kan sägas upp brukar i sjukför- säkringsvillkoren inte ha samma kategoriska form som vid livförsäk- ring. Det anges nämligen ofta att försäkringsbeloppet kan ändras
' eller att en försäkring helt kan upphöra; detta för att överförsäkring »" inte skall uppstå. Ibland föreskrivs också att villkoren kan komma att ' ändras.
Bestämmelserna om försäkringens ikraftträdande är normalt utformade på samma sätt som vid livförsäkring. Även reglerna om , premiebetalningen följer i allmänhet nära livförsäkringsvillkoren och behandlar första premie, förnyelsepremie och återupplivning. En viktig olikhet är emellertid att någon ”respitårstrappa” inte finns i villkoren för sjukförsäkring. — Ibland gäller vid sjukförsäkring bestämmelser om premiebetalningen som avviker från livförsäk- ringsvillkoren. Sålunda skall enligt vissa villkor första premie betalas inom 14 dagar efter avisering och förnyelsepremie betalas då den nya försäkringstiden börjar, dock tidigast en månad efter avisering. Betalas inte premien i rätt tid får bolaget säga upp försäkringen med 14 dagars uppsägningstid. Premiebetalning under uppsägningstiden medför att försäkringen fortsätter att gälla. Som ett särskilt skydd för försäkringstagaren gäller att tidpunkten då en uppsägning får verkan kan flyttas fram en viss tid om premie inte betalats i rätt tid därför att försäkringstagaren t.ex. blivit svårt sjuk. Även då en uppsägning inte i tid när försäkringstagaren kan under vissa omständigheter en uppsägning få verkan senare än eljest. — I fråga om rätten att få en försäkring återupplivad sedan den upphört på grund av premiedröj- smål händer att denna är mera begränsad än vid livförsäkring; försäkringstagaren måste ibland utnyttja rätten redan inom tre månader från premieförfallodagen och ibland har försäkringstagaren över huvud taget inte rätt till återupplivning.
Av villkoren framgår under vilka förutsättningar ersättning utgår ur försäkringen. Fullständig arbetsoförmåga — som regel p.g.a. såväl sjukdom som olycksfall — medför rätt till hela försäkringsbeloppet; nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften till så stor del av försäkringsbeloppet som svarar mot nedsättningen. Ersättningen utgår under försäkringstiden efter en karenstid uttryckt i månader eller som R-karens. Vid insjuknande på nytt inom tolv månader från det att en sjukperiod upphört kan gälla en förkortad karenstid.
Även arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom som visat symtom eller olycksfall som inträffat innan bolagets ansvarighet inträtt berättigar som regel till ersättning, förutsatt att bolaget när försäkringen * meddelats känt till saken och inte gjort någon särskild reservation om förhållandet i försäkringsbrevet. Om bolaget inte känt till symtomet eller olycksfallet utgår ibland ersättning endast om bolaget även med
sådan kännedom skulle ha meddelat försäkring mot normal premie 1. och utan inskränkning. Var försäkringstagaren eller den försäkrade i '_ god tro — han varken insåg eller borde inse att en lämnad uppgift var . oriktig eller ofullständig — skall emellertid, som anges i vissa villkor, . ersättning alltid utgå (jfr Så FAL). — Beror arbetsoförmåga på missbruk av alkohol eller narkotika föreligger som regel inte rätt till ersättning.
Ofta finns bestämmelser om indextillägg till försäkringsbeloppet, som skall göras när en sjukperiod varat en viss längre tid. Tilläggen står i varierande grad i relation till förändringen av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Försäkringstagaren har ibland rätt att vid vissa bestämda tidpunk- ter och i viss omfattning höja försäkringsbeloppet (optionsrätt). För försäkringstagaren är detta ofta av värde, eftersom höjningen inte föregås av någon hälsoprövning av den försäkrade; vissa bolag kräver dock för att optionsrätten skall få utnyttjas att den försäkrade är fullt arbetsför.
Då det gäller rätt till invaliditetsersättning skiljer man ofta mellan medicinsk och förvärvsmässig invaliditet. Den förra beräknas med stöd av vissa tabeller, som utarbetats av medicinsk expertis, och utan hänsyn till omfattningen av arbetsoförmågan i det enskilda fallet. Den förvärvsmässiga invaliditeten innebär däremot att man beaktar uteslutande den försäkrades förmåga att med hänsyn till bl.a. ålder och utbildning få inkomst av arbete. Ersättning brukar utgå med stöd av reglerna om förvärvsmässig invaliditet, om inte reglerna om medicinsk invaliditet leder till högre ersättning.
Försäkringstagaren har rätt till premiebefrielse under i princip samma förutsättningar som gäller för att försäkringsersättning skall utgå; karenstiden kan dock vara en annan.
Vid vistelse utomlands samt vid krig och politiska oroligheter gäller vissa inskränkningar i försäkringens giltighet. Försäkringen omfattar i princip inte arbetsoförmåga som drabbar den försäkrade under vistelse utom Norden. För att försäkringen skall ge skydd vid vanliga affärsresor och turistresor är denna princip emellertid starkt modifierad; är vistelsen utomlands avsedd att vara under en mera begränsad tid (ofta 6-12 månader) gäller försäkringen. Bolaget är också ansvarigt under tid då den försäkrade äri svensk utlandstjänst eller i tjänst hos utländskt företag eller internationell organisation som har fast anknytning till Sverige.
Reglerna om krig och politiska oroligheter följer i stort sett motsvarande villkor för livförsäkring.
Vid längre sjukperioder får från enskilda försäkringsbolag vid sjukförsäkring inte utgå ersättning som medför större kompensation än 95 procent före skatt. Därvid skall premiebefrielseförmåner för livförsäkring i princip räknas med. Även om denna regel följs då
försäkringsavtalet ingås kan förhållandena i fråga om inkomst och andra försäkringar emellertid senare ändras så att den försäkrade tjänar på att vara sjuk, vilket anses innebära risk för överutnyttjande av försäkringen. Som tidigare framhållits är bolagen enligt villkoren därför berättigade att om ändringarna väntas bli bestående i sådant fall sätta ned försäkringsbeloppet så att överförsäkringen faller bort. Premien anpassas då till det nya försäkringsbelopp som skall gälla. Försäkringstagaren har ofta anmälningsplikt om en överförsäkrings- situation uppkommer, men anmälningsplikten är osanktionerad, och bolaget kan sätta ned beloppet även om det utan anmälan får reda på överförsäkringen. Ibland skall försäkringstagaren eller den försäk- rade först på begäran av bolaget lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för frågan om överförsäkring, men underlåtenhet att svara kan då medföra att försäkringen sägs upp.
Oriktiga uppgifter från försäkringstagaren eller den försäkrade angående den försäkrades inkomstförhållanden eller sjukförmåner leder enligt en del villkor till att bolaget är fritt från ansvar om det med kännedom om rätta förhållandet inte skulle ha meddelat försäkring; skulle försäkring ha meddelats i en mindre omfattning är bolagets ansvar begränsat i motsvarande mån. God tro hos uppgifts- lämnaren medför enligt villkoren dock att bolaget är helt ansvarigt.
Nedsättning av försäkringsbeloppet gäller för sjukperiod som börjar efter att bolaget meddelat försäkringstagaren om nedsättning- en. För det fallet att försäkringsbeloppet satts ned och den försäkrades inkomstförhållanden inom fem år från nedsättningen åter ändras gäller ibland särskilda regler. Kan enligt tillämpliga bestämmelser ersättning utgå med högre belopp, får försäkringen, oberoende av hälsotillståndet hos den försäkrade, höjas till högst det belopp som gällde före nedsättningen.
Villkoren behandlar också de åtgärder som skall vidtas innan bolaget är skyldigt att betala ut försäkringsersättning. Bestämmel- serna är i huvudsak lika med motsvarande regler för livförsäkring, kompletterat med krav på erforderlig läkartillsyn och skyldighet att följa läkarens anvisningar.
Liksom vid livförsäkring finns ofta en bestämmelse om force majeure, som skall kunna tillämpas då bolaget kommer i dröjsmål med utredning eller utbetalning.
2.5.3. Olycksfallsförsäkring
Som framgått i föregående avsnitt var det ett önskemål att man även beträffande Olycksfallsförsäkring skulle få fram försäkringsvillkor som kunde accepteras av bolagen. Arbetet resulterade i att man år 1972 antog gemensamma villkor för individuell olycksfallsförsäkring.
Rätt snart beslutade dock flera bolag att använda villkor som avvek från de gemensamma villkoren. Avvikelserna blev mera omfattande än vad som blev fallet med sjukförsäkringsvillkoren.
Inte heller beträffande villkoren för olycksfallsförsäkringen går det därför att göra en för hela branschen gemensam beskrivning. Här skall dock behandlas vissa centrala ämnen i de villkor som nu tillämpas.
Liksom vid liv- och sjukförsäkring inleds villkoren ofta med ett avsnitt om ”försäkringsavtalet”. Olycksfallsförsäkring meddelas normalt under sådana villkor att premien inte är beräknad eller bestämd för längre tid än fem åri sänder; avtalen kan emellertid i och för sig ingås för längre tid. Detta betyder att olycksfallsförsäkring i allmänhet meddelas utan grunder (jfr avsnitt 2.4) varför villkoren i regel inte hänvisar till grunder. För försäkringsavtalet gäller vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar samt i allmänna villkor och i lag.
I fråga om försäkringens ikraftträdande är reglerna ofta formule- rade på samma sätt som vid liv— och sjukförsäkring. En vanlig bestämmelse vid olycksfallsförsäkring är att försäkringen löper till den tidpunkt som anges i försäkringsbrevet, ibland med tillägget att försäkringen kan ändras eller upphöra under vissa förutsättningar som framgår av villkoren, t.ex. vid premiedröjsmål. Vissa bolag anger redan i villkoren till vilken exakt tidpunkt försäkringen gäller, t.ex. årsförfallodagen efter att den försäkrade fyller 65 år.
Beträffande premiebetalningen gäller i huvudsak samma regler som vid liv- och sjukförsäkring. Liksom vid sjukförsäkring kan det vid olycksfallsförsäkring finnas regler om premiebetalningen som är mera förmånliga för försäkringstagaren än motsvarande regler vid livförsäkring. — Ibland har bolagen särskilda bestämmelser om förnyelse av försäkring, särskilt då det är fråga om relativt kortvariga avtal. Det stadgas då att förnyelse sker om premie för ny period betalas på sätt framgår av villkoren. Önskar bolaget inte förnya avtalet skall försäkringstagaren underrättas därom senast 14 dagar före försäkringstidens slut.
På samma sätt som vid sjukförsäkring saknar försäkringstagaren vid olycksfallsförsäkring ibland rätt till återupplivning då en försäk- ring upphör p.g.a. premiedröjsmål; då sådan rätt finns skall den enligt vissa villkor liksom emellanåt vid sjukförsäkring utnyttjas redan inom tre månader från förfallodagen.
Vid olycksfallsförsäkring, som inte är grundbunden, är som tidigare nämnts premien inte beräknad och bestämd för mer än fem år i sänder. På grund härav förbehåller sig bolagen ofta rätten att ändra premien och andra försäkringsvillkor. De nya villkoren brukar tillämpas fr.o.m. närmast följande premieförfallodag, under förut- sättning att försäkringstagaren underrättas om de nya villkoren
senast en vecka före premieförfallodagen. Den förhållandevis korta betänketiden för försäkringstagaren motiveras med att denne ändå har hela respitmånaden på sig att ta ställning till hur han vill ha sitt försäkringsskydd i fortsättningen.
Försäkringstagaren är ofta skyldig att anmäla om den försäkrade blir berättigad till bl.a. förtidspension. Hel pension leder i allmänhet till att ersättning inte utgår enligt alla de moment som annars kan ha gällt för försäkringen. Dagersättning betalas t.ex. inte. Vidare bedöms invaliditet då inte efter reglerna om förvärvsmässig invalidi- tet utan endast efter bestämmelserna om medicinsk invaliditet. Ibland upphör försäkringen om hel pension beviljas. Försäkringen ändras respektive upphör även om försäkringstagaren försummar sin skyldighet att anmäla det ändrade förhållandet till bolaget. Ändring- en respektive bolagets frihet från ansvar inträder premieförfalloda- gen efter pensioneringen; reglerna kan alltså få retroaktiv verkan.
Ibland gäller liknande regler som i förtidspensioneringsfallet om den försäkrade ändrar yrke eller sysselsättning inom tre år från det att försäkringen tecknats. Ändring som sker senare än tre år inverkar däremot inte på bolagets ansvar, såvida inte de inskränkningar i försäkringens giltighet som anges i villkoren är tillämpliga (se nedan).
Om dagersättning ingår — vilket är mindre vanligt — kan det även finnas särskilda regler om överförsäkring; om det vid ett inträffat försäkringsfall framkommer att den försäkrade är överförsäkrad utgår ofta inte högre dagersättning än vad som skulle ha betalats om bolaget känt till rätta förhållandet. Ändringar i den försäkrades inkomstförhållanden skall som regel anmälas till bolaget; ibland kan ersättning sättas ned även om sådan anmälan inte görs.
Villkoren behandlar också olika begrepp — t.ex. olycksfallsskada, medicinsk invaliditet och förvärvsmässig invaliditet — liksom olika moment som försäkringen omfattar.
Olycksfallsskada definieras som kroppsskada som drabbar den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse, varmed likställs skada p.g.a. förfrysning, värmeslag eller solsting. Däremot anses skada som uppkommer p.g.a. smitta genom bakterie, virus eller annat smittämne inte som olycksfallsskada och ofta ej heller skada som antas ha framkallats genom att den försäkrade varit sinnessjuk eller påverkad av bl.a. alkohol. Beträffande skada till följd av att den försäkrade varit påverkad av alkohol eller liknande gäller hos vissa försäkringsbolag att denna i och för sig kan ses som en olycksfalls- skada, men att den likväl inte berättigar till ersättning därför att fallet tas upp under ”inskränkningar i försäkringens giltighet” eller liknande.
Bedömningen av arbetsoförmågan, som i sin tur påverkar rätten till försäkringsersättning, grundas på sådana symtom eller funktions-
nedsättningar som kan fastställas objektivt. Under de två första åren efter försäkringsfallet tar man härvid i princip hänsyn endast till den försäkrades vanliga eller annat jämförbart arbete. Därefter beaktar man också annat arbete, som den försäkrade kan anses klara av.
De olika moment som försäkringen i det enskilda fallet omfattar framgår av försäkringsbrevet. I villkoren redogörs däremot för den närmare innebörden av de olika momenten. Försäkringsskyddet kan avse t.ex. invaliditetskapital, ersättning för läkekostnader och resekostnader, dagersättning samt dödsfallskapital.
Liksom vid annan personförsäkring finns för olycksfallsförsäkring särskilda bestämmelser om begränsningar i försäkringens omfatt- ning. Reglerna stämmeri stort med förhållanden vid sjukförsäkring- en. Vid olycksfallsförsäkring finns dessutom regler som begränsar bolagets ansvar vid flygning, sport och idrott samt (hos en del bolag) atomkärnreaktioner. '
I fråga om de åtgärder som skall vidtas sedan ett försäkringsfall inträffat, om utbetalning av försäkringsersättning och om bolagets ansvarsfrihet till följd av force majeure finns i allmänhet liknande regler som vid sjukförsäkring.
2.6. Familjerättslig lagstiftning
För den familjerättsliga behandlingen av försäkringar kan man skilja mellan situationen innan en försäkring förfaller till betalning, alltså förhållandet under försäkringstiden, och den då en försäkring förfaller till betalning därför att försäkringstagaren avlider, således förhållandet efter försäkringsfall.
2.6.1. Förhållandena under försäkringstiden
En försäkring har ofta ett betydande värde redan innan ett försäkringsfall inträffar genom det sparande som försäkringen representerar. Vid bodelning som sker på grund av äktenskapsskill- nad eller av annan anledning innan en försäkring faller ut, måste man därför ta ställning till hur försäkringen skall behandlas. Försäkringar är särpräglade tillgångar genom att de är tillkomna för en särskild situation som ännu inte inträffat vid bodelningen. Lagstiftningen innehåller emellertid inte några regler om giftorätt och bodelning som tar hänsyn till detta speciella förhållande. Detta betyder att under försäkringstiden utgör en livförsäkring — antingen den tecknats på försäkringstagarens eget liv eller om den tagits på annans liv — som regel en tillgång som andra i försäkringstagarens bo. Om inte giftorätt av andra skäl är utesluten, skall försäkringen ingå i bodelning som äger rum t.ex. på grund av äktenskapsskillnad. Vid bodelning som sker med anledning av ena makens död skall — trots
att försäkringsfall alltså ännu ej inträffat — beaktas dels livförsäkring som tillhört den avlidne men som tecknats på annans liv, dels livförsäkring som tillhör den efterlevande och som tecknats icke på den avlidnes utan på annans liv.
Vid bodelning skall — oavsett en försäkring kan återköpas eller ej — försäkringens tekniska värde beaktas; det avtalade försäkringsbe- loppet saknar här betydelse. (Angående återbäringens betydelse i detta sammanhang, se NJA 1970 s. 529 I och II samt NJA 1975 s. 33. Det förra avgörandena har behandlats av Hellner i SvJT 1974 s. 16.)
I vissa fall kan en försäkring ha ett så osäkert värde, att det är tveksamt om och till vilket värde den skall beaktas vid bodelning. Ofta har t.ex. rena riskförsäkringar inte något värde före försäkrings- fall. Om den avtalade försäkringstiden är lång, medför dock även sådan försäkring rätt till viss återbäring, som betalas ut vid försäkringstidens slut, vilket innebär att försäkringen får betydelse vid bodelningen. Vidare kan vid lång försäkringstid med fasta premier riskförsäkringen under senare delen av försäkringstiden ha ett visst värde därigenom, att premierna då är lägre än vad som vid nyteckning skulle krävas för en motsvarande försäkring. Undantags- vis kan en riskförsäkring för dödsfall också ha ett reellt värde om den försäkrades hälsotillstånd är sådant att det måste hållas för visst att han kommer att avlida före försäkringstidens slut.
Rätt till pension, som skall utgå direkt från arbetsgivare eller från en av arbetsgivare ägd försäkring, är sådan egendom av personlig art som enligt 6 kap. 1 å andra stycket giftermålsbalken inte är föremål för giftorätt. Om en pensionsförsäkring ägs av den anställde själv eller om den har tecknats av en egenföretagare, utgör den däremot som regel giftorättsgods. I vissa fall kan emellertid en anställd, trots att han själv äger försäkringen, vara förhindrad att förfoga över försäkringen på grund av arbetsgivarens rätt och i sådant fall skall försäkringen ej heller ingå i bodelningen.1
En försäkring kan undandras giftorätt genom att den görs till enskild egendom. Giftorätt kan också vara utesluten därför att försäkringen tillfallit försäkringstagaren genom gåva som förenats med föreskrift som inskränker försäkringstagarens förfoganderätt.
Om en försäkring tecknas under villkor att tiden för utbetalning av försäkringsersättningen inte är beroende av försäkringstagarens död och om förmånstagare är insatt, tillfaller försäkringen vid försäk- ringstagarens död förmånstagaren direkt (110 å FAL). Även i detta
1 I prop. 1986/87:l med förslag till äktenskapsbalk föreslås att rätt till pension på grund av en P-försäkring som någon av makarna äger inte skall ingå i bodelning, om försäkringen gäller antingen rätt till ålderspension eller invalidpension eller rätt till efterlevandepension; i sistnämnda fallet under förutsättning att rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid bodelningen.
fall skall försäkringen inte ingå i bodelning. Vid tillämpning av . reglerna i 104å andra stycket FAL brukar försäkringens värde emellertid beaktas (se även avsnitt 2.6.2 nedan).
Är en försäkring av någon anledning undandragen från giftorätt, kan detta ge upphov till vederlagsanspråk enligt 13 kap. 7 å giftermålsbalken, nämligen om försäkringstagaren använt sitt gifto- rättsgods för att bekosta försäkringen.
En sjuk- eller olycksfallsförsäkring har som regel inte något värde innan försäkringsfall inträffat. Någon gång kan dock även sådan — försäkring vara förenad med rätt till återbäring, som bör beaktas vid , bodelning.
Försäkringar är inte sådan egendom, för vilken det fordras samtycke av andra maken vid förfoganden. Försäkringstagaren kan alltså fritt förfoga även över en försäkring som gäller på den andra makens person eller som skall ge efterlevandeskydd till maken. I avsnitt 2.1 har behandlats vilket skydd som tillkommer en förmåns- tagare enligt ett oåterkalleligt förordnande.
_;a—f_%—_.;, T _ ;; 52!
l i !
2.6.2. Förhållandena efter försäkringsfall
När en livförsäkring faller ut vid den försäkrades död blir belopp tillgängliga som förut antingen inte kunnat tas i anspråk, såsom vid temporära försäkringar och vid försäkringar med sparmoment men utan återköpsrätt, eller som kunnat men inte har tagits i anspråk tidigare, såsom vid belåningsbara men obelånade kapitalförsäkring- ar. Värdet av dessa försäkringar är ofta betydande i förhållande till vad den avlidne i övrigt lämnar efter sig.
Om en livförsäkring har tagits på annans liv, medför försäkrings- fallet som regel inte att några familjerättsliga regler skall tillämpas. Försäkringsbeloppet tillfaller försäkringstagaren eller en insatt förmånstagare direkt. Om emellertid försäkringstagaren är den försäkrades make och förmånstagare inte är insatt, torde dock försäkringsbeloppet böra beaktas vid den bodelning som skall göras i anledning av den försäkrade makens död.
Om en försäkring visserligen har gällt på försäkringstagarens eget liv men någon förmånstagare inte insatts, uppkommer inte heller några speciella familjerättsliga problem med anknytning till försäk- ringsbeloppet. Beloppet ingår i kvarlåtenskapen och blir föremål för bodelning och arv på vanligt sätt.
Om däremot — vilket är det ojämförligt vanligaste — en personförsäkring har gällt på försäkringstagarens liv och förmånsta- gare är insatt, ingår försäkringsbeloppet inte i kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren. Detta gäller vid alla former av liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring (104å första stycket, 118å första stycket och
122 å FAL). Även sådana belopp som utgår i form av återbäring eller premiereglering följer denna regel. Vad nu sagts gäller både i förhållande till försäkringstagarens borgenärer och i förhållande till , hans dödsbodelägare. För förhållandet till dödsbodelägarna är det utan betydelse om försäkringen före försäkringsfallet varit utmät- ningsfri eller inte.
Emellertid finns det regler som reducerar verkningarna av bestämmelsen i 104å första stycket.
För återkalleliga förordnanden gäller främst 104 å andra stycket. Enligt detta lagrum skall belopp som faller ut efter försäkringstaga- rens död — såvitt fråga är om efterlevande makes giftorätt, rätt enligt 13 kap. 12å andra stycket giftermålsbalken eller rätt till vederlag eller bröstarvinges rätt till laglott — behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Regeln gäller för all livförsäkring på eget liv (jfr 118 å första stycket) men inte för sjuk- och olycksfallsförsäkring (122 å), trots att dödsfallsbelopp som utgår från den senare typen av försäkring mycket liknar och i huvudsak fyller samma syften som ett vanligt livförsäkringsbelopp. Enligt 104 å tredje stycket gäller regeln inte heller sådant belopp som på grund av tjänstegrupplivförsäkring tillfaller make, samboende eller bröstarvinge.
104å andra stycket brukar tillämpas analogt vid försäkring på annans liv, varvid försäkringens aktuella värde (inklusive återbäring) vid försäkringstagarens död beaktas.
Enligt sin ordalydelse är bestämmelserna i 104å andra stycket, inom sitt giltighetsområde, tillämpliga i alla fall där det är fråga om att beräkna någon av de angivna rättigheterna. Men bestämmelserna tillämpas bara när någon rättighet är kränkt genom förmånstagarför- ordnandet. Om t.ex. den enda försäkringen gäller till förmån för efterlevande make skall försäkringen inte minska hans giftorätt i boet.
Vid prövning huruvida 104 å andra stycket är tillämpligt gör man bodelning och arvskifte som om samtliga försäkringar som omfattas av regeln hade ingått i bobehållningen. De så beräknade lotterna minskas med vad den berättigade själv skall ha som förmånstagare till sådan (men inte till annan) försäkring. Om återstoden då är större än den lott i boet som kan beräknas om hänsyn inte tas till försäkringarna, föreligger kränkning. I vilken egendom giftorätts- respektive laglottsökning då skall äga rum anges inte i lagtexten, men det antas att i analogi med 116å andra stycket som regel hela kvarlåtenskapen skall tas i anspråk innan förmånstagaren behöver avstå något. — Om efterlevande makes rätt har kränkts av flera förmånstagarförordnanden och makens rätt inte kan tillgodoses i kvarlåtenskapen, skall enligt praxis samtliga förordnanden jämkas
ii proportionellt. Är det rätt till laglott som har kränkts, skall" jämkningen fördelas enligt reglerna i 7 kap. ärvdabalken..1
Som framgått skall vid prövning huruvida giftorättskränkningl föreligger hänsyn tas också till de försäkringsbelopp efterlevande make själv får som förmånstagare. Däremot skall dessa belopp inte. beaktas när fråga är om att beräkna efterlevande makes rätt enligt' 13 kap. 12 å andra stycket giftermålsbalken. _
Regeln i 104å andra stycket får anses uttömmande reglera möjligheterna att jämka återkalleligt förmånstagarförordnande till livförsäkring för att tillgodose de anspråk som anges i lagrummet. Däremot torde sådant förordnande — liksom ett oåterkalleligt förordnande — någon gång kunna jämkas med stöd av andra regler för att tillgodose anspråk av annat slag än som avses i 104 å andra stycket. Vad som närmast kommer i fråga är jämkning med stöd av 3 kap. 3 å ärvdabalken på grund av anspråk från först avliden makes efterarvingar; den efterlevande maken kan t.ex. ha använt kvarlåt- enskapen till att teckna en försäkring och insatt andra än efterar- vingarna som förmånstagare.
Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden torde, utöver vad som nyss nämnts, kunna jämkas för att tillgodose efterlevande makes och bröstarvingars rätt. Sådan jämkning sker då med analog tillämpning av reglerna i 6 kap. 6 a å giftermålsbalken och 7 kap. 4å ärvdabal- ken.
En särskild fråga är hur rätt till ersättning från sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall behandlas vid bodelning mellan levande makar. I rättspraxis finns exempel på att invaliditetskapital från olycksfallsförsäkring ansetts vara sådan rättighet av personlig art som avses i 6 kap. 1 å andra stycket giftermålsbalken och som därför inte skall ingå i bodelning.
2.7. Skatterättslig lagstiftning
2.7.1. Inkomst- och förmögenhetsbeskattning
I 31 å kommunalskattelagen (1928:370), KL, och i anvisningarna till denna paragraf upptas regler om inkomstbeskattningen av person- försäkringar. Eftersom lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt i 2 å hänvisar till dessa bestämmelser, är kommunalskattelagens reglering bestämmande för hela inkomstbeskattningen. Kommunalskattelagen bygger på en uppdelning av försäkringar i pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar (P-försäkring respekti-
' Angående framtida behandling av P-försäkringar vid bodelning, se avsnitt 2.6.1 ovan not 1.
ve K-försäkring). Uppdelningen sammanfaller inte med försäkrings- avtalslagens indelning i livränteförsäkring och kapitalförsäkring. I anvisningarna till 31 å, punkt 1, andra-trettonde stycket, anges vad som skall gälla för att en försäkring skall anses som en ' pensionsförsäkring. I artonde stycket sägs att annan livförsäkring än , pensionsförsäkring är kapitalförsäkring. Härjämte finns enligt nit- ; tonde stycket möjlighet att anse vad som eljest skulle vara f pensionsförsäkring som kapitalförsäkring, nämligen om förbehåll härom intagits i försäkringsavtalet vid dess ingående. Premiebefriel- seförsäkring tillhör enligt tjugonde stycket samma slag av försäkring Å som huvudförsäkringen. Försäkringsavtalet får numera inte innehål- la både P- och K-delar.
Som privat pensionsförsäkring, dvs. annan än tjänstepensionsför- säkring, godtas försäkring på försäkringstagarens person som skall ge ålderspension till honom själv eller efterlevandepension till hans make eller samboende eller till hans, makes eller samboendes barn under tjugo år. Hit räknas också försäkring som skall ge invalidpen- sion till försäkringstagaren själv och försäkring med en begränsad form av försörjningsränta som skall ge efterlevandepension till make eller barn (oavsett ålder) under högst ett visst antal år. Försörjnings- ränta innebär att om livsvarig ålderspension eller livsvarig efterlev- andepension till make inte utgått under viss minsta tid, skall under återstoden av denna tid pension utgå till de efterlevande. Om alla berättigade dör före garantitidens utgång upphör försörjningsräntan. Som privat pensionsförsäkring godtas under vissa förutsättningar också försäkring för efterlevandepensionering som tecknas av dödsboet efter en avliden näringsidkare.
Tjänstepensionsförsäkring är sådan pensionsförsäkring som tagits i samband med tjänst och för vilken arbetsgivaren åtagit sig att betala hela premien. De tillåtna pensionsförmånerna är desamma som vid privat försäkring. Försäkringen skall alltså ge ålders- eller invalid- pension till den försäkrade arbetstagaren eller efterlevandepension till hans make eller samboende eller hans, makes eller samboendes barn under tjugo år. Även försörjningsränta är tillåten men förekommer vid tjänstepensionsförsäkring bara vid icke kollektivav- talsgrundad försäkring. Tjänstepensionsförsäkring för efterlevande- pensionering kan tecknas av arbetsgivare även efter det att arbets- tagaren har avlidit.
Utöver vad som nu angetts upptar anvisningarna ett flertal förutsättningar med avseende på premiebetalningen, minsta ålder för utbetalning av ålderspension, kortaste utbetalningstid, beloppens fördelning i tiden m.m., som måste vara uppfyllda för att en försäkring skall godtas som pensionsförsäkring. Anvisningarna anger också att av försäkringsvillkoren för pensionsförsäkring skall framgå att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och att
försäkringen kan överlåtas eller återköpas endast under de begrän- * sade förutsättningar som framgår av anvisningarna.
Som framgått behandlas enligt anvisningarna den som sammanbor med den skattskyldige under äktenskapsliknande förhållanden på samma sätt som make. Däremot räknas inte t.ex. barnbarn som ”barn”.
Ersättning i annan form än livränta från sjuk- eller olycksfallsför- säkring som inte är pensionsförsäkring hanteras olika beroende på om försäkringen anses ha tagits i samband med tjänst eller ej. Om försäkringen tagits i samband med tjänst behandlas den på samma sätt som P-försäkring, dvs. utfallande belopp utgör skattepliktig intäkt. Skatt skall dock inte utgå för ersättning som avser sjukvårds- eller läkarkostnader. Har försäkringen inte tagits i samband med tjänst likställs försäkringen med K-försäkring. Livränta som utgår från sjuk- eller olycksfallsförsäkring utgör i princip alltid skatteplik- tig inkomst; har försäkringen tagits utan samband med tjänst skall dock endast viss del av livräntan tas upp till beskattning (31 å andra stycket b och c samt 32å lmom. första stycket c-e och 2 mom. KL).
Pensionsförsäkring inkomstbeskattas när ersättning betalas ut. För att inte de medel som läggs ned på försäkringen skall bli dubbelbeskattade, får premierna fortlöpande dras av vid inkomstbe- skattningen. Inte heller beskattas uppkommande räntevinster hos försäkringsbolaget.
För premier som erlagts för privat pensionsförsäkring får avdrag göras inom vissa ramar (46 å 2 mom. första stycket 6 KL och anvisningarna till detta lagrum). Reglerna innebär i stort sett följande. Avdrag får göras med vissa procent av försäkringstagarens A-inkomst, till den del denna inte överstiger visst antal basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Avdragsrätten är större för den som helt saknar pensionsrätt i anställning och inte heller har bestämmande inflytande i arbetsgivarföretaget samt för den som haft A-inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet. Avdragsrätten är här högst 35 procent av A-inkomsten till den del denna inte överstiger 20 basbelopp för året närmast före taxeringsåret och 25 procent av den del av inkomsten som överstiger 20 men ej 30 basbelopp. För anställda med pensionsrätt i anställningen medges avdrag med högst ett basbelopp eller, om A-inkomsten överstiger 10 basbelopp, 10 procent av denna, dock högst två basbelopp.
Vid tjänstepensionsförsäkring får arbetsgivaren göra avdrag för kostnaderna för att trygga pensionsåtagande enligt allmän pensions- plan eller motsvarande eller, alternativt, med högst vissa procent av utbetald lön till arbetstagaren (anvisningarna till 29 å, punkt 2, KL). Vid icke kollektivavtalsgrundad försäkring utnyttjas företrädesvis den senare regeln.
Som ovan angetts inkomstbeskattas utfallande P-försäkringsbe- lopp. Och härvid tas inte någon hänsyn till huruvida premierna för försäkringen kunnat i sin helhet dras av enligt det föregående, utan hela det utfallande beloppet tas alltid till beskattning. Härigenom kan alltså viss dubbelbeskattning uppkomma. För att hindra skatte- j flykt upptar lagen också bestämmelser om att skattskyldigheten i vissa fall skall ligga kvar hos den ursprunglige försäkringstagaren trots att rätten till försäkringen övergår på annan (53å 4mom. KL).
Vid K-försäkring gäller motsatt ordning. Premie för K-försäkring får inte dras av vid inkomstbeskattningen, men å andra sidan är utfallande belopp fria från inkomstskatt (19 å KL). Tillfaller belop- pet någon annan än försäkringstagaren, är det som regel i stället underkastat arvs— eller gåvobeskattning (se följande avsnitt). Såvitt gäller försäkring på försäkringstagarens eget liv, där utbetalning sker med anledning av att försäkringstagaren uppnår avtalad dag för livsfallsutbetalning, har skattefriheten sin naturliga grund i att försäkringstagaren har byggt upp försäkringsbeloppet genom betal- ning av premier med beskattade medel. Men om försäkringen föranleder utbetalning på grund av försäkringstagarens död, kan det däremot hända att summan av erlagda premier jämte ränta inte på långt när motsvarar försäkringsbeloppet. Även denna ”vinst” åtnjuter emellertid skatteförmåner (se följande avsnitt).
Försäkringsbolagen betalar inte någon inkomstskatt avseende P-försäkring. Vid K-försäkring däremot betalar bolagen statlig inkomstskatt (”ränteskatt”) på den nettointäkt av bolagens kapital- och fastighetsförvaltning som belöper på sådana försäkringar. Skattesatsen är 40 procent. Med hänsyn till de avdrag som får göras vid bestämmande av den beskattningsbara inkomsten blir det ungefärliga skatteuttaget för flertalet bolag drygt 30 procent (storle- ken varierar beroende på hur bolagens försäkringsbestånd är sammansatta). I prop. 1986/87:61 föreslås att skattesatsen höjs från 40 till 50 procent.
Någon förmögenhetsbeskattning av rätt till försäkring förekommer inte. I nyssnämnda proposition föreslås emellertid att livförsäkringar skall tas upp till förmögenhetsbeskattning. Från beskattning skall dock undantas P-försäkringar, K-försäkringar som avser endast dödsfall senast vid 70 års ålder och som inte är återköpsbara samt försäkringar som ger rätt till livränta eller sjukränta som utges på grund av annan försäkring än livförsäkring. Förmögenhetsvärdet på de beskattningsbara försäkringarna skall motsvara det tekniska återköpsvärdet, dvs. eventuell återbäring beaktas inte i detta sammanhang. Skatteplikt skall gälla för försäkringens ägare och detta även om förfoganderätten är inskränkt genom att någon satts in som förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förordnande. Sedan en
förmånstagare fått förfoganderätt över en försäkring är det dock förmånstagaren som är skattskyldig. Försäkringar som tecknats enligt ansökan före den 13 september 1986 undantas från förmögen- hetsbeskattning.l
2.7.2. Arvs- och gåvobeskattning
Om vid försäkring på eget eller annans liv försäkringstagaren avlider utan att det finns något förmånstagarförordnande till försäkringen, tillfaller försäkringsbeloppet eller försäkringen försäkringstagarens dödsbo och blir en del av den egendom som ingår i bodelning och arvsskifte efter honom. Arvinge eller testamentstagare drabbas av arvsskatt på förvärvet på samma sätt som för kvarlåtenskapen i övrigt. För denna situation innehåller varken FAL eller lagen (1941:416) om arvskatt och gåvoskatt (AGL) någon särskild regel.
Om det däremot finns ett gällande förmånstagarförordnande, ingår försäkringsbeloppet enligt 104å första stycket FAL inte i kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren. Förmånstagaren gör inte ett arvsrättsligt fång utan ett allmänt förmögenhetsrättsligt fång av egen art (jämför avsnitt 2.1). Motsvarande gäller, trots att det inte finns någon uttrycklig regel härom i FAL, när förmånstagaren vid annan tidpunkt än försäkringstagarens död får försäkringsbeloppet på grund av livsfallsutbetalning, när försäkringstagaren uppnår viss avtalad ålder eller på grund av försäkring på annans liv.
I 12 resp. 37 å AGL förekrivs att vad som utgår på grund av förmånstagarförvärv skall beskattas som om det är fråga om arv eller gåva. Reglerna gäller för sådan försäkring som är kapitalförsäkring i både FAL:s och KL:s mening, för livränteförsäkring som inte är P-försäkring samt för sjuk- och olycksfallsförsäkring; P-försäkringar däremot är helt fria från arvs- och gåvoskatt. Om förmånstagaren vid försäkringstagarens död får förfoganderätt över en skattepliktig försäkring eller, utan förfoganderätt, får ut belopp från försäkring- en, skall enligt 12 å vad han erhåller vid beräkning av arvskatt anses som arvfallen egendom. Vad någon i annat fall får på grund av j förmånstagarförordnande beskattas enligt 37 å som gåva.
Vid sådan kapitalförsäkring där hela försäkringsbeloppet förfaller & till betalning vid försäkringstagarens död blir frågan om förfogande- rätt över försäkringen inte aktuell; försäkringsbeloppet beskattas hos förmånstagaren enligt 12 å. Vid kapitalförsäkring som skall betalas ut i rater och vid livränteförsäkring blir valet av beskattningsmetod däremot beroende av om förmånstagaren fått förfoganderätt över försäkringen. Har han fått sådan rätt, beskattas enligt 12å hela
lRiksdagen har den 16 december 1986 beslutat om lagstiftning i enlighet med de redovisade förslagen (SFS 1986:1226 och 1227).
försäkringens värde, beräknat efter vissa nuvärdestabeller, omedel- bart. Har han inte fått sådan rätt beskattas i stället utfallande belopp successivt enligt 37 å.
Förmånstagarförordnandets utformning avgör om förmånstagaren fått förfoganderätt över försäkringen. Finns det bara en förmånsta- gare eller innebär förordnandet att den förmånstagare, som vid försäkringstagarens död är närmast till att förvärva försäkringen, omedelbart och med uteslutande av i andra hand insatta förmånsta- gare får en definitiv rätt till hela försäkringen, har han förfogande- rätt. Om förordnandet i stället har den i praktiken ganska vanliga utformningen, att förmånstagare till varje delbelopp är den av förmånstagarna som vid varje förfallodag är närmast till att ta emot beloppet, får den förmånstagare som är närmast till vid försäkrings- tagarens död inte genom överlåtelse eller pantsättning av försäkring- en äventyra senare förmånstagares rätt; han har alltså inte förfogan- derätt.
Om ett förordnande innebär att t.ex. en förmånstagare skall ha de tio första delbeloppen och en annan de återstående, torde ofta båda förmånstagarnas fång böra i sin helhet beskattas enligt 12 å.
Frågan huruvida förmånstagaren har fått förfoganderätt över försäkringen får aktualitet också vid försäkring på annans liv, om försäkringstagaren dör före den försäkrade. Enligt 110 å FAL skall då förmånstagaren inträda i försäkringstagarens rätt. Om förordnan- dets utformning innebär att förmånstagaren får en definitiv rätt till försäkringen vid försäkringstagarens död, skall hela försäkringens aktuella värde då beskattas enligt 12 å. Och vad förmånstagaren därefter kan erhålla vid den försäkrades död är fritt från skatt, eftersom förmånstagaren då har trätt i försäkringstagarens ställe som ägare till försäkringen. Om förordnandet däremot innebär att förmånstagare skall vara den som vid den försäkrades död är närmast till att ta emot försäkringsbeloppet, torde beskattningen få uppskju- tas till denna tidpunkt och då ske enligt 37 å.
Vid beskattning enligt 12å skall alltså försäkringsbeloppet eller försäkringens aktuella värde sammanläggas med den arvs- eller testamentslott som förmånstagaren kan ha rätt till och beskattas som arv. För att uppmuntra det frivilliga försäkringssparandet har emellertid för försäkringar beviljats vissa skattelättnader, som saknar motsvarighet för andra tillgångar.
Från försäkringsbelopp som utgår ur kapitalförsäkring som tagits på försäkringstagarens eller hans makes liv och som enligt bestäm- melserna i 116å första stycket är utmätningsfri, får före samman- läggningen med arvs- eller testamentslott avdras ett belopp motsva- rande sex basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträtt. Om en förmånstagare uppbär belopp från flera försäkringar, får han inte göra mer än
sammanlagt ett sådant basbeloppsavdrag, men å andra sidan får ett fullt avdrag göras för varje förmånstagare. Eftersom basbeloppsav- draget för år 1986 uppgår till 139 800 kr, är det alltså sammantaget avsevärda belopp som är undantagna från beskattning om en försäkring delas upp på flera förmånstagare.
Vid livränteförsäkring som ej är att anse som P-försäkring görs inte något basbeloppsavdrag. I stället dras från varje årsbelopp av 2 500 kr, varefter återstoden av årsbeloppen, värderade efter nuvär- destabellerna, tas till beskattning.
Om en gift försäkringstagare, som har giftorättsgemenskap med sin make, dör och efterlämnar en försäkring utan förmånstagarför- ordnande, får efterlevande maken på grund av sin giftorätt del i försäkringsbeloppet, vanligen hälften. Vad den efterlevande på denna grund erhåller är enligt 15 å AGL fritt från arvsskatt. För att efterlevande make inte i vissa fall skall vara i skattehänseende sämre ställd därför att han har insatts som förmånstagare, har i 12 å första stycket tredje meningen tagits in en regel av innebörd att den del av makens förmånstagarförvärv, varmed hans giftorättsandel i boet skulle ha ökat om försäkringsbeloppet hade ingått i boet, är fri från skatt. Vid beräkning av den skattemässiga giftorättsökningen skall hänsyn tas till samtliga försäkringar efter den avlidne utan hänsyn till att annan än make är insatt som förmånstagare. Sålunda skall även P-försäkringar beaktas, trots att sådana försäkringar inte arvsbeskat- tas. Regeln innebär normalt att i vart fall halva försäkringsbeloppet avgår som skattefri giftorättsandel, varjämte maken har rätt till basbeloppsavdrag och det vanliga grundavdraget om 50 000 kr som gäller vid all arvsbeskattning av make. Under år 1986 kan efterle- vande make, som inte är arvinge eller testamentstagare, såsom förmånstagare till kapitalförsäkringsbelopp skattefritt ta emot " 379 600 kr. !
Skattskyldigheten enligt 12 å omfattar också belopp som tillfaller laglottsberättigad bröstarvinge enligt 104 å andra stycket FAL. (Om denna bestämmelse i FAL, se avsnitt 2.6.2.) Om fånget avser kapitalförsäkringsbelopp och om arvingen inte samtidigt kan anses inta ställning som förmånstagare, får något basbeloppsavdrag inte göras från vad bröstarvingen erhåller. I fråga om livränteförsäkring får däremot 2 500—kronorsavdraget alltid göras då en bröstarvinge får ett försäkringsbelopp enligt 104 å andra stycket.
När efterlevande make med stöd av 104 å andra stycket gör anspråk på belopp som enligt förmånstagarförordnande skall tillfalla någon annan, kommer beskattning inte i fråga eftersom giftorätt och de övriga rättigheter som nämns där Över huvud taget inte medför skatteplikt.
Beskattning av förmånstagarförvärv såsom av gåva enligt 37 å blir aktuell i olika situationer. Den vanligaste är sannolikt att förmånsta-
gare till varje delbelopp från livränteförsäkring är den förmånstagare som är närmast till vid varje utbetalningstillfälle. Härjämte kan det vara fråga om utbetalning till förmånstagare på grund av att den försäkrade (oavsett om det är försäkringstagaren eller någon annan) uppnår avtalad ålder för livsfallsutbetalning eller utbetalning på grund av att vid försäkring på annans liv den försäkrade avlider. Beskattning enligt 37 å kan också bli aktuell då ett förmånstagarfö- rordnande utformats så att förmånstagaren får rätt att förfoga över försäkringen först efter försäkringstagarens död.
När hela försäkringsbeloppet betalas ut på en gång och när förmånstagaren får förfoganderätt över en försäkring som skall betalas ut i rater, beskattas även enligt 37 å försäkringens hela värde omedelbart. Om förmånstagaren inte har fått förfoganderätt, beskattas däremot endast utfallande belopp, vilket sker årsvis på grundval av särskilda deklarationer av förmånstagaren. När samma
förmånstagare uppbär belopp under flera år, äger sammanläggning rum under en tioårsperiod.
Skattesatsen är densamma för arvsskatt och gåvoskatt, men reglerna för beräkning av skattepliktigt belopp ärinte helt samma. I 37 å hänvisas till 12 å andra-femte styckena. Detta innebär att förmånstagaren även vid beskattning enligt 37 å får göra basbelopps- avdrag respektive 2 500-kronorsavdrag. I praxis (SvJT 1965 rf s. 40) har även medgetts motsvarighet till efterlevande makes skattefria giftorättsandel enligt 12å första stycket tredje meningen. Vidare medges vid gåvobeskattningen enligt 39 å d ett allmänt avdrag om 2 000 kr (att jämföra med de grundavdrag om 50 000 kr, 25 000 kr respektive 5 000 kr som gäller vid arvsbeskattningen). Detta senare medför för livränteförsäkringarnas del att det årliga skattefria beloppet blir (2 500 + 2 000 =) 4 500 kr.
De flesta förmånstagarförordnanden är benefika, och det är detta som är den egentliga grunden för beskattningen enligt AGL. Någon gång kan det emellertid hända att förmånstagaren har lämnat någon form av vederlag för att bli insatt som förmånstagare, vilket kan leda till att utfallande försäkringsersättning inte skall beskattas. Förmån- stagaren kan t.ex. helt eller delvis ha betalt premierna för försäk- ringen eller förordnandet kan — som i rättsfallet NJA 1976 s. 629— ha tillkommit i samband med bodelningsuppgörelse och haft till syfte att tillgodose förmånstagarens giftorätt.
Om en försäkring är belånad hos försäkringsbolaget eller lagd som pant för annan skuld, avräknas vid beräkning av arvsskatt för förmånstagare skuldbeloppet från försäkringsbeloppet. Om försäk- ringstagaren i skriftlig förklaring till bolaget har föreskrivit att skulden i stället skall betalas av hans dödsbo, respekteras emellertid det; hela försäkringsbeloppet läggs ut för förmånstagaren och behållningen i boet minskas med skuldbeloppet. Eftersom förmåns-
tagarförvärvet på grund av basbeloppsavdraget oftast blir lindrigare beskattat än den egentliga kvarlåtenskapen, medför en sådan föreskrift en minskning av den totala arvsskatten.
3 Försäkringsverksamheten i Sverige
Privat försäkring meddelas i Sverige av försäkringsbolag, som är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Personförsäkring kan meddelas också av understödsföreningar. Enskild person får inte meddela försäkring. Redogörelsen nedan tar sikte i första hand på personförsäkring.
Genom den offentliga försäkringen, till vilken i detta sammanhang främst är att räkna allmän sjukförsäkring, allmän folkpensionering (AFP) och försäkring för allmän tilläggspension (ATP), har utveck- lats ett grundskydd på personförsäkringsområdet. Vid arbetsskador ges ett förstärkt försäkringsskydd (se lagen (1962:381) om allmän försäkring respektive lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring). Stora grupper åtnjuter ytterligare personskydd genom olika kollek- tiva anordningar främst på grund av avtal mellan arbetsmarknadens parter (se nedan, avsnitt 4.4). Detta ytterligare skydd är i mycket stor utsträckning garanterat genom försäkring i enskilda försäkringsbo- lag. I övrigt utgör försäkringsbolagens utbud av personförsäkring numera i huvudsak ett komplement till den trygghet, som den offentliga försäkringen och de kollektiva skyddsanordningarna skapar.
Vid utgången av år 1984 var sammanlagt drygt 550 försäkringsbo- lag verksamma i Sverige, därav 14 utländska. Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar de svenska bolagen delas upp i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Branschen kan också delas upp efter verksamhetsgrenar i liv- och sjukförsäkrings- bolag, skadeförsäkringsbolag samt återförsäkringsbolag.
Riksbolagen dominerar den enskilda försäkringsverksamheten. År 1984 svarade dessa för 96 procent av samtliga svenska försäk- ringsbolags premieinkomster i direkt försäkring i Sverige, och de förvaltade ungefär 98 procent av tillgångarna. Mätt i antalet före— tagsenheter utgör riksbolagen däremot en mindre del. År 1984 fanns i Sverige 58 riksbolag. Många riksbolag framträder i sammanslut— ningar eller koncerner. I dessa fall kan i regel snarare koncernen än de ingående bolagen räknas som självständiga företagsenheter.
År 1984 fanns 35 läns- och häradsbolag samt 446 sockenbolag.
Läns- och häradsbolagen meddelar olycksfallsförsäkring. Härutöver förekommer personförsäkring emellertid endast i riksbolagen.
Av de 58 riksbolagen år 1984 var 31 aktiebolag och 27 ömsesidiga bolag. Samtliga läns-, härads- och sockenbolag är ömsesidiga bolag.
Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare. Genom FRL (om denna lag, se avsnitt 2.3) och dess tillämpning är dock aktieägarnas möjligheter att ta ut vinst ur verksamheten begränsade. Såvitt gäller livförsäkringsbolag återgår allt överskott till försäkringstagarna i form av återbäring (vid grundfri försäkring alternativt genom justering av premienivån) eftersom förbud mot utdelning till aktieägarna råder enligt FRL.
De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare. När det gäller personförsäkring föreskriver FRL att endast bolagets tillgång- ar skall svara för dess förbindelser. Vid sådan försäkring kan sålunda försäkringstagarna inte bli personligt ansvariga för bolagets förbin- delser.
Den enskilda försäkringsverksamheten omfattar i dag ett stort antal försäkringsgrenar, vilka kan grupperas på olika sätt. Bolagen delas enligt FRL in i livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag. I det praktiska branscharbetet delar man ofta upp försäkringsverk- samheten i personförsäkring och sakförsäkring, varvid till personför- säkring hänförs livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäk- ring.
Emellanåt görs indelning i summaförsäkring respektive skadeför- säkring. Med summaförsäkring avses att i försäkringsavtalet bestäm- da belopp utfaller vid viss inträffad händelse såsom uppnående av viss ålder, dödsfall, sjukdom eller invaliditet. Storleken av de belopp som betalas ut påverkas alltså inte av den eventuella skada det särskilda försäkringsfallet kan ha medfört. Skadeförsäkring enligt denna terminologi har däremot till uppgift att adekvat ersätta den ekonomiska förlusten på grund av inträffad skada på person eller egendom. Sjuk- och olycksfallsförsäkring kan vara en kombination av summaförsäkring och skadeförsäkring, då det kan utfalla t.ex. såväl avtalat invaliditetsbelopp (”summa”) som ersättning för läkarvårdskostnader (”skada”).
På livförsäkringsområdet görs i FAL en gränsdragning mellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Kapitalförsäkringen avser vanligen ett engångsbelopp. Ersättningen kan dock även vara avtalad att utgåi poster (rater). Försäkringen skiljer sig då emellertid från livränteförsäkringen genom att antalet poster är bestämt i förväg. Vid livränteförsäkring beror antalet poster av att någon är i livet. — Då det gäller livförsäkring gör man vidare åtskillnad mellan riskförsäkringar och sparförsäkringar. Med riskförsäkring menas då vanligen en försäkring där utbetalning sker endast om den försäk-
rade avlider före en viss tidpunkt eller före en viss annan person. Riskförsäkring och sparförsäkring kan förekomma både vid kapital- försäkring och vid livränteförsäkring.
Inom livförsäkring skiljer man också mellan pensionsförsäkring (P-försäkring) och kapitalförsäkring (K-försäkring). Uppdelningen hänför sig till den skattemässiga behandlingen av försäkringen (se avsnitt 2.7.1 ovan).
Livförsäkring tillhandahålls i såväl individuella som kollektiva former. Inom den individuella livförsäkringen dominerar försäkring- ar med sparmoment. Under senare decennier har de kollektiva livförsäkringarna fått en alltmer ökad omfattning. Med kollektiva livförsäkringar förstås dels grupplivförsäkring, som främst genom de överenskommelser arbetsmarknadens parter träffat fått mycket stor utbredning, dels kollektiv tjänstepensionsförsäkring och särskild tilläggspensionsförsäkring, som utgör komplement till den allmänna tilläggspensionen. — Även sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas såväl individuellt som kollektivt.
Koncentrationen inom försäkringsbranschen har ökat påtagligt, framför allt sedan år 1960. De mest betydelsefulla förändringarna i företagsstrukturen har skett i samband med Skandiakoncernens förvärv under 1960-talet av Svea, Skåne, Thulebolagen och Öre- sundskoncernen, varigenom Skandiakoncernen — mätt efter premie- inkomsterna — blivit den största enheten i landet (ca 25 procent 1985). Vidare sammanslöt sig under samma tid förutvarande Svenska Liv, Hansa och Städernas i Hansakoncernen. År 1970 sammanslogs Trygg och Framtiden, och år 1971 fusionerades Hansa- och Tryggkoncernerna.
Sedan en längre tid finns på försäkringsmarknaden som helhet — alltså vad gäller både livförsäkringssidan och skadeförsäkringssidan — fyra dominerande gruppbildningar: Folksam, Länsförsäkringsbo- lagen, Skandia och Trygg-Hansa. Skandia består av aktiebolag, medan de övriga i huvudsak drivs som ömsesidiga bolag. Länsför- säkringsbolagen har tidigare meddelat försäkring endast som skade— försäkringsbolag. Under 1985 beviljades de emellertid koncession för livförsäkring och annan personförsäkring och ett särskilt bolag — Länsförsäkringar Liv — bildades.
Folksam, Skandia, Trygg-Hansa, Valand och Vegete svarade år 1985 för omkring 45 procent av den totala premieinkomsten i livförsäkring och annan personförsäkring. Motsvarande andel för SPP, AMF-pensionsförsäkring och AMF-sjukförsäkring uppgick samma år till mer än 50 procent.
Sex koncerner — Ansvar, Folksam, Länsförsäkringsbolagen, Skandia, Trygg- -Hansa och Vegete — erbjuderi stort sett alla typer av försäkringar som förekommer på den allmänna marknaden. Övriga företag meddelar antingen personförsäkring eller skadeförsäkring.
Under 1986 har fattats beslut om ett samgående mellan Valand, Vegete, Skånska Brand och Allmänna Brand; fr.o.m. den 1 januari 1987 ingår dessa bolag i försäkringskoncernen Wasa. Moderbolag i koncernen blir Wasa Liv (f.d. Valand och Vegete Liv). I övrigt kommer koncernen att bestå av Wasa Skåne (f.d. Skånska Brand), Wasa Göta (f.d. Allmänna Brand), Wasa Nord (f.d. Vegete Sak) samt några nybildade bolag.
4 Försäkringsformer
4.1. Inledning
På flera ställen i vårt betänkande hänvisar vi till olika försäkrings- former utan att närmare beskriva konstruktionen av varje försäk- ring. Vi redovisar därföri detta avsnitt de olika försäkringsformerna. Den indelning vi gör följer principerna i vårt lagförslag, nämligen en uppdelning i individuell försäkring, gruppförsäkring och kollektivav- talsgrundad försäkring. I det avsnitt som berör kollektivavtalsgrun- dad försäkring beskrivs också de särskilda försäkringar som gäller för lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukare.
4.2. Individuell försäkring
Vid direkt meddelad personförsäkring brukar de försäkringar som meddelas av liv- och sjukförsäkringsbolagen ofta särskiljas i förhål- lande till bolagens olika verksamhetsgrenar. Med denna utgångs- punkt är det vid individuell försäkring naturligt med en indelning i livförsäkring med grunder och annan individuell försäkring. En närmare beskrivning av vad som avses med grunder för försäkrings- verksamhet har lämnats i avsnitt 2.4.
4.2.1. Livförsäkring med grunder
Inom gruppen livförsäkring med grunder kan försäkringarna delas in i kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka bägge försäkrings- former i sin tur omfattar försäkringar i enlighet med vad som framgår av det följande.
Kapitalförsäkringar
Kapitalförsäkring för dödsfall utan sparmoment ( T-försäkring). För- säkringen är temporär, vilket innebär att försäkringsersättning betalas ut endast om den försäkrade avlider under den tid som angivits i försäkringsavtalet, t.ex. innan han fyllt 65 år. Om den
försäkrade är i livet vid försäkringstidens utgång utbetalas inte någon ersättning; det rör sig alltså om en ren riskförsäkring. Försäkringen är att hänföra till Skattekategori K.
Kapitalförsäkring för livsfall ( L-försäkring). Vid denna försäkring betalas försäkringsersättning ut då den försäkrade uppnått viss i försäkringsavtalet angiven ålder, t.ex. 60 år. Någon ersättning utgår inte om den försäkrade avlider före försäkringstidens slut. Numera förekommer det inte att försäkringar av denna art tecknas separat. Försäkringen tillhör Skattekategori K.
Kapitalförsäkring för dödsfall med sparmoment (D-försäkring). Försäkringsersättning betalas ut vid den försäkrades död, när dödsfallet än inträffar (livstidsförsäkring), alternativt då den försäk- rade uppnår viss i försäkringsavtalet fastställd ålder eller vid dödsfall dessförinnan (sammansatt kapitalförsäkring). Utbetalning sker allt- så under alla förhållanden. I allmänhet betalas försäkringsersättning ut på en gång, t.ex. då den försäkrade uppnått den avtalade åldern, men det förekommer att betalning i stället sker i rater under en bestämd tid (försäkringen betecknas då D ik). Försäkringen tillhör Skattekategori K.
Av livstidsförsäkringen finns en variant där vid dödsfall före viss ålder (t.ex. 65 är) endast ett belopp lika med summan av erlagda premier (jämte återbäring) utbetalas.
Här skall nämnas en relativt ny försäkringsform i Sverige, nämligen Universal Life. Försäkringen påminner starkt om försäk- ringsformen D 90, vid vilken ersättning utbetalas vid den försäkrades död eller — efter att den försäkrade uppnått 90 års ålder — på begäran. En försäkring av typ Universal Life har en riskdel och en spardel. Till skillnad mot vad som gäller vid annan försäkring kan försäkringstagaren emellertid hålla spardelens storlek öppen inom vissa gränser; för försäkringstagaren gäller att han endast måste tillse att premiebetalningen räcker till för att upprätthålla riskskyddet (jfr avsnitt 15.2).
Livränteförsäkringar
Vid dessa försäkringar betalas försäkringsersättning ut under en eller flera personers livstid, antingen omedelbart (genast börjande livrän- ta), från en framtida tidpunkt (uppskjuten livränta) eller efter det att en viss person har avlidit (överlevelserähta). Utbetalningen kan vara livsvarig eller begränsad till viss tid. Försäkringar som tillhör denna grupp brukar — alltefter deras närmare utformning — betecknas R, DR, RDR, RTDR, ER, EL, EDL eller ED. Följande kan framhållas angående dessa försäkringar.
R (livsvarig ålderslivränta). Försäkringsersättning utgår från det att den försäkrade uppnått viss i försäkringsavtalet fastställd ålder
och pågår så länge den försäkrade är i livet. Avlider han innan han uppnått den aktuella åldern upphör försäkringen. Någon ersättning betalas då inte ut från bolaget. Försäkringen kan vara av Skatteka- tegori P eller K.
DR (livsvarig efterlevandelivränta). Utbetalning påbörjas då den försäkrade avlider och pågår så länge den medförsäkrade är i livet. Det är således fråga om en ersättning som skall tillkomma uteslu- tande annan än den försäkrade. Om den medförsäkrade avlider före den försäkrade utgår inte någon ersättning. Försäkringen tillhör Skattekategori P eller K.
RDR (livsvarig ålders- och efterlevandelivränta). Försäkringen utgör en kombination av R och DR. Utbetalning påbörjas då den försäkrade uppnår viss bestämd ålder och pågår så länge han är i livet. Avlider den försäkrade utgår ersättning så länge den medför- säkrade är i livet; det spelar inte någon roll i vilken ålder den försäkrade avlider. Om den medförsäkrade avlider innan den försäkrade uppnått den ålder som angivits i försäkringsavtalet, upphör DR-delen av försäkringen; försäkringen ändras då till en R-försäkring. Premien blir därvid lägre än tidigare. Försäkringen kan tillhöra Skattekategori P eller K.
RDR är relativt ovanlig. Betydligt vanligare är RTDR (temporär ålders— och efterlevandelivränta), där den totala utbetalningstiden är begränsad till exempelvis 5 eller 10 år.
ER (temporär familjepension). Vid denna försäkring blir den försäkrades familjemedlemmar (make/sambo samt barn under 20 år) berättigade till försäkringsersättning när den försäkrade avlider. Ersättning utgår under tid som vid dödsfallet återstår av den försäkringstid som avtalats. Om denna tid bestämts t.ex. till 20 år och om den försäkrade avlider två år efter att försäkringen tecknats, skall försäkringsersättning därför utgå under 18 år (förutsatt att någon medförsäkrad finns). Om den försäkrade lever vid avtalstidens slut utbetalas inte någon ersättning; det är alltså här fråga om en riskförsäkring. Försäkringen tecknas endast i Skattekategori P.
EL (livsvarig ålderspension med försörjningsränta). Försäkrings- ersättning utgår från viss i försäkringsavtalet angiven tidpunkt, t.ex. då den försäkrade uppnår 65 år, och pågår så länge han är i livet. Avlider han innan utbetalning påbörjats eller innan betalning pågått under ett i försäkringsavtalet bestämt antal år, utgår s.k. försörj- ningsränta till efterlevande familjemedlemmar (make/sambo samt barn oavsett ålder) under återstoden av den minsta tid (som aldrig får vara längre än 20 år) som fastställts i försäkringsavtalet. En förutsättning för utbetalning efter den försäkrades död är att någon medförsäkrad finns.
EDL (livsvarig ålders- och efterlevandepension med försörjnings- ränta). Försäkringen överensstämmer med den nyss redovisade
EL-försäkringen, dock med den skillnaden att medförsäkrad efter- levande make/sambo äger rätt till livsvarig pension oberoende av vid vilken tidpunkt den försäkrade avlider. Eventuellt efterlevande medförsäkrade barn är därför, då den medförsäkrade maken/ sambon avlider, också vid denna försäkring berättigade till försäk- ringsersättning under tid som återstår av den som minsta tid fastställda utbetalningstiden (som inte heller här får vara längre än 20 år).
ED ( livsvarig efterlevandepension med försörjningsränta ). Livsva- rig efterlevandepension börjar vid denna försäkring utbetalas till medförsäkrad make/sambo då den försäkrade avlider. Om den medförsäkrade avlider innan ersättning utgått ur försäkringen under den minsta tid som bestämts i försäkringsavtalet, är efterlevande barn tillförsäkrade försörjningsränta under vad som återstår av denna tid (som inte tillåts vara längre än 20 år).
Gemensamt för försäkringarna med försörjningsränta är att de alla är att bedöma som sparförsäkringar och att de tecknas endast i Skattekategori P.
Vid individuell livförsäkring är storleken av försäkringsbelopp och premie vanligtvis bestämd för hela försäkringstiden. Försäkringsbe- loppen höjs då endast p.g.a. återbäring. Det förekommer emellertid också s.k. växande livförsäkring. Premien brukar då normalt varje år höjas i takt med basbeloppets förändring (dock högst med 10 procent per år), medan försäkringsbeloppet — vid sidan av den betydelse återbäringen kan ha — höjs så mycket som premiehöjningen vid den försäkrades ålder räcker till.
Individuell livförsäkring innefattar i regel även rätt till premiebe- frielse vid arbetsoförmåga (premiebefrielseförsäkring); blir den försäkrade arbetsoförmögen under viss längre tid p.g.a. sjukdom eller olycksfall är han (eller hans arbetsgivare), så länge arbetsoför- mågan består, helt eller delvis befriad från skyldigheten att betala premien (jfr avsnitt 2.5.1 ovan).
4.2.2. Annan individuell försäkring
Tidigare har nämnts att man vid individuell personförsäkring ofta skiljer mellan livförsäkring med grunder och annan försäkring. Till den senare gruppen hör försäkringar för sjukdom och olycksfallsska- da. Olycksfallsförsäkring kan även innehålla ett (i regel obetydligt) livförsäkringsmoment.
Sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring kan vara s.k. lång person- försäkring, men så behöver inte alltid vara fallet. Som framgår av avsnitt 2.4 avses med lång personförsäkring sådan försäkring som meddelas för en tid av mer än fem år och mot en premie som är beräknad eller bestämd för en längre tid än fem år i sänder. För lång
sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring skall enligt försäkringsrörel- selagen finnas grunder. Sjukförsäkring med periodisk ersättning tillhör i allmänhet inte kategorin lång försäkring; vanligtvis tecknas den utan grunder och med s.k. naturlig premie, som stiger med den försäkrades ålder.
Sjukförsäkring meddelas normalt av livförsäkringsbolag och är ofta utformad så att den ger ett skydd inte bara vid inträffad sjukdom utan även vid olycksfall. — Ren olycksfallsförsäkring meddelas endast av vissa bolag och då i regel inte i livförsäkringsbolagen utan i skadeförsäkringsbolagen.
Av avsnitt 2.5.2 och 2.5.3 framgår vilka olika ersättningsmoment som kan ingå i en sjuk- eller olycksfallsförsäkring.
4.2.3. Försäkringsbestånd m.m.
Nedan redovisas några tabeller, som belyser utvecklingen av beståndet av vissa av de försäkringar som beskrivits ovan.
Tabell A Bestånd av direkt tecknad individuell kapitalförsäkring för dödsfall med grunder vid slutet av åren 1981—1985
Vid ut- Antal Antal Totalt gången D-förs. T-förs. antal av år förs.
1000-tal 1000-tal 1000-tal
xh— 1981 1.072 374 1.446
1982 1.037 359 1.396 1983 1.011 345 1.356 1984 990 329 1.319 1985 978 311 1.289
&
Tabell B Bestånd av direkt tecknad individuell livränteförsäkring med grunder vid slutet av åren 1981—1985 (några försäkringsformer har ej kunnat särskiljas, varför vissa livränteförsäkringar dubbelräknats) x_— Vid utgången Antal förs. utan Antal förs. med av år försörjningsränta försörjningsränta 1000-tal 1000-tal
x_— 1981 543 237
1982 561 258 1983 587 292 1984 658 330 1985 746 380
Anm. Försäkringar med försörjningsränta har förts till tabell B även i de fall där försörjningsräntan innebär full garanti för utbetalning (gäller försäkringar tecknade t.o.m. 1975). Försäkringar med pågående utbetalning ingår i den första kolummen i tabell B även om försörjningsränta ingår.
Tabell C Nyteckning av individuell livförsäkring med grunder under åren 1981—1985
År Kapitalförs. för döds— Livränteförs. Totalt fall 1000-tal 1000-tal 1000-tal Antal Antal D-förs. T-förs. 1981 31.2 11.1 48.3 90.6 1982 31.9 11.7 56.6 1002 1983 36.1 11.0 91.4 1385 1984 40.7 9.8 116.5 1670 1985 43.9 9.0 141.3 194.2
Som framgår av tabell C har antalet nytecknade D-försäkringar ökat betydligt under den redovisade perioden. Inom gruppen livränteförsäkringar har förekommit en ännu större nyteckning under senare år. Det kan nämnas att kapitallivräntorna, dvs. livränteförsäkringar av Skattekategori K, har ökat avsevärt; under år 1981 nytecknades omkring 2 400 sådana försäkringar och år 1985 var motsvarande siffra ca 23 800.
Av under år 1981 nytecknade livränteförsäkringar utgjordes _ omkring 25 600 av försäkningar med försörjningsränta. Motsvarande siffra för år 1985 var omkring 58 300.
Medelförsäkringssumman för kapitalförsäkningar för dödsfall med grunder låg vid slutet av år 1985 på omkring 34 600 kr. Vad gäller aktuella livränteförsäkringar (med eller utan försörjningsrän- ta) uppgick vid samma tid medelvärdet på den årliga räntan till omkring 5 700 kr.
Alltsedan 1955 har de individuella kapitalförsäkringarna för * dödsfall i stort sett minskat i antal för varje år. Minskningen har i huvudsak uppvägts av en ökning av de frivilliga grupplivförsäkring- arna; dessa uppgick år 1955 till drygt 900 000 och år 1985 till drygt 5,5 miljoner.
Premieintäkterna för individuell försäkring i livförsäkringsbolagen uppgick 1985 till 10,2 miljarder kr. Härav svarade den individuella livförsäkringen för omkring 10 miljarder kr och sjuk- och olycksfalls- försäkringarna för återstoden. Av premieintäkten utgjorde ca 3,6 miljarder kr engångspremier. För sjuk- och olycksfallsförsäkringar i skadeförsäkringsbolagen låg premieintäkten 1984 på ungefär 155 3 miljoner kr.
Under 1984 betalades i anledning av meddelade individuella livförsäkringar ut omkring 1.4 miljarder kr exkl. återbäring. Motsva- rande siffra för sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i livförsäkrings- bolagen var ungefär 61 miljoner kr.
4.3. Gruppförsäkring
Med den terminologi som används i dag är gruppförsäkring en del av det som kallas kollektiv försäkring. I försäkringsbolagen räknar man som kollektiv försäkring all försäkring som redovisningsmässigt ”ligger i den kollektiva affären”, även sådan som ur avtalsrättslig synvinkel är klart individuell försäkring med en försäkringstagare som sluter avtal direkt med försäkringsbolaget om försäkring för sig själv. Det kollektiva momentet ligger i stället i försäkringens utformning och i marknadsföringen. Något närmare krav på viss grupptillhörighet ställs inte. Försäkringen meddelas på lika villkor för alla som vill ha den, ofta även såvitt gäller försäkringsbelopp. Den som vill ha andra belopp eller andra villkor i övrigt, får gå till ”den individuella affären”. Försäljningen sker inte genom uppsö- kande fältmän utan genom t.ex. massförsändelser i brevlådorna.
I detta avsnitt kommer vi att redovisa bl.a. vissa karaktäristiska drag hos gruppförsäkringen. Vi utesluter här de försäkringsformer som enligt det ovannämnda kan betecknas som kollektiva men som i realiteten är individuella; bl.a. det förhållandet att det inte krävs att vederbörande skall tillhöra någon mera avgränsad grupp, gör att dessa försäkringar inte kan ses som gruppförsäkringar. Härtill kommer att det vid sådana försäkringar inte finns något bakomlig- gande gruppavtal (se nedan) som har betydelse för den försäkrades rättigheter och skyldigheter. I detta avsnitt berörs ej heller kollek— tivavtalsgrundade försäkringar (se avsnitt 4.4).
I slutet av år 1984 utgjorde antalet försäkrade vid frivillig grupplivförsäkring omkring 5,4 miljoner med ett sammanlagt försäk- ringsbelopp på nära 223 miljarder kr. Antalet försäkrade vid gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkring var vid samma tidpunkt omkring 2,7 miljoner. De totala premieinkomsterna för all (frivillig) gruppförsäkring uppgick under 1984 till nära 1,3 miljarder. Under året betalades ut försäkringsersättning på drygt 843 miljoner kr.
Bland gruppförsäkringsbolagen märks RKA, Folksam samt Före- nade Liv och detta bolags samförsäkrare (Liv-Göta, Skandia Liv, Trygg Liv, Valand och Länsförsäkringar-Liv). RKA meddelar inte gruppsjukförsäkring och gruppolycksfallsförsäkring utan endast grupplivförsäkring.
Utmärkande för gruppförsäkringen är att den meddelas enligt ett gruppavtal som utgör en plan för försäkring av en i avtalstexten angiven grupp av personer. Gruppavtalet kommer till stånd genom en process i flera led, vilken kan uppvisa stora variationer beroende på vilken typ av grupp det är fråga om, vilken omfattning den tänkta försäkringslösningen ska ha och försäkringsbolagets administrativa rutiner. Gruppavtalet brukar formellt grundas på en av bolaget upprättad ojjfert. I denna berörs förutom premien — vilken inte anges
slutligt i offerten eftersom den kan variera med hänsyn till den ålderssammansättning den tilltänkta gruppen slutligen får —— hur många i gruppen som minst måste anslutas, eventuella hälsokrav, försäkringsbelopp, förmånstagarförordnande och den tidpunkt som beräknas för ikraftträdande.
Offerten föregås ofta av ingående diskussioner mellan bolaget och representanter för den tilltänkta gruppen, särskilt när det är fråga om försäkring för stora kollektiv, främst s.k. personal- och förenings- grupper (jämför nedan). Sådana grupper har normalt en mycket bred kunskap om och erfarenhet av gruppförsäkring, vilket ger dem goda förutsättningar att i förhandlingar med försäkringsbolaget nå fram till lösningar som väl svarar mot gruppens behov och önskemål; det är t.ex. mycket vanligt att fackförbund och större fackföreningar inom sig har särskilda, permanenta organ, vilka har till uppgift att svara för förhandlingarna med försäkringsbolaget och att även i övrigt handha organisationens försäkringsfrågor.
Ett gruppavtal förutsätter emellertid vanligtvis också medverkan av andra än gruppen och försäkringsbolaget. En praktisk förutsätt- ning för att premiebetalning och övrig administration av försäkring- en ska kunna anordnas på ett smidigt sätt är sålunda ofta att en eller flera arbetsgivare medverkar i rutinerna för premieinkassering och premieredovisning.
I samband med förhandlingarna brukar en gruppföreståndare utses. Hans roll är att vara en kontaktman mellan bolaget och den tilltänkta gruppen. Vanligen ankommer det på honom att samla in anmälningar/ansökningar eller reservationer från medlemmarna i den försäkringsberättigade gruppen. Om de anslutningskrav som angetts i bolagets offert därvid uppfylls, sänder gruppföreståndaren på gruppens vägnar in en försäkringsansökan samt — då detta krävs — medlemmarnas anmälningsblanketter och eventuella skriftliga uppgifter om hälsotillståndet (jämför nedan om självadministrerad försäkring) till bolaget. Är ansökan i överensstämmelse med offerten utfärdar bolaget därefter ett gruppavtal. Vid större gruppavtal har dock försäkringsansökan knappast någon självständig betydelse vid sidan av de förhandlingar som lett fram till överenskommelsen om gruppavtalet. Ansökan ses då snarast som en ren formalitet i avtalsprocessen och i praktiken lär den i många fall inkomma till bolaget först efter det att gruppavtalet har utfärdats.
Gruppavtalet, vilket sänds till gruppföreståndaren, är vanligtvis en ensidigt utfärdad handling av innebörd att bolaget förbinder sig att meddela försäkring på i avtalet angivna villkor. Om det är fråga om en försäkring med frivillig anslutning är det vanligt att bolaget samtidigt med gruppavtalet skickar en s.k. debiteringslista av vilken framgår bl.a. namnen på dem som omfattas av försäkringen och aktuella försäkringsbelopp. De försäkrade (även medförsäkrade) får
från bolaget generella eller individualiserade försäkringsbesked som bekräftelse på att de är försäkrade. Försäkringsbeskeden sprids till de försäkrade genom gruppföreståndarens försorg; ibland skickas dock försäkringsbeskeden direkt från bolaget till de försäkrade. Vid obligatorisk gruppförsäkring (jämför nedan) händer det att bolaget — i stället för att använda sig av försäkringsbesked — sprider kunskap om försäkringen på annat sätt, t.ex. genom att lämna information i medlemstidningar.
Anslutningskraven med avseende på erforderligt antal anslutna från gruppen varierar beroende på vad för slags grupp det gäller (se nedan om vanliga grupper). I regel krävs att 75 procent av de berättigade skall ansluta sig till försäkringen och att dessa uppgår till minst 10 personer. Skall make eller sambo medförsäkras, fordras att minst 75 procent av dessa vill ansluta sig. Vid större grupper gäller undantagsregler som medger lägre anslutningsprocent.
Vid gruppförsäkring bestäms försäkringsbeloppet enligt generella regler. Om inte alla i gruppen har samma belopp, sker det vanligen på grundval av sådana kriterier som civilstånd, lön, personalkategori eller kön. Något individuellt val av försäkringsbelopp utanför dessa regler förekommer inte. Försäkringsbeloppet ställs ofta i relation till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring och följer dess växlingar.
Även sedan ett gruppavtal kommit till stånd upprätthålls kontak- terna mellan bolaget och gruppen genom gruppföreståndaren. Det är vanligen av honom som bolaget vid försäkringar med frivillig anslutning kontinuerligt får upplysning om vilka som inträtt som nya medlemmar i försäkringen, vilka som utträtt ur gruppen och andra förhållanden — t.ex. ändring av civilstånd eller löneförhållanden — som enligt gruppavtalet är av betydelse för försäkringsskyddet. Inför varje nytt försäkringsår gör bolaget på grundval av gruppförestån- darens uppgifter en s.k. årsomräkning, varvid gruppens premie för det kommande året fastställs. Gruppföreståndaren brukar dessutom | vidarebefordra anmälningar från de försäkrade om förmånstagarför- ordnanden. Vid dödsfall svarar'han ofta för att detta anmäls till bolaget.
Gruppföreståndaren har alltså att vid gruppförsäkringen fullgöra flera uppgifter. Vid s.k. självadministrerade avtal läggs dessutom ytterligare arbetsuppgifter på honom. I sådana fall för han även själva registret över de försäkrade och tillser att detta hålls aktuellt. Någon teckningslista behöver då inte sändas in till bolaget utan det räcker med uppgift om antalet anslutna och deras åldersfördelning som underlag för uträkning av den riktiga genomsnittspremien. Bolaget känner därför inte till de försäkrades namn och personnum- mer. Systemet innebär att den slutliga kontrollen av att anslutna medlemmar faller under gruppdefinitionen och att de uppfyller
hälsokraven görs av gruppföreståndaren i stället för av bolaget. Endast när särskild hälsodeklaration avges, underställs denna bolagets prövning. In- och utträden i gruppen, ändringar av försäkringsbelopp och enskilda medlemmars premier antecknas endast i det av gruppföreståndaren —— oftast arbetsgivaren eller föreningen — förda registret. Detta register ligger också till grund för den premie som gruppen levererar till bolaget. Vid ett påstått försäkringsfall måste gruppföreståndaren upplysa försäkringsbolaget om den skadade är medlem i gruppen. Något försäkringsbesked skickas vid självadministrerade avtal inte ut till de försäkrade från bolaget.
Motsatsen till självadministrerad försäkring är en av bolaget administrerad försäkring. Bolaget tar då emot anmälningar från dem som önskar ansluta sig till försäkringen och för register över de försäkrade. Vidare räknar bolaget också ut den premie som skall erläggas och lämnar besked om detta till gruppföreståndaren som inkasserat premien av medlemmarna.
Som framgått godtar bolagen vid gruppförsäkring bara vissa typer av grupper. De som önskar träda in i och kvarbli i försäkringen måste tillhöra den aktuella gruppen oberoende av försäkringen. Vanliga grupper är personalgrupper, föreningsgrupper och ekonomigrup- per.
Personalgrupper består av anställda vid ett visst företag eller vid flera företag som utvalts enligt generella regler (t.ex. samma bransch eller samma koncern).
Föreningsgrupper består av medlemmar i en förening som tillva- ratar medlemmarnas intressen som yrkesutövare, främst fackföre- ningar för anställda.
Ekonomigrupper finns av flera slag. En viktig typ av försäkringar som skall föras hit är de som pantsätts till en bank eller ett kontokortsföretag som säkerhet för ett län eller en kredit. Gemen- samt för dessa försäkringar är att försäkringen upphör när länet är slutbetalt. Ibland är försäkringsbeloppet fast under hela försäkrings- tiden, ibland är det rörligt — försäkringen gäller för det vid varje tid utestående lånebeloppet. Några banker tar ut premien av kunden som en del av låne- och aviseringsavgifterna, andra behandlar den som en allmän omkostnad. Gentemot försäkringsbolaget är det dock alltid banken ensam som är betalningsskyldig. Någon särskild förteckning över de försäkrade förs inte.
En annan typ av ekonomigrupp är t.ex. villalåntagare, företagare eller jordbrukare som är kunder i samma bank. Anslutningen är frivillig, och den försäkrade betalar själv premien. Försäkringsbola- get för (med stöd av uppgifter från banken) förteckning över de försäkrade.
En tredje typ består av personer som låter periodiska förmåner
från det allmänna (främst barnbidrag) flyta in på särskilt konto i samma bank. Banken betalar premierna.
Vid sidan av de redovisade tre grupperna förekommer grupper med mera speciell sammansättning. Här kan nämnas t.ex. make/ makagrupper, dvs. grupper där de försäkrade utgörs av makar till personer som tillhör viss gruppförsäkring (sådana gruppförsäkringar nytecknas ej längre) samt grupper där de försäkrade är studerade vid viss läroanstalt eller medlemmar i elevkår, medlemmar i bostads- rättsförening eller villaägarförening, kommunala förtroendemän, deltidsanställda brandmän eller medlemmar i understödsförening.
En annan mera särpräglad gruppförsäkring är den olycksfallsför- säkring som t.ex. varuhus vid sidan av ansvarsförsäkring tecknar för sina kunder. Genom denna får kunderna ett visst skydd om de skadas vid besök i varuhuset.
Liknande gruppförsäkring kan tecknas av idrottsföreningar som arrangerar större idrottstävlingar, till förmån för dem som deltar i tävlingen och ibland även till förmån för åskådarna. Vidare brukar idrottsföreningar och andra ideella föreningar ges möjligheter att som gruppförsäkring teckna speciella olycksfallsförsäkringar, som gäller under föreningens verksamhet (t.ex. ett fotbollslag som spelar match). Samtliga medlemmar i föreningen har vid de försäkringar som nämnts försäkringsskydd när de deltar i verksamheten. Gente- mot försäkringsbolaget är det föreningen som står för premiebetal- ningen, även när premiekostnaden sedan tas ut av den enskilde. Det förs inte någon förteckning över de försäkrade hos försäkringsbola- get.
Som en förutsättning för gruppförsäkring gäller sålunda att den som skall anslutas är medlem i en viss grupp. Till gruppförsäkring brukar emellertid dessutom kunna anslutas person som genom äktenskap eller samboende står gruppmedlemmen nära. Den som på så sätt också kan få ett skydd genom försäkringen brukar benämnas medförsäkrad.
Gruppförsäkring förekommer som grupplivförsäkring, gruppsjuk- försäkring och gruppolycksfallsförsäkring. Samtliga är tidsbegrän- sade riskförsäkringar utan återköps-, fribrevs- eller belåningsmöjlig- heter.
Grupplivförsäkring omfattar rätt till dödsfallskapital vid dödsfall under försäkringstiden och kan dessutom, beroende på avtalet, omfatta rätt till förtidskapital. Förtidskapital innebär att den försäkrade får ut en viss procent av försäkringsbeloppet — högre procent ju yngre han är — om han under försäkringstiden blir varaktigt arbetsoförmögen eller beviljas förtidspension eller sjukbi- drag. Vid ett sedan inträffat dödsfall under försäkringstiden betalas åter ut en viss procent av försäkringsbeloppet — denna gång högre procent ju äldre han är. Om det förflyter tillräckligt lång tid mellan
arbetsoförmågan och dödsfallet, utgår sammanlagt mer än hundra procent av försäkringsbeloppet. Försäkringsbeloppet överstiger aldrig 25 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Iförsäkringen ingår oftast en rätt till premiebefrielse vid arbetsoförmåga.
Gruppsjukförsäkring ger rätt till periodisk ersättning vid arbets- oförmåga föranledd av sjukdom eller olycksfall under försäkringsti- den. Vid långvarig arbetsoförmåga är ersättningen i begränsad utsträckning värdesäkrad. Villkoren innehåller regler om karenstid samt spärr mot överförsäkring.
Gruppolycksfallsförsäkring kan avse heltid eller bara fritid. Den ger rätt till invaliditetskapital (inklusive vänteersättning) samt ersättning för resekostnader, läkekostnader m.m. Beroende på avtalet kan den också ge annan ersättning, såsom för rehabilitering, för merkostnader samt för lyte och men, sveda och värk. Försäk- ringen kan dessutom berättiga till dödsfallskapital.
Härjämte finns s.k. gruppsparförsäkring, som är en livförsäkring med sparmoment för dödsfall efter 67 år. Gruppsparförsäkring kan tecknas bara i kombination med grupplivförsäkring, men är i övrigt till sin konstruktion att jämställa med individuell försäkring.
Med utgångspunkt i det sätt på vilket de försäkrade ansluts till en gruppförsäkring kan man skilja mellan försäkring med obligatorisk anslutning och försäkring med frivillig anslutning. Vid obligatorisk anslutning omfattas samtliga personer i en viss krets av försäkringen. Vid frivillig anslutning blir däremot den enskilde medlemmen aldrig försäkrad mot sin egen vilja.
Obligatorisk anslutning är vanligast i föreningsgrupper, där fack- förbund t.ex. fattar beslut om obligatorisk olycksfallsförsäkring för alla medlemmar. Organisationen som sådan betalar då premien.
Obligatorisk anslutning kan också förekomma vid personalgrup- per, t.ex. grupplivförsäkring, om arbetsgivaren har åtagit sig att betala premien (men försäkringen ändå inte är att anse som en t j änste grupplivförsäkrin g) .
Även vid vissa ekonomigrupper (sparlåne- och barnbidragskun- der) är anslutningen obligatorisk, såtillvida att den som väljer att tillhöra den aktuella kundkategorin ovillkorligen omfattas av försäk- ringen.
Ett gemensamt drag hos försäkringar med obligatorisk anslutning är att varken försäkringsbolaget eller den som ombesörjer försäk- ringen för något särskilt register över de försäkrade; det vanliga medlemsregistret (eller liknande) anses tillräckligt. För alla former av obligatorisk anslutning gäller dessutom att det inte sker någon hälsoprövning av de personer som skall omfattas av försäkringen. I dessa fall är det vidare den som sluter avtalet med försäkringsbolaget som står för premiebetalningen. En annan sak är att premiekostna- den, t.ex. genom medlemsavgifter till föreningen, drabbar de enskilda till slut.
Frivillig anslutning förekommer i två huvudformer: anslutning med reservationsrätt (reservationsmetoden) och anslutning genom ansökan/anmälan.
Reservationsmetoden innebär att samtliga medlemmar i t.ex. en förening får ett erbjudande om försäkringen och att de medlemmar som inte reserverat sig mot anslutning inom viss tid omfattas av försäkringen. Någon hälsoprövning görs inte; frågor ställs överhu- vudtaget inte till gruppmedlemmarna innan försäkring meddelas.
Skillnaden mellan ansökan och anmälan är, att man vid ansökan kräver hälsoupplysningar av sökanden. Vid anmälan fordras däre- mot inga uppgifter och det görs inte någon hälsoprövning.
Frivillig anslutning genom ansökan är det vanligaste för personal- grupper. Denna form förekommer också ofta vid ekonomigrup- per.
Vid alla arter av frivillig anslutning betalar den enskilde premie (även om ibland arbetsgivare kan betala en del av premien). Förteckning över de försäkrade förs antingen av försäkringsbolaget eller av gruppföreståndaren. I stället för en sådan förteckning gör ibland försäkringsbolaget vid reservationsmetoden endast en sam- manställning över dem som reserverat sig.
Den hälsoprövning som alltså kan förekomma vid försäkring med frivilliga anslutning innebär vanligtvis endast ett krav att den som skall försäkras är fullt arbetsför, dvs. att han kan fullgöra sitt vanliga arbete utan inskränkningar, inte av hälsoskäl erhållit lättare arbete och inte uppbär sjukpenning, sjukbidrag, förtidspension eller annan liknande ersättning. Normalt upprätthålls hälsokravet bara genom att sökanden föreläggs frågor därom när han fyller i en anmälnings- blankett. I ett antal fall brukar emellertid särskild hälsodeklaration krävas, bl.a. om sökanden uppnått 60 års ålder eller under de senaste 12 månaderna varit helt eller delvis arbetsoförmögen i mer än 14 dagar i följd, om försäkring söks senare än tre månader från den dag försäkringen tidigast kunnat erhållas samt om gruppen har färre än 25 medlemmar.
En betydande skillnad i rättsförhållandet mellan försäkringsbola- get och den som ombesörjer försäkringen uppkommer om det är fråga om försäkring med obligatorisk eller frivillig anslutning. Vid obligatorisk anslutning är avtalet mellan försäkringsbolaget och den som ombesörjer försäkringen (t.ex. ett fackförbund eller ett varu- hus) ett försäkringsavtal i egentlig mening; försäkringsbolagets ansvar vilar bara på detta avtal. Gruppavtalet bestämmer gruppmed- lemmars rättigheter.
Vid frivillig anslutning uppkommer däremot inte något försäk- ringsansvar för försäkringsbolaget redan genom avtalet med den som ombesörjer försäkringen — bara en skyldighet att meddela försäk- ring på vissa villkor. För att en försäkring skall komma till stånd
fordras det att den enskilde ansluts till försäkringen. Först genom anslutningen blir den enskilde berättigad och förpliktad gentemot försäkringsbolaget.
Vid all gruppförsäkring — alltså både vid frivillig och obligatorisk anslutning — brukar de som omfattas av försäkringen (även medförsäkrade) betecknas som försäkringstagare och försäkrade.
Av gruppavtalet framgår från vilken tidpunkt försäkringen skall gälla. Bolaget ansvarar i allmänhet för alla ansökningar/anmälningar som har kommit till bolaget (eller i allmänhet bara till gruppförestån- daren) så snart den i gruppavtalet bestämda anslutningsprocenten har uppnåtts. Om någon som anmält sig till försäkringen råkar ut för ett försäkringsfall innan anslutningsprocenten har uppnåtts, utgår inte försäkringsersättning; inte ens om det senare visar sig vara möjligt att nå tillräcklig anslutning. För senare tillkommande medlemmar är det vid s.k. självadministrerad försäkring för bolagets ansvarsinträde tillräckligt med anmälan/ansökan till gruppförestån- daren; om försäkringen administreras av bolaget krävs att bolaget har fått anmälan/ansökan, men även här förekommer det att bolagen nöjer sig med att anmälan/ansökan sker hos gruppföreståndaren.
Då ett bolag använder sig av reservationsmetoden brukar grupp- avtalet aldrig träda i kraft förrän den tid under vilken reservation skall göras har passerat. För nya medlemmari en grupp som har en försäkring med reservationsmetoden gäller särskilda rutiner. Den nye medlemmen brukar då få ett meddelande om försäkringen och får en möjlighet att reservera sig mot att vara med. Försäkringen gäller vanligen för honom från den dag då han får meddelandet och till dess att han eventuellt reserverar sig.
Premierna för gruppförsäkringar är individuella i den bemärkel- sen, att för varje försäkrad betalas en premie som står i relation till det för honom gällande försäkringsbeloppet. Däremot är premierna kollektiviserade i det att de är köns- och åldersoberoende. För gruppmedlemmar med samma försäkringsbelopp betalas alltså samma premie även om de är av olika ålder, vilket innebär att de yngre i gruppen subventionerar de äldre. Den gemensamma premien är beroende av genomsnittsåldern i gruppen.
Även om gruppmedlemmarna själva skall stå för premierna sker normalt premiebetalningen genom gruppföreståndarens försorg i en post för samtliga försäkringar. Ofta tas premien ut av den enskilde gruppmedlemmen genom löneavdrag hos arbetsgivaren eller genom uttag från ett bankkonto. Premien skall betalas senast en månad från förfallodagen (respitmånad). Det är vanligt att bolagen kräver premie varje månad. Om någon medlem, som det åligger att själv betala premien, försummar att betala denna eller om löneavdrag/ uttag från konto inte kan göras, träder den för honom gällande försäkringen ur kraft. Innan försäkringen upphör för den enskilde
medlemmen skickar försäkringsbolaget ibland en påminnelse — i vissa bolag i form av en särskild premieavi — till honom om betalningsskyldigheten.
Utöver regeln om respitmånad kan det finnas skyddsregler vid underlåten premiebetalning, dels om uppskov, dels om premiebe- frielse. Har en i och för sig betalningskyldig gruppmedlem drabbats av arbetsoförmåga förblir försäkringen i kraft utan premiebetalning så länge arbetsoförmågan varar och så länge försäkringen skulle ha bestått vid fortsatt premiebetalning enligt ett oförändrat gruppavtal. Det är emellertid här endast fråga om ett uppskov. Om inte också rätt till premiebefrielse föreligger (se nedan) skall premien erläggas i efterhand.
Blir den arbetsoförmögne medlemmen berättigad till förtidspen- sion eller sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring eller beviljas han förtidskapital, övergår uppskovet till premiebefrielse. Medlem- men är då berättigad till försäkringsskydd utan att över huvud taget behöva erlägga någon premie. Vid försäkringsfall under tid då rätt till premiebefrielse föreligger utbetalas de försäkringsbelopp som enligt gruppavtalet gällde då rätten till premiebefrielse inträdde. Om försäkringsbeloppet enligt gruppavtalet beror av den försäkrades ålder fastställs dock beloppet med hänsyn till åldern då försäkrings- fallet inträffade. Om gruppmedlemmen får rätt till premiebefrielse slipper samtidigt eventuellt medförsäkrad att betala premie. Premie- befrielse kan beviljas även den som är medförsäkrad; det krävs då att förutsättningarna är sådana att den medförsäkrade kan beviljas förtidskapital. I dessa fall måste dock gruppmedlemmen betala den premie som gäller för honom.
Som ett särskilt skydd för den försäkrade gäller att han ibland har rätt att få en försäkring återupplivad sedan den upphört p.g.a. premiedröjsmål; återupplivning brukar kunna ske inom ett år från det att premien förföll till betalning. En förutsättning för återupp- livning är att det inte är premien för hela gruppen som lämnats obetald utan endast premien för viss eller vissa gruppmedlemmar.
Gruppförsäkringar berättigar till återbäring. Den återbäring som uppstår skall enligt tillämpade försäkringstekniska regler utbetalas kontant eller användas för att höja försäkringssummorna eller att sänka premierna. Om inte annat har bestämts i gruppavtalet, är det proportionell höjning av försäkringssummorna som gäller.
Om ett försäkringsbolag önskar säga upp ett gruppavtal till försäkringstidens slut — med följd att även de enskilda försäkring- arna upphör att gälla — brukar uppsägningen skickas till gruppföre- ståndaren, varvid denne uppmanas att underrätta medlemmarna om att avtalet kommer att upphöra.
Samma förfarande används ofta då försäkringsbolaget önskar ändra ett gruppavtal till de försäkrades nackdel i samband med att avtalet förnyas.
När en gruppmedlem lämnar den grupp som han tillhört, upphör försäkringen för hans och för eventuellt medförsäkrads del. Försäk- ringen för en medförsäkrad upphör också om gruppmedlemmen avlider eller om äktenskapet eller samboförhållande mellan grupp- medlemmen och den medförsäkrade upplöses.
Enligt villkoren vid gruppförsäkring anses som utträde ur en grupp vanligen inte att den försäkrade är frånvarande från sitt arbete p.g.a. sjukdom eller olycksfall, tjänstledighet samt vård av barn om frånvaron grundas på rätt enligt lag eller kollektivavtal. Vid frånvaro av dessa anledningar behåller alltså gruppmedlemmen det skydd han tidigare fått genom försäkringen.
Som framgått ovan ger reglerna om premieuppskov och premie- befrielse för där avsedda fall ett särskilt skydd för den försäkrade. Härjämte kan förekomma ett generellt efterskydd under viss tid för den som före 65 års ålder lämnar gruppen. Förutsättningarna är bl.a. att försäkringen dessförinnan varit i kraft minst sex månader, att den försäkrade har rätt att teckna fortsättningsförsäkring och att utträdet inte beror på att gruppen har sagt upp avtalet. För den som fyllt 65 år förekommer efterskydd bara i grupplivförsäkring; försäkringsbelop- pet sänks då dock alltefter den tid som går efter det att den försäkrade lämnade gruppen.
Varje försäkrad som är under 67 år brukar vidare ha rätt att utan hälsoprövning teckna en fortsättningsförsäkring för tiden fram till 67 års ålder, om bl.a. gruppavtalet upphör att gälla eller om den försäkrade själv av någon anledning blir tvungen att lämna gruppen. Även medförsäkrad make har ofta rätt till fortsättningsförsäkring t.ex. vid skilsmässa. Fortsättningsförsäkring skall tecknas inom viss tid — vanligtvis tre månader — från det att rätten därtill inträtt och får ha högst samma omfattning som gruppförsäkringen. Fortsättnings- försäkring meddelas både med och utan rätt till förtidskapital. Även den som redan fyllt 67 år då han lämnar gruppen har ibland rätt att teckna fortsättningsförsäkring, t.ex. om en gruppförsäkring gäller längre än till dess att de försäkrade fyller 67 år.
I villkoren för grupplivförsäkring - och ibland även för grupp- olycksfallsförsäkring — finns ofta en särskild bestämmelse om vem som skall uppbära den försäkringsersättning som utgår med anled- ning av försäkringstagarens död. Vad som sålunda skall gälla kan emellertid sättas åt sidan genom att försäkringstagaren meddelar bolaget vem som skall vara förmånstagare; en erinran om denna möjlighet för försäkringstagaren finns alltid i villkoren.
Vanligen tillåts vid gruppförsäkring inte att försäkringstagaren överlåter försäkringen. Med bolagets medgivande brukar emellertid överlåtelse var möjlig vid s.k. kompanjonsförsäkring. Försäkrings- överlåtelser anses skapa bl.a. administrativa problem för bolagen; många gånger känner bolagen inte till namnen på gruppmedlemmar-
na. Härtill kommer att det särskilt vid gruppförsäkring kan vara svårt att fastställa till vilken försäkring en överlåtelseförklaring skall hänföras; det gäller här sålunda frågan om försäkringens identitet. Som ett särskilt skäl att ej tillåta överlåtelser brukar åberopas, att dessa kan leda till osäkerhet i fråga om vem som skall anses behörig företräda gruppen. Motsvarande problem kan i och för sig uppkom- ma också vid pantsättning av gruppförsäkring.
4.4. Kollektivavtalsgrundad försäkring m.m.
I detta avsnitt lämnas en redogörelse för vissa kollektiva försäkringar på arbetsmarknaden, företrädesvis sådana som är grundade på kollektivavtal och som från någon utgångspunkt kan kallas person- försäkringar. Utöver de egentliga anställningsförsäkringarna redovi- sas de särskilda kollektiva försäkringslösningar som har ordnats för lantbrukare m.fl. Bland annat därför att det knappast finns någon samlad beskrivning av dessa mycket viktiga försäkringar, har vi valt att ge större utrymme åt denna översikt än åt den individuella försäkringen, som finns behandlad på åtskilliga andra håll. Vi redovisar också en del försäkringsformer som vi har funnit inte bör omfattas av den föreslagna personförsäkringslagen (se avsnitt 6). Om inte annat anges avser redogörelsen förhållandena under år 1986.
4.4.1. Inledning
De försäkringar som är grundade på kollektivavtal mellan arbets- marknadsparterna har i många avseenden en särpräglad utformning, som gör en jämförelse med individuell försäkring haltande; t.ex. hälsoprövningsreglerna är högst förenklade i jämförelse med indivi- duell försäkring. I vissa delar uppvisar de kollektivavtalsgrundade försäkringarna dock likheter med frivilliga gruppförsäkringar, t.ex. när det gäller premieberäkningen vid de typiska riskförsäkringar- na.
Försäkringarna ingår som delar i de samlade uppgörelserna om anställningsförhållandena på arbetsmarknaden. Jämsides med för- hållandet försäkringsgivare—försäkringstagare är därför förhållandet arbetsgivare—arbetstagare av stor betydelse även i försäkringsförhål- landet. Särskilt i fråga om de försäkringsbolag som ägs av dem själva, är det naturligt för arbetsmarknadsparterna att i första hand uppfatta försäkringarna/försäkringsbolagen som ett instrument bland flera tänkbara för genomförande av arbetsmarknadsparternas överen- skommelser om vissa anställningsförmåner. Man framhåller ofta att
det i första hand är kollektivet som är föremål för försäkring, inte individen. Samtidigt skall försäkringsbolagen naturligtvis driva sin verksamhet inom de ramar som dras upp av den gällande försäk- ringslagstiftningen, och bolagen står också under försåkringsinspek- tionens tillsyn.
I andra avseenden, där de speciella förhållandena kring försäk- ringarnas tillkomst inte har samma betydelse, liknar försäkringarna i större utsträckning individuell försäkring. För den försäkrade, eller den som annars är berättigad till ersättning från försäkringen, fungerar en kollektivavtalsgrundad försäkring ofta på samma sätt som vilken försäkring som helst.
Försäkringsavtalslagen (FAL) är formellt tillämplig även på kollektivavtalsgrundade försäkringar. Lagens regler är emellertid avfattade utan tanke på sådana försäkringar, och reglerna är i stora delar svåra att tillämpa. Ett praktiskt viktigt exempel på detta är FAL:s regler om förordnande av förmånstagare, som inte så lätt går att förena med vad som tillämpas inom kollektivavtalsgrundad försäkring och gruppförsäkring (jfr avsnitt 4.4.3 nedan). Praktiskt torde FAL ha mycket begränsad betydelse för förhållandet försäk- ringsgivare—försäkringstagare. Såvitt gäller förhållandet till tredje man — främst de familjerättsliga reglerna och reglerna om förhål- landet till borgenärerna — har lagen däremot i stort sett samma vikt som för individuell försäkring.
Att anställningsförmåner är tryggade genom försäkring, är vanli- gare inom den privata sektorn än inom den offentliga. Medan statligt och kommunalt anställda arbetstagare t.ex. har pension direkt från arbetsgivaren, får de privatanställda mycket ofta sin pension helt eller delvis från försäkring som tecknats och betalts av arbetsgi- varen.
Inom den privata sektorn går det en viktig skiljelinje mellan tjänstemän och arbetare. Detta gäller främst i fråga om den organisatoriska uppbyggnaden m.m., men delvis också materiellt.
För arbetare gäller främst de s.k. AMF—försäkringarna (se nedan), som grundar sig på huvuduppgörelser mellan SAF och LO med rekommendation om kollektivavtal. Tjänstemannasidan präglas av SAF:s och PTK:s uppgörelser om bl.a. pensionsförsäkring och tjänstegrupplivförsäkring (se nedan). Härjämte finns det, bl.a. för kooperationen, bankerna m.fl., uppgörelser som på förmånssidan i allt väsentligt ansluter sig till de nu angivna. Härtill kommer en del motsvarande försäkringar inom den offentliga sektorn. Ytterligare en viktig grupp av försäkringar är de som grundar sig på uppgörelse mellan å ena sidan staten och å andra sidan vissa yrkesorganisatio- ner, t.ex. LRF (se nedan).
I detta avsnitt behandlas inte några former av frivillig försäkring, t.ex. frivillig grupplivförsäkring för de anställda vid visst företag, och
inte heller individuell försäkring, t.ex. individuell tjänstepensions- försäkring som tecknas och betalas av arbetsgivare (se i stället avsnitt 4.3 respektive 4.2); dock lämnas vissa uppgifter om arbetsgivares och egenföretagares möjligheter att själva bli anslutna till de olika anställningsförsäkringarna.
De försäkringsformer som behandlas här är
B arbetslöshetsförsäkring, som ger ersättning i form av dagpenning vid arbetslöshet
D försäkring om avgångsbidrag (AGB), som ger ersättning till den som p.g.a. svårigheter på arbetsmarknaden måste lämna sin anställning
D försäkring enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, som ger ersättning för inkomstförlust och kostnader vid arbetsskada
El trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), som ger komplette-
rande ersättning för inkomstförlust och kostnader samt ersättning för ideell skada
D tjänstegrupplivförsäkring (TGL), avtalsgrupplivförsäkring (AGL) och grupplivförsäkring genom avtal (GLA) för lantbruka- re, yrkesfiskare och skogsbrukare Cl avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) EI läkekostnadsförsäkring och garantiförsäkring
El kollektiv pensionsförsäkring, främst enligt ITP-, KTP- och STP—planerna.
Begreppet personförsäkring definieras i 2 å 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 1 kap. 4 å försäkringsrörelselagen (1982:713) som livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Med undan- tag för de båda formerna av arbetsskadeförsäkring är alla de ovan uppräknade försäkringsformerna personförsäkringar enligt denna definition, men som kommer att framgå nedan behöver detta inte betyda att de skall behandlas som personförsäkringar också i den avtalsrättsliga lagstiftningen.
Försäkringsrörelselagen är inte tillämplig på försäkring enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen om arbets- skadeförsäkring, och inte heller på statens grupplivförsäkringar. Försäkringsverksamheten i dessa delar står därför inte under försäkringsinspektionens tillsyn.
4.4.2. Vissa gemensamma bestämmelser m.m.
AMF-försäkringarna Av de i inledningen angivna försäkringarna meddelas El AGB av Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA)
El TFA av Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring (AMF-trygghetsförsäkring)
D TGL av AFA
D AGS av Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkringsaktiebolag (AMF-sjukförsäkring)
D STP av Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktie- bolag (AMF-pensionsförsäkring).
(Vissa motsvarande försäkringsformer meddelas av andra försäk— ringsbolag, men härifrån bortses nu.)
De olika försäkringarna administreras väsentligen gemensamt. AMF-trygghetsförsäkring är ett konsortium bestående av Folksam (50 procent), Skandia (34 procent), Trygg-Hansa (12 procent) och Länsförsäkringsbolagen (4 procent). Övriga försäkringsgivare ägs av SAF och LO med lika delar.
Dessa s.k. AMF-försäkringar är grundade på huvuduppgörelser mellan SAF och LO och, såvitt gäller TFA, även PTK. Samtliga avtal gäller tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid på ett år.
Det första kollektivavtalet för AGB träffades i mitten av 1960- talet. Kollektivavtal beträffande TGL, TFA, AGS och STP kom till stånd för första gången 1962, 1971, 1972 respektive 1973. Beträffan- , de TFA kan nämnas att denna först 1974 kom att omfatta samtliga j privatanställda arbetare och tjänstemän — ursprungligen avsåg den endast vissa kategorier av arbetare.
För AMF-försäkringarna gäller vissa gemensamma villkor om slutande av försäkringsavtal, om garanti, om premiebetalning och om tvistlösning m.m. För försäkringarna finns härutöver villkor för varje försäkring och de övriga bestämmelser som fastställts i överenskommelser som träffats av SAF och LO samt, i fråga om » TFA, även av PTK. Vidare gäller i vissa fall särskilda bestämmelser eller beslut som fastställts av AMF efter godkännande av nämnda arbetsmarknadsparter. Under förutsättning av godkännande från arbetsmarknadsparterna kan enskild arbetsgivare och AMF träffa j överenskommelse om avvikelse från vad som eljest skulle gälla. * Härjämte kan AMF, likaså efter godkännande av arbetsmarknads- " parterna, under löpande avtalstid fastställa ändringar i villkor och övriga bestämmelser.
Vad som sålunda formellt framträder som en möjlighet för försäkringsgivar- na att, med arbetsmarknadsparternas godkännande, ändra villkoren under löpande avtalstid, uppfattas av arbetsmarknadsparterna reellt som en möjlighet för dem att med omedelbar verkan få genomföra sådana nya överenskommelser som de kan träffa under en löpande avtalsperiod; initiativet kommer alltså normalt från arbetsmarknadsparterna.
Här lämnas en kortfattad redogörelse för de gemensamma AMF- villkoren. Parallellt redovisas delar av de allmänna villkor som gäller för företagares egen AMF-försäkring m.m. Det skall beaktas att vad som sägs om företagare gäller också för i företaget verksam make till företagaren.
Arbetsgivarens nyteckning av AMF-försäkring måste numera, oavsett om tecknandet sker frivilligt eller på grund av att arbetsgi- varen är bunden av kollektivavtal, i princip avse samtliga fem försäkringar. Anslutningen måste vara generell också i den bemär- kelsen, att arbetsgivaren inte själv kan välja vilka av hans anställda som skall vara försäkrade. TFA skall omfatta samtliga arbetstagare, alltså även tjänstemännen, medan övriga försäkringar skall gälla för alla arbetare. I båda fallen omfattar anslutningsskyldigheten även sådana arbetstagare som anställs först efter anslutningstidpunkten. En arbetsgivare som i sitt företag har både tjänstemän och arbetare och som på grund av kollektivavtal är skyldig att teckna AMF— försäkringar för någon kategori anställda, är alltså därmed tvungen att teckna samtliga AMF-försäkringar för alla arbetare och TFA även för tjänstemännen. Särskilda regler gäller för utlandstjänstgö- rande och hemarbetstagare.
TFA gäller även för ägare och styrelseledamöter samt make och i vissa fall samboende till sådana personer, även om de inte är anställda i företaget. Härjämte har företagare och make till företagare möjlighet att själva teckna AGS, STP och TGL (men inte AGB) för egen del, förutsatt att företaget har AMF-försäkring. För sådan företagares egen AMF-försäkring gäller de villkor som tillämpas för försäkring av anställda, som tecknas utan kollektivav- talsenlig skyldighet, samt vissa särskilda villkor.
Vidare finns äldre avtal, som nu inte kan utvidgas, om TGL och AGB för arbetare och andra arbetstagare samt en del andra begränsade avtal.
Arbetsgivare tecknar AMF-försäkringarna genom att sända in en för samtliga försäkringar gemensam anmälan till AMF. Avtal anses slutet i och med att AMF avsänder antagande svar — försäkringsbe- kräftelse — till arbetsgivaren. Detsamma gäller för företagares egen AMF-försäkring. Något försäkringsbrev utfärdas inte.
Försäkring för anställda gäller fr.o.m. den tidpunkt som AMF i enlighet med av SAF, LO och PTK godkända regler anger i försäkringsbekräftelsen. Om försäkringen tecknas på grund av
åtagande i kollektivavtal, skall den normalt tecknas med verkan från kollektivavtalets ikraftträdandedatum, även om det innebär att försäkringen kommer att gälla retroaktivt (jfr nedan om garan- tin).
Företagares egen AMF-försäkring gäller om inte annat avtalats fr.o.m. den dag då ansökan om försäkring kom in till AMF, under förutsättning att försäkringen efter prövning kan beviljas med stöd av ansökan.
Reglerna om ikraftträdande av försäkringsavtalet som sådant ger inte svar på frågan när en försäkrad kan få ersättning från försäkringen vid t.ex. sjukdom. Detta avgörs i stället av de för varje försäkring gällande särskilda villkoren om anställningstid m.m. På grund av garantin (jfr nedan) kan i vissa fall utgå ersättning, som betecknas som försäkringsersättning, trots att gällande försäkrings- avtal ännu inte är slutet.
Försäkring för anställda kan inte sägas upp av AMF eller av arbetsgivaren, om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal om försäkring. Även om kollektivavtalet endast avser någon av flera kategorier anställda, är försäkringen ouppsägbar i sin helhet.
Försäkring för anställda, som tecknas utan kollektivavtalsskyldig- het, träder ur kraft tidigast vid utgången av månaden efter den då arbetsgivaren eller AMF sagt upp avtalet. Skäl för uppsägning från AMF kan t.ex. vara premiedröjsmål.
Liksom icke kollektivavtalsgrundad försäkring för anställda, kan företagares egen AMF-försäkring sägas upp till utgången av måna- den efter den då uppsägning skedde. Sägs försäkringen upp av AMF p.g.a. utebliven premiebetalning — vilket kan ske även om dröjsmål med premien avser endast arbetstagarnas försäkringar — och erläggs premien inom två månader från förfallodagen, anses försäkringen dock ha varit i kraft oavbrutet. AMF har rätt att säga upp försäkringen om försäkringstagaren inte längre är företagare eller om förutsättningarna för försäkringsavtalet i övrigt brister. ]
När arbetsgivare på grund av kollektivavtal är skyldig att teckna ; AMF-försäkring, ger de gemensamma villkoren en garantiregel till ; förmån för dem som arbetar inom kollektivavtalets sakliga tillämp- ; ningsområde (jfr nedan angående tjänstemannaförsäkringarna).
Garantin innebär att AMF betalar full ersättning även om ' försäkring inte har tecknats. Även sådan betalning anses som ' betalning från försäkring. Vid premiebetalningsdröjsmål blir det inte j aktuellt att tillämpa garantin; försäkringen gäller trots dröjsmålet.
Garantin gäller inte för AMF-försäkring som är tecknad utan kollektivavtalsskyldighet och inte heller för företagares egen AMF- försäkring. En mellanställning intar sådana anställda som visserligen inte själva har kollektivavtalsenlig rätt till försäkring men som arbetar vid ett företag där en annan grupp av anställda har sådan rätt.
Antag t.ex. att ett företag anställer verkstadsarbetare och kontorsstädare och att det beträffande verkstadsarbetarna, men inte beträffande städarna, finns kollektivavtal om försäkring. Antag vidare att trots kollektivavtalet någon försäkring inte har tecknats och att det inträffar ”försäkringsfall” för en verkstadsarbetare och en städare. Verkstadsarbetaren, som har den kollektivavtalsgrundande rätten, får då på grund av garantiregeln genast ersättning från AMF. Städaren däremot omfattas inte av garantin. I stället söker AMF — ytterst med vitesföreläggande — förmå arbetsgivaren att teckna den generella försäkring för alla sina arbetare, som han enligt kollektivavtalet och villkoren i förening (jfr ovan) är skyldig att ha. Lyckas detta, tecknas försäkringen fr.o.m. den tidpunkt som bestämts i kollektiv- avtalet, och därmed förvandlas den händelse som drabbat städaren till ett ersättningsgrundande försäkringsfall. Om AMF däremot misslyckas med att få försäkringsavtal till stånd, t.ex. därför att arbetsgivaren dessförinnan försätts i konkurs, blir städaren utan ersättning.
Premie för försäkringar för anställda beräknas i procent av företagets årslönesumma, bestämd i huvudsak på samma sätt som i ATP- systemet, för samtliga arbetare och — i fråga om TFA för tjänstemän — alla tjänstemän. Som huvudregel gäller att samma premiesats skall tillämpas för alla arbetsgivare. För varje försäkring skall gälla samma premiesats för alla personalkategorier, dock att TFA-premien av AMF, efter godkännande av arbetsmarknadsparterna, kan bestäm- mas olika för å ena sidan arbetare och å andra sidan tjänstemän och övriga anställda. Debiteringen sker gemensamt för alla fem försäk- ringarna.
Premien för företagares egen TGL fastställs direkt i kronor. I övrigt gäller reglerna för anställdas försäkring. Debiteringsunderlag för AGS och STP är, om inte företagaren är att betrakta som anställd, nettointäkten av rörelsen.
Beräkningen av premierna ansluter alltså nära till vad som gäller för den allmänna försäkringen, men avviker avsevärt från vad som tillämpas vid individuell försäkring där premierna differentieras efter risken för försäk- ringsfall. Det finns sålunda ingen direkt relation mellan den premie som en arbetsgivare betalar och de försäkringsbelopp som med hänsyn till ålders- sammansättning m.m. kan tänkas bli utbetalda till de anställda i just hans företag. Premieberäkningen skall i stället leda till utjämning mellan samtliga företag, som är anslutna till systemet.
Premiesystemet för AMF-försäkringarna har i avseende på riskförsäkring- arna (AGB, TFA, TGL och AGS) vissa likheter med vanlig gruppförsäk- ring, där utjämning av riskpremien kan förekomma mellan olika åldrar, yrkeskategorier etc.
STP-pensionen finansieras genom det s.k. kapitaltäckningssystemet, som inte förekommer inom individuell försäkring. De STP-premier som tas ut under ett kalenderår används till att bygga upp en premiereserv (pensions- kapital) för årets nyblivna STP-pensionärer så att deras framtida pension är tryggad. För de arbetstagare som pensioneras först nästkommande år eller senare byggs i förväg inte upp några pensionsfonder; formellt kan försäkringsbolaget inte anses ha gjort några pensionsutfästelser mot dessa personer.
En mera utförlig beskrivning av premieberäkning finns i försäkringsverk- samhetskommitténs delbetänkande Soliditet och skälighet i försäkringsverk- samheten (SOU 1986:8 s. 165 ff).
Även den mera begränsade fondbildning som förekommer inom STP- systemet leder normalt till att det uppstår ett visst överskott. Detta beror på att den verkliga ränteavkastningen är högre än den beräknade samtidigt som övriga beräkningsantaganden (rörande dödlighet m.m.) är betryggande. Överskottet används i första hand till återbäring i form av pensionstill-
lägg.
Premien för AMF—försäkringarna betalas i två omgångar. Under löpande försäkringsår betalas, som huvudregel uppdelad på sex gånger, preliminär premie, grundad på företagets beräknade årslö- nesumma. Påföljande år beräknas slutlig premie som regleras genom att skillnaden inbetalas respektive återfås. Om den preliminära premien är lägre än den slutliga kan arbetsgivaren bli skyldig att utge ränta enligt räntelagen.
Den för tjänstemän gällande ITP-planen ger arbetsgivare vissa möjligheter att i stället för att teckna försäkring klara ålderspensio- neringen av sina anställda på egen risk (se nedan). Någon sådan möjlighet finns inte inom AMF-systemet. Däremot kan STP- premien få betalas med revers med femtonårig amorteringstid, s.k. STP-lån. Förutsättningen är att arbetsgivaren beviljas kreditförsäk- ring i Arbetsmarknadsförsäkringar, ömsesidigt kreditförsäkringsbo- lag (AMF-kreditförsäkring), som då går i borgen för arbetsgivarens skuld till AMF-pensionsförsäkring. Trots att arbetsgivaren står i skuld till försäkringsgivaren med belopp motsvarande premien, är försäkringen tekniskt sett betald.
Vid dröjsmål med premiebetalningen gäller olika regler beroende på om försäkringen har tecknats till följd av kollektivavtalsskyldighet eller inte.
När det gäller försäkring som är tecknad p.g.a. skyldighet i kollektivavtal försöker AMF — i sista hand genom ansökan om betalningsföreläggande och utmätning — driva in den obetalda premien jämte ränta och indrivningskostnader. Däremot kan försäk- ringen, som ovan antecknats, inte sägas upp.
Om förfallen premie inte har erlagts för frivilligt tecknad försäk- ring, säger AMF upp försäkringen med en månads varsel. I uppsägningsbrevet uppmanas arbetsgivaren att underrätta sina anställda om att försäkringen upphör. Däremot kan AMF inte underrätta de enskilda försäkrade; innan försäkringsfall inträffat vet AMF som regel inte vilka som är försäkrade. Någon möjlighet för de enskilda att teckna fortsättningsförsäkring finns inte.
SAF, LO och PTK har träffat överenskommelser om särskilda nämnder för de olika AMF-försäkringarna. Dessa skall bl.a. svara för tolkning av försäkringsvillkor samt bestämmelser i andra av nämnda arbetsmarknadsparter träffade eller godkända överenskom-
melser som berör AMF-försäkringarna.
Tvister om tolkning och tillämpning av försäkringsavtal eller försäkringsvillkor skall i sista hand avgöras av en särskild skilje- nämnd, om någon av parterna i tvisten begär det. Skiljenämnden består av två ledamöter utsedda av SAF och två ledamöter utsedda av LO. I tvister som rör TFA skall nämnden utökas med en ledamot utsedd av SAF och en ledamot utsedd av PTK. De så utsedda ledamöterna skall gemensamt utse opartisk ordförande. Sådan nämnd kan också ha att pröva bl.a. tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna AMF-försäkring. Innan en tvist tas till avgörande av skiljenämnden skall ärendet ha behandlats av en sådan nämnd som nämnts ovan.
Skiljeklausulen var tidigare tvingande och underkändes i ett par hovrättsavgöranden rörande det av SAF och LO gemensamt ägda AFA. Domstolarna uttalade väsentligen, att ett förfarande som innebär att samtliga eller flertalet skiljemän utses av ägarna till det bolag som är ena parten i försäkringsförhållandet inte kan godtas som rättegångshinder (invändningen träffade alltså inte TFA). I ett mål som gällt den tjänstegrupplivförsäkring som meddelas av Kommunernas Försäkringsaktiebolag och som rört en i huvudsak på likartat sätt utsedd skiljenämnd har högsta domstolen emellertid uttalat bl.a. att de arbetsmarknadsorganisationer som fattat beslut om försäkringen måste antas vara intresserade av att inträffade försäkringsfall regleras enligt vad som avsetts med de av dem gemensamt urformade försäkringsvillkoren. Högsta domstolen anförde att ”sättet för utseende av skiljenämnden ger därför inte anledning till erinringar som skulle kunna föranleda att Skiljeklau- sulen lämnas utan avseende enligt 36å avtalslagen.” (NJA 1981 s. 1205.)
Numera fordras för att skiljeförfarande skall komma till stånd att någon av parterna påkallar sådant förfarande. AMF brukar i praktiken alltid överlämna till den enskilde att välja form för tvistlösning.
Slutligen innehåller de allmänna villkoren en force majeurebe- stämmelse som friskriver AMF och arbetsgivaren från ansvar för dröjsmål p.g.a. krig, strejk m.m.
I de gemensamma AMF-villkoren anges att för anställd hos arbetsgivare som driver varaktig verksamhet i Sverige gäller försäk- ringsavtal om AMF-försäkringarna vid utlandstjänstgöring i den omfattning och på det sätt som framgår av särskilda bestämmelser om AMF-försäkringarna vid utlandstjänstgöring. Av dessa bestäm- melser följer att den som är anställd av en svensk arbetsgivare och som på hans uppdrag tjänstgör utomlands omfattas av AGB, TFA, TGL, AGS och STP, dock med vissa skillnader i förhållande till vad som gäller annars för dessa försäkringar. Som en särskild förutsätt-
ning för att försäkringarna skall ge skydd också vid utlandstjänstgö- ring gäller att den anställde omedelbart innan han påbörjar utlandstjänstgöringen omfattas av svensk arbetsskadeförsäkring eller svensk arbetslöshetsförsäkring eller fullgör utlandstjänstgöring som omfattas av de särskilda bestämmelserna om AMF-försäkring- arna vid utlandstjänstgöring.
Som ovan nämnts finns det inom andra delar av näringslivet försäkringsanordningar som ansluter till de i detta avsnitt främst beskrivna. Här bör nämnas de avtalsförsäkringar som gäller för arbetare inom kooperationen och den kommunala sektorn, vilka praktiskt taget helt liknar AMF-försäkringarna.
Lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogsbrukarnas försäkringspaket
Efter förebild av AMF-försäkringarna infördes år 1978 ett gruppför- säkringspaket för dem som är verksamma som företagare inom lantbruket (se prop. 1977/78:154 s. 44 f och 70, JoU 1977/78:34 s. 4 och 18 samt rskr. 1977/78:348). Paketet omfattar trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) och grupplivförsäkring genom avtal (GLA).
Den 1 juli 1983 infördes ett gruppförsäkringspaket även för dem som är verksamma som företagare inom yrkesfisket (se prop. 1982/83:171 s. 6 och 11, JoU 1982/83:38 s. 3 och 5 samt rskr. 1982/832337). Liksom inom lantbruksområdet omfattar paketet för yrkesfiskarna TFA, AGS och GLA.
Sedan den 1 juli 1986 omfattas även inom skogsbruket verksamma % företagare av ett gruppförsäkringspaket, även det avseende TFA, l AGS och GLA (se prop. 1985/86:100, bil. 11 s. 57, JoU 1985/86:13 s. i 48 samt rskr. 1985/862165; jfr även KU 1984/85:35 s. 25 ff och 371 ff).1
Avtal om försäkringarna sluts mellan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) och LRF/Sveriges ] Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) på ena sidan och respek- j tive försäkringsgivare på andra sidan. Villkoren skall i förväg ! godkännas av statens jordbruksnämnd vad gäller lanbrukarnas och yrkesfiskarnas försäkringar och av Skogsstyrelsen beträffande skogs- brukarnas försäkringar. Jordbruksnämnden och Skogsstyrelsen inhämtar i sin tur yttrande från försäkringsinspektionen. För försäkringarna inom lantbrukets och fiskets område avsätts medel till premierna i de årliga uppgörelserna inom dessa områden. Medlen betalas ut till LRF respektive SFR, som har hand om premiebetal-
' Sedan den 1 oktober 1986 omfattas också vissa renskötare av ett gruppförsäkrings- paket innefattande TFA, AGS och GLA.
ningen. Försäkringarna inom skogsbrukets område finansieras genom medel ur skogsvårdsavgifterna; medlen betalas till LRF/SSR, som ansvarar för premiebetalningen.
Försäkringsgivare till TFA och AGS är AMF-trygghetsförsäkring respektive AMF-sjukförsäkring. GLA meddelas av ett konsortium bestående av Folksam och Skandia, där Folksam och Förenade Liv är försäkringsgivare.
Det finns inte några gemensamma villkor för försäkringarna, liknande de i föregående avsnitt beskrivna AMF-villkoren. Vissa delar av villkoren är dock ungefär desamma för alla tre försäkring- arna och kan därför lämpligen beskrivas här.
Försäkringarna inom lantbrukets område omfattar alla såsom egna företagare verksamma lantbrukare mellan 16 och 65 år — sålunda inte bara medlemmar i LRF — under förutsättning att lantbrukaren under något av de två föregående beskattningsåren uppfyllt två krav. Han skall ha varit verksam vid ett lantbruksföretag, vars kontanta bruttointäkter av växtprodukter och/eller djur och produkter därav uppgått till minst 15 000 kr, och han skall såsom egen nettointäkt av verksamheten ha deklarerat minst 7 500 kr. Om bruttointäkten vid lantbruksföretaget uppgått till minst 100 000 kr under något av nämnda två år behöver kravet på nettointäkt inte vara uppfyllt för att försäkringen skall gälla; det är då tillräckligt att inkomst från företaget överhuvud deklarerats av vederbörande. Såvitt gäller AGS förutsätts vidare att vederbörande har en av försäkringskassan fastställd sjukpenninggrundande inkomst från lantbruksverksam- het.
Lantbrukare som vid arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller arbets- skada haft rätt till ersättning från AGS eller TFA och som till följd av sjukdomen eller arbetsskadan inte har kunnat uppfylla intäkts- och inkomstkraven omfattas trots det av försäkringen. Detsamma gäller för nyetablerad lantbrukare som visserligen inte ännu har uppfyllt kraven men som med hänsyn till påbörjad produktion och arbetsin- sats kan antas komma att uppfylla dem under något av de närmast kommande två hela beskattningsåren.
Som lantbrukare räknas också i lantbruket verksam make och sådan sambo som enligt kommunalskattelagen jämställs med make samt delägare i dödsbo, handelsbolag, kommanditbolag eller aktie- bolag som driver lantbruk, om delägaren gör en arbetsinsats i lantbruket om minst 400 timmar per år och, i fråga om aktiebolag, äger minst 10 procent av aktierna.
Försäkringarna inom fiskets område omfattar yrkesfiskare, som är verksamma som företagare och som utövar fiske i traditionella svenska fiskevatten och som är mellan 16 och 65 år. Som yrkesfiskare anses den som har licens för yrkesfiskare eller som är medlem i fiskelag som har sådan licens samt den som utan att ha licens under
större delen av året har fisket som enda yrke eller huvudyrke. För att försäkringen skall gälla krävs dessutom att yrkesfiskaren för något av de två senaste beskattningsåren har deklarerat en nettointäkt av fiske som överstigit 22 000 kr eller en kontant bruttointäkt av fiske som uppgått till lägst 40 000 kr. Liksom inom lantbruksområdet gäller beträffande AGS dessutom ett särskilt krav; vederbörande skall ha en av försäkringskassan fastställd sjukpenninggrundande inkomst från fiskeverksamhet. Då det gäller TFA ges även yrkesfiskare som endast är tillfällig medlem i ett fiskelag rätt till ersättning om han som ordinarie medlem skulle ha uppfyllt något av de nyssnämnda inkomstkraven.
Också yrkesfiskaren ges rätt till försäkringsersättning även om han på grund av sjukdom eller arbetsskada inte uppfyllt intäkts- och inkomstkraven, allt under förutsättning att han vid arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller arbetsskada haft rätt till ersättning från AGS eller TFA. Liksom beträffande lantbrukare gäller försäkringen för nyetablerad yrkesfiskare som inte uppfyller inkomstkraven men som med hänsyn till arbetsinsatsen kan antas komma att uppfylla dem under något av de närmast kommande två hela beskattningsåren.
Försäkringarna inom skogsbrukets område omfattar skogsbruka- re, som är verksam i egen skogsbruksrörelse på fastighet med åsatt skogsbruksvärde och som är mellan 16 och 65 år. Beträffande AGS och GLA krävs dessutom att skogsbrukaren har eller under något av de två senaste åren har haft en av försäkringskassan fastställd sjukpenninggrundande inkomst på lägst 6 000 kr av egen verksamhet i skogsbruksrörelse.
Som skogsbrukare räknas också i skogsbruksrörelsen verksam make och sådan sambo som enligt kommunalskattelagen jämställs med make samt delägare i dödsbo, handelsbolag, kommanditbolag och aktiebolag som driver skogsbruk — i fråga om aktiebolag dock endast den som innehar minst 10 procent av aktierna.
Samtliga försäkringar har en force majeurebestämmelse, som friskriver LRF, SFR, LRF/SSR och respektive försäkringsgivare från ansvar för dröjsmål mot den som har rätt till ersättning. Vidare har TFA och AGS — men inte GLA — bestämmelser om att tvister skall | lösas av den skiljenämnd som löser motsvarande tvister rörande ; anställda. .
Villkoren för försäkringarna kan ändras under löpande försäk- l ringstid. Om villkoren för AGS eller TFA för anställda ändras (se föregående avsnitt), kan försäkringsgivaren ensidigt fastställa mot- svarande ändringar i lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogsbrukar— nas försäkringar. Om en ifrågasatt ändring avser en för lantbrukarna, yrkesfiskarna eller skogsbrukarna särskild bestämmelse krävs däre- mot godkännande av LRF, SFR respektive LRF/SSR. Ändringar i villkoren för GLA kan under löpande avtalstid ändras endast efter
godkännande av LRF, SFR respektive LRF/SSR.
Gruppavtalen löper ett år i taget med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader. Angående ikraftträdande och upphörandet för enskild lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukarna, se nedan i avsnitten om de särskilda försäkringarna.
Rätt till individuell fortsättningsförsäkring föreligger enligt GLA- avtalen men inte vid de båda övriga försäkringarna. Rätten skall utnyttjas inom tre månader från det att lantbrukaren, fiskaren respektive skogsbrukaren har lämnat gruppavtalet.
SAF/PTK-försäkringarna m.m.
SAF och PTK träffade år 1976 två uppgörelser om försäkring. (Uppgörelserna hade föregåtts av andra, liknande överenskommel- ser.) Den ena avser industrins och handelns tilläggspension (ITP- planen), den andra tjänstegrupplivförsäkring (TGL). TGL gäller nu p.g.a. utebliven uppsägning tills vidare med en månads ömsesidig uppsägningstid medan ITP-planen gäller tills vidare med tre måna- ders uppsägningstid. Till ITP-uppgörelsen ansluter sig den s.k. ITPG-planen, se nedan.
Försäkring enligt ITP-planen meddelas av Försäkringsbolaget SPP, ömsesidigt (SPP). Planen omfattar
ålderspension
ITPK (kompletteringspension) delpension
sjukpension familjepension
särskild änkepension särskild änklingpension.
DDDDDDD
TGL meddelas av SPP, Förenade Liv, Folksam samt RKA.
SPP startade sin verksamhet 1917. Fram till 1960 grundlades de principer och produkter som skulle komma att övertas av arbets- marknadsparterna. Den första ITP-planen presenterades 1960, dock endast i form av en rekommendation. Först 1969 tecknades kollektivavtal om ITP och TGL. Det första helt bindande kollektiv- avtalet skulle emellertid dröja till 1974.
ITP- och TGL-försäkring (pensioneringsavtal) kan tecknas bara av arbetsgivare och i princip bara till förmån för tjänstemän och arbetsledare. Försäkringen kan emellertid också omfatta arbetsgi- varen själv, och arbetsgivaren får då behålla sin försäkring även om alla hans anställda slutar. Däremot kan inte en egen företagare utan anställda (men väl den ende anställde i ett av honom själv helägt aktiebolag) teckna försäkring för sig själv.
Nyteckning av individuell ITP- eller TGL-försäkring förekommer alltså inte. Däremot har den som lämnar sin befattning hos en SPP-ansluten arbetsgivare rätt att utan hälsoprövning fortsätta den för honom tecknade försäkringen som direktbetalare (jfr också nedan). Härvid försvinner dock vissa förmånsslag, och en del andra förmåner ”fryses” på högst den lönenivå som gäller vid avgången ur tjänst. Den som inte vill ha fortsättningsförsäkring, får fribrev på den intjänade rätten till ålderspension, ITPK-pension och familjepen- sion; övriga förmånsslag är inte förenade med fribrevsrätt. Om arbetstagaren senare får ny anställning hos en arbetsgivare som är ansluten till ITP-planen, anknyts hans tjänstepensionrätt till det tidigare fribrevet. Om han tar anställning inom annat avtalsområde än SAF-PTK beräknas pensionsrätten i den nya anställningen med tillgodoräknande av tjänstetid (se nedan under beskrivning av förmånerna) inom ITP och från denna pensionsrätt avräknas fribrevet i SPP. Den som byter i motsatt riktning behandlas i princip på samma sätt.
Anslutning till ITP eller TGL skall, för arbetsgivare som p.g.a. kollektivavtal är skyldig att teckna sådan försäkring, vara generell i den bemärkelsen att försäkring måste tecknas för samtliga tjänste- män och arbetsledare i företaget som omfattas av den för parterna gemensamma befattningsnomenklaturen, både sådana som är anställda vid anslutningstidpunkten och sådana som anställs senare. (Vad som i fortsättningen sägs om tjänstemän gäller även för arbetsledare.) Ägare och högre tjänstemän som inte omfattas av kollektivavtalet kan frivilligt anslutas till ITP-planen och TGL. Som regel tecknas inte ITP-försäkring för den som vid anställningens början har mindre än tre år kvar till ordinarie pensionsålder (se närmare nedan).
Även arbetsgivare som tecknar försäkring utan att vara skyldig därtill enligt kollektivavtal måste i princip enligt SFP:s bestämmelser ha generell anslutning både för sådana tjänstemän och arbetsledare som skall anställas i framtiden och för dem som är anställda då försäkringen tecknas.
SPP meddelar pensionsförsäkring bara enligt ITP-planen och ett litet antal likartade planer.
Pensioneringsavtalet mellan arbetsgivaren och SPP träder i kraft när SPP får in en ansökan om generell anslutning med uppgift om de tjänstemän som skall försäkras; individuell anmälan av tjänstemän behöver dock inte göras förrän de fyllt 28 år. (Här är alltså en skillnad i förhållande till AMF-försäkringarna, där försäkringsgivaren före försäkringsfall som regel inte vet vilka som är försäkrade.) Om arbetsgivaren enligt kollektivavtal har varit skyldig att ansluta företaget redan tidigare, kan avtal tecknas retroaktivt. Försäkring- arna för de enskilda tjänstemännen blir gällande i och med att
pensioneringsavtalet ingås eller senare då anställningen påbörjas. (För att tjänstemannen skall vara berättigad till försäkringsersättning kan härutöver gälla ytterligare villkor; se nedan om de särskilda försäkringarna, avsnitt 4.4.3.)
Kollektivavtalsgrundad försäkring om ITP kan inte sägas upp av någon av parterna så länge arbetsgivaren är bunden av kollektivav- tal. Förhållandet är detsamma beträffande TGL, dock att avtal om TGL kan sägas upp om arbetsgivaren samtidigt tecknar ny sådan försäkring i något av de övriga TGL-bolag som nämnts ovan.
Icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare kan säga upp sitt pensio- neringsavtal. SPP brukar då informera samtliga tjänstemän varvid de erbjuds att fortsätta sina försäkringar som direktbetalare.
Försäkringstagare till direktbetald fortsättningsförsäkring kan säga upp försäkringen på samma villkor som gäller för andra pensionsförsäkringar.
SAF/PTK—uppgörelserna om ITP och TGL innehåller garantimo- ment, som innebär att den enskilde tjänstemannen och hans efterlevande hålls skadeslösa vid försummelse av arbetsgivaren att fullgöra den på kollektivavtalet grundade skyldigheten att teckna och vidmakthålla försäkring för alla sina tjänstemän. Försummelsen kan innebära att arbetsgivaren helt har underlåtit att anmäla viss tjänsteman till försäkringen eller uppgett för lågt lönebelopp eller att han har underlåtit att betala premier.
Till skillnad mot vad som gäller vid AMF-försäkringarna, berä- knas premien för ITP-försäkringen individuellt för varje försäkrad. Premien fastställs dock efter vissa kollektiva antaganden. Till stor del är premien beroende av den försäkrades ålder. I den s.k. kollektiva riskförsäkringen (se nedan) som ingår i ITP är premien emellertid helt åldersoberoende. Även vid beräkning av premien för bl.a. ålderspension i ITP-planen följer man inte helt de försäkrades ålder; här sker en partiell åldersutjämning så att arbetsgivarnas kostnader för de äldsta anställda inte blir alltför betungande. Också premiebe- räkningen vid fortsättningsförsäkring har vissa kollektiva inslag. — Vad angår TGL gäller att försäkringsbolagen tillämpar en enhets- premie för alla anställda; mellan bolagen sker dock i efterhand en utjämning av kostnaderna för försäkringen med hänsyn till bl.a. åldersfördelningen bland de försäkrade.
Premierna betalas månadsvis efter debitering från SPP; det förekommer inte någon uppdelning på preliminär och slutlig premie. Om premie inte betalas i rätt tid, skall det gå ut en påminnelse, varefter försäkringen skall gå över till fribrev. På grund av garantireglerna, vilka som ovan nämnts tillämpas för alla som har generell anslutning, säger SPP emellertid i praktiken inte upp försäkringen. I stället krävs arbetsgivaren ytterligare ett par gånger på premien, varefter ansökan om betalningsföreläggande tillgrips.
Som regel går SPP inte så långt som till att begära företaget i konkurs.
Huvuddelen av de premier som arbetsgivaren betalar för ålders- pension i ITP-systemet fonderas i SPP och används vid framtida pensionsutbetalningar till de tjänstemän som vid tidpunkten för premiebetalningen är anställda vid företaget. Som framgått av den tidigare redogörelsen för STP föreligger alltså en betydande skillnad mellan de bägge pensionssystemen. Den tjänsteman som slutar sin anställning utan att träda i tjänst hos annat företag som omfattas av ITP har sålunda kvar en viss rätt till pension i form av fribrev. Någon motsvarande rätt har inte den arbetare vars anställning upphör.
I försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten redogörs närmare för premiebe- räkningen inom ITP-planen (SOU 1986:8 s. 167). I samma betän- kande (s. 168 f) beskrivs också hur man utnyttjar det överskott som uppstår i SFP:s verksamhet (jfr vad ovan anförts om överskott inom STP-systemet). Det kan dock nämnas här att överskottet sedan flera år används för att värdesäkra pensionerna under den tid som de betalas ut. Man tar alltså inte — som vid individuell försäkring — vid fördelningen av överskottet hänsyn till de enskilda försäkringarnas bidrag till uppkommet överskott. Under senare tid har öppnats en möjlighet att också använda överskottet i SPP till att räkna upp värdet av meddelade fribrev och till att ge viss premieåterbäring.
SAF/PTK-uppgörelserna innehåller — liksom SAF/LO-avtalen — föreskrift om att den vanliga förhandlingsordningen för kollektivav- talstvister skall gälla också för försäkringsuppgörelserna. Tvister om | ITP och TGL skall prövas av en särskild nämnd — pensionsskilje- i nämnden — som vid vite kan ålägga arbetsgivare att fullgöra sina ; skyldigheter angående ITP och TGL. Frågan om utdömande av vite ' prövas av skiljenämnd enligt lagen om skiljemän.
Medan STP alltid måste försäkras (arbetsgivaren kan dock få låna 1 till premien) erbjuder ITP-planen en annan möjlighet. Arbetsgi- ** varen kan efter särskild prövning få ta ålderspensioneringen på egen : risk, dvs. utan försäkring i SPP. Detta sker genom avsättningar i företagets bokslut (”Avsatt till pensioner”) och genom att arbetsgi- varen tecknar kreditförsäkring för pensionsförpliktelsen i Försäk- ringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG). Konstruktionen innebär att FPG går i borgen för arbetsgivarens pensionsutfästelse. Om FPG tvingas infria sin utfästelse, sker det genom att FPG mot engångspremie tecknar erforderliga försäkringar i SPP. Pensioner ( direkt från arbetsgivaren beräknas av och betalas ut genom *" Pensionsregistreringsinstitutet (PRI). PRI är en ideell förening bildad av SAF, SIF och SALF. PRI och SPP har gemensam förvaltning.
En anställd, som har sin ålderspensionsrätt tryggad genom
FPG/PRI-systemet och som lämnar sin anställning, har rätt att teckna ””fortsättningsförsäkring”* i SPP på samma sätt som om arbetsgivaren haft även ålderspensioneringen försäkrad där. Nöjer han sig med fribrevet kan utfästelsen härom ligga kvar hos den f.d. arbetsgivaren, som emellertid också kan lösa in fribrevet i SPP.
Här skall också nämnas att SAF och PTK år 1985 träffat överenskommelse om ”Avtal om social trygghet för tjänstemän vid utlandstjänstgöring”. Avtalet gäller för tjänstemän tillhörande vissa befattningsskikt som på svensk arbetsgivares uppdrag tjänstgör utomlands och som omedelbart före utlandstjänstgöringens påbör- jande har omfattats av svensk arbetsskadeförsäkring eller svensk arbetslöshetsförsäkring eller har fullgjort utlandstjänstgöring som omfattas av avtalet. Genom avtalet omfattas utlandsanställd tjänste- man av TGL, ITP—planen och TFA, de två senare dock med vissa ändringar och tillägg i förhållande till vad som annars gäller för dessa försäkringar. Avtalet innebär också att den utlandsanställde genom arbetsgivarens försorg skall få skydd genom en särskild läkekost- nadsförsäkring samt att arbetsgivaren — om tjänstemannen vid sjukdom t.ex. inte får sjukersättning som motsvarar svensk sjukpen- ning — i allmänhet skall utge ersättning upp till en nivå som motsvarar svensk sjukpenning.
Enligt överenskommelsen mellan SAF och PTK får arbetsgivare i stället för att teckna läkekostnadsförsäkring åtaga sig att själv svara för de förmåner som följer med försäkringen. Arbetsgivaren måste då dock teckna en garantiförsäkring i ett särskilt kreditförsäkrings- bolag som skydd för åtagandet.
KTP-planen är resultatet av en uppgörelse mellan å ena sidan Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och å den andra Handelsanställdas förbund respektive Svenska Industritjänsteman— naförbundet, Sveriges Arbetsledarförbund, Sveriges Civilingenjörs- förbund, Handelstjänstemannaförbundet och Försäkringstjänst'e- mannaförbundet. Den gäller för tjänstemän och arbetsledare inom kooperationen och kooperationen närstående företag. Administra- tionen handhas av Kooperationens Pensionsanstalt (KP).
KTP-planens regler om försäkringsavtalets ikraftträdande, garan- ti, efterskydd m.m. är i allt väsentligt desamma som enligt ITP-planen. Däremot saknas möjligheter att teckna individuell fortsättningsförsäkring. TGL för tjänstemän inom kooperationen tecknas i Folksam (se nedan).
Information
Frågorna om information till de försäkrade om kollektivavtalsgrun— dad försäkring hör till dem som kommer att kräva särskild uppmärksamhet av lagstiftaren (se avsnitt 18.2 nedan). Ämnet är
också föremål för stort intresse från arbetsmarknadsparternas sida, och det görs betydande insatser för att de försäkrade i olika skeden skall ha tillgång till den information de behöver (jfr NU 1984/85:36, s. 4 f och 9 ff).
Såvitt gäller AMF-försäkringarna, lämnas för närvarande infor- mation till de anställda genom att AMF en gång om året tillställer arbetsgivaren s.k. försäkringsbesked med information om gällande villkor, vilka arbetsgivaren skall dela ut till de anställda. Någon mera individuell information kan AMFi regel inte lämna, eftersom AMF före försäkringsfall som regel inte vet vilka personer som är försäkrade. En form av individualiserad anmälan förekommer inom AMF-systemet vid STP: arbetsgivaren rapporterar årligen pensions-
. grundande anställningstid samt arbetad tid för varje anställd som omfattas av STP. Genom samkörningar mellan de olika AMF- försäkringarna försöker man fånga upp vissa skadefall. Man kontrol- lerar t.ex. att TGL-anmälan gjorts i de fall AGS-ersättning ej längre utgår p.g.a. dödsfall.
Om tjänstemännens pensionsförsäkringar (ITP- och KTP-planer- na) lämnas information genom att försäkringsgivaren minst en gång om året sänder ut individuella pensionsbesked till de anställda. Av beskeden framgår vilka förmåner av olika slag tjänstemannen och hans efterlevande är berättigade till och de uppgifter om lön, tj änsteår m.m. som beräkningen grundar sig på. Härjämte lämnas en del allmänna upplysningar om planen som sådan. Beskeden distri- bueras normalt till de anställda genom arbetsgivaren; på särskild begäran och vid fribrev expedieras de direkt till den försäkrade. *;
För tjänstemännens TGL-försäkring lämnas information på sam- l ma sätt som för AMF-försäkringarna, dvs. genom icke individuella försäkringsbesked som distribueras via arbetsgivarna. Från SPP lämnas dock information även om TGL-försäkringen genom särskild anteckning i pensionsbeskeden.
En mycket omfattande informationsverksamhet bedrivs av arbets- givar- och arbetstagarorganisationerna. Genom särskilda överens- kommelser mellan SAF, LO och PTK om informationsverksamhet på AMF-området respektive mellan SAF och PTK om informations- verksamhet på ITP/TGL-området avsätts varje år medel till parterna för information på såväl arbetstagarsidan som arbetsgivarsidan. Informationsverksamheten skall avse att sprida erforderlig informa- , tion till alla berörda arbetsgivare och arbetstagare, oavsett om dessa 1 är medlemmar i de avtalsslutande organisationerna eller inte. På arbetstagarsidan sker t.ex. utbildning av s.k. försäkringsrådgivare ,som skall finnas på alla större arbetsplatser, annonsering, utgivning av trycksaker, studiecirkelverksamhet m.m. Arbetsgivarsidans information är främst inriktad på regionala konferenser på 1/2—1 dag där man vänder sig till såväl små som stora företag, flerdagskurser för
företagens handläggare av försäkringsfrågor samt trycksaker. En direkt uppsökande verksamhet bedrivs gentemot företag som enligt uppgift är skyldiga genom kollektivavtal att ansluta sig till AMF- försäkringarna resp. ITP/TGL men ännu inte gjort detta.
Informationen om lantbrukarnas och yrkesfiskarnas försäkringar erbjuder särskilda problem, eftersom försäkringarna omfattar även lantbrukare och fiskare som inte är medlemmar i LRF respektive SFR.
Inom LRF har man lagt ner åtskilligt arbete för att nå ut med information på flera olika sätt. Arbetet avser dels spridande av allmän information, dels särskild verksamhet för att spåra upp möjliga försäkringsfall, som inte har anmälts av den försäkrade.
Allmän information lämnas på flera sätt. I samband med att försäkringarna infördes, och ett par gånger därefter, har LRF genom lantbrukarnas producentregister tagit fram namn och adresser till ägare och arrendatorer till samtliga jordbruksfastigheter i riket (utom de allra minsta) och skickat ut information om försäkringarna. Denna information har gått ut till ca 150 000 personer, att jämföra med det beräknade antalet faktiskt omfattade personer, som är ca 110 000. Härjämte lämnas fortlöpande och på olika sätt information i tidningen Land, som går ut i ca 440 000 exemplar, och i samband med lantbruksutställningar och liknande. Vidare finns på LRF:s länsför- bund och driftsbyråer försäkringskunniga personer, som vid tillfälle och behov ger information. LRF har omkring 1 600 lokalavdelningar som var och en bl.a. ger råd och hjälp angående trygghetspaketet till alla inom avdelningens område, oavsett om de är medlemmar i förbundet eller ej.
Den uppsökande verksamheten har avsett GLA, AGS och TFA. Beträffande GLA har man ur statistiken över rikets totalbefolkning tagit fram uppgifter om avlidna lantbrukare och till deras efterlevan- de sänt en underrättelse om att den avlidne eventuellt kan ha omfattats av försäkringen. Efter förebild av en aktion som tidigare genomförts av ett av LO-förbunden, har man försökt att ur riksförsäkringsverkets register få fram uppgifter om lantbrukare som varit långvarigt sjuka eller blivit förtidspensionerade. Genom dessa åtgärder har emellertid inte framkommit många fall där AGS kunnat utnyttjas. Beträffande TFA—försäkringen anses att denna är allmänt känd; det kan här noteras att försäkringskassorna alltid underrättar AMF-trygghetsförsäkring om anmälda arbetsskador.
LRF har också genom samarbete med den s.k. Avbytartjänsten försökt sprida kunskap om trygghetspaketet. Avbytartjänsten har omkring 2000 anställda, som kan tillse att anmälan görs då en lantbrukare drabbas av sjukdom eller olycksfall.
Företzgna undersökningar visar att endast ca sjuttio procent av lantbrukarna känner till försäkringarna. Inom LRF anser man
emellertid att med de insatser som görs från förbundets sida utgår ersättning i alla de fall där ett försäkringsskydd följer av trygghets- paketet.
Också inom SFR, som anser sig ha i det närmaste total anslutning av landets yrkesfiskare, försöker man på olika sätt sprida informa- tion om försäkringsskyddet. Av förbundets drygt 6 000 medlemmar har 3 500 — 4 000 medlemmar sådana inkomster att de skyddas av försäkringarna. Information lämnas vid förbundets årliga kongress, vid regionala kongresser och vid avdelningarnas årsmöten. Dess- utom lämnas fortlöpande information i förbundstidningen Yrkes- fiskaren. Slutligen skickar förbundet en gång per år till medlemmar- na försäkringsbesked med en beskrivning över villkoren för de tre försäkringarna. Enligt förbundets uppfattning har yrkesfiskarna god kännedom om försäkringarna; även det fåtal fiskare som står utanför förbundet anses bl.a. genom kontakter med arbetskamrater ha kunskap om försäkringsskyddet.
Då förbundet har erfarit att en medlem har avlidit, kontrolleras att de efterlevande utnyttjar de rättigheter som följer av försäkringspa— ketet.
Vissa statistiska uppgifter
För att belysa omfattningen av de kollektivavtalsgrundade försäk- ringarna skall här lämnas några uppgifter om förhållandena 1985.
Ungefär 125 000 företag var anslutna till AMF-försäkringarna, och ca 31 000 företag anslutna till ITP-planen. Drygt två miljoner arbetstagare var försäkrade genom en eller flera av AMF-försäkring- arna. (TFA omfattade ca 3,2 miljoner, AGS ca 2,4 miljoner, STP ca 1,9 miljoner samt AGB och TGL ca 1,4 miljoner vardera. På TGL—sidan tillkom dessutom ett antal som slutat sin anställning men som har efterskydd.) Antalet försäkrade inom ITP-planen uppgick till omkring 970 000. Den totala premieintäkten för AMF-försäk— ringarna låg på omkring 6,7 miljarder kr. Motsvarande siffra för ITP-planen var omkring 6,9 miljarder kr, vartill kommer därmed jämförbara avsättningar inom FPG/PRI-systemet med ca 3,5 miljar- der kr.
Såvitt angår AMF-försäkringarna AGB, TFA, TGL och AGS reglerades under året tillhopa nära 350 000 försäkringsfall. Flertalet av dessa rörde AGS. Antalet personer som i december fick ersättning enligt STP-planen uppgick till omkring 243 000. På grund av AMF-försäkringarna utbetalades ungefär 3,5 miljarder kr. Av detta belopp svarade AGS för omkring 1,3 miljarder kr och STP för nära 1,1 miljarder kr.
Vad gäller ITP var det i december 1985 178000 personer som uppbar pension från SPP och 7 000 personer som uppbar pension
enbart genom FPG/PRI-systemet. (Av de 178 000 fick 62 000 pension både från SPP och FPG/PRI-systemet på grund av att de under sin aktiva tjänst haft anställning både hos ”SPP-arbetsgivare” och ”FPG/PRI-arbetsgivare”.) Av de pensionsberättigade uppbar 127 000 ålderspension. Sammanlagt betalades i pension omkring 2,8 miljarder kr från SPP och cirka 1,3 miljarder kr från arbetsgivarna inom FPG/PRI-systemet.
Mer än 40000 företag var anslutna till TGL-försäkringen för privatanställda tjänstemän och arbetsledare. Antalet försäkrade uppgick till omkring 850000. De sammanlagda premierna låg på omkring 290 miljoner kr. Omkring 2 500 försäkringsfall inträffade under året och omkring 225 miljoner kr betalades ut.
För att trygga framtida utbetalningar har betydande belopp fonderats. År 1985 uppgick de fonderade medlen för AMF- försäkringarna till omkring 46 miljarder kr. För SPP- försäkringarna och avsättningarna inom FPG/PRI-systemet var motsvarande siffra omkring 110 miljarder kr och för tjänstemännens och arbetsledarnas TGL-försäkring omkring 240 miljoner kr.
4.4.3. Försäkringarna
Arbetslöshetsförsäkring
Arbetslöshetsförsäkring meddelas av erkända arbetslöshetskassor. Kassorna är fristående juridiska personer, i de flesta fall dock nära anknutna till en facklig organisation. Medlemskap i kassan är ofta obligatoriskt för medlemmarna i den fackliga organisationen. Kas- sorna uppbär statsbidrag för sin verksamhet med belopp som täcker ca 80 procent av deras utgifter.
De erkända kassornas verksamhet regleras i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Kassorna står under tillsyn av Arbetsmark- nadsstyrelsen (AMS), och deras stadgar skall följa AMS:s normal- stadgar. Däremot är försäkringsrörelselagen inte tillämplig på verksamheten, och kassorna står därför inte under försåkringsin- spektionens tillsyn.
Den särskilda lagen innefattar en noggrann reglering av kassornas verksamhet. Bl.a. anges i lagen detaljerat förutsättningarna för att arbetslöshetsersättning skall få betalas ut och de olika belopp med vilka ersättning får lämnas.
Arbetslöshetskassornas verksamhet kompletteras av det statliga stödet enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Sådant stöd kan utges till olika kategorier arbetslösa, som inte är berättigade till ersättning från arbetslöshetsförsäkring. Det kontanta arbetsmarknadsstödet är inte utformat som försäkring.
Försäkring om avgångsbidrag (AGB)
Avgångsbidragsförsäkring gäller för arbetare. Försäkring som grun- das på kollektivavtal mellan SAF och LO meddelas av AFA, försäkring som grundas på kollektivavtal mellan Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och LO av Folksam. Avgångsbidrag kan utges till den som antingen
1. sagts upp från sin anställning på grund av sådan driftsmässig förändring som medför varaktig personalreduktion eller
2. varit anställd inom en bransch där arbetstagare regelmässigt anställs för visst tidsbegränsat arbete och inte inom sex månader får fortsatt arbete inom branschen eller
3. efter att ha fyllt femtio år på inrådan av läkare lämnat sin anställning av hälsoskäl.
AGB kan utges i form av A-belopp eller B-belopp enligt vad anges nedan.
A-belOpp
I de två första fallen ovan föreligger rätt till A-belopp för den som
D under de senaste fem kalenderåren före friställningsåret tillgodo- räknats tre hela AGB-år och
D uppnått 40 års ålder senast under den månad friställningen
inträffar eller fullgjort minst sju AGB-år före året för friställning- en.
A-belopp utges med 5 200 kr samt med 250 kr för varje levnadsår efter 40 år som uppnåtts före friställningen (längst t.o.m. 59 års ålder). A-belopp uppgår till högst 9 950 kr.
Rätt till A-belopp föreligger ej om den anställde har lämnat sin | anställning med rätt till pension eller motsvarande ersättning eller har rätt till hel förtidspension p.g.a. sjukdom eller helt sjukbi- drag.
B-belopp
I de två första fallen ovan föreligger också rätt till B-belopp för den som
Cl under de senaste fem kalenderåren före friställningsåret tillgodo- räknats tre hela AGB-år och
D uppnått 40 års ålder senast under den månad friställningen inträffar och
D i samband med friställningen eller senare — inom fem år — blivit varaktigt arbetslös.
B-belopp utges med lägst 3 000 kr och högst 27 000 kr, efter prövning av genom arbetslöshet uppkommande svårigheter. För arbetstagare som vid friställningen fyllt 60 år kan dock B-belopp utbetalas med ytterligare högst 12 000 kr. För arbetslöshetstid som infaller efter det att arbetstagaren fyllt 64 år utges B-belopp enligt särskilda nor- mer.
Om arbetstagare lämnat sin anställning med rätt till pension eller motsvarande ersättning reduceras B-beloppet.
I det tredje fallet som beskrivits ovan föreligger rätt till B-belopp för den som
EJ under de senaste fem kalenderåren före friställningen har tillgodoräknats tre hela AGB-år och
D inom två år efter friställningen antingen utför arbete i ny anställning hos annan arbetsgivare eller står till arbetsmarknadens förfogande för arbete som hälsoskälen inte hindrar honom att utföra.
Rätt till ersättning föreligger inte om hälsoskälen medför rätt till ersättning vid invaliditet enligt TFA. B-belopp kan utges med högst 9 000 kr i hälsofallet.
Varje försäkrad arbetare är försäkringstagare till sin egen försäk- ring. De skyldigheter, som enligt FAL åvilar en försäkringstagare mot försäkringsgivaren, ligger dock på arbetsgivaren utom såvitt fråga är om uppgifter som den försäkrade har att lämna till försäkringsgivaren.
Statligt och privat anställda tjänstemän har på grund av särskilda trygghets- avtal möjlighet att få vissa avgångsersättningar. Dessa förmåner är emeller- tid inte tryggade genom försäkring och lämnas därför här åt sidan.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF)
Försäkring enligt lagen om arbetsskadeförsäkring är en obligatorisk socialförsäkring för inkomstbortfall, av i huvudsak samma typ som den allmänna försäkringen (jfr prop. 1975/76:197 s. 68). Försäkring- en har avlöst den tidigare försäkringen enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, som fortfarande gäller för skador som yppats före den 1 juli 1977. Försäkringarna handhas främst av de allmänna försäkringskassorna, den äldre försäkringen delvis även av riksför- säkringsverket.
Arbetsskadeförsäkringen gäller för alla som förvärvsarbetar och för dem som undergår viss utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada; försäkringsskyddet för studerande är i vissa delar begränsat, men härifrån bortses i det följande. Försäkringen
finansieras med arbetsgivaravgifter som samlas i en särskild fond, men det finns inte någon koppling mellan avgifterna och försäkrings- skyddet för den enskilde. De, till vilkas förmån lagen gäller, kallas försäkrade.
Försäkringen ger ersättning vid arbetsskada, varmed förstås skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, olycksfall vid färd till eller från arbetsstället samt i vissa fall skada som framkallats genom smitta. Försäkringen ger, efter en nittiodagarspe- riod av samordning med den allmänna försäkringen, i princip full ersättning för förlorad arbetsinkomst i form av sjukpenning motsva- rande en årsinkomst om högst 7,5 basbelopp enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring (AFL) samt ersättning för läkarvård m.m. Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada kan sedan sjukdomen upphört ersättning utgå i form av linänta. Även i detta fall utgår ersättning med högst 7,5 basbelopp per år. Försäkringen kan också ge begravningshjälp vid dödsfall samt livränta till änka eller med änka jämställd kvinna, till frånskild kvinna, till barn under 19 år eller i vissa fall 21 år samt till behövande förälder. Försäkringen ger inte ersättning för sveda och värk eller lyte och men.
Som ovan sagts gäller försäkringen vid allt förvärvsarbete, redan från första dagen, och den gäller även om skadan visar sig först när den skadade inte längre arbetar. Några problem med skyddets utsträckning i tiden uppkommer därför inte.
På grund av en hänvisning till 20 kap. 3 å AFL gäller, att ersättning från arbetsskadeförsäkringen kan utebli helt eller delvis bl.a. om den försäkrade har åsamkat sig skadan uppsåtligen, ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken ansvar ådömts honom genom lagakraftvunnen dom, eller gjort sig skyldig till ”grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt”.
Till arbetsskadeförsäkringen ansluter lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän. Den först nämnda lagen gäller för bl.a. värnpliktiga och intagna i kriminalvårdsanstalt och ger ersättning för personskador efter i huvudsak samma regler som arbetsskadeförsäkringen. Den andra lagen ger samma personkategorier ersättning för ideell skada efter de regler som gäller för statens personskadeförsäkring (mera om denna försäkring nedan). Den sist nämnda lagen gäller för sjömän som utomlands ådrar sig personskada till följd av olycksfall på grund av krigshändelse. Ersättningen utgår i huvudsak efter de regler som anges i LAF. Ingen av de tre ersättningsformerna är tryggad genom försäkring.
Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA)
TFA för anställda är en kollektivavtalsgrundad ansvarsförsäkring av ”no fault”-karaktär, som för den anställde kompletterar den lagreglerade arbetsskadeförsäkringen, samtidigt som den i stor utsträckning befriar arbetsgivaren från skadeståndsansvar för arbets- skador. All TFA (med undantag för bankområdet) meddelas av AMF-trygghetsförsäkring, dock inte med helt samma villkor för alla försäkringstagare. I fråga om ersättningsskyddets konstruktion företer försäkringen likheter med patient- och läkemedelsförsäkring- arna.
TFA tecknas av kommuner samt av enskilda och kooperativa företag till förmån för anställda, av LRF och LRF/SSR till förmån för lantbrukare respektive skogsbrukare och av SFR till förmån för yrkesfiskare. Som ovan nämnts gäller TFA, till skillnad från övriga AMF-försäkringar, för både arbetare och tjänstemän, och den gäller också för ett företags ägare m.fl.
Arbetsgivaren är alltid försäkringstagare till TFA för anställda. Arbetsgivaren anses genom tecknandet av försäkringen ha tagit på sig ett skadeståndsansvar för arbetsskador (se prop. 1975/76:197 s. 68); ett ansvar som dock, om man uteslutande följer försäkringsvill- koren, åtminstone delvis, samtidigt avlyfts honom genom försäkring- en. Villkoren stadgar nämligen förbud för den som omfattas av TFA mot att föra skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada mot arbetsgivaren eller mot annan som omfattas av TFA; förbudet gäller oavsett om det utgår någon ersättning från försäkringen eller ej. Enligt villkoren äger den anställde över huvud taget inte föra skadeståndstalan mot juridisk person som tecknat avtal om TFA. När ersättning utgår, kan AMF ha viss regressrätt mot arbetsgivaren, se nedan.
Arbetsgivare är naturligtvis försäkringstagare också till sin egen försäkring. Förbudet mot skadeståndstalan gäller också för honom, dvs. han kan inte föra skadeståndstalan mot någon annan som omfattas av TFA. I fråga om sådana skador, som arbetsgivaren inte ens teoretiskt skulle ha kunnat hålla någon annan ansvarig för, framträder ett i försäkringen ingående drag av vanlig sjuk- och olycksfallsförsäkring särskilt tydligt.
Villkoren för lantbrukarnas TFA nämner — till skillnad från TFA för anställda och lantbrukarnas AGS och GLA — ingenting om vem som är försäkringstagare; vid AGS och GLA anges däremot den försäkrade, dvs. i allmänhet den enskilde lantbrukaren, som försäkringstagare. I villkoren för lantbrukarnas TFA betecknas den enskilde bara som ”lantbrukaren” eller ”den skadade”. Villkoren innehåller förbud för lantbrukaren att föra skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada mot annan lantbrukare, anställd eller annan som omfattas av TFA. I överens- stämmelse med vad som gäller för anställda äger lantbrukare dessutom ej
rätt att föra skadeståndstalan mot juridisk person som tecknat avtal om TFA. LRF nämns inte i villkoren. .
Under arbetet med lantbrukarnas försäkringspaket förutsattes visserligen l (prop. 1977/78:154 s. 44 f) att varje lantbrukare skulle vara försäkringstagare till sina egna försäkringar. I avsaknad av särskild bestämmelse härom i villkoren för TFA ligger det emellertid närmast till hands att anse LRF, som 3 tecknar försäkringsavtalet, som försäkringstagare. '
Anledningen till att villkoren för TFA har utformats på sätt som skett, torde vara att parterna vill betrakta TFA för lantbrukare som en ansvars- försäkring av samma typ som TFA för anställda. Liksom i fråga om arbetsgivares TFA framträder emellertid draget av vanlig sjuk- och olycksfallsförsäkring särskilt klart vid sådana egna skador som lantbrukaren eljest fått bära själv; det verkar inte sannolikt att en skadad lantbrukare med framgång skulle kunna rikta några skadeståndsanspråk mot LRF.
Vad som anförts om försäkringarna inom lantbrukets område torde gälla även för yrkesfiskets och skogsbrukets område. Inte heller TFA för yrkesfiskarna och skogsbrukarna — till skillnad mot AGS och GLA — utpekar någon försäkringstagare; villkoren anger endast ”yrkesfiskaren”, ”skogsbrukaren” och ”den skadade". Detta betyder att SFR respektive LRF/SSR — som tecknar försäkringen om TFA — torde ses som försäkrings- tagare.
TFA har samma arbetsskadebegrepp som LAF. Skada som beror på annat än olycksfall kallas i TFA för arbetssjukdom. Aven LAF har , vissa speciella bestämmelser för sådan skada men använder inte i någon särskild term för dem; rätten till ersättning är enligt båda 4 försäkringarna mer begränsad när det gäller arbetssjukdom. ' TFA börjar gälla så snart försäkringsavtalet som sådant träder i i kraft, för nyanställda i ett företag som redan har TFA alltså redan första arbetsdagen. Båda försäkringarna har en föreskrift om att arbetssjukdom (fast LAF inte använder den termen) skall anses ha inträffat den dag skadan visade sig. Ersättning för sådan skada kan l utgå från bägge försäkringarna även om den skadade inte längre | arbetar när skadan visar sig; det förutsätts därvid att den skadade omfattats av respektive försäkring då han utsattes för den skadliga j inverkan. : TFA kan ge ersättning för inkomstförlust, för sjukvårdskostnader i och andra utgifter samt för sveda och värk. Vid invaliditet kan : försäkringen också ge ersättning för lyte och men och olägenheter i ; övrigt till följd av skadan. Slutligen kan försäkringen ge ersättning & för rehabilitering samt ersättning vid dödsfall. Ersättningarna skall ) beräknas efter skadeståndsrättsliga grunder. ) LAF ger ersättning med samma belopp som den allmänna försäkringen för förlust av arbetsinkomst upp till en årslön av 7,5 ! basbelopp. TFA ger kompletterande ersättning för denna lönedel ' och ersättning för den faktiska förlusten av lönedel överstigande 7,5 basbelopp. Annan ekonomisk förlust ersätts efter skadeståndsrätts- liga regler. Vid bestående invaliditet lämnas ersättningen i form av , livränta, som värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av *
skadeståndslivräntor. Livräntan beräknas på grundval av den s.k. ekonomiska invaliditeten.
Vid dödsfall lämnas ersättning för begravningskostnad och för förlust av underhåll till efterlevande. Förlust av underhåll beräknas, liksom övriga poster, efter skadeståndsrättsliga regler. Dock skall alltid utgå, till make eller sambo 25 000 kr, till barn 2 500 kr för varje år som återstår till det år barnet fyller 20 år och till förälder, som sammanbodde med den döde och som uppbar underhållsbidrag från honom och inte har sin huvudsakliga försörjning av förvärvsarbete, 25 000 kr.
I det praktiska arbetet går det ofta till så, att den allmänna försäkringskassa, som har att pröva frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen, med den skadades medgivande sänder över sitt beslutsunderlag till AMF, som därefter prövar frågan om tillkommande ersättning från TFA.
Enligt villkoren lämnas inte ersättning från TFA till den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv vållat skadan. Inte heller ersätts skada som föranletts av att den skadade varit uppenbarligen påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Rätten till ersättning från TFA kan också vara begränsad p.g.a. villkorens regel om samordning mellan olika ersättningsmöjligheter, vilken regel i sin tur skall sammanställas med regeln om AMF:s regressrätt.
Har den skadade (eller ersättningsberättigad efterlevande) rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder från annan, är han skyldig att överlåta denna rätt till AMF. AMF:s återkravsrätt är emellertid begränsad såvitt gäller arbetsgivare som tecknat avtal om TFA och anställd eller annan som omfattas av TFA. Mot sådan person får återkrav göras gällande endast om skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller om den som vållat skadan uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat berus- ningsmedel.
Ersättning från TFA utgår inte i den mån ersättning för samma intresse (inkomstförlust, sveda och värk osv.) kan utges från stat, kommun, försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan. Samordning sker dock inte om AMF enligt det föregående har rätt till återkrav. Samordning sker inte heller med ersättning från försäkring, som tecknats och i sin helhet betalats av den skadade, såvida det inte är fråga om ersättning som lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler eller ersättning för kostnader.
De ovan antydda ersättningsreglerna gäller för TFA för anställda. De för arbetsgivares egen person respektive lantbrukare, yrkesfiska- re och skogsbrukare gällande villkoren är annorlunda i två hänseen- den. Dels tas vid beräkning av inkomstförlust inte hänsyn till sådan del av årsinkomst som överstiger trettio basbelopp, dels samordnas
ersättningen helt även med av den skadade själv tecknad och betald försäkring med dagersättning.
Fr.o.m. den 1 april 1986 gäller för anställda inom det statliga området avtal om ersättning vid personskada (PSA) med ett innehåll som till stora delar överensstämmer med TFA.
Tjänstegrupplivförsäkring (TGL), Avtalsgrupplivförsäkring (AGL) och Grupplivförsäkring genom avtal (GLA) för lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukare
Grupplivförsäkring av typ tjänste- meddelas av
a) staten, enligt reglementet (1962:698) angående statens gruppliv- försäkring , för arbetstagare i statens tjänst och för arbetstagare som visserligen inte innehar statlig anställning men för vilka avlönings- förmånerna fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (bl.a. lärare och kyrkomusiker) samt — genom särskilt beslut av regeringen — för arbetstagare vid vissa staten närstående institutioner och företag,
b) staten, enligt kungörelsen (1963:243) angående grupplivförsäk- ring åt värnpliktiga m.fl., för värnpliktiga, Sjövärnskårens personal, hemvärnets personal, civilförsvarspliktig personal, vapenfria tjänste- pliktiga och vissa frivilliga inom försvaret,
c) staten, enligt förordningen (1965:459) om grupplivförsäkring åt deltagare i arbetsmarknadsutbildning m.fl., för den som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller är inskriven vid arbetsmarknadsin- stitut,
d) staten, enligt förordningen (l976:554) om grupplivförsäkring åt vissa doktorander, för dem som uppbär utbildningsbidrag för doktorander,
e) staten, enligt förordningen (1980:535) om grupplivförsäkring för vissa lokalanställda arbetstagare vid svenska utlandsmyndigheter, för lokalanställda arbetstagare som inte är eller har varit svenska medborgare (förordningen innebär vissa undantag/begränsningar i förhållande till försäkringen under a,
f) Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA), med grund- val i kollektivavtal mellan SAF och LO, främst för arbetare men även för ägare och delägare i företag som tecknar AMF-försäkring samt för vissa äldre försäkringsavtal,
g) Folksam, enligt överenskommelse mellan Kooperationens Förhandlingsorgaisation (KFO) och LO, för arbetare inom koope- rationen,
h) Folksam, enligt uppgörelse mellan Arbetarrörelsens Förhand- lingsorganisation (AFO) och Handelsanställdas Förbund, för anställda inom fackföreningsrörelsen och den närstående företag,
_ __mm_._ .
_a. ; a.m.-_.
***—W - * __:
i) grupplivkonsortiet (Folksam och Skandia), enligt avtal mellan konsortiet och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), för lantbruka- re,
j) grupplivkonsortiet (Folksam och Skandia), enligt avtal mellan konsortiet och SFR, för yrkesfiskare,
k) grupplivkonsortiet (Folksam och Skandia), enligt avtal mellan konsortiet och LRF/SSR, för skogsbrukare.
l) Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA), enligt överens- kommelse mellan å ena sidan Landstingsförbundet, Svenska kom- munförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund och å andra sidan Svenska kommunalarbetareförbundet, Kommunaltjånstemannakartellen och SACO/SR-K, för kommunal- anställda arbetstagare, med undantag för arbetstagare om omfattas av statlig grupplivförsäkring eller försäkring i AFA,
m) Folksam, Förenade Liv, SPP och RKA, enligt uppgörelse mellan SAF och PTK, för privatanställda tjänstemän och arbetsle- dare samt arbetsgivare till sådana arbetstagare, samt
n) Folksam, enligt uppgörelse mellan KFO och PTK, Handelsan- ställdas Förbund m.fl. , för tjänstemän och arbetsledare (nedan talas endast om tjänstemän) inom kooperationen.
Också andra, mera speciella överenskommelser förekommer med villkor som mer eller mindre ansluter till någon av de tidigare försäkringarna.
Det kan ifrågasättas om statens försäkringar verkligen är försäk- ring i egentlig bemärkelse. Den enskilde tjänstemannen betalar inte någon premie för försäkringen — försäkringsskyddet är en av anställningsförmånerna. Ej heller debiteras eller beräknas någon premie för de olika arbetsgivarmyndigheterna.
I övrigt företer de uppräknade försäkringarna både likheter och olikheter, dock att likheterna torde överväga. Liksom i fråga om flera andra försäkringstyper går det för tjänstegrupplivförsäkringar- na inom den privata sektorn en viss skiljelinje mellan tjänstemän och arbetare. När det gäller tjänstemannaförsäkring, är det den på SAF/PTK-uppgörelsen grundade försäkringen som är förebild för övriga, medan på arbetarsidan — och inom den offentliga sektorn — AFA:s försäkring varit stilbildande. Den fortsatta framställningen koncentreras därför främst på dessa försäkringar, statens försäkring för anställda samt lantbrukarförsäkringen, yrkesfiskarförsäkringen och skogsbruksförsäkringen.
Alla försäkringarna arbetar i någon form med begreppen (helt eller halvt) grundbelopp, barnbelopp/tilläggsbelopp och begravnings- hjälp/minimibelopp. Helt grundbelopp uppgår, beroende på den försäkrades ålder och arbetstid m.m., till högst sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (139 800 kr för år 1986). Barnbeloppet, som i vissa fall även kan utgå till syskon, uppgår beroende på
barnets/syskonets ålder till högst två basbelopp (46 600 kr för år 1986), medan begravningshjälpen uppgår till 0,5—1 basbelopp (11 650 kr—23 300 kr för år 1986).
En viktig skillnad är följande. Från försäkringarna under a-h och ] utgår grundbelopp endast om den försäkrade vid sin död efterlämnar någon av vissa i försäkringsvillkoren särskilt angivna anhöriga. Finns inte någon sådan anhörig, utgår inte något grundbelopp även om den försäkrade genom särskilt förmånstagarförordnande utpekat någon som mottagare av grundbelopp. Om det å andra sidan finns någon ”rätt” anhörig, utgår grundbelopp även om det på grund av särskilt förmånstagarförordnande skall tillfalla någon utomstående. »
Beträffande försäkringarna under i, j och k gäller att grundbelopp utgår om den försäkrade efterlämnar förmånstagare (förmånstagare enligt villkoren eller förmånstagare på grund av särskilt förordnan- de).
Försäkringarna under 111 och n har en särskild konstruktion. Om j övriga villkor i fråga om arbetad tid osv. är uppfyllda, utgår alltid ' grundbelopp. Villkoren i den senare gruppen upptar ett förmånsta- ! garförordnande till en TGL-institution respektive Kooperationens Pensionsanstalt för gemensamma ändamål eller liknande. Detta förordnande, som har visat sig kunna ge upphov till konflikter mellan försäkringsbolaget och de efterlevande, sätts dock ur kraft om den försäkrade själv gör ett eget förmånstagarförordnande.
I samtliga försäkringar är den anställdes make/sammanboende medförsäkrad under vissa förutsättningar, bl.a. att han inte omfattas av egen TGL eller AGL. Medförsäkrads död ger upphov till * utbetalning av begravningshjälp och helt eller halvt barnbelopp.
Alla försäkringarna upptar i villkoren ett förmånstagarförordnan- de, med make som förmånstagare i första hand, som skall gälla när annat förordnande inte har meddelats. Den enskilde försäkrade har alltid rätt att ändra standardförordnandet (dock att särskilt förord- nande enligt vissa villkor bara får avse fysisk person).
Den anställdes rätt att meddela förmånstagarförordnande förut- sätter att han är försäkringstagare, och villkoren betecknar honom också som sådan. I vissa villkor, t.ex. AFAzs, förenas detta med föreskrift, att de skyldigheter som enligt FAL åvilar försäkringsta- gare mot försäkringsgivaren i stället skall åvila arbetsgivaren, om det inte är fråga om uppgifter som den försäkrade har att lämna till försäkringsgivaren. I andra villkor, t.ex. SPP:s, anges arbetsgivaren ? som försäkringstagarens ombud. )
Vid försäkringarna under a-e, m och n är den anställde försäk- ringstagare också till försäkringen på den medförsäkrades liv. I J övriga fall är den medförsäkrade ägare till sin egen försäkrzng. i
Det har diskuterats om det i försäkringsvillkoren intagna förmåns- l tagarförordnandet skall kunna anses härstamma från behörig person
(jfr Roos s. 181 ff, och Hellner s. 539). Rätten att insätta förmånstagare tillkommer enligt 102 å FAL försäkringstagaren, och enligt 2 å förstås med försäkringstagare den som med försäkringsgi- vare har ingått avtal om försäkring. Mot bakgrund av dessa bestämmelser kunde det måhända finnas större fog att fråga sig, om senare tillkomna individuella förordnanden härrör från behörig person; den i villkoren valda konstruktionen har sannolikt tillgripits därför att FAL, till skillnad från viss utländsk lagstiftning, inte tillåter att försäkringstagaren delegerar sin rätt att utse förmånstagare till den försäkrade. Den för gruppförsäkringarna särpräglade konstruk- tionen med flera personer som — delvis parallellt — berättigade att förordna om förmånstagare är emellertid sedan länge godtagen som praktisk och ändamålsenlig (jfr NJA 1983 s. 725).
Som nämnts ovan kan den enskilde försäkrade genom särskild anmälan till försäkringsbolaget ändra ett eljest gällande förmånsta- garförordnande. Genom överensskommelse mellan Folksam, SPP, Förenade Liv och RKA har inrättats ett centralt s.k. TGL-register, vilket förs av Förenade Liv. Då något av de fyra bolagen får en anmälan om förmånstagare registreras förordnandet i det centrala registret. På den blankett som den enskilde förutsätts använda vid förordnandet omnämns den centrala registreringen och upplyses att vid byte av anställning förordnandet fortsätter att gälla om på den nya arbetsplatsen tjänstegrupplivförsäkring är tecknad i något av de fyra bolagen och försäkringen gäller för privat eller kooperativt anställda tjänstemän och arbetsledare. Denna lösning — som innebär att ett förordnande ibland görs innan den enskilde omfattas av den försäkring som förordnandet angår — anses vara av värde då den enskilde i samband med ny anställning inträder i ett nytt avtalsom- råde.
De flesta försäkringarna har sexton timmars arbetstid per vecka som villkor för full TGL och åtta timmar som villkor för halv TGL. Den som har en veckoarbetstid understigande åtta timmar kan vara berättigad till begravningshjälp. Härjämte avtrappas normalt grund- beloppets storlek successivt från 55 års ålder och fram till slutål- dem.
De statliga försäkringarna för anställda, lokalanställda vid svenska utlandsmyndigheter samt värnpliktiga gäller från första anställnings- dagen resp. från den tidpunkt då färd för inryckning påbörjas. För övriga två statliga försäkringar gäller — bortsett från begravnings- hjälp — att försäkringsskydd inträder efter att vederbörande varit närvarande vid arbetsmarknadsutbildning fem dagar i följd resp. åtnjutit utbildningsbidrag under fem dagar.
Vid AFA-försäkringarna för arbetstagare är reglerna för skyddets inträde olika beroende på om försäkringen tecknas på grund av sådan kollektivavtalsenlig skyldighet som medför att garantiregeln
kan bli tillämplig eller ej. Om det föreligger kollektivavtalsenlig skyldighet, tecknas försäkringen, som tidigare nämnts, från den dag som anges i kollektivavtalet. TGL-skyddet inträder då omedelbart för alla arbetstagare som den dagen är arbetsföra och arbetar. Skyddet inträder samtidigt för arbetstagare som den dagen är frånvarande från arbetet, under förutsättning att han inte har varit borta mer än nittio dagar; dock gäller ej skyddet om den anställde får mer än halvt sjukbidrag eller halv förtidspension enligt AFL. För senare tillkommande, nyanställd arbetstagare inträder skyddet den dag han som arbetsför börjar utföra arbete för arbetsgivaren.
Om det inte föreligger kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring som kan medföra att garantiregeln blir tillämplig, inträder TGL-skyddet — både vid nyteckning för helt företag och vid nyanställning — först sedan den anställde under en period av nittio dagar efter försäkringens ikraftträdande såsom arbetsför varit anställd i minst sextio dagar. Som arbetsför anses ej den som har hel sjukpenning, mer än halv förtidspension eller mer än halvt sjukbi- drag enligt AFL eller LAF.
Villkoren för lantbrukarnas försäkring innehåller inte någon uttalad huvudregel om försäkringens ikraftträdande för den enskil- de. Under rubriken Försäkringens giltighetstid anges att försäkring- en, om lantbrukaren vid den tidpunkt då försäkringen ”enligt ovanstående bestämmelser” skall träda i kraft inte sedan minst en vecka i följd är arbetsför till minst femtio procent, träder i kraft först sedan lantbrukaren under minst en vecka i följd av läkare bedömts som arbetsför till minst femtio procent och fullgjort arbete i för lantbrukaren normal utsträckning.
Huvudregeln skall alltså utläsas ur de tidigare reglerna om ) försäkringsavtalets omfattning. Dessa torde innebära följande (jfr , ovan). !
För den lantbrukare som var verksam när gruppavtalet trädde i ; kraft, den 1 juli 1978, och som då redan hade uppfyllt intäktskraven, trädde försäkringen i kraft omedelbart. För nyetablerad lantbrukare träder försäkringen i kraft så snart han börjar verksamhet, som kan antas ge lägst 7 500 kr i nettoinkomst respektive 15 000 kr i bruttoinkomst. För den nyetablerade lantbrukare som inte kan antas uppfylla dessa krav eller den lantbrukare som är verksam sedan flera år men inte tidigare har uppfyllt intäktskraven, träder försäkringen i kraft i och med ingången av beskattningsåret efter det då han först uppfyllde intäktskraven. För nyetablerad lantbrukare ligger det sålunda ett visst mått av skönsmässighet i reglerna. Med hänsyn till de förhållandevis lågt satta kraven omfattas emellertid i stort sett alla nyetablerade lantbrukare av försäkringen.
Vad nu sagts om lantbruksförsäkringen torde äga sin tillämplighet också på yrkesfiskarnas försäkring; beträffande skogsbrukarnas
försäkring gäller som villkor för försäkringsskydd att skogsbrukaren har eller under något av de två senaste åren har haft en fastställd sjukpenninggrundande inkomst på minst 6 000 kr av egen verksam- het i skogsbruksrörelse.
För dem som var såsom arbetsföra anställda och avlönade hos kommun när avtal om KPA-försäkring trädde i kraft, började försäkringen gälla omedelbart. För övriga, dvs. för dem som då inte var arbetsföra och för nyanställda, inträder försäkringsskyddet den dag då de såsom arbetsföra börjar utföra avlönat arbete hos arbetsgivaren.
Den på SAF/PTK-uppgörelsen grundade försäkringen träder i kraft i och med att anställningsavtalet träder i kraft. Den anställde behöver alltså inte ha faktiskt tillträtt sin anställning och än mindre ha utfört något arbete för arbetsgivaren. Skillnaden mellan AFA- försäkringen och SAF/PTK-försäkringen kan åtminstone till en del förklaras med den tidigare redovisade skillnaden i premieberäk- ningsteknik. Premien för AFA-försäkringen bestäms i procent på företagets årslönesumma för de aktuella gruppen av arbetstagare. För SAF/PTK-försäkringen betalas däremot en i kronor bestämd premie för varje försäkrad. Det spelar alltså för SAF/PTK- försäkringens del inte någon roll om den försäkrade är frånvarande från arbetet och inte uppbär någon lön, medan för AFA-försäkring- en en försäkrad som inte drar lön inte heller höjer underlaget för premieberäkningen.
Sedan försäkringsskyddet inträtt gäller det med några undantag hela anställningstiden, oavsett om den försäkrade är i arbete eller ej och i huvudsak oavsett om lön utgår. Arbetstagare som är anställd för att utföra arbete under mindre än åtta timmar per vecka har dock enligt AFAzs, KFAzs och statens försäkringar TGL—skydd — i varierande omfattning — endast under dag då han utför arbete och enligt SAF/PTK-försäkringen inget skydd alls.
Såvitt gäller försäkringsskyddet under frånvaro från arbetet är villkorsskrivningen varierande för de olika försäkringarna. I SAF/ PTK-försäkringen och försäkringen för tjänstemän inom kooperatio- nen anges två fall av frånvaro när försäkringen inte gäller: grundut- bildning som värnpliktig och vissa fall av ledighet för utbildning. Idet senare fallet kan försäkringarna emellertid i stället gälla med ”efterskydd”, se nedan. För AF A-försäkringen och försäkringen för arbetare inom kooperationen gäller att sedan försäkringsskyddet inträtt består det så länge arbetstagaren är anställd för att utföra arbete minst 8 timmar per vecka (försäkringsgrundande anställnings- tid). Frånvaro utöver sex månader i följd av annan orsak än sjukdom eller för vård av barn räknas dock inte som försäkringsgrundande anställningstid. Försäkringsskyddet kan efter den försäkringsgrun- dande anställningstiden förlängas genom efterskydd, se nedan. I
övriga försäkringar anges vid vilka typer av frånvaro försäkringen fortsätter att gälla. För lantbrukarnas och yrkesfiskarnas resp. försäkring gäller dock inte några inskränkningar av denna art. Försäkringarna gäller så länge arbetstagaren står kvar i sin tjänst; för den som fortsätter att arbeta efter ordinarie pensionsålder kan dock gälla vissa begränsningar.
För den som lämnar sin tjänst av annat skäl än att han uppnått pensionsåldern kan försäkringen fortsätta att gälla under längre eller kortare tid, s.k. efterskydd. För sådant efterskydd tas inte ut någon särskilt beräknad premie av arbetsgivaren.
Statens, AFA:s och KFA:s försäkringar ger i stort sett likartat efterskydd. Vid förtidspensionering eller annan arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller olycksfall gäller vid dessa försäkringar efter- skyddet under obegränsad tid (fram till ordinarie slutålder och ibland längre samt oavsett om gruppavtalet upphör att gälla). Vid arbets- löshet och vid nyanställning hos arbetsgivare som inte har TGL gäller enligt statens försäkringar och KFA:s försäkring skyddet under lika lång tid som anställningen varat, dock — med vissa modifikationer — högst 104 veckor. Statens försäkring för värnpliktiga ger dock efterskydd endast vid arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller olycks- fall, som uppkommit under tjänstgöringen. Enligt AFA:s försäkring gäller efterskydd under 180 dagar (allmän efterskyddstid) för den som fullgjort försäkringsgrundande anställningstid under minst 180 dagar. För den som blir arbetslös under allmän efterskyddstid fortsätter efterskyddet att gälla så länge arbetslösheten består. Efterskyddet gäller dock sammanlagt högst två år. För den som fullgjort försäkringsgrundande anställningstid under mindre än 180 dagar gäller efterskyddet lika många dagar som den försäkringsgrun- dande anställningstiden varat. Försäkringsskydd gäller även vid I sjukdom som inträffat under försäkringsgrundande anställningstid j eller under efterskyddstid. För den som haft försäkringsskydd vid sjukdom gäller efter sjukdomstiden ett efterskydd som beräknas genom att sjukdomstiden jämställs med försäkringsgrundande anställningstid. !
SAF/PTK-försäkringen och försäkringen för tjänstemän inom kooperationen ger efterskydd i huvudsakligen samma utsträckning i som statens och KFA:s försäkringar och dessutom vid ledighet för i utbildning, om de försäkrade uppbär studiemedel eller studiestöd (då övriga försäkringar gäller med ”ordinarie” skydd). ',
Lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukare som upphör med sin verksamhet eller som faller ur försäkringen därför att de inte längre uppfyller intäktskraven, har efterskydd enligt regler som överens- stämmer med AFA:s försäkring.
Enligt lantbrukarförsäkringen, yrkesfiskarförsäkringen, skogsbru- karförsäkringen, försäkringen för tjänstemän inom kooperationen
och SAF/PTK-försäkringen har en försäkrad som lämnar gruppen rätt att utan hälsoprövning teckna fortsättningsförsäkring. Ifråga om dessa gruppers försäkringar är en av förutsättningarna att den försäkrade inte i stället kommer i åtnjutande av TGL eller annan försäkring med motsvarande förmåner. Övriga försäkringar medför inte rätt till fortsättningsförsäkring.
De försäkringar som har krav på ”arbetsförhet” för ikraftträdan— det (AFA m.fl.) har inte några ytterligare föreskrifter om hälsopröv— ning. Enligt SAF/PTK-uppgörelsen, som inte har sådant krav, är arbetsgivaren inte skyldig att teckna försäkring under tid då tjänstemännens hälsotillstånd är sådant, att han enligt försäkrings- bolagens hälsoprövningsregler inte kan försäkras, dvs. den som varit sjuk mer än 90 dagar eller uppbär sjukpension. För statens försäkring, som inte heller kräver ”arbetsförhet”, gäller att den, som vid anställningens början har helt sjukbidrag eller hel förtidspension, inte omfattas av försäkringen så länge sådan förmån utgår.
Samtliga försäkringar utom de på SAF/PTK—uppgörelsen resp. KFO/PTK—uppgörelsen grundade, innehåller villkor som inskränker försäkringstagarens/den försäkrades rätt att förfoga över försäkring- en. Han får inte utan försäkringsgivarens medgivande överlåta eller pantsätta försäkringen och inte heller avge oåterkallelighetsförkla- ring. Villkoren för KF A:s försäkring ger över huvud taget inte denna möjlighet till förfogande. Det kan råda tveksamhet om verkan av inskränkningar av det slag som nämnts och om vad som gäller om förbudet överträds. I fråga om den på SAF/PTK-uppgörelsen grundade försäkringen medverkar åtminstone SPP till pantsättning, men inte till överlåtelse.
Samtliga försäkringar har också samordningsbestämmelser, som innebär att den som omfattas av flera tjänstegrupplivförsäkringar med likartade förmåner inte kan få ut mer i försäkringsförmån än vad som kan utgå från en försäkringsgivare.
A vtalsgruppsjukförsäkring (A GS)
AGS meddelas av
a) AMF-sjukförsäkring för privatanställda arbetare, samtliga kommunalt och landstingskommunalt anställda, som inte har statligt reglerade anställningsvillkor, lantbrukare, yrkesfiskare och skogs- brukare samt
b) Folksam för inom kooperationen anställda arbetare. Lantbrukarnas och yrkesfiskarnas AGS-försäkringar ger samma förmåner som AGS för anställda men har av naturliga skäl andra
villkor om vilka personer som skyddas av försäkringen och om försäkringens giltighet i tiden.
För privatanställda tjänstemän ges sjukförmåner, som är tryggade genom försäkring, inom ramen för bl.a. ITP- och KTP-planerna. Dessa förmåner beskrivs nedan i samband med pensionsförsäkring— arna.
Varje försäkrad är försäkringstagare till sin egen AGS-försäkring. Alla de skyldigheter, som enligt FAL åvilar en försäkringstagare, åvilar dock arbetsgivaren resp. LRF eller SFR, om det inte är fråga om uppgifter som den försäkrade har att lämna till försäkringsgiva- ren.
Ersättning lämnas fr.o.m. insjuknandedagen för sjukperiod som varar mer än sju dagar. För insjuknandedagen utgår ersättning med — beroende av sjukpenningens storlek — mellan 40 och 73 procent av sjukpenningen. Efter insjuknandedagen utges dagersättning sålänge den försäkrade uppbär sjukpenning från försäkringskassan. Även dagersättningen bestäms i förhållande till sjukpenningens storlek. Under de närmaste 90 dagarna efter insjuknandedagen uppgår dagersättningen till mellan 6 kr och 17 kr. Detta betyder att kompensationsnivån är 100 procent under de första 91 dagarna. Om sjukpenning utgår även efter angivna 91 sjukdagar är dagersättning- en alltid 6 kr. Vid halv sjukpenning utges halv dagersättning. Ersättning kan även utgå i form av månadsersättning till den som erhåller förtidspension eller sjukbidrag — ersättningen sätts då i relation till hur nedsatt den försäkrades arbetsförmåga är och den är dessutom beroende av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid insjuknandetidpunkten. För dem som förtidspensione- ras under 1986 utgår hel månadsersättning med 180—1 215 kr. Ersättningen från AGS är — till skillnad mot t.ex. sjukpension enligt ITP- och KTP-planerna — inte skattepliktig inkomst, men den kan bl.a. reducera en pensionärs avdrag för nedsatt skatteförmåga.
För anställda i kommuner och landsting gäller att den försäkrade kan få ersättning från AGS för sjukperiod som varat utöver 30 dagar; ersättning lämnas då med 6 kr per dag (vid halv sjukskrivning 3 kr per ! dag) fr.o.m. den dag sjukpenning börjar utges. Utöver denna avvikelse torde vad i övrigt angivits om AGS kunna tillämpas även på kommun- och landstingsanställd personal. 1
Skydd enligt AGS för anställda inträder då vederbörande varit anställd 180 dagar (kvalifikationstid). Om han då inte är arbetsför till minst 50 procent sedan minst en vecka, gäller emellertid försäkrings- skyddet först när han under minst en vecka av läkare bedömts som arbetsför till minst hälften och fullgjort arbete i för honom normal omfattning. Vid frånvaro från arbetet utöver sex månader i följd av annan orsak än sjukdom eller hel ledighet enligt lagen om rätt till ledighet för vård av barn gäller ej skydd enligt AGS.
Den som lämnar sin anställning sedan han fullgjort i vart fall kvalifikationstiden får behålla försäkringsskyddet under 180 dagar.
Vid arbetslöshet kan efterskyddet förlängas —— efterskydd gäller dock högst under två år.
Lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogsbrukarnas AGS omfattar dem som uppfyller de i avsnittet 4.4.2 redovisade villkoren. Försäkringen träder i kraft när lantbrukaren, yrkesfiskaren och skogsbrukaren har ägt företaget eller del därav under 180 dagar och fortsätter att gälla så länge de är verksamma som lantbrukare, fiskare eller skogsbrukare. Det gäller liknande hälsokrav vid ikraftträdan- detidpunkten som enligt AGS för anställda (arbetsför till minst hälften under en vecka). Även efterskyddet är i huvudsak detsamma som för anställda vid AGS.
Läkekostnadsförsäkring respektive garantiförsäkring skall enligt arbetsmarknadsparternas överenskommelse tecknas hos försäk- ringsbolag som förbundit sig att samverka med Nämnden SAF-PTK för läkekostnadsförsäkring vid utlandstjänstgöring och som därmed bl.a. deltar i finansieringen av den kollektivavtalsgaranti om vilken också stadgas i överenskommelsen. Garantin innebär att nämnden utger ersättning om en arbetsgivare försummat att teckna läkekost- nadsförsäkring eller garantiförsäkring. Ersättningen beräknas som om försäkring funnits. — För närvarande meddelas läkekostnadsför- säkring av följande bolag. Allmänna Brand, Ansvar, Atlantica, Europeiska, Folksam, Holmia Försäkringar, Länsförsäkringsbola- gen AB (LFAB), Skandia, Skånska Brand och Trygg-Hansa. Garantiförsäkring meddelas av Folksam Kredit, Svenska Kredit och Vegete Kredit. Läkekostnadsförsäkringen ersätter vid sjukdom och olycksfall bl.a. kostnader för läkar- och sjukhusvård, akut tandvård och för behandling nödvändiga resor inklusive eventuell hemtrans- port. Ersättning utgår också för kostnader i samband med gravidi- tetskontroll och förlossning.
Pensionsförsäkringar
Här behandlas endast
D ITP-planen som gäller för en mycket stor del av de privatanställda tjänstemännen och arbetsledarna
D KTP-planen som gäller för tjänstemän och arbetsledare inom kooperationen
Cl STP-planen som gäller för privatanställda arbetare
CI AFO—planen som gäller för tjänstemän inom fackföreningsrörel- sen och den närstående företag.
Härutöver finns många andra, mindre omfattande planer eller planliknande överenskommelser, som inte behöver vara grundande på kollektivavtal och som kan avse pensionering av t.ex. fria
företagare. Sådana överenskommelser kan ha skiftande innehåll och i olika avseenden avvika starkt från de här beskrivna planerna. Andra, t.ex. den för kooperativt anställda arbetare gällande STP- K-planen, ansluter nära till de ledande planerna.
Planerna behandlas här väsentligen bara i den utsträckning pensionsåtagandena enligt planen är tryggade genom försäkring; det förekommer också, såsom nämnts ovan, självfinansiering samt finansiering genom stiftelser.
Alla de ovan angivna planerna är sådana allmänna pensionsplaner som avses i 4 å lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., vilket bl.a. innebär att arbetsgivarens kostnader för tryggande av pensionsutfästelserna är avdragsgilla kostnader enligt kommunal- skattelagen.
Den nu tillämpade I TP-planen är resultatet av en Överenskommel- se mellan SAF och PTK med giltighet från 1977 och med vissa modifikationer från 1 april 1982. Planen löpte ut 31 mars 1985 men har prolongerats att gälla tills vidare. Enligt planen kan utgå
a) egenpension, som kan bestå av
ålderspension från ordinarie pensionsålder kompletteringspension (ITPK-pension) till ålderspension delpension garantitilläggspension (ITPG) till ålderspension sjukpension,
DEBUG
b) efterlevandepension, som kan bestå av
E! kollektiv familjepension till efterlevande make och barn D särskild änkepension till s.k. femårsänka, dvs. kvinna som varit gift med den anställde mindre än fem år och som inte har barn med honom (änkepension från ATP utgår inte) D särskild änklingspension,
c) avgiftsbefrielse vid arbetsoförmåga (= I-försäkring), d) avgiftsbefrielse (slutbetalning) vid förtida pensionsavgång samt e) avgiftsbefrielse (avgiftsnedsättning) under delpensionstid.
Eftersom det är arbetsgivaren som betalar premierna, är förmå- nerna c-e närmast riktade mot honom, särskilt momentet c som innebär att arbetsgivaren inte behöver betala några premier under tid då sjukpension utgår, dvs. i regel när den anställde varit sjuk mer än tre månader.
Försäkring för delpension, sjukpension, särskild änkepension, särskild änklingspension, ITPG samt avgiftsbefrielse eller avgifts- nedsättning (tre fall) betecknas i villkoren som kollektiv riskförsäk- ring. Det gäller inte helt samma villkor för dessa förmånsslag som för övriga, dvs. vanlig ålderspension, ITPK-pension och kollektiv familjepension.
Den kollektiva riskförsäkringen gäller för en tjänsteman fr.o.m. månaden efter den när han fyller 18 år. Övriga förmånsslag gäller fr.o.m. månaden efter den då han fyller 28 år. För den som vid anställningstillfället redan har uppnått dessa åldrar, träder försäk- ringen i kraft redan i och med anställningsavtalet, under förutsätt- ning endast att tjänstemannen vid anslutningstidpunkten är arbets- för.
För vissa anställda med begränsad anställningstid gäller särskilda regler om ikraftträdandet och om försäkringens giltighet. För den som uttryckligen anställts som vikarie eller praktikant eller i övrigt för viss tid eller visst arbete gäller kollektiv riskförsäkring när anställningen varat sex kalendermånader i följd; försäkringen i övrigt gäller när anställningen varat ytterligare sex hela kalendermå- nader i följd. Deltidsanställd tjänsteman skyddas av försäkringen bara om han har en ordinarie arbetstid som uppgår till minst sexton timmar per helgfri vecka, räknat i genomsnitt under en period av tre kalendermånader. Ytterligare gäller försäkringen inte alls för den som börjar sin anställning så sent att han inte — tillsammans med annan pensionsgrundande anställning enligt annan pensionsplan — kommer att hinna fullgöra 36 pensionsgrundande hela kalendermå- nader innan han uppnår ordinarie pensionsålder. Även sådan tjänsteman kan dock få ITPG.
Som ovan antytts gäller det ett allmänt krav på arbetsförhet hos den som skall anslutas till försäkringen. Arbetsgivaren garanterar arbetsförheten genom att underteckna den Anmälan om inträde, som skall upprättas för varje tjänsteman som skall anslutas. Med arbetsför menas bara att tjänstemannen kan utföra arbete i för honom normal omfattning. Det är alltså inte något hinder mot anslutning att han lider av någon sjukdom, även om det med ganska stor säkerhet kan förutses att den kommer att leda till arbetsoför- måga eller dödsfall. Som arbetsför anses också den som vid anslutningstidpunkten är sjuk sedan mindre än nittio dagar.
Enligt villkoren är vid kollektiv familjepension förmånstagarna desamma som de medförsäkrade, dvs. make samt barn under 20 år eller barn som fyllt 20 år men som före denna ålder blivit helt och varaktigt arbetsoförmöget. Detta förordnande kan inte ändras vare sig av försäkringstagaren/arbetsgivaren eller av den försäkrade/ arbetstagaren. Inte heller kan annan än den anställde insättas som förmånstagare till egenpension. Att förmånstagarförordnandena är Oåterkalleliga framgår inte av villkoren, men anses följa av försäk- ringens konstruktion och syften. Som en konsekvens härav anses gälla att försäkringen inte kan överlåtas eller pantsättas, och detta gäller även om den anställde övertar försäkringen som direktbetalare (jfr NJA 1960 s. 411, särskilt s. 428).
Inte heller kan den försäkrade t.ex. föra över medel från
familjepensionen till egenpensionen. Däremot kan han i vissa fall få ut sin ålderspension i förväg med nedsatt belopp. Likaså kan han på egen begäran få rätten till familjepension spjälkad mellan tidigare och ny hustru. Efter det nya äktenskapets ingående kan detta dock inte ske utan den nya hustruns medgivande.
För tjänsteman som inte beräknas komma att uppnå full tjänstetid (360 månader) —— varvid gäller att sjukdom och frånfälle före pensionsåldern inte reducerar tjänstetiden — minskas samtliga förmåner utom ITPG med 1/360 för varje månad varmed den beräknade tjänstetiden kommer att understiga 360 månader.
Älderspension enligt ITP-planen kan utgöras av ITP, ITPK och ITPG.
Vanlig ITP uppgår vid full tjänstetidsfaktor (trettio år) till viss procent av den ”pensionsmedförande lönen”, i regel den aktuella lönen vid pensioneringstillfället. (Löneökningar som inträffar när den försäkrade uppbär sjukpension, se nedan, höjer dock inte underlaget för ålderspensionen.) På lönedel upp till 7,5 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (vilket är den lönedel där man också får ATP) utgår ITP med 10 procent, på lönedel mellan 7,5 och 20 basbelopp med 65 procent och på lönedel mellan 20 och 30 basbelopp med 32,5 procent av lönen.
ITPK kännetecknas av att tjänstemannen fortlöpande tillgodoräk- nas en avgift som är bestämd i procent av lönen. För personer födda före 1939 är avgiftens storlek beroende av den försäkrades födelseår. För övriga tjänstemän över 28 år är avgiften för närvarande 1,36 procent av den pensionsmedförande lönen.
ITPK kan efter tjänstemännens val utgå som livsvarig eller temporär förhöjning av den vanliga pensionen. För den som väljer livsvarig förhöjning från 65 år uppgår ITPK till 2,5-3 procent av slutlönen.
ITPG är en tilläggspension för tjänstemän som inte har tjänat in tillräcklig ITP- och ITPK-pension. ITPG garanterar att tjänsteman— nen, utöver folkpension och ATP, får en ålderspension som motsvarar 10 procent på lönedel upp till 7,5 basbelopp. Avsikten har varit att garantera en tjänsteman en minst lika stor pension som han under motsvarande förhållanden skulle ha fått som arbetare genom STP.
Sjukpension enligt ITP-planen börjar utgå när tjänstemannen varit sjuk i nittio dagar; under den tiden har han normalt i stället haft sjuklön från sin arbetsgivare. Så länge tjänstemannen därefter på grund av sjukdom eller olycksfall är helt arbetsoförmögen äger han uppbära sjukpension med belopp som innebär att han tillsammans med sjukpenningen får 95 procent av lönedel upp till 7,5 basbelopp, 65 procent av lönedel mellan 7,5 och 20 basbelopp och 32,5 procent av lönedel mellan 20 och 30 basbelopp. Om sjukdomen blir så
långvarig att tjänstemannen får sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, blir motsvarande procentsatser 80 resp. 65 resp. 32,5. Även för full sjukpension krävs det att tjänstemannen har tjänstetidsfaktorn 1, dvs. att det kan beräknas att han från anställningens början, dock tidigast 28 års ålder, skall hinna fullgöra 30 tjänsteår fram till ordinarie pensionsålder.
Efterlevandepension utgår främst på de delar av tjänstemannens lön som ligger över 7,5 basbelopp; för lönedel därunder utgår nämligen (folkpension och) ATP. För efterlevande make/maka (men inte samboende) utgår efterlevandepension med hälften av tjänste- mannens egenpension på lönedelar över 7,5 basbelopp (grundbe- lopp). Efterlämnar tjänstemannen också barn under 20 år, höjs pensionen med 30 procent för det första barnet, med 20 procent för det andra barnet och med 10 procent för varje ytterligare barn. (För efterlevande make och fyra barn under 20 år uppgår den samman- lagda pensionen alltså till (100+30+20+10+10=) 170 procent av vad som utgår till efterlevande make ensam.) Av pension, som tillkommer efterlevande make och barn gemensamt, äger maken rätt till ett belopp motsvarande 75 procent av grundbeloppet och barnen rätt till resterande pensionsbelopp som skall fördelas lika mellan dem. Efterlämnar den avlidne endast barn skall pensionbeloppet fördelas lika mellan dem.
Härjämte utgår till änkling (som aldrig har rätt till folkpension eller ATP till följd av att hustrun avlider) särskild änklingspension med 20 procent av tjänstemannens lönedel upp till 7,5 basbelopp. Den särskilda änkepensionen till s.k. femårsänka (se ovan) uppgår till 26 procent av tjänstemannens lönedel upp till 7,5 basbelopp.
Den för kooperativt anställda tjänstemän gällande KTP-planen ger i huvudsak samma förmåner som ITP-planen. Däremot är KTP:s änkeskydd något förmånligare än ITP2s, i det att KTP alltid garanterar änka en sammantagen pensionsrätt motsvarande hälften av mannens totala ålderspension (folkpension+ATP+KTP) på lönedel upp till 7,5 basbelopp.
Den på uppgörelse mellan Arbetarrörelsens Förhandlingsorgani- sation (AFO) och Handelsanställdas Förbund grundade AFO- planen, som gäller för tjänstemän anställda inom fackföreningsrörel- sen och den närstående företag, är ett exempel på en typisk specialplan som endast i något litet avseende avviker från de ledande planerna. Den är uppbyggd på samma sätt som KTP-planen och förvaltas av Kooperationens Pensionsanstalt (KP).
S TP-planen, som grundar sig på uppgörelse mellan SAF och LO och som administreras av AMF-pensionsförsäkring, skiljer sig i många viktiga hänseenden från de tidigare beskrivna planerna. Den enda förmån som kan utgå är egen ålderspension, tidigast från 65 års ålder. Och medan tjänstemännens ålderspension i princip beräknas
på slutlönen, beräknas arbetarnas med utgångspunkt i medeltalet av de tre högsta pensionslönerna uttryckta i antal basbelopp som arbetaren uppburit under de fem år då han fyllt 55-59 år. Pensions- poängtalen baseras på årsinkomsten inom STP—området och beräk- nas på samma sätt som ATP-poäng. Högsta möjliga pension är 10 procent av 7,5 basbelopp. Vidare krävs att den försäkrade har arbetat i viss utsträckning under åren närmast före pensioneringen. För full pension krävs att han har visst antal tjänsteår, i normalfallet 30, med viss minsta arbetstid. Kravet på viss arbetstid under de sista åren före pensioneringen kan leda till att en försäkrad kan falla ur försäkringen och bli helt utan pension även efter många års i sig pensionsgrundande arbete. Varken fribrevsrätt eller fortsättnings— försäkring förekommer. Man bör dock observera de s.k. ”friåren”, som innebär att arbetaren kan vara utanför STP-området under visst antal år och ändå tjäna in hel STP.
Arbetare, födda t.o.m. 1940, kan få maximalt två friår. Antalet friår ökas därefter successivt så att arbetare, födda 1945 eller senare, kan få maximalt sju friår. Vid övergång från STP-planen till vissa andra pensionsplaner tillgodoräknas STP-år som pensionsgrundande tjänstetid. Därvid minskas det mot den totala tjänstetiden svarande pensionsbeloppet med STP-beloppet. Om arbetaren vid övergången ännu inte intjänat rätt till STP, ger AMF-pensionsförsäkring i stället s.k. ”kostnadsbidrag” till den pensionsgivare som tillgodoräknar STP-år som tjänstetid. Vid övergång till STP-planen från dessa andra pensionsplaner tillgodoräknas tjänstetid inom dessa planer som STP-år. Motsvarande pensionsrätt inräknas då i den totala STP som beräknats på den sammanlagda tjänstetiden inom pensionsplaner-
na.
Allmänmotivering till personförsäkringslagen
5 Behovet av ny lagstiftning — en särskild personförsäkringslag
Sammanfattning: FAL ger inte det konsumentskydd man kan fordra i dag. Lagens reglering är också ofullständig i viktiga avseenden. Det finns därför behov av ny lagstiftning. Härvid är
en särskild personförsäkringslag — och en skadeförsäkringslag — bättre än en ny samlad försäkringsavtalslag. I en samlad lag skulle särreglerna för de olika slagen av försäkring bli för många i förhållande till de gemensamma reglerna.
För försäkringsrättskommittén framstod det från början som mest angeläget att reformera reglerna om skadeförsäkring för konsumen- ter, något som även betonades i direktiven. Betänkandet Konsu- mentförsäkringslag (SOU 1977:84), som kom att ligga till grund för lagen med samma namn, berörde också huvudsakligen denna del av försäkringsavtalsrätten. (Lagen gäller dock också för sådana person- försäkringsmoment som ingår i konsumentförsäkringar.)
I denna andra etapp av vårt arbete tar vi upp personförsäkringen, varmed vi avser livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäk- ring. Samtidigt arbetar vi sedan år 1983 med nya regler om skadeförsäkring, framför allt företagsförsäkring; vi har emellertid funnit att ett förslag i den delen bör anstå till nästa etapp.
Personförsäkringen regleras visserligen tillsammans med skade- försäkring i FAL. Åtskilliga skäl talar emellertid för att ta upp personförsäkringen till behandling för sig. Många av de frågor som uppstår vid sådan försäkring saknar motsvarighet vid skadeförsäk- ring. Viktiga exempel är frågorna om fribrev, återköp och belåning samt verkan av förmånstagarförordnande. Å andra sidan saknar en del väsentliga frågor på skadeförsäkringens område, t.ex. angående ersättningens fastställande och vissa biförpliktelser för den försäk- rade. större intresse för personförsäkringens del. Frågorna om förhållandet till borgenärerna, som har viss betydelse också vid
skadeförsäkring, påkallar speciella lösningar vid personförsäkring. Också för andra ämnen som är gemensamma för skadeförsäkring och personförsäkring, exempelvis premiebetalning och försäkringstaga- rens upplysningsplikt, skiljer sig förhållandena så mycket att lösningarna måste bli delvis olika för de båda slagen av försäkring. Till stor del innehåller visserligen FAL samma regler för person- och skadeförsäkring i dessa hänseenden, men det har visat sig att andra bedömningar är påkallade nu.
Ett ytterligare skäl att behandla personförsäkringen för sig är att FRL sätter sådan försäkring i en särställning, och det är nödvändigt att även i en lagstiftning som rör försäkringsavtal beakta de särdrag som följer av detta. Särdragen sammanhänger delvis med den teknik med ”grunder” för verksamheten, som begagnas vid de flesta former av personförsäkring. Vidare är personförsäkringen i stor utsträck- ning organisatoriskt skild från skadeförsäkringen och meddelas av särskilda bolag (jfr 1 kap. 3 och 4 åå FRL).
Förhållandena är visserligen inte helt desamma vid personförsäk- ring som meddelas antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Sådan försäkring är inte underkastad krav på premiegrunder, och sjuk- och olycksfallsförsäkring kan meddelas även av skadeförsäk- ringsbolag. Villkoren för sådan försäkring har emellertid under senare år närmats till vad som gäller för livförsäkring med grunder, och även i övrigt är det från försäkringsavtalsrättslig synpunkt likartade frågor som uppkommer.
I fråga om behovet över huvud taget av en reform kan sägas, att redan den tid av nära sextio år som har förflutit efter FAL:s tillkomst utgör ett starkt skäl att se Över lagstiftningen om personförsäkrings- avtal. FAL anses visserligen allmänt vara ett förnämligt lagverk, men att det inte riktats någon mera avgörande kritik mot lagen torde åtminstone till en del bero på att försäkringsbolagen i villkor och praxis har infört för försäkringstagarna betydligt förmånligare regler än dem FAL upptar. Om bolagen skulle utnyttja hela det utrymme för att undgå ansvar som FAL medger dem, skulle det i många fall numera framstå som oskäligt hårt. Det finns därför skäl att — i linje med strävandena inom annan konsumentskyddande lagstiftning —— överväga behovet av nya regler, som bättre tryggar försäkringstagar- nas intressen; en generös praxis kan självfallet inte på längre sikt ersätta de garantier som en lagstiftning ger.
Till detta kommer att FAL:s reglering av personförsäkringarna i långa stycken är fragmentarisk och att det därför råder osäkerhet om rättsläget på en rad punkter. Detta gäller bl.a. reglerna om förfoganden över försäkringen, vilka har stor betydelse för tredje man. Och det gäller i särskild utsträckning de olika formerna av gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring, som inte ens
är förutsedda i lagen. Visserligen har det för dessa försäkringar efter hand utbildats fungerande regelverk i praxis, men det finns ändå behov av att få åtskilliga viktiga frågor lösta i lagen.
De regler vi vill föreslå kan inte ens provisoriskt rymmas inom FAL:s ramar. För att resultatet av vårt arbete med personförsäk- ringarna skall kunna överblickas är det därför nödvändigt att åtminstone nu föra ihop reglerna till ett särskilt lagförslag. Emeller- tid har vi i nordiskt samråd kommit fram till att en särskild personförsäkringslag också i det längre perspektivet är att föredra framför en ny samlad försäkringsavtalslag.
För den ståndpunkten talar i stort sett samma skäl som vi nyss angav för att över huvud taget ta upp personförsäkringen till behandling för sig. Personförsäkringslagstiftningen måste gå in på en rad frågor som helt saknar betydelse för skadeförsäkringen. Vidare måste reglerna i de ämnen som är gemensamma för de båda slagen av försäkring skilja sig åt i så stor utsträckning att en samlad lag skulle bli svåröverskådlig; särreglerna skulle bli för många i förhållande till de gemensamma reglerna.
Vi föreslår alltså att FAL:s regler såvitt gäller personförsäkring skall ersättas av en särskild personförsäkringslag. Under de nordiska överläggningarna har enighet nåtts i stora delar, både om personför- säkringslagarnas innehåll och om deras disposition. Detta gäller särskilt de delar av lagen som angår det egentliga avtalsförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I fråga om återstå- ende delar av lagen, alltså främst de regler som i olika avseenden berör tredje man, har det fått betydelse att lagstiftningens bakgrund har varit olika bl.a. i fråga om de familjerättsliga reglerna. Också här har vi dock kunnat nå likformighet i viktiga avseenden.
I nästa etapp av vårt arbete räknar vi för närvarande med att föreslå en skadeförsäkringslag, som skall innehålla även reglerna i den nuvarande konsumentförsäkringslagen och alltså gälla för all skadeförsäkring. Det förefaller bl.a. vara den lösning, som skulle bäst gynna intresset av nordisk rättslikhet.
6 Tillämpningsområdet för den nya lagen
Sammanfattning: Lagen bör omfatta liv-, sjuk- och olycksfalls- försäkring. Försäkringar som meddelas av understödsföre- ningar lämnas tills vidare utanför lagen. Utanför lämnas också arbetslöshetsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring och trygg- hetsförsäkring vid arbetsskada. Lagen skall inte gälla för återförsäkring eller någon form av socialförsäkring.
Eftersom vårt uppdrag avser en översyn av FAL, är det en naturlig utgångspunkt att den nya lagen i första hand skall omfatta de personförsäkringar som behandlas i FAL. Lagen skall alltså gälla för livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring, i den mån försäkringen är att hänföra till enskild försäkring. Som kommer att framgå nedan, har vi inte funnit några andra försäkringsformer som har sådan saklig likhet med dessa försäkringar att de lämpligen bör regleras i samma lag.
Vi har övervägt att bryta ut gruppförsäkringarna och de kollektivavtalsgrun- dade försäkringarna till en särskild lag men funnit att de gemensamma reglerna blir så många, att en samlad lag är att föredra. Framför allt i fråga om begränsningar av bolagets ansvar (4 kap. i förslaget), tredje mans rätt (6 och 7 kap.) och frågor som sammanhänger med skaderegleringen (8 kap.) skulle skilda lagar innebära onödiga upprepningar.
Den nya lagen skall alltså i princip gälla för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Vissa frågor om det närmare tillämpningsom- rådet uppkommer emellertid.
Till en början måste uppmärksammas den särskilda, inte affärs- mässiga form av försäkringsrörelse som drivs av understödsförening- ar, vilka meddelar olika former av personförsäkring. Deras verksam- het faller utanför FRL (se 1 kap. 2 å FRL) och regleras i stället i lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). Föreningarna är i regel huvudsakligen avsedda för anställda i visst eller vissa företag eller för andra personer med en sådan intressegemenskap av liknande slag som gör en samverkan för personförsäkring naturlig (1 å UFL). De speciella förhållandena vid denna verksamhet medför att en allmän lagstiftning om personförsäkring inte kan tillämpas i full utsträckning på dessa försäkringar.
Men samtidigt är det naturligt att stora delar av den nya regleringen skall gälla också för understödsföreningarna. Vi har därför utgått från att föreningarnas verksamhet — med vissa modifikationer — skall omfattas av den nya lagstiftningen. Emeller- tid pågår det för närvarande inom finansdepartementet en översyn av UFL i syfte bl.a. att ersätta de nuvarande hänvisningarna till lagstiftningen om ekonomiska föreningar (se t.ex. 27, 29, 31 och 33 åå UFL) med bestämmelser direkt för understödsföreningarna. Denna översyn bör samordnas med arbetet på en ny civilrättslig i reglering av föreningarnas verksamhet. Vi har därför kommit l överens med företrädare för finansdepartementet om att inte ta med understödsföreningarna i förslaget till personförsäkringslag. I stället skall vi, sedan detta betänkande avlämnats, i en särskild promemoria presentera vår syn på hur och i vilken utsträckning den lagen bör göras tillämplig på föreningarnas verksamhet. Det framstår som från flera synpunkter viktigt att det fortsatta lagstiftningsarbetet kan bedrivas i sådan takt, att de nya civilrättsliga bestämmelserna träder i
kraft samtidigt för försäkringsbolagen och understödsföreningar- na.
Arbetslöshets- och avgångsbidragsförsäkring intar på visst sätt en mellanställning genom att de i FRL och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt hänförs till personförsäkringar (1 kap. 4å respektive 2å 6mom.). Enligt FAL däremot räknas endast liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring till denna kategori.
Arbetslöshets- och avgångsbidragsförsäkring skiljer sig från ordi- när personförsäkring genom att risken i stort sett inte har att göra med den försäkrades liv och hälsa utan avser ekonomisk förlust utan samband med sådana förhållanden (se om dessa försäkringar avsnitt 4.4.3 ovan). Därför passar regler för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäk- ring mindre väl för dessa försäkringsformer. Vi har funnit att de inte lämpligen bör regleras i personförsäkringslagen. I fråga om arbets- löshetsförsäkringen talar för den ståndpunkten också, att det redan finns en reglering i den särskilda lagen (1973:370) om arbetslöshets- försäkring. När det gäller avgångsbidragsförsäkringen, får vi anled- ning att återkomma i nästa etapp av vårt arbete.
Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) är till sin konstruktion en ansvarsförsäkring av s.k. no fault-typ (se avsnitt 4.4.3 ovan). Försäkringen fungerar visserligen i en del fall, där någon ansvarsfrå- ga inte ens teoretiskt skulle kunna bli aktuell, som en sjuk- och olycksfallsförsäkring, men detta förhållande kan enligt vår mening inte rubba försäkringens grundläggande karaktär av ansvarsförsäk- ring. Den faller alltså utanför de egentliga personförsäkringarna. Inte heller har vi funnit det sakligt påkallat att ändå låta den omfattas av personförsäkringslagen. Liksom avgångsbidragsförsäkringen får den i stället tas upp i nästa etapp av arbetet.
Återförsäkring bör också lämnas utanför den nya lagstiftningen, av både teoretiska och praktiska skäl. Återförsäkring torde i varje fall från civilrättslig synpunkt vara att hänföra till skadeförsäkring även om den bakomliggande direktförsäkringen avser personförsäkring, och reglerna för direkt personförsäkring passar uppenbarligen inte alls i detta fall.
Begränsningen till enskild försäkring innebär att de regler vi föreslår inte kan tillämpas på socialförsäkring; skillnaden mellan försäkringsformerna är så klar att något sådant inte kommer i fråga.
Speciella frågor uppkommer vid de grupplivförsäkringar som meddelas av staten, i första hand statens tjänstegrupplivförsäkring. Försäkringarna har beskrivits ovan (avsnitt 4.4). Som framgår där, faller denna verksamhet utanför F RL och försåkringsinspektionens tillsyn. Med hänsyn till att staten synes uppträda som både försäkringsgivare och försäkringstagare, kan det ifrågasättas om försäkringarna ens faller inom FAL:s tillämpningsområde (se NJA II 1927 s. 350 f).
För dessa försäkringars del behövs inte några regler om ämnen som premiebetalning, ansvarstid och uppsägning av försäkringen. Däremot bör vanliga regler om begränsning av försäkringsgivarens ansvar vid brott mot biförpliktelser m.m. tillämpas även här, liksom det behövs bestämmelser om förfoganden över försäkringen och förhållandet till borgenärerna. Vissa delar av personförsäkringslagen bör alltså göras tillämpliga på statens grupplivförsäkringar.
För närvarande är statens försäkringar visserligen inte grundade på kollektivavtal, men vi har med tanke på deras nära anknytning till andra former av tjänstegrupplivförsäkring funnit det naturligt att de — i tillämpliga delar — skall följa de regler som enligt förslaget skall gälla för kollektivavtalsgrundad försäkring. Av systematiska skäl har vi funnit det lämpligast att ta in bestämmelser härom i en särskild lag (se avsnitt 21.1 nedan).
I sammanhanget måste vidare uppmärksammas de särskilda frågor som uppstår när en personförsäkring ingår i en paketförsäkring, där övriga moment avser skadeförsäkring.
En personförsäkring kan omfattas av KFL, nämligen om den ingår som ett moment i någon av de försäkringstyper som räknas upp i 1 å den lagen; bl.a. förekommer för närvarande olycksfallsförsäkring som ett moment i reseförsäkring. Även företagsförsäkringar, som omfattas av FAL, kan innehålla liknande, begränsade personförsäk- ringsmoment.
Uppenbarligen bör man undvika att det för den dagliga hantering- en kommer att gälla skilda regler för de olika moment som ingår i en paketförsäkring. I frågor som rör avtalets ingående och upphörande, försäkringstiden, Villkorsändring, premiebetalning m.m. bör det av praktiska skäl gälla samma regler för hela paketet. I sådana fall som nämndes i föregående stycke — där personförsäkringen utgör bara en mindre del av paketet — bör därför skadeförsäkringsreglerna gälla också för personförsäkringsmomentet.
Annorlunda förhåller det sig med reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar på grund av brott mot upplysningsplik- ten, framkallande av försäkringsfall m.m., som blir tillämpliga bara i undantagsfall — främst i samband med skadereglering — och vilkas utformning är starkt beroende av vilken typ av försäkring det är fråga om. Detsamma gäller t.ex. den särskilda regeln om s.k. symtomklau- suler vid sjuk- och olycksfallsförsäkring (se avsnitt 12.3.1 nedan). I dessa delar bör personförsäkringslagen gälla, trots att försäkringen i övrigt kommer att följa skadeförsäkringsregler. Också de för personförsäkringen helt speciella reglerna om förmånstagarförord- nande och skydd mot borgenärerna måste tillämpas även här.
Begreppet personförsäkring har alltså i allt väsentligt samma innebörd i vårt förslag som i FAL. Vi har inte funnit det behövligt eller ens lämpligt att försöka i lagen definiera detta begrepp eller
bestämma vilka typer av personförsäkringar som skall hänföras till liv-, sjuk- respektive olycksfallsförsäkring. Av de inledande bestäm- melserna i lagförslaget (1 kap. 1 å första stycket) framgår dock att en försäkring för att omfattas av lagen måste anknyta till någons liv eller hälsa. Härigenom torde det för personförsäkringen typiska vara tillräckligt klarlagt; det torde knappast kunna i praktiken uppstå någon tvekan huruvida en viss försäkring är att beteckna som personförsäkring eller inte.' Vissa angränsande frågor om innebör- den av ordet försäkring och om ”försäkringens identitet” behandlas i det följande (se specialmotiveringen till 1 kap. 2 å, avsnitt 19.1.2).
I ett avseende behövs emellertid en precisering, nämligen när det gäller sådan Sjukavbrottsförsäkring som tecknas av näringsidkare för att täcka kostnaderna i rörelsen om näringsidkaren blir sjuk eller avlider. Man har från branschens sida hävdat att sådan försäkring inte bör omfattas av personförsäkringslagen.
Sjukavbrottsförsäkring kan utformas på olika sätt. Det avgörande i detta sammanhang är enligt vår mening hur ersättningen bestäms.
När ersättning utgår med i förväg bestämda belopp och försäk- ringen alltså har karaktär av summaförsäkring, uppvisar försäkring- en inte några avgörande olikheter i förhållande till annan personför- säkring; i varje fall är det i praktiken svårt att skilja den typen av Sjukavbrottsförsäkring från annan sjuk- eller livförsäkring som tecknas av näringsidkare.
Men när ersättningen, såsom numera vanligen är fallet, helt eller till övervägande delen skall beräknas efter de verkliga kostnader som uppstår i rörelsen, ligger saken annorlunda till. Försäkringen behandlas då i praktiskt taget alla sammanhang — hos försäkrings- bolaget och t.ex. i beskattningshänseende — som vilken annan företagsförsäkring som helst. Specifika personförsäkringsfrågor om förmånstagarförordnande m.m. blir över huvud taget inte aktuella. Det kunde visserligen vara rimligt att några av bestämmelserna i förslaget skulle gälla också för sådan försäkring — det skulle närmast vara en del bestämmelser i 4 kap. om begränsningar av försäkrings- bolagets ansvar. Enligt vad vi har inhämtat är emellertid sådana situationer mycket ovanliga, och man har från branschens sida förklarat att man i sådana delar kommer att följa personförsäkrings- lagen även om den inte är formellt tillämplig. Vi har därför stannat för att lämna avbrottsförsäkring av skadeförsäkringskaraktär helt utanför personförsäkringslagen (se 1 kap. 1 å förslaget).
Frågan till vilken typ av personförsäkring en viss försäkring skall hänföras får enligt vårt förslag inte särskilt stor betydelse, eftersom
' Ang. svårigheterna att definiera det grundläggande begreppet försäkring, se SOU 1983:5 s. 37 ff, Hellner s. 6 f och Selmer s. 16.
de flesta av de föreslagna reglerna är gemensamma för alla tre typerna. Redan detta innebär, att det knappast finns något behov av definitioner som skiljer de olika personförsäkringstyperna från varandra. Sådana bestämmelser skulle tvärtom kunna hämma produktutvecklingen; det förekommer redan i dag blandformer som kan vara svåra att bestämt hänföra till den ena eller andra typen men som alldeles klart är personförsäkringar. Sålunda innehåller exem- pelvis s.k. barn- och ungdomsförsäkring både liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringsmoment.
Vidare kunde lagfästa definitioner skapa ett intryck av att varje försäkring måste i alla avseenden hänföras till någon av de tre typerna och att den valda indelningen var avgörande för hur försäkringen skulle behandlas i olika situationer. Detta är inte avsikten: i vissa fall kan det vara rimligt att alla moment i en blandad försäkring följer samma regel, ibland bör olika moment följa olika regler. Vi återkommer till frågan i specialmotiveringen till 1 kap 1 å förslaget (avsnitt 19.1.1).
I ett bestämt avseende bör emellertid en precisering göras, nämligen när det gäller premiebefrielseförsäkring. Premiebefrielse- försäkringen är till sin natur en sjukförsäkring — den medför rätt till premiebefrielse när den försäkrade blir långvarigt sjuk, oavsett vad sjukdomen beror på. I enlighet härmed innebär förslaget (1 kap. 1 å) att premiebefrielseförsäkring skall följa sjukförsäkringsreglerna, även när den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal; bl.a. är det i vissa speciella fall nödvändigt att försäkringsbolaget kan säga upp en premiebefrielseförsäkring som är knuten till en livförsäkring, trots att livförsäkringen som sådan är ouppsägbar från bolagets sida (se närmare i specialmotiveringen till 3 kap. 4 å förslaget).
I övrigt innehåller lagförslaget inte några bestämmelser om till vilken typ av personförsäkring en viss försäkring skall hänföras. Huvudsakligen av samma skäl har vi inte heller funnit det påkallat att i förslaget ta upp någon motsvarighet till den regel i det norska förslaget (å 1-1 tredje stycket), enligt vilken det i tveksamma fall ankommer på tillsynsmyndigheten att bestämma om en försäkring skall anses som personförsäkring. Vi utgår från att, om frågan skulle bli aktuell vid allmän domstol, försåkringsinspektionens särskilda sakkunskap skulle tas till vara genom att domstolen inhämtade yttrande från inspektionen. För övrigt bör man kunna räkna med att inspektionen redan i sitt allmänna tillsynsarbete ser till att det inte kan råda oklarhet om olika försäkringars rättsliga karaktär i några viktiga avseenden.
7 Målsättningen för den nya lagen
7.1. Individuell försäkring
Sammanfattning: Främst på grund av försäkringens stora betydelse för den enskilde och försäkringstagarens svårigheter att sätta sig in i försäkringen och påverka dess utformning bör den nya lagen innehålla regler, som bättre än FAL skyddar honom mot alltför ogynnsamma villkor. Lagen bör dock i princip inte reglera försäkringens sakliga omfattning, vilka
risker den skall täcka osv. — Vidare kräver utvecklingen inom försäkringsväsendet en mer nyanserad och fullständig lagstift- ning, som också har viss beredskap för nya försäkringsformer. Lagen bör ge en någorlunda fullständig överblick över försäk- ringstagarens rättigheter och skyldigheter. Rättsläget för tredje man behöver också förtydligas och moderniseras.
Enligt våra direktiv har översynen av försäkringslagstiftningen två väsentliga syften: att förbättra det skydd lagstiftningen ger konsu- menterna och att modernisera i takt med den utveckling som ägt rum inom försäkringsväsendet efter FAL:s tillkomst. Vi diskuterar i detta avsnitt dessa huvudmål för den individuella försäkringens del. Motsvarande frågor rörande gruppförsäkring och kollektivavtals- grundad försäkring tas upp i avsnitt 7.2 respektive 7.3.
Personförsäkringen avser att trygga den enskilde i situationer då han typiskt sett har ett starkt behov av ersättning. Till en början är det självfallet angeläget att han får möjlighet att skaffa sig en försäkring av det slag han behöver, förutsatt att risken är sådan att den går att försäkra. Och om försäkring visserligen meddelas men skyddet av någon anledning faller bort eller blir sämre än han räknat med, kan också detta sätta honom eller hans efterlevande i en svår situation — ibland kanske svårare än om ingen försäkring alls hade meddelats och han därigenom fått anledning att se över sina förhållanden på andra sätt.
Det kan visserligen sägas att genom ny lagstiftning på socialför- säkringens område skyddet vid personskador stärkts ytterligare sedan direktiven tillkom; bl.a. kan framhållas lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, som väsentligt förbättrat arbetstagarnas eko- nomiska skydd vid skador i yrkeslivet. Genom vissa skadeståndsre- former har de skadelidande också fått ökade möjligheter till full kompensation i sådana fall, där någon annan kan göras ansvarig för ett dödsfall, ett olycksfall eller en sjukdom. (Se, utom 1975 års ändringar i fråga om skadestånd vid personskada (SFS 1975:1357),
även brottsskadelagen (1978z413); märk att denna lag ger ersättning även vid sådant ouppsåtligt vållande till personskada som straffbe- lagts bl.a. i 3 kap. 7 och 8 åå brottsbalken.) — Beträffande trafikolycksfallen har trafikskadelagen (1975:1410) medfört en betydande utvidgning i ersättningsrätten vid personskada. Andra nya försäkringsformer tryggar den skadelidande på särskilda områ- den; utanför personförsäkringen faller här trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) samt patient- och läkemedelsförsäkringarna, som alla täcker allvarliga luckor som tidigare förekommit i skyd- det.
De sociala skälen bakom en skyddslagstiftning för försäkringsta- garna vid frivillig personförsäkring har mot denna bakgrund inte fullt samma tyngd som tidigare. Men det hindrar inte att de alltjämt måste anses vägande; det finns fortfarande många skyddsbehov som inte kan täckas annat än med enskild försäkring.
Vidare måste det beaktas att individuella personförsäkringar ofta är relativt komplicerade produkter, som i väsentliga delar utformas av försäkringsbolaget ensamt. Försäkringstagaren är i normala fall en konsument, och typiskt sett är hans erfarenheter och insikter i fråga om avtalets innebörd begränsade. Även med en ambitiös information från försäkringsbolagets sida har en försäkringstagare svårt att i detalj sätta sig in i vad det erbjudna försäkringsskyddet innebär och att bedöma, om de förmåner försäkringen ger står i rimlig relation till premien. I viss utsträckning tryggas försäkringsta- garna visserligen av den i FRL föreskrivna skälighetsprincipen (jfr avsnitt 2.3 ovan), men denna allmänt hållna grundsats utgör knappast ensam någon garanti för att försäkringstagaren alltid får ett lämpligt försäkringsskydd för sin premie.
Man kan visserligen inte konstatera att försäkringsbolagen på något olämpligt sätt utnyttjar ett överläge i förhållande till sina kunder; snarare synes de i regel handla med försäkringstagarnas och deras anhörigas bästa för ögonen. Men ändå går det att finna exempel på villkor, t.ex. om upphörande av försäkringsskyddet i förtid, som tidigare kan ha tett sig naturliga men som stämmer illa med principer i modern konsumentlagstiftning. I andra fall synes villkoren ha tillkommit främst för att förenkla bolagens administra- tiva rutiner, något som visserligen kan göra försäkringen billigare men som ändå inte alltid ter sig tillräckligt angeläget ur de enskilda försäkringstagarnas perspektiv. I den mån sådana villkor innebär mera påtagliga nackdelar för den enskilde, kan man med skäl ifrågasätta deras berättigande.
Å andra sidan bör erinras om ett par förhållanden, som i viss mån minskar behovet av framför allt detaljerade regler just på personför- säkringsområdet.
För det första bör beaktas att tillsynslagstiftningen i flera avseen- den neutraliserar nackdelarna för försäkringstagarna av deras bristande sakkunskap. För både personförsäkring och skadeförsäk- ring gäller den förut berörda skälighetsprincipen, som försåkringsin- spektionen skall beakta i sin kontrollverksamhet bl.a. när det gäller premiesättningen (7 kap. 2 å och 19 kap. 5 och 6 åå FRL). Inspek- tionens granskning av villkor och grunder ger också i övrigt en viss garanti för att inte avtalet blir obilligt för den enskilde (se avsnitt 4 och 8.2 i betänkandet (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten). Vi återkommer i flera sammanhang till de möjligheter tillsynen ger att på ett smidigt sätt reglera konsument- skyddet vid personförsäkring (se närmast avsnitt 8.2 nedan).
Vidare kan man inte bortse från att livförsäkringsbolagen enligt FRL är förbjudna att dela ut vinst till aktieägare och garanter (12 kap. 2 å). Åtminstone för livförsäkringsrörelsens del skall överskottet av rörelsen i stället sättas av till en återbäringsfond (den restlösa återbäringens princip; 12 kap. 5 å). Endast från kort personförsäk- ring som drivs av skadeförsäkringsbolag (jfr avsnitt 5 ovan) kan vinstutdelning komma i fråga.
Detta innebär inte bara att den emellanåt framförda uppfattning- en, att livförsäkringsbolagens handlande väsentligen dikteras av eget vinstintresse, ter sig verklighetsfrämmande. På grund av regeln blir det också naturligt att ta stor hänsyn till de försäkringstekniska synpunkterna bakom olika grunder och villkor. Man kan med ännu större skäl än vid skadeförsäkring göra gällande, att en inskränkning som av försäkringstekniska skäl görs i den enskilde försäkringstaga- rens rätt kommer kollektivet av försäkringstagare till godo. Argu- mentet förefaller ha särskild tyngd inom livförsäkringen med dess avancerade försäkringsmatematiska metoder.
På försäkringskunnigt håll anser man inte sällan att vad som är ”skäligt” på personförsäkringsområdet är just vad som stämmer med försäkringstekniska hänsyn och därmed också med kollektivets intressen; något utrymme för billighetssynpunkter i det enskilda fallet skulle alltså i princip inte finnas. Denna ståndpunkt är dock knappast hållbar. När man här — liksom i många andra sammanhang — väger en betydande nackdel för den enskilde mot en mycket begränsad uppoffring för dem som ingår i kollektivet, finns det inte anledning att anse hänsyn till kollektivet böra i alla lägen ta överhanden. Önskemålet att tillgodose kollektivet med ett försäk- ringsskydd till låg kostnad måste vägas omsorgsfullt mot de konsekvenser en strikt tillämpning av de försäkringstekniska princi- perna kan få för de enskilda, och även på personförsäkringsområdet framstår försäkringstagarens skyddsintresse som det primära när reglerna skall utformas (jfr SOU 1977:84 s. 101 f). Men resonemang-
et belyser i varje fall det speciella intresseläget vid personförsäkring; man kan inte utan vidare föra över alla överväganden bakom KF L till den nya lagstiftningen. '
Vi finner alltså att den nya lagen bör innehålla regler som i större utsträckning och på flera områden tillvaratar den enskilde försäk— ringstagarens intressen. Detta syfte med lagstiftningen medför att reglerna i allt väsentligt måste vara tvingande. De regler till försäkringstagarnas skydd som vi föreslår är av delvis olika slag.
Det ena slaget av regler är sådana som finns redan i FAL och som avser att skydda försäkringstagaren mot alltför stränga påföljder, om han åsidosätter någon av sina förpliktelser enligt avtalet. Exempel på sådana regler är de som rör brott mot upplysningsplikten, försum- mad premiebetalning och framkallande av försäkringsfallet. Här föreslår vi delvis nya regler, som i vissa situationer skall mildra påföljderna av en försummelse. Men härjämte föreslår vi en del andra regler, som ger försäkringstagaren nya positiva rättigheter. En betydelsefull bestämmelse av detta slag gäller försäkringstagarens självständiga rätt att få teckna en försäkring. Som exempel kan också nämnas att försäkringstagaren i viss utsträckning skall ha rätt att få försäkringen ändrad, varjämte den principiella rätten till återköp skrivs in i lagen.
I ett bestämt och viktigt hänseende synes det emellertid inte lämpligt att lagen söker reglera förhållandet mellan parterna ens genom dispositiva regler. Liksom när det gällde konsumentförsäk- ringarna anser vi, att som huvudprincip man inte bör i lagen ange vilka risker försäkringen skall täcka, och ännu mindre för vilka belopp den skall gälla (jfr SOU 1977:84 s. 105 f). Det råder nordisk enighet om denna uppläggning av lagstiftningen. Den stämmer också med vad man tidigare sett som lagstiftarens främsta uppgift på detta område — att ge ramen kring försäkringsförhållandet, inte att bestämma de produkter som försäkringsbolagen skall erbjuda allmänheten. Frågan tas upp i våra direktiv, och vi har övervägt den särskilt i anslutning till olycksfallsförsäkringen, där villkorens olycks- fallsbegrepp spelar en väsentlig roll som begränsning av risken. Även om en lagreglering av skyddets omfattning någon gång skulle kunna vara till fördel för konsumenterna, har vi emellertid funnit att det inte heller i dag är motiverat med något annat synsätt än det som tidigare präglat lagstiftningen. Skulle man ha ambitionen att reglera också produktens utformning, skulle lagstiftningen med nödvändig- het bli mycket detaljerad, och t.o.m. då måste man befara att regleringen inte i tillräcklig utsträckning går att anpassa efter de särskilda förhållandena i olika fall. I alla händelser finns det risk för att en sådan lagstiftning på ett olyckligt sätt skulle lägga ett band på den framtida utvecklingen av försäkringsformerna.
Det är mot denna bakgrund man får bedöma de förslag som
emellanåt framförs om att även personer med vissa handikapp eller sjukdomar skulle få försäkring på samma villkor som andra (jfr avsnitt 17.3 nedan). I den utsträckning ett begärt skydd inte kan förenas med försäkringsteknikens krav, går det inte att passa in i det traditionella systemet för enskild försäkring. Att ålägga försäkrings- bolagen att meddela försäkring mot en premie som inte täcker risken har hittills inte kommit i fråga, och något sådant ligger klart utanför vårt uppdrag. Självfallet kan starka humanitära skäl tala för att även dessa personkategorier får ett fullgott skydd för sjukdom, olycksfall osv., men enligt vår mening bör detta åstadkommas genom ett utvidgat ansvar från det allmännas sida, t.ex. genom att socialför- säkringen byggs ut för deras del.
En annan sak är att de försäkringstekniska svårigheter som åberopats i sådana situationer ibland har visat sig kunna övervinnas. Det finns anledning att tro att möjligheterna till försäkringsskydd för olika kategorier efter hand kommer att utvidgas, även om inte lagstiftaren ingriper.
Liksom nu bör försäkringsbolagen alltså i princip ha full frihet att själva bestämma vilka risker de skall överta, liksom parterna fritt kan komma överens om storleken av försäkringsbeloppen och formerna för utbetalningen. Det bör dock betonas att vi i våra överväganden har utgått från erfarenheterna under de senaste årtiondena, med en utveckling mot mera omfattande ansvarsområden och färre undan- tag. Om bolagen i framtiden skulle visa sig inte vilja hålla fast vid denna praxis, måste man överväga regler av annat slag.
Med detta är dock inte sagt att personförsäkringslagen helt skulle kunna förbigå frågan om de risker försäkringarna omfattar. Spörs- målet hänger nära samman med regler om bl.a. upplysningsplikt, fareökning och försäkringsfallets framkallande. Det är ett välkänt problem att tvingande regler till försäkringstagarens skydd — t.ex. när han i god tro förnekat en sjukdom vid försäkringsavtalets ingående eller av ursäktliga skäl ökat faran — kan kringgås genom att den aktuella risken helt eller delvis utesluts från täckning genom en objektivt utformad undantagsklausul. Skiljelinjen mellan området för sådana ansvarsbegränsande villkor och området för FAL:s tvingande regler är ett omdebatterat ämne i litteraturen.' Att lösa detta problem helt går knappast genom lagstiftning, men vi har funnit att man för de praktiskt viktigaste fallen bör ge bestämmelser, som otvetydigt inskränker bolagens möjligheter att på detta sätt minska försäkringstagarens skydd. I några fall föreslår vi absoluta regler; i andra fall har vi funnit det nödvändigt att ge lagens föreskrift en mera allmän utformning, varefter det får ankomma på tillsyns- myndigheten att se till att tillämpningen blir rimlig. Till en del är det
' Jfr Hellner s. 77 och 162 med hänvisningar och Selmer s. 189 ff.
fråga om de villkorstekniska metoder bolagen använder för att avgränsa sitt ansvar (se vidare avsnitt 12.1 nedan).
FAL:s regler om livförsäkring innehåller avsnitt om kapitalförsäk- ring och om livränteförsäkring. Reglerna om kapitalförsäkring är närmast anpassade efter s.k. sammansatt kapitalförsäkring, dvs. försäkring som faller ut när den försäkrade dör eller senast när han uppnår en viss ålder. Normalfallet är att en försäkring är tecknad på försäkringstagarens eget liv. Lagen uppmärksammar dock även försäkring tecknad på annans liv, liksom försäkring som faller ut vid en bestämd tidpunkt, oavsett om försäkringstagaren då iever eller inte (s.k. sparkasseförsäkring — en försäkring som dock inte nytecknas längre), se 110 å. Reglerna om livränteförsäkringar är anpassade till både livräntor på försäkringstagarens eget liv och livräntor på annans liv (se särskilt 118 å andra stycket).
Under tiden efter FAL:s tillkomst har det skett en betydande utveckling av försäkringsformerna. Särskilt gäller detta den kollek- tiva försäkringen; till den återkommer vi senare (avsnitt 7.2 och 7.3). Men också inom individuell försäkring framträder samma tendens. Även om den sammansatta kapitalförsäkringen antalsmässigt fortfa- rande har en viktig ställning, särskilt vid mindre försäkringsbelopp, förekommer många andra slag av försäkring; framför allt har olika former av pensionsförsäkring växande betydelse. För särskilda förhållanden finns möjlighet att ”skräddarsy” försäkringslösningar; vad som utåt framstår som en försäkring utgör ofta en kombination av olika elementära försäkringar. Vanligen träffas individuellt avtal om försäkringsbelopp och om tid när ersättning skall utgå. Ofta inverkar dock den skatterättsliga lagstiftningen bestämmande på utformningen av avtalet.
Uppenbarligen måste modern försäkringslagstiftning ta hänsyn även till försäkringsformer som är mer komplicerade än de som var vanliga vid tiden för FAL:s tillkomst. Det är emellertid omöjligt att i detalj behandla alla problem som kan komma upp vid skilda typer av personförsäkring. Vi får främst inrikta oss på att reglera sådana frågor som blir aktuella vid de vanligast förekommande typerna.
Utöver de försäkringsformer som förekommer i dag måste man också räkna med en viss utveckling i framtiden. Här utgör en fortskridande inflation med stark inverkan på långvariga personför- säkringsavtal en pådrivande faktor. Detta innebär bl.a. att lagstifta- ren måste ägna intresse åt försäkringar som kan ändras efter tecknandet, ett ämne som för övrigt bör uppmärksammas redan på grund av vissa nu förekommande villkor (se 3 kap. 5 och 8 åå samt 7 kap. 2 å i lagförslaget).
Även om man tar hänsyn till att FAL:s avsnitt om försäkringsavtal i allmänhet (1-33 åå) gäller även för personförsäkring, måste vidare lagens reglering anses fragmentarisk även såvitt gäller de mest
grundläggande försäkringsformerna. Rätten till återbäring samt möjligheterna till återköp, överlåtelse och pantsättning framgår endast indirekt av bestämmelser med mer speciellt syfte. (I viss utsträckning belyses dock rättsläget på dessa områden av bestäm- melser i försäkringsrörelselagen.) Om förtida uppsägning kan endast några, för övrigt ganska ovissa slutsatser dras av 99 och 121 åå. Enligt vår mening bör personförsäkringslagen ge en någorlunda fullständig överblick över försäkringstagarnas rättigheter och skyl- digheter. Och de väsentliga principerna bör bestämmas genom lagstiftningen, inte i den ordning som gäller för antagande av grunder eller genom försäkringsvillkoren. Inte minst från informationssyn- punkt är det av vikt att lagen ger besked — inte därför att man kan räkna med att så många enskilda försäkringstagare skall läsa lagen, men därför att lagen i sin tur kan läggas till grund för annan information. Vid tvist är det ofta också av värde att man har en lagregel att rätta sig efter, inte endast t.ex. ett försäkringsvillkor vars rätta tolkning eller giltighet kan vara kontroversiell och svårbedömd. Den väsentliga synpunkten blir, efter vad som tidigare framhållits, behovet att skydda försäkringstagaren. Men dessutom bör klarhet skapas på åtskilliga punkter där rättsläget i dag är tveksamt och omtvistat.
Med det ovan angivna undantaget för själva försäkringsskyddets omfattning, bör alltså lagen ge en relativt fullständig översikt över försäkringstagarens rättigheter och skyldigheter. Det innebär att vii lagförslaget tar upp ett antal ämnen som inte behandlas i FAL; som viktiga exempel kan nämnas reglerna om bolagets informationsskyl- dighet mot försäkringstagaren (2 kap. förslaget) och regeln om återupplivning av försäkringen efter premiedröjsmål (5 kap. 3 å). Det finns emellertid också en rad ämnen som vi anser inte behöva regleras i en personförsäkringslag. Det kan däremot vara nödvändigt att ta upp vissa av dessa frågor i samband med arbetet på en skadeförsäkringslag.
Personförsäkring är i de flesta fall summaförsäkring, och som ovan nämnts skall lagen inte innehålla några regler om sådana försäkrings- belopps storlek. Inte heller beräkning av ersättning som bestäms av den verkliga förlusten, främst ersättning för sjukvårds- och läkekost- nader vid sjuk- och olycksfallsförsäkring, är ett ämne som bör behandlas i denna lagstiftning. Det kan erinras om att konsument- försäkringslagen inte innehåller några regler ens om beräkningen av värdet av skadad egendom.2
Av vikt för beräkningen av ersättning för personskada är behandlingen av ersättning som utgår från annan källa, t.ex. från socialförsäkring. Vid de flesta former av livförsäkring, både kapital-
2 Se SOU 1977:84 s. 115 foch prop. 1979/8019 5.162.
försäkring och livränteförsäkring, är det en närmast självklar sak att beloppen utgår utan hänsyn till parallella ersättningsformer. Den justering som kan komma ifråga, särskilt vid skadestånd, får ske genom reglerna för beräkning av skadestånd eller annan motsvaran- de ersättning. En samordning som påverkar även ersättningen från personförsäkring kan visserligen bli aktuell vid försäkring som avser att ge ersättning för förlorade inkomster eller för utgifter på grund av personskada. Men inte heller denna fråga bör lämpligen regleras i en lag om personförsäkring; förhållandena varierar så mycket att det inte är möjligt att allmänt föreskriva hur en samordning skall ske.
Även en del mera speciella tjänster som försäkringsbolagen lämnar sina kunder faller klart utanför ramen för den egentliga försäkringsavtalslagstiftningen. Så är fallet bl.a. när man från bolagets sida i samband med tecknandet av en livförsäkring hjälper försäkringstagaren att planera sina förhållanden i övrigt, t.ex. genom upprättande av testamente.
Inte heller behöver man särskilt reglera det speciella avtalsförhål- landet när försäkringstagaren belånar sin livförsäkring hos försäk- ringsbolaget (s.k livlån). Sådana lån ger visserligen upphov till en del frågor, t.ex. om lånen skall vara ouppsägbara eller ej och om verkningarna av försummad räntebetalning. Dessa frågor bör emellertid även i fortsättningen i sina detaljer regleras genom bestämmelser i grunderna och genom överenskommelse mellan parterna. Däremot föreslår vi att själva rätten att belåna försäkring- en hos försäkringsbolaget skall skrivas in i lagen (se avsnitt 11.8.3). Härjämte behövs det regler om verkningarna i förhållande till tredje man av belåning (se avsnitt 14.4.2). _
Vidare synes det saknas anledning att i den nya lagen ta upp bestämmelser motsvarande 26-28 åå FAL. För de fallen att försäk- ringsbolaget kommer på obestånd eller mister sin koncession (26 och 27 åå) finns regler om särskild administration m.m. i försäkringsrö- relselagen, som tillvaratar försäkringstagarnas intressen. Försäk- ringstagarens rätt att säga upp försäkringen i en sådan situation garanteras i vårt förslag av en allmän regel om uppsägningsrätt för honom (3 kap. 3 å förslaget). — I 28 å FAL förbjuds försäkringsbo- laget att åberopa förbehåll om att försäkringen skall upphöra om försäkringstagaren kommer på obestånd. Sådana villkor bör natur- ligtvis inte förekomma, men något uttryckligt förbud mot just sådana förbehåll torde knappast behövas i lagen (jfr 3 kap. 4 å förslaget). Frågan torde ha mycket ringa praktisk betydelse.
En speciell fråga som här bör tas upp är i vad mån personförsäk- ringslagen skall innehålla regler om skydd för personlig integritet. I direktiven till kommittén anförs att frågan om försäkringstagarens upplysningsplikt kan behöva bedömas även från integritetssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om sjukförsäkring torde försäkringsbola-
get ofta begära ingående upplysningar om hälsotillstånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan enligt direktiven finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.
Enligt vår uppfattning är det en viktig uppgift för lagstiftningen att tillgodose skyddet för den personliga integriteten vid tecknande av försäkring, särskilt personförsäkring. Den information som försäk- ringsbolagen skaffar om den som skall försäkras är ofta av mycket känsligt slag. Att ge försäkringstagarna garantier mot att informa- tionen begagnas på ett sätt som medför intrång i deras personliga integritet är av värde också från försäkringsbolagens synpunkt; för de goda relationerna mellan försäkringstagaren och bolaget är det av vikt att försäkringstagaren känner sig säker i detta avseende. — Dessa synpunkter sammanfaller delvis med dem som ligger till grund för annan svensk lagstiftning med syfte att skydda den personliga integriteten, främst datalagen (1973:289) och vissa delar av sekre- tesslagen (19802100).
Vi har övervägt att i förslaget till personförsäkringslag ta upp särskilda regler om integritetsskydd. Emellertid får beaktas att problemet inte är inskränkt till personförsäkringens område, om också dess praktiska betydelse är stor vid dessa försäkringar. Även vid sakförsäkring kan försäkringsbolagen emellanåt komma in på områden som för den enskilde försäkringstagaren ter sig ömtåliga. Av sådana skäl har vi funnit det naturligt att bestämmelser om skydd för den personliga integriteten i stället tas in i FRL och att frågorna härom behandlas av försäkringsverksamhetskommittén, som sysslar med sådana mera allmänna principer om det sätt varpå bolagens verksamhet skall drivas. Försäkringsverksamhetskommittén, vars syn på dessa frågor stämmer med vår, har efter samråd åtagit sig att utreda behovet av en lagstiftning på området. — Också mer allmänna frågor om sekretess i försäkringsbolagens verksamhet hör naturligt till området för försäkringsrörelselagstiftningen.
Vi kommer alltså inte att föreslå några regler om integritetsskydd. Frågan om vilka uppgifter försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna vid tecknandet av försäkringen behandlar vi dock delvis i samband med reglerna om upplysningsplikten (specialmotiveringen till 4 kap. 1 å förslaget).
Vad som hittills sagts om målsättningen för den nya lagen har främst avsett avtalsförhållandet mellan försäkringsbolaget och för- säkringstagaren. Problem av delvis annat slag uppkommer i fråga om förhållandet till tredje man. Det gäller reglerna om försäkringstaga- rens möjligheter att förfoga över försäkringen till förmån för tredje man, de familjerättsligt färgade reglerna om fördelning av försäk- ringsbelopp som utfaller vid den försäkrades död samt reglerna om
borgenärernas möjligheter att angripa försäkringen.
I dessa delar blir det fråga om andra och mer skiftande typer av avvägningar än när det gäller försäkringstagarens förhållande till försäkringsbolaget; någon genomgående synpunkt, liknande konsu- mentskyddsintresset, gör sig inte gällande.
Däremot finns det på dessa områden behov av en förtydligad och delvis mer fullständig lagstiftning. Särskilt när det gäller förmånsta- garförordnanden finns det åtskilliga oklarheter i rättsläget. Vidare finns det behov av modernisering i en del frågor, där utvecklingen efter FAL:s tillkomst har ändrat förutsättningarna. Viktigast här torde vara att reglerna om förhållandet till borgenärerna ses över bl.a. i belysning av den nya utsökningsbalken.
Emellertid behöver man inte lita enbart till personförsäkringsla- gen när det gäller förhållandet till tredje man. Annan lagstiftning innehåller regler av betydelse: främst utsökningsbalken, giftermåls- balken (äktenskapsbalken) och ärvdabalken. Förhållandet till denna lagstiftning behandlas i avsnitt 8.
7.2 Gruppförsäkring
Sammanfattning: Personförsäkringslagen måste reglera också gruppförsäkringarna, som på åtskilliga sätt avviker från indivi- duell försäkring. Något av en skiljelinje går här mellan obligatorisk gruppförsäkring, där de försäkrade automatiskt ansluts till försäkringen genom åtgärder av en organisation eller liknande, och frivillig gruppförsäkring. Det finns skäl att reglera båda försäkringstyperna i personförsäkringslagen, och reglerna bör så långt som möjligt vara desamma för båda typerna. Lagstiftningen bör inriktas på att tillvarata de försäkrades intressen i förhållande till försäkringsbolaget. Den enskildes förhållande till den som ordnar försäkringen hör däremot till andra rättsområden, närmast associationsrätten, och ligger utanför vårt utredningsområde. — De speciella kollektivavtalsgrundade försäkringarna, som arbetsgivare tecknar för sina anställda, behandlar vi i nästa avsnitt.
En mycket stor del av de personförsäkringar som meddelas i Sverige är såtillvida av kollektiv natur, som de gäller för en större eller mindre grupp av personer — arbetstagare, föreningsmedlemmar eller andra — enligt villkor i ett avtal, som sluts inte med de enskilda försäkrade utan med någon som kan anses representera gruppen eller företräda dess intressen. De försäkringar som arbetsgivare tecknar för sina anställda och som grundas på kollektivavtal
behandlar vi i nästa avsnitt. Övriga kollektiva försäkringar kallas här gruppförsäkringar. Antalet försäkrade uppgick här är 1984 vid frivillig grupplivförsäkring till ca 5 384 000 och vid frivillig sjuk- och olycksfallsförsäkring till ca 2745 000, varav ca 2500 000 vid ren gruppolycksfallsförsäkring med en ersättningstid på mindre än fem år.
Också de speciella försäkringar som har tillskapats för lantbrukare, yrkesfiskare m.fl. (se avsnitt 4.4) berörs något närmare i avsnitt 7.3. De hänförs emellertid i lagförslaget till gruppförsäkringar (9 kap. förslaget).
De olika typerna av gruppförsäkring har beskrivits i det föregående (avsnitt 4.3). Som framgår där, kan deras utformning växla avsevärt. En skillnad av principiell betydelse utgör här anslutningsformen.
Vid vissa försäkringar är skyddet obligatoriskt för alla medlemmar i en organisation eller annan grupp utan att man frågar efter de enskilda försäkrades önskan. Detta gäller vissa gruppförsäkringar som fackföreningar tecknar för sina medlemmar, försäkringar för grupper av låntagare och sparare (s.k. ekonomigrupper) och en del speciella försäkringar, såsom när en idrottsarrangör tecknar en olycksfallsförsäkring för deltagarna i en tävling. Normalt har de försäkrade inte mycket kontakt med försäkringsbolaget innan försäkringsfall inträffar. Oftast känner bolaget inte till vilka de försäkrade är, bara att en viss grupp är försäkrad.
Ett utmärkande drag för de obligatoriska försäkringarna är att de inte ådrar gruppmedlemmarna några direkta skyldigheter mot försäkringsbolaget utan endast sådana biförpliktelser som närmast utgör en förutsättning för försäkringsskydd — t.ex. att den försäk- rade inte får framkalla försäkringsfall med uppsåt eller grov vårdslöshet eller att han skall iaktta vissa säkerhetsföreskrifter. Däremot är han inte skyldig att själv betala premie till bolaget; det är fråga om en speciell form av avtal till förmån för tredje man, där den som tecknar försäkringen normalt saknar behörighet att förplikta medlemmarna mot utomstående. En annan sak är att, när det är fråga om försäkring t.ex. för medlemmarna i en förening, dessa ofta indirekt bidrar till kostnaden för försäkringen genom en medlems- avgift eller på liknande sätt. —Frånsett det nu sagda kan de olika typerna av obligatorisk försäkring skilja sig väsentligt från varand- ra.
I andra fall är anslutningen frivillig. Ingen medlem i gruppen behöver bli försäkrad mot sin vilja: antingen kan medlemmen reservera sig eller också krävs det för anslutning att han genom anmälan eller ansökan ger positivt uttryck för en önskan att gå med i försäkringen. Också här förekommer en rik flora av olika försäk- ringstyper, som meddelas för grupper av anställda och förenings- medlemmar liksom för ekonomigrupper, villaägare och andra kategorier.
Premien för en frivillig försäkring kan erläggas för varje period av gruppmedlemmarna själva, men betalningen kan också skötas t.ex. genom löneavdrag. Även syftet med försäkringen kan variera; det förekommer att försäkringsbeloppet skall utgå inte till den försäk- rade eller hans efterlevande utan till någon annan, t.ex. en kreditinrättning som lånat den försäkrade pengar (en ordning som för övrigt förekommer också vid obligatorisk försäkring). Admini- strationen av försäkringen kan skötas väsentligen hos bolaget, men det förekommer också mer eller mindre ”självadministrerade” försäkringar, där den som har ordnat försäkringen för en förteckning över gruppens medlemmar och förmedlar kontakten mellan dem och bolaget. Över hela linjen gäller att bolagets administration av gruppförsäkringarna är i hög grad förenklad, något som gör dem billiga.
Enligt våra direktiv har vi att pröva, i vilken utsträckning särskilda bestämmelser bör uppställas för gruppförsäkringarnas del. Vissa sådana Specialregler förekommer i de norska och finländska lagför- slagen. Ett väsentligt skäl för att ge särskilda lagregler av denna typ är försäkringarnas stora utbredning och betydelse i samhället. Det är fråga om en speciell försäkringsform, som vuxit fram efter FAL:s tillkomst och länge har reglerats av bestämmelser som inte varit anpassade efter försäkringens särdrag. Även om man i praxis rett sig ganska väl med FAL:s bestämmelser, råder oklarhet på väsentliga punkter om rättsläget. Vi anser det uppenbart att en ny personför- säkringslag måste innehålla bestämmelser som direkt tar sikte på att lösa de många praktiska problem som gruppförsäkringen ger upphov till.
De regler vi föreslår för individuell personförsäkring är till största delen tvingande till försäkringstagarsidans förmän. Det är naturligt att bestämmelserna om gruppförsäkring, med dess stora sociala betydelse, får i stort sett samma karaktär.
Visserligen kan man lika litet här som vid individuell försäkring konstatera några aktuella missförhållanden som gör det nödvändigt med en tvingande reglering till de försäkrades skydd; tvärtom tycks bolagen i sina villkor och sin praxis ta stor hänsyn till den enskilde. Och vidare kan det sägas att gruppens företrädare — ett företag, en förening — många gånger har en sakkunskap och en förmåga att tillvarata gruppmedlemmarnas intressen som går långt utöver den ordinäre konsumentens.
Förhållandena kan dock växla. I alla händelser har en enskild medlem i den grupp som önskar försäkring sällan någon praktisk möjlighet att påverka de närmare villkoren i den försäkring som erbjuds, och här som i så många andra fall kan det vara svårt för en juridiskt oerfaren privatperson att få en överblick över sitt rättsläge. Och när inte gruppens företrädare kan eller vill ge den försäkrade en
effektiv hjälp, är denne typiskt sett i ett sådant underläge i sina mellanhavanden med bolaget som annars brukar anses karakteris- tiskt för konsumentförhållanden. Även om den situationen inte blir aktuell så ofta, kan man inte bortse från den när man bedömer behovet av lagstiftning i dessa frågor. Vidare måste man också när det gäller gruppförsäkringen hålla i minnet att personförsäkringsla- gen är avsedd att gälla under lång tid och även under andra förhållanden än de nuvarande. Den bör därför ge de försäkrade en garanti för ett minimiskydd, även om denna i dag inte ter sig särskilt angelägen.
Det bör alltså införas särskilda lagregler om gruppförsäkring, i första hand med syfte att tillvarata de enskildas rätt men också för att klargöra rättsläget i frågor som nu är oklara. Som redan framgått, föreligger det en markerad olikhet mellan gruppförsäkringar och de typiska fallen av individuell försäkring. Detta gäller i synnerhet frågorna om avtalets ingående och upphörande, som får en särprägel av trepartsförhållandet mellan försäkringsbolaget, gruppen och den enskilde försäkrade. I åtskilliga andra avseenden — t.ex. när det gäller begränsningar av bolagets ansvar på grund av brott mot biförpliktelserna, liksom i fråga om förhållandet till borgenärerna — saknar den speciella konstruktionen däremot i stort sett betydelse, och reglerna kan då ofta vara desamma på båda områdena.
I fråga om utformningen av gruppförsäkringsreglerna står det visserligen klart att det inte går att ha helt samma regler för frivillig och obligatorisk försäkring; som framhållits ovan finns det skillnader i fråga om försäkringarnas konstruktion m.m. som måste få en viss betydelse. I sakliga hänseenden är emellertid skillnaden mellan de båda formerna som regel inte särskilt stor. Bl.a. får man i de flesta fall räkna med att även premien för en obligatorisk försäkring får en indirekt ekonomisk betydelse för de enskilda, och bortsett från en del speciella typer av kortvarig försäkring (se avsnitt 17.9 nedan) är de enskildas behov av skydd genom lagstiftningen i stort sett detsamma oavsett hur anslutning till försäkringen sker. Reglerna bör därför i så stor utsträckning som möjligt vara gemensamma för frivillig och obligatorisk försäkring. Som kommer att framgå av det följande är det också bara i vissa begränsade avseenden, där praktiska skäl gör detta nödvändigt, som vi föreslår olika regler för de båda formerna.
En försäkrad kan också många gånger ha både obligatorisk och frivillig försäkring i samma försäkringsbolag; det förekommer sålunda att vissa slag av frivillig gruppförsäkring meddelas som komplement till ett grundskydd genom obligatorisk försäkring. I andra fall kan t.ex. en fackförening lika gärna välja en frivillig som en obligatorisk lösning av frågan om försäkrings- skydd. Det skulle i sådana fall te sig svårförståeligt och inkonsekvent om olika regler tillämpades i närliggande situationer.
Det har på senare tid förts en diskussion om lämpligheten av obligatoriska kollektiva skadeförsäkringar (se SOU 1985:34 och regeringens beslut 1986-04—10, dnr 2809, 5417/85). En utgångspunkt för vårt förslag är emellertid att obligatoriska gruppförsäkringar kommer att meddelas också i fortsättningen på personförsäkringens område. Något annat har inte satts i fråga under diskussionen rörande kollektiva skadeförsäkringar, och från ren försäkringssyn- punkt innebär personförsäkringar av detta slag fördelar för grupp- medlemmarna genom den billiga administrationen och den förenk- lade riskprövningen. Det är därför en naturlig uppgift för oss att lägga fram förslag till regler som ger den enskilde ett tillfredsställan- de skydd också vid dessa försäkringar.
Vad som kan diskuteras är däremot om det ingår i vårt uppdrag att föreslå ett regelsystem som skulle tillvarata de försäkrades intressen mot gruppens företrädare i olika situationer av detta slag. Att exempelvis ge föreskrifter om hur en premie som en organisation eller en arbetsgivare betalar skall påverka föreningsavgifter eller löneförmåner, eller om organisationens (arbetsgivarens) skyldighet att tillvarata gruppmedlemmarnas intressen, skulle emellertid gå långt utanför vårt uppdrag. Man kommer här in på bl.a. associations- rättens eller arbetsrättens område, som ligger utanför vårt utred- ningsområde. Den nya personförsäkringslagen bör alltså inriktas på att ge de enskilda en tryggad ställning i förhållande till försäkrings- bolaget. I den mån det behövs en reglering av förhållandet till gruppens företrädare, kan den komma till stånd i samband med lagstiftning t.ex. på associationsrättens område. Till stor del har lagstiftaren emellertid lämnat åt parterna att själva ordna sina inbördes förhållanden av detta slag på lämpligt vis.
] enlighet med det sagda har vi i 9kap. av vårt förslag till ; personförsäkringslag tagit upp tvingande bestämmelser om både frivillig och obligatorisk gruppförsäkring. I viss utsträckning har vi kunnat göra hänvisningar till de tidigare bestämmelserna i lagen, eftersom i sak reglerna är desamma som vid individuell försäkring. Enligt önskemål från försäkringshåll har vi emellertid också i vissa sådana fall i tydlighetens intresse gett självständiga bestämmelser för gruppförsäkringens del. Vi återkommer till frågan på olika ställen i det följande.
Som nämnt innehåller både det norska och det finländska förslaget till personförsäkringslag vissa Särregler om kollektiv försäkring, också dessa upptagna i särskilda kapitel. Någon nordisk rättslikhet på området har inte visat sig möjlig att uppnå, eftersom försäkrings- förhållandena ipraktiken är alltför olika i de skilda länderna. På flera enskilda punkter har vi dock nått överensstämmelse mellan de nordiska förslagen också för gruppförsäkringarnas del.
7.3 Kollektivavtalsgrundad försäkring
Sammanfattning: Vi föreslår att personförsäkringslagen skall innehålla ett kapitel med särskilda regler om kollektivavtals- grundade försäkringar. Dessa av arbetsmarknadens parter utformade system avviker så starkt från annan försäkringsverk- samhet, att en lagreglering är påkallad både för att slå fast deras grundläggande karaktär av försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktioner och villkor, som främst genom sin arbetsrättsliga prägel skiljer sig från vad som annars brukas inom försäkring. Lagstiftningen skall ta de försäkrades intressen till vara i särskilt viktiga avseenden, i den mån man inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Lagens regler skall därför i princip vara tvingande; de skall dock kunna frångås genom centralt kollektivavtal. Också förhållandet till tredje man behöver regleras. — De likartade försäkringarna för andra yrkesutövare (lantbrukare m.fl.) bör med hänsyn till sin konstruktion hänföras till gruppförsäkring enligt 9 kap. förslaget. Avsteg från lagens regler bör för deras del kunna ske efter godkännande av regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer.
Som framgår ovan (avsnitt 4.4), intar de kollektivavtalsgrundade försäkringarna — nedan kallade ka-försäkringar — på flera sätt en särställning i förhållande till annan försäkring. Särskilt viktig är försäkringarnas anknytning till ett anställningsförhållande; det är i första hand fråga om en anställningsförmån för de försäkrade. Både försäkringarnas konstruktion och det sätt på vilket de tillkommer avviker starkt från varje individuell privat försäkring; när det gäller t.ex. premiesättningen, liknar vissa försäkringar mera den allmänna socialförsäkringen. Lika litet som vid obligatorisk gruppförsäkring har de försäkrade några skyldigheter mot försäkringsbolaget, bort- sett från biförpliktelserna i samband med försäkringsfall. Helt specifika är de garantimoment som gäller till förmån för de anställda, när någon försäkring inte har tecknats trots att kollektivavtal om försäkringen finns, och när en arbetsgivare underlåter att betala premien för en tecknad försäkring.
Den reglering vi föreslår för annan försäkring passar i långa stycken inte för ka-försäkringarna. I viss utsträckning tycks det också saknas egentligt behov av lagregler för dessa försäkringar. Man kan utgå från att de försäkrades intressen i allmänhet blir väl tillvaratagna genom att försäkringarna tillkommer under medverkan av deras egna organisationer, som i varje fall på huvud- och centralorganisa- tionsnivå har tillgång till expertis på området. De hänsyn till
konsumentskyddet som i andra sammanhang spelar en så viktig roll för vårt lagförslag väger därför inte lika tungt här. I ännu högre grad än vid annan försäkring skulle en tvingande lagstiftning också, hur den än utformades, på sikt kunna få en olyckligt hämmande inverkan på produktutvecklingen. Man kan räkna med att i framtiden, liksom under de senaste decennierna, nya försäkringslösningar kommer att aktualiseras, kanske med helt andra konstruktioner än de som för närvarande förekommer, och att dessa åtminstone sedda i sin helhet kommer att tillgodose de försäkrades intressen lika bra som eller bättre än de nuvarande. Det finns ingen anledning att försvåra sådana lösningar genom att tvinga arbetsmarknadens parter att på enskilda punkter hålla fast vid de principer som i dag ter sig motiverade. Från dessa parters sida har man också framhållit att det är av väsentlig betydelse för en smidig konfliktlösning på arbets- marknaden att försäkringsvillkoren i en förhandlingssituation kan ändras på ett enkelt och praktiskt sätt. obundet av tvingande lagreglering; sådana överenskommelser sägs inte sällan spela en viktig roll för arbetsfreden.
Med tanke på vad som nu har sagts kunde det synas tveksamt om ka—försäkringen alls bör regleras i personförsäkringslagen. Goda skäl talar emellertid för att det ändå bör införas en lagstiftning också om dessa försäkringar, fast den bör ha begränsad omfattning och göras dispositiv för vissa områden.
Det är för det första allmänt sett naturligt att lagstiftningen klargör innebörden av en verksamhet med ka-försäkringens utbredning och betydelse; ka-försäkringarna utgör för en mycket stor del av befolkningen en väsentlig del av den sociala tryggheten. Samtidigt skiljer de sig så starkt från annan försäkringsverksamhet, att en lagreglering är påkallad både för att slå fast deras grundläggande karaktär av försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktioner och villkor, som avviker från vad som annars brukas inom försäkring. Det är framför allt fråga om att betona arbetsrät- tens inflytande på systemet. Visserligen kan förhållandet mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan arbetsgivaren och de anställda inte betraktas som kollektivavtalsrättsligt, men arbetsrät- ten får ändå väsentlig betydelse. Från arbetsmarknadsparternas sida framhålls också, att det ofta är arbetsrättsliga — inte försäkringsrätts- liga — principer som bör avgöra hur en viss fråga skall behandlas (jfr även Victorin i Festskrift till Hellner s. 779 ff, särskilt s. 786).
Ett annat skäl för lagstiftning om ka-försäkring har att göra med avgränsningen av området för sådan försäkring; även om man ville lämna ka-försäkringen helt utanför lagstiftningen, skulle det ju vara nödvändigt att närmare bestämma vilka försäkringar som skulle räknas dit.
De ur alla synvinklar viktigaste ka—försäkringarna tillkommer
genom de stora överenskommelserna SAF-LO och SAF-PTK samt motsvarande överenskommelser på de kommunala och kooperativa avtalsområdena. Det förekommer emellertid också andra försäk- ringar, som visserligen företer de för ka-försäkringen karakteristiska dragen men som inte sluts på så hög organisationsnivå att man kan vara säker på att de försäkrades intressen alltid blir tillgodosedda med tillräcklig sakkunskap. För dessa försäkringars del är det angeläget med en lagstiftning som tar hänsyn till ka-försäkringens speciella karaktär och som samtidigt ger de försäkrade skydd i vissa särskilt viktiga avseenden.
Vi har alltså kommit fram till att personförsäkringslagen bör innehålla särskilda regler om ka-försäkring och att lagstiftningen bör ha två huvudsyften: att belysa ka-försäkringens särdrag och att ta de försäkrades intressen till vara där man inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Vidare är det nödvändigt med regler om sådant . som rör förhållandet till tredje man och som alltså inte kan regleras i kollektivavtal eller försäkringsvillkor, främst förmånstagarförord- nanden och förhållandet till borgenärerna. — Eftersom det som regel . är fråga om mycket stora kollektiv, är det särskilt från kostnadssyn- ' punkt viktigt att reglerna möjliggör en enkel och enhetlig admini— stration av försäkringarna.
Syftet att skydda de försäkrade mot alltför oförmånliga försäk— ringsvillkor talar för att reglerna skall vara tvingande. Som framgått gör sig den synpunkten dock gällande bara i begränsad omfattning. När det gäller de nyss angivna stora överenskommelserna finns det knappast något behov av att göra reglerna tvingande till skydd för de enskilda, och som redan angetts skulle en sådan lagstiftning vara förenad med flera nackdelar. Men med tanke på försäkringarnas stora sociala betydelse bör möjligheterna att avvika från lagen å andra sidan inte heller göras vidare än så. Som kommer att redovisas närmare i det följande (avsnitt 18 och 19.10), medger de regler vi föreslår för ka-försäkringens del parterna en betydande frihet vid utformningen av försäkringarna. Endast på begränsade områden, som är särskilt viktiga för de enskilda, uppställs regler till deras skydd. Regleringen framstår som en miniminorm, som det under nuvarande förhållanden normalt inte skall finnas anledning att gå ifrån. En rimlig garanti för att avsteg inte kommer att ske annat än när det finns vägande skäl för avvikelsen får man enligt vår mening genom att medge avtalsfrihet bara för i Stort sett de organisationer som har byggt upp de nuvarande systemen, dvs. arbetsmarknadens ; huvudorganisationer. För att ansluta till den terminologi som i använts i den arbetsrättsliga lagstiftningen, föreslår vi dock att avvikelse från lagen skall få ske genom kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, allt- så i praktiken på förbundsnivå (se vidare specialmotiveringen till
1 kap. 4 5, där regeln har tagits in). Vi betecknar i det följande ett sådant avtal som ett centralt kollektivavtal.
Som framgått tidigare (avsnitt 4.4.2 och 4.4.3), har vissa kollektiva försäkringar för småföretagare — lantbrukare, yrkesfiskare m.fl. — väsentligen samma villkor som ka-försäkringar; i huvudsak meddelas försäkringarna också av samma bolag.1 Särskilt med tanke på att det här inte finns någon motsvarighet till den viktiga ”överbyggnad” till försäkringsavtalet som arbetsmarknadsparternas överenskommelse om försäkringen och dessa parters uppdragsavtal med försäkrings- bolaget utgör för ka-försäkringarnas del (jfr avsnitt 18.1 nedan), passar dessa försäkringar emellertid inte in i det lagstiftningstekniska mönstret för kar—försäkringarna. De hör i stället hemma i kapitlet om gruppförsäkring (9 kap. lagförslaget). För att försäkringarna även i fortsättningen skall kunna följa ka-försäkringarna i fråga om villkorens utformning m.m. måste emellertid en viss möjlighet att avvika från lagens regler tillskapas även för dem. Godkännande av de avvikande villkoren bör i dessa fall lämnas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, t.ex. statens jordbruks- nämnd. Även den regeln har tagits in i 1 kap. 4 & förslaget.
Mot den nu föreslagna ordningen skulle kunna invändas, att det trots allt är möjligt att försäkringsvillkoren får en utformning som framstår som obillig mot en enskild försäkrad — inte generellt, men vid tillämpning i ett visst fall. Risken är väl obetydlig för närvarande, men här som annars får man hålla i minnet att vi måste inrikta oss på en lagstiftning som skall fungera på ett tillfredsställande vis också ien ganska avlägsen framtid, då situationen och den allmänna inställ— ningen på arbetsmarknaden och inom försäkringsbranschen kan vara en annan än i dag. Om avvikelse sker från lagens regler, är bestämmelsen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor i 36 & avtalsla- gen det väsentliga skydd en enskild försäkrad har att lita till. Denna paragraf är enligt motiven tillämplig också på kollektivavtal, fast den av naturliga skäl får ringa praktisk betydelse där (prop. 1975/76:81 s. 114; se vidare Victorin, a.a. s. 777 f). Emellertid har man i litteraturen velat ge regeln en mycket begränsad räckvidd i sådana försäkringsförhållanden som vi nu diskuterar, låt vara att det medgetts att det också finns starka skäl att använda ett mera konsumentorienterat synsätt (se Victorin, a.a. särskilt s. 785 f). I varje fall med en sådan begränsad tillämpning kunde lagregeln synas på längre sikt ge de försäkrade ett otillfredsställande skydd.
Vi har därför övervägt att i lagtexten införa en särskild jämknings-
_—4v,;. m..- 4
4- "anda—,; at
' Diskussioner har även förts om liknande försäkringar för praktiserande skolungdo- mar och andra som är verksamma i yrkeslivet eller som är under yrkesutbildning utan att vara anställda.
regel för de aktuella situationerna, vilken främst skulle ta sikte på fall där ett villkor visserligen i och för sig kan synas rimligt men i den enskilda tvisten leder till ett oskäligt resultat.2 Som exempel kan man tänka sig att i ett särskilt fall den försäkrade av speciella personliga skäl har underlåtit att inom föreskriven tid anmäla ett inträffat skadefall till bolaget; det är tänkbart att förhållandena ter sig så ömmande att ersättning ändå bör utgå.
Emellertid har argumenten för en sådan särskild försäkringsrätts- lig generalklausul inte framstått som tillräckligt starka. Vid tillkoms- ten av regeln i 36 % avtalslagen utgick man från att tidigare speciella generalklausuler om jämkning av olika typer av avtal nu skulle bli obehövliga (se prop. 1975/76:81 s. 114 f). Det skulle strida mot denna tanke och över huvud taget medföra rättstekniska och praktiska komplikationer om man nu skulle gå ifrån lagstiftarens ståndpunkt just för de försäkringar det här gäller. Av betydelse för vår inställning är, att 36 & avtalslagen mycket väl bör kunna tillämpas på det sätt som vi enligt det föregående finner önskvärt. Vid tillämpningen måste hänsyn tas till inte bara arbetsrättsliga utan även försäkringsrättsliga principer; bl.a. måste tillkomsten av en lagstift- ning på ka-försäkringens område rimligen påverka rättsläget, även om lagen under vissa förutsättningar är dispositiv. Vi anser därför att också på längre sikt de försäkrades intressen kan anses tillvaratagna på ett betryggande sätt utan att en särskild jämkningsregel införs i lagen.
8 Förhållandet till annan lagstiftning m.m.
De civilrättsliga reglerna i FAL om personförsäkring har endast till en del avtalsrättslig karaktär, om man med detta menar att de rör förhållandet mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Lagen innehåller även regler som rör förhållandet till borgenärer och andra tredje män och som sålunda kan sägas vara av sakrättslig natur. Dessutom förekommer viktiga, närmast familjerättsliga bestämmel— ser i avsnittet om förmånstagarförordnande. Samtidigt återfinns bestämmelser i närliggande ämnen inte bara i försäkringsvillkor utan även i annan lagstiftning samt i grunderna för många försäkringsty- per. Detta ger upphov till åtskilliga frågor om hur personförsäkrings— lagen bör förhålla sig till annan lagstiftning och till grunderna.
2 En bestämmelse av det diskuterade slaget skulle kunna lyda t.ex.: Skulle tillämpningen av ett villkor som avsesi 1 kap. 4 5 andra stycket i ett enskilt fall leda till oskäligt resultat, kan villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.
8.1. Försäkringsrörelselagen och grunderna
Sammanfattning: Grunderna innehåller bestämmelser av stor betydelse för det enskilda försäkringsavtalet. I de för avtals— förhållandet viktigaste delarna bör grundernas huvudsakliga innehåll bestämmas av personförsäkringslagen. I händelse av motstridande bestämmelser gäller lagen framför grunderna.
Försäkringsrörelselagen (1982:713) innehåller, utom regler av rent associationsrättslig karaktär, också bestämmelser om hur försäk- ringsverksamheten skall bedrivas. Indirekt har dessa bestämmelser stor betydelse för personförsäkringsavtalen, men lagen torde inte innehålla några regler som kan tillämpas direkt i rättsförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare eller i förhållandet mellan olika personer som gör anspråk på försäkringsbelopp.
FRL föreskriver att grunder skall upprättas för alla långvariga former av personförsäkring (1 kap. 5 5 och 2 kap. 6 S). Grunderna skall innehålla bestämmelser om ett antal uppräknade ämnen. Några av dessa, exempelvis beräkning av premiereserv (2 kap. 6 % punkt 2), rör inte direkt avtalsförhållandet mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Andra, såsom försäkringstagarens rätt till återköp och fribrev (punkt 3) och verkan av underlåten premiebetalning (punkt 5), avser däremot detta avtalsförhållande. I dessa delar skulle grundernas innehåll kunna ingå i försäkringsavtalslagen eller i allmänna försäkringsvillkor, om inte detta framstod som oprak- tiskt.
Grunderna, som till sin rättsliga natur närmast utgör ett komple- ment till bolagsordningen,1 skall fastställas av regeringen eller av försäkringsinspektionen (2 kap. 3 och 4 55). Detta innebär att grunderna tillkommer i en ordning som klart avviker både från lagstiftning och från allmänna avtalsvillkor, inklusive försäkringsvill- kor.
För grundernas innehåll gäller soliditets- och skälighetsprinciper— na: grunderna skall trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels meddela försäk- ringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens att (7 kap. 2 % FRL). Dessutom innehåller lagen vissa föreskrifter om de ämnen grunderna skall behandla, varvid dock inte mycket sägs om vad de skall innehålla i sak (7 kap. 3-8 55). Emellertid visar grundernas innehåll att man vid deras utformning på många punkter tagit hänsyn inte bara till FRL utan också till FAL. — Som tidigare nämnts (avsnitt 2.3), har frågorna om soliditet och skälighet i
' Se prop. 1981/82:180 s. 147.
försäkringsverksamheten nyligen behandlats av försäkringsverksam- hetskommittén (se SOU 1986:8).
De nuvarande villkoren för livförsäkring hänvisar bl.a. till de "grunder för bolagets verksamhet som är eller blir fastställda enligt lagen om försäkringsrörelse”. I viss utsträckning, t.ex. beträffande s.k. ”avtrappning” vid dröjsmål med premiebetalningen (se avsnitt 13 nedan), upptar villkoren samma bestämmelser som ingår i grunderna. I den information som bolagen tillställer sina kunder meddelas en del uppgifter om innehållet i grunderna och deras konsekvenser för försäkringstagarna. Själva grunderna är däremot svårtillgängliga för försäkringstagarna. De innehåller regler för beräkning av premier, återköpsvärden osv. och består delvis av försäkringsmatematiska formler och symboler, som kan förstås bara av den som har specialkunskaper i försäkringsteknik. I vissa avseenden är bestämmelserna synnerligen detaljerade.
Grunderna är bindande för försäkringsbolagens verksamhet. Och genom att villkoren regelmässigt hänvisar till grunderna blir deras innehåll i viss mening tvingande rätt även för det enskilda försäk- ringsavtalet, låt vara att ett från grunderna avvikande avtal ändå torde vara civilrättsligt bindande. I den mån grundernas sakliga innehåll bestäms direkt av FRL, gäller naturligtvis det. I övrigt bör emellertid de väsentliga principerna för försäkringsavtalet slås fast i den civilrättsliga lagstiftningen, inte i den ordning som gäller för fastställande av grunder. Detta får betydelse på två sätt.
För det första bör personförsäkringslagen i de för försäkringsta- garna viktigaste frågorna ange huvudlinjerna av vad grunderna skall innehålla. Detaljerna måste däremot överlämnas till grunderna. Så föreslår vi t.ex. att den principiella rätten till återbäring skall framgå uttryckligen av lagen (3 kap. 10 % förslaget). Hur stor återbäringen blir och hur den skall tilldelas försäkringstagaren kommer dock att bestämmas av grunderna, i enlighet med soliditets- och skälighets- principerna.
För det andra bör en hänvisning till grunderna inte ha någon verkan, om dessa innehåller bestämmelser som i förhållande till lagens regler är till nackdel för försäkringstagaren. Eftersom grunderna blir en del av försäkringsavtalet genom att villkoren hänvisar till grunderna, följer emellertid detta av den allmänna regeln om villkor som står i strid mot lagen (1 kap. 4 & förslaget). Om sådana bestämmelser av misstag skulle tas in i grunderna, kan bolaget alltså inte åberopa dem; försäkringstagaren har den rätt personförsäkringslagen tillerkänner honom.
8.2. Tillsynsverksamhetens betydelse
Sammanfattning: Tillsynsverksamheten är en viktig del av konsumentskyddet. Flera av personförsäkringslagens regler förutsätter att försäkringsinspektionen aktivt följer utveckling— en på villkorsområdet.
Som nämnts i avsnitt 7.1 är försåkringsinspektionens tillsynsverk— samhet en faktor som minskar behovet av civilrättsliga detaljregler på personförsäkringsområdet. Inspektionen övervakar att soliditets- och skälighetsprinciperna följs och utövar dessutom en allmän sundhetsbevakning, som i viss mån garanterar att bolagen inte tillämpar olämpliga villkor eller rutiner.
Det förekommer också ganska ofta att försäkringsbolagen —— enskilt eller genom sina gemensamma organisationer — tar upp frågor om planerade villkorsändringar med inspektionen för att under hand få veta dess uppfattning. Däremot finns det inte något krav på obligatorisk förhandsgranskning av försäkringsvillkoren. Denna fråga togs upp i våra direktiv, där föredragande statsrådet anförde följande.
Ett alternativ som bör övervägas är därför att, efter mönster från flera andra europeiska länder, införa en skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. I samband härmed skulle kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet får skälig omfattning utan också att villkoren fyller rimliga krav på förståelighet och överskådlighet. I väsentliga delar har tillsynsmyndigheten redan nu möjlighet att ingripa mot försäkringsbolagen i fall som avses här. Det kan emellertid finnas skäl att vidga tillsynsmyndig- hetens möjligheter till ingripande.
Frågan togs upp på nytt i försäkringsverksamhetskommitténs direk- tiv (Dir 1978:105), där föredragande statsrådet tog upp systemet med grunder och anförde.
En utökad tillsyn över försäkringsvillkoren kan tänkas minska behovet av systemet med grunder. Det kan diskuteras om systemet är förenligt med den nya regeringsformens föreskrifter om normgivningsmaktens fördelning. Kommittén bör ta upp frågan i vad mån systemet i nuvarande utformning kan behållas för framtiden. I viss utsträckning kan grunderna tänkas bli ersatta av tvingande civilrättslig lagstiftning om försäkringstagarens centrala rättigheter. Samråd bör därför ske med försäkringsrättskommittén och utredningen för översyn av försäkringsrörelselagen.
—k gnu
Emellertid har försäkringsverksamhetskommittén i sitt nyss nämnda betänkande (SOU 1986:8, avsnitt 8.2) tagit avstånd från tanken på förhandsgranskning av försäkringsvillkor, och vi delar det synsättet. Även om en obligatorisk förhandsgranskning i vissa avseenden skulle kunna förstärka den konsumentskyddande verkan av de regler
vi föreslår, bör dessa också kunna fungera väl inom ramen för ett system utan sådan granskning. Vi utgår då från att försåkringsinspek- tionen under alla förhållanden visar stor aktivitet och vaksamhet när det gäller att tillvarata konsumentintressena.
I ett system utan obligatorisk förhandsgranskning uppkommer den allmänna frågan, vilken betydelse inspektionens uppfattning kan få i en civilrättslig tvist om försäkringsvillkor. Denna fråga får särskild aktualitet i anslutning till vissa regler i vårt förslag. Vi har för en del situationer funnit det omöjligt att i lagen detaljerat ange vilka villkor som är tillåtna; det har visat sig nödvändigt att låta förhållandena vid den särskilda typen av liv-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring vara avgörande. Som exempel kan nämnas att bolaget enligt föreslagna 3 kap. 4 5 skall kunna förbehålla sig rätt att säga upp en sjuk- eller olycksfallsförsäkring i förtid om förbehållet ”är påkallat av försäk- ringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet”. (Andra exempel, se 3 kap. 2 å och 4 kap. 5 å.)
Ett bolag, som vill använda ett sådant villkor, kan i förväg ta kontakt med inspektionen för att få klarhet om dess inställning till villkoret. Har inspektionen ingenting att erinra, torde man i de allra flesta fall kunna utgå från att villkoret också godtas i en civilrättslig tvist. Om inspektionen inte vill godta villkoret, måste man däremot räkna med att en domstol, efter att ha inhämtat yttrande från inspektionen, kan komma att underkänna villkoret. Det ärinte fråga om att låta inspektionens yttrande få bindande verkan, men dess särskilda sakkunskap får självfallet stor betydelse framför allt när det gäller att väga tyngden av olika försäkringstekniska hänsyn.
Det bör understrykas att inspektionens prövning av sådana villkor som nu diskuterats måste göras generellt, med hänsyn till kollektiv- ets och den enskilde försäkringstagarens typiska intressen vid ett visst slag av försäkring. Vid denna prövning kan det vara svårt att förutse alla konsekvenser villkoret kan leda till i praktiken. Ett godkännan- de av villkoret utesluter därför inte att dess tillämpning i ett särskilt fall kan visa sig obillig och att villkoret då kan jämkas enligt 36 & avtalslagen.
Vi återkommer på flera ställen nedan till tillsynsverksamhetens betydelse för utformningen av reglerna; se närmast avsnitt 10 om bolagens informationsskyldighet.
8.3. Familjerätten
Sammanfattning: Personförsäkringslagen tar upp familjerätts- liga ämnen i samma utsträckning som FAL. I sak bygger vi till stor del på lösningarna i förslagen till ny äktenskapslagstift- ning.
FAL innehåller åtskilliga viktiga familjerättsliga bestämmelser. Särskilt bör nämnas 104 & andra stycket, som inverkar på beräkning- en av giftorätt och laglott i ett stort antal situationer. Samtidigt kan många av de allmänna reglerna i giftermålsbalken och ärvdabalken få betydelse för behandlingen av försäkringar och försäkringsbelopp. Som exempel kan nämnas att vanliga bodelningsregler ofta blir tillämpliga på försäkringar, när försäkringstagaren och hans make skiljer sig.
De familjerättsliga reglerna har emellertid utretts av familjelags- sakkunniga, vilkas betänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85) också berör reglerna i FAL. Betänkandet har sedermera lagts till grund för propositionen 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m. och en lagrådsremiss den 4 december 1986 med förslag till ändringar i bl.a. FAL.l För oss har den självklara utgångspunkten varit att ansluta till de familjerättsliga principlösningar som sålunda lagts fram; vår uppgift är att söka reglera de särskilda försäkringsrättsliga problem som uppkommer i sammanhanget. Som framgår av det följande, kommer den föreslagna personförsäkringslagen att reglera i stort sett samma familjerättsliga frågor som FAL behandlar i dag. Dessa frågor behandlar vi vidare i avsnitt 14.
8.4 Utsökningsrätten
Sammanfattning: Personförsäkringslagen upptar utsöknings- rättsliga bestämmelser i huvudsakligen samma ämnen som
FAL. I sak innebär reglerna bl.a. en anpassning till utsöknings- balken.
FAL innehåller viktiga regler om utmätningsfrihet för livförsäkring (104, 116 och 118 åå) samt för sjuk- och olycksfallsförsäkring (123 5). Vid sidan av dessa regler gäller bestämmelserna i utsökningsbalken (UB), som kompletterar det skydd som ges av den försäkringsrätts- liga lagstiftningen. UB:s regler har betydelse främst för livränteför- säkringar och kan bara i undantagsfall tillämpas på kapitalförsäkring och kapitalförsäkringsbelopp.
Vi redovisar vår syn på förhållandet till borgenärerna i avsnitt 15. Våra överväganden mynnar ut i att det fortfarande finns behov av särskilda regler om utmätningsfrihet för försäkringar men att reglerna — frånsett vissa andra reformbehov — bör anpassas närmare till de principer som ligger till grund för UB och till utvecklingen på försäkringsmarknaden. Detta fordrar mer nyanserade och därför också mer omfattande regler än i FAL, trots att vi huvudsakligen tar
upp bara de ämnen som behandlas i den lagen.
Man skulle kunna tänka sig att placera dessa nya regleri UB, vilket delvis skulle stämma med dispositionen av det finländska utkastet. Vi har emellertid stannat för att i stället föreslå särskilda regler om förhållandet till borgenärerna i personförsäkringslagen (7 kap.). Detta är den traditionella placeringen, vartill kommer att de föreslagna reglerna är så pass omfångsrika att det skulle erbjuda vissa svårigheter att passa in dem i UB. Liksom nu kommer detta skydd att kompletteras av UB:s regler. — Dessutom föreslår vi en ny bestämmelse i UB om skydd för begravningshjälp från bl.a. försäkring (5 kap. 6 & tredje stycket UB).
I 117 % FAL finns bestämmelser om konkursbos rätt att utkräva tillgodohavande som konkursgäldenären har hos försäkringsgivare. Bestämmelsen utgör i realiteten en sorts återvinningsregel (jfr 345 fjärde stycket konkurslagen). I samband med en reformering av konkurslagens återvinningsregler ändrades också 117å något (se SFS 1975:248 och prop. 197526). Något förslag har inte framförts att överföra denna bestämmelse till konkurslagstiftningen, och inte heller vi anser att det finns skäl för något sådant (se 7 kap. 75 förslaget; jfr också lagförslag 6 och avsnitt 21.4).
8.5 Skattelagstiftningen
Sammanfattning: Den skatterättsliga behandlingen har stor betydelse för försäkringars utformning och värde. Några väsentliga ändringar i skattereglerna föreslår vi dock inte.
FAL innehåller inte några bestämmelser av Skatterättslig natur, även om ett par av lagens regler indirekt har betydelse för beskattningen av försäkringar. Däremot har Skattelagstiftningen stor betydelse för personförsäkringslagen. Detta gäller såväl inkomstbeskattningen som skatten på arv och gåva.
Om en försäkring kan godtas som pensionsförsäkring (P-försäk- ring) enligt kommunalskattelagen, innebär det att premierna i princip är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen, medan utfallande belopp beskattas som inkomst. Kommunalskattelagens utgångs— punkt är, att bara försäkringar som fyller ett verkligt pensionerings- behov skall kunna vara P-försäkringar (se avsnitt 2.7.1 ovan).
Förutsättningarna för att en försäkring skall behandlas som P-försäkring anges i anvisningarna till 31 & kommunalskattelagen. Man har där valt konstruktionen att föreskriva att försäkringsvillkor, som är avgörande för att försäkringen skall kunna anses som P-försäkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Avtalet skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte få ändras så att den inte längre
uppfyller föreskrifterna för P-försäkring, vidare förbud mot pantsätt- ning och belåning samt föreskrifter om överlåtelse. På denna väg kommer skattereglerna att ge försäkringsavtalet ett innehåll som inte kan ändras genom senare överenskommelse eller omintetgöras genom överlåtelse.
För att denna konstruktion skall bli effektiv måste överlåtelse och andra förfoganden, som förbjudits i kommunalskattelagen, göras civilrättsligt ogiltiga. En bestämmelse härom finns i 3 5 andra stycket FAL, och vi föreslår en motsvarande regel i personförsäkringslagen (6 kap. 16 å).
Försäkringar har hittills inte varit föremål för förmögenhetsbe- skattning hos försäkringstagaren. I prop. 1986/87:61 föreslås emel- lertid att sammansatta kapitalförsäkringar och livsvariga livförsäk- ringar (D-försäkringar) vid förmögenhetsbeskattningen skall tas upp till sitt tekniska återköpsvärde (se avsnitt 2.7.1 ovan).
Även i arvs- och gåvoskattehänseende är försäkringar särbehand- lade. Vad en förmånstagare får från en P-försäkring är numera helt fritt från arvs- och gåvoskatt, medan för annan livränteförsäkring medges vissa grundavdrag. För kapitalförsäkringar är vissa arvs- och gåvoskatteförmåner knutna till och beroende av en privilegiering som följer direkt av FAL, nämligen att försäkringen varit utmät- ningsfri enligt 116 & första stycket. Om försäkringen har varit utmätningsfri får varje förmånstagare före beskattning göra ett grundavdrag om sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Sådant avdrag får göras också vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Till grund för dessa regler ligger överväganden att försäkringarna fyller ett försörjningssyfte som är av särskild betydelse vid den försäkrades död.
Man bör naturligtvis inte införa bestämmelser som innebär att det uppkommer motsättningar mellan de olika regelsystemen; den som vill ha sin försäkring behandlad som P-försäkring, skall inte därmed vara tvungen att avstå från skyddet mot borgenärerna osv. I stort sett har några problem av denna art emellertid inte uppkommit i vårt arbete. I övrigt saknar vi anledning att gå in på inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av försäkringar.
Däremot ingår det enligt direktiven i vårt uppdrag att överväga behovet av ändringar i den arvsskatterättsliga behandlingen av . försäkringar. I denna del har emellertid läget numera ändrats genom . tillsättandet av arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 1984:02). Vi har tillsammans med den kommittén kommit fram till att det ankommer på den att göra de principiella övervägandena rörande arvsbeskatt- ningen av försäkringar. Vi lägger bara fram de förslag till de ändringar i arvs- och gåvoskattelagen som behövs för att anpassa den lagen till det nya systemet i personförsäkringslagen (se vidare avsnitt 21.9 nedan).
9 Systematiken i lagen
Sammanfattning: Den föreslagna lagen innehåller, efter vissa inledande bestämmelser, sju kapitel om individuell försäkring, ett om gruppförsäkring och ett om kollektivavtalsgrundad försäkring; de båda sistnämnda kapitlen hänvisar delvis till reglerna om individuell försäkring. Kapitelindelningen är i allt väsentligt gemensam för de nordiska förslagen.
Systematiken i lagen ger upphov till flera särskilda frågor. En av dessa rör förhållandet mellan å ena sidan individuell försäkring och å andra sidan gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäk— ring.
Vi har valt att samla reglerna om gruppförsäkring respektive kollektivavtalsgrundad försäkring i var sitt särskilt kapitel; låt vara att reglerna delvis får sitt materiella innehåll genom hänvisningar till reglerna om individuell försäkring. Det innebär att den som vill veta vad som gäller om gruppförsäkringar eller kollektivavtalsgrundade försäkringar måste bläddra en del fram och tillbaka i lagen. Lösningen kan sägas innebära att vi i viss mån prioriterar den läsare som är intresserad av individuell försäkring. Detta kan visserligen inte motiveras med de olika försäkringsformernas utbredning och betydelse för enskilda — snarare tvärtom — men är enligt vår mening ändå försvarbart.
Kollektiv försäkring är — bortsett från de komplikationer som hänger samman just med försäkringens kollektiva natur — i allmänhet enklare än individuell försäkring. Särskilt beträffande de försäkringar som vilar på kollektivavtal torde det mera sällan komma att finnas behov av något ingående studium av lagen. Vi räknar med att bestämmelserna kommer att studeras främst av ett relativt litet antal experter, som snabbt lär sig hitta i lagen hur den än är uppställd. Att placera ut bestämmelserna om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring på de ställen i övriga kapitel där de sakligt sett hör hemma skulle göra lagen svåröverskådlig. En sådan ordning skulle också bryta den gemensamma nordiska systematiken; de finländska och norska förslagen upptar för övrigt inga särbestäm- melser alls om kollektivavtalsgrundad försäkring.
En liknande fråga rör sjuk- och olycksfallsförsäkring. FAL har skilda regler för livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring. ' Reglema om sjuk— och olycksfallsförsäkring är emellertid ganska få, ' och beträffande förmånstagarförordnande hänvisas väsentligen till vad scm gäller om livförsäkring. Vi har övervägt om sjuk- och olycksiallsförsäkring som inte bedrivs med grunder skall regleras särskilt i ett eget kapitel med fullständiga bestämmelser om sådan
försäkring. Med denna teknik skulle lagen emellertid bli betydligt längre, och upprepningarna skulle bli talrika. Vi har därför föredra- git att föreslå regler som skall vara gemensamma för all individuell personförsäkring, varvid när så erfordras Specialregler för sjuk- och olycksfallsförsäkring får införas i de särskilda paragraferna. Avgö— rande har här varit att behovet av sådana Särregler har visat sig begränsat.
Vi har disponerat den föreslagna personförsäkringslagen på följande sätt, varvid som redan angetts 2-8 kap. i första hand gäller för den individuella försäkringen.
Efter 1 kap., som innehåller inledande bestämmelser om lagens tillämpningsområde m.m., följer i 2 kap. bestämmelser om försäk- ringsbolagets informationsplikt.
De civilrättsliga bestämmelserna om själva avtalsförhållandet har samlats i 3-5 kap. I 3 kap. behandlas rätten att teckna försäkring, tiden för bolagets ansvar, parternas möjligheter att säga upp försäkringen för upphörande eller ändring m.m. I 4 kap. finns regler om begränsning av bolagets ansvar på grund av brott mot upplys- ningsplikten, framkallande av försäkringsfall m.m. samt om vissa speciella ansvarsbegränsande försäkringsvillkor. I 5 kap. har getts bestämmelser om premiebetalningen.
Regler av betydelse för tredje man finns främst i 6 och 7 kap. I 6 kap. har tagits in regler om förfoganden över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning och förmånstagarförordnande samt även en regel om hur försäkringsbeloppet skall fördelas när något förmån- stagarförordnande inte finns. Förhållandet till borgenärerna — försäkringstagarens och förmånstagarens — regleras i 7 kap.
I 8 kap. finns vissa avslutande bestämmelser för individuell försäkrings del, bl.a. om utbetalning av försäkringsbelopp, preskrip- tion och regress. Slutligen behandlas gruppförsäkringarna i 9 kap. och de kollektivavtalsgrundade försäkringarna i 10 kap.
Som ovan nämnts, har det såvitt gäller de första fem kapitlen varit möjligt att nå en mycket god parallellitet, både sakligt och formellt, med de finländska och norska utkasten. I övriga kapitel har olikheter i de bakomliggande förhållandena medfört att överensstämmelsen blivit mindre (jfr avsnitt 5 ovan). Kapitelindelningen är dock i stort sett densamma i alla tre utkasten.
10 Information
Allmänmotivering till 2 kap.
10.1. Inledning
Sammanfattning: Försäkringens komplicerade karaktär, sär- skilt vid livförsäkring, och dess betydelse för den enskilde gör det angeläget att försäkringstagarna får tillfredsställande infor- mation om försäkringsavtalets innebörd. Regler härom finns för konsumentförsäkringens del i KFL, och det är naturligt att ta upp liknande bestämmelser i en personförsäkringslag.
Som framgått utgör det ett skäl till att försäkringstagarna behöver särskild hjälp vid avtal om personförsäkring, att främst livförsäkring- ar ofta är komplicerade produkter som är svåra att bedöma utan särskild sakkunskap på området. Försäkringens betydelse för den enskilde gör det också viktigt att han träffar ett riktigt val. Visserligen är den allmänna kvaliteten på de produkter som försäkringsbolagen erbjuder i viss mån garanterad, utom genom bolagens sakkunskap, genom tillsynen över bolagen; försäkringsta- garen kan utgå från att premien är rimlig och att villkoren inte allmänt sett är obilliga. Men detta är uppenbarligen inte tillräckligt för att försäkringstagaren, som när det gäller individuell försäkring praktiskt taget alltid är att anse som ”konsument”, skall kunna bedöma en försäkrings värde just för honom och tillvarata sina intressen i det enskilda försäkringsförhållandet. Han behöver veta mer både om avtalets närmare innebörd och om de rättsregler som gäller på området. Vikten av information i dessa avseenden erkänns också allmänt inom försäkringsbranschen.
I viss utsträckning kan utan tvivel ansvaret för informationen om personförsäkring läggas på det allmänna — på myndigheter och organ som tillvaratar konsumenternas intressen, ibland på försäk- ringsinspektionen (se nedan). Väsentligen måste emellertid uppgif- ten fullgöras av försäkringsbolagen i deras kontakter med sina kunder.
Enligt 7 kap. 16% FRL åligger det styrelsen och verkställande
direktören i ett försäkringsbolag att övervaka, att anskaffningen av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som stämmer med god försäkringssed. I anskaffningen ingår den information som lämnas till kunden innan en försäkring tecknas. Enligt motsvarande bestämmelse i den tidigare gällande lagen (1948:433) om försäkrings- rörelse — 302 5 — hade regeringen rätt att meddela närmare bestämmelser om anskaffningsverksamheten och att utse en särskild nämnd att handlägga sådana frågor. Denna delav 302 & togs inte med i den nya försäkringsrörelselagen; i propositionen hänvisades bl.a. till att försäkringsbolagen träffat inbördes överenskommelser om anskaffningsverksamheten (se nedan), som varit så utformade att det inte funnits anledning för regeringen att utfärda särskilda föreskrifter (prop. 1981/82:180 s. 199 f).
Lagbestämmelser om informationsskyldigheten finns vidare i marknadsföringslagen och i KFL. I 3 % första stycket marknadsfö- ringslagen finns en allmän regel om skyldighet för näringsidkare att informera konsument som han ingår avtal med: underlåter han vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. I och för sig är denna regel tillämplig också vid personförsäkring. När KFL tillkom ansågs emellertid den allmänna informationsskyldighe- ten böra konkretiseras för konsumentförsäkringens del. Den lagen innehåller i 5-8 %% ganska utförliga, om också inte preciserade, marknadsrättsliga föreskrifter om vad skyldigheten innebär, och det är naturligt att ta upp sådana regler också i en lagstiftning om personförsäkring. — Informationsskyldigheten enligt KFL har preci- serats i riktlinjer som tillkommit genom förhandlingar mellan konsumentverket, försäkringsinspektionen och branschen.
Som antytts ovan har försäkringsbolagen — med utgångspunkt från försäkringsrörelselagstiftningens krav — själva bestämt hur anskaffningsverksamheten skall gå till, senast genom en överens- kommelse i april 1986 (Marknadsföringsöverenskommelsen). Flerta- let av de bolag som har koncession för verksamhet i Sverige inom direktförsäkringsområdet är anslutna till överenskommelsen; på grund av oenighet i vissa frågor om försäljningsorganisationens utformning är det dock också ett antal bolag som har ställt sig utanför överenskommelsen (se avsnitt 3 i betänkandet Försäkringsmäklare i Sverige; SOU 198655). I överenskommelsen, vars syfte är att ange god försäkringssed vid marknadsföring av försäkring, finns bestäm- ) melser om reklam och andra säljfräm jande åtgärder, om information m.m. i samband med försäljning och om ombudens ställning m.m. Huvudregeln för marknadsföringen är att den ”skall ske med ansvar för kundens bästa och på sådant sätt att en sund konkurrens mellan bolagen främjas och förtroendet för försäkringsverksamheten inte
skadas”. Det ges förbud mot olikformig behandling av kunderna och mot s.k. kopplade erbjudanden. Däremot reglerar överenskommel- sen inte bolagens informationsverksamhet efter det att försäkringen tecknats. Övervakningen av att överenskommelsen följs åvilar en särskild marknadsföringsnämnd, varjämte det finns en skiljenämnd för vissa ärenden.
I samband med vissa ändringar som år 1961 skedde i lagen om försäkringsrörelse behandlades frågor angående information om livförsäkring ganska utförligt; några konkreta åtgärder föreslogs dock inte (se särskilt SOU 1960:11 s. 260 ff, prop. 1961:171 5. 193 f). Utomlands har dessa frågor debatterats livligt, främst i USA. För Sveriges del har de ägnats en ingående undersökning av kommitténs tidigare ordförande, Jan Hellner, i skriften ”Information om livförsäkring till konsumenter”. I denna studie, vars tillkomst haft direkt samband med kommitténs uppdrag, redogörs för tidigare diskussion på området, och en rad principiella frågor och detaljspörs- mål analyseras.
10.2 Informationsreglernas innehåll
Sammanfattning: Regler fordras om informationen både i samband med försäkringens tecknande och på senare stadier. Liksom KFL innehåller förslaget allmänt hållna regler om bolagens informationsskyldighet. Mera preciserade bestäm- melser är knappast möjliga att utforma. Till viss del får ansvaret för informationen läggas på instanser som bevakar konsumenternas intressen, bl.a. när det gäller jämförelser mellan försäkringar hos olika bolag.
Information angående personförsäkring har flera olika funktioner. Den skall göra det möjligt för konsumenten att bedöma, om han alls skall teckna försäkring eller om han skall använda sina pengar på annat sätt. Den skall hjälpa honom att välja den typ av försäkring som passar honom bäst, helst också det försäkringsbolag där det är lämpligast för honom att teckna försäkringen. Under försäkringsti- den skall informationen möjliggöra för honom att bedöma, om han bör ändra försäkringen eller sina dispositioner över den på grund av förändrade personliga förhållanden eller nya önskemål. Han har också behov av upplysning om hur han lämpligen kan utnyttja den tillgång försäkringen utgör, exempelvis genom belåning. Och i händelse av meningsskiljaktighet med försäkringsbolaget kan han behöva ledning om hur han skall kunna tillvarata sitt intresse genom att få bolagets beslut överprövat.
De flesta av dessa funktioner har naturligtvis störst betydelse vid livförsäkring, och vad som nu har sagts skulle kunna motivera en långtgående informationsskyldighet för försäkringsbolagen framför allt vid sådan försäkring. Samtidigt får man ta hänsyn till det naturliga motstånd en ordinär konsument känner mot att fördjupa sig i dessa invecklade, ofta tekniskt betonade frågor, i varje fall när de inte tycks ha speciell aktualitet för hans vidkommande. En information som är alltför ambitiös kan lätt slå alldeles fel. Det gäller att finna en lämplig medelväg, där kunden i en klar och lättillgänglig form får just det mått av kunskaper som han kan tillgodogöra sig och utnyttja. Hur informationen bäst skall utformas torde växla med den aktuella försäkringstypen och delvis också med omständigheterna i det individuella fallet.
Den information som i dag lämnas konsumenter i samband med att en personförsäkring tecknas ombesörjs till stor del av försäkringsbo— lagens ombud. Detta gäller särskilt större livförsäkringar. Informa- tion förekommer också genom trycksaker som överlämnas till dem som reflekterar på försäkring, och i någon mån genom annonser riktade till allmänheten. Under försäkringstiden får försäkringstaga- ren normalt upplysningar direkt från bolaget, framför allt i samband med att premieavier översänds.
Särskilt informationen genom ombud kan medföra vissa problem. Om ett ombud är beroende av provisionsinkomster, är det av naturliga skäl risk för att hans intresse i saken färgar hans upplysningar; om kunden avbryter en långvarig försäkring inom de första åren, går å andra sidan också detta ut ekonomiskt över ombudet. Här har bolagen ett ansvar för att de genom instruktioner till ombuden och egen informationsverksamhet motverkar att kunden får ofullständiga eller annars missvisande uppgifter. Viktig i denna del är den relativt omfattande utbildning av framför allt de fast anställda försäljarna som bolagen bedriver.
Vad angår informationen genom myndigheter och liknande organ, lär den för personförsäkringens del hittills inte ha haft någon större omfattning. Det kan emellertid finnas vissa möjligheter att utveckla denna verksamhet bl.a. genom insatser av Konsumenternas försäk- ringsbyrå och genom samråd i det s.k. Kontaktforum.1 Särskilt när det gäller frågor av teknisk natur, bör viss information också kunna ges av försäkringsinspektionen.
' Konsumenternas försäkringsbyrå drivs av en stiftelse, som enligt sina stadgar skall "driva en självständig rådgivningsbyrå som skall hjälpa och vägleia konsumenterna i försäkringsfrågor”. Stiftelsens styrelse består av representanter får konsumentverket, försäkringsinspektionen och FSAB. Verksamheten bekostas av FSAB. — Kontaktfo- rum är beteckningen på en informell verksamhet för samråd mellan företrädare för konsumetverket, försåkringsinspektionen och försäkringsbranscren. Kontaktforum har ingen kansliorganisation och inga egna medel att förfoga över.
Givetvis är det inte möjligt att genom lagregler trygga att konsumentens behov av upplysningar blir tillgodsett i alla hänseen- den. I viss utsträckning framstår sådana regler också som överflödi- ga. Normalt är det ju i försäkringsbolagets eget intresse att närmare informera om olika sidor av försäkringsförhållandet. Man kan också räkna med att en del försäkringstagare på grund av sina särskilda önskemål begär mera detaljerade uppgifter om de fördelar och nackdelar som en viss ordning medför, och då behövs inte heller några informationsregler. Trots det sagda finns det ett område, där lagbestämmelser om informationsskyldighet är motiverade. Även om de till stor del kommer att ansluta sig till nuvarande praxis och till vad som gäller enligt Marknadsföringsöverenskommelsen, är det av värde att slå fast vissa huvudprinciper som bör gälla. Dessa kan sedan läggas till grund för fortsatta överenskommelser om informationens utformning mellan branschens representanter och de myndigheter som bevakar konsumenternas intressen.
Det finns alltså under alla förhållanden starka skäl att ta upp särskilda bestämmelser om information i en personförsäkringslag, liksom skett i KFL. I fråga om reglernas uppbyggnad kan KFL delvis tjäna som förebild.
Vad angår situationen innan försäkring ännu tecknats (jfr 55 KFL), framstår det som väsentligt att försäkringstagaren får infor- mation i åtskilliga avseenden innan han ingår ett så ekonomiskt viktigt och långsiktigt avtal som särskilt livförsäkringsavtalet brukar vara — något som också stämmer med uppfattningen inom bransch- en. Han bör till en början få sakkunnig hjälp att överväga, i vilken utsträckning han och hans familj behöver trygga sig genom indivi- duell försäkring vid sidan av de sociala förmåner och det skydd genom kollektiv försäkring han kan räkna med i händelse av sjukdom, olycksfall eller dödsfall. Marknadsföringsöverenskommel- sen betonar vikten av denna s.k. behovsutredning, men enligt uppgifter som vi fått förekommer det i inte helt obetydlig omfattning att även ganska stora försäkringar säljs helt utan sådan utredning, varvid ofta i stället en möjlig skattevinst kan åberopas som huvudsakligt argument för försäkringen. Det är av vikt att försäk- ringsbolagen noga övervakar att Marknadsföringsöverenskommel- sens bestämmelser följs i praktiken, och behovsutredningens bety- ! delse bör framhävas i lagtexten.
Vidare måste försäkringstagaren självfallet informeras om de l väsentliga fördelarna och nackdelarna hos de produkter han kan välja mellan. Det räcker inte att man från bolagets sidan undviker missvisande uttalanden om försäkringsskyddets innebörd, utan det 1 måste också krävas att kunden — även när han inte särskilt begär det — får sådana direkta upplysningar som har värde för honom, oavsett om de underlättar försäljningen av försäkringen eller ej.
Med hänsyn till avtalets betydelse för den enskilde bör lagstift— ningen alltså ålägga försäkringsbolagen ett informationsansvar, som delvis går längre än man normalt kan vänta i näringsverksamhet som är inriktad på försäljning. Bl.a. är det viktigt att bolagen i sin information framhäver sådana avgränsningar av försäkringsskyddet som det annars kan vara lätt för den enskilde att förbise; om försäkringstagaren tror att hans försäkringsskydd är mera vidsträckt än vad som i verkligheten är fallet, kan det få allvarliga konsekvenser för honom och hans efterlevande. Vi föreslår flera särskilda regler om att sådana villkor skall framhävas särskilt: innan försäkringen meddelas (2 kap. 1 å), när försäkringsbrev utfärdas (2 kap. 2 5) och när försäkringen ändras (2 kap. 3 5).
Med tanke på den ekonomiska betydelse som förmånen av återbäring har vid livförsäkring får särskild uppmärksamhet ägnas dess beräkning; synpunkten betonades redan i förarbetena till 1961 års lagstiftning (se SOU 1960:11 s. 260 ff). Detsamma gäller åter- köps- och fribrevsvärdenas utveckling, ett ämne som skall behandlas närmare i specialmotiveringen. Ännu en viktig punkt, där redan nu stor omsorg lär nedläggas på informationen, är naturligtvis försäk- ' ringens skattemässiga behandling, även om denna normalt inte bör göras till huvudargument för försäkringen. Även rörande försäk- ringstagarens rättigheter och skyldigheter i övrigt enligt försäkringen kan upplysningar vara behövliga i detta skede, om också man inte kan vänta sig att försäkringstagaren i allmänhet kan tillgodogöra sig detaljinformation, som bara under speciella förutsättningar kan få aktualitet i framtiden. Bl.a. är det viktigt att han får klart för sig vilka möjligheter han har att få en tidsbegränsad försäkring förnyad (jfr avsnitt 11.3.2), något som vi anser böra särskilt understrykas i * lagtexten (se 2 kap. 1 % lagförslaget). i
En särskild fråga i detta sammanhang är hur en konsument skall få l möjlighet att träffa ett riktigt val, inte bara mellan de olika i försäkringsprodukter som ett bolag har att erbjuda utan också ] mellan olika försäkringsbolag. Bl.a. i fråga om återbäringens beräkning förekommer olikheter av betydelse (vilka för övrigt belyses på ett förtjänstfullt sätt i en av FSAB utarbetad informations- broschyr, som för närvarande används av livförsäkringsbolagen).
Vissa invändningar kan emellertid riktas mot att man genom lagen skulle lägga ett huvudansvar för att riktiga jämförelser kan ske på det enskilda försäkringsbolaget. Det förefaller knappast lyckat att låta urvalet av relevanta fakta i sammanhanget göras i första hand som ett led i konkurrensen om kunderna; för ett ombud skulle det ofta te sig , främmande, ibland direkt illojalt mot uppdragsgivaren, att lämna uppgifter som i realiteten innebär att kunden borde vända sig till ett annat försäkringsbolag. Bolagen bör naturligtvis så långt som möjligt utforma sin information på sådant sätt att en jämförelse med andra
bolag underlättas, men det synes inte möjligt att lägga ansvaret för detta på det enskilda bolaget ensamt. Samtidigt kan man inte vänta sig att en konsument normalt skall förmå att sammanställa materialet och dra riktiga slutsatser av detta. När det gäller dessa jämförelser torde det vara nödvändigt att främst lita till konsumentorganen; Konsumenternas försäkringsbyrå lär ha goda möjligheter att över- blicka materialet i allmänhet och välja ut de förhållanden som är av betydelse i sammanhanget. I speciellt tekniska frågor, som t.ex. när det gäller återbäringen, kan det som nyss nämnts vara naturligt att jämförelserna görs av eller i samråd med försäkringsinspektionen. Någon skyldighet att lämna information med sikte på sådana jämförelser synes därför inte behöva föreskrivas i lagtexten, lika litet som i KFL. Som framhållits ovan bör emellertid bolagen i sin marknadsföring sträva efter en enhetlig terminologi m.m. för att underlätta jämförelser mellan deras erbjudanden (jfr prop. 1979/80z9 s. 35 och 105). .
Efter försäkringens tecknande bör försäkringstagaren snarast, genom försäkringsbrev jämte annat material, få skriftliga upplys- ningar om avtalets närmare innehåll — en information vars värde inte torde behöva närmare utvecklas (jfr 6 5 KFL). Med hänsyn till att personförsäkringsavtalen ofta är mycket långvariga, anser vi det vidare angeläget med en bestämmelse om att försäkringstagaren skall få fortlöpande uppgifter om förhållanden av vikt för honom. Bl.a. kan detta vara av värde om han överväger att förfoga. över försäkringen, t.ex. genom belåning eller nytt förmånstagarförord- nande, eller att säga upp avtalet i förtid. Slutligen bör föreskrivas en informationsskyldighet för bolaget när en tvist kan aktualiseras, främst vid skadereglering men även när försäkringen upphör eller ändras i förtid annat än på försäkringstagarens initiativ (jfr 7 & KFL), för att inte försäkringstagaren, eller andra som är berättigade till ersättning, av okunnighet skall underlåta att tillvarata sin rätt.
Enligt vår mening är det inte lämpligt och kanske inte ens möjligt att genom detaljerade lagbestämmelser söka ange de skiftande överväganden som gör sig gällande angående informationen i. olika situationer. I alla händelser skulle sådana bestämmelser bli mycket vidlyftiga och komplicerade, och de skulle riskera att snart framstå som föråldrade; det kan vara upplysningar av annat slag som ter sig väsentliga i en framtid. Lagtexten bör därför bara ange ' vissa allmänna riktlinjer för informationen. Bl.a. synes det inte möjligt att dra upp någon klar gräns mellan den information som åligger försäkringsbolagen och den för vilken konsumentskyddande organ bör svara. Det blir här fråga om en samverkan mellan bolagen och det allmänna, som eventuellt får preciseras närmare genom förhand- lingar mellan branschens representanter och myndigheterna. Huvudansvaret för informationen måste dock klart ligga på försäk- ringsbolagen själva.
Som framgått tar det sagda framför allt sikte på livförsäkring. Också i fråga omsjuk- och olycksfallsförsäkring behövs naturligtvis viss information, men här motsvarar de krav som kan ställas på bolaget närmast vad som gäller enligt KFL. Trots denna skillnad anser vi att gemensamma regler kan ges om informationsskyldighe- ten, om de utformas så pass allmänt som vi föreslår.
Informationsskyldighetens närmare innehåll skall behandlas i specialmotiveringen.
10.3 Ansvar för brister i informationen
Sammanfattning: Om försäkringsbolaget försummar sin infor- mationsskyldighet, skall samma marknadsrättsliga sanktions- system gälla enligt personförsäkringslagen som enligt KFL. Dessutom föreslår vi för vissa fall ett civilrättsligt ansvar, om bolaget försummar att informera om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet; avgränsningen kan då inte åberopas mot försäkringstagaren.
Bestämmelserna om information har tagits in i 2 kap. förslaget till personförsäkringslag. Som framgått ovan, ansluter reglerna relativt nära till vad som gäller enligt KFL. Vi föreslår också samma marknadsrättsliga sanktionssystem som enligt den lagen, dvs. en hänvisning till marknadsföringslagen (1975:1418).
Några regler om civilrättsliga påföljder av bristfällig information togs inte in i kommitténs förslag till KFL. Kommittén framhöll bl.a. att det i konsumentköplagen förekom bestämmelser som medförde ansvar av detta slag för säljare och tillverkare vid vilseledande uppgifter i annonser m.m. och i vissa fall vid underlåtenhet att lämna uppgift enligt marknadsföringslagen (se 7 och 14 55 konsumentkö- plagen), men att förhållandena vid försäkring var annorlunda än vid köp; sambandet mellan reklamuppgifter m.m. och innehållet i ?] enskilda försäkringsavtal var ofta mindre starkt, och i varje fall blev ' bevissvårigheterna vid tvist ofta betydande. — Kommittén uttalade emellertid att frånvaron av en bestämmelse i frågan inte borde utesluta att försäkringsgivare kan ansvara för innehållet i upplysning- ar om nya försäkringsvillkor o.d. (SOU 1977:84 s. 126 f). I propositionen anfördes också att missvisande information kan få betydelse när fråga uppkommer om jämkning av ett försäkringsvill- % kor med stöd av 36 & avtalslagen (prop. 1979/80z9 s. 39).
Frågan om de civilrättsliga konsekvenserna av eftersatt informa- l tion har aktualiserats ånyo vid kommitténs arbete med personför- l säkringslagen, liksom vid det samtidigt pågående arbetet på en
samlad skadeförsäkringslag. Vid de nordiska överläggningarna har framhållits värdet av en bestämmelse om bolagets ansvar i detta avseende, inte minst för att klargöra det delvis osäkra rättsläget på området.' Det finländska förslaget till personförsäkringslag innehål- ler en bestämmelse om att bristande information vid försäkringens tecknande medför att avtalet skall anses innehålla vad försäkrings- tagaren har anledning förutsätta med stöd av de uppgifter han erhållit (2 kap. 5 5).
Rättsläget är i dag inte helt detsamma som när kommittén år 1977 tog ställning till frågan om lagreglering av bolagets informationsan- svar, På grundval av informationsreglerna i KFL har en utveckling skett i allmänna reklamationsnämndens praxis. Nämnden hari ett flertal ärenden tagit ställning för ett ansvar av detta slag, varvid man ansett bolaget svara för missvisande marknadsföring i vart fall om denna haft betydelse för försäkringstagarens val av försäkring eller handlande efter försäkringsavtalet. Enligt nämndens ståndpunkt synes emellertid bolaget kunna i viss mån neutralisera bristerna i informationen genom att tillställa försäkringstagaren de fullständiga försäkringsvillkoren (se André, Marknadsföringsansvar s. 386 ff). Ansvaret har gått ut på att bolaget skall utge ersättning som om en felaktig uppgift blivit avtalsinnehåll. Hur långt en sådan ansvarsregel när är emellertid oklart, och några domstolsavgöranden på området är över huvud taget inte kända.
Frågan blir då om det skall lämnas åt rättstillämpningen att avgöra innebörden av bolagets civilrättsliga ansvar för missvisande informa- tion vid personförsäkring eller om detta åtminstone delvis skall regleras i lagen.
Det står klart att ett ansvar redan i dag föreligger i vissa situationer. Om försäkringsbolagets tjänstemän lämnat direkt orik- tiga uppgifter om försäkringens omfattning, vilka legat till grund för avtalet, lär något tvivel inte råda om att uppgifterna kan åberopas av motsidan, och detsammatorde gälla också om sådana uppgifter lämnats av bolagets ombud. Det är här snarare fråga om att tillämpa allmänna avtalsrättsliga principer än regler om ett särskilt informa- tionsansvar. Det är vidare tänkbart att om en positiv informations— skyldighet föreskrivs i personförsäkringslagen, detta kan påverka avtaleti en del lägen även om inga civilrättsliga ansvarsregler införs: i viss utsträckning lär försäkringstagaren ha rätt att i bolagets uppgifter intolka att försäkringsskydd föreligger i väsentliga avseen- den, ifall inte något annat direkt har angetts. I detta hänseende är särskilt att märka, att vid personförsäkring försäkringstagaren på ett helt annat sätt än vid skadeförsäkring kan förutsätta att försäkringen i princip omfattar alla de risker som faller under försäkringstypen;
' Jfr NFF 1983: Lyngso s. 18, Lundgaard s. 97, Poulsen s. 340 och Sommer s. 342.
villkoren innehåller normalt endast ett fåtal undantag från ansvaret.
Samtidigt får emellertid också beaktas att försäkringsavtalet liksom många andra avtalstyper normalt bygger på att vissa standardvillkor skall gälla, vilkas detaljer inte diskuteras mellan parterna innan avtalet ingås. När det gäller begränsningar i försäk- ringsskyddet, som kan te sig något mindre väsentliga och som inte har berörts i samband med avtalsslutet, torde bolaget enligt allmänna principer för avtal av denna typ ha vissa möjligheter att göra begränsningen till avtalsinnehåll genom att snarast efter tecknandet ge mera fullständig information om vad skyddet närmare innebär. Försäkringstagaren torde visserligen ha rätt att reagera åtminstone på oväntade och mera betydelsefulla inskränkningar i försäkringens omfattning genom att göra gällande att han inte är bunden av avtalet eller eventuellt ta upp förhandlingar med bolaget om kompletteran- de skydd, men om han inte reagerar torde han i dessa fall bli bunden av villkoren.2 Det är alltså osäkert också med våra regler om informationsplikt i vilken utsträckning man utan stöd av en uttrycklig lagregel kan frånkänna olika villkor giltighet, därför att försäkrings- tagaren inte har fått godtagbar information om dessa.
Vi har funnit att just när det gäller den viktiga informationen om begränsningar i det avtalade försäkringsskyddet det finns skäl att klargöra rättsläget genom att i lagen slå fast ett civilrättsligt ansvar för brister i informationen. Ansvarsbestämmelsen bör anknytas till de ovan angivna regler som ålägger bolaget att lämna särskild information om viktiga avgränsningar av skyddet. Bestämmelsen bör ; gå ut på att försäkringens omfattning skall bedömas som om i avgränsningen i fråga inte gällde. '
Har försäkringstagaren ansökt om försäkring utan att en viktig " undantagsbestämmelse har kommit på tal vid hans kontakter med ;) bolagets representant, bör ändå undantaget gälla om bolaget i ' försäkringsbrevet lämnar särskild information om villkoret (se avsnitt 10.2 ovan). Eftersom denna information skall översändas samtidigt med första premiekravet, är försäkringstagaren då i & praktiken ännu obunden av försäkringsavtalet; bolagen driver enligt ' fast praxis inte in obetalda premier vid individuell försäkring. För övrigt har han här som annars rätt att omedelbart säga upp försäkringen (se 3 kap. 3 5 i lagförslaget). — Vidare har vi ansett det rimligt att försäkringsbolaget också på ett senare stadium skall kunna åberopa en avgränsning enligt villkoren, om man sänder särskild 1, information härom. l
I båda fallen bör emellertid försäkringstagaren ha ett rådrum på
262 Allmänmotivering till 2 kap. SOU 1986:56 I
2 Jfr Hellner i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1979 s. 281-300 (särskilt s. 297 f).
fjorton dagar innan informationen får effekt. Han har då möjlighet att ta upp saken med bolaget och eventuellt teckna tilläggsförsäkring för en risk som annars faller utom försäkringsskyddet. Reglerna, som tagits in i 2 kap. 6 & förslaget, överensstämmer till stor del med dem som vi för en liknande situation föreslår för gruppförsäkringens och ka-försäkringens del (se 9 kap. 55 andra stycket och 10 kap. Så andra stycket).
Bestämmelsens närmare innebörd skall behandlas i specialmotive- ringen. Det bör dock redan här betonas, att regeln inte avser att påverka de allmänna regler som gäller för avtals ingående och som bl.a. innebär att bolaget ansvarar för utfästelser som ombudet lämnar. Om den aktuella avgränsningen inte har gjorts till avtalsin- nehåll, spelar det inte någon roll vilken information bolaget lämnar senare. Inte heller utesluter den föreslagna regeln att bolaget även i andra fall kan ha ett civilrättsligt ansvar för missvisande marknads- föring. Bestämmelsen skall alltså inte tolkas motsatsvis.
11 Försäkringsavtalet m.m.
Allmänmotivering till 3 kap.
11.1 Inledning
Sammanfattning: Kapitel 3 i den föreslagna lagen handlar främst om ingående av försäkringsavtal, uppsägning och
ändring av avtalet samt om rätten till försäkringens tekniska värde. I detta avsnitt presenterar vi de principiella ställnings- taganden som ligger till grund för reglerna i kapitlet.
försäkring, om uppsägning och ändring av försäkringen, om tiden för försäkringsbolagets ansvar och om den ekonomiska uppgörelsen när försäkringen upphör. Dessa ämnen är bara delvis reglerade i FAL, medan däremot villkor och grunder som regel innehåller utförliga bestämmelser. På några punkter är bolagens praxis förmånligare för försäkringstagarna än som framgår av villkoren.
Vi föreslår en mera utförlig reglering än FAL:s, främst med sikte på att tillvarata försäkringstagarnas intressen. Till stor del är det fråga om att anpassa lagstiftningen till bolagens nuvarande villkor och praxis. I några fall går vi vidare efter de linjer som där framträder. Någon fullständig reglering av avtalsmekanismerna har vi dock inte eftersträvat; som kommer att framgå nedan, måste våra bestämmelser kompletteras med allmänna avtalsrättsliga regler. — '. De materiella ogiltighetsgrunderna svek osv. behandlar vi i motive- ringen till 4 kap. (avsnitt 12).
Vi har till grund för reglerna i kapitlet lagt Vissa principiella ställningstaganden, som kan sammanfattas på följande sätt:
i i I 3 kap. har samlats de centrala bestämmelserna om rätten att teckna ] l l
El Den som ansöker om en försäkring skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger för hans del; om det inte finns sakliga skäl mot att bevilja försäkring, skall han alltså inte vara beroende av försäkringsbolagets välvilja (avsnitt 11.3).
D Försäkringen skall träda i kraft så snabbt som detta är möjligt utan att man samtidigt öppnar påtagliga möjligheter till spekulation mot bolaget (avsnitt 11.4).
El Försäkringstagaren skall så långt som möjligt vara säker på att få behålla försäkringen under hela den avtalade försäkringstiden. Bara i speciella fall skall bolaget kunna säga upp försäkringen eller ändra villkoren (avsnitt 11.5).
D Försäkringstagaren skall inte vara mer bunden av avtalet än som fordras av hänsyn till försäkringstekniken, skattereglerna m.m. Normalt skall han kunna komma ur försäkringsförhållandet så snart han önskar det (avsnitt 11.7).
0 Försäkringens värde vid varje tid tillhör försäkringstagaren. Värdet skall tillgodogöras honom eller hans rättsinnehavare när försäkringen upphör, oavsett anledningen till upphörandet (av- snitt 11.8).
11.2 F örsäkringstiden
Sammanfattning: ”Försäkringstiden” är ett mera sammansatt begrepp vid personförsäkring än vid skadeförsäkring. Några allmänna regler om försäkringstidens längd behövs emellertid inte i personförsäkringslagen. Däremot föreslår vi att bolaget i många fall skall vara skyldigt att underrätta försäkringstagaren i förväg, när försäkringstiden närmar sig sitt slut.
Vid personförsäkring förekommer ofta, till skillnad från vid skade- försäkring, försäkringar som meddelas på tid som inte på förhand kan anges — vanligen då på livstid. Andra försäkringar skall här kallas tidsbegränsadeförsäkringar; det är alltså fråga om försäkringar som har avtalats att gälla för en bestämd tid eller tills den försäkrade har uppnått viss ålder. Även livförsäkringar som avlutas med utbetalning av ett livsfallsbelopp är i denna bemärkelse tidsbegrän- sade.'
Oavsett om försäkringen är tidsbegränsad eller inte, avser vi — i det följande och i lagförslaget — med försäkringstid hela tiden från det att försäkringen trädde i kraft till dess bolaget har fullgjort sina åtaganden enligt försäkringsavtalet. Tid under vilken bolaget bara
' Däremot innebär inte den omständigheten, att försäkringsbeloppet för en livsvarig livförsäkring på begäran betalas ut när den försäkrade uppnår 90 års ålder, att en sådan försäkring är att anse som tidsbegränsad.
förvaltar ett till betalning förfallet belopp räknas dock inte som försäkringstid.
Från försäkringstiden måste man skilja premiebetalningstiden. Vid livförsäkring avtalas regelmässigt att premie skall betalas under ett visst antal år, dock inte sedan den försäkrade avlidit. Det förekom- mer också att premiebetalningen görs beroende av att ytterligare en person (”försörjaren”) lever. Den längsta tid för vilken premiebe- talning normalt avtalas år tills den försäkrade fyller 80 år. Vid tidsbegränsad försäkring kan premiebetalningstiden givetvis inte vara längre än den tid under vilken bolaget ansvarar, och vid vissa sådana försäkringsformer måste av försäkringstekniska skäl premie- betalningstiden sättas kortare än ansvarstiden. Om premiebetalning- en upphör på grund av dödsfall, skall enligt grunderna den del av senast förfallen och erlagd premie som belöper på dödsfallsmänaden och tid därefter återbetalas (eller läggas till försäkringsbeloppet, om ett sådant skall betalas ut). — Premien för en livförsäkring kan också betalas en gång för alla (engångspremie). Någon premieåterbetal- ning vid dödsfall kommer då inte i fråga.
Sjuk- och olycksfallsförsäkring är nästan alltid tidsbegränsad, och premiebetalningstiden sammanfaller normalt med ansvarstiden (bortsett från att en obetydlig avkortning av premiebetalningstiden kan erfordras av försäkringstekniska skäl).
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring, och ibland också vid livränte- försäkring, får vidare ansvarstiden fixeras i två olika avseenden. Det får anges dels under vilken tid försäkringen täcker inträffande försäkringsfall, dels under vilken längsta tid försäkringen täcker följderna av försäkringsfall. Det är den först nämnda ansvarstiden vi syftar på, när vi talar om tidsbegränsad försäkring. Om t.ex. en , livränteförsäkring skall ge livsvarig livränta till den försäkrades ? anhöriga ifall han avlider inom en viss bestämd tid, är det alltså en tidsbegränsad försäkring.
Tidsbegränsad livförsäkring enbart för dödsfall meddelas ibland med optionsrätt, dvs. en rätt att senast vid ansvarstidens slut utan ny :, hälsoprövning byta ut försäkringen mot en ny livförsäkring med ' högst samma omfattning. Optionsrätten gäller enligt nu tillämpade ' villkor längst till 55 års ålder; den betingar numera som regel inte någon tilläggspremie. Om ingen optionsrätt har avtalats men försäkringstagaren ändå önskar fortsätta försäkringen efter den avtalade ansvarstidens slut, måste ny hälsoprövning göras enligt , samma principer som vid nyteckning. Den ursprungligen avtalade . ansvarstiden är alltså i denna bemärkelse definitiv; som kommer att framgå nedan, hindrar detta inte att den fortsatta försäkringen i flera sammanhang bör behandlas som ”samma” försäkring som den som avsågs med det ursprungliga avtalet.
Även vid sjuk- och olycksfallsförsäkring kan den avtalade ansvars-
tiden vara avsedd att bli definitiv. Detta gäller särskilt när ansvars- tiden sträcker sig till en tidpunkt då den försäkrade sannolikt har slutat förvärvsarbeta (65-70 års ålder). Vidare finns det sjuk- och olycksfallsförsäkringar som är avsedda för barn och ungdomar och som upphör definitivt när den försäkrade uppnår en viss ålder. Syftet med dessa försäkringar är främst att förbättra den ekonomiska situationen för den som genom sjukdom eller olycksfall drabbas av invaliditet innan han hunnit komma in i ATP-systemet, och försäkringarna innehåller därför ett relativt stort invaliditetskapital. Ofta ingår en rätt att vid försäkringstidens slut utan hälsoprövning teckna en livsvarig livförsäkring.
I de nu omtalade typerna av sjuk- och olycksfallsförsäkring är den från början avtalade ansvarstiden relativt lång. I en annan typsitua- tion ger bolaget försäkringen den allmänna uppläggningen, att försäkringstiden är kort (oftast ett år). Samtliga försäkringstagare som tecknar försäkringen får denna försäkringstid, men avsikten är här att de flesta skall förnya försäkringsförhållandet för en eller flera perioder, dock längst till dess den försäkrade uppnår en bestämd ålder. Bolaget skickar regelmässigt ut ny premieavi till alla försäk- ringstagare vid försäkringstidens slut. Särskilt vanlig är denna ordning vid olycksfallsförsäkring.
Den senast beskrivna försäkringstypen har beröringspunkter med andra ettåriga försäkringar som tecknas av konsumenter, t.ex. hemförsäkring. För deras del bygger KFL på huvudregeln, att alla försäkringar automatiskt förnyas för en ny, lika lång försäkringstid, om inte någon av parterna har sagt upp försäkringen. Betalar inte försäkringstagaren den nya premien, måste bolaget alltså säga upp försäkringen för att bli fritt från ansvar. Vill bolaget av annat skäl undgå förlängningen, måste det ha särskilda skäl att inte längre meddela försäkring. Undantag gäller i huvudsak bara om parterna . från början har kommit överens om att försäkringen inte skall förnyas (se närmare 14, 15 och 17 åå KFL).
Några motsvarande regler gäller inte på personförsäkringens område. FAL medför ingen rätt för försäkringstagaren att förnya försäkringen efter den första avtalstiden, och optionsrätt förekom- mer knappast vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Enligt ett vanligt olycksfallsförsäkringsvillkor förnyas visserligen avtalet genom att försäkringstagaren betalar den premie bolaget aviserar, men om » bolaget har ”särskilda skäl för att inte förnya avtalet” kan det vägra % förnyelse. Villkoret har — i ett ärende som underställts försäkrings- ; inspektionens prövning —- ansetts medge bolaget att vägra förläng- ' ning när den försäkrade drabbats av sjukdom under den första l försäkringstiden.
Av det nu sagda framgår att frågorna om försäkringstiden har en helt annan karaktär vid personförsäkring än vid skadeförsäkring. De
skäl som vid konsumentförsäkringar motiverar att försäkringstiden normalt inte skall vara längre än ett år (10 å KFL) har ingen motsvarighet här. Snarare skulle man kunna överväga regler som skyddade försäkringstagaren mot att bolaget slentrianmässigt bestämmer en kort försäkringstid i de fall där försäkringstagaren vore bättre betjänt av en lång försäkring. Vi diskuterar denna fråga i nästa avsnitt men kommer fram till att sådana regler trots allt inte bör införas.
Inte heller i övrigt har vi funnit behov av några allmänna regler om försäkringstidens längd i personförsäkringslagen. Däremot behövs det regler om ansvarstidens början och slut; dessa frågor behandlar vi i avsnitt 11.4. Vidare tar vi upp det informationsproblem som kan uppstå vid slutet av försäkringstiden, om denna är lång. Om en tidsbegränsad försäkring har gällt i flera år, kan det lätt hända att försäkringstagaren glömmer bort att tiden löper ut och hans skydd upphör. Vi föreslår därför i 3 kap. 7 och 8 åå regler om att försäkringsbolaget i de praktiskt viktigaste fallen skall underrätta försäkringstagaren i förväg om att försäkringstiden löper ut och om den rätt att teckna ny försäkring som han kan ha.
Att försäkringstiden vid personförsäkring vanligen är lång får emellertid betydelse också på det sättet, att det behövs särskilda regler om uppsägning och ändring av försäkringen under den avtalade tiden (se avsnitt 11.5 och 11.7 nedan). Vidare har vi även i ett par andra avseenden uppmärksammat de speciella förhållandena när ett långvarigt försäkringsförhållande formellt består av en rad kortvariga avtal. Det gäller reglerna om s.k. symtomklausuler och om framkallande av försäkringsfall genom självmord. Dessa frågor behandlas i avsnitt 12.31 och 12.4.1.
11.3 Rätten till försäkring
11.3.1 Rätten att teckna försäkring
Sammanfattning: Om det inte finns försäkringstekniska eller andra sakliga skäl för att avslå ansökan, skall en sökande ha rätt att teckna den försäkring som svarar mot hans hälsotill- stånd m.m. vid tiden för ansökan. Han måste dock godta de allmänna försäkringsvillkor bolaget tillämpar för den aktuella typen av försäkring. — Vi godtar den vid olycksfallsförsäkring ganska vanliga ordningen med korta avtalstider och formellt fristående avtal för varje försäkringsår men föreslår en informationsregel, som skall garantera att kunden före teck- nandet blir uppmärksam på de nackdelar konstruktionen kan innebära för honom.
*mumxm _om_—___
Som framhållits i det föregående år den enskilde i hög grad beroende av att en begäran om försäkring behandlas på ett korrekt och snabbt sätt. Att en individuell personförsäkring meddelas kan vara mycket angeläget från hans synpunkt; socialförsäkring och kollektiva försäk- ringar av olika slag kan ge ett otillräckligt skydd i det enskilda fallet. Det är av vikt att en försäkringssökande snarast kan få ett försäkringsskydd som är anpassat efter hans behov.
Grundläggande för våra överväganden är visserligen att man inte kan begära att bolagen skall gå ifrån den försäkringstekniska bedömningen av risken. Men det bör inte heller förekomma att en försäkringsansökan, som enligt en försäkringsmåssig bedömning kunnat beviljas, avslås på osakliga grunder, t.ex. personliga motsätt- ningar till sökanden. Inte heller bör den omständigheten, att ansökan av administrativa skäl inte kan komma under omedelbar prövning, leda till att den avslås på grund av den senare utvecklingen — försäkringsfall kanske inträffar medan ansökan ligger obehandlad hos bolaget.
Det är här regler av två slag som kommer i förgrunden för intresset. Dels är det frågan på vilka grunder försäkringsbolaget skall kunna vägra försäkring och på vilka villkor en beviljad försäkring skall gälla: det är alltså fråga om rätten att erhålla bästa möjliga skydd. Dels får man ta ställning till när skyddet skall inträda, om försäkringsavtal kommer till stånd. Den senare frågan behandlar vi i avsnitt 11.4.
Vad angår frågan om en rätt att teckna försäkring är det till en början att märka, att KFL innehåller regler härom. Enligt 9 å får ett försäkringsbolag inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten, om inte bolaget med hänsyn till risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller annan omständighet har särskilda skäl att inte meddela försäkringen. Enligt motiven kan vägran grundas — utöver på själva riskbedömningen — bl.a. på sådana omständigheter som att sökanden gjort sig skyldig till brott av särskild betydelse från försäkringssynpunkt eller att han fått en tidigare försäkring i annat bolag uppsagd därför att han avsiktligt utnyttjat premiebetalnings- reglerna för att skaffa sig gratis försäkringsskydd. Den som utan sakliga skäl får avslag på sin försäkringsansökan kan enligt 41 å utverka allmän domstols förklaring, att han har rätt att teckna försäkring, varvid eventuellt försäkringstiden kan förklaras börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt vid bifall till hans ansökan.
Dessa regler innebär alltså att en konsument normalt har rätt att teckna t.ex. en hemförsäkring, om bolaget har sådan försäkring i sitt sortiment. Däremot ger lagen inte konsumenten rätt till försäkring på vissa villkor, t.ex. ”normala” eller ”vanliga” villkor. Även om domstol har förklarat att konsumenten har rätt att teckna försäkring,
måste parterna själva komma överens om vilka villkor i fråga om t.ex. premie, självrisk och säkerhetsföreskrifter som skall gälla. Endast om bolaget ställer upp rent oacceptabla villkor, kan det jämställas med en fortsatt vägran att meddela försäkring.
Det kan vara tveksamt om KFL:s bestämmelser utan vidare bör överföras till personförsäkringslagen. Bl.a. är variationerna i försäk- ringsformerna långt större i personförsäkringen, och riskprövningen sker på ett helt annat sätt med hänsyn till försäkringstagarens individuella förhållanden. Emellertid tycks bolagens praxis ganska väl stämma med den regel som KFL innehåller för konsumentför- säkringarnas del; prövningen är inriktad på sakliga förhållanden. Det talar för att KFL:s regel med någon smärre jämkning mycket väl skulle kunna överföras till personförsäkringslagen utan att detta skulle innebära någon nämnvärd nackdel för branschen eller försäkringstagarkollektivet.
Mot en parallell med KFL kan anföras, att trots allt en rätt att teckna individuell försäkring inte är fullt lika angelägen på person- försäkringsområdet, eftersom så många ändå har ett grundskydd ordnat genom socialförsäkring och olika former av kollektiv försäk- ring. Vidare har det invänts att en sådan regel skulle leda till svårigheter för bolagen i vissa praktiskt viktiga situationer, där den ”moraliska risken” spelar en väsentlig roll, dvs. då det av andra skäl än den försäkrades hälsotillstånd kan misstänkas att en utbetalning snart kan bli aktuell. Bl.a. har nämnts fallen när en kund utan att lämna en rimlig förklaring ansöker om mycket höga livförsäkringar hos flera bolag på en gång, när han vill överförsäkra sig på ett påtagligt sätt vid sjukförsäkring eller när han vid flera tidigare tillfällen har lämnat oriktiga uppgifter. Över huvud taget har man från försäkringshåll betonat att regeln skulle leda till tillämpnings- problem och medföra betydande olägenheter för branschen.
Det framstår för oss som under alla omständigheter angeläget att utesluta vissa grunder för avslag på en begäran om försäkring. Om ett försäkringsfall inträffar efter det att ansökan ingetts, anses det vara en allmän princip att försäkringsbolaget inte får avslå ansökan enbart av denna anledning (jfr Lyngso, Dansk forsikringsret, s. 51). Detsamma måste gälla om den försäkrades hälsa försämras efter ansökningstidpunkten. Skyddet bör inte bero av den större eller mindre skyndsamhet, varmed försäkringsbolaget behandlat ärendet; försäkringstagaren bör få ett skydd anpassat efter hans hälsotillstånd vid ansökningstillfället. Om hälsotillståndet i själva verket var dåligt redan då, skall visserligen hänsyn tas till detta; bolaget bör då ha rätt att vägra försäkring eller — om risken trots allt är försäkringsbar — fordra en högre premie än normalt. Men framgår det av utredningen, att den försäkrade drabbats av en sjukdom först efteråt, bör man
___- Mm..—_..— nau' "__-A..:- mm— ...om M,,r—éw-M” *
a_k-Ä -M MW)—Wink— ; .,.
bortse från den. I själva verket lär detta stämma väl med försäkrings- bolagens synsätt. I Sverige, liksom också på flera håll utomlands, går utvecklingen mot att man anknyter riskprövningen till ansöknings- tidpunkten (jfr VerBAV 1981 s. 182). En regel som ansluter till denna praxis torde inte kunna möta berättigade invändningar från försäkringshåll.
Mera tveksam kan frågan synas, om man generellt bör slå fast en huvudregel om rätt till försäkring på liknande sätt som skett i KFL. Vad som för oss framstår som utslagsgivande är att en lagstiftning av personförsäkringslagens typ är avsedd att gälla under lång tid. Att försäkringsbolagen i dag inte synes på något sätt missbruka sin rätt att avslå ansökan om försäkring kan inte anses som någon garanti mot att man i framtiden, under andra samhällsförhållanden och andra ekonomiska villkor, skulle visa sig betydligt mera återhållsam med att bevilja försäkringsskydd. En möjlighet att i sista hand få avslagsbeslutet prövat av domstol måste anses ha sådant värde för en försäkringstagare, att man inte utan tvingande skäl bör avstå från att här följa mönstret i KFL. Personförsäkringens betydelse i många enskilda fall och det relativt begränsade antalet bolag motiverar att försäkringsbolagen — såsom också torde ske i dagens praxis — tar ett något större ansvar för dem som behöver deras tjänster än man kan kräva av näringsidkare i allmänhet (jfr avsnitt 10 ovan).
Vi har därför stannat för att föreslå en regel av liknande typ också för personförsäkringens del, och vi menar att den egentligen inte strider mot hur bolagen själva uppfattar sin verksamhet i dag. Regeln kan sägas innefatta ett förbud mot olikformig behandling av kunderna, men självfallet måste den tillämpas med beaktande av personförsäkringens särdrag. Avslag på försäkringsansökan bör kunna godtas i ungefär de situationer där bolagen i praktiken utnyttjar sin avslagsmöjlighet i dag. Som tidigare framgått skall regeln inte påverka bolagens hälsoprövning; den försäkringstekniska grundvalen för försäkringen skall man inte gå ifrån. Också när den ”moraliska risken” är påtaglig, måste bolagen kunna vägra försäk- ring. Till några särskilda fall återkommer vi i specialmotiveringen.
Den regel vi föreslår har alltså sin förebild i 9å KFL. Vi har emellertid funnit att regeln i personförsäkringslagen till sitt materiel- la innehåll kan göras mer bestämd än den är i KFL. Som nämndes ovan, säger 9 och 41 åå KFL inte någonting om villkoren för den försäkring konsumenten har rätt till. För personförsäkringarna är det emellertid möjligt att ge en sådan bestämmelse. Såväl premien som övriga individuellt bestämda villkor styrs nämligen till allra största delen av den försäkrades hälsotillstånd (och ålder). Härjämte har den försäkrades kön och ibland hans yrke m.m. betydelse. För bedömningen av hur olika sjukdomstillstånd m.m. skall inverka på
prövningen av en försäkringsansökan finns detaljerade riktlinjer som följs av nästan alla bolag.' Även för bedömningen av andra faktorer har bolagen fast praxis.
Riktlinjerna för riskprövningen används i dag — utom för sitt egentliga ändamål — för att enligt prorataregeln bestämma försäk- ringsbolagets ansvar, när oriktiga uppgifter upptäcks t.ex. i samband med ett försäkringsfall. Man gör i efterhand en bedömning av vilken försäkring som skulle ha meddelats, om försäkringstagaren hade lämnat riktiga uppgifter när han tecknade försäkringen. Sådana ärenden avgörs ofta efter yttrande av livförsäkringsbolagens centrala riskprövningsnämnd (inom Återförsäkringsaktiebolaget Sverige), vilket ytterligare medverkar till en fast och enhetlig praxis. Vi bygger våra regler om påföljder av brott mot upplysningsplikten på detta system (4 kap. 2 och 3 åå).
Man kan alltså — enligt både branschens och vår uppfattning _ med tillräcklig grad av säkerhet fastställa i efterhand, vilken försäkring som hade bort meddelas för en viss person. Så mycket bättre bör man kunna göra samma bedömning i samband med ansökan om en försäkring. Det finns alltså i nuvarande praxis förutsättningar för att i lagen slå fast, inte bara att sökanden har rätt till en försäkring utan också vilken försäkring han har rätt till. I enlighet härmed har vi i regeln om rätt till försäkring (3 kap. 1 %) angett, att premien och övriga försäkringsvillkor skall bestämmas på grundval av den försäkrades hälsotillstånd vid ansökningstillfället.
Regeln är emellertid, liksom 9 å KFL, begränsad till att avse ”försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten”. Ett bolag som bara meddelar kapitalförsäkring för dödsfall blir alltså inte på grund av denna regel tvunget att meddela t.ex. livränteförsäkring. Likaså är sökanden tvungen att godta de allmänna villkor bolaget använder för varje försäkringstyp och den premieförhöjning och de särvillkor som försäkringstekniken påkallar i hans fall. Bolaget har också rätt att som villkor för försäkringen kräva att den som skall försäkras avger hälsodeklaration och/eller genomgår läkarundersök- ning, när detta är bestämt i bolagets riskbedömningsregler, samt att han ger bolaget fullmakt att inhämta uppgifter om honom från sjukhus, försäkringskassa osv. Och om sökanden på grund av alltför ! dålig hälsa inte kan försäkras alls, finns naturligtvis inte någon rätt till l försäkring.
Här uppkommer också den tidigare antydda frågan, om sökanden ,: — fast han egentligen skulle vilja ha en långvarig försäkring — skall % vara tvungen att godta också att försäkringsbolaget regelmässigt
%
' Riktlinjer för riskbedömning av individuell personförsäkring, sammanställda av Återförsäkringsaktiebolaget Sverige. Av de svenska livbolagen är det bara Ansvar Liv som har andra regler för sin riskbedömning; i sak ligger reglerna dock nära varandra.
meddelar den begärda försäkringstypen bara för ett år i taget. I våra direktiv betonas de svårigheter det kan medföra för en försäkrings- tagare om hans skydd upphör genom att försäkringsbolaget vägrar att förlänga en tidsbegränsad försäkring. Det ingår i vårt uppdrag att utreda olika sätt att stärka försäkringstagarens ställning i sådana fall.
Det enklaste sättet att åstadkomma detta vore naturligtvis en regel att försäkringstagaren — inom försäkringstekniskt rimliga gränser — hade rätt till så lång försäkringstid som han själv önskade. Det skulle ge försäkringstagaren den långa försäkringens trygghet och, såvitt vi har kunnat finna, ändå inte medföra några påtagliga nackdelar för honom.
Vi har emellertid avstått från att föreslå en sådan regel. Vi har funnit att den i vissa avseenden skulle både praktiskt och principiellt innebära ett alltför stort ingrepp i bolagens handlingsfrihet. Den ettåriga olycksfallsförsäkringen — som är det praktiska exemplet — drivs till största delen av skadeförsäkringsbolag. Den saknar inte betydelse för dem men utgör ändå en liten del av deras samlade försäkringsbestånd. Försäkringens utformning har synbarligen i första hand bestämts av en önskan att få rutiner som är samstämda med övriga försäkringar i beståndet; försäkringarna behandlas administrativt i stort sett efter KFL:s mönster. En övergång till lång försäkring skulle fordra nya koncessioner och nya former för reservbildning m.m. Sammantaget måste man räkna med att en påtvingad övergång till lång försäkring skulle kunna leda till att åtminstone en del av skadeförsäkringsbolagen helt upphörde att meddela sjuk- och olycksfallsförsäkring. En sådan utveckling är — bl.a. med tanke på det ändå ganska begränsade antalet bolag som meddelar personförsäkring — inte önskvärd.
Av minst lika stor betydelse för vårt ställningstagande i denna fråga har emellertid varit, att det egentligen inte behöver uppkomma några problem för den försäkringssökande som är medveten om problemet och som vet att han vill ha en lång försäkring; det finns nämligen också ett rikt utbud av lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, främst från livförsäkringsbolagen. För att om möjligt utesluta risken att någon av misstag stannar för en kortare försäkringstid än han egentligen vill ha, föreslår vi att de bolag som meddelar tidsbegrän- sad försäkring skall vara skyldiga att före tecknandet påpeka för » försäkringstagaren vilka begränsningar som kan finnas i hans möjligheter att få försäkringen förnyad (se 2 kap. 1 å förslaget och specialmotiveringen till den bestämmelsen).
Speciella frågor uppkommer när flera personer vill teckna försäkring tillsammans. Försäkringen kan gälla på den ena försäkringstagarens liv (t.ex. när makar tillsammans tecknar en försäkring på den ena makens liv) eller på
någon tredje persons liv (t.ex. när syskon tecknar en gemensam försäkring på någon av föräldrarnas liv).
Rätten till försäkring innefattar i princip en rätt att få till stånd också sådana arrangemang. Ett bolag kan ha som praxis att inte meddela försäkringar med flera försäkrade, men ett motsvarande resonemang kan inte föras om försäkringar med flera försäkringstagare; antalet försäkrings- tagare påverkar inte typen av försäkring. Vissa särskilda förutsättningar måste dock gälla för sådana försäkringar.
Av praktiska skäl meddelar försäkringsbolagen denna typ av försäkring bara om försäkringstagarna godtar att bolaget i de flesta avseenden behandlar dem som en enhet. Försäkringstagarna måste alltså acceptera att premiekrav, uppsägningar och andra meddelanden rörande försäkringen skall sändas bara till en av dem med verkan för dem båda och att de skall vara solidariskt betalningsskyldiga för premien. Detta ligger i en av de förutsätt- ningar för rätten till försäkring som har angetts ovan, nämligen att försäkringstagaren måste godta de allmänna försäkringsvillkor som bolaget tillämpar.
Som nyss angavs kan den omständigheten att det skall vara flera försäkringstagare till en försäkring normalt inte medföra att försäkringen anses tillhöra en försäkringstyp som det aktuella bolaget inte meddelar. Frågorna om försäkringstypen får emellertid ändå betydelse.
Som regel är det avsikten att försäkringstagarna skall äga kvotdelar i försäkringen, t.ex. hälften eller en tredjedel var. I sådana fall uppstår normalt inte några svårigheter med avseende på försäkringstypen. Om t.ex. en försäkringstagare begär återköp av sin andel, är den kvarstående delen fortfarande en försäkring av samma typ som den ursprungliga.
Annorlunda blir förhållandena om försäkringstagarna har kommit öve- rens om att de skall äga olika moment i försäkringen. Vad som närmast kan bli aktuellt är att den ena av två ägare till en sammansatt kapitalförsäkring skall äga försäkringens spardel, medan den andra skall äga riskdelen — en modell som med en amerikansk term brukar kallas split dollar. Om i ett sådant fall en del av försäkringen upphör t.ex. på grund av uppsägning, ändras försäkringens karaktär radikalt. Om det är riskdelen som upphör, skulle den kvarvarande spardelen över huvud taget inte ha kunnat från början meddelas som försäkring. Resultatet skulle alltså strida mot tanken bakom regeln att försäkringsbolaget inte behöver meddela försäkringar av en typ som bolaget inte normalt tillhandahåller allmänheten. Vidare kan det uppkomma åtskilliga praktiska och teoretiska svårigheter för försäkringsbo- laget, om en av försäkringstagarna t.ex. vill pantsätta sin rätt eller göra ett förmånstagarförordnande, särskilt om förmånstagarförordnandet skall vara oåterkalleligt. Förfarandet är dessutom oklart från skattemässig synpunkt. Försäkringsbolagen bör därför inte kunna tvingas att medverka till konstruk- tioner av detta slag.
Rätten att teckna försäkring bör slutligen diskuteras också från en annan utgångspunkt. I angloamerikansk rätt gäller sedan lång tid ett krav på att vid försäkring på annans liv försäkringstagaren skall ha ett ”intresse” i den försäkrades liv. Detta anses vara fallet i fråga om vissa (men inte alla) anhöriga och i fråga om kompanjoner och liknande. Varken i svensk eller kontinentaleuropeisk rätt gäller något liknande krav, och något praktiskt behov av regler om detta har inte visat sig. — I andra länders rätt gäller ett krav på samtycke
från den försäkrade vid försäkring på annans liv. Inte heller till detta finns motstycke i svensk rätt. Det synes inte heller finnas något behov av en regel härom. En sådan skulle dessutom kunna medföra betydande svårigheter vid försäkring som efter försäkringstagarens död kan komma att gälla på en person, som är bestämd genom allmänna försäkringsvillkor eller på liknande sätt. Vi föreslår därför inte någon regel om samtycke av den försäkrade. Eftersom vid de allra flesta former av individuell personförsäkring den försäkrade måste lämna uppgifter till bolaget om sitt hälsotillstånd, får problemet i praktiken ingen större betydelse.
11.3.2 Rätten att förnya en tidsbegränsad försäkring
Sammanfattning: Om inte något avtal om optionsrätt har träffats, har försäkringstagaren inte någon absolut rätt att få en tidsbegränsad försäkring förnyad mot försäkringsbolagets vil- ja. Bolagets möjligheter att vägra förnyelse är dock enligt förslaget begränsade av den allmänna rätten till försäkring. För sjuk- och olycksfallsförsäkringen föreslår vi en regel om automatisk förlängning, som innebär att försäkringen förnyas om ingen av parterna har sagt upp den.
Som framgår ovan (avsnitt 11.2) förekommer det vid sjuk- och olycksfallsförsäkring — och i någon utsträckning vid livförsäkring enbart för dödsfall — att försäkringen har den allmänna uppläggning- en att försäkringstiden är kort, ofta ett år. Alla försäkringstagare som tecknar försäkringen får denna försäkringstid, men avsikten är att försäkringstagaren skall förnya försäkringsförhållandet för en eller flera perioder. Vad som sägs i detta avsnitt tar i allt väsentligt sikte enbart på dessa försäkringsformer. Vid sådana tidsbegränsade livförsäkringar som avslutas genom utbetalningen av ett livsfallsbe- lopp är läget ett annat. Inte heller får resonemangen någon aktualitet för sådana typer av kortvarig sjuk- eller olycksfallsförsäkring som t.ex. reseolycksfallsförsäkring.
Att en försäkring konstrueras med kort avtalstid och formellt fristående avtal för varje försäkringsår, medför att försäkringsbola- get även efter flera års löpande försäkringsförhållande har full frihet att vägra förlängning av försäkringen, och detta trots att försäkrings- tagaren ofta torde ha utgått från att skyddet skulle vara varaktigt, om han bara fortsatte att betala premierna. Det praktiskt viktigaste uppsägningsfallet är att den försäkrade har fått sin hälsa försämrad. Från denna synpunkt framstår den ettåriga försäkringen socialt sett som något betänklig; den försäkrade kan oväntat mista sitt skydd när han behöver det bäst.
Den nuvarande ordningen är alltså inte helt tillfredsställande, och det skulle enligt vår mening vara mycket olyckligt om försäkrings- bolagen i ökande utsträckning skulle gå över till korttidsavtal vid olika försäkringsformer. Vi bedömer emellertid risken för en sådan utveckling som liten; bolagen har i allmänhet visat förståelse för de olägenheter en tidsbegränsad försäkring kan innebära för försäk- ringstagaren. Enligt uppgift har de svenska livbolagen just av sådana skäl som här antytts i stor utsträckning slutat meddela ettårig olycksfallsförsäkring.
Man måste emellertid överväga om man kan stärka försäkringsta- garens ställning på de områden där ettårsförsäkringen är vanlig, alltså främst vid sjuk- och olycksfallsförsäkring som meddelas av skadeförsäkringsbolag. Eftersom vi har förkastat tanken på en rätt för försäkringstagaren till längre försäkringstid än bolaget vill gå med på (se föregående avsnitt), uppkommer närmast frågan om en rätt för försäkringstagaren att förnya den tidsbegränsade försäkringen för en ny period.
Som ovan nämnts innehåller KFL regler av sådan innebörd. Rätten att förnya försäkringen uttrycks på det sättet, att varje försäkring automatiskt förnyas om ingen av parterna säger upp den till försäkringstidens slut (14 å) och att försäkringsbolaget måste ha ”särskilda skäl att inte längre meddela försäkring” för en uppsägning (15 å). Bland de omständigheter som vid bedömningen kan spela in till försäkringstagarens nackdel nämns i motiven stor risk för försäkringsfall, upprepade försäkringsfall under den första perioden och försäkringstagarens uppträdande i övrigt under försäkringstiden (prop. 1979/8029 5. 119 f). Även försäkringstagarens behov av försäkringen skall dock beaktas. Rätten till förnyelse framstår enligt förarbetena som något starkare än rätten till nyteckning.
Det är tydligt att man — med vår inställning i fråga om försäkringstidens längd — inte kan föreslå en regel om absolut rätt för försäkringstagaren att få försäkringen förnyad; det skulle i praktiken vara liktydigt med en regel om mer eller mindre obegränsad försäkringstid. Regeln kunde också leda till att försäk- ringsbolagen, i stället för att meddela försäkring för kort tid, helt avslog försäkringsansökan i de fall man ansåg den sökandes hälsoutveckling på längre sikt vara tvivelaktig. Regeln kunde också fördyra försäkringen för de försäkringstagare som vet att de av någon anledning inte kommer att önska förnyelse.
Det får alltså godtas att ett tidsbegränsat avtal om personförsäk- ring bara gäller för den avtalade perioden och att parterna efter periodens slut står i princip obundna i en ny förhandlingssituation. Emellertid förefaller det klart att den allmänna regeln om rätt till försäkring — som enligt det föregående skall tillämpas när någon ansöker om en ny försäkring — bör gälla även här. Bolaget skall inte
kunna vägra förnyelse av en försäkring, som det inte hade kunnat vägra försäkringstagaren att nyteckna; försäkringstagarens ställning bör i princip vara densamma i de båda situationerna. I sak kommer detta att stämma med KFL.
I enlighet härmed har vi utformat 3 kap. 1 å i förslaget så att den även omfattar en rätt att få en tidsbegränsad försäkring förnyad. Det innebär att försäkringstagaren har rätt till förnyelse om det inte finns försäkringsmässiga eller andra sakliga skäl mot fortsatt försäkring, men å andra sidan också att bolaget har rätt att vägra förnyelse eller begära höjd premie om det finns sådana skäl. När premien — såsom oftast är fallet — är beroende av den försäkrades ålder, har bolaget alltid rätt att kräva den premie som motsvarar den försäkrades ålder vid förnyelsetidpunkten. Och till skillnad från vad som gäller när det är fråga om uppsägning i förtid av en lång försäkring, får bolaget vid sin prövning också beakta försämringar av den försäkrades hälsotill- stånd. I praktiken torde man dock kunna räkna med att den försäkrades ställning blir något starkare i förnyelsesituationen, eftersom det hör till ovanligheterna att ett försäkringsbolag tar upp en försäkring till saklig omprövning; sannolikt är också hälsopröv- ningen mera liberal i denna situation.
Härjämte bör ånyo erinras om den förut berörda informationsre- geln i 2 kap. 1 å, som vi fäster stor vikt vid. Genom informationen får sökanden redan före tecknandet anledning att överväga, om hans behov tillgodoses av en kortvarig försäkring eller om han bör välja en längre form.
Även om man enligt det nu sagda tillåter försäkringsbolagen att vägra förnyelse när försäkringstekniska eller andra sakliga skäl talar emot fortsatt försäkring, bör man emellertid överväga att i lagen ta in en regel, motsvarande 14 å KFL, om att försäkringen skall förnyas om ingen av parterna säger upp den till försäkringstidens slut. Fördelen med en sådan regel är främst att man i alla de fall, där detär parternas avsikt att försäkringen skall förnyas, minskar risken för att det skall uppstå oavsiktliga luckor i skyddet i samband med förnyelsen.
En sådan regel passar dock mindre väl för livförsäkring. När livförsäkringar tecknas för kort tid, har det praktiskt taget alltid sin grund i förhållandena i det enskilda fallet. Avsikten är då att försäkringen inte skall förnyas alls eller bara efter nya överväganden vid den första försäkringstidens slut.
Vid sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring är däremot en förny- elseregel av detta slag lämplig. Även dessa försäkringar kan visserligen tecknas för kort tid under sådana omständigheter som nyss angavs beträffande livförsäkring (t.ex. den tidigare nämnda reseolycksfallsförsäkringen). Det helt övervägande antalet försäk- ringar har emellertid denna uppläggning bara av praktiska skäl, och
det är parternas avsikt att de fortlöpande skall förnyas. För dessa försäkringar föreslår vi alltså en förnyelseregel efter förebild av 14 å KFL (3 kap. 8 å förslaget). Detaljerna skall behandlas i specialmoti- veringen.
11.4 Tiden för bolagets ansvar
Sammanfattning: Om ett försäkringsavtal kommer till stånd, bör som huvudregel bolagets ansvar räknas från det att försäkringstagaren ansökte om försäkring på sådana villkor som bolaget kan godta. I vissa fall får bolaget dock kräva förskottsbetalning som förutsättning för sitt ansvar eller skjuta upp ansvaret tills återförsäkring har tecknats.
Den första frågan av intresse för en sökandes möjligheter att få försäkringsskydd är, som utvecklats i föregående avsnitt, den om rätten att teckna försäkring. Härefter uppkommer frågan, när bolagets ansvar skall inträda.
Med att bolaget ”ansvarar” kan man i och för sig mena, inte bara att bolaget bär risken för försäkringsfall, utan också att det bär risken för att den försäkrades hälsa skall försämras så att försäkring inte längre kan meddelas alls eller bara mot högre premie. Denna senare fråga har vi emellertid redan behandlat: den föreslagna bestämmel- sen i 3 kap. 1 å innebär att risken för hälsoförsämring i detta avseende går över på bolaget redan i och med ansökan om en bestämd försäkring. Vad som återstår att ta ställning till är frågan om ansvaret för försäkringsfall.
Det bör understrykas att vad vi diskuterar nu inte är detsamma som frågan om när bindande försäkringsavtal föreligger. Försäk- ringstagaren kan visserligen enligt den tidigare behandlade regeln i 3 kap. 1 å bli berättigad till försäkring redan genom ansökan, men det innebär inte att försäkringsavtal därigenom anses föreligga, bara att bolaget är tvunget att sluta avtal med visst innehåll. Och att ansvarstiden (såsom skall föreslås nedan) räknas från det att ansökan görs, har inte någon annan innebörd än att — om sedermera ett bindande avtal kommer till stånd — försäkringen täcker försäkrings- fall som inträffar efter ansökningstidpunkten.
När vi i fortsättningen talar om ansvarets inträde eller försäkring- ens ikraftträdande, förutsätts alltså hela tiden att ett försäkringsavtal förr eller senare kommer till stånd. Om försäkringsbolaget har rätt att avslå ansökan, t.ex. därför att den som skall försäkras inte har undergått föreskriven läkarundersökning, eller om parterna av annan anledning inte når fram till något avtal, blir det självfallet inte
aktuellt att tillämpa regler om ansvarets inträde. Skulle någon sökande avlida sedan han fullgjort allt vad som ankommer på honom men innan försäkring har beviljats, får det nödvändiga avtalet anses slutet med dödsboet.
Liksom vid skadeförsäkring (jfr 11 och 13 åå KFL; jfr också 11 å FAL) kan tiden för ansvarets början vara bestämd i försäkringsav- talet eller framgå av omständigheterna. Avtalet kan exempelvis ange att ansvaret börjar vid en tidpunkt då en tidigare gällande försäkring" upphör eller då den försäkrade ger sig av på en utrikes resa.
Enligt nu gällande försäkringsvillkor inträder bolagets ansvar när bolagets huvudkontor har mottagit fullständiga ansökningshandling- ar, förutsatt att försäkringen enligt tillämpade bedömningsgrunder kan beviljas mot normal premie och utan förbehåll samt att det inte av ansökningshandlingarna eller på annat sätt framgår att försäkring- en skall träda i kraft senare. Med fullständiga ansökningshandlingar avses alla de handlingar, t.ex. ansökan och läkarutlåtande, som bolaget rutinmässigt begär vid försäkringar av den aktuella typen, men inte sådana extra handlingar som bolaget — t.ex. med anledning av innehållet i det första läkarutlåtandet — vill ha i det särskilda fallet. Kan försäkring beviljas endast mot förhöjd premie eller med förbehåll, inträder bolagets ansvar först sedan bolaget erbjudit försäkring på dessa villkor och försäkringstagaren antagit erbjudan- det.
Villkorens huvudregel är förmånligare för försäkringstagaren än både allmänna avtalsrättsliga principer och FAL:s regler (11 å); enligt FAL börjar ansvaret först när försäkringsbolaget eller försäk— ringstagaren avsänt antagande svar på den andres anbud, i tvivelsmål klockan tolv dagen för avsändandet.
KFL:s motsvarande regel (11 å andra stycket) är att försäkringsti- den (och därmed som regel också ansvaret — jfr 13 å) löper från och med dagen efter den då försäkringstagaren lämnade meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen. Annan tid för ansvarsinträdet kan dock avtalas. Om konsumenten sänder in en ansökan om försäkring men bolaget inte vill gå med på att ansvaret inträder i enlighet med regeln i 11 å andra stycket, skall bolaget ange det i sitt svar till konsumenten, varefter avtal om ansvarsinträdet måste träffas (prop. 1979/80:9 s. 116).
Rätten att teckna försäkring, så som vi har utformat den, bör förenas med en rätt för försäkringstagaren att få försäkring för den tid han själv vill. Han bör alltså själv få bestämma ansvarstidens början, med bara den begränsningen att reglerna inte får öppna påtagliga möjligheter till spekulation mot försäkringsbolaget. Den viktigaste förutsättningen för ansvarsinträdet blir därför, att sökan- den på ett otvetydigt sätt har visat att han är beredd att ingå försäkringsavtal med ett visst innehåll. Det finns inte anledning att
skjuta fram ansvarstiden tills bolaget har fått allt det material det behöver för sitt ställningstagande. Det är i stället tillräckligt att man i efterhand kan konstatera, att det fanns sakliga förutsättningar för försäkring vid den tidpunkt lagen anger för ansvarsinträdet. Det måste härvid dock krävas att sökanden i förekommande fall genomgår läkarundersökning m.m. i så nära anslutning till ansök- ningstidpunkten, att det finns möjlighet att göra en tillförlitlig bedömning av hans hälsotillstånd vid den tidpunkten. — Om det å andra sidan visar sig att det inte fanns förutsättningar att bevilja den sökta försäkringen, saknar reglerna om ansvarsinträdet som tidigare nämnts intresse.
När någon har ansökt om en bestämd försäkring med angivande av försäkringstyp, försäkringsbelopp m.m., bör alltså ansvarstiden räknas från ansökan om det går att bevilja försäkring i enlighet med denna. Liksom enligt KFL bör den avgörande tidpunkten vara när ansökan avsändes av försäkringstagaren, inte när den kom in till bolaget; ansvaret skall räknas från och med dagen efter avsändandet. Risken för att en ansökan försenas på posten bör alltså bäras av bolaget.
I de fall då bolaget skickar ut masserbjudanden till hushållen och försäkringssökanden sänder ansökan direkt till bolaget utan att försäkringsombud medverkar, kan regeln visserligen någon gång leda till tvist: försäkringstagaren (eller hans efterlevande) påstår att ansökan skickades i tid, medan bolaget gör gällande att den i själva verket avsändes efter försäkringsfallet. Bevisbördan för avsänd- ningstiden ligger emellertid på försåkringstagarsidan. Blotta påstå- endet att ansökan sänts i tid räcker sålunda inte för att bolaget skall bli ansvarigt, utan påståendet får åtminstone te sig sannolikt med hänsyn till omständigheterna i övrigt. De praktiska komplikationer- na torde inte bli så stora att de motiverar, att man i personförsäk- ringslagen avviker från den princip som gäller enligt KFL; risken för sådana tvister torde snarare vara mindre inom personförsäkringen än inom skadeförsäkringen.
Regeln att bolagets ansvar räknas från tiden för ansökan bör gälla, om det inte av ansökan eller omständigheterna i övrigt framgår att försäkringstagaren vill ha försäkringen i kraft först senare. En sådan bestämmelse stämmer i sak med 11 å andra stycket KFL. Emellertid följer av det föregående att bestämmelsen i personförsäkringslagen — till skillnad från KFL — som huvudregel bör vara tvingande till försäkringstagarens förmån. Självfallet skall parterna på försäkrings- tagarens begäran kunna bestämma en annan tidpunkt för ansvarets början, men bolaget skall i normalfallet inte kunna ensidigt skjuta upp sitt ansvar. Vissa undantag från huvudregeln måste dock göras (se nedan).
Huvudregeln skall som ovan nämnts tillämpas i de fall där för
bolaget godtagbara villkor för försäkringen har angetts redan i ansökan, och detta oavsett om det är normala villkor eller sådana särskilda villkor som försäkringstagaren vet att han måste acceptera. Även när försäkringsavtalet kommer till efter förhandlingar mellan parterna, bör samma princip gälla. försäkringen träderi kraft så snart försäkringstagaren på ett otvetydigt sätt har visat att han är beredd att teckna försäkring på villkor som också bolaget kan godta. Det kan ske genom att han antar ett anbud från bolaget eller genom att han — i slutskedet av förhandlingarna — ansöker om försäkring på villkor som bolaget kan acceptera. I det senare fallet ger en sådan regel ett snabbare ansvarsinträde än FAL och KFL. Detaljerna skall behandlas i specialmotiveringen.
En praktiskt viktig fråga är, hur man skall se på situationen om en ansökan visserligen har kommit in till bolagets ombud men inte till dess huvudkontor, när försäkringsfall inträffar. Det kan tänkas att ansökan av ena eller andra orsaken blivit fördröjd hos ombudet. Enligt vår mening är det naturligt att bolaget bär risken för förseningar som på detta sätt är att hänföra till det ombud det anlitar. Ansvaret bör alltså räknas från det att ansökan avsänds eller lämnas till ett av bolagets ombud, även om ombudet inte har fullmakt att bevilja försäkring.
Som anges i tidigare avsnitt, hindrar regeln i 3 kap. 1å inte att försäkringsbolaget meddelar försäkring bara mot sådan förhöjd premie eller på sådana särvillkor i övrigt som av försäkringsmässiga hänsyn är påkallade i det särskilda fallet. Av liknande skäl kan det ibland vara nödvändigt att bolaget i fråga om ansvarstiden får ge avtalet ett annat innehåll än som framgår av huvudregeln, i första hand genom att kräva kontant betalning som förutsättning för ansvaret (s.k. kontantklausul). En bestämmelse om detta finns i 11 å KFL och bör också finnas i personförsäkringslagen. Vi föreslår att försäkringsbolaget skall få använda kontantklausul, om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet (3 kap. 2 å). Ett praktiskt viktigt fall är, att en genast börjande livränta tecknas mot engångspremie; bolaget bör uppen- barligen inte vara skyldigt att börja sina utbetalningar innan premien har betalats. Särskilt vid kortvarig olycksfallsförsäkring kan vidare omständigheterna likna dem som enligt KFL motiverar att förskotts- betalning krävs.
Regeln, att det krävs någon ”särskild omständighet” eller liknan— de för att bolaget skall få använda sig av kontantklausul, kommer att få mycket av sitt faktiska innehåll genom bolagens praxis och genom försåkringsinspektionens tillsynsverksamhet (jfr avsnitt 8. 2 ovan). Regeln är emellertid av civilrättslig natur. Även om villkoret 1 det enskilda fallet skulle ha underställts inspektionens prövning och av den lämnats utan erinran, kan en domstol tänkas finna att det inte
har förelegat tillräckliga skäl för förbehållet och att försäkringen därför har trätt i kraft i enlighet med huvudregeln. Men som nämndes tidigare, är det klart att inspektionens bedömning får väsentlig betydelse också för den civilrättsliga prövningen, särskilt när försäkringsbolaget hänvisar till försäkringens art och allmänna konstruktion som motivering för förbehållet. Om domstolen finner att det är försvarbart att generellt ställa upp krav på förskottsbetal- ning vid den aktuella typen av försäkring, gäller förbehållet mot den enskilde försäkringstagaren även om det inte skulle ha varit motiverat att ställa upp ett individuellt förbehåll av samma innehåll i just hans fall. Om det å andra sidan är fråga om ett individuellt förbehåll i det enskilda fallet, måste naturligtvis också domstolen i sin prövning mera ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Undantagsvis kan det i båda typerna av fall bli tal om att tillämpa 36 å avtalslagen.
I de nu tillämpade villkoren för liv- och sjukförsäkring finns dessutom en liknande bestämmelse om det fallet att bolaget skall teckna återförsäkring; om bolaget skall återförsäkra en viss del av försäkringen inträder ansvaret för den delen först när återförsäkring har beviljats. Oftast är det försäkringens storlek som medför att återförsäkring måste tecknas. Frågan är om man bör ta in en motsvarande bestämmelse i personförsäkringslagen.
En sådan regel har den nackdelen, att den slår ojämnt mot olika försäkringstagare. Eftersom försäkringsbolagen inte har samma gränser för när återförsäkring skall tecknas, blir ansvarsinträdet olika beroende på vilket bolag försäkringstagaren har vänt sig till. Ofta är försäkringstagaren inte medveten om att en del av försäk— ringen inte har trätt i kraft. Inte heller tror vi att frågan kan ha någon särskilt stor praktisk betydelse för bolagen, bl.a. därför att nästan I alla svenska försäkringsbolag deltar i ett pool-system för återförsäk- , ring, som medger att återförsäkringen i de flesta fall automatiskt träder i kraft samtidigt med direktförsäkringen. Eftersom emellertid l bolagen enligt sina grunder eller andra försäkringstekniska regler 4 inte får meddela försäkringar över en viss storlek enbart på egen risk, ! bör den civilrättsliga lagstiftningen inte tvinga dem till det, även om , det bara gäller få fall och för begränsad tid. Man får alltså godta att l bolagen även i fortsättningen kan ta förbehåll av detta slag. ' Självfallet är det viktigt att kunden så snabbt som möjligt får besked om, att en del av försäkringen inte kan träda i kraft omedelbart.
Bestämmelserna om ansvarstidens början finns intagna i 3 kap. 2 å förslaget. Frågan om ansvarets början - och även frågan om ansvarets slut —— skall behandlas närmare i specialmotiveringen.
11.5 Bolagets möjligheter att säga upp försäkringen eller att ändra den
Sammanfattning: Förutsättningarna för avtalet kan rubbas under en lång försäkringstid. Bolagen har ett starkt intresse av att åtminstone delvis kunna neutralisera sådana rubbningar. Å andra sidan är det ett väsentligt intresse för försäkringstagarna att skyddet inte försämras eller upphör i förtid. Avvägningen mellan dessa intressen diskuteras i avsnitt 11.5.1-11.5.3.
Flertalet personförsäkringar tecknas på lång tid; avtalstider på femtio år är inte ovanliga. Redan förändringarna i penningvärdet medför här avsevärda svårigheter. Också i andra avseenden är det svårt att kalkylera risken på så lång sikt som här kan behövas. Bl.a. bygger livförsäkringen på antaganden om ränta, dödlighet och framtida förvaltningskostnader, som med nödvändighet måste bli osäkra. Vidare kan nya problem dyka upp under försäkringstiden; bl.a. är det tänkbart att ändringar på närliggande rättsområden, såsom socialförsäkring, familjerätt eller skatterätt, någon gång kan på ett radikalt sätt ingripa i försäkringsförhållandet. Det sagda motiverar att man vid personförsäkring på ett annat sätt än vid skadeförsäkring måste ge bolagen möjligheter att neutralisera rubbningar i de förutsättningar dagens försäkringar bygger på.
Å andra sidan är det ett viktigt intresse för försäkringstagaren, att hans skydd inte tas ifrån honom i förtid eller villkoren för försäkringen ändras på ett sätt som väsentligt inskränker skyddet. Försäkringens bestånd är av särskild betydelse här, främst på grund av risken att den försäkrades hälsa har försämrats så att ny försäkring inte går att få.
Dessa frågor tas upp nedan i detta avsnitt. Frågorna om bolagets möjligheter att säga upp försäkringen eller ändra villkoren på grund av kontraktsbrott från försäkringstagarens sida diskuteras i avsnitt 12 och 13.
11 .5 .1 Livförsäkring
Sammanfattning: Försäkringsbolaget skall aldrig kunna förbe- hålla sig rätt att säga upp en livförsäkring till upphörande i förtid. Däremot skall bolaget i viss utsträckning kunna förbehålla sig rätt att ändra villkoren under avtalstiden.
Livförsäkringsavtal har sedan länge — bortsett från vissa kontrakts- brottsfall — ansetts vara bindande för försäkringsbolaget under hela
den avtalade tiden, även när denna är mycket lång. Det finns visserligen inte någon bestämmelse i lag, som skulle hindra bolagen från att i avtalet förbehålla sig rätt till uppsägning i förtid, men sådana förbehåll har inte ansetts förenliga med de grundläggande principerna för verksamheten. I nu tillämpade villkor för individuell livförsäkring anges också uttryckligen, att avtalet inte kan sägas upp av bolaget.
Bolagets bundenhet har ansetts gälla inte bara själva försäkringens bestånd utan också den avtalade premien och villkoren i övrigt. Det förekommer sålunda inom livförsäkringen inte heller förbehåll om att bolaget skall ha rätt att ändra premien eller andra villkor under avtalstiden. Däremot tar bolagen regelbundet förbehåll om att grunderna kan komma att ändras (med det undantaget att premien som regel inte kan höjas).
Något annat är de s.k. indexförsäkringarna, där parterna redan i det ursprungliga avtalet har kommit överens om att premierna fortlöpande skall ändras efter ett index. Dessa försäkringar berörs närmare i slutet av avsnitt 11.5.3.
Försäkringsbolagets bundenhet av långvariga avtal har diskuterats livligt under senare år. Man har pekat på att prognoser om den kommande utvecklingen av räntor, dödlighet och — framför allt — omkostnader måste bli mycket osäkra, när de skall gälla för många årtionden framåt.' Särskilt har man framhållit betydelsen av de fortlöpande ändringarna i penningvärdet.2
Som konkreta åtgärder för att komma till rätta med dessa svårigheter har man diskuterat, om en möjlighet skulle öppnas att driva livförsäkring mot premier som bolaget ensidigt kunde ändra — i praktiken höja — i förhållande till försäkringsbeloppet. Som skäl för att sådana premiesystem skulle få införas kan man hänvisa till rättvisan mellan olika grupper av försäkringar och olika grupper av försäkringstagare; systemet med fasta premier kan leda till att försäkringar med för låg premienivå kommer att belasta andra försäkringar, med högre premienivå, vilka därigenom t.ex. kan gå miste om en annars möjlig återbäring. Som ett — dock mindre önskvärt — alternativ har man diskuterat möjligheten av sänkta försäkringsbelopp mot oförändrad premie. Däremot har det inte föreslagits att bolaget också skulle få en möjlighet att helt komma ifrån försäkringen.
Bortsett från de tidigare antydda kontraktsbrottsfallen (brott mot
' Se avhandlingar till den sjuttonde nordiska livförsäkringskongressen, Stockholm 1977, avhandlingsämne 1. 3 Se bl.a. avhandlingar till den artonde nordiska livförsäkringskongressen, Köpen- hamn 1981, avhandlingsämne 2, samt Christian Hörup i NFT 1983 s. 73 ff och där lämnade hänvisningar.
upplysningsplikten m.m.) står det enligt vår mening klart att man vid individuell livförsäkring inte bör tillåta att försäkringstagarens skydd tas ifrån honom genom att försäkringen upphör i förtid; detta gäller även om försäkringens uppsparade värde betalas ut till honom. Det är svårt att tänka sig att behov av sådan uppsägningsrätt skulle kunna uppkomma i framtiden (utom i krigsfall och liknande katastrofsitua- tioner, då man får räkna med att särskild lagstiftning ingriper). Personförsäkringslagen bör därför innehålla en bestämmelse som slår fast principen om livförsäkringens ouppsägbarhet (3 kap. 4å förslaget). Naturligtvis blir det då inte heller tillåtet med villkor som innebär att försäkringen under vissa omständigheter upphör auto- matiskt, utan uppsägning, eller om att försäkringen ”är giltig” bara under vissa allmänna förutsättningar som t.ex. att den försäkrade tillhör någon viss organisation. (Om förhållandena vid gruppförsäk- ring och ka-försäkring se avsnitt 7.2, 7.3, 17 och 18.)
Såvitt gäller ändringar i villkoren, är det visserligen värdefullt för försäkringstagarna om de så långt som möjligt kan vara säkra på att premien inte kommer att höjas eller villkoren i övrigt kommer att försämras under avtalstiden. Men samtidigt kan man inte förneka, att de ovan angivna argumenten för en större rörlighet har avsevärd tyngd. Vi har kommit till den slutsatsen, att det vore olämpligt att i lagen införa ett förbud mot alla ändringar av livförsäkringsvillkor. Man kan nämligen befara att ett sådant förbud skulle kunna få flera negativa konsekvenser för försäkringstagarna.
Det kunde tänkas att bolagen — för att i möjligaste mån skydda sig mot en negativ utveckling i framtiden — skulle vilja höja premierna över vad som kunde framstå som nödvändigt med tanke på den närmast överblickbara framtiden; tillgång till en ändringsmöjlighet kan alltså medverka till lägre bruttopremier. Höjda premier skulle visserligen — i den mån utvecklingen blev bättre än man befarat — komma försäkringstagarna tillgodo i form av återbäring, men den höga premienivån skulle kunna avhålla många från att teckna den försäkring de behövde. Allvarligare är emellertid risken att bolagen —- i medvetande om att villkoren för ett slutet avtal aldrig kunde ändras — i större utsträckning skulle gå över till att meddela bara kortvarig försäkring; kanske med en längsta försäkringstid av tio år och kanske utan möjlighet till optionsrätt. En sådan utveckling vore olycklig. Ett långvarigt avtal med i viss mån rörliga villkor är enligt vår mening bättre för försäkringstagaren än ett kort avtal med fasta villkor; vi föreslår nämligen att försämring av den försäkrades hälsa aldrig skall kunna utgöra anledning till ändring av villkoren — en vedertagen princip redan i dag, som bör slås fast i lagen som en viktig del av försäkringsskyddet. Med en så begränsad ändringsmöjlighet blir den långvariga försäkringen klart att föredra.
Man bör alltså godta att bolagen i viss utsträckning kan ändra
villkoren för livförsäkring. Allmänt sett räknar vi med att det mest blir fråga om ändringar på grund av att de allmänna förutsättning- arna för försäkringen har ändrats och att ändringarna kommer att avse premien. Som nyss nämndes skall hälsoförsämring inte få beaktas, men det kan inte uteslutas att den försäkrades individuella förhållanden i övrigt någon gång kan få betydelse. Vad som närmast kommer i fråga här är att den försäkrade går över till ett farligare yrke.
Rätten att ändra villkoren bör emellertid inte vara oinskränkt och ovillkorlig; framför allt vid kort försäkring saknas det anledning att tillåta ändring. Inte heller bör en ändring kunna stödjas enbart på lagen; det bör fortfarande krävas att bolaget har förbehållit sig ändringsrätt i det ursprungliga avtalet. Lagens uppgift blir alltså att ange, när sådana förbehåll får tas. Den närmare utformningen av regeln behandlas i avsnitt 11.5.3.
11.5.2 Sjuk- och olycksfallsförsäkring
Sammanfattning: Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring skall bolaget för vissa fall kunna ta förbehåll både om villkorsänd- ring och om upphörande i förtid.
För den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringens del, där man arbetar med formellt fristående avtal för varje försäkringsår, är läget speciellt. Där har man i allmänhet inte något behov av att kunna säga upp försäkringen eller ändra villkoren under den avtalade försäk- ringstiden. I stället uppkommer frågor om bolagets möjligheter att vägra förnyelse av försäkringen när den avtalade tiden löper ut (avsnitt 11.3.2 ovan) och om möjligheterna att ändra villkoren i samband med att förnyelse beviljas (avsnitt 11.6 nedan).
Av sjuk- och olycksfallsförsäkring med lång avtalstid finns två typer. Vid den ena typen, som numera knappast nytecknas alls, är premie och andra villkor från början bestämda för hela avtalstiden. Om denna är längre än fem år, skall försäkringen drivas med grunder; försäkringen liknar alltså starkt livförsäkring. Vid den andra typen är visserligen avtalstiden lång, men premie och övriga villkor bestäms bara för kortare perioder i taget — ofta bara ett år. Försäkringen kan efter bolagets val drivas med eller utan grunder.
Vid försäkring av den senare typen förbehåller sig alltså bolaget i 1 det ursprungliga avtalet rätt att ändra villkoren under avtalstiden. Så förekommer det t.ex. regelmässigt vid sjukförsäkring villkor, som skall garantera att försäkringsbeloppen hålls anpassade till den försäkrades inkomstförhållanden, om inkomsterna går ned. När försäkringen tecknas inhämtar försäkringsbolaget upplysningar om
den försäkrades inkomstförhållanden, och de ersättningsbelopp som skall motsvara mistad inkomst bestäms med hänsyn till inkomsterna. För sjukperiod som varar högst sju dagar får från enskilda bolag försäkringsersättning inte utges för inkomstbortfall. Vid längre sjukperioder tillåts kompensationen vara 100 procent före skatt under de första 91 dagarna; därefter endast 95 procent (jfr regeringens skrivelse 1984/85:187 och försåkringsinspektionens skri- velse 1985-06-10, Dnr 56/85). Går inkomsten efter tecknandet ned så mycket att ersättningen skulle överstiga 100 procent av förlorad inkomst, anpassas försäkringen efter de nya inkomstförhållandena genom att försäkringsbeloppet (och i samband härmed också premien) sätts ned. Liknande regler tillämpas vid sådan sjukav- brottsförsäkring för näringsidkare, som skall betala nåringsidkarens fasta utgifter för kontor eller liknande, medan han är sjuk. Andra vanliga villkor avser att försäkringen skall ändras om den försäkrade får förtidspension eller liknande förmån eller om han byter yrke eller fritidssysselsättning. Vi diskuterar lämpligheten av vissa av dessa villkor i specialmotiveringen till 3 kap. 4 och 5 åå.
De nu angivna villkoren är oftast utformade så, att i yttersta fall försäkringen skall upphöra helt när en viss förändring har inträffat; om t.ex. en näringsidkare helt har avslutat sin verksamhet, får han inte behålla sin Sjukavbrottsförsäkring. Ofta innebär villkoret att försäkringen skall upphöra automatiskt med verkan från nästa premieförfallodag, alltså utan uppsägning och även om bolaget inte har fått kännedom om förändringen.
Vi finner det uppenbart att man måste medge bolagen samma möjligheter att ändra villkoren vid sjuk- och olycksfallsförsäkring som vid livförsäkring. Skälen är snarast starkare vid dessa försäk- ringar, och en relativt liberal tillgång till ändringsförbehåll kan förhoppningsvis leda till en önskvärd utveckling mot längre försäk- ringsformer. Inte heller här bör hälsoförsämring få utgöra grund för villkorsändringar, men andra ändringar i den försäkrades förhållan- den kan väntas få större betydelse än vid livförsäkring. I viss utsträckning får man räkna med att även andra villkor än premien kan beröras.
Till skillnad från vid livförsäkring har vi också funnit, att bolagen vid sjuk- och olycksfallsförsäkring bör kunna ta förbehåll om upphörande i förtid. En sådan ordning är tydligen motiverad i det ovan angivna fallet med sjukavbrottsförsäkringen och även vid vanlig sjukförsäkring, när den försäkrades inkomster går ned så att det inte längre finns något utrymme för privat försäkring.
Däremot bör man i allmänhet vara försiktig med att godta villkor som innebär att försäkringen skall upphöra automatiskt, utan uppsägning. Det brukar visserligen sägas från försäkringshåll att den ordningen är fördelaktig också för försäkringstagaren, genom att han
får tillbaka av misstag erlagda premier när förhållandet uppdagas. Vi menar emellertid att en så begränsad fördel inte kan uppväga den nackdel som det innebär, att försäkringstagaren kanske under flera år svävar i en oriktig föreställning att han har försäkringsskydd. Om det inte är alldeles klart för försäkringstagaren att skyddet upphör när en viss händelse inträffar, bör det naturliga vara att han får en underrättelse om upphörandet, så att han kan inrätta sig efter detta. Något totalt förbud mot villkor om automatiskt upphörande bör dock inte införas.
11.5.3 Gemensamma frågor
Sammanfattning: Vi föreslår en allmänt hållen regel angående när förbehåll om upphörande eller ändring skall tillåtas; regeln skall få sitt närmare innehåll genom praxis. Ett förbehåll får dock aldrig avse fallet att den försäkrades hälsa har försämrats. Uppsägning eller ändring får göras bara i samband med att premie förfaller till betalning och får alltså aldrig avse slutbetald försäkring. Försäkringstagaren är garanterad både tid för eftertanke och rätt att själv säga upp försäkringen.
Vi har alltså funnit att försäkringsbolaget vid alla former av personförsäkring bör kunna förbehålla sig rätt att ändra försäkrings- villkoren under avtalstiden. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring skall bolaget också kunna göra förbehåll om förtida upphörande av försäkringen. I de föregående avsnitten har vi antytt några situatio- ner där vi anser det befogat med olika typer av förbehåll. Vad som här återstår att diskutera är den tekniska utformningen av lagens regel.
Enligt vår mening talar övervägande skäl mot att försöka ange i vilka konkreta fall förbehåll skall vara tillåtet. Det skulle vara svårt att formulera en sådan regel redan med sikte på dagens förhållanden, och en detaljerad regel skulle läsa den framtida utvecklingen på ett olyckligt sätt. Vi föreslår i stället den mera allmänna bestämmelsen, att ett förbehåll av detta slag skall få användas bara om det är ! ”påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild l omständighet” (3 kap. 4 och 5 åå). Det är alltså fråga om en 1 bestämmelse av den flera gånger tidigare berörda typen, som är av civilrättslig karaktär men vars närmare tillämpning kommer att påverkas av bl.a. tillsynsmyndighetens synsätt (jfr avsnitt 8.2 ovan).
Ett alternativ som i branschen diskuterats med avseende på ändring av premien för livförsäkring är, att det skulle fordras
godkännande av försåkringsinspektionen för att genomföra den ändring som förbehållet avser. När det gäller sådana ändringar som berörs av FRL:s principer om soliditet och skälighet torde det alltid krävas godkännande av inspektionen, men i övrigt har vi inte velat föreslå en sådan ordning i lagen. Emellertid är det klart att det under alla förhållanden blir lättare för försåkringsinspektionen att vid sin allmänna granskning godta ett ändringsförbehåll, om förbehållet innehåller att den faktiska ändringen skall godkännas av inspektio- nen.
Såsom framgått redan i föregående avsnitt, bör försämringar av den försäkrades hälsa inte i något fall kunna utgöra skäl för uppsägning eller ändring av försäkringen. Vi föreslår ytterligare en sådan absolut begränsning av bolagets möjligheter, nämligen att uppsägning eller ändring inte skall få ske för en slutbetald försäkring. Det skulle te sig mindre naturligt, ibland direkt stötande, om bolaget skulle kunna t.ex. höja premien eller sänka försäkringsbeloppet, när försäkringstagaren redan fullgjort hela sin del av det ursprungliga avtalet. Den tröskeleffekt som uppkommer i det fallet att alla premier utom en är betalda får i mån av behov mildras genom villkoren.
I linje härmed bör rimligen en uppsägning eller ändring av villkoren kunna ske bara i samband med att ett premiebelopp förfaller till betalning; försäkringstagaren skall inte behöva ta ställning till sådana åtgärder under en tid, för vilken han redan har betalat premie. Likaså bör, i den utsträckning man accepterar automatiska upphöranden och ändringar, dessa få verkan först vid nästa premieförfallodag. Detta överensstämmer för övrigt med praxis i dag. — När premiebetalbetalningen sker över s.k. premie- konto, där årspremien enligt särskild överenskommelse delas upp på t.ex. tolv månadsbetalningar, bör Villkorsändring få göras bara vid huvudförfallodagen. Detaljerna skall behandlas i specialmotivering- en.
Vid försäkring med grunder är grundernas innehåll en del av försäkringsavtalet. Även ändring av grunderna skall därför omfattas av de speciella reglerna om bolagets rätt att ändra försäkringen. Bestämmelsen i 7 kap. 2 å andra stycket FRL innebär emellertid att det alltid är påkallat med ett förbehåll om rätt för bolaget att ändra grunderna. Av stor betydelse är naturligtvis också att grunderna skall prövas av regeringen eller försåkringsinspektionen.
Försäkringsbolagets tillgång till förbehåll av de nu angivna slagen kan emellertid också påkalla en del andra regler till försäkringsta- garnas skydd. Redan vid avtalsslutet bör försäkringstagaren få klart för sig att avtalet avviker från det vedertagna mönstret för bindande avtal. Vi föreslår därför att, om uppsägning eller ändring kan förekomma, detta skall särskilt framhävas i försäkringsbrevet (se
2kap. 2å förslaget); självfallet skall information härom lämnas också innan försäkringen meddelas.
Vidare bör försäkringstagaren ha möjlighet att själv säga upp försäkringen, när bolaget ändrar premien eller andra villkor. Som framgår av det följande, vill vi emellertid lagfästa den vittgående allmänna rätt att säga upp avtal om personförsäkring som redan finns. Någon särskild bestämmelse om rätt till uppsägning i det nu aktuella fallet behövs därför inte. Inte heller fordras något speciellt stadgande om rådrum för försäkringstagaren att fatta ett beslut. Enligt förslaget skall nämligen information om de nya villkoren sändas ut tillsammans med premiekravet, och genom att försäkrings- tagaren alltid har minst en månad på sig att betala den nya premien, får han också tillräcklig tid att överväga om han vill fortsätta försäkringen på de ändrade villkoren. För att försäkringstagaren skall få ett så gott beslutsunderlag som möjligt, föreslår vi en särskild regel om att sådana ändringar som begränsar försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda i informationen (2 kap. 3å andra stycket).
Det är tänkbart att försäkringstagaren vid ett meddelande om kommande premiehöjning finner att han i och för sig skulle vilja behålla försäkringen men att han inte kan eller vill betala högre premier än som avtalades från början. Problem uppstår i första hand för den som på grund av försämrat hälsotillstånd inte skulle kunna få en annan försäkring. Vi utgår från att försäkringsbolagen i enlighet med nuvarande praxis beaktar försäkringstagarnas intressen vid ändring av premierna och låter den försäkringstagare, som så önskar, i stället fortsätta försäkringen med oförändrad premie och sänkt försäkringsbelopp. Försäkringsinspektionen bör vid sin tillsyn sär- skilt observera detta problem. Under sådana förutsättningar anser vi 1 inte någon speciell skyddsregel vara nödvändig för dessa fall.
Slutligen bör det påpekas, att den här diskuterade möjligheten att ändra premien inte skall förväxlas med de livförsäkringar med rörlig premie som förekommer redan i dag. I dessa fall har parterna i det ursprungliga avtalet kommit överens om att premien fortlöpande skall ändras, ofta med anknytning till något index. Samtidigt ändras försäkringsbeloppet, om också inte med samma procentsats som premien. Den försäkringstagare som så önskar har regelmässigt rätt att avbryta premiehöjningarna. Något särskilt skydd för försäkrings- tagarna i denna situation synes inte behövligt, och vi anser därför inte l att det finns skäl att reglera dessa villkor i lagen.
11.6 Villkorsändring i samband med förnyelse av avtalet
Sammanfattning: Inom den ram som dras upp av den allmänna regeln om försäkringstagarens rätt till försäkring har försäk- ringsbolaget frihet att ändra villkoren i samband med att en
tidsbegränsad försäkring förnyas. Även individuella omstän- digheter som hälsoförsämring får beaktas. Försäkringstagaren är garanterad tid och möjlighet att ta ställning till ändringar- na.
Såsom nämnts tidigare föreslår vi en speciell regel om förnyelse av sjuk- och olycksfallsförsäkring (3 kap. 8 å). Om bolaget inte vill gå med på förnyelse, måste det säga upp försäkringen med minst en månads uppsägningstid; om ingen av parterna har sagt upp försäk- ringen vid avtalstidens slut, förnyas avtalet automatiskt för ett år. I vissa sammanhang räknar vi visserligen med att det förnyade avtalet avser samma försäkring som det tidigare avtalet (se avsnitt 12.31 och 12.4.1 nedan), men det kommer ändå att vara ett nytt avtal som reglerar förhållandet mellan parterna; låt vara att det nya avtalet kommer att hämta det mesta av sitt innehåll från det föregående avtalet.
I tidigare avsnitt har vi redogjort för den allmänna rätten att teckna försäkring (3 kap. 1 å) och för hur den regeln påverkar bolagets möjligheter att vägra förnyelse av en tidsbegränsad försäk- ring. Försäkringsbolaget får avslå en ansökan om en ny försäkring bara om det finns försäkringstekniska eller andra sakliga skäl för avslaget, och där det inte finns skäl för avslag på en ansökan om ny försäkring kan bolaget inte heller vägra förnyelse av en tidsbegrän- sad försäkring. I samband med nyteckning är försäkringstagaren tvungen att godta de allmänna försäkringsvillkor som bolaget tillämpar för den aktuella typen av försäkring, och han måste också acceptera den premie och de eventuella förbehåll som kan påkallas av hans hälsotillstånd m.m.
Dessa regler kommer att bestämma också vad som skall gälla om försäkringsbolagets möjligheter att ändra villkoren för försäkringen i samband med förnyelse. För att systemet skall fungera på avsett sätt, är det nödvändigt att ge bolagen i stort sett obegränsad tillgång till villkorsändringar.
När en försäkringstagare utnyttjar rätten enligt 3 kap. lå att nyteckna en försäkring, är han som sagt tvungen att godta de allmänna försäkringsvillkor som bolaget tillämpar för den aktuella försäkringen. På motsvarande sätt bör han, när han har rätt till förnyelse av försäkringen, vara tvungen att godta de allmänna villkor
som bolaget vid förnyelsetidpunkten tillämpar för den aktuella försäkringen. Det stämmer med tanken att försäkringstagarens ställning skall vara densamma oavsett om hans begäran avser nyteckning eller förnyelse. Det skulle också vara mycket opraktiskt för bolaget om alla försäkringstagare hade rätt att hålla fast vid sina olika gamla villkor.
Eftersom bolaget enligt förslaget skall kunna helt vägra förnyelse på grund av omständigheterna i det enskilda fallet — t.ex. hälsoför- sämring — måste bolaget vidare kunna höja premien eller göra andra individuella villkorsändringar av sådana skäl. Naturligtvis kan bolaget inte — lika litet här som vid nyteckning —— göra negativa avvikelser från normalvillkoren utan saklig grund,t.ex. när anled- ningen är en personlig misstro mot kunden utan stöd av några påtagliga omständigheter.
Några materiella begränsningar av bolagets möjligheter att ändra villkoren i samband med förnyelse behövs alltså inte i lagen. Däremot bör de nyss behandlade reglerna om information i samband med villkorsändringar gälla också vid förnyelse (2 kap. 3å andra stycket).
De föreslagna reglerna i 3 kap. 8å gäller bara sjuk— och olycks— fallsförsäkring; beträffande livförsäkring föreslår vi inte några regler om förfarandet vid förnyelse (se avsnitt 11.3.2 ovan). Inte heller behövs det någon regel i lagen om villkorsändringar i samband med förnyelse av livförsäkring. Om försäkringstagaren har optionsrätt, bestäms bolagets möjligheter att ändra villkoren av optionsbestäm- melserna. I annat fall måste det till förhandlingar mellan parterna för att någon förnyelse skall komma till stånd, och därvid måste även de nya villkoren diskuteras.
11.7 Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen eller att få den ändrad
11.7.1 Uppsägning för upphörande
Sammanfattning: Försäkringstagaren skall ha rätt att när som
292 Allmänmotivering till 3 kap. sou 1986:56 1 helst avbryta premiebetalningen. Som regel skall han också ha i rätt att få försäkringen avvecklad omedelbart vid uppsäg- ning.
Enligt en sedan länge vedertagen uppfattning har försäkringstagaren vid personförsäkring i princip obegränsad rätt att säga upp försäk- ringen för upphörande under försäkringstiden. Flera goda skäl kan åberopas för denna princip: personförsäkring ingås ofta med så lång försäkringstid att försäkringstagaren inte rimligen bör vara bunden
under hela denna tid; tekniken vid personförsäkring tillåter i princip att försäkringen sägs upp när som helst — åtminstone sedan någon tid förflutit — utan förlust för försäkringsbolaget; livförsäkring innebär ofta ett sparande som inte bör vara bundet längre än försäkringste- kniken och hänsyn till Skattelagstiftningen tvingar till.
Vad som avtalas om premiebetalningstid medför sålunda inte att försäkringstagaren förbinder sig att betala premie under hela den avtalade tiden. Ofta medger försäkringsbolagen uppsägning med omedelbar verkan även under en period, för vilken premie redan har betalats; annars kan försäkringen upphöra först vid nästa premiebe- talningstillfälle (jfr 98å FAL). Detta anses gälla för all personför- säkring, såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring. Vissa begränsningar av försäkringstagarens handlingsfrihet finns dock (se nedan).
Vid försäkring utan sparmoment innebär försäkringstagarens uppsägning helt enkelt att försäkringen skall upphöra t.ex. från nästa premieförfallodag. Detsamma gäller vid försäkring med spar- moment, som ännu inte har fått något positivt tekniskt återköpsvär- de. Eventuellt begär försäkringstagaren att försäkringen skall upphöra omedelbart och överskjutande premie betalas tillbaka. Avräkningsfrågorna i sådana fall behandlar vi i avsnitt 11.8.2.
N är det gäller försäkringar med sparmoment som har ett positivt tekniskt återköpsvärde, tar sig uppsägningen formen av en begäran att försäkringsbolaget skall återköpa försäkringen; försäkringsför- hållandet avslutas alltså genom att bolaget betalar ut försäkringens tekniska återköpsvärde. I sådana fall gälleri dag vissa inskränkning— ar i försäkringstagarens handlingsfrihet.
Återköp kan tillåtas när det är säkert att försäkringsfallet förr eller senare kommer att inträffa; det typiska fallet är att vid sammansatt kapitalförsäkring — där försäkringsbeloppet betalas ut när den försäkrade uppnår en bestämd ålder eller när han avlider dessförin- nan — försäkringstagaren har betalat ett antal årspremier men sedan vill sluta med försäkringen. Vid livränteförsäkring, där den försäk- rades eller medförsäkrades död kan medföra att utbetalningarna aldrig påbörjas eller att de upphör innan tillgodohavandet har förbrukats, brukar återköp däremot inte medges annat än i undan- tagsfall. Dessutom lägger ofta skattereglerna hinder i vägen. P-försäkringar får nämligen återköpas endast om särskilda skäl föreligger och riksskatteverket på särskild ansökan medger det eller det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kr (se anvisning- arna till 31 å kommunalskattelagen).
Vidare upptar grunderna vissa inskränkningar i återköpsrätten, vilka har till syfte främst att hindra att försäkringstagarna skaffar sig skattefördelar genom att belåna nytecknade engångsbetalda försäk— ringar (eller andra försäkringar med koncentrerad premiebetalning)
hos banker eller andra kreditinstitut. Inskränkningen har formen av en begränsning av återköpsvärdet under de första femton försäk- ringsåren. Om det begränsade återköpsvärdet tas ut, kommer den återstående delen av försäkringen att helt sakna återköpsrätt till dess femton år förflutit från tecknandet.
Vi anser att principen om försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen har sådan vikt att den bör uttalas i personförsäkrings- lagen. Och försäkringstagaren bör som regel ha rätt att när som helst säga upp försäkringen till omedelbart upphörande. En sådan möjlighet kan vara sakligt påkallad i många fall, och regeln motiveras dessutom av sitt sammanhang med andra regler i vårt förslag, som utgår från att försäkringstagaren har en fri uppsägningsrätt (jfr avsnitt 11.5 om villkorsändringar). Regeln har tagits in i 3 kap. 3 å.
Emellertid kan försäkringstagarens rätt inte vara helt oinskränkt. När det gäller rätten att få försäkringen återköpt av bolaget måste man acceptera de begränsningar som finns i dag. Man kan inte begära att försäkringsbolaget skall gå med på ett försäkringstekniskt oförsvarbart återköp, t.ex. när den som har tecknat en försäkring för egen ålderspensionering får veta att han lider av en livshotande sjukdom. Inte heller är det vår sak att ompröva de begränsningar i återköpsrätten som har gjorts av skattetekniska skäl. När återköp är uteslutet — helt eller för viss tid — kan försäkringstagaren i stället begära att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev; se nästa avsnitt).
Däremot kan uppsägningsrätten vara absolut i den bemärkelsen, att försäkringstagaren i och med uppsägningen blir befriad från att betala ytterligare premier för försäkringen. Vidare bör uppsägningen genomgående få omedelbar verkan (om försäkringstagaren begär det). Även om det föreligger hinder mot återköp, kan beräkningen av det tekniska återköpsvärdet — som ligger till grund för fribrev- j svärdet — göras med utgångspunkt från förhållandena vid uppsäg- ;, ningen. '
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen kan alltså vara ; absolut i flera avseenden — men inte i alla. Uppenbarligen kan det ( inte komma i fråga att i lagtexten ange under vilka förutsättningar återköp skall tillåtas; de försäkringstekniska resonemang som här blir avgörande skulle bli alltför komplicerade för att kunna uttryckas i lagtext. Lagen kan alltså bara ange den allmänna principen, att rätt till återköp skall finnas när försäkringens beskaffenhet gör det möjligt. Detaljutformningen av reglerna måste överlämnas till grunderna, men det blir inte möjligt för ett försäkringsbolag att helt utesluta återköpsrätten för en viss försäkringstyp, som i och för sig är lämplig för återköp, t.ex. därför att bolaget anser det genomsnittligt klokare av försäkringstagarna att i stället begära fribrev.
294 Allmänmotivering till3 kap. SOU 1986:56 l
Ekar-f,: ___ -. . _ ..— - . __.
11.7.2 Ändring av försäkringen -
Sammanfattning: Vi föreslår regler om två konkreta möjlighe- ter att få en livförsäkring med sparmoment ändrad: försäk- ringstagaren skall ha rätt att gå över till premiefri försäkring (fribrev), och han skall kunna avbryta sparandet och fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring. Härjämte har försäk- ringstagaren ofta flera andra möjligheter att få en försäkring ändrad, men vi föreslår inte någon uttrycklig regel om detta.
Den som har tecknat en lång personförsäkring kan under försäk- ringstiden komma i situationer, där han måste ompröva sitt försäkringsinnehav. Som ovan angetts kan en anledning härtill vara att försäkringsbolaget ändrar villkoren för försäkringen. Vanligare torde emellertid vara att förhållandena på försäkringstagarens egen sida inte längre är desamma: hans förmåga och vilja att betala premier kan ändras, liksom hans behov av försäkringsskydd.
Enligt de regler vi hittills behandlat har försäkringstagaren i denna situation två alternativ: att behålla försäkringen och att säga upp den till upphörande, eventuellt i kombination med att han tecknar en ny försäkring av annat slag. (Ibland kan han också belåna försäkring- en.) Ofta skulle emellertid den bästa lösningen för honom vara, att försäkringen ändrades på det ena eller andra sättet. Försäkringen kan helt eller delvis byta karaktär utan att samtidigt behöva byta identitet — något som kan ha betydelse bl.a. för förhållandet till borgenärerna.
Varken FAL eller KFL innehåller några regler om ändring av försäkring i den bemärkelse som avses nu. I försäkringsvillkor och grunder för livförsäkring finns bestämmelser om rätt för försäkrings- tagaren att få försäkringen utbytt mot fribrev (se vidare nedan), men några andra konkreta ändringsmöjligheter behandlas som regel inte. (Villkoren för s.k. indexförsäkring brukar dock innehålla, att försäkringstagaren har rätt att gå över till fast premie; jfr avsnitt 11.5.3.) I stället anges i grunderna allmänt att man vid ändring av försäkringsavtal skall använda de ”försäkringstekniska antaganden” som gäller för den eller de aktuella försäkringstyperna.
Emellertid förekommer det i praktiken i inte obetydlig omfattning att försäkringar ändras i det ena eller andra avseendet, och såvitt vi har kunnat utreda går försäkringsbolagen enligt fast praxis med på alla rimliga ändringar som försäkringstagarna föreslår; alternativet, för bolaget, är ofta att helt förlora kunden. I den mån ändringen innebär ett ökat riskåtagande från bolaget, krävs dock ny hälsopröv- mng.
Möjligheten att få försäkringen ändrad är en viktig förmån för försäkringstagaren. Vi har emellertid funnit att vi inte bör föreslå någon allmän regel om detta ämne. Det skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att i lagtext på ett tillfredsställande sätt ange vilka ändringar försäkringstagaren skulle ha en obetingad rätt till, och även här kunde en preciserad regel befaras med tiden bli inaktuell och läsa utvecklingen av nya försäkringsformer. Som framgått ovan tycks det inte heller finnas något påtagligt behov av en uttrycklig lagregel; bolagens praxis ger redan försäkringstagarna stor frihet.
Detta betyder emellertid inte att lagförslaget skulle sakna betydel- se för försäkringstagarens rättsliga möjligheter att få till stånd en ändring av försäkringen; bestämmelserna i 3 kap. 1 och 3 åå inverkar även på den frågan. (Dessutom föreslår vi — såsom skall framgå nedan — regler om två praktiskt betydelsefulla möjligheter att ändra en livförsäkring med sparmoment.)
Till att börja med torde uppsägningsrätten enligt 3kap. 3å förslaget analogt innebära att försäkringstagaren normalt har rätt att få sådana ändringar i försäkringen som minskar bolagets ansvar, t.ex. sänkning av försäkringsbeloppen eller förkortning av ansvars- tiden. Vidare lär den bestämmelsen i förening med 3kap. 1å medföra att försäkringstagaren har rätt att utan ny hälsoprövning byta ut en standardförsäkring mot en annan standardförsäkring, under den viktiga förutsättningen att den nya försäkringen inte medför större ansvar för bolaget än den gamla. Som tidigare angetts, torde man allmänt kunna säga att reglernai 3 kap. 1 å innefattar ett förbud mot olikformig behandling av bolagets kunder; sådana ändringar som bolaget normalt tillåter försäkringstagarna att göra får alltså inte vägras en enskild försäkringstagare, om det inte finns sådana sakliga skäl för bolagets inställning som skulle kunna motivera avslag på en ansökan om ny försäkring. Däremot behöver bolaget naturligtvis inte gå med på allehanda udda ändringar, som avviker från bolagets vanliga rutiner. Inte heller finns det något hinder mot att bolaget tar betalt av försäkringstagaren för de kostnader som ändringen medför.
Som nyss nämnts föreslår vi regler om två speciella ändringsmöj- ) ligheter, som försäkringstagaren normalt skall ha rätt till. Häri- genom får försäkringstagaren direkt i lagen anvisning på ett par praktiskt mycket användbara sätt att ändra försäkringen. Den ena möjligheten är gammal och välkänd, den andra är — såvitt vi har kunnat finna — ny för svenska förhållanden. Båda avser livförsäkring med sparmoment.
Den första ändringsmöjligheten är att försäkringen övergår till premiefri försäkring (fribrev), som gäller för ett lägre belopp än det
ursprungligen avtalade. Fribrev utfärdas om försäkringstagaren avbryter premiebetalningen i förtid. Han kan antingen göra en framställning till bolaget om att få fribrev utfärdat eller också helt enkelt låta bli att betala aviserade premier. I det senare fallet tillämpas ofta särskilda regler under det första året efter premieav- brottet (den s.k. trappan; se avsnitt 13.2)
Förutsättningen för att fribrev skall utfärdas är att försäkringen har ett tekniskt återköpsvärde, som inte är helt obetydligt. (Om värdet är mycket lågt, betalas det ut direkt till försäkringstagaren; det blir alltså i stället ett återköp.) Ju längre tid premier har betalats och ju högre det tekniska återköpsvärdet är, desto högre blir det nya försäkringsbeloppet. Detta bestäms så, att det tekniska återköpsvär- det blir detsamma omedelbart före och omedelbart efter utfärdandet av fribrevet.
Lagen bör ge uttryck för den principiella rätten att få försäkringen ändrad till fribrev, där det är tekniskt möjligt. Regeln har tagits in i 3 kap. 3 å. Detaljer om förutsättningarna för fribrev, fribrevsbelopp m.m. måste däremot liksom nu regleras i grunderna. Möjligheten att ändra försäkringen tillbaka till en premiedragande försäkring behandlar vi i avsnitt 13.3.
Den andra ändringsmöjligheten avser som nämnts också livförsäk- ring med sparmoment. Vi har här tagit upp en regel om rätt för försäkringstagaren att avbryta sparandet i försäkringen och fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring (3 kap. 9 å).
Det uppsparade värde som ligger i en livförsäkring med spar- moment kan tas i anspråk på flera sätt. Om försäkringstagaren själv finner att han behöver beloppet, väljer han ofta att begära återköp av försäkringen, när sådant är tillåtet (se föregående avsnitt). Om försäkringen har pantsätts, kan det hända att panthavaren med stöd av den regel vi föreslår i 6 kap. 11 å tillgodogör sig återköpsvärdet. I båda dessa fall kan emellertid försäkringstagaren ha ett starkt intresse av att få fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring — det är tänkbart att hans hälsotillstånd har försämrats så att han inte kan få ny försäkring alls eller bara mot betydligt högre premie än tidigare. Utan en möjlighet till fortsatt försäkring skulle ett återköp kunna te sig så oförmånligt, att rätten härtill framstod som värdelös.
Vi har alltså funnit det angeläget att i lagen tillförsäkra försäk- ringstagaren en sådan rätt att fortsätta försäkringen. Samtidigt bör försäkringsbolaget åläggas en skyldighet att upplysa försäkringstaga- ren om möjligheten till fortsatt försäkring.
Av försäkringstekniska skäl kan fortsättningsförsäkringen inte gälla för oförändrat försäkringsbelopp - något som skulle innebära ett ökat riskansvar för bolaget utan rätt till ny hälsoprövning. Vårt
förslag innebär i stället att försäkringstagaren har rätt att fortsätta försäkringen med oförändrat riskåtagande för bolaget.' Eftersom riskåtagandet enligt det ursprungliga avtalet skulle sjunka mot noll vid försäkringstidens slut — då hela försäkringsbeloppet skulle ha motsvarats av sparande — får man därför en försäkring med kontinuerligt fallande försäkringsbelopp. Vi återkommer i special- motiveringen till de komplikationer detta medför.
11.8 Rätten till försäkringens värde
11.8.1 Inledning
Sammanfattning: Försäkringens värde tillhör försäkringstaga- ren. Det skall tillgodogöras honom eller hans rättsinnehavare senast när försäkringen upphör.
Vid personförsäkring uppkommer ofta efter hand hos försäkringsbo- laget ett tillgodohavande av uppsparade medel, vilka ännu inte har tagits i anspråk för att täcka den försäkrade risken eller för kostnader. Detta kan inträffa på flera olika sätt. Det tillhör den traditionella tekniken för livförsäkring för dödsfall att försäkringsta- garen betalar lika stora premier årligen, trots att risken för dödsfall är mindre i början av försäkringstiden än senare. Vidare måste uppsparing alltid ske vid de försäkringsformer där utbetalning av försäkringsbelopp är garanterad, t.ex. den vanliga sammansatta kapitalförsäkringen. I dessa fall uppgår det uppsamlade beloppet vid slutet av försäkringstiden till försäkringsbeloppet. Endast vid ren riskförsäkring med s.k. naturliga premier förbrukas hela premien fortlöpande. Även sådan försäkring kan dock ha ett visst värde, om försäkringen upphör mitt under en period, för vilken premie redan har betalats.
KFL innehåller i 29 å bestämmelser om avkortning av premien när en försäkring upphör i förtid. Om försäkringen upphör under den första försäkringstiden, har bolaget rätt till s.k. korttidspremie, dvs. den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid, under vilken den faktiskt kom att gälla. Om det i stället är fråga om en i förnyad försäkring, har bolaget bara rätt till s.k. proratapremie (”premie ' som svarar mot den risk som försäkringen har täckt”). Det innebär som regel
' Den norska kommittén föreslår en annorlunda utformning av fortsättningsförsäk— ringen: försäkringen skall under hela den återstående giltighetstiden gälla för ursprungligt försäkringsbelopp, minskat med återköpsbeloppet (se NOU 1983: 56 s. 71). Vi anser den svenska regeln försäkringstekniskt korrektare. (Jfr också det finländska lagutkastet 3 kap. 8 å.)
att bolaget får behålla så stor del av den erlagda premien, som svarar proportionellt mot den del av försäkringstiden som försäkringen har gällt; om försäkringen upphör efter halva försäkringstiden, skall alltså halva premien betalas tillbaka. När risken är olika stor under olika tider — t.ex. vid försäkring av fritidsbåtar, som ligger uppdragna under vintern — kan man också ta hänsyn till det. Reglerna gäller oavsett anledningen till att försäkringen upphör. Korttidspremie är förmånligare för bolaget än proratapremie.
Vi har som en allmän princip utgått från att försäkringens värde tillhör försäkringstagaren och skall tillgodogöras honom eller hans rättsinnehavare senast när försäkringen upphör. Vi har sett det som en konsekvens av FRL:s regel att livförsäkring skall drivas utan vinst, och vi har funnit det naturligt att sträcka ut principen till sjuk- och olycksfallsförsäkring, i den mån sådan försäkring har uppsparade värden. En annan ordning skulle också göra att reglerna om försäkringstagarens uppsägningsrätt m.m. ofta framstod som meningslösa. — I sak stämmer vårt förslag väl med de överväganden som ligger bakom FAL. Där har frågan emellertid helt överlämnats till FRL och grunderna (se 101 å FAL och SOU 1925:21 s. 197).
Principen om försäkringstagarens rätt till försäkringens värde skall tillämpas vid avvecklingen av försäkringsförhållandet, oavsett anled- ningen till att försäkringen upphör. Den skall också gälla när bolaget av någon anledning är fritt från ansvar utan att något formellt beslut om upphörande träffas, t.o.m. om anledningen är svek från försäkringstagarens sida (jfr Hellner s. 535). Den får också betydelse i en del andra situationer, där den närmast kan sägas innebära att förhållandet mellan bolaget och försäkringstagaren skall regleras på ett försäkringstekniskt riktigt sätt.
Vi behandlar olika praktiska konsekvenser av denna princip nedan (avsnitt 1182-1185). Den vanligen långa försäkringstiden och den speciella tekniken vid framför allt livförsäkring medför, att lösning- arna inte kan bli riktigt lika enkla som i KFL.
11.8.2 Den ekonomiska uppgörelsen när försäkringen upphör
Sammanfattning: När en försäkring upphör, skall det göras en avräkning mellan parterna och försäkringens värde betalas ut till försäkringstagaren. Detta gäller oavsett anledningen till upphörandet och även om bolaget kan åberopa någon grund för ansvarsfrihet i övrigt.
I avsnitt 11.7.1 behandlar vi ett sätt för försäkringstagaren att tillgodogöra sig försäkringens värde, nämligen att han begär återköp av försäkringen. Lika litet som man kan i lagen ge detaljerade regler
där ange hur stort återköpsbeloppet skall vara. Dessa frågor måste överlämnas till grunderna (se 3 kap. 3 å förslaget).
Ett mera allmänt uttryck för principen om försäkringstagarens rätt till försäkringens värde har vi gett i 3 kap. 6 å. Regeln gäller för andra fall av förtida upphörande än återköp, t.ex. när bolaget säger upp försäkringen i förtid eller när bolaget av någon anledning är fritt från ansvar för en händelse som automatiskt innebär att försäkringen upphör (främst den försäkrades död). Om försäkringen i den sistnämnda typen av fall hade kunnat återköpas, blir avräkningen dock i princip densamma som vid ett vanligt återköp.
Ovan har nämnts att återköp i formell bemärkelse förekommer endast vid försäkring med sparmoment men att även rena riskför- säkringar kan ha ett försäkringstekniskt värde, eventuellt bara i den enkla formen att den senast erlagda premien ännu inte har förbrukats helt.' Också när en sådan försäkring upphör i förtid, skall det enligt förslaget göras en avräkning mellan parterna och försäkringens värde betalas ut till försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare. Principen är att försäkringsbolaget inte i något fall skall tjäna på att en försäkring upphör i förtid. Å andra sidan skall bolaget normalt inte heller behöva förlora på försäkringen; bolaget skall ha rätt att behålla så mycket av erlagda premier, som svarar mot de kostnader som har uppkommit för försäkringen. Om försäkringen avbryts i början av försäkringstiden och premierna inte uppgår till kostnader- nas belopp, kan det dock inte undvikas att bolaget gör en förlust; något ytterligare krav mot försäkringstagaren kommer av naturliga skäl inte i fråga.
Även beräkningen av dessa värden måste överlämnas till villkor och grunder och till försåkringsinspektionens övervakning av dessa. Allmänt kan man knappast säga mer, än att uppgörelsen skall vara försäkringstekniskt korrekt. Såvitt gäller återbetalning av oförbru- kad premie, har vi i samråd med branschens företrädare kommit fram till att man bör följa de principer som gäller enligt KFL. Detta kan visserligen innebära att bolaget i vissa fall inte kan tillgodoräkna sig t.ex. hela den provision som har betalats till det ombud som ombesörjde försäkringen, men försäkringstagarens rätt bör åtmin- stone inom vissa gränser vara oberoende av hur bolaget i det enskilda fallet har ordnat sitt förhållande till ombudet.
300. Allmänmotivering till 3 kap. sou 1986:56 om under vilka förutsättningar återköp skall vara tillåtet, kan man
— närmast med anknytning till köprätten — hävdat att försäkringstagaren genom premiebetalningen byter premien mot en vara, nämligen det framtida försäkrings- skyddet. Den erlagda premien skulle med detta synsätt omedelbart uppgå i försäkringens tekniska återköpsvärde och någon separat premieåterbetalning därför inte komma ifråga. Under senare år har man dock allmänt medgett återbetalning av oförbrukad premie, även i fall när det tekniska återköpsvärdet fortfarande är ' Synsättet är inte självklart. Inom försäkringsbranschen har man framför allt tidigare negativt.
Samtidigt bör lagens bestämmelse (och tillsynen) medge bolagen en viss rörelsefrihet. Man måste — särskilt i början av den nya lagstiftningens giltighetstid — räkna med att godta förhållandevis enkelt utformade beräkningsregler, även om de inte ger exakt riktigt resultat i varje enskilt fall. Vidare bör reglerna kunna innebära, att ingen återbetalning skall ske om det möjliga värdet uppenbarligen är så lågt att det inte står i rimlig proportion till kostnaderna för uträkning och utbetalning.
11.8.3 Belåning av försäkringen
Sammanfattning: Försäkringstagaren skall ha rätt att belåna försäkringen hos bolaget, när detta är försäkringstekniskt möjligt.
Ett enklare och mindre ingripande förfogande över försäkringens värde är att försäkringstagaren belånar försäkringen hos försäkrings- bolaget. (Han kan naturligtvis också låna pengar av någon annan och pantsätta försäkringen hos denne. Den möjligheten behandlar vi i avsnitt 14.4 nedan).
Belåning tillåts som regel i sådana fall, där återköp är möjligt. Vid sådana försäkringar enbart för dödsfall där återköpsvärdet sjunker mot slutet av försäkringstiden medges belåning dock inte. Som ovan nämnts, innehåller grunderna också belåningsspärrar som skall hindra att försäkringstagaren skaffar sig skatteförmåner genom att omedelbart belåna en nytecknad försäkring.
För den som måste ta värdet av sin försäkring i anspråk är belåning ett bra sätt, även om en belåning'som regel inte ger försäkringsta- garen riktigt lika mycket pengar som ett återköp. Det finns därför skäl att i lagen slå fast principen, att belåningsrätt skall finnas där så är möjligt (se 3 kap. 3 å förslaget). På samma sätt som i fråga om återköp och fribrev måste dock de närmare förutsättningarna för förfogandet, beloppens storlek m.m. regleras i grunder och villkor. Och lika litet som i fråga om återköp har vi anledning att ifrågasätta de begränsningar som i dag gäller av hänsyn till Skattelagstiftning- en.
Belåning av försäkring ger också upphov till en del speciella kontraktsrättsliga frågor: om lånet skall vara ouppsägbart från bolagets sida, vad som skall gälla vid försummad räntebetalning m.m. Som anges i avsnitt 7.1 anser vi inte att dessa frågor behöver ! lösas i personförsäkringslagen. Vi återkommer i avsnitt 14.4.2 till j belåningens verkningar i förhållande till tredje man.
11.8.4 Rätten till återbäring
Sammanfattning: För den grundbundna försäkringens del slår vi fast rätten till återbäring i lagen. De närmare förutsättning- arna och detaljerna måste dock även här överlämnas till villkor och grunder. Därutöver gäller den allmänna regeln om försäkringstagarens rätt till försäkringens värde.
Försäkringstagarens rätt till återbäring är en direkt följd av den tidigare berörda principen i FRL, att livförsäkring skall drivas utan vinst. Återbäringen uppgår under nuvarande förhållanden till betydande belopp, och rätten att på detta sätt få del i verksamhetens vinst är därför en viktig del av de förmåner försäkringen erbjuder. Återbäring i formell bemärkelse förekommer bara vid livförsäkring. Även vid lång sjuk- och olycksfallsförsäkring kan dock ibland en motsvarande utbetalning ske vid slutet av försäkringstiden, fast beloppen inte brukar bli så stora.
Systemet med återbäring sammanhänger med principerna för beräkning av premier. Av säkerhetsskäl bestäms premierna försik- tigt, och det uppstår därför normalt ett överskott på försäkringsverk- samheten. Detta tillförs försäkringstagarna såsom återbäring. Åter- bäringens storlek beror således på utfallet av verksamheten. Utfäs- telse om återbäring får inte göras på annat sätt än i enlighet med reglerna om tilldelning (7 kap. 8 å tredje stycket FRL).
Det bör dock observeras att FRL:s föreskrifter om återbärings- fond m.m. inte gäller för utländska försäkringsbolag som driver verksamhet i Sverige. Dessa bolag har också en något större rörelsefrihet i fråga om premiesättningen än de svenska bolagen. Här kan man alltså tänka sig försäkring mot ”nettopremier”, dvs. försäkring mot lägre premier utan rätt till återbäring.
Återbäringen betecknas ibland som en del av premierna, vilken återgår till försäkringstagarna; man brukar säga att kostnaden för försäkringen är premien minus återbäringen. Principerna för fördel- ning och utbetalning av överskottet kan emellertid lika väl motivera att återbäringen i stället betraktas som ett tillägg till det avtalade försäkringsbeloppet; utöver detta belopp, som tillkommer försäk- ringstagarna oavsett utfallet av försäkringsverksamheten, utgår återbäringen, vars storlek är beroende av verksamhetens förlopp. Vilket betraktelsesätt man väljer bör inte påverka utformningen av
ll % l l reglerna om återbäring. |
Återbäringen regleras i första hand av FRL. Som nämnts är principen, att all livförsäkringsverksamhet skall drivas till försäk- ringstagarnas förmån och allt överskott därför avsättas till en återbäringsfond och komma dem till godo. Detta medför att
praktiskt taget alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbär- ing. Eftersom bruttopremierna för individuell livförsäkring är desamma hos praktiskt taget alla bolag' men återbäringen växlar, både till belopp och till system för tilldelning, utgör återbäringen en av de faktorer som kan bestämma en försäkringstagares val mellan olika försäkringar och försäkringsbolag. Detta har vi berört på tal om bolagets informationsskyldighet (avsnitt 10).
Bland _de regler i FRL som särskilt rör återbäringen är den förut nämnda skälighetsprincipen (7 kap. 2 å). Den principen har ansetts medföra att det för varje försäkring fortlöpande skall beräknas en s.k. retrospektiv reserv, som utgör skillnaden mellan på försäkringen belöpande inkomster och utgifter (varvid till ”utgifterna” även hör avsättningar till det konsolideringskapital, som måste byggas upp innan någon återbäring kan ske). Närmare bestämmelser om beräkningen av retrospektiv reserv finns i ”grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna” (återbäringsgrunderna, se 7 kap. 8å FRL). Skillnaden mellan den retrospektiva reserven och det tekniska återköpsvärdet brukar kallas försäkringens tekniska vinst och ligger till grund för beräkning och tilldelning av återbäring.
Vad beträffar återbäringens beräkning förekommeri huvudsak två metoder som brukar kallas vinstsamling respektive beloppshöjning. Vinstsamling innebär att återbäring tilldelas vid försäkringens upphörande med ett belopp lika med den tekniska vinsten. Den tekniska vinstens storlek påverkar således inte försäkringens riskdel; återbäringsbeloppet blir detsamma vid dödsfall som vid återköp. Även vid beloppshöjning är huvudregeln att återbäring tilldelas först vid försäkringens upphörande, men dess storlek bestäms därvid som om den tekniska vinsten hade använts som engångspremie för en tilläggsförsäkring. Härigenom förstärks även försäkringens riskdel; med denna metod utgår det alltså ett högre återbäringsbelopp vid dödsfall än vid ett återköp som görs vid samma tidpunkt. Detta påverkar i sin tur den retrospektiva reservens utveckling under försäkringstiden (se sifferexempel i NFT 1983 s. 317). För försäk- ringar med pågående periodisk utbetalning tillämpas i regel belopps- höjning, och ett återbäringsbelopp tilldelas vid varje utbetalningstill- fälle.
De nu beskrivna beräkningsmetoderna framgår inte av FRL eller dess förarbeten. De alternativ som nämns i 7 kap. 8 å andra stycket har (med en redaktionell ändring) förts över från 1948 års lag och återger tidigare praxis. Det var då brukligt att återbäring tilldelades varje försäkring årligen och användes för något av de ändamål som omtalas i lagen.
' Ansvar Liv, som meddelar försäkring endast för helnyktra, har något lägre riskpremier för män än övriga bolag.
Uppenbarligen måste principerna för premieberäkningen, vilka bestämmer uppkomsten av sådant överskott som skall återbäras, liksom hittills komma till uttryck i FRL. Detsamma gäller princi- perna för fördelning av återbäringen mellan olika försäkringar. Denna reglering hör inte hemma i personförsäkringlagen.
Däremot verkar det berättigat från både saklig och systematisk synpunkt, att den grundläggande regeln om försäkringstagarens rätt till återbäring finns med i personförsäkringslagen. Rättigheten har sådan ekonomisk betydelse för försäkringstagarna, att den inte bör regleras uteslutande genom grunderna. Även den civilrättsliga regleringen av rätten till återbäring måste emellertid bero i första hand av de principer som fastslås i FRL, och några detaljregler kan inte ges i den civilrättsliga lagen (se 3 kap. 10 å förslaget).
Det kunde i enlighet med det föregående verka närliggande att direkt slå fast rätten att få återbäring i en civilrättsligt tvingande regel och eventuellt göra denna tillämplig på alla former av personförsäk- ring. Vi har emellertid funnit att man av praktiska skäl bör begränsa tillämpningsområdet till försäkring som drivs med grunder; för försäkring utan grunder kan det antas att överskotten blir små. Och inte ens på området för grundbunden försäkring bör regeln om rätt till återbäring vara absolut; det bör inte uteslutas att överskottet ibland kan komma försäkringstagarna till godo på annat sätt, t.ex. genom generella ändringar av premienivån. Avgörande för vår inställning här har varit, att alla försäkringar kommer att omfattas av den allmänna regeln i 3 kap. 6å om försäkringstagarens rätt till försäkringens värde; även om inget formellt återbäringssystem är anordnat, skall försäkringens värde alltid tillgodogöras försäkrings- tagaren eller hans rättsinnehavare i någon form. Återbäring är bara ett av de sätt, varpå försäkringens värde kan tillföras försäkringsta- garen.
Den återbäring som tillkommer en viss försäkring kan som nämnts tillgodgöras försäkringstagaren som vinstsamling eller beloppshöj- ning. 1 mindre omfattning förekommer också att återbäringen tillgodogörs genom reduktion av kommande premier. I amerikansk rätt har det sedan lång tid förelegat en betydande valfrihet. Enligt staten New Yorks lag skall exempelvis alltid fyra bestämda ”options” stå öppna, och det förekommer även andra möjligheter än dessa fyra. I Sverige har det däremot hittills varit ovanligt att försäkrings- .l tagaren haft frihet att välja det sätt att tillgodogöra sig återbäring som passar honom bäst. Huvudargumentet mot att lämna valfrihet har varit kostnaderna. Såvitt gäller en frihet att byta form för tillgodogörandet under försäkringstiden, finns det också i vissa fall försäkringstekniska hinder. Vi anser det inte tillräckligt motiverat att införa en tvingande lagregel om valfrihet för försäkringstagaren. Frågan får i stället prövas i den ordning som gäller för grundernas
fastställande. I den mån försäkringstagaren har en valfrihet, är det dock viktigt att han görs uppmärksam på den när försäkringen tecknas. Eftersom olika bolag har olika system för återbäringen, kan försäkringstagaren också välja det system han vill ha genom valet av försäkringsbolag; återbäringssystemet hör till de ämnen som det är angeläget att bolaget tar upp i den information som lämnas innan en försäkring meddelas.
N är återbäringen för en kapitalförsäkring för dödsfall enligt avtalet skall tillgodogöras genom vinstsamling eller beloppshöjning, kan försäkringstagaren för närvarande med bolagets medgivande få tilldelning och utbetalning av en del av återbäringen redan under försäkringstiden. Vi har för detta speciella fall övervägt en regel om rätt för försäkringstagaren att få återbäring utbetald redan under försäkringstiden. Vi lägger emellertid inte fram något sådant förslag. Vi har nämligen i samråd med försäkringsverksamhetskommittén kommit fram till att frågan snarare hör till den kommitténs sakområde. Försäkringsverksamhetskommittén har tagit upp ämnet i sitt betänkande (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkrings- verksamheten (5. 273 ff).
11.8.5 Premiejustering efter ansvarsfrihet
Sammanfattning: Ansvaret och rätten till premie skall följas åt. Därför skall premien eller återbäringen justeras, om bolaget på grund av premiedröjsmål har varit fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden.
Om en försäkring helt eller delvis har trätt ur kraft därför att försäkringstagaren inte har betalat premien, kan försäkringen enligt nu tillämpande grunder och villkor återupplivas om samtliga utestående premier betalas inom ett år från den ursprungliga förfallodagen (se närmare i avsnitt 13.3 nedan). De flesta svenska bolag behåller hela den sålunda erlagda premien och behandlar den på vanligt sätt, trots att bolaget tekniskt sett inte har lämnat fullgod motprestation; bolaget har ju under en del av den tid som premien avser varit helt eller delvis fritt från ansvar. Detta brukar motiveras med att den överskjutande premiedelen ungefär motsvarar dröjs- målsränta och ersättning för bolagets kostnader i anledning av dröjsmålet — ett argument som kan vara riktigt i vissa fall men knappast i alla. Ett bolag har dock en annan ordning såvitt gäller livförsäkring: man tar visserligen in hela den obetalda premien men gör sedan en försäkringsteknisk avräkning. Försäkringstagarens tillgodohavande belastas med dröjsmålsränta och gottskrivs den del
läggs som regel till försäkringens återbäring men kan också användas för sänkning av nästkommande premie.
Vårt förslag till personförsäkringslag bygger — liksom KFL — på grundtanken att premien och ansvaret skall följas åt. Det innebär å ena sidan att bolaget inte har rätt till premie för tid då det har varit utan ansvar och å andra sidan att försäkringstagaren är skyldig att betala premie för tid då han har varit skyddad. Undantag gäller bara för ett par specialfall, där bolaget på grund av egen försummelse bär visst ansvar utan rätt till premie (se 3 kap. 7 och 9 åå förslaget). — Eftersom bolagen i praktiken inte driver in obetalda premier vid individuell försäkring, blir den viktigaste konsekvensen dock att bolaget måste jämka premien, om det på grund av premiedröjsmål har varit fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden. Förslaget innebär alltså, att alla bolag skall gå över till systemet med försäkringsteknisk avräkning. Detaljerna skall behandlas i special- motiveringen.
Regeln om premiejustering efter ansvarsfrihet har tagits in 13 kap. 6 å förslaget, trots att sambandet med premiebetalningsreglerna också hade kunnat motivera en placering i 5 kap. De finländska och norska kommittéerna föreslår inte någon motsvarande tegel, och därvid har önskemålet om parallellitet i uppställningarna fått bli avgörande; bestämmelsen kan tas in som en andra punkt i 3 kap. 6 å utan att den gemensamma paragrafföljden bryts. Det nära samman- hanget med rätten till försäkringens värde är också ett skäl för den
av premien som inte har motsvarats av risk för bolaget. Överskottet _
placering vi föreslår. i l l
12. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Allmänmotivering till 4 kap.
12.1. Inledning —— reglernas karaktär m.m.
Sammanfattning: I detta avsnitt — och i 4 kap. lagförslaget — behandlas huvudsakligen sådana begränsningar av försäkrings- bolagets ansvar som beror på att försäkringstagaren eller den försäkrade har brutit mot någon av de s.k. biförpliktelserna till försäkringsavtalet. I allmänhet utformas visserligen förutsätt- ningarna för bolagets ansvar och försäkringsskyddets omfatt-
ning bäst genom förhandlingar mellan parterna och konkur- rens mellan bolagen, men för ett par särskilda situationer föreslår vi tvingande regler som minskar bolagets utrymme för ansvarsbegränsningar. Reglerna handlar om försäkringstaga- rens upplysningsplikt, framkallande av försäkringsfallet samt om s.k. symtomklausuler och fareökningsbestämmelser. För- slaget ansluter relativt nära till FAL.
Vi har tidigare (i avsnitt 7.1) angett att lagen som huvudregel inte bör bestämma vilka risker försäkringen skall omfatta; det skall vara bolagets eller — genom förhandlingar — parternas sak att bestämma omfattningen av den risk bolaget skall överta. Men detta är bara huvudregeln; avtalsfriheten bör inte gälla i alla lägen ens på detta område. I 4 kap. föreslår vi ett antal regler med syfte att för vissa fall inskränka bolagens möjligheter att friskriva sig från ansvar eller göra gränserna kring ansvarsområdet alltför stela. Reglerna handlar om verkningarna av att försäkringstagaren har lämnat oriktiga uppgifter vid avtalets ingående eller själv framkallat försäkringsfallet och om vissa former av undantag från ansvarsområdet (s.k. symtomklausuler och fareökningsbestämmelser). I FAL är motsvarande bestämmelser utspridda på olika ställen (se 4-10, 18-20, 99 100, 121 och 124 åå). Tvingande bestämmelser av denna typ torde återfinnas i försäkrings- avtalslagstiftningen i nästan alla länder.
Såvitt gäller grunden för att lagstiftningen bör uppta regler av detta slag, kan det först erinras om att huvudregeln — att bolaget självt
praktiska överväganden än på teoretiska. Om de svenska försäk— ringsbolagen hade erbjudit allmänheten försäkringar med många undantag, som ledde till att ersättningen ofta uteblev, skulle det ha funnits goda skäl att ge tvingande regler också på denna punkt; liknande lagstiftning förekommer på andra områden. Oavsett vad som i det enskilda fallet må kunna läggas försäkringstagaren till last, är det en dålig försäkring om en stor andel av försäkringstagarna blir utan den väntade ersättningen. — Att vi i huvudsak har avstått från att föreslå regler om ansvarets avgränsning beror alltså främst på att vi har funnit att branschens egen produktutveckling och konkurrens- en mellan bolagen ger i stort sett tillräckliga garantier för en ändamålsenlig utformning av försäkringarna; naturligtvis har även försåkringsinspektionens tillsynsverksamhet betydelse i samman- hanget.
Det finns emellertid delar av försäkringsavtalsrätten, där varken konkurrensen mellan bolagen eller den enskilde försäkringstagarens möjlighet att förhandla med sitt bolag ger tillräckliga resultat. Ingen försäkringstagare tar vid avtalets ingående upp förhandlingar om vad som skall gälla, om han av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om sin hälsa eller om han skulle begå självmord. Inte heller konkurrerar bolagen inbördes i sådana frågor. Det finns också frågor om den teknik bolagen använder för vissa ansvarsbegränsningar — där villkoren ofta är lika för alla bolag — som den enskilde inte så lätt kan sätta sig in i och ännu mindre har någon möjlighet att påverka. De regler vi föreslår i 4 kap. avser väsentligen sådana områden, där försäkringstagarnas viktigaste möjlighet till skydd mot alltför drako- niska villkorsbestämmelser ligger i tvingande lagstiftning. De regler vi föreslår ansluter relativt nära till gällande rätt.
Liksom när det gäller motsvarande bestämmelser i FAL, uppstår med vårt förslag frågan om gränsen mellan tillämpningsområdet för de tvingande reglerna och de s.k. omfattningsbestämmelserna, som bolagen i princip bestämmer fritt över. De regler vi föreslår i 4 kap. drar visserligen på olika områden upp klara gränser för vad som kan avtalas mellan parterna och för vad ett bolag kan åberopa som grund för att avslå ett ersättningsanspråk. Men utanför dessa områden 1 uppstår det ett fält, där det är osäkert om en villkorsbestämmelse är | förbjuden enligt de tvingande bestämmelserna eller är tillåten med i stöd av den allmänna avtalsfriheten. '
308 Allmänmotivering till 4 kap. sou 1986:56 bestämmer hur dess ansvar skall avgränsas — grundar sig mer på
i
I sådana fall får räckvidden av lagens bestämmelser fastställas med hjälp av allmänna principer för lagtolkning, varvid syftet med de tvingande reglerna måste få stor betydelse. Man kan tänka sig fall där en villkorsbestämmelse i och för sig faller utanför var och en av de tvingande bestämmelserna men där konsekvenserna av villkoret uppenbart strider mot de syften som bär upp lagens bestämmelser.
Som exempel på sådana situationer kan nämnas det norska rättsfallet NRt 1979 s. 554 (som dock avsåg skadeförsäkring) där Hayesterett — utan att ta ställning till om någon enskild av FAL:s tvingande bestämmelser var tillämplig — underkände en i villkoren gjord ansvarsbegränsning genom att hänvisa till ”en grundläggande princip i försäkringsavtalslagens tvingande regler”. Vi återkommer nedan till något fall där ett liknande betraktelsesätt skulle kunna bli aktuellt för personförsäkringens del (se avsnitt 19.4.6). — En jämförelse med de delvis mycket konkret utformade reglerna i lagen får särskild betydelse, om det blir fråga om att tillämpa 36 å avtalslagen.
Vi har diskuterat denna fråga också under arbetet med en skadeförsäkrings- lag. Vi överväger där en bestämmelse av innebörd, att lagens regler om framkallande av försäkringsfall, brott mot säkerhetsföreskrifter m.m. skall tillämpas också på försäkringsvillkor som begränsar försäkringens omfatt- ning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida har vållat skadan eller på förhand känt till de förhållanden som orsakat denna, eller om vissa försiktighetsmått har underlåtits vid hantering, tillsyn eller förvaring av den försäkrade egendomen.
En bestämmelse av det slaget ger i stort sett uttryck för vår allmänna inställning hur dessa frågor bör lösas, men vi har ännu inte kommit till något slutligt resultat för skadeförsäkringens del. För personförsäkringen har frågan mindre praktisk betydelse, eftersom biförpliktelserna (frånsett upplysningsplikten) här spelar en ganska undanskymd roll. Vi har därför funnit att det i varje fall inte i personförsäkringslagen finns tillräckliga skäl att ta in en allmän regel av det diskuterade slaget.
Det kan samtidigt finnas anledning att något beröra förhållandet mellan dessa regler och försäkringstekniken. Till grund för all privat försäkringsverksamhet ligger försäkringsmässiga överväganden av risken, vilka är avgörande för om försäkring skall meddelas och i så fall mot vilken premie och på vilka villkor i övrigt. Det är premierna som skapar det ekonomiska underlaget för verksamheten. Om man lämnar dessa utgångspunkter, avlägsnar man sig från det som kännetecknar i varje fall individuell enskild försäkring. Det bör emellertid också framhållas att lagregler som inskränker bolagens möjligheter att begränsa sitt ansvar inte på något sätt behöver strida mot försäkringsteknikens krav. En risk som på grund av en lagbestämmelse måste omfattas av försäkringen kan kalkyleras och beaktas vid prövningen av en försäkringsansökan på samma sätt som en risk som bolaget övertar frivilligt. Man får bara se till att inte risken är av sådant slag att den från andra synpunkter är olämplig att försäkra, t.ex. att försäkringen lätt kan missbrukas eller att premien blir så hög att försäkringen inte kan tecknas av dem som behöver den. Reglerna måste också ge någorlunda förutsebara — och därmed kalkylerbara — resultat.
Det råder delvis delade meningar om vilken terminologi man bör använda för denna typ av regler (eller rättare sagt: för den typ av
och Selmer s. 142 f.
Enligt det sätt att se saken som hittills torde ha varit vanligast i Sverige, avser reglerna biförpliktelser för försäkringstagaren (därvid skyldigheten att betala premien ses som hans huvudförpliktelse). Försäkringstagaren har alltså en plikt att lämna riktiga upplysningar vid avtalets ingående, att inte själv framkalla försäkringsfall osv. Denna terminologi har delvis använts i FAL; se rubriken före 4-10 åå.
Enligt en annan mening handlar reglerna om förutsättningar för försäkringsbolagets ansvar (se det norska lagförslaget, 4 kap.). Bolaget har ingått avtalet och beräknat premien med utgångspunkt från att lämnade uppgifter är riktiga osv., och reglernas viktigaste funktion är att ange vad som gäller om dessa förutsättningar visar sig vara oriktiga.
Det finns goda skäl för båda dessa synsätt, men ingendera terminologin passar enligt vår mening riktigt bra för alla de regler som avses. När det gäller mera bestående riskförhållanden, kan det ibland vara naturligt att tala om förutsättningar för avtalet; uppkom- mer risken mera tillfälligt genom den försäkrades handlande, ter det sig lämpligare att tala om en plikt för honom att inte handla på detta vis. Eftersom valet av terminologi inte har någon betydelse för reglernas sakliga innehåll, har vi inte funnit det nödvändigt att ansluta strängt till någondera linjen. Som en sammanfattande beteckning har vi i stället valt den i sammanhanget neutrala kapitelrubriken Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar, som åtminstone ger ett ganska klart besked om vad kapitlet handlar om. Såvitt gäller verkningarna av att försäkringstagaren vid tecknandet lämnar oriktiga uppgifter, har vi dock i lagtexten använt den traditionella pliktterminologien.
12.2. Upplysningsplikten
villkorsbestämmelser, som reglerna tar sikte på); se Hellner s. 132f
12.2.1. Inledning l 4
Sammanfattning: FAL:s regler är delvis stränga: även ett _l ganska ursäktligt brott mot upplysningsplikten kan leda till att 5 ingen ersättning alls utgår. KFL har en mjukare regel, men den kan inte oförändrad föras över till personförsäkringslagen; där bör man ha utförligare bestämmelser, som anknyter mer till försäkringstekniken.
Försäkringstagarens och den försäkrades skyldighet att lämna upp- lysningar vid avtalets ingående har stor betydelse vid personförsäk-
ring, främst därför att uppgifterna om den försäkrades hälsotillstånd är avgörande för om försäkring skall meddelas och för premiesätt- ningen. FAL innehåller utförliga regler om upplysningsplikten (4—10 åå), vilka har sitt kanske viktigaste tillämpningsområde i personförsäkringen. Vid de försäkringar som omfattas av KFL har upplysningsplikten i allmänhet mindre betydelse, och det är därför naturligt att KFL innehåller bara en paragraf i ämnet (30 å). Vid sidan av både FAL och KFL gäller allmänna avtalsrättsliga regler om ogiltighet av avtal vid bl.a. svek.
FAL:s regler innebär i huvudsak, att försäkringsersättningen kan falla bort helt eller reduceras enligt den s.k. prorataregeln, om försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har eftersatt sin upplysningsskyldighet på sådant sätt att det rubbar grunderna för bolagets riskbedömning. Avgörande för nedsättningens storlek är den oriktiga uppgiftens betydelse för riskbedömningen, och även en ringa oaktsamhet kan medföra att hela ersättningen uteblir. I våra direktiv framhålls, utan att man särskilt nämner personförsäkringen, att en sådan påföljd kan te sig mycket sträng, särskilt med tanke på bolagens möjligheter att anpassa premien med hänsyn till möjlighe- ten av oaktsamhet av denna typ.
Genom KFL har en omläggning skett för konsumentförsäkringar- nas del; bl.a. medför ringa oaktsamhet inte någon påföljd, och i övrigt sker nedsättningen efter en skälighetsbedömning. Såsom skall utvecklas nedan, kan KFL:s systern emellertid inte oförändrat föras över till personförsäkringen. Försäkringsskyddet har delvis en annan karaktär, och andra försäkringstekniska synpunkter framträder. Det behövs mer utförliga regler på detta område, och reglernas utform- ning bör påverkas av den speciella tekniken vid framför allt livförsäkring.
12.2.2 Upplysningspliktens innehåll
Sammanfattning: Försäkringstagaren och den försäkrade skall lämna riktiga och fullständiga svar på de frågor som försäk- ringsbolaget ställer till dem. Däremot skall de som regel inte ha någon skyldighet att lämna uppgifter spontant; undantag görs bara då ett förtigande kan anses som svek eller handlande i strid mot tro och heder. Bolaget kan åberopa brott mot upplysningsplikten, om försäkringstagaren eller den försäk- rade lämnar oriktig uppgift uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa. Att försäkringstagaren inte insåg uppgiftens betydelse för bolaget, hindrar inte bolaget från att åberopa uppgiftens oriktighet.
FAL innebär att försäkringstagaren spontant skall lämna bolaget riktiga upplysningar om alla de förhållanden som han inser (eller hade bort inse) vara av betydelse för bolagets bedömning av hans ansökan (se 7 å). Denna regel har emellertid i praktiken knappast någon självständig betydelse. Upplysningar inhämtas i stället genom att försäkringstagaren får fylla i ett mer eller mindre utförligt frågeformulär, som bolaget tillställer honom. Formuläret innehåller frågor om den försäkrades hälsotillstånd och de övriga förhållanden, som bolaget anser ha betydelse för riskbedömningen. Det ligger nära till hands att uppfatta bruket av frågeformulär på det sättet, att formuläret uttömmande anger vilka upplysningar bolaget anser sig behöva. Försäkringstagaren skulle alltså i allmänhet ha fullgjort sin upplysningsplikt, när han har lämnat riktiga och fullständiga svar på frågorna i formuläret och, i förekommande fall, ställt sig till förfogande för läkarundersökning (och därvid avgett särskild hälso— deklaration) samt lämnat de tilläggsupplysningar som bolaget finner anledning att begära.
Personförsäkringslagens bestämmelser bör enligt vår mening utgå från den praxis som nu i korthet har beskrivits. Försäkringstagaren bör inte ha någon självständig upplysningsplikt utan endast en skyldighet att riktigt och fullständigt besvara de frågor som försäk- ringsbolaget ställer. Det får ankomma på bolaget att formulera frågorna så att svaren ger de nödvändiga upplysningarna. Anser bolaget sedan att ytterligare information behövs, får bolaget skaffa sådan — antingen från försäkringstagaren själv eller från andra. För att bolaget skall få erforderligt underlag för sin bedömning, är det då ofta nödvändigt att försäkringstagaren (eller den försäkrade) ger bolaget fullmakt att begära upplysningar om honom hos läkare, försäkringskassa m.fl. Härvid måste hänsyn tas till de krav på skydd för den personliga integriteten som har berörts tidigare (se avsnitt 7.1 ovan). Självklart får bolaget över huvud taget inte ställa frågor om sådant som inte kan ha någon betydelse för dess bedömning av försäkringsansökan.
Däremot bör man inte begränsa upplysningsplikten till att avse bara uppgifter som försäkringstagaren själv inser kan ha betydelse för bolagets bedömning (jfr å ena sidan 7å och å andra sidan 6å FAL). Om upplysningsplikten endast går ut på att försäkringstaga- ren skall besvara bolagets frågor, bör man kunna kräva att han besvarar dessa riktigt vilken mening han än kan ha om betydelsen av de begärda upplysningarna. Uppgifter om tillfälliga besvär och kortare sjukperioder, som för den enskilde framstår som tämligen betydelselösa, kan för en erfaren riskbedömare bilda ett mönster som ger anledning att undersöka den försäkrades hälsa närmare i något avseende. För att en sådan regel skall kunna upprätthållas i praktiken fordras det emellertid att frågorna är så konkret utfor-
made, att det inte kan råda någon tveksamhet om vad som i det enskilda fallet är rätt svar. Att försäkringstagaren slarvat när han besvarat frågor av typen ”annan omständighet som kan påverka bolagets bedömning av ansökan” innebär alltså normalt inte att han har åsidosatt sin upplysningsplikt.
Den nyss nämnda huvudprincipen, att försäkringstagaren inte skall ha någon självständig upplysningsplikt, bör självklart genom- brytas i sådana situationer där försäkringstagaren skulle göra sig skyldig till svek eller förfarande i strid mot tro och heder genom att förtiga en viss omständighet. Ett skolexempel från äldre tid är att försäkringstagaren står i begrepp att utkämpa en duell, något varom av lättförstådda skäl ingen fråga ställs. Ett modernare exempel kunde vara att han vet att han är eftersökt av en terroristgrupp och tecknar försäkringen just för att skydda sig själv och familjen mot följderna av ett attentat. Sådana mycket speciella omständigheter bör försäkringstagaren alltjämt vara skyldig att spontant upplysa bolaget om.
En särskild fråga är hur länge försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna upplysningar till bolaget. Det kunde till en början ifrågasättas att en sökande, som insjuknar efter det att han har genomgått läkarundersökning eller fyllt i frågeformuläret och avsänt det, skulle vara skyldig att upplysa försäkringsbolaget om sjukdo- men. Såsom framgår ovan (avsnitt 11.3.1) skall emellertid enligt förslaget bolagets prövning genomgående avse den försäkrades hälsotillstånd vid tiden för ansökan. Det saknas då anledning att begära, att försäkringstagaren efter denna tid skall meddela bolaget om en inträffad försämring. Såvitt gäller andra omständigheter av betydelse för prövningen (t.ex. yrke), där bolaget skall ha rätt att ta hänsyn även till ändringar som inträffar mellan ansökningstidpunk- ten och avtalsslutet, bör det dock vara möjligt för bolaget att i samband med ansökan ålägga sökanden en skyldighet att anmäla eventuella förändringar. Någon förpliktelse att lämna kompletteran- de upplysningar helt spontant bör försäkringstagaren dock inte ha. I viss utsträckning kommer dessa fall att behandlas enligt den regel vi föreslår i 4 kap. 7 å; se specialmotiveringen till den paragrafen.
Att hälsoprövningen skall vara inriktad på förhållandena vid ansökningstidpunkten skall naturligtvis inte hindra bolaget från att begära kompletterande upplysningar efter denna tidpunkt; man måste skilja på den tid, vid vilken uppgifterna inhämtas, och den tid till vilken de hänför sig. Detta bör för tydlighetens skull framgå av lagtexten, liksom det bör framgå vid vilken tid rätten att begära ytterligare upplysningar upphör. I sistnämnda del föreslår vi att det avgörande skall vara när bolaget ”har tagit ställning till frågan om en försäkring skall meddelas” (se 4 kap. 1 å).
Upplysningsplikten blir i första hand aktuell när parterna ingår det
första avtalet om försäkringen. Men också inför förnyelsen av en tidsbegränsad försäkring skall bolaget ha rätt att begära uppgifter om den försäkrades hälsotillstånd m.m. (se avsnitt 11.3.2 ovan samt specialmotiveringen till 3 kap. 8 å). Under löpande försäkringstid skall det däremot enligt förslaget föreligga en upplysningsplikt bara i ett par speciella fall.
Det ena fallet avser sjuk- och olycksfallsförsäkring, i första hand sådan med periodisk ersättning. Här måste försäkringsbolaget fortlöpande kunna inhämta uppgifter om den försäkrades inkomst— förhållanden (se närmare specialmotiveringen till 4 kap. 1 å). Det andra fallet — där vi föreslår en något annorlunda utformning av reglerna — avser en skyldighet för försäkringstagaren att under vissa förutsättningar anmäla ändringar i den försäkrades yrkesverksamhet m.m. (4 kap. 7å förslaget). Den frågan behandlas i avsnitt 12.3.2. nedan.
I det närmast föregående har vi beskrivit upplysningspliktens innehåll genom att ange i vilken utsträckning försäkringstagaren är skyldig att lämna upplysningar till bolaget. En annan — och för lagstiftningens syften viktigare — sida av denna fråga är vad som skall anses utgöra brott mot upplysningsplikten.
Den första förutsättningen för att en oriktig uppgift skall kunna få någon inverkan på bolagets ansvar är naturligtvis att uppgiften har haft betydelse för bedömningen av försäkringsansökan, dvs. att bolagets beslut skulle ha blivit ett annat om riktiga uppgifter hade lämnats. Med denna allmänna begränsning är det främst försäkrings- tagarens subjektiva förhållande till oriktigheten — hans uppsåt eller vårdslöshet — som blir avgörande.
Lika litet som enligt FAL och KFL bör någon överträdelse av upplysningsplikten anses föreligga, om försäkringstagaren är i god tro i den bemärkelsen att han varken inser eller hade bort inse att uppgiften är oriktig. I enlighet med det föregående bör oriktigheten däremot alltid kunna åberopas om försäkringstagaren är medveten om att han lämnar en oriktig uppgift, och detta även när han felaktigt tror att uppgiften inte har någon betydelse för bolaget; om han inser uppgiftens betydelse torde regelmässigt svek föreligga.
Även i fall av oaktsamhet måste emellertid bolagen kunna få åberopa oriktiga uppgifter; uppgifternas avgörande betydelse för försäkringens utformning gör det nödvändigt att betona vikten av noggrannhet när uppgifterna lämnas. Svårigheterna att styrka vetskap på försäkringstagarens sida kunde medföra, att en regel som inskränkte sig härtill gav bolagen otillräckliga möjligheter att reagera mot oriktiga uppgifter. I likhet med vad som gäller enligt KFL föreslår vi dock att ringa oaktsamhet inte skall kunna medföra några påföljder. Här kan försäkringstagarens insikt eller bristande insikt om uppgiftens vikt för försäkringsbolaget få viss betydelse: när han
av oaktsamhet har underlåtit att skaffa riktig uppgift om ett visst förhållande, kan det påverka bedömningen om han inte rimligen kunde inse att förhållandet hade betydelse för bolaget.
Förslaget utgår sålunda från att försäkringstagaren i allt väsentligt fullgör sin upplysningsplikt genom att besvara frågorna i det frågeformulär eller motsvarande som bolaget tillställer honom. Uppgifterna lämnas alltså skriftligen. Reglerna bör dock utformas så att de kan tillämpas också när bolaget inhämtar kompletterande uppgifter muntligen, t.ex. per telefon. I praxis åberopar bolagen visserligen inte oriktiga uppgifter som lämnats muntligen, men det är nödvändigt att här räkna också med denna möjlighet.
Frågan vem som är skyldig att lämna upplysningar till försäkrings- bolaget har knappast någon självständig betydelse. Någon skyldighet i verklig bemärkelse kan inte sägas föreligga; den enda sanktionen mot vägrade upplysningar är att bolaget inte meddelar någon försäkring. Av betydelse är däremot vem som — genom att lämna oriktiga uppgifter — kan föranleda att försäkringsersättningen helt eller delvis uteblir.
I FAL handlar 4-7 åå bara om oriktiga uppgifter som lämnas av försäkringstagaren själv. Härjämte förutsätter lagen att försäkrings- bolaget kan ta ett förbehåll om att uppgifter som har lämnats av annan skall ha inverkan på ansvaret. I 10 å andra stycket föreskrivs att bolaget i sådant fall inte får göra gällande strängare påföljd än om uppgiften hade lämnats av försäkringstagaren själv. KFL däremot (30 å) räknar bara med försäkringstagaren själv som uppgiftslämna- re.
Vid personförsäkring är det uppgifterna om den försäkrades hälsotillstånd som är de viktigaste. När en försäkring skall gälla på tredje mans liv eller hälsa, är det därför främst hans uppgifter som kommer att ligga till grund för försäkringen. I enlighet härmed bör det i lagen direkt anges att både försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att lämna uppgifter till försäkringsbolaget och att en oriktig uppgift får samma verkan oavsett vem av de två som lämnar den. Att även den försäkrades uppgifter skall beaktas är så självklart, att det inte behöver krävas något förbehåll från bolagets sida härom.
Däremot finns det vid individuell försäkring inte anledning att låta andra personers uppgifter få betydelse för bolagets ansvar. Om uppgifter som bolaget har inhämtat från läkare, försäkringskassa eller annan visar sig vara oriktiga, skall det inte drabba försäkrings— tagaren. Om bolaget känner tveksamhet inför någon viss uppgift, finns alltid möjligheten att ställa motsvarande fråga direkt till försäkringstagaren. Inte heller bör en sådan anteckning som avses i 10 å andra stycket FAL få någon verkan, om den inte har motsvarats
av frågor till försäkringstagaren eller den försäkrade. Någon särskild regel om detta är inte behövlig.
Vad som nu sagts kan naturligtvis inte gälla, om den som lämnar uppgifterna handlar som ställföreträdare för försäkringstagaren, t.ex. när en förmyndare tecknar försäkring på ett barns liv eller hälsa i barnets namn. Om förmyndaren lämnar oriktiga uppgifter måste detta i princip gå ut över barnet, även om det i sådana fall ibland också kan finnas skäl att tillämpa de särskilda skälighetsregler som vi föreslår (se vidare specialmotiveringen till 4 kap. 1—3 åå).
Till förhållandena vid gruppförsäkring och ka-försäkring återkom- mer vi senare (avsnitt 17.5 och 18.4).
12.23 Påföljder vid försäkringsfall
Sammanfattning: Vi håller i sak fast vid de nu gällande huvudreglerna: vid svek är bolaget fritt från ansvar, vid annan överträdelse av upplysningsplikten tillämpas prorataregeln. Vi föreslår emellertid att huvudreglerna skall kunna frångås, om de leder till uppenbart oskäligt resultat för försåkringstagarsi- dan. Sedan en livförsäkring för dödsfall gällt i två år, skall oriktiga uppgifter kunna åberopas bara om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Som ovan nämnts, gäller vid sidan av FAL och KFL allmänna avtalsrättsliga regler. Om försäkringstagaren har gjort sig skyldig till svek eller förfarit i strid mot tro och heder, är försäkringsavtalet sålunda ogiltigt och försäkringsbolaget fritt från ansvar. Detta anges i FAL genom en hänvisning i 4å till avtalslagen, medan man för KFL:s del har funnit en sådan hänvisning onödig (se prop. 1979/80:9 s. 142). Delvis till skillnad från vad som gäller vid civilrättslig ogiltighet i allmänhet, anses försäkringsbolaget ha rätt att behålla hela den erlagda riskpremie som belöper på förfluten tid; även i dessa fall betalas dock försäkringens sparvärde ut till försäkringsta- garen (se Hellner s. 147). — Det är tveksamt i vad mån bestämmel- serna om svek kan åberopas vid försäkring på tredje mans liv, om det är den försäkrade som har förfarit svikligt och försäkringstagaren har varit ovetande om detta.
Svek leder i allmänhet till att försäkringsavtalet blir ogiltigt i sin helhet. Bara om den del av försäkringen som berörs av den svikliga uppgiften är ringa och helt fristående från huvuddelen, anses partiell ogiltighet kunna komma i fråga. I fråga om personförsäkringar skulle detta kunna bli aktuellt för premiebefrielsemomentet (se Hellner s. 153 och Selmer s. 151).
Påföljden vid annan relevant överträdelse av upplysningsplikten är enligt 6 och 7 åå FAL tillämpning av den s.k. prorataregeln. Den kan allmänt sägas innebära att försäkringsskyddet — genom en omräk- ning av försäkringen — anpassas till försäkringsbolagets förutsätt- ningar för avtalet. Tre svenska livförsäkringsbolag tillämpar den ”klassiska” prorataregeln, som innebär att försäkringsbeloppet sätts ned efter förhållandet mellan den totalpremie som faktiskt avtalats och den totalpremie som skulle ha tagits ut med riktiga uppgifter. Reduktionen blir på så sätt densamma när under försäkringstiden den än sker. Övriga svenska bolag tillämpar såvitt gäller livförsäkring en variant av den klassiska regeln, som efter sin upphovsman kallas Phragméns regel.' Den innebär att den del av försäkringsbeloppet, som vid omräkningstillfället inte är täckt av sparande, reduceras efter förhållandet mellan det dödlighetsantagande som har lagts till grund för avtalet och det antagande som skulle ha bestämts med riktiga uppgifter. Vid försäkring med sparmoment betyder det att reduktionen blir stor i början av försäkringstiden och mindre ju längre tiden går, för att helt utebli vid försäkringstidens slut. — För sjuk- och olycksfallsförsäkringens del tillämpar man genomgående den klassiska prorataregeln; eftersom sådan försäkring numera alltid drivs som ren riskförsäkring har emellertid skillnaden mellan reglerna inte någon betydelse här.
KFL har ett annat system. I 30 å föreskrivs att försäkringsersätt- ningen kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till försum- melsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omstän- digheterna i övrigt. I första hand skall alltså frågan om orsakssam- band mellan den oriktiga uppgiften och försäkringsfallet ha betydel- se, men även andra omständigheter spelar in (se prop. 1979/80:9 s. 143 f).
Svek och handlande i strid mot tro och heder (30 och 33 åå avtalslagen) torde vara de allmänna ogiltighetsgrunder som oftast kan göras gällande i försäkringsförhållanden. Vi har inte funnit någon anledning att som huvudregel avvika från hur sådana fall behandlas i den allmänna avtalsrätten; den försäkringstagare som gör sig skyldig till ett så allvarligt illojalt förfarande bör normalt inte ha någon rätt till försäkringsersättning. Emellertid finns det flera skäl att ändå frikoppla dessa fall från avtalslagen och göra dem till föremål för särskild reglering i försäkringsavtalslagstiftningen.
Ett skäl är att försäkring i praktiken inte riktigt kan följa det enkla mönstret för verkan av ogiltighet i allmänhet; som framgår ovan anses den erlagda riskpremien vara konsumerad, trots att försäk-
' Fil. dr. Edvard Phragmén, 1863-1935, verkst. direktör i Allmänna Lifförsäkrings- bolaget, ordförande i Svenska Aktuarieföreningen m.m.
ringstagaren inte har rätt till något försäkringsbelopp. Det finns onekligen goda sakliga skäl för denna ordning, men den kan inte utan svårigheter anpassas till det vanliga avtalsrättsliga mönstret (se Hellner s. 147).
Vidare framstår det, framför allt just vid personförsäkring, som angeläget att oredliga förfaranden från den försäkrades sida (vid försäkring på främmande liv) kan åberopas av bolaget även om ond tro inte kan bevisas hos försäkringstagaren. Å andra sidan kan framhållas att total ogiltighet ibland framstår som en alltför hård påföljd, bl.a. i sådana fall där det oredliga förfarandet bara har haft ett mycket begränsat inflytande på avtalet. En stel regel av detta slag stämmer mindre väl med allmänna tendenser i modern civilrättslig lagstiftning.
Vi föreslår därför att svek och handlande i strid mot tro och heder i samband med tecknande av försäkringen skall bli föremål för särskild reglering i personförsäkringslagen. De nya bestämmelserna kommer att som speciallagstiftning ersätta avtalslagens regler för dessa fall. I fråga om övriga allmänna ogiltighetsfall, som endast sällan förekommer i försäkringsförhållanden, bör vanliga avtalsrätts- liga regler alltjämt gälla.
Den normala påföljden av svek eller handlande i strid mot tro och heder skall enligt vårt förslag vara att försäkringsbolaget är fritt från ansvar, oavsett om det är försäkringstagaren eller den försäkrade som har handlat på detta sätt. Det betyder att bolaget inte behöver utge någon risksumma till försäkringstagaren men ändå får behålla de erlagda riskpremier som avser förfluten tid. Av den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 6 å lagförslaget följer dock att bolaget även i dessa fall måste ställa försäkringens tekniska värde till försäkrings- tagarens förfogande. Vi återkommer nedan till en möjlighet att för mycket speciella situationer lindra påföljden enligt huvudregeln.
För övriga fall är KFL:s skälighetsregel onekligen smidig; den ger goda möjligheter att komma till ett tilltalande resultat i det enskilda fallet. Prorataregeln är stelare och kan ibland leda till obilliga resultat. Den försäkrade eller hans efterlevande riskerar, på grund av en inte alltför allvarlig oaktsamhet, att helt eller till stor del gå miste om det skydd man räknat med. Visserligen har upplysnings- plikten väsentlig betydelse för försäkringsbolagen — större vid personförsäkring än vid annan konsumentförsäkring — och detär av vikt att inskärpa omsorg, när den försäkrade lämnar begärda uppgifter om sin hälsa. Inte heller om man anlägger preventionssyn- punkter av detta slag ter sig dock prorataregeln helt tillfredsställan- de. Den slår ojämnt, genom att det avgörande inte är skuldgraden hos försäkringstagaren utan betydelsen för försäkringsbolaget av den aktuella uppgiften; även slarv utan ohederliga avsikter kan i olyckliga fall leda till att hela eller stora delar av försäkringsskyddet
faller bort. Sådana konsekvenser torde ibland kunna verka stötande för rättskänslan. Att märka är också att prorataregeln tillämpas även om den felaktiga uppgiften inte har något samband med orsaken till försäkringsfallet — den försäkrade avled av en helt annan sjukdom än den som uppgiften rörde. Detta är visserligen en försäkringsmate- matiskt riktig regel, men för många människor kan den förefalla överraskande och föga rimlig.
Samtidigt bör det emellertid framhållas att ändrade medicinska bedömningar efter hand har medfört, att bolagens riskprövningsreg- ler framför allt vid livförsäkring numera är avsevärt liberalare än tidigare och att någon mera betydande nedsättning av bolagets ansvar därför kommer i fråga bara när det är uppgifter om ganska allvarliga sjukdomstillstånd som har förtigits.
Från centrala riskprövningsnämndens praxis i ärenden rörande oriktiga uppgifter kan nämnas följande. I ett antal slumpvis utvalda fall, som prövades av nämnden under åren 1982 och 1983 och som samtliga avsåg livförsäkring, hade sökanden förtigit följande sjukdomar m.m. Procentupp- giften inom parentes avser den minskning av risksumman som nämndens bedömning motsvarar, om bolaget tillämpar Phragméns regel. — I de fyra första fallen skulle premiebefrielseförsäkring ha meddelats mot förhöjd premie (100-150 procent), i övriga fall skulle ansökan om premiebefrielse ha avslagits.
D sedan tolv år behandling för högt blodtryck med successivt ökande medicinering; det diastoliska trycket hade legat mellan 95-110 och det systoliska mellan 160- 170 (avdrag 32 procent),
El diabetes sedan lång tid tillbaka (avdrag 32 procent),
El vid flera tillfällen före ansökan sökt läkare för bukbesvär, varvid återkommande inflammationer i bukspottkörteln konstaterats (avdrag 32 procent),
D under de två närmast föregående åren några gånger sökt läkare vid psykiatrisk klinik, varvid diagnosen alkoholmissbruk satts men någon sjukskrivning ej skett (avdrag 32 procent),
D Parkinsons sjukdom, som föranlett sju veckors sjukskrivning ett par månader före ansökan; diagnosen hade satts månaden före ansökan (avdrag 32 procent),
EJ behandling på sjukhus vid flera tillfällen, senast under ett par månader halvannat år före ansökan, för ifrågasatt schizofreni (avdrag 32 pro- cent),
E! behandling sedan ett tiotal år med medicin mot höga blodfetter och sedan
åtta år tryck över bröstet som också behandlades med medicin (avdrag 49 procent),
EJ bröstsmärtor sedan halvannat år, som läkare ett halvår före ansökan bedömt som angina pectoris och ordinerat medicin för; dessutom storrökare sedan trettio år (avdrag 49 procent),
D förhöjt blodtryck, som behandlades; ca fyra månader före ansökan hade
vidare konstaterats hjärtförstoring och EKG-förändringar (avdrag 49 procent),
CJ knappt två år före ansökan vård på sjukhus för akut inflammation i bukspottkörteln, varvid även konstaterats diabetes (avdrag 49 pro- cent),
D led praktiskt taget varje dag av angina pectoris och medicinerade för detta; nio månader före ansökan vårdad för alkoholförgiftning (avdrag 62 procent).
Från andra synpunkter framstår prorataregeln som naturlig just i de nu aktuella försäkringsförhållandena. Bolagens riskbedömning är, som förut framhållits, särskilt utvecklad vid personförsäkring. Beslut om att avslå ansökan eller att kräva höjd premie sker i stor utsträckning efter fasta normer.2 När upplysningar konstateras vara oriktiga kan dessutom de uppgifter som borde ha legat till grund för beslutet ofta skaffas fram i efterhand, genom sjukhusjournaler o.dyl. Därigenom är det möjligt att med god säkerhet fastställa, vilket resultatet av bedömningen skulle ha blivit om riktiga uppgifter hade lämnats. Naturligtvis kan man inte bortse från, att den grundläggan- de bedömningen av den försäkrades hälsotillstånd vid ansöknings- tillfället i viss mån innefattar subjektiva värderingar; detta led av prövningen enligt prorataregeln ärinte lika enkelt och okomplicerat som de efterföljande leden. Det bör dock betonas att det i centrala riskprövningsnämndens avgöranden deltar läkare med stor erfaren- het av riskbedömning och att avgörandena inte grundar sig enbart på den behandlande läkarens (eller motsvarande) uppfattning om en sjukdoms svårighetsgrad utan främst på de uppgifter om sjukdomens symtom och faktiska förlopp, som kan utläsas ur journaler m.m. Det är alltså sörjt för att bedömningen så långt som möjligt sker enligt fasta normer och efter omsorgsfull prövning.
Av stor betydelse för valet av regel är också att vid personförsäk- ring det i betydande utsträckning förekommer, att oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks redan före inträffat försäkringsfall, i samband med att försäkringstagaren begär premiebefrielse på grund av sjukdom eller genom att nya upplysningar om hans hälsotillstånd kommer fram när han tecknar ny försäkring.
Av de 136 fall av oriktiga uppgifter vid livförsäkring som under en period av knappt två år prövades av centrala riskprövningsnämnden hade mindre än tjugu procent upptäckts i samband med dödsfall. I drygt hälften av fallen hade oriktigheten upptäckts när försäkringstagaren ansökte om premiebe- frielse på grund av sjukdom. Återstående knappt trettio procent upptäcktes vid annat tillfälle, t.ex. i samband med ansökan om ny försäkring.
Som skall utvecklas närmare i nästa avsnitt, är det i denna situation lämpligt att följderna av den oriktiga uppgiften klargörs snarast möjligt, genom överenskommelse mellan försäkringstagare och
2 De ovan nämnda riktlinjerna för riskbedömning av individuell personförsäkring, sammanställda av Återförsäkringsaktiebolaget Sverige.
försäkringsbolag eller genom rättsligt avgörande. Detta går utan svårighet med tillämpning av prorataregeln men knappast genom en skönsmässig bedömning. Samtidigt framstår det som lämpligt att ha samma huvudregel oavsett när oriktigheten upptäcks.
Försäkringstekniska hänsyn har sålunda en särskild tyngd just på personförsäkringens område, och prorataregeln har framför allt av denna anledning ett helt annat berättigande här än vid de försäk- ringar som KFL avser. Vidare saknas en del av de skäl som vid dessa försäkringar talar mot prorataregeln: konsumentförsäkringar, t.ex. villaförsäkring, består ofta av flera sinsemellan helt olika försäkring- ar (brand—, inbrotts-, ansvarsförsäkring etc.), och det kan då vara svårt att tillämpa prorataregeln på ett moment som kanske inte alls berörs av den oriktiga uppgiften.
Vi anser därför att övervägande skäl talar för att för personför- säkringarna som huvudregel hålla fast vid prorataregeln, när det gäller påföljden av annan försummelse av upplysningsplikten än svek och förfarande i strid mot tro och heder (se 4 kap. 2 å lagförslaget). Regelns närmare utformning får liksom hittills ske genom villkor och grunder.
Värt förslag i denna del stämmer med det finländska förslaget men avviker från det norska. Den norska kommittén föreslår nämligen en skälighetsre- gel, som i mycket liknar 30 å KFL. Vid prövningen av hur stor nedsättning som skall göras skall man enligt förslaget ta särskild hänsyn till skuldgraden hos den som lämnat den oriktiga uppgiften, oriktighetens betydelse för bolagets riskbedömning samt det eventuella orsakssambandet mellan det förtigna förhållandet och försäkringsfallet (å 4-2).
Vi har diskuterat denna fråga ingående vid nordiska överläggningar för att om möjligt nå enighet också på denna punkt. Vi har dock kommit fram till att det finns goda sakliga skäl för att ha olika regler. Anledningen är främst att man i Norge inte har det stöd för en retroaktiv bedömning av försäkringens utformning, som man i Sverige och Finland har i branschens gemensamma riktlinjer för riskbedömningen. En norsk domstol har alltså inte samma möjligheter som en svensk eller finländsk att i efterhand bedöma vilket beslut försäkringsbolaget skulle ha fattat om det hade fått riktiga uppgifter. Branschgemensamma riktlinjer används visserligen också i Norge, men de är betydligt mera kortfattade än de svenska och finländska och med mindre detaljerad indelning. Som ett — visserligen drastiskt — exempel kan nämnas att medan de svenska anvisningarna om inverkan av alkoholmissbruk omfattar ca 50 rader, motsvarande norska anvisning ryms på en enda rad.
I 6 å andra stycket FAL finns vidare en regel som innebär, att om en oriktig uppgift har föranlett att försäkringsbolaget inte tagit återför- säkring såsom eljest skulle ha skett, dess ansvarighet skall lämpas därefter. Resultatet blir att följden av en oriktig upplysning beror av det särskilda bolagets återförsäkringspraxis. Regeln kan slå hårt mot försäkringstagaren. Den nu gällande regeln synes i allmänhet inte ha tillämpats av bolagen, och vi föreslår därför att den utgår helt. Den
extra risk som på detta sätt kommer att belasta försäkringsbolagen torde sakna större betydelse, särskilt som sådana fall knappast är vanliga där oriktiga upplysningar medför att återförsäkring inte tecknas.
Även om vi sålunda vill hålla fast vid de huvudregler som gäller på detta område i dag, är det tydligt att — som också direktiven antyder — dessa ibland kan medföra härda konsekvenser för försäkringsta- garsidan. Vi har funnit det angeläget att överväga i vad mån det är möjligt att för särskilda fall mildra verkningarna av huvudregler- na.
Till en början har vi tagit upp en tanke som framträtt inom åtskillig civilrättslig lagstiftning från senare år: att genom en skälighetsregel ge domstolar och andra rättstillämpande organ en möjlighet att undvika resultat, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår som olyckliga från social synpunkt eller ter sig klart stötande för en utbredd rättsuppfattning. Flera exempel förekommer på skadeståndsrättens område (se särskilt 6 kap. 2å skadeståndslagen), och från avtalsrätten kan bl.a. framhållas 36å avtalslagen— en bestämmelse som är tillämplig på oskäliga försäkringsvillkor men inte så ofta torde kunna åberopas i de här aktuella situationerna.
Det kan visserligen sägas, att en strikt tillämpning av prorataregeln inte gärna kan betecknas som orättvis i vanlig mening: vid försäk- ringsfall utgår exakt vad försäkringstagaren eller hans rättsinnehava- re är berättigad till i förhållande till kollektivet, varken mer eller mindre. Ändå kan resultatet ibland bli klart stötande, särskilt genom att det inte finns något säkert samband mellan å ena sidan graden av skuld hos den som har lämnat den oriktiga uppgiften och å andra sidan den betydelse som oriktigheten får för rätten till ersättning. Vi har därför funnit att det för vissa speciella fall bör finnas en möjlighet att tillerkänna försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare större ersättning än som skulle följa av huvudreglerna. Och som redan antytts har vi funnit att den särskilda undantagsregeln — liksom det norska förslagets allmänna skälighetsregel (å 4-2) — bör gälla också när försäkringstagaren eller den försäkrade har gjort sig skyldig till svek eller förfarande i strid mot tro och heder. I dessa fall är det visserligen befogat med en mycket sträng bedömning — normalt bör ; bolaget vara helt fritt från ansvar — men det kan förekomma fall där i det skulle framstå som orimligt hårt om ingen ersättning alls utgick; så kan vara fallet t.ex. om försäkringstagaren har betalat en för hans förhållanden hög riskpremie under många år när oriktigheten upptäcks och den riktiga uppgiften skulle ha föranlett bara en obetydlig premiehöjning.
Vi skall i specialmotiveringen peka på några typsituationer, där den särskilda undantagsregeln kan bli tillämplig. Redan här bör det
emellertid understrykas att avsteg från huvudreglerna bör ske bara i klara undantagsfall. eftersom man annars avlägsnar sig alltför långt från summaförsäkringens grundsatser; oskäligheten skall vara uppenbar. Vid livförsäkring är det vanligt att förhållandena på det viset är ömmande, att dödsfallet har drabbat de närstående hårt och de har stort behov av ersättningen, men det måste anses oförenligt med fundamentala försäkringstekniska principer att åsidosätta huvudregeln redan av sådana skäl. Det fordras att några mer speciella omständigheter i det särskilda fallet gör det oskäligt att försäkringstagaren eller de efterlevande går miste om hela eller stora delar av det avsedda skyddet.
Den andra punkt där en uppmjukning verkar vara berättigad torde betydligt oftare bli aktuell. I flera länder förekommer lagbestämmel- ser om att oriktiga upplysningar saknar betydelse sedan viss tid — från ett till tio år — gått efter försäkringens tecknande, om inte oriktigheten gjorts gällande under denna tid; försäkringen blir efter fristens utgång ”oantastbar”. Exempel på sådana länder är USA, Spanien, Japan, Ungern och Argentina. På andra håll, där lagstift- ning saknas, är villkor med denna innebörd vanliga (t.ex. i Belgien, Frankrike, Italien och Luxemburg). Undantag görs vanligen för svek och liknande graverande förfaranden av försäkringstagaren; dock inte i USA, där oantastbarheten gäller även vid svek. — Villkor om oantastbarhet används allmänt i norsk personförsäkring men lär inte förekomma i övriga nordiska länder.
Till förmån för en sådan regel kan åberopas, att en försäkringsta- gare sällan kan vara helt säker på att han inte av oaktsamhet har lämnat oriktiga uppgifter som svar på de många och ingående frågor som ibland ställs i formulären. Det är rimligt om han vill ha säkerhet mot att hans skydd av sådana orsaker visar sig bristfälligt eller ger upphov till tvist med försäkringsbolaget. Ett ytterligare argument som brukar anföras är att oantastbarheten ökar livförsäkringens värde som kreditsäkerhet. Mot skyddsregler av denna typ har å andra sidan anförts att de uppmuntrar till oredlighet: försäkringsta- garen vet att han är skyddad om bara den fastslagna tiden går utan att oriktigheten upptäcks, förutsatt att inte svek el.dyl. kan styrkas — något som brukar vara svårt.
En bestämmelse av det angivna slaget skulle inte sakna praktisk betydelse. För livförsäkringens del förekommer inte så sällan, vid sjukdomar som förlöper långsamt, att oriktiga upplysningar åbero- pas också åtskilliga år efter det att försäkringen tecknades. Av uppgifter från centrala riskprövningsnämnden framgår sålunda följande: Av de 136 fall som prövades under en period av knappt två år hade nästan hälften, 47 procent, upptäckts under de två första åren efter avtalet. Ca 36 procent hade upptäckts under de tre närmast följande åren och drygt 12 procent under den återstående tiden fram till tio år efter avtalet; knappt 5 procent upptäcktes mer än tio år efter tecknandet.
Liksom på finländskt och norskt håll har vi funnit att goda skäl talar för att införa en lagstadgad oantastbarhet av detta slag vid livförsäkring för dödsfall. Vid andra former av personförsäkring synes däremot värdet av en sådan regel vara mera diskutabelt; här har argumenten till förmån för regeln inte alls samma styrka.3 Den frist vi föreslår för oantastbarheten är två år, vilket stämmer med de finländska och norska förslagen och med nyare lagstiftning i andra länder. Bestämmelsen har tagits in i 4 kap. 4 å lagförslaget.
Oantastbarheten kan emellertid inte vara generell efter den bestämda fristens utgång. Det skulle kunna vara klart stötande om en försäkringstagare, som uppsåtligen hade vilselett försäkringsbolaget på väsentliga punkter, skulle vara berättigad till fullt försäkringsbe— lopp så snart tvåårsfristen hade löpt till ända. Oantastbarhetsregeln bör alltså inte gälla för svek. Inte heller bör regeln medföra att försäkringstagaren får rätt till premiebefrielse trots att sådan försäkring inte skulle ha beviljats med riktiga uppgifter; här liksom i lagförslaget i övrigt bör premiebefrielseförsäkring behandlas som sjukförsäkring.
I frågan om något undantag härutöver från oantastbarheten är befogat, har meningarna varit något delade inom kommittén. Den norska kommittén föreslår att undantag skall göras bara för svek, och det är också den lösning man valt i Finland. I den svenska kommittén har vi diskuterat om undantaget borde utsträckas till alla fall där den oriktiga uppgiften har lämnats medvetet (fast någon sviklig avsikt inte kan styrkas). Vi har emellertid i denna del stannat för att i huvudsak följa de övriga nordiska länderna och alltså göra undantag bara för svek, varmed här — som i så många andra fall —— dock bör likställas förfarande i strid mot tro och heder. En oriktig uppgift kan ofta lämnas utan någon avsikt att nå en fördel i fråga om premien eller i övrigt beträffande försäkringen. Däremot torde det vara mycket ovanligt att någon lämnar oriktig uppgift om ett förhållande, som är av sådan betydelse att det skulle kunna påverka försäkrings- bolagets beslut mera märkbart, utan att vara medveten om att uppgiften är oriktig. Om regeln gjorde undantag för alla fall av medvetna oriktigheter, skulle den alltså enligt vår bedömning komma att nästan helt sakna praktisk betydelse. Det stämmer också väl med rättsläget i andra länder, att undantag från oantastbarheten görs bara i sådana kvalificerade situationer som avses i 30 och 33 åå avtalslagen.
Ytterligare upptar FAL i 8 och 9 åå en del bestämmelser om verkan av att bolaget känt eller bort känna till det rätta förhållandet,
3 I Finland och Norge föreslår man att regeln skall gälla för all livförsäkring. Vi har emellertid funnit att en sådan bestämmelse många gånger skulle vara direkt egendomlig att tillämpa vid livförsäkring för livsfall.
att bolaget får kännedom om oriktigheten men inte omedelbart reagerar m.m., vilka också utgör inskränkningar i bolagets möjlig- heter att åberopa brott mot upplysningsplikten. Vi föreslår vissa motsvarande regler, såsom skall framgå av specialmotiveringen (4 kap. 4 och 11 åå i lagförslaget). Även från dessa regler skall det delvis göras undantag för svek och förfarande i strid mot tro och heder.
12.2.4 Oriktigheten upptäcks före försäkringsfall
Sammanfattning: När en oriktig uppgift upptäcks före försäk- ringsfall, skall parterna genom förhandlingar anpassa avtalet till de nya upplysningarna. Härvid har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring på de villkor och med det lägre försäkringsbelopp som bolaget skulle ha bestämt, om riktiga uppgifter hade lämnats från början. Om försäkringstagaren eller den försäkrade har gjort sig skyldig till svek eller liknande, har de dock bara undantagsvis rätt till fortsatt försäkring.
Som nämndes i föregående avsnitt, är det vid personförsäkring inte ovanligt att oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks i samband med ansökan om premiebefrielse. Om svek eller liknande föreligger, kan bolaget i så fall omedelbart säga upp avtalet till upphörande (4 å FAL). I det motsatta fallet — när den oriktiga uppgiften har lämnats i god tro — kan bolaget inte vidta någon åtgärd alls (5 å FAL).
För övriga fall innehåller FAL i 8 å den bestämmelsen, att bolaget utan oskäligt uppehåll skall meddela försäkringstagaren vilken ansvarsbefrielse bolaget gör anspråk på. Däremot upptar FAL, lika litet som KFL, några regler om hur själva avtalet skall behandlas för framtiden. I praktiken brukar bolagen emellertid alltid se till, att avtalsförhållandet även formellt anpassas till de vunna upplysning- arna. Om bolaget med kännedom om de riktiga förhållandena inte skulle ha meddelat någon försäkring alls, sägs försäkringen upp helt. Om försäkring skulle ha kunnat meddelas mot högre premie eller på andra villkor i övrigt, brukar avtalet ”skrivas om” i enlighet med prorataregeln; försäkringen anges i det nya avtalet gälla för det försäkringsbelopp som den avtalade premien räcker till, varjämte försäkringen förses med de eventuella förbehåll som bort införas från början. Däremot anses försäkringstagaren inte ha rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen med oförändrat försäkringsbe- lopp och höjd premie.
Det ligger i båda parters intresse att följderna av en överträdelse
av upplysningsplikten blir klarlagda så snart som möjligt; för försäkringstagaren är det viktigt både att han inte betalar premie för en försäkring som inte ger honom det skydd han tänkt sig och att han, när så är möjligt, får tillfälle att skaffa sig ett bättre skydd. Nuvarande praxis med ”omskrivning” av avtalet får anses innebära en både rimlig och lämplig lösning, som bör läggas till grund för en lagreglering av situationen. Härvid bör man ge vissa bestämmelser både om den fortsatta försäkringens utformning och om förfaran- det.
Om riktiga uppgifter från början skulle ha lett till helt avslag på ansökan, blir det naturligtvis inte tal om någon fortsatt försäkring. För övriga fall bör man lagfästa bolagens nuvarande praxis: försäkringstagaren skall ha rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som den avtalade premien räcker till och med de förbehåll som skulle införts om riktiga uppgifter hade lämnats från början. Inom denna ram får bolaget alltså inte ta hänsyn till de ytterligare försämringar av den försäkrades hälsotillstånd som kan ha inträtt efter tecknandet. — Naturligtvis är det ingenting som hindrar parterna att samtidigt avtala om andra ändringar av försäkringen.
Det kan vara tveksamt om rätten till fortsatt försäkring bör stå öppen också om försäkringstagaren eller den försäkrade har gjort sig skyldig till svek eller handlande i strid mot tro och heder. Så är inte fallet i dag, och försäkringsbolaget har i denna situation ett starkt intresse av att få avsluta hela avtalsförhållandet för gott. Vi har utgått från att man också för framtiden bör behålla denna ordning som huvudregel: oavsett vad en tillämpning av prorataregeln kunde leda till, skall försäkringen upphöra att gälla.
Som angavs i föregående avsnitt kan det emellertid uppkomma situationer, där det vid försäkringsfall skulle vara alltför strängt till och med vid svek eller handlande i strid mot tro och heder att låta hela försäkringsskyddet falla bort (se också specialmotiveringen till 4 kap. 2 å). Det kan också nämnas att ett tidigare svek mot försäkringsbolaget inte automatiskt skall leda till att bolaget får rätt att avslå en ansökan om ny försäkring (se specialmotiveringen till 3 kap. 1 å). En sådan omständighet är naturligtvis ett starkt stöd för en avvisande hållning från bolagets sida, men det kan förekomma fall där försäkring ändå bör meddelas. På motsvarande sätt kan det undantagsvis framstå som skäligt att försäkringstagaren får behålla åtminstone en del av sitt försäkringsskydd, trots att han har ertappats med svek. Så kan t.ex. vara fallet om den oriktiga uppgiften bara avsett ett förhållande av mindre betydelse för premiesättningen och den försäkrades hälsa under mellantiden har blivit starkt försämrad, så att han inte längre kan få ny försäkring; en situation som mycket väl kan föreligga när oriktigheten upptäcks i samband med att försäkringstagaren ansöker om premiebefrielse.
För sådana undantagssituationer föreslår vi en viss möjlighet till fortsatt försäkring, trots sveket (se 4 kap. 3 å lagförslaget och specialmotiveringen till den paragrafen).
Däremot saknas det anledning att för övriga fall, som omfattas av den principiella rätten att få försäkringen ändrad enligt proratare- geln, föreslå någon motsvarighet till den skälighetsregel som enligt det föregående skall gälla vid försäkringsfall. När försäkringsfall ännu inte har inträffat, torde det praktiskt taget aldrig föreligga tillräckligt starka sociala eller humanitära skäl för att avvika från de försäkringsmatematiska principerna, och det bör gå lättare att genomföra en uppgörelse om försäkringstagaren vet att proratare- geln gäller oinskränkt. Naturligtvis skall den för svekfallen avsedda specialregeln inte utformas på sådant sätt, att resultatet kan bli förmånligare för försäkringstagaren än om han hade lämnat den oriktiga uppgiften utan svikligt uppsåt; tvärtom skall försäkringsta- garen vid svek normalt inte ha rätt till fortsatt försäkring alls.
Försäkringens fortsatta utformning blir alltså i första hand ett ämne för förhandlingar mellan parterna. Lagens regler bör utformas så att de främjar sådana förhandlingar. Initiativet bör komma från försäkringsbolaget i form av en uppsägning av försäkringen, på sätt som skall beskrivas nedan.
Att det blir klarlagt att en oriktig uppgift föreligger och att avtalet på grund härav inte kan upprätthållas i sin ursprungliga form, behöver inte betyda att det också står klart exakt hur avtalet skall ändras eller om det skall hävas. Ofta krävs det ytterligare utredning innan det riktiga beslutet kan fattas, varvid bolaget är beroende av frivillig medverkan från försäkringstagarens sida. Bolagets uppsäg- ning måste därför i samtliga fall kunna få formen av en uppsägning till upphörande, varefter det får ankomma på försäkringstagaren att ta initiativ till fortsatt försäkring på nya villkor. För att det skall bli lättare för honom att utnyttja denna rätt, bör det krävas att bolaget i sin uppsägning gör honom uppmärksam på hans möjligheter. Man bör vidare bestämma en relativt lång uppsägningsfrist för försäk- ringstagaren att framställa sitt krav; vi föreslår en frist på tre månader. Om försäkringsfall skulle inträffa innan nytt avtal har träffats eller uppsägningsfristen har gått ut, gäller försäkringen med det skydd som följer av reglerna i 4 kap. 2 å, dvs. som regel med nedsättning enligt prorataregeln. Detaljerna skall behandlas i specialmotiveringen.
För att bolaget skall få säga upp försäkringen, måste det vara klarlagt att ett relevant brott mot upplysningsplikten föreligger; det räcker alltså inte med att en objektivt sett oriktig uppgift har konstaterats. Ofta krävs det kontakt mellan bolaget och försäkrings- tagaren för att reda ut frågan. Om parterna redan då skulle bli ense om hur försäkringen i fortsättningen skall vara utformad, finns det
naturligtvis ingen anledning för bolaget att därefter ändå vidta en formell uppsägning. Det är bara när enighet inte kan nås på enklare sätt, som bolaget behöver tillgripa denna utväg.
Bolagen skulle på detta vis alltid kunna säga upp försäkringen till upphörande vid brott mot upplysningsplikten. Det innebär dock inte att sådan uppsägning behöver bli den vanliga reaktionen från bolagens sida. Det finns skäl att anta att bolagen inte kommer att utnyttja denna möjlighet utan i stället kommer att säga upp försäkringen för ändring, om det är klart att försäkringstagaren har rätt till fortsatt försäkring och det också går att fastställa vilka villkor som bör gälla för den fortsatta försäkringen. Vill försäkringstagaren inte behålla försäkringen i denna form, får han utnyttja sin rätt enligt 3 kap. 3 å att själv säga upp försäkringen till omedelbart upphöran- de.
Också när oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks före försäkringsfallet, kan det givetvis få betydelse om bolaget har känt till det rätta förhållandet m.m. (jfr föregående avsnitt). Om bolaget inte skulle kunna åberopa de oriktiga uppgifterna vid försäkringsfall, kan bolaget inte heller säga upp försäkringen.
12.3 Undantag från försäkringen
Försäkringsbolaget har både enligt nu gällande rätt och enligt förslaget principiellt rätt att självt bestämma gränserna för det ansvar det skall ta på sig genom försäkringsavtalet, men som angetts inledningsvis i detta avsnitt bör en del inskränkningar göras. Under rubriken ”Undantag från försäkringen m.m.” föreslår vi ett par regler som inskränker bolagets tillgång till vissa typer av ansvarsbe- gränsningar, nämligen sådana som brukar kallas symtomklausuler och fareökningsbestämmelser (4 kap. 5-7 åå lagförslaget).
%mww—
12.3.1 Symtomklausuler m.m.
-;- _Qm sugna—...
. ..;- . nu
Sammanfattning: En symtomklausul är ett allmänt undantag från försäkringen, som avser sjukdomar som den försäkrade har redan när försäkringen tecknas men som inte bygger på
' ' wv'.
upplysningar om den försäkrades hälsa. Eftersom sådana villkor kan innebära ett kringgående av reglerna om upplys- ningsplikten, skall de få användas bara när det är påkallat av speciella omständigheter.
Med symtomklausuler menar man sådana försäkringsvillkor som innebär, att försäkringen inte omfattar följderna av sjukdom eller
lyte som den försäkrade hade när försäkringen tecknades och som då hade visat symtom. Undantaget kan ha denna generella utformning eller vara begränsat till att avse viss eller vissa angivna sjukdomar. Det kännetecknande är att undantaget inte är grundat på upplys- ningar som har inhämtats om den försäkrades hälsotillstånd; undantaget görs alltså oavsett om några uppgifter har inhämtats och oavsett vad eventuellt inhämtade uppgifter kan innehålla. Vi behandlar i detta sammanhang också vissa liknande undantag som inte kräver att sjukdomen skall ha visat symtom före tecknandet. Bestämmelser av den sistnämnda typen förekommer i Sverige, såvitt vi har kunnat finna, bara vid sjuk- och olycksfallsförsäkring för små barn. Symtomklausuler i egentlig bemärkelse förekommer däremot inom både kollektiv och individuell försäkring, dock inte inom individuell livförsäkring.
Undantag av de nu angivna slagen är utformade som rent objektiva begränsningar av försäkringsbolagets ansvar, men de avser samtidigt till stor del omständigheter som omfattas av upplysnings- plikten. Man kan alltså hävda att försäkringstagaren genom en symtomklausul berövas en del av det skydd som lagen avser att ge honom vid felaktiga uppgifter, t.ex. när han har handlat i god tro. Bolaget skulle komma i ett bättre läge genom att låta bli att fråga om sjukdomar och sjukdomssymtom av intresse och i stället göra ett allmänt undantag. En sådan ordning har också den nackdelen, att trots den till synes klara undantagsbestämmelsen försäkringsskyd- dets egentliga omfattning blir fastlagd först i samband med försäk- ringsfallet i stället för vid avtalet.
Särskilt betänkliga från den enskilde försäkringstagarens synpunkt är de nyss berörda undantag som inte kräver att sjukdomen skall ha visat symtom före tecknandet, eftersom inte ens försäkringstagaren själv då kan fastställa vilket konkret försäkringsskydd han har; han kan ju inte veta vilka dolda sjukdomar han bär på. Så långt ett undantag berör bara sjukdomar m.m. som inte visat några symtom före tecknandet, kan undantaget dock inte sägas ha något att göra med en möjlig försummelse av upplysningsplikten; försäkringstaga- ren har normalt inte kunnat lämna några uppgifter om sjukdomen av betydelse för riskbedömningen. Det är i högre grad än vid de egentliga symtomklausulerna fråga om en objektiv begränsning av ansvaret.
Villkoren för de ovan nämnda barnförsäkringarna innehåller dels ett undantag för sjukdomar m.m. som har visat symtom före tecknandet, dels ett undantag för sjukdomar m.m. som inte har visat symtom. I sistnämnda del innebär villkoret att försäkring som tecknas innan barnet fyllt fyra år inte omfattar följder av ”sjukdom, kroppsfel eller psykisk utvecklingsstörning, där symtomen visat sig först sedan försäkringen tecknats, om det är sannolikt att åkomman
funnits sedan födelsen eller har sitt ursprung från olycksfallsskada eller sjukdom som uppkommit under första levnadsmånaden eller att anlag till åkomman funnits vid födelsen”. Med ”anlag” avses bara sådana genetiskt betingade rubbningar som oberoende av levnads- sätt och miljö kommer att orsaka dödsfall, sjukdom eller handikapp. Undantaget tillämpas därför inte på t.ex. diabetes, astma och allergi, där det i regel måste tillkomma någon påverkan från levnadssätt och miljö för att sjukdomen skall manifesteras.
På grund av undantag som i sin tur görs från undantaget gäller försäkringen ändå för dolda sjukdomar, om antingen barnet före tecknandet har genomgått s.k. fyraårskontroll hos läkare utan att några symtom framkommit eller barnet hinner fylla åtta år innan symtomen visar sig. Ansvarsbegränsningen blir alltså aktuell om försäkringen tecknas före fyraårskontrollen och sjukdomen bryter ut före åtta års ålder.
Svenska arbetstagarorganisationen för vård av barn i hemmet (VAB) anförde i en skrift 1981 till konsumentombudsmannen klagomål över en tidigare lydelse av detta villkor. Ärendet överlämnades till försäkringsin- spektionen. I ett infordrat yttrande till inspektionen anförde Försäkrings- branschens Serviceaktiebolag (FSAB) bl.a. följande.
Enligt vad som kan utläsas från tillgänglig officiell statistik över antalet fall av nybeviljade vårdbidrag eller förtidspensioner/sjukbidrag är utan tvivel orsaken ofta från födelsen bestående sjukdom eller handikapp. Särskilt markant synes detta vara i den lägsta åldersklassen, dvs. upp till fyra års ålder. Skulle från födelsen bestående orsaker som är oupptäckta vid försäkringens tecknande (dvs. flertalet i den lägsta åldersklassen) medföra rätt till ersättning ur försäkringen, skulle premien enligt branschens bedömning bli så hög att försäkringen inte kunde bli säljbar. En försäkring med en sådan prohibitiv premienivå skulle inte få den önskvärda spridning- en, men kunde i stället — om den tillhandahölls — sannolikt komma att övervägande tecknas i de fall föräldrar av en eller annan anledning har skäl att misstänka att barnet har något oupptäckt, medfött fysiskt eller psykiskt handikapp. Ett sådant moturval skulle ytterligare pressa premienivån uppåt och därigenom medföra en helt oacceptabel situation, sett från försäkrings- , mässiga synpunkter. ?
Sedan försåkringsinspektionen förklarat att den inte fann villkorskon- ! struktionen oskälig, begärde VAB i en skrift till regeringen bl.a. en l omedelbar utredning om dessa frågor. Regeringen överlämnade skriften till '. oss.'
Frågan i vad mån tillgången till symtomklausuler och liknande undantag bör begränsas för gruppförsäkringens och ka-försäkringens del skall behandlas senare, i avsnitt 17.5 och 18.4. För den ; individuella försäkringens del finner vi det uppenbart, att man inte ' skulle kunna tillåta att klausuler av det berörda slaget fick en vidsträckt och regelbunden användning i syfte att undgå verkningar-
' Beslut vid regeringssammanträde den 25 mars 1982, dnr 3382 (ekonomidepartemen— tet).
na av reglerna om upplysningsplikten. De bevissvårigheter som nästan alltid uppkommer, när bolaget vill åberopa en sådan klausul, gör visserligen att det inte så ofta framstår som attraktivt för bolaget att låta en symtomklausul helt ersätta undersökningen av den försäkrades hälsa. Men det finns också möjligheten att bolaget kombinerar undantaget med inhämtande av begränsade upplysning- ar, och frågan är allmänt sett av sådan vikt att lagstiftaren inte kan gå förbi den.
Det finns situationer, där försäkringsbolaget har fullt legitima skäl för att vilja ställa upp ett sådant förbehåll. Ett sådant fall är när man inte alls eller bara med stora svårigheter kan inhämta upplysningar om den försäkrades hälsa. Som exempel kan nämnas att ett företag vill teckna liv- eller olycksfallsförsäkring för en medarbetare som redan avrest på en utrikes tj änsteresa. Sådant förbehåll kan också bli aktuellt i den mån deti övrigt anses förenligt med god försäkringssed att meddela försäkring på tredje mans liv utan hans kännedom och samtycke; ett exempel som nämnts i den norska diskussionen är att den som är berättigad till underhållsbidrag vill teckna försäkring på den bidragsskyldiges liv. Särskilt vid enkla och billiga försäkringar som säljs under speciella förhållanden kan det vidare vara försvar- bart om bolaget ställer upp en symtomklausul i stället för att inhämta upplysningar. Som exempel kan nämnas enkla reseförsäkringar, som säljs i en automat på en flygplats.
Det hittills sagda har i första hand tagit sikte på de egentliga symtomklausulerna, som alltså i viss utsträckning bör accepteras. Vad gäller sådana undantag som gäller oavsett om några symtom på sjukdomen ännu har visat sig när försäkringen tecknas, ter sig visserligen sådana villkor klart negativa ur den enskilde försäkrings- tagarens synvinkel. Åtminstone från teoretisk synpunkt torde det också saknas tvingande försäkringstekniska skäl att ställa upp sådana villkor; risken att den försäkrade bär på dolda anlag till en sjukdom kan kalkyleras och beaktas vid premiesättningen lika bra som risken att han senare drabbas av sjukdom eller olycksfall. Å andra sidan är som nyss framhållits undantaget av rent objektiv art och har inget att göra med upplysningsplikten. Det kan också framstå som inkonse- kvent att tillåta att risken för en sjukdom helt undantas, men förbjuda att den undantas endast när den föreligger före viss tidpunkt. En regel med detta innehåll skulle stämma mindre väl med vår inställning, att försäkringens sakliga omfattning i princip inte bör regleras i lagen.
Man kan inte heller bortse från risken för att försäkringsbolagen utan möjlighet till undantaget skulle anse sig av försäkringsmässiga skäl böra upphöra att meddela barnförsäkring av nuvarande typ, något som skulle vara olyckligt från konsumentsynpunkt. Som förut utvecklats (avsnitt 7.1), bör sociala behov som inte kan förenas med
försäkringsteknikens krav tillgodoses genom ett vidgat ansvarstagan- de från det allmännas sida, inte genom att försäkringsbolagen tvingas meddela ekonomiskt oacceptabla försäkringar. — Vidare får man räkna med att det i framtiden kan underlätta ett skydd vid vissa andra svårförsäkrade sjukdomsrisker, om bolaget har möjlighet att åtmin- stone till en början använda sig av klausuler av det diskuterade slaget när risken försäkras.
Vi har därför med någon tvekan funnit att villkor av denna typ inte bör förbjudas helt. Emellertid förutsätter vi att försåkringsinspektio- nen fortlöpande prövar om sådana undantag är befogade. Det är väl tänkbart att, när större erfarenheter vunnits av barnförsäkringen, det visar sig att undantaget kan mjukas upp eller tas bort helt utan mera allvarliga konsekvenser för premien. Som framgår av det föregående anser vi att dessa klausuler över huvud taget bör tillåtas bara i sällsynta undantagsfall. — Det kan också erinras om att villkoret i fråga i speciella fall kan underkännas med stöd av 36å avtalslagen, även om det allmänt sett framstår som godtagbart för den aktuella försäkringstypen.
De undantagsbestämmelser vi här diskuterar måste alltså behand- las olika beroende på i vilket sammanhang de förekommer. På motsvarande vis som i flera tidigare behandlade frågor har vi kommit fram till att det inte går att på ett tillfredsställande sätt i lagen detaljerat ange i vilka fall de olika villkoren får användas. Vi föreslår i stället att de skall vara tillåtna när det är ”påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet” (4 kap. 5 å lagförslaget); alltså även här en civilrättslig bestämmelse som skall få sitt närmare innehåll genom praxis, bl.a. försåkringsinspektionens bedömningar (jfr avsnitt 8.2 och 11.4 ovan). Den föreslagna lagtexten gör inte skillnad på symtomklausuler i egentlig bemärkelse och sådana villkor som inte kräver att symtom har visat sig. Det är emellertid självklart, att man måste vara betydligt mera restriktiv med att godta undantag av det senare slaget.
Såsom framgått ovan, kan ett i praktiken långvarigt försäkrings- förhållande formellt bestå av en tidsbegränsad försäkring som förnyas en eller flera gånger (avsnitt 11.2 och 11.3.2). I sådana fall är det naturligt att en symtomklausul bara får avse sjukdomar m.m. som den försäkrade hade när det första avtalet slöts. Man kan alltså inte godta en bestämmelse, som blir automatiskt tillämplig vid varje förnyelsetillfälle och tar undan alla då uppkomna sjukdomar från ansvarsområdet.
_För tydlighetens skull bör det än en gång påpekas att de regler vi nu behandlat bara avser undantag som inte är grundade på upplysningar om den försäkrades hälsa; om bolaget genom inhäm- tade uppgifter har fått veta att den försäkrade lider av en viss sjukdom och bolaget vill göra undantag för följderna av den
sjukdomen, kräver ett sådant förbehåll inte några ”särskilda omständigheter”. Självfallet kan bestämmelsen inte heller åberopas, när villkoren för olycksfallsförsäkring gör generellt undantag för olycksfall som orsakas av sjukdom, oavsett när den uppträder. Och på samma sätt som en sjukförsäkring kan vara begränsad till att avse viss eller vissa sjukdomar, kan den också helt ta undan viss eller vissa sjukdomar från ansvarsområdet (fast dessa möjligheter knappast torde utnyttjas i dagens svenska försäkringspraxis). I dessa fall föreligger det ingen konflikt med reglerna om upplysningsplikten, utan man befinner sig på det fält där bolaget fritt bestämmer sitt ansvarsområde.
12.3.2 Fareökningsbestämmelser
Sammanfattning: Om bolaget har gjort försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållan- den (yrke, bostadsort osv.), skall bolaget i varje premiekrav uppmana försäkringstagaren att anmäla ändringar i dessa förhållanden. Försummar försäkringstagaren det, får bolaget begränsa sitt ansvar med hänsyn till de ändrade förhållan-
dena.
När bolaget gör undantag från ansvaret för speciellt angivna verksamheter som t.ex. flygning eller boxning, skall det gälla en kausalitetsregel. Om det inte finns ett adekvat orsakssam- band mellan skadan och den undantagna verksamheten, skall försäkringstagaren ha ersättning trots att skadan inträffade medan han deltog i verksamheten.
I FAL finns bestämmelser om s.k. fareökning i 45-50 åå (skadeför- säkring), 99 å (livförsäkring) och 121 å (sjuk- och olycksfallsförsäk- ring). Vissa av skadeförsäkringsbestämmelserna gäller också för sjuk- och olycksfallsförsäkring. Bestämmelserna är i allt väsentligt tvingande. Varken lagtexten eller förarbetena upptar någon närmare bestämning av de faktiska förhållanden som kan utgöra fareökning enligt bestämmelserna.
Vid skadeförsäkring kan relevant fareökning bara avse ett förhål- lande som har antecknats i försäkringsbrevet eller som försäkrings- tagaren har uppgett vid tecknandet, och ökningen måste vara sådan som försäkringsbolaget inte kan anses ha tagit i beräkning. Vidare krävs för att förhållandet skall kunna åberopas, antingen att faran har ökats med försäkringshavarens vilja eller att den har ökats utan hans vilja och att han utan skälig anledning har underlåtit att meddela den till försäkringsbolaget. Vid sådan fareökning gäller, beroende på villkoren, antingen prorataregeln eller kausalitetsre-
geln, varjämte bolaget har rätt att säga upp försäkringen med 14 dagars varsel. Enligt 48 och 49 åå gäller undantag från fareöknings- bestämmelserna bl.a. om bolaget har fått kännedom om fareökning- en och ändå underlåtit att ge försäkringshavaren besked om vilken ansvarsfrihet som påkallas samt om försäkringshavaren ökat faran för att förekomma skada på person eller egendom.
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring (121 å) måste en relevant fareökning avse ett förhållande som ”i försäkringsbrevet angivits vara av betydelse för försäkringsgivaren”; det räcker sålunda inte med att försäkringstagaren uppgett förhållandet vid tecknandet. Vidare krävs det att den försäkrade har kännedom om ändringen; inte att den har tillkommit med hans vilja. Liksom vid skadeförsäk- ring gäller vid sjuk- och olycksfallsförsäkring antingen prorataregeln eller, efter avtal, kausalitetsregeln. Likaså gäller de ovan angivna bestämmelserna i 48 och 49 åå. Bolaget får inte säga upp försäkring- en. Vid livförsäkring (99 å) är regleringen mera kortfattad. Försäk- ringsavtalslagskommittén övervägde visserligen (SOU 1925:21 s. 195 f) om man borde genom tvingande bestämmelser inskrida mot obilliga fareökningsbestämmelser, så att t.ex. fareökning utan eller mot den försäkrades vilja skulle vara utan inverkan på ansvaret, eller så att ansvaret inte fick inskränkas utan tillämpning av vare sig prorata- eller kausalitetsregeln. Med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse och till att några missbruk inte yppats eller syntes vara att befara, ansågs emellertid några sådana regler inte behövli- ga.
Däremot är lagens krav på tydlighet och förutsebarhet stort vid livförsäkring. Den enda föreskriften är nämligen att bolaget får åberopa att faran ökats genom ändring av visst förhållande bara om det iförsäkringsbrevet har angetts, säväl att sådan ändring innefattar ökning av risken som ock vilken påföljd ändringen medför.
I fråga om vilka förändringar som i praktiken kunde utgöra relevant fareökning nämnde försäkringsavtalslagskommittén vid 99 å först att livförsäkringsavtalet måste utgå från den grundsatsen, att försäkringsgivaren principiellt är ansvarig för all fareökning, samt att det inte kan komma i fråga att anse hälsoförsämring som relevant fareökning. Endast mot vissa fareökande omständigheter, som deltagande i envig, i uppror eller i krig, resa till eller vistelse i hälsofarlig trakt, plågade bolagen skydda sig genom förbehåll i avtalet (SOU 1925:21 s. 195).
Vid 121 å angav kommittén inledningsvis, att man även vid sjuk- och olycksfallsförsäkring borde se bort från hälsoförsämring som fareökning. Annorlunda låg saken till om faran ökades genom ändring av uppgivet yrke, sysselsättning eller boningsort. Sådana ändringar måste enligt då gällande villkor omedelbart anmälas till försäkringsbolaget (s. 222).
I nu tillämpade villkor för individuell försäkring används inte begreppet fareökning. Undantag för flygning, krig, idrottsutövning, utlandsvistelse och atomkärnreaktioner förs ihop med bestämmelser om framkallande av försäkringsfallet under den gemensamma rubriken ”inskränkningar i försäkringens giltighet”. Såvitt vi har kunnat utröna, gör man inte heller sådana anteckningar i försäk- ringsbreven som enligt 99 och 121 åå FAL skulle vara nödvändiga om undantagen skulle anses avse fareökning. Ändring av den försäk- rades yrkesverksamhet tas upp under rubriken ”ändrade förhållan- den” (olycksfallsförsäkring).
Vid ändring av yrke gäller enligt villkoren en prorataregel. Försäkringstagaren skall anmäla ändringen till bolaget, men även om någon anmälan inte görs ändras försäkringen automatiskt i enlighet med prorataregeln från nästa premieförfallodag. Om ny försäkring inte skulle ha kunnat beviljas alls, träder försäkringen ur kraft; av misstag erlagd premie betalas tillbaka när förhållandet upptäcks.
Övriga undantag är antingen suspensionsregler, som innebär att försäkringen tillfälligt sätts ut kraft, eller kausalitetsregler, som innebär att försäkringen inte omfattar skador som är en följd av den undantagna risken.
Exempel på suspensionsregel är den individuella olycksfallsförsäk- ringens undantag för sport och idrott. Undantaget innebär att försäkringen ”inte gäller - - - under deltagande i” vissa uppräknade sporter. Exempel på kausalitetsregel är samma försäkrings undantag för atomkärnreaktion; försäkringen gäller inte skada ”som orsakats av kärnexplosion - - -”.
De allra flesta undantag från en försäkrings ansvarsområde kan sägas utgöra fareökningsbestämmelser i den bemärkelsen, att faran — och därmed bolagets ansvar — ökar om undantaget inte gäller. Vi har inte funnit det möjligt att på ett för lagtext tillräckligt klargörande sätt bestämma vad som är fareökning och vad som är sådana allmänna ansvarsbegränsningar, som det enligt vår grundläg- gande bedömning ankommer på bolaget sjålvt att bestämma om. Gränsdragningen är besvärlig och delvis omtvistad i litteraturen (jfr t.ex. Hellner s. 81 ff och 532 och Lyngsö s. 150 ff). Det kan ibland t.o.m. vara svårt att bestämma vad som är undantag från ett angivet eller underförstått ansvarsområde och vad som är positiva uppgifter om ansvarsområdet. (Jfr t.ex. ”Försäkringen gäller inte utanför Sverige” med ”Försäkringen omfattar skador som inträffar i Sveri- ge”.)
Vi använder därför inte begreppet fareökning i lagtexten. I stället föreslår vi i 4 kap. 6 och 7 åå konkreta regler om hur vissa typer av förbehåll skall vara utformade. Som framhålls i avsnitt 12.1 kan bestämmelserna få viss betydelse också utanför sitt omedelbara tillämpningsområde.
När premiens storlek är beroende av vilket yrke den försäkrade har, bör försäkringsbolaget kunna förbehålla sig rätt att ändra premien under försäkringstiden om den försäkrade byter yrke. Och om den försäkrade byter yrke utan att försäkringsbolaget får veta det, är den naturliga reaktionen — liksom enligt nuvarande villkor — nedsättning av ersättningen enligt prorataregeln.
Emellertid kan det uppenbarligen lätt hända, att försäkringstaga- ren inte tänker på att han bör anmäla en sådan förändring till försäkringsbolaget. Om villkoren då har den nuvarande utformning— en — nedsättningen görs automatiskt från nästa premieförfallodag — kan han utan att vara medveten om det komma att vara underför- säkrad under lång tid. Lagens regler bör därför utformas så att de ökar chanserna för att inträffade förändringar verkligen anmäls till bolaget och försäkringen även formellt anpassas till de nya förhål— landena. Vi föreslår att bolaget i varje premiekrav skall påminna försäkringstagaren om hans skyldighet att anmäla yrkesbyten. Först om försäkringstagaren försummar att efterkomma denna uppma- ning, skall bolaget få begränsa sitt ansvar. Såsom anmärktes i avsnitt 1222, bör denna ordning kunna gälla också när den försäkrade byter yrke efter ansökningstidpunkten men innan första premien betalas.
Nedsättningsregeln uttrycks i den föreslagna lagtexten (4 kap. 7 5) genom en hänvisning till 4 kap. 2 å andra och tredje styckena, som avser upplysningsplikten. Att det sålunda kommer att gälla samma lagtext för dessa två fall betyder emellertid inte att den prorataregel som skall tillämpas också måste vara densamma. Avsikten är att lagens regel skall konkretiseras i villkor och grunder, och denna konkretisering kan göras på något olika sätt i de båda fallen. — Vidare bör det observeras att villkor av denna typ kommer att falla under både den nu diskuterade bestämmelsen i 4 kap. och de tidigare behandlade reglerna i 3 kap. 4 och 5 åå (se avsnitt 11.5 ovan). Det närmare förhållandet mellan reglerna skall tas upp i specialrnotive- ringen till 4 kap. 7 å.
I det närmast föregående har vi — i enlighet med nuvarande villkorspraxis - talat bara om ändringar av den försäkrades yrke. Emellertid kan man inte utesluta att bolagen kan komma att införa premiesystem som är även på annat sätt differentierade efter den försäkrades levnadsförhållanden. Lagtexten bör ta hänsyn till möjligheten av en sådan utveckling. (Angående ett förekommande villkor om ”ändring av fritidssysselsättning”, se specialmotiveringen till 4 kap. 7 å.)
Andra typer av gränser för bolagets ansvar -— tidsmässiga eller geografiska begränsningar, undantag för flygning, krig osv. — är som redan framgått utformade så att ingen ersättning alls utgår om undantaget är tillämpligt (försäkringen ”gäller inte”). Här måste, av
skäl som angetts i det föregående, ansvaret för försäkringens utformning i allt väsentligt överlämnas till försäkringsbolagen själva och till granskningen från de myndigheters sida, som bevakar de enskilda försäkringstagarnas intressen. Vi föreslår dock en lagregel som i vissa fall skall mildra verkningarna av en suspensionsklausul (4 kap. 6 å). Sådana klausuler kan ibland vara otillbörligt stränga mot försäkringstagarna och leda till stötande resultat, när det är klart att det inte finns något orsakssammanhang mellan försäkringsfallet och den verksamhet som undantaget avser: den försäkrade blir under idrottsutövning överfallen och misshandlad av en ovän som råkar gå förbi platsen.
Man får anta att försäkringsbolagen ofta har valt formen av en suspensionsklausul just för att undgå bevis- och bedömningsfrågor om orsakssammanhanget. Detta måste man enligt vår mening också godta i fråga om sådana undantag som avser ett stort antal risker, kanske delvis okända och svåra att överblicka. Som exempel på sådana undantag kan man nämna främst geografiska och tidsmässiga begränsningar, men även sådana som deltagande i krig och vistelse i land där krig råder. När det däremot gäller undantag som avser bara någon eller några få lätt definierbara risker, som t.ex. undantag för militärflygning eller kapplöpning till häst, bör det gälla en kausali- tetsregel; full ersättning skall alltså utgå om inte skadan eller skadans omfattning sammanhänger med den undantagna verksamheten. Till skillnad från FAL har vi inte velat medge att försäkringsbola- get lägger bevisbördan i fråga om orsakssambandet på försäkrings- l tagaren. Vi har inte funnit anledning att generellt gynna någon av l parterna i detta avseende, utan frågan får lösas enligt vanliga regler om bevisbörda och beviskrav alltefter förhållandena i det enskilda i fallet. Åtminstone i vissa situationer kan det vara naturligt att ' tillämpa den s.k. överviktsprincipen (jfr NJA 1986 s. 3 med ! hänvisningar). ' Slutligen bör det, liksom enligt nu gällande rätt, inte vara möjligt ' att anse försämring av den försäkrades hälsa som en ansvarsbefrian- l de fareökning. Detta bör uttryckligen framgå av lagen (4 kap. 7å , andra stycket). Att hälsoförsämring inte heller får leda till uppsäg- ning från bolagets sida, har behandlats i avsnitt 11.5.3 ovan. Däremot har vi inte funnit skäl att föreslå någon särskild regel om bolagets rätt att säga upp försäkringen när risken för försäkringsfall ökar av annan anledning. Denna fråga får anses uttömmande behandlad i förslagets 3 kap. 4 å (jfr avsnitt 11.5 ovan). Vi utgår från att tillsynsmyndigheten och domstolarna skulle inta en mycket restriktiv hållning till uppsägningsförbehåll av denna art.
12.4 Framkallande av försäkringsfallet
Reglerna om framkallande av försäkringsfallet hör till dem som särskilt berörs i direktiven, varvid det framhålls att det kan finnas skäl att förstärka skyddet för försäkringstagaren. Dessa frågor har dock större betydelse på sakförsäkringens område. — På personför- säkringssidan gestaltar sig problemen något olika, beroende på vilken typ av försäkring det gäller. De bestämmelser vi föreslår har till största delen samlats i 4 kap. 8 och 9 åå lagförslaget.
12.4.1 Livförsäkring
Sammanfattning: Med den ändringen att karenstiden förkortas till ett år vill vi i stort sett behålla regeln i 100 & FAL om när den försäkrade begår självmord. Om vid försäkring på tredje mans liv försäkringstagaren framkallar försäkringsfallet (= dödar den försäkrade), skall bolaget som regel svara fullt ut.
Inom livförsäkringen är det på detta område reglerna om självmord som har störst intresse. Självmord hör till de risker som normalt täcks av försäkringen. Undantag gäller bara för självmord som står i mer eller mindre direkt samband med försäkringens tillkomst. Enligt 100 & FAL är försäkringsbolaget fritt från ansvar om den på vars liv en försäkring för dödsfall tagits berövat sig livet innan tre år förflutit från det försäkringen togs eller senast återupplivades, såvida det inte måste antas att försäkringen tagits eller återupplivats utan tanke på självmordet och att handlingen skulle ha företagits även om försäkringen ej varit för handen. Regeln är dispositiv. Försäkrings- villkoren för livförsäkring återger dock med obetydliga modifikatio- ner lagens regel.
Vi anser det angeläget att livförsäkring liksom nu täcker en så viktig dödsorsak som självmord, när samband saknas mellan försäkringen och självmordet. Beträffande regelns närmare utform- ning har vi fäst väsentlig vikt vid vissa upplysningar angående självmordsfrågor som inhämtats från psykiatrisk expertis.1 Bl.a. underströks det där, att det är mycket sällsynt att någon begår självmord i full psykisk balans för att hjälpa upp sina anhörigas ekonomi. I många fall ligger psykisk sjukdom bakom självmordet; särskilt stor självmordsbenägenhet föreligger vid s.k. endogena psykiska sjukdomar — egentligen somatiska sjukdomar, föranledda av biokemiska rubbningari kroppen — vilka kan drabba en person på
1 Uppgifterna inhämtade bl.a. vid en av kommittén anordnad hearing med docenten Ruth Ettlinger och bitr. överläkaren Börje Wistedt.
mycket kort tid. Över huvud taget är det svårt för normala personer att under en längre period hålla fast vid en självmordsplan. Det framhölls emellertid också att regler som gjorde det möjligt att mycket snabbt få försäkringstäckning vid självmord skulle kunna ha en ogynnsam verkan: vetskapen om försäkringsmöjligheten kunde medverka till att en psykiskt instabil person genomförde en självmordsplan, som kunnat förflyktigas om tiden fått gå något. — I stort sett överensstämmande synpunkter har framförts på sakkunnigt håll i Norge.2 Det kan också nämnas att i praxis bolagen sällan lär vägra att utge ersättning även om självmord kan konstateras.3 Enligt vår mening är det motiverat både av de här berörda förhållandena och av humanitära skäl att något mildra den nuvaran- de självmordsregeln. En tid av ett år från försäkringens tecknande bör vara tillräcklig för att utesluta fall där självmordet ingår som ett led i en plan att förbättra den efterlevande familjens ekonomiska ställning. Den föreslagna regeln blir absolut i den bemärkelsen att den såsom speciallagstiftning gäller framför t.ex. avtalslagens regler om ogiltighet av avtal; även om bolaget i något extremt fall skulle kunna visa att försäkringen ingått i en på förhand uppgjord självmordsplan, kan bolaget inte vägra ersättning vid självmord efter ettårsfristens utgång.
Och även vid självmordsfall inom ettårstiden bör försäkringen gälla, ifall de efterlevande kan göra antagligt, att försäkringen togs utan tanke på självmord; att som nu fordra utredning också om att handlingen skulle ha företagits även om försäkringen inte hade funnits, synes dels vara alltför strängt, dels kunna leda till stötande tvister om den egentliga orsaken till självmordet. På denna punkt har vi nått enighet med den norska kommittén, medan man på finländsk sida inte föreslår något undantag för självmord utan samband med
' försäkringen.
Att likställa återupplivning av försäkringen med nytecknande på sätt som nu sker i 100 & FAL anser vi inte tillräckligt motiverat. Läget är ju i allmänhet ett annat, när försäkringstagaren har en försäkring som han av någon orsak försummat att betala men nu åter vill sätta i kraft, än när han tar en ny livförsäkring. I varje fall om man — som vi
| föreslår — sätter den lagstadgade återuppplivningsfristen så kort som till sex månader (se avsnitt 13.3), är det inte på samma sätt naturligt att av en återupplivning dra slutsatsen, att försäkringstagaren siktat på att utnyttja försäkringen. I många fall har försäkringstagaren hela tiden varit inställd på att behålla försäkringen; det är alltså bara fråga om ett betalningsdröjsmål på grund av dålig ekonomi eller dåliga
2 Ett yttrande i mars 1978 till den norska kommittén av professor dr. med. Nils Rettersta'.
3 Jfr Alvzrson i NFT 1970 s. 14.
betalningsrutiner, som inte bör leda till att det tidigare skyddet faller bort. Och ännu mindre bör man räkna med att en ny karenstid skall börja löpa varje gång en tidsbegränsad försäkring förnyas; bara självmord inom ett år från det första avtalet bör kunna befria bolaget från ansvar.
Ytterligare har vi för livförsäkringens del funnit det självklart, att oaktsamt framkallande av försäkringsfallet inte skall ha någon inverkan på bolagets ansvar. FAL:s bestämmelse härom (18 &) är visserligen dispositiv, men några avvikande villkor förekommer inte. Frågan om eget framkallande av sjukdom m.m. som kan leda till premiebefrielse behandlar vi i nästa avsnitt. Där behandlar vi också frågan om hur självmordsförsök skall bedömas.
Som skall framgå av följande avsnitt, föreslår vi för sjukförsäk- ringen en särskild undantagsregel — delvis motsvarande 19 5 första stycket FAL — om när den försäkrade har handlat under inflytande av sinnessjukdom eller liknande eller var under femton år. Till skillnad från vad som föreslås i det finländska förslaget, har vi inte funnit det lämpligt att låta den regeln gälla också för livförsäkring. Försäkringsbolagen har tidigare haft liknande bestämmelser i sina villkor: man påtog sig ansvar om den försäkrade vid självmordet varit ”otillräknelig” eller liknande. Bolagen fann sig emellertid tvungna att stryka detta villkor, sedan det visat sig att de efterlevande praktiskt taget alltid kunde förete läkarintyg om att så varit fallet. Det är också tänkbart att kännedom om denna möjlighet skulle kunna få sådan ogynnsam inverkan på psykiskt instabila personer som den psykiatriska expertisen varnat för (se ovan). — Detta hindrar inte att försäkringsbolaget vid djupgående psykiska abnor- miteter, som allvarligt påverkar den sjukes verklighetsuppfattning, kan bli ansvarigt för självmord under det första året efter tecknandet; i sådana fall — liksom när det gäller barn under femton år —— saknas ofta det samband mellan försäkringen och självmordet som kan befria bolaget från ansvar.
Det hittills sagda har avsett den försäkrades framkallande av försäkringsfallet och närmast tagit sikte på det fallet att försäkrings- tagaren och den försäkrade är samma person, dvs. försäkringen gäller på eget liv. Delvis andra frågor uppstår om försäkringen har tecknats på annans liv. Om vid sådan försäkring den försäkrade begår självmord föreslår vi visserligen att samma regel skall gälla som vid försäkring på eget liv, men det är uppenbart att man i sådana fall endast sällan kan finna det avsedda sambandet mellan försäkringen och självmordet. Någon gång kan i stället reglerna om brott mot upplysningsplikten bli aktuella: bolaget har t.ex. ställt frågor om vård för psykiska eller nervösa besvär, vilka besvarats oriktigt.
En helt annan situation föreligger om det är försäkringstagaren som framkallar försäkringsfallet, dvs. dödar den försäkrade. Natur-
ligtvis skall försäkringstagaren själv då inte ha någon rätt till försäkringsbelopp, och man kunde göra gällande att försäkringsbo- laget — när det är just den andra parten i försäkringsavtalet som framkallar försäkringsfallet — skall vara helt fritt från ansvar. Vi vill emellertid inte föreslå en sådan regel. Från andra synpunkter kan det vara mycket angeläget att försäkringsbeloppet utgår och då tillfaller den försäkrades efterlevande; man kan i situationen inte bortse från livförsäkringens sociala betydelse. Ofta kan det också ha varit tillfälligheter som gjort att inte den försäkrade själv kommit att stå som försäkringstagare, och en regel om ansvarsfrihet för bolaget skulle bl.a. av detta skäl ge slumpartade resultat. — Det är dock tänkbart att regeln om svek och handlande i strid mot tro och hederi samband med avtalets ingående (4 kap. 2 5 första stycket lagförsla- get) någon gång kan gripa in och göra bolaget fritt från ansvar, nämligen om försäkringstagaren redan när han tecknade försäkring- en hade för avsikt att döda den försäkrade och få ut försäkringsbe- loppet.
Vi föreslår i 6 kap. 15 & lagförslaget särskilda regler om fördelning av försäkringsbeloppet, när detta enligt det ovanstående inte skall tillfalla försäkringstagaren. Reglerna behandlar också det fallet, att en förmånstagare framkallar försäkringsfall.
12.4.2 Sjukförsäkring
Sammanfattning: Om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäkringsfallet, skall bolaget vara fritt från ansvar. Om försäkringsfallet framkallas genom grov vårdslöshet — inbegri-
pet självmordsförsök — skall ersättningen kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning. Full ersättning skall alltid utgå om den försäkrade var under femton år eller handlade under inflytande av sinnessjukdom.
När det gäller den försäkrades framkallande av försäkringsfallet, bör man ha delvis andra regler för sjukförsäkring än för livförsäkring; vad vi i fortsättningen föreslår i fråga om sjukförsäkring gäller delvis också för olycksfallsförsäkring.
Om en försäkrad uppsåtligen drar på sig sjukdom, kan det vara närliggande att han gör det just i syfte att få ut ersättning från försäkringen. Men även om han har något annat syfte, bör bolaget i dessa fall vara fritt från ansvar; att uppsåtsfallen undantas är den naturliga huvudregeln inom all försäkring, och det finns inte skäl att göra avsteg från den här. Detta bör gälla också vid premiebefrielse- försäkring, om den försäkrade uppsåtligen drar på sig arbetsoförmå- ga; som tidigare framhållits är premiebefrie[seförsäkring till sin natur
en sjukförsäkring, även när den ingår i och tekniskt behandlas som livförsäkring.
Som nämns i föregående avsnitt, skall oaktsamt framkallande av försäkringsfallet vid livförsäkring inte ha någon inverkan på bolagets ansvar ens om oaktsamheten är grov. Det kan vara tveksamt hur man skall ställa sig till den frågan vid sjukförsäkring. Här kan hänvisas till att 32 & KFL ger en möjlighet till nedsättning av försäkringsersätt- ningen efter en skälighetsbedömning i sådana fall, bl.a. vid vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Enligt 12 % trafikskadelagen — liksom inom skadeståndsrätten — medför också grovt medvållande av den skadelidande normalt en jämkning av ersättningen för personskada. Visserligen kan humanitära skäl synas väga särskilt tungt i situationer, där den försäkrade oaktsamt har vållat sin egen personskada. De preventionshänsyn som spelat en stor roll för KFL:s regel får betydligt mindre betydelse vid personförsäkring; den försäkrade har normalt tillräcklig anledning att undvika personska- dor oavsett vad konsekvensen blir för försäkringsersättningens del. Å andra sidan kan det förekomma sjukdomsfall, där den försäkrades handlande synbarligen står på gränsen till uppsåt och där det närmast vore stötande att låta full ersättning utgå, t.ex. i vissa fall av drogmissbruk. — Vi har kommit fram till att en skälighetsregel av KFL:s typ är motiverad också i personförsäkringslagen, men vi utgår från att bedömningen skall vara betydligt tolerantare mot den försäkrade än när det gäller försäkring av egendom. I motsats till de nuvarande reglerna i 18-20 åå FAL bör bestämmelserna i personför- säkringslagen göras tvingande. Oaktsamhet som inte är grov bör inte i något fall kunna inverka på ansvaret.
Framkallande av försäkringsfall är ett av de relativt få områden där vi föreslår olika regler för å ena sidan livförsäkring och å andra sidan sjuk- och olycksfallsförsäkring och där det därför uppkommer i särskilda frågor om behandlingen av olika sammansatta försäkring- | ar. Ett exempel på sådan försäkring, där det kan bli aktuellt med en särbehandling av olika moment i försäkringen, är den s.k. barn- och | ungdomsförsäkringen, som innehåller moment av liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. (Se om en likartad fråga rörande denna | försäkring i avsnitt 19.3.4 nedan.) Ett praktiskt fall från gruppför- * säkringens område är grupplivförsäkring med s.k. förtidskapital, ' dvs. rätt att få ut en viss procent av försäkringsbeloppet vid ,1 invaliditet eller liknande under försäkringstiden. Såvitt gäller rätten ; till förtidskapital är det sakligt sett fråga om sjuk- och olycksfallsför- ! säkring, och förtidskapitalet kan därför jämkas efter skälighet om skadan har framkallats genom grov vårdslöshet. Om ett sådant handlande från den försäkrades sida leder till döden, måste däremot full ersättning utges. — Ett annat exempel kan vara en kombinerad försäkring för ålderslivränta och invaliditetslivränta.
Beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring förekommer i 124 & FAL en bestämmelse om ansvarsfrihet för försäkringsbolaget då den försäkrade underlåter att efter förmåga vidta åtgärder för att avvärja eller begränsa skada; påföljden förutsätter bl.a. uppsåt eller grov vårdslöshet från den försäkrades sida, och vidare fritas bolaget från ansvar bara i den mån underlåtenheten kan anses ha betydelse för skadans inträde eller omfattning. Bestämmelsen avser både fall då säkerhetsföreskrift åsidosatts och fall där den försäkrade får anses ha en allmän räddningsplikt enligt avtalet, t.ex. då det gäller att uppsöka läkare efter olycksfall eller vid sjukdom. Några säkerhets- föreskrifter i egentlig mening lär för närvarande inte förekomma vid personförsäkring. Däremot innehåller villkoren ibland bestämmel- ser om att den som är sjuk skall stå under läkarvård m.m., för att vara berättigad till ersättning.
Det förefaller överflödigt att ge särskilda bestämmelser om de slag av förpliktelser som 124å behandlar. I stället bör den allmänna regeln om framkallande av försäkringsfall vid dessa försäkringstyper utformas så, att den täcker också sådan underlåtenhet som nu berörts. Resultatet blir att, även om den försäkrade har brutit mot en i villkoren intagen föreskrift, ersättningen kan sättas ned bara om han därmed uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat en inträffad skada; det är alltså inte tillräckligt att han hade uppsåt att bryta mot föreskriften. Dessutom skall en skälighetsbedömning av nedsättningens storlek ske även i denna situation, om inte själva framkallandet var uppsåtligt.
Vidare förekommer i sjukförsäkringsvillkoren ofta undantagsbe- stämmelser, enligt vilka försäkringen inte ger rätt till ersättning vid arbetsoförmåga som beror på missbruk av alkohol, narkotika m.m. Till skillnad från vad som är fallet vid olycksfallsförsäkring — se nästa avsnitt — vållar dessa villkor inte några lagtekniska problem. De får ses som tillåtna undantag för vissa typer av sjukdom.
Såsom redan antytts, föreslår vi ett par regler — i stort sett motsvarande 195 FAL — som begränsar bolagets möjligheter att åberopa uppsåtligt eller oaktsamt framkallande av försäkringsfallet. Den ena regeln tar sikte på det fallet att den försäkrade har befunnit sig i en sådan nödliknande situation, att hans handlande framstår som försvarligt. I sådana fall är det inte rimligt att beröva den försäkrade ersättningen även om riskerna är så påtagliga att man åtminstone kan tala om grov oaktsamhet. Så bör t.ex. den som blir brännskadad, när han rusar in i ett brinnande hus för att rädda ett instängt barn, ha ersättning från sin sjukförsäkring. Denna regel har tagits in i 4 kap. 10 & lagförslaget.
Den andra regeln avser den som är under femton år eller som har handlat under inflytande av sinnessjukdom eller liknande. Dessa kategorier skall enligt förslaget -— liksom enligt FAL — få ersättning
från sin sjukförsäkring även om de framkallat försäkringsfallet själva (se 4 kap. 8 och 9 åå). I fråga om åldersgränsen har vi valt att följa 19 å FAL i stället för 33 å KFL, som har gränsen tolv år; ersättningskravet framstår som särskilt angeläget när det gäller personskada på barn och ungdom, och som ovan framhållits gör sig inte preventionssynpunkter gällande på samma sätt här som vid skadeförsäkring.
En särskild fråga är, hur man skall bedöma det fallet att den försäkrade blir sjuk eller annars arbetsoförmögen som följd av ett självmordsförsök. Den norska kommittén föreslår att såvitt gäller livförsäkring ett självmordsförsök skall behandlas på samma sätt som ett fullbordat självmord. Förslaget innebär att ett självmordsförsök kan leda till premiebefrielse och rätt till invaliditetsränta, om försäkringen omfattar sådant moment.
Det synes mindre träffande att anse ett sjukdomstillstånd, som är resultatet av ett självmordsförsök, ha vållats uppsåtligen. Vid allvarligt menade självmordsförsök är det inte naturligt att betrakta ett fortsatt liv i sjukdom som omfattat av ett uppsåt i vanlig mening — inte ens av ett s.k. eventuellt uppsåt. Situationen avviker påtagligt från fall där uppsåtsregeln annars tillämpas. Samtidigt talar vägande sociala och humanitära skäl för en regel liknande den norska. Efter någon tvekan har vi kommit fram till att man rimligen bör tillämpa den nyss berörda regeln om grovt oaktsamt framkallande av försäkringsfallet i dessa lägen. Genom den skälighetsbedömning vi föreslår kan man då komma fram till resultat som framstår som tillfredsställande med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vi återkommer till frågan i specialmotiveringen.
Vad som i föregående avsnitt sades om situationen när försäkrings- tagaren framkallar försäkringsfall vid försäkring på tredje mans liv, bör på motsvarande sätt gälla också vid sjukförsäkring. Försäkrings- tagarens handlande bör i princip inte gå ut över den försäkrade. Om t.ex. en förälder har tecknat en sjukförsäkring för sitt barn och ; senare i något sammanhang misshandlar barnet så att det drabbas av sjukdom, bör barnet inte gå miste om sin försäkringsersättning bara därför att det råkade vara försäkringstagaren som vållade sjukdo- men. I praktiken är det för övrigt ovanligt att sjuk- och olycksfalls- försäkringar tecknas på tredje mans hälsa; även när det gäller små barn brukar den försäkrade göras till försäkringstagare.
12.4.3 Olycksfallsförsäkring
Sammanfattning: I fråga om försäkringsfall som framkallats av oaktsamhet föreslår vi samma regler för olycksfallsförsäkring som för sjukförsäkring. När det gäller uppsåtligt framkallade skador godtar vi den nuvarande utformningen av olycksfalls- försäkringen, som innebär att sådana skador alltid faller utanför försäkringen. Utan att föreslå någon lagstiftning rekommenderar vi dock försäkringsbolagen att införa vissa lindringar för barn och psykiskt sjuka personer.
Vad som i det föregående sagts om oaktsamt framkallande av försäkringsfall och om situationen när försäkringstagaren vid försäk- ring på tredje mans liv eller hälsa skadar den försäkrade, gäller också för olycksfallsförsäkringen. När det gäller skador som den försäk- rade uppsåtligen vållar sig själv — och i ett par andra, mera speciella frågor — kompliceras däremot resonemangen för olycksfallsförsäk- ringens del av denna försäkrings allmänna utformning, främst den teknik som i villkoren används för den grundläggande bestämningen av bolagets ansvarsområde.
Vid livförsäkring för dödsfall utgör ett dödsfall praktiskt taget alltid försäkringsfall. På liknande sätt utgör vid sjukförsäkring de allra flesta tillstånd av sjukdom/arbetsoförmåga försäkringsfall. Om försäkringstagaren själv har framkallat försäkringsfallet, kan enligt vårt förslag — liksom för närvarande — försäkringsbolaget beroende på omständigheterna vara fullt ansvarigt eller helt eller delvis fritt från ansvar.
Olycksfallsförsäkringen följer inte detta mönster. Man skulle med viss tillspetsning kunna säga att, medan det viktiga vid liv- och sjukförsäkring är vilken effekt en viss händelse har fått för den försäkrade (död, sjukdom osv.), uppmärksamheten vid olycksfalls- försäkring är koncentrerad på vilken typ av händelse som framkallat effekten.
Olycksfallsförsäkringen omfattar som utgångspunkt bara ”olycks- fallsskada”. Sådan beskrivs i villkoren under rubriken ”begreppsför- klaringar” eller liknande som en ”kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall)”. En skada som den försäkrade drar på sig frivilligt utgör alltså enligt dessa villkor över huvud taget inte något försäkringsfall.
Denna uppfattning av olycksfallsbegreppet är fast rotad inom försäkringsbranschen och torde också stämma väl med allmänt språkbruk. Resultatet av att försäkringen konstrueras på detta sätt — att ingen ersättning utgår för skador som den försäkrade uppsåtligen vållar sig själv — stämmer vidare i sak med den tidigare angivna
huvudprincipen, att bolaget skall vara fritt från ansvar för uppsåtligt vållade skador. Från dessa synpunkter uppkommer alltså inte några problem.
Konstruktionen leder emellertid också till att man inte fullt ut kan tillämpa regeln i 19å första stycket FAL om försäkringsfall som framkallas av den som är under femton år eller i sådant sinnestill- stånd som avses i BrB 33:2. Regeln kan visserligen tillämpas vid av oaktsamhet framkallade skador men inte när framkallandet skett uppsåtligen; regeln gäller nämligen bara framkallande av försäk- ringsfall, och vid olycksfallsförsäkring är en skada som den försäk- rade ådrar sig uppsåtligen som sagt inte något försäkringsfall. Denna konsekvens framstår inte som helt tillfredsställande. Visserligen är det kanske inte i dessa situationer fullt naturligt språkbruk att säga att den försäkrade har drabbats av ett olycksfall. Men samtidigt är det klart att ersättningsbehovet kan vara mycket angeläget i sådana fall, och det kunde med hänsyn härtill vara närliggande att försäkringsbolagen ansvarade för sådana skador. Vi tror inte att antalet fall i praktiken är så stort att ett utvidgat ansvar skulle kunna ha någon betydelse för försäkringens ekonomi, och några preven- tionssynpunkter torde knappast kunna göra sig gällande.
Vi har emellertid funnit att vi bör avstå från att föreslå lagstiftning i denna fråga. Några egentliga invändningar synes inte ha framförts mot det olycksfallsbegrepp som enligt det sagda är fast rotat i praxis. För det helt övervägande antalet fall finns det inte någon anledning att kritisera den nuvarande konstruktionen. En lagreglering som ålade olycksfallsförsäkringsgivarna ansvar för uppsåtligt framkallade skador hos barn och psykiskt sjuka kunde visserligen vara sakligt tilltalande men skulle samtidigt innebära en relativt djupgående ändring av försäkringens karaktär och ett ingrepp i bolagens principiella frihet att själva bestämma försäkringens grundläggande omfattningsområde. Sådana regler skulle tekniskt bli relativt kom- _ plicerade och falla utanför den ram, inom vilken lagstiftningen enligt , vår allmänna inställning bör hålla sig. Det bör vara tillräckligt att vi på detta sätt har riktat bolagens och försåkringsinspektionens . uppmärksamhet på de olägenheter som är förenade med den ? nuvarande ordningen. 1
De regler vi föreslår innebär alltså att skador som den försäkrade ådrar sig uppsåtligen även i fortsättningen skall kunna helt undantas från olycksfallsförsäkring. (En annan sak är att frågor om vad som är frivilligt respektive ofrivilligt framkallad skada kan få en speciell [ karaktär just när det är fråga om barn eller psykiskt sjuka personer.) I Eftersom den särskilda sj älvmordsregel vi föreslår i 4 kap. 8 å andra i stycket är begränsad till att avse livförsäkring, kommer bolaget att vara fritt från ansvar även för självmord vid olycksfallsförsäkring — en naturlig ordning eftersom olycksfallsförsäkringen inte på samma
346 Allmänmotivering till 4 kap. SOU 1986:56 1 l l !
sätt som livförsäkringen är inriktad på att trygga efterlevandes försörjning.
Däremot skall givetvis reglerna om oaktsamt framkallande av försäkringsfall gälla också för olycksfallsförsäkringen, och härvid blir även undantaget för barn och psykiskt sjuka tillämpligt.
Den norska kommittén har i denna del valt en annan lösning. Ståndpunkten innebär att man delvis överger det nuvarande olycksfallsbegreppet: frågan i vad mån medverkan till egen skada kan leda till ansvarsfrihet för bolaget regleras för samtliga försäkringsformer uttömmande i lagen (se NOU 1983: 56 s. 83).
Som inledningsvis nämnts beskrivs alltså olycksfallsskada i försäk- ringsvillkoren som en ”kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse”. I fortsättningen av villko- ret anges emellertid bl.a. också att med olycksfallsskada ”avses dock inte - - - skada där det får antas att den skadevållande händelsen orsakats av att den försäkrade var sinnessjuk eller var påverkad av alkohol - - - eller narkotiska medel”. Dessa ytterligare begränsningar av olycksfalls— eller olycksfallsskadebegreppet ger upphov till en del särskilda frågor.
Villkoren lär i denna del strida mot det vanliga språkbruket. Den som t.ex. i spritpåverkat tillstånd faller nedför en trappa och skadar sig eller som i förvirring orsakad av sinnessjukdom blir skadad i trafiken, torde enligt de flestas mening vara att anse som skadad genom ett olycksfall. Det förefaller naturligare att se bestämmelser- na som undantag från det tidigare angivna ansvarsområdet än som en del av den grundläggande bestämningen, även om denna skillnad inte behöver ha någon avgörande betydelse.
Sakligt sett framstår det som klart att man inte kan godta villkorsbestämmelserna om påverkan av alkohol, narkotika m.m. som objektiva begränsningar av ansvaret (jfr avsnitt 12.4.2 om motsvarande villkor vid sjukförsäkring). Sådana fall bör bedömas enligt reglerna om framkallande av försäkringsfallet; den försäkrade har — beroende på påverkansgraden och omständigheterna i övrigt — framkallat försäkringsfallet genom större eller mindre grad av vårdslöshet. Någon särskild bestämmelse om detta i lagtexten behövs inte.
Undantaget för skador som orsakas av sinnessjukdom kan sägas ingå som ett led i olycksfallsförsäkringens allmänna avgränsning mot sjukdomsfall. Det kan emellertid också anföras goda skäl för en ordning utan detta undantag: det framstår som både naturligt och angeläget att försäkringen Omfattar sådana typiska olyckor som trafikolyckor, fall från höjder, explosioner och liknande, även om sinnessjukdom på den Skadelidandes sida har haft avgörande betydelse för händelseförloppet. I praxis är det också åtminstone
något bolag som — trots villkorens utformning — betalar även när sinnessjukdom medverkat till skadan, om denna bara inte har framkallats uppsåtligen. Det brukar visserligen ibland hävdas att ett borttagande av undantaget skulle kunna leda till moturval och stora premiehöjningar, men vi har inte blivit övertygade om att det finns någon grund för sådana farhågor (jfr Alvarson, SFÅ 1971 s. 577). Det bör för övrigt beaktas att undantaget — såsom framgått ovan — åtminstone för närvarande inte har någon självständig betydelse när den som är psykiskt sjuk uppsåtligen skadar sig själv.
Vi lägger inte fram något förslag till lagstiftning heller i denna fråga. Skälen är desamma som vi ovan angav för att inte genom lagstiftning göra det allmänna undantaget för barn och psykiskt sjuka tillämpligt på olycksfallsförsäkringen. Vi förutsätter emellertid att bolagen allvarligt överväger en ändring av villkoren på denna punkt.
13. Premien
Allmänmotivering till 5 kap.
13.1 Premiebetalning och premiedröjsmål
Sammanfattning: Vi föreslår samma regler om premiekrav och betalningsfrister som enligt KFL.
Försäkringstagarens huvudförpliktelse enligt avtalet är att betala premien, och underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet är den viktigaste formen av kontraktsbrott från hans sida. Det är därför naturligt att personförsäkringslagen ganska ingående reglerar dessa frågor. Däremot är det — med lagförslagets allmänna uppläggning — närmast självklart att lagen inte skall uppta några regler om premiens storlek. Vi behandlar här nedan i tur och ordning frågorna om när premiebetalningen skall ske resp. relevant dröjsmål anses föreligga (detta avsnitt), påföljderna av relevant dröjsmål (avsnitt 13.2), återupplivning (avsnitt 13.3) samt underrättelse om premiedröjsmål till andra än försäkringstagaren (avsnitt 13.4).
FAL har bestämmelser om premien i 12-17 åå. Första premie skall erläggas ”utan uppskov”, senare premie på premieperiodens första dag. Försäkringsbolaget får inte åberopa att första premien inte har betalats ”med mindre dröjsmål med premiens erläggande ägt rum”, och vid senare premie kan bolagets ansvar inte upphöra förrän en vecka efter det att bolaget har påmint försäkringstagaren om förfallodagen. Vissa av bestämmelserna gäller inte för försäkring som drivs med grunder för premieberäkningen, alltså en stor del av personförsäkringen (se 17 å); för sådan försäkring gäller i stället vad som anges i grunderna.
För personförsäkringens del innehåller bolagens grunder och villkor regler — gällande även för den grundfria försäkringen — som är förmånligare för försäkringstagarna än FAL. Första premie skall som regel betalas inom tio dagar från det att bolaget avsänt premieavi. Senare premie skall betalas inom en månad (respitmåna- den) från förfallodagen, som är den nya premieperiodens första dag.
Villkoren uppställer inte något uttryckligt krav på att bolaget skall avisera senare premie, men i praktiken skickas dels en vanlig avi några veckor före förfallodagen, dels en påminnelse under eller i anslutning till respitmånaden.
Genom KFL har för konsumentförsäkringarna införts ett system som är väsentligt gynnsammare för försäkringstagarna än FAL:s regler och som åtminstone delvis är förmånligare också än nuvarande villkor för personförsäkring. Bolaget skall i princip alltid sända två skriftliga meddelanden till försäkringstagaren: ett vanligt krav före förfallodagen och — om premien inte betalas — en uppsägning med en ny betalningsfrist. Först om också den andra fristen försitts, får bolaget göra gällande att det är fritt från ansvar på grund av dröjsmålet. Första premie skall betalas inom fjorton dagar från det att kravet avsänts, senare premie inom en månad från krav. Uppsägningsfristen är i båda fallen fjorton dagar. I fråga om detaljerna hänvisas till lagtexten (21-26 åå KFL).
I fråga om tiden för betalning av premien vid personförsäkring framträder ungefär samma synpunkter som vid andra försäkringar som tecknas av privatpersoner, och det är därför lämpligt att reglerna så mycket som möjligt anpassas till KFL:s bestämmelser. Det är för övrigt ett viktigt önskemål i sig att det gäller samma premiebetal- ningsregler för alla försäkringar som tecknas av privatpersoner, eftersom en olikhet lätt kan bli förvillande för försäkringstagarna. Att göra skillnad mellan första premien och senare premier stämmer dessutom inte bara med KFL:s reglering utan också med gängse villkor. Uppdelningen är vidare naturlig därför att försäkringstaga- rens vilja att fullgöra avtalet framgår i särskild grad av den första , premiebetalningen. |
Vi föreslår därför att, liksom enligt KFL, första premien skall * betalas inom fjorton dagar efter krav och senare premie på premieperiodens första dag, dock först en månad efter skriftligt krav (5 kap. 1 å i förslaget; jfr 21 och 23 åå KFL). Liksom enligt 12å andra stycket FAL bör reglerna om senare premie gälla också när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning (jfr avsnitt 11.3.2 ovan).
Bortsett från när hela premien betalas på en gång vid försäkringens tecknande, innehåller försäkringsavtalen för närvarande nästan alltid bestämmelser om fasta premieperioder; premie skall t.ex. betalas en gång om året på försäkringens s.k. årsdag. De ovan , angivna reglerna är avsedda för dessa huvudfall. Man får emellertid 3 räkna med att det vid sidan härav kommer att växa fram nya avtalstyper som ger försäkringstagaren större frihet i fråga om premiebetalningen. Det är i första hand fråga om en försäkringstyp, som med en amerikansk term kallas Universal Life och som bl.a. innebär att försäkringstagaren inom vissa ramar själv bestämmer tid
nedan). Först om försäkringstagarens tillgodohavande hos bolaget hotar att sjunka under en viss avtalad nivå, framställer bolaget något krav i formell bemärkelse. — För dessa försäkringar behövs alltså en särskild regel om betalning av senare premie. Vi föreslår att betalningsfristen skall vara en månad, räknat från det att bolaget avsände ett krav på premiebetalning (5 kap. 1 å andra stycket).
Vårt förslag innehåller vidare bestämmelser — i allt väsentligt motsvarande reglerna i KFL — om situationerna när ett premiekrav eller en uppsägning inte har kommit fram (8 kap. 6å) och när försäkringstagaren på grund av sjukdom eller liknande har varit förhindrad att betala premien (5 kap. 2å tredje stycket). Dessa bestämmelser skall behandlas närmare i specialmotiveringen.
Till skillnad från i KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 135) föreslår vi också en bestämmelse om när premie, som betalas genom post eller bank, skall anses vara betald (5 kap. 5 å). En motsvarande regel har tagits upp i det norska utkastet. Eftersom det kan vara tveksamt vad som gäller i vissa sådana fall — särskilt i fråga om en del nya betalningsformer som införts på senare tid — har vi ansett att en uttrycklig bestämmelse i lagen har sitt värde. Bestämmelsen skall kommenteras närmare i specialmotiveringen. Den svenska bestäm- melsen stämmer i sak helt överens med regeln i 12 kap. 20 å tredje stycket jordabalken om betalning av hyra.
13.2 Påföljder av premiedröjsmål
Sammanfattning: För att bli fritt från ansvar vid premiedröjs- mål måste bolaget säga upp försäkringen. Vi föreslår i stort sett samma regler härom som i KFL. SOU1986:56 AllmänmotiveringtillS kap. 351 och belopp för sina premiebetalningar (se vidare i avsnitt 15.2
I
| |
Premierna är den ekonomiska grunden för försäkringsbolagets verksamhet och vederlaget för det riskskydd försäkringen skall ge försäkringstagaren. Om premiebetalningen uteblir, måste påföljden därför — förr eller senare — bli att bolaget befrias från det ansvar som premien skulle ha motsvarat. I enlighet härmed innebär försäkrings- villkoren för sjuk- och olycksfallsförsäkring, där erlagda premier fortlöpande konsumeras och något sparande inte äger rum, att försäkringen träder ur kraft vid betalningsfristens utgång. Detta är också KFL:s regel (25 å), fast betalningsfristen är en annan.
När det gäller livförsäkring med sparmoment finns det däremot möjlighet att tillämpa en mjukare och för den enskilde förmånligare ordning; man kan nämligen använda det kapital försäkringstagaren sparat för att ge helt eller begränsat skydd under en inte obetydlig
tidsrymd. Metoderna för att ge försäkringstagaren sådant skydd vid dröjsmål växlar. I några länder har försäkringstagaren en jämförel- sevis lång respittid, under vilken försäkringen gäller med oförmin- skat belopp, för att därefter sjunka ned till fribrevsbelopp (eller bli återköpt). Enligt fransk rätt skall bolaget som regel använda försäkringens hela sparvärde för att behålla försäkringsbeloppet på den avtalade nivån — en ordning som betonar riskskyddet som det centrala i försäkringsavtalet.
Enligt svenska livförsäkringsvillkor gäller delvis olika regler för olika typer av försäkring. Det är också av betydelse om försäkringen har något fribrevsvärde (jfr avsnitt 11.7.2 ovan). Reglerna är försäkringsmatematiskt motiverade främst för försäkringar med sparmoment, men de gäller i tillämpliga delar också för rena riskförsäkringar (den s.k. trappan, se nedan).
Om en försäkring för dödsfall har betalats för minst två år, görs under ett år efter respitmånadens utgång en avtrappning av bolagets ansvar. Det innebär att försäkringsbeloppet för varje påbörjad månad efter respitmånaden minskas med en tolftedel av skillnaden mellan detta belopp och försäkringens fribrevsbelopp eller, om fribrevsvärde saknas, med en tolftedel av försäkringsbeloppet. Efter detta respitår gäller försäkringen för sitt fribrevsbelopp, om försäk- ringen har ett sådant. I annat fall träder försäkringen ur kraft.
Avtrappningsregeln gäller inte för livsfallsförsäkringar, och inte heller för dödsfallsförsäkringar som inte har betalats för minst två år. Dessa försäkringar sätts vid respitmånadens utgång ned till sitt fribrevsbelopp, om det finns något sådant; annars träder försäkring— en ur kraft.
Som redan antytts är i åtskilliga situationer den naturliga påföljden av ett premiedröjsmål att försäkringen upphör vid betalningsfristens utgång. Lagen måste ge bolaget tillgång till denna sanktion, som stämmer med allmänna principer om hävning av avtal vid väsentliga kontraktsbrott. De möjligheter som finns att för vissa försäkringar ge ett utsträckt skydd är värdefulla men kan inte gärna i sina detaljer regleras i lagen. Lagtexten bör bara innehålla en erinran om möjligheten av fortsatt skydd, varefter den närmare ordningen liksom nu får fastställas i villkor och grunder. Det är här fråga om att bestämma det kvarstående försäkringsskyddet med försäkringsmate- matiska metoder, delvis i konsekvens med principen att försäkring- ens värde tillhör försäkringstagaren, och försåkringsinspektionens tillsyn bör vara tillräcklig garanti för att skyddet utformas på ett sätt som tillvaratar konsumenternas intressen. Det är också värdefullt att lagen håller möjligheten öppen för andra sätt än de nuvarande att skydda försäkringstagarna, t.ex. efter förebild av fransk rätt. Vi föreslår alltså att bolaget skall få säga upp försäkringen ”för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren
närmare föreskriver”. Regeln har tagits in i 5 kap. 2å lagförsla- get.
Enligt vad man uppgett från branschens sida finns det vid personförsäkring inte behov av någon regel, motsvarande 24 å KFL, om förseningsavgifter vid premiedröjsmål. Frånvaron av en uttryck— lig regel hindrar dock inte parterna att avtala om sådana avgifter, förutsatt att inte villkoren får en utformning som innebär att syftet med lagens tvingande regler omintetgörs (t.ex. genom att betalning av avgiften görs till en förutsättning för bolagets ansvar).
Däremot upptar förslaget en särskild regel om preskription av rätt till premie (5 kap. 6 å). Regeln motsvarar i stort sett 40 å KFL. Med hänsyn till att praxis i fråga om premieuppskov m.m. är generösare i personförsäkringen än i skadeförsäkringen, föreslår vi dock att preskriptionstiden här sätts till ett år i stället för sex månader.
13 . 3 Återupplivning
Sammanfattning: Vi föreslår en återupplivningsfrist av sex månader från utgången av uppsägningstiden. Under denna tid skall återupplivning ske utan ny hälsoprövning; bolaget skall alltså bära risken för hälsoförsämring som inträder under
återupplivningsfristen. Återupplivning skall kunna ske också när fribrev har utfärdats av annan anledning än dröjsmål med premien.
Återupplivning innebär att en personförsäkring, som på grund av premiedröjsmål har trätt helt eller delvis ur kraft, åter börjar gälla för det ursprungliga försäkringsbeloppet genom att försäkringstaga- ren betalar utestående premier. Återupplivning har flera fördelar för försäkringstagaren, jämfört med tecknande av ny försäkring. Den viktigaste förmånen är att försäkringsbolaget vid återupplivning inte får ta hänsyn till sådana försämringar i den försäkrades hälsotillstånd som lar inträffat mellan det ursprungliga tecknandet och premie- dröjsmålet. Såsom skall framgå nedan, tar bolaget redan nu i viss utsträckning ansvar också för sådan hälsoförsämring som har inträffat efter dröjsmålet. Vidare slipper försäkringstagaren vid återupplivning de kostnader för ombudsprovision m.m. som belastar en nytecknad försäkring.
Nuvarande villkor för individuell försäkring, som i denna del är gemensamma för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring, medger bara i begränsad utsträckning återupplivning efter dröjsmål med första premien. Om dröjsmålet avser senare premie medges däremot i princip återupplivning under ett år från den ordinarie förfallodagen
(respitåret). Om återupplivning skall göras mer än tre månader efter förfallodagen, fordras det dock utredning som visar att den försäk- rades hälsotillstånd inte har försämrats efter utgången av respitmå- naden. Har i sådant fall en försämring inträffat efter respitmånaden, måste försäkringstagaren finna sig i premieförhöjning eller avslag på sin begäran om återupplivning. Man får alltså när tremånadersgrän- sen passeras en viss tröskeleffekt, som ibland kan te sig överraskande från försäkringstagarens synpunkt.
Som redan antytts får möjligheten till återupplivning anses vara en väsentlig förmån för försäkringstagarna. Detta gäller särskilt rätten till återupplivning utan ny hälsoprövning. Rätten bör därför i sina huvuddrag regleras i lagen. Vi har stannat för att återupplivning skall kunna ske till försäkringens ursprungliga belopp inom sex månader från utgången av uppsägningsfristen och att bolaget bör bära risken för hälsoförsämring under hela denna tid. Detta ger en något enklare ordning än nuvarande villkor och är åtminstone för vissa situationer också något förmånligare för försäkringstagarna.
Emellertid finns det inte tillräckliga skäl att ha en tvingande regel om rätt till återupplivning också när det gäller dröjsmål med första premien för en försäkring. När försäkringstagaren inte har visat ens så stort intresse för försäkringen att han betalat första premien och han sedan ändrar inställning, lär det inte sällan kunna misstänkas att orsaken är en försämring av hälsan. Det är då rimligt att bolaget får ompröva försäkringsavtalet. Vidare är det först när första premien har betalats som försäkringstagaren, på grund av de relativt höga omkostnaderna vid nyteckning, har ett ekonomiskt intresse i försäkringen att skydda.
Däremot bör återupplivningsrätt finnas när dröjsmålet avser första premien för en tidsbegränsad försäkring, som har förnyats på grund av utebliven uppsägning; såsom redan framhållits flera gånger, bör man så långt som möjligt undanröja de olägenheter som kan följa av att ett långvarigt försäkringsförhållande formellt består av en rad fristående avtal.
Vidare bör försäkringstagaren ha rätt att återuppliva försäkringen till dess tidigare omfattning, när det är han själv som har begärt att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev). Ofta framstäl- ler han en sådan begäran därför att han har svårigheter att klara av premiebetalningen. Det kan vara en slump — och mest beroende av försäkringstagarens personliga läggning — om han bara lämnar premien obetald eller tar kontakt med bolaget och begär fribrev. Det framstår som klart att hans rätt till återupplivning skall vara densamma i båda fallen, och åtminstone något försäkringsbolag tillämpar redan sådana regler. Återupplivningsfristen bör här räknas från det att bolaget meddelar försäkringstagaren att fribrev har beviljats. Detaljerna i övrigt skall tas upp i specialmotiveringen.
De regler vi föreslår (5 kap. 3 å lagförslaget) kan anses innebära ett minimiskydd för försäkringstagaren. Enligt nuvarande grunder och villkor förekommer som nämnts en villkorlig återupplivningsrätt under längre tid. Det är naturligtvis önskvärt att försäkringstagaren får behålla denna möjlighet. Efter sexmånadersfristens utgång kan bolaget kräva utredning om att den försäkrades hälsa inte har försämrats.
Enligt nuvarande villkor skall försäkringstagaren vid återuppliv- ning betala in hela det utestående premiebeloppet till bolaget. Förslaget bygger på att denna ordning skall behållas, trots att bolaget under en del av den tid som premien avser har varit helt eller delvis fritt från ansvar. Praktiska skäl talar för detta system, eftersom det riktiga premiebeloppet inte kan anges innan man vet vilken dag premien betalas. Som nämnts ovan (avsnitt 11.8.5) föreslår vi emellertid en särskild bestämmelse i lagen, som skall leda till att balansen mellan premie och ansvar återställs (3 kap. 6å lagförsla- get).
För närvarande fordrar bolagen för återupplivning i vissa fall att även ränta på den försenade premien betalas. Också räntan kan emellertid vara besvärlig att räkna ut, och man bör inte kräva att den betalas samtidigt med premien. Det innebär naturligtvis inte att försäkringstagaren befrias från skyldigheten att betala laglig ränta på grund av dröjsmålet, men bolagets fordran får göras gällande i annan ordning. — Återupplivningen bör i princip träda i kraft omedelbart efter premiebetalningen, dvs. av praktiska skäl dagen efter den då betalningen skedde.
13.4 Underrättelse om premiedröjsmål till andra än försäkringstagaren
Sammanfattning: Om försäkringstagaren försummar att betala premien i tid, skall vissa andra personer med intresse i försäkring — den försäkrade, panthavare och oåterkalleligen
insatt förmånstagare — ha rätt till underrättelse om dröjsmå- let.
Att premien för en försäkring betalas är naturligtvis i första hand en angelägenhet mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Särskilt vid livförsäkring kan emellertid också andra personer ha ett påtagligt intresse av att försäkringen hålls i kraft genom fortsatt premiebetalning. Redan i dag åtar sig försäkringsbolagen på begäran att underrätta panthavare om försäkringstagaren kommer i dröjsmål och att hålla försäkringen i kraft för panthavarens räkning till dess
viss tid förflutit från det att underrättelsen avsändes (jfr motsvarande bestämmelser rörande brandförsäkring i 87 å FAL). Genom en sådan underrättelse får panthavaren möjlighet att ”rädda” försäk- ringen genom att själv betala premien eller att ta sin rätt tillvara på annat sätt. Samma åtagande gör bolagen på begäran gentemot den som har fått ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande.
Vi har funnit att detta system är- så värdefullt att det bör lagfästas. Vid försäkring på tredje mans liv måste man dessutom räkna med att den försäkrade i allmänhet har ett sådant berättigat intresse av vad som händer med den på hans liv tecknade försäkringen, att han bör ha rätt till underrättelse. Visserligen fordras det inte något medgi- vande från den försäkrades sida för att någon annan skall kunna teckna en försäkring på hans liv eller hälsa, men i praktiken kommer det vid de flesta försäkringsformer att gälla ett liknande krav genom att försäkring inte meddelas om inte den som skall försäkras lämnar uppgifter om sin hälsa respektive ställer sig till förfogande för läkarundersökning (jfr avsnitt 11 .3.1 ovan). Och utom vid försäkring av barn torde den försäkrade regelmässigt ha deltagit aktivt i planeringen av försäkringen; oftast gäller den till förmån för den försäkrade själv eller någon som står honom nära.
Vi tror inte att man behöver befara något missbruk av denna rätt att begära underrättelse om premiedröjsmål. Om försäkringen saknar betydelse för den försäkrade, lär han knappast göra sig besvär med att anmäla intresse till försäkringsbolaget. Det bör också framhållas att lagförslaget inte hindrar bolagen från att ta betalt för denna tjänst.
Däremot har vi inte funnit anledning att ge var och en som är förmånstagare enligt ett återkalleligt förordnande rätt till underrät- telse. Dels är förmånstagarens ställning i detta fall så pass osäker, att hans intresse i försäkringen inte framstår som tillräckligt vägande, dels skulle en sådan regel lätt kunna komma i konflikt med det sekretessintresse som ligger bakom förbudet i 7 kap. 20 å FRL mot att lämna uppgift om förmånstagarförordnande till förmånstagaren själv.
Den naturliga sanktionen, om ett försäkringsbolag skulle försum- ma sin underrättelseskyldighet enligt den nu föreslagna bestämmel- sen, är att bolaget inte kan åberopa dröjsmålet mot den som skulle ha haft underrättelsen; om försäkringsfall inträffar måste bolaget alltså betala t.ex. panthavaren hans fordran trots att premien inte är erlagd (jfr 87 å FAL). Däremot saknas det skäl att låta försummelsen leda till att försäkringstagaren själv får bättre rätt än han annars skulle ha haft. Inte heller kan den som är försäkrad få rätt till något försäkringsbelopp därför att han inte får en begärd underrättelse, om han inte samtidigt är försäkringstagare eller förmånstagare. Det innebär visserligen att bolagets underrättelseskyldighet delvis kom-
mer att vara osanktionerad, men detta menar vi behöver inte inge några betänkligheter; vi räknar med att försäkringsbolagen skall följa bestämmelsen oavsett om underlåtenhet medför någon sank- tion.
Regeln om bolagets underrättelseskyldighet mot andra än försäk- ringstagaren har tagits in i 5 kap. 4å lagförslaget. Detaljerna skall behandlas i specialmotiveringen.
14. Förfoganden över försäkringen
Allmänmotivering till 6 kap.
14.1. Inledning
Sammanfattning: I 6 kap. lagförslaget behandlas försäkrings- tagarens möjligheter att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande, överlåtelse och pantsättning samt verkningarna av sådana förfoganden. Där finns också en särskild regel av familjerättslig karaktär om hur försäkringsbe- loppet skall fördelas när inget förmånstagarförordnande finns. — Försäkringstagaren skall i förhållande till försäkringsbolaget ha en självständig rätt att förfoga över försäkringen.
I detta avsnitt diskuterar vi en del bestämmelser om försäkringsta- garens möjligheter att förfoga över sin försäkring till förmån för tredje man, genom förmånstagarförordnande, överlåtelse eller pantsättning. I viss utsträckning behandlas också verkningarna av att försäkringstagaren belånar försäkringen hos försäkringsbolaget. Vi föreslår vidare en särskild regel om fördelningen av försäkringsbe— loppet i vissa fall när förmånstagarförordnande saknas. Bestämmel- i serna finns samlade i 6 kap. lagförslaget. i Medan reglerna i 2-5 kap. i allt väsentligt tar sikte bara på i förhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren (eller den försäkrade) och endast någon bestämmelse har omedelbar , betydelse för tredje man (t.ex. 5 kap. 4 å), blir det nu fråga om regler i av båda slagen. Ett par bestämmelser handlar om försäkringstaga— rens rätt i förhållande till försäkringsbolaget att förfoga över försäkringen, andra tar sikte på verkningarna för tredje man av hans * förfoganden. Åtskilliga regler — t.ex. den om fördelning av ? försäkringsbeloppet när förmånstagarförordnande saknas — har 1, klart familjerättslig karaktär. , Som framgår ovan, vill vi tillerkänna försäkringstagaren ett 1 betydande mått av rörelsefrihet i förhållande till försäkringsbolaget. i Han skall sålunda ha rätt att säga upp sin försäkring när som helst, att få den återköpt av bolaget och att få den ändrad på olika sätt — allt
inom den ram som dras upp av försäkringstekniken. Det föreligger ett visst samband mellan dessa rättigheter för försäkringstagaren och de typer av förfoganden som vi nu skall diskutera — alltså förfoganden till förmån för tredje man. Även här uppkommer det frågor om försäkringsbolagets möjligheter att inskränka försäkrings- tagarens rörelsefrihet.
Vår utgångspunkt är att försäkringstagaren vid individuell försäk- ring skall ha en nära nog fullständig frihet i förhållande till försäkringsbolaget att bestämma om vem försäkringsbeloppet skall tillfalla och att överlåta eller pantsätta försäkringen. Det är inte bolagets sak att bestämma hur försäkringstagaren skall förfoga över det värde som hans försäkring representerar. Detta stämmer i och för sig med hur man inom branschen ser på saken, men det kan ändå vara lämpligt att principen kommer till uttryck i den nya lagen. Endast i ett speciellt avseende bör bolaget av praktiska skäl tillåtas att begränsa försäkringstagarens förfogandemöjligheter (se härom i avsnitt 14.4.1 nedan). En del andra inskränkningar i handlingsfrihe- ten, som inte beror på försäkringsbolaget, skall beröras i de olika avsnitten om förmånstagarförordnanden samt överlåtelse och pant- sättning. Till förhållandena vid gruppförsäkring och ka-försäkring återkommer vi senare (avsnitt 17.7 och 18.6).
Efter ett inledande avsnitt (14.2), där vi redovisar vissa principiella ställningstaganden rörande samspelet med familjerätten, behandlar vi förmånstagarförordnanden (avsnitt 14.3) samt överlåtelse och pantsättning (avsnitt 14.4). Som framgår ovan (avsnitt 5), har det på dessa områden inte varit möjligt att nå mer än en begränsad nordisk rättslikhet.
14.2 Förhållandet till familjerätten
Sammanfattning: Vårt lagförslag behandlar familjerättsliga frågor i ungefär samma utsträckning som FAL. I allt väsentligt bygger våra förslag på övervägandena i de nyligen framlagda förslagen till ny familjerättslig lagstiftning m.m. Härutöver strävar vi efter ett enklare och klarare regelsystem.
Regeringen har i prop. 1986/87:1 lagt fram förslag till en äktenskaps- balk m.m. Propositionen, som bygger på familjelagssakkunnigas betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk, tar även upp behand- lingen av personförsäkringar i samband med bodelning på grund av äktenskapsskillnad. Bl.a. föreslås att pensionsförsäkringar enligt kommunalskattelagen i viss utsträckning skall undantas från bodel- ning.
Vidare har regeringen i en lagrådsremiss 1986-12-04 om följdlag- stiftning till äktenskapsbalken m.m. föreslagit vissa ändringar i FAL.1 Viktigast där är ett förslag till ny utformning av reglerna i 104 å FAL om jämkning av förmånstagarförordnanden (se vidare i avsnitt 14.3.6 nedan).
Det har för oss stått klart, att personförsäkringslagen måste innehålla en del bestämmelser av familjerättslig natur och att dessa får anpassas till det regelsystem som i övrigt gäller på familjerättens område. Vi har härvid tagit vår utgångspunkt i de regeringsförslag som lagts fram och närmast sett det som vår uppgift att dra de rättstekniska slutsatserna av de principuppfattningar som dessa förslag bygger på.
I övrigt har vår strävan varit —— förutom att förenkla regleringen Och skapa ett klarare rättsläge — att också i denna del av försäkringslagstiftningen nå nordisk rättslikhet, i den mån detta är möjligt med tanke på skillnaden i familjerättslig bakgrund mellan de olika länderna. Till stora delar motsvarar de regler vi föreslår i sak de finländska och norska lagförslagen.
14.3 Förmånstagarförordnanden
14.3.1 Inledning
Sammanfattning: Det finns goda skäl att respektera försäk- ringstagarens önskemål om vem som skall ha försäkringsbelop- pet. Därmed är emellertid inte sagt att man också skall godta den betydelse som ett förmånstagarförordnande i dag har för förhållandet till borgenärerna och för arvsskatten.
Förmånstagarförordnande är en form av förfogande över personför- säkring som synes förekomma i alla länder med en utvecklad försäkringsrätt. Ett sådant förordnande kan enklast beskrivas så, att försäkringstagaren bestämmer att försäkringsbeloppet inte skall tillfalla honom själv eller hans dödsbo utan viss annan person, förmånstagaren.
FAL upptar bestämmelser om förmånstagarförordnanden främst i 102-112, 118 och 122 åå. Den grundläggande bestämmelsen i 102 & lyder: ”Vill försäkringstagaren, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må han insätta denne som förmånstagare”. I lagen ges också föreskrifter både om formen för och verkningarna av ett sådant förordnande, och skillnaden mellan återkalleliga och Oåterkalleliga förordnanden regleras. Efter FAL:s tillkomst har förmånstagarför-
' Se numera prop. 1986/87:86.
ordnanden blivit synnerligen vanliga; bolagen försöker i allmänhet se till att ett sådant förordnande finns. Saknas det vid en försäkring som gäller för dödsfall, torde detta vanligen bero på ett förbiseende.
Förmånstagarförordnande kan ske både för livsfall och för dödsfall, men avgjort viktigast är förordnandet för dödsfall. I den situationen har förordnandet i dag framför allt två civilrättsliga funktioner. Dels ger det försäkringstagaren möjlighet att låta någon annan person få försäkringsbeloppet än den som skulle ha erhållit beloppet om detta hade fördelats enligt vanliga regler om bodelning och arv, och beloppet undantas då från dödsboförvaltningen och går direkt från försäkringsbolaget till förmånstagaren. Dels medför förfogandet, under förutsättning att försäkringen varit fritagen från utmätning under försäkringstagarens livstid, skydd mot dennes borgenärer även efter dödsfallet; förmånstagaren förvärvar alltså försäkringsbeloppet även om det skulle vara brist i dödsboet. Till detta kommer att förmånstagarförordnandet medför betydande fördelar i fråga om arvsskatt, något som saknar motsvarighet i övriga nordiska länder.
Av det sagda framgår att förmånstagarförordnandet är något mer än bara ett slags förenklat testamente, som avgör vem försäkringen eller utfallande belopp skall tillfalla. Genom förordnandet kan man uppnå borgenärsskydd och skattefördelar på ett sätt som saknar motsvarighet vid testamente. Denna särprägel hos förmånstagarfö- rordnandet ger en viktig förklaring till att det fått så stark utbredning i Sverige. Nästan alla försäkringstagare önskar åtminstone någon av dessa mera indirekta fördelar som förordnandet för med sig, och det finns därför ett mycket starkt motiv för dem att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande i stället för att låta
i den ingå i dödsboet och fördelas enligt vanliga regler. ! Allmänt sett är vår inställning den, att det finns starka principiella
| skäl att respektera en försäkringstagares önskan om vad som skall ske med försäkringen vid försäkringsfall. Visserligen tecknas inga- ) lunda alla livförsäkringar med tanke på dödsfall — omtanke om egen försörjning eller skattehänsyn är ofta det avgörande — och vad olycksfallsförsäkringen angår, torde dödsfallsrisken över huvud taget inte stå i förgrunden. Många förmånstagarförordnanden kanske aldrig hade kommit till stånd om inte försäkringsbolaget påpekat den speciella nytta som de efterlevande kan ha av förordnandet enligt vad som här sagts. Men det saknas stöd för att anta annat än att förordnandena normalt ger uttryck för försäkrings- tagarens önskemål.
Mot en ordning som tillgodoser alla upptänkliga variationer i försäkringstagarnas önskemål talar emellertid intresset av att regler- na är enkla och lättillämpade, så att utbetalningar kan ske med minsta möjliga dröjsmål efter försäkringsfall — ett intresse som är angeläget inte minst från social synpunkt. Vidare bör det framhållas
att den ståndpunkten, att försäkringstagarens önskemål om fördel- ningen av försäkringsbeloppet i allmänhet bör respekteras, inte betyder att man alltid måste godta också de indirekta verkningarna på borgenärsskyddet och arvsbeskattningen. Frågorna om förhållan- det till borgenärerna behandlar vi nedan (avsnitt 15). Angående arvsbeskattningen, se avsnitt 8.5 och 21.9.
14.32 Behövs institutet förmånstagarförordnande?
Sammanfattning: Det finns ett påtagligt praktiskt behov av ett enkelt sätt att förfoga över en försäkring. I flera situationer kan ett förmånstagarförordnande inte ens teoretiskt ersättas med ett testamente. Det finns goda möjligheter att behålla institutet förmånstagarförordnande och ändå skapa mer nyanserade regler för förhållandet till borgenärerna och arvsbeskattning- en.
Enligt vår mening finns det alltså goda grunder för att alltjämt låta försäkringstagaren förfoga över försäkringen med sikte på försäk- ringsfall. Man kan emellertid ställa frågan, om detta måste ske just genom ett förmånstagarförordnande: fyller förordnandet någon nödvändig funktion? Ett radikalt grepp skulle vara att helt och hållet avskaffa denna rättsliga företeelse; ville någon att en försäkring, som han lämnar efter sig vid dödsfall, skall tilldelas annan än den som skulle erhålla egendomen enligt allmänna regler om giftorätt och arv, kunde han hänvisas till att göra testamente. Man skulle då automatiskt uppnå likformighet i fråga om utmätningsskydd och arvsbeskattning mellan alla personförsäkringar av samma slag och mellan försäkring och tillgångar av annat slag. Dessutom skulle man undgå att förmånstagarförordnande och testamente strider mot varandra, något som nu ibland förekommer och ställer till åtskilliga tolkningssvårigheter.
Enligt vår mening bör dock denna lösning uteslutas. Det finns ett väsentligt behov av en enkel form för förfoganden över försäkringar, utan att man skall behöva tillgripa den mera komplicerade testa- mentsformen. Det är mycket fler människor som har anledning att förfoga över försäkringar än som har skäl att disponera över sina tillgångar i övrigt för dödsfalls skull. Förmånstagarförordnandet har ofta direkt samband med försäkringens belopp och utformning; när behovet av försäkring utreds i samband med tecknandet, spelar frågan vem försäkringsbeloppet skall tillfalla en viktig roll. Genom försäkringsbolagets medverkan kan man förfoga över tillgången på ett enkelt och praktiskt sätt, som saknar motsvarighet vid annan egendom. Förmånstagarförordnandet har dessutom slagit igenom i
praktiken och torde vara väl känt för de flesta som tecknar livförsäkring. Eftersom förmånstagarförordnande är ett rättsligt institut som utnyttjas i annan lagstiftning än den försäkringsrättsliga, särskilt i lagar om inkomstskatt och arvs- och gåvoskatt, skulle också denna lagstiftning behöva omarbetas om begreppet avskaffades.
Vidare finns det behov av regler om förordnande för livsfall och vid försäkring på annans liv, t. ex. när en arbetsgivare tar försäkring på en arbetstagares liv för pensioner till arbetstagaren eller dennes efterlevande. Det skulle vara opraktiskt att ha olika regler om förordnande för dessa situationer och om förordnande för dödsfall vid försäkring på eget liv.
Det är naturligtvis inte rationellt att låta ett förmånstagarförord- nande för viss person medföra en sådan speciell rättsverkan som skydd mot borgenärerna — eller, omvänt, att låta dessa förmåner helt falla bort därför försäkringsbeloppet tillfaller den berättigade som arv i stället för enligt ett förmånstagarförordnande. Vill man beröva förordnandena denna betydelse, kan det emellertid ske på annat sätt: man kan utnyttja konstruktionen förmånstagarförvärv för att liksom hittills ge ett sådant skydd i de fall där det är sakligt motiverat men låta rättsverkningarna inträda oavsett om ett förord- nande till viss person har skett eller ej. Där skyddet inte ter sig lämpligt, kan man utesluta det fastän förmånstagare har utsetts. På så sätt kan det vedertagna systemet med förmånstagarförordnanden fortsätta att gälla, och man undviker större ingrepp i rättssystemet än som fordras av sakliga skäl. På liknande sätt kan man resonera när det gäller förmånstagares privilegierade ställning i arvsskattehänse- ende. Vi återkommer som sagt till dessa frågor (avsnitt 15 och 21.9).
Vi har alltså kommit till resultatet att en ny lagstiftning om personförsäkring liksom FAL bör innehålla regler om förmånstagar- förordnande och förmånstagarförvärv. Och som tidigare framgått skall inte försäkringsbolaget, genom föreskrift i villkoren eller på annat sätt, vid individuell försäkring kunna inskränka försäkringsta- garens rätt att förfoga över försäkringen på detta sätt. Det innebär dock inte att förfoganderätten alltid kan vara helt undantagslös; den kan vara inskränkt enligt allmänna rättsprinciper eller på grund av särskilt avtal med tredje man. Ett exempel är när försäkringstagaren har fått försäkringen i gåva med villkor att han inte skall ändra ett bestämt förmånstagarförordnande; det saknas skäl att just i dessa situationer frångå grundsatsen att sådana villkor är bindande. Ett annat fall är när en arbetsgivare har tecknat försäkring på en arbetstagares liv och enligt särskilt avtal med denne är förhindrad att ändra det ursprungliga förordnande som gjorts till förmån för arbetstagaren eller dennes make och barn. Om i stället arbetstagaren är försäkringstagare men arbetsgivaren betalar premierna, kan
arbetsgivaren ha ett självständigt intresse av ett förbehåll om att förordnandet till arbetstagarens anhöriga inte får ändras. Det finns goda skäl att i dessa och liknande situationer godta att försäkrings- tagarens förfoganderätt är inskränkt. En ytterligare möjlighet är naturligtvis, att försäkringstagaren direkt till förmånstagaren har lovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förordnande). Denna möjlighet behandlar vi närmare nedan (avsnitt 14.3.5).
14.3.3 Behörigheten att göra förmånstagarförordnande m.m.
Sammanfattning: I fråga om behörigheten att göra förmånsta- garförordnande föreslår vi att allmänna testamentsregler skall gälla. Det innebär bl.a. att en förmyndare inte kan insätta förmånstagare till en försäkring som ägs av myndlingen. — Ett förmånstagarförordnande skall göras genom ett skriftligt meddelande till försäkringsbolaget. Vi avvisar tanken på att ett förordnande för dödsfalls skull skall kunna göras genom testamente, och vi godtar inte heller förmånstagarförordnan- den i allmänna försäkringsvillkor för individuell försäkring.
Behörigheten att insätta förmånstagare tillkommer enligt 102 å FAL försäkringstagaren och framstår närmast som en personlig rättighet för honom. Sålunda kan inte dödsboet efter en avliden försäkrings- tagare återkalla ett av honom meddelat förordnande (102å sista meningen). Inte heller lär en försäkringstagares konkursborgenärer kunna sätta in förmånstagare eller återkalla ett av försäkringstagaren meddelat förordnande (se Hellner s. 552). Vi föreslår inte några ändringar i dessa delar.
För ett särskilt fall har frågan om behörigheten att göra förmån- stagarförordnande diskuterats ganska ingående i den juridiska litteraturen, nämligen när försäkringstagaren är omyndig.1 Bl.a. är det omtvistat om man här bör anknyta till reglerna i ärvdabalken om rätt att göra testamente eller till' föräldrabalkens allmänna regler om omyndigas rättshandlingsförmåga.
Förutsättningarna för denna diskussion förändras genom vårt förslag att förmånstagarförordnandet skall få endast begränsad betydelse för mottagarens rättsställning; i fråga om både borgenärs- skyddet och arvsbeskattningen föreslås behandlingen bli densamma oavsett om förvärvet grundar sig på ett förmånstagarförordnande eller på den särskilda fördelningsregel vi föreslår i 6 kap. 8å (se
* Se särskilt Almgren s. 30 ff och Hellner s. 540.
avsnitt 15.3 och 21.9 nedan). Om förslaget genomförs, synes flera lösningar av behörighetsfrågan te sig fullt acceptabla; det väsentliga torde bli att det finns en klar princip att rätta sig efter i praktiken.
Valet mellan de båda regelsystemen har störst betydelse när försäkringstagaren är en vuxen, omyndigförklarad person. För de underåriga sammanfaller behörigheten enligt ärvdabalken och för- äldrabalken, och i övrigt torde det för deras del sällan finnas något praktiskt behov av försäkring med förmånstagarförordnande till annan. För båda kategorierna av omyndiga måste vidare beaktas det förhållandevis stränga gåvoförbudet i 15 kap. 14å föräldrabalken, som torde medföra att det bara i ganska speciella fall skulle vara tillåtet för förmyndaren att placera den omyndiges medel i en försäkring som skulle tillfalla någon annan. En anknytning till föräldrabalkens regler skulle också innebära att en omyndigförkla- rad inte under några omständigheter kunde göra ett giltigt förmåns- tagarförordnande; om den omyndigförklarade hade gjort både ett testamente och ett förmånstagarförordnande, kunde alltså testamen- tet vara giltigt, medan förmånstagarförordnandet alltid skulle vara ogiltigt.
Vi har mot denna bakgrund valt att låta den naturliga likheten mellan förmånstagarförordnanden och testamenten bli avgörande. Vi föreslår alltså att allmänna regler om rätt att göra testamente skall gälla också i fråga om förmånstagarförordnanden (6 kap. 1 å andra stycket förslaget).
Enligt 103 å FAL fordras, för att ett förmånstagarförordnande skall bli gällande, att förordnandet skriftligen meddelas försäkrings- bolaget eller också genom dettas försorg antingen tas in i försäkrings- brevet eller antecknas på detta. Bakom formkravet ligger framför allt tanken, att det skulle leda till tolkningssvårigheter och tvister, om man efter den försäkrades död skulle ha att tillämpa formlösa förordnanden, som kanske gjorts för lång tid sedan. Ett viktigt skäl torde också vara att de angelägna utbetalningarna till de efterlevande inte bör fördröjas genom att bolaget tvekar om förordnandets innehåll eller rent av om dess existens. Till detta kommer sådana andra synpunkter som man annars brukar åberopa som stöd för krav på skriftlig form, bl. a. att förordnandet då kan väntas bli mera övervägt.
De skäl som talar för ett formkrav är enligt vår mening alltjämt bärande. I det vanliga fall då förordnandet meddelas försäkringsbo- laget skriftligen brukar det visserligen göras på ett enkelt sätt, vanligen genom att ett kryss sätts i en viss ruta, och man kan inte vänta att en rättshandling som tar sig detta uttryck alltid skall ge försäkringstagaren någon särskild anledning till eftertanke. I klarhe- tens intresse bör emellertid försäkringstagarens vilja komma till
uttryck på papper och bevaras i den formen. Huvudregeln bör alltså vara att förordnandet skall ges i ett skriftligt meddelande till försäkringsbolaget. Lika litet som enligt FAL bör det ställas något formellt krav på att försäkringstagaren skall ha undertecknat meddelandet egenhändigt.
I vissa lägen kunde det vara praktiskt om ett förordnande i samband med försäkringens tecknande också kunde göras muntli- gen, närmast per telefon. Om t.ex. en enkel reseolycksfallsförsäk- ring avtalas vid ett telefonsamtal, kan det tyckas som en onödig omgång att försäkringstagaren skall behöva skriva ett speciellt meddelande till försäkringsbolaget om att han vill att ett dödsfalls- belopp skall tillfalla en viss person. För andra fall skulle en sådan regel emellertid vara mindre lämplig, och behovet av att få göra muntliga förordnanden i sådana eller liknande situationer kan inte anses så stort, att det motiverar ett avsteg från kravet på skriftlig form. Att ett eventuellt utfallande försäkringsbelopp här fördelas efter de principer som enligt förslaget skall gälla i brist på förmånstagarförordnande (se avsnitt 14.3.4 nedan), innebär typiskt sett knappast någon större olägenhet från försäkringstagarens synpunkt.
Inte heller vill vi behålla den nuvarande möjligheten att ett muntligt förordnande blir giltigt genom att försäkringsbolaget antecknar förordnandet i försäkringsbrevet. Det är här bolaget som ger förordnandet dess slutliga utformning, även om bolagen regel- mässigt uppmanar försäkringstagaren att kontrollera det antecknade förordnandets riktighet. Man kan i denna situation inte bortse från risken att bolaget i något avseende misstolkar försäkringstagarens vilja; i varje fall kan det alltid i efterhand påstås att så varit fallet. Det är alltså en klar fördel — och medför såvitt vi kan förstå ganska litet besvär —— att i dessa fall alltid kräva ett skriftligt förordnande.
En fråga, som vi funnit i hög grad tveksam, är om man skall utvidga möjligheterna till förmånstagarförordnanden genom att tillåta att sådana görs genom testamente. För närvarande gäller att ett testamentariskt förordnande inte får samma rättsverkan som ett förmånstagarförordnande enligt FAL, såvitt angår förhållandet till borgenärerna och de skatterättsliga konsekvenserna. Inte heller torde ett testamentariskt förordnande ha någon verkan i konkurrens med ett tidigare eller senare förmånstagarförordnande som skett i vederbörlig form. Bara om inget förmånstagarförordnande alls har gjorts, anses en försäkringstagare kunna genom testamente förfoga över försäkringen i förhållande till sina arvingar. Ett testamente kan också i vissa fall inverka på förmånstagarförordnandets tolkning.2
2 Jfr om dessa frågor Hellner s. 544 f. och Hellner, Selected Essays s. 295 ff. samt i SvJT 1982 s. 400 f., Almgren bl.a. s. 20, 25 f., NJA 1966 s. 355. NJA 1976 s. 24 och NJA 1982 s. 390.
Som redan antytts föreslår vi i det följande regler, som i många fall låter skyddet mot borgenärer och verkningar i fråga om arvsskatt inträda oavsett om något formligt förmånstagarförordnande gjorts. Frågan om man nu skall godta att förordnanden sker genom testamente får därför betydelse huvudsakligen när ett annat, tidigare förordnande skett genom vederbörligt meddelande till försäkrings- bolaget. Till stöd för en sådan regel kan framför allt åberopas, att testamente för de allra flesta personer framstår som det naturliga sättet att förfoga över egendom för dödsfalls skull och att det många gånger skulle direkt strida mot testators vilja, om hans förordnande skulle sakna verkan för försäkringen — inte sällan den enda betydande tillgång han lämnar efter sig (jfr NJA 1976 s. 24). Det kan också framhållas, att möjligheten att göra nödfallstestamente t.ex. i muntlig form (se 11 kap. 3 å ärvdabalken) kan vara av värde för en försäkringstagare som inte är i stånd att göra ett formellt riktigt förmånstagarförordnande. (Angående skriftliga meddelanden i nöd- fall, se NJA 1982 s. 390.)
Mot att testamentsformen skulle få utnyttjas kan till en början invändas att testamentsbegreppet enligt både lag (10 kap. 1 å ärvdabalken) och allmänt språkbruk syftar på förfoganden över testators kvarlåtenskap och att det då vore egendomligt att låta ett testamente gälla också för egendom, som enligt uttryckligt lagstad- gande faller utanför kvarlåtenskapen (104å FAL resp. 6 kap. 1 5 förslaget). Vidare har man gjort gällande, främst från försäkrings- håll, att möjligheten att ett okänt testamentariskt förordnande föreligger kan komplicera och avsevärt fördröja utbetalningarna efter ett dödsfall; för att undgå risken att behöva betala två gånger skulle bolagen regelbundet behöva göra tidsödande undersökningar innan de vågade betala ut försäkringsbeloppet. (Se vidare de yttranden till högsta domstolen av bl.a. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, som finns återgivna i rättsfallsreferatet NJA 1966 s. 355.)
I och för sig måste den senare invändningen anses vägande. Det vore en ringa vinst med en lagändring, som syftar till att bättre tillgodose försäkringstagarens sista vilja, om den samtidigt ställde de efterlevande utan hjälp från försäkringen vid den tid då de brukar behöva hjälpen allra bäst. Sådana olägenheter borde dock till stor del kunna undvikas, om man genom en särskild bestämmelse skyddar försäkringsbolaget vid utbetalningar i god tro; en regel av detta slag ter sig över huvud taget befogad i en personförsäkringslag (se avsnitt 16.3 nedan). Utformas regeln så, att bolaget normalt inte behöver undersöka om det kan finnas okända testamenten efter försäkrings- tagaren, behöver man inte av sådana skäl vänta längre än nu med den definitiva utbetalningen till de efterlevande. Anträffas senare ett testamente som inverkar på rätten till beloppet får den berättigade
rikta sina anspråk mot den som med orätt uppburit beloppet. Situationen blir alltså inte annorlunda än om tvisten rört andra tillgångar efter den avlidne. Samtidigt bör emellertid framhållas att sådana krav emellanåt kan träffa beloppets mottagare hårt, särskilt om det gått någon tid efter utbetalningen och beloppet helt eller delvis förbrukats.
Ännu en invändning mot testamenten som förmånstagarförord- nanden är, att tolkningen av testamenten kan vara betydligt besvärligare än tolkningen av förmånstagarförordnanden, vilka ju oftast avfattas under bolagets medverkan och typiskt sett rör mindre komplicerade frågor — bl. a. därför att förfogandet avser bara tillgångar av ett bestämt slag. Särskilt svårt kan det vara att dra gränsen mellan å ena sidan förordnanden om alla testators tillgångar utom hans försäkringar och å andra sidan förordnanden som inbegriper dem.
Sammanfattningsvis kan sägas, att vägande skäl kan åberopas både för och emot den diskuterade regeln. Mot varandra står två intressen: å ena sidan att försäkringsbeloppet fördelasi överensstäm- melse med försäkringstagarens vilja, å andra sidan att utbetalning- arna till de efterlevande som nu kan ske snabbt och att beloppets mottagare i allmänhet kan lita på att han får behålla pengarna. — Den norska kommittén föreslår att testamentsformen skall få användas, medan den finländska kommittén ställer sig avvisande till regeln.
Vi har inte kunnat bortse från risken att den lagändring vi diskuterar, hur reglerna än utformades i detalj, skulle leda till att utbetalningen av försäkringsbeloppen i många fall försenades och på detta sätt det ekonomiska skyddet för de efterlevande försämrades i en situation, som redan av personliga skäl brukar vara påfrestande. Detta menar vi är en från social synpunkt tungt vägande invändning mot den tänkta regeln. Vi räknar också med att i de allra flesta fall, där utbetalningen försenades på grund av osäkerhet om ett testa- mente, det ändå till sist skulle visa sig att de personer som angetts i det särskilda förmånstagarförordnandet också var de riktiga motta- garna av beloppet; dröjsmålet skulle alltså inte leda till någon ändring i rättsläget, bara till påfrestningar för de berättigade. Vad angår nödfallssituationer, där försäkringstagaren inte har möjlighet att sända in ett förordnande på vanligt sätt, kan man undvika obilliga resultat genom att som förmånstagarförordnande godta skriftliga meddelanden som är avsedda för försäkringsbolaget, även om de inte hunnit avsändas till bolaget (jfr NJA 1982 s. 390). — Främst av dessa skäl har vi avstått från att föreslå en möjlighet till förmånsta- garförordnande genom testamente.
Vi har också diskuterat en möjlighet att ta in förmånstagarförord- nanden i de allmänna försäkringsvillkoren — alltså utan någon
särskild viljeförklaring från försäkringstagarens sida. Såvitt gäller individuell personförsäkring, synes det emellertid inte finnas något behov av en sådan regel, särskilt inte om man i lagen inför en fördelningsregel av det slag vi föreslår. Situationen är en annan vid gruppförsäkring och ka-försäkring (se avsnitt 17.7 och 18.6 nedan).
Ett förmånstagarförordnande kan förenas med förbehåll eller villkor. Ett sådant förbehåll kan avse att förordnandet är giltigt bara under en viss tid eller bara under vissa förutsättningar. Försäkrings- tagaren kan också meddela föreskrifter, t.ex. av typ ändamålsbe- stämmelser, som begränsar mottagarens möjligheter att förfoga fritt över det utfallande försäkringsbeloppet. Denna befogenhet för försäkringstagaren vilar på allmänna rättsgrundsatser — något olika beroende på om förordnandet har gåvokaraktär eller sker mot vederlag — och behöver inte regleras i personförsäkringslagen.
Därjämte förekommer det i praktiken att försäkringstagare föreskriver, att försäkringsbeloppet i äktenskap skall vara mottaga- rens enskilda egendom. Giltigheten av sådana föreskrifter har, såvitt vi känner till, inte varit föremål för rättslig prövning, men vi är närmast av den uppfattningen att de inte har avsedd verkan — en ståndpunkt som också har intagits i förarbetena till den nya äktenskapsbalken (prop. 1986/8721 s. 128).
14.34 Fördelningen av försäkringsbeloppet när förmånstagarförordnande saknas
Sammanfattning: Vi föreslår en särskild lagregel om fördel- ningen av försäkringsbeloppet när försäkringstagaren avlider utan att ha gjort något förmånstagarförordnande. Halva beloppet skall tillfalla hans make, återstoden hans arvingar. Med de regler om utökad arvsrätt för efterlevande make som nyligen föreslagits kommer maken ofta att få hela beloppet. — Syftet med bestämmelsen är främst att skapa underlag för bättre regler om förhållandet till borgenärerna m. m.
Vi har redan tidigare berört möjligheten att, för de relativt sällsynta fall där något förmånstagarförordnande inte har gjorts, det i lagen skulle anges vilka som skall betraktas som förmånstagare. Dessa skulle i så fall göra ett förvärv av samma slag som om de hade utsetts av försäkringstagaren i särskild ordning (jfr förhållandet arvingar- testamentstagare), och försäkringsbeloppet skulle inte i någotdera fallet ingå i dödsboet efter försäkringstagaren. Vinsten av en sådan konstruktion är främst, att man kan skapa ett nyanserat system i
fråga om arvsbeskattningen och förhållandet till borgenärerna, som är lika för alla mottagare av försäkringsbelopp.
Vi menar att det finns goda skäl att på detta vis upphäva den — i många fall ganska konstlade — skillnaden mellan fall där inget förordnande gjorts och sådana där ett förordnande verkligen gjorts, ofta bara därför att ansökningsblanketten förutsatt detta. Det framstår snarare som egendomligt att man hittills har privilegierat praktiskt taget alla förmånstagarförvärv, oavsett vem som varit förmånstagare och oavsett hans behov av försäkringsbeloppet. Vi återkommer till den synpunkten (avsnitt 15). — Vi föreslår alltså en särskild fördelningsregel i lagen (6 kap. 8 5).
Familjelagssakkunniga föreslår i sitt betänkande Äktenskapsbalk en sådan bestämmelse i FAL (103 a å). Enligt förslaget skall försäkringsbeloppet i första hand tillfalla försäkringstagarens make. Om försäkringstagaren inte efterlämnar make, skall beloppet tillfalla hans arvingar och universella testamentstagare, att fördelas mellan dem som om beloppet hade ingått i kvarlåtenskapen. Regeln stämmer för övrigt med den norska FAL-kommitténs förslag. Skälen för de sakkunnigas ståndpunkt, att i första hand efterlevande make bör ha hela beloppet, är framför allt att denna lösning är den tekniskt enklaste och att den ansluter till nuvarande vanor vid förmånstagar- förordnanden; nästan undantagslöst brukar maken här få de största beloppen (se betänkandet s. 281).
De sakkunnigas förslag diskuteras i lagrådsremissen 1986-12-04 om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. Föredragande stats- rådet uttalar att det kan finnas goda skäl för en regel av den typ som de sakkunniga har föreslagit men att frågan bör vila till dess att resultatet av försäkringsrättskommitténs arbete föreligger. Föredra- ganden framhåller dock att den nya regeln enligt hans mening inte bör medföra större förändringar i den fördelning som för närvarande görs i motsvarande siutationer än som är påkallat av tekniska skäl; fördelningen bör alltså göras i så nära anslutning som möjligt till fastlagda principer för bodelning och arv.
Vi framhöll redan i vårt remissyttrande över familjelagssakkunni- gas förslag, att det kan vara tveksamt om de sakkunniga har anfört tillräckligt vägande argument för en så betydande avvikelse från de vanliga fördelningsreglerna som deras förslag innebär. Vi instämmer alltså i vad som uttalas i lagrådsremissen, att fördelningen bör ske i nära anslutning till fastlagda principer för bodelning och arv.
Samtidigt är det emellertid av stor betydelse att reglerna är enkla att tillämpa, så att inte utbetalningen av försäkringsbeloppet fördröjs i onödan. Man bör inte utforma reglerna på sådant sätt, att bolaget måste dröja med utbetalningen till dess det blivit klarlagt hur bodelning och arvskifte faktiskt skall göras i det enskilda fallet. Fördelningen bör i stället göras schematiskt, ungefär på det sätt som
normalt sker vid fastställande av arvsskatt.
Vi har i enlighet härmed kommit fram till att halva försäkringsbe- loppet bör tillfalla försäkringstagarens make — alltså en schabloni- serad tillämpning av den likadelningsprincip som gäller vid bodel- ning. Återstoden skall tillfalla försäkringstagarens arvingar och fördelas mellan dem enligt de regler som gäller för arvsrätten. Efterlämnar försäkringstagaren inte make, skall givetvis hela belop- pet tillfalla arvingarna.
Däremot har vi inte funnit det lämpligt att också låta den särskilda fördelningsregeln omfatta testamentstagare. Skälen för detta äri stort sett desamma som i det föregående (avsnitt 14.3.3) anförts mot att tillåta förmånstagarförordnanden genom testamente.
Till detta kommer en mera teknisk synpunkt. Den nya jämkningsregel vi föreslåri 6 kap. 7 å skall inte gällai det fallet att försäkringsbeloppet fördelas enligt reglerna i 6 kap. 8 å (se avsnitt 14.3.6 nedan). När fördelningen skall ske i så nära anslutning till vanliga regler om bodelning och arv som vi föreslår, torde det praktiskt taget aldrig kunna påstås att resultatet är oskäligt; det skulle för övrigt vara svårt att finna fasta hållpunkter för skälighetsprövningen i sådana fall. Om man tog med testamentstagare i den särskilda fördelningsregeln, skulle det däremot vara nödvändigt att också införa en jämkningsmöjlighet; testamentet kunde ju vara uppenbart oskäligt mot försäkringstagarens närmaste. Man skulle då emellertid få en från rättssystematisk synpunkt besvärlig kollision mellan å ena sidan den nya regeln om jämkning av förmånstagarförvärv och å andra sidan ärvdabalkens regler om jämkning av testamente. Över huvud taget skulle bedömningen kompliceras av en sådan utvidgning av regeln.
Inte heller sambo bör tas med bland förmånstagarna i den nya fördelningsregeln. Skälet i denna del är att enligt aktuella lagförslag sambor lika litet som nu har någon rätt till arv efter varandra och bara en begränsad rätt till bodelning (se prop. 1986/87:1, avsnitt 2.6).
Såsom redan torde ha framgått, skall den nu diskuterade regeln (6 kap. 8 å) gälla bara vid försäkring på försäkringstagarens eget liv och bara för belopp som faller ut med anledning av hans död. Vid försäkring på främmande liv och vid livsfallsutbetalning från försäk- ring på eget liv behövs inte någon motsvarande regel. I dessa fall skall försäkringstagaren ha försäkringsbeloppet själv, om han inte har utsett någon förmånstagare för det fallet.
En närliggande fast inte så praktisk fråga avser fördelningen av försäkringsbeloppet när försäkringstagaren (vid försäkring på annans liv) eller en förmånstagare genom brottslig gärning uppsåtli- gen dödar den försäkrade (jfr avsnitt 12.4.1 ovan; jfr också 18å FAL).
I fråga om förmånstagare bör man här tillämpa reglerna i 15 kap. ärvdabalken om förverkande av rätt till arv eller testamente, vilket innebär att beloppet fördelas som om gärningsmannen hade dött före den försäkrade ( 15 kap. 4 å ärvdabalken).
Som framgår ovan föreslår vi emellertid att försäkringsbolaget skall vara skyldigt att betala ut försäkringsbeloppet även om det är försäkringstagaren som dödar den försäkrade, och för den situatio- nen räcker det enligt vår mening inte att hänvisa till ärvdabalken. Försäkringstagaren kan ha gjort ett förmånstagarförordnande som innebär att han själv inte skall ha del av beloppet, och i enskilda fall kunde det naturligtvis vara fullt rimligt att följa ett sådant förord- nande. I andra fall kunde däremot en sådan ordning leda till stötande resultat, särskilt om förhållandena var sådana att det kunde antas att försäkringstagaren i verkligheten skulle få del av beloppet genom förmånstagaren. Eftersom reglerna inte lämpligen bör gå ut på att man skall bedöma rimligheten av förmånstagarförordnandet i det enskilda fallet, har vi funnit att man vid fördelningen av försäkrings- beloppet bör helt bortse från vad försäkringstagaren kan ha bestämt. Vi har då funnit det naturligt att i stället anknyta till den särskilda fördelningsregel som har diskuterats ovan. Beloppet skall alltså tillfalla de anhöriga till den försäkrade som skulle ha ansetts som förmånstagare enligt fördelningsregeln, om han hade varit försäk- ringstagare (6 kap. 15å förslaget). Om detta skulle innebära att försäkringstagaren blir att anse som förmånstagare, får man tillämpa reglerna i 15 kap. ärvdabalken.
Enligt både FAL och ärvdabalken gäller emellertid för situationer av denna typ ett undantag för fall där gärningsmannen är under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2å brottsbalken— dvs. när har handlat under inflytande av sinnessjuk— dom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom. Regeln har för försäkringsrättens del kritiserats i litteraturen (se Hellner s. 184), och den har väckt livlig diskussion när i ett par uppmärksammade fall från senare år försäkringsbolagen betalat ut ersättning till personer som under själslig abnormitet dödat den försäkrade.
Även om man accepterar tanken bakom lagens reglering, att den som är psykiskt sjuk skall skyddas från alltför hårda konsekvenser av sin sjukdom, finns det fall där en tillämpning av principen framstår som klart stötande. I en situation som i viss mån erinrar om den diskuterade — när en psykiskt abnorm person krävs på skadestånd för sitt handlande — gäller enligt 2 kap. 3 å skadeståndslagen att han är ersättningsskyldig i den mån det är skäligt. Den otillräknelige gärningsmannens rätt till försäkringsersättning skulle kunna bedö- mas på liknande sätt. En lämplig regel skulle i så fall vara att, om den som uppsåtligen dödade den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 å brottsbalken, han hade rätt till ersättning bara i den mån det var skäligt med hänsyn till omständigheterna. I övrigt skulle ersättningen tillfalla den försäk- rades anhöriga enligt vad som har sagts ovan.
Det står emellertid klart att regeln i försäkringslagstiftningen hänger omedelbart samman med den nyss omtalade bestämmelsen i ärvdabalken. Man kan inte göra skillnad mellan å ena sidan det fallet, att gärningsmannen gör anspråk på försäkringsersättning på grund av ett förmånstagarförordnande (eller som arvinge, enligt den regel vi föreslår i 6 kap. 8 å), och å andra sidan det fallet att han gör anspråk på t.ex. ett penningbelopp på grund av arv eller testamente. Reglerna om dessa situationer bör ändras samtidigt. Men att föreslå ändring i arvsrättsliga regler av detta slag ligger klart utanför vårt uppdrag. Av sådana skäl föreslår vi i förhållande till FAL inte någon ny regel. Vi utgår emellertid från att frågan kommer att uppmärk- sammas vid en kommande Översyn av ärvdabalken.
14.3.5 Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden
Sammanfattning: Vi föreslår att Oåterkalleliga förmånstagar- förordnanden skall kunna förekomma i samma utsträckning och med i stort sett samma verkningar som i dag. Vi föreslår inte något formkrav för oåterkallelighetsförklaringen. Förkla- ringen måste dock avges till förmånstagaren och kan alltså inte tas emot av försäkringsbolaget.
Enligt vad som framgår särskilt av 102 å FAL kan en försäkringsta- gare förbinda sig att låta ett förmånstagarförordnande ”stå vid makt”. Det gängse uttrycket är att försäkringstagaren gör ett ”oåterkalleligt förmånstagarförordnande”, och detta skall begagnas i lagförslaget.
Det Oåterkalleliga förmånstagarförordnandet har två något skilda funktioner. Den ena är att säkerställa förmånstagaren vid ett i övrigt ordinärt benefikt förordnande mot att försäkringstagaren senare kommer på nya tankar och därför ändrar förordnandet. Den andra funktionen är att göra det möjligt att ett förordnande som tillkommer i samband med ett förpliktande avtal blir lika bindande som övriga delar av avtalet; exempel ger Oåterkalleliga förordnanden i samband med skilsmässouppgörelse och vid försäkringar som arbetsgivare tecknar för att pensionera anställda.
Enligt vår mening bör Oåterkalleliga förordnanden också i framtiden kunna användas för att tillgodose dessatbåda syften. Däremot har vi inte funnit anledning att ge regler om att en makes eller arvinges rätt enligt den särskilda fördelningsregeln (se föregå- ende avsnitt) skulle kunna göras oåterkallelig. Vill försäkringstaga- ren uppnå en sådan effekt, får han i vanlig ordning göra ett förmånstagarförordnande till förmån för dem han vill gynna.
FAL innehåller inte några bestämmelser om formen för oåterkal-
lelighetsförklaringar. Av ordalydelsen i 102 å, att försäkringstagaren ”gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt”, framgår dock att det måste ha skett en förklaring till förmånstagaren eller en representant för honom.
Man har diskuterat om försäkringsbolaget skulle kunna tjänstgöra som representant för förmånstagaren enligt reglerna om negotiorum gestor (se Hellner s. 555 med hänvisningar). Vi har emellertid i samråd med de finländska och norska kommittéerna kommit fram till att en sådan ordning inte stämmer särskilt väl med de tankar som ligger bakom systemet med Oåterkalleliga förmånstagarförordnan- den. Skälet till att försäkringstagare inte bör få återkalla förordnan- det eller förfoga över försäkringen till förmånstagarens nackdel är att man bör respektera den förväntan på försäkringsbeloppet som oåterkallelighetsförklaringen har framkallat hos förmånstagaren. Om han inte har fått kännedom om utfästelsen och därför inte har någon sådan förväntan, synes det till stor del saknas skäl att inskränka försäkringstagarens handlingsfrihet.
Vi tror inte att det vållar några stora praktiska problem, att utfästelsen måste göras till förmånstagaren själv eller någon som direkt representerar honom; det särskilda fallet att förmånstagaren är omyndig behandlar vi i specialmotiveringen till 6 kap. 2 å. En annan sak är, att det ofta är lämpligt att dessutom underrätta försäkringsbolaget om att förordnandet har gjorts oåterkalleligt. Därigenom tryggar man att bolaget följer förordnandet och vid behov motarbetar otillåtna förfoganden över försäkringen.
Vi har diskuterat om i klarhetens intresse skriftform borde fordras för utfästelser om oåterkallelighet. Något behov av detta tycks emellertid inte ha framträtt i praxis, och i likhet med de andra nordiska kommittéerna har vi ansett det saknas tillräckliga skäl att komplicera systemet på detta vis. Någon ändring bör alltså inte ske i nuvarande ordning.
Man har i praxis och litteratur antagit att ett förmånstagarförord- nande av benefik natur, som gäller till förmån för försäkringstaga- rens make, kan göras oåterkalleligt bara genom ett äktenskapsfö- rord. Frågan, i vad mån man bör upprätthålla ett sådant formkrav, diskuterar vi i specialmotiveringen till 6 kap. 2 å.
FAL upptar också två — inbördes olikartade — bestämmelser om att ett förmånstagarförordnande kan bli oåterkalleligt utan någon uttrycklig utfästelse därom.
Enligt 102å sista meningen får ett förordnande inte återkallas efter försäkringstagarens död. Bestämmelsen innebär att delägare och borgenärer i dödsboet efter försäkringstagaren — på samma sätt som gäller i fråga om testamente — inte kan ändra eller återkalla den dödes förordnanden. Vi finner denna ordning naturlig, men någon
uttrycklig bestämmelse i ämnet anser vi inte behövs (se vidare i specialmotiveringen, avsnitt 19.62).
Den andra bestämmelsen återfinns i 118 å andra stycket. Om den, under vars livstid en livränta skall utgå, är någon annan än försäkringstagaren själv, skall han anses vara insatt som förmånsta- gare. När det första livräntebeloppet betalats ut till honom, skall insättandet anses oåterkalleligt, om inte annat framgår av omstän- digheterna.
Vi föreslår inte några motsvarande regler. Vi räknar inte med att det i praktiken skall kunna förekomma, att någon tecknar en livränteförsäkring av denna sort utan att det samtidigt blir uttryckli- gen bestämt vem som skall vara förmånstagare; försäkringsbolagen lämnar sina kunder god service i sådana frågor. Inte heller verkar det finnas behov av en bestämmelse om oåterkallelighet efter första utbetalningen. När det gäller livränta till efterlevande — vilket torde vara det vanligaste — följer oåterkalleligheten redan av det nyss diskuterade förbudet mot återkallelse efter försäkringstagarens död. Om det i stället gäller en livränta till annan, som skall utgå medan försäkringstagaren ännu lever, kan man utgå från att bolaget tar upp frågan om en eventuell oåterkallelighet redan vid tecknandet; det framstår för övrigt inte som självklart att presumtionen skall vara för oåterkallelighet.
En oäterkallelighetsförklaring får givetvis i första hand den verkan, att försäkringstagaren är bunden av förordnandet. Skulle han göra ett nytt förordnande fortsätter det Oåterkalleliga förord- nandet ändå att vara verksamt. Naturligtvis kan dock förmånstaga- ren samtycka till en återkallelse av förordnandet. Det bör också vara möjligt att inskränka oåterkallelighetens verkningar så att förord- nandet (eller bara oåterkalleligheten) upphör om exempelvis make till vars förmån förordnandet gäller gifter om sig. Oåterkalleligheten kan också vara begränsad till att gälla för viss tid, osv.
Oåterkallelighet medför vidare enligt nu gällande rätt att försäk- ringstagaren inte får utan förmånstagarens samtycke vidta förfogan- de som inskränker förmånstagarens rätt (108 å andra stycket FAL). Inte heller i detta avseende vill vi föreslå någon ändring (se 6 kap. 9 å).
Enligt 113 å FAL (som gäller bara för kapitalförsäkring) har förmånstagaren vid oåterkalleligt förmånstagarförordnande sak- rättsligt skydd mot t.ex. överlåtelse och pantsättning av försäkring- en, om han i god tro har fått försäkringsbrevet i sin besittning. Vi föreslår likartade regler (för alla typer av försäkring) i 6 kap. 12 och 13 åå (se vidare i avsnitt 14.4.2 nedan).
14.3.6 Familjerättsliga anspråk mot försäkringen
Sammanfattning: Vid försäkringstagarens död skall man som huvudregel följa det förmånstagarförordnande han kan ha gjort. Förordnandet skall kunna jämkas bara om resultatet med hänsyn till omständigheterna är oskäligt mot make eller bröstarvinge till försäkringstagaren. Jämkningen skall vara en fråga mellan förmånstagaren och den som begår jämkning; förekomsten av en försäkring skall alltså inte längre påverka fördelningen av bobehållningen.
Hur en försäkring skall behandlas vid bodelning efter skilsmässa, får bestämmas i äktenskapslagstiftningen. En särskild jämkningsregel skall dock gälla för det fallet att försäkringstagaren vid sin död låg i skilsmässa eller var skild men inte hade gjort bodelning. Den efterlevande maken skall då ha rätt till jämkning för att få ut sin andel i bodelningen.
Rätten att påkalla jämkning enligt de nya reglerna förfaller om inte talan mot förmånstagaren väcks inom ett år från det att bouppteckning avslutats eller dödsboanmälan gjorts.
De regler vi föreslår motsvarar i allt väsentligt det förslag till ny utformning av 104 å FAL som regeringen nyligen förelagt lagrådet.
Frågorna om hur försäkringar skall behandlas i samband med en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har diskuterats i förarbetena till den nya äktenskapsbalken (se betänkandet Äkten- skapsbalk s. 261-266 och 269-275 samt prop. 1986/87:1 s. 161—165, 173-175, 204, 318-320, 324-326, 333 f, 389 och 390). Vi saknar anledning att anlägga ytterligare synpunkter på dessa frågor.
Däremot hör frågorna om hur försäkringen skall behandlas vid försäkringsfall traditionellt till försäkringslagstiftningen (liksom behandlingen vid försäkringstagarens död, även om det inte är försäkringsfall), trots att det även här ofta uppkommer familjerätts- liga frågor. Den viktigaste frågan är i vilken mån man skall kunna frångå ett av försäkringstagaren gjort förmånstagarförordnande för att tillgodose olika familjerättsliga anspråk — alltså det ämne som för ' närvarande behandlas i 104 å FAL.
Också denna fråga har behandlats av familjelagssakkunniga (se betänkandet s. 266-268, 275-278 och 467-469). De sakkunniga föreslår att nuvarande regler i 104 å andra och tredje styckena skall upphävas. För det särskilda fallet att försäkringstagaren avlider innan en bodelning på grund av äktenskapsskillnad har hunnit göras föreslås en särskild jämkningsregel som skall hindra att den andra makens rätt i bodelningen försämras genom dödsfallet.
Även det ämnet tas upp i lagrådsremissen 1986-12-04 om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m., där föredragande stats- rådet anför bl.a. följande.
Den nordiska enigheten på detta område är begränsad. I Finland har man inte någon direkt motsvarighet till 104 å andra stycket (vissa bestämmelser i den finländska arvslagstiftningen fyller dock en liknande funktion), och i Danmark kan jämkning inte göras gällande mot make eller bröstarvinge. I Norge, där man hittills har haft regler som legat relativt nära de svenska, har forsikringsavtalelovutvalget föreslagit att försäkringsavtalslagens nuvarande regler skall ersättas av en mera skönsmässig bedömning. Om en tillämpning av förordnandet skulle vara ”klart urimelig” mot make eller bröstarvinge som försäkringstagaren försörjde eller var skyldig att försörja, skall jämkning kunna ske. Vid prövningen skall man fästa vikt vid syftet med förordnandet, den försörjdes och förmånstagarens behov och om den försörjde hade fått besked om förordnandet i skälig tid före dödsfallet (se NOU 1983: 56 s. 14, 115 och 127-129).
Det nuvarande svenska regelsystemet är behäftat med påtagliga brister. Reglerna är komplicerade och svåra att tillämpa, särskilt när de skall användas tillsammans med bestämmelserna i arvs- och gåvoskattelagen om beskattning av förmånstagarförvärv. Utöver vad de sakkunniga har behand- lat uppkommer det åtskilliga svårlösta problem, t.ex. om någon av de i 104 å andra stycket angivna rättigheterna har kränkts av flera försäkringar av olika slag och det råder tvist om i vilken ordning försäkringarna skall tas i anspråk; skillnaden mellan försäkringarna kan vara av skattemässig art eller avse utmätningsskyddet. Besvärliga tillämpningsfrågor uppkommer också om försäkringstagaren har gjort ett testamente som skall tillämpas samtidigt med förmånstagarförordnandet. Det är sannolikt få försäkringstagare som kan överblicka det samlade resultatet av sina förfoganden. Reglerna är enligt min mening krångligare än som bör godtas i ett ämne som berör praktiskt taget alla medborgare.
Till detta kommer att reglerna inte utgör något verksamt skydd mot illojala förfoganden. Redan genom ett meddelande till förmånstagaren att förordnandet skall vara oåterkalleligt sätter försäkringstagaren reglerna ur spel. En annan möjlighet är att försäkringen överläts till förmånstagaren eller från början tecknas i hans namn, så att han blir ägare till försäkringen redan före försäkringsfallet. Å andra sidan kan reglerna, om dessa möjligheter inte utnyttjas, leda till att försäkringstagarens vilja sätts åt sidan i många fall där han har haft goda skäl för sitt förordnande och där det skulle ha varit fullt rimligt att förordnandet följdes.
Liksom de sakkunniga anser jag att varje lösning som innebär att man gör hypotetiska beräkningar och en mekanisk jämkning efter samma linjer som nu blir olämplig. Även med olika tänkbara förändringar inom den nuvarande ramen blir systemet krångligt. Resultatet blir ofta svårt att förutse och inte sällan otillfredsställande.
Men samtidigt innebär den ståndpunkt i fråga om laglotten och skyddet för efterlevande make som jag har intagit i propositionen om äktenskapsbalk m.m. (avsnitt 2.5.1—2.5.4) att jag inte kan ansluta mig till de sakkunnigas förslag att helt avstå från en allmän jämkningsmöjlighet. Jag menar visserligen att man bör respektera försäkringstagarens vilja i större utsträckning än enligt nuvarande regler. Men särskilt med tanke på barn som inte bor eller har bott tillsammans med båda föräldrarna bör man inte
utesluta varje möjlighet till jämkning. Ett förordnande bör även i fortsätt- ningen kunna jämkas eller sättas åt sidan helt, om en tillämpning av förordnandet skulle leda till ett oskäligt resultat. Det bör härvid göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter. Bedömningen bör således göras mer nyanserad än för närvarande. Särskilt bör man beakta vilka skäl försäkringstagaren har haft för sitt förordnande samt de ekonomiska förhållandena på ömse sidor. Jag förordar alltså en jämkningsregel av detta slag.
Liksom för närvarande bör jämkning kunna begäras bara av försäkrings- tagarens make och bröstarvingar. Men för att göra det möjligt att ta hänsyn till de skiftande förhållanden som kan föreligga bör jämkning enligt den nya regeln, till skillnad från vad som gäller för närvarande, vara möjlig vid alla typer av personförsäkring och oavsett om förmånstagarförordnandet har kunnat återkallas. En annan sak är att bedömningen huruvida jämkning skall ske naturligtvis påverkas av sådana omständigheter som vilken typ av försäkring det gäller och av om förordnandet har gjorts oåterkalleligt.
En fråga som uppkommer i detta sammanhang är om även en efterlevande sambo skall kunna påkalla jämkning. Enligt den nya sambolagen har sambor emellertid inte rätt att vara med och dela på annan egendom än sådan som utgör bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Försäkring ingår alltså inte i den egendom som skall delas mellan sambor. De har inte heller rätt till arv efter varandra. J ämkningsregeln bör därför inte göras tillämplig på sambor.
Jämkningen bör vara en angelägenhet bara mellan förmånstagaren och den som begår jämkning. Förekomsten av en försäkring bör alltså inte längre påverka fördelningen av den egentliga bobehållningen. En sådan ändring, som ligger i linje med huvudtankarna bakom försäkringsavtalslagen, gör systemet begripligare för den enskilde och medför en avsevärd förenkling. Det är främst i skärningspunkten mellan å ena sidan de vanliga reglerna om bodelning och arv och å andra sidan de speciella fördelningsreglerna i försäkringslagstiftningen som de nuvarande svårigheterna har uppstått.
För närvarande är krav på jämkning enligt 104å andra stycket bara underkastat den allmänna tioåriga preskriptionen enligt 2 å preskriptionsla- gen (1981:130); jfr NJA 1976 s. 90. Att jämkningskrav på så sätt kan framställas även efter lång tid kan leda till olyckliga resultat i enskilda fall. Det har därför vid olika tillfällen framförts önskemål om införande av en särskild tidsfrist (se yttrande av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund i det angivna rättsfallsreferatet). Önskemålen är enligt min mening befogade, och de vinner i styrka om jämkningen i fortsättningen skall göras efter en skälighetsbedömning.
Jag föreslår därför att möjligheten att begära jämkning enligt den nya regeln begränsas till en tid av ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Regeln stäm- mer i huvudsak med vad som enligt 7 kap. 4å andra stycket ärvdabalken gäller om krav på nedsättning av gåva. En motsvarande bestämmelse ingår i det norska förslaget.
Om det vid försäkringstagarens död pågår mål om äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans eller hennes make, skall enligt 9 kap. 11 å äktenskapsbalken bodelning göras enligt de regler som gäller för bodelning efter äktenskapsskillnad. Detsamma gäller givetvis om det vid dödsfallet redan har dömts till äktenskapsskillnad men bodelning inte har gjorts.
Vid en sådan bodelning behandlas försäkringar, om de inte innefattar rätt till egen pension (dvs. sådan pension som avses i 10 kap. 3 å andra stycket äktenskapsbalken), som andra tillgångar. Det värde som försäkringen hade vid den tidpunkt som är avgörande för bodelning beaktas alltså i bodelning- en. Om det vid försäkringsfallet gäller ett förmånstagarförordnande till förmån för någon annan än maken, kommer emellertid försäkringsbeloppet att tillfalla förmånstagaren. Detta kan leda till att maken inte kan få ut sin andel i bodelningen.
De sakkunniga föreslår att försäkringen i denna situation skall beaktas med det värde den hade före försäkringsfallet och att förmånstagaren vid behov skall vara tvungen att avstå så mycket av försäkringsbeloppet som behövs för att maken skall få ut sin andel i bodelningen. Som mest kan förmånstagaren bli tvungen att avstå från hälften av det värde försäkringen hade före dödsfallet.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning. Genom en regel av det slag som de sakkunniga har föreslagit förhindras att den efterlevande makens rätt i bodelningen försämras genom dödsfallet. Den ettårsfrist som jag nyss har föreslagit bör dock gälla också för den nu behandlade typen av jämknings- krav.
Resonemanget i lagrådsremissen stämmer väl med vårt eget betrak- telsesätt, och vi har tagit in ett i allt väsentligt motsvarande förslag i 6 kap. 7 å personförsäkringslagen. Vi föreslår dock den olikheten i förhållande till 104 å FAL att jämkningsregeln i ett visst fall också skall kunna tillämpas vid försäkring på annans liv, nämligen när försäkringstagaren avlider före den försäkrade.
Om förmånstagare är insatt i ett sådant fall, tillfaller försäkringen som regel honom.1 Reglerna i 104 å synes inte ha varit avsedda att tillämpas i denna situation,2 men det lär i praxis förekomma att försäkringsbolagen åtminstone beaktar värdet av den på annans liv tecknade försäkringen när det gäller att — med anledning av en försäkring på försäkringstagarens eget liv — beräkna giftorätt och laglott enligt 104 å. Som skall utvecklas närmare i specialmotivering- en (avsnitt 19.6.7), kan det i en del sådana situationer vara befogat att även försäkring på främmande liv dras in i jämkningsförfaran- det.
* Förmånstagarförordnandet kan avse både försäkringstagarens och den försäkrades död eller vara begränsat till endera. Bestämmelsen i 110å FAL, som avser denna situation, framstår närmast som en tolkningsregel. Innebörden kan inte gärna vara att försäkringen skall tillfalla förmånstagaren även om förordnandet uttryckligen har begränsats till att avse den försäkrades död.
2 Se NJA II 1927 s. 518.
14.3.7 Tolkning av förmånstagarförordnanden
Sammanfattning: Vi föreslår att det — i huvudsak på samma sätt som i FAL — ges tolkningsregler för praktiskt viktiga, konkreta fall. I mera speciella situationer kan man däremot räkna med att frågan om förordnandets utformning kommer att diskuteras med försäkringsbolagets tjänstemän och att oklarheter på det sättet kan undvikas.
105 å FAL innehåller regler om hur några särskilda förmånstagarför- ordnanden skall tolkas. Reglerna gör det bl.a. möjligt för en försäkringstagare att på ett kort sätt uttrycka vissa vanligt förekom- mande önskemål om försäkringen och känna sig säker på att hans vilja inte kommer att missförstås.
När en individuell livförsäkring tecknas kan försäkringstagaren välja ett standardförordnande eller göra ett speciellt förordnande, som han formulerar själv. Även vid försäkringar där man förutsätter att försäkringstagarna omsorgsfullt överväger sina förordnanden, upptar blanketterna till försäkringsansökan vanligen ett antal färdig- formulerade alternativ. Dessa är ofta ganska långa och komplice— rade, och de skiljer sig från de uttryck som nämns i 105 å FAL — kanske för att förordnandet skall täcka även sådana situationer som när en förmånstagare, som insatts i första hand, avlidit före försäkringstagaren eller vill avstå från sitt förvärv till förmån för någon annan.
Att sådana färdigformulerade förordnanden tas upp har otvivel- aktigt en styrande effekt på förordnandenas innehåll. Detta gäller särskilt de förordnanden som ingår i allmänna försäkringsvillkor för kollektiva försäkringar men även de som upptas i ansökningsblan— ketter, liksom lagens tolkningsregler. Detta framgår bl.a. av den utbredning som förordnanden till ”naermeste paarorende” respek- tive ”anhöriga” har fått i Danmark och Finland (se 105 å i respektive lands lag). Det är dock att märka att man i dessa länder inte har den styrande effekt av arvsskattereglerna som vi har i Sverige.
Vi anser det inte önskvärt och delvis inte ens möjligt att söka i större omfattning påverka förmånstagarförordnanden genom tolk- ningsregler. Förhållandena växlar starkt. Där Skattelagstiftningen har en styrande effekt, såsom genom reglerna om när en en försäkring skall anses som P-försäkring, är det meningslöst att genom tolkningsregler söka motverka effekten — något som skulle förutsät- ta att försäkringstagaren i stället tecknade en K-försäkring. På samma sätt är det vanligen meningslöst att söka motverka den styrande effekt som arvsskattereglerna kan ha, om detta i något fall skulle anses önskvärt. Å andra sidan bör man inte genom tolknings-
regler särskilt uppmuntra förmånstagarförordnanden vilka syftar till Skattelättnad, utan hänsyn till eller kanske på bekostnad av motstående intressen.
De tolkningsregler vi föreslår har delvis till uppgift att fylla ut sådana förordnanden som måste vara kortfattade, t.ex. sådana som förekommer i reseförsäkringar med enkla villkor och sådana som
! upptas i försäkringsvillkoren för kollektiv försäkring. Här saknas 1 vanligen alla hållpunkter för att fastställa någon individuell vilja. Utom när det på grund av försäkringens beskaffenhet eller liknande bör gälla särskilda regler, förefaller det då bättre att lagstiftaren genom tolkningsregler anger en normalfördelning än att de allmänna försäkringsvillkoren eller ansökningsblanketterna innehåller detalje- rade föreskrifter, vilka försäkringstagarna oftast inte känner till eller funderar närmare på. Tolkningsreglerna kan naturligtvis också göra tjänst när individuellt formulerade förordnanden är otydliga eller alltför kortfattade.
Att märka är emellertid att man från försäkringsbolagens sida läri allt större utsträckning ta upp frågan vem försäkringsbeloppet bör tillfalla, när en individuell livförsäkring tecknas. Vi räknar därför med att det i varje fall inte behövs tolkningsregler för mera speciella situationer, t.ex. då försäkring tecknas på annans liv. Inte heller synes det nödvändigt att ge sådana regler för försäkringar enbart för livsfall. Vid försäkringar av dessa slag kan man vänta sig att frågan kommer att diskuteras med bolagets tjänstemän eller ombud och att oklarheter då kan undvikas.
De tolkningsregler vi föreslår kommer därför att avse bara vissa särskilt praktiska fall. Delvis sammanfaller de med de bestämmelser som nu finns i FAL, varvid dock vissa preciseringar gjorts. Dessutom föreslås några andra regler, utan motsvarigheter i FAL; de avser i allmänhet att uttryckligen ange principer som antas gälla redan nu. Vi återkommer till tolkningsreglerna i specialmotiveringen. Ett par mera principiella frågor skall dock tas upp redan här.
Det brukar göras gällande att förmånstagarförordnanden skall tolkas ”subjektivt", liksom vid testamenten (se särskilt Almgren s. 72 ff). Som huvudregel är detta otvivelaktigt berättigat vid indivi- duellt utformade förordnanden, som kan antas uttrycka vad försäk- ringstagaren har avsett i det enskilda fallet; i den mån tillräcklig praxis utbildas, torde dock vissa vanligt förekommande uttryck normalt tillämpas på visst sätt varje gång de förekommer, alldeles som vid testamenten.
Vid standardiserade förordnanden, bl.a. när försäkringstagaren valt mellan ett antal formuleringar i ansökningsblanketten, är det däremot svårt eller omöjligt att tillämpa subjektiva tolkningsprinci— per. Ofta är det osäkert, hur mycket försäkringstagaren reflekterat över vad blankettens formulering kan innebära. Även vid individuel-
la formuleringar är det i många fall ovisst, hur mycket han förstått av förordnandets innehåll. Ett försök att fastställa vad han skulle ha förordnat, om han ställts inför frågan om sina önskemål (s.k. hypotetisk tolkning) skulle ofta ge mycket osäkra resultat — bl.a. kunde tolkningen av ett uttryck i ett standardförordnande bero på vad som rent tillfälligtvis kom fram om den enskilde försäkringsta- garens inställning vid tiden för tecknandet eller hans allmänna situation vid samma tid.
Vi har därför inte funnit det lämpligt atti lagen ta in någon allmän regel motsvarande inledningen till 11 kap. 1 å ärvdabalken (jfr 105 å FAL). Förordnandena måste enligt vår mening tolkas med hänsyn till en rad olika omständigheter, särskilt om förordnandet är mer eller mindre standardiserat, och bara vid individuella förordnanden i egentlig bemärkelse spelar den subjektiva tolkningsmetoden någon mera framträdande roll. Speciella frågor uppkommer vid tolkning av standardförordnanden vid gruppförsäkring och ka-försäkring — ett ämne som vi återkommer till senare (avsnitt 17.7).
Som angavs ovan, är det vanligen att föredra att lagstiftaren genom tolkningsregler anger en normalfördelning av försäkringsbeloppet än att de allmänna försäkringsvillkoren eller ansökningsblanketterna innehåller detaljerade föreskrifter, vilka försäkringstagarna inte känner till eller funderar närmare på. Detsamma gäller när någon viss tolkningsprincip har slagits fast i rättspraxis (se t.ex. NJA 1975 s. 302 och 1978 s. 120 och där angivna rättsfall). Om försäkringsbolaget anser att någon i lag eller praxis antagen tolkningsregel passar illa i det enskilda fallet, kan bolaget rikta försäkringstagarens uppmärk- samhet på frågan och ge honom en möjlighet att själv ta ställning.
14.4 Överlåtelse och pantsättning
1441 Inledning *
Sammanfattning: Försäkringstagaren har i princip rätt att överlåta eller pantsätta försäkringen. Hans handlingsmöjlighe- ter kan dock vara inskränkta t.ex. på grund av avtal med tredje man. Dessutom medför Skattelagstiftningen ibland hinder mot förfoganden.
Beträffande överlåtelse och pantsättning uppkommer flera skilda problem: ett avser försäkringstagarens rätt i förhållande till försäk- ringsbolaget att förfoga över försäkringen, ett annat rör förutsätt- ningarna för att ett förfogande skall vara giltigt i förhållande till
medkontrahenten, ett tredje de verkningar förfogandet kan ha mot tredje man (försäkringsbolaget eller annan). Det är i stort sett dessa frågor som skall tas upp här.
Däremot tar vi inte i detta avsnitt upp de inskränkningar i förfoganderätten som kan bero på familjerättsliga regler (t.ex. förbud mot dödsrättshandlingar). Sådana inskränkningar som grun- das på rättsförhållandet till tredje man (t.ex. villkor vid gåva av försäkring, anställningsavtal mellan försäkringstagare-arbetsgivare och försäkrad-arbetstagare) har berörts ovan på tal om förmånsta- garförordnanden (avsnitt 14.32). I övrigt följer dessa inskränkning- ar av allmänna civilrättsliga, särskilt familjerättsliga, grundsatser som inte är speciella för försäkringsförhållanden och som därför inte
' behöver regleras särskilt i en personförsäkringslag. j Redan i avsnitt 14.1 framhålls att försäkringstagaren gentemot ' försäkringsbolaget bör ha en i princip obegränsad rätt att överlåta eller pantsätta sin försäkring. Bolagen har som regel inte något beaktansvärt intresse av att hindra överlåtelse eller pantsättning av individuella försäkringar. De kostnader som sådana transaktioner kan medföra för administrationen av försäkringarna torde vara alltför obetydliga för att motivera att förfogandena förbjuds; den föreslagna lagstiftningen hindrar för övrigt inte att bolagen tar betalt för sitt arbete med registrering av t.ex. en ny ägare till försäkring- en.
I ett speciellt avseende föreslår vi emellertid att försäkringsbolaget skall kunna inskränka försäkringstagarens förfogandemöjligheter, nämligen när det tänkta förfogandet inte skall avse hela försäkring- en.
En pantsättning torde oftast avse försäkringen i dess helhet (principen om ”pantens odelbarhet”), om också ett eventuellt ”överhypotek” kan pantsättas till annan eller komma försäkringsta- garen själv till godo. Överlåtelse av en försäkring avser däremot ibland en del av försäkringen; en sådan uppdelning kan bli aktuell t.ex. i samband med en bodelningsuppgörelse efter skilsmässa. Försäkringstagaren bör normalt ha rätt till förfoganden av den typen.
En överlåtelse av en del av en försäkring avser som regel en kvotdel av försäkringen. En särskild fråga är om försäkringstagaren också skall ha rätt att i stället överlåta ett visst moment i försäkringen. Vad som närmast kommer i fråga är att försäkringsta- garen till en sammansatt kapitalförsäkring skulle ha rätt att till annan överlåta enbart riskdelen i försäkringen — alltså det som brukar kallas split dollar. Som framhålls ovan på tal om rätten att teckna försäkring (avsnitt 11.3.1), behöver ett försäkringsbolag emellertid inte medverka till försäkringar av detta slag. I konsekvens härmed bör bolaget ha möjlighet att i villkoren föreskriva, att ett förfogande
som inte avser hela försäkringen eller en kvotdel av den är utan verkan mot bolaget.
Men i allmänhet finns det alltså ingen anledning att av hänsyn till försäkringsbolaget försöka motverka förfoganden över försäkringar. Enligt vår mening finns det inte heller i övrigt något skäl att som huvudregel inskränka rätten att överlåta och pantsätta individuell försäkring. Vissa försäkringar, särskilt livförsäkringar som är kapi- talförsäkring med sparmoment, lämpar sig väl som kreditsäkerhet, och de bör otvivelaktigt kunna pantsättas. Överlåtelse av sådana försäkringar, exempelvis som led i en skilsmässouppgörelse, har också sitt berättigande. Andra typer av personförsäkring, livränte- försäkringar för egen ålderspensionering och sjuk- och olycksfalls- försäkringar, har däremot mindre värde som kreditsäkerhet, och det kan även finnas skäl som talar mot att de överlåts. Någon inskränkning i den formella rätten till överlåtelse och pantsättning är emellertid inte påkallad heller för deras del. Vi föreslår därför att i lagen införs en huvudregel om att försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse och pantsättning (6 kap. 9å). Som ovan nämnts kan dock förfoganderätten vara inskränkt av andra skäl, t.ex. på grund av avtal med tredje man. Vidare gäller vissa inskränkningar i rätten att förfoga över försäk- ringar på grund av skattereglerna. FAL innehåller sålunda i 3 å en bestämmelse om att förfogande i strid mot försäkringsvillkor, som enligt kommunalskattelagen skall tas in i försäkringsavtalet, är ogiltigt. En motsvarande regel bör ingå också i personförsäkringsla- gen (6 kap. 16 å).
14.4.2 Formen för överlåtelse och pantsättning. Förhållandet till tredje man.
Sammanfattning: Vi föreslår inte något formkrav för överlåtel- se eller pantsättning. — Försäkringsbolagen skall i fortsättning- en kunna välja om försäkringsbreven skall ha värdepapperska- raktär eller inte. Vi föreslår regler om företrädesrätt vid dubbla förfoganden för båda fallen.
Det kunde ifrågasättas att uppställa ett särskilt formkrav för att överlåtelse och pantsättning av personförsäkring skall få rättsverkan mellan parterna. Ett krav på skriftlig form för dessa rättshandlingar skulle dock innebära ett visst avsteg från allmänna civilrättsliga grundsatser. Sådana formregler förekommer endast vid vissa speciel- la typer av avtal, såsom fastighetsöverlåtelse, hyra, arrende och kollektivavtal, och de skäl som talar för skriftform vid sådana avtal saknar samma tyngd vid personförsäkring. Dessutom medför form-
krav alltid en risk för rättsförlust vid försummelse att iaktta formen, och den risken är betydande vid överlåtelse eller pantsättning av försäkring. Av liknande skäl anser vi inte att giltigheten mellan parterna av sådana transaktioner bör bero av ett meddelande till försäkringsbolaget. Bolagen har visserligen utan tvivel ett intresse av ,: att få meddelande om förfogandet, men detta får tillgodoses på annat i sätt. Vi föreslår därför inte något krav på viss form för att överlåtelse i eller pantsättning av försäkring skall bli giltig mellan parterna. | Det nu sagda gäller också för belåning av försäkringen hos & försäkringsbolaget. Som angetts tidigare (avsnitt 7.1) anser vi inte att . personförsäkringslagen behöver reglera de materiella villkoren för ' sådana s.k. livlån. Inte heller finns det anledning att ställa upp något formkrav för överenskommelsen mellan försäkringsbolagen och försäkringstagaren.
En annan fråga är vad som skall fordras för att de nu diskuterade transaktionerna skall gälla mot försäkringstagarens borgenärer och vem som skall ha förträdesrätt i händelse av sinsemellan oförenliga förfoganden till flera personer. I detta hänseende gör nu gällande rätt beträffande livförsäkring en skillnad mellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring.
Kapitalförsäkringsbrev är alltid värdepapper ”i teknisk mening”, dvs. brevet kan sägas vara bärare av rätten till försäkringen. Detta framgår av 113å FAL, som vid dubbelöverlåtelse m.m. ger den person företrädesrätt som först i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning. I bestämmelserna om livränteförsäkring (118 å) saknas hänvisning till 113 å, och man har av detta dragit slutsatsen att livränteförsäkringsbrev saknar egenskapen av värdepapper i teknisk mening (se härom t.ex. Hellner s. 624). Detta får anses innebära att sådana brev skall behandlas enligt samma principer som s.k. enkla skuldebrev: denuntiation till gäldenären (försäkringsbolaget) ford- ras för skydd mot tredje man. — Försäkringsbrev för sjuk- och olycksfallsförsäkring är aldrig värdepapper i teknisk mening.
FAL:s regler ger upphov till tillämpningssvårigheter vid sådan livförsäkring som utgör en kombination av kapitalförsäkring och livränteförsäkring, t.ex. livränteförsäkringar med garanterade utbe- talningar. Man vet inte säkert vilka åtgärder som är nödvändiga för att förvärvare och panthavare skall vara skyddade mot tredje man. Det är naturligtvis besvärligt att för säkerhets skull vidta båda åtgärderna, dvs. både överlämnande av brevet och denuntiation till försäkringsbolaget.
Frågan blir då, om en personförsäkringslag här bör föreskriva ett värdepapperssystem eller ett denuntiationssystem. Båda systemen har såväl fördelar som nackdelar. Ett värdepapperssystem kan vara enkelt att hantera särskilt vid kortvarigt lån med livförsäkring som säkerhet; låntagaren överlämnar brevet när han mottar lånet och
återfår brevet vid återbetalningen. Den största olägenheten med detta system är att det fordrar ett dödningsförfarande när brevet har förkommit. Dödningsförfarandet är tämligen tidskrävande och innebär inte något särskilt effektivt skydd för en eventuell förvärva- re. Många gånger visar det sig att brevet i själva verket inte har förkommit, och förfarandet har då varit onödigt.
Vad angår ett denuntiationssystem kan man numera — sedan datorsystem har införts hos försäkringsbolagen — knappast längre invända att den erforderliga registreringen av förfogandet skulle vara någon olägenhet av betydelse. Ofta är det också önskvärt för alla parter, inbegripet försäkringsbolaget, att bolaget får meddelande om transaktionen, och detta även om sådan åtgärd inte är nödvändig för skydd mot tredje man. — Från de enskildas synpunkt kan emellertid ett meddelande till försäkringsbolaget om att en försäkring har pantsatts, jämte ett nytt meddelande om att pantsättning har upphört, vara jämförelsevis komplicerade åtgärder särskilt vid sådana kortvariga lån som nyss berördes. Det kan finnas risk för att man försummar att meddela upphörandet, vilket medför osäkerhet om rättsläget.
Vi anser det varken nödvändigt eller lämpligt att träffa ett bestämt val mellan värdepapperssystem och denuntiationssystem. Som fram- gått skulle det medföra praktiska svårigheter att dra en skarp gräns efter sådana kriterier som skillnaden mellan livränteförsäkring och kapitalförsäkring. Det är också svårt att nu förutse vilket system som i framtiden kan visa sig bäst för olika försäkringar, särskilt som man får ta hänsyn till utvecklingen inte bara inom försäkringsområdet utan även inom andra områden, t.ex. bankernas inlåning. Vi inskränker oss därför till att föreslå'regler som klargör innebörden av de båda systemen. Det får sedan ankomma på försäkringsbolagen att välja det system som är lämpligast för den särskilda typen av försäkring. Det kan naturligtvis också komma i fråga att låta den enskilde försäkringstagaren välja system för sin försäkring — alldeles som för närvarande en bankkund ofta kan välja, om han vid insättning av pengar skall ha en motbok eller ej. Inte heller möjligheten till valfrihet för kunden bör därför uteslutas genom lagstiftningen.
I specialmotiveringen skall vi återkomma till utformningen av de föreslagna reglerna om respektive värdepappers— och denuntiations- system (se avsnitt 19.612 och 19613). Reglerna bygger på skuldebrevslagens principer. När det gäller förhållandet mellan å ena sidan förvärvare eller panthavare och å andra sidan en förmånstaga- re, som inte har ett oåterkalleligt förordnande, får dock som regel förmånstagaren träda tillbaka även om förvärvarens eller panthava- rens rätt har tillkommit senare.
15. Förhållandet till borgenärerna
Allmänmotivering till 7 kap.
15.1. Inledning
Sammanfattning: Det finns fortfarande goda skäl att ha regler som skyddar personförsäkringar mot utmätning. Reglerna bör emellertid mer än för närvarande inriktas på sådana försäk- ringar som fyller ett försörjningssyfte.
Livförsäkringar och belopp som faller ut från dem intar en särställning när det gäller borgenärernas möjlighet att ta egendom i anspråk. FAL gör här skillnad mellan själva försäkringen och utfallande belopp.
Om inte särskilda regler gällde, skulle försäkringen före försäk- ringsfallet kunna utmätas för försäkringstagarens skulder och ingå i hans konkursbo på samma sätt som annan egendom. Enligt 116å FAL undantas emellertid försäkringen från utmätning under vissa förutsättningar: den skall gälla på försäkringstagarens eller hans makes liv, och premiebetalningen skall vara någorlunda jämn.
När försäkringstagaren dör och försäkringen faller ut, blir resul- tatet olika beroende på om förmånstagarförordnande finns eller inte. Saknas sådant förordnande ingår försäkringsbeloppet i kvarlåtenska- pen och blir på samma sätt som återstoden av denna tillgänglig för borgenärerna. Om återigen förmånstagarförordnande finns, tillfaller däremot försäkringsbeloppet förmånstagaren direkt; beloppet är sålunda inte tillgängligt för borgenärerna i försäkringstagarens dödsbo. Om försäkringen inte varit utmätningsfri under försäkrings- tagarens livstid, har försäkringstagarens borgenärer, om det inte är fråga om ett oåterkalleligt förordnande, dock en viss rätt att ta försäkringsbeloppet i anspråk trots förmånstagarförordnandet (se 104 och 116 55).
Om försäkringen har varit tecknad exempelvis på försäkringstaga- rens makes liv och denne dör, kommer utfallande belopp att tillfalla försäkringstagaren själv enligt allmänna regler, om förmånstagarför- ordnande inte gjorts. Den avlidnes borgenärer kan givetvis inte göra
anspråk på beloppet, men försäkringstagarens egna borgenärer kan ta beloppet i anspråk på samma sätt som annan egendom som tillhör honom.
Reglerna om borgenärernas rätt skiftar åtskilligt mellan de olika nordiska länderna. I Danmark och Norge är försäkringen och utfallande belopp i allmänhet skyddade mot borgenärerna, oavsett på vilka villkor försäkringen tecknats. Efter försäkringstagarens död är det emellertid en förutsättning att förmånstagarförordnande finns. I Finland gäller i huvudsak samma regler som i Sverige om utmätningsskydd under försäkringstiden, medan reglerna om utfal- lande belopp ansluter till vad som gäller i Danmark och Norge.
FAL:s regler bygger huvudsakligen på följande resonemang, som utvecklas i försäkringsavtalslagskommitténs motiv till lagen (jfr NJA II 1927 s. 525 ff). Det är väsentligt att en livförsäkring som tagits i försörjningssyfte också får tillgodose detta ändamål. Denna syn- punkt får emellertid vägas mot borgenärernas intresse att, enligt huvudprincipen i svensk rätt, kunna hålla sig till alla gäldenärens tillgångar för att få betalt för sina fordringar. Försörjningssynpunk- ten har mindre tyngd i sådana fall där hela premiebeloppet inbetalas på en gång eller under mycket kort tid -— en situation som kan | jämföras med andra former av kapitalplacering — än när premiebe- talningen är fördelad över längre tidsrymd. I detta senare fall kan en familjeförsörjare på ett sätt, som saknar motsvarighet inom andra områden, genom en jämförelsevis ringa ekonomisk uppoffring omedelbart ge familjen ekonomiskt skydd i händelse av hans för tidiga död. En sådan form av sparande förtjänar all uppmuntran från statens sida. Att tillgångar som skapats på detta vis är utmätningsfria utgör inte någon orätt mot borgenärerna, så länge inte premieutgif— ten står i missförhållande till försäkringstagarens ekonomiska vill- kor. Detta gäller inte bara situationen efter försäkringstagarens död utan också under hans livstid; det vore obilligt om borgenärerna då skulle få ta i anspråk dessa pengar, som utgetts för ett förnuftigt ändamål, särskilt som den del av försäkringen som kunde tas i anspråk — återköpsvärdet — under de första åren efter tecknandet är ringa.
Det är tydligt att försäkringsavtalslagskommitténs motivering för det nuvarande systemet delvis utgår från andra förhållanden än dagens. Socialförsäkring och andra anordningar för ålders- och efterlevandepensionering ger numera ett skydd som medför, att den trygghet en livförsäkring kan erbjuda som regel inte längre har samma centrala betydelse. Det finns emellertid ändå starka skäl att fortfarande uppmuntra frivillig ålders- och efterlevandeförsörjning genom livförsäkring, inte minst därför att försäkringen innebär ett värdefullt sparande. Man kan också framhålla, att borgenärerna bara skulle få förhållandevis måttliga fördelar genom att man
berövade försäkringstagaren hans riskskydd. T.ex. temporära för- säkringar saknar ofta återköpsvärde och har därför före försäkrings- fallet knappast någon betydelse för en borgenär, medan de är väsentliga från gäldenärens synpunkt. Pensionsförsäkringar kan ofta jämställas med pensionsförmåner från en arbetsgivare, vilka vanli- gen är oåtkomliga för arbetstagarens borgenärer. Konsekvenserna för försäkringstagaren och hans familj av att försäkringen utmäts kan ibland bli mycket allvarliga; sociala anordningar ger ändå bara en minimitrygghet. Här bör vidare beaktas att vid en nordisk jämförelse de svenska reglerna inte framstår som särskilt gynnsamma för försäkringstagaren. Privilegieringen av livförsäkringen går betydligt längre i Danmark och Norge, delvis också i Finland, utan att detta synes ha medfört några olägenheter; man har där inte några planer på att inskränka det nuvarande skyddet för försäkringstagaren och hans efterlevande på någon väsentlig punkt.
Det finns alltså åtskilliga skäl som talar för att livförsäkringar även i fortsättningen skall ha en särställning när det gäller förhållandet till borgenärerna. Även om vi inte har funnit behov av någon mera genomgripande reform, bör emellertid de nu gällande reglerna diskuteras. Vad som bör övervägas är att genomföra de tankegångar som ligger bakom det nuvarande regelsystemet på ett mera konse- kvent sätt. Det är framför allt fråga om att mera betona försörjnings- synpunkten. Man skulle alltså ge skydd i de fall där försörjningssyftet och behovet var framträdande, men inte i andra fall. Och härvid skulle man fästa mindre vikt vid på vems liv försäkringen tecknats och hur premiebetalningen varit ordnad. En förändring i denna riktning innebär bl.a. en anpassning till principerna i utsökningsbal- ken. — Även en del mer tekniska jämkningar i de nuvarande reglerna är påkallade av utvecklingen sedan FAL:s tillkomst.
Det bör dock samtidigt erinras om att lagstiftningens regler om undantag från utmätning ganska sällan har praktisk betydelse för de berättigades situation. Om en försäkringstagare som uppbär ett livsfallsbelopp har annan egendom som han vill behålla och om deti ett dödsbo finns egendom som de efterlevande vill behålla (t.ex. en Villafastighet), måste försäkringstagarens skulder i praktiken betalas —— i sista hand med det utmätningsfria försäkringsbeloppet. När det gäller möjligheterna att t.ex. hålla ihop ett hem efter en skuldsatt försäkringstagares död är det inte reglerna om utmätningsskyddet utan försäkringen som sådan som är av betydelse.
15.2 Utmätning före försäkringsfall
Sammanfattning: Vi utgår från nuvarande regler i 116 å FAL i fråga om utmätning före försäkringsfall. Bara försäkring på försäkringstagarens eller hans makes eller sambos liv skall vara skyddad. I fråga om kraven på premiebetalningen föreslår vi däremot flera ändringar. Försäkringar mot engångspremie skall bli utmätningsfria tio år efter tecknandet. Om försäk- ringstagaren under de senaste tio åren har betalat ”för stora” premier, skall bara det överskjutande beloppet få utmätas. — Försäkring som en arbetsgivare tecknar på en anställds liv skall inte kunna tas i anspråk för arbetsgivarens skulder.
Den grundläggande regeln om skydd mot utmätning av försäkring finns i 116å första stycket FAL. Den gäller kapitalförsäkring, men stadgandet om livränteförsäkring (118 å) hänvisar till den, och principen gäller på detta sätt all livförsäkring. Utgångspunkten är att livförsäkring jämställs med annan egendom som objekt för utmät- ning, men 116 å anger vissa förutsättningar under vilka försäkringen inte får tas i anspråk för försäkringstagarens eller hans makes skuld. Förutsättningarna är olika för försäkringar med sparmoment och för rena riskförsäkringar. För båda slagen av försäkring gäller att premiebetalningen skall vara något så när jämnt fördelad i tiden. Försäkringen måste dessutom vara tagen på försäkringstagarens eller hans makes liv. I praktiken uppfyller de allra flesta försäkringar de krav som anges i bestämmelsen.
Som framgått anser vi det befogat att i stora drag bygga på de grundsatser som återfinns i nu gällande rätt. Visserligen vill vi betona försörjningssynpunkten mer än för närvarande, men en sådan bedömning kan sällan göras med någon säkerhet innan försäkrings- fallet inträffar och försäkringen skall fylla sitt egentliga syfte. Förutsättningarna för utmätningsskydd före försäkringsfallet bör därför — liksom i dag — vara förhållandevis generösa.
Liksom hittills bör den grundläggande förutsättningen vara, att försäkringen gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv, varvid med makar bör jämställas sådana sambor som avses i den föreslagna nya lagen om sambors gemensamma hem (se prop. l986/87:1). Däremot finns det enligt vår mening inte tillräckliga skäl att privilegiera även försäkring på t.ex. barns eller föräldrars liv på samma vis. Sådana försäkringar tecknas mera sällan med tanke på att trygga en långsiktig försörjning; ofta är det i stället skattemässiga fördelar som åsyftas.
För närvarande skall försäkringen vara ”tagen” på försäkringsta- garens eller hans makes liv. Detta torde innebära att försäkringen
ursprungligen skall gälla på försäkringstagarens (eller hans makes) liv, och att utmätningsfriheten upphör om försäkringen övergår till annan än maken. Enligt vår mening bör emellertid utmätningsfrihe- ten bedömas med utgångspunkt i förhållandena när utmätning blir aktuell. Avgörande bör alltså vara på vems liv försäkringen gäller vid denna tidpunkt. Om exempelvis någon tecknar försäkring på sitt barns liv och senare, när barnet har fått egna arbetsinkomster och kan betala premierna, överlåter försäkringen till barnet bör inte försäkringen kunna utmätas för barnets skulder.
Enligt nuvarande regel måste premiebetalningen vara fördelad på minst tio år, och under inget år får erläggas en premie överstigande en femtedel av den premie som skulle ha utgått om premiebetalning- en fördelats lika på tio år. En viss ojämnhet i premiebetalningen tillåts sålunda. Om den sammanlagda premiebetalningstiden översti- ger tio år — vilket ofta förekommer — är det avgörande hur den premie som betalas under ett särskilt år förhåller sig till den genomsnittliga premien under en tänkt tioårsbetalning.
Den nu angivna regeln är den enda som gäller om premiebetal- ningen för försäkring med sparmoment. För rena riskförsäkringar finns dessutom en hjälpregel i 116 å första stycket andra meningen. En sådan försäkring är alltid utmätningsfri, om inte försäkringstaga- ren under något år betalat högre premie än som motsvarar två gånger premien för en ettårsförsäkring som tagits vid början av samma år, dvs. två gånger den s.k. naturliga premien.
Enligt vår mening bör huvudprinciperna i dessa regler läggas till grund för den nya regleringen. Vi föreslår emellertid också ett antal nyheter i förhållande till gällande rätt.
En sådan har att göra med framväxten av nya försäkringsformer, som har andra system för premiebetalningen än man hittills varit van vid. Vi syftar alltså på försäkringar av typen Universal Life (jfr avsnitt 13.1 ovan).
En sådan försäkring liknar mycket den vanliga försäkringsform som betecknas D 90. Försäkringen är livsvarig, och den har en riskdel och en spardel. Skillnaden är att spardelens storlek inom vissa ramar hålls öppen i avtalet. Om man i avtalet bestämmer t.ex. försäkringsbeloppet 300 000 kr, måste försäkringstagaren hela tiden betala så höga premier att det räcker till att upprätthålla detta riskskydd. Men dessutom har han rätt att — inom vissa ramar — betala mer, varvid alltså en spardel byggs upp. När försäkringsta- garen har betalat mer i premier än som behövs för risktäckningen, förekommer flera modeller för att beräkna dödsfallsförmånerna. Enligt den modell som bedöms som mest lämpad för svenska förhållanden betalas bara det överenskomna försäkringsbeloppet jämte återbäring. Försäkringstaga- rens fördel av att ha betalat högre premie än som behövs för riskskyddet ligger alltså i att dels riskpremien är mindre, dels underlaget för återbäring ökar.
Eftersom i avtal av denna typ premiens storlek inte är bestämd i förväg, måste man för lagens regel om utmätningsskydd finna andra mått att jämföra den faktiska premiebetalningen med än som anges i FAL. Vi återkommeri specialmotiveringen till den närmare utform- ningen av regeln.
Vidare har vi, i överensstämmelse med förslag som på sin tid familjerättskommittén lade fram (se SOU 1964:35 s. 467 ff), ansett att även försäkringar mot engångspremie bör kunna bli utmätnings- fria tio år efter det att de tecknades. I detta läge kan också försäkringar av denna typ fylla ett viktigt försörjningsbehov, även om tanken från början varit att göra en lämplig kapitalplacering. Det framstår också som föga rimligt att varje liten betalning av ”överstor” premie under de tio åren före utmätningen skall medföra att hela utmätningsskyddet går förlorat. Intresset av att försäkrings- tagaren inte skall kunna skaffa skydd för belopp utöver vad som motsvarar hans försäkringsbehov blir tillräckligt tillgodosett genom att borgenärerna får ta det överskjutande beloppet i anspråk. Till detaljerna återkommer vi i specialmotiveringen (avsnitt 19.72).
I 117å FAL görs en begränsning i det skydd mot borgenärerna som gäller i övrigt; i vissa fall kan erlagda premier som inte står i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor återkrävas från försäkringsbolaget av försäkringstagarens konkursbo. En motsva- rande regel är motiverad också i personförsäkringslagen (se 7 kap. 7 å).
Om en arbetsgivare tecknar försäkring på en anställds liv eller hälsa är försäkringen inte, såsom krävs för utmätningsfrihet, tecknad på försäkringstagarens eller hans makes liv (bortsett från det fallet att den anställde är identisk med maken). Ibland är inte heller förutsättningarna beträffande premiebetalning uppfyllda. Det är likväl klart att den anställde och hans anhöriga inte bör löpa risk att gå miste om försäkringsskyddet genom att försäkringen utmäts för arbetsgivarens skulder. Vi föreslår därför en särskild regel om utmätningsskydd för sådan försäkring (7 kap. 6 å). Regeln är natur- ligtvis inte avsedd att täcka det fallet att en arbetsgivare tecknar en försäkring på en anställds liv till sin egen förmån, dvs. för att skydda sina egna intressen om den anställde skulle avlida. För att hindra missbruk av regeln är det också nödvändigt med vissa begränsningar när den anställde är närstående till arbetsgivaren (se 7 kap. 7 å).
Enligt 123 € FAL får sjuk- eller olycksfallsförsäkring inte utmätas. Denna princip bör enligt vår mening gälla som huvudregel även enligt den nya lagen (se vidare nedan i avsnitt 15.3 och 19.7.8).
15.3 Utmätning efter försäkringsfall
Sammanfattning: Det bör inte ha någon betydelse för utmät- ningsskyddet efter försäkringsfall huruvida försäkringen varit utmätningsfri dessförinnan. Prövningen bör i stället inriktas på frågan om försäkringen tillgodoser ett angeläget försörjnings- ändamål. Till skillnad från gällande rätt bör vidare en förmånstagare kunna få ett visst skydd mot sina egna borgenä- rer. Även försäkringstagaren själv bör kunna få skydd för ett försäkringsbelopp som faller ut t.ex. när han uppnår en viss ålder. — I avsnittet behandlas också frågor om införsel i utfallande belopp från livränteförsäkring och återvinning i konkurs av förmånstagarförordnanden och utfästelser att inte återkalla sådana förordnanden.
Om det inte finns något förmånstagarförordnande när försäkringsfall inträffar, tillfaller enligt nuvarande regler försäkringsbeloppet för- säkringstagaren själv eller, om han är död, dödsboet efter honom. Beloppet blir därmed också tillgängligt för försäkringstagarens borgenärer med bara de begränsningar som följer av utsökningbal- kens regler om utmätning av utfallande livräntebelopp (7 kap. UB). FAL innehåller inte någon uttrycklig regel om detta fall.
Om det å andra sidan finns ett gällande förmånstagarförordnande, blir verkan av detta olika beroende på om försäkringen har varit utmätningsfri under försäkringstiden. Har den varit utmätningsfri tillfaller försäkringsbeloppet förmånstagaren, och det kan inte till någon del åtkommas av försäkringstagarens borgenärer. Har försäk- ringen inte varit utmätningsfri och består försäkringsfallet i försäk- ringstagarens död, kan hans borgenärer ta försäkringsbeloppet i anspråk i den mån de inte kan få betalt ur hans kvarlåtenskap och det inte är fråga om ett oåterkalleligt förordnande (104 å fjärde stycket och 116 å andra stycket). Någon motsvarande regel för livsfallsutbe- talning finns inte. I detta fall torde ett förmånstagarförordnande ge fullt skydd mot försäkringstagarens borgenärer även om försäkring- en inte varit utmätningsfri under försäkringstiden; här kan dock återvinning av förmånstagarförordnandet i konkurs bli aktuell.
Som framgår ovan (avsnitt 1432), bygger vårt förslag på tanken att rättsläget för den som tar emot ett försäkringsbelopp skall vara detsamma oavsett om det finns ett uttryckligt förmånstagarförord- nande eller ej. Att en person är insatt som förmånstagare kan ofta bero på en tillfällighet och har inte något att göra med det faktiska behovet av skydd mot borgenärerna. Det är omotiverat att låta försäkringstagaren påverka relationen till tredje man genom en viljeförklaring av detta slag — särskilt som man knappast kan dra den
slutsatsen av ett förordnande, att försäkringstagaren just i det aktuella fallet skulle anse utmätningsskyddet vara särskilt angeläget. Andra faktorer bör vara avgörande beträffande detta skydd.
Vad angår de allmänna förutsättningarna för utmätning av belopp som utfaller från livförsäkring och av försäkringen som sådan efter försäkringsfall, vill vi som nämnt fästa avgörande vikt vid försörj- ningssynpunkten. Skydd mot utmätning bör finnas där det är särskilt angeläget att tillgodose mottagarens nödvändiga försörjning, men i övrigt är det rimligt att borgenärerna får företräde. En reform i denna riktning står som nämnt i överensstämmelse med tankegången i utsökningsbalkens regler.
Det sagda innebär att man i viss utsträckning måste avvika från den nuvarande regleringen, som ju även i fråga om förhållandena efter försäkringsfallet väsentligen bygger på sådana tekniska kriteri- er som villkoren för premiebetalningen. I dag gäller att ett belopp från en utmätningsfri försäkring, som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare, alltid undantas från utmätning för den avlidnes skulder — inte bara när mottagaren är beroende av beloppet för sin försörjning utan också annars, t.ex. när en skuldsatt person utan nära anhöriga sätter in en förmögen avlägsen släkting som förmånstagare. Om å andra sidan premiebetalningen inte varit så jämnt fördelad som lagen fordrar för utmätningsfrihet, saknar de efterlevande skydd enligt försäkringslagstiftningen även om de varit helt beroende av den avlidne för sin försörjning och drabbas hårt av dödsfallet också från ekonomisk synpunkt. En sådan reglering ter sig knappast rationell.
Vi föreslår därför att det nuvarande sambandet mellan utmät- ningsskyddet före och efter försäkringsfall skall klippas av. Sedan försäkringsfallet inträffat bör försäkringens konstruktion och pre- miebetalningens fördelning i tiden inte längre tillmätas någon betydelse. Prövningen bör i stället avse frågan om försäkringen under de aktuella förhållandena fyller en sådana försörjningsfunk- tion som medför att den bör skyddas mot borgenärerna (7 kap. 3 å första stycket).
Främst av praktiska skäl föreslår vi också en schablonregel för belopp motsvarande högst sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, som tillfaller den försäkrades närmaste. Inte heller den regeln förutsätter att försäkringen har varit utmätningsfri före försäkringsfallet (se 7 kap. 3 å andra stycket).
Om frågan om utmätningsskydd efter försäkringsfall på detta vis skall bedömas självständigt, är det nödvändigt att också beakta mottagarens förhållande till sina egna borgenärer.
Lika litet som FAL i dag ger försäkringstagaren något skydd för belopp som han själv uppbär, skyddar lagen förmånstagaren mot hans borgenärer. Vad förmånstagaren uppbär kan alltså obehindrat
tas i anspråk av hans borgenärer i den mån annat inte följer av utsökningsbalkens regler om skydd för livräntebelopp.
För oss framstår det emellertid som naturligt att också här låta försörjningssynpunkter bli utslagsgivande — något som sker enligt utsökningsbalken (5, 7 och 15 kap.). Särskilt om den försäkrades make förordnats som förmånstagare och maken svarar för samma skulder som den avlidne, synes det mindre lämpligt att försäkring som inte kan tas i anspråk för den avlidnes skuld på denna väg ändå skall bli tillgänglig för borgenärerna. Också annars synes det otillfredsställande, om maken av sådan anledning skulle gå miste om belopp som avser att tillgodose hans särskilda behov efter dödsfallet; detsamma gäller minderåriga barn, fast sådana sällan har några skulder av betydenhet. Det kan här framhållas att utsökningsbalkens nämnda regler inte är tillämpliga på annat än livränta i teknisk mening, sålunda inte på t.ex. belopp som utgår i rater under en följd av år utan att vara livränta. Ett skydd mot mottagarens borgenärer är därför motiverat också för att åstadkomma likformighet mellan försäkringsformer, som i realiteten inte skiljer sig åt på något väsentligt sätt.
Av sådana skäl anser vi att de belopp som fordras för mottagarens försörjning i princip bör undantas från utmätning också för dennes egna skulder, under förutsättning att beloppen tillfaller sådana närstående till den försäkrade som han har försörjt eller varit skyldig att försörja (se 7 kap. 3å första stycket). Och samma skydd bör tillkomma försäkringstagaren, när han själv uppbär försäkringsbe- loppet — både vid försäkring på annans liv och försäkring på eget liv som gäller för livsfall. Det är svårt att förstå varför just försäkrings- tagaren — som genom att teckna försäkringen och betala premien har skapat den trygghet som försäkringen representerar — inte under några omständigheter skulle kunna få skydd mot borgenärerna.
När ett försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare enligt det föregående skall vara skyddat mot utmätning, bör det innebära att försäkringstagarens borgenärer är definitivt avskurna från möj- ligheten att ta beloppet i anspråk. I förhållande till förmånstagarens borgenärer är det emellertid redan av praktiska skäl uteslutet att ha samma regel, och detsamma gäller när beloppet tillfaller försäkrings- tagaren själv. Beloppet kan skyddas i samband med utbetalningen ] men inte utan vidare vid utmätning i framtiden; om den berättigade ; använde beloppet till att finansiera inköp av fastigheter, bilar, båtar
osv. — som kanske delvis betalades med andra medel — skulle hans tillgångar så småningom komma att utgöra en oöverskådlig bland- ning av utmätningsbart och utmätningsfritt.
Men samtidigt är det uppenbart att det grundläggande syftet med reglerna — tryggande av det försörjningsändamål försäkringen är avsedd att fylla — skulle förfelas om beloppet utan vidare kunde tas i
anspråk av den berättigades borgenärer genast efter utbetalningen. Vi föreslår därför en bestämmelse som i stort sett motsvarar 5 kap. 7 å andra stycket UB. Förutsatt att beloppet hålls avskilt, skall det alltså vara skyddat så länge det tillgodoser ett försörjningsbehov, dock minst två år (7 kap. 3 å tredje stycket förslaget).
En särskild fråga är hur personförsäkringslagen bör ställa sig till institutet införsel (15 kap. utsökningsbalken).
Införsel kan äga rum bara i vissa i lagen särskilt angivna typer av inkomster. Utöver arbetstagares lön, som är det mest praktiska fallet, nämns bl.a. ”belopp som utgår som pension eller livränta” — för vår del alltså närmast utfallande belopp från livränteförsäkring. Införsel går till så att kronofogde- myndigheten ålägger gäldenärens arbetsgivare (eller motsvarande) att vid varje avlöningstillfälle innehålla ett införselbelopp och redovisa det till myndigheten. Samtidigt med införselbeloppet bestäms också ett förbehålls- belopp, motsvarande existensminimum, för gäldenärens och hans familjs behov. Införsel kan äga rum bara för vissa fordringar som har ansetts särskilt kvalificerade (familjerättsliga underhållsbidrag, skatter och allmänna avgif- ter m.m.). Ett förbud mot utmätning hindrar inte att införsel äger rum.
Några speciella överväganden är knappast påkallade när det gäller införsel för försäkringstagarens skulder i belopp som tillfaller honom eller införsel för en förmånstagares skulder i belopp som tillfaller denne. I sådana fall bör införsel kunna äga rum under de förutsätt- ningar som anges i utsökningsbalken, även om beloppen enligt de regler vi föreslår skall vara skyddade mot utmätning.
Situationen förändras om det blir fråga om införsel för försäkrings— tagarens skulder i livräntebelopp som tillfaller en förmånstagare. Här bryter sig olika intressen mot varandra på ett sätt som saknar motsvarighet i de nyss angivna fallen. Utsökningsbalken tycks knappast förutse situationer av detta slag, men lagtexten är i och för sig inte oförenlig med införsel i periodiska förmåner som — på grund av ett förfogande från gäldenärens sida — skall utgå till någon annan än honom själv.
Frågan blir alltså om försäkringstagaren genom att sätta in en förmånstagare skall kunna helt eller delvis hindra införsel på samma sätt som han (under vissa förutsättningar) skall kunna hindra utmätning för hans egna skulder. Bortsett från de fall när förmåns- tagarförordnandet har gjorts oåterkalleligt och förmånstagaren har skaffat sig skydd enligt 6 kap. 12 eller 13 å förslaget, har vi funnit att så inte bör vara fallet; med hänsyn till införselinstitutets syfte och utformning är det naturligt att införselfordringen i princip har företräde framför förmånstagarens anspråk (jfr prop. 19682130 s. 54 och 97). Situationer där detta får praktisk betydelse torde dock bli ganska sällsynta. Man måste skilja på livräntebelopp som utgår före respektive efter försäkringstagarens död.
Det är mindre vanligt att någon har en försäkring, som skall ge
periodiska förmåner till någon annan (en förmånstagare) medan han själv lever, men sådana fall förekommer. Man kan t.o.m. tänka sig att en försäkringstagare sätter in t.ex. sin make eller något av sina barn som förmånstagare till de utfallande beloppen just för att undgå utsökning. Ett sådan åtgärd kan vara särskilt lockande om försäk- ringstagaren har andra inkomster, som gör att han inte skulle få utmätningsskydd för egen del, medan förmånstagaren har sämre ekonomi och alltså kan åberopa de skyddsregler vi föreslår.
I situationer av detta slag synes det som sagt inte finnas något hinder i utsökningsbalken mot införsel för försäkringstagarens skulder, ochi enlighet med den principståndpunkt vi nyss intagit bör inte heller personförsäkringslagen ställa upp något sådant hinder. Införsel bör alltså vara möjlig. Av utsökningsbalkens reglering torde följa att, till skillnad från vad som skall gälla enligt våra regler om utmätningsskydd, det vid införsel blir försäkringstagarens — inte förmånstagarens — ekonomiska förhållanden som avgör om införsel kan ske. Som alltid när ett förmånstagarförordnande är tillämpligt bör dock den regeln gälla, att försäkringen får tas i anspråk bara om fordran inte kan tas ut hos försäkringstagaren själv; i vad mån införsel i försäkringen i det enskilda fallet bör ersättas med någon form av utsökning hos försäkringstagaren, blir beroende av förrätt- ningsmannens bedömning av vad som är praktiskt genomförbart.
När införsel av detta slag blir aktuell, skall förbehållsprövningen enligt 15 kap. 9 å UB alltså i första hand ta sikte på försäkringstaga- rens förhållanden. Har försäkringstagaren satt in någon utanför den egna familjekretsen som förmånstagare och därmed avstått från egen ekonomisk nytta av försäkringen, torde det som regel innebära att inget förbehållsbelopp alls skall bestämmas. Om han däremot har satt in någon av sina familjemedlemmar som förmånstagare och de utfallande beloppen på så sätt kommer honom och hans familj till godo, bör det finnas förutsättningar för en prövning av mera vanligt slag. Det kan också hända att försäkringsbeloppen används till fullgörande av sådan betalningsskyldighet mot förmånstagaren — t.ex. som underhållsbidrag till barn —— som medför att förmånstaga- ren vid införsel skulle ha lika rätt som eller bättre rätt än införselsökanden (sista delen av 9 å första stycket).
%
, Den lösning vi sålunda föreslår kan naturligtvis i något fall vara mindre i lämplig, t.ex. om försäkringen har tecknats på försäkringstagarens makes liv för att ge skydd åt makens barn i händelse av hans död. Om man vill ha trygghet mot införsel för försäkringstagarens skulder i sådana fall, får det emellertid ordnas genom att försäkringen när så är möjligt överläts till förmånstagaren eller genom att förmånstagarförordnandet görs oåterkalle- ligt.
Som ovan nämnts är det inte så vanligt med försäkringar som ger periodisk ersättning till en förmånstagare under försäkringstagarens
livstid. Det typiska är i stället att sådana förmåner utgår efter försäkringstagarens död. I den situationen innebär 15 kap. 3 å utsökningsbalken att införsel inte kan äga rum för försäkringstaga- rens skulder, eftersom gäldenären är ett dödsbo. Den regeln bör kunna behållas oförändrad. Efter gäldenärens död finns det knap- past något praktiskt behov av den periodiska indrivning som införsel utgör. Bl.a. bör man i fråga om de familjerättsliga underhållsbidra- gen, som är de viktigaste införselfordringarna, observera att under- hållsskyldigheten numera alltid upphör vid den bidragsskyldiges död; den ytterligare indrivning som kan behövas avser alltså tidigare uppkomna skulder. Det naturliga är därför att efter försäkringstaga- rens död försäkringen som sådan blir föremål för utmätning, i den mån den inte skall skyddas därför att den tillgodoser ett försörjnings- behov.
Det skulle kunna sättas i fråga om inte möjligheterna till utmätning borde vara större än vanligt i denna situation, när det gäller en fordran som skulle ha kunnat tas ut genom införsel; allmänt sett är ju borgenärens ställning starkare då. Vi har emellertid inte funnit det påkallat med några sådana Specialregler, främst därför att vi i allt väsentligt ger utmätningsskydd bara i de fall där det föreligger ett beaktansvärt försörjningsbehov hos förmånstagaren. Om fordran avser underhållsbidrag till försäkringstagarens barn, kan det också finnas anledning att peka på möjligheten för barnet att i stället begära jämkning enligt 6 kap. 7 å förslaget av förmånstagarförord- nandet.
Även den särskilda form av utmätning av pension eller livränta som regleras i 7 kap. utsökningsbalken är utesluten när gäldenären är ett dödsbo (7 kap. lå andra stycket). I övrigt väcker denna utsökningsform inte några särskilda frågor för vår del; utmätning kan ske enligt de allmänna regler vi föreslår i 7 kap. När försäkringser- sättningen tillkommer en förmånstagare kommer härvid prövningen enligt 7 kap. 3 å första stycket förslaget att ersätta förbehållspröv- ningen enligt 7 kap. 4 och 8 åå utsökningsbalken.
Om de regler vi föreslår skulle leda till att ett försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare skulle vara helt eller delvis utmät- ningsbart och både försäkringstagaren och förmånstagaren har borgenärer som gör anspråk på beloppet, uppstår frågan vilka av dessa som skall ha företräde framför de andra. Vad förmånstagarens borgenärer kan göra anspråk på är emellertid bara den rätt till försäkringsbeloppet som deras gäldenär, dvs. förmånstagaren, kan ha. Om förmånstagaren inte kan värja sitt fång mot försäkringstaga- rens borgenärer, är det alltså tydligt att han inte heller kan leda över något rätt till sina borgenärer. Någon uttrycklig regel härom är enligt vår mening inte erforderlig.
En speciell fråga rör möjligheterna till återvinning i konkurs av
förmånstagarförordnanden och utfästelser att inte återkalla sådana förordnanden. Frågan behandlades inte alls i förarbetena till FAL, vilket är något märkligt med tanke på att återvinningsreglernai 1921 års konkurslag hade tillkommit bara ett par år tidigare.
Frågor om återvinning av förmånstagarförordnanden m.m. har för svensk rätts del senast behandlats av Gertrud Lennander i hennes
* arbete Återvinning i konkurs. I anslutning till tidigare doktrin (se i bl.a. Hellner s. 581 f) görs en uppdelning i försäkringar som är ” utmätningsfria respektive utmätningsbara före försäkringsfallet. I fråga om utmätningsfria försäkringar förs följande resonemang (se i s. 107 f och 177). Det s.k. nackdelsrekvisitet, som innebär att endast |1 förfoganden som är till nackdel för borgenärerna kan återvinnas, ( skall avse den tidpunkt när förfogandet gjordes. Eftersom försäk- , ringen inte kunde åtkommas av borgenärerna vid den tidpunkt när förmånstagarförordnandet gjordes, är förordnandet inte till nackdel i för borgenärerna. Om en gäldenär, som har en utmätningsfri s.k. sammansatt kapitalförsäkring, innan det överenskomna livsfallsbe- loppet skall betalas ut till honom sätter in en förmånstagare till beloppet, kan detta förordnande alltså inte återvinnas enligt reglerna om återvinning av gåva i 31å konkurslagen, även om beloppet betalas ut före konkursutbrottet; däremot kan återvinning ske enligt otillbörlighetsregeln i 30 å, om förutsättningarna i det lagrummet är uppfyllda. — I fråga om utmätningsbara försäkringar måste först undersökas om förmånstagarförordnandet över huvud taget har någon verkan mot borgenärerna. Om förordnandet har sådan verkan — främst när det är oåterkalleligt —— kan återvinning ske enligt 30 eller 31 å.
Dessa synpunkter bör i allt väsentligt kunna bli vägledande också med det system vi föreslär, trots att enligt vårt förslag ett förmåns- tagarförordnande skall kunna ge skydd mot borgenärerna även om försäkringen inte varit utmätningsfri före försäkringsfallet. I många fall skulle en mer vidsträckt tillämpning av återvinningsreglerna kunna leda till olämpliga resultat, som stod i strid mot försäkrings- lagstiftningens syften. Visserligen kan man inte bortse från att ett förmånstagarförordnande eller en oåterkallelighetsförklaring någon
1 gång främst kan framstå som ett sätt att dra undan tillgångar från
borgenärerna. Möjligheten till sådana förfaranden är emellertid på
'. det hela taget betydligt större enligt gällande rätt än med vårt förslag,
, och med tanke på att man så sent som år 1975 reformerat återvinningsreglerna utan att föreslå någon ändring för försäkringens del (SFS 1975:244) har vi inte ansett oss böra föra fram några förslag till nyheter på området. De otillbörliga förfaranden som kan förekomma bör kunna beivras tillräckligt effektivt med 30 å konkurs- lagen.
Enligt 123 å FAL får fordran som på grund av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring innestår hos försäkringsbolag inte utmätas. Bestämmelsen hindrar inte utmätning enligt 7 kap. UB av utfallande livräntebelopp. Dessa principer bör enligt vår mening gälla också i den nya lagen. Och liksom beträffande utmätningsfria livförsäkrings- belopp bör skyddet mot den berättigades egna borgenärer utvidgas till att i viss mån gälla även efter utbetalningen (se ovan).
Det absoluta utmätningsskyddet för fordran på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring har motiverats främst med att vid sådan försäkring sociala hänsyn gör sig gällande med ännu större styrka än vid livförsäkring (jfr NJA II 1927 s. 541 f). Emellertid innehåller olycksfallsförsäkring regelmässigt ett dödsfallsmoment. Det saknas enligt vår mening anledning att i fråga om förhållandet till borgenä- rerna behandla ett dödsfallsbelopp från en olycksfallsförsäkring annorlunda än ett belopp som utfaller från en vanlig livförsäkring. Detsamma gäller när ersättning som utgår på grund av sjukdom eller invaliditet i något undantagsfall skall tillfalla någon annan än den försäkrade (se vidare i specialmotiveringen, avsnitt 19.7.8).
16. Reglering av försäkringsfall m.m.
Allmänmotivering till 8 kap.
16.1. Inledning
Sammanfattning: Kapitel 8 handlar om regleringen av försäk- ringsfall. Där ges också regler om preskription, vissa tvister mellan försäkringstagaren och bolaget samt förbud mot regress från bolagets sida.
I 8 kap. har samlats en rad bestämmelser som rör regleringen av försäkringsfall. Reglerna behandlar tiden för utbetalning av ersätt- ning, utbetalning till fel person, oriktiga uppgifter efter försäkrings- fall m.m. , preskription, risken för vissa meddelanden, tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring samt förbud för försäkringsbo- laget att regressvis återkräva utgiven ersättning. Frågorna har aktualitet vid såväl individuella försäkringar som gruppförsäkringar och ka-försäkringar. Flera av reglerna är hämtade från KFL, varför vi i olika sammanhang ansett oss kunna hänvisa till förarbetena till denna lag.
16.2. Tiden för utbetalning m.m.
Sammanfattning: Bolaget skall handlägga ärendena skynd- samt. Ersättning skall i princip betalas ut inom en månad från det att den ersättningsberättigade lagt fram sin utredning. I vissa fall är bolaget skyldigt att betala ut ersättning i förskott.
I 37 å KFL åläggs bolaget att utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att en skada skall kunna regleras. Vidare föreskrivs bl.a. att skadan skall regleras skyndsamt. Som framgår av motiven (prop. 1979/80:9 s. 85) har bestämmelserna ansetts värdefulla för den skadelidande.
Enligt 38 å KFL skall försäkringsersättning betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade anmält försäkrings- fallet och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständig- heterna skäligen kan begäras av honom. Tidsfristen gäller dock inte ersättning som avser livränta och inte heller då rätten till ersättning är beroende av att en viss händelse inträffar efter utgången av fristen. I samma lagrum anges vidare att om den som begår försäkringser- sättning uppenbarligen har rätt till ersättning med åtminstone ett visst belopp, detta skall betalas ut i förskott.
Vad som sålunda föreskrivs i KFL och vad som uttalas i förarbetena till lagen i denna del (prop. 1979/80:9 s. 84 ff och s. 161 ff) gör sig självfallet starkt gällande även beträffande personför- säkring, och detta oavsett om ersättningen skall beräknas efter den Skadelidandes verkliga förlust eller ej. Också vid personförsäkringar är en skyndsam och korrekt handläggning av försäkringsärendena av stor betydelse för de ersättningsberättigade. I 8 kap. 1 å föreslår vi därför regler som i allt väsentligt överensstämmer med 37 och 38 åå KFL.
Det skall alltså åligga försäkringsbolaget bl.a. att fullgöra betal- ningsskyldigheten mot den ersättningsberättigade inom en månad från det att rätten till försäkringsersättningen inträtt samt, om man ,kan fordra utredning av den ersättningsberättigade, sådan utredning lagts fram. — Som framgått (avsnitt 14.4.2) överlämnar vi till bolaget att själva välja om försäkringsbreven skall inordnas under ett värdepapperssystem eller ett denutiationssystem. Om ett anspråk stöds på ett försäkringsbrev som är att bedöma som ett värdepapper, skall betalningsfristen därför beräknas även med utgångspunkt i den tidpunkt då försäkringsbrevet hållits bolaget tillhanda. — På samma sätt som gäller i fråga om 37 å KFL kan bolaget, om det inte följer reglerna i 8 kap. 1 å, ådra sig skadeståndsskyldighet mot den skadelidande (prop. 1979/80:9 s. 85).
16.3 Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
Sammanfattning: Bolaget skall självfallet se till att ersättning- en betalas till rätt person. Sker betalning till annan än den förmånstagare som i och för sig har rätt till beloppet, behöver bolaget dock inte betala på nytt om det vid utbetalningen iakttagit skälig aktsamhet. Den berättigade får i stället vända sig mot den som fått ut beloppet. Från denna regel undantas bl.a. fallet att betalningen grundas på en förfalskad handling; då måste bolaget betala ytterligare en gång.
En försäkringstagare skall enligt vårt förslag inte kunna göra ett förmånstagarförordnande i ett testamente. Detta betyder att bolaget vid utbetalning av försäkringsersättning som regel inte behöver undersöka om försäkringstagaren upprättat något testamente, utan kan följa det förmånstagarförordnande som bolaget kan ha fått från försäkringstagaren (6 kap. 3 å) eller som kan ingå i försäkringsvill- koren vid gruppförsäkring och ka-försäkring (9 kap. 19 å och 10 kap. 12 å). Som framhålls i specialmotiveringen till 6 kap. (avsnitt 19.63) kan emellertid uppgifter om förmånstagare någon gång finnas i ett testamente.
Även om det inte torde vara några större svårigheter att få upplysning om försäkringstagarens arvingar kan man inte bortse från att ett bolag någon gång kan behöva göra en utredning även om dessa förhållanden. Detta kan gälla såväl då arvingar i allmänhet angivits i ett förmånstagarförordnande som då man har att tillämpa reglerna om förmånstagare i 6 kap. 8 å.
Familjelagssakkunniga föreslår i betänkandet Äktenskapsbalk att FAL kompletteras med en regel om att ett försäkringsbolag, som i god tro betalar ut ett försäkringsbelopp till någon som framstår som berättigad, inte skall vara skyldigt att senare betala motsvarande belopp till en förmånstagare. Regeln motiveras i betänkandet med de problem som uppstår om man inför en fördelningsregel i lagen med möjlighet för universella testamentstagare att få del av försäkringsbelopp (jfr SOU 1981:85 s. 470). Familjelagssakkunnigas förslag i denna del har ännu inte lett till någon lagstiftning (jfr avsnitt 14.3.4).
Av fruktan för att behöva göra två utbetalningar kan bolaget finna anledning att utföra tidsödande utredningar innan det anser sig kunna betala ut ett belopp med stöd av reglerna om förmånstagare. Emellertid är det ofta av stor betydelse för de efterlevande att de vid ett dödsfall snabbt får hjälp i en ekonomisk besvärlig situation. Därför är det ett väsentligt intresse inte bara för bolaget utan också för försäkringstagaren och de efterlevande att reglerna möjliggör utbetalning på ett tidigt stadium med ledning av de upplysningar som då föreligger. Om det någon gång inträffar att andra personer senare framställer anspråk på försäkringsersättning har de möjlighet att vända sig mot den som har fått ut beloppet; detär rimligt att bolaget slipper att betala beloppet två gånger, om den första betalningen skett i god tro. Det har ansetts tveksamt om skuldebrevslagens regler här kan tillämpas analogt (jfr Hellner s. 623). Vi föreslår därför i 8 kap. 2 å en regel att om ett bolag har betalt ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare haft rätt till denna, bolaget är befriat från sin skuld om det vid utbetalningen har iakttagit skälig aktsamhet.
För att regeln skall få en rimlig avgränsning bör bolaget inte ens
när det är i god tro kunna med befriande verkan betala försäkrings- ersättning till fel person, om det senare visar sig att utbetalningen grundats på en handling som varit behäftad med kvalificerat giltighetsfel; handlingen är t.ex. förfalskad. Här skulle alltså gälla en liknande princip som enligt 17 och 30 åå SkbrL. I specialmotivering- en till 8 kap. 2 å lämnas en närmare redogörelse för bestämmelsens tillämpning.
Regeln är således begränsad till de fall då ersättning egentligen skall utgå till en förmånstagare. Även i andra sammanhang kan det efter utbetalningen komma fram att ersättningen inte uppburits av den som haft rätt till den. Detta kan förekomma vid bl.a. överlåtelse eller pantsättning av försäkring. Frågan om bolaget då kan vara skyldigt att betala på nytt till den som materiellt varit berättigad till beloppet får lösas genom allmänna obligationsrättsliga principer; den fordrar inte särskild reglering i personförsäkringslagen.
16.4 Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
Sammanfattning: Den ersättningsberättigade skall rätta sig efter bl.a. de försäkringsvillkor som rör regleringen av försäk- ringsfall. Försummar han det och leder det till skada för bolaget, kan ersättningen sättas ned. Nedsättning kan också ske om den ersättningsberättigade uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter till bolaget.
I 21-23 åå FAL finns bestämmelser. om vad den som vill framställa | anspråk mot försäkringsbolaget har att iaktta. När ett försäkringsfall ; har inträffat skall således bolaget utan uppskov erhålla anmälan om j detta. Vidare åligger det den som framställer anspråk på ersättning , att biträda vid utredningen. Vid tillkomsten av KFL ansåg man inte motiverat att i lagen ta in några regler om vilka skyldigheter den ersättningsberättigade skulle ha mot bolaget, bortsett från bestäm- melser om oriktiga uppgifter m.m. i samband med skadereglering (prop. 1979/80:9 s. 86). Vi anser att samma synsätt bör gälla beträffande personförsäkring och att det därför skall överlämnas ät bolagen att i villkoren reglera de skyldigheter som kan komma att aktualiseras. Iakttas inte föreskrifterna, som kan ta sikte på skyldigheten att anmäla försäkringsfall inom viss tid eller att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller försäkringsgiva- rens ansvarighet, skall bolaget ha en viss möjlighet att sätta ned försäkringsersättningen, dvs. bolaget skall inte under alla förhållan- den vara skyldigt att utge hel försäkringsersättning. En regel om detta har vi tagit in i 8 kap. 3 å i vårt förslag. En förutsättning för att
nedsättning över huvud taget skall kunna ske är att bolaget lidit skada genom att försäkringsvillkoren inte följts. För nedsättning krävs vidare att åsidosättandet av försäkringsvillkoren har sin grund i försummelse — alltså uppsåtligt eller oaktsamt förfarande — av försäkringstagaren eller den försäkrade. På samma sätt som gäller vid brott mot upplysningsplikten kan därför t.ex. en försummelse av försäkringstagaren gå ut över förmånstagaren. Ibland kan bolaget råka ut för kostnader också när någon annan än försäkringstagaren eller den försäkrade åsidosätter sina skyldigheter. Om denne i och för sig är berättigad att få ut ett belopp från bolaget är det naturligt att bolaget även då har en möjlighet att sätta ned försäkringsbelop- pet.
Regeln att försummelse av den försäkrade kan drabba försäkrings- tagaren själv får sin betydelse t.ex. då en arbetsgivare tecknar en försäkring på en anställd. Bestämmelserna i 3 å kan tillämpas också vid s.k. kompanjonförsäkring. Nedsättning skall göras efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Den föreslagna regeln i motsvaras delvis av 31 å KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 147 ff).
För närvarande föreskriver villkoren för försäkringar som regleras av KFL att om nedsättning över huvud taget aktualiseras, nedsätt- ning skall i vart fall ske med ett belopp som motsvarar bolagets ökade kostnader i anledning av att villkoren inte följts. Enligt vårt förslag i förevarande del blir ett sådant villkor inte giltigt; villkoret är svårförenligt med 31 å KFL.
I lagen bör vidare tas in en bestämmelse som reglerar följderna av att den som är berättigad att uppbära försäkringsersättning uppsåt- ligen lämnar oriktiga uppgifter eller förtiger eller döljer något av vikt (8 kap. 4 5). Bestämmelsen, som tar sikte på såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring, har sin motsvarighet i 34 å KFL, och vad som anförts i förarbetena till den bestämmelsen gäller till stor del även för personförsäkringar (jfr prop. 1979/80:9 s. 76 ff och s. 157 f).
Nedsättning enligt 4 å kan, i motsats till vad som gäller enligt 3 å, grundas på förfarande endast av den som är berättigad att uppbära försäkringsersättning. De skäl som ligger bakom regeln -— främst att komma åt försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden — motiverar inte att t.ex. medvetet oriktiga uppgifter från försäkrings- tagaren leder till en nedsättning av försäkringsersättning som skall utgå till annan, exempelvis en förmånstagare. Regeln i 4 å bygger inte som 3 å på tanken att bolaget skall ha rätt till kompensation för liden skada. _,
Bestämmelsen i 4 å skall tillämpas endast i mera allvarliga situationer; den som framställer anspråk mot bolaget skall göra sig skyldig till uppsåtligt vilseledande. Det är då naturligt att den ersättningsberättigade kan drabbas av nedsättning också då han
lämnar oriktiga uppgifter som avser annan än honom själv. Den skälighetsbedömning som skall göras enligt bestämmelsen bör leda till rimligt resultat även i dessa fall.
De nu berörda bestämmelserna om nedsättning av förräkringser- sättningen rör frågor vilka lika väl hade kunnat behandlas i 4 kap., som gäller begränsningar av försäkringsbolags ansvar. För att nå överensstämmelse med de norska och finländska förslagen har vi emellertid valt att ta in reglerna i 8 kap.
16.5 Preskription av rätt till försäkringsersättning
Sammanfattning: Vi föreslår samma preskriptionsregler som enligt KFL.
Regler om preskription av rätten till försäkringsersättning finns i 29 & FAL och 39 å KFL. Reglerna innebär att preskription inträder om den som vill kräva ersättning inte väcker talan mot bolaget inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i vart fall inom tio år från det att fordringen tidigast kunnat göras gällande. Det kan sättas i fråga om man i personför- säkringslagen i stället bör helt följa den huvudprincip om tioårig preskriptionstid som gäller enligt den senare tillkomna preskriptions- lagen (1981:130). Frågan om en eventuell samordning av detta slag beaktades emellertid vid tillkomsten av KFL. Departementschefen ansåg sig inte ha anledning att i denna del frångå vad försäkrings- rättskommittén tidigare föreslagit, nämligen en särskild utformning , av reglerna i enlighet med 39 å KFL (prop. 1979/8019 s. 87). Särskilt , med hänsyn till att det torde vara mycket opraktiskt att någon inte iakttar treårsfristen fast han vet att ett anspråk kan göras gällande, har vi stannat vid att föreslå att preskriptionsreglerna i personför- säkringslagen utformas i överensstämmelse med reglerna i KFL. — , Det skall tilläggas att enligt bolagens allmänna inställning man inte åberopar preskription vid krav som grundas på livförsäkring.
Vi anser vidare att en regel som motsvarar 39 å andra stycket KFL bör finnas även i personförsäkringslagen. Detta innebär att den som anmält ett försäkringsfall inom den ovan angivna tiden på tre respektive tio är alltid skall ha sex månader på sig att väcka talan mot bolaget sedan detta tagit ställning till väckt anspråk. Det bör alltså inte vara möjligt att, på sätt som anges i 30 å första stycket FAL, förelägga den som har en fordran att inom viss kortare tid anhängiggöra talan mot bolaget. — Preskriptionsreglerna har tagits in i 8 kap. 5 5.
16.6 Risken för vissa meddelanden
Sammanfattning: Om en uppsägning från bolaget försenas, bör
den få verkan först en vecka efter det att den kommit fram, dock senast tre månader efter avsändandet.
I 15 å andra stycket, 18 å andra stycket och 25 å första stycket KFL finns regler om risken för vissa meddelanden från försäkringsbolaget (”postrisken”). Enligt dessa regler gäller att om den som avses med meddelandet gör sannolikt att meddelandet försenats eller inte alls kommit fram överförs postrisken till bolaget. Under alla förhållan- den får dock ett meddelande från bolaget verkan tre månader efter det att bolaget avsänt meddelandet (jfr prop. 1979/80:9 s. 120 f, 5. 125 och s. 135).
På olika ställen i vårt lagförslag har vi tagit in regler om bolagets rätt att under vissa förutsättningar säga upp en försäkring för upphörande (se 3 kap. 4 å andra stycket, 3 kap. 8 5 första stycket, 5 kap. 2å första stycket och 10 kap. 7 å). — Ett meddelande om uppsägning från bolaget kan naturligtvis försenas sedan det avsänts. Vidare kan man inte bortse från att ett meddelande någon gång inte alls når adressaten. Med hänsyn till den betydelse uppsägningarna enligt nyssnämnda lagrum oftast har, anser vi att bestämmelserna bör kompletteras med en särskild regel om postrisken (se 8 kap. 6 55 i förslaget). Denna bör utformas i överensstämmelse med reglerna i KFL.
Även enligt 4 kap. 3 å i lagförslaget kan ett försäkringsbolag säga upp en försäkring, nämligen då försäkringstagaren eller den försäk- rade åsidosatt sin upplysningsplikt på visst sätt. Uppsägningstiden blir då tre månader räknat från det att bolaget avsände uppsägning- en. Eftersom enligt den regel om postrisken som vi föreslår ett bolags meddelande under alla förhållanden får verkan tre månader efter avsändandet finns inte anledning att låta meddelanden enligt 4 kap. 3 å omfattas av regeln om postrisken (jfr 18 å andra stycket KFL).
Regler om uppsägning finns också angående gruppförsäkring i 9 kap. 10 och 16 åå. Reglerna är utformade så att ett beslut om uppsägning från bolagets sida i allmänhet blir väl känt för de försäkrade. Här behöver därför inte regeln om postrisken gälla.
I lagförslaget finns, utöver de ovan behandlade reglerna, flera bestämmelser, bl.a. 3 kap. 7 och 9 åå samt 5 kap. 4 å, vari bolaget åläggs att sända underrättelser till försäkringstagarna eller andra personer. Vi anser emellertid att också dessa underrättelser kan lämnas utanför en regel om postrisken. Då bolaget sänder meddel- andena får det närmast anses utföra serviceåtgärder åt i första hand försäkringstagarna. Sådana meddelanden bör därför gå uteslutande
på mottagarens risk, varför bolaget inte skall kunna drabbas av konsekvenserna av att meddelanden på grund av förhållanden utom bolagets kontroll försenas eller inte alls kommer fram.
En påminnelse från bolaget enligt 4 kap. 7 å aktualiseras i samband med att bolaget tillställer försäkringstagaren krav på premie. Som framgått föreslår vi att den underrättelse som skall utgå från bolaget enligt 5 kap. 2å på grund av utebliven premie skall omfattas av regeln om postrisken. Det synes överflödigt att låta denna täcka även bolagets meddelanden enligt 4 kap. 7 å. — Enligt 4 kap. 11 å i vårt förslag åligger det försäkringsbolaget att reklamera när bolaget anser sig enligt reglerna i 4 kap. vara helt eller delvis fritt från ansvar eller vara berättigat säga upp en försäkring. Om reklamationen fördröjs eller inte alls kommer fram bör inte detta, lika litet som nu, leda till att bolaget förlorar rätten till invändning (jfr 33å FAL). Inte heller denna regel bör därför omfattas av bestämmelsen.
16.7 Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
Sammanfattning: Om bolaget vägrar att meddela försäkring eller säger upp en försäkring i förtid, skall beslutet kunna prövas av domstol.
I 41-43 åå KFL finns regler om domstolsprövning av försäkringsbo- lagens beslut att vägra någon att teckna en försäkring eller att säga , upp en försäkring (jfr prop. 1979/80:9 s. 40 f, 43, 50, 59, 167 ff; LU 1979/80:18 s. 32). Några motsvarande bestämmelser finns inte i FAL. ;
I 3 kap. i förslaget har vi tagit in regler om rätten att teckna en ' försäkring och om rätten att förnya en tidsbegränsad försäkring. Vidare har i samma kapitel, liksom i 4, 5, 9 och 10 kap. , tagits med bestämmelser om bolagens möjligheter att säga upp en försäkring i förtid samt formerna för uppsägning. I likhet med vad som gäller enligt KFL bör dessa regler vara förenade med bestämmelser om domstolsprövning. Först därigenom får reglerna den tyngd som får anses önskvärd. Förslaget i denna del har utformats i allt väsentligt i överensstämmelse med reglerna i KFL.
Ibland kan det vara svårt för den som omedelbart berörs av bolagets beslut t.ex. att säga upp en försäkring att avgöra om talan skall föras mot beslutet; vederbörande kan behöva en tid för att närmare överväga de skäl som bolaget åberopat. Någon gång
försenas kanske en uppsägning, med följd att den får verkan senare än som varit bolagets avsikt. Då får dock uppsägningen inte verkan senare än tre månader efter den dag då den avsändes från bolaget (jfr 8 kap. 6 å). I 42 å KFL föreskrivs emellertid att talan mot bolagets beslut om uppsägning skall väckas redan inom en månad efter att bolaget avsänt meddelande om beslutet.
Försäkringstagaren bör rimligen ha ett rådrum att överväga talan vid domstol också när tremånadersregeln är tillämplig. Vi föreslår därför att talan skall väckas senast sex månader från det att bolaget avsänt bl.a. beslutet. Vid uppsägning i förtid bör försäkringstagaren dessutom alltid kunna dröja med att vända sig till domstol till dess att uppsägningen skulle fått verkan. Bestämmelserna har tagits in i 7-9 åå.
16.8 Förbud mot regress
Sammanfattning: Vi föreslår att regressrätten avskaffas vid personförsäkring. Ett försäkringsbolag skall aldrig kunna återkräva ersättning av den som är ersättningsskyldig på grund av försäkringsfallet.
Bestämmelser om försäkringsgivarens regressrätt finns i 25 å FAL, vilka regler är tillämpliga även på de försäkringar som omfattas av KFL. För personförsäkringar — liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring- ar —- gäller enligt i 25 å andra stycket att försäkringsbolaget inte får återkräva ett utgivet försäkringsbelopp av den som framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav är pliktig att utge skadestånd. Från huvudregeln finns dock ett undantag för fallet att vid olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsbolaget förbundit sig att utge ersättning för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna. Bolaget får då återkräva vad det utgivit i enlighet med vad som gäller vid skadeförsäkring varom stadgas i 25 å första stycket. Härav följer att bolaget i dessa fall har regressrätt mot den som försäkringstagaren kunnat utkräva skades- tånd av om denne uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet framkallat försäkringsfallet och mot den som enligt lag är skyldig att utge skadestånd oavsett om han vållat skadan eller inte; någon regressrätt finns dock inte mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 å svarar endast för annans vållande.
Det är att märka att reglerna om försäkringsbolagets regressrätt är dispositiva. Bolaget kan därför" 1 villkoren förbehålla sig regressrätt utöver vad lagen anger, bl. a. vid summaförsäkring. Även om
förbehåll inte gjorts är det möjligt för bolaget att komma överens med försäkringstagaren då försäkringsersättning betalas ut att bolaget skall inträda i försäkringstagarens rätt mot den skadestånds- skyldige (jfr Hellner s. 285, Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt s. 3).
Frågan om regressrätt vid personförsäkring påverkas av vad som numera gäller enligt 5 kap. 3 å skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse skall från ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll vid skadeståndets bestämmande alltid avräknas bl.a. ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av lagen om arbetsskadeförsäk- ring, sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal, pension som utgår på grund av kollektiv tjänste- pensionsförsäkring samt periodisk ersättning som utgår på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring som meddelats på grund av kollek- tivavtal. Till följd härav föreligger inte regressrätt vid försäkringar av dessa slag.
Bolagens regressrätt har behandlats av skadeståndskommittén i betänkandet Skadestånd VI, Försäkringsgivares regressrätt m.m. (SOU 1975:103). Efter genomgång av bolagens praxis korn kommit- tén fram till att då det gällde personförsäkringar det var mycket ovanligt att bolagen förbehöll sig regressrätt i vidare omfattning än vad som följer av 25 å FAL (s. 147).
Vad angick bolagens utövande av regressrätt fanns enligt kommittén en klar tendens att bolagen utnyttjade denna möjlighet när den ansvarige skyddades av ansvarsförsäkring. Då ansvarsförsäkring saknades var bolagen däremot mera återhållsamma. Mot privatpersoner regressade då bolagen sällan eller aldrig om vållandet inte varit grovt. Vid grov vårdslöshet hos den ansvarige växlade praxis avsevärt. Om skadan vållats genom uppsåtlig brottslig gärning förekom såväl att bolagen regressade för hela skadan eller för skäligt belopp som att bolagen avstod från att framställa regresskrav. Om småföretagare utan ansvarsförsäkring vållat en skada utan att visa grov vårdslöshet var det enligt kommittén ganska ovanligt att bolagen regressade. När oförsäkrade större företag var ansvariga för vållande hos arbetsledning , brukade bolagen normalt utöva regress. Var staten ansvarig för en skada t brukade i huvudsak alla bolag regressa och förhållandet var i allt väsentligt detsamma då det gällde kommun utan ansvarsförsäkring (s. 60). Samman- fattningsvis kunde kommittén inte konstatera att bolagen missbrukade rätten till avtalsfrihet beträffande regressmöjligheterna, och i vart fall vad gällde krav mot privatpersoner och småföretag som saknade ansvarsförsäk- ring utnyttjades regressmöjligheterna mycket återhållsamt (s. 23). — Enligt kommitténs uppfattning rörde det sig om små belopp i de fall bolagen enligt 25 å FAL kunde regressa därför att de vid personskada utbetalt ersättning för bl.a. kostnader. Vad gällde summaförsäkring var det som sagt ovanligt att bolagen förbehöll sig regressrätt. Kommittén ansåg emellertid att det var angeläget att hindra att bolagen i framtiden ändrade inställning och började regressa i ökad omfattning (s. 148). Bl.a. dessa omständigheter föranledde i kommittén att föreslå en ändring av 25 å FAL, enligt vilken regressrätten
skulle inskränkas genom tvingande regler. För personförsäkringens del gick förslaget ut på att regressrätt inte alls skulle föreligga.
Skadeståndskommitténs betänkande har inte lett till någon lagstift- ning.
Under remissbehandlingen av Skadeståndskommitténs betänkan- de upplystes från försäkringsbolagen att försäkringsvillkoren inom konsument- och företagsområdena i de flesta fall innehöll bestäm- melser som kodifierade bolagens restriktiva regresspraxis. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anslöt sig i egenskap av remissin- stans till kommitténs förslag att helt slopa regressrätten inom personförsäkringsområdet. Förbundet angav bl.a. att möjligheten till regress enligt 25 å andra stycket FAL i regel inte tillämpades av bolagen.
Av vad vi inhämtat från försäkringsbranschen har under senare tid någon större förändring inte skett beträffande bolagens regress- praxis. Från branschen har uppgetts att bolagens villkor i huvudsak inte lämnar större utrymme för regress inom personförsäkring än vad som följer av FAL:s regler samt att det är mycket ovanligt att man utnyttjar regressmöjligheterna; saknas ansvarsförsäkring förekom- mer aldrig regress mot privatpersoner.
Det är enligt vår mening av stort värde att kostnaderna för personskador fördelas på ett större kollektiv i stället för att de flyttas över på enskilda skadeståndsskyldiga med de negativa konsekvenser det kan medföra särskilt för oförsäkrade privatpersoner. Ett sådant synsätt talar för att om möjligt utesluta regressrätt inom personför- säkring.
En omständighet som möjligen kunde motivera att regressrätten för bolagen i vart fall inte helt utesluts är den preventiva effekt som kan följa med en sådan rätt. När det gäller summaförsäkringar kan det ofta röra sig om betydande belopp som betalas ut från bolagen i form av t.ex. dödsfalls- och invaliditetskapital. Efter vad som upplysts är det emellertid alldeles speciellt ovanligt att bolagen utnyttjar möjligheten enligt 25 å FAL att förbehålla sig regressrätt vid summaförsäkring. I de få fall regress förekommer vid denna typ av försäkring kan denna i sig knappast ha någon större effekt, eftersom den skadelidande ofta kan fordra skadestånd av den skadeståndsskyldige vid sidan av vad som erhålls från bolaget; det är härvid fråga om s.k. kumulation. Man kan vidare utgå från att huvuddelen av de personer mot vilka regressanspråk görs gällande skyddas genom egna försäkringar. Det straffrättsliga ansvar som kan bli konsekvensen även av vårdslöst förfarande som medför person- skada kan för övrigt ha en preventiv verkan.
Mot denna bakgrund anser vi oss kunna föreslå att bolagen inte skall ha någon regressrätt vid personförsäkring (8 kap. 10 å försla-
get).
Den regel vi föreslår behandlar inte frågan om regress mellan flera försäkringsbolag som meddelat personförsäkring. Vid personförsäk- ring är det i allmänhet fråga om s.k. summaförsäkring och alltså inte försäkring där försäkringsersättningen beräknas efter faktiska kost- nader. Vi har därför avstått från att i personförsäkringslagen ta in särskilda regler om dubbelförsäkring; det får anses tillräckligt att bestämmelserna i 36 å KFL kan tillämpas analogt på personförsäk- ringar som täcker faktiska kostnader. Om det inte är fråga om en försäkring som gäller subsidiärt (jfr prop. 1979/80:9 s. 160) kan försäkringstagaren därför i dessa fall vända sig till vart och ett av de bolag som han tecknat försäkring i. Bolagen får härefter fördela ansvarigheten sig emellan på sätt framgår av 36 å andra stycket KFL. Inget hindrar emellertid att bolagen träffar överenskommelser om deras inbördes ansvar och sålunda om de krav bolagen kan rikta mot varandra sedan ersättning väl har utbetalats.
Regressrätten har en mycket stark anknytning till de skadestånds- rättsliga reglerna. I ett senare betänkande som skall behandla bl.a. bolagens regressmöjligheter vid skadeförsäkring kommer vi därför, såvitt nu kan bedömas, att föreslå att frågan om bolagens regressrätt regleras uteslutande i skadeståndslagen. I avvaktan härpå bör en regel, som hindrar bolagen från att göra gällande återkravsrätt vid personförsäkring, tas in i personförsäkringslagen.
17. Gruppförsäkring
Allmänmotivering till 9 kap.
17.1. Vissa allmänna frågor
Sammanfattning: Reglerna om gruppförsäkring bör avse för- säkring, som gäller för medlem i en på förhand avgränsad grupp av personer. Vid frivillig försäkring är det naturligt att anse den enskilde gruppmedlemmen som försäkringstagare och ägare till försäkringen. Vad angår obligatorisk gruppför- säkring får visserligen försäkringsavtal anses ingånget redan genom gruppavtalet, men i vissa avseenden finns det anledning att även här behandla den försäkrade som försäkringstagare. En medförsäkrad bör jämsfällas med den försäkrade grupp- medlemmen i fråga om rätten att förfoga över försäkringen i den mån den gäller på hans person. Några allmänna regler om gruppföreståndarens ställning eller ansvaret för hans fel vill vi med tanke på situationernas skiftande art inte förslå.
Enligt vad som förut utvecklats (avsnitt 7.2) är det befogat att beträffande sådana gruppförsäkringar, som inte grundas på kollek- tivavtal mellan arbetsmarknadens parter, ge tvingande regler i ungefär samma avseenden som vid individuell försäkring. Här skall behandlas den närmare utformningen av dessa regler.
I fortsättningen —— liksom också i lagtexten — används uttrycken ”grupp” och ”gruppmedlemmar” också i situationer när försäkring inte meddelats; det räcker om det faktiskt föreligger en avgränsad kategori av personer, som den enskilde tillhör — vare sig han fyller anslutningskraven eller ej. Är han ansluten till gruppförsäkring talar vi om ”försäkrad gruppmedlem”. En sådan terminologi stämmer inte helt med vad som kan förekomma inom branschen men har stora fördelar från lagteknisk synpunkt. — Ofta gäller en gruppförsäkring också för vissa närstående till de försäkrade gruppmedlemmarna — framför allt makar eller sambor. Denna kategori kallas ”medförsäk- rade” (en term som har en annan innebörd vid individuell försäkring; se avsnitt 19.1.2 nedan).
Avgränsningen av den diskuterade lagstiftningen sammanhänger med den närmare innebörden av begreppet gruppförsäkring. Som förut framhållits är likheten betydande med vissa typer av individuell försäkring, och att dra en klar skiljelinje kan vara besvärligt.
Här finns till en början anledning att erinra om den skillnad vi förut berört mellan frivilliga och obligatoriska gruppförsäkringar (jfr avsnitt 7.2). Även om valet av anslutningsform ibland kan bero på tillfälligheter, måste det från lagstiftningssynpunkt få väsentlig betydelse om det föreligger ett avtalsförhållande mellan försäkrings- bolaget och den enskilde gruppmedlemmen eller om han blir försäkrad enbart genom ett avtal som t.ex. hans arbetsgivare eller organisation sluter med bolaget.
Samtidigt kan beträffande såväl frivillig som obligatorisk grupp- försäkring urskiljas vissa särdrag, som kan påkalla en Specialregle- ring för de båda kategorierna tillsammans. Ett sådant drag är att försäkringen endast gäller för den som tillhör eller tidigare har tillhört gruppen genom att antingen han själv eller någon närstående är eller varit medlem i denna. Utomstående kan inte anslutas till försäkringen, och utträder en medlem ur gruppen upphör försäkring- en att gälla för honom och medförsäkrade personer, genast eller efter viss frist (jfr avsnitt 17.4). Medlemskapet kan på detta vis sägas utgöra en förutsättning för försäkringens giltighet.
Ett annat drag som regelbundet förekommer är att även när gruppförsäkring förutsätter personlig anslutning, försäkringsvillko- ren tas upp i ett avtal som bolaget formellt ingår inte med den enskilde gruppmedlemmen utan med någon som företräder grup- pens intressen, antingen denne är behörig att avtala på medlemmar- nas vägnar eller saknar sådan behörighet men vill ordna ett försäkringsskydd för dem. Ett sådant avtal, där villkoren för försäkringen anges, brukar kallas för gruppavtal. Även om dessa avtal kan vara av mycket skiftande karaktär, kan man utgå från att det alltid upprättats någon handling som ligger till grund för det enskilda försäkringsförhållandet. Utan en sådan sammanhållande länk framstår sambandet mellan flera försäkringar för enskilda personer som så lösligt och tillfälligt, att det naturliga är att betrakta dem som ett antal likartade individuella försäkringar och i stället tillämpa reglerna om denna försäkringsform.
Ett annat kännetecken för gruppförsäkring är att försäkringarna tecknas till förmån för gruppmedlemmarna såtillvida som försäk- ringsbeloppen skall tillfalla dem eller deras närstående — inte exempelvis deras arbetsgivare. Om denne däremot skulle teckna försäkring på vissa anställda i nyckelbefattning för att själv få ersättning för extrakostnader m.m. i händelse av deras död, blir det fråga om vanlig individuell försäkring, vilken bör följa 2-8 kap. i förslaget.
Man kan mot denna bakgrund fråga, hur avtalet om gruppförsäk- ring lagtekniskt sett bör konstrueras och vilken terminologi som bör begagnas. Den nuvarande rika floran av gruppförsäkringar har vuxit fram efter FAL:s tillkomst, och lagens regler har inte varit till stor hjälp vid försäkringarnas utformning; denna har väsentligen präglats av det praktiska livets behov. Det är en angelägen uppgift att i personförsäkringslagen försöka passa in försäkringarna i ett sam- manhängande regelsystem, som utan större svårigheter går att förena med den ordning vi föreslår för de individuella försäkringar- na.
Flera konstruktioner är här möjliga. Man kan se gruppavtalet som det egentliga försäkringsavtalet, vilket då skulle avse försäkring på annan person. Man kan också anse försäkringsavtalet bestå i det individuella avtal som vid frivillig gruppförsäkring uppkommer genom den enskilde gruppmedlemmens anslutning till försäkringen. Tvekan kan vidare uppkomma om vem som är försäkringstagare och ägare till försäkringen: är det den som sluter gruppavtalet, den enskilde gruppmedlemmen eller såväl denne som hans medförsäk- rade? Det bör nämnas att enligt både det norska och det finländska förslaget den som slutit gruppavtalet betecknas som försäkringstaga- re, något som också stämmer med gällande villkor i dessa länder.
När det gäller valet av konstruktion har vi ansett oss böra fästa stor vikt vid det synsätt som präglar nuvarande praxis och det sätt varpå reglerna tillämpas i dag. Det skulle vara betänkligt att på teoretiska grunder avlägsna sig från en ordning som länge har fungerat utan synbara olägenheter. Å andra sidan får lagstiftningen för att kunna begripas av andra än försäkringsmän inte konstrueras på ett alltför invecklat eller inkonsekvent sätt. Terminologin bör vara förenlig med det naturliga synsättet hos försäkrade och andra utomstående som har intresse av gruppförsäkringsreglernas innehåll.
Följande drag i det nuvarande systemet bör särskilt framhållas. Försäkringen för gruppmedlemmarna jämte medförsäkrade bygger visserligen på gruppavtalet, där villkoren anges. Men samtidigt betecknas gruppmedlemmarna — och t.o.m. de medförsäkrade — som försäkringstagare och anses ha de befogenheter som lagligen tillkommer denna kategori. Detta gäller även vid obligatorisk gruppförsäkring, trots att som nämnt gruppmedlemmen inte själv medverkar vid avtalsslutet. Att märka är vidare, att visserligen gruppavtalet sluts med någon som tillvaratar gruppens intressen men att det långtifrån alltid föreligger någon formell behörighet för denne. Avtal om gruppförsäkring för anställda kan ingås med en arbetsgivare eller någon i arbetsledningen, utan att någon av dem har fullmakt att handla på de anställdas vägnar, och när det gäller föreningsmedlemmar kan gruppavtalet på motsvarande sätt slutas av föreningens styrelse utan att det föreligger någon laglig behörighet
för ledningen att ingå avtal som binder föreningsmedlemmarna. Det står klart att gruppavtalet under sådana förhållanden inte enligt gällande rätt kan förplikta enskilda gruppmedlemmar — ett förhål- lande som får särskild betydelse om dessa själva skall betala premien. Såvitt gäller förhållandet till de enskilda, framstår gruppavtalet alltså närmast som en ensidigt utfärdad viljeförklaring av bolaget.
Vad som nu sagts utgör enligt vår mening vägande skäl för att man vid frivillig gruppförsäkring bör anse det individuella avtal som ingås mellan gruppmedlemmen och bolaget som det egentliga försäkrings- avtalet. Gruppavtalet får betydelse som grundval för försäkringsav- talet och som en förutsättning för detta, men den person som uppträder för gruppens räkning när gruppavtalet ingås kan inte gärna behandlas som försäkringstagare i personförsäkringslagens mening (se dock nedan om uppsägning av försäkringen, avsnitt 17.4). Det naturliga är att anse gruppmedlemmen som försäkringstagare i sammanhanget; försäkringsskyddet uppkommer genom att han ansluter sig till försäkringen.
Från försäkringshåll har man betonat det tidigare nämnda förhål- landet att även den medförsäkrade för närvarande behandlas som försäkringstagare, såvitt försäkringen avser honom. Man har vid utformningen av försäkringarna på olika sätt strävat att ge den medförsäkrade en självständig ställning. Sålunda anses han bl.a. som försäkringens ägare, till den del den avser honom, och han kan förfoga över den t.ex. genom förmånstagarförordnande. Det har framhållits att det skulle leda till olyckliga konsekvenser bl.a. vid tillämpning av reglerna om arv och giftorätt, om gruppmedlemmen skulle anses äga också sin makes eller sambos livförsäkring. Detta kan man utan vidare hålla med om. Å andra sidan ter det sig föga naturligt att betrakta den medförsäkrade, som inte själv sluter något försäkringsavtal, som försäkringstagare. Det är svårt att undvika att hans rätt till väsentlig del beror av gruppmedlemmen: går denne ur gruppen, anses det inte möjligt att låta hans anhöriga stå kvar i gruppen, och detsamma gäller om den medförsäkrades anknytning till medlemmen upphör — hans sambo flyttar t.ex. ifrån honom. Det är också svårt att låta den medförsäkrade bli skyldig att betala premien jämte gruppmedlemmen. Att likställa de båda kategorierna synes därför knappast möjligt.
Detta innebär dock inte att man behöver försämra den medför- säkrades rätt i förhållande till nuvarande praxis. Enligt vår mening är det rimligt att lagen bygger på den ordning som för närvarande tillämpas; att gruppmedlemmen är försäkringstagare när det gäller avtalets ingående, premiebetalning m.m., hindrar inte att också den medförsäkrade har en grundläggande rätt till ersättning från försäk- ringen och rätt att göra förmånstagarförordnande m.m. Vi återkom- mer senare till dessa frågor (avsnitt 19.9.3).
Vad åter angår obligatorisk gruppförsäkring, ter sig den angivna konstruktionen mera diskutabel. Här ingås ju avtalet faktiskt av någon annan än gruppmedlemmen för dennes räkning. Det före- kommer ingen kontakt mellan medlemmen och försäkringsbolaget, och avtalet medför inga direkta skyldigheter för medlemmen mot bolaget vare sig i fråga om premiebetalning eller i andra avseenden. Vi har övervägt en reglering, där man skulle konsekvent betrakta representanten för gruppen som försäkringstagare och gruppmed- lemmen som försäkrad. Denna lösning, som från teoretisk synpunkt framstår som den riktigaste, har emellertid visat sig medföra vissa praktiska komplikationer; olikheten mot frivillig gruppförsäkring är i många fall obetydlig och skulle också vara svår att förstå för den som inte är expert på området. För närvarande betecknas den försäkrade gruppmedlemmen som försäkringstagare i villkoren, och det anses tydligen naturligt att behandla honom på samma vis i obligatorisk som vid frivillig försäkring. Som förut utvecklats (avsnitt 7.2) anser vi oss böra sträva efter så enhetliga regler som möjligt vid skilda slag av gruppförsäkring. Vikten av detta har understrukits från branschens sida; att ge den obligatoriska försäkringen en helt annan konstruk- tion än de frivilliga anses bara medföra bekymmer i den praktiska försäkringsverksamheten.
Sådana skäl kan tala för att gruppmedlemmen även här bör behandlas som försäkringstagare. Att bygga lagstiftningen på att det är gruppmedlemmen som tecknar den obligatoriska försäkringen har vi emellertid ansett som ett alltför markant avsteg från den faktiska verkligheten. Det är här fråga om ett slags tredjemansavtal, visserligen av alldeles speciellt slag; avtalet kan medföra rättigheter för den försäkrade, men inte sådana direkta skyldigheter mot bolaget som att betala premien. För detta fordras enligt allmänna avtalsrätts- liga regler att den som slutit gruppavtalet har behörighet att företa rättshandlingar på den försäkrades vägnar, och något sådant följer normalt inte utan vidare av relationerna mellan gruppföreträdaren och medlemmarna — inte av ett anställningsavtal, inte av förhållan- det mellan förening och medlem, inte av ett kundförhållande med en bank eller annan kreditinrättning. Gruppavtalets karaktär av tred- jemansavtal framträder särskilt klart när den försäkrade inträtt i gruppen först efter det att gruppavtalet har ingåtts; om något slags fullmaktsresonemang kan det då inte bli tal. Det skulle därför vara missvisande att i lagen använda samma konstruktion för obligatorisk som för frivillig försäkring.
Avtal om obligatorisk gruppförsäkring måste alltså anses ingånget redan genom gruppavtalet, och den som ingår gruppavtalet med bolaget är i denna bemärkelse försäkringstagare. På det sätt som nyss sades beträffande medförsäkrade vid frivillig gruppförsäkring behö- ver detta dock inte hindra att den försäkrade gruppmedlemmen
anses som försäkringstagare i fråga om rätten till försäkringsersätt- ning och när det gäller rätten att göra förmånstagarförordnande m.m. På dessa punkter, liksom bl.a. när det gäller skyddet mot borgenärerna, kan reglerna bli väsentligen desamma som vid frivillig gruppförsäkring. Och när det gäller gruppmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter i egenskap av försäkrade finns det naturligtvis inga skäl att ha olika regler för de båda försäkringstyperna.
Det sagda innebär att man i varje fall inte kan ange partsförhål- landet vid de båda försäkringsformerna på samma vis i lagen (se 9 kap. 3 å lagförslaget). I övrigt synes det emellertid inte nödvändigt att i lagen markera skillnaden mellan formerna särskilt mycket. I de ,flesta bestämmelser kan man i stället använda de konkreta termerna ”den försäkrade gruppmedlemmen”, ”den medförsäkrade” och ”den försäkrade” om de berörda parterna på försåkringstagarsi- dan.
Det framgår av det anförda att vi utgår från att någon typ av gruppavtal alltid föreligger. Emellertid kan man sätta i fråga om lagen i detalj bör reglera dess tillkomst. På försäkringshåll har man inte ansett att det finns något behov att klargöra de rättsregler som gäller i detta hänseende, och från konsumentsynpunkt framstår det inte heller som erforderligt; det avgörande för den försäkrades ställning är ju vid frivillig försäkring i stället försäkringsavtalet med den enskilde gruppmedlemmen, och vid obligatorisk försäkring uppkommer som sagt inga direkta förpliktelser för gruppmedlem— men mot bolaget. Vi anser därför att några speciella bestämmelser inte behövs i fråga om gruppavtalets ingående; i stället får allmänna . rättsprinciper tillämpas. — När det gäller uppsägning av gruppavtalet har vissa lagregler däremot tett sig nödvändiga med tanke på konsekvenserna för de försäkrade (se avsnitt 17.4 nedan).
Ännu en allmän fråga, som behandlats utförligt i litteraturen om gruppförsäkring, gäller gruppföreståndarens ställning (se Roos bl.a. avsnitt 10; Hellner, Selected Essays s. 190; Grabe i NFT 1963 s. 149). Som framgått är det ett i viss mån karakteristiskt drag för gruppförsäkringen att inte bara i samband med avtalsslutet utan också under försäkringstiden någon som står utanför bolagets organisation uppträder som mellanhand mellan bolaget och grup- pen, dock utan att han formellt är behörig att företräda denna. Man har diskuterat i vilken utsträckning en sådan gruppföreståndare skall anses handla på gruppens vägnar och vem som skall stå risken för hans eventuella misstag eller försummelser — t.ex. underlåtenhet att till bolaget vidarebefordra en anmälan att någon ansluter sig till försäkringen eller oriktig information till gruppmedlemmarna om vad försäkringen innebär. Här är emellertid att märka att en särskild gruppföreståndare inte alltid finns under försäkringstiden. Ibland är det flera personer på ett företag eller ett föreningskansli som
medverkar vid administrationen av försäkringen, ibland sköts den helt och hållet av bolaget. De funktionärer som fullgör uppgifterna kan ha mycket skiftande ställning. Det kan vara fråga om en underordnad funktionär, t.ex. en kontorist som sköter löneavdrag för de anställda och sedan ombesörjer premiebetalningen. Men det kan också hända att försäkringen administreras av samma person som tecknat gruppavtalet eller av en ställföreträdare för bolaget eller organisationen i fråga. Vidare kan gruppföreståndaruppgifterna växla; saknar bolaget uppgifter om de enskilda gruppmedlemmarna, kommer naturligtvis gruppföreståndaren att spela en viktigare roll. Man har framhållit att med hänsyn till gruppföreståndarens olika funktioner det är svårt att generellt anse honom representera ena eller andra sidan (se Roos bl.a. s. 67 och 125).
Enligt vår uppfattning talar goda skäl för att i de allra flesta situationer låta bolaget svara för en gruppföreståndares fel. Det förefaller rimligt att kollektivet i stället för den enskilde gruppmed- lemmen drabbas av de misstag som kan uppstå när administrationen förbilligas genom att delvis läggas på en företrädare för gruppen, helst som en sådan lösning knappast torde ha någon nämnvärd betydelse för premien. Detta synsätt stämmer tämligen väl med åsikterna i litteraturenl, liksom också med vad som faktiskt lär tillämpas i försäkringspraxis. Emellertid anser vi det inte lämpligt att ge en generell föreskrift med ett sådant innehåll; förhållandena är alltför skiftande, och frågan får i viss mån bedömas med hänsyn till den typ av gruppförsäkring och den konfliktsituation där den uppkommer. Vi kommer tillbaka till problemet på olika ställen i fortsättningen. _
Också frågan om en gruppföreståndare eller någon annan är behörig att handla på gruppens vägnar eller ta emot meddelanden med verkan för gruppen blir aktuell i olika sammanhang; framför allt torde den få betydelse vid ingående eller ändring av gruppavtal och vid uppsägning av försäkringen. Situationerna kan emellertid variera i sådan grad, beroende på företrädarens ställning och gruppens art, att de är svåra att reglera generellt i lagtext.
Som redan framgått ställer vi inte upp något krav på fullmakt eller annan behörighet för den som ingår avtal om obligatorisk gruppför- säkring. I stor utsträckning måste den som har ingått avtalet också ha rätt att säga upp försäkringen med verkan för de enskilda, varvid dock vissa bestämmelser måste ges till de försäkrades skydd. Vidare bör i lagen anges vem som är behörig att på gruppens vägnar motta uppsägning och premiekrav. Också till dessa frågor återkommer vi senare.
1 Hellner, Selected Essays s. 190; Roos s. 125; annan mening Grabe i NFT 1963 s. 148.
Det bör i detta sammanhang understrykas att vi hela tiden bara föreslår regler om gruppföreståndarens behörighet att handla på medlemmarnas vägnar i förhållande till försäkringsbolaget. Frågan om hans befogenhet att företa rättshandlingar som går ut över de försäkrade lämnar vi öppen; den kan vara inskränkt på olika sätt, men med regler i sådana ämnen skulle vi komma in på sådana frågor — t.ex. av arbets- eller föreningsrättsligt slag — som vi vill hålla utanför lagstiftningen (se avsnitt 7.2 ovan).
Det norska förslaget innehåller en paragraf (å 10-2) som räknar upp vilka frågor som skall behandlas i ett gruppavtal. En sådan regel kan naturligtvis ha sina fördelar både från informationssynpunkt och för att en ram för de enskilda försäkringarna på detta sätt skall kunna slås fast. Om något formkrav kan det dock inte bli fråga, och det är svårt att göra en preciserad uppräkning som passar vid alla skiftande typer av gruppförsäkring. Vi har inte funnit det nödvändigt med en bestämmelse av detta slag.
I de följande avsnitten (17.2-17.8) behandlar vi gruppförsäkringar av mera ordinär typ. Därefter (i avsnitt 17.9) diskuteras frågan om undantag bör göras för mera särpräglade försäkringstyper — kort- tidsförsäkringar m.m.
17.2. Information
Sammanfattning: Också vid gruppförsäkring är informationen från bolagets sida viktig. Särskilt gäller det försäkringsbeske- det, en handling som i sin växlande utformning ofta får väsentlig betydelse för att de försäkrade skall kunna bedöma skyddets innebörd. Vi föreslår lagregler om att försäkringsbe- sked skall utfärdas till gruppmedlemmarna och att ett försäk- ringsbesked som avviker från gruppförsäkringsavtalet skall kunna åberopas mot bolaget, om den som har fått beskedet är i god tro eller inte har fått rådrum att rätta Sig efter ett ändrat besked. I övrigt innehåller förslaget särskilda, om också allmänt hållna informationsregler för gruppförsäkringens del.
På gruppförsäkringens område ter sig informationsfrågorna minst lika betydelsefulla som vid individuell försäkring (se härom avsnitt 10). Visserligen är villkoren vid gruppförsäkring på det hela taget klara och överskådliga, och det torde inte vara lika svårt som vid individuell försäkring att välja rätt försäkring för den grupp som överväger att försäkra sig. Men å andra sidan är risken betydligt större att de försäkrade saknar kännedom om huvuddragen i
försäkringen; de har ju inte deltagit i det avtal där villkoren bestämts, och när anslutningen alls sker på gruppmedlemmens initiativ torde den ofta ske utan närmare överväganden av de rättsliga konsekven- serna.
Såvitt angår obligatorisk gruppförsäkring måste redan av praktiska skäl meddelanden av olika slag gå över arbetsgivaren eller organisa- tionen, medan vid frivillig gruppförsäkring också information direkt till medlemmarna kommer i fråga. I båda fallen är det av vikt att i lagen inskärpa bolagets skyldighet att tillse, att de försäkrade gruppmedlemmarna får behövliga uppgifter om sina rättigheter och skyldigheter enligt försäkringsavtalet. Även om försäkringarna brukar vara anpassade till den särskilda typen av grupp, kan gruppmedlemmarna ha svårt att bedöma sitt försäkringsbehov och de förmåner en viss gruppförsäkring innebär i jämförelse med individuell försäkring. Förhållandena kan emellertid växla avsevärt med hänsyn bl.a. till gruppförsäkringens och gruppens art, och vi anser det inte möjligt att mera detaljerat reglera den allmänna informationsskyldigheten. Den bestämmelse vi föreslår är därför ganska allmänt hållen (se 9kap. 4å). Regeln skall behandlas närmare i specialmotiveringen.
I detta sammanhang är det en handling som får särskild betydelse, nämligen det försäkringsbesked som redan nu brukar tillställas de försäkrade. Dess innehåll kan variera. När bolaget för en egen förteckning över gruppens medlemmar, utfärdas ibland individuella besked för dem, medan man vid försäkring som administreras av gruppen själv ofta saknar uppgifter om medlemmarna och därför bara kan distribuera material med allmänna uppgifter om försäk- ringsförmånerna och villkoren i övrigt. Materialet sänds vanligen inte direkt till de försäkrade ens när bolaget har en förteckning över dem, utan det passerar genom gruppföreståndaren eller någon annan mellanhand, som vidarebefordrar det till de enskilda gruppmedlem- marna.
Det är tydligt att dessa besked fyller en viktig funktion även när de inte är individuellt utformade. Med ledning av dem kan den försäkrade få klarhet om vad skyddet närmare innebär och bedöma, om det finns behov att ytterligare trygga exempelvis försörjningen av de efterlevande vid dödsfall. Vi har ansett det angeläget att liksom i de norska och finländska förslagen ta in en särskild regel om bolagets skyldighet att tillse att en gruppmedlem, som är ansluten från början eller senare blir ansluten till försäkringen, får ett försäkringsbesked. Vidare bör ett nytt besked sändas om försäkringen förnyas och de nya villkoren begränsar försäkringsskyddet i förhållande till de tidigare eller på annat sätt väsentligt ändrar försäkringen. — Av praktiska skäl måste man tillåta att beskeden är generellt utformade och distribueras till gruppföreståndaren för vidare utdelning till de
enskilda; beskeden skall avsändas ”på ändamålsenligt sätt” (se 9 kap. 5 å förslaget; jfr också avsnitt 17.4 nedan).
Både i litteraturen (se Roos s. 80 ff; Hellner, Selected Essays s. 192) och i det norska betänkandet (å 10-4) har föreslagits en regel som innebär, att den som fått försäkringsbesked skall kunna göra gällande dess innehåll i förhållande till bolaget, om han är i god tro; i den norska bestämmelsen har undantag gjorts endast när det av beskedet klart framgår att han inte uppfyller villkoren för medlem- skap i gruppen eller inte har rätt till den förmån som beskedet anger. En regel om skydd för godtroende mottagare av beskedet lär här stämma ganska väl med allmänna avtalsrättsliga principer, anpas- sade efter den speciella situationen vid gruppförsäkring. Även om villkoren i försäkringen bygger på det tidigare gruppavtalet har ju mottagaren inte deltagit i detta, och han kan därför ha fog för att ta fasta på den utfästelse han får direkt från försäkringsbolaget. Alldeles klart är dock inte rättsläget (jfr Roos s. 84 f), och med tanke på den betydelse beskedet har för de försäkrade finns det goda skäl att ta upp en uttrycklig bestämmelse av denna typ också i den svenska lagen. Av avgörande betydelse är här synpunkten att den som med fog kan tro sig vara försäkrad på grund av innehållet i ett försäkringsbesked saknar anledning att trygga sig eller sina efterle- vande på annat vis och därför riskerar att stå utan skydd om beskedet skulle visa sig felaktigt.
En regel av det angivna slaget får till en början betydelse i den situationen att försäkringsvillkoren ändras till de försäkrades nackdel utan att den enskilde försäkrade medverkat. Innan en gruppmedlem får meddelande om ändringen, har han i allmänhet skäl att tro att han är skyddad enligt de äldre villkoren. Regeln blir också av vikt om ett försäkringsbesked visar sig vara felaktigt. Det är rimligt att bolaget ansvarar för fel av detta slag, och det gäller även om bolaget har överlåtit åt gruppföreståndaren att utfärda beskeden och felaktighe- ten alltså beror på ett misstag från hans sida. Det sist nämnda lär för övrigt stämma med inställningen hos försäkringsbolagen redan i dag.
Man kunde sätta i fråga om det inte kan leda till missbruk från de försäkrades sida, ifall en regel av denna typ kommer till uttryck i lagtexten. Vi tror emellertid att sådana farhågor är obefogade, om man kräver att den försäkrade skall ha studerat beskedet och annat material med omsorg för att anses ha varit i god tro. Vad detta närmare innebär skall behandlas i specialmotiveringen. Här bör emellertid särskilt påpekas att den försäkrade bl.a. måste anses skyldig att ta del av varje besked som tillställs honom, inbegripet ett rättelsebesked som bolaget sänder ut sedan en felaktighet konstate- rats. Det är angeläget att lagens bestämmelse uppmuntrar till sådana rättelser.
Vad angår frågan om verkan av ett nytt meddelande — oavsett om detta sänds ut därför att villkoren har ändrats eller för att rätta till en felaktighet — kan man inte gärna begära att bolaget skall visa att gruppmedlemmen faktiskt har fått ett nytt besked. Det måste vara tillräckligt att bolaget har avsänt ett besked eller annat meddelande om ändringen till en företrädare för gruppen. Dennes skyldighet att lämna meddelandet vidare till medlemmarna är visserligen i första hand en sak mellan honom och medlemmarna, men med tanke på möjligheten att det här uppstår ett dröjsmål behöver de försäkrade ett rådrum. Vi föreslår därför ett tillägg till godtrosregeln med innebörden, att ett äldre besked inte kan åberopas fjorton dagar efter det att ett nytt besked eller annat meddelande på ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom. Sedan denna tid förflutit är det rimligt att anta att en försäkrad haft möjlighet att reagera på att villkoren visat sig ogynnsammare än han tidigare utgått från. Regeln erinrar på detta vis om den bestämmelse vi föreslår rörande bristande information om avgränsning av försäkringsskyddet vid individuell försäkring (se ovan avsnitt 10.3 och 1926).
Att märka är att regeln bara avser fallet då avtal kan anses slutet på vissa villkor, som beskedet avviker från. Om däremot avtal kan anses ingånget med det innehåll som beskedet anger, kan bolaget självfallet inte ändra detta före försäkringstidens utgång genom att senare skicka ett besked om mera ogynnsamma villkor för den försäkrade.
Enligt den norska regeln skyddas inte bara försäkrade gruppmed- lemmar och deras medförsäkrade utan också andra som har fått ett försäkringsbesked och som är i god tro. Den praktiska betydelsen av detta är visserligen begränsad: en gruppmedlem som inte har anslutit sig till frivillig försäkring kan normalt inte anses vara i god tro angående försäkringsskyddet, och än mindre kan detta antas i fråga om utomstående personer som av misstag tillsänds ett försäkrings- besked. I fråga om obligatorisk försäkring är det emellertid inte uteslutet att någon på grundval av ett besked kan ha fog att tro att han tillhör gruppen, t.ex. när denna bara omfattar anställda upp till en viss ålder men denna begränsning inte har angetts i beskedet. Även om sådana situationer inte torde vara vanliga, har vi ansett det rimligt att godtrosregeln gäller också här; i praktiken lär för övrigt även detta stämma väl med bolagens inställning. Också i detta läge bör bolaget genom att snabbt sända nytt besked kunna undgå konsekvenser av felet.
Vid bedömningen av godtrosfrågan får man i första hand ta hänsyn till vad själva beskedet innehåller. En enstaka oriktig uppgift bör inte kunna åberopas, om det av beskedet i övrigt klart framgår hur saken i själva verket förhåller sig. Vidare måste hänsyn tas till vad mottagaren bort förstå på grund av annat material som tillställts
honom, låt vara att man inte kan ställa så stora krav på den enskilde i sådana fall. Härvid kan ibland beaktas även sådan information som den försäkrade får i senare skede, om han borde ha tagit del av den senast fjorton dagar före försäkringsfallet; det gäller också om inte informationen utgörs av försäkringsbesked i egentlig mening. — Med tanke på vad som nu sagts ter sig den norska formuleringen, som tar sikte just på själva beskedets utformning, inte så lämplig. Liksom enligt andra liknande lagbestämmelser bör det avgörande vara vad den som fått beskedet med hänsyn till omständigheterna bort inse om uppgifterna. Bl.a. skall han inte kunna åberopa ett besked, som efter vad han bort förstå bygger på försäkringsvillkor som numera ändrats, och detta även om beskedet inte är uttryckligen tidsbegränsat. I de flesta fall har emellertid då ett nytt besked redan avsänts för de försäkrades kännedom, vilket som nämnt medför att det äldre beskedet mister sin verkan oavsett god tro hos de försäkrade.
En regel av denna innebörd har tagits upp i förslaget till personförsäkringslag (9 kap. 5 å andra stycket).
17.3 Avtalets ingående och ansvarets inträde
Sammanfattning: Några tvingande lagregler om gruppavtalets eller det enskilda försäkringsavtalets ingående eller om rätt att sluta försäkringsavtal ter sig inte påkallade; bl.a. med hänsyn till försäkringarnas skiftande art skulle de bli ganska kompli- cerade, och de ter sig inte erforderliga från konsumentsyn- punkt. Bestämmelser om hur grupperna skall sammansättas hör i varje fall inte hemma i personförsäkringslagen. Däremot finns det anledning att vid frivillig gruppförsäkring skydda den enskilde gruppmedlemmen mot risken att hans anmälan till försäkringen inte vidarebefordras från gruppföreståndaren till bolaget före försäkringsfallet. Bolaget bör stå risken för sådana händelser.
I det föregående har framhållits att i många avseenden problemen vid gruppförsäkring är desamma som vid individuell försäkring och bör lösas på motsvarande sätt. Detta är dock inte fallet när det gäller avtalsslutet och ansvarets inträde. Ett skäl är naturligtvis att ett avtal om frivillig gruppförsäkring tillkommer på speciellt vis, varvid vid sidan av den enskilde gruppmedlemmens anslutning till försäkringen det förekommer ett gruppavtal som ligger till grund för försäkrings- avtalet. En annan orsak är att gruppens företrädare typiskt sett har bättre möjlighet att tillvarata de försäkrades intressen än en privatperson som tecknar försäkring för egen del. Från konsument-
synpunkt ter sig inte tvingande regler i dessa avseenden som särskilt angelägna.
På vissa särskilda punkter kan dock en tvingande lagreglering övervägas. En fråga som tidigare berörts är möjligheten att gruppmedlemmen vid obligatorisk försäkring mot sin vilja får skyldigheter mot försäkringsbolaget genom att hans arbetsgivare eller organisation ingår försäkringsavtal på hans vägnar (se avsnitt 7.2 och 17.1 ovan). — Liknande frågor kan emellertid uppkomma också vid en del typer av frivillig gruppförsäkring. Som framgår av det föregående, sluts avtal om sådan försäkring i viss utsträckning på det viset att en facklig organisation överenskommer med försäkrings- bolaget om försäkring av sådana medlemmar av organisationen som inte inom viss tid reserverar sig (eller, mera korrekt uttryckt, avböjer den försäkring som erbjuds dem). När tiden utgått utan att medlemmen hört av sig, anses bindande försäkringsavtal ingånget för hans del. Det är alltså fråga om s.k. negativ avtalsbindning; redan medlemmens passivitet skulle med hänsyn till de särskilda förhållan- dena ha förpliktande verkan.1
Denna form av avtalsslut har tidigare uppmärksammats från konsumentombudsmannens sida, varvid närmast marknadsförings- synpunkter varit aktuella. I en utredning, som utförts på uppdrag av konsumentverket, har professor Anna Christensen kommit till resultatet att även om organisationerna inte har någon behörighet att binda medlemmarna i förhållande till försäkringsbolaget, gruppför- säkringen ligger inom fackföreningens erkända kompetensområde och att därför en sådan anslutning genom underlåten reservation får godtas; därvid rekommenderas att bolaget lämnar tydliga upplys- ningar om reservationsrätten, om rätten att individuellt säga upp försäkringen samt om vad som gäller angående betalning av premierna. Förfarandet har under de angivna förutsättningarna accepterats från konsumentverkets sida.
Detta sätt att ingå avtal om frivillig gruppförsäkring har länge praktiserats, och förfarandet torde medföra flera fördelar från gruppmedlemmarnas synpunkt. Försäkringsverksamhetskommittén har inte haft några avgörande invändningar mot systemet ens när det gäller skadeförsäkring (se SOU 1985:34 bl.a. s. 136). I praktiken lämnas tydlig information om reservationsrätten m.m., och inte heller annars torde några invändningar kunna riktas mot bolagens tillvägagångssätt vid försäkringsavtalets tillkomst. Det torde för övrigt vara just informationen, som medför att gruppmedlemmarna kan bli bundna; medlemmarna får i förväg veta att bolaget erbjuder dem försäkringsskydd om de inte reserverar sig, och deras underlå-
' Jfr om liknande frågor, Grönfors, Avtalslagen s. 80, 81 ff, 91 ff med hänvisningar; se även 9 å avtalslagen.
tenhet att ta avstånd från avtalet mellan bolaget och organisationen räknas under sådana förhållanden som en sorts accept. Hur egentligen avtalet skall konstrueras är dock något oklart, och man kunde sätta i fråga om inte rättsläget i dessa praktiskt viktiga situationer kunde behöva klargöras genom lagregler.
Som tidigare nämnts har vi ansett det svårt att i lagtext reglera frågan om gruppföreståndarens behörighet; situationerna är alltför skiftande (se avsnitt 17.1). På motsvarande sätt skulle en mera fullständig reglering av mekanismen vid gruppförsäkringsavtal med reservationsmetoden innebära åtskilliga komplikationer. För det första skulle det vara svårt att utforma en sådan reglering utan att komma in på centrala associationsrättsliga frågor — något som ligger långt utanför vårt uppdrag. Vidare behövde reglernas utformning sannolikt varieras för olika typer av grupper —— fackföreningar, vilka kanske inte alla bör behandlas på samma sätt, andra organisationer, ekonomigrupper osv. Också försäkringstypen, premiens storlek och premiebetalningssättet kunde tänkas få betydelse. En lagstiftning av det angivna slaget skulle alltså bli invecklad och dessutom riskera att snabbt bli föråldrad med utvecklingen på försäkringsrättens och associationsrättens områden. Något egentligt behov av en fullständig avtalsrättslig reglering har såvitt vi kunnat finna inte heller framträtt; det är som sagt de marknadsrättsliga frågorna som stått i förgrunden, när konsumentverket tagit upp problemet.
Det bör särskilt framhållas att enligt vår mening bestämmelser som reglerar reservationsanslutning egentligen inte behövs som skydd för den enskilde gruppmedlemmen. Att gruppmedlemmen inte redan genom gruppavtalet blir skyldig att själv betala premien följer av allmänna avtalsrättsliga principer. Här gäller alltså samma princip som vid obligatorisk försäkring. För betalningsskyldighet krävs att gruppmedlemmen framstår som förpliktad genom en sådan passivi- tet efter bolagets information som nyss berördes. Och för att skydda medlemmen mot att han på detta vis blir bunden av en försäkring som han egentligen inte önskar synes det tillräckligt att han har möjlighet att när som helst säga upp försäkringen för egen och medförsäkrades räkning. En sådan regel har också tagits in i lagförslaget (9 kap. 8 5).
Vi har alltså funnit övervägande skäl tala mot att mera ingående reglera dessa avtalsrättsliga frågor i personförsäkringslagen. Möjlig- heten till anslutning genom underlåten reservation bör emellertid framgå av den definition som ges beträffande frivillig gruppförsäk- ( ring.
Det bör i detta sammanhang framhållas att vår ståndpunkt i fråga om lagreglering av obligatorisk anslutning och reservationsanslut- ning inte innebär att vi tagit ställning till motsvarande frågor vid kollektiv skadeförsäkring, där förhållandena på flera sätt är klart
skilda från dem som råder vid personförsäkring.
Frågan blir sedan om det finns anledning att även i gruppförsäk- ringsreglerna ta upp en sådan bestämmelse om rätt till försäkring som vi föreslagit för den individuella försäkringens del (avsnitt 11.3). Normalt lär det inte uppkomma några problem i detta hänseende för de enskilda gruppmedlemmarnas del; någon särbehandling av andra än försäkringstekniska skäl torde inte bli aktuell. Ett spörsmål som uppmärksammats av riksdagen är däremot vilken betydelse vissa sjukdomar hos en gruppmedlem kan ha i sammanhanget. I anledning av en motion (1980/81:908) har lagutskottet i betänkande 1980/81:22 ansett det lämpligt att kommittén i samband med frågan om lagstiftning angående kollektiva försäkringar också prövar möjlighe- ten för diabetiker och personer med andra sjukdomstillstånd att ansluta sig till grupplivförsäkring. Utskottet har i samband härmed påtalat att diabetiker enligt försäkringsbolagens praxis inte medges att ansluta sig till sådan försäkring eller i vart fall bara får försäkras till ett reducerat belopp och att de visserligen ofta kan teckna individuell livförsäkring men till högre premie än vid grupplivförsäk- ring.
Anledningen till att diabetiker och andra personer med sådana sjukdomar som ökar sannolikheten för försäkringsfall inte får ansluta sig till försäkringen på samma villkor som andra är självfallet av försäkringstekniskt slag. Även om på grund av gruppförsäkring- ens konstruktion det finns möjlighet att i större utsträckning än vid individuell försäkring bortse från variationer bland de enskilda försäkrade, måste vissa risker anses vara av ett slag som påkallar en särbehandling. Förhållandena är här andra än inom den allmänna försäkringen, där man av sociala skäl kan sätta sig över försäkrings- mässiga hänsyn. På senare tid har emellertid utvecklingen inom personförsäkringen allmänt sett gått mot att man försäkrar risker som tidigare ansetts som svåra eller omöjliga att täcka. Till stor del beror detta på ändrade medicinska bedömningar, men också andra faktorer — bl.a. av försäkringsteknisk natur — lär ha medverkat. Denna tendens framträder också inom gruppförsäkringen. I stor utsträckning meddelas försäkring utan någon hälsokontroll alls, ochi sådana fall kan också personer som lider av allvarligare sjukdomar komma med i försäkringen. Även i vissa andra fall har t.ex. diabetiker inbegripits i skyddet.
I fråga om individuell livförsäkring har vi intagit den ståndpunk- ten, att den allmänna bedömningen av vilka typer av risker som skall försäkras och vilka premier som skall tas ut i princip skall lämnas åt försäkringsbolagen. På motsvarande sätt är det naturligt att inom gruppförsäkringen godta de rent försäkringstekniska överväganden som bolagen gör i fråga om försäkringens omfattning; denna inställning stämmer bäst med rådande grundsatser inom enskild
försäkring både hos oss och utomlands liksom med den skälighets- princip som har fastslagits i försäkringsrörelselagen. Av det sagda framgår också att problemen till väsentlig del kan väntas bli lösta på frivillighetens väg. Under sådana förhållanden anser vi oss inte i detta sammanhang böra föreskriva någon skyldighet för bolagen att meddela försäkring i gruppförsäkringens form för personer, som enligt försäkringstekniska överväganden inte kan ingå i en grupp på samma villkor som dennas övriga medlemmar.
Någon bestämmelse om rätt till försäkring framstår alltså inte som motiverad för gruppförsäkringens del, och inte heller bör i person- försäkringslagen några regler tas in om gruppernas sammansätt- ning.
Något tveksammare är om man även vid frivillig gruppförsäkring har behov av lagregler om tiden för ansvarets inträde (jfr avsnitt 11.4 ovan). Det kunde hävdas att ansvaret mot de försäkrade i princip skall inträda dagen efter det att en ansökan om försäkringen har gjorts från gruppens sida. En regel av denna innebörd förekommeri gruppförsäkringsvillkoren.
Det står emellertid klart att överenskommelse om gruppavtal i många fall träffas först efter långvariga förhandlingar mellan parterna, men samtidigt ofta i god tid före det planerade ikraftträ- dandet av försäkringen. Komplikationer kan dessutom uppkomma med hänsyn till de krav som måste ställas på gruppens karaktär och anslutningsgraden för att försäkring skall kunna meddelas. Såvitt vi kunnat finna bör den reglering av ansvarets inträde som i dag förekommer i villkoren leda till rimliga resultat från de försäkrades synpunkt. Övervägande skäl talar för att låta parterna bestämma tiden för ansvarets inträde i gruppavtalet. Bolaget bör alltså kunna uppskjuta inträdet till viss senare tidpunkt, exempelvis när en angiven procent av gruppens medlemmar har anmält sin anslutning. När anslutning sker med reservationsmetoden bör ansvaret normalt räknas från den tidpunkt då reservationstiden går ut.
Vad obligatorisk försäkring angår, synes inte heller här det vara tillräckliga skäl att ge en tvingande regel om att ansvar skall gälla genast efter ansökningen; förhållandena kan variera också vid denna försäkringsform. Vårt förslag innebär att ansvaret skall börja gälla omedelbart sedan gruppavtalet ingåtts, om inte detta avtal föreskri- , ver något annat. *
I ett speciellt avseende förefaller det behövligt att genom en * tvingande regel tillvarata de försäkrades intressen i dessa samman- hang. Man får se till att en enskild försäkrad inte på grund av något förbiseende vid gruppens kontakter med försäkringsbolaget går miste om det avsedda skyddet. Det är t.ex. tänkbart att när en förteckning över gruppmedlemmarna insänts vid frivillig försäkring, gruppföreståndaren eller den som annars upprättat förteckningen
har glömt att ta med en viss medlem, som vill gå med i försäkringen och fyller anslutningskraven. Av skäl som förut angetts (avsnitt 17.1) finner vi det naturligt att bolaget bär risken för sådana händelser, vilka för övrigt torde vara sällsynta.
Regeln bör alltså bli att ansvaret inträder vid den i gruppavtalet bestämda tidpunkten mot alla som vid denna tid tillhör gruppen, om de uppfyller anslutningskraven och har anmält sin anslutning till bolaget eller till den som tar emot anmälningar för bolagets räkning. Fordras det hälsodeklaration, utgör detta ett anslutningskrav, och ansvaret beror av att en sådan deklaration avges och kan godtas. — En sådan regel stämmer med en bestämmelse i det norska förslaget (å 10-5) och med en vanlig praxis i svensk försäkring.
Motsvarande princip bör tillämpas också när anslutning till gruppen sker vid en senare tidpunkt än när gruppavtalet börjar gälla. Den som anmäler sin anslutning på det angivna sättet blir genast försäkrad, om han fyller anslutningskraven. Även i detta fall skulle alltså en gruppföreståndares försummelse att vidarebefordra en uppgift gå ut över bolaget. Om också man inte kan helt utesluta att en lagbestämmelse i frågan missbrukas — gruppföreståndaren kan felaktigt intyga att muntlig anmälan skett innan försäkringsfallet inträffade — utgör det knappast någon avgörande invändning mot regeln.
Här bör också observeras det nyss berörda fallet, att den enskilde enligt gruppavtalet ansluts utan vidare, såvida han inte reserverat sig inom viss tid. Om ett försäkringsfall inträffat under denna frist, utger bolaget enligt nuvarande praxis ersättning — alltjämt under förut- sättning att den försäkrade i övrigt uppfyller anslutningskraven och att inte avtal träffats om senare ansvarsinträde. Någon lagregel härom synes inte nödvändig; det gäller en utvidgning av skyddet som framgår av avtalet och inte utesluts av de tvingande reglerna.
I det föregående har bara diskuterats ansvaret mot gruppmedlem. I och med att denne är skyddad, bör emellertid skyddet också gälla mot sådana medförsäkrade som anges i försäkringsavtalet — även här under förutsättning att anslutningskraven enligt gruppavtalet är uppfyllda.
De nu behandlade reglerna har tagits in i 9 kap. 6 och 7 åå förslaget till personförsäkringslag.
17.4 Ansvarets upphörande, fortsättningsförsäkring m.m.
Sammanfattning: Den försäkrade bör liksom vid individuell försäkring kunna fritt säga upp en frivillig gruppförsäkring till omedelbart upphörande. Utom i de fall som direkt anges i lagen bör däremot inte bolaget kunna säga upp vare sig en frivillig eller en obligatorisk försäkringen i förtid och inte heller ändra villkoren under försäkringstiden. —— När en försäkring upphör att gälla, är det av vikt att den försäkrade i god tid får vetskap om detta för att kunna ordna sitt försäkringsskydd på annat sätt. Vi föreslår en regel om att bolaget är skyldigt att på ändamålsenligt sätt sända meddelande till de försäkrade om förhållandet för att bli fritt från ansvar mot dem. Samma sätt att underrätta de försäkrade bör gälla också vid andra meddelanden enligt lagen. Vidare föreslås en bestämmelse om visst efterskydd för den vars medlemskap i gruppen upphör, så att han får rådrum att teckna ny försäkring. Den rätt till fortsatt försäkring som enligt nuvarande villkor gäller vid försäkring- ens upphörande skall enligt förslaget bli lagfäst.
Också i fråga om situationen när försäkringen upphör att gälla eller förändras framstår en del speciella regler som behövliga för gruppförsäkringens del. Vissa problem som behandlats i avsnitten om individuell försäkring saknar här betydelse; frågor om fribrev och återköp (jfr 3 kap. 3 å) torde normalt inte bli aktuella, eftersom försäkringen brukar sakna sparmoment, och någon rätt att mot försäkringsbolagets vilja förlänga ett tidsbegränsat gruppavtal har veterligen inte ens diskuterats. Vi finner inte någon anledning att ta upp frågan om tvingande lagregler i dessa avseenden.
Av betydelse är däremot att den enskilde gruppmedlemmen får vetskap om att hans försäkringsskydd håller på att upphöra eller har upphört, så att han kan vidta åtgärder för att trygga sig på annat vis. Hans okunnighet om ett sådant förhållande kan bli ödesdiger för honom eller hans efterlevande. Här framträder ett väsentligt skyddsbehov för den försäkrade. Nuvarande försäkringsvillkor innehåller vissa bestämmelser om ett utsträckt försäkringsskydd i dessa fall. Goda skäl talar för att även lagen bör föreskriva ett visst minimiskydd när gruppförsäkring upphör.
Utgångspunkten för regleringen bör vara att försäkringen automa- tiskt förnyas, om den inte sägs upp före försäkringstidens utgång (jfr 3 kap. 8 å). En princip av detta slag gäller också enligt nuvarande praxis.
Vad först gäller uppsägning på gruppens initiativ, anses försäkring-
en enligt rådande uppfattning upphöra genom att gruppavtalet uppsägs. Detta avtal utgör ju grundvalen för de enskilda försäkring- arna, och det är naturligt att även i lagen konstruera regeln på detta vis. Uppsägningen medför alltså att försäkringarna upphör för gruppmedlemmarna och medförsäkrade. Det synes inte möta några betänkligheter att ge den som har slutit gruppavtalet behörighet att också säga upp detta, vare sig gruppförsäkringen är frivillig eller obligatorisk; man kan vanligen utgå från att han handlar i medlem- marnas intresse. Det är emellertid tänkbart att delade meningar kan råda i gruppen om en försäkring bör behållas, och motsättningar till gruppföreträdare är inte uteslutna. Vidare kan uppsägningen kom- ma oväntat för vissa gruppmedlemmar. Till skydd för de enskilda försäkrade bör därför föreskrivas en uppsägningstid, och bolaget bör ha en skyldighet att genast meddela gruppmedlemmarna om situationen, vilket bl.a. får betydelse i fråga om rätten till fortsätt- ningsförsäkring.
Vad sedan angår den enskilde gruppmedlemmen bör han, i överensstämmelse med den princip vi föreslagit för de individuella personförsäkringarna, kunna när som helst säga upp en frivillig gruppförsäkring för omedelbart upphörande för sin och medförsäk- rades del. En sådan rätt framstår som ett viktigt skydd för en gruppmedlem bl.a. när han vid reservationsanslutning inte har avböjt försäkringen i tid (jfr avsnitt 17.3 ovan). —— Vid obligatorisk försäkring kan det däremot inte bli tal om någon rätt till individuell uppsägning. Är den försäkrade missnöjd exempelvis med att medlemsavgiften i en förening delvis används till försäkringspremie, får han ta upp saken inom föreningen. Det är då fråga om en associationsrättslig konflikt, vilken som nämnt faller utanför lagför- slagets område (se avsnitt 7.2).
Andra problem uppkommer när bolaget vill säga upp försäkring- en. Till en början är att märka situationen när bolaget inte längre vill meddela försäkring för gruppen i fråga. Med hänsyn till de enskilda försäkrades trygghet bör en uppsägning av bolaget, som inte grundas på något av de kontraktsbrott från de försäkrades sida som anges i lagen, få verkan för dem först vid försäkringstidens utgång. Försäkringsbolaget bör alltså inte ha möjlighet att säga upp försäkringen i förtid, utan en uppsägning får gå ut på att försäkringen inte skall förnyas. En sådan regel torde inte innebära någon nämnvärd olägenhet från försäkringsbolagens synpunkt med tanke på de korta avtalstider — oftast ett år — som brukar gälla vid gruppförsäkring. Att bolaget gör förbehåll om att sådan försäkring skall kunna upphöra i förtid lär i dag vara ovanligt, och något större behov av detta lär knappast föreligga utom vid väsentliga kontrakts- brott (jfr bl.a. avsnitt 17.6 nedan). — Inte heller bör bolaget ha möjlighet att ändra villkoren under löpande försäkringstid. Änd-
ringar får vid behov genomföras i samband med förnyelse av försäkringen.
Vad angår förfarandet vid uppsägning av gruppavtalet, framstår det som önskvärt att i lagtexten ange någon som bolaget kan rikta uppsägningen till, med tanke på de svårigheter som finns att avgöra vem som i olika sammanhang företräder gruppen. Enligt vår mening är medkontrahenten i gruppavtalet den ende representant för motparten som utan vidare går att bestämma. Uppsägningen får alltså ställas till denne (som vanligen är ett företag eller en organisation).
Vid sidan härav ter det sig emellertid motiverat med ett särskilt skydd för den försäkrade, i vart fall när en frivillig försäkring sägs upp för upphörande. I litteraturen (se Roos s. 200) och i det norska betänkandet har här föreslagits regler av innebörd att ansvaret upphör först efter det att den enskilde gruppmedlemmen har varslats; därmed jämställs i det norska förslaget att han på annat sätt har fått reda på förhållandet (å 10-6). I och för sig skulle det vara önskvärt att här föreskriva en rätt till personligt meddelande åtminstone för alla försäkrade gruppmedlemmar, något som skulle garantera att dessa, och vanligen även deras medförsäkrade, får vetskap om den situation som uppkommit. En sådan princip synes emellertid svår att upprätthålla (jfr avsnitt 17.2 ovan). Bolaget saknar inte bara vid obligatorisk utan även ibland vid frivillig försäkring kännedom om gruppmedlemmarnas person och adress. Också i detta läge ter det sig därför nödvändigt att anse uppsägning få rättsverkan redan genom att ett meddelande om uppsägningen sänds på ändamålsenligt sätt för de försäkrades kännedom. (Jfr det finländska förslaget 9 kap. 2 å.)
Ett försäkringsbolag, som vill få en frivillig gruppförsäkring att upphöra, skall alltså inte bara säga upp försäkringen hos den som ingick gruppavtalet utan också se till att ett meddelande distribueras bland medlemmarna i gruppen. Har bolaget anledning att tro att dess kontaktman inom det företag eller den organisation som slutit gruppavtalet inte kommer att klara av distributionen eller är ovillig att ombesörja meddelanden av detta slag, får bolaget se till att distributionen sker på annat vis. Man kan använda sig av annonser i en personal- eller organisationstidning eller ge personliga meddelan- den till medlemmarna, om deras bostadsadresser eller arbetsplats är kända. Sker inte uppsägningen på godtagbart sätt, riskerar bolaget att den inte kan åberopas av bolaget. Men om meddelandet faktiskt har nått gruppmedlemmarna, saknar frågan om hur avsändandet skett naturligtvis betydelse.
Mera tveksamt kan det synas, om även vid obligatorisk försäkring bolaget bör söka varsla de enskilda om uppsägning för upphörande. Här har ju dessa inte deltagit i avtalet, och de kan ibland ha ett oklart
begrepp om den försäkring som gäller för dem. En liknande regel som vid frivillig försäkring synes emellertid vara värdefull för att tillgodose de försäkrades trygghet. Naturligtvis kan metoderna att söka nå de försäkrade bli annorlunda i detta fall; det räcker emellertid med att tillvägagångssättet framstår som ändamålsenligt, och det lär inte heller här vara svårt att i praktiken finna sådana sätt att underrätta de försäkrade. Vi har funnit övervägande skäl tala för samma regel för all gruppförsäkring.
Det synes tillräckligt att de meddelanden som sålunda skall utgå från bolaget riktas till de försäkrade gruppmedlemmarna. Dessa får sedan antas underrätta sådan närstående som är medförsäkrade om den förändrade situationen.
Det är tänkbart att bolaget bara vill få försäkringen att upphöra för vissa gruppmedlemmars del, exempelvis sådana som slarvat med premiebetalningen eller lämnat oriktiga uppgifter om sina förhållan- den. I så fall är det naturligtvis väsentligt att bolaget försöker nå den enskilde gruppmedlemmen med ett meddelande. Detta bör rimligen tillställas honom personligen, på den adress som bolaget har tillgänglig — eventuellt det företag där han arbetar. En allmän regel om sådant personligt meddelande har intagits i lagtexten (9 kap. 20 å). Situationen torde inte uppkomma där medlemmen är helt anonym — då finnedet naturligtvis ingen anledning för bolaget att behandla honom annorlunda än andra i gruppen — och den lär därför över huvud taget sakna aktualitet vid obligatorisk försäkring. — Som framgår av fortsättningen blir bestämmelsen tillämplig också i andra situationer än som nu har behandlats.
Den enskilde gruppmedlemmens försäkringsskydd kan också upphöra att gälla på den grund att han inte längre tillhör gruppen, antingen han lämnar den frivilligt eller av någon anledning blir nödsakad till detta; han går t.ex. ur den förening som ordnat försäkringen eller måste sluta sin anställning. Detta medför att även medförsäkrade mister sitt skydd. Även om försäkringsförhållandet på detta sätt upplöses på gruppmedlemmens initiativ, kan det synas rimligt att han också i denna situation får en viss frist för att ordna sina försäkringsförhållanden på annat vis.
Ett utträde ur gruppen kan ha många anledningar, och man kan inte utgå från att med hänsyn till omständigheterna medlemmen själv bör stå sitt kast, när det gäller försäkringsskyddet. Gällande gruppförsäkringsvillkor brukar här innehålla bestämmelser om ett efterskydd , som tillämpas i flertalet utträdesfall. Det kan diskuteras vad som utgör ett lämpligt rådrum också i detta läge. Den norska kommittén har ansett en tid av en månad tillräcklig. Vi har emellertid, med tanke bl.a. på fall då en gruppmedlem måste lämna sin anställning utan att få nytt arbete, ansett skyddet böra utsträckas till tre månader — samma frist som vi föreslår för att han skall begära
fortsättningsförsäkring (jfr nedan). — Liksom när det gäller sådan försäkring är det emellertid rimligt att bolaget får göra förbehåll om att efterskyddet inte skall gälla, när gruppmedlemmen fått eller uppenbarligen kan få motsvarande skydd på en ny arbetsplats eller i en ny förening. Då fyller en förlängning av ansvaret inte någon angelägen funktion. — Det torde därför knappast bli så vanligt i praktiken att efterskyddet blir aktuellt mer än under en kort övergångstid, något som bör medföra att kostnaderna för detta blir obetydliga.
Bolagets ansvar skall alltså i princip fortsätta att gälla under minst tre månader. Vill bolaget slippa att räkna med premie under del av en månad, finns det naturligtvis inget som hindrar att man i villkoren föreskriver att försäkringen i stället upphör i och med utgången av tredje månaden efter utträdet. — Däremot anser vi inte det finnas några tillräckliga skäl för ett efterskydd, när en gruppmedlem vid frivillig försäkring lämnar försäkringen men står kvar i gruppen; han stannar t.ex. på sitt arbete i det företag som försäkringen omfattar. Man kan då på goda grunder säga att bristen på skydd är självförvållad. I allmänhet ter sig någon sådan skyddsregel inte heller motiverad, när bolaget uppsäger försäkringen på grund av kontrakts- brott från den enskildes sida, t ex. när han åsidosatt upplysningsplik- ten. (Om försummad premiebetalning, jfr dock avsnitt 17.6 nedan.)
I försäkringsvillkoren brukar finnas regler om gruppmedlemmar- nas rätt att under vissa förutsättningar utan hälsoprövning få teckna fortsättningsförsäkring, individuell eller kollektiv, för den händelse försäkringen upphör genom att gruppavtalet träder ur kraft eller
. gruppmedlemmen utträder ur gruppen. På detta sätt minskar risken för att en försäkrad, vars hälsa försämras under försäkringstiden, helt ställs utan försäkringsskydd; villkoret kan sägas innebära en form av optionsrätt för den enskilde. Betydelsen av denna förmån för gruppmedlemmen betonades redan vid 1961 års ändringar i lagen om försäkringsrörelse (se prop. 1961:171 5. 191 f).
Man kan fråga om det finns någon anledning att införa tvingande regler i lagen om att den försäkrade skall kunna begära också ett skydd av detta slag. Det skulle kunna invändas, att man i så fall ger regler om själva den försäkringsprodukt som bolaget skall tillhanda- hålla, något som vii stort sett velat undvika när det gäller individuell försäkring (jfr avsnitt 7.1 ovan). Å andra sidan gäller det ett skydd som stämmer väl med praxis och som är direkt sammankopplat med reglerna om upphörande av den ursprungliga försäkringen. Med hänsyn härtill synes det motiverat att avvika från vår principiella inställning till regler om produkten. Även om möjligheten till fortsättningsförsäkring lär utnyttjas i relativ liten utsträckning — något som kan sammanhänga med att denna försäkringsform många
gånger är ekonomiskt mindre fördelaktig än den vanliga gruppför- säkringen — anser vi den utgöra en kompletterande förmån av vikt från social synpunkt. Särskilt gäller detta vid livförsäkring, men också rätten att fortsätta sjuk- eller olycksfallsförsäkring kan ha värde när den försäkrade skulle sakna rätt att nyteckna en försäkring på grund av försämrad hälsa. Vissa villkor ger redan i dag en sådan rätt.
Vi har därför stannat för att man bör ta in regler om fortsättnings- försäkring i lagen — något som skett också i de finländska och norska lagförslagen (9 kap. 4 å respektive å 10-7). I enlighet med vad som gäller enligt nuvarande praxis bör en sådan rätt att begära fortsätt- ningsförsäkring också tillkomma medförsäkrade. Vidare bör de försäkrade ha samma förmån vid obligatorisk försäkring; här framstår skyddet som minst lika angeläget som annars. Fortsätt- ningsförsäkringen bör regleras av de bestämmelser som gäller individuell försäkring respektive gruppförsäkring, beroende på dess art; det senare alternativet har dock knappast aktualitet i dag. I detta avseende har bolaget frihet, förutsatt att skyddet är likvärdigt.
Rätten till fortsättningsförsäkring bör emellertid inte gälla generellt. På liknande sätt som då det gäller efterskydd ter sig en regel härom inte angelägen, om den försäkrade har fått annat skydd i samma avseende, t.ex. genom att han gått över till ett annat företag där försäkringsskyddet är ordnat på motsvarande sätt. I en sådan situation finns det inte tillräckliga skäl att genom tvingande lagstiftning dessutom ge honom rätt till en fortsättningsförsäkring på grund av den tidigare gruppförsäkringen. Detta synes knappast heller rimligt när han visserligen inte skaffat sig ett motsvarande skydd men uppenbarligen kan få detta, t.ex. genom att gå med i en gruppförsäkring på den nya arbetsplatsen; också i detta läge bör han kunna reda sig utan rätt till fortsättningsförsäkring. — Slutligen står det klart att vid vissa försäkringstyper, t.ex. försäkring mot risker vid idrott av visst slag, låneskyddsförsäkring och vissa försäkringar för lantbrukare, en fortsättningsförsäkring inte passar (jfr om vissa ytterligare undantag avsnitt 17.9 nedan). Bolaget bör ha möjlighet att i sådana fall göra förbehåll om att de berörda reglerna inte skall tillämpas. Man kan diskutera om fortsättningsförsäkring alls är angelägen när den försäkrade på eget initiativ lämnar försäkringen, trots att han fortfarande tillhör gruppen. Att han skulle föredra denna dyrare försäkringsform framför att vara ansluten till grupp- försäkring ter sig dock föga sannolikt, och någon undantagsregel för denna situation framstår därför inte som påkallad.
Den information som bolaget enligt vad som förut utvecklats (avsnitt 17.2) skall ge till gruppmedlemmarna under försäkringstiden bör självfallet innehålla upplysningar också om rätten till fortsätt- ningsförsäkring. En påminnelse härom kan vidare vara naturlig i
samband med uppsägning av försäkringen från bolagets sida. En bestämmelse om detta har upptagits i lagen.
De nu behandlade reglerna har tagits in i 9 kap. 8-13 åå lagförsla- get.
n 1
17.5 Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Sammanfattning: De bestämmelser om upplysningsplikt, symtomklausuler, fareökning och framkallande av försäkrings- fallet som förordats för den individuella försäkringens del bör väsentligen kunna tillämpas också vid gruppförsäkring. Om någon annan än den försäkrade själv har lämnat oriktiga uppgifter till bolaget, bör detta dock inte få åberopas mot den försäkrade.
Beträffande upplysningsplikt, fareökning och framkallande av för- säkringsfallet tillämpas i dag FAL:s bestämmelser också vid grupp- försäkring. Såvitt känt har det inte vållat några nämnvärda olägen- heter att dessa tillkommit enbart med sikte på individuella försäk- ringsavtal.
Att märka är dock att prorataregeln kan leda till mycket stränga resultat vid grupplivförsäkring; även mindre oriktigheter i den försäkrades upplysningar kan nämligen medföra att ansvaret faller bort på den grund att bolaget med kännedom om rätta förhållandet inte skulle ha meddelat någon försäkring alls (jfr livförsäkringens villkorsnämnds utlåtande nr 1/1980). Detta kan te sig särskilt anmärkningsvärt med tanke på att upplysningsplikten här är utfor- mad på sådant sätt att försäkrade med betydligt sämre hälsotillstånd många gånger kan få försäkringsskydd utan att lämna oriktiga uppgifter. De frågor som normalt kan förekomma är nämligen om den försäkrade är fullt arbetsför och om han varit sjukskriven viss tid under det senaste året, och svaren på sådana enkla frågor ger ! självfallet inte alltid någon riktig bild av risken — en allvarlig sjukdom kan ligga latent eller tillåta arbete. Endast om den försäkrades svar ger anledning befara sådan sjukdom får han fylla i en utförligare hälsodeklaration. Inte sällan kan det på detta sätt synas bero på en slump om ersättning vägras på grund av åsidosatt upplysningsplikt eller tvärtom full ersättning utgår. Man kan sätta i fråga om inte sådana konsekvenser av prorataregeln borde direkt förhindras genom den nya lagstiftningen. Efter någon tvekan har vi dock funnit att stötande resultat bör kunna förebyggas av den skälighetsregel som vi föreslår (avsnitt 1223). Genom att förenkla upplysningsplikten på det angivna sättet får bolagen anses ha
accepterat att hälsoprövningen inte leder till en fullt riktig bedöm— ning. Ofta är det en rimligare lösning att bolagets ansvar bestäms på det mer nyanserade vis som sker vid individuell försäkring (se avsnitt 12.2.3 ovan). Branschen har också förklarat sig beredd att tillämpa prorataregeln huvudsakligen på detta vis.
Under denna förutsättning synes det fullt möjligt att tillämpa också de nya regler vi föreslår för den individuella försäkringens del vid frivillig gruppförsäkring, där i övrigt väsentligen samma synpunk- ter gör sig gällande. Därvid bör observeras, att de bestämmelser som talar om försäkringstagaren — något som främst blir aktuellt i fråga om upplysningsplikten — här avser den försäkrade gruppmedlem- men (9 kap. 3 å lagförslaget). Att låta bestämmelserna i fråga tillämpas också på uppgifter av den som ingår gruppavtalet skulle däremot leda till föga rimliga konsekvenser. Den förenklade riskprövning varpå gruppförsäkringen bygger avser i huvudsak den försäkrades hälsotillstånd. Skulle i något fall en oriktig uppgift av annan person — t.ex. av gruppmedlemmens arbetsgivare —— ha haft betydelse för försäkringsbolaget, bör det rimligen inte minska försäkringsersättningen så länge gruppmedlemmen var i god tro. Insåg medlemmen att bolaget fick felaktig uppfattning om risken, kan saken ligga annorlunda till — då kan någon gång förfarande i strid med tro och heder anses föreligga för hans del. — På motsvarande sätt har vi funnit att oriktiga uppgifter som gruppmed- lemmen lämnar om den medförsäkrade inte bör kunna åberopas mot denne. Också inom branschen synes man godta, att reglerna om upplysningsplikt tillämpas endast vid oriktiga uppgifter från den enskilde försäkrades sida.
Efter vad vi kunnat finna är det inte något behov av Särregler för frivillig gruppförsäkring när det gäller andra begränsningar av försäkringsbolagets ansvar.
Även vid obligatorisk gruppförsäkring måste man uppmärksamma frågan om rättsverkningarna av oriktiga riskupplysningar vid grupp- avtalets ingående. Som förut framhållits (avsnitt 17.1), anser vi oss inte kunna generellt behandla den försäkrade gruppmedlemmen eller den medförsäkrade som försäkringstagare vid dessa försäkring- ar. Samtidigt är det tydligt att uppgifter om risken normalt kan inhämtas bara från den som ingår gruppavtalet, inte av den försäkrade. De försäkrade saknar här ofta möjlighet att kontrollera att försäkringsbolaget fått korrekta uppgifter. Försäkringsbeskedet ger bara på vissa punkter upplysning om bolagets förutsättningar för försäkringen. Om man skulle tillämpa bestämmelserna i 4kap. 1—4 åå på de uppgifter som lämnas av den som ingår gruppavtalet, kunde det leda till klart obilliga resultat.
Emellertid synes det inte nödvändigt att den konstruktion vi förordar leder till sådana konsekvenser. Det lär inte vara särskilt
vanligt att oriktiga riskupplysningar förekommer i samband med att gruppavtalet sluts, och enligt vad företrädare för försäkringsbran- schen framhållit i kommittén anser man på försäkringshåll inte att det är behövligt eller ens rimligt att i denna situation åberopa oriktigheten mot en försäkrad som saknar skuld till denna. En tillämpning av de allmänna reglerna i 4 kap. påkallas tydligen inte av något mera vägande intresse för försäkringskollektivet. Under sådana förhållanden anser vi det inte möta några betänkligheter att i lagen slå fast, att oriktiga eller ofullständiga uppgifter som läm nats av någon annan än den försäkrade inte kan åberopas av bolaget mot de försäkrade (9 kap. 14 å).
Över huvud taget grundas de enskildas rättigheter vid obligatorisk försäk- ring bara i begränsad utsträckning på uppgifter som lämnas om dem. Om det t.ex. gäller olika försäkringsbelopp beroende på den enskilde medlemmens ålder, anges detta direkt i villkoren och försäkringsbeskeden, men bolaget inhämtar inte uppgifter om de enskildas ålder.
Beträffande övriga regler om begränsningar av bolagets ansvar synes från individuell försäkring avvikande bestämmelser om obligatorisk gruppförsäkring vara obehövliga, liksom vid frivillig gruppförsäk- ring. Vi återkommer i den speciella motiveringen till några särskilda frågor om tillämpning av reglerna i 4 kap. vid gruppförsäkring.
17.6 Premien
Sammanfattning: Också vid gruppförsäkring bör den försäk- rade skyddas mot följden av underlåten premiebetalning genom regler om betalningsfrister och återupplivning. För att gruppmedlemmen skall få möjlighet att bevara sitt försäkrings- skydd i sådana fall skall bolaget sända meddelande om uppsägningen till honom själv, oavsett vem som skall betala premien enligt gruppavtalet.
Betalning av premien ordnas på växlande sätt vid de olika typerna av gruppförsäkring. Vid obligatorisk försäkring betalas premien t.ex. av arbetsgivare eller fackförbund. Även vid frivillig försäkring, där medlemmarna själva står för premien, är det vanligt att någon annan ombesörjer inbetalningen till försäkringsbolaget. Allt oftare sker detta genom löneavdrag eller genom avdrag från ett bankkonto, antingen direkt till försäkringsbolaget eller till gruppföreståndaren, som sedan redovisar hela den samlade premien till bolaget. Över huvud taget är det sällsynt att bolaget säger upp försäkringen på grund av andra premiedröjsmål än varaktig underlåtenhet att betala försäkringen.
De bestämmelser vi föreslår om premiebetalningen vid individuell försäkring bygger på huvudsynpunkten att försäkringstagaren, som här förutsätts själv betala premien, trots dröjsmål med denna skall ha en möjlighet att reda upp situationen genom en försenad inbetalning. I detta syfte har vi gett vissa bestämmelser om betalningsfrister samt om krav och meddelanden till försäkringstagaren för att han även sedan försäkringen uppsagts skall kunna bevara sitt försäkrings- skydd.
Också vid frivillig gruppförsäkring bör det rimligen finnas en möjlighet för den som närmast berörs av en uppsägning — här den försäkrade gruppmedlemmen — att behålla sitt skydd genom att själv erlägga premien eller tillse att denna snarast betalas. Särskilt viktigt är att han får vetskap om att betalningen har uteblivit, när denna sköts av någon annan än honom själv. Har en arbetsgivare eller gruppföreståndare av slarv eller annan anledning underlåtit att erlägga den premie som belöper på gruppmedlemmen bör denne själv kunna ingripa och betala det försenade beloppet. Som framhållits i litteraturen bör ett fel av en sådan mellanhand i princip inte gå ut över de försäkrade (jfr Roos s. 209 f; Hellner, Selected Essays s. 191 f).
Det nu sagda avser inte det första kravet på premien. Det är naturligt att premiekrav sänds till den som enligt gruppavtalet skall sköta premiebetalningen — arbetsgivare, organisation, gruppföre- ståndare eller annan. Att framställa kravet hos den försäkrade gruppmedlemmen själv kunde naturligtvis medföra praktiska olä- genheter — för övrigt även för försäkringstagarsidan — och en bestämmelse härom ter sig dessutom mindre behövlig, om medlem- men i varje fall kan räkna med att personligen få kännedom om en senare uppsägning.
När det gäller uppsägning på grund av premiedröjsmål får man se saken på annat sätt. Inte heller här synes det emellertid möjligt att föreskriva, att uppsägningen ovillkorligen måste göras hos medlem- men själv. En sådan bestämmelse kunde medföra betydande praktiska problem för bolaget, när detta inte för någon förteckning över gruppmedlemmarna. Uppsägningen kan då bara genomföras med hjälp av gruppföreståndare eller annan som har tillgång till en sådan förteckning.
Av sådana skäl har vi funnit, att också i detta fall uppsägningen bör ske dels hos den som ingått gruppavtalet med bolaget, dels genom meddelande som avsänds på ändamålsenligt sätt för gruppmedlem- mens kännedom. Om meddelandet bara avser försäkringen för en viss gruppmedlem, bör det dock ställas till honom personligen på hans bostadsadress eller arbetsplats, enligt den allmänna regel som vi förordar (se avsnitt 17.4 ovan); också i detta fall skall dock uppsägning göras även hos den som har ingått gruppavtalet.
Kan man inte lita på att meddelandena till gruppens medlemmar kommer fram genom den som skulle ombesörja premiebetalningen, t.ex. därför att han misstänks ha förskingrat pengarna, blir det också annars nödvändigt att använda andra metoder, såsom annonsering i en förbundstidning om det gäller uppsägning av många gruppmed- lemmar eller personligt meddelande som sänds till varje medlem, om bolaget kan få adressuppgifter. Ett sådant meddelande är över huvud taget det säkraste sättet för bolaget att få uppsägningen godkänd enligt den föreslagna regeln.
Vad sedan gäller försäkringstagarens möjligheter att åberopa sådana personliga ursäkter för premiedröjsmålet som sjukdom, frihetsberövande, utebliven lönebetalning och liknande (jfr avsnitt 13.1) kan dessa skyddsregler ibland vara av värde för gruppmedlem- men och hans medförsäkrade. Vi har funnit det rimligt att de gäller också vid frivillig gruppförsäkring. Uppsägning på sådan grund bör alltså få verkan först en vecka efter det att hindret fallit bort, dock under alla förhållanden sedan tre månader gått från den annars medgivna fristens utgång.
Som framgått är det en invändning av viss praktisk betydelse, att dröjsmålet berott på försumlighet av någon annan än den försäkrade gruppmedlemmen — t.ex. gruppföreståndaren. Här har vi funnit en liknande reglering lämplig. Uppsägningen får verkan först en vecka efter det att gruppmedlemmen fått reda på att premien inte betalats i tid; sedan tre månader gått från fristens utgång, bör dock under alla omständigheter uppsägningen gälla. En gruppmedlem som ägnar sina försäkringsförhållanden något intresse måste antas efter denna tid på något sätt ha fått reda på vad som inträffat. — På detta vis bör man enkelt kunna komma till rätta med de allra flesta fall där försäkringen enligt avtalet skall betalas av någon annan än grupp- medlemmen. Bolaget får alltså styrka gruppmedlemmens kännedom om dröjsmålet, om man inte vill avvakta tremånadstidens utgång.
Även i dessa fall kan man vänta sig att bolaget reagerar sent, om inte hela gruppens premie uteblir. Mestadels kommer därför gruppmedlemmen i realiteten att ha betydligt längre tid på sig för betalningen än lagen anger.
Vad som nu sagts avser frivillig gruppförsäkring. Vid obligatorisk försäkring är situationen något annorlunda. Här sköts premiebetal- ningen alltid av en företrädare för gruppen, och det blir inte fråga om inbetalning enbart av den premie som belöper på en viss försäkrad. Att kräva styrkt kännedom om dröjsmålet hos den enskilde gruppmedlemmen framstår då inte som realistiskt. — Även här bör meddelande om uppsägning sändas på ändamålsenligt sätt för de försäkrades kännedom; därmed får dessa möjlighet att snarast reagera, om det företag eller den organisation som tillvaratar gruppens intressen skulle missköta sig. Man får emellertid räkna med
att en enskild försäkrad i många fall saknar möjlighet att få till stånd en betalning av hela den uteblivna premien (eller ens återupplivning, jfr nedan). Med tanke på detta har vi funnit det rimligt att åtminstone ge den försäkrade, som ju normalt inte kan lastas för dröjsmålet, en motsvarande rätt till fortsättningsförsäkring som i andra fall där försäkringen upphör (jfr 17.4). Detta blir av betydelse särskilt när den försäkrades hälsa försämrats så att han saknar möjlighet att få likvärdig individuell försäkring av vanligt slag. Vi föreslår en bestämmelse med detta innehåll.
Det kan synas tveksamt om regler angående återupplivning av försäkringen bör ges ens vid frivillig gruppförsäkring. Vissa praktiska komplikationer kan uppkomma bl.a. när större delen av en grupp upphör att betala premien. Också annars torde återupplivning passa mindre väl vid vissa försäkringar. Med tanke på den summariska riskprövning som förekommer vid gruppförsäkring och till de obetydliga kostnader som en nyteckning här medför framstår över huvud taget en återupplivningsrätt som mindre angelägen från den försäkrades synpunkt än vid individuell försäkring. Å andra sidan förutsätts i vissa gruppförsäkringsvillkor att en återupplivning kan ske, och bolaget bör kunna skydda sig mot att gruppen blir för liten genom de villkor i övrigt som tar sikte på denna situation. Vi har stannat för att låta bestämmelser om återupplivning gälla även på gruppförsäkringens område, oavsett vilket slag av försäkring det är fråga om. Av praktiska skäl är det emellertid nödvändigt att återupplivning av obligatorisk försäkring tillåts endast för hela gruppen; en uppdelning av premien för gruppen ärinte möjlig heller i detta läge. — Vidare bör bolaget kunna göra förbehåll om att rätt till återupplivning inte skall föreligga, om förbehållet påkallas av försäkringens beskaffenhet eller andra särskilda skäl — t.ex. grup- pens sammansättning.
Ytterligare ett undantag får göras från återupplivningsreglerna, nämligen när det gäller medförsäkrade. Det är tänkbart att grupp- medlemmen inte är så mån om skyddet att han vill återuppliva det, men att den medförsäkrade har motsatt inställning. Av försäkrings- tekniska skäl är återupplivning endast för medförsäkrade svår att genomföra. En godtagbar lösning är enligt vår mening att den medförsäkrade också vid frivillig gruppförsäkring kan få rätt till fortsättningsförsäkring — ofta ett dyrare skydd, som dock i vissa fall kan vara av värde.
De nu berörda reglerna har tagits in i 9 kap. 15-18 åå i lagförsla- get.
17.7 Förfoganden över försäkringen
Sammanfattning: I stort sett bör liknande regler gälla om förfoganden över gruppförsäkring som när det gäller indivi- duell försäkring. Vid gruppförsäkring är det dock genomgåen- de den försäkrade som skall ha rätt och förfoga över försäk- ringen. -— Vi anser att det vid gruppförsäkring finns goda skäl att godta ett förmånstagarförordnande som görs genom allm- änna försäkringsvillkor — något som i dag är vanligt. Försäk- ringsbolagen bör vid dessa försäkringar ha rätt att i villkoren förbjuda överlåtelser och pantsättning av rätten enligt försäk- ringen.
För närvarande tillämpas FAL:s regler om förmånstagarförordnan- de av försäkringstagaren på gruppmedlemmarnas förfoganden av samma slag, fast reglerna i vissa hänseenden synes mindre väl förenliga med praxis — bl.a. när det gäller de vanligt förekommande generella förmånstagarförordnandena i villkoren. De bestämmelser rörande förmånstagarförordnanden som vi förordat tidigare (avsnitt 14) ter sig i väsentliga hänseenden lika lämpliga vid frivillig gruppförsäkring, under förutsättning att reglerna om försäkringsta- garen även på denna punkt gäller den försäkrade gruppmedlemmen. Ur dennes perspektiv är situationen helt densamma som om han haft en individuell försäkring. Motsvarande synpunkter framträder när det gäller förfoganden av medförsäkrade. Som tidigare sagts (avsnitt 17.1) bör i enlighet med nuvarande praxis även dessa få disponera över försäkringen för egen del, framför allt genom att insätta förmånstagare. I detta hänseende bör de alltså likställas med försäkringstagare. Samma princip bör av naturliga skäl tillämpas även i övrigt i fråga om rätten till utfallande belopp; den medförsäk- rade skall givetvis ha rätt att själv uppbära ersättning ur olycksfalls- försäkring eller sjukförsäkring i händelse av skada eller sjukdom.
Också vid obligatorisk försäkring ter det sig rimligt att den försäkrade får förfoga över försäkringen, i första hand genom förmånstagarförordnande, såvitt försäkringen gäller på hans person. Även detta stämmer med försäkringspraxis.
Från försäkringshåll har framhållits värdet av att bolaget liksom nu kan inta ett förmånstagarförordnande i de allmänna försäkringsvill- koren -— en typ av förordnanden som inte skulle tillåtas enligt de föreslagna reglerna om individuell försäkring. Betydelsen av ett sådant förordnande minskar visserligen om man, som vi föreslår, inte tillmäter förmånstagarförordnande så stor rättslig betydelse i fråga om skyddet mot borgenärerna eller i skattehänseende. Med den förordade regeln om fördelning av försäkringsbeloppet när förord-
nande saknas (avsnitt 1434) kommer vidare efterlevandeskyddet att ordnas på ett sätt som torde stämma väl med de försäkrades genomsnittliga intressen. Särskilt i fall där gruppmedlemmens arbetsgivare eller organisation ombesörjer och åtminstone delvis bekostar försäkringen kan det dock synas rimligt, att den som sluter gruppavtalet också får ett visst inflytande på försäkringsbeloppets fördelning; av sociala skäl kanske en speciell kategori av efterlevan- de, t.ex. en sambo, anses behöva ett bättre skydd än den nämnda subsidiära fördelningsregeln ger. Härtill kommer att ett system med enbart individuella förordnanden medför vissa extra kostnader för bolaget, vilka i sista hand drabbar kollektivet. Som förut framhållits är värdet av en billig administration ett argument av vikt för gruppförsäkringens del. Vi anser därför att den nuvarande möjlig- heten att inta förmånstagarförordnande i försäkringsvillkoren bör behållas vid både frivillig och obligatorisk gruppförsäkring. — Det står emellertid klart att ett vanligt skriftligt förordnande av grupp- medlemmen eller den medförsäkrade bör ta över ett villkorsförord- nande, oavsett när det individuella förordnandet tillkommit.
Om ett villkorsförordnande godtas som ett giltigt förmånstagarför- ordnande, uppkommer frågan om detta bör tolkas på samma vis som ett individuellt förordnande. Den försäkrade har ju inte något som helst inflytande på ett villkorsförordnande och godtar detta bara genom att ansluta sig till försäkringen; vid obligatorisk försäkring gör han inte ens detta. Det är naturligt att i ett sådant läge inte fästa någon vikt vid vad den försäkrade egentligen för egen del kan ha läst in i förordnandets text. Å andra sidan bör det inte heller ha någon betydelse hur parterna i gruppavtalet har sett på frågan, om detta inte har kommit till uttryck i förordnandet. En objektiv tolkning bör alltså vara det avgörande. Man får ställa frågan, hur en normal försäkrad haft anledning att uppfatta förordnandets ordalag, och bestämma dess innebörd i enlighet härmed.
Det kunde förefalla mera tveksamt om den angivna objektiva tolkningen är motiverad också vid obligatorisk gruppförsäkring. Vid frivillig gruppförsäkring kan det sägas att villkorsförordnandets utformning utgjort en av förutsättningarna för att gruppmedlemmen anslutit sig till försäkringen, men någon sådan anslutning sker ju inte vid obligatorisk försäkring. Också då bör emellertid den enskilde försäkrade ha rätt att lita på att villkoren i en så viktig fråga som vilka efterlevande försäkringen skyddar ger en riktig bild av läget. Om han inrättar sig efter förordnandet och t.ex. utgår från att hans barn är tillgodosedda på det sätt han önskar, skall inte hans planer kullkastas genom att okända faktorer — t.ex. gruppföreträdarens avsikter eller gängse försäkringspraxis — påverkar försäkringsbeloppets fördel- ning. Till detta kommer att en objektiv tolkning självfallet är ägnad att förenkla skaderegleringen, förutsatt att förordnandet är klart
formulerat. Regeln är alltså motiverad vid alla slag av gruppförsäk- ring.
I enlighet med det sagda har vi i bestämmelsen om villkorsförord- nanden markerat en viss olikhet mot tolkningen av individuella förordnanden: vissa allmänna tolkningspresumtioner i 6 kap. 5 och 6 åå skall gälla bara om ”inte annat framgår av förordnandet” (9 kap. 19 å; jfr 6 kap. 4 å).
Vad gäller andra förfoganden än förmånstagarförordnande över försäkringen har i praktiken överlåtelse och pantsättning av den försäkrades rätt enligt gruppförsäkring visat sig medföra administra- tiva och rättsliga problem. Om försäkringen senare ändras i olika avseenden, kan det uppstå tveksamhet om det fortfarande är fråga om ”samma försäkring”, dvs. om den försäkring som avsågs med överlåtelsen eller pantsättningen finns kvar eller har upphört och ersatts av en annan försäkring (se vidare i avsnitt 19.1.2). Om många medlemmar i t.ex. en föreningsgrupp överlåter sina rättigheter, anses det också uppstå svårigheter — som dock ligger utanför den föreslagna lagstiftningen — i fråga om gruppens möjligheter att fatta beslut exempelvis om uppsägning av gruppavtalet. Vid obligatorisk försäkring kan vidare den som har ordnat försäkringen ofta med fog invända att hans avsikt med att ordna ett försäkringsskydd för gruppen aldrig var att låta försäkringen utnyttjas på detta sätt. Av sådana skäl finner vi rimligt att öppna en möjlighet för försäkrings- bolagen att genom en klausul i sina allmänna villkor hindra överlåtelse och pantsättning av rätten enligt försäkringen.
Rätten att förfoga över försäkringen och att uppbära utfallande belopp framgår av 9 kap. 3 å tredje stycket. Övriga regler om förfoganden över gruppförsäkring har tagits in i 9 kap. 19 å.
17.8 Utmätningsskydd, skadereglering m.m.
Sammanfattning: Vid gruppförsäkring kan tillämpas samma regler om skydd mot borgenärer och om utbetalning av försäkringsbeloppet m.m. som vid individuell försäkring. I fråga om borgenärsskyddet bör även medförsäkrad anses som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans person.
Vad angår de tidigare (avsnitt 15) föreslagna reglerna om skydd mot borgenärerna, gör sig samma synpunkter gällande i fråga om gruppförsäkring som vid individuell försäkring. Att den försäkrade gruppmedlemmen härvid bör likställas med försäkringstagaren ter sig helt naturligt både vid frivillig och obligatorisk försäkring. Med hänsyn till att den medförsäkrade får förfoganderätt över försäkring— en, såvitt den avser honom, framstår det vidare som konsekvent att
också behandla honom som försäkringstagare när det gäller borge- närsskyddet.
Det kan anmärkas att de begränsningar i utmätningsfriheten under försäkringstiden, som skall gälla beträffande livförsäkringar (avsnitt 15.2), inte torde få någon betydelse beträffande grupplivförsäkring; med hänsyn till gängse premiebetalningsvillkor torde det inte finnas någon möjlighet att utmäta sådana försäkringar enligt lagförsla-
et. g Även de regler som föreslagits rörande utbetalning av försäkrings- belopp, oriktiga uppgifter m.m. efter försäkringsfallet och preskrip- tion torde utan vidare kunna tillämpas på gruppförsäkring. I detta skede framträder inte något av de särdrag som fått motivera speciella regler om sådana försäkringar.
17.9 Särregler för vissa slag av gruppförsäkring
Sammanfattning: Ibland avtalas att gruppförsäkringar skall gälla endast kort tid eller att de skall ge skydd åt besökande i viss lokal eller liknande. Vi föreslår att vissa av gruppförsäk- ringsreglerna inte skall gälla för dessa slag av försäkringar.
Den föregående diskussionen har rört de mera ordinära typer av gruppförsäkring som gäller under en längre tid för en grupp personer med vissa utmärkande drag. Det förekommer emellertid också gruppförsäkringar som på ena eller andra sättet så klart skiljer sig från normaltypen att man kan sätta i fråga, i vad mån de här diskuterade reglerna alls bör tillämpas på dem.
Detta gäller till en början vissa kortvariga gruppförsäkringar, t.ex. sådana som meddelas bara för deltagande i en viss resa eller i en viss idrottstävling, eller för medverkan i annan fritidsverksamhet under en begränsad tid. De problem rörande meddelanden om uppsägning, efterskydd, förnyelse av försäkringen och fortsättningsförsäkring som har berörts i det föregående har ringa betydelse vid dessa försäkringar. I många fall, t.ex. i fråga om efterskydd, skulle de bestämmelser vi föreslår leda till föga rimliga resultat. Likaså skulle återupplivning efter premiedröjsmål normalt sakna mening i dessa fall, och över huvud taget är det anledning att bara ge gruppen ett minimiskydd vid uppsägning på sådan grund. Inte heller i fråga om information ter det sig i dessa fall motiverat att ålägga försäkrings- bolagen lika långtgående förpliktelser som vi här har förordat för gruppförsäkring i allmänhet. Avtalet tillkommer ofta under sådana förhållanden att information till gruppens medlemmar är svår att ge; den enda kontakt bolaget har med gruppen får gå genom gruppens företrädare, och under försäkringstiden saknar också information
genom honom betydelse.
Också i fråga om en annan särpräglad gruppförsäkringstyp framträder sådana synpunkter. Det gäller försäkringar som avser besökande i olika lokaler, t.ex. varuhus, eller på vissa ofta riskabla områden och avser att skydda dem mot olycksfall under vistelsen där; om ansvarsförsäkring år det dock inte fråga, eftersom försäk- ringen gäller oberoende av skadeståndsskyldighet för innehavaren. Här är gruppens medlemmar inte alls kända i förväg, och de enskilda medlemmarna har i allmänhet inte ens kännedom om försäkringens existens förrän försäkringsfall inträffar. Det står klart att information till gruppens medlemmar dessförinnan knappast har någon mening och att skyddsregler med sikte på uppsägning av försäkringen även här saknar nämnvärt intresse. Det kunde t.o.m. diskuteras om det alls finns skäl att behandla dessa försäkringar som gruppförsäkring. Att låta dem följa reglerna för individuella försäkringar är dock inte heller lämpligt, och i vissa särskilda avseenden — främst då det gäller situationen efter det att försäkringsfall har inträffat — bör tvingande regler gälla till de försäkrades skydd.
Enligt vår mening är det naturligt att de tvingande reglerna för gruppförsäkringar endast i begränsad utsträckning tillämpas på försäkringar av dessa båda slag. Konstruktionen av försäkringsavta- let bör vara densamma som vid andra gruppförsäkringar; i regel är det här fråga om obligatoriska försäkringar. De allmänna informa- tionsreglerna har i vår lagtext fått en sådan utformning att de utan olägenheter bör kunna gälla också i dessa fall. Däremot bör någon skyldighet att utfärda försäkringsbesked inte föreskrivas. Tvingande regler om situationen i samband med uppsägning framstår som nämnt som obehövliga, men däremot bör gruppmedlemmarna här liksom annars skyddas mot verkningarna av oriktiga upplysningar från gruppföreträdarens sida. Ett visst rådrum bör också gälla vid uppsägning på grund av premiedröjsmål, så att gruppens företrädare kan behålla försäkringsskyddet genom att snarast betala premien. Bestämmelserna om förmånstagarförordnande bör vara desamma som vid annan gruppförsäkring; i praktiken är det framför allt möjligheten till förordnande genom försäkringsvillkor som har intresse. Det saknas skäl för en särreglering av skyddet mot borgenärerna, fast utmätning av själva försäkringen för den försäk- rades skulder framstår som helt opraktisk i dessa fall. Och rättsläget då försäkringsfall inträffat — både möjligheten att begränsa ansvaret på grund av omständigheterna vid försäkringsfallet och den ersätt- ningsberättigades ställning — bör motsvara vad som gäller vid personförsäkring i allmänhet.
I 9 kap. 2 å har vi infört en regel som inskränker tillämpningen av gruppförsäkringsreglerna enligt vad som nu har sagts, såvitt angår de båda angivna formerna av gruppförsäkring.
18 Kollektivavtalsgrundad försäkring Allmänmotivering till 10 kap.
18.1 Tillämpningsområdet m.m.
Sammanfattning: För att de särskilda reglerna om ka-försäk- ring skall bli tillämpliga bör det krävas att försäkringen tecknas av en arbetsgivare för hans anställda och att försäkringsvillko- ren följer ett kollektivavtal som villkoren hänvisar till. Vidare skall försäkringen meddelas av ett försäkringsbolag som finns angivet i detta kollektivavtal. Däremot bör det inte ha någon betydelse om den arbetsgivare som tecknar försäkringen är bunden av något kollektivavtal om försäkring. — I de stora ka-försäkringssystemen finns bestämmelser om ersättning till anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäk- ring trots att de enligt kollektivavtal varit skyldiga att göra det. Sådan ersättning bör jämställas med ersättning från ka- försäkring.
Som anges ovan (avsnitt 7.3), har vi funnit att personförsäkringsla- gen bör innehålla ett särskilt kapitel om ka-försäkring. Regleringen skall markera ka-försäkringarnas plats i det försäkringsrättsliga systemet och ta de försäkrades intressen till vara i särskilt viktiga avseenden. Allmänt sett föreslår vi en mindre detaljerad lagstiftning för ka-försäkringarna, där vissa delar av avtalsområdet lämnas helt utan reglering. Liksom i fråga om gruppförsäkringen (9 kap. förslaget) blir tekniken en blandning av speciella bestämmelser och hänvisningar till lagens tidigare kapitel (se 10 kap. 2 å).
Den första frågan är vilka försäkringar som skall omfattas av kapitlet. Eftersom den reglering vi tänker oss i stor utsträckning — fast inte genomgående — innebär mindre långtgående krav på försäkringsbolagen, kan frågan på ett sätt sägas vara vilka försäk- ringar som skall ”undgå” de strängare bestämmelserna i lagens tidigare kapitel. Försäkringar som anställningsförmån kan förekom— ma i många former, men den särskilda regleringen här måste av praktiska skäl inriktas på de stora systemen.
Den första förutsättningen bör vara att försäkringen tecknas av en arbetsgivare för hans anställda; i enlighet med nuvarande praxis bör försäkringen dock därutöver kunna gälla för andra personer med anknytning till verksamheten, t.ex. arbetsgivaren själv. Vidare måste det fordras att försäkringen grundas på ett kollektivavtal; som redan antytts, bör man enligt vår mening kräva att villkoren för försäkringen har fastställts i ett kollektivavtal.
Med kollektivavtal avses enligt 23 å lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet ett (skriftligt) avtal mellan en arbetsgivarorganisation eller en arbetsgivare och en arbetstagarorganisation; avtalet kan alltså på arbetsgi- varsidan ingås antingen av en enskild arbetsgivare eller av hans organisation. Vi har funnit att man, för att så långt som möjligt få garantier för en väl genomtänkt utformning av försäkringen, här bör kräva den mera kvalifice- rade av dessa avtalsformer. Det kollektivavtal som försäkringen följer skall alltså ha ingåtts mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorga- nisation. Som framgår ovan (avsnitt 7.3), kräver vi vidare medverkan av en central arbetstagarorganisation om villkoren skall avvika till den försäkrades nackdel från de regler vi föreslår.
Genom kravet att försäkringen skall grundas på ett kollektivavtal blir kollektivavtalet en rättskälla för försäkringsförhållandet. För att den försäkrade som tar del av villkoren skall få klart besked om vad som gäller — och även med tanke på framtida ändringar av försäkringen (se avsnitt 18.3 nedan) — bör det därför vara ett formkrav att kollektivavtalet finns angivet i försäkringsvillkoren.
Däremot bör det i sammanhanget inte spela någon roll om den enskilde arbetsgivaren är bunden av något kollektivavtal eller inte; det är ju främst tilltron till arbetsmarknadsparternas förmåga att vid fastställandet av villkoren ta de enskilda försäkrades intressen till vara på ett betryggande sätt som är grunden för den tänkta särbehandlingen av ka-försäkringarna.
Ka-försäkringarna meddelas i stor utsträckning av bolag där arbetsmarknadsparterna har ett betydande inflytande, och även när så inte är fallet är samarbetet mellan parterna och försäkringsbolaget av stor betydelse. Om lagstiftningen skall kunna begränsas på det sätt som vi föreslår, är det inte tillräckligt att försäkringsvillkoren har fastställts av arbetsmarknadsparterna. Villkoren måste också tilläm- pas i enlighet med parternas intentioner, och parterna måste vid behov kunna få ändringar i försäkringen genomförda på ett smidigt sätt. I själva verket är valet av försäkringsbolag regelmässigt en betydelsefull del av parternas försäkringsuppgörelser. Därför bör ännu ett krav ställas: försäkringen skall meddelas av det eller de försäkringsbolag som i kollektivavtalet har fått arbetsmarknadspar- ternas uppdrag att genomföra deras överenskommelse.
Det skulle kunna invändas att en sådan regel — som i sak stämmer med vad som för närvarande tillämpas —— har en konkurrenshäm-
mande effekt. Utöver vad som angetts ovan måste här emellertid beaktas följande.
Premierna för ka-försäkringarna är till stor del enhetliga och oberoende av försäkringsrisken i det enskilda företaget; särskilt gäller detta i AMF-systemet, där premiesättningen i stor utsträck- ning bygger på principen om kostnadsmässig solidaritet mellan arbetsgivarna inom ett avtalsområde (se avsnitt 4.4.2 ovan och avsnitt 7.5 i betänkandet (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten). Premier som var relaterade till verksam- heten i det enskilda företaget skulle för vissa företag kunna bli mycket betungande eller rent av göra försäkringen omöjlig. Om hänsyn skulle tas till de enskilda försäkrades ålder och personliga förhållanden i övrigt, kunde detta också försvåra rörligheten på arbetsmarknaden för t.ex. äldre arbetskraft.
Ett system med enhetliga premier fordrar emellertid att premie- sättningen kan avse hela det kollektiv som förutsatts i kollektivav- talsuppgörelsen, och detta i sin tur underlättas väsentligt av att försäkringen meddelas av bara en försäkringsgivare eller — vilket också förekommer — av flera försäkringsgivare som har resultatut- jämning mellan sig (jfr avsnitt 4.4.2 ovan). När den i och för sig önskvärda konkurrensen är praktiskt möjlig, bör den alltså äga rum i samband med att arbetsmarknadsparterna bestämmer vilket eller vilka försäkringsbolag som skall få uppdraget.
Den nuvarande ordningen på AMF-området har för övrigt varit föremål för näringsfrihetsombudsmannens (NO) uppmärksamhet utan att NO ansett sig böra vidta några åtgärder (NO:s beslut 1984-04-19 i ärende 87/83; jfr också försåkringsinspektionens beslut 1983-11-15 i ärende 654/82).
Vi återkommeri specialmotiveringen till den närmare bestämningen av begreppet kollektivavtalsgrundad försäkring (avsnitt 19.10.1).
Liksom när det gäller gruppförsäkringarna enligt 9 kap. förslaget måste man vid ka-försäkring ta ställning till hur försäkringen rättsligt skall anses konstruerad. Sett som helhet har systemet påtagliga likheter med frivillig gruppförsäkring: arbetsmarknadsparterna träf- far med försäkringsbolaget en principuppgörelse, motsvarande gruppavtalet, som de enskilda arbetsgivarna ansluter sig och sina anställda till; ville man dra parallellen ända ut, skulle de anställda alltså närmast inta en ställning motsvarande de medförsäkrades vid frivillig gruppförsäkring. Sedd mera ur den enskildes synvinkel framstår försäkringen närmast som en typ av obligatorisk gruppför- säkring, som arbetsgivaren tecknar för sina anställda.
Vi har utformat reglerna på ett sätt som ligger i linje med dessa betraktelsesätt. Arbetsgivaren är alltså försäkringstagare i den bemärkelsen att det är han som ingår försäkringsavtalet med bolaget, och det är han som är betalningsskyldig för premien och behörig att
t.ex. ta emot en uppsägning från bolagets sida. I fråga om rätten till försäkringsersättning och när det gäller rätten att utse förmånstagare och förhållandet till borgenärerna, skall däremot varje försäkrad anses som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
I anslutning härtill uppkommer frågan om arbetsgivarens avtal med försäkringsbolaget ger upphov till en försäkring för samtliga anställda och medförsäkrade eller en försäkring för varje försäkrad. I den delen är synsättet och terminologin olika när det gäller å ena sidan de försäkringar som meddelas främst av SPP och som grundas på ITP-planen m.fl. liknande planer och å andra sidan de försäkring- ar som ingår i AMF-systemet.
I ITP-systemet och när det gäller tjänstemännens TGL räknar man med att varje försäkrad ger upphov till en egen försäkring. Detta sammanhänger med att man i ITP-systemet i vissa delar bygger upp den enskildes pensionsskydd genom succesiva avsättningar på i huvudsak samma sätt som i individuell försäkring; det är alltså möjligt att vid varje tidpunkt ange hur stort tillgodohavande som finns avsatt för en viss försäkrad person. Vidare kan försäkringen med bibehållet tillgodohavande efter anställningens upphörande fortsätta att gälla som fribrev eller med den enskilde som självbeta- lare. Om den försäkrade tar anställning hos en annan ITP-ansluten arbetsgivare, läggs det tidigare tillgodohavandet till grund för den fortsatta uppbyggnaden av pensionsskyddet. Det har framhållits att det med det nuvarande systemet skulle vara främmande att anse samtliga anställda i ett företag försäkrade genom en enda försäk- ring.
Inom AMF-systemet är uppläggningen närmast den motsatta. Inte förrän pensionsfallet — eller annat försäkringsfall — inträffar finns något tillgodohavande avsatt för den enskilde försäkrade, och inte heller finns någon möjlighet för den som lämnar sin anställning att fortsätta som självbetalare. Man anser där att det tecknas en STP-försäkring, en TGL-försäkring osv. för varje företag; det förekommer t.o.m. det synsättet, att t.ex. TGL är en försäkring, som behåller sin identitet oavsett hur många företag som ansluts. Också här skulle en avvikelse från den nuvarande konstruktionen av försäkringsförhållandet uppenbarligen medföra betydande svårighe- ter, som inte skulle kompenseras av den tekniska fördelen att reglerna skulle bygga på ett enhetligt betraktelsesätt inom hela ka-försäkringsområdet.
Naturligtvis läggs även i STP-systemet anställning hos olika arbetsgivare samman vid beräkningen av den pension som skall utgå, men de olika anställningarna ger inte upphov till särskilda avsättningar för den enskildes räkning. Till stor del har detta sin grund i metoderna för premiesättningen;
premien för varje företag beräknas som tidigare nämnts på företagets lönesumma utan hänsyn till personalens ålderssammansättning m.m.
För vår del har vi ansett de praktiska synpunkterna på lagstiftningen utslagsgivande i detta läge. Det väsentliga måste vara det sakliga innehållet i de försäkrades skydd, och här saknar frågan om antalet försäkringar betydelse. Vi har därför försökt utforma lagtexten på ett
» sätt som är förenligt med båda de nu beskrivna synsätten; lagförsla- get lämnar alltså öppet vilken terminologi som skall användas exempelvis i försäkringsvillkoren.
Ovan har berörts de särskilda garantiregler som ofta gäller, när en arbetsgivare har underlåtit att teckna ka-försäkring trots att han enligt kollektivavtal är skyldig att göra det, och när en arbetsgivare underlåter att betala premie för en tecknad försäkring. Som framgått finansieras garantiutbetalningar — med något varierande teknik — med medel som kommer från hela det kollektiv som är anslutet till försäkringen.
Den garanti som gäller när en arbetsgivare försummar premiebe- talningen vållar inte några teoretiska problem; det är från avtalsrätts- lig synpunkt fråga om en för arbetsgivaren och de försäkrade ovanligt förmånlig försäkring, som fortsätter att gälla trots att ingen premie betalas. Annorlunda förhåller det sig när ersättning betalas ut trots att arbetsgivaren inte ens har fullgjort sin skyldighet att teckria försäkring. När någon försäkring formellt inte föreligger, kan det vara tveksamt om den utgående ersättningen — t.ex. i förhållande till borgenärerna — verkligen kan anses som försäkringsersättning.
Emellertid är det uppenbart att sådan ersättning fyller samma syften som ersättning från en tecknad försäkring och att de skäl som motiverar att försäkringsersättning i vissa avseenden särbehandlas, t.ex. när det gäller familjerättsliga förfoganden och förhållandet till borgenärerna, gör sig gällande med samma styrka här. För att undanröja alla tvivel bör lagstiftningen därför genom en uttrycklig regel jämställa garantiersättning med ersättning från en ka-försäk- ring. Vi har tagit in en sådan regel i 10 kap. 1 å tredje stycket förslaget.
I det följande tar vi upp huvuddragen i den särskilda reglering vi föreslår för ka-försäkringen. Avsnittsindelningen följer kapitelindel- ningen i lagens tidigare delar.
18.2 Information
Sammanfattning: Informationen om ka-försäkringarna är vik- tig. Såvitt möjligt bör informationen till arbetsgivare och anställda därför vara minst lika fullödig som vid annan försäkring. Framför allt det mycket stora antalet omfattade företag och individer medför emellertid att man inte kan kräva riktigt lika stor exakthet i informationsflödet här som vid annan försäkring. Ansvar för informationen bör i viss utsträck- ning åläggas inte bara försäkringsbolagen utan även arbets- marknadsparterna.
Frågorna om information till de försäkrade och deras arbetsgivare är av stor betydelse för att ka-försäkringen skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Man kan räkna med att ka-försäkringarna — vid sidan av socialförsäkringen — för de flesta anställda svarar för det grundläggande och viktigaste försäkringsskyddet. Kunskap om skyddets närmare utformning är avgörande för att de berörda skall kunna överblicka sin situation och vid behov teckna kompletterande egna försäkringar. Informationen är också en förutsättning för att de enskilda genom sina organisationer skall kunna påverka skyddets utformning, något som i dag sker i betydande utsträckning genom diskussioner i fackklubbar, på kongresser osv. Som framgår ovan (avsnitt 4.4.2), sätter arbetsmarknadsparterna och försäkringsbola- gen också till avsevärda resurser för att tillgodose informationsbeho- ven.
Reglerna om försäkringsbolagets informationsplikt i 2 kap. försla- get är anpassade efter förhållandena vid individuell försäkring. Liksom i fråga om gruppförsäkringen behövs därför särskilda regler om detta ämne för ka-försäkringens del.
Den grundläggande ambitionsnivån för reglerna — liksom för den faktiska informationen — bör vara minst lika hög vid ka-försäkring som vid annan försäkring. Målet skall vara att ge varje försäkrad en fullgod information, som på ett enkelt och såvitt möjligt fullständigt sätt klargör vad som gäller för honom. Från principiell synpunkt finns det inte någon anledning att godta sämre information vid ka-försäkring än vid annan försäkring.
Detta är utgångspunkten, som bör komma till uttryck framför allt i den möda som läggs ned på informationens utformning. De typiska ka-försäkringarna avser emellertid mycket stora kollektiv — betyd- ligt större än de flesta gruppförsäkringar som faller under 9 kap. förslaget. Som exempel kan nämnas att AMF-försäkringarna omfat- tar ca 125 000 företag med flera miljoner försäkrade individer och omkring 350 000 försäkringsfall per år. Detta medför att man — även
om ambitionsnivån är hög — inte kan i alla avseenden räkna med samma exakthet i informationsflödet som vid främst individuell försäkring.
Som framgår ovan (avsnitt 17.2), är det redan vid gruppförsäkring omöjligt att garantera att från försäkringsbolaget utsänd information när alla försäkrade. I de stora ka-försäkringssystemen kan man inte ens vara säker på — eller i varje fall inte i efterhand utreda — att alla informationshandlingar, t.ex; ett meddelande om nya villkor, når varje omfattat företag; en eller ett par av 125 000 försändelser kan komma bort i hanteringen. Regler som gjorde t.ex. nya villkors giltighet beroende av att en informationshandling hade nått den försäkrade skulle alltså kunna vålla avsevärda problem framför allt vid skaderegleringen.
Det är för övrigt inte bara sådana praktiska synpunkter som brukar åberopas i sammanhanget. Från arbetsmarknadsparternas sida hävdar man att ett kollektivavtal om nya försäkringsvillkor, på samma sätt som kollektivavtal i allmänhet, bör gälla för alla som omfattas av kollektivavtalet från och med den dag som anges i avtalet, oavsett om den enskilde har fått kännedom om avtalet.
Vidare måste man räkna med att de informationshandlingar som tillställs de försäkrade i stor utsträckning är standardiserade. Försäkringsbeskeden kan t.ex. redogöra för vilka förmåner som kan utgå under olika förhållanden och sedan överlämna åt den enskilde att själv bedöma vilka delar som är aktuella för honom. Det kan vara orimligt att belasta beskeden med detaljerade uppgifter om undan- tag eller specialbestämmelser som kan ha betydelse bara för ett fåtal försäkrade; i beskedet ges då bara en erinran om att de speciella bestämmelserna finns, medan närmare information hålls tillgänglig för dem som önskar den.
Liksom vid gruppförsäkring enligt 9 kap. förslaget har vi ingående diskuterat vilket skydd lagstiftningen bör ge den som får ett försäkringsbesked med uppgifter om ett försäkringsskydd som är förmånligare för honom än som följer av försäkringsavtalet eller som ännu inte har fått besked om en försämring av villkoren. Överens- kommelser om rena försämringar av försäkringsskyddet är visserli- gen inte vanliga men kan förekomma t.ex. som anpassning till ändringar i den allmänna försäkringen och kan då avse viktiga förhållanden.
Som angetts ovan, menar arbetsmarknadsparterna att åtminstone villkoren i ett nytt kollektivavtal i princip skall gälla från och med den dag som anges i kollektivavtalet. Det oftast mycket stora antalet försäkrade innebär att det redan från ekonomisk synpunkt är viktigt att beslutade ändringar slår igenom på avsett vis. Sådana hänsyn måste dock vägas mot vikten av att de försäkrade har tillgång till riktig information om sitt försäkringsskydd och kan anpassa sig till
detta, t.ex. genom att teckna kompletterande försäkring. Det är naturligtvis få försäkringsfall som inträffar under den korta tid som kan förflyta innan de försäkrade på ett eller annat sätt får reda på villkorsändringen; för premiernas storlek lär det helt sakna betydel- se, om de äldre villkoren tillämpas när detta inträffar. Men i det enskilda fallet kan lösningen få stor betydelse. Man kan inte utan vidare sätta likhetstecken mellan ett kollektivavtal, genom vilket arbetstagarna t.ex. avstår från en viss löneförmån, och ett avtal om begränsning av försäkringsskyddet. Ett avtal av sistnämnda slag kan få konsekvenser för en enskild och hans efterlevande som saknar motstycke i fråga om de flesta ämnen som brukar behandlas i kollektivavtal.
Vi har funnit att en rimlig kompromisslösning här, liksom vid gruppförsäkring enligt 9 kap. förslaget, blir att anse de villkor som framgår av tidigare försäkringsbesked mista sin betydelse två veckor efter det att försäkringsbolaget på ändamålsenligt sätt har avsänt besked om de nya villkoren; den försäkrade har då som regel haft möjlighet att vid behov komplettera sitt skydd, innan de nya villkoren börjar gälla för hans del. Inträffar ett försäkringsfall senare, skall det regleras enligt de nya villkoren även om den försäkrade i det enskilda fallet faktiskt inte har fått del av de nya villkoren. På motsvarande sätt bör bolaget vara bundet av ett försäkringsbesked, där t.ex. försäkringsbeloppet genom ett tryckfel har blivit för högt angivet, till dess två veckor förflutit från det att bolaget har sänt ut nya besked eller annan rättelse. Men naturligtvis bör det speciella skyddet i dessa fall, liksom vid gruppförsäkring, gälla bara om den försäkrade är i god tro. Om han vid läsning av beskedet måste förstå att uppgiften är oriktig — t.ex. därför att angivna belopp är orimligt höga eller uppgifter som anknyter till varandra uppenbarligen inte stämmer överens — skall han inte kunna åberopa regeln. Detsamma gäller om han på annat sätt än genom nytt besked från bolaget har fått veta att uppgiften är oriktig eller föråldrad (se 10 kap. 5 å förslaget). När fjorton dagar har förflutit från det att han fick kännedom om oriktigheten eller borde ha insett denna, kan han inte längre åberopa uppgiften.
Denna reglering kan synas ge ett otillräckligt skydd om den försäkrade får reda på avtalets riktiga innehåll i ett skede när han har svårt att komplettera skyddet, t.ex. om det först en kort tid före hans pensionering visar sig att hans pensionsskydd är sämre än vad han har räknat med. Vi utgår dock från att sådana situationer är mycket sällsynta i praktiken. I alla händelser skulle en särskild godtrosregel för dessa fall bli svår att utforma, eftersom hänsyn måste tas till flera olika omständigheter, bl.a. den tid den försäkrade varit felinforme- rad och återstående tid fram till hans pensionering.
En fråga som är specifik för ka-försäkringen är vem som skall
lämna den nödvändiga informationen till arbetsgivare och anställda. Med tanke på att vi i övrigt bara reglerar förhållandet mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringstagaren och de försäkrade är det naturliga svaret på denna fråga i första hand: försäkringsbolaget. Emellertid lämnas för närvarande allmän infor- mation — både före och efter försäkringens tecknande - i stor utsträckning av arbetsmarknadsparterna. Parternas företrädare i kommittén har förklarat att organisationerna anser sig ha ett självständigt ansvar för informationen och att detta ansvar enligt deras mening bör lagfästas. Vi ansluter oss till detta synsätt. De regler vi föreslår ålägger därför delvis försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna ett gemensamt ansvar för informationen (10 kap. 4 å). Med tanke på att arbetsmarknadsparterna inte är parter i försäkringsavtalet och inte heller är näringsidkare, bör man dock inte gå så långt att man låter marknadsföringslagens sanktions- system gälla också för dem.
Detaljerna i informationsreglerna skall behandlas i specialmotive- ringen (avsnitt 19.10.4 och 19105).
18.3 Försäkringsavtalet m.m.
Sammanfattning: Reglerna i 3 kap. förslaget är anpassade efter förhållandena vid individuell försäkring och passar inte för ka-försäkring. I vissa av de ämnen som behandlas i det kapitlet bör i stället införas särskilda regler för ka-försäkring, främst i fråga om ansvarsinträdet samt uppsägning och ändring av försäkringen. Reglerna bör här ansluta till vad som gäller enligt kollektivavtalsrätten.
I 3 kap. förslaget finns regler om rätten att teckna försäkring, om uppsägning och ändring av försäkringen, om rätten till återbäring och till försäkringens värde iövrigt m.m. Reglerna är utformade med sikte på förhållandena vid individuell försäkring och passar inte vid olika former av kollektiv försäkring. För ka-försäkringarnas del innebär redan det förhållandet att försäkringarna som regel tecknas att gälla tills vidare, att en stor del av reglerna i 3kap. saknar aktualitet. Det kapitlet bör alltså inte gälla för ka-försäkringen.
I stället bör ett par av de ämnen som behandlas i 3 kap. bli föremål för särskild reglering i kapitlet om ka-försäkring. Det är här närmast fråga om att i lagen bekräfta vissa förekommande villkorsbestäm- melser, som går tillbaka på kollektivavtalsrätten och som är särskilt viktiga för de försäkrade.
Sålunda bör lagen ställa upp en huvudregel om ansvarets inträde, som stämmer med den tidigare flera gånger berörda principen om kollektivavtalets genomslagskraft: när en arbetsgivare enligt kollek- tivavtal är skyldig att teckna en viss försäkring, skall försäkringen gälla från det att arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller från den senare dag som anges i kollektivavtalet, även om försäk- ringsavtalet ingås först senare. Eftersom regeln i 3 kap. 1 å förslaget om rätt att teckna försäkring inte skall gälla för ka-försäkringen, kan frågan om tiden för bolagets ansvar komma upp bara när bolaget i princip är villigt att meddela försäkring. Regeln kan därför göras tvingande till de enskildas förmån (se 10 kap. 6 å förslaget).
Vidare bör villkoren kunna innehålla att varken försäkringsbola- get eller arbetsgivaren kan säga upp försäkringen så länge arbetsgi- varen är bunden av ett kollektivavtal om försäkringen (jfr avsnitt 4.4.2 ovan). Till skydd för de försäkrade bör dessutom försäkrings- bolagets möjligheter att ändra villkoren under försäkringstiden göras beroende av kollektivavtalsparternas godkännande.
Övriga ämnen som behandlas i 3 kap. saknar som sagt i stor utsträckning aktualitet för ka-försäkringens del. En fråga som bör beröras är dock behandlingen av de överskott som kan uppkomma i verksamheten. Liksom inom gruppförsäkringen förekommer vid ka-försäkring olika modeller. Vid t.ex. tjänstegrupplivförsäkring används ofta ett års överskott för att sänka nästa års premier. Frågan har emellertid större praktisk betydelse i de olika pensioneringssy- stemen, där överskotten i stor utsträckning används för att värdesäk- ra utgående pensionsförmåner.
Det kan uppenbarligen inte komma ifråga att ta in bestämmelser i personförsäkringslagen om hur överskotten skall användas; redan de olika försäkringarnas skiftande utformning medför att detta är en fråga som måste lämnas till arbetsmarknadsparterna och försäkrings- bolagen. Liksom i fråga om den individuella försäkringen (3 kap. 10 å förslaget) har vi emellertid funnit att ämnet är av sådan vikt att det bör nämnas i lagen. Vi föreslår därför en liknande regel för ka-försäkringens del (10 kap. 10 å förslaget). Syftet med regeln är i första hand att frågan skall uppmärksammas också av sådana berörda som inte direkt är försäkringsexperter.
Ett par andra frågor som blir aktuella vid ka-försäkring saknar till största delen motsvarighet vid individuell försäkring men har behandlats på tal om gruppförsäkringen (avsnitt 17.4). Det'gäller de försäkrades möjlighet till efterskydd, fribrev eller fortsättningsför- säkring om det ordinarie försäkringsskyddet träder ur kraft för deras del, närmast därför att de lämnar sin anställning före pensionsål- dern.
Efterskydd förekommer vid försäkring enligt ITP-planen samt vid
tjänstegrupplivförsäkring och avtalsgruppsjukförsäkring. Skyddet gäller framför allt för den som på grund av sjukdom eller arbetslöshet inte kan komma in i något annat försäkringssystem och kan som längst gälla fram till den ordinarie slutåldern. Privattjänstemän kan också haträtt till fribrev (delar av ITP-försäkringen) och fortsätt- ningsförsäkring (delar av ITP-försäkringen samt TGL-försäkring).
På samma sätt som nyss sades angående användningen av överskott på verksamheten, bör man enligt vår mening inte i lagen införa detaljerade bestämmelser om efterskydd och fortsättningsför- säkring vid ka-försäkring. Förhållandena skiftar här betydligt mer än vad som är fallet vid gruppförsäkring, och lagstiftningen kan inte gärna ställa upp krav som det i praktiken vore omöjligt för arbetsmarknadsparter och försäkringsbolag att uppfylla. Vidare bör det beaktas att frågorna om framför allt efterskydd tilldrar sig stor uppmärksamhet från parternas sida — avsevärda förstärkningar av skyddet har skett under det senaste årtiondet — och att det därför knappast finns något behov av en lagreglering; en sådan måste under alla förhållanden bli så vag och allmänt hållen att den i praktiken knappast skulle innebära något utvidgat skydd för de enskilda.
Emellertid är också denna fråga allmänt av sådan vikt, att lagstiftningen inte bör förbigå den helt. Det är lämpligt att lagen innehåller en påminnelse om att åtminstone någon av dessa möjligheter ofta finns, bl.a. därför att man kan räkna med att lagen i stor utsträckning kommer att ligga som en grund för den information som lämnas till de berörda (se 10 kap. 9 å förslaget).
18.4 Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Sammanfattning: Reglerna i 4 kap. förslaget om begränsning av försäkringsbolagets ansvar bör gälla också för ka-försäk- ring. Om någon annan än den försäkrade själv har lämnat oriktiga uppgifter till bolaget, bör dock detta inte få åberopas mot den försäkrade.
I 4 kap. förslaget finns regler om försäkringsbolagets möjligheter att bli helt eller delvis fritt från ansvar om försäkringstagaren eller den försäkrade bryter mot sina s.k. biförpliktelser. Där finns också bestämmelser om vissa typer av ansvarsbegränsningar, som på ett eller annat sätt har beröring med någon av biförpliktelserna. Till skillnad från vad som sades om 3 kap. är reglerna i 4 kap. inte genom sin utformning speciellt anpassade till den individuella försäkringen.
Reglerna är enligt vår mening av sådan allmän karaktär, att det är rimligt att de tillämpas vid alla typer av personförsäkring. Vi föreslår därför att 4 kap. skall gälla också för ka-försäkring. Vi räknar inte med att arbetsmarknadsparterna skall utnyttja den formella möjlig- heten att träffa avtal om avvikande villkor.
En annan sak är att förhållandena vid ka-försäkring kan medföra att någon av bestämmelserna i kapitlet tillämpas på ett något annorlunda sätt för dessa försäkringars del än när det gäller individuell försäkring. Närmast kunde detta bli aktuellt vid 4 kap. 5 å. Med så stora kollektiv som det ofta är fråga om vid ka-försäkring är det i praktiken omöjligt att t.ex. inför en utvidgning av försäkringsskyddet inhämta upplysningar om de enskilda försäk- rades hälsotillstånd. Detta kan tala för att man bör tillåta s.k. symtomklausuler i större utsträckning här än vid framför allt individuell försäkring. Å andra sidan bör man beakta att den obligatoriska anslutning det till största delen är fråga om minskar riskerna för s.k. moturval — som annars brukar vara det skäl som i första hand åberopas som försvar för sådana undantag — och att kollektivets storlek bör göra det möjligt att acceptera ett visst moturval när sådant kan förekomma. Det är alltså långt ifrån självklart att symtomklausuler och liknande undantag skall godtas ens inom ka-försäkringen. Framför allt sådana undantag som inte kräver att några symtom ännu har visat sig när försäkringen tecknas eller skyddet utvidgas är alltid starkt negativa för den enskilde och bör så långt som möjligt undvikas.
I praktiken är det vid ka-försäkring sällsynt att försäkringsbolaget inhämtar upplysningar från den enskilde anställde. I den mån detta förekommer har vi dock inte funnit skäl att föreslå några specialreg- ler för ka-försäkring. Den som slarvar med uppgiftslämnandet får finna sig i nedsättning enligt 4 kap. 2 å förslaget, och den som lämnar oriktiga uppgifter i god tro skall ha fullt skydd.
Annorlunda ställer saken sig om någon annan än den anställde, närmast arbetsgivaren, har lämnat oriktiga uppgifter till försäkring- en. Ett exempel kan vara att arbetsgivaren intygar att den anställde är arbetsför, trots att så inte är fallet, eller lämnar oriktig uppgift om sin årslönesumma för den aktuella gruppen av anställda. Vi har för motsvarande fall i gruppförsäkring kommit fram till att oriktiga uppgifter av gruppföreståndaren eller motsvarande inte bör gå ut över de enskilda (avsnitt 17.5). Minst lika starka skäl talar för den regeln när det gäller oriktiga uppgifter av en arbetsgivare; den enskilde —— som kanske själv har lämnat riktiga uppgifter till arbetsgivaren — har här knappast någon möjlighet alls att kontrol- lera vilka uppgifter som lämnas om honom. Vi föreslår alltså en
sådan regel (10 kap. 11 å). Men självfallet kan den oriktiga uppgiften ändå åberopas, om den anställde själv har lämnat den till arbetsgi- varen eller om den anställde annars handlat svikligt eller i strid mot tro och heder.
I detta sammanhang måste emellertid uppmärksammas ett viktigt särdrag hos ka-försäkringen, som innebär att frågorna om oriktiga eller ofullständiga uppgifter vid försäkringens tecknande inte har alls samma betydelse som vid framför allt individuell försäkring. Särdra- get kan närmast förklaras med ka-försäkringens nära funktionella samband med socialförsäkringen och kollektivavtalen om t.ex. sjuklöneförmåner.
Vid individuell försäkring grundas försäkringsbolagets åtagande till största delen på försäkringstagarens uppgifter om förhållandena vid tiden för tecknandet. Vid ka-försäkring är förhållandena vid tiden för tecknandet — och därmed också uppgifterna om dessa förhållanden — av underordnad betydelse. Enligt dessa försäkringars konstruktion är det avgörande för vilken ersättning som skall utgå till den enskilde i stället hur förhållandena utvecklar sig under försäk- ringstiden — hur lång tid han arbetar, vilken lön han har osv. Och härvid fäster man knappast någon principiell vikt vid vilka uppgifter om detta som kan ha lämnats i olika skeden, utan man utgår vid skaderegleringen från hur förhållandena faktiskt har varit. (Liknan- de konstruktioner förekommer vid obligatorisk gruppförsäkring; jfr avsnitt 17.5 ovan.)
Om det t.ex. vid ett pensionsfall visar sig att den försäkrade under en följd av år har haft en helt annan lön än den som arbetsgivaren uppgett, beräknas alltså pensionen på den faktiska lön som har utgått — oavsett om den är högre eller lägre än den uppgivna. Det spelar inte någon roll om arbetsgivaren har varit i god tro om uppgifternas riktighet, t.ex. därför att han har missförstått reglerna om hur man beräknar den pensionsmedförande lönen. Om lönen har varit högre än vad som uppgetts, kan arbetsgivaren visserligen bli skyldig att betala tilläggspremie, men förfarandet avviker ändå klart från vad som skulle kunna förekomma vid annan privat försäkring.
Vi har inte funnit någon anledning att försöka ändra på den utformningen av försäkringarna som sålunda beskrivits; den är en naturlig konsekvens av närheten till den allmänna försäkringen och bör normalt inte upplevas som orättvis av dem som berörs. Vad man bara måste se till är, att lagstiftningen ger ett visst skydd för den som har fått ett på oriktiga uppgifter grundat försäkringsbesked från bolaget om vilka förmåner som skall utgå till honom och som i god tro har litat på beskedet (se 10 kap. 5 å i lagförslaget; jfr också avsnitt 18.2 ovan).
18.5 Premien
Sammanfattning: Några bestämmelser om premiebetalningsti- der, återupplivning m.m. behövs inte för ka-försäkringens del. Den enda bestämmelse vi föreslår gäller uppsägningstidens längd vid utebliven premiebetalning: fristen föreslås bli en månad.
Att de sammanlagda premier som behövs för verksamheten också betalas är naturligtvis lika viktigt för ka- försäkringen som för annan försäkring. Som framgår av det föregående (avsnitt 4.4), sker uppbörden emellertid till stor del i former som väsentligt avviker från vad som tillämpas inom individuell försäkring och vid gruppförsäk- ring. De regler vi i tidigare avsnitt föreslår om premiebetalningstider m.m. framstår alltså som opraktiska för ka-försäkringens del. Inte heller lär det finnas något behov av regler om dessa frågor; de kan utan vidare lämnas till reglering genom avtal.
Också frågan om verkan av utebliven premiebetalning har i praktiken liten betydelse. I de stora systemen gäller garantiregler, som medför att de anställda hos alla arbetsgivare som enligt kollektivavtal är skyldiga att hålla försäkring egentligen inte berörs av ett premiedröjsmål. När det inte finns några garantiregler och uppsägning alltså kan bli aktuell, bör lagen dock innehålla en bestämmelse om uppsägningstidens längd. Med hänsyn till att det som regel är så många försäkrade som berörs föreslår vi här en minsta uppsägningstid av en månad i stället för de fjorton dagar som skall gälla vid individuell försäkring och gruppförsäkring (se 10 kap.
7 å förslaget).
De övriga regler vi föreslår i 5 kap. förslaget torde inte ha något direkt värde för ka-försäkringens del. Så ligger t.ex. värdet av återupplivningsreglerna i 5 kap. 3 å i att återupplivningen sker utan ny hälsoprövning, och någon sådan förekommer knappast vid ka-försäkring. De enda bestämmelser som någon gång skulle kunna ! komma till användning är de i 5 kap. 5 å om när premie skall anses betald. Vi har dock inte velat betunga lagtexten med en särskild , hänvisning till den paragrafen utan förutsätter att den vid behov , tillämpas ändå; bestämmelserna torde i stort sett bara återge vad som redan är praxis i försäkringsbranschen.
18.6 Förfoganden över försäkringen
Sammanfattning: Rätten att förfoga över en ka-försäkring skall tillkomma den försäkrade. Emellertid bör villkoren — liksom vid gruppförsäkring — kunna förbjuda överlåtelse och pant- sättning av den försäkrades rätt. Förmånstagarförordnanden i villkoren bör av flera skäl tillåtas. Som regel Skall ett individuellt förordnande av den försäkrade ta över villkorsför- ordnandet, men möjligheten att göra ett eget förordnande kan begränsas genom ett centralt kollektivavtal.
Som framhålls i det föregående (avsnitt 7.3), är det nödvändigt att lagen också för ka-försäkringens del innehåller regler om förhållan- det till tredje man, däribland regler om förfoganden över försäkring- en. Vi menar visserligen att de regler vi föreslår i 6 kap. förslaget i stort sett bör kunna tillämpas också för dessa försäkringar, men försäkringarnas konstruktion medför att det delvis blir fråga om en speciell tillämpning.
Den avgörande punkten är här, liksom vid gruppförsäkring, att varje enskild försäkrad skall anses som försäkringstagare såvitt gäller rätten till försäkringsersättning och förfoganden över försäkringen. Detta gäller oavsett om man anser att det tecknas en särskild försäkring för varje anställd eller en gemensam försäkring för samtliga anställda i företaget. Den grundläggande'rätten till ersätt- ning från försäkringen skall alltså tillkomma den försäkrade, och reglerna i 6kap. om förmånstagarförordnanden, överlåtelse och pantsättning skall tillämpas på förfoganden från hans sida, inte på åtgärder som vidtas av arbetsgivaren. I samband med en överlåtelse av företaget övertar visserligen förvärvaren den gamle arbetsgiva- rens roll som försäkringstagare i avtalsförhållandet till försäkrings- bolaget, men eftersom försäkringen bara innebär förpliktelser och inga direkta förmåner för arbetsgivaren, såvitt försäkringen gäller på anställdas m.fl. person, är detta knappast någon ”överlåtelse av försäkringen”. Med den föreslagna uppläggningen kan arbetsgivaren inte heller pantsätta försäkringen.
Liksom i fråga om gruppförsäkring behövs det emellertid också ett par Specialregler om förfoganden över försäkringen för ka-försäk- ringens del. När arbetsmarknadsparterna träffar överenskommelse om en försäkring, har de ett bestämt skyddsbehov för ögonen; oftast är det den anställde själv (och därmed indirekt hans familj) som skall skyddas. I fråga om tjänstegrupplivförsäkringen är det uttalade syftet att tillgodose make/sambo och underåriga barn till den anställde. (Det är för övrigt hänsyn till sistnämnda syfte som ligger
bakom den nu gällande undantagsbestämmelsen i 104å tredje stycket FAL.)
Av sådana skäl som nu antytts — och självfallet också av sådana praktiska skäl som anförts beträffande gruppförsäkringen (avsnitt 17.7 ovan) — bör man i ka-försäkring kunna ta in förmånstagarför- ordnanden i försäkringsvillkoren (se 10 kap. 12 å förslaget). Det är visserligen naturligt att lagen som huvudregel ger företräde åt ett individuellt förordnande från den enskildes sida, men även rätten att göra ett sådant förordnande bör kunna uteslutas genom ett centralt kollektivavtal. Även om man inte kan räkna med att sådana villkorsbestämmelser skall bli vanliga, kan det förekomma situatio— ner där organisationerna vill försäkra sig om att de medel som avsätts till försäkringarna också kommer till avsedd användning; som exempel kan man tänka sig förbud mot att sätta in annan förmåns- tagare till barnbeloppen i tjänstegrupplivförsäkring och förbud mot att sätta in förmånstagare till belopp som utgår på grund av egen sjukdom eller eget olycksfall.
Av liknande skäl bör det också vara möjligt att i försäkringsvill- koren förbjuda de enskilda att överlåta eller pantsätta sin rätt enligt en ka-försäkring. Bl.a. har arbetsgivaren ofta ett självständigt intresse av att hans anställda verkligen själva uppbär de olika ersättningar han har tillförsäkrat dem och inte hamnar i ett läge där de trots försäkringen saknar medel för sin försörjning. För denna regel talar naturligtvis ofta också de praktiska skäl som för gruppförsäkringens del anförts i det föregående (avsnitt 17.7).
18.7 Förhållandet till borgenärerna
Sammanfattning: En ka-försäkring skall aldrig kunna tas i anspråk för arbetsgivarens skulder. I fråga om utmätning m.m. för den försäkrades skulder bör 7 kap. förslaget tillämpas på samma vis som vid annan försäkring.
Också förhållandet till borgenärerna hör till de ämnen som med nödvändighet måste regleras även för ka-försäkringen. Däremot har vi här inte funnit något behov av Specialregler för sådan försäk- ring.
Konstruktionen med varje försäkrad som försäkringstagare såvitt gäller rätten till försäkringsersättning innebär att försäkringen inte under några omständigheter kan tas i anspråk för arbetsgivarens skulder. (Här bortses från att mani något fall möjligen kan tänka sig återvinning med analog tillämpning av 33 å konkurslagen; jfr prop. 197516 s. 216 ff.) Och i fråga om utmätning m.m. för den försäkrades
i i
skulder bör reglerna i 7 kap. förslaget kunna tillämpas med bara den justeringen att vad som där sägs om försäkringstagaren i stället skall avse den försäkrade. Som framgår av specialmotiveringen till 7 kap. (avsnitt 19.7), innebär reglerna att en ka-försäkring före försäkrings- fallet praktiskt taget aldrig kan tas i anspråk av borgenärerna.
18.8 Reglering av försäkringsfall m.m.
Sammanfattning: Reglerna i 8 kap. om skaderegleringen m.m. bör gälla även för ka-försäkringar.
Också de bestämmelser om skaderegleringen vi tänker oss (8 kap. förslaget) bör utan vidare kunna tillämpas på ka-försäkringen. I detta skede skiljer sig ka-försäkring knappast på något avgörande sätt från annan försäkring. Inte heller i fråga om övriga ämnen som behandlas i 8kap. — preskription, regress m.m. — synes några
speciella synpunkter göra sig gällande för dessa försäkringars del. Vi
föreslår därför att 8kap. i sin helhet skall gälla även för ka- försäkring.
Bestämmelserna i 8 kap. 7 å saknar visserligen betydelse för ka-försäkring- arna, därför att de syftar tillbaka på regler i förslaget som inte skall gälla för deras del. Som framgår av lagtexten ( 10 kap. 2 å), har vi ändå valt att hänvisa till hela 8 kap. På samma vis som i fråga om gruppförsäkringen har vi funnit att en utformning som uteslöt varje regel i de tidigare kapitlen som saknar betydelse för ka-försäkringen skulle göra lagtexten tungläst utan att egentligen medföra någon motsvarande vinst.
19. Specialmotivering till personförsäkringslagen
19.1 Specialmotivering till 1 kap.
Kapitlet innehåller fem paragrafer. I 1 å anges lagens allmänna tillämpningsområde, i 2 å definieras vissa viktiga begrepp. I 3 å ges en erinran om FRL:s föreskrifter om ”grunder” för försäkringsverk- samheten, varefter i 4 å anges i vilken utsträckning lagens bestäm- melser är tvingande. I 5 å, Slutligen, bestäms vilka regler som skall gälla för en personförsäkring som ingår i en försäkring som huvudsakligen avser skadeförsäkring.
19.1.1 Specialmotivering till 1 kap. 1 å
] å Denna lag tillämpas på livförsäkringar, sjukförsäkringar och olycksfalls- försäkringar som tecknas hos försäkringsbolag. En försäkring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersätt- ningen helt eller till övervägande del skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas som Sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal. Lagen gäller inte för återförsäkring.
Bestämmelsernai 2-8 kap. gäller för individuell försäkring. För gruppför- säkring gäller de bestämmelser som anges i 9 kap. För kollektivavtalsgrun- dad försäkring gäller de bestämmelser som anges i 10 kap.
I lagförslagets första paragraf anges lagens tillämpningsområde. Övervägandena bakom regleringen har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6).
Första stycket !
Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen är i stort sett detsamma som för FAL:s regler om personförsäkring; lagen skall alltså gälla för privat liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Av skäl som anges i allmänmotiveringen avser förslaget dock inte försäkring- ar som meddelas av understödsföreningar.
Förslaget upptar inte någon allmän definition av vad som är personförsäkring (jfr 2 å FAL). Av andra meningen i stycket framgår
dock att försäkringen skall anknyta till någons liv eller hälsa, och i praktiken torde det sällan vara någon svårighet att avgöra vad som är en personförsäkring. Redan FRL:s bestämmelser om vilka försäk- ringar som får meddelas av olika typer av bolag (1 kap. 3 och 4 åå) medför att civilrättsliga gränsdragningsproblem knappast kan upp- komma; frågorna prövas redan i samband med fastställande av grunder m.m.
En precisering av personförsäkringsbegreppet görs dock i lag- texten, nämligen att Sjukavbrottsförsäkring för näringsidkare inte räknas som personförsäkring om försäkringen helt eller till övervä- gande del har karaktär av skadeförsäkring. Med uttrycket ”till övervägande del” avses att tyngdpunkten i försäkringen på ett avgörande sätt ligger på den ersättning som skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster; en sammantagen bedömning av försäkringens karaktär blir här avgörande för hur hela försäkringen skall behandlas.
Medan det alltså oftast är lätt att skilja mellan personförsäkring och skadeförsäkring — även när moment av de olika slagen ingår i ett och samma försäkringspaket, jfr vid 5 å — kan det ibland vara svårare att bestämt ange till vilken typ av personförsäkring en viss försäkring skall hänföras. Som tidigare nämnt innehåller förslaget bl.a. ett par regler som gör skillnad mellan å ena sidan livförsäkring och å andra sidan sjuk- och olycksfallsförsäkring, och frågan uppkommer då hur försäkringar av blandad karaktär skall behandlas. (Beträffande premiebefrielseförsäkring, se nedan.)
Vad som utåt framstår som en försäkring utgör ofta i själva verket en kombination av två eller flera försäkringar, som skulle ha kunnat meddelas var för sig. I sådana fall bör man på de olika momenten genomgående tillämpa de regler som gäller för respektive försäk- ringstyp. Mer svårbedömd blir situationen om något av momenten — t.ex. ett i en sjukförsäkring ingående livförsäkringsmoment — kan meddelas i denna utformning bara tillsammans med huvudmomen- tet. Hur sådana försäkringar skall behandlas kan inte anges generellt, utan får avgöras från fall till fall med hänsyn till vilken regel det är fråga om och vad som framstår som rimligt med tanke på den aktuella försäkringens utformning.
Det normala bör vara att det tillfogade momentet får följa huvudförsäkringens regler, så att i det ovan angivna exemplet även livförsäkringsmomentet t.ex. kan sägas upp om bolaget har rätt att säga upp sjukförsäkringen till förtida upphörande (jfr 3 kap. 4 å). Om de olika momenten skulle framstå som ungefär likvärdiga — men ändå inte kunna meddelas var för sig — eller det tillfogade momentet är av särskild betydelse för försäkringstagaren, kan det dock ibland vara rimligt att i någon form tillämpa olika regler på de olika momenten. Det skulle innebära att bolaget i exemplet var tvunget att
meddela fortsatt livförsäkring på jämförliga villkor, även om det enligt sjukförsäkringsreglerna hade rätt till förtida uppsägning. Frågans praktiska betydelse lär vara begränsad.
För ett bestämt fall ger den föreslagna lagtexten direkt besked: premiebefrielseförsäkring skall genomgående följa sjukförsäkrings- regler. Visserligen kan sådan försäkring knappast meddelas separat, men försäkringen är ändå till utformning och ändamål så skild från huvudförsäkringen, när denna t.ex. avser livförsäkring, att man utan svårigheter kan tillämpa särskilda regler på den. En sådan uppdel- ning är för något fall direkt nödvändig, och även för övriga fall leder den enligt vår mening till rimliga resultat (se specialmotiveringen till 3 kap. 4å samt 4 kap. 4, 8 och 9 åå).
Andra stycket
Här framgår lagförslagets uppdelning på regler om individuell försäkring, gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. Som framgår av 9 kap. 2å och 10 kap. 2 å, gäller viktiga delar av reglerna om individuell försäkring också för de båda andra former- na.
19.1.2 Specialmotivering till 1 kap. 2å
2å I denna lag betyder försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag; om försäkringstagarens rätt övergår till någon annan, tillämpas vad som i lagen sägs om försäkringstagaren på förvärvaren, den försäkrade: den på vars liv eller hälsa en försäkring har tecknats, förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt denna lag eller enligt bestämmelserna i 6 kap. 8 eller 15 å har rätt att i försäkringstagarens ställe erhålla försäkringen eller från den utfallande ersättning, kapitalförsäkring: livförsäkring där bolagets betalningsskyldighet vid försäk- ringsfall är bestämd till visst belopp, livränteförsäkring: livförsäkring med periodisk utbetalning där bolagets betalningsskyldighet är beroende av en eller flera personers liv, tidsbegränsad försäkring: försäkring som skall gälla för en bestämd tid eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder.
Försäkringstagaren är ”den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag”, en definition som ligger nära lydelsen i 2å FAL och inte fordrar någon utförlig kommentar. Om en försäkring t.ex. tecknas av en förmyndare —— i myndlingens namn — är det naturligtvis myndlingen som är att anse som försäkringstagare, vilket innebär att t.ex. ett brott mot upplysningsplikten från förmyndarens sida kan gå ut över myndlingen (se vidare vid 4 kap.1-3 åå). Definitionen av försäkringstagare bildar bakgrund till reglerna i , 9 kap. 3å och 10 kap. 3å förslaget om vem som skall anses som I
;
försäkringstagare vid gruppförsäkring respektive kollektivavtals- grundad försäkring. Dessa frågor har behandlats i allmänmotivering- en (avsnitt 17.1 och 18.1).
Till definitionen av försäkringstagare har i förslaget fogats en bestämmelse att ställningen som försäkringstagare går över på annan som förvärvar försäkringstagarens rätt enligt avtalet; regeln stämmer med allmänna rättsgrundsatser och finns ofta intagen i försäkrings- villkoren. Bestämmelsen innebär att förvärvaren får samma rättig- heter mot försäkringsbolaget som den ursprunglige försäkringstaga- ren hade. Likaså kan bolaget framställa invändningar mot förvärva- ren t.ex. på grund av oriktiga uppgifter i samband med tecknandet av försäkringen, även om förvärvaren är ovetande om de omständighe- ter som ligger till grund för invändningen (se Hellner s. 620).
Rätten enligt försäkringsavtalet kan gå över till någon annan genom frivillig överlåtelse från försäkringstagaren, genom familje- rättsligt fång såsom arv och bodelning, genom exekution och genom tillämpning av ett förmånstagarförordnande. Det bör dock observe- ras att ett förmånstagarförordnande, som upptar flera förmånstagare med rätt efter varandra, kan vara utformat så att den i första hand utsedde förmånstagaren inte får förfoganderätt till försäkringen. I sådana fall kan rätten till försäkringen delvis hållas svävande under en längre eller kortare tid, och det finns då ingen som kan utöva en försäkringstagares samtliga rättigheter mot försäkringsbolaget, t.ex. avtala om en ändring av försäkringen. Dessa frågor skall behandlas närmare i specialmotiveringen till 6 kap.
När en arbetsgivare tecknar individuell försäkring för någon anställd, kan försäkringen konstrueras på två olika sätt: med arbetsgivaren som försäkringstagare och den anställde (och hans anhöriga) som förmånstagare eller med den anställde som försäk- ringstagare, medan arbetsgivaren i avtalet bara åtar sig att betala premien. Betydelsen av vilken konstruktion parterna väljer kommer åtminstone att minska med vårt lagförslag (se 7 kap. 6 5).
Den försäkrade är den till vars liv eller hälsa en personförsäkring knyter sig. Begreppet är väl inarbetat i litteraturen och brukar användas i försäkringsvillkoren men förekommer bara på något enstaka ställe i FAL (116 5). I KFL (2 &) används begreppet både i den nu angivna bemärkelsen och som beteckning på den vars intresse har försäkrats mot skada (försäkringshavaren, med FAL:s termino- logi).
Vid sidan av begreppet försäkrad använder man ibland i försäk- ringsvillkor uttrycket medförsäkrad, när en försäkring är beroende av flera liv. Om en man tecknar en försäkring som skall ge honom själv livsvarig ålderspension och — efter hans död — livsvarig efterlevandepension till hans hustru, kallas hustrun medförsäkrad
därför att försäkringens bestånd är beroende också av hennes liv. Oftast, men inte nödvändigtvis, är den medförsäkrade förmånstaga- re till de belopp som är beroende av att han lever. Vi har inte behövt använda denna term i bestämmelserna om individuell försäkring. I den mån det någon gång blir aktuellt där, bör man kunna tillämpa reglerna om den försäkrade också på medförsäkrad; man kan i det ovan angivna exemplet tänka sig att hustrun, för att åstadkomma en sänkning av premien, uppgett högre ålder än sin verkliga.
Termen medförsäkrad har — med delvis annan innebörd — större betydelse
vid gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring; se härom avsnitt 17.1 och 18.1.
Förmånstagare är ett centralt begrepp i personförsäkringen, och det har därför ansetts påkallat att ta upp begreppet redan i denna inledande paragraf. Normalt grundas en förmånstagares rätt på ett förmånstagarförordnande, som kan ha gjorts av försäkringstagaren eller — vid gruppförsäkring och ka-försäkring — finnas intaget i försäkringsvillkoren. Som framgår av lagtexten, anses emellertid också den som har rätt till ett försäkringsbelopp enligt de särskilda fördelningsreglerna i 6 kap. 8 eller 15 å som förmånstagare. (Make eller bröstarvinge, som får del av en försäkring med stöd av jämkningsreglerna i 6 kap. 7å förslaget, anses däremot inte som förmånstagare.)
Begreppen kapitalförsäkring och livränteförsäkring används i lagförslaget bara i 7 kap. 2 och 8 åå i fråga om utmätningsskyddet före försäkringsfall. Vi använder begreppen på samma sätt som de används i FAL och i den försäkringsrättsliga doktrinen.1
Som kapitalförsäkringar räknas alltså livförsäkringar, där bolaget vid försäkringsfall skall betala ut ett i avtalet bestämt belopp (jämte eventuell återbäring), som skall utgå oavsett vilka efterlevande eller förmånstagare som kan finnas. Beloppet kan betalas ut på en gång eller i rater, t.ex. genom tio lika stora årsbetalningar. Till kapital- försäkringarna hör alla vanliga s.k. T- och D-försäkringar, däribland den vanliga sammansatta kapitalförsäkringen (se avsnitt 4.2 ovan). Hit hör också garantimomentet i äkta s.k. försörjningsräntor (som , numera inte kan tecknas som pensionsförsäkring enligt kommunal- skattelagen). Att en försäkring är av typen ren riskförsäkring, vilket innebär att någon utbetalning inte sker om den avtalade ansvarstiden förlöper utan försäkringsfall, hindrar inte att försäkringen kan ha . karaktär av kapitalförsäkring.
Som livränteförsäkringar räknas sådana försäkringar, där bolaget I är betalningsskyldigt bara under förutsättning att en person, eller en . |
1 Som bekant används begreppet kapitalförsäkring med en annan innebörd i kommunalskattelagen (anvisningarna till 31 å). Begreppet utgör där motsatsen till pensionsförsäkring.
av flera personer, lever. Det enklaste exemplet är en livsvarig försäkring för egen ålderspensionering. Avlider den försäkrade före första utbetalningsdagen, sker ingen utbetalning alls; annars pågår utbetalningarna så länge han lever. Betalningsskyldigheten kan också, liksom vid kapitalförsäkring, utlösas av ett dödsfall. Försäk- ringen avser då efterlevandelivränta. Som ett ytterligare krav för utbetalning tillkommer då att en medförsäkrad person (t.ex. den avlidnes make) lever. Finns ingen medförsäkrad i livet, görs trots dödsfallet ingen utbetalning. Till livränteförsäkring räknas — åtmin- stone civilrättsligt — också sådan försörjningsränta som kan ingå i pensionsförsäkring; utbetalning får där göras bara till den försäk- rades make eller sambo och barn.
De allmänna frågorna kring tidsbegränsad försäkring har behand- lats i avsnitt 11 (särskilt 11.2). Med tidsbegränsad försäkring avser vi alltså en försäkring som har avtalats att gälla för en viss tid, t.ex. ett år, eller tills den försäkrade uppnår en bestämd ålder. Det har för denna gränsdragning inte någon betydelse om det är fråga om en ren riskförsäkring, som upphör utan utbetalning om den avtalade tiden förflyter utan att försäkringsfall inträffar, eller en försäkring som enligt avtalet alltid skall avslutas med betalning av ett försäkrings- belopp. En vanlig sammansatt kapitalförsäkring, som avslutas genom utbetalning av det överenskomna livsfallsbeloppet, är alltså i denna bemärkelse tidsbegränsad även om försäkringstiden sträcker sig över flera årtionden. Som tidigare nämnts räknas en livsvarig livförsäkring däremot inte som tidsbegränsad, trots att försäkrings- beloppet på begäran betalas ut när den försäkrade uppnår 90 års ålder.
N ära anknytning till de tidsbegränsade försäkringarna har begrep— pet förnyelse av försäkring. Vi använder i lagförslaget begreppet förnyelse bara med syftning på tidsbegränsade försäkringar, även om detta inte alltid är uttryckligen angivet (jfr t.ex. å ena sidan 3 kap. 8 å, 4 kap. 8 å och 5 kap. 1 å och å andra sidan 9 kap. 4 å). Förnyelse betyder härvid en förlängning av försäkringstiden, oavsett om förlängningen grundas på lagens regler härom (3 kap. 8 å och 9 kap. 10 å förslaget), på en överenskommelse om automatisk förlängning i det ursprungliga avtalet eller på ett särskilt avtal vid den första försäkringstidens slut.
Ett avtal om förnyelse behöver naturligtvis inte träffas just vid slutet av den första försäkringstiden; huvudsaken är att avtalet går ut på en förlängning av försäkringsskyddet. Om någon, som har tecknat försäkring för ett år, efter sex månader kommer överens med bolaget om att förlänga ansvarstiden till fem år, får det ses som en förnyelse. Om överenskommelsen bara innebär att försäkringen för det återstående halvåret skall ha en annan utformning, t.ex. höjda försäkringsbelopp, är det däremot inte någon förnyelse.
De regler vi föreslår innebär att en förnyad försäkring i allt väsentligt skall behandlas som om försäkringen från början hade avtalats att gälla även för den nya försäkringstiden (se t.ex. 4 kap. 8 å och 5 kap. 1 å). Detta förutsätter naturligvis att försäkringen efter förnyelsen har en utformning som i huvudsak svarar mot vad som gällde enligt det ursprungliga avtalet (samma försäkringstyp osv.); det måste åtminstone i vidsträckt bemärkelse vara fråga om ”samma försäk- ring”. Något krav på att villkoren skall vara helt desamma bör dock inte uppställas (se vidare nedan; jfr också specialmotiveringen till 4 kap. 8 5).
Det kan vidare vara lämpligt — bl.a. med anledning av vad som förekom i samband med lagrådsbehandlingen av förslaget till KFL (se prop. 1979/80:9 s. 195-197) — att i sammanhanget något beröra användningen av det grundläggande begreppet försäkring; till stor del torde vår inställning dock redan ha framgått av det föregåen— de.
Försäkring är ett uttryck med skiftande innebörd: det kan efter omständigheterna syfta på den produkt försäkringsbolaget säljer eller på försäkringsavtalet. Vi har funnit att man med fördel kan använda ordet på dessa skiftande sätt även i lagtexten. Med det viktiga förbehållet att det inte får kunna uppkomma tveksamhet om uttryckets innebörd i ett aktuellt sammanhang, finns det inte någon anledning att ställa krav på att det skall ha helt samma innebörd var det än förekommer; tvärtom motverkar ett sådant krav ett smidigt och enkelt språkbruk.
I enlighet härmed syftar ordet försäkring i förslaget ibland på försäkringsavtalet (t.ex. i 3 kap. 4 å om uppsägning av försäkringen) och ibland närmast på produkten (t.ex. i 4 kap. 5 å om undantag från försäkringen).
Begreppet försäkringen är flertydigt i ett speciellt avseende, när det gäller gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring: ordet kan syfta ömsom på det sammantagna försäkringsarrange- manget för alla försäkrade, ömsom på den enskildes försäkrings— skydd. Dessa frågor har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 17.1 och 18.1).
Som nyss antyddes, uppkommer ibland frågan hur mycket en försäkring kan ändras utan att man behöver anse den som en ny försäkring. Frågan kan uppkomma t.ex. vid tillämpning av bestäm— ] melserna om självmord (4 kap. 8 å) eller om premiebetalning (5 kap. lå), vidare när bolaget använder sig av en s.k. symtomklausul (4 kap. 5 å) och i samband med frågor om förhållandet till borgenä- rerna (närmast 7 kap. 2 å). För gruppförsäkringens och ka-försäk- ringens del torde frågan ha störst betydelse för tillämpningen av förmånstagarförordnanden som de försäkrade har gjort i stället för det standardförordnande som ingår i försäkringsvillkoren (se avsnitt
4.4.3 ovan; jfr till det följande Hellner s. 553 och Roos s. 166 och 187 f).
Åtminstone vid tillämpning av de ovan berörda reglerna i 4 och 5 kap. är det som regel till försäkringstagarsidans fördel att man anser det vara fråga om samma försäkring, och enligt vår mening bör bedömningen ofta utfalla på det viset. Om det har förelegat ett obrutet avtalsförhållande som har avsett samma försäkringstyp (olycksfallsförsäkring, livförsäkring för dödsfall osv.), bör man normalt kunna anse att det är fråga om samma försäkring även om t.ex. försäkringsbeloppet har höjts (jfr dock specialmotiveringen till 4 kap. 8 å, avsnitt 19.4.8; jfr också det avvikande betraktelsesättet i skattesammanhang, prop. 1986/87:61 s. 7, 36, 85 och 90). Bara om parterna kommer överens om förändringar som mera radikalt ändrar försäkringens karaktär, bör det t.ex. vara möjligt för försäkringsbo- laget att införa en ny symtomklausul enligt 4 kap. 5 å första stycket förslaget.
Mer svårbedömd är situationen när det är fråga om tillämpning av förmånstagarförordnanden. Som framgått blir frågan främst aktuell vid gruppförsäkring och ka-försäkring, när den försäkrade har gjort ett individuellt förordnande. Vid kollektiv försäkring kan nämligen en försäkring ändras i viktiga avseenden utan att det förekommer någon direkt kontakt mellan bolaget och den enskilde försäkrade. Vid individuell försäkring kan man som regel räkna med att försäkringsbolaget tar upp frågan om ett eventuellt nytt förmånsta- garförordnande i samband med att en försäkring ändras; om detta skulle förbises, blir bedömningen till stor del densamma som vid gruppförsäkring (se nedan).
Bedömningen försvåras av att man när det gäller tillämpning av förmånstagarförordnanden inte kan säga att den ena eller andra lösningen generellt är till den enskildes fördel. Vilken modell man än väljer, måste man räkna med att vissa försäkrade skulle ha önskat sig den motsatta lösningen. Vi finner det därför inte möjligt eller ens önskvärt att reglera frågan i lagen, utan den får bedömas med utgångspunkt från konstruktionen av försäkringsavtalet och insti- tutet förmånstagarförordnande. Till stor del bör praktiska svårighe- ter kunna undgås genom att försäkringsbolagen i sin information gör de försäkrade uppmärksamma på frågan.
Ett förmånstagarförordnande förutsätter att det finns en försäk- ring. Ett meddelande till ett försäkringsbolag om vem som skall vara förmånstagare, om den som lämnar meddelandet någon gång skulle teckna en försäkring i bolaget, kan uppenbarligen inte bli något giltigt förmånstagarförordnande. På motsvarande sätt måste man räkna med att ett förmånstagarförordnande som regel förfaller om ett bestående försäkringsförhållande avbryts.
I enlighet härmed bör ett individuellt förmånstagarförordnande till
en gruppförsäkring anses förfalla om den försäkrade lämnar försäk- ringen, oavsett om han lämnar gruppen och därför inte längre kan vara med i försäkringen eller han — vid frivillig försäkring — själv säger upp försäkringen. Förordnandet gäller alltså inte om han senare kommer med i försäkringen igen. En sådan huvudregel stämmer bäst med försäkringarnas konstruktion och formkravet för förmånstagarförordnanden, och det framstår också som den mest praktiska regeln. Även om det ibland kan verka rimligt — och bäst överensstämmande med den försäkrades önskemål — att förordnan— det fortsätter att gälla, skulle det vara omöjligt att precisera förutsättningarna för en sådan tillämpning. En bättre väg för att undvika resultat i strid mot de enskildas önskemål är som sagt att de försäkrade i olika sammanhang informeras om vad som gäller, så att de kan inrätta sig efter det.
Detta utesluter inte att det i enskilda fall kan finnas omständigheter som gör det rimligt att anse ett äldre förordnande bestå, om den försäkrade återkommer till en försäkring som han tidigare har tillhört. För en gruppmedlem som säger upp en frivillig försäkring men sedan ångrar sig och vill återinträda, kan det verka självklart att hans förordnande skall fortsätta att gälla. Om hans begäran om att åter få vara med i försäkringen kommer så snart att den närmast framstår som ett återtagande av uppsägningen, bör man kunna anse förordnandet gälla utan hinder av lagens formkrav.
Det förekommer också obligatoriska försäkringar för föreningsmedlem- mar, där många medlemmar mer eller mindre regelbundet vandrar in och ut ur försäkringen. Exempelvis kan en försäkring för fackföreningsmedlemmar ha den uppläggningen att försäkringen omfattar bara sådana medlemmar som är yrkesverksamma som anställda, inte sådana som arbetar som egna företagare. En sådan konstruktion skiljer sig sakligt sett inte från det fallet att alla medlemmari princip omfattas av försäkringen men har försäkrings- skydd bara när de arbetar som anställda. I varje fall synes det i dessa fall rimligt att ett förmånstagarförordnande fortsätter att gälla så länge den enskilde är medlem i föreningen, även om han tidvis står utanför försäkringen.
Vidare förfaller ett individuellt förordnande om gruppen säger upp försäkringen och tecknar ny försäkring i ett annat bolag. Detsamma gäller om en gruppmedlem lämnar försäkringen och i stället kommer med i en annan gruppförsäkring, och detta även om den nya gruppen har försäkring i samma bolag. I båda fallen blir det nämligen fråga om ett nytt avtalsförhållande, där ett förordnande som gjorts i anslutning till ett annat avtal inte kan tillämpas.
Om det däremot har förelegat ett obrutet avtalsförhållande som har avsett samma typ av försäkring, bör man även när det gäller förmånstagarförordnanden ofta kunna utgå från att det är fråga om samma försäkring trots att denna har undergått förändringar sedan förordnandet gjordes. Det avgörande för bedömningen bör vara om ändringarna är så vittgående att försäkringens karaktär har änd- rats.
Försäkringens karaktär har naturligtvis ändrats om man helt och hållet har bytt försäkringstyp, t.ex. ersatt en livförsäkring med en sjukförsäkring. Om man däremot till en livförsäkring har fogat en olycksfallsförsäkring, som innehåller ett särskilt dödsfallsmoment, behöver det inte vara uteslutet att tillämpa ett förmånstagarförord- nande som gjorts för livförsäkringen också på det dödsfallsbelopp som kommer från olycksfallsförsäkringsmomentet.
Vidare måste man räkna med att försäkringen byter karaktär på ett avgörande sätt, om ett gruppavtal om frivillig försäkring görs om till att avse obligatorisk försäkring (eller tvärtom). Här blir det för övrigt fråga om nya partsförhållanden, och det är redan av det skälet svårt att anse det vara fråga om samma försäkring. Däremot förefaller det inte naturligt att se det som en ny försäkring, om vid obligatorisk försäkring en gruppmedlem t.ex. vid sin pensionering visserligen kan få stå kvar i försäkringen med oförändrade förmåner men då måste betala premien själv.
Den vanligaste typen av förändring är emellertid höjning av försäkringsbeloppen för livförsäkring. Även här bör det avgörande vara om ändringen innebär att försäkringen ändrar karaktär. Så är enligt vår mening inte fallet om beloppet höjs t.ex. från 100 000 till 150 000 kr. Höjningen är visserligen betydande, men försäkringens funktion för de efterlevande måste ändå antas vara i huvudsak densamma. Är det i stället fråga om höjning t.ex. från 5 000 till 55 000 kr, bör bedömningen bli den motsatta. Höjning görs visserligen med samma belopp som i föregående exempel, men höjningen innebär samtidigt att försäkringen kan fylla en annan funktion; från att ha varit en *”begravningsförsäkring” blir den ett hjälpmedel för de efterlevandes omställning efter ett dödsfall. Försäkringen bör alltså ses som en ny försäkring, och det tidigare förmånstagarförordnandet bör inte längre anses gälla ens för det lägre beloppet.
Det som hittills sagts har närmast tagit sikte på gruppförsäkringen men kan i stor utsträckning tillämpas också på ka-försäkring. Om en försäkrad lämnar sin anställning, förfaller alltså ett individuellt förmånstagarförordnande som han har gjort. Förordnandet kan inte tillämpas om han senare får ny anställning hos samma arbetsgivare eller hos annan arbetsgivare som har försäkring i samma bolag (och naturligtvis ännu mindre om han får anställning hos en arbetsgivare som har försäkring i annat bolag). Inte heller fortsätter äldre individuella förordnanden att gälla om arbetsgivaren byter försäk— ringsbolag; även i den situationen ändras avtalsförhållandena på ett avgörande sätt.
Som framgår i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.1), lämnar lagtexteni 10 kap. förslaget öppet om det vid ka-försäkring meddelas en försäkring för
varje anställd eller en gemensam försäkring för samtliga anställda vid företaget. Den föreslagna lagtexten kan emellertid inte förenas med synsättet att t.ex. AFA:s tjänstegrupplivförsäkring är en försäkring som är gemensam för samtliga anslutna företag.
Här får emellertid de speciella bestämmelser vi föreslår för ka- försäkringens del betydelse (se avsnitt 7.3 och 18.6 ovan samt 19.1.4 nedan). Enligt 10 kap. 12å förslaget kan vid ka—försäkring ett förmånstagarförordnande göras genom att förordnandet tas in i villkoren. Vidare gör regeln i 1 kap. 4 å andra stycket det möjligt för arbetsmarknadsparterna att genom ett centralt kollektivavtal helt förbjuda de enskilda att göra individuella förmånstagarförordnan- den; i så fall skall villkorsförordnandet alltid tillämpas. Det ligger inom ramen för den handlingsfrihet som förslaget sålunda ger parterna att genom ett centralt kollektivavtal bestämma att ett individuellt förordnande, som har gjorts för en tidigare ka-försäkring av samma slag och som inte senare har ändrats eller återkallats, också skall tillämpas på den försäkring som avses med kollektivav- talet. — Om en sådan överenskommelse träffas, är det naturligtvis av största vikt att de försäkrade får tydlig information om vad som gäller.
19.1.3 Specialmotivering till 1 kap. 3 å
Så I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns bestämmelser om särskilda regler (grunder) för vissa slag av personförsäkring.
Innehållet i många personförsäkringsavtal bestäms till stor del av vad som föreskrivs i de av regeringen eller försåkringsinspektionen fastställda grunderna för verksamheten. Grunderna har sådan omedelbar betydelse för det enskilda avtalsförhållandets utform- ning, att vi har ansett det lämpligt att erinra om deras existens (jfr 1 kap. 5 å samt 2 kap. 3 och 6 åå FRL).
För vilka typer av försäkring grunder skall finnas är inte uttömmande bestämt i FRL. För flera försäkringar är frågan beroende av en bedömning från försåkringsinspektionens sida, och för många försäkringar upprättas grunder bara i vissa av de i 2 kap. 6å angivna ämnena (1 kap. 10å FRL). När vi t.ex. i 3 kap. 3å förslaget hänvisar bara till ”grunderna” utan närmare precisering, framgår det omedelbart av sammanhanget vilken typ av grunder som avses: i den nämnda paragrafen alltså grunderna rörande ”försäk- ringstagarnas rätt till återköp och fribrev” respektive ”belåning av försäkringsbrev hos bolaget”.
Förhållandet mellan grunderna och den föreslagna personförsäk— ringslagen har behandlats i avsnitt 8.1. Grunderna är i princip bindande för bolaget, men om grunderna i något fall skulle råka få ett innehåll som strider mot lagens bestämmelser, gäller lagen framför grunderna.
19.1.4 Specialmotivering till 1 kap. 4 å
4å Bestämmelser i försäkringsvillkor, som i jämförelse med reglerna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare eller för den försäkrade, är utan verkan mot honom om inte annat anges i lagen.
Vad som sägs i första stycket gäller inte 1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer ett kollektivav- tal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisa- tion, och 2. sådan försäkring för grupper av näringsidkare, studerande eller andra som ifråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrun- dad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Första stycket
Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1), innebär inriktningen av den nya lagstiftningen att bestämmelserna till största delen måste vara tvingande. Tekniken för att ange vilka bestämmel- ser som är tvingande respektive dispositiva är densamma som i KFL; avvikelse från lagen till nackdel för försäkringstagarsidan får ske bara när detta direkt framgår av den aktuella paragrafen.
Vi har efter viss tvekan valt den enkla tekniken att låta förbudet mot avvikande villkor avse lagen i dess helhet, trots att vissa delar av lagen berör sådana ämnen som ändå inte skulle kunna regleras genom bestämmelser i villkoren. Det gäller främst 2 kap. 1-5 åå, som är av näringsrättslig natur, och hela 7 kap., som behandlar förhållandet till tredje man. Även 6 kap. innehåller åtskilliga bestämmelser om ämnen som knappast skulle kunna regleras i villkoren, t.ex. bestämmelserna i 11-13 åå om panthavares och förvärvares sakrättsliga skydd; försäkringsbolaget kan inte genom föreskrifter i villkoren t.ex. inskränka en panthavares rättigheter. Inte heller skulle bolaget kunna införa andra regler om formen för förmånstagarförordnande m.m. Tvingande civilrättsliga bestämmel- ser av sedvanlig art är däremot reglerna i 6kap. 1 och 9 åå om försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen.
Reglerna om tolkning av förmånstagarförordnanden (6 kap. 4-6 åå) intar här något av en mellanställning. Det är där svårt att säga om en viss lösning är till fördel eller nackdel för försäkringstagaren, och det är redan av den anledningen svårt att hänföra reglerna till det indispositiva området. Under alla förhållanden kan reglerna i praktiken sättas ur spel genom att man i villkoren inför preciseringar av olika förordnanden, som medför att tolkningsreglerna inte blir tillämpliga. Vi har tidigare (i avsnitt 14.3.7) framhållit att bolagen bör iaktta viss försiktighet när det gäller införandet av sådana preciseringar.
En bestämmelse i villkor eller grunder som till försäkringstagarens nackdel avviker från en tvingande bestämmelse är ogiltig; lagens bestämmelse tillämpas i stället för villkoret. Liksom i andra liknande sammanhang skall varje enskilt moment i villkoren jämföras med den tvingande normen för sig, när det gäller att avgöra vad som är till nackdel för försäkringstagaren. Om lagen t.ex. föreskriver en frist för betalning av premie om en månad och en uppsägningstid om fjorton dagar vid dröjsmål, kan alltså en villkorsbestämmelse om bara en veckas uppsägningstid inte bli tillåten genom att den första betalningsfristen sätts till två månader. Trots att försäkringstagaren enligt villkoren har sammanlagt längre tid på sig att betala än vad lagen kräver, är villkoret om uppsägningstid ogiltigt; villkoret om två månaders ordinarie betalningsfrist gäller däremot.
Som framhålls ovan (avsnitt 8.1), får inte heller grunderna innehålla bestämmelser som avviker från lagens bestämmelser till försäkringstagarsidans nackdel. Detta behöver emellertid inte sägas uttryckligen i lagen. Grunderna är visserligen bindande för försäk- ringsbolaget, men de blir en del av försäkringsavtalet bara genom att försäkringsvillkoren hänvisar till dem. Grunderna blir på det viset en del av villkoren, och de omfattas därigenom av bestämmelsen i detta stycke.
Reglerna är tvingande till förmån för försäkringstagaren och senare förvärvare av försäkringen samt till förmån för deras rättsinnehavare: panthavare och förmånstagare. Bolaget kan alltså inte förbehålla sig rätt att göra gällande andra invändningar mot någon senare rättsinnehavare än dem som bolaget hade kunnat åberopa mot försäkringstagaren själv. Detta hindrar naturligtvis inte försäkringstagaren från att i ett förmånstagarförordnande eller gåvobrev avseende försäkringen bestämma t.ex. att förmånstagaren/ förvärvaren inte skall ha rätt att överlåta eller pantsätta försäkring- en. Likaså blir senare rättsinnehavare bundna av de uppgörelser den ursprunglige försäkringstagaren kan ha träffat med bolaget med anledning av en tvist dem emellan, även om uppgörelsen strider mot någon av de tvingande bestämmelserna. Reglerna ansluter i dessa avseenden helt till liknande bestämmelser i andra lagar.
Vidare är lagen tvingande till förmån för den försäkrade. Vid individuell personförsäkring har ju den försäkrade i den egenskapen normalt inte några rättigheter, men vi föreslår att den försäkrade i två fall skall ha rätt till underrättelse från försäkringsbolaget om vad som händer med den på hans liv eller hälsa tecknade försäkringen: vid brott mot biförpliktelserna (4 kap. 11 å) och vid premiedröjsmål (5 kap. 4 å).
Vid gruppförsäkring och ka-försäkring — där de försäkrade enligt vårt förslag har praktiskt taget alla rättigheter enligt försäkringsav— talet — är visserligen varje försäkrad enligt 9 kap. 3 å och 10 kap. 3 å
i stor utsträckning att anse som försäkringstagare. Men även när så inte är fallet skall han ha den rätt till t.ex. olika meddelanden från försäkringsbolaget som anges i lagen. — Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.1), ser vi det däremot över huvud taget inte som vår uppgift att reglera förhållandet mellan den enskilde försäkrade och den som ordnar försäkringen (t.ex. en fackförening eller arbetsgivare).
Andra stycket
Här öppnas två möjligheter att avvika från lagens regler, i den utsträckning dessa enligt det föregående avser sådant som kan regleras i försäkringsvillkoren. För kollektivavtalsgrundad försäk- ring är avvikelse tillåten om försäkringen vilar på ett centralt kollektivavtal. För andra försäkringar med likartad funktion får avvikelse ske efter godkännande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Skälen för reglerna har redovisats i allmän- motiveringen (avsnitt 7.3).
För att en försäkring skall anses som en kollektivavtalsgrundad försäkring enligt förslaget, krävs det enligt 10 kap. lå bl.a. att försäkringsvillkoren följer ett i villkoren angivet kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation. För att försäkringsvillkoren skall få avvika från lagens regler, gäller enligt detta stycke att kollektivavtalet på arbetstagarsidan måste ha ingåtts av en central organisation. Som framgår av allmänmotivering- en syftar regeln i första hand på de stora uppgörelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer — dessa uppgörelser måste åtminstone i detta sammanhang betecknas som kollektivavtal (jfr 23 å lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet). Men lagen kan frångås också genom uppgörelser direkt på förbundsnivå (jfr 6 å samma lag).
Som kommer att utvecklas närmare i specialmotiveringen till 10 kap. (avsnitt 19.10), behöver en arbetsgivare som tecknar ka-försäkring inte själv vara bunden av det kollektivavtal som försäkringen följer; han kan teckna försäkringen frivilligt eller enligt åtagande i ett annat kollektivavtal. Detta gäller även om försäkrings- villkoren avviker från lagens regler. För att försäkringen skall anses som en ka-försäkring, krävs det emellertid enligt 10 kap. 1 å också, att försäkringen tecknas i ett försäkringsbolag som framgår av det kollektivavtal som försäkringen följer. Även den arbetsgivare som är oorganiserad eller som är bunden av ett annat, icke centralt kollektivavtal måste därför teckna försäkringen i det bolag som anges i det centrala kollektivavtalet. Han kan alltså inte ”låna” t.ex. AMF-bolagens villkor (om dessa skulle avvika från lagen) och teckna en likadan försäkring i något annat bolag.
Skälet för denna ordning är i första hand att de parter som har träffat det centrala kollektivavtalet självfallet har haft sina medlemsgruppers förhållan- den för ögonen när de utformat försäkringen, och det är inte säkert att försäkringen passar lika bra för en annan grupp. Man kan t.ex. tänka sig att vissa villkorsbestämmelser, som sedda för sig framstår som ofördelaktiga för de enskilda, för de avtalsslutande organisationernas medlemmar kompense- ras genom sådana delar av kollektivavtalet som inte har ordnats genom försäkring. Kravet att försäkring med villkor som avviker från lagen skall tecknas i det bolag som anges i det centrala kollektivavtalet ger försäkrings- bolaget och arbetsmarknadsparterna möjlighet att avstyra försäkringen i sådana fall där den skulle vara olämplig. Om försäkringsbolaget av förbiseende skulle meddela försäkringen för ett kollektiv där den inte passar, kan man också räkna med att parterna tar ett visst ansvar för den uppkomna situationen.
I frågan om i vilken utsträckning arbetsmarknadsparterna kan väntas utnyttja möjligheten att avvika från lagen måste hänsyn tas till bestämmelsernas olika karaktär. Som framgår ovan (avsnitt 7.3), räknar vi allmänt med att bestämmelserna för närvarande skall kunna tillämpas i stort sett utan avvikelser.
Vissa bestämmelser bör även på längre sikt kunna tillämpas genomgående även på ka-försäkringens område. Det gäller de allmänna reglerna i 4 kap. förslaget om begränsning av försäkrings- bolagets ansvar och den speciella bestämmelsen om skydd för den försäkrade mot verkan av oriktiga uppgifter som lämnats av någon annan än honom själv (10 kap. 11 å förslaget). Det är här fråga om regler till skydd för de enskilda, som framstår som viktiga från försäkringsrättslig synpunkt utan att för den skull komma i konflikt med ett arbetsrättsligt betraktelsesätt, och man behöver därför knappast räkna med att arbetsmarknadsparterna skall använda sig av den formella möjligheten att avvika från lagen i dessa delar.
Inte heller räknar vi med att arbetsmarknadsparterna skall träffa avtal om villkor som avviker från reglerna i 10 kap. 5 å andra stycket förslaget om skydd för den som i god tro har fått ett oriktigt försäkringsbesked. Reglerna är resultatet av ingående diskussioneri kommittén och en sammanjämkning av motstående synpunkter på det sätt som har redovisats i allmänmotiveringen till 10 kap. (avsnitt 18.2). Vi utgår därför från att reglerna genomgående skall tilläm- pas.
Annorlunda förhåller det sig med en del andra regler som vi föreslår i 10 kap., om ansvarstid, uppsägning av försäkring m.m. Även om också dessa regler för närvarande framstår som rimliga och riktiga, får man räkna med att parterna i ett ändrat läge kan vara beredda att avvika från dem för att uppnå en som helhet betraktad rimlig lösning på ett uppkommet försäkringsbehov. Inte heller kan man utesluta att parterna kan vilja begränsa de försäkrades möjligheter att göra individuella förmånstagarföro'rdnanden, t.ex. i
fråga om de s.k. barnbeloppen vid tjänstegrupplivförsäkring (se avsnitt 18.6 ovan).
Den andra möjligheten till avsteg är i första hand avsedd för de försäkringar för lantbrukare, yrkesfiskare m.fl. som beskrivsi avsnitt 4.4 samt sådana försäkringar för praktiserande skolelever m.fl. som har diskuterats. Kravet att försäkringen till utformning och funktion skall kunna jämställas med en ka-försäkring innebär att det skall vara fråga om försäkringar som ger ett grundskydd av samma typ som ka-försäkringarna för grupper av personer som deltar i utbildning eller arbete utan att vara anställda. Det är alltså inte avsikten att avsteg från lagens regler skall medges för t.ex. sådana olycksfallsför- säkringar som ideella föreningar av olika slag kan teckna för dem som deltar i föreningens verksamhet.
19.1.5 Specialmotivering till 1 kap. 5 å
Så Om en personförsäkring ingår som en del i en konsumentförsäkring enligt 1 å konsumentförsäkringslagen (1980:38), gäller för personförsäkring- en dels 1 kap. 4 å, 4 och 6-8 kap. samt 9 kap. 2 å första meningen, 3, 14 och 19 åå denna lag, dels 2, 3, 5-29 och 40-43 åå konsumentförsäkringslagen. Ingår personförsäkringen som en del i en annan skadeförsäkring, gäller för personförsäkringen dels 1 kap. 4 å, 4 och 6-8 kap., 9 kap. 2 å första meningen, 3, 14 och 19 åå samt 10 kap. 2 å första meningen, 3, 11 och 12 åå denna lag, dels 2, 3, 11-17, 26-28 och 31-33 åå lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Vid 1 å har diskuterats behandlingen av sådana försäkringar som utgör en kombination av olika personförsäkringstyper. I denna paragraf behandlas de likartade frågor som uppkommer när en försäkring innehåller både skade- och personförsäkringsmoment. Regleringen förenklas om — som vi avser — den tredje etappen av vårt arbete leder fram till en kapitelindelad skadeförsäkringslag, som ersätter både KFL och återstående delar av FAL.
Reglerna utgår från att en personförsäkring ”ingår som en del i” en försäkring enligt KFL eller FAL. Bestämmelserna gäller alltså bara det fallet att personförsäkringsmomentet utgör en underordnad del i en skadeförsäkring (som då meddelas av ett skadeförsäkrings- bolag). Detta stämmer med nuvarande förhållanden: det torde inte förekomma att försäkringar som huvudsakligen avser personförsäk- ring förses med tilläggsmoment avseende skadeförsäkring, vilket bl.a. sammanhänger med förbudet enligt 1 kap. 3 å FRL för livförsäkringsbolag att meddela annat än personförsäkring.
Vi har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6) redogjort för hur man enligt vår mening bör göra valet mellan person- och skadeför- säkringsregler, när en personförsäkring ingår i ett skadeförsäkrings- paket. När det gäller hanteringen av försäkringen — avtalets ingående och upphörande, förnyelse, premiebetalning osv. — bör
personförsäkringen följa skadeförsäkringens regler, medan person- försäkringslagen skall gälla i frågor som rör brott mot biförpliktel- serna, skaderegleringen och förhållandet till tredje man. Självfallet bör personförsäkringslagens bestämmelser vara tvingande i den utsträckning som framgår av 1 kap. 4 å förslaget, även när de tillämpas på försäkringar som i övrigt följer skadeförsäkringsreg- ler.
Såvitt gäller individuell försäkring, föreslår vi för enkelhets skull att — bortsett från 1 kap. 4 å — bara vissa hela kapitel i personför- säkringslagen skall tillämpas (4 och 6-8 kap.), även om det också skulle ha kunnat vara sakligt motiverat att göra en del enskilda paragrafer i övriga kapitel tillämpliga. Vi räknar emellertid med att försäkringsbolagen — även om formellt skadeförsäkringsregler gäller — i sin praxis skall ta hänsyn till principerna i personförsäkringslagen så långt de kan tillämpas, t.ex. när det gäller rätten till försäkring (3 kap. lå) och rätten till försäkringens värde (3 kap. 6 å). När huvudförsäkringen är en konsumentförsäkring, gäller ofta samma principer enligt KFL.
På områdena för gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring förekommer för närvarande knappast blandade skade- och personförsäkringar och behovet av sådana avtalstyper torde över huvud taget vara mindre där. Vi har emellertid i detta stycke tagit med också de regler i 9 och 10 kap. som behövs för sådana fall, främst bestämmelserna om försäkringens konstruktion. För konsumentför- säkringarnas del behövs dock inte någon hänvisning till 10 kap., eftersom försäkringar som grundas på kollektivavtal är helt undan— tagna från KFL. Också de flesta gruppförsäkringar faller utanför KFL.
Som nämnt förekommer det för närvarande inte att personförsäkringar förses med tilläggsmoment som avser skadeförsäkring. Skulle sådana former komma att införas, räknar vi med att skadeförsäkringsmomentet skall följa personförsäkringslagens regler om t.ex. avtalets ingående, förnyelse och premiebefrielse, så långt dessa bestämmelser kan tillämpas på skadeförsäk- ring. När det gäller fareökning, säkerhetsföreskrifter osv. får man däremot — i analogi med vad som föreslås för personförsäkringens del — tillämpa skadeförsäkringsregler. Vi har inte funnit något praktiskt behov av uttryckliga regler om detta.
19.2 Specialmotivering till 2 kap.
Kapitlet har rubriken Information och upptar sex paragrafer. De fyra första behandlar i tur och ordning information före tecknandet, information omedelbart efter tecknandet, information under försäk- ringstiden och i samband med förnyelse samt information vid skadereglering m.m. I 5 å finns en hänvisning till marknadsförings— lagen. som skall tillämpas om något bolag underlåter att lämna föreskriven information. I 6 å, slutligen, föreskrivs civilrättsligt ansvar om försäkringsbolaget försummar att lämna information om en viktig avgränsning av försäkringsskyddet.
Bortsett från 6 å och dess hänvisning till regler i 1-3 åå har bestämmelserna, liksom i konsumentförsäkringslagen, näringsrätts- lig karaktär. Det innebär bl.a. att en försäkringstagare, som inte får den information han enligt lagen skall ha, inte kan grunda något skadeståndskrav mot bolaget direkt på reglerna i detta kapitel. Som framhålls i allmänmotiveringen, betyder detta dock inte att skade- ståndsansvar på grund av brister i informationen alltid skulle vara uteslutet. Man kan tänka sig fall, där ett bolag blir skadeståndsskyl- digt enligt allmänna avtalsrättsliga regler på grund av påtagligt dålig rådgivning, t.ex. om bolaget efter genomgång av kundens förhållan- den råder honom att teckna en försäkring som inte alls motsvarar hans behov. Sådana fall måste dock antas vara ganska sällsynta.1
19.2.1 Specialmotivering till 2 kap. 1 å
] 5 Innan en försäkring meddelas, skall försäkringsbolaget lämna kunden en information som är utformad så att den underlättar hans bedömning av försäkringsbehovet och valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som kunden behöver för att kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. I fråga om tidsbegränsad försäkring skall särskild information lämnas om försäkringstagarens möjligheter att vid försäkringstidens slut förnya försäkringsförhållandet.
Information behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter särskilt hinder.
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets informationsskyldighet innan en försäkring meddelas. Huvudtankarna bakom reglerna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2).
Som framgår av första stycket, är bestämmelserna tillämpliga så länge försäkring inte har meddelats. Härigenom markeras att informationsskyldigheten inte upphör i och med att försäkringstaga- ren avger en ansökan om försäkring. Också efter denna tidpunkt och fram till bolagets beslut kan han nämligen behöva ytterligare
' Jfr NFT 1983: Lyngsö s. 18, Lundgaard s. 97, Poulsen s. 340 och Sommer s. 342.
upplysningar om försäkringen i de avseenden paragrafen anger. Finner försäkringstagaren då att försäkringen inte motsvarar hans förväntningar, kan han ta kontakt med bolaget för att få förslag till annan lösning; här kan också erinras om att försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp försäkringen (3 kap. 3 å). — Om en kund till synes redan har bestämt vilken försäkring han vill teckna, när han kontaktar bolaget första gången, måste bolaget bedöma med hänsyn till omständigheterna om det ändå skall lämna information eller om möjligen bestämmelsen i andra stycket är tillämplig.
Första stycket
Här anges de upplysningar som skall lämnas innan försäkring meddelas. Bestämmelserna avser både information direkt från bolaget och de muntliga eller skriftliga upplysningar som bolagets ombud lämnar till presumtiva försäkringstagare. Bestämmelserna i första och andra meningarna ger endast vissa allmänna riktlinjer för bolagens handlande; informationens närmare omfattning och utformning får bero på försäkringens art och omständigheterna i det enskilda fallet, exempelvis den kännedom försäkringstagaren kan antas redan ha om den aktuella försäkringstypen. Vad som i fortsättningen sägs i anslutning till dessa regler anger alltså bara vissa huvudprinciper, vilka bör ligga till grund för bolagens praxis och för eventuella överenskommelser mellan branschens representanter och berörda myndigheter.
Informationen skall ha flera syften. Kunden skall med hjälp av informationen kunna bestämma om han alls skall teckna försäkring, vilken typ av försäkring han i så fall skall välja och helst också i vilket bolag han skall teckna den. Det finns anledning att framhålla att denna paragraf ställer stora krav på ansvarskänsla och omsorg hos bolagen och deras ombud. Informationen måste delvis avvika från vad som annars vore naturligt för ett affärsdrivande företag, inställt på försäljning. —— Ett ytterligare syfte med informationen är naturligtvis, att försäkringstagaren skall lära känna vad den försäk— ring han tecknar närmare innebär.
Den första, och i allmänhet viktigaste, frågan är alltså om kunden alls bör teckna försäkring. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Han kan behöva förbättra sin egen ålderdomsförsörjning. Hans ! familjeförhållanden och ekonomiska förhållanden kan vara sådana, att han behöver ett skydd mot de ekonomiska följderna av ett dödsfall eller en långvarig sjukdom. Och även om han inte har sådana behov, kan försäkring vara en gynnsam form av sparande för honom. De olika skälen kan naturligtvis föreligga i kombination.
Behovet av skydd genom försäkring klarläggs genom den behovs- utredning som regelmässigt görs innan en individuell livförsäkring
meddelas. I sin mest utvecklade form är den en uttömmande kartläggning av kundens och hans familjs förhållanden. I utredning- en klarläggs vilka förmåner från det allmänna och i form av tjänstepension m.m. som kan påräknas vid ålderdom, dödsfall och sjukdom, varjämte det redovisas om t.ex. en efterlevande make kan uppnå det bodelningsresultat han skulle önska vid den andre makens död. En riktigt utförd undersökning av detta slag ger kunden ett gott underlag för att bedöma om hans skydd behöver förstärkas.
Denna del av informationen fungerar, såvitt vi har kunnat finna, redan i stort sett tillfredsställande. Som angetts i allmänmotiveringen tycks det emellertid fortfarande i viss utsträckning förekomma att försäkringsombud förmedlar även relativt stora försäkringar utan att ens föra möjligheten till behovsutredning på tal. Vi menar att det är ett oavvisligt krav, att i varje fall den som överväger att teckna en livförsäkring av någon betydenhet skall få ett erbjudande om behovsutredning. I enlighet härmed anges i paragrafens första mening att bolaget skall lämna en information som bl.a. underlättar bedömningen av försäkringsbehovet.
Kravet på behovsutredning avser som sagt främst livförsäkring. Även vid sjukförsäkring görs dock sådana utredningar, om också av mindre omfattning. Här är bolagen i eget intresse — och på grund av den tidigare (avsnitt 11.5.2) nämnda s.k. 95—procentsregeln — verksamma för att hindra överförsäkring. Däremot kan man inte kräva att bolagen spontant skall erbjuda sådana utredningar eller orientera om tänkbara alternativa försäkringsformer när det är fråga om enkla — och framför allt relativt billiga — försäkringar av den typ som ofta erbjuds allmänheten genom massutskick, t.ex. olycksfalls- försäkring för barn och ungdom. Sådana utredningar skulle dra en i förhållande till premien oförsvarlig kostnad (även om det inte finns något hinder mot att bolaget tar betalt för utredningen). Allmänt sett är också behovet av olycksfallsförsäkring lättare för den enskilde att bedöma än behovet av livförsäkring.
Om bolaget i sitt sortiment har även försäkringar, som är av samma typ som den erbjudna försäkringen men som i något viktigt avseende avviker från den, bör man dock kunna kräva att den alternativa formen åtminstone nämns även i ett masserbjudande. Skillnaden mellan försäkringarna kan vara t.ex. att den ena gäller bara under fritid och den andra även under skol- eller arbetstid eller att den ena bara täcker olycksfall medan den andra täcker även sjukdom.
Sedan det väl har konstaterats att kunden har behov av försäkrings- skydd i någon form, uppkommer frågan om valet av försäkringsform. Detta val är svårt av flera skäl, till att börja med därför att valet i praktiken inte är inskränkt till olika former av individuell försäkring. Många gånger kan det med tanke på behovet vara lämpligare att kunden i stället ansluter sig till någon gruppförsäkring, som kan ge
skydd till betydligt lägre kostnad. Även om detta är önskvärt i sådana situationer, är det svårt att kräva att de bolag som meddelar enbart individuell försäkring skall lämna information av detta slag. Men åtminstone om bolaget i fråga meddelar båda typerna av försäkring och det finns anledning att tro att kunden skulle kunna ansluta till någon gruppförsäkring i bolaget, bör det kunna begäras att ombudet tar upp frågan även om han inte själv är expert på området. Och om kunden ställer en direkt fråga om vilket skydd en gruppförsäkring skulle kunna ge, är det självklart att ombudet under alla omständig- heter måste ge ett rättvisande besked. — Vad som nu sagts ger oss också anledning att betona vad vi i den allmänna motiveringen sade om önskvärdheten av information från det allmännas sida.
Även när det står klart att försäkringsbehovet måste tillgodoses med individuell försäkring, kan valet av försäkringsform vara svårt. Valet kan stå mellan försäkring med engångsbelopp och försäkring med periodisk utbetalning. Valet kan också avse ren riskförsäkring eller försäkring med sparmoment. I sistnämnda del vill vi särskilt betona vikten av att försäkringstagaren får klart för sig hur ofördelaktigt det är att teckna en försäkring med sparmoment, om han sedan inte kan eller vill behålla försäkringen tillräckligt länge.1 Att kostnaderna för anskaffningen av försäkringen vanligen får belasta försäkringens värde under de första åren efter tecknandet (”zillmering”), är ett förhållande som inte bör förbigås i de fall där det kan ha betydelse för försäkringstagaren.
Det kan för försäkringstagaren vara aktuellt med ett val mellan försäkringssparande och sparande i annan form. Redan att göra en rättvisande jämförelse med banksparande är förenat med stora svårigheter, och dessa ökar betydligt om jämförelsen skall avse sparande t.ex. i aktier, fastigheter eller liknande. Det är viktigt att försäkringssparandet inte för kunden framställs som något självklart överlägset alternativ.
Den information som skall ligga till grund för kundens val av försäkringsform avser i första hand innehållet i försäkringsvillkor och grunder. Av naturliga skäl kan inte alla delar av villkoren redovisas. Beroende på försäkringens art måste ett urval ske, så att inte kunden får mer information än han kan tillgodogöra sig. Det bör emellertid observeras att det informationskrav som ligger i paragrafens andra mening är delvis fristående från vad som sägs i första meningen. Det är alltså inte tillräckligt att bolaget ger kunden den information om försäkringsvillkoren osv. som behövs för att bestämma försäkrings- behovet och lämplig försäkringsform. Informationen skall också göra det möjligt för kunden att självständigt bedöma om han bör acceptera kostnaden för skyddet.
' Förhållandet betonas i Hellner, Information om livförsäkring s. 38 f och 59.
Särskilt när det gäller skriftlig information fordras, för att den skall bli effektiv, att den inte tyngs av för mycket detaljer utan omedelbart intresse för en försäkringstagare. Informationen måste också vara framställd på ett lättbegripligt och någorlunda pedagogiskt sätt. Det är försvarligt och ofta direkt önskvärt att bolaget i broschyrer och liknande material koncentrerar sig på förhållanden av central betydelse för en ordinär kund. Samtidigt bör det framgå att uppgifterna ger en förenklad bild av verkligheten och att den som önskar kompletterande upplysningar i olika avseenden kan få det av ombudet eller direkt från bolaget. Det väsentliga i detta skede är att kunden får underlag för en bedömning av frågan, om den försäkring han överväger att teckna passar för hans förhållanden. För detta fordras att han får kännedom, förutom om den premie som kan antas utgå, om de viktigaste bestämmelserna i villkoren och i eventuella grunder. Sådana ekonomiskt betydelsefulla frågor som återbäring vid livförsäkring och försäkringens värde vid återköp eller belåning bör särskilt beröras, liksom hur premien och utfallande belopp behandlas i skattehänseende. Vidare är det viktigt att kunden redan vid tecknandet får information om att det finns möjligheter att i ett senare skede få försäkringen ändrad i olika hänseenden.
Som framhållits i litteraturen bör informationen ange om ett antagande om framtida förmåner eller kostnader är säkert eller osäkert.2 Detta blir aktuellt bl.a. vid illustrationer av vad återbäring kan innebära, där givna siffror bygger på osäkra antaganden om resultatet av bolagets verksamhet; förhållandet understryks redan i dag i varje fall i den skriftliga information som ges i frågan.3 Att inflationen utgör ett väsentligt osäkerhetsmoment vid alla beräk- ningar av en långvarig försäkrings värde är visserligen välkänt men kan ändå behöva betonas när kalkyler görs om en försäkrings ekonomiska konsekvenser. Och i fall reglerna rörande livförsäkring— ens beskattning är under översyn, får man från bolagets sida göra en reservation för att de skattemässiga konsekvenserna kan bli andra än enligt gällande rätt.
Det hittills sagda har främst avsett livförsäkring. I fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkring torde skyddets omfattning och de olika ersättningsformerna ha störst intresse. Praktiskt viktiga begränsning- ar i försäkringsskyddet bör i regel framhållas, inte bara om de avviker från vad som är normalt för försäkringstypen utan också annars (jfr nedan).
I de ”andra förhållanden” som nämns i lagtexten ingår även de
3 Se Hellner, Information om livförsäkring s. 32 f och 38 f.
] Angående utformningen av återbäringsillustrationerna, se vidare Hellner, Informa- tion om livförsäkring s. 50 ff, och Bergman i NFT 1983, s. 310 ff. Båda uttalar sig positivt om en övergång från nuvarande illustrationer till prognoser.
särskilda grunderna för försäkringen, i den mån sådana finns. Såvitt gäller dessa har det ibland från branschhåll invänts, att de till största delen utgörs av försäkringsmatematiska formler, som inte kan förstås annat än av fackmän, och att det därför inte går att lämna information om dem. Självfallet måste informationen här förenklas och sammanfattas i stor utsträckning. Men samtidigt är det åtskilliga viktiga ämnen som regleras i grunderna, och information om dessa kan inte underlåtas helt bara därför att den är svår. Ofta kan det dock vara tillräckligt att ange att ett visst ämne regleras i grunderna samt huvudprincipen för regleringen. Ofta är de viktigaste av grundernas regler också direkt återgivna i villkoren. Att det går att informera även om invecklade regler och sammanhang på ett begripligt sätt, visar bl.a. den av FSAB utarbetade broschyren Återbäring inom individuell livförsäkring.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 10.2), innebär bestämmelserna inte att försäkringsbolaget är skyldigt att för en jämförelse ge uppgifter om villkoren för motsvarande försäkringar i andra bolag. Men i den mån några upplysningar ges om konkurren- ters försäkringar eller jämförelser annars görs med förhållanden på försäkringsmarknaden i allmänhet, får naturligtvis inte uppgifterna vara missvisande exempelvis genom att omständigheter av vikt för en korrekt jämförelse förbigås. Av värde är om en sådan gemensam information från de berörda bolagen kan lämnas som för närvarande sker beträffande återbäring inom individuell livförsäkring (jfr ovan).
Som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 10.2), ser vi det som ett väsentligt mål för informationen att kunden så snart som möjligt skall bli medveten om sådana avgränsningar av försäkringsskyddet som det annars kunde vara lätt för honom att förbise; han bör innan han binder sig för en försäkring få klart för sig, om det finns viktiga situationer som inte täcks av försäkringen. I tredje meningen i detta stycke finns därför den första av de tre regler som ålägger bolaget att lämna särskild information om viktiga avgränsningar av försäkrings- skyddet; de andra två reglerna finns i 2 och 3 åå (jfr också 9 kap. 4 och Såå samt 10 kap. 5 år).
Med ”avgränsningar av försäkringsskyddet” avses alla typer av villkor som sätter en gräns för försäkringens giltighet — tidsmässiga eller geografiska begränsningar, undantag för vissa typer av risker osv. I fråga om vilka avgränsningar som är så viktiga att de måste tas upp särskilt i informationen, får i första hand beaktas dels hur pass praktiskt betydelsefull avgränsningen kan vara, dels om den går utöver vad som är vanligt vid försäkringar av det aktuella slaget eller utöver vad försäkringstagaren kan antas tro om skyddets omfattning; dock kan det inte begäras att försäkringsbolaget annat än i rena undantagsfall skall göra en individuell bedömning av vilka begräns-
ningar som skall tas upp vid en enskild försäkring. — En annan omständighet av betydelse är, om villkoret innebär att försäkringen i visst fall inte gäller alls eller bara att rätten till ersättning är begränsad i särskilda situationer (något som förekommer vid sjuk- och olycksfallsförsäkring).
Broschyrer och annat informationsmaterial får alltså inte inrikta sig bara på försäkringens fördelar, utan måste ta upp också de viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet som kan gälla. Och texten skall stå på sådan plats och vara utformad så, att den lätt drar till sig läsarens uppmärksamhet. Däremot behöver naturligtvis inte vill- korstexten om t.ex. ett undantag för skador i samband med flygning vara återgivet i sin helhet; det räcker med en kortfattad uppgift om att det gäller ett sådant undantag. — Inskränkningarna i skyddet skall tas upp även i den muntliga informationen; ofta torde det vara ganska lätt för ombudet att vid samtal med kunden göra sig en uppfattning om vilka bestämmelser som kan vara särskilt aktuella för hans del.
I fjärde meningen finns en särskild regel om tidsbegränsad försäkring. Som anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.32), är det enligt vår mening en förutsättning för att man skall kunna acceptera den nuvarande ettåriga olycksfallsförsäkringen, som bola- get även efter flera års försäkringsförhållande kan vägra att förnya, att försäkringstagaren redan från början får rättsläget helt klart för sig. Också vid andra typer av tidsbegränsad försäkring, även sådan med längre avtalstider, är det viktigt att försäkringstagaren redan vid det första avtalets ingående tänker på framtiden. Vi föreslår därför att försäkringsbolaget skall vara skyldigt att ta upp dessa frågor som ett särskilt och viktigt moment i sin information.
Bolaget skall alltså, innan den första försäkringen meddelas, beröra frågan om förlängning av försäkringsförhållandet. Om försäkringstagaren kan få fullständig optionsrätt, skall han upplysas om det. Om optionsrätt inte kan erbjudas, skall försäkringstagaren i stället få klara besked om under vilka förutsättningar bolaget är berett att förnya försäkringen eller meddela annan ny försäkring, respektive när så inte kan ske.
Om det är fråga om en visserligen tidsbegränsad men ändå långvarig försäkring, som gäller t.ex. fram till det att den försäkrade fyller 70 är, bör det räcka med en enkel uppgift om att försäkringen gäller fram till den angivna tidpunkten och ”kan därefter inte förnyas”. Vid ettårig försäkring med årlig förnyelse måste informa— tionen däremot vara mera nyanserad. Vad som framför allt måste komma fram är, vilka ogynnsamma omständigheter som kan leda till att bolaget vägrar förlängning. Det räcker alltså inte med upplys- ningar av typen ”Normalt kan försäkringen sedan förnyas för ett år i taget”. Om t.ex. försäkringen inte förnyas för den händelse
försäkringstagaren skulle bli invalidiserad eller eljest få sin hälsa allvarligt försämrad, måste detta anges. Om bolaget förbehåller sig helt eller delvis fri prövningsrätt (t.ex. av typ ”särskilda skäl") måste naturligtvis också den närmare innebörden härav redovisas.
Slutligen skall ett par speciella frågor om informationen före tecknandet tas upp.
Försäkringsbreven för nytecknade försäkringar brukar i praktiken nästan alltid utfärdas per den första dagen i en månad. För ansökningar som kommer in under första hälften av t.ex. maj månad utfärdas försäkringsbrev per den lmaj, medan ansökningar som kommer in under senare delen av maj får försäkringsbrev per den 1 juni. Detta blir sedan försäkringens ”årsdag”, som bl.a. är huvudförfallodag för premien. I många fall är villkoren också utformade så att försäkringen upphör på en årsdag.
Om någon vill teckna en livförsäkring som ger riskskydd under hans aktiva tid, erbjuds han t.ex. att teckna en försäkring med tabellformen T 65, där T betyder ren riskförsäkring och 65 i dagligt tal sägs innebära att försäkringen gäller tills han blir 65 år. Enligt villkoren upphör försäkringen dock på den årsdag som inträffar närmast före hans 65-årsdag; han kommer alltså att vara oförsäkrad under en större eller mindre del av sitt sextiofemte år.
Vårt förslag hindrar inte bolagen från att hålla fast vid denna utformning av försäkringarna. Det är emellertid viktigt att försäk- ringstagaren görs uppmärksam på förhållandet redan vid tecknan- det, så att han — om han så önskar — kan teckna t.ex. en T 66 i stället; att skyddet sträcker sig över hela den planerade tiden kan i ett enskilt fall vara av stor betydelse. Visserligen skall försäkringstaga- ren få en underrättelse om upphörandet från försäkringsbolaget kort före försäkringstidens slut (3 kap. 7 å förslaget), men den underrätt- elsen har bara begränsat värde om han då på grund av sin ålder eller sitt hälsotillstånd inte längre kan få ny försäkring.
En speciell sida av informationen till försäkringstagaren är den rådgivning han kan behöva för dispositioner över försäkringen, närmast genom förmånstagarförordnande. Dessa frågor samman- hänger med frågan om vilken försäkring som är lämplig för hans behov och torde alltid tas upp vid behovsutredningen; de lär vanligen också beröras i tryckt informationsmaterial från bolagen. Någon särskild föreskrift om skyldighet för bolaget att upplysa om innebör- den av olika dispositioner över försäkringen har vi inte ansett behövlig.
._ .-
Andra stycket
Andra stycket motsvarar i sak 5å andra stycket KFL, och vi kan därför hänvisa till förarbetena till den bestämmelsen (prop.
1979/80:9 s. 36 och 105 f). Förhållandena kan dock i någon mån vara annorlunda vid personförsäkringar.
Om en kund begär att få teckna enkel olycksfallsförsäkring och förklarar att han avstår från information, skall bolaget naturligtvis efterkomma hans begäran; därefter skall bolaget dock lämna information enligt 2å (se nedan). Om det däremot gäller en stor livförsäkring mot hög premie, som någon vill teckna utan föregående kontakt med någon representant för bolaget, kan det finnas anledning att höra efter om kunden har haft ett riktigt underlag för sitt beslut och om han känner till de alternativ som kan finnas. Eventuellt kan man också översända skriftligt material rörande förhållanden som lätt förbises och sedan ge honom något rådrum innan försäkring meddelas. Men om kunden förklarar att han inte är intresserad av någon information, kan bolaget naturligtvis inte göra mera; informationskravet får inte leda till att ikraftträdandet av försäkringen fördröjs mot försäkringstagarens vilja.
Enligt den föreslagna lydelsen skall information underlåtas i den mån kunden avstår från den eller det möter särskilt hinder. Regeln ger alltså förutsättningar för en smidig anpassning till förhållandena i det enskilda fallet.
19.2.2 Specialmotivering till 2 kap. 2 å
2 å Senast när försäkringsbolaget första gången framställer krav på premie för en försäkring, skall bolaget tillställa försäkringstagaren ett försäkrings- brev och den information om försäkringsvillkoren som han behöver. Har bolaget förbehållit sig att försäkringen skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden, skall detta särskilt framhävas i försäkrings- brevet. Detsamma gäller viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet.
Bestämmelsen motsvarar delvis 6 å KFL. När försäkringsavtalet är ingånget, skall bolaget sända ut ett försäkringsbrev till försäkrings- tagaren. Brevet skall skickas samtidigt med första premiekravet. Valet av den tidpunkten hänger samman med den avgränsning vi har gett reglerna i 6 å och skall kommenteras närmare där. Det viktiga är att premiekravet inte får sändas före försäkringsbrevet. Skulle försäkringstagaren någon gång betala första premien innan bolaget har framställt något krav, får brevet skickas snarast därefter. Samtidigt med försäkringsbrevet skall försäkringstagaren få ”den information om försäkringsvillkoren som han behöver”. Villkoren för personförsäkringar är visserligen normalt inte mer omfattande än att de kan skickas ut i sin helhet, och under nuvarande förhållanden räknar vi också med att så alltid skall ske. Vi har emellertid velat hålla en möjlighet öppen också för villkorsinformation i något annan form, där texten gjorts mera lättillgänglig och där bestämmelser som kan få betydelse bara i enstaka fall, t.ex. under skaderegleringen, har
uteslutits eller förkortats — en utveckling som har påbörjats åtminstone på skadeförsäkringens område. Men självfallet kan ett bolag inte underlåta att lämna information om villkoren med hänvisning till att kunden inte ”behöver” den, och lika självfallet har kunden alltid rätt att få ett exemplar av de fullständiga villkoren, när han så önskar.
Om det finns grunder för försäkringen, bör det av försäkringsbre- vet eller annat material på ett enkelt sätt framgå vad grunder är och vilken betydelse dessa kan ha för den aktuella försäkringen. Det bör också framgå att försäkringstagaren kan få del av grunderna hos bolaget, om han så önskar. Däremot finns det av naturliga skäl inget krav på att grunderna eller delar av dem rutinmässigt skall sändas ut till försäkringstagarna.
I försäkringsbrevet anges naturligtvis på vems liv eller hälsa försäkringen gäller samt försäkringstiden. Om premie och försäk- ringsbelopp är fasta, anges även de. Om de är rörliga, anges i stället principerna för deras beräkning. Att dessa uppgifter tas in i brevet är så självklart, att vi inte har ansett det behövas någon uttrycklig bestämmelse härom. Däremot ges regler om vissa andra saker som skall antecknas i brevet: förbehåll om att försäkringen skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden samt viktiga avgränsningar av skyddet skall vara särskilt framhävda. Det är alltså fråga om viktiga villkor, som det är angeläget att försäkringstagaren är medveten om under försäkringstiden.
Dessa förbehåll och begränsningar framgår visserligen också av de samlade försäkringsvillkoren, och ofta av broschyrer och annat skriftligt informationsmaterial. Bolaget skall ha upplyst om dem enligt lå. Broschyrer och liknande material kan emellertid lätt försvinna, och muntlig information glöms bort. Det enda papper man kan vara någorlunda säker på att försäkringstagaren bevarar, är försäkringsbrevet. Kanske bevarar han också villkoren, men det är förmodligen få som läser igenom dem i deras helhet. Det finns därför goda skäl att kräva anteckning i försäkringsbrevet av dessa förbehåll, och anteckningen skall göras på sådan plats och på sådant sätt att den drar till sig läsarens uppmärksamhet.
I fråga om vad som är ”viktiga avgränsningar av försäkringsskyd- det” kan vi hänvisa till vad som sades vid föregående paragraf. Regeln innebär inte att undantagen skall återges i sin helhet i försäkringsbrevet. En sådan ordning skulle vara närmast olämplig; anteckningarna kunde bli så omfattande, att informationssyftet i praktiken gick förlorat. Anteckningen kan i stället göras kortfattad och förses med en hänvisning till den villkorsbestämmelse som reglerar undantaget (t.ex. ”Försäkringen gäller inte vid vissa former av idrottsutövning, se punkt 8.3 i försäkringsvillkoren”). Undanta- gen är som regel ganska få i personförsäkring, och med den här
föreslagna tekniken bör man i stort sett slippa gränsdragningsfrågor; alla praktiskt betydelsefulla undantag kan antecknas utan att texten blir oöverskådlig.
Försäkringsbolagen har ibland flera olika försäkringsvillkor i bruk samtidigt för en och samma försäkringstyp, men vill av tekniska skäl ändå utfärda försäkringsbreven efter en gemensam mall. Undantags- bestämmelserna i de olika villkoren kan vara något olika utformade men rör sig som regel på gemensamma områden (krig, sport och idrott osv.). Om de fullständiga villkoren bifogas och dessa är relativt kortfattade och lättlästa, torde man då kunna hänvisa bara till ”försäkringsvillkoren” utan angivande av någon särskild punkt (t.ex. ”Försäkringen gäller inte vid vistelse i vissa främmande länder, se villkoren”). På så vis kan man fortsätta med enhetlig utformning av försäkringsbreven.
Det kan inte anses tillräckligt att en avgränsning finns antecknad i en lös bilaga till den handling där försäkringstid, försäkringsbelopp osv. tas upp. Och även om bilagan har fogats ihop med huvudhandlingen på ett varaktigt sätt, är en viss försiktighet påkallad; man måste räkna med att de flesta har en benägenhet att ta lätt på innehållet i bilagor även till viktiga handlingar. Syftet med regeln är att avgränsningen skall presenteras för försäkringsta- garen på ett sådant sätt att han snabbt lägger märke till den och sparar handlingen lika självklart som han sparar huvudhandlingen; det avgörande måste bli en helhetsbedömning av om informationen uppfyller de kraven.
En mellanform som bör kunna accepteras är att man på huvudhandlingen gör mycket kortfattade anteckningar om de undantag som gäller (t.ex. ”Försäkringens giltighet är begränsad i samband med krig, sportutövning och i vissa andra fall”) och samtidigt hänvisar till en vidhäftad bilaga, där fylligare information ges.
Meningen är inte att sådana inskränkningar skall behöva omnämnas, som har att göra med kontraktsstridigt eller annars direkt felaktigt handlande från försäkringstagarens eller den försäkrades sida — t.ex. att bolaget kan bli fritt från ansvar på grund av premiedröjsmål eller brott mot upplysningsplikten. Inte heller behöver man erinra om reglerna om framkallande av försäkringsfall; försäkringstagaren kan knappast utgå från att försäkringen obetingat skall omfatta t.ex. självmord.
19.2.3 Specialmotivering till 2 kap. 3 å
3å Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för honom att känna till. Informationsskyldigheten med anledning av försäk- ringsfall gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget.
Om bolaget ändrar försäkringen, skall bolaget samtidigt med premiekra- vet för den period då de nya villkoren skall börja gälla tillställa försäkrings- tagaren den information om ändringarna som han behöver. Nya avgräns- ningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda.
Första stycket
Försäkringstagarens behov av information under försäkringsförhål- landets gång varierar starkt med arten av försäkring. Vid många typer, t.ex. enklare olycksfallsförsäkring, behöver han kanske ingen information alls, förrän han ställs inför ett konkret problem som har med försäkringen att göra. Däremot finns det ett påtagligt behov av löpande information vid alla livförsäkringar med sparmoment. Förhållandena skiljer sig inte särskilt mycket från t.ex. banksparan- det; samma information är behövlig.
Sådan information kan avse aktuellt försäkringsbelopp jämte den återbäring som skulle utgå vid försäkringsfall, återköps- och belå- ningsvärdena samt den återbäring som försäkringstagaren skulle kunna tillgodogöra sig utan att säga upp försäkringen. Även vid livränteförsäkringar som inte kan återköpas bör upplysningar om det försäkringstekniska tillgodohavandets storlek lämnas under den s.k. uppskovstiden, dvs. innan utbetalningarna påbörjats; medan utbe- talningarna pågår kan andra uppgifter vara av intresse.
Flera försäkringsbolag lämnar redan nu en gång om året informa- tion till försäkringstagarna om de flesta av de förhållanden som berörts ovan. Man har också upplyst oss, att övriga bolag av konkurrensskäl kommer att följa efter så snart de har skaffat den ADB-utrustning m.m. som behövs för sådana rutiner. Vi har övervägt att i lagen ställa upp ett krav på att informationen skall lämnas årligen, men avstått trots att vi anser det viktigt att försäkringstagarna får regelbunden information. För närvarande skulle det vara omöjligt för flera försäkringsbolag att uppfylla ett sådant krav, och det skulle därför vara nödvändigt att förena kravet med en möjlighet till dispens av t.ex. försåkringsinspektionen. Vi anser det inte påkallat med en så relativt krånglig reglering. Den önskade informationen växer uppenbarligen fram av sig själv, utan något krav i lagen. Vi har alltså funnit det tillräckligt att överlämna åt bolagen själva att under medverkan av försåkringsinspektionen och konsumentverket utveckla lämpliga rutiner på området.
I fråga om tidsbegränsade försäkringar som förnyas torde det sällan behövas någon ny information, så länge förnyelsen sker på oförändrade villkor. Bolaget bör visserligen lämna uppgift om t.ex. sådana ändringar i skattelagstiftningen eller i den allmänna försäk- ringen som kan ge försäkringstagaren anledning att se över sina försäkringsförhållanden, men annars behövs ny information först när bolaget ändrar försäkringen. Det fallet behandlas i andra stycket.
Så länge premiebetalningen för försäkringen pågår, är premiekra- vet det naturliga tillfället för bolaget att lämna sin information; uppgifter om återköpsvärden osv. tar liten plats och vållar knappast några extrakostnader för papper och utsändande. Vid tidsbegränsad
sjuk- och olycksfallsförsäkring som förnyas är förnyelsetidpunkten alltid också ett premiebetalningstillfälle. Vid livförsäkring sträcker sig emellertid bolagets ansvar ofta åtskilliga år efter det att försäkringen är slutbetald, och då blir kostnaden för särskild information mera märkbar. Åtminstone ett försäkringsbolag lämnar dock redan nu information även till dessa försäkringstagare, i särskilt brev en gång om året. Det får efter omständigheterna avgöras i vilken utsträckning man kan fordra samma service även av övriga försäkringsgivare.
Ett viktigt område, där försäkringstagaren kan behöva informa- tion med jämna mellanrum, är förfoganden över försäkringen, främst genom förmånstagarförordnande. Särskilt livförsäkringsavtal ingås ofta för mycket lång tid, och försäkringstagaren bör då och då tänka över om de dispositioner han har vidtagit fortfarande är lämpliga eller bör ersättas med nya. Uppgifter som vi har fått tyder på att förmånstagarförordnanden ändras i mycket liten utsträckning, även när förhållandena kunde motivera en sådan åtgärd.
Vi föreslår inte någon uttrycklig regel om bolagets informations— skyldighet i detta avseende. Att i premiekravet skriva ut vem som är förmånstagare till försäkringen kan av integritetsskyddsskäl vara mindre lämpligt, eftersom man inte kan vara säker på vem i en familj som öppnar och läser ett brev av det slaget. Vi menar emellertid att detta är ett viktigt ämne, som bolagen bör ha sin uppmärksamhet riktad på. Försäkringstagaren bör åtminstone någon gång under försäkringstiden få upplysningar om huvuddragen av de regler som gäller om fördelning av försäkringsbelopp m.m. samt en uppmaning att tänka över sina egna förhållanden. Som framhålls ovan (avsnitt 19.12), är det särskilt viktigt att frågan om en ändring av förmånstagarförordnandet tas upp, om försäkringstagaren begär höjning av försäkringsbeloppet eller någon annan väsentlig ändring av försäkringen.
Som framgår av sista meningen i stycket reglerar paragrafen delvis också försäkringsbolagets informationsskyldighet efter försäkrings- fall (jfr 4 å). I detta skede är bolaget skyldigt att lämna upplysningar till den som gör anspråk på ersättning, även om bolaget skulle anse att rätt till ersättning helt saknas. Den föreslagna bestämmelsen innebär också att bolaget har en informationsskyldighet mot den som kan antas vara berättigad till ersättning men som av någon anledning inte har framställt något krav, t.ex. därför att han inte är medveten om sin rätt.
Kan försäkringsbeloppet inte betalas ut genast vid krav, skall bolaget alltså underrätta försäkringstagaren eller den som annars kräver ersättning om orsaken till detta och om vilka åtgärder bolaget vidtar för att få utredningen fullständig. Särskilt när det gäller komplicerade olycksfallsskador kan det dröja avsevärd tid innan full
ersättning kan betalas ut, och det är då viktigt för den berättigade att han fortlöpande hålls informerad om bolagets handläggning av hans ärende.
Andra stycket
I detta stycke anges bolagets informationsskyldighet när försäkring- en ändras. Regleringen är gemensam för ändringar under löpande försäkringstid och ändringar i samband med förnyelse av en tidsbegränsad försäkring. I båda fallen kan ändring göras bara med verkan från början av en ny premieperiod (3 kap. 5 och 8 åå). — Reglerna kan av naturliga skäl gälla bara när ändringen görs genom ett beslut från bolagets sida, inte när en löpande försäkring ändras automatiskt med stöd av 3 kap. 5 å tredje stycket.
När bolaget har beslutat om en ändring av försäkringen, skall bolaget tillställa försäkringstagaren den information om ändringen som han behöver. Som nämndes vid föregående paragraf, är villkoren för personförsäkring oftast så kortfattade, att de utan olägenhet kan skickas ut i sin helhet. Det kan dock inte anses tillräckligt att bolaget bara skickar ut de nya villkoren eller att ändringarna har markerats i villkorshäftet, t.ex. med avvikande färg eller med streck i marginalen, utan det skall lämnas en särskild redogörelse som visar skillnaderna i förhållande till de äldre villkoren. Men naturligtvis kan man i enklare fall — t.ex. om det bara är fråga om ändrade belopp — låta den separata redogörelsen vara kortfattad, varvid den egentliga informationen lämnas i marginalen på det nya villkorshäftet (”dödsfallsersättningen har höjts från 10 000 till 12 000 kr”). Också när det är fråga om måttliga justeringar av premien, kan man räkna med att redogörelsen är kortfattad; det anges t.ex. i premieavin att höjningen beror på att försäkringsbelop- pen har räknats upp eller på att skadekostnaderna har ökat.
Lika litet som vid föregående paragraf betyder regelns utformning att ett bolag kan underlåta information om en Villkorsändring med hänvisning till att försäkringstagaren inte ”behöver” någon informa- tion; man torde kunna utgå från att försäkringstagaren i denna bemärkelse behöver upplysningar om alla villkorsändringar som kan & göras. Formuleringen har i stället valts dels för att få överensstäm- j melse med 2 å, dels med tanke på vissa ändringar av grunderna (se , nedan). l Enligt sista meningen i stycket skall nya avgränsningar av - försäkringsskyddet vara särskilt framhävda. Regeln står i samklang med tidigare berörda regler i 1 å första stycket och 2 å. Här är det emellertid inte fråga om att samtliga avgränsningar av skyddet skall framhävas, utan bara ändringar i begränsande riktning behöver tas upp. Å andra sidan gäller det här inte något krav på att begränsning-
en skall vara särskilt viktig; alla nya inskränkningar i skyddet skall framhävas. Det bör framhållas, att man i detta sammanhang måste se varje del av villkoren som en enhet för sig. Den omständigheten att en viss begränsning av försäkringsskyddet sakligt sett mer än väl uppvägs av en förbättring i någon närliggande del, medför alltså inte att information om begränsningen kan underlåtas. Självfallet är det tillåtet att i anslutning härtill också lämna information om förbätt- ringarna, bara inte den information som lagen kräver därigenom skyms bort.
Informationen skall sändas ut samtidigt med premiekravet för den premieperiod när de nya villkoren skall börja gälla. Härigenom får försäkringstagaren alltid betalningsfristen (en månad) på sig att överväga om han vill godta försäkringen i dess nya utformning. Och eftersom bolagen i eget intresse regelmässigt aviserar premien i god tid före förfallodagen, har man i praktiken också garanti för att informationen kommer i god tid innan de nya villkoren skall börja tillämpas.
Till ändring av försäkringen räknas också det fallet att grunderna ändras, och i den mån det är av betydelse för försäkringstagarna att få kännedom om en viss ändring av grunderna, skall information lämnas. Information bör alltså lämnas om varje ändring som är av betydelse för den enskilda försäkringens värde. Av stor vikt är naturligtvis också sådana ändringar som medför en ökad valfrihet för försäkringstagarna, t.ex. om möjlighet ges att välja andra former för tillgodoräknande av återbäring.
Emellertid är många grundändringar av sådan natur att de saknar intresse för de enskilda försäkringstagarna (t.ex. när de avser grunderna för bolagets skyldighet att teckna återförsäkring). I sådana fall bör information helt kunna underlåtas.
19.2.4 Specialmotivering till 2 kap. 4 å
4å I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när en försäkring upphör i förtid eller ändras, om inte försäkringstagaren själv har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätt till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.
Såvitt gäller informationen vid reglering av försäkringsfall motsvarar bestämmelsen i sak 7 å KFL, och vi kan därför hänvisa till den paragrafens förarbeten (prop. 1979/80 5. 37 f och 108 ff). I mycket stor utsträckning lämnas redan tillfredsställande information i dessa fall, dvs. när det gäller möjligheter till prövning av tvister och risk för preskription.
Vi föreslår emellertid också att information om möjligheter till överprövning skall lämnas i ett par andra fall. Det är när försäkring- en upphör i förtid av annan anledning än att försäkringstagaren själv säger upp den och när försäkringen ändras under försäkringstiden annat än på försäkringstagarens begäran. Såvitt gäller upphörande- fallen kompletteras regleringen av bestämmelsen i 8 kap. 8 å andra stycket förslaget, att tiden för att väcka talan med anledning av en uppsägning från bolagets sida inte börjar löpa förrän bolaget har angett sin motivering för uppsägningsbeslutet och upplyst försäk- ringstagaren om vad han kan göra för att få beslutet överprövat.
De fall vi främst har tänkt på i denna paragraf är när försäkrings- bolaget säger upp försäkringen t.ex. på grund av brott mot upplysningsplikten och när bolaget ändrar en sjukförsäkring, därför att bolaget anser överförsäkring föreligga. I sådana fall bör informa- tion alltid lämnas, även om försäkringstagaren till synes accepterar bolagets beslut.
När det gäller andra ändringar av försäkringen, såsom höjning av premien eller ändring av de allmänna villkoren — något som kräver förbehåll i villkoren, om det skall kunna ske genom bolagets ensidiga beslut —— måste man göra en mer nyanserad bedömning. Här bör information inte krävas annat än om försäkringstagaren protesterar mot ändringen, t.ex. därför att han anser att ändringen går utanför det i villkoret intagna förbehållet, eller om det annars finns särskild anledning att tro att han inte vill acceptera beslutet.
Informationen i dessa avseenden brukar ofta i första hand ta upp olika nämnder: hänvisningen kan avse en intern klagonämnd inom bolaget, någon av de branschgemensamma nämnderna — i första hand Livförsäkringens villkorsnämnd eller Olycksfalls- och sjukför- säkringsnämnden — och allmänna reklamationsnämnden. Det ligger i båda parters intresse att dessa enkla och billiga utvägar att lösa en konflikt används i största möjliga utsträckning. Det måste emellertid tydligt framgå av informationen, att möjligheten till prövning i allmän domstol också står öppen.
Om försäkringsbolaget vägrar att förnya en tidsbegränsad försäk- ring och försäkringstagaren inte vill godta detta beslut, avser hans protest inte att den gamla försäkringen upphör utan att han inte får teckna någon ny; bestämmelserna i denna paragraf är alltså inte tillämpliga. I praktiken är bolaget emellertid även i denna situation tvunget att informera försäkringstagaren om vilka möjligheter han har att få bolagets beslut överprövat, nämligen på grund av bestämmelsen i 8 kap. 7 å andra stycket, som i den delen helt stämmer överens med den ovan angivna regeln i 8 kap. 8å andra stycket. De principer som ligger bakom lagens informationsregler torde för övrigt innebära att bolaget inte kan underlåta den informationen, ens om bolaget skulle vara berett att acceptera att
talefristen enligt 8 kap. 7 å aldrig löpte ut.
När det råder tvist om försäkringsbeloppet, mäste bolaget också i god tid lämna upplysningar om risken för preskription, lämpligen genom en redogörelse för bestämmelserna i 8 kap. 5 å.
19.2.5 Specialmotivering till 2 kap. 5 å
Så I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.
Bestämmelsen motsvarar 8 å KFL. Informationsreglerna i 2 kap. är alltså till största delen av marknadsrättslig natur. Genom den regel om civilrättsligt ansvar för vissa speciella brister i informationen som vi föreslår i 6 å kommer det dock delvis att gälla ett dubbelt sanktionssystem.
Beträffande paragrafens tillämpning kan hänvisas till KFL:s motiv (se särskilt prop. 1979/80:9 s. 110 f) samt — om senare överväganden — betänkandet (Ds E 1981:4) Handläggning av konsument- skyddsfrågor på försäkringsområdet, prop. 1981/82:180 och prop. 1982/83:51. Angående syftet med tillsynen över bolagens informa- tionsverksamhet vill vi härutöver bara framhålla, att det enligt vår mening inte är tillräckligt att riktigheten av i marknadsföringen lämnade sakuppgifter kontrolleras. En minst lika viktig uppgift för tillsynen måste vara att se till, att informationen också är fullständig i den bemärkelsen att kunden får upplysningar om alla viktiga förhållanden rörande försäkringen.1
Hänvisningen till marknadsföringslagen avser all den information bolagen skall lämna ”enligt denna lag”, inte bara enligt 2 kap. Det marknadsrättsliga systemet gäller alltså även för t.ex. informations- skyldigheten enligt 3 kap. 7 å (underrättelse om försäkringens upphörande) och 3 kap. 9 å (underrättelse om rätt till fortsatt försäkring); jfr också 9 kap. 4 och 5 åå samt 10 kap. 4 och 5 åå. Eftersom det i dessa paragrafer föreslås en särskild civilrättslig sanktion vid försummelse, torde de marknadsrättsliga sanktionerna dock knappast få någon självständig betydelse där.
1926. Specialmotivering till 2 kap. 6 å
65 Om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna särskild information enligt 1, 2 eller 3 å om en viktig avgränsning av skyddet enligt försäkrings- avtalet, får avgränsningen inte åberopas av bolaget. Vad som nu sagts gäller
1 Jfr vårt remissyttrande över betänkandet Handläggningen av konsumentskyddsfrå- gor på försäkringsområdet (prop. 1981/821180, bilagedelen, s 780) samt Hellner, Information om livförsäkring s 62.
dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt särskilt meddelande om avgränsningen till försäkringstagaren eller denne på annat sätt då har fått kännedom om avgränsningen. Har information inte lämnats enligt 1 å, anses kravet på särskilt meddelande uppfyllt om bolaget har iakttagit föreskriften i 2å sista meningen.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3). Den tar sikte på sådana avgränsningar av försäkringsskyddet som avses i 1 å första stycket tredje meningen, 2 å sista meningen och 3 å andra stycket andra meningen. Vilka typer av avgränsningar som avses och hur informationen om dem bör utformas har berörts närmare vid 1-3 åå.
Som anges i allmänmotiveringen, kan regeln inte medföra att försäkringstagaren får ett sämre skydd än han skulle ha enligt det ingångna avtalet. Om man från bolagets sida vid förhandlingarna med kunden gjort uttalanden som innebär att avgränsningen i fråga inte gäller enligt försäkringen, kan bolaget inte rädda situationen genom aldrig så tydlig information efter avtalsslutet. Bevisbördan för att avtal på detta sätt har slutits med annat innehåll än försäkrings- villkoren föreskriver åvilar emellertid försäkringstagaren, och det torde i princip krävas bestämda och konkreta uttalanden om skyddet från bolagets sida för att man skall anta att ett sådant avvikande avtal föreligger. Som förut framhållits lär det vara allmänt känt att försäkringsskyddet regleras av vissa allmänna försäkringsvillkor, som närmare avgränsar den försäkrade risken, och en kund bör därför inte kunna ta fasta på exempelvis mera vaga uttalanden om försäkringens förträfflighet från ett ombuds sida. Det behov av konsumentskydd som föreligger får här tillgodoses genom den särskilda regeln om informationsansvar.
Om bolaget inte har informerat enligt 1, 2 eller 3 å om en avgränsning eller inte gjort detta på ett tillräckligt tydligt sätt, är följden enligt den föreslagna regeln att avgränsningen i princip inte får åberopas mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare. Som framgår av paragrafens andra mening ställs frågan om avgränsning- ens giltighet på sin spets först när ett försäkringsfall har inträffat. Har bolaget inte fullgjort informationsskyldigheten skall försäkringen emellertid genomgående behandlas som om avgränsningen inte hade funnits i villkoren, och bolaget kan inte t.ex. höja premien med hänvisning till att försäkringen har fått ett ”felaktigt” innehåll.
Av andra meningen i paragrafen framgår att det finns två, principiellt något olika möjligheter för försäkringsbolaget att undgå ansvaret för bristande information. Den första och mest praktiska är att bolaget tillställer försäkringstagaren ett meddelande med ny information, där misstaget förklaras och avgränsningarna presente- ras. Fjorton dagar efter avsändandet upphör det särskilda ansvaret; dvs. avgränsningen kan göras gällande vid försäkringsfall som
inträffar mer än fjorton dagar efter avsändande. Meddelandet går på försäkringstagarens risk. Såvitt angår information före försäkringens meddelande, kan försäkringsbrevet tjäna som ”särskilt meddelan- de” (tredje meningen). I såfall får alltså brister i upplysningarna före försäkringens meddelande betydelse bara när försäkringsfall inträf- far innan försäkringsbrevet översänts eller kort därefter.
När bolaget har skickat ut kompletterande information i efterhand skulle det kunna hända att en försäkringstagare tar kontakt med bolaget och uppger t.ex. att han inte skulle ha velat förnya försäkringen, om han hade känt till den nya avgränsningen vid premiebetalningstillfället. Om en sådan framställning kommer inom rimlig tid från det att den kompletterande informationen avsändes, utgår vi från att bolaget skall respektera försäkringstagarens inställ- ning och betala tillbaka den erlagda premien. I vissa fall torde försäkringstagaren ha en direkt rätt att få avtalet att återgå, om en väsentlig förutsättning för hans avtal har brustit. Någon särskild regel om detta speciella fall har vi inte ansett nödvändig.
Den andra möjligheten för bolaget att undgå ansvar för bristande information är att försäkringstagaren på annat sätt har fått känne- dom om avgränsningen minst fjorton dagar före försäkringsfallet. Det bör särskilt observeras att det krävs kännedom; det räcker alltså inte med att han kanske ”bort få kännedom” om avgränsningen, t.ex. genom att läsa villkoren. Däremot ligger det naturligtvis inte i den föreslagna formuleringen något mått på den bevisning om försäkringstagarens kännedom som bolaget måste prestera. Här blir allmänna principer tillämpliga; liksom annars lär man t.ex. ha rätt att utgå från att den som fått ett brev som behandlar den aktuella frågan också har tagit del av brevets innehåll.
19.3 Specialmotivering till 3 kap.
Kapitlet har rubriken Försäkringsavtalet m.m. och omfattar tio paragrafer. Det behandlar främst frågor som rör försäkringsavtalets ingående och upphörande samt möjligheterna till ändring och förnyelse av avtalet. Kapitlet innehåller också två paragrafer om försäkringstagarens rätt till försäkringens ekonomiska värde (6 och 10 åå). Reglerna i kapitlet gäller inte för gruppförsäkring och ka-försäkring. _ Det bör anmärkas att den föreslagna personförsäkringslagen inte avses ersätta eller i någon väsentlig mån ändra allmänna avtalsrätts- liga regler sådana de framträder t.ex. i avtalslagen. Utom på de relativt få punkter där förslaget upptar uttryckliga särbestämmelser (t.ex. 3 kap. 4å och 4 kap. 2 och 3 åå) gäller vanlig avtalsrätt för förhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Det är alltså fortfarande till de allmänna reglerna man måste gå för att avgöra om och när ett bindande försäkringsavtal har kommit till stånd och för att finna principer för tolkning av avtalet. I frågan om när ett bindande avtal skall anses ha kommit till stånd, minskas dock den allmänna avtalsrättens betydelse av de regler vi föreslår om tiden för bolagets ansvar (2 å).
19.3.1 Specialmotivering till 3 kap. 1 å
] å Om någon har ansökt om en sådan försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten och bolaget har fått de uppgifter som det har begärt, får bolaget avslå ansökan bara om det finns särskilda skäl för avslag med hänsyn till risken för försäkringsfall eller någon annan omständighet. Avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller på att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till bolaget. Premien och övriga försäkringsvillkor skall bestämmas på grundval av den försäkrades hälsotill- stånd vid tiden för ansökan.
Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om förnyelse av en tidsbegränsad försäkring.
Paragrafen handlar om försäkringstagarens rätt att — inom försäk- ringsteknikens ramar —- få det försäkringsskydd han önskar. I första stycket behandlas rätten att teckna en ny försäkring, i andra stycket rätten att förnya en tidsbegränsad försäkring. Bestämmelserna motsvarar till stor del 9 å och 15 å första stycket KFL.
Första stycket
Första meningen i stycket motsvarar 9å KFL: en ansökan om försäkring får avslås bara om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till risken för försäkringsfall eller någon annan omständighet.
Risken för försäkringsfall är åtminstone vid liv- och sjukförsäkring till allra största delen beroende av — förutom bl.a. ålder och kön - den försäkrades hälsotillstånd. Andra meningen kan därför sägas vara en viss precisering av vad som sägs i första meningen om riskbedömningen: försäkringsfall eller hälsoförsämring som inträffar efter ansökningstidpunkten får inte påverka bedömningen. Tredje meningen, slutligen, ger ett annat uttryck för samma tankegång: omständigheter som är av sådan natur att de inte får påverka bedömningen av om försäkring skall beviljas, får inte heller föranleda premieförhöjning eller andra särvillkor. Utgångspunkten är alltså att en sökande har rätt att få den försäkring han begär och att få den meddelad mot normal premie och på normala villkor i övrigt. Första förutsättningen för detta är emellertid att hans ansökan avser försäkring av sådan typ som det aktuella bolaget normalt tillhandahåller allmänheten; bolaget är alltså inte tvunget att gå in på nya eller mycket speciella försäkrings- former för att tillmötesgå enskilda kunder. Denna begränsning torde dock ha ganska liten betydelse när det gäller individuell personför- säkring, särskilt livförsäkring, eftersom sådana försäkringar ofta består av flera fristående moment som kan fogas samman till paket på olika sätt. Inte heller behöver ett bolag gå utanför den krets — t.ex. helnyktra — som dess verksamhet avser (jfr prop. 1979/8029 5 112).
Att det skall vara fråga om försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten, betyder också att försäkringstagaren måste vara beredd att acceptera de allmänna försäkringsvillkor som bolaget tillämpar för den aktuella typen av försäkring. En sökande har alltså inte rätt att få försäkring t.ex. med upphävande av ett visst undantag som bolaget normalt tillämpar, och detta oavsett vilken betydelse undantaget kan synas ha i det enskilda fallet och även om sökanden förklarar sig beredd att betala tilläggspremie för att slippa undantaget. Annorlunda förhåller det sig naturligtvis om bolaget normalt brukar täcka den undantagna risken mot en tilläggspremie; i så fall får man inte utan sakliga skäl vägra en enskild kund att teckna tillägget.
Vidare måste sökanden, för att ha rätt till försäkring, underkasta sig de krav på utredning som bolaget ställer upp för att få underlag för sin prövning av ansökan. Han måste alltså lämna uppgifter om sin (och eventuellt sina anhörigas) hälsa och om andra förhållanden som kan vara av betydelse, t.ex. yrke, fritidssysselsättningar och bostads- ort, liksom han måste underkasta sig de medicinska undersökningar som bolaget begär. För att bolaget skall kunna kontrollera riktighe- ten av lämnade uppgifter får bolaget också kräva fullmakt av honom att inhämta uppgifter från försäkringskassa, sjukhus m.fl. Om
försäkringen skall gälla på tredje mans liv eller hälsa, är det i stället denne som måste uppfylla sådana krav för att rätt till försäkring skall föreligga. Denna rätt för bolaget att få ett fullgott underlag för sitt ställningstagande har i lagtexten sammanfattats i orden ”och bolaget har fått de uppgifter som det har begärt”. — Men självfallet får bolaget inte ställa upp krav av detta slag som inte är försäkringstek- niskt motiverade eller som går utöver de undersökningar bolaget brukar göra i liknande situationer. Om ett bolag skulle ställa omotiverade krav på utredning, som kunde antas närmast ha till syfte att avskräcka kunden från att fullfölja ansökan, får detta anses jämställt med en direkt vägran att meddela försäkring. (Se vidare om dessa frågor vid 4 kap. 1 å.)
Skulle sökanden underlåta att svara på bolagets frågor, får bolaget avslå ansökan — förutsatt att frågorna avser sådana förhållanden som kan ha betydelse för bedömningen av ansökan. Detsamma gäller om den som skall försäkras inte inställer sig till läkarundersökning, när sådan behövs. Sökandens underlåtenhet äri dessa fall en självständig avslagsgrund — man kommer alltså inte in på frågan om särskilda skäl. Sedan bolaget avslagit ansökan kan försäkringen inte förklaras gälla enligt 8 kap. 7å förslaget på den grund att sökanden senare visar att de förhållanden han vägrade att upplysa om (respektive läkarutlåtandet) skulle ha saknat betydelse för bedömningen av ansökan. Om sökanden skulle avlida innan bolaget har fått fullstän- dig utredning, kan bedömningen någon gång bli en annan (se nedan).
Men även om dessa grundläggande förutsättningar för rätten till försäkring är uppfyllda, skall försäkringsbolaget enligt förslaget kunna avslå ansökan, begära högre premie än normalt eller förse försäkringen med förbehåll som inte görs i andra försäkringar av samma typ. Den viktigaste grunden för ett sådant beslut från bolagets sida är ett icke fullgott hälsotillstånd hos den som skall försäkras.
Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3.1), syftar vårt förslag inte till att ändra den försäkringstekniska grundvalen för bolagens prövning av sökta försäkringar. Eftersom det är fråga om privat frivillig försäkring, måste man utgå från att bolagens beslut skall vila på ekonomiska kalkyler — inte minst av hänsyn till försäkringstagarkollektivet. Avslag, premieförhöjning och särskilda förbehåll är alltså fullt tillåtna när de grundar sig på en försäkrings- teknisk bedömning av hälsotillståndet och den därmed sammanhäng- ande risken för försäkringsfall. Ofta kan prövningen utmynna i en kombination av dessa åtgärder, t.ex. att ansökan om premiebefriel- seförsäkring avslås och huvudförsäkringen meddelas mot förhöjd premie.
För närvarande tillämpar praktiskt taget alla försäkringsbolag
samma regler för sin riskprövning,1 och någon konkurrens mellan bolagen förekommer inte i detta avseende. Det bör emellertid framhållas att det enskilda bolaget — i den mån praxis skiftar —— har både rätt och skyldighet att hålla sig till sin egen praxis. Ett bolag är alltså inte skyldigt att acceptera en viss risk bara därför att något annat bolag gör det, men det kan inte heller hänvisa till andra bolags praxis för att avböja en risk som bolaget brukar acceptera. Bara om ett bolag har en praxis som är klart mera restriktiv än vad som ur medicinsk eller försäkringsteknisk synpunkt framstår som rimligt, kan det bli fråga om att underkänna ett avslag som stämmer med bolagets vanliga inställning till sådana fall.
En onormalt stor risk för försäkringsfall kan vara knuten till den försäkrades person också på ett något mera speciellt sätt, nämligen genom att han har visat sig vara mera utsatt för olycksfall än andra. Det ligger dock i sakens natur att försäkringsbolaget endast mera sällan känner till sådana förhållanden beträffande den som ansöker om ny försäkring; frågan får större betydelse när det gäller förnyelse (se nedan vid andra stycket). Bolaget har rätt att beakta också en sådan risk, när det finns utredning som visar att sökanden är klart mera utsatt än andra och att tidigare skador inte har berott på slumpen.
I den föreslagna lagtexten sägs att avslag får grundas på ”risken för försäkringsfall”. Häri ingår det fallet, att visserligen sannolikheten för att försäkringsfall över huvud taget skall inträffa inte är större än normalt men man i stället kan befara att ett försäkringsfall skall få allvarligare konsekvenser än normalt; frågeställningen har alltså i första hand betydelse vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Den som skall försäkras lider då av någon sjukdom eller annan kroppslig svaghet, som befaras medföra att ett olycksfall eller en ny sjukdom skall få allvarligare följder för hans framtida förvärvsförmåga eller hälsotillstånd än normalt. I sådana fall kan bolaget, beroende på vad tillämpade riskprövningsregler och praxis innehåller, vara berättigat att avslå ansökan eller höja premien.
Risken för försäkringsfall kan emellertid även ligga i andra omständigheter än den försäkrades person. Den som skall försäkras kan leva i hälsovådlig miljö eller ägna sig åt farlig verksamhet på sådant vis att risken för försäkringsfall klart överstiger den normala. Det torde vara sällsynt att stegrade risker av detta slag leder till avslag på en ansökan; normalt kan den särskilda risken mötas med en premiehöjning eller ett undantag från ansvarsområdet. Lagförslaget
* Till grund för prövningen ligger, som tidigare nämnts, Riktlinjer för riskbedömning av individuell personförsäkring, sammanställda av Återförsäkringsaktiebolaget Sve- rige. Av de svenska livbolagen är det bara Ansvar Liv som har andra regler för sin riskbedömning; i sak ligger reglerna dock nära varandra.
hindrar dock inte avslag på sådana grunder, och man kan t.ex. tänka sig att ett bolag generellt vägrar att meddela vissa typer av försäkring till personer som är bosatta utomlands eller i vissa särskilt utsatta främmande länder; en sådan vägran torde för övrigt vara tillåten redan därför att ansökan då inte avser sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten.
Det bör observeras att sista meningen i första stycket inte gäller sådana riskfaktorer som angetts nu. Andra förändringar av riskbil- den än sådana som avser hälsotillståndet får beaktas även om de inträffar efter ansökan. Om bolaget t.ex. får veta att den försäkrade — efter ansökan men före utfärdandet av försäkringen — har gått över till ett farligare yrke, kan bolaget alltså bestämma premien med hänsyn till det nya yrket. Som tidigare nämnts, bör denna situation för övrigt kunna behandlas enligt 4 kap. 7å förslaget genom att bolaget redan i första premiekravet uppmanar den försäkrade att anmäla yrkesbyte.
Bolagets prövning skall, som redan framgått, göras med utgångs- punkt från hälsotillståndet vid ansökningstidpunkten; en inträffad hälsoförsämring får alltså inte leda till vare sig avslag eller premie- höjning. Man kan säga att risken för hälsoförsämring går över på bolaget i och med ansökan, även om detta får betydelse bara om det så småningom också kommer till stånd ett försäkringsavtal mellan parterna (jfr vid 2 å). I enlighet härmed har försäkringstagaren inte någon skyldighet att spontant upplysa försäkringsbolaget om försäm- ringar i hans hälsotillstånd som har inträffat efter det att han avgav sin ansökan. — Den avgörande tidpunkten är när ansökan avsändes eller lämnades till bolaget. Beträffande innebörden av detta uttryck, se vid 2 å.
Att riskbedömningen skall utgå från förhållandena vid tiden för ansökan betyder — som framhållits tidigare — inte att bolaget är förhindrat att fortsätta sina undersökningar efter denna tidpunkt och ta hänsyn till vad som då kan komma fram om hälsotillståndet vid ansökningstidpunkten. Svårbedömda situationer kan då emellertid uppstå om den försäkrade råkar ut för en hälsoförsämring innan undersökningarna är klara — en redan tidigare känd sjukdom kommer kanske in i en allvarligare fas. Att hälsoförsämringen som sådan inte får beaktas framgår av lagtexten, men det skulle i vissa fall kunna påstås att försämringen visar att hälsotillståndet redan vid ansökningstidpunkten var sämre än som framgick utåt. Vi menar för vår del att hänsyn till sådana upptäckter bör kunna tas bara i mycket speciella fall, där det är helt klart att det vid ansökningstidpunkten hade inträtt en avgörande försämring som oundvikligen skulle visa sig inom en snar framtid. (Som jämförelse kan erinras om att den som har förtigit en sjukdom inte kan undgå följderna av förtigandet genom att visa att han senare har tillfrisknat från sjukdomen eller har
levt längre än man statistiskt kan vänta för en person med den sjukdomen; se vidare vid 4 kap. 1 å och 4 å första stycket.)
Förbudet mot att ta hänsyn till hälsoförsämring gäller i första hand prövningen av den ursprungliga ansökan. Om sökanden innan försäkring beviljats ändrar sig och begär en annan typ av försäkring, uppkommer frågan om bolaget då får ta hänsyn till sådan försämring av hälsotillståndet som inträffat efter den första ansökan. Om den nya utformningen inte innebär större ansvar för bolaget än den ursprungligen sökta försäkringen, bör bolaget fortfarande vara förhindrat att beakta det ändrade hälsotillståndet. Det gäller om sökanden vill sänka försäkringsbeloppen eller förkorta ansvarstiden och likaså om han vill göra ändringar som är neutrala i förhållande till ansvarets omfattning. Om han däremot — kanske just med anledning av sitt försämrade hälsotillstånd — vill göra ändringar som medför större ansvar för bolaget, måste hans begäran i den delen ses som en helt ny ansökan. Bolaget har alltså rätt att vid prövning av utvidgningen utgå från hälsotillståndet vid den tidpunkt då sökanden gjorde sin nya framställning (men får naturligtvis inte beakta sådana ytterligare försämringar som inträffar därefter). Om sökanden ändrar sig tillbaka till den ursprungliga ansökan, kommer hälsoför- sämringen åter att helt sakna betydelse för hans möjligheter att få försäkring.
Som nyss nämnts går risken för hälsoförsämring i viss bemärkelse över på försäkringsbolaget i och med att sökanden begär försäkring på sådana villkor som bolaget kan godta. Detsamma gäller enligt allmänna avtalsrättsliga principer om bolaget lämnar ett erbjudande om försäkring, som är så bestämt att det är att uppfatta som ett anbud i avtalslagens mening; detta kan förekomma t.ex. om den försäkring sökanden ursprungligen begärt inte kan beviljas alls eller i varje fall inte i begärd form och bolaget i stället erbjuder en eller flera alternativa utformningar av försäkringsskyddet. Bolaget kan då inte återkalla sitt erbjudande även om den försäkrades hälsa försämras allvarligt innan sökanden har tagit ställning till erbjudandet.
Det är därför viktigt från bolagets synpunkt att försäkringstagaren inte kan komma efter lång tid och få till stånd en försäkring genom att acceptera bolagets erbjudande. Här gäller emellertid avtalslagens allmänna bestämmelser om acceptfrister, och bolaget kan undvika spekulation i den försäkrades hälsoutveckling genom att bestämma en relativt kort frist.
Vidare är bolaget förhindrat att avslå en ansökan på grund av att försäkringsfall inträffat efter ansökningstidpunkten. Om vid livför- säkring den som skall försäkras avlider sedan han gjort vad som ankommer på honom — inklusive eventuell läkarundersökning — men innan bolaget fattat sitt beslut, får det nödvändiga avtalet anses slutet med dödsboet. Om han å andra sidan avlider t.ex. utan att ha
besvarat vissa kompletterande frågor som bolaget ställt eller innan läkarundersökning gjorts, trots att sådan behövs, brister det i förutsättningarna för försäkringen. Bolaget blir då normalt berätti— gat att vägra försäkring, inte därför att försäkringsfallet har inträffat utan därför att bolaget inte får det underlag för sin prövning som det enligt det föregående skall ha. Bara om de efterlevande i något undantagsfall skulle kunna lägga fram tillfredsställande utredning på annat sätt -— t.ex. om den avlidne kort dessförinnan av annan anledning genomgått en lika ingående läkarundersökning — blir bolaget skyldigt att meddela det begärda skyddet.
Det som nu sagts om bolagets skyldighet att meddela försäkring har tagit sikte på situationer, där man kan vara relativt säker på att försäkringstagaren skulle ha fullföljt avtalet om inte försäkringsfallet kommit emellan. Så är i första hand fallet när ansökan skulle ha kunnat beviljas på normala villkor; man kan då utgå från att försäkringstagaren i samband med ansökan har fått veta vilken premien skulle bli och att han har godtagit denna. Ibland kan försäkringstagaren också ha varit medveten om att försäkring skulle kunna beviljas bara mot en förhöjd premie som han var beredd att acceptera och som angetts i ansökningsblanketten; ansökan hade kanske föregåtts av mera informella förhandlingar. Även i dessa fall har de efterlevande rätt att få det försäkringsskydd som den avlidne begärt (förutsatt att kraven på läkarundersökning osv. är uppfyll- da).
Annorlunda blir situationen om försäkring skulle kunna beviljas bara mot förhöjd premie eller med särskilda förbehåll men det finns anledning att tro att försäkringstagaren utgått från att han kunde få försäkring på normala villkor eller det i varje fall är osäkert om han förstått vilka villkoren skulle bli. Man kan inte begära att försäk- ringsbolaget skall tillhandahålla skydd, om det inte framstår som sannolikt att försäkringstagaren skulle ha varit beredd att acceptera försäkring på de villkor bolaget kunnat erbjuda. Bolagen brukar i dag vid livförsäkring hänskjuta sådana fall till prövning av styrelsen för Äterförsäkringsaktiebolaget Sverige. Om prövningen mynnar uti att försäkringstagaren sannolikt skulle ha fullföljt avtalet, betalar bolaget det sökta försäkringsbeloppet. Vi förutsätter att denna praxis bibehålls. Det är knappast nödvändigt eller ens möjligt att behandla dessa skiftande situationer i lagen.
De nu angivna principerna bör naturligtvis gälla också vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Här kan emellertid försäkringstagaren själv ge besked huruvida han godtar de villkor bolaget kan erbjuda (förutsatt att försäkringsfallet inte har lett till döden). Bolaget torde ytterst sällan kunna göra gällande att han inte skulle ha godtagit villkoren även om försäkringsfallet inte inträffat. Bolaget blir alltså tvunget att ge det begärda skyddet.
De särskilda skäl som krävs för avslag på en ansökan kan enligt förslaget också ligga i någon annan omständighet. I de situationer där den möjligheten blir aktuell torde det endast sällan vara tal om premiehöjning eller andra avvikelser från normalvillkoren, utan bolaget vill helt avböja försäkringen. Det viktigaste fallet — vid sidan av uteblivna hälsouppgifter m.m. — är när det föreligger uttalad s.k. moralisk risk, varmed avses risk att försäkringstagaren skall utnyttja försäkringen på ett ohederligt sätt. Det kan ske genom att han lämnar oriktiga uppgifter vid tecknandet eller i samband med skadereglering eller genom att han simulerar eller mer eller mindre avsiktligt framkallar försäkringsfall. Exempel på situationer när avslag på sådan grund brukar förekomma har lämnats i avsnitt 1131.
Vi har funnit det klart att bolaget skall kunna vägra försäkring i sådana fall, förutsatt att det finns några påtagliga omständigheter som ger stöd för bolagets misstanke; en allmän känsla av misstro mot sökanden ärinte tillräckligt. Genom att avslagsbeslutet praktiskt sett måste vara försett med motivering och delges sökanden (8 kap. 7 å förslaget), torde man kunna räkna med att sådana beslut inte fattas annat än på väl genomtänkta grunder.
I praktiken är det oftast fråga om att sökanden tidigare har ertappats med oriktiga uppgifter i försäkringssammanhang. Sådana omständigheter kan tala starkt för att ny försäkring inte skall beviljas, särskilt om den sökta försäkringen tycks inbjuda till samma typ av missbruk som den tidigare (som när någon, som tidigare försökt missbruka en sjukförsäkring genom simulerade försäkrings- fall, söker ny sådan försäkring). Det förhållandet att sökanden i något tidigare sammanhang uppträtt på ett inkorrekt sätt bör dock inte mekaniskt och utan närmare prövning leda till att ansökan alltid avslås. Man måste beakta omständigheterna vid det tidigare tillfället, bl.a. om missbruket då framstod som uppsåtligt, och överväga om de ger anledning att befara ett upprepande. Om händelsen framstår som en engångsföreteelse, bör den inte hindra ny försäkring. Sökandens förhållanden kan ha förändrats i olika avseenden så att det inte längre finns anledning att befara oegentligheter från hans sida; man kan t.ex. tänka sig att sökanden vid ett tidigare tillfälle lämnade oriktiga uppgifter under inflytande av sin make i ett äktenskap som numera är upplöst. Normalt bör rätten att avböja ansökan inte användas som en form av ”privatstraff” för tidigare misskötsamhet. Men om sökanden har uppträtt direkt svikligt eller i strid mot tro och heder eller annars grovt åsidosatt sina skyldigheter mot bolaget, bör avslag kunna grundas på de tidigare erfarenheterna.
När man prövar om avslag är motiverat i sådana fall som nu har diskuterats, bör man åtminstone i gränsfall också kunna beakta sökandens behov av den begärda försäkringen. Den som står utanför
de stora kollektiva försäkringsanordningarna och inte har tillräckligt skydd för sig och sin familj genom den allmänna försäkringen, bör inte vägras att teckna en individuell försäkring annat än när mycket starka skäl talar för det. Å andra sidan kan ibland också risken för missbruk framstå som särskilt stor just när behovet av försäkrings- skydd är stort.
Till inte obetydlig del kan bolaget dock undanröja den moraliska risken genom att kontrollera sökandens uppgifter extra noga. Särskilt såvitt gäller sjukförsäkring bör det också vara möjligt att till stor del förhindra oriktigheter t.ex. genom föreskrifter om särskild läkarundersökning vid försäkringsfall. Sådana möjligheter bör över- vägas innan en ansökan avslås helt.
Vidare har man från försäkringshåll tagit upp ett par särskilda situationer, där man ifrågasatt om någon rätt till försäkring skall föreligga. De fall man har nämnt är när försäkringsbolaget vill avslå en ansökan därför att
B försäkringstagaren begär en försäkring som är klart olämplig för honom; försäkringen ger inte ett skydd som passar hans familje- förhållanden m.m. och bolaget befarar att i efterhand bli utsatt för kritik om försäkringen meddelas,
D en arbetsgivare som vill teckna försäkring för sina anställda kan väntas inom en relativt snar framtid i stället ansluta till något av arbetsmarknadsparternas system och då avbryta den nu aktuella försäkringen,
D försäkringsbolaget inte vill medverka till en försäkring som ger utmanande skatteförmåner eller liknande,
Cl bolaget inte vill medverka till att antastbara tjänstepensionsför- måner meddelas, dvs. sådana som arbetsgivaren kan återkalla om den anställde lämnar sin tjänst — något som kan bli aktuellt i speciella fall.
I den först nämnda situationen torde bolaget normalt inte kunna vägra att meddela den sökta försäkringen (om inte omständigheterna är sådana att det finns anledning att tro att sökanden saknar rättslig handlingsförmåga). Om sökanden trots grundlig information från bolagets sida vidhåller sin ansökan, kan bolaget inte göra annat än att utfärda försäkringen och för framtiden dokumentera vad som förekommit i ärendet.
Även i fallet med arbetsgivaren som man tror kommer att gå över till ka-försäkring torde det vara svårt att finna hållbara grunder för ett avslag. I den mån önskan att avböja försäkringen grundar sig på omsorg om försäkringstagaren — som ju kan göra en avsevärd förlust om han avbryter försäkringen efter kort tid — gäller det som sades i föregående stycke. Och om önskan är att undvika onödiga kostnader
för bolaget, skulle ett avslag kunna sägas stå i strid mot grunderna för regeln om försäkringstagarens fria rätt att säga upp en personförsäk- ring till upphörande (3 kap. 3 å förslaget). Bolaget får i stället anordna sitt premie- och provisionssystem på sådant sätt att förluster av denna art hålls på låg nivå.
När det gäller att vägra en försäkring som ger utmanande skattefördelar eller liknande är bedömningen inte lika enkel. Det förefaller visserligen klart att försäkringsbolagen inte skall vara skyldiga att — eller kanske inte ens bör — meddela försäkringar som enligt sin egen konstruktion ger sådana resultat; här borde man oftast kunna falla tillbaka på att rätten till försäkring bara gäller försäk- ringar som bolaget ”normalt tillhandahåller allmänheten”. Om det däremot är bara i det enskilda fallet — och kanske i förening med andra åtgärder från försäkringstagarens sida — som försäkringen ger detta resultat, är det mera tveksamt om försäkringsbolaget skall försöka bedöma den moraliska halten hos försäkringstagaren och eventuellt hindra honom från att genomföra sina planer. Att bolaget får inblick i mer komplicerade förfaranden av detta slag torde dock vara opraktiskt. Det är naturligt om bolaget i sådana fall åtminstone avråder från transaktionen. I alla händelser står det klart att avslag är motiverat, om försäkringsavtalet framstår som en förberedelse till brottsligt förfarande av försäkringstagaren.
Vidare bör bolaget kunna vägra att meddela antastbara tjänste- pensionsförmåner. Här gäller det en väl avgränsad typ av försäkring med speciell utformning. Bolaget kan med fog hävda att det inte tillhandahåller allmänheten försäkringar av det slaget.
Som nämns i allmänmotiveringen (avsnitt 11.7.2), föreslår vi inte någon allmän regel om rätt för försäkringstagaren att få en försäkring ändrad. Enligt grunderna för huvudregeln i första meningen har emellertid försäkringstagaren rätt att få en standardförsäkring utbytt mot en annan standardförsäkring utan ny hälsoprövning — förutsatt att den nya försäkringen avser samma typ av risk som den tidigare och inte medför större ansvar för bolaget. Normalt har försäkrings- tagaren — under samma förutsättningar — också möjlighet att få försäkringen ändrad i olika avseenden, t.ex. sänkning av försäkrings- beloppen eller ändrad tid och form för utbetalningarna. I sådana frågor kan dock villkoren innehålla att försäkringen inte kan ändras; en sådan inskränkning kan medverka till en enkel och billig administration som kommer försäkringstagarna till godo.
Andra stycket
En tidsbegränsad försäkring kan vara förenad med optionsrätt, dvs en rätt att utan ny hälsoprövning teckna ny försäkring när den gamla går ut. Denna möjlighet förekommer främst vid livförsäkring; den
föranleder numera som regel inte någon höjning av premien för den första försäkringen. Som angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 11.3.2), har vi inte funnit det lämpligt att föreslå någon regel om optionsrätt i lagen. Om inte annat har avtalats, är alltså utgångs- punkten enligt förslaget — liksom enligt gällande rätt — att en ansökan om förnyelse av försäkring skall prövas på samma sätt som en ansökan om ny försäkring. Den regel vi föreslår stämmer i sak med 15 å första stycket KFL.
Regeln innebär till en början att försäkringsbolaget får vägra förnyelse om den försäkrades hälsotillstånd gör honom oförsäkrings- bar. Den avgörande tidpunkten är här inte när försäkringstagaren ansökte om den ursprungliga försäkringen utan när han framställer sin begäran om förnyelse. Bolaget får alltså ta hänsyn till sådana försämringar av hälsotillståndet som har inträtt under den första försäkringstiden. Om hälsoförsämringen inte är så allvarlig att den föranleder avslag, kan bolaget i stället begära högre premie för den nya försäkringstiden eller förse försäkringen med något förbehåll.
Vidare kan det, som antyddes vid första stycket, ha visat sig att den försäkrade är mera utsatt för olycksfall än andra. Vid annan skadeförsäkring än konsumentförsäkring är det vanligt med villkor som ger bolaget rätt att säga upp försäkringen vid skada. Ett motsvarande allmänt villkor kan man visserligen inte godta vid personförsäkring, men om den försäkrade vid olycksfallsförsäkring som har löpt under några perioder råkat ut för en rad försäkringsfall som inte kan tillskrivas slumpen, torde bolaget ha sakliga skäl att avböja fortsatt försäkring med hänvisning till risken för ytterligare försäkringsfall. Liksom när det gäller tillämpning av första stycket mäste emellertid i vissa situationer en avvägning göras mot försäk- ringstagarens behov av fortsatt försäkringsskydd; även sociala hänsynstaganden kan alltså emellanåt inverka på bedömningen — jfr prop. 1979/8019 5. 43 och 120. Avvägningen torde dock delvis bli en annan här än när det gäller skadeförsäkring, eftersom på personför- säkringssidan de allra flesta har ett relativt gott grundskydd genom den allmänna försäkringen m.m.
Men också andra omständigheter, som kan föranleda avslag på en ansökan om ny försäkring, kan medföra rätt för bolaget att vägra förnyelse. Den försäkrades levnadsförhållanden — yrke, bostadsort osv. — kan ha förändrats så att bolaget inte längre anser sig kunna meddela försäkring. När det gäller sjuk- och olycksfallsförsäkring med periodisk ersättning, kan den försäkrades inkomstförhållanden ha förändrats så att det inte längre finns något utrymme för privat försäkring. Även försäkringstagarens uppträdande under försäk- ringstiden får betydelse. Om försäkringstagaren har lämnat oriktiga uppgifter i samband med ett försäkringsfall, kan det ge bolaget anledning att vägra förnyelse. Varje oriktighet bör dock inte kunna
i )
få denna effekt; bara om försäkringstagarens handlande kan beteck— nas som svikligt eller liknande, kan man säga att han har förbrutit sig mot bolaget på sådant vis att detta bör ha rätt att avbryta försäkringsförhållandet.
När det gäller bolagets möjligheter att vägra fortsatt försäkring på grund av oriktiga uppgifter i samband med tecknandet av försäkring- en, kan viss ledning hämtas från reglerna i 4 kap. 3 å förslaget (se specialmotiveringen till den paragrafen). Det kan dock inte gärna fordras lika starka skäl för att vägra förnyelse som för att säga upp försäkringen för upphörande i förtid. Har försäkringstagaren grovt åsidosatt sin upplysningsplikt, kan detta tänkas motivera att han inte får förnya försäkringen, även om han enligt 4 kap. 3 å skulle vara berättigad att behålla ett visst försäkringsskydd under den avtalade tiden.
Det som nu sagts har närmast tagit sikte på situationen när försäkringstagaren vid försäkringstidens slut tar kontakt med bolaget och begär förnyelse av försäkringen, varvid förutsättningarna för fortsatt försäkring tas upp till diskussion — alltså en situation som förekommer främst vid individuell livförsäkring. För sjuk— och olycksfallsförsäkringens del bygger förslaget på att försäkringen automatiskt förnyas vid försäkringstidens utgång. Om bolaget inte vill gå med på förnyelse, måste det enligt förslaget säga upp försäkringen med minst en månads uppsägningstid (3 kap. 8 å).
Om det inte har inträffat något försäkringsfall under den gångna försäkringsperioden, får bolaget naturligtvis bara undantagsvis kännedom om sådana förändringar som skulle kunna föranleda att förnyelse vägrades. Den enda kontakten mellan parterna är när försäkringstagaren betalar aviserad premie för den nya perioden, och de enda förändringar bolaget normalt får kännedom om är sådana som avses i 4 kap. 7 å förslaget (ändrat yrke osv.).
Om i sådant fall bolaget har aviserat premie för den kommande försäkringstiden och försäkringstagaren har betalat premien, kan bolaget inte längre vägra honom försäkring för den tiden, även om hans hälsotillstånd är så försämrat att han egentligen är oförsäkrings- bar (se närmare vid 3 kap. 8 å). Och även om premien inte har betalats, är det för sent för bolaget att säga upp försäkringen med hänvisning till den försäkrades hälsa när förnyelsetidpunkten har passerats; uppsägning måste ske före den första försäkringstidens slut. Däremot kan bolaget vid nästa förnyelsetillfälle åberopa den försämrade hälsan för att då säga upp försäkringen. Det är över huvud taget inte något krav att bolagets vägran skall grunda sig på förändringar i riskbilden; vägran kan också bero på omständigheter som förelåg redan när den ursprungliga försäkringen tecknades men som då inte upptäcktes eller tillmättes betydelse.
Den föreslagna lagtexten tar närmast sikte på förhållandena när villkoren inte innehåller någon bestämmelse om förnyelse — det talas om att ”försäkringstagaren ansöker om förnyelse”. Vad som sägs i första stycket om tiden för ansökan osv. kan då lätt tillämpas även i förnyelsefallet. Om det däremot finns bestämmelser om förnyelse i villkoren, blir det i praktiken aktuellt att pröva frågan om rätt till förnyelse bara om bolaget säger upp försäkringen och försäkringstagaren meddelar att han inte vill godta uppsägningen; alternativt kan han vilja ha ett på något sätt förändrat försäkringsskydd. Vad som sägs om tiden för ansökan bör då gälla den tidpunkt när detta meddelande avsändes eller lämnades till bolaget.
Bolaget har naturligtvis rätt att begära nya upplysningar av försäk- ringstagaren, även om försäkringen är föremål för automatisk förnyelse (se vid 3kap. 8å och 4kap. lå). Detta förekommer särskilt vid sjukförsäkring, där bolagen med jämna mellanrum kräver in nya uppgifter om den försäkrades inkomstförhållanden för att inte överförsäkring skall uppstå. Om försäkringstagaren inte svarar på bolagets nya frågor, är detta — liksom i nyteckningssitua- tionen — en självständig grund för bolaget att vägra försäkring.
Nuvarande villkor innehåller som sagt ofta att sjuk- och olycks- fallsförsäkring förnyas automatiskt. Bolagen förbehåller sig dock rätt att vägra försäkring i vissa fall. Villkoren kan i den delen vara olika utformade; ofta anges att bolaget får vägra förnyelse om det har ”särskilda skäl att inte längre meddela försäkring” (jfr 15å första stycket KFL).
Som angetts i avsnitt 11.2, har ett villkor av detta innehåll varit föremål för prövning av försåkringsinspektionen. Ärendet gällde en barnolycksfallsför- säkring, som bolaget inte ville förnya sedan barnet drabbats av en tumörsjukdom. Sjukdomen hade behandlats, men det hade förflutit alltför kort tid efter behandlingen för att man skulle kunna var säker på slutresultatet. Frågan om fortsatt försäkring hade prövats av centrala riskprövningsnämnden, som hade förordat uppskov i tre år. Anledningen var att man befarade att ett olycksfall skulle kunna få allvarligare konsekvenser för det aktuella barnets framtida förvärvsförmåga än nor- malt.
Inspektionen uttalade med anledning av klagomål över bolagets beslut bl.a. följande: Det åberopade villkoret är allmänt hållet och det kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt att låta bolaget ensidigt avgöra om ”särskilda skäl” motiverar en vägran att förnya avtalet. Emellertid är omständigheterna inte sådana att villkoret i och för sig kan anses vara oskäligt.
Bolagets beslut i detta ärende strider inte mot den regel vi föreslår. Ett försämrat hälsotillstånd hos den försäkrade bör naturligtvis så långt som möjligt mötas med en premiehöjning eller särskilda undantag från ansvarsområdet, men uppsägning får ske när försäk- ringsmässiga överväganden gör det nödvändigt. Man bör dock kunna kräva att villkor av denna typ — som torde förekomma bara vid olycksfallsförsäkring — får en tydligare utformning än som nu är
fallet. Det bör framgå direkt att en ökad risk för försäkringsfall i form av försämrat hälsotillstånd kan ge bolaget anledning att vägra förnyelse. Minst lika viktig som villkorens utformning är dock den information om dessa frågor som bolaget enligt 2 kap. 1 å förslaget skall lämna; i det nyss berörda ärendet kom bolagets beslut av allt att döma som en fullständig överraskning för barnets föräldrar.
19.3.2 Specialmotivering till 3 kap. 2 å
2 å Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med dagen efter den då försäkringsta— garen avsände eller lämnade ansökan till bolaget. Har försäkringstagaren avgett antagande svar på ett anbud från bolaget, räknas tiden från och med dagen efter den då svaret avsändes eller lämnades till bolaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet, får bolaget också förbehålla sig att dess ansvar inte skall inträda förrän dagen efter den då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall bolaget återförsäkra en viss del av försäkringen, får bolaget förbehålla sig att dess ansvar för den delen skall inträda först när återförsäkring beviljas.
Om ansvaret har avtalats att inträda en viss dag, sker det kl. 0.00. Skall ansvaret upphöra en viss dag, sker det kl. 24.00. Har annat klockslag överenskommits, gäller det.
I paragrafen ges vissa regler om hur tiden för bolagets ansvar skall räknas. I den viktigaste frågan, nämligen hur lång ansvarstiden skall vara, råder det dock avtalsfrihet (jfr 10å KFL). Bestämmelserna avser väsentligen preciseringar i fråga om tidens början och slut, och de kan därför inte väntas bli aktuella särskilt ofta.
Första stycket
Första stycket handlar om ansvarstidens början. Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 11.4), skulle det däremot vara något missvisande att säga att reglerna handlar om ansvarets inträde. Bolaget kan inte bli ansvarigt förrän det föreligger ett bindande försäkringsavtal; reglerna förutsätter alltså för sin tillämpning att det har kommit till stånd ett sådant avtal. Om bolaget under alla omständigheter skulle ha avslagit ansökan, kan inte någon försäkring bli gällande bara därför att en skada inträffar innan bolaget har meddelat sitt beslut (förutsatt, naturligtvis, att avslagsbeslutet står i överensstämmelse med reglerna i lå). En annan sak är att, när huvudregeln i styckets första mening är tillämplig, detta oftast leder till att bolagets ansvar kommer att omfatta även tid innan avtalet ingicks.
Regeln i första meningen innebär att bolagets ansvar räknas från
tiden för ansökan om försäkringen. Grunden för regeln är att försäkringstagaren skall ha rätt till skydd från det att han på ett otvetydigt sätt har visat att han är beredd att teckna försäkring på villkor som också bolaget kan godta. Ofta dröjer det en tid innan man definitivt kan fastställa att det går att bevilja försäkring på de villkor som angetts i ansökan, men detta saknar betydelse. Det är tillräckligt att man i efterhand kan konstatera att det vid ansöknings- tidpunkten fanns förutsättningar för att bevilja den sökta försäkring- en; för att detta skall kunna konstateras krävs det, som tidigare nämnts, oftast att sökanden lämnar uppgifter om sitt hälsotillstånd och i förekommande fall undergår läkarundersökning.
För att ansvarstiden skall räknas ända från ansökan krävs det att försäkring kan beviljas på normala villkor eller på sådana specialvill- kor som framgår av ansökan. Ansökan måste därför vara så preciserad att det utan vidare framgår vilken försäkring som avses: försäkringsform, försäkringstid och försäkringsbelopp måste som regel vara angivna. Detta torde sällan vålla några praktiska problem, eftersom de flesta ansökningar om individuell försäkring tillkommer under medverkan av försäkringsombud eller är skrivna på av bolaget tillhandahållna blanketter, där försäkringens utformning framgår av den förtryckta texten. Men om någon på egen hand skriver ett brev till ett försäkringsbolag, där han begär en ”livförsäkring på 200 000 kr”, kan det alltså knappast tjäna som utgångspunkt för beräkning av ansvarstiden.
Skulle en ansökningsblankett innehålla flera alternativ t.ex. ifråga om försäkringsbeloppens storlek men försäkringstagaren ha försum- mat att markera vilket alternativ han vill ha, bör det dock inte leda till att ansökan anses otillräckligt preciserad. I stället får man utgå från att försäkringstagaren har avsett att ansöka om det alternativ som leder till det lägsta ansvaret för bolaget. (Förutsättningen för resonemanget är ju att försäkringsfall har inträffat; annars bör bolaget naturligtvis klara ut saken genom att fråga försäkringstaga- ren vilket alternativ han vill ha.)
Vid 1 å diskuterades — med sikte på frågan om rätt till försäkring — det fallet att den, som i och för sig har ansökt om en bestämd försäkring, avlider innan hans ansökan behandlats i bolaget och det är oklart om han kände till och skulle ha godtagit den premie och de villkor i övrigt som bolaget med hänsyn till hans hälsotillstånd kunde erbjuda. Om den prövning, som enligt nuvarande praxis görs i sådana fall, mynnar ut i att försäkringstagaren sannolikt skulle ha godtagit försäkringen, måste ansvarstiden räknas från ansökan såsom enligt huvudregeln i denna paragraf.
Den ansökan om försäkring som avses i första meningen är naturligtvis oftast den första ansökan som kunden gör i det aktuella ärendet; efter att med ombudet ha gått igenom sina egna förhållan-
den och olika försäkringsmöjligheter, ansöker han om en försäkring som bolaget så småningom också beviljar. Regeln är emellertid tillämplig också på senare ansökningar som han gör t.ex. efter förhandlingar med bolaget, där olika alternativa möjligheter har diskuterats. Kunden kan t.ex. från början ha ansökt om en försäkring som sedan visade sig för dyr för honom, varefter han gör en ny ansökan om en försäkring med lägre premie.
Den avgörande tidpunkten är när ”försäkringstagaren avsände eller lämnade ansökan om försäkringen till bolaget”. Enligt nuva- rande villkor räknas ansvarstiden ofta först från det att ansökan kom in till bolagets huvudkontor, men i förslaget avses med ”bolaget” inte bara något av bolagets kontor utan även försäkringsombud (inklusive s.k. fritidsombud) och andra som utåt företräder bolaget. Självfallet finns det inte något krav på att den som tar emot ansökan skall vara behörig att besluta huruvida försäkring skall beviljas. Man bör också kunna anse ansökan som lämnad ”till bolaget”, om någon av misstag lämnar in en ansökan om livförsäkring till ett skadeför- säkringsbolag som ingår i samma koncern och uppträder under likartad firma eller till ett skadeförsäkringsbolag som — utan att ingå i samma koncern — samarbetar med det livbolag som skall ha ansökan.
Om en ansökan blir liggande någon tid hos det ombud som förmedlar försäkringen, hindrar det alltså i princip inte att sökanden får skydd från det att ansökan lämnades till ombudet. Om emellertid anledningen till dröjsmålet är att ansökan är ofullständig t.ex. så att sökanden ännu inte har bestämt vilket försäkringsbelopp han vill ha, torde det oftast inte finnas förutsättningar för att ålägga försäkrings- bolaget något ansvar, om försäkringsfall inträffar innan ansökan kompletterats. Som framhållits ovan måste det vara en förutsättning för bolagets ansvar i detta skede, att ansökan är fullständig åtminstone på så vis, att det med ledning av uppgifterna i den går att bestämma omfattningen av bolagets ansvar. Skulle sökanden ha gett klart besked till ombudet om att han avser att teckna försäkring och att han bara tvekar mellan två olika stora försäkringsbelopp, borde man dock kunna anse ansökan som giltig för det lägre beloppet (jfr ovan). Vidare är det inte något hinder mot tillämpning av huvudre- geln att försäkringstagaren inte har tagit ställning till en sådan fråga som vilket förmånstagarförordnande han skall ha; om något gällande förordnande inte har kommit till stånd, får man vid behov tillämpa de särskilda regler vi föreslår i 6 kap. 8 å förslaget.
Tiden räknas fr.o.m. dagen efter den då ansökan avsändes eller lämnades till bolaget. Om ansökan avsänds en måndag, börjar alltså ansvarstiden på tisdag kl. 0.00. Denna regel grundar sig, liksom i KFL, främst på praktiska överväganden (jfr SOU 1977:84 s. 199).
Ordet avsände syftar i första hand på avlämnande för postbeford-
ran, dvs. när försäkringstagaren lämnar ansökan på ett postkontor eller lägger den på en brevlåda. Men även andra former av avsändande kan någon gång förekomma, t.ex. när någon sänder ett bud till försäkringsbolagets kontor. I sådana fall kommer dock ansökan oftast att lämnas till bolaget samma dag som den avsändes, och själva avsändandetidpunkten saknar då betydelse. För att ansökan skall kunna räknas som avsänd krävs det att den på ett ändamålsenligt sätt har lämnats för direkt befordran till bolaget; om någon ger sin ansökan till en god vän, som skall lämna in den på bolagets kontor vid lämpligt tillfälle, kan ansökan inte anses avsänd i denna bemärkelse.
Eftersom de flesta ansökningar om individuell personförsäkring lämnas direkt till ett försäkringsombud, behöver det i praktiken sällan uppstå någon tveksamhet om utgångspunkten för beräkningen av ansvarstiden. Vissa svårigheter kan dock uppkomma vid försäk- ringar — främst olycksfallsförsäkring t.ex. för barn och ungdom — som säljs genom masserbjudanden till hushållen. Ansökan om sådan försäkring kan komma in till bolaget ganska långt efter det att erbjudandet sändes ut, och om då ett försäkringsfall inträffar i omedelbar anslutning till ansökan uppstår lätt misstanken att ansökan i själva verket avsändes först efter — och med anledning av — försäkringsfallet.
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 11.4), ligger bevis- bördan för avsändandetidpunkten i denna situation på försäkrings— tagarsidan; påståendet om att ansökan avsänts före försäkringsfallet måste te sig åtminstone sannolikt med hänsyn till omständigheterna. Normalt bör man utgå från den dag då ansökan kom in till bolaget och därifrån räkna bakåt den tid som normalt skall åtgå för postbefordran; de allra flesta brev kommer ju fram på utsatt tid. Om ansökan kommer in till bolaget t.ex. en torsdag, kan man alltså räkna med att den lämnats för postbefordran på onsdagen eller tisdagen (beroende på var den postats). Om försäkringstagaren vill göra gällande att ansökan avsänts tidigare än så — t.ex. att den lagts på en brevlåda efter sista posttur på måndag kväll eller fördröjts under befordringen — måste han förebringa någon utredning som stöder detta påstående.
Emellertid kan man inte ställa hur stränga beviskrav som helst på försäkringstagaren (eller hans efterlevande). Även om det kan framstå som märkligt att någon råkar ut för ett försäkringsfall omedelbart efter det att han har ansökt om försäkring, är det — om man ser till hela antalet ansökningar under t.ex. ett år — i och för sig inte osannolikt att detta inträffar då och då. I viss män kan det också sägas att den ganska obetydliga risken för missbruk av detta slag är ett pris som måste betalas för den enkla och billiga försäljningsfor- men; att bolaget valt denna form får inte försämra skyddet för dem
som faktiskt har avsänt sin ansökan före försäkringsfallet. Försäkringsavtalet kan också komma till stånd genom att försäk- ringstagaren accepterar ett anbud från försäkringsbolaget. Ett praktiskt exempel är att den försäkring sökanden begärt inte kan beviljas alls eller inte i begärd form och att bolaget därför erbjuder en eller flera alternativa utformningar av försäkringen. I sådana fall räknas ansvarstiden enligt andra meningen i stycket från det att försäkringstagaren avgav sin accept. Det närmare bestämmandet av tidpunkten görs på samma sätt som enligt första meningen.
Andra stycket
Reglerna i första stycket är som tidigare nämnts tvingande till försäkringstagarens fördel, men de är inte undantagslösa. I andra stycket behandlas tre olika möjligheter att avvika från huvudregler- na: önskemål från försäkringstagaren, s.k. kontantklausul och förbehåll om återförsäkring.
Den som söker försäkring kan av olika skäl önska att försäkringen skall träda i kraft först vid en senare tidpunkt. Han tecknar kanske försäkringen därför att han anser sig behöva ett särskilt skydd under en planerad utlandsvistelse eller för att ersätta en äldre försäkring som är på väg att löpa ut. Att försäkringstagaren skall ha rätt att på detta vis skjuta fram tidpunkten för ansvarsinträdet är närmast självklart. För tydlighetens skull har dock en bestämmelse om detta tagits in i styckets första mening.
Sökanden kan också vilja ha skydd av försäkringen från en tidigare tidpunkt än som följer av reglerna i första stycket. Ett exempel är att en reseolycksfallsförsäkring beställs per telefon eller vid besök på bolagets kontor med tanke på avresa redan samma dag. Vi har inte velat föreslå någon särskild regel om detta fall. Regeln kunde vålla tillämpningssvårigheter, bl.a. därför att det här kunde bli särskilt svårt att avgöra om beställningen verkligen gjordes före ett inträffat försäkringsfall. Vidare förefaller det praktiska behovet av en särskild regel litet. Vid den typ av försäkring där frågan oftast blir aktuell, är bolagen redan nu regelmässigt beredda att ta ansvar från den första kontakten med kunden. Det är dock viktigt att bolagen tar upp frågan om ansvarstiden med kunden, hör efter vilka önskemål han har och talar om från vilken tidpunkt han tidigast kan räkna med att få skydd.1
Som nämns vid 2 kap. 1 å, brukar försäkringsbolagen nästan alltid utfärda försäkringsbreven per den första dagen i en månad. För
1 Parterna kan t.o.m. avtala att försäkringen skall omfatta tid före ansökan, förutsatt att det vid avtalet fortfarande är okänt huruvida något försäkringsfall har inträffat — en situation som av naturliga skäl kan föreligga bara vid försäkring på tredje mans IlV eller hälsa.
ansökningar som kommer in under första hälften av t.ex. maj månad utfärdas försäkringsbrev per den 1 maj, medan ansökningar som kommer in under senare delen av maj får försäkringsbrev per den 1 juni. Detta blir sedan försäkringens årsdag, som bl.a. är huvudför- fallodag för premien.
Lagförslaget hindrar inte att man fortsätter med denna ordning, som har administrativa fördelar för bolagen. Men självklart kan dateringen av försäkringsbrevet inte påverka beräkningen av ansvarstiden, om frågan skulle ställas på sin spets. Om en ansökan kommer in den 20 maj och försäkringsbrev utfärdas per den 1 juni och det sedan visar sig att ett försäkringsfall inträffat den 25 maj, omfattas skadan alltså normalt av försäkringen.
Det andra undantag som nämns är s.k. kontantklausul, dvs. ett förbehåll att bolagets ansvar skall inträda tidigast när försäkringsta- garen betalar premie för försäkringen. Sådana förbehåll är relativt vanliga inom t.ex. norsk livförsäkring men används i Sverige endast i speciella fall. Enligt förslaget skall kontantklausul få användas om det är ”påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet” —— en regel av civilrättslig natur, som skall få sitt närmare innehåll genom bolagens praxis och de bedömningar som görs i tillsynen. Samspelet mellan civil- och tillsynsrätt i dessa frågor har berörts närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 8.2 och 11.4).
Kontantklausul bör naturligtvis, som tidigare nämnts (avsnitt 11.4.), kunna användas vid genast börjande livräntor mot engångs- premie och vid försäkring med så kort avtalstid att hela eller större delen av tiden skulle vara förbi innan en rutin med premiekrav och uppsägning hunnit genomföras (t.ex. reseolycksfallsförsäkring). Någon gång kan också omständigheterna i det enskilda fallet ge bolaget anledning att ställa upp ett krav på betalning i förväg. Det mest praktiska exemplet är att det — närmast mot bakgrund av tidigare erfarenheter — finns anledning att misstänka att kunden inte avser att betala någon premie utan tänker utnyttja de vanliga premiebetalningsreglerna för att skaffa sig gratis försäkring för en tid.
Ett avtal med kontantklausul kan ibland dessutom innehålla att försäkringen skall träda i kraft först vid en i avtalet angiven senare tidpunkt; en livränta skall t.ex. börja utgå den 1 juli, förutsatt att premien betalas dessförinnan. Men som regel träder försäkringen i kraft omedelbart när premien betalas, varvid man får använda reglerna i 5 kap 5 å förslaget för att bestämma när betalningen skall anses ha skett. Ett förbehåll i villkoren om att försäkringen — i enlighet med de tankar som ligger bakom reglerna i paragrafens första stycke — gäller först fr.o.m. dagen efter den då betalningen skedde är dock också tillåtet enligt den föreslagna regeln.
Vissa enkla typer av försäkring — t.ex. olycksfallsförsäkring för skolungdom — tecknas genom att sökanden betalar premien; inbetalningskortet tjänar alltså som ansökan om försäkringen. Då får emellertid kravet att kontantklausuler, i den mån det här är fråga om en sådan, skall vara påkallade av någon ”särskild omständighet” sällan självständig betydelse, eftersom försäkringen knappast skulle kunna träda i kraft tidigare enligt regeln i första stycket första meningen (jfr bestämmelserna i 5 kap. 5 å om när premie skall anses betald).
Det sista undantag från huvudreglerna som upptagits i andra stycket avser förbehåll för återförsäkring. Sådana förbehåll används för närvarande bara när försäkringen — eventuellt i förening med tidigare meddelade försäkringar för samma person — innefattar ett så stort riskåtagande från bolagets sida, att bolaget måste söka återförsäkring för hela eller en del av försäkringen. Regler om för vilka belopp återförsäkring måste sökas finns i bolagens grunder och tekniska regler. I praktiken tillämpar bolagen emellertid mindre detaljerade regler, som leder till att återförsäkring ofta söks för något högre belopp än som skulle vara nödvändigt enligt grunderna osv. Den föreslagna lagbestämmelsen tillåter även förbehåll som på detta vis anknyter till bolagets egen återförsäkringspraxis.
När ett sådant förbehåll blir aktuellt, är det emellertid viktigt att försäkringstagaren så snart som möjligt görs uppmärksam på att hela försäkringen inte kan träda i kraft omedelbart. Det är visserligen inte alltid möjligt att göra en bestämd bedömning av behovet av återförsäkring redan när ansökan sätts upp — särskilt inte om det finns tidigare försäkringar på samma person — men det ombud eller den tjänsteman som hjälper till med ansökan bör kunna ge åtminstone ett preliminärt besked, som får preciseras senare.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller två dispositiva regler, som preciserar ansvarstidens början och slut. Om det i försäkringsavtalet har angetts att ansvarstiden t.ex. börjar den 1 mars och slutar den 31 augusti, omfattar bolagets ansvar även dessa båda dagar i deras helhet. Det finns ett visst praktiskt behov av regler om detta. Bl.a. var det tidigare ganska vanligt — särskilt inom skadeförsäkringen — med villkor som innebar att ansvarstiden började kl. 12 på dagen, och om något klockslag inte anges i avtalet skulle det därför kunna råda tveksamhet om vilken tidpunkt som avsetts.
Reglerna gäller i första hand sådana fall som angavs nyss, dvs. när avtalet anger datum men inte klockslag. De blir emellertid också tillämpliga om bolaget t.ex. har tagit ett förbehåll, enligt vilket försäkringen träder i kraft ”dagen efter den då återförsäkring beviljas”.
Frågorna om ansvarstidens slut vållar sällan några rättsliga svårigheter, och bortsett från den speciella klockslags-regeln i detta stycke har vi inte funnit behov av några bestämmelser i ämnet. De problem som uppstår rör i stället frågorna om information till försäkringstagaren i samband med ansvarstidens utgång; försäk- ringstagaren måste få veta att hans skydd upphör. Dessa frågor behandlar vi i anslutning till 3 kap. 7 och 8 åå.
19.3.3 Specialmotivering till 3 kap. 3 å
3 å Försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp försäkringen. Han har därvid rätt att få försäkringen återköpt av försäkringsbolaget, om inte rätt till återköp saknas på grund av försäkringens beskaffenhet, eller att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) i den utsträckning som anges i försäkringsvillkoren eller grunderna.
I 5 kap. 3å finns regler om återupplivning av en försäkring som har ändrats till fribrev.
Om försäkringstagaren har rätt att påfordra återköp, har han också rätt att i stället belåna försäkringen hos bolaget i den utsträckning som anges i villkoren eller grunderna.
Första stycket
Som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 1171), skall försäkrings- tagaren ha en i princip oinskränkt rätt att säga upp sin försäkring för omedelbart upphörande. Detta gäller inte bara långvariga livförsäk- ringar med inslag av sparande; även den som har tecknat en ettårig sjuk- eller olycksfallsförsäkring men som kort därefter får samma skydd t.ex. som anställningsförmån på en ny arbetsplats, har ett befogat intresse av att få säga upp försäkringen. De föreslagna bestämmelserna innebär knappast några betydande nyheter i förhål- lande till nuvarande praxis.
Vid skriftlig uppsägning torde allmänna avtalsrättsliga principer i förening med 3 kap. 2 å tredje stycket förslaget innebära att försäkringen normalt fortsätter att gälla t.o.m. utgången av den dag då uppsägningshandlingen kom in till försäkringsbolaget. Om försäkringstagaren råkar ut för ett försäkringsfall efter det att uppsägningen har avsänts men före den nyss angivna tidpunkten, omfattas skadan alltså av försäkringen trots uppsägningen. Om uppsägningen görs muntligen, bör försäkringen däremot anses upphöra omedelbart om inte annat framgår av omständigheterna.
I det enklaste fallet, när försäkringen inte har något återköps- eller fribrevsvärde, innebär uppsägningen att försäkringen upphör att gälla vid uppsägningen och att en del av premien betalas tillbaka (om inte försäkringstagaren hellre vill att försäkringen skall fortsätta att
gälla under den tid, för vilken han redan har betalat premie). Avräkningsfrågorna i samband med omedelbart upphörande behandlar vi vid 6 å.
Något mer komplicerad blir situationen när försäkringen har ett positivt försäkringstekniskt värde, som skall tillgodogöras försäk- ringstagaren vid uppsägningen. Detta kan ske genom att försäkrings- bolaget återköper försäkringen — dvs. betalar ut försäkringens återköpsvärde — eller genom att försäkringen övergår till fribrev. Fribrev och återköp i formell bemärkelse förekommer bara vid grundbunden försäkring, och inte heller där undantagslöst. Vid grundbunden sjukförsäkring som drivs med s.k. naturliga premier uppstår inte några fribrevs- eller återköpsvärden. Och vid annan grundbunden försäkring fordras det självfallet att försäkringstagaren har betalat in premiebelopp av en viss storlek. (Se vidare vid 6 å.)
Men när det finns ett värde att tillgå, kan försäkringstagaren som regel välja om han vill ha fribrev eller få försäkringen återköpt. Vissa inskränkningar i valfriheten finns dock.
Enligt den föreslagna lagtexten skall försäkringstagaren ha rätt att få försäkringen återköpt, ”om inte rätt till återköp saknas på grund av försäkringens beskaffenhet”. Som framhålls i allmänmotiveringen kan man av försäkringstekniska skäl inte medge någon generell rätt till återköp av livränteförsäkringar. Härtill kommer de begränsning- ar av återköpsrätten som har uppställts av skattetekniska skäl (se avsnitt 11.7.1 ovan). Även sådana begränsningar kommer att vara tillåtna med den nya lagen.
Återköp kan emellertid också vara uteslutet av andra skäl än som framgår av denna paragraf, nämligen på grund av ett förbehåll från någon annan än försäkringsbolaget. Om försäkringstagaren har fått försäkringen i gåva eller genom testamente, kan givaren/testator ha föreskrivit att försäkringen inte får återköpas. Ett sådant förbehåll kan också vara intaget i ett förmånstagarförordnande. Vidare innebär ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande eller en pantsätt- ning att försäkringstagaren inte får på egen hand begära återköp av försäkringen (se vidare vid 6 kap. 9 och 11 åå förslaget).
Däremot finns det sällan några hinder mot att försäkringstagaren får fribrev, om bara försäkringen har något sådant värde. Om fribrevsvärdet är alltför lågt i förhållande till kostnaderna för fortsatt administration av försäkringen, brukar grunderna dock innehålla att försäkringen i stället skall återköpas. Den föreslagna lagtextens hänvisning till försäkringsvillkoren eller grunderna innebär att sådana inskränkningar i fribrevsrätten måste godtas också i framti- . den. (Beträffande en särskild fråga, som från försäkringshåll tagits upp i detta sammanhang, se vid 4 å.)
Andra stycket
En försäkring som har övergått till fribrev kan återupplivas till det ursprungliga försäkringsbeloppet genom att försäkringstagaren inom sex månader tar upp premiebetalningen igen. Detta stycke innehål- ler en erinran om den möjligheten.
Tredje stycket
Stycket ger uttryck för principen att försäkringstagaren skall ha rätt att belåna sin försäkring hos försäkringsbolaget, när detta är försäkringstekniskt möjligt (jfr avsnitt 11.8.3).
Möjligheten till belåning hänger som regel ihop med möjligheten till återköp. Vid sådana försäkringar enbart för dödsfall där återköpsvärdet sjunker mot slutet av försäkringstiden medges dock inte belåning. Som nämns i allmänmotiveringen, innehåller lagför- slaget inte några regler om själva belåningsavtalet mellan bolaget och försäkringstagaren; dessa frågor får som tidigare regleras i villkor och grunder. Om belåningens verkan mot tredje man finns däremot bestämmelser i— 6 kap 12 och 13 åå förslaget.
19.3.4 Specialmotivering till 3 kap 4 å
4å Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall kunna upphöra i förtid i andra fall än som anges i denna lag.
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring får bolaget göra förbehåll om rätt att säga upp försäkringen vid slutet av en premieperiod, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet. Förbehållet får inte avse rätt att säga upp försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har försämrats. Uppsägning med stöd av förbehållet skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsägning skall upphöra vid slutet av en premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren är skyldig att anmäla händels- en till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
En försäkring kan upphöra i förtid på två sätt: genom en uppsägning och genom att det inträffar någon viss händelse, som enligt försäkringsvillkoren skall medföra att försäkringen upphör automa- tiskt. Uppsägningar från bolagets sida behandlas i denna paragrafs andra stycke, automatiska upphöranden i tredje stycket. — I första stycket anges den allmänna regeln att bolaget får göra förbehåll om upphörande i förtid bara i de fall som anges i lagen.
Första stycket
För närvarande finns inte någon lagbestämmelse som hindrar försäkringsbolaget från att förbehålla sig oinskränkt rätt att säga upp en försäkring i förtid, t.ex. om bolaget finner att skadeutvecklingen är alltför ogynnsam. Som framhålls i allmänmotiveringen, förekom- mer dock sådana förbehåll över huvud taget ganska sparsamt inom personförsäkringen och inte alls inom livförsäkring.
Genom den föreslagna bestämmelsen i första stycket blir denna praxis lagfäst. Eftersom reglerna i andra och tredje styckena inte ger bolaget någon tillgång till uppsägningsförbehåll eller liknande vid individuell livförsäkring, kommer sådan försäkring att kunna sägas upp i förtid bara i de två fall som anges i personförsäkringslagen, nämligen vid brott mot upplysningsplikten (4 kap. 3 å) och vid premiedröjsmål (5 kap. 2 å). Lagtextens formulering innebär natur- ligtvis inte att försäkringsvillkoren måste innehålla ett förbehåll om rätt för bolaget att säga upp försäkringen i dessa fall.
Åtminstone teoretiskt kan man också tänka sig att försäkringsav- talet någon gång — utan uppsägning — är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga principer, t.ex. vid tvång. Däremot kommer, som tidigare angetts, de allmänna ogiltighetsgrunderna svek och handlan- de i strid mot tro och heder från försäkringstagarens sida (30 och 33 åå avtalslagen) i fortsättningen inte att kunna åberopas vid personförsäkring utöver vad som följer av 4 kap. 2 och 3 åå förslaget (jfr avsnitt 12.2.3 ovan).
Andra och tredje styckena
Också för sjuk- och olycksfallsförsäkring är brott mot upplysnings- plikten och premiedröjsmål de enda uppsägningsanledningar som anges direkt i lagen. Men härjämte har försäkringsbolaget, enligt reglerna i dessa stycken, vissa möjligheter att i villkoren ta förbehåll antingen om att bolaget skall ha rätt att säga upp försäkringen eller om att försäkringen i en viss situation skall upphöra automatiskt, ' utan uppsägning. Förutsättningen är i båda fallen att förbehållet är ”påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet”; det sistnämnda uttrycket motsvarar vad man i andra sammanhang brukar kalla ”särskilda skäl”.
Våra allmänna överväganden i fråga om bolagens tillgång till förbehåll av detta slag och utformningen av reglerna har redovisats i avsnitten 11.5.2 och 1153 Våra utgångspunkter i fråga om reglernas tillämpning kan sägas vara att förbehåll om upphörande inte bör godtas om det är möjligt att i stället ändra försäkringen och att förbehåll om uppsägningsrätt för bolaget är att föredra framför förbehåll om automatiskt upphörande.
Vid sådan skadeförsäkring som omfattas av FAL är det vanligt att
villkoren medger bolaget rätt att säga upp försäkringen efter ett försäkringsfall. Sådana villkor förekommer inte — och bör inte förekomma — inom personförsäkringen, där de av naturliga skäl kunde bli aktuella bara vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Vi har ansett detta så viktigt, att vi föreslår en uttrycklig regel härom i lagen. Detsamma gäller förtida upphörande på grund av att den försäkrade råkat ut för en hälsoförsämring. Ett förbehåll om uppsägningsrätt eller om automatiskt upphörande får alltså inte vara utformat så — eller åberopas under sådana omständigheter _ att försäkringen upphör därför att försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsotillstånd försämrats.
En särskild fråga är vilken betydelse denna regel får för s.k. lång sjukförsäkring med kort ersättningstid. Försäkringen kan exempelvis tecknas för en tid av tio år men ge ersättning för högst två års arbetsoförmåga. Om den försäkrade blir långvarigt sjuk efter tre år, utgår ersättning under två år. Därefter upphör försäkringen automatiskt, trots att det återstår fem år av den ursprungliga avtalstiden. Försäkringen påminner till sin konstruktion om en livförsäkring för dödsfall, som upphör när den försäkrade avlidit och det överenskomna försäkringsbeloppet betalats ut.
Man torde kunna se saken så, att det för sådan sjukförsäkring gäller två begränsningar av försäkringsbolagets åtagande: en tidsmässig och en beloppsmässig. Den tidsmässiga begränsningen innebär att bolaget ansvarar under högst tio år, den beloppsmässiga att ansvaret är begränsat till det belopp som motsvarar ersättning för två års arbetsoförmåga (även om beloppet ibland inte kan fastställas i kronor vid avtalets ingående). När försäkringen upphör före tioårstidens utgång beror det alltså inte omedel- bart på att ett försäkringsfall har inträffat eller på att den försäkrades hälsa har försämrats utan på att det avtalade försäkringsbeloppet har betalats ut.
Villkoren kan alltså inte sägas strida mot regeln i andra stycket andra meningen. Villkoren framstår inte heller i övrigt som olämpliga, under förutsättning att försäkringstagaren informeras om försäkringens speciella innebörd. Att kräva ytterligare ansvar av bolaget skulle bl.a. rycka undan grunden för premieberäkningen och göra försäkringen dyrare för försäk- ringstagaren. — Vi återkommer nedan till valet mellan uppsägning och automatiskt upphörande.
Som nämns i allmänmotiveringen, förekommer det — och var tidigare regel — att försäkringsbolaget vid olycksfallsförsäkring förbehåller sig att försäkringen skall ändras eller upphöra om den försäkrade får ålderspension, förtidspension eller sjukbidrag. Om den försäkrade får hel sådan förmån, träder försäkringen ur kraft. Om han får partiell förmån, görs ny hälsoprövning. Beroende på hur denna utfaller kan försäkringen upphöra helt, fortsätta på ändrade villkor eller fortsätta på oförändrade villkor.
Villkoren om upphörande vid sjukbidrag eller förtidspension måste sägas innebära upphörande på grund av hälsoförsämring och kommer därför att bli otillåtna enligt förslaget. Som motiv för dessa villkor har visserligen anförts att försäkringen väsentligen är upp-
byggd kring begreppet förvärvsmässig invaliditet, att den som är pensionerad inte har någon förvärvsförmåga att förlora och att försäkringen därför inte passar för en pensionär. Emellertid kan man inte bortse från att förtidspensionering och sjukbidrag typiskt sett har sin grund i att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats. Särskilt bestämmelsen om ny hälsoprövning vid partiell pensionering tycks för övrigt visa ganska klart att det är fråga om upphörande eller ändring på grund av hälsoförsämring.
Även om rätten till ersättning vid förvärvsmässig invaliditet är ett försäkringsmoment av stor betydelse, bör betydelsen av övriga moment inte underskattas. Detta gäller särskilt rätten till ersättning vid medicinsk invaliditet, dvs. vid en för framtiden bestående nedsättning av den försäkrades fysiska eller psykiska funktionsför- måga. Normalt är en olycksfallsförsäkring så konstruerad att ersättningen bestäms av den högsta av de båda invaliditetsgraderna (den förvärvsmässiga och den medicinska). Om den försäkrade har fått hel förtidspension eller helt sjukbidrag, kan någon förvärvsmäs- sig invaliditet inte längre komma i fråga, men försäkringen bör utan olägenhet kunna fortsätta att gälla för medicinsk invaliditet. Häri- genom kan även en förtidspensionär upprätthålla det värdefulla skydd som rätten till ersättning vid olycksfallsskada utgör. Givetvis får förtidspensioneringen inte heller utlösa någon sänkning av försäkringsbeloppet eller höjning av premien (se vidare vid 5 å). Enligt vad vi erfarit, har det numera börjat förekomma olycksfalls- försäkringar som tillgodoser dessa krav. Även bestämmelsen om ny hälsoprövning vid partiell förtidspensionering har slopats 1 denna nya försäkringsutformning.
Såvitt gäller den del av villkoret som avser upphörande när den försäkrade får vanlig ålderspension blir resonemanget delvis annor- lunda. Självfallet har bolaget rätt att från början utforma försäkring- en så, att försäkringstidens slut sammanfaller med den beräknade tidpunkten för den försäkrades ordinarie ålderspensionering; den tidpunkten är ju som regel känd i förväg. Däremot kan man inte godta en villkorskonstruktion som överlämnar åt försäkringstagaren att helt på egen hand hålla reda på när försäkringen upphör (jfr 3 kap. 7 och 8 åå förslaget). Om försäkringstiden bestämts med utgångspunkt i den beräknade pensioneringstidpunkten och den försäkrades pensionsålder därefter sänks, har bolaget inte något berättigat krav på att få säga upp försäkringen med anledning av detta; försäkringen bör fortsätta att gälla under hela den avtalade tiden — vid behov i förändrad form på det sätt som nyss angetts.
Vid olycksfallsförsäkring förekommer ett liknande villkor om ändring eller upphörande av försäkringen när den försäkrade ändrar fritidssysselsättning. Detta villkor kommenteras närmare vid 4 kap. 7 å.
De skäl som försäkringsbolaget kan åberopa för förtida upphöran- de sammanfaller alltså inte med dem som kan åberopas för att avslå en ansökan om försäkring. Så kan t.ex. dålig hälsa åberopas för avslag på en ansökan men inte utgöra skäl för förtida upphörande. Detsamma gäller sådana omständigheter som inte har någon direkt försäkringsteknisk betydelse. Om ett försäkringsbolag t.ex. har sin verksamhet begränsad till ett visst län (vilket för närvarande inte förekommer inom personförsäkring), kan bolaget alltså inte förbe- hålla sig att försäkringen skall upphöra om den försäkrade bosätter sig utanför det länet. Inte heller kan ett bolag som i princip meddelar försäkring bara för helnyktra (vilket däremot förekommer) säga upp försäkringen därför att den försäkrade bryter sitt nykterhetslöfte. I sådana fall måste försäkringstagarens krav på trygghet väga över bolagets önskemål om en enhetlig kundkrets; den försäkrades hälsotillstånd kan ju i mellantiden ha blivit så försämrat att ny försäkring inte går att få.
Som redan angetts, bör man vara restriktiv med att godta försäkringsvillkor som innebär att försäkringen skall upphöra auto- matiskt när någon viss händelse inträffar. Även när starka skäl talar för att en försäkring skall upphöra utan dröjsmål, är det enligt vår mening klart otillfredsställande om detta sker utan något meddelan- de till försäkringstagaren, som kan komma att under lång tid sväva i den oriktiga föreställningen att han fortfarande har försäkrings- skydd.
För att minska olägenheterna av förbehåll om automatiskt upphörande — där sådana ändå måste förekomma — föreslår vi en särskild regel i sista meningen av paragrafens tredje stycke: villkoren skall föreskriva en skyldighet för försäkringstagaren att till bolaget anmäla sådana händelser som kan föranleda att försäkringen skall upphöra, och bolaget skall i samband med premiekravet erinra försäkringstagaren om denna skyldighet och om följderna av att den inte fullgörs. Även om en sådan erinran inte har riktigt lika god informationsverkan som en uppsägning, så får man härigenom en garanti för att åtminstone en någorlunda uppmärksam försäkrings- tagare får kännedom om upphörandet. — Konstruktionen överens- stämmer med den vi föreslår i 4 kap. 7 å.
För att denna villkorskonstruktion skall kunna godtas, måste deti villkoren och premiekravet konkret anges vilka händelser det är försäkringstagaren skall anmäla, och anmälningsskyldigheten måste avse sådant som försäkringstagaren är närmare till att få kännedom om än försäkringsbolaget, dvs. händelser med nära anknytning till den försäkrades personliga förhållanden. Följaktligen blir det inte möjligt med förbehåll om att försäkringen skall upphöra automatiskt t.ex. vid krig eller ockupation. Visserligen kan bolaget förbehålla sig ansvarsfrihet under sådana förhållanden (jfr 4 kap. 65 förslaget),
men försäkringen förblir formellt gällande och kan ge skydd när normala förhållanden inträder igen; skillnaden saknar inte praktisk betydelse, eftersom den försäkrades hälsotillstånd under mellanti- den kan ha försämrats så att han inte längre skulle kunna få ny försäkring.
Men utgångspunkten bör som sagt vara att försäkringen skall kunna upphöra först efter en uppsägning från bolagets sida. Det bör observeras att bolaget knappast har något beaktansvärt intresse över huvud taget av att försäkringen skall upphöra före den avtalade försäkringstidens utgång. Bl.a. utgör det förhållandet att risken kan ha ökat på annat sätt än att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats sällan något giltigt skäl för att försäkringen skall upphöra i förtid; det bör normalt vara tillräckligt att bolaget från början kan förbehålla sig ansvarsfrihet när den försäkrade befinner sig i särskilt riskfyllda situationer (jfr 4 kap. 6 å förslaget). Och risken för sådant missbruk av försäkringen som består i att den försäkrade simulerar t.ex. sjukdom får angripas på andra sätt än genom förbehåll om upphörande som drabbar även de hederliga försäkringstagarna.
Det finns visserligen från allmän synpunkt ett intresse av att sjukförsäkringar inte ger den ersättningsberättigade en överkompen- sation vid försäkringsfall, och det är av denna anledning befogat att försäkringsbolaget får säga upp försäkringen i dessa situationer. Men detta intresse väger knappast tillräckligt tungt för att man också skall godta att försäkringen upphör utan att försäkringstagaren får kännedom om det. Man måste utgå från att han har räknat med det avtalade skyddet, och det är inte säkert att vad som formellt är överförsäkring alltid i praktiken innebär någon orimlig överkompen- sation med tanke på hans förhållanden i övrigt; den försäkrade kan t.ex. genom försäkringsfallet ha blivit invalidiserad på sådant sätt att han måste genomföra en dyrbar ombyggnad av sin bostad.
En speciell situation föreligger dock om försäkringen blivit helt onyttig för försäkringstagaren därför att inga utbetalningar kan ske ens om sjukdom osv. inträffar. Så kan bli fallet vid sådan lång sjukförsäkring med kort ersättningstid som har beskrivits tidigare i detta avsnitt. När ingen ytterligare ersättning kan utgå, ligger det i försäkringstagarens intresse att försäkringen upphör så fort som möjligt. Ett annat fall, där det egentligen inte är till någon nytta för försäkringstagaren att försäkringen formellt fortsätter att gälla, är vissa sjukförsäkringar vid utlandstjänstgöring. Sådan försäkring kan ha mycket speciell utformning med avseende på hur ersättningen skall beräknas m.m. — försäkringen är helt anpassad till förhållan- dena vid utlandstjänstgöring. Villkoren innehåller därför att försäk- ringen inte gäller för försäkringsfall som inträffar sedan utland- stjänstgöringen upphört eller avbrutits. Dessutom anges det att försäkringen upphör när tjänstgöringen upphör eller avbryts (om
inte sjukperiod pågår). — Denna konstruktion bör godtas, bortsett från att inte heller här upphörandet skall kunna ske förrän vid utgången av den löpande premieperioden. (Däremot kan naturligtvis försäkringstagaren begära omedelbart upphörande med stöd av 3 å.)
Som nyss nämnt kan enligt lagtexten upphörande ske bara vid slutet av en premieperiod och alltså inte för slutbetald försäkring; med ”premieperiod” menas nämligen den tid som förflyter mellan två premiebetalningstillfällen. Här uppkommer dock ett speciellt problem med försäkringar som tidigare har övergått till fribrev. Som nämndes vid 3 å, innehåller grunderna ibland att fribrev inte utfärdas om fribrevsvärdet skulle bli alltför lågt i förhållande till kostnaderna för fortsatt administration av försäkringen; i stället betalas då försäkringens återköpsvärde ut. Emellertid kan den situationen uppstå, att fribrev visserligen utfärdas men penningvärdet sjunker och det efter en tid framstår som irrationellt att fortsätta försäkring- en. Från försäkringshåll har man väckt frågan om det skulle vara förenligt med 4 å att bolaget i den situationen beslöt om återköp av försäkringen.
Eftersom bolaget i den situation där valet mellan fribrev och återköp först skall göras har en viss valfrihet i detta hänseende (3 kap 3 å förslaget), kan det enligt vår mening inte finnas något hinder mot att bolaget -— med stöd i villkor eller grunder — vid utfärdande av fribrevet tar ett förbehåll om att detta kan återköpas om fribrevsvär- det skulle komma att understiga t.ex. ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Om något sådant förbehåll inte har tagits, finns det däremot inte någon möjlighet att återköpa försäkringen mot försäkringstagarens vilja. Däremot är det naturligtvis fullt tillåtet för bolaget att rikta försäkringstagarens uppmärksamhet på utvecklingen och ge honom möjlighet att själv begära återköp. Det finns anledning att tro att många försäkringstagare med små fribrev skulle se positivt på ett sådant erbjudande.
Förutsättningen för att förbehåll om upphörande i förtid skall vara tillåtna är, som redan nämnts flera gånger, att förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständig- het. Det framgår av lagtextens utformning att bedömningen av om förbehållet är motiverat skall göras med utgångspunkt från förhål— landena när förbehållet gjordes, dvs. när försäkringsavtalet ingicks. Om det objektivt sett inte då fanns anledning att ta ett visst förbehåll, spelar det ingen roll hur välmotiverad sedan uppsägningen i det enskilda fallet kan te sig; när förbehållet är ogiltigt, kan försäkringen inte upphöra i förtid. Denna ordning är nödvändig bl.a. för att man skall få en likformig bedömning av olika bolags villkor: det skall inte löna sig för ett bolag att ”chansa” med ett diskutabelt förbehåll i förhoppning om att det småningom skall framstå som rimligt. Man
kan dock inte räkna med att distinktionen skall få praktisk betydelse särskilt ofta.
Inte heller är det säkert att bolaget alltid har rätt att säga upp försäkringen så snart ett visst förbehåll formellt är tillämpligt. För det första kan förbudet mot uppsägning på grund av försäkringsfall eller hälsoförsämring ibland medföra att ett förbehåll, som allmänt sett framstår som godtagbart, inte får åberopas i ett enskilt fall. Och vidare torde det åligga försåkringsinspektionen att inom ramen för sin allmänna tillsyn kontrollera att bolagen inte utnyttjar sin uppsägningsrätt på ett oskäligt vis, t.ex. i strid mot likabehandlings- principen. Detta gäller även om inspektionen tidigare skulle ha uttalat sig positivt om tillåtligheten av förbehållet; man måste räkna med att sådana uttalanden görs efter en översiktlig bedömning och utan reservation för att en uppsägning under särskilda förhållanden kan bedömas på annat vis. — Självfallet kan också allmän domstol ta hänsyn inte bara till förbehållets allmänna lämplighet utan också till hur dess tillämpning i det enskilda fallet stämmer med principerna för försäkringsverksamhetens bedrivande.
När bolaget vill utnyttja sin rätt att säga upp en sjuk- eller olycksfallsförsäkring, är det viktigt att försäkringstagaren får tid och möjlighet att ta ställning till om han skall godta uppsägningen och att vid behov skaffa sig annat försäkringsskydd i stället. Vi föreslår därför en minsta uppsägningstid av en månad. Försäkringen upphör en månad efter det att bolaget avsände uppsägningen, om inte de särskilda uppskovsreglerna i 8 kap. 6 å är tillämpliga. Normalt skall uppsägningen naturligtvis sändas minst en månad före premieperio- dens slut, men om avsändandet av någon anledning skulle bli försenat har vi inte funnit det rimligt att bolaget för den skull skall vara bundet för ännu en premieperiod. Det är tillräckligt att försäkringstagaren har en månad på sig från avsändandet, under vilken försäkringen fortfarande gäller. En absolut förutsättning för att försäkringen skall upphöra är dock att uppsägningen åtminstone avsänds före premieperiodens slut.
I ordet ”avsändes” ligger att uppsägningen alltid skall vara skriftlig. Vidare följer det av bestämmelserna i 2 kap. 4 å och 8 kap. 8 å att bolaget måste lämna en motivering till uppsägningsbeslutet och underrätta försäkringstagaren om vad han skall göra, om han vill ha beslutet överprövat. Motiveringen och underrättelsen om över- prövningsmöjligheterna är dock inte någon förutsättning för att uppsägningen skall få verkan. Effekten av underlåtenhet i dessa avseenden är i stället att fristen för försäkringstagaren att väcka talan enligt 8 kap. 8 å inte löper ut (jfr 18 och 42 åå KFL). Även marknadsrättsliga sanktioner kommer i fråga (2 kap. Så försla- get).
Några motsvarande regler föreslås inte när det är fråga om
automatiskt verkande förbehåll; bl.a ligger det i sakens natur att någon information om upphörandet här som regel inte kan lämnas förrän försäkringen redan har trätt ur kraft. Vi räknar dock med att bolagen i så stor utsträckning som möjligt skall lämna motsvarande information i dessa fall. Om bolaget undantagsvis får kännedom om att det har inträffat en händelse som skall föranleda att försäkringen upphör vid slutet av den innevarande premieperioden, är det naturligt att bolaget tillställer försäkringstagaren en underrättelse som till sitt innehåll motsvarar en uppsägning. Och när upphörandet upptäcks först i efterhand, måste bolaget naturligtvis motivera sin ståndpunkt för försäkringstagaren samt upplysa honom om hur han kan få bolagets inställning prövad (2 kap. 4 å).
Denna paragraf är en av de relativt få i lagförslaget som upptar olika regler för olika typer av personförsäkring. Eftersom förbehåll om upphörande i förtid inte är tillåtna vid livförsäkring, har det materiell betydelse till vilken kategori en viss försäkring hänförs.
Som exempel på blandade försäkringsformer kan nämnas den s.k. barn- och ungdomsförsäkringen, som innehåller moment av både liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. I och för sig är livmomentet i sådan försäkring väl skilt från de övriga momenten; det skulle från den synpunkten vara möjligt att tillämpa olika regler på de olika momenten. Emellertid är livförsäkringsmomentet oftast av liten betydelse — dödsfallsbeloppet uppgår kanske bara till ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Tonvikten ligger alltså så klart på sjuk- och olycksfallsdelen, att det enligt vår mening är naturligt att i detta sammanhang hänföra hela försäkringen till den kategorin. — En annan sak är att det ytterst sällan torde finnas skäl enligt lagen för förtida upphörande av sådan försäkring.
En annan konsekvens av förslaget är att premiebefrie[seförsäkring kan bli föremål för förtida upphörande, även om den ingår i ett livförsäkringsavtal. — I övrigt kan vi i denna del hänvisa till vad som sades i specialmotiveringen till 1 kap. 1 å.
19.3.5 Specialmotivering till 3 kap. 5 å
Så Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall kunna ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet, får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra försäkringen vid början av en ny premieperiod. Förbehållet får inte avse rätt att ändra försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har försämrats. I 2 kap. 3 å andra stycket finns bestämmelser om information i samband med ändring av försäkringen.
Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att ändra försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från bolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod, om någon viss händelse inträffar.
En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren är skyldig att anmäla händels- en till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Paragrafen är uppbyggd på samma sätt som 4 å. I första stycket anges den allmänna principen, att försäkringsbolaget inte får ta förbehåll om ändring i andra fall än som anges i lagen. Därefter behandlas i ; andra stycket sådana ändringar som görs genom ett meddelande från försäkringsbolaget till försäkringstagaren och i tredje stycket auto- , matiska ändringar. Reglerna är gemensamma för alla typer av försäkring, även om man inte kan vänta sig att de skall tillämpas på samma vis överallt.
Som framgår kallar vi inte ett meddelande om Villkorsändring från bolaget för en uppsägning; även om också en sådan terminologi kunde försvaras, är begreppet uppsägning knappast träffande för ett meddelande om en måttlig premiejustering.
Det bör betonas att paragrafen bara tar sikte på ändringar under försäkringstiden. Ändringar i samband med att försäkringen förnyas behandlas i 8 å.
Första stycket
Här anges som sagt den allmänna regeln, att bolaget inte får ta förbehåll om att försäkringen skall kunna ändras under försäkrings- tiden i andra fall som anges i lagen. Bakgrunden till regeln är den allmänna principen, att ett ingånget avtal inte kan ändras av ena parten, om han inte har stöd i lag för sin begäran eller har tagit ett förbehåll om ändringsrätt i det ursprungliga avtalet. De två ändringsmöjligheter som anges direkt i lagen avser brott mot upplysningsplikten (4 kap. 3 å) och premiedröjsmål (5 kap. 2 å).
Som förbehåll om att försäkringen skall kunna ändras räknas naturligtvis i första hand sådana förbehåll, enligt vilka bolaget har rätt att införa nya villkor eller ändra premien under försäkringstiden. Sådana ändringar kan vara avsedda att ske fortlöpande som en anpassning till utvecklingen eller bara om de antaganden i fråga om dödlighetsutveckling, räntor och omkostnader som avtalet bygger på skulle visa sig grovt oriktiga.
Däremot räknar vi som ”ändring av försäkringen” inte det fallet, att det direkt av det ursprungliga avtalet framgår att försäkringen under vissa förhållanden skall ha en annan omfattning än den vanliga. Som exempel kan man tänka sig att försäkringen övergår till att gälla för lägre belopp när den försäkrade uppnår viss ålder och att någon viss typ av ersättning (t.ex. för tandvårdskostnader) inte lämnas vid försäkringsfall som inträffar utomlands. Parterna har full
frihet att träffa avtal om sådana variationer av skyddet.
En mellanställning intar de fall, där det visserligen förutsätts i det ursprungliga avtalet att premien eller försäkringsskyddets omfatt- ning skall ändras under vissa omständigheter och att detta skall ske utan något formellt beslut från bolagets sida i det enskilda fallet, men det inte kan utläsas direkt ur det ursprungliga avtalet vad som konkret skall gälla under de ändrade förhållandena.
Det avgörande här måste enligt vår mening bli, vad som krävs utöver själva avtalet för att fastställa dettas innebörd. Om avtalet hänvisar till någon välkänd faktor, som står utanför bolagets kontroll, bör situationen likställas med den där hela avtalsinnehållet framgår av de ursprungliga villkoren. Det mest praktiska exemplet är basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Om villkoren anger att försäkringen ger rätt till ett invaliditetsbelopp motsvarande tio basbelopp eller att årspremien utgör en tiondels basbelopp, kan det inte anses som förbehåll om ändring av försäkringen. Man kan också tänka sig olika former för anknytning till något av arbetsmarknads- parternas försäkringssystem eller till den allmänna försäkringen.
Men om hänvisningen i stället avser något internt regelsystem för bolaget eller för försäkringsbranschen, då bör villkoret ses som ett förbehåll om ändring. Ett villkor med lydelsen ”Om den försäkrade varaktigt bosätter sig utomlands, övergår försäkringen från nästa premieförfallodag till att gälla på de villkor bolaget vid den tiden tillämpar för sådan försäkring” skulle alltså innefatta ett förbehåll om ändring. Detsamma gäller det vanliga villkoret att premie skall utgå enligt av bolaget vid varje tid tillämpad tariff.
Andra och tredje styckena
I fråga om hur man enligt vår mening bör se på olika typer av förbehåll, kan vi i stor utsträckning hänvisa till vad som sades vid 4 &; som framgår ansluter paragraferna nära till varandra.
Villkoren för individuell livförsäkring ger för närvarande inte bolaget någon möjlighet att ändra villkoren under avtalstiden, men som nämndes i allmänmotiveringen (avsnitt 11.5.1) kan man inte utesluta att sådana förbehåll kommer att införas i framtiden.
Vid sjukförsäkring tar bolagen regelmässigt förbehåll som skall hindra överförsäkring. Oftast har villkoren den utformningen att ändringen får verkan först för sjukperiod som börjar efter det att bolaget har meddelat försäkringstagaren om ändringen. Detta är enligt vår mening en naturlig ordning, även om villkoren — utan att komma i konflikt med lagen — också skulle kunna sätta ersättningen i direkt relation till den försäkrades inkomstförhållanden vid försäkringsfallet.
Framför allt vid lång olycksfallsförsäkring tar bolagen också mera
allmänna ändringsförbehåll. Bl.a. förbehåller man sig rätt att införa nya villkor vid kommande premieförfallodagar ”om de förutsätt- ningar som ligger till grund för de allmänna villkoren ändras”. Ett krav är att försäkringstagaren underrättas om ändringen senast en vecka före förfallodagen.
En så långtgående ändringsmöjlighet för försäkringsbolaget har naturligtvis vissa nackdelar för försäkringstagaren, genom att han inte kan veta säkert vilket skydd han egentligen kommer att ha under försäkringstiden. Enligt vår mening talar trots det övervägande skäl för att man bör godta denna typ av förbehåll när det gäller försäkringar med lång avtalstid. En viktig omständighet är här, att bolagen utan tillgång till dessa förbehåll kunde befaras gå över till att i större utsträckning meddela försäkring bara för ett år i taget. Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 11.5.1) är i detta perspektiv en långvarig försäkring med vittgående ändringsmöjligheter klart att föredra, eftersom bolaget är förhindrat att säga upp försäkringen eller ändra villkoren därför att den försäkrades hälsa har försämrats. Vidare torde konkurrensen mellan bolagen medföra, att det knap- past är realistiskt att räkna med mera betydande, generella försäm- ringar av försäkringsskyddet. — Allmänt torde man dock kunna säga att det är lättare att godta ett förbehåll, ju mera preciserade förutsättningar som har angetts för att ändringen skall få göras och ju närmare den tänkbara ändringen är beskriven.
Villkoren för lång olycksfallsförsäkring innehåller också den nyss angivna bestämmelsen, att premien vid varje förfallodag beräknas på grundval av bl.a. ”då gällande premietariff”. Här har villkoren inte något uttryckligt krav på underrättelse i viss tid till försäkringstaga- ren — förbehållet är alltså i denna bemärkelse självverkande — meni praktiken får försäkringstagaren ändå god tid på sig att ta ställning till den nya premien genom att premien regelmässigt aviseras långt i förväg. Också sådana förbehåll blir möjliga enligt förslaget.
Därmed är naturligtvis inte sagt att försäkringsbolaget kan förbehålla sig rätt att ensidigt höja premien för alla typer av försäkring. Här, liksom när det gäller andra ändringar, måste det finnas tillräckliga sakliga skäl för förbehållet, något som det i första hand ankommer på försåkringsinspektionen att övervaka. Vid korta försäkringstider finns det väl endast sällan anledning att godta ett förbehåll av detta slag. I övrigt får en avvägning göras mellan de olika intressen som skall beaktas. Flera skäl tycks dock tala för en relativt liberal syn på dessa förbehåll. Bolagen bör, som ovan nämnts, inte avskräckas från att meddela långvarig försäkring. Möjligheten till ändring kan också medföra att försäkringen från början kan meddelas mot en något lägre premie än som annars kanske varit nödvändigt av säkerhetsskäl. Försäkringsinspektionens granskning och konkurrensen mellan bolagen — liksom FRL:s krav på skäligheti
: l
premiesättningen — torde hindra omotiverade höjningar av premi- .' en.
Som redan nämnts, kommer det enligt förslaget att gälla ett förbud mot ändring till försäkringstagarens nackdel på grund av att försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa försämrats. Det blir alltså inte tillåtet med villkor som innebär att försäkringsskyddet skall minska eller premien för oförändrat skydd höjas, om den försäkrade får hel eller partiell förtidspension (jfr ovan vid 4 5). Om försäkringen från början är anpassad till en förvärvsarbetande person, kan man visserligen inte räkna med att , försäkringen skall fortsätta i oförändrad form; det kunde tvärtom vara direkt olämpligt. Framför allt sådana moment i försäkringsskyddet som skall ersätta den försäkrade för förlorad inkomst saknar aktualitet, när han inte längre förvärvsarbetar. I stället kanske hans behov av ersättningen för sjukvårdskostnader och vid invaliditet är större efter pensioneringen, om han dessförinnan kunde räkna med ersättning i sådana delar från sin arbetsgivare eller från någon ka-försäkring. Det är inte möjligt att i detalj ange hur försäkringen efter ändringen skall vara utformad för att stämma med lagen, men principen är klar: den enskilde skall efter ändringen ha ett totalt sett lika gott försäkringsskydd som tidigare. Det bör vara en särskilt angelägen uppgift för försåkringsinspektionen att granska sådana villkor, eftersom man inte kan räkna med att den som tecknar försäkring skall ägna full uppmärksamhet åt sådana alternativa villkor som kan bli aktuella för hans del bara under speciella förhållanden.
En ändring av premien eller andra villkor kan göras bara vid början av en ny premieperiod. Ingen ändring (till försäkringstagarens nackdel) kan alltså göras i en slutbetald försäkring. När det är fråga om kontobetalda försäkringar, dvs. där årspremien enligt särskilt avtal skall betalas t.ex. genom månatliga överföringar från försäk- ringstagarens banklönekonto, kan ändring göras bara vid den årliga huvudförfallodagen.
Enligt 19å KFL får en Villkorsändring som försäkringsbolaget genomför under försäkringstiden verkan fjorton dagar efter det att bolaget avsände meddelande om ändringen till försäkringstagaren. Eftersom vid personförsäkring villkorsändringar skall få ske bara vid början av en ny premieperiod ligger det emellertid närmare till hands att jämföra med bestämmelserna i 17 & KFL om ändringar i samband med förnyelse. Enligt den paragrafen måste ett meddelande om ändringen, för att denna över huvud taget skall få verkan, sändas till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens slut.
Sådana regler kan emellertid leda till utrednings- och bedömnings— svårigheter, när de är eller påstås vara tillämpliga. Vid personför- säkring kan de också vara av tveksamt värde för försäkringstagarna; i den mån ändringar görs är de som regel till försäkringstagarnas fördel. Och om sådana regler skall gälla även ändringar av premien, kan de vålla oproportionerliga kostnader för omräkning m.m., om det visar sig att information om en premieändring har sänts ut någon dag för sent till ett helt kollektiv.
Vi föreslår i stället den informationsregel som framgår av 2 kap. 3 & förslaget. Enligt den skall information om de nya villkoren tillställas försäkringstagaren samtidigt med premiekravet för den premieperiod, när villkoren skall börja gälla. Försäkringstagaren har alltså premiebetalningsfristen (minst en månad) på sig att överväga om han vill godta försäkringen i dess nya utformning. Och eftersom bolagen i eget intresse regelmässigt aviserar premien i god tid före förfallodagen, har man i praktiken garanti för att informationen kommer i god tid innan de nya villkoren skall börja tillämpas. Till detta kommer att informationsplikten i den viktigaste delen är civilrättsligt sanktionerad genom de bestämmelser vi föreslår i 2 kap. 6 &. Om bolaget skulle underlåta att lämna särskild information om viktiga nya avgränsningar av försäkringsskyddet, kan avgränsningen inte göras gällande mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehava- re.
Den enda formella förutsättningen för att en Villkorsändring skall träda i kraft på den nya premieperiodens första dag är alltså att bolaget dessförinnan har fattat ett beslut om ändringen. Vi anser oss kunna utgå från att bolagen i praktiken inte skulle tillämpa nya villkor till försäkringstagarnas nackdel, om utsändandet av informa- tionen hade blivit mera märkbart försenat. Och om ingen informa- tion alls sänds ut, kan som sagt åtminstone nya avgränsningar av försäkringsskyddet inte göras gällande mot försäkringstagarna.
Om något försäkringsbolag skulle brista i sin skyldighet att informera försäkringstagarna om villkorsändringar, kan detta dess- utom beivras i den ordning som anges i 2 kap. 5 & förslaget, dvs. genom tillämpning av marknadsföringslagen.
19.3.6 Specialmotivering till 3 kap. 6 &
65 När en försäkring upphör skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om bolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebe- talningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premie eller återbäring anpassas efter detta. Närmare bestämmelser om dessa frågor skall finnas i försäkringsvillkoren eller grunderna.
I denna paragraf uttrycks den allmänna principen om rätten till försäkringens värde. Det uppsamlade matematiska värde som försäkringen kan ha tillhör alltid försäkringstagaren.
Regeln i första meningen är allmängiltig, och dess innebörd ärinte beroende av anledningen till att regeln skall tillämpas. Den gäller oavsett om försäkringen upphör i förtid eller vid den avtalade försäkringstidens slut, och den gäller även om försäkringstagaren har
brutit mot någon av sina förpliktelser mot bolaget — t.ex. genom att lämna oriktiga uppgifter vid tecknandet eller genom att inte betala premien. Att försäkringstagaren av sådan anledning går miste om det skydd försäkringen var avsedd att ge, påverkar inte hans rätt till det tekniska värdet. Regeln är överordnad i förhållande till 3 kap. 3 och 10 55; återköp är bara ett sätt att ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande, och återbäring är en del av värdet (även om värdet stundom kan bestå enbart av återbäring).
Det försäkringstekniska värde som bestämmelsen avser byggs till största delen — särskilt när det gäller försäkringar med sparmoment — upp genom försäkringstagarens premiebetalning. Till en del uppstår värdet genom att utvecklingen av dödlighet, räntor osv. blir förmånligare än man har räknat med, något som vid livförsäkring normalt ger upphov till återbäring. Värdet kan emellertid också uppkomma t.ex. genom att försäkringstagaren har betalat premie för längre tid än försäkringen faktiskt kom att löpa.
Från sådana värden måste man skilja både den vinst som skadeförsäkringsbolagen enligt FRL får göra på sjuk- och olycks- fallsförsäkringsrörelsen som helhet och det överskott för bolagen som kan sägas uppkomma på vissa av de enskilda försäkringarna. Om t.ex. den försäkrade vid försäkring för egen ålderspensionering avlider efter flera års premiebetalning men innan utbetalningarna har påbörjats, är hela den erlagda premien förbrukad. De premier som har betalats in skall här användas för utbetalningar till dem som får en längre livstid; premierna kan alltså inte betalas tillbaka till de efterlevande, även om försäkringen omedelbart före dödsfallet hade ett positivt tekniskt återköpsvärde. Man kan säga att det ligger i en livförsäkrings konstruktion, att det tekniska återköpsvärdet föränd- ras språngvis vid den försäkrades (eller en medförsäkrad persons) död. — Däremot finns det även i sådana fall ofta en viss återbäring som skall betalas ut.
Försäkringens värde (utöver försäkringsbeloppet) ställs. som redan framgått, oftast till försäkringstagarens förfogande i form av återbäring eller — vid upphörande i förtid — genom återköp av försäkringen. Bortsett från äterköps- och återbäringsvärden kan försäkringen ha ett värde i form av oförbrukad premie, nämligen om försäkringen upphör under en period för vilken premie redan har betalats. Också ett sådant värde skall tillgodogöras försäkringstaga- ren, även om lagen inte heller här ger några närmare bestämmelser om hur värdet skall beräknas.
Bestämmelser om beräkningen av det överskjutande värdet skall i stället finnas i villkoren eller grunderna. I samråd med branschen utgår vi från att man i stort sett skall följa konsumentförsäkringsla- gens regler: under det första försäkringsåret tillämpas korttidspre-
mie, därefter proratapremie (se 29 & KFL). Hänvisningen till villkor eller grunder innebär att bolagen får en viss frihet när det gäller utformningen av försäkringstagarens rättigheter i detta avseende. Bl.a. blir det möjligt att liksom nu beräkna värdet av oförbrukad premie bara för hela månader. Likaså bör reglerna kunna innehålla att ingen återbetalning alls görs när det möjliga beloppet uppenbar- ligen är så lågt att det inte kan motivera kostnaderna för uträkning och utbetalning. Som antyddes i allmänmotiveringen får man godta att beräkningsmetoderna — särskilt i början av lagens tillämpningstid — är relativt enkla.
En särskild fråga är om försäkringstagaren skall kunna kräva återbetalning av premie, när försäkring som drivs med grunder fortfarande har ett negativt återköpsvärde. I praxis torde bolagen bevilja återbetalning även i sådana fall, men det är tveksamt om den regel vi föreslår kan sägas medföra någon skyldighet i detta avseende.
Utgångspunkten för regeln är nämligen att försäkringsförhållan- det så långt som möjligt skall avslutas utan förlust för någon av parterna. Bolaget skall inte göra någon vinst på att försäkringen upphör i förtid, men det skall inte heller behöva göra en förlust. Förlust är visserligen i många fall oundviklig, därför att försäkringen upphör innan anskaffningskostnader m.m. ännu har blivit täckta; försäkringen blir då en förlust för båda parter. I varje fall när det beror på ett beslut från försäkringstagarens sida att försäkringen upphör på detta vis, förefaller det dock inte självklart att bolaget skall tvingas öka sin förlust genom att betala tillbaka en del av (den otillräckliga) premien till försäkringstagaren; det bör här beaktas att försäkringstagaren enligt förslaget får en ovillkorlig rätt att säga upp försäkringen.
Detta är emellertid en teknisk fråga som i första hand får lösas i den försäkringsrörelserättsliga lagstiftningen och genom försäkrings- inspektionens granskning av grunder och villkor. Vår regel säger bara att det försäkringstekniska värdet — vilket detta nu är — skall ställas till försäkringstagarens förfogande.
När det i bestämmelsen sägs att värdet skall ställas till ”försäk- ringstagarens” förfogande, måste detta naturligtvis läsas med tilläg- get "eller hans rättsinnehavare”; det kan vara en förmånstagare, en panthavare osv. som är berättigad till beloppet.
I fråga om tidpunkten för utbetalning av det tekniska värdet torde man i allmänhet kunna tillämpa reglerna i 8 kap 1 & förslaget analogt; värdet kan som regel betalas ut direkt när försäkringen upphör.
Om försäkringstagaren underlåter att betala premierna för försäk- ringen och detta leder till att försäkringen upphör, gäller första meningen i denna paragraf. Om han i stället återupplivar försäkring-
en genom att inom viss tid betala den utestående premien, blir andra meningen tillämplig. Regeln där är visserligen formellt tillämplig också när någon återupplivning inte sker utan försäkringen övergår till att gälla som fribrev, men i denna situation torde försäkringen inte ha något sådant premietillgodohavande som enligt regeln skall beaktas.
Kärnan i regeln är att bolaget inte har rätt till premie utöver vad som motsvarar det ansvar bolaget har burit (jfr 13 å andra stycket KFL). Å andra sidan har bolaget enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser verkligen rätt till premie för detta ansvar, även om premien inte betalas frivilligt. I praktiken driver bolagen dock inte in obetalda premier vid individuell försäkring. Vi har inte ansett det nödvändigt med någon uttrycklig erinran i lagen om den allmänna principen.
När återupplivning sker, skall försäkringstagaren — både enligt nuvarande villkor och enligt 5 kap. 3 & förslaget — betala in hela den utestående premien trots att bolaget under en del av den förflutna tiden har varit helt eller delvis fritt från ansvar. Enligt den nu föreslagna regeln skall bolaget emellertid ha rätt att tillgodoräkna sig bara en del av denna premie. Resten skall återföras till försäkrings- tagaren i form av återbäring eller som reduktion av kommande premier.
Bolaget skall härvid naturligtvis ha rätt att tillgodoräkna sig den premie som svarar direkt mot det skydd försäkringstagaren har haft samt ersättning för den ränteförlust som uppkommit genom att premien betalats för sent. Men härjämte måste bolaget vara berättigat att tillgodoräkna sig en viss premie för den förmån som rätten till återupplivning innebär för försäkringstagaren.
Också när det gäller dessa beräkningar skall det finnas närmare bestämmelser i villkoren eller grunderna. Liksom i fråga om försäkringens värde vid upphörande får man godta att beräkningen av framför allt små värden görs schablonartat; man kan t.ex. tänka sig en bestämmelse i villkoren om att bolaget för sådan tid har rätt till en viss procentsats av den normala premien för samma tid.
I bestämmelsen sägs ingenting om när värdet av den Överskjutande premien skall tillföras försäkringstagaren; frågan har praktisk betydelse bara när det gäller att reducera kommande premier. Man kan alltså fråga sig om det är den nästkommande premien som skall reduceras eller om avdraget kan skjutas fram till den sista premie- betalningen för försäkringen. Eftersom det bara är de tekniska svårigheterna att beräkna det korrekta premiebeloppet som medför att försäkringstagaren vid återupplivning måste betala in hela den utestående premien, förefaller det riktigast att premiereduktionen görs så snart detta är praktiskt möjligt, dvs. som regel redan vid
första premiebetalningstillfället efter återupplivningen. Vid all för- säkring med återbäringssystem får man dock räkna med att bolagen i stället kommer att välja att lägga den överskjutande premien till återbäringen.
19.3.7 Specialmotivering till 3 kap. 7 5
7 & Om en tidsbegränsad livförsäkring är avtalad för längre tid än ett år, skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader före försäkringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren om att försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt försäkring som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av utebliven uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet ingicks.
Försummar bolaget att sända påminnelse enligt första stycket och gäller försäkringen enbart för dödsfall, förlängs tiden för bolagets ansvar. Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har avsänts, dock senast sex månader efter försäkringstidens slut.
Första stycket
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 11.2), kan försäkrings- tagaren behöva viss information vid slutet av försäkringstiden för en tidsbegränsad försäkring. Om försäkringen har gällt under flera år kan det lätt hända att han förbiser att försäkringstiden löper ut och skyddet upphör. I denna paragraf föreslås därför att bolaget skall vara skyldigt att viss tid före försäkringstidens slut sända ett meddelande till kunden om upphörandet.
Den föreslagna regeln gäller för alla tidsbegränsade livförsäkring- ar och — på grund av hänvisningen i 8 & tredje stycket — för sådana sjuk- eller olycksfallsförsäkringar som inte skall förnyas. Bestämmel- sen gäller inte bara när försäkringstagaren förlorar ett riskskydd, utan också när en tidsbegränsad livränta slutar utgå.
Påminnelsen är naturligtvis viktigast när upphörandet innebär att ett riskskydd försvinner. Den är inte fullt lika angelägen när det gäller kapitalförsäkringar som-avslutas genom att försäkringsbolaget betalar ut ett överenskommet livsfallsbelopp. För även om försäk- ringstagaren inte får kännedom om upphörandet förrän just vid försäkringstidens slut, har han ju i denna situation fortfarande den ekonomiska trygghet som försäkringen var avsedd att ge, nämligen genom det utbetalda försäkringsbeloppet. Ett liknande synsätt kan anläggas när en tidsbegränsad livränta upphör att utgå; inte heller här medför upphörandet förlust av något riskskydd. Även i de nu angivna fallen är en underrättelse i förväg dock av värde för försäkringstagaren, för att han skall kunna överväga sitt behov av fortsatt försäkring och planera sina förhållanden i övrigt. Att underrättelsen här är något mindre angelägen hari stället kommit till uttryck på det viset, att sanktionsregeln i andra stycket bara gäller för
ren dödsfallsförsäkring (och sjuk- och olycksfallsförsäkring).
Skyldighet att påminna om upphörandet föreligger bara när försäkringen är avtalad att gälla för längre tid än ett år; man får alltså utgå från den försäkringstid som har angetts i försäkringsbrevet. När en försäkring har tecknats för så kort tid som högst ett är, bör bolaget ha rätt att räkna med att försäkringstagaren själv håller reda på när tiden går ut.
Annorlunda ställer det sig med en försäkring som visserligen gäller för kort tid, kanske ett år i taget, men som har varit föremål för automatisk förnyelse; som framgått är den konstruktionen särskilt vanlig vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Här finns det skäl att kräva en underrättelse när försäkringen upphör, eftersom den praktiskt sett — särskilt från försäkringstagarens synpunkt — ligger mycket nära en försäkring som gäller tills vidare. I andra meningen i stycket har därför tagits in en särskild regel om beräkningen av ettårstiden, som ger detta resultat. Underrättelse enligt denna paragraf blir aktuell bara vid utgången av den försäkringstid, efter vilken någon ytterligare förnyelse inte skall ske — oftast när den försäkrade uppnår en i villkoren angiven slutålder.
Denna bestämmelse gäller däremot inte om en tidsbegränsad försäkring förnyas bara genom särskild överenskommelse mellan parterna. Försäkringar som förnyas på detta vis förekommer som regel bara under speciella förhållanden, som ger försäkringstagaren anledning att själv bevaka sitt skydd.
I påminnelsen skall först och främst lämnas uppgift om när försäkringsskyddet upphör. Dessutom skall försäkringstagaren erin- ras om ”den rätt till fortsatt försäkring som han kan ha”. Härmed åsyftas främst fullständig optionsrätt och annan, mera begränsad rätt ', till ny försäkring som försäkringstagaren kan ha enligt villkoren för den utlöpande försäkringen. Om han inte har sådan särskild rätt till ny försäkring, bör bolaget i stället lämna en kortfattad information om den allmänna rätten till försäkring enligt 3 kap. 1 % förslaget, om inte t.ex. den försäkrades ålder medför att ny försäkring över huvud taget inte kan erbjudas; i sådana fall skulle en information om lagens bestämmelse närmast vara vilseledande.
Påminnelsen skall avsändas minst en och högst sex månader innan försäkringen upphör. Regeln att påminnelsen inte får sändas tidigare än sex månader har tagits in därför att meddelandet bör komma så nära försäkringstidens slut, att försäkringstagaren känner anledning att tämligen omgående ta ställning till om han behöver skaffa annat försäkringsskydd eller på annat sätt se om sina förhållanden.
Fristen anges i den föreslagna lagtexten i förhållande till försäk- ringstidens slut. Eftersom försäkringstiden och ansvarstiden — i varje fall i samband med försäkringens upphörande —praktiskt taget alltid sammanfaller vid personförsäkring, har vi ansett oss kunna använda
det mera lättillgängliga uttrycket försäkringstiden. Detta uttryck är för övrigt också det mest korrekta när det är fråga om försäkring för kapitalbelopp, som skall betalas ut i rater. Skulle i något annat undantagsfall ansvarstiden enligt avtalet löpa ut före försäkringsti- den, är det dock i förhållande till ansvarstidens utgång som fristen bör beräknas. — Naturligtvis behöver någon underrättelse enligt denna paragraf inte sändas när en försäkring av någon anledning upphör i förtid.
Andra stycket
Sanktionsregeln i andra stycket avser sådan livförsäkring som gäller enbart för dödsfall samt — enligt 8å tredje stycket — sjuk- och olycksfallsförsäkring. Situationen när en kapitalförsäkring avslutas med utbetalning av ett livsfallsbelopp eller tidsbegränsade periodiska förmåner slutar att utgå omfattas alltså av första stycket men inte av
, andra. Skälet är, som tidigare angetts, att underrättelsen i dessa fall inte är så angelägen att det är påkallat att föreskriva någon sanktion;
j särskilt när det gäller kapitalförsäkring med livsfallsbelopp skulle
den sanktion vi föreslår också kunna innebära en orimlig överkom—
j pensation för försäkringstagaren. — Däremot kan även försummelse
j att fullgöra informationsskyldigheten vid försäkring som inte omfat- , tas av andra stycket medföra sanktioner enligt 2 kap. 5 &. Under ' särskilda förhållanden kan försummelsen också tänkas medföra viss l skadeståndsskyldighet; här kan hänvisas till vad som allmänt sagts j, om skadestånd vid bristande information i avsnitt 10.3. l Om bolaget försummar att sända påminnelse vid sådan försäkring som bestämmelsen avser, är den föreslagna sanktionen fortsatt ansvar utan rätt till premie. Om vid livförsäkring för dödsfall den försäkrade avlider under den förlängda ansvarstiden, måste bolaget betala det avtalade försäkringsbeloppet.
En rimlig avvägning mellan parternas intressen synes här vara att det förlängda ansvaret vid försummelse begränsas till sex månader.
j Tanken är att försäkringstagaren inom en så pass lång tid kan väntas l reagera på att han inte får något krav på ny premie för försäkringen li och då själv ta kontakt med bolaget. Men om bolaget upptäcker ; försummelsen innan sexmånadstiden har gått ut, skall bolaget . naturligtvis genast sända meddelandet. Bolagets ansvar upphör då j en månad efter avsändandet. Även om meddelandet avsänds mindre
än en månad före sexmånadstidens utgång, upphör ansvaret dock alltid vid utgången av denna; bolagets ansvar kan alltså inte förlängas genom meddelandet. Självfallet bör man kunna räkna med att bolaget skall sända ett meddelande till försäkringstagaren om upphörandet även om försummelsen undantagsvis skulle upptäckas först efter sexmånadstidens utgång, i varje fall om detta sker i så pass
nära anslutning till upphörandet att det kan finnas risk att försäk- ringstagaren tror att han fortfarande har försäkring. Över huvud taget räknar vi dock med att försummelser av detta slag skall bli ytterst sällsynta; bolagen har väl fungerande rutiner för information av detta slag.
Påminnelsen går, liksom andra meddelanden av detta slag, på försäkringstagarens risk; för att bolaget skall undgå det förlängda ansvaret räcker det alltså att bolaget kan visa att påminnelsen har avsänts från bolaget. Normalt kommer påminnelsen naturligtvis att ske med en blankett, som utformats särskilt med sikte på denna bestämmelse i lagen. Det finns dock inte anledning att kräva en på detta sätt formaliserad påminnelse i varje enskilt fall. Om försäk- ringstagaren på annat vis har fått skriftlig information från bolaget, som på ett tydligt sätt innehåller de upplysningar som avses i paragrafen — t.ex. inför tecknandet av ny försäkring — är detta tillräckligt. Däremot kan bolaget inte undgå ansvar genom enbart muntliga upplysningar eller genom att visa att försäkringstagaren till äventyrs på egen hand hade lagt märke till att försäkringen löpt ut. En motsatt ordning kunde ge upphov till besvärliga bevis- och bedömningsfrågor och skulle förta mycket av regelns värde.
Regeln om förlängning av bolagets ansvar är lätt att tillämpa när det gäller vanlig kapitalförsäkring för dödsfall; försäkringen fortsät- ter att gälla för det avtalade försäkringsbeloppet under högst sex månader. Detsamma gäller en livränteförsäkring, som skall ge efterlevandepension — livsvarig eller tidsbegränsad — om den försäkrade avlider inom en i avtalet angiven tid; om bolaget försummar att påminna försäkringstagaren om att tiden går ut och den försäkrade avlider inom sex månader därefter, måste den avtalade livräntan utges.
Annorlunda ställer det sig när det är fråga om sådan livränteför- säkring som brukar kallas uppfostringsränta. En sådan försäkring skall ge periodisk ersättning till den försäkrades barn fram till en viss tidpunkt, om han skulle avlida före den tidpunkten. Det finns i dessa fall knappast något ansvar som kan förlängas vid försummelse att påminna om försäkringens upphörande; ansvaret innebär ju bara skyldighet att utge livränta fram till en viss tidpunkt, och dödsfallet inträffade efter denna tidpunkt.
Det bör i sammanhanget anmärkas att bestämmelserna i denna paragraf är avsedda att tillämpas bara när ett försäkringsavtal upphör i sin helhet. Någon underrättelse behöver alltså inte sändas när premiebefrielsemomentet i en försäkring upphör men huvudförsäk- ringen fortsätter; enligt nu tillämpade Villkor meddelas inte premie- befrielseförsäkring för tid efter det att den försäkrade fyllt 65 år, medan däremot själva livförsäkringen kan gälla åtskilliga år däref— ter.
19.3.8 Specialmotivering till 3 kap. 8 å
8 5 Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller olycksfallsförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkrings- tidens slut. I 2 kap. 3 å andra stycket finns bestämmelser om information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Uppsäg- ningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens slut.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas, gäller i stället vad som föreskrivs i 7å om livförsäkring enbart för dödsfall.
Som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 1132), finns det anledning att med sikte främst på den ettåriga sjuk- och olycksfallsförsäkringen införa regler om automatisk förnyelse efter förebild av KFL (14-17 åå). Syftet med reglerna är framför allt att hindra att det uppstår oavsiktliga luckor i försäkringsskyddet i samband med förnyelsen. Däremot innebär bestämmelserna i princip inte att försäkringstagaren får en starkare rätt till försäkring än som följer av 3 kap. 1 å; se härom specialmotiveringen till den paragrafen. Regler- na är dispositiva, dvs. parterna kan redan i det ursprungliga avtalet komma överens om att försäkringen inte skall förnyas eller om att förnyelse skall avse annan tid än ett år.
Automatisk förnyelse har praktisk betydelse främst vid försäkring med korta avtalstider. Formellt gäller reglerna också försäkring med lång avtalstid, men där får man räkna med att parterna använder sig av möjligheten att avtala bort förnyelsen. Detsamma gäller många kortvariga försäkringar som tecknas för speciella ändamål, t.ex. reseolycksfallsförsäkring. Däremot räknar vi inte med att bolagen skall utnyttja den formella avtalsfriheten till att regelmässigt avtala bort den automatiska förnyelsen vid sådana försäkringar som i praktiken ändå är avsedda att förlängas eller t.ex. göra förnyelsen beroende av att premien betalas före förnyelsedagen; den automa- tiska förnyelsen och premiebetalningsregeln i 5 kap. 1 å tredje stycket är viktiga förutsättningar för vår bedömning att de tidsbe- gränsade sjuk- och olycksfallsförsäkringarna bör godtas i nuvarande utformning.
Självfallet kan man dock inte begära att dessa försäkringar skall vara livsvariga; man måste räkna med förbehåll om att försäkringen inte längre skall förnyas sedan den försäkrade uppnått en viss ålder, t.ex. 70 år. Reglerna i 7 och 8 åå innebär tillsammans att det vid upphörandet av ett försäkringsförhållande, som har varat mer än ett är, alltid kommer att utgå ett meddelande från bolaget till försäk- ringstagaren: en påminnelse enligt 7 å eller en uppsägning enligt 8 å. Däremot är bolaget naturligtvis inte skyldigt att skicka någon påminnelse enligt 7å vid t.ex. en kortvarig reseolycksfallsförsäk- ring.
Förnyelsen sker direkt vid den löpande försäkringstidens utgång, förutsatt att ingen av parterna har sagt upp försäkringen; den praktiska innebörden av förnyelsen är att försäkringen fortsätter att gälla utan avbrott. Enligt 17å KFL förnyas försäkringen för ”den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden”. I förening med att konsumentför- säkringar normalt tecknas för ett år i taget — jfr 10 å KFL — innebär detta att försäkringen som regel förnyas för en tid av ett år. Även på området för den nu föreslagna bestämmelsen är det visserligen vanligt med ettårsförsäkring, men det förekommer också försäkring med längre avtalstider. Här förefaller det därför lämpligast med en regel som direkt tar sikte på förnyelse för ett år; en regel med samma innehåll som i KFL skulle i en del fall framstå som praktiskt ohanterlig. I den mån denna ordning inte är lämplig t.ex. vid försäkring med kortare avtalstider än ett år, får parterna utnyttja avtalsfriheten till att bestämma andra förnyelsetider.
Förnyelsen medför inte någon skyldighet för försäkringstagaren att spontant lämna nya upplysningar om sitt hälsotillstånd osv. till bolaget, trots att det formellt är fråga om ingående av ett nytt försäkringsavtal. Enligt förslaget är nämligen upplysningsplikten normalt begränsad till att försäkringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor (4 kap. 1 å). Om bolaget vill ha nya uppgifter, måste det alltså ställa nya frågor. Visserligen kan försäkringstagaren någon gång vid nyteckning vara skyldig att spontant lämna uppgifter utöver vad bolaget har begärt, om förhållandena är sådana att det skulle utgöra svek eller förfarande i strid mot tro och heder att inte lämna upplysningen (se närmare vid 4 kap. 1 å). Ett sådant resonemang torde dock sällan kunna föras när det är fråga om förnyelse av ett försäkringsförhål- lande som kanske har pågått under flera år och som parterna typiskt sett varit inställda på att förnya.
Eftersom uppsägning bör ske i god tid före förnyelsetidpunkten, blir det i praktiken inte tillräckligt att sända ut frågorna samtidigt med premiekravet för den nya perioden. Särskilda problem kan här uppstå, om visserligen bolaget sänder ut frågorna i god tid men försäkringstagaren inte svarar före den dag när uppsägning senast måste ske. Som angavs i specialmotiveringen till 1 å andra stycket, bör försäkringstagarens underlåtenhet att besvara bolagets frågor anses utgöra tillräcklig anledning för bolaget att vägra förnyelse.
Om bolaget inte ställer några frågor i samband med förnyelsen, kommer den fortsatta försäkringen att meddelas på grundval av de uppgifter som lämnades när försäkringen ursprungligen tecknandes (eller vid den senare tidpunkt när bolaget begärde nya upplysning- ar). Frågan om ett eventuellt brott mot upplysningsplikten får då
bedömas utifrån dessa uppgifter, jämförda med de faktiska förhål- landena vid den tidpunkten.
Förnyelsen kan stoppas genom att någon av parterna säger upp försäkringen att upphöra vid den löpande försäkringstidens utgång. Försäkringstagaren har oinskränkt rätt till sådan uppsägning: han behöver inte ange något skäl för uppsägningen och uppsägningen behöver inte heller ske i viss form eller viss tid före försäkringstidens slut.
För uppsägning från försäkringsbolagets sida gäller däremot vissa begränsningar. Den materiella begränsningen av uppsägningsrätten framgår av 3 kap. 1 å; bolaget får vägra förnyelse bara om det finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för försäkringsfall eller någon annan omständighet (se specialmotiveringen till 1 å andra stycket).
I formellt hänseende kan uppsägningsregeln i andra stycket sägas vara en kombination av reglerna i 4 å andra stycket och 7å första stycket. Uppsägningstiden är en månad, men för att uppsägningen skall få verkan räcker det att den avsänds före förnyelsetidpunkten; sänds uppsägningen först tjugo dagar före förnyelsen, fortsätter försäkringen alltså att gälla tio dagar efter förnyelsedagen. Av samma skäl som vid 7 å gäller vidare att uppsägningen inte får skickas tidigare än sex månader före försäkringstidens slut. Vid försäkring med helårspremie blir det alltså inte möjligt att sända uppsägningen t.ex. tillsammans med det sista premiekravet.
Parterna kan förlora uppsägningsrätten genom att de ingår avtal om en ny försäkringsperiod. Om bolaget aviserar premie för det nya försäkringsåret och försäkringstagaren betalar premien, kan ingen av parterna längre säga upp försäkringen enligt denna paragraf; möjligheterna att säga upp försäkringen i den situationen framgår av reglerna i 3 och 4 åå. I vad mån bolaget kan säga upp försäkringen innan försäkringstagaren har betalat (av misstag) aviserad premie, torde få bedömas i enlighet med avtalslagens regler om återkallande av anbud.
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 11.6), har bolaget i princip oinskränkt rätt att ändra villkoren för försäkringen i samband med förnyelsen. Ändringen kan gälla alla försäkringar av den aktuella typen eller bara en enskild försäkring. Exempel på det sistnämnda är premiehöjning på grund av att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats och minskning av sjukförsäkringsför- månerna (och premien) på grund av att den försäkrades inkomster har gått ned.
För Villkorsändring i samband med förnyelse gäller samma informationskrav som för Villkorsändring under löpande försäkrings- tid. Vi kan därför hänvisa till vad som sades vid 5 å andra stycket och vid 2 kap. 3 å.
19.3.9 Specialmotivering till 3 kap. 9 å
9 å Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som föranleds av återköpet.
Bolaget skall senast när återköpsbeloppet betalas ut avsända en underrät- telse till försäkringstagaren om hans rätt till fortsatt försäkring enligt första stycket. Försummar bolaget det, ansvarar det under sex månader från utbetalningen som om sådan försäkring hade begärts. Om bolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättel- sen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att bolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Första stycket
Paragrafen ger vid vissa praktiskt viktiga former av livförsäkring försäkringstagaren rätt att avbryta sparandet och fortsätta försäk— ringen som ren riskförsäkring. Huvudtankarna bakom förslaget har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 11.7.2). Återköpet kan ha begärts av försäkringstagaren själv eller av en panthavare (6 kap. 11 å förslaget).
Regeln gäller bara för försäkringar med sparmoment. I första hand avses kapitalförsäkringar som medför garanterad rätt till utbetalning av ett försäkringsbelopp, som är avsett att byggas upp genom premiebetalningen. Hit hör främst livstidsförsäkring för dödsfall och den vanliga sammansatta kapitalförsäkringen. Försäkringsbeloppet kan vid dessa försäkringsformer även vara avtalat att utbetalas i rater, och försäkringsavtalet kan då också innefatta en fortsättnings- livränta på den försäkrades eget eller en medförsäkrad persons liv. Avsikten är att paragrafen skall vara tillämplig även om fortsätt- ningslivräntan inte återköps. — Paragrafen är också avsedd att tillämpas på en särskild typ av livränteförsäkring för dödsfall, nämligen försäkringar med s.k. familjegaranti (i regel tillhörande Skattekategori P), om en sådan försäkring undantagsvis återköps. Dessa försäkringsformer stämmer nämligen till sin tekniska kon- struktion överens med de nyssnämnda kapitalförsäkringarna med utbetalning i rater och fortsättningslivränta.
Paragrafen är däremot inte tillämplig på en tidsbegränsad försäk- ring som gäller enbart för dödsfall. Trots att även sådan försäkring kan ha ett återköpsvärde, innehåller den inte något sparmoment i försäkringsteknisk bemärkelse. Skälen till att dessa försäkringar inte tagits med i förslaget är dels att återköpsvärdet i regel inte motsvarar mer än något eller några års premier, dels att den fortsatta försäkringen, om riskskyddet inte skall försämras, skulle betinga en högre premie än den ursprungliga. — Paragrafen blir inte heller
tillämplig på en livränteförsäkring utan familjegaranti, exempelvis en försäkring av ålders- och efterlevandelivränta eller av enbart efterlevandelivränta. Här föreligger det visserligen en typ av sparande, men det finns inte något riskmoment som kan skiljas från sparmomentet. Fortsatt försäkring skall gälla ”med de ändringar som föranleds av återköpet”, och när en ren livränteförsäkring återköps finns det inte någon del av försäkringen att fortsätta.
Regelns värde för försäkringstagaren ligger främst i att den fortsatta försäkringen skall meddelas utan ny hälsoprövning. När den nya premien fastställs, får bolaget alltså inte ta hänsyn till sådan försämring av den försäkrades hälsa som kan ha inträffat efter det att den ursprungliga försäkringen tecknades. Detta gäller även hälsoför- sämring som inträffar under de sex månader som försäkringstagaren enligt tredje stycket har på sig för att bestämma om han skall begära fortsatt försäkring. Den risk för s.k. moturval som detta kan innebära får täckas av premierna för den ursprungliga försäkring- en.
Den fortsatta försäkringen, när sådan begärs, är samma försäk- ring som den ursprungliga, trots att åtminstone vid vanligt återköp försäkringstagarens meddelande till försäkringsbolaget oftast går ut på att försäkringen skall upphöra. Försäkringens identitet har betydelse i olika sammanhang, t.ex. vid tillämpning av självmords- regeln i 4 kap 8 å förslaget.
Beträffande den fortsatta försäkringens utformning är, som framhålls i allmänmotiveringen, utgångspunkten att bolagets riskåta- gande skall vara oförändrat; sparandet faller däremot bort i och med återköpet. Riskåtagandet vid livförsäkringar av det slag som omfat- tas av regeln sjunker mot noll vid försäkringstidens slut (vid livstidsförsäkring blir riskåtagandet noll när den försäkrade uppnår 90 års ålder), och den fortsatta försäkringen skall därför gälla med ett sjunkande dödsfallsbelopp. Bolagen uppger att de för närvarande inte har någon försäkringsform som helt passar för detta ändamål men att en försäkring konstruerad som en s.k. uppfostringsränta — med möjlighet till återköp efter inträffat dödsfall — skulle komma närmast. Vid Skattekategori P kan på motsvarande sätt en försäkring av temporär efterlevandepension erbjudas. Om den försäkrade har fullgod hälsa, kan naturligtvis även andra försäkringsformer väljas. Som framhålls i allmänmotiveringen, räknar vi allmänt med att parterna skall förhandla sig fram till en lämpligare utformning av försäkringen än som följer direkt av lagtexten.
Premiebetalningstiden för den fortsatta försäkringen bör om möjligt vara lika lång som för den ursprungliga — försäkringstagaren bör inte i onödan tvingas betala för riskskyddet i snabbare takt än han skulle ha gjort enligt oförändrat avtal. Emellertid kan av försäkringstekniska skäl en uppfostringsränta eller temporär efter-
levandepension inte ha premiebetalningen utslagen på hela försäk- ringstiden; försäkringstagaren måste alltså finna sig i att premiebe- talningen koncentreras något.
Om premiebefrielseförsäkring ingick i det ursprungliga avtalet, bör sådan i regel ingå även i det ändrade. Premiebefrielseförsäkring- en innebär nämligen inte något ökat riskåtagande för bolaget, om - såsom i regel kan antas komma att bli fallet — premien för den fortsatta försäkringen är lägre än för den ursprungliga och premie- betalningstiden i vart fall inte längre. Om däremot premiebefrielse- försäkring efter ändringen skulle innebära ett ökat riskåtagande för bolaget (vilket kan inträffa om den ursprungliga försäkringen hade avkortad premiebetalningstid), bör det inte krävas att den fortsatta försäkringen utan ny hälsoprövning utfärdas med premiebefrielse- försäkring.
Reglerna i denna paragraf har nära sakligt samband med bestäm- melserna i 5 kap. 3 å om återupplivning efter premiedröjsmål m.m. De samordningsfrågor som kan uppkomma skall behandlas i specialmotiveringen till 5 kap.
Andra stycket
För att försäkringstagaren skall bli medveten om sin rätt till fortsatt försäkring, åläggs bolaget i andra stycket en skyldighet att underrätta honom om denna möjlighet. Underrättelsen skall vara skriftlig och sändas eller lämnas till försäkringstagaren senast när återköpsvärdet betalas ut; men naturligtvis är det bra om underrättelsen kan lämnas tidigare.
Om bolaget försummar sin underrättelseskyldighet, ansvarar det under högst sex månader som om fortsatt försäkring enligt första stycket hade begärts. Bolaget kan emellertid bli fritt från ansvar igen genom att skicka underrättelsen i efterhand. Ansvaret upphör när underrättelsen avsänds från bolaget.
Detta är en olikhet i förhållande till 7 å, där bolaget i en liknande situation blir fritt från ansvar först en månad efter avsändandet av ett försenat meddelande. Grunden för denna olikhet är följande.
Om bolaget sänder ett meddelande enligt 7 å i rätt tid, är försäkringsta- garen skyddad av den utlöpande försäkringen under ytterligare minst en månad. Därför är det naturligt att hans skydd också fortsätter intill en månad efter det att ett försenat meddelande har avsänts.
I den situation som avses i 9 å kan man däremot inte i lagen ställa upp något krav på att bolaget skall skicka meddelandet någon viss tid i förväg. Självfallet bör bolaget ta upp möjligheten till fortsatt försäkring med försäkringstagaren så snart ett återköp kommer på tal, så att han kan begära sådan försäkring samtidigt som han begär återköp. Men begäran om återköp kan komma i ett brev med önskemål om omedelbar utbetalning, och det måste därför godtas att meddelandet kan lämnas så sent att försäkringsta- garen i praktiken är oförsäkrad när han får det. I enlighet härmed bör
bolagets ansvar upphöra i och med avsändandet, även när meddelandet sänds först i efterhand.
Tredje stycket
Försäkringstagaren har sex månader på sig att överväga om han skall fortsätta med försäkringen. Under denna tid har han inte något skydd av försäkringen. Eftersom fristen räknas från avsändandet av underrättelsen, bör bolaget i denna ange den sista dag när rätten till fortsatt försäkring kan utövas. Underrättelsen går på försäkringsta- garens risk, och fristen löper alltså ut även om meddelandet inte kommer fram till honom. Denna typ av meddelande omfattas inte av den föreslagna regeln i 8 kap. 6 å.
Om bolaget skulle helt försumma att sända den föreskrivna underrättelsen, kan man inte tillämpa huvudregeln om sex månader från avsändandet. För att bolagen inte skall tvingas bevara bevis om sådana underrättelser under obegränsad tid, ges i stycket också en yttersta frist om ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut, dvs. sex månader efter det att bolagets ansvar enligt andra stycket upphörde.
Bolagets ansvar enligt den fortsatta försäkringen inträder normalt dagen efter den då försäkringstagaren avsände eller lämnade sin begäran till bolaget (jfr 3 kap. 2 å och 5 kap. 3 å förslaget). Detta bör gälla även om bolaget i sin underrättelse har erbjudit olika utformningar av skyddet (jfr ovan) men försäkringstagaren bara meddelar att han vill ha ”fortsatt försäkring”, utan att ta ställning till de olika erbjudandena. Till dess en mera ändamålsenlig utformning har överenskommits, får försäkringen då antas gälla i sin grund- form.
19.3.10 Specialmotivering till 3 kap. 10 å
105 Vid försäkring som bedrivs med grunder för premieberäkningen har försäkringstagaren rätt till återbäring enligt vad försäkringsvillkoren eller särskilda grunder föreskriver därom. Av försäkringsavtalet skall framgå i vilken form återbäringen tillgodoräknas försäkringstagaren och om han har rätt att senare välja annan form.
Första meningen handlar om försäkringstagarens rätt till återbäring. De principiella övervägandena bakom regeln har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 1184). Genom att rätten till återbäring skall få sitt egentliga innehåll i villkor och grunder, framstår bestämmelsen främst som erinran om att grundbunden försäkring normalt är förenad med rätt till återbäring. Ett avgörande skäl till att regeln har kunnat ges ett så förhållandevis obestämt innehåll är, som framhålls i allmänmotiveringen, att alla försäkringar kommer att omfattas av den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 6 å. Även om något
formellt återbäringssystem inte har anordnats, skall det försäkrings- tekniska värdet ställas till försäkringstagarens förfogande när försäk- ringen upphör.
Andra meningen ställer krav på att försäkringsavtalet skall ge försäkringstagaren viss information om återbäringen. Regeln inne- bär praktiskt sett att försäkringsbrevet skall innehålla bestämmelser om hur den återbäring som kan uppstå skall tillgodoräknas försäk- ringstagaren. Härutöver skall försäkringstagaren på grund av infor- mationsreglerna i 2 kap. 1 å i många fall ha fått upplysningar om återbäringssystemet innan försäkringen tecknades, och han skall ofta också ha löpande informationen om återbäringen under försäkrings- tiden (2 kap. 3 å). Även regeln i denna paragraf om vad som skall framgå av avtalet omfattas av det marknadsrättsliga sanktionssystem som anges i 2 kap. 5 å.
Som anges i allmänmotiveringen, har försäkringstagaren ibland frihet att välja mellan olika sätt att utnyttja återbäringen. Detta gäller i första hand när försäkringen tecknas. Möjligheterna att byta återbäringssystem under försäkringstiden brukar däremot vara begränsade; bl.a. kan man av försäkringstekniska skäl inte utan ny hälsoprövning tillåta att försäkringstagaren går över från vinstsam- ling till beloppshöjning. I den mån det finns en valfrihet även under försäkringstiden, skall den emellertid framgå av försäkringsbrevet.
19.4 Specialmotivering till 4 kap.
Kapitlet, som har rubriken Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar, omfattar elva paragrafer. Där har samlats en rad regler om bolagets möjligheter att friskriva sig från ansvar eller begränsa ansvaret, främst därför att motparten har eftersatt sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet. Bestämmelserna handlar om upplysnings- plikten (1-4 åå), undantag från försäkringen m.m. (5-7 åå) samt framkallande av försäkringsfall (8 och 9 åå). Vissa gemensamma bestämmelser ges i 10 och 11 åå. Regler av liknande karaktär finnsi 5 kap. (premiedröjsmål) och 8 kap. (oriktiga uppgifter efter försäk- ringsfall m.m.). Vissa skäl kunde naturligtvis tala för att även dessa bestämmelser skulle tas in i 4 kap., men den nu valda dispositionen har valts för att nå nordisk enighet.
I flera av de situationer som behandlas i kapitlet uppkommer frågan om försäkringsbolaget kan åberopa allmänna avtalsrättsliga principer som grund för att försäkringsavtalet är ogiltigt eller för att bolaget är fritt från ansvar; det föreligger alltså en viss konkurrens mellan de här föreslagna reglerna och den allmänna avtalsrätten sådan den kommer till uttryck bl.a. i avtalslagen.
Utgångspunkten för förslaget — liksom för FAL — är att den allmänna avtalsrätten gäller även på försäkringsområdet; så kan t.ex. avtalslagens regler om ogiltighet på grund av tvång eller ocker tillämpas, även om sådana situationer naturligtvis är mycket sällsyn- ta. I två praktiskt betydelsefulla fall skall emellertid den föreslagna personförsäkringslagen ensam bestämma försäkringsbolagets reak- tionsmöjligheter, nämligen när det gäller svek och förfarande i strid mot tro och heder i samband med avtalets ingående samt självmord vid livförsäkring (jfr avsnitten 12.23, 1224 och 12.4.1 ovan). Frågan kommenteras närmare vid de paragrafer där den blir aktuell.
Vidare kan gränsen mellan reglerna i detta kapitel och försäkrings- villkorens s.k. omfattningsbestämmelser vålla vissa svårigheter. Som framgår ovan (avsnitt 7.1 och 12.1), skall försäkringsbolagen i princip ha frihet att bestämma vilka risker försäkringarna skall omfatta. Men samtidigt ges här vissa regler som inskränker bolagens möjligheter att begränsa sitt ansvar, främst när det är fråga om risker som på det ena eller andra sättet är beroende av försäkringstagarens eller den försäkrades handlande, och det kan ibland vara svårt att avgöra om en viss villkorsbestämmelse tillhör de ”fria” omfattnings- bestämmelserna eller faller under lagens tvingande regler. — Vi har diskuterat frågan i allmänmotiveringen (avsnitt 12.1), och den återkommer nedan i samband med reglerna om undantag för särskild
verksamhet eller särskilda risker samt framkallande av försäkrings- fall (6, 8 och 9 åå).
19.4.1 Specialmotivering till 4 kap. 1 å
lå Intill dess försäkringsbolaget har tagit ställning till frågan om en försäkring skall meddelas eller förnyas får bolaget begära sådana upplys- ningar som kan ha betydelse för denna bedömning. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring får bolaget också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den försäk- rade skall ge riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor.
I denna paragraf anges omfattningen av å ena sidan försäkringsbo- lagets rätt att begära upplysningar och å andra sidan försäkringsta- garens och den försäkrades plikt att lämna de begärda upplysning- arna. Frågan har behandlats utförligt i allmänmotiveringen (avsnitt 12.2.2). Reglerna har nära samband med dem i 3 kap. 1 å, särskilt regeln att bolagets riskprövning skall utgå från den försäkrades hälsotillstånd vid ansökningstidpunkten (se avsnitt 19.3.1 ovan).
Huvudregeln för upplysningspliktens utsträckning i tiden anges i första meningen; skyldigheten att svara på bolagets frågor gäller till dess att bolaget har tagit ställning till frågan om en försäkring skall meddelas eller förnyas. När det gäller nyteckning, kan detta ske genom att bolaget avger ett bindande anbud eller accepterar en ansökan från försäkringstagaren. Försäkringstagaren är alltså skyl- dig att lämna de uppgifter bolaget behöver för sitt beslut att meddela försäkring men inte uppgifter som bolaget kan vilja ha senare. Om bolaget i ett senare skede — när misstanke om brott mot upplys— ningsplikten kanske uppstått — ställer ytterligare frågor och försäk— ringstagaren lämnar oriktiga svar, utgör det alltså inte något brott mot upplysningsplikten som kan åberopas enligt 2 eller 3 å. Om försäkringstagaren t.ex. i samband med skaderegleringen upprepar tidigare oriktiga uppgifter om sitt hälsotillstånd vid tiden för tecknandet, kan inte heller 8 kap. 4 å förslaget åberopas för att sätta ned hans rätt till ersättning utöver vad som följer av reglerna i 4 kap.
Däremot blir upplysningsplikten enligt första meningen aktuell igen, om det under försäkringstiden blir klarlagt att försäkringstaga- ren vid tecknandet har brutit mot upplysningsplikten på sådant sätt att bolaget har rätt att säga upp försäkringen och försäkringstagaren begär fortsatt försäkring på ändrade villkor. Enligt 3 å tredje stycket har bolaget i denna situation rätt att få de upplysningar bolaget behöver för sin bedömning, och därvid är det avsikten att 1 å skall gälla.
Som framgår av lagtexten och som berörts ovan (se senast avsnitt 19.3.8), kan upplysningsplikten också aktualiseras i samband med förnyelsen av en tidsbegränsad försäkring. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär återupplivning av en försäkring efter den frist som anges i 5 kap. 3å (eller den längre frist som kan finnas
angiven i villkoren). Även i något annat sammanhang kan försäk- ringstagaren efter tecknandet vara skyldig att lämna uppgifter till bolaget (se, utom andra meningen i denna paragraf, 4 kap. 7 å).
I samband med tecknandet av försäkringen får bolaget alltså fortsätta att ställa frågor intill dess bolaget har tagit ställning till om det är berett att meddela försäkring och på vilka villkor det skall ske. Bolaget kan ställa kompletterande frågor med anledning av de svar som lämnats i det första frågeformuläret, men bolaget kan också ta upp nya frågor av betydelse för bedömningen av risken. Emellertid skall riskprövningen enligt 3 kap 1 å göras med utgångspunkt i den försäkrades hälsotillstånd vid tidpunkten för ansökan, vilket innebär att uppmärksamheten måste koncentreras på förhållandena vid den tiden; som framhålls vid 3 kap. 1 å, kan man bara i undantagsfall tänka sig att låta den senare utvecklingen inverka på bedömningen av hälsotillståndet vid ansökningstidpunkten.
Av 2 och 3 åå framgår visserligen att försäkringstagarens subjek- tiva förhållande till de lämnade uppgifterna har stor betydelse för frågan om följderna av eventuella oriktigheter. Upplysningsplikten är emellertid i och för sig objektiv: försäkringstagaren och den försäkrade skall lämna riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor.
Detta innebär, som framhålls i allmänmotiveringen, att det inte är något självständigt försvar för försäkringstagaren att han inte insåg att en efterfrågad uppgift kunde ha någon betydelse för bolagets bedömning. Inte heller kan den som har förtigit en viss sjukdom undgå konsekvenserna av förtigandet genom att visa att han senare har tillfrisknat från sjukdomen. Om försäkringstagaren medvetet eller av icke ringa oaktsamhet har lämnat en oriktig uppgift och den riktiga uppgiften skulle ha påverkat bolagets beslut, är upplysnings- plikten enligt 1 å åsidosatt. (Se dock vid 4 och 11 åå om olika begränsningar av bolagets möjligheter att åberopa brott mot upplysningsplikten.)
Bestämmelserna är också objektiva i den bemärkelsen, att någon hänsyn inte tas till de subjektiva förhållandena hos en senare förvärvare av försäkringen. Förvärvaren drabbas alltså av de oriktiga uppgifter den ursprunglige försäkringstagaren kan ha lämnat i ond tro, även om förvärvaren vari god tro när han övertog försäkringen. Delvis till skillnad från vad som gäller inom skadeförsäkringen ärinte heller panthavare, förmånstagare eller annan tredje man skyddad mot sådana invändningar från försäkringsbolagets sida.
Upplysningsplikten är densamma för försäkringstagaren och den försäkrade. Var och en av dem skall svara på de frågor som ställs till honom, och en oriktig uppgift får samma effekt vem av dem som än lämnar den. En oriktig uppgift från den försäkrade går alltså ut över försäkringstagaren även om denne är i god tro. Som framhålls i
allmänmotiveringen, upptar förslaget inte någon motsvarighet till 10 å andra stycket FAL; det krävs inte något förbehåll från bolagets sida för att den försäkrades uppgifter skall kunna åberopas.
Upplysningsplikten innebär i huvudsak en skyldighet att svara på försäkringsbolagets frågor. Med undantag för de fall där ett förtigande av någon speciell omständighet skulle utgöra svek eller förfarande i strid mot tro och heder, finns det ingen skyldighet att lämna uppgifter om sådant som bolaget inte frågar om. Det betyder bl.a. att den försäkrade inte spontant behöver underrätta bolaget om hans levnadsförhållanden ändras efter det att han har lämnat sina uppgifter (jfr 4 kap. 7 å). Inte heller behöver uppgifter, som har lämnats i god tro men som senare visar sig vara felaktiga, rättas spontant. Men om försäkringstagaren lämnar uppgifter utöver vad bolaget begär, ansvarar han naturligtvis för uppgifternas riktighet. Man kan t.ex. tänka sig att den som skall teckna en livränteförsäk- ring för egen ålderspensionering oriktigt uppger att han lider av någon sjukdom, som bör ge honom en premiereducering; vid sådan försäkring begär bolaget inte några hälsouppgifter.
När upplysningsplikten är begränsad till en skyldighet att svara på bolagets frågor, innebär det att stora krav ställs på de frågeformulär bolagen använder. Frågorna måste vara så konkret utformade, att det inte kan råda någon tvekan om vilka uppgifter som skall lämnas; det bör t.ex. uttryckligen framgå att samtliga sjukhusvistelser skall uppges. Man bör så långt som möjligt undvika att grunda prövningen på frågor som förutsätter att den försäkrade själv bedömer arten av de besvär eller sjukdomssymtom han kan ha; sålunda bör t.ex. frågor om den försäkrade är ”fullt frisk” eller ”arbetsför” inte användas utan konkretiseringar, som visar närmare vilka uppgifter bolaget vill ha (t.ex. om den försäkrade är sjukskriven, om han av hälsoskäl har fått lättare arbetsuppgifter osv.). Det är visserligen inte förbjudet att ställa allmänna frågor av typ ”andra omständigheter som skulle kunna påverka bedömningen av ansökan”, men svaren på sådana frågor kan normalt inte läggas till grund för en invändning om brott mot upplysningsplikten (även här med undantag för fall av svek eller förfarande i strid mot tro och heder). Vidare bör formuläret ta hänsyn till att sökanden ofta kan vara osäker på olika uppgifter — t.ex. vilket år han behandlades för en viss sjukdom eller den behandlande läkarens namn. För att inte sökanden av oförstånd skall välja att svara ”nej” på frågor om den aktuella sjukdomen, bör formuläret innehålla en tydlig uppmaning till honom att redovisa sin osäkerhet och berätta så mycket han minns om behandlingen.
Å andra sidan kan formuläret inte göras hur utförligt som helst, och det måste begäras att försäkringstagaren visar en viss omsorg och uppmärksamhet när han läser och besvarar frågorna. Man kan dock inte begära att t.ex. den som riktigt uppger att han har vårdats för
exempelvis magbesvär också spontant skall uppge att besvären hade sin grund i alkoholmissbruk. Om uppgifterna ger anledning till misstanke om sådant missbruk, är det bolagets sak att utreda hur det närmare förhåller sig med detta.
Upplysningsplikten är, som redan nämnts, begränsad till att avse sådant som kan ha betydelse för bedömningen av ansökan. Detta betyder naturligtvis inte att det skulle vara förbjudet för bolaget att ställa frågor om t.ex. sådana lindriga sjukdomar som ensamma inte har någon betydelse för riskbedömningen; även sådana sjukdomar kan ha betydelse för bedömningen av sökandens totala hälsotillstånd och tillsamman med andra sjukdomar eller kroppsfel leda till att försäkring vägras eller meddelas bara mot förhöjd premie (jfr avsnitt 12.2.2 ovan).
Däremot får bolaget inte ställa frågor om sådant som över huvud taget inte har saklig betydelse, och oriktiga eller ofullständiga svar på sådana frågor leder inte till någon sanktion. De frågor som ställs avser naturligtvis i första hand den försäkrades hälsa, ålder och yrke samt — vid sjukförsäkring — hans inkomstförhållanden och rätt till kontanta sjukförmåner. Men även andra omständigheter kan vara av betydelse. Det kan åtminstone i vissa fall vara rimligt att bolaget begär uppgifter om tidigare försäkringar i andra bolag m.m. Sådana uppgifter kan ibland ge bolaget anledning till särskild försiktighet, t.ex. om försäkringstagaren tidigare fått en försäkring uppsagd i annat bolag eller om han tycks vilja teckna livförsäkringar utöver vad som verkar rimligt med tanke på hans förhållanden. Här liksom annars måste bolaget naturligtvis ta skälig hänsyn till försäkringsta- garens personliga integritet vid sina undersökningar.
Som framgått ovan upphör upplysningsplikten som huvudregel i och med att bolaget beslutar sig för att bevilja eller förnya en begärd försäkring. För sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar där försäk- ringsbeloppens storlek är satta i relation till den försäkrades inkomstförhållanden, i första hand försäkring med periodisk ersätt- ning, är emellertid den regeln otillräcklig. Som anges i allmänmoti- veringen (avsnitt 1152), måste bolaget vid sådan försäkring se till att det kvarstår en viss självrisk (den s.k. 95-procentsregeln). Det är därför nödvändigt att bolaget under försäkringstiden fortlöpande kan få tillgång till aktuella uppgifter om den försäkrades inkomst- förhållanden, och de uppgifter som på detta sätt lämnas under försäkringstiden bör — såvitt avser eventuella oriktigheter m.m. — bedömas på samma sätt som uppgifter som lämnas vid avtalets ingående.
I paragrafens andra mening ges därför en särskild regel om rätt för bolaget att begära nya uppgifter under försäkringstiden. Regeln är inskränkt till sjuk- och olycksfallsförsäkring, och de uppgifter som begärs får bara avse de ekonomiska förutsättningarna för försäkring- en — alltså inte den försäkrades hälsotillstånd m.m.
Denna fråga skall inte förväxlas med situationen när bolaget ställer nya frågor inför förnyelsen av en tidsbegränsad sjuk- och olycksfallsförsäkring. I detta läge har bolaget rätt att fråga om alla omständigheter som är av betydelse för försäkringen.
I bestämmelsen anges inte när eller hur ofta under försäkringstiden bolaget får begära nya uppgifter. I praktiken kan man räkna med att det blir aktuellt med nya uppgifter bara en gång om året, inför försäkringens huvudförfallodag. Reglerna i 3 kap. 4 och 5 åå innebär nämligen att uppgifter om ändrade ekonomiska förhållanden, som medför att försäkringen måste ändras eller upphöra helt, inte kan leda till uppsägning annat än i samband med utgången av en premieperiod. Det blir alltså inte möjligt för bolaget att — såsom enligt nu tillämpade villkor — ändra försäkringen med omedelbar verkan så snart ändrade förhållanden föreligger. En annan situation föreligger, om försäkringstagaren lämnar oriktiga uppgifter som svar på frågor under försäkringstiden. Bolagets möjligheter att reagera med anledning av sådana uppgifter skall kommenteras vid 2 å.
I övrigt kan vad som ovan sagts om upplysningsplikten i samband med avtalets ingående i huvudsak tillämpas också under försäkrings- tiden. I konsekvens med vad som gäller i nyteckningssituationen leder en vägran från försäkringstagarens sida att lämna nya uppgifter till att bolaget får rätt att säga upp försäkringen till utgången av den löpande premieperioden — låt vara att det enligt 3 kap. 4 å krävs att bolaget har tagit ett förbehåll om detta i villkoren.
Särskilda frågor om upplysningsplikten uppkommer om försäk- ringstagaren eller den försäkrade är omyndig. Flera olika situationer kan tänkas. Det mest praktiska fallet är naturligtvis försäkring av barn och ungdom, men frågorna torde i princip bli desamma när det gäller någon som är omyndigförklarad. Av skäl som kommer att framgå nedan framstår det inte som lämpligt och — med tanke på skyddet för försäkringstagarsidan — inte heller som tillräckligt med en regel motsvarande 33 å första stycket KFL.
När den som är under arton år skall vara försäkringstagare — till en försäkring på eget eller annans liv — tecknas försäkringen i de allra flesta fall under medverkan av hans förmyndare. Om förmyndaren därvid lämnar oriktiga uppgifter, torde det vara klart att oriktigheten kan åberopas av försäkringsbolaget även efter det att försäkringsta- garen har uppnått myndig ålder. Och när en underårig enligt allmänna regler undantagsvis är behörig att teckna försäkring utan förmyndarens medverkan, måste det rimligen vara en följd av behörigheten att han också får ansvara för de oriktiga uppgifter han lämnar.
Men oftast lämnar den underårige uppgifter bara i egenskap av försäkrad, antingen därför att t.ex. förmyndaren skall vara försäk- ringstagare eller — när den omyndige själv skall vara försäkringsta-
gare — därför att förmyndaren uppträder som ställföreträdare för honom. Om då den underårige lämnar medvetet oriktiga uppgifter men förmyndaren — som i ansökningsformuläret bekräftar den försäkrades uppgifter — är i god tro, kan man fråga sig om oriktigheterna även här skall leda till att ersättningen helt eller delvis uteblir. Från försäkringstagarens synpunkt kunde en sådan tillämp- ning av bestämmelserna emellanåt leda till påtagligt stränga resul- tat.
Att i egenskap av försäkrad lämna uppgifter om sitt hälsotillstånd torde inte vara att betrakta som en rättshandling i egentlig mening. Inte heller förefaller det lämpligt att här analogivis tillämpa föräldrabalkens regler om underårigas rättshandlingsförmåga. I och för sig skulle alltså situationen falla under bestämmelserna om brott mot upplysningsplikten. Härvid får dock undantag göras för barn som på grund av sin ålder och utveckling inte kan väntas inse betydelsen av uppgifterna; från deras sida kan bolaget inte räkna med några uppgifter som kan läggas till grund för försäkringen, och någon upplysningsplikt enligt 1 å kan följaktligen inte anses förelig- ga.
Vilken åldersgräns som här skall gälla kan synas tveksamt och torde i någon mån bero på arten av de begärda upplysningarna. När det gäller att lämna uppgifter som skall ligga till grund för en personförsäkring torde under alla förhållanden den gräns på tolv år som anges i 33 å KF L framstå som väl låg. I praxis lär man inte begära uppgifter från den som är under sexton år, och en sådan gränsdrag- ning bör allmänt sett kunna anses som mera rimlig. Beträffande äldre försäkrade bör däremot de oriktiga uppgifterna i princip tillmätas relevans. Stötande konsekvenser kan undvikas genom den skälig- hetsregel vi föreslår i 2 å tredje stycket; som jämförelse kan nämnas det delvis liknande synsätt som råder inom skadeståndsrätten (jfr 2 kap. 2 å skadeståndslagen). Tillämpningen av skälighetsregeln i de nu avsedda fallen skall beröras något närmare i motiven till 2 å.
Även när den försäkrade är omyndigförklarad eller annars lider av någon allvarlig psykisk abnormitet, förefaller ett liknande synsätt lämpligt. Naturligtvis kan förhållandena här skifta starkt, beroende främst på den försäkrades sinnestillstånd. Regeln bör emellertid vara att de oriktiga uppgifterna i princip får åberopas trots omyndigheten etc., utom när den försäkrade på grund av sitt psykiska tillstånd över huvud taget inte har insett uppgifterna betydelse, samt att obilliga resultat får undgås genom tillämpning av skälighetsregeln i 2 å tredje stycket (jfr även det delvis liknande resonemanget vid tillämpning av 2 kap. 3 å skadeståndslagen).
19.4.2 Specialmotivering till 4 kap. 2 å
2 å Har försäkringstagaren eller den försäkrade vid avtalets ingående förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall.
Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade i annat fall, uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa, har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter och bolaget inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts. Skulle bolaget ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit.
Bestämmelserna i första och andra styckena får inte tillämpas i den mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkrings- tagaren eller hans rättsinnehavare.
Första stycket
Stycket handlar om svek och förfarande i strid mot tro och heder; ordet ”förfarit” är valt för att markera att även en underlåtenhet att lämna upplysningar kan omfattas av regeln. Stycket gäller inte bara svek osv. som består i brott mot upplysningsplikten, fast regeln naturligtvis har sitt viktigaste tillämpningsområde där, utan också andra sådana förfaranden i samband med avtalets ingående. Ett exempel på annat svek kan vara att någon tecknar försäkring på annans liv i avsikt att därefter döda honom och få ut försäkringsbe- loppet; att berätta om sådana avsikter faller knappast under den vanliga upplysningsplikten.
Regeln gäller svikliga förfaranden vid avtalets ingående. Det uttrycket omfattar inte bara vad som inträffade i samband med det första avtalet om försäkringen utan även vad som kan ha skett i samband med en förnyelse av försäkringen; varje förnyelse innebär ju ingående av ett nytt avtal. Följderna av att försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sin upplysningsplikt enligt den speciella regeln i 1 å andra meningen (uppgifter under försäkringstiden om ekonomiska förhållanden) regleras däremot uteslutande av prorata- regeln i denna paragrafs andra stycke.
Påföljden av svek eller förfarande i strid mot tro och heder ärinte — som enligt FAL och avtalslagen- att försäkringsavtalet är ogiltigt. I stället är bolaget som huvudregel ”fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall”, dvs påföljden är densamma som när den försäkrade uppsåtligen framkallar försäkringsfall (8 å). Försäkringstagaren har alltså i svekfallen normalt inte rätt att få ut någon del av det avtalade försäkringsbeloppet (utom försäkringens tekniska värde, som enligt 3 kap. 6 å alltid skall betalas). Till skillnad från FAL öppnar förslaget dock en möjlighet att trots sveket tillerkänna försäkringstagaren ett visst försäkringsskydd, nämligen genom den skälighetsregel som ges i tredje stycket; se närmare vid den bestämmelsen.
Som framhålls vid rubriken för detta avsnitt (19.4), är bestämmel- serna i 2 och 3 åå avsedda att uttömmande reglera de civilrättsliga påföljderna av svek och förfarande i strid mot tro och heder. Försäkringsbolaget kan alltså inte — för att undgå verkningarna av skälighetsregeln i 2 å tredje stycket — vid sidan av dessa bestämmel— ser göra gällande att avtalet är ogiltigt enligt 30 eller 33 å avtalsla- gen.1 Vi räknar dock inte med att denna begränsning skall få någon påtaglig praktisk betydelse, eftersom bolaget enligt förslaget som regel skall vara fritt från ansvar i svekfallen.
Förslaget innebär också att avtalet inte kan förklaras ogiltigt enligt närliggande avtalsrättsliga principer, t.ex. förutsättningsläran, om detta väsentligen skulle grundas på omständigheter som regleras i personförsäkringslagen. Däremot blir det som sagt fortfarande möjligt att tillämpa andra allmänna ogiltighetsregler, som helt eller till väsentlig del avser andra omständigheter (t.ex. ogiltighet på grund av tvång eller ocker).
Att försäkringsavtalet trots sveket behåller sin principiella giltig- het medför också att bolaget har rätt att uppbära och behålla riskpremie för den förflutna tiden vilket i och för sig överensstämmer med den ordning som redan tillämpas. Bolagen har något olika system för att bestämma denna riskpremie, beroende på om de tillämpar den klassiska prorataregeln eller Phragméns regel (se avsnitt 12.2.3 ovan). Detta är emellertid en försäkringsteknisk fråga som får lösas i grunderna och tillsynen över dem.
Andra stycket
I detta stycke anges huvudreglerna för de ”vanliga” brotten mot upplysningsplikten. Förutsättningarna för att reglerna skall vara tillämpliga framgår till stor del av vad som sagts vid 1 å. Det skall vara fråga om objektivt oriktiga eller ofullständiga uppgifter som har lämnats av försäkringstagaren eller den försäkrade. Uppgifterna skall ha angått sådana omständigheter, att riktiga uppgifter skulle ha påverkat bolagets beslut om försäkringen. Om t.ex. en livförsäkring och en sjukförsäkring tecknas på grundval av gemensamma (orikti- ga) uppgifter och de riktiga uppgifterna skulle ha haft betydelse bara för bedömningen av sjukförsäkringen, kan något brott mot upplys- ningsplikten alltså inte göras gällande i fråga om livförsäkringen; ett annat exempel är att uppgifterna har betydelse bara för premiebe- frielseförsäkringen.
I specialmotiveringen till 3 kap. 4 å framhålls att det inte är helt
...m. . a_n—___” ava-m . .s
' Här bvortses från den opraktiska möjligheten att 33 å avtalslagen kan tillämpas på annan grund än misstag från bolagets sida; jfr Grönfors, Avtalslagen s. 163 med hänvisningar.
samma omständigheter som kan åberopas för att avslå en ansökan om försäkring som för att säga upp en försäkring i förtid; som exempel nämns att dålig hälsa kan åberopas för att avslå en ansökan men inte för att säga upp försäkringen i förtid.
Liknande frågor uppkommer när när det gäller förhållandet mellan möjligheten att avslå en ansökan och möjligheten att helt eller delvis vägra ersättning på grund av oriktiga uppgifter. Enligt den föreslagna lagtexten har bolaget visserligen (förutsatt att kraven på uppsåt eller oaktsamhet är uppfyllda) rätt att reagera så snart riktiga uppgifter skulle ha medfört att bolaget hade vägrat försäkring eller meddelat försäkring bara på andra villkor. Men uppenbarligen är en sådan reaktion befogad bara om det förhållande som den oriktiga uppgiften avsåg har försäkringsmässig betydelse, i första hand för riskbedömningen i vid bemärkelse.
Om ett försäkringsbolag har sin verksamhet begränsad t.ex. till en viss del av landet eller till att avse endast helnyktra, får bolaget avslå en ansökan från någon som inte hör till den bestämda kundkretsen. Däremot framstår det inte som rimligt att bolaget — om den försäkrade genom oriktiga uppgifter blivit försäkrad trots att han inte tillhör denna krets — också skulle kunna helt vägra ersättning vid försäkringsfall; eftersom bolaget skulle ha vägrat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är det helt bortfall av ersättning- en som blir aktuellt. Att bolagets verksamhet har en speciell inriktning, är inte ett tillräckligt tungt vägande skäl att vägra den enskilde försäkringstagaren ersättning, knappast ens om svek före- ligger.
Vi har övervägt om denna begränsning skall behöva antydas i lagtexten, men inte funnit detta nödvändigt. Några bolag med enbart regional verksamhet förekommer inte på personförsäkringsområdet, och det enda bolag som har sin verksamhet begränsad till helnyktra (Ansvar Liv) uppger att man inte skulle åberopa en oriktig uppgift om helnykterhet som grund för ansvarsfrihet. Om något bolag skulle inta en annan attityd i denna eller någon liknande fråga, bör skälighetsregeln i tredje stycket kunna tillämpas.
En annan situation uppstår om den försäkrade i själva verket missbrukade alkohol i sådan utsträckning att han inte skulle ha fått försäkring mot normal premie i något bolag eller kanske rent av inte någon försäkring alls. I sådana fall är det naturligtvis påkallat med en reaktion i form av ansvarsbegränsning vid försäkringsfall eller uppsägning enligt 3 å. Vidare bör ett bolag alltid kunna sätta ned sitt ansvar med hänvisning till sin premiesättning. Det kan nämnas att Ansvar — just med hänvisning till att verksamheten bara avser helnyktra — tillämpar något lägre dödsfallspremier för män. Nedsättning bör kunna ske efter förhållandet mellan den premie som har avtalats och den premie som skulle ha utgått i ett annat bolag. På Ansvar uppger man emellertid att man för närvarande inte skulle göra ens en sådan reduk- tion.
Vid sidan av att uppgifterna skall ha haft saklig betydelse fordras det att försäkringstagaren (eller den försäkrade) har lämnat den oriktiga eller ofullständiga uppgiften uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa. Däremot krävs det, som framhållits flera gånger tidigare, inte att den som lämnade uppgiften också insåg den efterfrågade omständighetens betydelse för bolagets bedömning; om han gjorde det, föreligger som regel svek. Dock kan man tänka sig att försäkringstagarens bristande insikt kan ha betydelse för bedömning- en, när han har lämnat den oriktiga uppgiften av oaktsamhet; försummelsen att ta reda på det riktiga förhållandet kan ibland bedömas som ringa, om försäkringstagaren inte rimligen kunde inse ämnets betydelse. Om t.ex. ett ombud som medverkat vid försäk- ringens tillkomst har bagatelliserat uppgiftslämnandet och gett sken av att det inte är så noga med detaljerna, ligger det nära till hands att bedöma försäkringstagarens oaktsamhet som ringa.
Påföljderna av ett relevant brott mot upplysningsplikten är i huvudsak desamma som enligt 6å första och andra styckena FAL. Om bolaget inte skulle ha meddelat försäkring alls, är bolaget fritt från ansvar. Skulle bolaget ha krävt högre premie, sätts ersättningen ned till det belopp som svarar mot den avtalade premien. Om bolaget, slutligen, skulle ha meddelat försäkring på andra villkor i övrigt, är ansvaret begränsat till vad som följer av ett sådant ”hypotetiskt” avtal. I denna del av regeln ligger en nyhet i förhållande till FAL: om försäkringstagaren vid sjukförsäkring med periodisk ersättning har lämnat oriktiga uppgifter om sina inkomst- förhållanden, innebär regeln att bolaget kan sätta ned ersättningen till den nivå som skulle ha bestämts om riktiga uppgifter hade lämnats.
Med uttrycket att ”bolaget inte skulle ha meddelat försäkring” avses att bolaget inte skulle ha meddelat försäkring av den typ som avtalats, t.ex. livförsäkring för dödsfall. Den omständigheten att bolaget eventuellt skulle ha varit berett att meddela en helt annan typ av försäkring — t.ex. en olycksfallsförsäkring som möjligen också skulle ha kunnat omfatta det aktuella försäkringsfallet — medför inte något ansvar för bolaget. Om bolaget däremot, med riktiga upplysningar om den försäkrades hälsa, skulle ha varit berett att meddela försäkring av den sökta typen men för ett lägre försäkrings- belopp, får bolaget utge det lägre beloppet i den mån den avtalade premien räcker till det.
Som nämns i allmänmotiveringen, upptar förslaget däremot inte någon motsvarighet till återförsäkringsregeln i 6 å andra stycket andra meningen FAL. Bolaget kan alltså inte åberopa, att det med vetskap om rätta förhållandet skulle ha återförsäkrat hela eller en del av risken.
Det avgörande för bedömningen är alltså vilket beslut bolaget skulle ha fattat, om försäkringstagaren hade fullgjort sin upplysningsplikt
enligt 1 å. Man får här också ta hänsyn till vad som skulle ha kommit fram vid de ytterligare utredningar bolaget skulle ha gjort, om korrekta uppgifter hade lämnats.
Antag t.ex. att en försäkringstagare lider av sjukdomarna A och B men själv bara känner till A. Han svarar uppsåtligen nekande på en fråga om A; han tror oriktigt att sjukdomen saknar betydelse för bolagets bedömning, och han tycker av någon anledning att det är obehagligt att berätta om den för bolagets representant. Även beträffande B svarar han — i god tro — nekande. När så småningom försäkringsfall inträffar, upptäcks det att han vid tiden för tecknandet led av både A och B. Det kan dock inte antas att bolaget med vetskap om A skulle ha låtit göra undersökningar som medfört att även B konstaterats. Vid bestämmande av bolagets ansvar skall hänsyn tas till A men inte till B.
Om bolaget skulle ha meddelat försäkring mot högre premie, sätts försäkringsbeloppet ned pro rata. Hur stor nedsättningen blir, beror på om bolaget tillämpar den klassiska regeln eller Phragméns regel (se avsnitt 12.2.3 ovan). Den närmare innebörden av den föreslagna lagregeln kommer sålunda — liksom nu — att bestämmas genom bolagens villkor och grunder och tillsynen över dem.
Om bolaget skulle ha meddelat försäkring med något visst förbehåll, beror bedömningen av vilket försäkringsfall som inträffar. Om bolaget t.ex. skulle ha gjort undantag från premiebefrielseför- säkringen för arbetsoförmåga på grund av ryggbesvär, blir anled- ningen till att försäkringstagaren begär premiebefrielse avgörande. Om anledningen är någon annan än ryggbesvär, beviljas full premiebefrielse trots de oriktiga uppgifterna. Om bolaget skulle ha varit berett att meddela försäkring bara för en kortare tid än som begärts — t.ex. därför att den försäkrades hälsoutveckling på längre sikt bedömdes som osäker — blir det avgörande när försäkringsfallet inträffar; dessutom kan det bli aktuellt med nedsättning av ersätt- ningen, om bolaget skulle ha begärt högre årspremie än som avtalats.
Delvis speciella frågor uppkommer när det gäller brott mot upplysningsplikten enligt 1å andra meningen — uppgifter under försäkringstiden om den försäkrades ekonomiska förhållanden. Om den försäkrade har uppgett att hans inkomster är oförändrade men det sedan visar sig att inkomsterna i själva verket gått ned efter det att försäkringen tecknades, blir bolagets möjligheter att reagera mot oriktigheten delvis beroende av när denna upptäcks. Oriktigheten kan åberopas bara i den mån riktiga uppgifter skulle ha påverkat bolagets beslut om försäkringen. Bolaget kan därför inte åberopa oriktigheten för att sätta ned ersättningen för tid innan bolaget med riktiga uppgifter från den försäkrade skulle ha kunnat åstadkomma en ändring enligt 3 kap. 4 eller 5 å, dvs. som regel vid utgången av den premieperiod under vilken uppgifterna lämnades. (Beträffande
möjligheterna att ändra försäkringen för framtiden, se vid 3 å.) —- Visar det sig däremot att den försäkrade redan från början lämnat oriktiga uppgifter om sina inkomster, kan detta naturligtvis åberopas genast.
Tredje stycket
Här ges den speciella skälighetsregel, som gör det möjligt att i undantagsfall gå ifrån huvudreglerna i paragrafens två första stycken; huvudreglerna får inte tillämpas i den mån det skulle leda till uppenbart oskäligt resultat. Som framhålls i allmänmotiveringen är skälighetsregeln avsedd att tillämpas med stor återhållsamhet.
”Oskäligt” betyder här ungefär detsamma som ”obilligt”. Detta stämmer med uttryckets vanliga innebörd i civilrätten men avviker i viss män från den speciella försäkringstekniska betydelse begreppet har i FRL.
Personförsäkring är till största delen summaförsäkring, där de försäkringsmatematiska principerna har särskilt stor betydelse. Försäkringsbelopp m.m. står i direkt förhållande till den avtalade premien, och det finns från denna synpunkt knappast något utrymme för att ta hänsyn till billighetssynpunkter som hänför sig t.ex. till de efterlevandes sociala och ekonomiska situation (jfr avsnitt 7.1 ovan). Det ligger alltså en viss motsättning i förhållande till FRL i den föreslagna undantagsregeln. Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 1223), anser vi emellertid att införandet av en sådan regel är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna behålla de nuvarande huvudreglerna och att detta kan ske utan att man gör någon ändring i FRL; bolagen anses nu ha rätt att i situationer av den typ vi har tänkt på ta hänsyn till billighetssynpunkter och göra utbetalningar utöver vad som rättsligen kan krävas.
I detta sammanhang bör erinras om, att den omständigheten att försäkringstagaren eller hans efterlevande befinner sig i en svår ekonomisk situation inte ensam kan medföra att regeln skall användas; sådana skäl kan mycket ofta åberopas efter ett försäk- ringsfall. Det bör också särskilt framhållas att bristande orsakssam- band mellan den förtigna sjukdomen och försäkringsfallet inte är något självständigt skäl att tillämpa undantagsregeln; som framhålls i allmänmotiveringen är det försäkringsmatematiskt ohållbart att tillämpa prorataregeln i förening med en kausalitetsregel. Men ändå kan det förekomma fall där resultatet av huvudreglerna skulle framstå som oacceptabelt — och detta undantagsvis även om situationen inte är sådan att sociala skäl direkt kan åberopas. Några tänkbara fall skall antydas nedan.
En försäkringstagare kan ha mycket starka personliga skäl att inte nämna en tidigare sjukdom, samtidigt som han är övertygad om att
förhållandet inte kan ha någon betydelse för bolagets bedömning. Anledningen kan vara att han är personligt bekant med ombudet eller att hans make är med när uppgifterna lämnas; han kan känna det omöjligt att inför dem uppge en sjukdom som han kanske under lång tid har hemlighållit för sin omgivning. Visserligen har den som ansöker om försäkring alltid möjlighet att fylla i hälsouppgifterna själv och lämna dem till bolagets huvudkontori ett slutet kuvert, och det bör vara en självklar sak för ombudet att alltid nämna den möjligheten för kunden. Det är emellertid långt ifrån säkert att så alltid sker.
Som nämndes vid 1 å kan man tänka sig att försäkringstagarens oaktsamhet ibland kan betecknas som ringa, om ombudets uppträ- dande har gett honom anledning att ta lätt på uppgiftslämnandet. Även när så inte är fallet — t.ex. därför att försäkringstagaren var medveten om att uppgiften var oriktig — kan ett sådant uppträdande av ombudet tillsammans med andra omständigheter medföra att det framstår som oskäligt att ge full genomslagskraft åt oriktigheten.
Som tidigare framhållits går oriktiga uppgifter ut över den som annars skulle ha varit berättigad till försäkringsbeloppet, även om han själv är ovetande om oriktigheterna. Denna princip måste upprätthållas i de allra flesta fall. Men det kan förekomma speciella situationer där resultatet inte bör accepteras, om det samtidigt föreligger starka sociala skäl för att ge åtminstone ett visst försäk- ringsskydd. Så kan vara fallet t.ex. om en make har tecknat och betalat en försäkring på den andra makens liv för att skydda sig själv och de gemensamma barnen i händelse av dödsfall och det sedan visar sig att den försäkrade har lämnat oriktiga uppgifter utan makens vetskap. Ett annat exempel kan vara att en förmyndare svikligen har lämnat oriktiga uppgifter i samband med tecknande av försäkring för sin myndling, som senare har fortsatt försäkringen med egen premiebetalning under många år.
Också annars kan det t.o.m. vid svek i något undantagsfall vara motiverat att tillerkänna försäkringstagaren ett visst skydd, särskilt om det har gått lång tid sedan försäkringen tecknades och den riktiga uppgiften bara skulle ha medfört en måttlig premiehöjning; märk att ! den särskilda oantastbarhetsregeln i 4å inte gäller vid svek och ' liknande förfaranden. Om försäkringstagaren har betalat in stora riskpremier under en följd av år, kan det framstå som alltför strängt att han eller hans efterlevande skall stå helt utan skydd. (Om uppgiften haft betydelse bara för rätten till premiebefrielse, bör den som ovan nämnts inte ha någon betydelse alls för rätten till ersättning från huvudförsäkringen.)
Speciella situationer kan uppstå om det förhållande som den oriktiga eller ofullständiga uppgiften avsåg hade betydelse enbart för bedömningen av den s.k. moraliska risken.
Antag att den som söker livförsäkring tidigare har ertappats med allvarligt ohederligt uppträdande i försäkringssammanhang och att bolaget därför enligt 3 kap. 1 å skulle ha rätt att vägra försäkring. Genom att svara nekande på frågor om tidigare försäkringar m.m. döljer sökanden emellertid detta, och försäkring meddelas. En tid därefter omkommer han i en flygolycka. Det finns inte någon misstanke om att han skulle ha lämnat oriktiga uppgifter i övrigt när försäkringen tecknades. Uppenbarligen skulle det vara stötande om bolaget i denna situation kunde åberopa reglerna i första eller andra styckena för att helt befria sig från ansvar.
En annan speciell situation, där skälighetsregeln kan tänkas få viss praktisk betydelse, har redan berörts: när underåriga och andra omyndiga har lämnat felaktiga uppgifter i egenskap av försäkrade. Som framhålls vid 1 å, kan en strikt tillämpning av reglerna i första eller andra stycket i vissa sådana fall tänkas leda till stötande hårda resultat.
Frågan torde ”främst kunna komma upp beträffande ungdomar mellan sexton och arton år; för dem kan det finnas anledning att tillämpa den särskilda skälighetsregeln, t.ex. om den försäkrade glömt att upplysa om en sjukdom eller skada som inte var aktuell vid den tid när upplysningarna gavs. Man får räkna med att skälighets- bedömningen påverkas av vilken typ av försäkring det är fråga om och vem det är som kräver försäkringsersättning; ett anspråk på invaliditetsersättning från den unge själv torde sålunda i regel väga betydligt tyngre än ett anspråk på dödsfallsersättning från hans förmyndare.
På liknande sätt kan man tänka sig en varierande skälighetsbe- dömning när det gäller omyndigförklarade och andra som lider av psykisk abnormitet, där dessutom graden av avvikelse från normalt sinnestillstånd bör beaktas. En uppgift som en omyndigförklarad lämnar kan i ett fall anses ha sådan karaktär av medvetet svek att oriktigheten bör kunna åberopas fullt ut av bolaget, medan den vid starkare psykisk abnormitet inte skall leda till någon minskning av ersättningen.
19.4.3 Specialmotivering till 4 kap. 3 å
3 å Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 å första eller andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller ändring. Uppsägningen skall göras med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
Skulle bolaget, om upplysningplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång. Om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, har försäkringstagaren rätt till
fortsatt försäkring bara i den mån det skulle vara uppenbart oskäligt att vägra fortsatt försäkring.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäkringsta- gare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäkringstagaren begär att få försäkringen ändrad, har bolaget rätt att få de nya upplysningar som bolaget behöver för sin bedömning.
Första och andra styckena
Som nämns i allmänmotiveringen är det vid personförsäkring vanligt att oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks redan innan försäk- ringsfall inträffar; särskilt ofta görs upptäckten i samband med att försäkringstagaren ansöker om premiebefrielse. Vid sjukförsäkring upptäcks visserligen oriktigheterna oftast i samband med försäk- ringsfall (dvs. ersättningsgrundande sjukperiod), men här är det även i denna situation nödvändigt att ta ställning till avtalets framtida utformning. Reglerna i denna paragraf är från denna synpunkt av större praktisk betydelse än de i 2 å, som behandlar bolagets ansvar efter försäkringsfall. Ämnet har behandlats relativt utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.2.4). Förslaget saknar motsvarig- het i FAL men stämmer till största delen med bolagens nuvarande praxis.
Förutsättningen för att paragrafens bestämmelser skall kunna tillämpas är att det har konstaterats ett relevant brott mot upplys- ningsplikten. Den närmare innebörden av detta framgår av vad som sagts ovan vid 1 och 2 åå. Den omständigheten att bolaget under försäkringstiden upptäcker en oriktig uppgift är alltså inte tillräcklig för att avtalet skall kunna sägas upp; om uppgiften har lämnats i god tro eller av bara ringa oaktsamhet, skall avtalet fortsätta att gälla i sin ursprungliga utformning. Såvitt gäller uppgifter som lämnats enligt 1 å andra meningen är det också en förutsättning för att en uppsägning enligt denna paragraf skall kunna sättas i kraft, att bolaget med riktiga uppgifter skulle ha kunnat säga upp försäkringen enligt 3 kap. 4 å eller ändra den enligt 3 kap. 5 å.
Men när man upptäcker ett sådant brott mot upplysningsplikten som omtalas i 2 å, får bolaget alltså säga upp försäkringen. Inte heller här medför svek eller förfarande i strid mot tro och heder att avtalet automatiskt är ogiltigt. Av praktiska skäl har regeln utformats så att bolaget formellt har rätt att säga upp försäkringen för upphörande i samtliga fall, men som framhålls i allmänmotiveringen räknar vi med att man i praxis skall inskränka sig till att säga upp avtalet för ändring i de fall där detta är den riktiga lösningen. Som också nämnts tidigare, räknar vi vidare med att man i många fall inte skall behöva tillgripa någon formell uppsägning alls utan kunna komma fram till en ny utformning av avtalet under hand.
Om bolaget inte skulle ha meddelat försäkring alls ifall upplys- ningsplikten hade fullgjorts, har bolaget en absolut rätt att säga upp försäkringen för upphörande; för denna situation upptar förslaget inte någon skälighetsregel motsvarande 2 å tredje stycket. Om riktiga uppgifter däremot bara skulle ha föranlett premiehöjning eller andra villkor i övrigt, blir bedömningen beroende av vilket förfarande som ligger försäkringstagaren till last.
Om försäkringstagaren (eller den försäkrade) har gjort sig skyldig till svek eller förfarande i strid mot tro och heder, föreligger som regel inte någon rätt till fortsatt försäkring, vilket stämmer med att bolaget i sådana fall normalt är fritt från ansvar vid försäkringsfall. I andra fall däremot har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring, även om bolaget säger upp försäkringen för upphörande. Förutsätt- ningarna för detta är att han begär fortsatt försäkring före uppsäg- ningstidens utgång och att han lämnar bolaget de nya upplysningar bolaget behöver för sin bedömning (tredje stycket).
Den fortsatta försäkringen får en utformning som nära ansluter till vad som enligt 2 å gäller vid försäkringsfall; försäkringsbeloppet blir det som svarar mot den avtalade premien, varjämte försäkringen förses med de förbehåll som bolaget skulle ha tagit om upplysnings- plikten fullgjorts. Vid gruppförsäkring torde fortsatt försäkring oftast kunna utfärdas bara som individuell försäkring. Vid sjukför- säkring med periodisk ersättning anpassas försäkringsbeloppen till den försäkrades verkliga inkomstförhållanden. Det skall alltså inte ha någon avgörande betydelse om oriktigheten upptäcks före eller efter ett försäkringsfall. Rätten till fortsatt försäkring har betydelse för försäkringstagaren främst genom att bolaget inte får ta hänsyn till sådan hälsoförsämring som kan ha drabbat den försäkrade efter det att den ursprungliga försäkringen tecknades.
Vid svek och förfarande i strid mot tro och heder skall rätt till fortsatt försäkring föreligga bara i speciella undantagsfall; enligt sista meningen i stycket kommer fortsatt försäkring i fråga bara i den mån det skulle vara ”uppenbart oskäligt att vägra fortsatt försäkring”. I det helt övervägande antalet fall måste bolagets önskan att komma ur avtalsförhållandet väga över, när det har förekommit ett så pass allvarligt illojalt beteende på försäkringstagarsidan; man bör kräva ännu starkare skäl här än när det gäller att tillämpa regeln i 2 å tredje stycket.
Även med den nu angivna utgångspunkten kan det dock vara befogat att fortsatt försäkring meddelas i några av de typsituationer som har angetts vid 2 å tredje stycket, förutsatt att omständigheterna i det enskilda fallet ger tillräckligt stöd för en sådan bedömning. Exempel på detta kan vara att den svikliga uppgiften bara avsett ett förhållande som skulle ha medfört en inte alltför stor premiehöjning och den försäkrades hälsotillstånd under tiden efter försäkringens
tecknande har försämrats så att ny försäkring inte längre går att få. Särskilt vid livförsäkring kan det också vara rimligt att helt eller delvis bortse från sveket, om den försäkrade har lämnat oriktiga uppgifter utan försäkringstagarens vetskap; vid försäkring på främ- mande liv är bolaget efter avtalets ingående normalt inte beroende av den försäkrades handlande, och det kan då vara oskäligt att hans bristande hederlighet berövar försäkringstagaren hela skydddet. Även när grunden för avslag på den ursprungliga ansökan skulle ha varit s.k. moralisk risk, kan det någon gång finnas skäl att låta försäkringstagaren behålla försäkringen om det har förflutit ett antal år sedan försäkringen tecknades och hans förhållanden har utveck- lats så att det inte längre finns någon påtaglig anledning att befara ohederlighet från hans sida (jfr vid 3 kap. 1 å ovan).
Uppsägningstiden är alltid tre månader, räknat från det att uppsägningen avsändes från bolaget, oavsett om uppsägningen avser upphörande eller ändring. Den långa uppsägningstiden fyller visser- ligen inte någon funktion i de fall där försäkringen skall upphöra och bolaget skulle vara fritt från ansvar vid försäkringsfall. Av praktiska skäl — bl.a. därför att det från början kan vara oklart om en uppsägning slutligen skall leda till upphörande eller ändring — är det emellertid nödvändigt att ha samma tid för samtliga fall.
Under uppsägningstiden fortsätter försäkringen att gälla i sin ursprungliga form, men med de begränsningar som följer av 2 å. Genom att uppsägningstiden är så väl tilltagen kan man räkna med att parterna under denna tid skall hinna komma överens om hur försäkringen i fortsättningen skall vara utformad (om den inte skall upphöra helt); i många fall torde de möjliga alternativen vara klarlagda redan när bolaget sänder ut sin uppsägning. När ny överenskommelse nås under uppsägningstiden, upphör naturligtvis det gamla avtalet att gälla omedelbart. Om uppsägningstiden undantagsvis skulle löpa ut medan förhandlingar fortfarande pågår, får det avgöras med ledning av allmänna avtalsrättsliga principer — i förekommande fall kompletterade med 3 kap. 1 och 2 åå — ivad mån bolaget på grund av vad som förekommit vid förhandlingarna bär något ansvar vid inträffande försäkringsfall.
Tredje stycket
Särskilt när bolaget använder sig av möjligheten att säga upp försäkringen för upphörande, är det viktigt att försäkringstagaren får veta att det ändå kan finnas möjligheter för honom att få behålla försäkringen i förändrad form. I första meningen i detta stycke åläggs därför bolaget att i uppsägningen erinra försäkringstagaren om reglerna i andra stycket om rätt till fortsatt försäkring. Om bolaget har bildat sig en uppfattning om i vad mån rätt till fortsatt
försäkring föreligger i det aktuella fallet, bör naturligtvis även detta anges liksom vad försäkringstagaren skall göra om han vill ha fortsatt försäkring. — Skulle bolaget upptäcka att informationen i ett visst fall har försummats, får bolaget sända informationen i efterhand och räkna uppsägningsfristen från det att kompletteringen avsändes. Bolaget är skyldigt att upplysa om reglerna i andra stycket också när det väljer att säga upp försäkringen endast för ändring.
Den grundläggande informationen om reglerna i andra stycket får inte utelämnas ens om bolaget för sin del är övertygat om att någon rätt till fortsatt försäkring inte finns, t.ex. därför att försäkringstaga- ren har gjort sig skyldig till svek. Saknas den föreskrivna informa- tionen får uppsägningen ingen verkan, och detta även om t.ex. en domstol vid en senare bedömning skulle komma till att någon rätt till fortsatt försäkring faktiskt inte fanns. Utan information fortsätter försäkringen att gälla, dock med ansvaret bestämt enligt 2 å.
I tredje meningen i stycket ges den tidigare berörda regeln att försäkringstagaren måste lämna de kompletterande upplysningar bolaget behöver, om han vill ha fortsatt försäkring. Situationen är i princip densamma som vid nyteckning, och som förut antytts blir de vanliga reglerna om upplysningplikten tillämpliga.
19.4.4 Specialmotivering till 4 kap. 4 å
4 å Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts om bolaget, när det mottog upplysningarna, insåg eller hade bort inse att de var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om det förhållande som upplysningarna avsåg var utan betydelse för bolaget eller senare har upphört att ha betydelse.
Vid livförsäkring för dödsfall får bolaget åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts bara om dödsfallet har inträffat inom två år från det att upplysningarna lämnades eller om bolaget har lämnat besked enligt 11 å inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Bestämmelserna i denna paragraf begränsar bolagets möjligheter att åberopa brott mot upplysningsplikten. Första stycket stämmer nära med 9å FAL, medan regeln i andra stycket är en nyhet. En ytterligare begränsning av liknande slag finns i 11 å, som är gemensam för hela kapitlet.
Första stycket
Regeln i första meningen motsvarar i stort sett första delen av 9å FAL. Förslaget går dock på det viset ett steg längre än FAL, att det för tillämpning av regeln räcker att bolaget insett eller bort inse att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga; det krävs alltså
inte att bolaget ägt eller bort äga kännedom om det rätta förhållan- det. Syftet med detta är att stimulera bolagen till att noga granska försäkringstagarens uppgifter och så långt som möjligt pröva deras riktighet. Den praktiska betydelsen av denna skillnad i lagtextens utformning torde dock inte vara särskilt stor (jfr Hellner s. 161).
Denna regel (liksom 11 å) innebär visserligen att en försäkrings- tagare, som mer eller mindre grovt brutit mot upplysningsplikten, någon gång kan få ersättning från försäkringen utöver vad som från försäkringssynpunkt framstår som rättvist och rimligt. Syftet med reglerna i lagförslaget är emellertid i första hand att så många försäkringar som möjligt skall gälla i enlighet med sin lydelse och ge försäkringstagaren det skydd han har tänkt sig. Naturligtvis bör detta inte ske genom att bolagen i stor utsträckning betalar trots att försäkringen visar sig vara grundad på oriktiga uppgifter; tvärtom är det bl.a. från kollektivets synpunkt viktigt att de utbetalningar som görs vilar på riktig grund. Men detta torde man uppnå bättre genom regler som stimulerar bolagen till noggrann kontroll av de uppgifter som lämnas än genom föreskrifter om stränga sanktioner mot försäkringstagarna. En försäkring som inte ger skydd i enlighet med sin lydelse kan sägas vara misslyckad, även om resultatet moraliskt framstår som motiverat med tanke på försäkringstagarens beteende. Det bör observeras att regeln enligt tredje stycket inte gäller vid svek och förfarande i strid mot tro och heder — alltså de allvarliga fallen av illojalt beteende.
Brott mot upplysningsplikten kan sålunda inte åberopas om bolaget insett eller bort inse att uppgifterna var oriktiga eller ofullständiga. Ett viktigt sådant fall är när bolaget på annat vis redan har tillgång till riktiga uppgifter.
Om den tjänsteman i bolaget som fattar beslut om försäkringen faktiskt har tagit del av den riktiga uppgiften, är det självklart att bolaget skall anses ha känt till det riktiga förhållandet oavsett hur uppgiften kommit till tj änstemannens kännedom. När uppgiften inte har kommit fram till den som fattar beslutet, kan det däremot ofta vara svårt att avgöra vad som skall krävas för att ”bolaget” skall ha anses ha känt till förhållandet.
Det kan uppenbarligen inte vara tillräckligt att uppgiften finns antecknad i någon handling i bolagets besittning eller att den är känd för någon av de anställda, t.ex. någon som råkar vara personligt bekant med försäkringstagaren. Det måste krävas att uppgiften finns på en plats, där det rimligen kan begäras att bolaget skall söka efter den, eller att den är känd för någon som har anledning att se till att den kan beaktas vid prövningen av ansökan. När det gäller att bedöma vilka ansträngningar som kan krävas av bolaget, får man bl.a. beakta storleken och arten av den försäkring det gäller samt i vilken mån försäkringstagarens uppgifter har gett bolaget anledning till särskild vaksamhet.
Den riktiga uppgiften kan finnas t.ex. i handlingarna rörande en tidigare försäkring. Man torde visserligen inte kunna begära att bolaget rutinmässigt skall leta fram handlingarna till redan avslutade försäkringar, men äldre handlingar som finns bevarade bör tas fram åtminstone om den nya försäkringen skall avlösa en tidigare försäkring och om försäkringstagaren annars i samband med ansökan berättar att han tidigare haft försäkring i bolaget. Försäk- ringstagaren kan då ha anledning att utgå från att bolaget på nytt tar del av de gamla handlingarna och att han därför inte behöver upprepa alla uppgifter han lämnade där.
Bolaget kan också få kännedom om det riktiga förhållandet genom att försäkringstagaren muntligen uppger det för ombudet. Man kan t.ex. tänka sig att försäkringstagaren berättar att han en gång varit sjuk på visst sätt men sedan inte kan lämna närmare uppgifter om tid, läkare eller diagnos och att ombudet därför — i samråd med försäkringstagaren — inte antecknar något om sjukdomen i frågefor- muläret. Någon gång kan det också vara möjligt för ombudet att genom egna observationer få kunskap om sjukdomar som försäk- ringstagaren inte uppger för honom. Situationen kan vara en annan, om försäkringstagaren själv fyller i frågeformuläret. Om han därvid nämner en viss sjukdom och ger ombudet ett (oriktigt) intryck av att han också antecknar den i formuläret, bör det knappast läggas bolaget till last om ombudet inte kontrollerar att anteckningen verkligen blir gjord.
Men bolaget behöver som sagt inte ha haft tillgång till de riktiga uppgifterna. Det räcker att bolaget insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Regeln är tämligen självklar när den ansvarige tjänstemannen — eller någon som bort vidarebefordra sin upptäckt till honom — faktiskt har förstått att uppgifterna inte kan vara riktiga. Om en vuxen försäkringssökande uppger att han väger 15 kg och bolaget inte ställer någon kompletterande fråga, bör bolaget inte kunna åberopa brott mot upplysningsplikten, även om man inte kunde ana att den verkliga vikten var 150 kg. Bolaget får här anses ha godtagit att försäkringen skulle meddelas utan uppgift om den försäkrades vikt.
Svårare är bedömningen när det blir fråga om att bolaget ”bort inse” att uppgifterna var oriktiga eller ofullständiga; bolaget skall alltså ha godtagit sökandens uppgifter och inte gjort några komplet- terande efterforskningar, trots att uppgifterna gav anledning till det. Här måste dock relativt höga krav ställas på bolagen — uppgifterna måste granskas kritiskt och kompletteringar begäras vid behov. En inte oväsentlig roll spelar här utbildningen av ombuden (fältmän- nen); dessa har en stor del av ansvaret för att bolaget får ordentliga uppgifter till grund för sin prövning, men de har samtidigt ett eget intresse av att en tillämnad försäljning inte går om intet genom att
sökanden blir avskräckt när han skall besvara frågorna i formulä- ret.
Det kan också vara svårt att generellt ange vilka åtgärder bolaget måste vidta för att bevara sin rätt, t.ex. om sökanden lämnar uppgifter om ett sjukdomsförlopp som klart avviker från det normala. Den första åtgärden bör naturligtvis vara att ställa kompletterande frågor till sökanden och på detta sätt försöka få ett underlag för bedömningen. Om också svaren på de nya frågorna framstår som osannolika och någon annan utredning inte finns att tillgå, torde bolaget ha att välja mellan att vägra försäkring och att meddela försäkring men avstå från möjligheten att åberopa brott mot upplysningsplikten på den aktuella punkten.
Men vanligen skaffar sig bolaget också annan kompletterande utredning, genom att begära uppgifter från försäkringskassa, sjukhus osv. och eventuellt genom att den som skall försäkras får genomgå särskild läkarundersökning. Om utredningen kan anses bekräfta sökandens uppgifter, kan man inte längre påstå att bolaget ”bort inse” att uppgifterna var oriktiga. Visar det sig senare att så ändå var fallet, kan detta åberopas enligt 2 eller 3 å.
För att bolaget skall kunna inhämta sådana uppgifter från andra som nu nämnts krävs det visserligen att den som uppgifterna avser lämnar sitt samtycke till åtgärden, men som angetts vid 3 kap. 1 å har bolaget rätt att vägra försäkring om samtycke inte lämnas. Om ett bolag skulle meddela försäkring trots att samtycke vägrades, torde bolaget riskera att enligt den nu diskuterade regeln förlora sin rätt att åberopa brott mot upplysningsplikten; en sådan vägran måste ofta vara ett starkt tecken på att lämnade uppgifter är oriktiga.
Förslaget föreskriver inte någon allmän undersökningsplikt för bolaget (om också bolaget får anses skyldigt att i viss utsträckning ta fram uppgifter som finns inom dess egen organisation). Om de uppgifter försäkringstagaren lämnar verkar rimliga, kan bolaget alltså grunda sitt beslut på de lämnade uppgifterna utan kontroll med försäkringskassa, sjukhus osv. och åberopa brott mot upplysnings- plikten, om det senare visar sig att uppgifterna var oriktiga. Från denna synpunkt kan FAL:s formulering framstå som något strängare mot bolaget — enligt denna skulle man kanske kunna hävda att bolaget ”bort äga kännedom” om sådana förhållanden som kunnat upptäckas genom en enkel rutinkontroll. Denna olikhet torde dock inte ha mer än teoretisk betydelse, eftersom bolagen i eget intresse alltid företar sådana kontroller så snart det är fråga om mera betydande försäkringar.
Regeln i andra meningen motsvarar senare delen av 9å FAL. Regeln behandlar två situationer, dels den när det förhållande som den oriktiga uppgiften avsåg saknade betydelse för bolaget redan när försäkringen tecknades, dels den när förhållandet senare har upphört att ha betydelse.
Exempel på den förstnämnda situationen är när en försäkringsta- gare förtiger en sjukdom, som inte skulle ha haft någon betydelse för bolagets villighet att meddela försäkring eller för villkorens utform- ning; förtigandet påverkar då inte försäkringstagarens rätt till ersättning från försäkringen. Regeln framstår delvis som en spegel- bild av bestämmelsen i 1 å att bolaget bara får ställa frågor om sådant som är av betydelse för dess bedömning. (Som framhålls vid den bestämmelsen, betyder detta dock inte att det i exemplet skulle ha varit förbjudet för bolaget att fråga om den aktuella sjukdomen.)
De riskprövningsregler bolaget tillämpar kan ändras så att en viss sjukdom inte längre har betydelse för bedömningen eller, tvärtom, så att en sjukdom som tidigare inte beaktats nu tillmäts betydelse. För att bolaget utan hinder av den nu diskuterade bestämmelsen skall kunna åberopa en oriktig eller ofullständig uppgift krävs det, att det förhållande som uppgiften avsåg har betydelse enligt både de regler som tillämpades när försäkringen tecknades och de regler som gäller när oriktigheten upptäcks. Ändringar som lindrar hälsokraven skall alltså tillämpas till försäkringstagarens fördel, medan ändringar i skärpande riktning inte får åberopas emot honom. Regeln torde få tillämpas analogt vid mindre förändringar av riskprövningsreglerna — ändringen innebär t.ex. att en viss sjukdom ger en mindre premiehöjning än förut.
En angränsande fråga har — med motsatt utgång — behandlats av Livförsäkringens Villkorsnämnd (beslut nr 4/1981). Vid anslutning till en gruppförsäkring hade sökanden svarat oriktigt på frågor om sjukhusvård m.m. och därigenom förtigit en sjukdom, som rätteligen skulle ha föranlett avslag på ansökan. Några år senare förenklades riskprövningsreglerna för den aktuella gruppen, och i samband därmed reducerades det använda frågeformuläret avsevärt. Den sjukdom sökanden led av skulle — om den kommit till bolagets kännedom -— fortfarande ha föranlett avslag på ansökan, men det bedömdes att sökanden skulle ha kunnat besvara frågorna i det nya formuläret riktigt utan att uppge sin sjukdom. Villkorsnämnden
fann inte detta utgöra anledning att rekommendera utbetalning av billighets- skäL
Det kan emellertid också vara de faktiska förhållandena som ändras så att de kommer att överensstämma med försäkringstagarens uppgifter (jfr SOU 1925:21 s. 79). Ett exempel är att en gruvarbetare som tecknar olycksfallsförsäkring — där yrket har betydelse för premien — uppger att han är kontorist. Om han sedermera övergår till kontorsarbete och därefter drabbas av ett olycksfall, bör han ha rätt till full ersättning.
Ett motsvarande resonemang kan däremot knappast föras, när det gäller uppgifter om den försäkrades hälsotillstånd. Eftersom bolagen regelmässigt frågar om den försäkrade ”lider eller har lidit” av angivna sjukdomar, kan man sällan tänka sig att förhållandena ändras så att de helt överensstämmer med lämnade (oriktiga)
uppgifter. Som tidigare antytts kan därför inte den, som har fått livförsäkring mot normal premie genom att förtiga en premiehöjan- de sjukdom, undgå nedsättning av försäkringsersättningen genom att visa att han tillfrisknat från sjukdomen eller levt längre än man statistiskt kan vänta för en person med den aktuella sjukdomen. Hänsyn till sådana individuella variationer är inbyggd i premietarif— ferna, och att i efterhand ge normalpremie till dem som inte dör i den premiehöjande sjukdomen skulle vara försäkringsmatematisk ohåll- bart.
Andra stycket
I detta stycke upptas den s.k. oantastbarhetsregeln. Bestämmelsen avser bara livförsäkring för dödsfall, och den är inte tillämplig när försäkringstagaren eller den försäkrade förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder (se tredje stycket och avsnitt 12.2.3 ovan). Regeln innebär att de ”vanliga” brotten mot upplysningsplikten inte kan åberopas när mer än två år förflutit från det upplysningarna lämnades. Bolaget kan inte efter denna tid vägra ersättning eller säga upp försäkringen. Däremot kan bolaget även efter tvåårstidens utgång vägra försäkringstagaren premiebefrielse, eftersom premie- befrielseförsäkring enligt förslaget genomgående skall behandlas som sjukförsäkring (1 kap. 1 å).
Oantastbarheten kan gå om intet på två sätt: genom att dödsfall inträffar inom tvåårstiden och genom att bolaget inom samma tid lämnar försäkringstagaren besked enligt 11 å. Att premiebefrielse aktualiseras har däremot ingen självständig betydelse i samman- hanget. — Vilket av de två alternativen som blir aktuellt kommer att bero på i vilket sammanhang oriktigheten upptäcks.
När oriktigheten upptäcks utan att dödsfall har inträffat, t.ex. i samband med att försäkringstagaren ansöker om premiebefrielse, blir det avgörande om bolaget hinner ”reklamera” enligt 11 å innan fristen går ut. Naturligtvis är bolaget också bevarat vid sin rätt om det inom fristen säger upp försäkringen enligt 3 å; en sådan uppsägning uppfyller de krav som anges i 11 å.
När oriktigheten upptäcks efter dödsfallet, blir det däremot avgörande när detta inträffade. Visserligen skall bolaget även i denna situation ge besked enligt 11 å, men om utgången var beroende av när beskedet lämnades, skulle de efterlevande kunna skaffa sig oantastbarhet genom att dröja med att anmäla försäkrings- l fallet tills fristen löpt ut.
Tredje stycket
Bestämmelserna i första stycket första meningen och andra stycket gäller inte vid svek och förfarande i strid mot tro och heder. Regeln
är generellt utformad, men dess betydelse skiftar beroende på vilken bestämmelse som är aktuell.
Om bolaget kände till det rätta förhållandet torde man inte kunna tala om svek och knappast heller om förfarande i strid mot tro och heder. Om bolaget bara förstod att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga (men inte kände till rätta förhållandet), kan bestämmelsen i tredje stycket däremot under vissa förhållanden tänkas bli aktuell — de svikliga uppgifterna skulle alltså kunna åberopas. Regeln kan naturligtvis också tillämpas om bolaget bara hade bort inse att uppgifterna var oriktiga.
Däremot gäller den särskilda undantagsregeln för svek osv. inte när det är fråga om uppgifter som saknar betydelse för bolaget (första stycket andra meningen). Som framgått är det en utgångs- punkt för reglerna om upplysningsplikten, att oriktiga uppgifter om sådant som saknar betydelse för risken inte skall leda till några konsekvenser.
Förhållandet mellan den särskilda undantagsregeln och andra stycket torde inte vålla några tolkningsproblem; det finns knappast något tekniskt samband mellan oantastbarhetsregeln och frågan huruvida svek eller förfarande i strid mot tro och heder förekom- mit.
19.4.5 Specialmotivering till 4 kap. 5 å
Så Om försäkringen gäller för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och kropps- fel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undantaget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har inhämtat, eller
2. är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse sjukdom eller kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas i samband med förnyelsen, gäller dock första stycket i denna del.
I paragrafen regleras bolagens tillgång till s.k. symtomklausuler och liknande förbehåll. Ämnet har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 1231).
Från de förbehåll som avses här får man skilja sådana villkorsbe- stämmelser som innebär att försäkringen över huvud taget inte täcker följderna av sjukdom och kroppsfel, oavsett när de uppträder. Sådana villkor, som förekommer främst i olycksfallsförsäkringen och som kan avse alla sjukdomar eller bara vissa uppräknade, hör till de allmänna omfattningsbestämmelser som bolaget bestämmer fritt över. När villkoren har denna utformning, spelar det inte någon roll vilka upplysningar om en viss sjukdom den försäkrade har gett eller
skulle ha kunnat ge ifall han blivit tillfrågad; omfattningsbestämmel- ser av detta slag gäller utan undantag.
Bestämmelserna handlar i stället om det fallet att försäkringen i princip täcker arbetsoförmåga eller död på grund av sjukdom osv. men bolaget inte vill ta ansvar för följderna av sådana sjukdomar som den försäkrade hade redan när försäkringen tecknades. Även ett sådant förbehåll kan avse alla sjukdomar eller bara vissa uppräk- nade. Förbehållet kan också ha den omvända formen, att det anges vara en förutsättning för försäkringens giltighet att den försäkrade vid tecknandet är fullt arbetsför eller liknande. Till denna kategori måste även räknas förbehåll om att ersättningstiden för äldre sjukdomar är begränsad och om att det skall förflyta viss karenstid efter tecknandet innan återfall i äldre sjukdom kan ge rätt till ersättning.
Svårare att bedöma är sådana villkor som innebär att försäkringen ger sämre ersättning eller ingen ersättning alls för försäkringsfall inom viss tid efter tecknandet, när denna begränsning åtminstone formellt gäller oavsett om det är fråga om ”ny” eller ”gammal” sjukdom. Sådana villkor får bedömas från fall till fall, varvid den viktigaste omständigheten torde bli under hur lång tid begränsningen gäller. Om begränsningen bara gäller försäkringsfall inom t.ex. så kort tid som en månad från tecknandet, förefaller det klart att villkoret i praktiken tar sikte på ”gamla” sjukdomar och alltså omfattas av bestämmelserna i denna paragraf. Om däremot försäk- ringen ger begränsad ersättning under så lång tid som två år, vilket förekommer i kollektiv sjukförsäkring, bör bedömningen bli den motsatta; parterna har i princip full frihet att träffa avtal om att försäkringen skall gälla för olika stora förmåner under olika delar av försäkringstiden, och att tillämpa reglerna om symtomklausuler i ett sådant fall som nu angetts skulle avsevärt inskränka denna frihet.
Första stycket
Utgångspunkten för förslaget är att begränsningar i skyddet, som har med den försäkrades hälsotillstånd att göra, så långt som möjligt skall grundas på upplysningar som bolaget tar in när försäkringen tecknas. Om det av de inhämtade uppgifterna framgår att den försäkrade lider av en viss sjukdom och bolaget vill helt eller delvis undanta arbetsoförmåga på grund av den sjukdomen, har bolaget en obetingad rätt till det. Denna regel, som i och för sig är självklar med den uppläggning vi har gett lagförslaget, framgår av punkt 1 i detta stycke. i
I den mån försäkringens utformning inte grundar sig på inhämtade upplysningar, bör däremot huvudregeln vara att försäkringen skall gälla för den försäkrade sådan han är. I enlighet härmed sägs i den
föreslagna lagtexten, att symtomklausuler och liknande förbehåll är tillåtna bara om förbehållet är ”påkallat av försäkringens beskaffen- het eller någon annan särskild omständighet”. Förbehåll av detta slag bör förekomma bara om det är praktiskt omöjligt eller förenat med avsevärda olägenheter att inhämta upplysningar och det samtidigt finns påtagliga försäkringsmässiga skäl att göra undantag för äldre sjukdomar. De fördelar i form av framför allt lägre premier som användandet av symtomklausuler kan medföra måste vägas omsorgsfullt mot de nackdelar för den enskilde som sådana förbehåll kan innebära. Allmänt sett kan man säga att det är lättare att godta symtomklausuler i egentlig bemärkelse än sådana förbehåll som inte kräver att några symtom på sjukdomen ännu har visat sig. Exempel på situationer där olika typer av förbehåll bör godtas vid individuell försäkring har lämnats i avsnitt 12.31. För gruppförsäkringens del har frågan behandlats i avsnitt 17.5.
Reglerna om upplysningsplikten i 4 kap. 1-4 åå förslaget skall vara tvingande till försäkringstagarens fördel. Därför kan bolaget över huvud taget inte åberopa ett undantag av typ symtomklausul, om bolaget — utan att få svar som motiverar klausulen — faktiskt har ställt frågor till den försäkrade om den sjukdom som klausulen avser. Om bolaget visserligen har ställt vissa frågor men inte frågor om den eller de sjukdomar som avses med undantaget, måste man däremot göra en allmän prövning av undantagets tillåtlighet. Det avgörande blir om det framstår som försvarligt att bolaget använder en symtomklausul i stället för att ställa ytterligare frågor till den försäkrade. Ifall undantaget avser bara någon viss sjukdom och bolaget lätt hade kunnat ställa en fråga om den, talar detta till bolagets nackdel vid prövningen. Om å andra sidan — såsom ofta förekommer vid gruppförsäkring — bolaget bara frågar om den försäkrade är arbetsför och symtomklausulen avser alla sjukdomar, blir bedömningen ungefär densamma som om inga upplysningar alls hade inhämtats; som framgått tidigare innebär det dock inte att förbehållet utan vidare skall godtas.
Förbehåll av liknande slag kan ibland förekomma i samband med att försäkringsbolaget under försäkringstiden ändrar villkoren för en långvarig försäkring. Om bolaget inför nya och för försäkringstagar- na förmånligare standardvillkor för en viss typ av försäkring, kan bolaget önska att dessa förbättringar skall gälla också för redan tecknade försäkringar. Bolaget kan då emellertid anse det nödvän- digt att från det förbättrade skyddet undanta sådana sjukdomar som redan har visat symtom, samtidigt som det är praktiskt omöjligt att inhämta nya hälsoupplysningar från samtliga försäkringstagare. (Undantaget kan också ha den formen, att det anges vara en förutsättning för de nya villkorens giltighet att den försäkrade vid ändringstidpunkten är arbetsför eller liknande.)
Om bolaget inte begår någon extra premie för det nya skyddet, finns det knappast tillräcklig anledning att motsätta sig att utvidg- ningen begränsas på detta vis. Om utvidgningen motsvaras av en premiehöjning, föreligger däremot i praktiken en typ av en nyteck- ningssituation, och det bör därför krävas sådana speciella omstän- digheter som avses i bestämmelsen för att förbehållet skall få användas. Som redan framgått är det knappast tillräckliga skäl, att bolaget i en sådan situation inte kan begära in nya hälsouppgifter från alla försäkringstagare. Det bör dessutom fordras att det finns vägande försäkringsmässiga skäl för förbehållet — t.ex. så att det på goda grunder kan antas att det utvidgade skyddet annars skulle komma att omfatta ett stort antal redan inträffade sjukfall. Nackde- larna för den enskilde av en symtomklausul framträder särskilt tydligt i en sådan situation, när en försäkrad som redan lider av den aktuella sjukdomen betalar den extra premien utan att få något extra skydd. En annan sak är att bolaget — utan att komma i konflikt med bestämmelserna i denna paragraf — kan förbehålla sig att försäkring- en inte skall omfatta sådana förluster i form av förlorad arbetsink- omst m.m. som har uppkommit innan utvidgningen gjordes.
Andra stycket
Som framhålls i allmänmotiveringen, bör man inte tillåta att villkoren för tidsbegränsade försäkringar av den typ som fortlöpande förnyas innehåller förbehåll, som innebär att sjukdomar m.m. som uppkommit under en försäkringsperiod automatisk tas undan från ansvarsområdet för nästa period. En regel som förbjuder sådana villkor har tagits in i första meningen i detta stycke. Däremot är det — som framhållits flera gånger tidigare — ingenting som hindrar att bolaget begär nya hälsoupplysningar i samband med förnyelsen och med anledning av vad som då kommer fram inför ett nytt undantag i försäkringen.
Den speciella begränsningen i första meningen gäller bara i den mån försäkringen förnyas på oförändrade villkor. Om bolaget i samband med förnyelsen utvidgar skyddet, t.ex. genom att upphäva ett tidigare undantag för någon viss sjukdom, gäller i stället de vanliga reglerna i första stycket. Bolaget kan alltså förbehålla sig att det utvidgade skyddet inte skall gälla för dem som blivit sjuka innan utvidgningen gjordes, om det finns tillräckliga sakliga skäl för ett sådant förbehåll.
19.4.6 Specialmotivering till 4 kap. 6 å
6 å Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäk- rade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar bolaget ändå för försäkringsfall som inträffar under sådana
omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksam- heten eller risken.
Som redan framhållits åtskilliga gånger, får bolagen i princip själva bestämma vilka yttre risker försäkringarna skall täcka. I denna paragraf ges emellertid en regel, som skall hindra att vissa typer av ansvarsbegränsningar får en mot försäkringstagarna oförmånligare utformning än som är försäkringsmässigt motiverat. För undantag som avser någon eller några få klart urskiljbara risker skall det enligt förslaget alltid gälla en kausalitetsregel.
Den föreslagna regeln avser delvis vad man brukar kalla fareök- ningsbestämmelser. Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 12.32) är emellertid detta begrepp svårtolkat, och den nya regeln förutsätter inte att villkorsbestämmelsen kan betecknas som avseen- de fareökning. Det avgörande för om regeln skall vara tillämplig är i stället vilken typ av risk undantaget avser. Här liksom på andra ställen är det den faktiska innebörden av villkorsbestämmelsen som är avgörande för hur den skall behandlas, inte vilken språklig dräkt undantaget har fått (jfr prop. 1979/8019 5. 65).
Regeln skall inte tillämpas på sådana undantag som avser ett stort antal risker, kanske delvis okända och svåra att överblicka. Försäkringsbolaget kan alltså fritt använda suspensionsklausuler t.ex. när det gäller undantag för deltagande i krig och vistelse i land där krig eller politiska oroligheter råder, liksom när undantag görs för skador som uppstår i den försäkrades yrkesverksamhet. Att genomgående tillämpa en kausalitetsregel — eller ett krav på att den försäkrade skall ha utsatt sig för risken frivilligt — i sådana fall skulle kunna ge upphov till svåra utrednings-och bedömningsfrågor; för vissa fall brukar försäkringsvillkoren dock uppta regler som mildrar verkningarna av den objektiva begränsningen.
Självfallet har regeln inte heller någon inverkan på allmänna tidsmässiga eller geografiska begränsningar av ansvaret som bolaget gör. Om en försäkring t.ex. gäller enbart i Sverige, är bolaget utan vidare fritt från ansvar för skador som inträffar utanför landet, oavsett anledningen till att den försäkrade reste utomlands och oavsett orsaken till skadan. Skulle en sådan begränsning i något udda fall leda till stötande resultat — t.ex. om någon under en skidtur i svenska fjällen åker vilse och kommer in på norskt område — kan det bli aktuellt med en tillämpning av 36 å avtalslagen, om bolaget vill åberopa klausulen.
När det det gäller undantag för flygning, viss sport eller idrott och liknande begränsade riskområden, skall det däremot genomgående gälla en kausalitetsregel. Den som under deltagande i en boxnings- match blir skadad av en nedfallande taklampa, skall ha full ersättning från sin olycksfallsförsäkring. Som framgår av den föreslagna lagtexten, utgår denna från att det enligt villkoren gäller en suspensionsregel för sådana situationer. I den mån så för närvarande
är fallet, förutsätter vi emellertid att en Villkorsändring görs; det bör alltså redan av villkoren framgå att försäkringen gäller när orsaks- samband saknas. Inte heller får villkoren ge intryck av att bevisbör- dan i denna fråga vilar ensidigt på försäkringstagaren (jfr avsnitt 12.3.2 ovan).
För att undantaget skall kunna åberopas av bolaget måste skadan ha orsakats genom en risk som är typisk för den undantagna verksamheten. Så skall t.ex. ett undantag för fotbollsspel inte kunna tillämpas om en spelare efter en match snubblar och skadar sig i omklädningsrummet (utom när händelsen är en direkt följd av en skada som inträffat redan under matchen). Däremot fordras det enligt förslaget inte att den försäkrade skall ha utsatt sig för den särskilda risken frivilligt. Detta är tämligen självklart när det är fråga om t.ex. skador som orsakas av kärnexplosion eller radioaktiv strålning men gäller också undantag för sport, flygning m.m., fast frågan där inte torde kunna uppstå särskilt ofta. Men om t.ex. villkoren för en olycksfallsförsäkring gör undantag för flygning med privatflygplan, är bolaget alltså i princip fritt från ansvar för skador som uppstått på grund av sådan flygning, även om den försäkrade t.ex. har förts ombord på planet i medvetslöst tillstånd för att transporteras till sjukhus. I en situation som den nu antydda får man dock räkna med att 36å avtalslagen kan tillämpas, och i något liknande fall kan den särskilda bestämmelsen i 4 kap. 10 å förslaget bli aktuell.
19.4.7 Specialmotivering till 4 kap. 7 å
7 å Försäkringsbolaget kan göra försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverk- samhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättningar som anges i 3 kap. 4 och 5 åå och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt reglerna i 2 å andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringsta- garen om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Bolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.
Första stycket
Premiens storlek och försäkringens utformning i övrigt är ibland beroende av den försäkrades levnadsförhållanden. Det mest prak- tiska exemplet är att premien för sjuk- och olycksfallsförsäkring växlar med den försäkrades yrke. Även sådana omständigheter som
bostadsort, konsekvent helnykterhet och liknande kan ha betydelse. Det kännetecknande för de villkorsbestämmelser som avses är, att hänsyn till sådana omständigheter tas inte bara vid tecknandet; bolaget förbehåller sig rätt att ändra premien eller villkoren i övrigt, om förhållandena skulle ändras under försäkringstiden. Dessutom föreskriver villkoren konsekvenser för försäkringsskyddet om någon ändring av försäkringen inte kommer till stånd trots att förhållan- dena ändras. Liksom vid föregående paragraf kan man säga att villkoren typiskt sett tar sikte på fareökning; skillnaden är att bolaget i de nu avsedda fallen oftast är berett att ge fortsatt skydd, om bara premien och försäkringens utformning i övrigt anpassas till den ökade risken. Inte sällan innehåller villkoren dock att försäkringen i yttersta fall skall upphöra i förtid, t.ex. om den försäkrade övergår till ett yrke som anses så farligt att ingen försäkring alls kan meddelas.
Bolaget förbehåller sig alltså att försäkringen skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden. För att villkoren skall få ha sådan utformning krävs det att förbehållet är tillåtet enligt 3 kap. 4 och 5 åå förslaget. Medan dessa paragrafer anger förutsättningarna för att villkor av detta slag över huvud taget skall få användas, anger 4 kap. 7å vilka konsekvenser det får för försäkringsskyddet om någon ändring av försäkringen inte kommer till stånd. Bestämmel- serna i 3 kap. har dock betydelse även i den situationen: om bolaget på grund av dessa bestämmelser hade varit förhindrat att åberopa ett förbehåll om ändring eller upphörande i förtid, kan en försummad anmälan naturligtvis inte få några konsekvenser enligt 4 kap. 7 å.
Anknytningen till 3 kap. 4 och 5 åå hade i och för sig kunnat motivera, att reglerna i stället hade placerats i 3 kap. Samtidigt handlar reglerna emellertid om begränsning av bolagets ansvar på grund av försummelse från försäkringstagarens sida. Med tanke på sambandet med övriga regler i 4 kap. har vi därför placerat reglerna i detta kapitel. Det är också den disposition av förslaget som överenskommits med de övriga nordiska länderna.
Som framgått är det vanligt med sådana ändringsförbehåll som innebär att försäkringen automatiskt skall anpassas till ändrade förhållanden, oavsett om någon anmälan görs. Men bestämmelserna gäller förstås också vid sådana förbehåll som går ut på att bolaget skall fatta ett särskilt beslut om ändring av försäkringen. Om någon anmälan inte görs och bolaget därför inte kommer i tillfälle att ändra försäkringen, är bolagets ansvar begränsat på det sätt som anges i paragrafen. Lagregeln kan på detta vis sägas minska behovet av förbehåll om automatisk ändring.
För att några konsekvenser för försäkringsskyddet skall kunna inträda fordras det att bolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om hans skyldighet att anmäla föränd- ringar till bolaget. I praktiken måste varje premiekrav innehålla
denna påminnelse; som tidigare nämnts kan påminnelse lämnas även vid krav på första premien för försäkringen.
Vidare krävs det att den uteblivna anmälan kan läggas försäkrings- tagaren till last som uppsåt eller ej ringa oaktsamhet. Om påminnel— sen har varit utformad på lämpligt sätt, kan man dock som regel utgå från att en relevant försummelse förekommit; bara om försäkrings- tagaren t.ex. haft fog för att tro, att en viss ändring i hans arbetsförhållanden inte kunde ha någon betydelse för försäkringsbo- _ laget, bör det bli tal om att anse försummelsen som ringa.
Ett meddelande om ändrade förhållanden torde enligt allmänna regler gå på försäkringstagarens risk. Det bör emellertid observeras att anmälningsskyldigheten åvilar försäkringstagaren och att det är bara försummelse från hans sida som kan få betydelse. Om försäkringen gäller på någon annans liv eller hälsa, är det alltså inte tillräckligt att den försäkrade har slarvat. Inte heller har det någon betydelse i detta sammanhang vem som har rätt till ersättning från försäkringen.
Enligt ett vanligt försäkringsvillkor gäller reglerna om ändrad yrkesverksamhet också om den försäkrade efter avtalets ingående ändrar ”fritidssysselsättning'”. Även sådan ändring skall anmälas till bolaget, och oavsett om anmälan sker ändras försäkringen från nästa premieförfallodag enligt samma regler som gäller vid yrkesbyte. Ett så allmänt hållet villkor ger inte försäkringstagaren rimliga möjlig- heter att bedöma vilka ändringar det är han skall anmäla (jfr ovan vid 3 kap. 4 och 5 åå). För att villkoret skall kunna åberopas måste det, åtminstone enligt de regler vi föreslår, krävas att det i villkoren uttryckligen anges vilka nya fritidssysselsättningar som skall anmä- las.
I detta sammanhang bör också tas upp det fallet, att den för- säkrades förhållanden ändras på ett sätt som medför en minskning av risken. Om försäkringstagaren anmäler en sådan ändring till bolaget, har han ofta möjlighet att välja mellan höjda försäkrings- belopp och sänkt premie; däremot kan han inte genom att underlåta anmälan få rätt till höjda försäkringsbelopp utan bolagets sam- tycke.
Särskilda frågor kan uppstå om försäkringstagaren anmäler en ändring av detta slag, men bolaget försummar att sätta ned premien - en situation som torde bli ovanlig. I ett sådant fall skulle det naturligtvis ligga närmare till hands att anta att bolaget, som ”straf ” . för sin försumlighet, skulle få ansvara för det högre försäkringsbe- l lopp som efter ändringen svarar mot den avtalade premien. Man kan dock knappast räkna med en allmän regel av detta innehåll. Det l avgörande torde i stället bli en bedömning av vilket val försäkrings- j tagaren i det enskilda fallet sannolikt skulle ha gjort om han hade fått j ett meddelande från bolaget: höjda försäkringsbelopp eller sänkt j
premie. Om han sannolikt skulle ha valt en förhöjning av försäkring- en och en sådan ändring också hade varit möjlig enligt de regler bolaget tillämpar, bör bolaget ansvara med de högre beloppen.
Andra stycket
I detta stycke uttrycks den redan nu tillämpade principen, att bolaget aldrig kan åberopa hälsoförsämring hos den försäkrade som en grund för ansvarsfrihet. Som framgår av 3 kap. 4 och 5 åå förslaget, kan hälsoförsämring inte heller utgöra anledning till uppsägning eller ändring av försäkringen.
19.4.8 Specialmotivering till 4 kap. 8 å
Så Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar bolaget dock vid livför- säkring om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket, om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2å brottsbal- ken.
Första stycket
Första stycket ger uttryck för den allmänna huvudregeln inom försäkringsrätten, när den försäkrades själv framkallar den försäk- rade händelsen: vid uppsåtligt framkallande är försäkringsbolaget helt fritt från ansvar. Huvudregelns betydelse minskas dock avsevärt av de speciella bestämmelserna i paragrafens båda andra stycken, främst självmordsregeln i andra stycket.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 12.43) har regeln i första stycket för närvarande knappast någon självständig betydelse för olycksfallsförsäkringens del; med denna försäkrings konstruktion är en skada som den försäkrade ådrar sig frivilligt över huvud taget inte något försäkringsfall.
Vad som är uppsåtligt framkallande får bedömas enligt allmänna principer; frågan kan vålla svårigheter särskilt när den försäkrade visserligen har framkallat själva den skadevållande händelsen uppsåtligen men denna har fått svårare följder än han hade räknat med (jfr Hellner s. 183 med hänvisningar, och Selmer s. 172). Här skall bara framhållas att det inte krävs att den försäkrade har handlat med sikte på att få ut försäkringsersättning. Också när han har skadat sig själv eller ådragit sig sjukdom av någon helt annan anledning, t.ex. för att slippa militärtjänst, är bolaget fritt från ansvar.
Andra stycket
Reglerna i detta stycke gäller bara vid livförsäkring. Även om en sjuk- eller olycksfallsförsäkring innehåller ett dödsfallsmoment, är bolaget alltså vid sådan försäkring alltid fritt från ansvar vid självmord. När en livförsäkring är förenad med rätt till s.k. förtidskapital vid invaliditet och långvarig sjukdom, tillämpas reglerna i detta stycke bara på det egentliga livförsäkringsmomentet i försäkringen. — Om den försäkrade i stället blir sjuk eller invalidise- rad som följd av ett misslyckat självmordsförsök, kan 9å tilläm- pas.
Självmordsregeln diskuteras ingående i allmänmotiveringen (av- snitt 12.4.1). Av skäl som utvecklas där är regeln i första meningen uppbyggd på samma sätt som 100 å FAL. Skillnaderna är att karenstiden har förkortats till ett år och att det inte längre har någon betydelse huruvida självmordet skulle ha begåtts även om försäk- ringen inte hade funnits. Vidare skall det inte börja löpa någon ny karenstid, om en försäkring med stöd av 5 kap. 3 å förslaget återupplivas inom den sexmånadsfrist som anges där; om försäkring- en med stöd av villkoren återupplivas vid en senare tidpunkt, löper däremot ny karenstid på samma sätt som vid nyteckning.
Ettårstiden räknas från det att försäkringsavtalet ingicks, därför att det är de eventuella självmordsplanerna vid den tiden som bör vara avgörande. Noga taget skulle den rätta tidpunkten kanske vara när försäkringstagaren avgav den viljeförklaring som kom att utgöra hans del av avtalet (jfr 3kap. 1 och 2åå). Den tidpunkten kan emellertid vara svår att fastställa i efterhand, och av praktiska skäl utgår förslaget därför från den tidpunkt när bindande avtal före- låg.
Liksom enligt FAL är det vid dödsfall inom ettårsfristen bolagets sak att visa att det är fråga om självmord. För att bolaget ändå skall bli ansvarigt krävs det sedan, att de efterlevande gör det antagligt att det inte fanns något samband mellan självmordet och tecknandet av försäkringen; det ligger i sakens natur att någon fullständig bevisning inte kan förebringas i en sådan fråga.
Det kan ibland efter ett dödsfall vara svårt att avgöra om det är fråga om ett självmord. En sådan situation är när någon kör av vägen med sin bil och därvid dödas: var det självmord eller en vanlig olycka? Sådana fall skiljer sig dock i princip inte mycket från många andra, där orsaken till en skada är oklar. Även om frågorna i det enskilda fallet kan vara svåra, är de av en typ som både försäkrings- bolag och domstolar är vana att handlägga.
Mer svårbedömda är sådana situationer som till det yttre ser ut som självmord — den försäkrade har t.ex. tagit en dödlig dos av någon medicin och kanske rent av efterlämnat ett avskedsbrev —
men där man ändå har skäl att fråga sig, om han verkligen hade för avsikt att dö. Det kan t.ex. finnas omständigheter som tyder på att han hade räknat med att bli påträffad i sådan tid att han kunde räddas — hans avsikt skulle alltså bara ha varit att göra ett ”misslyckat självmordsförsök”. Sådana fall kan, efter vad vi har inhämtat, antas förekomma relativt ofta. Bedömningssvårigheterna förstärks av att det inte finns någon allmänt accepterad definition av självmord; man får räkna med att uppfattningen här kan ändras bland den medicin- ska expertisen.
För oss framstår det som naturligt att regeln om ansvarsfrihet vid självmord inte skall tillämpas om övervägande skäl talar för att den försäkrade trots allt hade räknat med att överleva ”sjävmordsförsö— ket”. Och som framgår av 9 å skall inte ens de grövsta former av oaktsamhet ha någon inverkan på bolagets ansvarighet vid livförsäk- ring. Frågan får för övrigt betydelse bara vid dödsfall inom det första året efter tecknandet, eftersom det är bara under denna tid som bolaget kan bli fritt från ansvar enligt den särskilda självmordsre- geln.
När mer än ett år har förflutit från avtalets ingående, har bolaget inte längre möjlighet att vägra utbetalning med hänvisning till att den försäkrade begått självmord. Bolagets bundenhet gäller dock bara det försäkringsbelopp som bestämdes när försäkringen tecknades. Om försäkringstagaren senare har begärt höjning av försäkringsbe- loppet, löper karenstid med avseende på förhöjningen under ett år från det att tilläggsavtalet ingicks. Däremot börjar inte någon ny karenstid med anledning av sådana förhöjningar av försäkringsbe- loppet som avtalades redan när försäkringen tecknades. Detta gäller i första hand när premien är knuten till något index men också vid mera individuella överenskommelser om att försäkringsbeloppet skall höjas under försäkringstiden (jfr för tysk rätts del VerBAV 1982 5.184).
I andra meningen i stycket ges en specialregel för tidsbegränsade försäkringar. Ettårsfristen räknas från dagen för det första avtalet, och någon ny karenstid börjar alltså inte löpa med anledning av att försäkringen förnyas. Regeln förutsätter inte att det är fråga om automatisk förnyelse, som har överenskommits redan i det första avtalet, utan gäller också när förnyelse sker genom särskild överenskommelse mellan parterna vid slutet av den första försäk- ringstiden.
Förutsättningen för att regeln skall kunna tillämpas fullt ut är dock att det nya avtalet väsentligen avser samma försäkring som det gamla. Mindre villkorsändringar i samband med förnyelsen bör visserligen inte tillmätas någon betydelse, men om försäkringstaga- ren begär höjning av försäkringsbeloppet, börjar ny karenstid löpa med avseende på förhöjningen. På samma sätt som när det gäller
långvariga försäkringar (se ovan) bör man dock inte räkna med någon ny karens, om försäkringsbeloppet på något vis är knutet till ett index (t.ex. så att den aktuella försäkringsformen alltid meddelas för ett visst antal basbelopp enligt lagen om allmän försäkring).
Tredje stycket
Den undantagsregel som ges i detta stycke motsvarar 19å första stycket FAL och 33 å första stycket KFL; åldersgränsen femton år är hämtad från FAL. Regeln har berörts i allmänmotiveringen (avsnitt 12.4.2).
Regeln gäller bara för sjukförsäkring (och därmed bl.a. för all premiebefrielseförsäkring, oavsett till vilken form av huvudförsäk- ring denna är kopplad; se 1 kap. 1 å). Som framgår av allmänmoti- veringen (avsnitt 1243) skulle det vara vilseledande att låta regeln formellt avse även olycksfallsförsäkring; eftersom uppsåtligt fram- kallad skada vid sådan försäkring över huvud taget inte är försäk- ringsfall, skulle regeln vara verkningslös. Som framhållits tidigare, menar vi emellertid att det är angeläget att bolagen mildrar sina villkor i detta avseende.
19.4.9 Specialmotivering till 4 kap. 9 å
9å Om den försäkrade, genom överträdelse av en säkerhetsföreskrift eller på annat sätt, av grov oaktsamhet har framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat en inträffad skada, kan försäkringsbolagets ansvar vid sjuk- och olycksfallsförsäkring sättas ned efter vad som är skäligt. Detta gäller dock inte om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 å brottsbalken.
I andra fall än som sägs i första stycket får bolaget inte åberopa att den försäkrade har framkallat försäkringsfallet av oaktsamhet.
Paragrafen handlar om försäkringsfall som framkallas genom oaktsamhet från den försäkrades sida. Förslaget innebär att oakt- samhet vid personförsäkring skall kunna åberopas bara i mycket begränsad utsträckning — vid livförsäkring inte alls och vid sjuk- och olycksfallsförsäkring bara vid grov vårdslöshet. Oaktsamhet kan alltså enligt förslaget åberopas i samma utsträckning som enligt de l dispositiva reglerna i 18 och 20 åå FAL, medan påföljden av relevant oaktsamhet — nedsättning efter skälighet — liksom reglernas tvingande karaktär är hämtad från KFL (32 å). Vad som nedan sägs om sjukförsäkring gäller också premiebefrielseförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal.
Första stycket
Stycket handlar om försäkringsbolagets möjlighet att vägra ersätt- ning frän sjuk- eller olycksfallsförsäkring därför att den försäkrade
har framkallat försäkringsfallet genom grov oaktsamhet. Detta begrepp torde i svensk rätt tolkas mycket restriktivt, när det gäller vållande till egen personskada (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 71 ff). Möjlighet att beröva den skadelidande hans rätt till ersättning för de egna skadorna anses finnas bara när han har gjort sig skyldig till oaktsamhet eller hänsynslöshet av mycket allvarligt slag; han skall ha visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa och/eller handlat på ett sätt som medfört allvarliga risker även för andra. Vårt förslag syftar inte till någon ändring i dessa delar.
Regeln gäller också vid sådan vårdslöshet som består i brott mot säkerhetsföreskrifter. Om t.ex. villkoren för en olycksfallsförsäkring föreskriver användande av hjälm vid färd med motorcykel och den försäkrade blir skadad när han kör motorcykel utan hjälm, kan paragrafen alltså bli tillämplig. Förutsättningen är dock att den försäkrade genom att inte använda hjälm (eventuellt i förening med olämpligt körsätt osv.) har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Om försummelsen med hänsyn till omständigheterna vid körningen framstår som mera ursäktlig, skall full ersättning utgå.
Med detta synsätt får säkerhetsföreskrifter av olika slag inte så stor självständig betydelse; bedömningen av den försäkrades handlande skulle i de flesta fall bli densamma redan enligt den allmänna aktsamhetsregel som kan sägas ligga i lagregeln. I viss mån måste man dock räkna med att aktsamhetsplikten skärps genom en säkerhetsföreskrift. När bolaget genom en föreskrift i villkoren markerar att det fäster särskild vikt vid ett visst handlingssätt, kan man också begära att den försäkrade iakttar särskild försiktighet i detta hänseende. Detta gäller dock bara när det är fråga om preciserade föreskrifter, som tar sikte på konkreta situationer. Allmänna föreskrifter om att den försäkrade skall ”visa tillbörlig aktsamhet” eller liknande kan inte ha någon sådan skärpande effekt; villkor av den typen torde inte heller förekomma i svensk person- försäkring.
Vad som nu sagts om säkerhetsföreskrifter gäller också sådana villkorsbestämmelser som innebär att den försäkrade, för att få rätt till ersättning, måste underkasta sig läkarvård m.m. Den som försummar att följa sådana föreskrifter saknar rätt till ersättning bara i den mån han därigenom av grov oaktsamhet har förvärrat den inträffade skadan. — En annan sak är att sådan försummelse ofta leder till att bolaget inte får tillräckligt underlag för sin prövning av ersättningsanspråket; om så är fallet kan ersättningen ibland sättas ned på grund av bestämmelsen i 8 kap. 3 å förslaget.
Om en skada har framkallats eller förvärrats genom grov vårdslöshet, betyder det inte att bolaget automatiskt är fritt från ansvar; liksom enligt KFL skall det göras en skälighetsbedömning,
som tar hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Som anges i allmänmotiveringen, utgår vi från att bedömningen skall vara liberal mot den försäkrade; bl.a. är det ofrånkomligt att relativt stor hänsyn tas till försäkringsskyddets sociala betydelse.
Vid sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring förekommer villkor som gör undantag från ansvarsområdet för skador som beror på alkohol, narkotika m.m. Som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 12.4.2 och 1243), kan sådana villkor inte godtas som objektiva omfattningsbestämmelser såvitt gäller olycksfallsförsäkring; här får man i stället tillämpa reglerna i denna paragraf om oaktsamt framkallande av försäkringsfall. Eftersom de omständigheter som avses med villkoren kan beaktas redan enligt lagbestämmelsen, kommer dessa villkor i det närmaste att sakna självständig betydelse. Villkoren är inte heller av den arten, att de kan sägas skärpa den allmänna aktsamhetsplikt som ligger i lagregeln (jfr ovan).
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 12.4.2) bör detta stycke bli tillämpligt också när den försäkrade blir arbetsoförmögen som följd av ett självmordsförsök, åtminstone när det är fråga om sjukförsäkring. Däremot torde man inte kunna räkna med att en skada av denna typ över huvud taget faller inom en olycksfallsför- säkrings omfattningsområde; det är svårt att beteckna ett sjukdoms— tillstånd, som är resultatet av ett självmordsförsök, som en ”kropps- skada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall)”. Men i sjukförsäkring skall bestämmelsen som sagt kunna användas; skador i samband med självmordsförsök får normalt anses vållade av grov oaktsamhet.
Det är svårt att ange generella principer för hur skälighetspröv- ningen skall göras i dessa fall; klart är dock att bedömningen i allmänhet måste vara generös mot den försäkrade. Ofta talar åtminstone humanitära skäl för att en stor del av den avtalade ersättningen skall utgå. Självfallet påverkas bedömningen också av vad som gäller för fullbordade självmord; det kan erinras om att enligt det norska förslaget självmord och självmordsförsök skall behandlas lika. Bedömningen blir i hög grad beroende av omstän- . digheterna i det enskilda fallet. i
Som framhållits vid föregående paragraf, är det i praktiken ofta | svårt att avgöra om det har varit fråga om ett allvarligt menat självmordsförsök, dvs. om den försäkrade verkligen har avsett att beröva sig livet. En fördel med att hänföra självmordsförsök till ' denna paragraf är, att frågan här inte får så avgörande betydelse; vanligen framstår den försäkrades handlande i alla händelser som grovt oaktsamt, och skälighetsbedömningen kan bli ungefär densam- ma. a
I andra meningen i första stycket återkommer den regel som för uppsåtsfallen finnsi 8 å tredje stycket: oaktsamhet kan inte åberopas
om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 å brottsbalken. Regeln gäller naturligtvis även om det är någon annan än den försäkrade som gör anspråk på ersättning från försäkringen — något som dock är ovanligt vid sjuk- och olycksfallsförsäkring (bortsett från dödsfallsersättning från olycksfallsförsäkring).
Andra stycket
I förtydligande syfte sägs här vad som följer redan av lagens tvingande karaktär: oaktsamhet får inte åberopas i andra fall än som anges i första stycket. Oaktsamhet kan alltså aldrig åberopas vid livförsäkring, och oaktsamhet som inte är grov saknar betydelse för rätten till ersättning från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring.
19.4.10 Specialmotivering till 4 kap. 10 å
lOå Försäkringsbolaget kan inte åberopa sådana förbehåll som avses i 6 å eller bestämmelserna i 8 eller 9å, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.
Bestämmelsen motsvarar till stor del 19å andra stycket och 121 å tredje stycket jämfört med 49 å andra stycket FAL.
I paragrafen hänvisas först till 6 å. Sådana undantag från ansvars- området som avses där får enligt förslaget inte åberopas, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom och hans handlande med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt. Om t.ex. villkoren för en olycksfallsförsäk- ring gör undantag för flygning med sportflygplan och den försäkrade blir skadad när han utför en brådskande sjuktransport med ett sådant plan, skall ersättning alltså utgå.
Vidare innebär bestämmelsen att reglerna i 8 och 9 åå om framkallande av försäkringsfall inte får åberopas om den försäkrade har handlat i en nödliknande situation. Även den som har förstått att han måste bli skadad genom de åtgärder han vidtog har rätt till ersättning från sin sjukförsäkring, om hans handlande framstår som försvarligt. Som exempel kan man tänka sig en person som för att rädda en medvetslös arbetskamrat springer in i en fabrikslokal där giftig gas strömmar ut.
Paragrafen gäller inte bara om den försäkrade försöker bistå någon annan, utan även när han handlar för att skydda sig själv. Regeln kan här sägas i viss mån samverka med den räddningsplikt som i allmänhet åvilar den försäkrade. Den som i rädsla inför en skogsbrand hoppar i en iskall sjö och därvid ådrar sig lunginflamma- tion, kan alltså få ersättning från sin sjukförsäkring även om hans handlande i och för sig framstår som grovt oaktsamt därför att det
fanns någon mycket mera lättillgänglig flyktväg. Likaså kan den som blir skadad när han i hårt väder går ut i båt för att bärga sina fiskeredskap få ersättning, om hans handlande framstår som försvar- ligt vid en avvägning mellan risken för att han skulle bli skadad och värdet av redskapen.
I anslutning härtill bör det framhållas, att kravet på att handlandet kan anses försvarligt här inte innebär att den försäkrade inte får ha handlat oaktsamt. Bortsett från den del av paragrafen som hänvisar till 6 å, är förutsättningen för att 10 å skall vara av intresse att bolaget skulle vara helt eller delvis fritt från ansvar enligt reglerna i 8 eller 9 å. Och detta förutsätter i sin tur att den försäkrade har ådragit sig skada uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet.
Regeln är avsedd att vara liberalare mot den försäkrade än den allmänna skadeståndsrättens undantag för handlande i nöd. Detta gäller både i fråga om för vilka situationer regeln skall gälla och i fråga om kravet på försvarligt handlande. Man kan som exempel anta att den försäkrade, i syfte att hindra en uppkommen brand från att sprida sig, vidtar åtgärder som han förstår kommer att leda till att både han själv och en annan person blir allvarligt rökskadade. Om den försäkrade då mot ett skadeståndskrav från den andre personen invänder att han handlade i nöd, kan hans invändning bli underkänd antingen därför att någon tillräckligt trängande nödsituation inte anses ha förelegat eller därför att hans handlande trots nödsituatio- nen anses oförsvarligt gentemot den andre. Men i ingetdera fallet skall det vara uteslutet att tillerkänna honom ersättning från hans egen personförsäkring.
Paragrafen har fått en sådan form, att regeln i princip kan åberopas även av den som har till yrke att bispringa människor i nöd, t.ex. en brandman eller den som arbetar i fjällräddningen. Man kan normalt räkna med att bolaget har beaktat de särskilda yrkesriskerna vid utformningen av försäkringen, i första hand genom höjning av premien. Villkoren kan emellertid också helt undanta skador som uppkommer i den försäkrades yrkesutövning, och i så fall kan ingen ersättning utgå även om en nödsituation har förelegat. En objektiv ansvarsbegränsning av denna typ har obetingad giltighet; skador som inträffar under yrkesutövningen är över huvud taget inte försäkrings- fall. Bestämmelserna i 8 och 9 åå saknar alltså betydelse, och därför blir inte heller det särskilda undantaget i denna paragraf aktuellt. Och som framgått tidigare, är det inte sådana begränsningar av risken som avses i 6 å.
När det gäller förhållandet mellan å ena sidan denna paragraf och å andra sidan 8 och 9 åå har i framställningen ovan inte använts några exempel med olycksfallsförsäkring. Anledningen är att denna försäkrings konstruktion även här ger upphov till en del speciella . frågor. Svårigheter uppkommer dock bara vid uppsåtligen vållad ;
skada; när den försäkrade har ådragit sig skadan genom oaktsamhet, gäller vad som ovan sagts om sjukförsäkring.
Utgångspunkten är att vid olycksfallsförsäkring en skada som den försäkrade ådrar sig frivilligt som nämnt inte är något försäkringsfall. Försäkringsbolaget behöver alltså inte åberopa bestämmelsen i 8 å första stycket för att bli fritt från ansvar. Följaktligen kan inte heller undantagsregeln i 10å användas för ändå ålägga bolaget ansvar. Bolaget är alltså som regel fritt från ansvar i situationer av den typ som antytts ovan, om den försäkrade avsiktligt har skadat sig själv. Detta gäller när han har försökt bistå någon annan, när han har försökt rädda egendom som tillhör honom själv och när hans nödläge har bestått i att han har varit sjuk.
Däremot torde detta inte gälla om den risk den försäkrade sökte avvärja innebar att ett (ersättningsbart) olycksfall skulle drabba honom själv, om han inte vidtog någon åtgärd. Som ett dramatiskt exempel kan man tänka sig den som fastnar i en stor maskin och måste hugga av sig ena handen för att inte bli indragen i maskinen och dödad. Om risken för en snar olycksfallsskada varit någotsånär påtaglig, får man i sådana situationer anse den faktiskt inträffade skadan som en följd av den påbörjade eller förestående olyckshän- delsen. Det är alltså inte på grund av bestämmelsen i denna paragraf som bolaget bör bli ansvarigt, utan på grund av själva försäkrings- åtagandet; det förefaller naturligt att den försäkrade inte kommer i ett sämre läge därför att han försöker avvärja en skada som omfattas av bolagets åtagande.
19.4.11 Specialmotivering till 4 kap. 11 å
llå Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en försäkring, skall bolaget ge försäkringstagaren skriftligt meddelande om detta. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet eller uppsägningsrätt kan föreligga.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för bolaget. Efter försäkringsfall skall meddelande lämnas till den som är förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.
Försummar bolaget att lämna meddelande enligt första eller andra stycket, får bolaget inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha haft meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Första stycket
Paragrafen ålägger försäkringsbolaget en skyldighet att ”reklamera” när bolaget upptäcker t.ex. ett brott mot upplysningsplikten.
Motsvarande bestämmelser finns i FAL i fråga om brott mot upplysningsplikten (8 å) och i fråga om fareökning (121 å tredje stycket jämfört med 48 å). Bolagets skyldigheter enligt paragrafen sammanfaller till en del med kraven enligt 2 kap. 4 å förslaget på information under skaderegleringen.
De föreslagna bestämmelserna torde ha störst betydelse vid brott mot upplysningsplikten och vid sådana ändringar av den försäkrades levnadsförhållanden som avses i 7 å. Övriga bestämmelser i kapitlet förutsätter för sin tillämpning att det har inträffat ett försäkringsfall, och då är det naturligt att bolaget gör sin inställning klar i samband med att försäkringstagaren framställer anspråk på ersättning. Även för dessa fall kan dock underrättelseskyldigheten enligt paragrafen få självständig betydelse. Om exempelvis den försäkrade blir invali- diserad som följd av ett olycksfall, innehåller försäkringsvillkoren ofta att rätten till invaliditetsersättning skall prövas först viss tid efter olyckan, t.ex. ett år. Bolaget får i ett sådant fall inte dröja ända till den slutliga skaderegleringen med att göra invändning t.ex. om att bolaget är fritt från ansvar enligt ett sådant förbehåll som avses i 6 å. Om de omständigheter som ger skäl för invändningen blir kända för bolaget redan i samband med att försäkringstagaren anmäler skadan, måste bolaget redan då ge besked om sin inställning.
Beskedet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål vilket i sak stämmer med motsvarande bestämmelser i FAL. Beskedet behöver alltså inte lämnas genast, utan bolaget har rätt till en viss frist innan det behöver ta ställning till om några åtgärder skall vidtas. Det är emellertid inte nödvändigt att det första besked som lämnas enligt denna paragraf är bolagets slutliga beslut i frågan; bolaget behöver t.ex. inte ha tagit ställning till hur stor nedsättning av ersättningen som skall göras. Särskilt i fråga om brott mot upplysningsplikten kan utredningen ofta ta ganska lång tid; tider på ett halvår eller mera är inte ovanliga när det gäller att få fram sjukhusjornaler och liknande. Om utredningen av sådan anledning verkar kunna dra ut på tiden, bör bolaget vara skyldigt att ge försäkringstagaren ett kortfattat besked t.ex. om att oriktiga uppgifter har upptäckts, varefter ett mera preciserat besked får lämnas när utredningen framskridit längre. Skulle bolaget bara ge det första beskedet men sedan inte ge slutligt besked inom rimlig tid j från det att utredningsmaterialet blivit tillgängligt, förlorar bolaget i sina möjligheter att åberopa ansvarsfrihet. *
Fristen för bolaget att lämna besked börjar löpa när bolaget får kännedom om det förhållande som medför att bolaget kan vara fritt från ansvar eller ha rätt att säga upp försäkringen. Det krävs alltså faktisk kunskap om förhållandet på bolagets sida; det är inte tillräckligt att bolaget ”bort inse” att förhållandet förelåg. Däremot l krävs det i och för sig inte att den tjänsteman som får del av uppgiften j också uppmärksammar att bolaget eventuellt kan vara fritt från ;
ansvar; risken för förbiseenden här vilar på bolaget. Inte heller behöver bolaget ha tillgång till utredning som gör det möjligt att bedöma försäkringstagarens subjektiva förhållande till t.ex. en oriktig uppgift; det räcker med att bolaget får kännedom om själva oriktigheten.
Andra stycket
Som framgår av första stycket skall meddelandet i första hand sändas till försäkringstagaren; han skall alltid ha meddelande om bolagets invändning, även om hela försäkringsbeloppet på grund av ett förmånstagarförordnande skall tillfalla någon annan. Om försäk- ringstagaren är avliden bör meddelandet tillställas dödsboet, bl.a. därför att någon av dödsbodelägarna kan avse att framställa jämkningsanspråk enligt 6 kap. 7 å förslaget.
Emellertid är det uppenbart att också andra än försäkringstagaren kan ha ett befogat intresse av att så snabbt som möjligt få kännedom om försäkringsbolagets invändningar. I paragrafens andra stycke anges vilka andra personer som skall ha rätt till meddelande. Bestämmelserna överensstämmer delvis med dem i 5 kap. 4 å andra stycket förslaget om rätt till underrättelse om premiedröjsmål.
Först nämns den försäkrade. Den som är försäkrad enligt en personförsäkring utan att samtidigt vara försäkringstagare har visserligen i den egenskapen inte någon rätt till ersättning från försäkringen. Normalt har han emellertid ändå ett påtagligt intresse av vad som händer med den på hans liv tecknade försäkringen; ofta gäller den till förmån för honom själv i egenskap av förmånstagare eller för hans anhöriga.
Härefter nämns panthavare med tillägget ”om hans rätt är känd för bolaget”. Om bolaget inte känner till pantsättningen, föreligger naturligtvis inte någon underrättelseskyldighet.
Vad gäller förmånstagare, måste man skilja på förhållandena före och efter det försäkringsfall där förmånstagarförordnandet skall tillämpas. Den som har fått ett oåterkalleligt förordnande bör visserligen alltid ha rätt till meddelande, förutsatt att oåterkallelig- heten är känd för bolaget. Men i fråga om andra förordnanden skulle man inte kunna ålägga bolaget en underrättelseskyldighet före försäkringsfall utan att komma i konflikt med förbudet i 7 kap. 20 å FRL mot att lämna uppgift om förmånstagarförordnande till förmånstagaren. I detta skede framstår förmånstagarens intresse i försäkringen inte heller som tillräckligt starkt för att motivera en rätt
till meddelande. — Efter försäkringsfallet bör däremot alla förmåns- tagare ha rätt till meddelande.
Tredje stycket
Om försäkringsbolaget försummar sin reklamationsskyldighet blir konsekvensen att bolaget inte får åberopa invändningen gentemot den som skulle ha haft meddelandet. Om det finns två förmånstagare till en livförsäkring men bolaget efter ett försäkringsfall av förbise- ende sänder meddelande bara till den ene, innebär regeln alltså att bolaget måste betala till den som inte fick något meddelande men har kvar sin invändning mot den andre. Och den som inte har fått något meddelande förlorar inte sin rätt genom att bolaget till äventyrs kan visa att han på annat sätt — t.ex. genom den andre förmånstagaren — hade fått kännedom om bolagets invändning. Men om t.ex. den försäkrade inte har någon rätt till ersättning från försäkringen, exempelvis därför att någon annan är insatt som förmånstagare, får han naturligtvis inte rätt till något försäkringsbelopp därför att bolaget försummar att meddela honom om invändningen.
I konsekvens med hur sådana fall i allmänhet brukar behandlas (jfr 8 å FAL) görs undantag från ansvarsregeln när försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder — en möjlighet som i första hand blir aktuell vid brott mot upplysningsplikten. Självfallet skall bolaget ge besked så snart som möjligt även i dessa fall, men det skulle kunna leda till stötande resultat om den som gjort sig skyldig till ett så pass allvarligt beteende skulle få rätt till full ersättning på grund av ett förbiseende från bolagets sida.
19.5 Specialmotivering till 5 kap.
Kapitlet har rubriken Premien och upptar sex paragrafer. Inledande 1 och 2 åå handlar om tiden för premiebetalning respektive uppsäg- ning på grund av dröjsmål. Reglerna stämmer här nära överens med vad som gäller enligt KFL. Reglerna i 3 å om återupplivning saknar förebild i den tidigare lagstiftningen men ansluter relativt nära till försäkringsbolagens praxis. I 4 å finns bestämmelser om skyldighet för bolaget att i vissa fall underrätta panthavare m.fl. om ett premiedröjsmål inträffar. Också dessa bestämmelser stämmer åtminstone delvis med nuvarande praxis. I Så ges regler om när premie skall anses betald, varefter i 6 å finns en särskild bestämmelse om preskription av rätt till premie.
Reglerna i 5 och 6 åå gäller också för gruppförsäkringar (9 kap. 15 å tredje stycket). I övrigt gäller reglerna i kapitlet inte för vare sig gruppförsäkring eller ka-försäkring. I stället finns särskilda bestäm- melser i 9 kap. 15-18 åå respektive 10 kap. 7 å andra stycket.
Särskilt vid gruppförsäkring förekommer flera olika former för premiebetalningen; premien betalas ofta av eller genom någon annan än försäkringstagaren. Vid individuell försäkring är däremot vanligen försäkringstagaren själv premiebetalare — han står för premiekostnaden och han ombesörjer själva inbetalningen. Vid utformningen av reglerna måste man emellertid även här ta hänsyn till möjligheten att premien i den ena eller andra bemärkelsen skall betalas av någon annan.
Ett sådant fall är när försäkringstagaren har uppdragit t.ex. åt en bank att betala premien från hans konto i banken. Han kan ha en stående överföring till ett s.k. premiekonto hos försäkringsbolaget (se vidare nedan) eller han kan ha kommit överens med bolaget om att premieavierna fortlöpande skall skickas till banken i stället för till hans bostadsadress eller liknande. Här riktar sig försäkringsbolagets krav formellt direkt till försäkringstagaren, även om premiekravet sänds till banken. Normalt framstår banken bara som en aviserings- adress, men det kan också hända att banken har ställning som ombud med mer eller mindre långtgående fullmakt att företräda försäkrings— tagaren.
Annorlunda är situationen när någon annan än försäkringstaga— ren, vanligen i samband med tecknandet av försäkringen, har åtagit sig att betala premien och själv slutligt stå för premiekostnaden. Praktiska exempel är försäkring för en anställd som betalas av hans arbetsgivare och försäkring för ett barn som betalas av någon av föräldrarna. I sådana fall riktas bolagets premiekrav inte i första hand mot försäkringstagaren utan mot premiebetalaren, men konse- kvenserna av ett premiedröjsmål drabbar ändå försäkringstagaren; se vidare nedan vid 1 och 2 åå.
Parterna träffar ibland ett särskilt avtal om ”premiekonto” eller liknande, som syftar till att fördela försäkringstagarens kostnad för försäkringen jämnt över året. Avtalet innebär som regel att försäkringstagaren hos sin bank begär en fast överföring, t.ex. så att banken en gång i månaden från hans lönekonto för över den till månadspremie omräknade årspremien till bolaget. Kontoavtalet kan ingås i samband med tecknandet av försäkringen eller senare; systemet används särskilt av personer som har flera försäkringar i samma bolag.
Ett avtal om premiekonto avspeglas i allmänhet inte i själva försäkringsavtalet, även om de båda avtalen skulle ingås samtidigt. I försäkringsavtalet anges i stället att premien skall betalas (vanligen) en gång om året, på den s.k. huvudförfallodagen. Anledningen är att försäkringstagaren kan vilja sluta betala över premiekonto, utan att för den skull avbryta försäkringen eller ändra betalningsterminerna. Konstruktionen får betydelse både för frågan om när premien skall anses förfalla till betalning och för bolagets möjligheter att reagera mot betalningsdröjsmål från den som har premiekonto; se vidare nedan.
19.5.1 Specialmotivering till 5 kap. 1 å
lå Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien.
Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien.
Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Fristerna för premiebetalningen är desamma som enligt 21- 23 åå KFL: fjorton dagar för första premie och en månad för senare premie och förnyelsepremie. Vi kan till stor del hänvisa till vad som sades om dessa paragrafer i prop. 1979/8019 5. 130 ff.
Fristerna räknas från det att bolaget avsände sitt krav (som naturligtvis skall vara skriftligt). Premien förfaller alltså till betalning på avsedd tid, även om kravet av någon anledning inte når fram till försäkringstagaren. En sådan ordning kan accepteras därför att bestämmelserna i 2å och 8 kap. 6å ger tillfredsställande garantier för att försäkringsskyddet inte upphör utan att försäkringstagaren har fått ordentliga möjligheter att betala premien.
En skillnad i förhållande till KF L är däremot att deti den nya paragrafen inte sägs uttryckligen till vem premiekravet skall sändas. Anledningen är att, som angetts ovan, det vid personförsäkring förekommer relativt ofta att någon annan än försäkringstagaren har åtagit sig att stå för premiekostnaden. I sådana fall är det enligt förslaget tillräckligt att bolaget sänder kravet till betalaren; det behövs alltså inte någon underrättelse till försäkringstagaren för att premien skall förfalla till betalning (jfr den motsatta ordningen enligt 2 å). Men självfallet kan ett krav till någon annan än försäkringstagaren inte ha den effekten, om inte försäkringstagaren har begärt att kravet skall sändas till denne.
Första stycket
Liksom KFL öppnar den föreslagna personförsäkringslagen en möjlighet för försäkringsbolaget att i viss utsträckning använda kontantklausuler, dvs. att göra betalningen av första premien till ett villkor för att bolagets ansvar skall inträda. Den möjligheten har behandlats närmare vid 3 kap. 2 å.
Andra stycket
Försäkringsbolaget har genomgående rätt att få premien betald i förskott; med de undantag som ligger i uppsägningsfristerna behöver bolagen inte meddela försäkring på kredit. Såvitt angår senare premier är rätten att kräva förskottsbetalning dock begränsad på det viset, att premien inte behöver betalas förrän på den nya premiepe- riodens första dag. Detta gäller även om bolaget har aviserat premien mer än en månad före denna dag. Ett försäkringsbolag får alltså inte — i tanke att vid behov hinna genomföra ett uppsägningsförfarande före den nya periodens början — två månader före den nya perioden sända ut krav med en månads betalningsfrist.
Det bör emellertid observeras att förslaget inte innehåller några regler om hur långa premieperioderna skall vara. Vid individuell försäkring brukar premien som regel betalas en eller ibland två gånger per år, men det finns inte något hinder mot kortare eller längre perioder; vid vissa typer av försäkring, även långvariga, är det i praktiken inte ovanligt att hela premien betalas i samband med att försäkringen tecknas.
När försäkringstagaren har premiekonto av den typ som har berörts ovan, ersätter kontoavtalets bestämmelser både lagens bestämmelse om betalning på periodens första dag och vad som har bestämts i försäkringsavtalet. Premien förfaller alltså till betalning först i den takt som anges i kontoavtalet. Detta gäller dock allmänt bara så länge kontoavtalets bestämmelser är till försäkringstagarens förmån; naturligtvis får kontoavtalet lika litet som själva försäkrings- avtalet ges ett innehåll som strider mot den tvingande lagstiftningen. Det är t.ex. inte tillåtet att lägga upp ett kontoavtal så, att
ar.
Om kontoavtalet innebär att årspremien skall betalas med en tolftedel per månad, blir regeln i styckets andra mening över huvud taget inte aktuell; en premie som avser högst en månad förfaller till betalning på periodens första dag utan avisering. Emellertid före- kommer det också att årspremien delas upp på bara tio månader — exempelvis en sommarmånad och julmånaden görs till betalningsfria månader. I sådana fall avser varje delbetalning något mer än en månad, och frågan blir då om kontoavtalets betalningsterminer är att anse som premieperioder i lagens mening.
Enligt vår mening talar både formella och sakliga skäl för att det genomgående bör vara tillräckligt att bolaget vid kontobetalning av denna typ skickar ett krav på hela premien inför den i försäkrings- avtalet angivna förfallodagen.
Kontoavtalet innebär här ett avsteg till försäkringstagarens fördel från vad som gäller enligt försäkringsavtalet i förening med lagen; han får genom kontoavtalet rätt att — visserligen mot ett visst tillägg — betala delar av premien senare än som annars bort ske. Denna innebörd av kontoavtalet framträder särskilt tydligt när en försäk- ringstagare går Över till premiekonto först efter ett par års ”vanlig” premiebetalning. I sak skiljer sig situationen inte mycket från den, då försäkringstagaren betalar hela årspremien med pengar som han har lånat i bank och som han sedan betalar tillbaka genom amortering månadsvis. Inte heller torde försäkringstagaren i allmänhet ha något behov av information i detta läge, eftersom betalningen i de allra flesta fall görs genom fasta banköverföringar, som han på annat sätt har lätt att hålla reda på. Den tvingande regeln i 1 å bör därför inte tillämpas på denna typ av sidoavtal, så länge inte syftet med lagens regler kommer i fara. Vid uppsägning på grund av dröjsmål med premien är försäkringstagaren i alla händelser skyddad av bestäm- melserna i 2 och 3 åå.
En annan sak vore, om t.ex. hela premien för en långvarig försäkring enligt försäkringsavtalet skulle betalas i en post i samband med tecknandet men parterna samtidigt upprättade något som man kallade kontoavtal och som innebar att premien i stället — utan avisering -— skulle betalas en gång om året. I en sådan situation skulle en domstol säkerligen inte tveka att tillämpa de vanliga reglerna i denna paragraf.
598 Specialmotivering till 5 kap. I å SOU 1986:56 försäkringstagaren under ett år successivt betalar in premien för nästa
I styckets sista mening ges den särskilda regeln om betalning av senare premie för sådan försäkring som inte har bestämda premie- perioder (jfr avsnitt 13.1 ovan). Vid sådan försäkring skickar bolaget normalt inte några krav i vanlig bemärkelse. I stället får försäkrings- tagaren en eller ett par gånger om året en uppgift om hur stort hans tillgodohavande på försäkringen är och vilka ramar som gäller om han vill göra en inbetalning. Ett sådant meddelande gäller inte som
krav i paragrafens mening, och underlåtenhet från försäkringstaga- rens sida att betala premie leder inte till att bolaget får säga upp försäkringen.
Först om försäkringstagarens tillgodohavande hotar att sjunka under den nivå som behövs för att det avtalade skyddet skall kunna upprätthållas, ställer bolaget krav i vanlig mening; försäkringstaga- ren får besked om att försäkringen kommer att upphöra, om han inte betalar ett visst minsta belopp. Även ett sådant meddelande måste innehålla en betalningsfrist om minst en månad och följas av en uppsägning enligt 2 å. Detta gäller också om tillgodohavandet — på grund av ett förbiseende från bolagets sida — redan har tillåtits bli så litet att det inte räcker till att betala skyddet för en månad.
För att en uppmaning till premiebetalning skall kunna räknas som ett krav som — vid utebliven betalning — ger bolaget rätt att säga upp försäkringen, måste uppmaningen alltså innehålla ett bestämt krav på ett visst angivet minsta belopp. Men naturligtvis finns det inte något hinder mot att bolaget samtidigt anger vilka högre belopp försäkringstagaren kan betala och effekterna av en sådan betalning.
Tredje stycket
Som framgått tidigare bör tidsbegränsade försäkringar, som är avsedda för regelbunden förnyelse, så långt som möjligt följa samma regler som försäkringar med lång avtalstid. I enlighet härmed bestäms genom detta stycke att förnyelsepremie skall betalas inom en månad från krav, trots att det formellt är fråga om första premien enligt ett nytt försäkringsavtal.
Regeln gäller bara sådan försäkring som är underkastad automa- tisk förnyelse, dvs. som förnyas om ingen av parterna säger upp den före avtalstidens slut. Detta betyder dock inte att regelns tillämp- ningsområde är begränsat till de förnyelsesituationer som anges i 3 kap. 8 å förslaget. Bestämmelsen gäller också när förnyelsen följer bara av villkoren för den första försäkringen. Däremot gäller de vanliga reglerna om första premie i första stycket när en försäkring kan förnyas bara genom särskild överenskommelse mellan parterna. Och självfallet medför inte den omständigheten att försäkringstaga- ren eventuellt har en optionsrätt, att försäkringen är underkastad automatisk förnyelse.
19.5.2 Specialmotivering till 5 kap. 2 å
2 å Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäkringsta- garen.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla uppgift
om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad enligt 3 å. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen därför att han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Första och andra styckena
Styckena motsvarar, tillsammans med 8 kap. 6 å, första och andra styckena i 25å KFL. De nu föreslagna reglerna avviker i en del närmast tekniska avseenden från KFL:s bestämmelser, men huvud- principen är densamma: för att bli fritt från ansvar vid premiedröjs- mål, måste försäkringsbolaget ge försäkringstagaren en uppsägning med fjorton dagars uppsägningstid. Reglerna gäller oavsett om detär första premie, senare premie eller förnyelsepremie som inte beta- las.
Om det är fråga om första premien och bolaget har satt upp en s.k. kontantklausul, behövs dock inte någon uppsägning; bolaget är fritt från ansvar till dess premien betalas. Även i sådana situationer är det Visserligen naturligt att bolaget påminner försäkringstagaren om premien och eventuellt också säger upp avtalet om det drar ut på tiden, men för sådana meddelanden från bolaget gäller inte de krav som anges i paragrafen.
Bolaget får reagera med en uppsägning, om premien inte betalas ”i rätt tid”. Vad som är rätt tid framgår av reglerna i 1 å om när olika premier skall betalas. Om det t.ex. gäller premie för en senare premieperiod (1 å andra stycket) kan uppsägning alltså komma i fråga tidigast på den nya periodens andra dag, och då som regel bara under förutsättning att det har gått minst en månad sedan försäk- ringsbolaget avsände krav på premien. Dessutom kan förfallodagen naturligtvis flyttas fram genom att villkoren medger en längre betalningsfrist eller genom att bolaget i det enskilda fallet har beviljat anstånd med betalningen.
När det gäller försäkringar med månadsbetalning över premiekon- 1 to av den typ som har beskrivits ovan, är det däremot tillräckligt att den nya periodens första dag har passerats utan att premien har betalats. Vid mera blygsamma belopp kan det dock vara rimligt att bolaget inte omedelbart tillgriper uppsägning av försäkringen utan i . stället ger försäkringstagaren en påminnelse, särskilt om det kan antas bero på ett rent förbiseende att betalning inte gjortsi tid. Men i j princip kan uppsägningen i dessa fall bli det första meddelandet från j bolaget (bortsett från det krav som skall sändas ut inför försäkringens huvudförfallodag).
Vidare innehåller kontoavtalen regelmässigt regler, som ger bolaget rätt att säga upp kontoavtalet vid dröjsmål; hela den återstående delen av årspremien förfaller alltså till betalning. Om försäkringstagaren vill rädda försäkringen genom betalning under uppsägningstiden, räcker det därför ofta inte med att han betalar det delbelopp som har försenats.
Över huvud taget gäller dröjsmålsreglerna i princip så snart försäkringstagaren inte har betalat hela det belopp han varit skyldig att erlägga. Lika litet som enligt KFL har bolaget någon allmän skyldighet att godta delbetalningar och på det ena eller andra sättet anpassa försäkringen till den betalning som gjorts (jfr prop. 1979/8029 5. 134). Bolaget kan alltså — i enlighet med nuvarande praxis — sända tillbaka det erlagda beloppet till försäkringstagaren och anse hela premien obetald (och försäkringen alltså uppsäg- bar).
I varje fall om det hela verkar vara ett missförstånd från försäkringstagarens sida, kan man dock vänta sig att bolaget gör försäkringstagaren uppmärksam på bristen och ger honom möjlighet att betala mellanskillnaden, innan någon annan åtgärd vidtas. Om bristen avser bara en obetydlig del av den aktuella premien, torde för övrigt allmänna principer om hävning på grund av kontraktsbrott innebära, att bolaget inte kan säga upp försäkringen utan vidare. — Om bristen beror på att försäkringstagaren har betalningssvårighe- ter, kan en rimlig lösning oftast nås om bara parterna får kontakt med varandra; bolaget kan bevilja anstånd med premien under någon tid eller ändra försäkringen på sådant sätt att premien blir mera överkomlig för försäkringstagaren. Särskilt när det gäller större livförsäkringar är det naturligt för försäkringsbolagen att vara verksamma på detta vis för att om möjligt kunna behålla försäkring- en.
Försäkringstagaren är bolagets motpart i försäkringsavtalet, och uppsägningen skall därför skickas till honom, även om krav enligt 1 å har sänts till någon annan som har åtagit sig att stå för premiebetal- ningen (t.ex. försäkringstagarens arbetsgivare). Naturligtvis är det ofta lämpligt att även betalaren får en påminnelse om premien, men det är meddelandet till försäkringstagaren som är avgörande för om bolaget skall kunna bli fritt från ansvar.
Annorlunda ställer sig saken när det har avtalats att premiekraven enligt 1 å skall sändas till någon som kan betecknas som försäkrings- tagarens sysslomän, t.ex. en bank som har åtagit sig att sköta om premiebetalningen. Om inte avtalet mer eller mindre uttryckligt anger att andra meddelanden om försäkringen än krav enligt 1 å skall sändas till försäkringstagaren personligen, får denne antas ha gett banken fullmakt att ta emot samtliga meddelanden som angår premien, alltså även en uppsägning på grund av dröjsmål; bankens
skyldighet att underrätta försäkringstagaren är en fråga mellan dem.
Speciella problem kan uppkomma om försäkringstagaren har lämnat felaktig adress till bolaget eller försummat att anmäla adressändring. I samband med premiekrav enligt 1 å bör det visserligen som regel inte uppstå några problem från lagstiftningens synpunkt. Premien förfaller till betalning fjorton dagar respektive en månad efter det att kravet avsändes, även om detta inte kommer fram till försäkringstagaren. Om premien inte betalas — vilket är naturligt om försäkringstagaren inte får del av kravet — har bolaget alltså rätt att säga upp försäkringen enligt 2 å.
Men om försändelsen med kravet enligt 1 å har kommit tillbaka till bolaget exempelvis med uppgift om att försäkringstagaren är okänd på den angivna adressen, kan man fråga sig om bolaget skall kunna med giltig verkan sända även uppsägningen till den adressen. Regeln i 8 kap. 6 å är oftast inte tillämplig, och även om så är fallet hjälper det försäkringstagaren bara under högst tre månader.
Olika hänsyn gör sig här gällande — delvis samma synpunkter som ligger bakom utformningen av regeln i 8 kap. 6 å. Å ena sidan kan man inte godta att försäkringsbolaget annat än i mycket extrema fall skulle under kanske lång tid sakna möjlighet att säga upp en försäkring trots att någon premie inte betalades; självklart skall försäkringstagaren inte kunna skaffa sig gratis försäkring genom att göra sig oåtkomlig för meddelanden från bolaget. Å andra sidan kan man tänka sig fall där försäkringstagaren är helt utan skuld både till att bolaget inte kan nå honom och till att premien inte betalas och där det därför skulle vara oskäligt att hans skydd upphörde; det är t.ex. lika självklart att bolaget inte kan åberopa dröjsmål med premiebe— talningen, om anledningen är ett misstag från bolagets sida.
Situationer av detta slag förekommer emellertid ytterst sällan. Vidare kan förhållandena i det enskilda fallet variera starkt. Vi har därför inte funnit anledning att föreslå särskilda regler i ämnet; bolaget kan alltså med formell verkan sända uppsägningen till försäkringstagarens senast uppgivna adress. Man bör dock kunna vänta sig att ett försäkringsbolag som får veta att försäkringstagaren inte kan nås på den uppgivna adressen åtminstone gör rimliga ansträngningar för att söka rätt på honom innan en uppsägning skickas till den ursprungliga adressen.
KFL utgår — i enlighet med praxis på det området — från att försäkringen skall upphöra helt när uppsägningstiden har löpt ut. Vid livförsäkring är det emellertid vanligt att försäkringen enligt villko- ren eller grunderna kan fortsätta att gälla med nedsatt ansvarighet under längre eller kortare tid sedan premiebetalningen avbrutits; se närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 13.2). För att erinra om 1 denna möjlighet talas i den föreslagna personförsäkringslagen även '
om uppsägning för begränsning av bolagets ansvar. Om försäkringen har ett tekniskt värde men av någon anledning ändå skall upphöra omedelbart efter uppsägningstiden, skall det i stället göras en avräkning mellan parterna enligt 3 kap. 6 5 förslaget. Försäkringstagaren kan hindra att bolagets uppsägning får verkan genom att betala premien under uppsägningsfristen. Om han inte utnyttjar den möjligheten, har han som regel den för personförsäk- ring speciella rätten att i stället begära återupplivning av försäkringen (se vidare vid 3 5). Båda dessa möjligheter skall försäkringsbolaget underrätta försäkringstagaren om i uppsägningen. Och till skillnad från vad som gäller enligt KFL föreslås det här att dessa uppgifter skall vara en förutsättning för uppsägningens giltighet. För den ståndpunkten talar enligt vår mening både uppgifternas betydelse för försäkringstagaren och det förhållandet att det är lätt för bolaget att lämna dem. — En viss motsvarighet till regeln förekommer i 12 kap. 44 å jordabalken.
Dessutom skall bolaget enligt 2 kap. 45 informera försäkringstagaren om hur han kan få bolagets beslut omprövat; normalt torde det i detta skede dock räcka med en uppmaning till försäkringstagaren att ta kontakt med bolaget om han anser att uppsägningen är oriktig. På grund av bestämmel- sernai 8 kap. 8 å måste bolaget — för att få talefristen enligt den paragrafen att börja löpa — också underrätta honom om skälen för uppsägningen. En underlåtenhet att lämna information enligt dessa lagrum medför dock inte att uppsägningen blir ogiltig; se vidare vid 8 kap. 8 å.
Tredje stycket
Stycket motsvarar till sitt huvudsakliga innehåll 25 å tredje styck- et KFL; den som på grund av plötslig sjukdom eller annat allvarligt hinder inte kan betala premien i tid, får ett utsträckt skydd av försäkringen under högst tre månader. Den bestämmelse vi föreslår är dock från försäkringstagarsynpunkt något förmånligare än KFL:s regel.
Medan KFL:s regel kan tillämpas bara om hindret uppträder före den ordinarie förfallodagen, skall den regel vi föreslår gälla också om hindret uppkommer under uppsägningstiden. Även den som drabbas av plötslig sjukdom eller liknande bör ha rätt till två ordentliga chanser att betala premien. Tillgång till en så långt som möjligt garanterad betalningsfrist efter uppsägning framstår som en förut- sättning för att reglerna i övrigt skall vara godtagbara från konsu- mentskyddssynpunkt; det kan erinras om att kravet enligt 1 å ibland kan skickas till någon annan än försäkringstagaren själv och att den ordinarie betalningsfristen löper ut även om premiekravet inte alls kommer fram.
I KFL anges vidare att premien skall betalas ”omedelbart” när hindret faller bort. I motiven sägs dock också att man inte kan begära
att den som varit intagen på sjukhus skall betala premien första dagen han är hemma igen (prop. 1979/8029 5. 137). Vi föreslår den utvidgningen av skyddet enligt lagtexten att betalningen måste göras inom en vecka från det att hindret har fallit bort. En fast tidsgräns om en vecka efter det att hindret fallit bort bör också underlätta den praktiska tillämpningen av regeln.
En av huvudprinciperna för lagförslaget är att ansvaret och rätten till premie skall följas åt (se avsnitt 11.8.5 ovan). I enlighet härmed har bolaget rätt till premie för tid som bolaget är ansvarigt enligt denna bestämmelse. Den ståndpunkten skulle visserligen teoretiskt kunna ge upphov till en del besvärliga frågor, om det gäller en skyldighet för den som blir plötsligt sjuk att vara försäkrad mot sin vilja osv. Emellertid blir frågan om bestämmelsen har varit tillämplig i praktiken aktuell bara när ett försäkringsfall har inträffat under tiden för det utsträckta skyddet och försäkringstagaren begär ersättning för detta. Och i denna situation är det fullt rimligt att bolaget också kan göra sitt premiekrav gällande.
19.5.3 Specialmotivering till 5 kap. 3 å
35 Om en uppsägning enligt 2å har fått verkan och dröjsmålet inte avser första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning om utestående premiebelopp betalas inom sex månader från utgången av den frist som anges i 2å andra stycket. En försäkring, som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) utan att en uppsägning enligt 2 å dessförinnan har fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom sex månader från den dag då bolaget avsände ett meddelande om fribrevet till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla uppgift om rätten att få försäkringen återupp- livad. Återupplivas försäkringen, ansvarar bolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas.
Paragrafen handlar om försäkringstagarens möjligheter att återvinna sitt försäkringsskydd sedan han av någon anledning har upphört med premiebetalningen. Första stycket handlar om det fallet att försäk- ringstagaren helt enkelt har underlåtit att betala en förfallen premie, varefter försäkringsbolaget har sagt upp försäkringen. Andra stycket tar sikte på situationen när en försäkringstagare har begärt att få försäkringen ändrad till fribrev men sedan ångrar sig och vill ha tillbaka det fullständiga skyddet. — Ämnet har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 13.3), där också nuvarande villkors- praxis har beskrivits.
Regler av detta slag kan alltid leda till ett visst moturval, dvs. att möjligheterna utnyttjas främst av sådana försäkrade vilkas hälsa har försämrats. Detta är emellertid en effekt som får accepteras med hänsyn till de starka skäl som i övrigt talar för regeln.
Reglernas direkta tillämpningsområde är begränsat till de fall som nu har beskrivits, fast de också bör kunna tillämpas analogt i någon närliggande situation (se vid andra stycket nedan). Däremot får bestämmelserna bara begränsad räckvidd om försäkringstagaren dessutom, efter det att fribrev har utfärdats eller en uppsägning på grund av premiedröjsmål har fått verkan, har begärt återköp av försäkringen. I sådana fall kan återupplivning enligt denna paragraf bara avse den riskdel som återstår av försäkringen; rätten till återupplivning sammanfaller här delvis, men inte helt, med rätten enligt 3 kap 9å till fortsatt riskförsäkring. — Paragrafen ger alltså inte försäkringstagaren någon rätt att betala tillbaka återköpsvärdet och få försäkringen återupprättad som en sparförsäkring.
Skälen för denna begränsning är flera. Det viktigaste är att det bara är i fråga om riskskyddet som det framstår som tillräckligt angeläget från social synpunkt med en tvingande lagregel; sitt sparande kan försäkringstagaren alltid placera någonstans. Vidare skulle en lagreglering i denna del erbjuda en del praktiska svårighe- ter, bl.a. därför att det måste till en uppgörelse om ränta på återköpsbeloppet mellan parterna innan återupplivning kan äga rum. Till detta kommer att saken torde ha liten praktisk betydelse — dels därför att situationer av detta slag sällan förekommer, dels därför att bolagen nästan undantagslöst är beredda att gå försäk- ringstagaren till mötes om bara räntefrågan m.m. kan lösas. — Frågorna om samspelet med reglerna i 3 kap. 9å förslaget skall beröras närmare vid andra stycket.
Första stycket
Bestämmelserna ger försäkringstagaren en chans att ”rädda” sin försäkring trots att han har försuttit de frister för premiebetalningen som anges i 1 och 2 åå. Genom att betala den utestående premien inom en frist av sex månader får han försäkringen att på nytt gälla i sin tidigare omfattning.
Som framgår av den föreslagna lagtexten, står möjligheten till återupplivning inte öppen när det är den första premien för försäkringen som inte har betalats. Sådan tidsbegränsad försäkring som fortlöpande förnyas skall emellertid här, liksom enligt lå, behandlas på samma sätt som långvarig försäkring; vi anser att det förnyade avtalet avser samma försäkring som det ursprungliga avtalet. Undantaget för första premie gäller därför bara den allra första premien för en tidsbegränsad försäkring. Om bolaget säger upp försäkringen på grund av dröjsmål med en förnyelsepremie, har försäkringstagaren alltså rätt till återupplivning (jfr avsnitt 19.1.2 ovan).
Fristen för att begära återupplivning börjar löpa vid utgången av
den frist som anges i 2 å andra stycket, dvs. fjorton dagar efter det att bolaget har avsänt sin uppsägning med anledning av dröjsmålet. Det bör särskilt observeras att fristen för återupplivning inte skjuts fram av att den försäkrade t.ex. blir plötsligt sjuk och därför själva uppsägningen inte får omedelbar verkan (2 å tredje stycket). Redan möjligheten till återupplivning innebär ju också i detta fall ett väsentligt skydd för försäkringstagaren, och det framstår som onödigt att komplicera regleringen genom att beräkna återuppliv- ningsfristen med utgångspunkt i 2å tredje stycket. — Inte heller påverkas fristen av att den s.k. trappan gäller (se avsnitt 13.2 ovan); trots att avtrappningstiden normalt är ett helt år, löper fristen för återupplivning ut efter sex månader.
När återupplivning begärs, skall försäkringstagaren betala hela den utestående premien, dvs. både det premiebelopp som lämnades obetalt när försäkringen sades upp och de eventuella ytterligare premiebelopp som enligt försäkringsavtalet har förfallit till betalning därefter. Den avräkning som sedan skall göras mellan parterna har beskrivits i specialmotiveringen till 3kap. 6å (avsnitt 19.3.6). — Enligt vad förut framhållits (avsnitt 13.3), får bolaget i och för sig också kräva ränta på premien, men betalning av räntan får inte göras till en förutsättning för återupplivningen.
Andra stycket
Som framhålls i allmänmotiveringen kan det vara en slump om en försäkringstagare begär fribrev eller bara låter bli att betala premierna för sin försäkring. Möjligheten till återupplivning bör därför vara densamma.
Sexmånadsfristen räknas här från den dag då bolaget avsände meddelande om fribrevet till försäkringstagaren. Meddelandet skall innehålla uppgift om möjligheten till återupplivning (jfr 2å andra stycket och 3 kap. 9 å andra stycket). Någon sanktion för det fall att uppgift inte lämnas föreslår vi dock inte.
Bestämmelsen är formellt tillämplig bara när försäkringen har ändrats till fribrev. Den bör emellertid kunna tillämpas analogt i den snarlika situationen att försäkringstagaren begär en inte så långtgå- ende minskning av försäkringen; premiebetalningen skall fortsätta men med lägre belopp. Också här bör den försäkringstagare som ångrar sig inom sex månader ha rätt att få tillbaka det ursprungliga skyddet.
Som tidigare nämnts, har bestämmelserna i denna paragraf nära sakligt samband med dem i 3 kap. 9 5 om rätt till fortsatt riskförsäk- ring efter återköp. Vissa samordningsfrågor uppstår om en försäk- ringstagare vill använda sig av flera av de möjligheter som står till buds.
En försäkringstagare, som har fått fribrev eller som på grund av dröjsmål med premiebetalningen har fått sin försäkring uppsagd att gälla med begränsat ansvar, kan vända sig till bolaget och begära återköp av försäkringen. Om han sedan ångrar sig och vill ha hela eller delar av sitt skydd tillbaka, innebär reglerna i 3 kap. 9å och 5 kap. 3 å tillsammans att han vid varje tidpunkt har rätt att vrida klockan sex månader tillbaka i tiden. Förutsatt att han betalar den premie som behövs, skall han alltså kunna få tillbaka det försäkrings- skydd han hade sex månader tidigare.
Som framgått tidigare tar bestämmelserna dock bara sikte på det riskskydd försäkringen innebär; om försäkringstagaren vill ha tillbaka en spardel som han har avstått från, måste han träffa en särskild överenskommelse med bolaget om detta. Däremot ger naturligtvis bestämmelserna i 3 kap. 9 å honom även i de nu aktuella situationerna tillgång till den motsatta ändringen av försäkringen, dvs. att avveckla spardelen och behålla riskdelen.
Antag t.ex. att en försäkringstagare begär fribrev den 1 januari ett år. Fristen enligt 5 kap. 3 å går då ut den 1 juli. Den 1 mars samma år återköper bolaget på hans begäran försäkringen. Fristen enligt 3 kap. 9 5 går ut den 1 september. Efter någon tid vill försäkringstagaren ha tillbaka sitt skydd. De föreslagna reglerna innebär då följande.
Under tiden 1 januari-1 mars (dvs. före återköpet) har han enligt 5 kap. 35 rätt att återuppliva försäkringen till dess ursprungliga omfattning, om han betalar den premie som skulle ha erlagts för tiden efter den 1 januari. Han kan också utnyttja möjligheten enligt 3 kap. 9 å att förvandla försäkringen till en ren riskförsäkring, baserad på försäkringens värde omedelbart innan fribrevet utfärdades. Man får då se saken så, att försäkringen först återupplivas och därefter förvandlas till en riskförsäk- ring.
Under tiden 1 mars-1 juli har han rätt enligt 5 kap. 3å att återuppliva riskdelen till den omfattning denna hade omedelbart innan fribrevet utfärdades, om han betalar den riskpremie som skulle ha erlagts för tiden efter den 1 januari. Resultatet blir alltså detsamma som om han den 1 januari i stället hade begärt återköp och fortsatt riskförsäkring enligt 3 kap. 9 å.
Under tiden 1 juli-1 september, slutligen, kan han få fortsatt riskförsäk- ring enligt 3 kap. 9 å med utgångspunkt från försäkringens fribrevsvärde. Fribrevsvärdet torde för övrigt böra bli avgörande även om fribrev ännu inte har utfärdats utan försäkringen gäller med ett sjunkande ansvar enligt den s.k. trappan; den del av försäkringsbeloppet enligt avtrappningsregeln som överstiger fribrevsvärdet motsvaras inte av något egentligt tekniskt värde för den enskilda försäkringen.
Tredje stycket
Återupplivning föreslås gälla fr.o.m. dagen efter den då den utestående premien betalas, vilket stämmer med vad vi föreslår i fråga om det vanliga ansvarsinträdet enligt 3 kap. 2 å. Regeln är vald för att frågan om den exakta tidpunkten för betalningen inte skall få betydelse alltför ofta, och man torde kunna utgå från att ett
försäkringsbolag inte skulle vägra ansvar för ett försäkringsfall som inträffat samma dag som betalningen gjordes, om det verkligen var klarlagt att betalningen hade gjorts före försäkringsfallet. (Angåen- de när betalning skall anses ha skett, se vid 5 å.)
Det bör observeras att det inte krävs något godkännande från bolaget eller över huvud taget någon kontakt mellan parterna för att återupplivning skall kunna ske. Försäkringstagaren kan utan vidare betala med den ursprungliga premieavin eller på annat sätt. Skulle bolaget av någon anledning anse att återupplivning inte kan ske — betalningen kommer kanske för sent — får bolaget ta kontakt med försäkringstagaren och höra efter om han i stället vill teckna en ny försäkring; någon bestämmelse motsvarande 26 å KFL behövs inte i denna lag.
19.5.4 Specialmotivering till 5 kap. 4 å
4å Om det har begärts, skall försäkringsbolaget sända meddelande enligt 2 å också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. För- summar bolaget att sända meddelande till någon sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats. Som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 13.4) kan särskilt vid livförsäkring även andra än försäkringstagaren själv ha sådant intresse i en försäkring, att de har ett berättigat intresse av att få kännedom om att försäkringsskyddet håller på att upphöra på grund av bristande premiebetalning. I denna paragraf ges bestämmelser om skyldighet för bolaget att underrätta vissa sådana personer.
Underrättelseskyldigheten gäller dock genomgående bara om underrättelse har begärts. I första hand kan man naturligtvis räkna med att begäran kommer från den som skall ha underrättelsen, men den kan också komma från försäkringstagaren. — Försäkringsbola- get bör ge den som gör framställningen ett bevis om detta, alltså någon form av bekräftelse på att underrättelse vid behov kommer att lämnas.
Det bör framhållas att förslaget inte hindrar bolaget från att ta ut en rimlig avgift för denna service. Däremot blir det inte möjligt för bolaget att, som ibland förekommer nu, kräva att den som begär att han skall hållas underrättad också åtar sig att vid dröjsmål betala premien i försäkringstagarens ställe; ofta har han dock anledning att göra detta i eget intresse.
De som kan få rätt till underrättelse är den försäkrade (vid försäkring på främmande liv), panthavare och förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förordnande. Frågan om underrättelser till den försäkrade kan vålla vissa svårigheter, om han är omyndig. Om en försäkring på ett barns liv ägs av den ene föräldern, bör den andre föräldern ha rätt att få underrättelse om eventuella premiedröjsmål,
om han är förmyndare eller vårdnadshavare för barnet.
I lagtexten sägs att panthavare osv. skall ha ett ”meddelande enligt 2 å”. Meddelandet skall alltså innehålla de uppgifter som enligt 2 5 skall finnas i uppsägningen till försäkringstagaren. Däremot är det naturligtvis inte nödvändigt att meddelandet är en exakt kopia av uppsägningen; tvärtom får man räkna med att bolaget vill kunna lämna också andra uppgifter i meddelandet, uppgifter som har betydelse bara för den som får underrättelsen.
Hänvisningen till 2 5 innebär också att underrättelsen skall avsändas samtidigt med uppsägningen. Om avsändandet försenas, får bolaget i underrättelsen sätta ut en särskild fjortondagarsfrist för betalningen; syftet med bestämmelsen är ju att exempelvis en panthavare skall kunna hindra att försäkringen upphör genom att t.ex. själv betala premien. Skulle ett försäkringsfall inträffa innan denna särskilda frist har gått till ända, men efter det att uppsägningen enligt 2 5 andra stycket har fått verkan mot försäkringstagaren, är bolaget ansvarigt mot panthavaren men inte mot försäkringstagaren eller annan som skulle vara berättigad till försäkringsbelopp. Fristen räknas från det att bolaget avsände underrättelsen, och de särskilda reglerna i 2 5 tredje stycket och 8 kap. 6 å blir inte tillämpliga därför att panthavaren blir plötsligt sjuk eller liknande eller försändelsen av någon anledning inte kommer fram.
Som nyss nämndes, medför en eventuell försummelse att sända underrättelse enligt denna paragraf inte att försäkringstagaren själv kan kräva ersättning från försäkringen. Försäkringstagaren kan alltså ha sämre rätt än panthavaren osv. Däremot kan panthavaren inte ha sämre rätt i detta avseende än försäkringstagaren. Om försäkringen trots uppsägningen fortsätter att gälla på grund av bestämmelserna i 2 å tredje stycket eller 8 kap. 6 å, är också panthavaren bevarad vid sin rätt, även om det har gått mer än fjorton dagar sedan bolaget avsände en underrättelse till honom.
I den mån försäkringsbolaget enligt det ovanstående blir skyldigt att utge försäkringsbelopp trots att premie för försäkringen inte betalats, stannar förlusten på bolaget; något regresskrav mot försäkringstagaren kommer alltså inte i fråga.
19.5.5 Specialmotivering till 5 kap. 5 5
5 å Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betal- ningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende premien till post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma bolaget till handa när betalningsuppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
Bestämmelserna är utformade efter förebild av reglerna i 12 kap. 20 å tredje stycket jordabalken om betalning av hyra. Vi kan därför beträffande paragrafens innebörd hänvisa till förarbetena till den
lagstiftningen (prop. 1983/84:137 s. 126). Härutöver bör för person— försäkringens del bara följande framhållas.
De föreslagna reglerna om betalningsuppdrag till post eller bank tar i första hand sikte på uppdrag av engångskaraktär, som skall verkställas omedelbart. Som framgått tidigare betalas emellertid många försäkringspremier genom fasta överföringar från t.ex. försäkringstagarens banklönekonto till ett s.k. premiekonto hos försäkringsbolaget. Reglerna gäller också för dessa uppdrag. Som regel uppstår det dock vid sådana överföringar inte några praktiska problem med anknytning till tidpunkten för betalningen; överföring- en görs på fasta dagar i överensstämmelse med kontoavtalets bestämmelser. Om det ändå skulle inträffa att någon överföring inte görs på utsatt dag och detta beror på slarv från bankens sida eller på fel i bankens (eller försäkringsbolagets) tekniska utrustning, får premien anses betald den dag som följer av överföringsuppdraget. Är orsaken däremot att det inte finns täckning på försäkringstaga- rens konto i banken, måste premien naturligtvis anses obetald.
Reglernas tillämpningsområde är inte inskränkt till de vanliga betalningsformerna postgiro, bankgiro osv. utan gäller för alla typer av uppdrag till post eller bank. Om en försäkringstagare under en semesterresa skickar ett brev till sitt vanliga bankkontor, där han ber banken ta ut pengar från hans konto och betala en premie, skall premien anses betald när brevet kommer in till banken (förutsatt att försäkringstagaren har lämnat sådana uppgifter om försäkringen m.m. att banken har möjlighet att utföra uppdraget). Detta gäller däremot inte om försäkringstagaren i stället skriver till en god vän och ber honom betala premien; då anses premien betald först när den gode vännen t.ex. betalar beloppet på ett postkontor.
19.5.6 Specialmotivering till 5 kap. 6 5
65 Försäkringsbolaget förlorar rätten till obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av annan anledning har upphört att gälla.
Bestämmelsen överensstämmer med 40 KFL (se prop. 1979/8029 s. 166, 203f och 208). Preskriptionstiden föreslås dock bli ett år i stället för sex månader som enligt KFL. Skälet är att det framför allt vid större livförsäkringar i viss utsträckning förekommer att bolaget medger uppskov med premien, om försäkringstagaren kommer i tillfälligt ekonomiskt trångmål, och en tid om bara sex månader kan , då vara alltför knapp. Som framgått tidigare har preskriptionsregeln 1 över huvud taget mycket liten betydelse, eftersom bolagen i varje fall 1 vid individuell försäkring inte driver in obetalda premier. l
19.6 Specialmötivering till 6 kap.
Kapitlet har rubriken Förfoganden över försäkringen och omfattar sexton paragrafer. I kapitlet behandlas försäkringstagarens möjlig- heter att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnan- de, överlåtelse och pantsättning m.m. samt förfogandenas rättsverk- ningar i förhållande till tredje man. Motsvarande frågor behandlasi FAL i 3, 102-113, 118 och 122 åå.
Förslaget ansluter i sina huvuddrag till gällande rätt. I fråga om jämkningsreglerna i 7 å — och delvis också i fråga om fördelnings- regeln i 8 5 — bygger förslaget på ställningstagandena i lagrådsremis- sen 1986-12-04 om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m.
Kapitlet inleds med sju paragrafer som handlar om förmånstagar- förordnanden. I l-3 åå ges grundläggande bestämmelser om formen för och verkningarna av sådana förordnanden. Regler om tolkning av förordnanden finns i 4-6 åå, varefter i 7 å upptas den nya jämkningsregel som skall ersätta 104å andra och tredje styckena FAL. Därefter följer i 8 å den särskilda fördelningsregel som skall tillämpas när inget förmånstagarförordnande finns.
I 9-11 åå behandlas överlåtelse och pantsättning, varefter i 12 och 13 åå ges relativt utförliga regler om när olika förfoganden över försäkringen får rättsverkan mot tredje man och om företrädesrätt vid dubbelöverlåtelser m.m. I 14å uppställs förbud för förmånsta- garen att förfoga över sin rätt i förtid. I 15 och 16 åå, slutligen, finns speciella regler om förverkande av förmånstagarrätt (motsvarande 15 kap. ärvdabalken) respektive om förfoganden i strid mot kommu- nalskattelagens bestämmelser om pensionsförsäkringar.
19.6.1 Specialmotivering till 6 kap. 1 å
1 5 Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande. När ett sådant förordnande eller bestämmelserna i 75, Så eller 155 andra stycket tillämpas, ingår försäkringen inte i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. I 7 kap. finns dock bestämmelser om utmätning m.m. för försäkringstagarens skulder.
Vad som i 9 kap. 1 å och 13 kap. 2 och 3 åå ärvdabalken föreskrivs om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnanden.
Vad som i 9kap. 25 ärvdabalken föreskrivs om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förrnånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången.
Första stycket
Förmånstagarförordnande får numera anses vara ett självständigt rättsinstitut, fristående från t.ex. instituten gåva och testamente. I flera hänseenden kan visserligen paralleller dras från reglerna om
sådana förfoganden, men i andra fall — där avtalsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget står i blickfånget — får man snarare se förordnandet som en till bolaget riktad betalnings- anvisning.
I första meningen fastslås den redan nu gällande principen, att försäkringstagaren har rätt att genom ett förmånstagarförordnande bestämma vem som skall ha försäkringen eller utfallande belopp. Utom vid ka-försäkring (se 19.1.4 ovan) kan bolaget alltså inte genom en villkorsbestämmelse hindra försäkringstagaren från denna form av förfogande. Förordnandet kan gälla till förmån för fysisk eller juridisk person.
Förordnandet kan vara avsett att tillämpas vid försäkringsfall — som kan vara livsfall eller dödsfall — och det kan gälla för försäkringstagarens död även om dödsfallet inte är försäkringsfall, främst när försäkringen är tecknad på någon annans liv eller hälsa.
I praxis har fastslagits att ett förmånstagarförordnande som regel skall antas avse inte bara det avtalade försäkringsbeloppet utan även sådana belopp som utgår i form av återbäring eller premiereglering (NJA 1977 s. 587). Förslaget är inte avsett att innebära någon ändring av denna praxis. Men liksom försäkringstagaren kan dela upp det egentliga försäkringsbeloppet mellan flera förmånstagare, kan han också förordna att försäkringsbeloppet skall tillfalla en person och återbäringen någon annan.
Rätten att utse förmånstagare tillkommer vid individuell försäk— ring i första hand försäkringstagaren, dvs. den som har ingått försäkringsavtalet med bolaget. Om rätten till försäkringen övergår till någon annan, övergår även rätten att utse förmånstagare till " honom. Rätten kan dock vara innehållslös för honom, om den förste innehavaren har gjort ett oåterkalleligt förordnande (jfr 1 kap. 2 å och nedan vid 2 och 9 åå).
Rätten att utse förmånstagare är en rättighet av personlig art, på liknande sätt som rätten att göra testamente. Därför övergår inte rätten att utse förmånstagare — och därmed inte heller rätten att återkalla eller ändra ett förordnande — till t.ex. försäkringstagarens dödsbo eller konkursbo. Detta har vi i samråd med övriga nordiska länder funnit så självklart, att vi inte föreslår någon motsvarighet till sista meningen i 102 å FAL; regeln kan för de flesta fall sägas framgå av 1 å första meningen och 2 5 första meningen i förening. En annan sak är att den, som genom bodelning eller arv eller efter exekution blivit ny ägare till försäkringen, i den egenskapen har rätt att själv utse ny förmånstagare.
Rätten enligt försäkringsavtalet kan också övergå till någon annan genom frivillig överlåtelse från försäkringstagaren och genom tillämpning av ett förmånstagarförordnande. Den som har förvärvat
försäkringen på något av dessa sätt har rätt att själv utse ny förmånstagare. Ett förordnande, som upptar flera förmånstagare med rätt efter varandra, kan dock ofta vara utformat så att den i första hand utsedde förmånstagaren inte får rätt att bestämma vem som skall ha de belopp som kan utfalla när hans egen rätt har upphört.
Ett förordnande med flera förmånstagare med rätt efter varandra kan ha mycket skiftande utformning med avseende på vilken rätt som tillkommer den som utsetts i första hand.
Förordnandet innebär ofta att förmånstagaren har rätt till de belopp som utfaller under hans livstid men inte kan förfoga över försäkringen t.ex. genom att begära återköp. Ett ovanligt fall är att försäkringen omedelbart tillfaller förmånstagaren med full äganderätt och att andrahandsförordnan- det, som alltså har gällt bara för det fall att förste förmånstagaren skulle avlida före den försäkrade, därmed förlorar sin verkan även om det skulle återstå utbetalningar vid den förste förmånstagarens död. I en sådan situation skulle man alltså få tillämpa fördelningsregeln i 8 å, om inte förmånstagaren har gjort ett eget förmånstagarförordnande. I åter andra fall kan förordnandet ge förste förmånstagaren vissa förfogandemöjligheter utan att försäkringstagarens andrahandsförordnande helt mister betydelse; förordnandet kan t.ex. innebära att andrahandsförordnandet skall gälla, om inte förste förmånstagaren har gjort ett eget förordnande av annat innehåll.
En särskild fråga som tagits upp från branschens sida rör det fallet, att den i första hand utsedde förmånstagaren har fått rätt att göra eget förmånsta- garförordnande men inte utnyttjat den möjligheten. Om försäkringen då vid hans död tillfaller den som försäkringstagaren har utsett till förmånstagare i andra hand, är frågan från vem denne skall anses göra sitt förvärv: från försäkringstagaren eller från den förste förmånstagaren. Skillnaden kan ha både civilrättslig och arvsskatterättslig betydelse. — Det verkar mest naturligt att anse förvärvet ske från försäkringstagaren, som har gjort det förordnande som förvärvet grundar sig på. Har förste förmånstagaren gjort ett eget förordnande, får förvärvet däremot anses ske från honom, även han har gjort exakt samma förordnande som försäkringstagaren.
Vi har övervägt om man bör i lagen ställa upp en presumtion i frågan huruvida den i första hand utsedde förmånstagaren skall anses ha fått förfoganderätt till försäkringen eller ej (jfr NJA 1978 s. 120 och där angivna rättsfall). Vi har emellertid funnit det olämpligt med en sådan regel; förhållandena kan skifta alltför mycket för att någon rimlig presumtion skall kunna ställas upp. Som framhålls i allmän- motiveringen (avsnitt 14.3.7) anser vi det inte heller lämpligt att bolagen genom förtryckt text på ansökningsblanketterna styr försäk- ringstagarnas förfoganden; det är långt ifrån säkert att den av bolaget valda lösningen stämmer med försäkringstagarens önskemål i det enskilda fallet. Man bör i stället vid behov rikta försäkringstagarens uppmärksamhet på frågan och ge honom tillfälle att själv ta ställning till den.
Ett förmånstagarförordnande innebär att försäkringstagaren
bestämmer vem som i hans ställe skall ha försäkringen eller utfallande belopp. Ett förordnande som går ut på att försäkringsta- garen uppdrar åt någon annan att efter eget gottfinnande bestämma vem som skall ha försäkringen, saknar därför verkan; försäkringsbe- loppet får alltså fördelas på samma vis som när inget förordnande alls har gjorts. Möjligen kan ett sådant förordnande vara giltigt om det har angetts efter vilka riktlinjer mottagaren skall utväljas, t.ex. så att beloppet skall tillfalla den som har vårdat försäkringstagaren under hans sista sjukdomstid.1
Enligt andra meningen i första stycket medför tillämpningen av ett förmånstagarförordnande att försäkringen faller utanför försäkrings— tagarens förmögenhet och kvarlåtenskap; regeln stämmer i det väsentliga med vad som tillämpas nu. Försäkringen och från den utfallande belopp blir — med de undantag som anges i 6 kap. 7 å och 7 kap. — oåtkomliga för försäkringstagarens borgenärer och (vid dödsfall) hans dödsbodelägare så snart ett förmånstagarförordnande tillämpas. Detta gäller oavsett om det är fråga om försäkring på försäkringstagarens eller någon annans liv, oavsett om förordnandet tillämpas vid livsfall eller dödsfall och oavsett om en i första hand insatt förmånstagare får förfoganderätt till försäkringen eller inte. Detsamma gäller när de speciella fördelningsreglerna i 8 och 15 åå tillämpas och när en make eller bröstarvinge får del av försäkringen med stöd av bestämmelserna i 7 å (jfr NJA 1978 s. 329).
Om det finns flera förmånstagare och den i första hand utsedde inte får förfoganderätt till försäkringen, innebär det sagda att försäkringen som sådan för en tid inte kan utmätas för någons skulder; försäkringen kommer att ”hänga i luften” till dess att den tillfaller den förmånstagare som har rätt till samtliga återstående belopp.
Andra stycket
I fråga om behörigheten att utse förmånstagare hänvisas här till ärvdabalkens regler om rätt att göra testamente. Skälen för den valda regleringen har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 14.3.3).
Hänvisningen avser till att börja med 9 kap. 1 5 ÄB. Härav följer att en underårig som har fyllt sexton år och som förvärvsarbetar kan sätta in förmånstagare till en tjänstegrupplivförsäkring som gäller för honom, liksom han kan använda en del av sina inkomster till att teckna en frivillig gruppförsäkring eller en individuell försäkring och själv utse förmånstagare.
Av 9 kap. 1 5 ÄB, jämförd med 13 kap. 2 å, framgår vidare att den som är över arton år har rätt att göra förmånstagarförordnande även om han är omyndig. Förutsättningen är bara att förordnandet inte
' Jfr vad som gäller om s.k. blanko—testamenten; se Walin, Ärvdabalken I s. 137.
upprättas under inflytande av sådan rubbning av själsverksamheten som avses i det senare lagrummet. Vidare är förordnandet ogiltigt om det har tillkommit under inflytande av tvång, svek eller liknande (13 kap. 3 å).
Som framgår anser vi inte att någon hänvisning till 13 kap. 1 å ÄB behövs. Att ett förmånstagarförordnande är ogiltigt i sådana fall som avses i den paragrafen framgår med tillräcklig tydlighet av hänvis- ningen till 9 kap. 1 å och reglerna i 3 å detta kapitel om formen för förmånstagarförordnanden.2
Lika litet som i fråga om testamenten är ogiltigheten självverkande i den bemärkelsen att bolaget utan vidare skall vägra att följa ett förordnande som upprättats t.ex. av en underårig. Om inte förord- nandets giltighet bestrids av någon som annars skulle ha rätt till försäkringsbeloppet, skall förordnandet följas. Vi har inte funnit det påkallat att föreslå några sådana regler om bevakning, klanderfrist osv. som gäller för testamenten utan räknar med att frågor av detta slag — som över huvud taget är mycket sällsynta -— genom bolagets medverkan ändå klaras ut relativt snabbt. Om ingen överenskom- melse kan nås mellan de berörda får bolaget i sista hand sätta ned försäkringsbeloppet hos länsstyrelsen.
Tredje stycket
Enligt 9 kap. 2 å ärvdabalken är ett testamentsförordnande till den, som inte är född eller avlad vid testators död, som huvudregel utan verkan. Den som har utsett t.ex. sina syskon till testamentstagare kan dock bestämma att egendomen vid syskonens död skall tillfalla syskonens barn, och ett sådant förordnande är under vissa förutsätt- ningar giltigt även om något sådant barn ännu inte är fött eller avlat vid testators död (se vidare i lagtexten). Tanken bakom reglerna är att testator inte skall kunna binda utvecklingen för längre tid än han själv någorlunda säkert kan överblicka.
I detta sammanhang bör också uppmärksammas den särskilda lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. Lagen är efter sin ordalydelse tillämplig på förmånstagarförordnan- den och innebär att ett förordnande till förmån för den, som inte är född eller avlad vid tiden för förordnandets tillkomst, inte är giltigt. Om en ännu barnlös man tecknar en försäkring och gör förmånsta- garförordnandet ”mina barn”, skulle förordnandet alltså inte gälla till förmån för hans senare födda barn. Det har emellertid bestritts att lagen verkligen skall tillämpas på insättande av förmånstaga- 3 re.
2 Se Walin, Ärvdabalken I 5. 292. 3 Se Almgren s. 61 ff och Hellner s. 547 samt där lämnade hänvisningar.
Som framgår skiljer sig ärvdabalken och 1930 års lag åt i fråga om vid vilken tidpunkt mottagaren måste vara född eller avlad för att förordnandet skall vara giltigt. Medan ärvdabalken utgår från förhållandena vid testators död, är det förordnandets tillkomst som är avgörande enligt 1930 års lag. Denna olikhet motiverades i förarbetena till 1930 års lag med att ett testamentes rättsverkningar inträder först vid testators död, medan verkningarna av ”rättshand- lingar i levande livet” — företrädesvis gåvor — som regel inträder i anslutning till förordnandets tillkomst (se NJA II 1930 s. 400).
De allra flesta förmånstagarförordnanden är avsedda att tillämpas vid försäkringstagarens död. Det är därför naturligt att även i det nu aktuella avseendet behandla förmånstagarförordnanden på samma sätt som testamenten, inte som gåvor. I detta stycke föreslås därför en regel som får sitt huvudsakliga innehåll genom hänvisningen till ärvdabalken. För att täcka även de fall som kan uppstå vid försäkring på annans liv anges den avgörande tidpunkten vara när förordnandet skall tillämpas första gången. Oftast är detta dock lika med försäkringstagarens död.
Vi föreslår också ett tillägg till 1930 års lag, som klargör att reglerna i den lagen inte skall tillämpas på förmånstagarförordnan- den (se avsnitt 21.8 nedan).
1962. Specialmotivering till 6 kap. 2 å
Zå Försäkringstagaren kan, före den tidpunkt då försäkringsersättningen förfaller till betalning, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande. Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstagaren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
På samma sätt som i 102 å FAL skiljs här mellan vanliga förmånsta— garförordnanden och Oåterkalleliga sådana. Försäkringstagaren kan när som helst ändra eller återkalla sitt förordnande, om han inte har lovat förmånstagaren att förordnandet skall stå fast. Som en precisering av gällande rätt anges dock att återkallelse eller ändring inte kan göras efter den tidpunkt då försäkringsersättningen förfaller till betalning. Skälet för regeln är att det — bl.a. med tanke på förhållandet till borgenärerna — bör stå klart så snart som möjligt efter ett försäkringsfall vem som är rätt mottagare av beloppet. Med den tidpunkt då ersättningen ”förfaller till betalning” avses vid försäkring med engångsbelopp försäkringsfallet; man bortser alltså från den tid som bolaget enligt 8 kap. 1 5 kan ha på sig innan ersättningen måste betalas ut. Vid försäkring med periodisk utbetal— ning avses i stället var och en av de överenskomna förfallodagar- na.
Den som vid s.k. sammansatt kapitalförsäkring har gjort ett förmånstagar- förordnande med avseende på livsfallsbeloppet, kan alltså inte återkalla
nu
förordnandet efter det att han har uppnått den för utbetalningen överens- komna åldern. Den som har satt in en förmånstagare till periodiska utbetalningar kan däremot när som helst återkalla förordnandet med verkan för kommande poster.
Av skäl som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 14.3.5) uppställer förslaget inte något formkrav för oåterkallelighetsförklaringen, och inte heller behövs det någon anmälan till försäkringsbolaget för att utfästelsen skall vara bindande för försäkringstagaren. Eftersom den som påstår att ett förordnande till hans förmån har gjorts oåterkal- leligt torde ha bevisbördan för att så verkligen är fallet, finns det anledning att tro att förklaringen utan något krav i lagen i de allra flesta fall dokumenteras på tillförlitligt vis. Och som framgår av 13 å, måste förmånstagaren ibland anmäla sin rätt till bolaget om han vill vara skyddad mot nya förfoganden från försäkringstagarens sida.
Utfästelsen skall liksom enligt gällande rätt göras till förmånstaga- ren. I en del fall kan det dock i stället bli aktuellt att den tas emot av någon annan på hans vägnar.
Omyndiga förmånstagare torde i relativt stor utsträckning kunna ta emot sådana utfästelser själva.l I andra fall, t.ex. i fråga om barn som är så små att de inte kan förstå utfästelsens innebörd, får denna riktas till förmyndaren. Om försäkringstagaren är den ene av två föräldrar som gemensamt är förmyndare för barnet, bör utfästelsen kunna tas emot av den andre föräldern. Bestämmelsen i 13 kap. 2 å föräldrabalken torde inte hindra detta, när det är fråga om en rättshandling enbart till barnets förmån, som barnet skulle ha kunnat ta emot självt om det varit ett par år äldre. Någon god man torde alltså knappast behöva förordnas i dessa typer av fall.2
Som nämns i allmänmotiveringen (avsnitt 1435) skall försäk- ringsbolaget inte kunna ta emot utfästelsen på förmånstagarens vägnar enligt allmänna regler om negotiorum gestio. En annan situation uppstår om försäkringstagaren, samtidigt som han utser förmånstagare, förklarar att förordnandet skall vara oåterkalleligt och ber bolaget underrätta förmånstagaren om detta. Förutsatt att underrättelsen också kommer fram till förmånstagaren, får försäk- ringstagaren därmed anses ha gett förmånstagaren en utfästelse att förordnandet skall stå fast.
En liknande fråga uppstår om förordnandet upptar flera förmånstagare, t.ex. A,B och C, med rätt jämte eller efter varandra, och försäkringstagaren avger en oåterkallelighetsförklaring bara till A. Frågan är då vad som gäller, om det framgår av utfästelsen att förordnandet skall vara oåterkalleligt också i fråga om B och C.
Också här bör förordnandet ibland kunna bli oåterkalleligt trots att
! Se Walin, Föräldrabalken s. 269 f. och 275. 2 Se Walin a.a. s. 324.
utfästelsen inte görs direkt till förmånstagaren. Om försäkringstagaren har avsett eller utgått från att A skulle underrätta B och C om utfästelsen och dessa verkligen också fått del av den, bör försäkringstagaren ha på ett bindande sätt utfäst sig att förordnandet skall stå fast även såvitt gäller dem.
Enligt reglerna i 8 kap. giftermålsbalken kräver gåva mellan makar äktenskapsförord — inte bara för att gåvan skall vara skyddad mot tredje man utan även för giltigheten mellan makarna själva. Kravet på äktenskapsförord har i praxis ansetts gälla även för utfästelse att inte återkalla ett förmånstagarförordnande, när utfästelsen haft gåvokaraktär (NJA 1953 s. 228; jfr också Hellner s. 556 med hänvis- ningar).
Genom 8 kap. lå äktenskapsbalken införs ett nytt system för gåvor mellan makar (se prop. 1986/87:1 s. 10, 71-76, 142-144, 296-308 och 387). Frågan om gåvans giltighet mellan makarna själva skall bedömas enligt samma regler som gäller för gåvor mellan andra än makar. För att gåvan skall kunna åberopas mot givarens borgenärer fordras dock som regel att gåvan har registrerats vid domstol. (Begreppet ”äktenskapsförord” är i den nya balken reserverat för makarnas överenskommelser om egendomsordningen i äktenska- pet.) När gåvan registreras vid domstolen, blir den också giltig mellan makarna, om den inte redan är det enligt allmänna regler.
Genom den nya lagstiftningen blir det direkt klarlagt, att en utfästelse att inte återkalla ett förmånstagarförordnande till make är giltig mellan makarna utan registrering vid tingsrätt. Därmed saknar registreringen också betydelse för förhållandet till bröstarvingar som framställer anspråk enligt 7 å; regeln i den paragrafen skiljer för övrigt inte formellt på vanliga och Oåterkalleliga förordnanden (även om oåterkalleligheten naturligtvis är en faktor som kan påverka bedömningen). — Däremot krävs det både att utfästelsen registreras och att förutsättningarna i 12 eller 13 å detta kapitel är uppfyllda, för att förmånstagaren skall få skydd mot försäkringstagarens borgenä- rer.
En oåterkallelighet av speciellt slag förekommer vid sådan pensionsförsäkring som arbetsgivare tecknar för en anställd, där den anställde själv insätts som förmånstagare till ålderspensionsmomen- tet och hans anhöriga som förmånstagare till efterlevandemomentet. På grund av utfästelse från arbetsgivaren till den anställde är sådana förordnanden som regel Oåterkalleliga till förmån för den anställde. Oåterkalleligheten brukar antecknas i försäkringsbrevet, men någon utfästelse till de anhöriga görs inte. Med den anställdes medgivande (i praktiken oftast på hans begäran) kan arbetsgivaren därför ändra den del av förordnandet som avser efterlevandepensionering; ett sådant förordnande får alltså bara delvis de verkningar som normalt tillkommer ett oåterkalleligt förordnande. I och med den anställdes död upphör emellertid möjligheten att ändra förordnandet; hans
dödsbodelägare inträder inte i hans rätt att lämna medgivande till sådana förfoganden.
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 1435), går det inte att göra fördelningsregeln i 8å ”oåterkallelig” genom ett löfte till den av lagen utpekade förmånstagaren att inte göra något annat förordnande. Om försäkringstagaren avger ett sådant löfte och sedan ändå gör ett förordnande, gäller förordnandet.
Ett oåterkalleligt förordnande innebär naturligtvis att försäkrings- tagaren inte utan förmånstagarens medgivande får återkalla eller ändra förordnandet. Däremot anses försäkringstagaren inte utan särskilt löfte vara skyldig att betala ytterligare premier för försäk- ringen. I och för sig finns det inte heller något hinder mot att han gör ett nytt förordnande, som dock inte kan inkräkta på den förste förmånstagarens rätt. Det Oåterkalleliga förordnandet kan vara begränsat eller villkorat på ett sätt som gör att det finns utrymme för ännu ett förordnande, och i annat fall kan det nya förordnandet ligga ”i reserv” för den händelse att det Oåterkalleliga förordnandet skulle förfalla t.ex. genom förmånstagarens död. Om däremot ett förord- nande till t.ex. ”i första hand A och i andra hand B” har gjorts oåterkalleligt i förhållande till båda förmånstagarna och A avlider före försäkringsfallet, kan försäkringstagaren inte utse en ny förmånstagare med rätt framför B. — Det Oåterkalleliga förordnan- dets verkningar i övrigt framgår av 9, 12 och 13 åå; se också specialmotiveringen till 7 kap.
19.6.3 Specialmotivering till 6 kap. 3 å
3 å Ett förmånstagarförordnande och återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall göras genom skriftligt meddelande till försäkringsbola- get.
Förslaget upptar bara ett sätt att göra förmånstagarförordnande, nämligen genom skriftligt meddelande till försäkringsbolaget. Kra- vet på skriftligt meddelande uppfylls dock redan genom att försäk- ringstagaren t.ex. sätter kryss för ett av de förtryckta alternativen på ansökningsblanketten eller undertecknar blanketten sedan ombudet markerat vilket förordnande som skall gälla.
Det bör påpekas att förslaget — i likhet med 103å FAL men i motsats till vad som gäller på testamentsrättens område — inte ställer upp något allmänt krav på att förordnandet skall vara undertecknat av försäkringstagaren. I praktiken kan man dock räkna med att ett bolag, som får in ett icke undertecknat förordnande, tar kontakt med försäkringstagaren och ber honom bekräfta förordnandet. Skulle det någon gång ändå bli aktuellt att tillämpa ett förordnande som saknar underskrift, blir det en vanlig bevisfråga om förordnandet verkligen härrör från försäkringstagaren. En sådan fråga har en annan och
enklare karaktär än en fråga om försäkringstagaren har gjort ett muntligt förordnande och vad det i så fall innehåller.
I kravet på skriftligt meddelande till bolaget ligger att meddelan- det skall vara riktat till bolaget och att försäkringstagaren skall ha vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att få meddelandet överbringat till bolaget, t.ex. postat det (se Almgren s. 17 ff). Det är dock inte nödvändigt att förordnandet ännu har kommit in till bolaget när försäkringsfallet inträffar. Däremot har ett förordnande inte någon verkan om försäkringstagaren bara har upprättat det och sedan låtit det ligga i en skrivbordslåda.
Vilka åtgärder försäkringstagaren måste ha vidtagit för att få fram meddelandet till bolaget får bedömas med hänsyn till omständighe- terna i det enskilda fallet. Särskilt med tanke på att vi inte föreslår någon motsvarighet till reglerna i 10 kap. 3 5 ärvdabalken om nödtestamenten, bör skriftliga förordnanden som försäkringstagaren gör under sådana förhållanden som avses i det lagrummet ofta kunna behandlas som för försäkringsbolaget avsedda meddelanden (jfr UfR 1977 s. 118 och NJA 1982 s. 390).
Däremot kan ett muntligt förordnande enligt förslaget inte längre göras giltigt genom att bolaget antecknar det i försäkringsbrevet. Och även om det inte finns något hinder mot att bolagen fortsätter att göra anteckningar på breven om de förordnanden som görs, kan man ifrågasätta värdet av den ordningen. Anteckningen kan vålla oklarheter och missförstånd om försäkringstagaren senare anmäler ett nytt förordnande, som inte blir antecknat, och dessutom kan försäkringstagaren behöva visa upp brevet i något sammanhang där han inte vill att förordnandet skall bli känt.
Som nämnt (avsnitt 14.3.3) kan försäkringstagaren inte heller göra ett giltigt förmånstagarförordnande genom ett testamente; vårt förslag i den delen stämmer med gällande rätt men avviker från vad den norska kommittén föreslår. Detta betyder dock inte att ett testamente inte kan ha betydelse för fördelningen av försäkringsbe- loppet. Försäkringstagaren kan genom ett förmånstagarförordnande underrätta försäkringsbolaget om att förmånstagare skall vara den person som anges i hans testamente. För att det skall föreligga ett tillräckligt preciserat förordnande, måste det dock krävas att det testamente som avses har blivit angivet med t.ex. datum (om inte testamentet bifogas förordnandet). Men om försäkringstagaren har gjort ett vanligt förmånstagarförordnande, kan han inte ändra eller återkalla det genom ett testamente (jfr NJA 1976 s. 24). Däremot är det möjligt att testamentet kan bidra till tolkningen av förmånsta- garförordnandet, särskilt om testamentet har tillkommit vid ungefär samma tid som förordnandet. Vidare får naturligtvis ett testamente betydelse för fördelningen av försäkringsbeloppet om det gäller ett förmånstagarförordnande till förmån för dödsboet eller dödsbodelä- garna efter försäkringstagaren.
19.64. Specialmotivering till 6 kap. 4 5
4 5 Vid tolkning av ett förmånstagarförordnande gäller vad som sägs i 5 och 6 åå, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
I 5 och 6 åå ges ett antal regler om hur förmånstagarförordnanden skall tolkas i olika fall. Reglerna gäller både för vanliga förordnan- den och för oåterkalleliga sådana. Däremot är tillämpningsområdet begränsat på det viset, att det är bara 5 å andra stycket som gäller vid försäkring på annans liv. I denna paragraf anges den gemensamma förutsättningen för att reglerna skall bli aktuella, nämligen att ”inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet”.
Tolkningsreglerna i 5 och 6 åå är alltså bara presumtioner. Som tidigare framhållits, finns det dock endast sällan utredning som kan bryta presumtionen. Många förordnanden görs bara genom en kryssmarkering på en förtryckt blankett, och om det dessutom har gått lång tid sedan förordnandet gjordes, saknas oftast varje hållpunkt för att lägga in någon annan betydelse i förordnandet än som anges i lagens regler. I många fall (och nästan alltid i ärenden om arvsskatt) får tolkningsreglerna alltså i praktiken samma effekt som absoluta regler.
Men när det finns utredning som med rimlig grad av säkerhet tyder på att försäkringstagaren har haft en annan avsikt med sitt förordnande, bör man inte tveka att avvika från den presumtion som anges i lagen. Tolkningsreglerna skall bara fungera som hjälpregler när individuella tolkningsdata saknas, och utredningskraven bör inte ställas alltför högt. Det bör dock betonas att det — liksom vid testamentstolkning — är bara försäkringstagarens avsikter vid förordnandets tillkomst som kan tillmätas betydelse (jfr NJA 1976 s. 24).
19.65. Specialmotivering till 6 kap. 5 5
5 å Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmåns- tagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om dei fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade varit berättigade att träda i förmånstagarens ställe. Saknas sådana avkomlingar men finns det andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
Första stycket
Regeln i detta stycke motsvarar 107 5 FAL och tar i första hand sikte på s.k. sammansatt kapitalförsäkring, där ersättning skall betalas ut vid försäkringstagarens död eller när han uppnår en bestämd ålder.
Regeln gäller också för andra försäkringar av blandad karaktär, t.ex. en olycksfallsförsäkring som innehåller ett dödsfallsmoment. Om inte annat har angetts i förordnandet, kan man i dessa fall ganska säkert räkna med att försäkringstagaren har avsett att själv uppbära de belopp som kan utbetalas under hans livstid.
Regeln gäller också för Oåterkalleliga förordnanden, även om det vid sådana förordnanden kan vara vanligare att förordnandet skall gälla också för livsfall. Ett förordnande för livsfall är dock något så pass speciellt, att man kan räkna med att det som regel framgår uttryckligen av förordnandet.
Andra stycket
Stycket handlar om vad som skall gälla, när ett förmånstagarförord- nande inte kan verkställas beträffande en eller flera förmånstagare. Stycket innehåller — indirekt och tillsammans med 4 å — en regel om att ett förordnande kan fortsätta att gälla trots att det inte kan verkställas enligt sin ordalydelse samt tolkningsregler för sådana fall. De föreslagna bestämmelserna gäller för försäkring på eget eller annans liv och för både livsfalls- och dödsfallssituationer. De bygger på de principer som gäller på testamentsrättens område.
Första meningen i stycket handlar om s.k. representationsrätt och stämmer i huvudsak med 11 kap. 6 å ärvdabalken. Andra meningen handlar om s.k. accrescens och motsvarar 75 samma kapitel. Här skall till en början behandlas de allmänna förutsättningarna för att någon av reglerna skall bli tillämplig. Förutsättningarna är två.
Den första är att förordnandet ”inte kan verkställas” såvitt angår en viss förmånstagare. Vad som i första hand kommer i fråga är att förmånstagaren är avliden. Han kan också helt eller delvis avstå från sin rätt. Reglerna kan även tillämpas i det sällsynta fallet, att förmånstagaren har förverkat sin rätt genom att själv döda den försäkrade (15 5).
Den andra förutsättningen är den som anges i 4 å, nämligen att ”inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet”. Om försäkringstagaren har gjort ett andrahandsför- i ordnande för den situation som inträffat, skall naturligtvis det gälla i stället för lagens regler. Om försäkringstagaren t.ex. har som förmånstagare insatt ”i första hand min make, i andra hand min broder A”, kan alltså inte maken avstå från sin rätt med verkan att försäkringsbeloppet tillfaller bröstarvingarna.
Här kan uppstå svårbedömda situationer, särskilt om det finns flera första- och andrahandsförordnanden utan att försäkringstagaren har angett tillräck- ligt tydligt hur de skall förhålla sig till varandra, t.ex. ”i första hand A och B, i andra hand C och D”. Hur ett sådant förordnande skall tolkas om t.ex. A har avlidit före försäkringsfallet, är så beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, att det är omöjligt att ställa upp praktiskt användbara
tolkningsregler i lagen. Som en allmän princip gäller dock att andrahands- förordnandet skall tillämpas bara i den mån det kan antas vara avsett att vara sekundärt just till den del av förstahandsförordnandet som inte kan verkställas. I övrigt får bedömningen göras utifrån de enskilda förhållandena och med ledning av den praxis som utbildat sig på testamentsrättens område.
Förmånstagarförordnandet behöver emellertid inte gå ut på att något annat förordnande skall gälla i stället för det förordnande som inte kan verkställas. Om det kan antas att försäkringstagaren inte har avsett att gynna någon annan än den förmånstagare som han angett i förordnandet, skall reglerna i paragrafen inte heller tillämpas. I stället tillfaller försäkringsbeloppet då försäkringstagaren själv (vid utbetalning för livsfall) eller de förmånstagare som framgår av 8 5. En sådan tolkning av förordnandet kan ligga särskilt nära till hands vid utbetalning för livsfall och vid Oåterkalleliga förordnanden, som ofta tillkommer för att tillgodose speciella önskemål. (Självfallet innebär inte den omständigheten att förordnandet har varit oåter- kalleligt i den del som inte kan verkställas, att försäkringstagaren utan särskild utfästelse också har bundit sig för den utfyllnad av förordnandet som anges i detta stycke.)
Enligt 106 å FAL skall ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död anses förfallet, om förmånstagaren avlider före försäkringstagaren. Regeln stämde vid införandet med vad som då gällde om testamentstagares död. Sedan dess har testamentsrät- ten ändrats (11 kap. 6å ärvdabalken), och vi föreslår nu i första meningen av detta stycke motsvarande ändring för förmånstagarför- ordnandenas del. Regeln gäller för både livsfalls- och dödsfalls- situationen, men som redan antytts kan man utgå från att presum- tionen till förmån för lagens regel är svagare vid livsfallsutbetalning; om försäkringstagaren själv påstår att han inte avsett att någon representation skulle kunna äga rum, torde hans påstående som regel få tas för gott om inte andra omständigheter talar mot påståendet.
Vid försäkring på tredje mans liv kan det gälla ett förmånstagar- förordnande för den försäkrades död. Vi föreslår för denna situation, att en t.ex. avliden förmånstagares avkomlingar skall träda i hans ställe, om de haft rätt till det i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade. Skälen för denna reglering, som gäller också vid utbetalning för livsfall från sådan försäkring, framgår bäst av ett exempel.
Antag att ett par makar båda har egna barn från tidigare äktenskap men inga gemensamma och att mannen tecknar en försäkring på hustruns liv. Om han då sätter in sina egna barn som förmånstagare, är det naturligt att hans barnbarn får träda i ett avlidet barns ställe. Utser han i stället hustruns barn till förmånstagare, är det lika
naturligt att hennes barnbarn får vara förmånstagare i andra hand.
Andra meningen i stycket motsvarar som nämnt 11 kap. 7 5 ärvdabalken. Om ett förordnande inte kan verkställas beträffande en av flera förmånstagare och regeln i första meningen inte kan tillämpas, får de övriga förmånstagarna dela på hela försäkringsbe- loppet. Som framgått är förutsättningen dock att försäkringstagaren inte har gjort något andrahandsförordnande för denna situation och att det inte heller får anses framgå av förordnandet, att de övriga förmånstagarnas rätt under alla förhållanden skall vara begränsad till de belopp som för deras del har angetts i förordnandet.
19.6.6. Specialmotivering till 6 kap. 6 5
65 Har försäkringstagaren till en försäkring, som gäller på hans liv eller hälsa, utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande: make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller förordnan- det inte, barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren, make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; efterlämnar försäkrings- tagaren bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna, arvingar: de som enligt 1-5 kap. ärvdabalken har arvsrätt efter försäkrings- tagaren, med fördelning av försäkringen efter de grunder som gäller för arvsrätten.
De tolkningsbestämmelser som ges i denna paragraf stämmer i huvudsak med motsvarande regler i 1055 FAL, såsom dessa har tolkats i praxis. (Jfr också förslaget till ny lydelse av den paragrafen i lagrådsremissen 1986-12-04 om följdlagstiftning till äktenskapsbal- ken m.m.) En skillnad i förhållande till 105 å FAL är dock att de nya bestämmelserna skall gälla också vid försäkringsfall som är livs- fall.
Reglerna i paragrafen gäller bara vid försäkring på försäkringsta- garens eget liv. Som en ytterligare förutsättning gäller att försäk- ringstagaren skall ha använt någon av de beteckningar som anges i paragrafen utan att namnge förmånstagaren. Som anges i allmän- motiveringen (avsnitt 14.3.7), kan förhållandena vid försäkring på främmande liv skifta i så hög grad att det är svårt att ställa upp allmänna regler för tolkningen, och detsamma gäller för sådana mera individualiserade förordnanden där förmånstagaren nämns vid namn. Självfallet är det dock inte någonting som hindrar att man i enskilda fall utanför det egentliga tillämpningsområdet hämtar ledning från lagens regler; sådan tillämpning kan tvärtom ibland
ligga mycket nära till hands, t.ex. om försäkringstagaren vid försäkring på främmande liv har utsett ”den försäkrades arvingar” till förmånstagare. Framför allt bör det betonas att vi inte har avsett att några motsatsslut skall dras för de situationer som faller utanför paragrafens tillämpningsområde.
Liksom enligt FAL gäller ett förordnande till make till förmån för den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet skall tillämpas. Regeln att förordnandet inte gäller om det vid den tiden pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna är visserligen formellt en nyhet i förhållande till nuvarande lydelse av FAL, men regeln har i analogi med 3 kap. 8 5 och 11 kap. 8 å ärvdabalken sedan länge tillämpats i praxis. Regeln har i vårt förslag utformats så, att den blir tillämplig också i det speciella fallet att den ena maken är förmånstagare till försäkring som gäller på den andra makens liv och som utgår så länge den försäkrade maken lever. Om förordnandet inte har gjorts oåterkalleligt, upphör alltså ett sådant förordnande att gälla om någon av makarna väcker talan om äktenskapsskillnad. Förutsatt att försäkringen inte har varit försäkringstagarens enskilda egendom, kommer den andra maken dock att få del av försäkringens värde i samband med den bodelning som skall göras i samband med äktenskapsskillnaden.
När ett förordnande till make tillämpas vid dödsfall, förvärvar maken försäkringen med rätt enligt 3 kap. ärvdabalken (om inte annat framgår av förordnandet). Det innebär att försäkringsbeloppet är föremål för efterarv enligt reglerna i det kapitlet (jfr NJA 1975 s. 302).
Det bör särskilt observeras att ett förordnande till make inte med stöd av denna bestämmelse kan tolkas såsom avseende en sambo till försäkringstagaren. Men naturligtvis hindrar inte detta att ett sådant förordnande utan stöd av lagen ges det innehållet. Om försäkrings- tagaren är gift men ändå sammanlever med någon annan, måste det dock krävas mycket speciella omständigheter om en sådan tolkning skall kunna godtas.
Regeln angående barn stämmer i sak helt med FAL:s regel. Strängt taget är regeln inte nödvändig i vårt förslag, eftersom samma resultat åstadkoms av den allmänna regeln i 5 5 andra stycket första meningen. Vi har emellertid funnit det rimligt att innebörden av detta praktiskt mycket viktiga förordnande också kommer till uttryck i denna mera lättlästa form.
Innebörden av begreppet make och barn har angetts på ett sätt som nära överensstämmer med den nyss nämnda lagrådsremissen. Av formuleringen framgår att maken skall ha del i försäkringsbelop- pet även om försäkringen har varit försäkringstagarens enskilda egendom. Det har rätt osäkerhet om huruvida FAL varit avsedd att tillämpas så, även om detta framstår som den naturliga ordning- en.
Även den särskilda regeln om när det finns bara make eller bara barn överensstämmer med vad som föreslås i lagrådsremissen. I många fall kommer man visserligen till samma resultat genom att tillämpa de bestämmelser vi föreslår i 5 å andra stycket, men för vissa speciella situationer passar de reglerna inte.
Antag att ett par makar har ett gemensamt barn, varjämte mannen har ett barn i ett tidigare äktenskap. Mannen har en försäkring på sitt eget liv och har gjort förordnandet ”make och barn”. Om hustrun avlider före mannen och bestämmelserna i 5 å andra stycket tillämpas vid mannens död, medför det att barnet i det första äktenskapet får tjugufem procent av försäkrings- beloppet och barnet i det senare äktenskapet sjuttiofem procent.
Också begreppet arvingar har utformats något annorlunda än i FAL, vilket sammanhänger med att detta begrepps allmänna innebörd kan skifta något; begreppet syftar i ärvdabalken ibland bara på de arvingar enligt lag som inte uteslutits från arv genom testamente.
Det avgörande för oss har varit att man når störst klarhet, om man ger begreppet exakt samma innebörd som det har i 1-5 kap. ärvdabalken. Med denna innebörd bör det inte kunna uppkomma någon tveksamhet om vilka personer som skall antas omfattade av förordnandet.
Samtidigt innebär denna lösning naturligtvis att det oftare än beträffande de övriga begrepp som behandlas i paragrafen är befogat att avvika från tolkningsregeln. Om försäkringstagaren genom testamente har avvikit från den legala arvsordningen när det gäller kvarlåtenskapen, kan det ibland finnas anledning att tro att han med förmånstagarförordnandet ”arvingar” har åsyftat sina universella testamentstagare, särskilt om dessa också är arvingar enligt lag. Samtidigt kan man dock inte bortse från att förordnandet ”arvingar” ofta görs slentrianmässigt utan närmare eftertanke, att gälla i andra hand efter ett förstahandsförordnande om detta av någon anledning inte kan verkställas. I sådana fall kan det ofta vara svårt att läsa in några som helst avsikter i förordnandet, och det får då tillämpas på det sätt som anges i lagen.
19.6.7. Specialmotivering till 6 kap. 7 5
7 å Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånsta- garens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för vad som föreskrivs i första stycket följande beträffande jämkning till förmån för försäkringstagarens make. Kan maken inte vid bodelningen få ut sin andel
därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket, skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med de nya regler i 104 å FAL som föreslås i lagrådsremissen 1986-12—04 om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (Angående paragrafens lydelse enligt lagrådsremissen, se bilaga 3.) I specialmotiveringen anför föredra- gande statsrådet bl.a. följande.
Andra stycket
Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden omfattas inte av den nuvarande regeln i 104 5 andra stycket. Sådana förordnanden har i stället ansetts kunna jämkas 1 vissa situationer med analog tillämpning av 6 kap. 6 aå GB och 7kap. 45 ÄB (jfr NJA 1948 s. 232 och Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 612- -.616) Eftersom den nu föreslagna jämkningsregeln skall vara tillämp- lig också på Oåterkalleliga förordnanden, torde det sedan lagändringen har trätti kraft knappast gå att hävda en sådan analogi längre. Däremot är det möjligt att ett förmånstagarförordnande någon gång kan jämkas enligt andra bestämmelser för att tillgodose andra personer än försäkringstagarens make och barn. Vad som närmast kan komma 1 fråga är jämkning med stöd av 3 kap. 3 åÄB till förmån för en tidigare avliden makes efterarvingar, när den efterlevande maken har använt kvarlåtenskapen efter den först avlidne till att teckna försäkring med annan förmånstagare.
Den nya regeln innebär att jämkningsfrågan i fortsättningen skall avgöras efter en skälighetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Frågan om jämkning skall i princip frikopplas från vad som skulle ha gällt om försäkringsbeloppet hade ingått i kvarlåtenskapen, och resultatet kan alltså bli både mer och mindre förmånligt för maken eller bröstarving- arna än enligt nuvarande bestämmelser i 104 5. Jämkning skall dock göras bara så långt som det är nödvändigt för att undvika ett resultat som är oskäligt mot maken eller bröstarvingarna.
Förslaget innebär vidare att en försäkring med förmånstagarförordnande inte längre påverkar fördelningen av den egentliga bobehållningen. Denna skall alltså fördelas enligt vanliga regler utan hänsyn till försäkringarna. De berördas lotter i bobehållningen är i stället en omständighet som inverkar på skälighetsbedömningen.
Jämkningen kan göras helt eller delvis. Jämkning så att hela försäkrings- beloppet tillfaller den som begär jämkning kan komma i fråga t..ex om försäkringsbeloppet" är förhållandevis litet och det samtidigt finns betydande tillgångar 1 övrigt, som enligt ett testamente skall tillfalla förmånstagaren. Om en förmånstagare har fått flera försäkringsbelopp, kan det kanske ibland vara rimligt att ett av förordnandena jämkas helt medan de övriga lämnas orörda.
Liksom har gällt hittills kan jämkning begäras bara av försäkringstagarens make och bröstarvingar. Jämkningsmöjligheten står alltså formellt öppen också för t. ex. barnbarn till försäkringstagaren, fast sådana situationer naturligtvis är sällsynta. Om det vid försäkringstagarens död pågick mål om äktenskapsskillnad mellan honom eller henne och den andra maken eller det
redan hade dömts till äktenskapsskillnad, gäller för den andra maken i stället den speciella regeln i tredje stycket. En sambo däremot kan över huvud taget inte kräva jämkning av ett förmånstagarförordnande som gjorts av den andra sambon.
Jämkning kan göras oavsett vem som är förmånstagare. Om t.ex. ett av försäkringstagarens barn har utsetts till förmånstagare, kan alltså något av de övriga barnen påkalla jämkning. Och i princip kan jämkning göras även om den som begår jämkning själv är förmånstagare till ett lika stort försäkrings- belopp som det som skall tillfalla den förmånstagare jämkningen skall gå ut över. Det måste dock vara ovanligt att det i en sådan situation framstår som skäligt med en jämkning.
De viktigaste av de omständigheter som skall beaktas vid prövningen av om jämkning skall ske har angetts i lagtexten på ett sätt som i huvudsak överensstämmer med innehållet i det lagförslag som har lagts fram i Norge (se avsnitt 2.3.2).
Först nämns skälen för förordnandet. Som har framhållits tidigare kan man i allmänhet räkna med att försäkringstagaren har goda skäl för sitt förordnande. Försäkringen kan vara en fortsättning på ett stöd som försäkringstagaren har lämnat förmånstagaren redan under sin livstid; förmånstagaren kan t.ex. vara ett syskon eller en god vän som av någon anledning har behövt hjälp med sin försörjning. Oftast har i sådana fall försäkringstagarens närmaste en tryggad ekonomi genom egna tillgångar, genom sin andel i kvarlåtenskapen eller genom andra försäkringar. Det torde vara mycket ovanligt att någon ger sin enda försäkring till någon utomstående och lämnar make och barn utan rimlig försörjning.
Man kan emellertid inte bortse från att ett förmånstagarförordnande någon gång kan ha utformats framför allt med tanke på att t.ex. något av barnen inte skall få del av försäkringen. Som jag i annat sammanhang har framhållit på tal om laglottsinstitutet (se prop. 1986/87:1, avsnitt 2.5.1) kan en förälder av olika skäl vilja bryta kontakten med ett barn från ett tidigare förhållande och även ställa barnet utanför fördelningen av kvarlåtenskap och försäkringar. I sådana fall kan det ibland bli aktuellt med en jämkning. Särskilt gäller detta om det inte finns någon nämnvärd kvarlåtenskap för barnet att få del av, kanske rentav därför att försäkringstagaren har gett bort det mesta av sin egendom till make och andra barn. Men självfallet kan en försäkringstagare också ha fullt respektabla skäl för att göra skillnad mellan sina barn. Försäkringstagaren kan t.ex. vilja tillgodose i första hand de yngre barnen, som ännu inte har avslutat sin skolgång, eller ett barn som på grund av sjukdom eller liknande behöver hjälp med sin försörjning. Och även när det saknas skäl av denna typ för förordnandet, måste hänsyn tas till omständigheterna i övrigt — särskilt behovet av ekonomiskt stöd på ömse sidor.
Över huvud taget bör man enligt min mening fästa stor vikt vid , förmånstagarens respektive makens eller bröstarvingens ekonomiska förhål- ' landen. Det bör inte förekomma annat än i ganska särpräglade fall att jämkning görs utan att den som begår jämkning behöver ekonomiskt stöd. Utgångspunkten är att försäkringstagarens förordnande skall respekteras, även om det innebär att t.ex. medlemmarna av försäkringstagarens familj l behandlas olika. Den som har normala inkomster och kan försörja sig själv och sin familj skall alltså normalt inte kunna få någon jämkning till stånd. Men naturligtvis måste dessa synpunkter vägas mot omständigheterna i övrigt, särskilt skälen för förordnandet. Om förmånstagarförordnandet ingår i en kedja av åtgärder som försäkringstagaren har vidtagit i syfte att t.ex. en viss bröstarvinge inte skall få någon del i försäkringstagarens
tillgångar, kan det från mera allmän rättvisesynpunkt finnas skäl för jämkning även om bröstarvingen inte har något uttalat behov av ekonomiskt stöd.
Även i övrigt har de ekonomiska förhållandena stor betydelse. Man bör t.ex. i viss utsträckning kunna ta hänsyn till om förmånstagaren i god tro har förbrukat en del av försäkringsbeloppet innan förmånstagaren fick veta att jämkningskrav skulle framställas. Eventuella svårigheter att klara en återbetalning bör då kunna vägas in i bedömningen. Och självfallet kan det praktiskt taget aldrig bli tal om att jämka ett förordnande som har skett mot vederlag, i varje fall inte om vederlaget har utgjort en rimlig kompensation för förordnandet.
I detta sammanhang bör man uppmärksamma den i praktiken ojämförligt vanligaste situationen, nämligen att förordnandet gäller till förmån för försäkringstagarens make eller sambo. Om detta görs med förbigående bara av deras gemensamma barn torde det sällan kunna bli tal om jämkning, även om barnen är underåriga och saknar tillgångar. Det får då normalt antas att barnen får sina behov tillgodosedda genom den kvarlevande föräldern. Och naturligtvis finns det ännu mindre skäl till jämkning om barnen är vuxna och självförsörjande. Som regel kan barnen i sådana fall också räkna med att så småningom få del av beloppet vid den efterlevandes död.
Om den avlidna maken eller sambon efterlämnar barn som inte är också den efterlevande makens eller sambons barn, kan det däremot finnas anledning till jämkning om barnen behöver hjälp med sin försörjning och inte får det i rimlig utsträckning genom sin rätt till arv eller genom pension efter försäkringstagaren. En jämkning av förordnandet kan ligga särskilt nära till hands om det nya äktenskapet eller samboförhållandet har varat bara en kort tid och barnen har haft anledning att räkna med att försäkringen skulle gälla till förmån för dem.
Som framgått skall emellertid prövningen göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Ett förhållande som ofta måste få betydelse är i vad mån maken eller bröstarvingen i förväg har känt till att försäkringsbeloppet skall tillfalla någon annan (jfr det norska lagförsla- get).
Om försäkringstagaren har gett maken och bröstarvingarna grundad anledning att räkna med att försäkringen skall tillfalla dem, talar det till förmån för jämkning. Om de i stället långt i förväg har känt till att försäkringen gäller till förmån för någon annan, minskar det påtagligt deras möjligheter att genomdriva en jämkning. Särskilt gäller detta om försäkring- en redan från början har tecknats med detta förordnande och förordnandet kanske rentav har gjorts oåterkalleligt. I en sådan situation talar starka skäl för att man bör respektera förmånstagarens förväntan på försäkringen.
En annan omständighet som kan inverka på bedömningen är vilken typ av försäkring det är fråga om.
Till en början kan sägas att det sällan torde finnas skäl att jämka ett förordnande till en pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagen. De begränsningar i olika avseenden som gäller för sådan försäkring innebär att försäkringen kan gälla bara för sådana personer och sådana belopp, att det normalt inte kan betecknas som oskäligt att förordnandet följs. Detta är naturligtvis särskilt fallet när förordnande har gjorts till förmån för make eller sådan sambo som avses i skattelagstiftningen. I sammanhanget bör även framhållas att bestämmelserna i 10 kap. 3 5 ÄktB i princip innebär att sådana pensionsförsäkringar är undantagna från bodelning mellan makar. Däremot kan man naturligtvis inte utesluta att också vid pensionsförsäkring fördelningen mellan olika bröstarvingar någon gång kan framstå som oskälig
med hänsyn till deras olika ekonomiska behov.
Liknande resonemang som i fråga om pensionsförsäkringar kan föras när det gäller belopp som utfaller från tjänstegrupplivförsäkring. Sådan försäk- ring är enligt 104å tredje stycket FAL undantagen från den nu gällande jämkningsregeln, i den mån försäkringsbeloppet tillfaller make, sambo eller bröstarvinge. Undantaget har motiverats med att dessa försäkringar, som i allmänhet är grundade på kollektivavtal, är avsedda att tillgodose vissa bestämda behov — i första hand skydd för den försäkrades make eller sambo och underåriga barn — och att det skulle strida mot detta syfte att tillåta laglottsjämkning till förmån för vuxna barn (se prop. 1969:124 5. 99, 150 och 156). Bestämmelsen har emellertid fått en utformning som också gör det möjligt för den försäkrade att låta hela beloppet tillfalla t.ex. ett vuxet barn.
Jag föreslår inte något formellt undantag, motsvarande nuvarande tredje stycketi 104 5. Man torde dock kunna säga att det aldrig finns skäl att jämka en tjänstegrupplivförsäkring som sådan, om beloppet fördelas i enlighet med det standardförordnande för försäkringen som ingår i kollektivavtalet. Om den försäkrade har avvikit från denna ordning genom ett eget förordnande, blir bedömningen däremot densamma som vid annan försäkring. Och naturligtvis måste de belopp som utgår från tjänstegrupplivförsäkringen beaktas i helhetsbedömningen, om det finns flera försäkringar.
När det gäller individuell försäkring, kan det ibland också finnas skäl att beakta hur premiebetalningen har varit ordnad och om försäkringen är förenad med något sparmoment eller är av ren riskkaraktär. En försäkring med sparmoment kräver högre premie än en ren riskförsäkring och medför alltså — typiskt sett — att ett större belopp dras bort från den egentliga bobehållningen. Uppenbarligen ligger det närmare till hands att jämka ett förmånstagarförordnande till någon utomstående, om försäkringen har haft ett betydande sparmoment och premiebetalningen kanske dessutom har varit koncentrerad till en kortare tid före dödsfallet, än om det varit fråga om en ren riskförsäkring.
Tredje stycket
Innebörden av denna regel illustreras bäst med följande exempel, som har hämtats från betänkandet (s. 469).
En man har tagit en kapitalförsäkring på 200 000 kr på sitt eget liv med i första hand sin make och i andra hand sina arvingar som förmånstagare. Försäkringen har ett återköpsvärde som uppgår till 50 000 kr. Makarna ansöker om äktenskapsskillnad. Vid bodelningen visar det sig att mannen utöver försäkringen har 20000 kr och hustrun 10 000 kr. Mannen avlider emellertid innan bodelningen är klar och försäkringsbeloppet 200 000 kr tillfaller hans arvingar. Förmånstagarförordnandet till make har förfallit i och med ansökan om äktenskapsskillnad (jfr den nya lydelsen av 105 å). Vid bodelningen beaktas emellertid försäkringens återköpsvärde före dödsfallet, och den efterlevande makens andel uppgår till (20 000 + 50 000 + 10 000) : 2 = 40 000 kr. Vid bodelningen får hustrun sin egen egendom och mannens egendom vilken tillsammans uppgår till 30 000 kr. Resterande 10 000 kr får arvingarna avstå ur försäkringsbeloppet.
Som framgår blir det normalt inte aktuellt att tillämpa denna regel på rena riskförsäkringar, som saknar återköpsvärde. Det är därför inte någon risk att, som antytts av en remissinstans, en tjänstegrupplivförsäkring dras in i en 1 bodelning med den försäkrades tidigare make.
Fjärde stycket I stycket anges den särskilda preskriptionsfrist som föreslås gälla för
jämkningskrav enligt andra och tredje styckena. Bestämmelsen stämmer nära överens med 7 kap. 4 5 andra stycket ÄB men skiljer sig från den regeln på det sättet, att inte bara bouppteckning utan även dödsboanmälan enligt 20 kap. 8 a 5 ÄB medför att ettårsfristen börjar löpa.
Genom bestämmelsen att kravet skall riktas mot förmånstagaren framgår också att försäkringsbolaget i stort sett står utanför jämkningsfrågan. För närvarande anses bolaget ha en viss plikt att undersöka om det finns några anspråk enligt 104å andra stycket, innan utbetalning till förmånstagaren görs (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 623 med hänvisningar). Några sådana undersökningar kan inte anses påkallade i det nya system som jag föreslår, främst därför att jämkning i fortsättningen skall bli betydligt ovanligare än för närvarande.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 14.3.6), har den regel vi föreslår ett något mera vidsträckt tillämpningsområde än som föreslås i lagrådsremissen, genom att regeln skall kunna tillämpas också vid försäkring på annans liv. Förutsättningen är dock att det är fråga om tillämpning av ett förordnande som gäller för försäkrings- tagarens död. Lika litet som i andra fall under försäkringstagarens livstid kan jämkningsregeln alltså användas om den försäkrade avlider före försäkringstagaren och försäkringsbeloppet på grund av ett förmånstagarförordnande skall tillfalla någon annan. Om däre- mot försäkringstagaren avlider först och det gäller ett förmånstagar- förordnande för det fallet, blir regeln tillämplig.
I vad mån jämkning också bör tillgripas i det enskilda fallet synes här bli särskilt beroende av det grundläggande syftet med försäkring- en. Om någon har tecknat försäkring på annans liv och satt in t.ex. den försäkrades barn som förmånstagare för både sin egen och den försäkrades död, framstår det som naturligt att man respekterar förordnandet och låter barnen få försäkringen vid försäkringstaga- rens död. Bedömningen påverkas här starkt av att försäkringen skulle ha varit både praktiskt och principiellt undandragen anspråk från försäkringstagarens familj, om den försäkrade hade avlidit före försäkringstagaren. Om förmånstagarförordnandet å andra sidan har gällt bara för försäkringstagarens död — och han alltså räknat med att själv uppbära försäkringsbeloppet, om den försäkrade skulle dö före honom — kan det beroende på omständigheterna i övrigt ligga närmare till hands med en jämkning.
19.6.8. Specialmotivering till 6 kap. 8 5
8 å Om det inte finns någon annan förmånstagare, gäller följande i fråga om försäkringsersättning som utfaller med anledning av försäkringstagarens död. Hans make är förmånstagare till halva ersättningen och hans arvingar till återstoden. Efterlämnar han inte make, är hans arvingar förmånstagare till hela ersättningen. Make är inte förmånstagare, om det vid försäkrings— tagarens död pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om det sammanlagda belopp som
skall utgå från försäkringen uppgår till högst det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid försäkringstagarens död.
Första stycket
Här ges särskilda regler om fördelningen av försäkringsbeloppet i vissa fall. Skälen för reglerna har angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 14.3.4). Den som förvärvar ett försäkringsbelopp med stöd av denna paragraf är förmånstagare i lagens mening, och de regler vi föreslår om förhållandet till borgenärerna och om arvsbeskattningen skall gälla på samma sätt för honom som för den som grundar sin rätt på ett förmånstagarförordnande från försäkringstagaren (se vidare i avsnitt 19.7 och 21.9 nedan).
Reglerna gäller bara i fråga om belopp som utfaller ”med a-nledning av försäkringstagarens död”, vilket innebär bl.a. att reglerna inte kan tillämpas vid försäkring på annans liv. Vidare krävs det att det ”inte finns någon annan förmånstagare”. Detta kan bero på att försäkringstagaren helt enkelt inte har gjort något förmånsta— garförordnande eller på att ett förordnande som han gjort är ogiltigt av någon anledning. Det kan också bero på att förordnandet inte kan verkställas, t.ex. därför att förmånstagaren är avliden och reglerna i 5 å andra stycket inte kan tillämpas. Reglerna i paragrafen skall även användas i vissa fall som regleras i 15 å.
Halva beloppet skall tillfalla försäkringstagarens make. om han har sådan, och återstoden hans arvingar. Enligt de nya arvsregler som föreslås i prop. 1986/87:1 kommer make i fortsättningen att vara arvinge i betydligt många flera fall än för närvarande. När dessa nya regler är tillämpliga, kommer de tillsammans med bestämmelserna i denna paragraf att innebära att make ofta får hela försäkringsbelop- pet — hälften som make och hälften som arvinge. Den andel maken erhåller som arvinge förvärvas med den rätt som följer av 3 kap. ärvdabalken, vilket innebär att beloppet blir föremål för efterarv.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 1434), skall resul- tatet av reglerna i denna paragraf inte kunna angripas med jämkningsregeln i 7 å.
Andra stycket
Fördelningsreglerna skall inte tillämpas på försäkringar med ett högsta försäkringsbelopp motsvarande ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Sådana försäkringar har oftast karaktären av begravningshjälp, som enligt villkoren regelmässigt skall tillfalla försäkringstagarens dödsbo. Ofta är försäkringsbeloppet bara ett eller ett par tusen kronor (även om belopp motsvarande ett basbelopp förekommer vid ka-försäkring), och kostnadsaspekten får därför stor betydelse; beloppen motiverar inte kostnaderna för att
utreda försäkringstagarens släktskapsförhållanden och fördela beloppet enligt arvsrättens regler. Som antytts är det till största delen fråga om ka-försäkring och gruppförsäkring, och man är inom de kollektiv som ordnar och helt eller delvis finansierar försäkringen också angelägen om att försäkringsbeloppet verkligen kommer till avsett ändamål, något som man menar underlättas om beloppet tillkommer dödsboet som sådant i stället för de enskilda dödsbodel- ägarna.
19.6.9. Specialmotivering till 6 kap. 9 5
9 5 Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget kan dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande, som inte avser hela försäkringen eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.
Om det för försäkringen gäller ett oåterkalleligt förmånstagarförordnan- de, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
Första stycket
Stycket handlar om försäkringstagarens rätt att förfoga över försäk— ringen på andra sätt än genom förmånstagarförordnande. Att rätten till en försäkring, liksom de flesta andra rättigheter, kan t.ex. överlåtas är i och för sig självklart, och en allmän bestämmelse härom i lagen behövs bara som ett skydd mot att bolaget i försäkringsavtalet tar in föreskrifter som begränsar försäkringstaga- rens rättigheter i dessa avseenden.
Som framgår vid 9 kap. 195 och 10 kap. 125 skall bolagen vid kollektiv försäkring kunna förbjuda både överlåtelse och pantsätt- ning. För den individuella försäkringens del tillåter förslaget däre- mot bara en inskränkning i försäkringstagarens rätt: bolaget får i villkoren föreskriva att ett förfogande, som inte avser hela försäk- ringen eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 11.31 och 14.4.1 ovan).
För pensionsförsäkringarnas del framgår en annan begränsning av försäkringstagarens möjligheter att förfoga över försäkringen av 16 5; enligt paragrafen är ett förfogande i strid mot kommunalskatte- lagens bestämmelser om sådana försäkringar utan verkan.
Andra stycket
I detta stycke behandlas en annan typ av inskränkning, nämligen den som följer av att försäkringstagaren har gjort ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. På i huvudsak samma sätt som i 1085
andra stycket FAL anges i stycket att försäkringstagaren i denna situation skall anses ha lovat förmånstagaren att inte förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker förmånstagarens rätt.
Detta betyder emellertid inte att ett sådant förfogande under alla omständigheter är uteslutet. Exempelvis kan försäkringstagaren, i samband med att han gör förmånstagarförordnandet oåterkalleligt, förbehålla sig rätt att t.ex. pantsätta försäkringen (jfr NJA 1939 s. 85 och 89). I så fall blir pantsättningen giltig, även om panthavaren känner till att förordnandet har gjorts oåterkalleligt. Vidare kan naturligtvis förmånstagaren senare gå med på att försäkringstagaren förfogar över försäkringen, och samtycket kan lämnas formlöst.
Vilka förfogandemöjligheter som skall anses uteslutna genom ett oåterkalleligt förordnande får avgöras efter en bedömning av de rättsverkningar ett tänkt förfogande skulle få i det enskilda fallet. Under förutsättning att försäkringstagaren underrättar förvärvaren om det Oåterkalleliga förordnandet, bör överlåtelser dock normalt inte möta något hinder; förordnandet gäller även efter överlåtelsen.1 En annan sak är, att det bara i speciella situationer står någonting att vinna på att överlåta respektive förvärva en försäkring med oåterkalleligt förmånstagarförordnande; ett sådant fall kan vara om förordnandet är tidsbegränsat och tiden är på väg att löpa ut. — Till och med om försäkringstagaren har lovat förmånstagaren att själv fortsätta premiebetalningen, bör han kunna överlåta försäkringen; överlåtelsen minskar inte förmånstagarens rättsliga möjligheter att hålla försäkringstagaren fast vid betalningslöftet.
Pantsättning och belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget torde däremot som regel inte kunna ske utan förmånstagarens samtycke. Man kan dock även här tänka sig förfoganden, som är till nytta för försäkringstagaren utan att inskränka förmånstagarens rätt och som därför bör vara tillåtna. Detta kan gälla t.ex. i det inte helt ovanliga fallet att vid,s.k. sammansatt kapitalförsäkring det oåter- kalleliga förordnandet gäller bara rätten till dödsfallsbelopp. Det är då ingenting som hindrar att försäkringstagaren pantsätter rätten till livsfallsbeloppet; i vad mån någon är beredd att godta en sådan pant beror naturligtvis bl.a. på hur lång tid som återstår till livsfallsutbe- talningen.
Förmånstagarens skydd mot att försäkringstagaren förfogar över försäkringen på ett sätt som inskränker hans rätt bestäms av 12 och 13 åå. Om dessa regler leder till att han mister sin rätt till
' Beträffande gällande rätt har annan mening uttalats av bl.a. Hellner (s. 558) och Almgren (s. 256), som menar att försäkringstagaren inte får överlåta försäkringen. Redan av lagtextens utformning (lll å FAL) tycks dock framgå att lagstiftaren har räknat med att överlåtelse skall kunna ske. Det är också svårt att se hur en överlåtelse skulle kunna innebära en inskränkning av förmånstagarens rätt (1085 andra stycket).
försäkringen, t.ex. därför att han inte anmält sin rätt hos försäkrings- bolaget (13 å), kan han i stället ha andra möjligheter till gottgörelse; allmänna rättsprinciper torde innebära att han praktiskt taget alltid har rätt till ersättning av försäkringstagaren eller dennes dödsbo. Ledning får här sökas i vad som gäller om skadestånd i vanliga avtalsförhållanden respektive, när förordnandet haft gåvokaraktär, vid underlåtenhet att uppfylla gåvoutfästelse.
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 14.4.1) kan en försäkringsta- gares rätt att förfoga över försäkringen också vara inskränkt på andra sätt, t.ex. på grund av ett arbetsavtal eller på grund av föreskrift vid gåva. Dessa frågor behandlas inte i lagförslaget.
19.6.10. Specialmotivering till 6 kap. 10 å
105 Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförordnande
som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen.
Bestämmelsen i denna paragraf stämmer i sak med 1115 FAL. Liksom man ansåg vid tillkomsten av den paragrafen har vi funnit det onödigt att tynga lagtexten med bestämmelser om de allmänna verkningarna av en överlåtelse (jfr NJA II 1927 s. 519). Redan av 1kap. 2å i vårt förslag framgår för övrigt att en ny ägare till försäkringen intar samma ställning som den ursprunglige försäk- ringstagaren. Självfallet hindrar detta inte att försäkringstagaren i överlåtelseavtalet t.ex. förbehåller sig rätt att även efter överlåtelsen få använda försäkringen som pant.
Liksom 111 å FAL tar bestämmelsen alltså bara upp den verkan som överlåtelsen får för ett icke oåterkalleligt förmånstagarförord- nande som gjorts av den ursprunglige försäkringstagaren. Att ett oåterkalleligt förordnande som regel står sig mot ny ägare följer av reglerna i 12 och 13 åå (jfr även 9 5). Om förvärvaren känner till utfästelsen, är förmånstagaren alltid skyddad. Är förvärvaren i god tro, är förmånstagaren ändå skyddad om han har följt reglerna i 12 eller 13 å.
Beträffande sådana förordnanden som kan återkallas uppställer regeln en presumtion; förordnandet förfaller om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen. Bestämmelsen har i sak samma innehåll som gällande rätt, men vi har funnit det lämpligt att markera möjligheten av att förordnandet skall fortsätta att gälla på ett tydligare sätt än som skett i 111 5 FAL.
Man kan nämligen räkna med att presumtionen kan vara oriktig i flera praktiska situationer. Särskilt kan detta vara fallet vid över- låtelser inom en familj. Om t.ex. en man har tecknat en försäkring på sitt eget liv och satt in sin hustru och de gemensamma barnen som förmånstagare och han sedan överlåter försäkringen till hustrun, kan
det ligga nära till hands att förordnandet till förmån för barnen skall fortsätta att gälla. En liknande situation föreligger om en arbetsgi- vare har tecknat en pensionsförsäkring på en anställds liv, med den anställde som förmånstagare till ålderspensionen och hans anhöriga som förmånstagare till efterlevandepensionen, och försäkringen sedan överläts till den anställde.
Som anges i allmänmotiveringen (avsnitt 14.4.2), uppställer förslaget inte något formkrav för överlåtelse av försäkring. Redan ett formlöst överlåtelseavtal innebär alltså att ett tidigare förmånstagar- förordnande förfaller (om detta är parternas avsikt). Visserligen krävs det överlämnande av försäkringsbrevet respektive underrättel- se till bolaget för att förvärvaren skall få skydd mot överlåtarens borgenärer (12 och 13 åå), men dessa regler gäller inte för förhållandet till förmånstagaren, när förordnandet inte är oåterkal- leligt. Inte heller när förordnandet skall fortsätta att gälla, fordras det någon underrättelse till bolaget; ett sådant krav skulle göra den del av paragrafen som handlar om att ”annat får anses förutsatt vid överlåtelsen” verkningslös.
Men självfallet är det ändå ofta viktigt att parterna underrättar försäkringsbolaget om överlåtelsen och därvid också ger besked om huruvida ett tidigare förmånstagarförordnande skall fortsätta att gälla eller inte. De frågor som uppstår om bolaget inte får tillräckliga upplysningar, och därför betalar ut försäkringsbeloppet till fel person, behandlas i specialmotiveringen till 8 kap. 2 5.
Parternas möjligheter att träffa överenskommelser om förmånsta- garförordnande är i och för sig inte begränsade till den speciella möjlighet som anges i lagen. Om överlåtaren vill t.ex. förbehålla sig rätt att själv uppbära en del av försäkringsbeloppet — men ändå överlåta hela försäkringen — kan det göras i den formen, att förvärvaren åtar sig att sätta in överlåtaren som förmånstagare. Även i övrigt kan parterna komma överens om att förvärvaren skall göra ett visst förmånstagarförordnande. Om förvärvaren på grund av en sådan överenskommelse är förhindrad att i framtiden återkalla eller ändra ett visst förordnande, innebär det dock inte att förordnandet är oåterkalleligt i den bemärkelse som avses i lagförslaget; för att detta skall uppnås krävs det att förvärvaren också ger förmånstagaren en sådana utfästelse som avses i 2 å.
Däremot kan överlåtaren inte förbehålla sig själva rätten att utse förmånstagare efter överlåtelsen; här gäller lagens bestämmelse om att denna rättighet tillkommer förvärvaren (6 kap. 1 5 jämförd med 1 kap. 2 å).
Vid 1 5 första stycket diskuteras frågan, från vem en i andra hand insatt förmånstagare skall anses göra sitt förvärv, om den förste förmånstagaren har låtit det ursprungliga andrahandsförordnandet stå kvar trots att han har haft möjlighet att ändra eller återkalla det. Vi föreslår för den situationen,
att förvärvet skall anses ske från den som har gjort förordnandet, alltså från försäkringstagaren.
Motsvarande fråga uppstår när det har avtalats att ett förmånstagarförord- nande skall bestå efter överlåtelse: skall förmånstagaren anses göra sitt förvärv från den ursprunglige försäkringstagaren eller från förvärvaren?
Trots att frågorna är likartade bör situationerna enligt vår mening behandlas olika. Den avgörande skillnaden är att det i överlåtelsefallet beror av förvärvarens inställning om förordnandet skall bestå. Genom att acceptera detta villkor för förvärvet av försäkringen får förvärvaren anses ha avgivit en viljeförklaring till förmånstagarens fördel. Förmånstagaren bör därför anses få försäkringen från förvärvaren; det framstår för övrigt också
som naturligt att ett förmånstagarförvärv anses ske från den som är att se som försäkringstagare.
19.6.11. Specialmotivering till 6 kap. 11 å
11 å Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att uppbära utfallande försäkringsersättning. Om försäkringen är förenad med återköps- rätt, får han också påkalla återköp av försäkringen. Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget. Panthavaren har även rätt att påkalla utbetalning av återbäring som försäkringstagaren är berättigad att få ut från bolaget.
Förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.
Paragrafen reglerar panthavares möjligheter att göra sig betald ur en pantsatt försäkring. I huvudsak samma frågor behandlas i FAL i 112 5. Reglerna är tvingande till försäkringstagarens förmån.
Som framgår tar bestämmelserna sikte på förhållandet mellan panthavaren och försäkringstagaren. En pantsättning medför visser- ligen inte att ett tidigare förmånstagarförordnande förfaller, men i förhållande till förmånstagaren har panthavaren praktiskt taget alltid bättre rätt; undantag gäller bara när ett oåterkalleligt förmånstagar- förordnande är skyddat enligt reglerna i 12 eller 13 å samt när det i pantavtalet har bestämts att panthavaren skall stå tillbaka för viss förmånstagare.
Första stycket
I stycket anges tre olika sätt på vilka panthavaren kan få betalt ur försäkringen. För att han över huvud taget skall få vidta åtgärder för att realisera panten, t.ex. genom att påkalla återköp av försäkringen, måste naturligtvis allmänna förutsättningar för pantrealisation vara uppfyllda (jfr dock nedan). Dessa förutsättningar kan emellertid inte behandlas i en lagstiftning av denna typ.
Den första möjlighet som nämns är att panthavaren uppbär
försäkringsbeloppet, när det faller ut. Panthavaren har rätt att uppbära försäkringsbeloppet (eller den del av beloppet som behövs för att täcka hans fordran) även om pantfordran ännu inte har förfallit till betalning.'
I enlighet med allmänna panträttsliga principer omfattar panträt- ten normalt också sådan återbäring som betalas ut tillsammans med försäkringsbeloppet.
Den andra möjlighet som nämns är att panthavaren kan påkalla återköp av försäkringen. För att han skall få utnyttja denna möjlighet krävs det dock att försäkringen är förenad med återköpsrätt. Denna form av pantrealisation kommer alltså i fråga främst för kapitalför- säkringar med sparmoment. Försäkringsbolagen beviljar visserligen ibland återköp av livränteförsäkringar, men någon rätt till återköp föreligger inte. Om bolaget i ett enskilt fall är berett att återköpa en sådan försäkring och försäkringstagaren samtycker till åtgärden, kan denna möjlighet dock utnyttjas utan hinder av lagen. Lagens tvingande karaktär hindrar inte att försäkringstagaren i den situatio- nen med bindande verkan går med på en annan typ av pantrealisa- tion än de i lagen uppräknade; det är förbehåll redan i pantavtalet om andra sätt att göra panträtten gällande som är förbjudna.
Dessutom måste panthavaren före återköpet ge försäkringstaga- ren en möjlighet att lösa tillbaka panten genom att betala det belopp som panthavaren skulle kunna få ut från försäkringsbolaget. Skälet för denna regel — som stämmer med 112 5 FAL — är att ett återköp ofta medför en särskild typ av värdeförstöring för försäkringstaga- ren. Om försäkringen har gällt under bara ett begränsat antal år, är det återköpsvärde panthavaren kan få ut betydligt lägre än de kostnader som försäkringstagaren har lagt ned på försäkringen och som genom återköpet går förlorade. Ett återköp kan också vara allvarligt för försäkringstagaren på det viset, att hans hälsa kan ha försämrats så att han inte längre kan få teckna ny försäkring.
Slutligen nämns möjligheten att panthavaren kan begära utbetal- ning av sådan återbäring som försäkringstagaren har rätt att få ut från bolaget. Bestämmelsen syftar alltså på sådan återbäring som kan betalas ut under försäkringstiden. I praktiken torde det emellertid vara relativt sällan som denna möjlighet står panthavaren till buds; * det vanliga är att försäkringstagaren inte har någon självständig rätt att få återbäringen utbetald före försäkringsfallet.
Men även om försäkringstagaren inte har någon rätt att få ut återbäringen under försäkringstiden, har han ofta viss möjlighet att få en del av den utbetald efter en diskretionär prövning av försäkringsbolaget (se avsnitt 11.8.4 ovan). Om bolaget är berett att
' Se om denna och närliggande frågor Lennander, Panthavares skyldigheter s. 86 ff.
göra en sådan utbetalning, kan — på samma sätt som nyss sades beträffande återköp av livränteförsäkringar — denna möjlighet med försäkringstagarens samtycke utnyttjas utan hinder av lagens bestämmelser. Denna typ av pantrealisation torde för övrigt vara den förmånligaste för försäkringstagaren, eftersom det egentliga försäk- ringsskyddet och försäkringens återköpsvärde förblir intakt.
Andra stycket
Som redan framgått, är reglerna i första stycket avsedda att vara tvingande till försäkringstagarens fördel. Den viktigaste effekten av förbudet mot andra former för pantrealisationen är, att panthavaren inte kan förbehålla sig rätt att sälja försäkringen t.ex. på offentlig auktion.
19.6.12. Specialmotivering till 6 kap. 12 å
12å Om det av försäkringsbrevet framgår att bara den som innehar detta har rätt att få ut försäkringsersättning eller eljest förfoga över försäkringen, gäller följande.
Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning, belå- ning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den, till vars förmån förfogandet sker, får försäkringsbrevet i sin besittning.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare om den, till vars förmån det senare förfogandet sker, i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 14.4.2) överlämnar vi åt försäkringsbolagen att bestämma i vilken utsträckning försäkrings- breven skall ha värdepapperskaraktär. Reglerna i denna paragraf handlar om det fallet att brevet har den karaktären och ger besked om när olika förfoganden får verkan mot försäkringstagarens borgenärer och om företrädesrätten vid dubbelöverlåtelser m.m. — Reglerna bygger på principerna i skuldebrevslagen (1936:81) och 113 5 FAL.
Förutsättningen för att reglerna i paragrafen skall bli tillämpliga är alltså att försäkringsbrevet har den angivna karaktären. Särskilt om man byter system för någon viss försäkringstyp, är det därför viktigt att bolaget bemödar sig om att framhäva brevets karaktär på ett så tydligt sätt, att det inte uppstår missförstånd bland kunderna eller hos banker och andra kreditinrättningar.
Medan 113 å FAL uttryckligen bara nämner överlåtelse och pantsättning (med tillägget ”eller annat förfogande”) behandlar den föreslagna paragrafen även belåning av försäkringen hos försäkrings- bolaget och utfästelse att inte återkalla ett förmånstagarförordnan- de. Någon saklig skillnad torde detta dock inte innebära. I den mån
det förekommer andra typer av förfoganden, torde reglerna lätt kunna tillämpas analogt även på dem. Det bör dock observeras att den som är förmånstagare enligt ett återkalleligt förordnande inte får något skydd enligt dessa regler, även om han får försäkringsbrevet i sin besittning.
19.6.13. Specialmotivering till 6 kap. 13 å
135 Är försäkringsbrevet inte sådant som sägs i 12 5, blir ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande gällande mot försäkringstagarens borgenärer när meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget. Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera. gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om meddelande om det senare förfogandet kommer in till bolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god tro. Belåning av försäkringen hos bolaget ger bolaget bättre rätt till försäk- ringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebeloppet betalas ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på annat sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om bolaget är i god tro vid utbetalningen.
När försäkringsbrevet inte har värdepapperskaraktär, är det enligt vanliga principer underrättelse till gäldenären (dvs. försäkringsbola- get) som blir avgörande för när skyddet mot försäkringstagarens borgenärer skall inträda vid överlåtelse m.m.
För att ett system utan värdepapper skall fungera, krävs det i praktiken att bolaget har inrättat ett registreringssystem. Det fordras visserligen inte någon formell registrering för att skyddet skall uppnås; tvärtom räcker det med att anmälan görs till en person som har sådan ställning i bolagets organisation, att man kan förvänta sig att anmälan så småningom skall komma fram till den tjänsteman som skall registrera den. Men just därför är det viktigt att bolaget har ett system som gör det möjligt att på ett betryggande sätt följa de olika förfoganden som görs; uppenbarligen kan bolaget lätt drabbas av skadeståndsskyldighet om det på grund av brister i organisationen eller liknande vid en förfrågan lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter till den som t.ex. överväger att låna ut pengar mot säkerhet i en försäkring. Däremot kan bolaget inte drabbas av något sådant ansvar om ett tidigare förfogande har anmälts så kort tid före förfrågan, att det inte rimligen kan begäras att det redan skall vara känt för alla tjänstemän som handlägger sådana frågor.
Den som i förlitan på en oriktig uppgift t.ex. lånar ut pengar med försäkringen som säkerhet, måste stå tillbaka för det tidigare förfogandet. och detta även om den till vars förmån det tidigare förfogandet skett till äventyrs kände till det senare förfogandet när han gjorde sin anmälan;
kravet på god tro vid anmälan gäller bara för att ett senare förfogande skall kunna få bättre rätt än ett tidigare.
19.6.14. Specialmotivering till 6 kap. 14 5
14 å Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
Bestämmelsen motsvarar i sak 109 å FAL (se NJA II 1927 s. 518). Vi har emellertid inte funnit det nödvändigt att uttryckligen ange att regeln gäller också vid Oåterkalleliga förordnanden; regeln är istället allmänt utformad. Vidare har tidsbestämningen ”under försäkrings- tagarens livstid” i förslaget ersatts med ”innan förmånstagarens rätt inträtt”; 109 5 kan inte ha varit avsedd att tillämpas efter sin ordalydelse t.ex. i det fallet att försäkringen gäller på tredje mans liv och det försäkringsfall, där förordnandet skall tillämpas, inträffar medan försäkringstagaren ännu lever.
Att förmånstagarens rätt inträder är oftast detsamma som att försäkringsfallet inträffar. Vid försäkring som är tecknad på främ- mande liv kan hans rätt också inträda genom att försäkringstagaren avlider. Och vid försäkring som skall betalas ut i rater inträder en i andra hand utsedd förmånstagares rätt först när den förste förmåns- tagarens rätt upphör.
En konsekvens av att förmånstagaren inte kan i förväg t.ex. överlåta den rätt som förordnandet medför är att hans rätt inte heller kan utmätas eller tas i anspråk i konkurs. Inte heller kan den bli föremål för familjerättsliga anspråk exempelvis i samband med bodelning.
En särskild fråga är, vilka konsekvenser det får om förmånstaga— ren i strid mot det uppställda förbudet överlåter eller pantsätter sin rätt. Det har i litteraturen hävdats att förfogandet bör betraktas som ogiltigt på samma sätt som den typ av arvsavtal som förbjuds i 17 kap. 1 å ärvdabalken (se Almgren s. 217 f). Det skulle innebära att ett avtal om t.ex. överlåtelse av förmånstagarens framtida rätt skulle vara ogiltigt bara om det angreps av någon som hade ett berättigat intresse av dess undanröjande och att förmånstagaren skulle — sedan hans rätt inträtt - kunna godkänna avtalet med verkan att det ansågs som giltigt från den tidpunkt då det ingicks.
Goda skäl talar för den analogi till ärvdabalkens regler som sålunda hävdats. Vi har därför inte funnit anledning att föreslå någon särskild regel i personförsäkringslagen, som skulle leda till annat resultat.
19.6.15. Specialmotivering till 6 kap. 15 å
15 5 Om någon annan än försäkringstagaren genom brottslig gärning uppsåtligen dödar den försäkrade eller en förmånstagare, tillämpas bestäm— melserna i 15 kap. ärvdabalken.
Om vid försäkring på annans liv eller hälsa försäkringstagaren genom brottslig gärning uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall, skall oavsett vad som annars skulle gälla den försäkrade vara förmånstagare. Om den försäkrade är död, skall de personer vara förmånstagare som enligt 8 å första stycket skulle ha haft rätt till försäkringsersättningen om den försäkrade hade varit försäkringstagare. Om försäkringstagaren härigenom skulle komma att anses som förmånstagare, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 1 å första stycket och 4å ärvdabalken.
Vad som sägs i andra stycket gäller inte om försäkringstagaren var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbal- ken.
Paragrafen upptar speciella bestämmelser om fördelning av försäk— ringsbeloppet när försäkringstagaren (vid försäkring på annans liv eller hälsa) eller en förmånstagare har framkallat försäkringsfallet genom uppsåtlig brottslig handling. I de flesta sådana situationer skall man enligt förslaget följa principerna i 15 kap. ärvdabalken. För ett särskilt fall, där dessa principer inte kan tillämpas på vanligt sätt, ges dock särskilda regler i andra stycket.
Första stycket
Bestämmelsen i detta stycket får framför allt tillämpning om någon som är förmånstagare — enligt ett särskilt förordnande eller enligt reglerna i 8 å — dräper den försäkrade eller en förmånstagare som har bättre rätt än han själv. Bestämmelsen omfattar-också det fallet att t.ex. en panthavare berövar den försäkrade livet, kanske just för att försäkringsbeloppet skall falla ut; det bör dock observeras att det inte är något krav, att brottet skall begås för försäkringens skull.
När bestämmelsen tillämpas, innebär det att gärningsmannen mister sin rätt till försäkringsbeloppet i den utsträckning som följer av 15 kap. ärvdabalken. Den som dräper den försäkrade mister all rätt till försäkringen. Den som dödar en förmånstagare mister däremot bara den rätt han annars skulle ha kunnat vinna genom dennes död. Om t.ex. förmånstagarförordnandet gäller med lika rätt för A och B och A dödar B, går han därmed miste om möjligheten att få också B:s andel av försäkringsbeloppet; däremot har han kvar sin ursprungliga rätt till hälften av beloppet.
Andra stycket
Reglerna i 15 kap. ärvdabalken kan knappast tillämpas om en försäkringstagare vid försäkring på främmande liv dräper den försäkrade. Dels är det inte fråga om att försäkringstagaren skulle
göra ett förvärv som direkt kan härledas från den dräpte, dels ger reglerna inte svar på frågan om vem som skulle ha rätt till försäkringsbeloppet i stället för försäkringstagaren. Därför ges speciella bestämmelser om den situationen i detta stycke. Skälen för reglerna har angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 12.4.1 och 14.3.4).
Försäkringsbeloppet skall i första hand tillfalla den försäkrade; till skillnad från första stycket gäller andra stycket även vid skador som inte leder till döden. Om skadan har lett till döden tillfaller beloppet i stället de personer som enligt 85 skulle ha fått det, om den försäkrade hade varit försäkringstagare. I överensstämmelse med den vanliga principen får dock försäkringstagaren själv inte någon rätt till försäkringsbelopp, även om han ingår i den angivna kretsen. — Den som får ett belopp enligt dessa regler är att anse som förmånstagare, vilket har betydelse bl.a. för arvsbeskattningen och förhållandet till borgenärerna.
Tredje stycket
Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 1 å tredje stycket ärvdabalken och 19 å första stycket FAL. Som framgår i allmänmotiveringen (avsnitt 14.34), är vi delvis kritiska mot dessa regler. Vi anser emellertid att införandet av nya regler bör ske samtidigt på arvsrättens och försäkringsrättens områden och föreslår därför tills vidare samma regel som i FAL.
19.6.16. Specialmotivering till 6 kap. 16 å
16 å Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt försäkringsvillkor, som enligt kommunalskattelagen (1928:370) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller också om bestämmelserna i 8 eller 15 5 är tillämpliga.
Paragrafens första stycke har med redaktionella ändringar förts över från 3 5 andra stycket FAL. Andra stycket innebär att inte heller de särskilda fördelningsreglerna i 8 och 15 åå kan leda till ett resultat som står i strid mot skattelagstiftningens bestämmelser om pensions- försäkringar.
Enligt 9 kap. 19 å och 10 kap. 12 å förslaget skall liknande regler gälla för vissa förfoganden i strid mot villkorsbestämmelser vid gruppförsäkring och ka-försäkring (se närmare i avsnitt 19.9.19 och 19.10.12 nedan).
19.7 Specialmotivering till 7 kap.
Kapitlet har rubriken Förhållandet till borgenärerna och omfattar åtta paragrafer. Efter de inledande bestämmelserna i 1 å följer 2-7 åå om livförsäkring och 8 å om sjuk- och olycksfallsförsäkring. Bestäm- melserna gäller lika för individuell försäkring, gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. När reglerna tillämpas på grupp- försäkring eller kollektivavtalsgrundad försäkring, skall dock vad som sägs om försäkringstagaren alltid gälla den försäkrade, oavsett om han i övrigt är försäkringstagare (se 9 kap. 3 å och 10 kap. 3 å förslaget). Såvitt gäller skyddet för utfallande belopp, har denna förskjutning dock knappast någon praktisk betydelse.
19.7.1. Specialmotivering till 7 kap. 1 å
1 5 En försäkring och från den utfallande ersättning får tas i anspråk för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder i enlighet med reglerna i detta kapitel och lagstiftningen i övrigt. Ersättning som tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, bara om fordran har uppkommit före försäk- ringsfallet och inte kan utgå ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
Om verkan av Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestämmel- ser i 6 kap. 9, 12 och 13 åå.
Första stycket
Enligt 6 kap. 1 å första stycket förslaget medför tillämpningen av ett förmånstagarförordnande att försäkringen och från den utfallande belopp faller utanför försäkringstagarens förmögenhet och kvarlå- tenskap. Med den paragrafen som enda bakgrund skulle det vara nödvändigt att utforma bestämmelserna om förhållandet mellan förmånstagaren och försäkringstagarens borgenärer som regler om när utmätning m.m. får äga rum. Emellertid har vi funnit att det i de flesta fall är framställningstekniskt bättre att ange när utmätning inte får äga rum; bl.a. är det nödvändigt att utforma reglerna på det viset när det gäller belopp som tillfaller försäkringstagaren själv. Ett syfte med första meningen är alltså att upphäva de utsökningsrättsliga verkningarna av 6 kap. 1 å första stycket. Samtidigt uttrycker meningen utgångspunkten för vårt förslag — liksom för FAL — nämligen att försäkringar i princip kan tas i anspråk av borgenärerna på samma sätt som andra tillgångar.
Det bör emellertid observeras att regeln inte innebär att utsök- ningsbara försäkringsbelopp ingår i försäkringstagarens förmögen- het eller kvarlåtenskap; regeln i 6 kap. 1 å gäller fortfarande. Detta förhållande markeras ytterligare genom att försäkringen enligt andra meningen i förevarande stycke får tas i anspråk för försäkringstaga-
rens skulder bara i den mån hans förmögenhet respektive kvarlåten- skap inte förslår (jfr 116 å andra stycket FAL). Gentemot dödsbo- delägarna och gentemot försäkringstagaren själv har förmånstagar- förordnandet alltså verkan även om förordnandet inte ger mer än begränsat skydd mot borgenärerna.
Andra meningen innehåller också den tämligen självklara regeln, att en borgenär kan göra anspråk på ett försäkringsbelopp som tillfallit en förmånstagare bara om borgenärens fordran på försäk- ringstagaren har uppkommit före försäkringsfallet. Om fordran har uppkommit senare, har ju borgenären saknat anledning att räkna med försäkringen som en möjlighet att få betalt. Den närmare bedömningen av när en fordran skall anses ha ”uppkommit före försäkringsfallet” får överlämnas till rättstillämpningen (jfr Welam- son, Konkursrätt s. 439 ff).
Med undantag för 75 (samt 85 andra stycket andra meningen) handlar reglerna i kapitlet genomgående om möjligheterna att utmäta försäkring eller utfallande försäkringsbelopp. Av 27 5 första stycket konkurslagen (1921:225) följer att rättigheter som är skyd- dade mot utmätning inte heller ingåri konkurs. Däremot hindrar ett förbud mot utmätning inte att en rättighet i vissa fall kan tas i anspråk genom införsel (15 kap. 2 5 UB). Som framhålls i allmänmotivering- en (avsnitt 15.3), är de praktiska förutsättningarna för införsel dock delvis begränsade. Bl.a. kan införsel för försäkringstagarens skulder inte äga rum efter hans död (15 kap. 3 5 UB), och när försäkrings- beloppet tillfaller en förmånstagare medan försäkringstagaren lever, kan införsel för försäkringstagarens skulder äga rum bara i den mån fordran inte kan tas ut hos honom själv. Det bör i sammanhanget också observeras att, även om införsel kan ske för försäkringstaga- rens skulder, förmånstagarförordnandet fortfarande gäller i förhål- landet mellan försäkringstagaren och förmånstagaren. Om ett förbehållsbelopp bestäms, skall försäkringsbolaget därför betala ut detta till förmånstagaren.
Första stycket hänvisar också till ”lagstiftningen i övrigt”. Härmed avses i första hand UB (men naturligtvis även t.ex. övriga delar av personförsäkringslagen, främst 6 kap.). Liksom FAL måste förslaget alltså läsas tillsammans med UB:s bestämmelser om bl.a. utmätning av livräntor (5 kap. 8 5 och 7 kap. 1-5 55). UB ger här ett kompletterande och delvis längre gående skydd än det vi föreslår, vilket innebär att personförsäkringslagens bestämmelser till stor del får betydelse främst för kapitalförsäkring samt kapitalbelopp från sjuk- eller olycksfallsförsäkring.
Även UB:s förbud mot utmätning av egendom som inte kan överlåtas (5 kap. 55 första stycket) kan ibland få betydelse för personförsäkringar. En försäkring kan ha förvärvats genom gåva med villkor att den inte får överlåtas eller pantsättas, och försäkring-
en får då inte utmätas för gåvotagarens skulder; i vad mån försäkringen kan tas i anspråk för givarens skulder, avgörs främst av konkurslagens regler om återvinning i konkurs (närmast 30 eller 31 5). En annan och något vanligare situation är att försäkringen har tecknats i anslutning till ett anställningsförhållande, med den anställde som försäkringstagare och arbetsgivaren som premiebeta- lare. Oftast är den anställde då redan på grund av förhållandet till arbetsgivaren förhindrad att förfoga över försäkringen genom överlåtelse eller pantsättning, och försäkringen kan då inte heller utmätas. (Ang. det fallet att arbetsgivaren är försäkringstagare, se 7 kap. 6 5 förslaget.)
Däremot utgör ett i försäkringsvillkoren intaget överlåtelseförbud inte något hinder mot utmätning. Vid gruppförsäkring och ka- försäkring skall bolagen visserligen kunna ta in ett förbud mot bl.a. överlåtelse i villkoren, men ett sådant förbud från bolagets sida hindrar inte utmätning (se 9 kap. 195 och 10 kap. 12 5; jfr också 6 kap. 16 å). — Vid ka-försäkring innebär emellertid oftast förhål- landet mellan den anställde och arbetsgivaren, att den anställde inte kan förfoga över försäkringen. När så är fallet kan försäkringen inte heller utmätas, även om villkoren inte innehåller något överlåtelse- förbud.
Den praktiska betydelsen av de sist berörda frågorna torde dock vara mycket begränsad, eftersom de flesta ka-försäkringar och praktiskt taget alla gruppförsäkringar saknar utmätningsbart värde före försäkringsfall. Det är i stort sett bara vid försäkring enligt ITP-planen (och liknande pensionsplaner) som det efter hand byggs upp ett försäkringstekniskt tillgodohavande för den enskilde, men vid sådan försäkring föreligger regelmässigt ett sådant förhållande mellan den anställde och arbetsgivaren som enligt det nyss sagda hindrar utmätning.
En angränsande fråga uppkommer vid individuell livränteförsäkring, när flera förmånstagare har insatts med rätt efter varandra (”. .. i första hand till A, så länge han lever, därefter till B, så länge han lever” osv.). Om förmånstagarförordnandet är utformat så att den i första hand insatte förmånstagaren inte får förfoga över försäkringen till nackdel för senare förmånstagare (t.ex. genom att begära återköp), kan försäkringen som sådan inte utmätas för förmånstagarens skulder. Däremot hindrar ett sådant förordnande inte utmätning av den aktuelle förmånstagarens rätt till försäkringen — alltså utmätning enligt t.ex. 7 kap. UB av utfallande belopp eller utmätningen med förbehåll för senare förmånstagares rätt. Bara om försäkringstagaren också har förbjudit förmånstagaren att förfoga över sin egen rätt, är utmätning helt utesluten så långt förbudet sträcker sig.
Vissa andra bestämmelser i UB återger allmänna utsökningsrättsliga principer, som kommer att gälla också på personförsäkringslagens område. Sålunda kan en försäkring som är utmätningsfri enligt
7 kap. 25 förslaget tas i mät, om försäkringstagaren har pantsatt försäkringen eller anvisar den till utmätning (5 kap. 13 och 15 åå UB). Vidare innebär bestämmelsen i 5 kap. 12 å UB att ett försäkringsbelopp som är skyddat mot utmätning enligt 7 kap. 3 5 förslaget första eller andra stycket inte kan tas i mät hos mottagaren förrän tidigast dagen efter utbetalningen (jfr 3 5 tredje stycket, som i regel ger ett betydligt längre gående skydd).
I paragrafen nämns för tydlighets skull också att försäkringen kan tas i mät för annan berättigads skulder. För en förmånstagare är alltså det rättsliga utgångsläget — även utan denna bestämmelse — detsamma som gäller i allmänhet: utsökning kan äga rum. En annan sak är att förmånstagaren enligt 6 kap. 14 å förslaget inte kan förfoga över sin rätt innan denna ännu har inträtt (oftast = före försäkrings- fallet) och att rätten under den tiden därför inte heller kan tas i anspråk av hans borgenärer. Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 15.3), har vidare försäkringstagarens borgenärer företräde framför förmånstagarens när ingen av skyddsreglerna är tillämp-
lig.
Andra stycket
Förekomsten av ett enkelt förmånstagarförordnande har inte någon betydelse för möjligheten att ta en försäkring i mät före försäkrings- fallet. Inte heller ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande utgör före försäkringsfallet något principiellt hinder mot utmätning för försäkringstagarens skulder; som framhålls i specialmotiveringen till 6 kap. 9 5 (avsnitt 19.6.9), hindrar ett oåterkalleligt förordnande inte överlåtelse av försäkringen. En från praktisk synpunkt avgörande begränsning av utmätningsbarheten ligger dock här i övriga regler i 6 kap. om Oåterkalleliga förordnanden. Om förmånstagaren har skaffat sig skydd mot försäkringstagarens borgenärer enligt 12 eller 13 å, måste utmätning för försäkringstagarens skulder ske med förbehåll för förmånstagarens rätt; förordnandet fortsätter att gälla också mot ny ägare av försäkringen. I många fall innebär detta att försäkringen saknar Värde för försäkringstagarens borgenärer.
På motsvarande sätt innebär reglerna i 6 kap. att de försäkrings- belopp som omfattas av ett oåterkalleligt förordnande alltid tillfaller förmånstagaren, oavsett om förutsättningarna för utmätningsskydd enligt 7 kap. är uppfyllda. Den enda möjligheten för försäkringsta- garens borgenärer att kunna ta beloppet i anspråk är att begära återvinning enligt konkurslagen av oåterkallelighetsförklaringen och
— vid behov — av förmånstagarförordnandet som sådant (jfr avsnitt 15.3 ovan).
19.7.2. Specialmotivering till 7 kap. 2 5
2 å Innan något försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv tas i mät endast i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för kapitalförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av det försäkringsbelopp som enligt försäkringsavtalet gällde efter betalningen och
3. för livränteförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångs- premie vid början av det året.
Utmätningen får avse ett belopp som förhåller sig till det vid utmätnings- tillfället gällande basbeloppet enligt lagen (l962:381) om allmän försäkring på samma sätt som det överstigande premiebeloppet förhåller sig till det basbelopp som gällde vid tiden för betalningen.
Första stycket
I denna paragraf behandlas utmätningsskyddet före försäkringsfal- let; för tiden därefter gäller reglerna i 3 5, både i fråga om skyddet för försäkringen som sådan och i fråga om skyddet för utfallande belopp. Huvuddragen av förslaget och skälen för de ändringar i förhållande till FAL vi funnit nödvändiga har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 15.1 och 15.2).
Innan något försäkringsfall ännu har inträffat, kan det i praktiken inte bli tal om utmätning för någon annans skulder än försäkrings- tagarens. Om försäkringstagaren avlider utan att det utgör försäk- ringsfall och försäkringen därvid tillfaller en förmånstagare. kommer enligt 1kap. 25 förslaget reglerna om försäkringstagaren att bli tillämpliga på förmånstagaren. Reglerna är emellertid utformade så att, när förutsättningarna för skydd är uppfyllda, utmätning inte kan ske för någons skulder.
Liksom enligt 116 5 FAL är det bara försäkring på försäkringsta- garens eller hans makes liv som skyddas enligt denna paragraf. Men medan FAL kräver att försäkringen är ”tagen” på någon av dessa personers liv, är det enligt förslaget tillräckligt att försäkringen vid utmätningstillfället ”gäller” på en sådan persons liv (jfr SOU 1964:35 s. 466). En försäkring som har tecknats av t.ex. en förälder på ett barns liv, kan alltså bli skyddad mot utmätning om försäkringen överläts till barnet. Som framgår av 4 5, jämställs sambo med make. Vidare fortsätter skyddet att gälla även om makarna skiljer sig respektive samboförhållandet upphör.
Kravet att försäkringen skall gälla på eget eller makes liv vållar inte några svårigheter vid gruppförsäkring och ka-försäkring; på grund av reglerna i
9 kap. 3 5 och 10 kap. 3 % förslaget är sådana försäkringar i detta sammanhang alltid att anse som försäkringar på eget liv.
Det har inte någon betydelse för skyddet enligt denna paragraf om det finns något förmånstagarförordnande rörande försäkringen. Inte ens ett oåterkalleligt förordnande utgör något principiellt hinder mot utmätning av försäkringstagarens rätt. Om förmånstagaren har skaffat sig skydd enligt 6 kap. 12 eller 13 & förslaget, måste emellertid utmätningen ske med förbehåll för förmånstagarens rätt. Som tidigare framhållits, innebär denna begränsning att försäkringen mycket ofta helt saknar värde för försäkringstagarens borgenärer.
Liksom 116 & FAL ställer förslaget som förutsättning för utmät- ningsskydd upp krav på jämnt fördelad premiebetalning. Fastän utvecklingen av försäkringsformerna gör det nödvändigt att nu ange gränserna för den ”tillåtna” årspremien på annat sätt, är reglerna avsedda att sakligt sett vara i huvudsak desamma som i FAL. En viktig skillnad är däremot, som angetts i allmänmotiveringen, att en ”överstor” betalning i fortsättningen inte skall leda till att hela utmätningsskyddet går förlorat; i princip skall bara det för mycket erlagda beloppet kunna tas i anspråk (jfr SOU 1964:34 s. 71 f och 1964235 5. 467 f). Vidare innebär förslaget att en premiebetalning som ligger mer än tio år tillbaka i tiden inte kan medföra att någon del av försäkringen blir utmätningsbar.
Gränsen för den ”tillåtna” premiebetalningen har av tekniska skäl angetts på olika sätt för olika typer av försäkring.
I punkt 1 anges gränsen för tidsbegränsad försäkring endast för dödsfall. På kapitalförsäkringsområdet omfattar punkten främst sådan livförsäkring som inom branschen kallas T-försäkring. Grän- sen är satt till fem gånger den s.k. naturliga premien, dvs. den premie som skulle ha tagits ut om försäkringen hade gällt bara för det aktuella året. En liknande regel finns i 1165 första stycket andra meningen FAL, men gränsen är där satt till två gånger den naturliga premien. Bakgrunden till vårt förslag på denna punkt är följande.
Regeln i FAL är endast en hjälpregel; om försäkringstiden är minst tio år och premiebetalningen någorlunda jämn. blir en T-försäkring skyddad redan enligt 116 % första stycket första mening- en. Med vår uppläggning måste regeln däremot utformas så att den ensam ger det avsedda skyddet.
Av bolagens statistiska uppgifter till försåkringsinspektionen kan utläsas att av ca 8500 under år 1984 nytecknade T-försäkringarl ca 3900 hade slutåldern 65 år och ca 800 en högre slutålder än 65 år. Som framgår av nedanstående exempel, kan — i vart fall vid högre slutålder än 65 år —
' Fortsättningsförsäkringar till grupplivförsäkring — vilka trots hög slutålder i regel har kort försäkringstid — har i möjligaste mån uteslutits ur detta material.
årspremien för en T-försäkring med konstant premie (vilket är den normala utformningen) överstiga två gånger den naturliga premien. Försäkringsbe- loppet antas vara 100 000 kr:
Kön och in- Naturlig premie Konstant års- Premiekvoter trädesålder första året premie om slutåldern är 65 år 70 år & £ A B C A A Man 30 år 395 760 897 1,92 2,27 40 år 509 967 1 159 1,90 2,28 Kvinna 30 år 372 624 723 1,68 1,94 40 år 449 765 903 1,70 2,01
Slutsatsen av dessa exempel skulle i och för sig endast bli att faktorn två borde höjas till tre. Emellertid har det från branschen framhållits att premiegrunderna tid efter annan ändras och att den naturliga premien i olika åldrar är starkt beroende av hur belastningssystemet för driftskostnader utformas. Enligt de nuvarande grunderna består driftskostnadsbelastningen vid T-försäkring väsentligen av ett av den försäkrades ålder oberoende tillägg till dödlighetsintensiteten. Om man i framtida grunder i stället skulle välja att utforma tillägget procentuellt, skulle den naturliga premien få ett annat förlopp (lägre i låga åldrar, högre i höga åldrar), medan den utjämnade premien för en T-försäkring med lång försäkringstid skulle kunna bli i stort sett oförändrad. Kvoten mellan den utjämnade premien och det första försäkringsårets naturliga premie blir då högre. Den naturliga premien för en 30-åring skulle genom en sådan omfördelning av driftskost- nadsbelastningen kunna komma att sänkas till ungefär hälften, och kvoten mellan utjämnad och naturlig premie skulle då komma att uppgå till 4 a 5 i början av försäkringstiden. Några konkreta planer på en omläggning av driftskostnadsbelastningen i den angivna riktningen finns inte för närvaran- de, men frågan kan komma att aktualiseras under den översyn av premiegrunderna som nyligen påbörjats. Lagen bör därför enligt branschen utformas så att en sådan omläggning kan ske utan att behov av lagändring uppkommer.
De av branschen framförda synpunkterna ter sig rimliga. Visserligen kommer, om faktorn sätts till fem, en T-försäkring med fem års försäkrings— tid och engångspremie att bli i det närmaste utmätningsfri, men möjlighe- terna till missbruk torde ändå vara små. Vi har därför stannat för att föreslå att gränsen sätts till fem gånger den naturliga premien.
Punkt 1 omfattar även tidsbegränsad livränteförsäkring endast för dödsfall, dvs. försäkringar som innebär att livränta utgår bara om den försäkrade avlider inom en begränsad tid. Vanligast är försäk- ringsformen ER, där sluttidpunkten för försäkringstiden även utgör sluttidpunkt för utbetalningarna om den försäkrade har avlidit. Det synes naturligt att dessa försäkringsformer jämställs med T-försäk- ring när det gäller gränsen för utmätningsfri premiebetalning. Punkt 2 anger gränsen för annan kapitalförsäkring (D-försäk-
ring), dvs. i första hand livsvarig försäkring och s.k. sammansatt kapitalförsäkring.
Som framhållits tidigare, är det här framväxten av nya försäkrings- former (av typ Universal Life) som gjort det nödvändigt med en annan utformning av regeln än i FAL. Den gräns på 15 procent av försäkringsbeloppet vi föreslår innebär dock skydd för i stort sett samma försäkringar som nu skyddas av 1165 första stycket första meningen FAL. För vissa försäkringar ökar utrymmet för skyddad betalning något, för några försäkringar — främst vissa med relativt kort avtalstid och indexpremie — minskar utrymmet något. Enligt vår mening motiverar regelns enkelhet de olägenheter som kan uppstå i något fall. Detta gäller särskilt som en något för stor betalning inte längre skall medföra att hela utmätningsfriheten går förlorad.
De femton procenten skall räknas på det försäkringsbelopp som enligt försäkringsavtalet gällde efter premiebetalningen. Den åter- bäring som kan ha uppkommit vid betalningstillfället ökar alltså inte utrymmet för skyddad premiebetalning. Med försäkringsbelopp menas dödsfallsbeloppet eller — vid försäkring med utbetalning i rater — kapitalvärdet av raterna. Vid försäkring där bolagets ansvar under viss tid är begränsat till summan av erlagda premier (försäk— ring med uppskjuten dödsrisk) får man utgå från det dödsfallsbelopp som enligt avtalet skall gälla efter uppskovstidens slut. Om försäk- ringstagaren har gjort flera inbetalningar under ett år, skall summan av de betalda permierna jämföras med det försäkringsbelopp som gällde direkt efter den sista permiebetalningen.
Punkt 3, slutligen. avser livränteförsäkring som inte omfattas av punkt 1, alltså livränteförsäkringar som gäller även (eller enbart) för livsfall eller som visserligen gäller enbart för dödsfall men inte är tidsbegränsade. Hit hör bl.a. flertalet försäkringsformer inom pensionsförsäkringsområdet, och man kan inte utan relativt kompli- cerade formler utgå från de belopp som kan komma att utbetalas från försäkringen. Vi har i stället valt att — med samma procentsats — knyta an till den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade nytecknats mot engångspremie vid början av det aktuella året. För pensionsförsäkring kan metoden naturligtvis användas även i de fall sådan försäkring enligt kommunalskattelagen (elfte stycket c av punkt 1 i anvisningarna till 31 %) inte får tecknas mot engångspremie. Liksom i fråga om de tidsbegränsade försäkringarna för dödsfall har frågan om den utmätningsfria premiens storlek här relativt liten betydelse; vid dessa försäkringar ligger det sällan i försäkringstaga- rens intresse att göra större premiebetalningar än han behöver.
Vissa försäkringsformer (bl.a. pensionsförsäkringar med s.k. försörjningsränta tecknade före år 1976) utgör en kombination av kapital- och livränteförsäkring. För dessa får man beräkna den
högsta utmätningsfria premien genom att addera de belopp som kan räknas fram enligt punkterna 2 och 3.
Andra stycket
Flera olika metoder kan tänkas, när det gäller att fastställa hur mycket av försäkringens värde som skall få utmätas efter en ”överstor" premiebetalning. Som nämnt bör man utgå från den överskjutande delen av premien, men om det har förflutit en längre tid efter betalningen har de inbetalda beloppen som regel undergått en värdestegring hos försäkringsbolaget. Vi har funnit att en enkel och rimlig metod är anknytning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Borgenärerna skall — enkelt uttryckt — efter en överstor betalning få ta i anspråk lika många basbelopp eller delar därav som försäkringstagaren har betalat för mycket.
Antag att den ”tillåtna” premien för en viss försäkring är 5 000 kr/år. I juli 1977, då basbeloppet var 11 500 kr, betalade försäkringstagaren årspremie med 16 500 kr, alltså precis ett basbelopp för mycket. Under år 1986 skulle då 23 300 kr (= basbeloppet för 1986) ha fått utmätas.
Som tidigare framhållits skall premiebetalningar som ligger mer än tio år tillbaka i tiden från utmätningstillfället över huvud taget inte beaktas.
19.7.3. Specialmotivering till 7 kap. 3 &
3 & Sedan ett försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring och från den utfallande ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder, i den mån ersättningen tillfaller någon som behöver den för sin försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Om ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade, gäller första meningen bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen utgår i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Även om förutsättningarna i första stycket inte är uppfyllda, gäller följande. Från vad som efter den försäkrades död tillfaller hans make eller hans eller makens barn, som vid tiden för dödsfallet inte har fyllt 20 år, får för varje berättigad från utmätning undantas ett belopp motsvarande sex gånger det för dödsåret gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller fullgörande av underhållsskyl- dighet som åvilar honom.
Första stycket
Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar närmast 104 & första stycket FAL men har delvis annat tillämpningsområde och innehåll än den regeln. De föreslagna reglerna är delvis olika, beroende på om utmätningskravet avser försäkringstagarens eller en förmånstagares skulder. Man får också i viss mån skilja mellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring.
Bestämmelsen i 104 & första stycket FAL gäller bara försäkrings- belopp som tillfaller en förmånstagare efter försäkringstagarens död. Utan att det framgår direkt av lagen anses emellertid samma regel gälla också för belopp som tillfaller en förmånstagare vid utbetalning under försäkringstagarens livstid. De föreslagna bestämmelserna i första stycket av denna paragraf kan tillämpas i båda dessa fall men dessutom i flera andra, som inte omfattas av utmätningsskyddet enligt FAL.
Reglerna kan sålunda tillämpas när försäkringstagaren själv tar emot en livsfallsutbetalning från en försäkring som gäller på hans eget liv. De kan också bli tillämpliga på belopp som utfaller från en försäkring på annans liv, både när beloppet tillfaller försäkringsta- garen och när det tillfaller en förmånstagare (som kan vara den försäkrade). I fråga om skyddet för utfallande belopp kommer det alltså enligt förslaget att spela mindre roll än för närvarande hur försäkringen har konstruerats.
Som redan framhållits, har vi funnit att den avgörande förutsätt- ningen för skydd efter försäkringsfallet bör vara den berättigades relation till den försäkrade; det är ju mot följderna av hans död osv. man har försäkrat sig. I enlighet härmed talas i stycket om någon som den försäkrade försörjt eller varit skyldig att försörja och i andra stycket om belopp som utfaller efter den försäkrades död.
Däremot bör det framhållas att t.ex. uttrycket ”tillfaller någon annan än den försäkrade” inte avspeglar någon annan systematisk förändringi förhållande till FAL. Lika litet som enligt den lagen har den försäkrade vid personför- säkring enligt vårt förslag i den egenskapen någon rätt till ersättning från försäkringen. För att ha rätt till ersättning måste han samtidigt vara antingen försäkringstagare eller förmånstagare (se för gruppförsäkringens och ka- försäkringens del 9 kap. 3 & och 10 kap. 3 & förslaget). Motsvarande gäller för den försäkrades borgenärer. Dessa kan vid försäkring på annans liv ha möjlighet att göra anspråk på utfallande belopp bara om den försäkrade också är förmånstagare.
En viktig skillnad i förhållande till FAL:s regler är att utmätnings- skyddet för utfallande belopp inte är beroende av att förutsättning- arna för skydd enligt 2 & är uppfyllda. Det har här alltså inte någon betydelse hur premiebetalningen har varit ordnad eller om försäk- ringen har gällt på försäkringstagarens eller hans makes liv; i och med försäkringsfallet kan försäkringen och från den utfallande
belopp bli skyddade trots att försäkringen inte har varit det förut. Å andra sidan kan det också inträffa att utfallande belopp från en försäkring, som under försäkringstiden varit skyddad enligt 25, omedelbart kan tas i mät därför att varken första eller andra stycket i 3 & är tillämpligt.
Samtidigt som reglerna enligt det föregående innebär vissa utvidgningar av det utmätningsskyddade området, medför förslaget också klara begränsningar av skyddet i förhållande till FAL. En principiellt viktig nyhet är att skydd mot utmätning enligt förslaget bara kan tillkomma fysiska personer, vilket sammanhänger med den betydligt större vikt vi vill lägga vid försörjningssynpunkten (se avsnitt 15.1 ovan). Detta innebär bl.a. att det inte går att få utmätningsfrihet enligt personförsäkringslagen genom ett förmåns- tagarförordnande till dödsboet efter försäkringstagaren eller den försäkrade (jfr dock den nya regel vi föreslår i UB, avsnitt 21.5 nedan).
Det bör i det sammanhanget observeras att det i fortsättningen som regel inte kommer att kunna bero på ett förbiseende att ett belopp tillfaller dödsboet; utom i fråga om de allra minsta försäk- ringsbeloppen kommer det att krävas ett uttryckligt förmånstagar- förordnande till boet (se 6 kap. 8å förslaget). Ett förordnande till det egna dödsboet är den metod försäkringstagaren bör använda, om han inte önskar att fördelningsreglerna i 6 kap. Så skall bli tillämpliga (t.ex. därför att han vill att försäkringsbeloppet skall användas för att betala hans skulder eller tillgodose en legatarie).
Om det vid försäkring på annans liv skulle gälla ett förordnande till den försäkrades dödsbo, kan beloppet alltså — bortsett från den särskilda regel vi föreslår i UB — tas i mät för både försäkringstaga- rens och den försäkrades skulder; vid konkurrens har naturligtvis försäkringstagarens borgenärer företräde.
Som kommer att utvecklas närmare nedan, varierar skyddets utformning något, beroende på från vems borgenärer utmätnings- kravet kommer och på vilken typ av försäkring det är fråga om. Förutsättningarna för att något skydd över huvud taget skall föreligga är emellertid i allt väsentligt gemensamma för de olika fallen.
Den första förutsättningen är, att försäkringen eller från den utgående ersättning tillfaller någon som behöver försäkringen för sin försörjning eller för fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Regeln är hämtad från bestämmelserna i 5 kap. 8 & första meningen och 7 kap. 1—5 åå UB om rätt till pension eller livränta och skall tillämpas på samma vis som de bestämmelserna (se Walin m.fl., Utsökningsbalken s. 193 ff och 222 ff med hänvisningar till förarbe- tena). Det föreligger visserligen den olikheten att UB:s regler handlar om periodiskt utfallande belopp, medan personförsäkrings-
lagens bestämmelse också gäller för försäkringar med engångsbe- lopp. Det torde emellertid inte möta några svårigheter att — t.ex. med hjälp av försäkringsbolagens tariffer för livränteförsäkring — jämföra ett kapitalbelopp med motsvarande periodiska förmåner. —— Andra meningen i 5 kap. 8 & UB motsvaras i vårt förslag närmast av 7 kap. 7 &.
Den nu angivna förutsättningen —— försörjningsbehovet — är den enda som gäller när försäkringsbeloppet tillfaller den försäkrade, i egenskap av försäkringstagare eller förmånstagare. Den som saknar ordnad ålderdomsförsörjning men har en s.k. sammansatt kapital- försäkring kan alltså få skydd för ett livsfallsbelopp som betalas ut t.ex. när han fyller 65 år.
Men om beloppet skall tillfalla någon annan än den försäkrade, uppställs ytterligare ett krav: den försäkrade skall ha varit mottaga- rens försörjare. Mottagaren är som regel en förmånstagare men kan vid försäkring på annans liv också vara försäkringstagaren.
Liksom i andra liknande sammanhang (se t.ex. 5 kap. 2 & skadeståndslagen) föreligger den avsedda försörjarrelationen alltid, om den försäkrade vid försäkringsfallet var skyldig enligt lag att försörja den berättigade, alltså oavsett om skyldigheten fullgjordes eller inte. Men dessutom är kravet uppfyllt om den försäkrade före försäkringsfallet faktiskt har försörjt den berättigade utan att vara skyldig till det, t.ex. när den ena av två sambor försörjer den andra eller någon regelbundet understöder ett syskon eller en god vän som behöver hjälp med sin försörjning.
Självfallet krävs det inte att den försäkrade skall ha stått för hela försörjningen av den berättigade, men å andra sidan är det inte heller tillräckligt att han då och då har lämnat mindre bidrag till honom. Det skall ha varit fråga om ett regelbundet understöd (i pengar eller i form av t.ex. mat och bostad) som har utgjort en väsentlig del av den berättigades försörjning. Så är t.ex. oftast förhållandet mellan föräldrar och hemmavarande barn och ofta mellan äkta makar och sambor. Frågan huruvida makar eller sambor har bidragit till varandras försörjning kan dock ibland vara svår att avgöra. Enligt vår mening bör bedömningen i den delen vara relativt generös, framför allt efter dödsfall. En sådan inställning är nämligen knappast till något allvarligt men för borgenärerna, eftersom utmätningsskydd ändå bara ges i den utsträckning den efterlevande maken eller sambon behöver beloppet för sin fortsatta försörjning.
Om två makar har hemmavarande barn som de gemensamt försörjer och vardera makens ekonomiska situation är sådan att ingen av dem ensam skulle kunna försörja barnen och sig själv, bör man oftast kunna anse makarna bidra också till varandras försörj- ning, även om den efterlevande maken skulle ha kunnat leva ensam på sina inkomster. När det inom en kärnfamilj av detta slag finns ett
uttalat behov av försäkringsbeloppet för familjens fortsatta försörj- ning, bör det inte bli avgörande för utmätningsskyddet om det är maken eller barnen som har satts in som förmånstagare. Om däremot två makar utan hemmavarande barn har ungefär jämnstora inkoms- ter av sådan storlek att var och en ensam skulle kunna leva på en rimlig nivå, kan man inte säga att någon av dem försörjer den andre; i den situationen torde den icke försäkrade maken för övrigt inte heller behöva försäkringsbeloppet för sin försörjning. Vardera maken har då bara det mer begränsade skydd mot utmätning som anges i andra stycket.
De två förutsättningarna — försörjningsbehov och försörjarbero— ende av den försäkrade — är båda var för sig nödvändiga för att något utmätningsskydd enligt första stycket skall finnas. En särskild fråga är hur de två förutsättningarna förhåller sig till varandra, särskilt när försäkringsbeloppet betalas ut för livsfalls skull och den försäkrade alltså fortfarande lever. Skall man vid bedömning av den berätti- gades behov av försäkringsbeloppet utgå från att försörjningshjälpen från den försäkrade kommer att fortsätta även efter det att försäkringsbeloppet har betalats ut eller skall man godta att försäkringsersättningen träder i stället för det tidigare underhållet? Också här gäller det alltså bedömningen av den berättigades försörjningsbehov.
Frågan måste besvaras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet. Det kan t.ex. i samband med en skilsmässouppgörel- se vara avtalat att den ena maken skall betala underhållsbidrag till den andra fram till det att försäkringsbeloppet betalas ut, och en sådan överenskommelse måste naturligtvis respekteras. Någon gång kan ett försäkringsbelopp också vara avsett att utgöra ett sådant underhållsbidrag till barn som betalas i form av engångsbelopp enligt 7 kap. 7 & andra stycket föräldrabalken. Och om ett underhåll betalas utan att någon rättslig skyldighet föreligger, t.ex. till ett syskon eller en god vän, och den försäkrade förklarar att han nu tänker upphöra med bidragen, måste även det godtas om det inte finns anledning att betvivla uppgiftens riktighet.
Är det däremot fråga om t.ex. sådan lagstadgad underhållsskyl— dighet mellan föräldrar och underåriga barn som fullgörs med periodiska bidrag och föräldern kan bedömas ha förmåga att fullgöra underhållsskyldigheten även i framtiden, torde man inte kunna säga att barnet har behov av försäkringsbeloppet för sin försörjning; föräldrabalkens regler tillsammans med förälderns bidragsförmåga utgör normalt tillräcklig säkerhet för barnets försörjning. Om å andra sidan föräldern inte kan beräknas kunna fullgöra underhålls- skyldigheten i framtiden, måste man som regel räkna med att barnet behöver försäkringsbeloppet för sin försörjning.
Det bör i detta sammanhang observeras, att försäkringsbolagen
praktiskt taget aldrig torde kunna bli tvingade att ta ställning till om det utfallande beloppet är skyddat mot utmätning enligt detta stycke (eller enligt andra stycket). Om inte utmätning eller annan åtgärd från kronofogdemyndighetens sida har gjorts (jfr 6 kap. 3 och 12 55 UB), skall beloppet betalas ut till den berättigade.
En sammanställning av de olika fall där bestämmelserna i första stycket kan tillämpas och av förutsättningarna för utmätningsfrihet kan i enlighet med det föregående göras på följande sätt. En gemensam förutsättning är att försäkringsbeloppet tillfaller en fysisk person.
Försäkring på Typ av belopp Mottagare Förutsättning (-ar) Försäkringsta- Livsfallsbelopp Försäkringsta- Försörjningsbehov garens liv garen Försäkringsta- Livsfallsbelopp En förmånsta- Försörjningsbehov garens liv gare + försörjarberoen- de av försäkringsta- garen Försäkringsta- Dödsfallsbelopp En förmånsta- Försörjningsbehov garens liv gare + försörjarberoen- de av försäkringsta- garen Annans liv Livsfallsbelopp Försäkringsta- Försörjningsbehov garen + försörjarberoen- de av den försäk- rade Annans liv Livsfallsbelopp Den försäk- Försörjningsbehov rade som för- månstagare Annans liv Livsfallsbelopp Någon annan Försörjningsbehov förmånstagare + försörjarberoen- de av den försäk- rade Annans liv Dödsfallsbelopp Försäkringsta- Försörjningsbehov garen + försörjarberoen- de av den försäk- rade Annans liv Dödsfallsbelopp En förmånsta- Försörjningsbehov
gare + försörjarberoen- de av den försäk— rade
Som redan antytts, är reglernas innebörd något olika beroende på varifrån borgenärskravet kommer. Man får skilja på å ena sidan krav från försäkringstagarens borgenärer, när försäkringen tillfaller en
förmånstagare, och å andra sidan krav från förmånstagarens borge- närer; lika med det sistnämnda fallet behandlas situationen när försäkringsbeloppet tillfaller försäkringstagaren själv och kravet kommer från hans borgenärer. När det i tredje meningen i stycket talas om den berättigade, kan det alltså syfta på både försäkringsta- garen och en förmånstagare.
När det finns en förmånstagare, innebär tillämpning av de föreslagna bestämmelserna som regel ett definitivt slut på möjlighe— terna för försäkringstagarens borgenärer att ta försäkringen i anspråk. Bara om det finns flera förmånstagare insatta med rätt efter varandra, är det möjligt att pröva frågan om utmätning för försäkringstagarens skulder på nytt — nämligen om den förste förmånstagarens rätt upphör och försäkringen tillfaller den som är insatt som förmånstagare i andra hand.
När utmätningskravet kommer från den berättigades egna borge— närer, gäller däremot två väsentliga begränsningar i utmätningsskyd- det. För det första gäller skyddet bara fram till dess att ersättningen betalas ut; därefter föreligger skydd mot de egna borgenärerna bara i den utsträckning som framgår av tredje stycket. För livränteförsäk- ringar gäller dessutom att skyddet är begränsat till att avse rätten till livräntan som sådan, vilket innebär att utfallande belopp efter hand kan tas i anspråk genom utmätning enligt 7 kap UB. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 5 kap. 7 och 8 åå UB. — Om utmätning enligt 7 kap. UB inte sker, kan naturligtvis även utfallande livräntebelopp få skydd enligt tredje stycket.
Andra stycket
Frågan om utmätningsskydd aktualiseras oftast när den försäkrade avlider och ett försäkringsbelopp tillfaller hans efterlevande. Vanli- gen har den försäkrade också varit försäkringstagare, och de anhöriga är då förmånstagare. Försäkringen kan också ha tecknats av den försäkrades make, och beloppet kan då tillfalla efterlevande maken i egenskap av försäkringstagare eller t.ex. makarnas barn som förmånstagare. l
För att man inte i alla dessa vanliga fall skall behöva göra de bedömningar som krävs för utmätningsskydd enligt första stycket, föreslår vi i detta stycke ett schabloniserat grundskydd för den försäkrades närmaste. Regeln kommer att lösa utmätningsfrågan för ; en stor andel av alla dödsbon och tryggar att de närmaste i varje fall i får behålla ett relativt väl tilltaget omställningsbelopp ur försäkring- * en.
Schablonregeln gäller till förmån för den försäkrades make eller sambo (jfr 4 5). Den gäller också för den försäkrades barn och för barn till hans make eller sambo. I enlighet med allmänna regler
räknas som barn självfallet även adoptivbarn, men däremot inte fosterbarn. Det bör också observeras att regeln inte gäller för bröstarvingar i senare led. Fosterbarn och barnbarn kan alltså få skydd mot utmätning bara under de förutsättningar som anges i första stycket. — Barn kan åberopa schablonregeln bara om de är under 20 år vid dödsfallet. Däremot är det inte något krav att barnet också är under 20 år när ersättningen betalas ut.
Jämför vad som enligt tionde stycket i punkt 1 av anvisningarna till 31 å kommunalskattelagen gäller om efterlevandepension till barn; jämför också 7 kap. 1 å andra stycket föräldrabalken om föräldrars underhållsskyldighet mot barn. Åldersgränsen 20 år har även betydelse för förmånerna från vissa tjänstegrupplivförsäkringar.
Regeln innebär alltså att vissa belopp får tas undan från utmätning utan någon prövning av den berättigades behov av beloppet och utan något krav på att den försäkrade skall ha försörjt den berättigade. Det belopp som får tas undan är för varje berättigad sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, oavsett vilken typ av försäkring det gäller. I fråga om försäkring med periodisk ersättning gäller skyddet för de belopp som betalas ut först, dvs. till dess summan av gjorda utbetalningar uppgår till sex gånger det för dödsåret gällande basbeloppet. Det går alltså inte att ”spara” utmätningsskyddet till senare utbetalningar.
Beloppet sex basbelopp stämmer med det grundavdrag som enligt arvs- och gåvoskattelagen görs vid beskattningen av förmånstagarförvärv av kapital- försäkring. Sex basbelopp är också ett vanligt ersättningsbelopp från tjänstegrupplivförsäkring.
Tredje stycket
Under de förutsättningar som anges i första och andra styckena får en förmånstagare som regel skydd mot både försäkringstagarens och sina egna borgenärer fram till det att försäkringsbeloppet betalas ut. När det utfallande beloppet är skyddat enligt dessa regler, betyder det som tidigare framhållits att försäkringstagarens borgenärer är definitivt avskurna från möjligheten att ta beloppet i anspråk. Av skäl som redovisas i allmänmotiveringen (avsnitt 15.3) kan man däremot inte ge ett obegränsat skydd efter utbetalningen också mot den berättigades borgenärer. I detta stycke, vars innehåll med vissa avvikelser motsvarar 5 kap. 7 5 andra stycket UB, ges därför en regel om begränsning av det fortsatta utmätningsskyddet. Grundförutsättningen för fortsatt skydd är att försäkringsbeloppet hålls avskilt. Detta kan ske genom att beloppet sätts in på en särskild bankräkning eller på annat sätt som klart markerar beloppets avskilda karaktär. Om den berättigade inte lyfter beloppet utan låter det förvandlas till en annan försäkring i samma bolag, får det
visserligen jämställas med att beloppet betalas ut, men det är samtidigt ett effektivt sätt att hålla beloppet avskilt.
Härutöver krävs det för fortsatt skydd antingen att det har gått mindre än två år sedan beloppet förföll till betalning eller att den berättigade behöver beloppet för sin försörjning; den förmånstagare som bara har kunnat åberopa schablonregeln i andra stycket kan alltså oftast inte räkna med mer än två års skydd efter utbetalningen. — Det bör observeras att tiden räknas från det att beloppet ”förföll till betalning”; tvåårstiden löper alltså även om den berättigade inte lyfter beloppet. Orden ”förföll till betalning” har här samma innebörd som motsvarande uttryck i 6 kap. 2 & förslaget (se avsnitt 19.6.2 ovan).
I ett viktigt avseende skiljer sig den bestämmelse vi föreslår från 5 kap. 7 å andra stycket UB. I fråga om kravet på ”försörjningsbe- hov” har för den bestämmelsens del framhållits att det är fråga om skadeståndets syfte, varav har ansetts följa att ett utbetalt skade- ståndsbelopp som hålls avskilt skall undantas från utmätning i sin helhet, även om gäldenären bara behöver en del av beloppet för sin försörjning (se Walin—Gregow-Löfmarck, Utsökningsbalken s. 193). Den regel vi föreslår anknyter på denna punkt i stället till vad vi föreslår i första stycket av denna paragraf. Om det har gått mer än två år från utbetalningen, skall man alltså bara ta undan så stor del av det avskilda försäkringsbeloppet från utmätning som kan bedömas behövas för den berättigades fortsatta försörjning eller underhålls- skyldighet som åvilar honom.
1974. Specialmotivering till 7 kap. 4 %
45 Vid tillämpning av 2 och 3 åå jämställs med make sådan sambo som avses i 1 å lagen (1987:000) om sambors gemensamma hem. Vad som sägs i 25 om make gäller också tidigare make eller sambo.
Vi har funnit det naturligt att även sådana sambor som avses i den föreslagna lagen om sambors gemensamma hem (se prop. 1986/87:1) skall omfattas av schablonregeln i 3 å andra stycket samt att försäkringar som sådana sambor tecknar på varandras liv skall kunna få skydd mot utmätning. Om en make eller sambo har tecknat försäkring på den andra partens liv — t.ex. för att skydda de gemensamma barnen — har vi vidare funnit det riktigt att utmät- ningsskyddet skall kunna bevaras fastän äktenskapet blir upplöst eller samboförhållandet upphör.
Bestämmelsen nämner ingenting om make som är avliden . Skälet är att det efter den försäkrades död (= försäkringsfallet) inte längre har någon betydelse för utmätningsskyddet på vems liv försäkringen har gällt.
19.7.5 Specialmotivering till 7 kap. 5 5
5 5 Om en livförsäkring eller från sådan försäkring utfallande ersättning tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom, får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum i den utsträckning som framgår av 1-4 åå bara om ansökan härom görs inom tre år från det att den berättigades rätt inträdde. Efter den tiden är borgenärernas rätt förfallen.
Även om förutsättningarna i övrigt för utmätningsfrihet inte är uppfyllda, bör det finnas en tidsperiod efter vilken en förmånstagare kan känna sig trygg för krav från försäkringstagarens borgenärer. Perioden föreslås här bli bestämd till tre år, räknat från det att förmånstagarens rått inträdde.
När det finns flera förmånstagare med rätt efter varandra, måste alltså varje ny förmånstagare som får rätt till försäkringen åtminsto- ne teoretiskt räkna med att kunna bli utsatt för krav under tre år; i praktiken är det naturligtvis ytterst ovanligt att krav framställs flera år efter ett försäkringsfall, särskilt när försäkringsfallet har utgjorts av försäkringstagarens död. Från principiell synpunkt kan man emellertid knappast godta att den förste förmånstagarens eventuella behov av försäkringen skall medföra att försäkringen automatiskt är skyddad också i senare innehavares hand.
19.7.6 Specialmotivering till 7 kap. 6 å
6 & Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och från denna utfallande ersättning inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på annat sätt än som sägs i 7 &.
Vad som nu sagts gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Enligt 10 kap. 3 å förslaget skall vid den vanligaste typen av försäkring som en arbetsgivare tecknar på sina anställdas liv — ka-försäkring — varje försäkrad anses som försäkringstagare vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringser- sättning i övrigt. Det innebär att sådan försäkring inte i någon form kan tas i anspråk för arbetsgivarens skulder. Detta särskilda skydd gäller för alla de kategorier — utom arbetsgivaren själv — som enligt 10 kap. 1 å kan omfattas av en ka-försäkring, dvs. anställda, styrelseledamöter m.fl. och medförsäkrade.
Denna princip bör gälla också för andra försäkringar för anställda, dvs. när försäkringen inte är kollektivavtalsgrundad i förslagets mening. Bestämmelser härom har tagits in i denna paragraf. När bestämmelserna är tillämpliga utesluter de inte bara utmätning utan även införsel för arbetsgivarens skulder. Som framgår särskilt av andra stycket är det en förutsättning för att paragrafen skall vara
tillämplig, att försäkringstagaren är arbetsgivare, dvs. att han har anställda. Andra stycket kan alltså inte tillämpas i fråga om den som har ”annan anknytning” till en näringsidkares verksamhet, om näringsidkaren inte har några anställda.
Bara i ett avseende föreslås regleringen bli olika för ka-försäkring och annan försäkring för anställda. Vid ka-försäkring medger förslaget inte någon form av ianspråktagande för arbetsgivarens skulder. För den ordningen talar naturligtvis i första hand den stora sociala betydelsen av dessa försäkringar, men också att man knappast behöver räkna med någon risk för att försäkringen skall användas för att dra undan medel från borgenärerna. Genom att en ka-försäkring måste bygga på en överenskommelse mellan arbets- marknadsorganisationer, kan man utgå från att försäkringen har en rimlig utformning och är begränsad till beaktansvärda sociala skyddsbehov.
Ett liknande synsätt är naturligtvis ofta motiverat även vid andra försäkringar, som tecknas efter en överenskommelse mellan arbets- givare och anställd. Här kan man emellertid inte bortse från risken att ett helt oinskränkt skydd skulle kunna användas som ett medel för att uppnå otillbörliga förmåner på borgenärernas bekostnad. Risken för sådana förfaranden kan vara särskilt påtaglig i t.ex. små aktiebolag, där de anställda och deras anhöriga är de enda aktieägarna. Som kommer att framgå vid nästa paragraf, föreslår vi därför en viss möjlighet att i sådana situationer ta en del av försäkringens värde i anspråk för arbetsgivarens skulder.
Det bör uppmärksammas att bestämmelserna i denna paragraf — och i 7 5 — inte har någon betydelse när försäkringen har tecknats med den anställde som försäkringstagare och med arbetsgivaren bara som premiebetalare. Om det inte är fråga om en skenhandling kan försäkringen i sådana fall över huvud taget inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder enligt de regler vi föreslår; vad som möjligen kan komma i fråga är återvinning enligt konkurslagen av premiebe- talningen.
7 & Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försättsi konkurs och försäkringstagaren under de tre senaste åren före den i 29å konkurslagen (1921:225) angivna fristdagen eller senare har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos i försäkringsbolaget återkräva vad han har betalat för mycket. Om inte j försäkringstagaren har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Beträffande i sådan talan tillämpas föreskrifterna i 40 b å konkurslagen. * Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet återbetala det belopp som konkursboet annars
19.7.7 Specialmotivering till 7 kap. 7 å j
hade kunnat återkräva av bolaget. Har beloppet uppburits av en förmånsta- gare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Också beträffande talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas föreskrifterna i 40 b & konkurslagen. Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också om i stället offentligt ackord har fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 17 och 18 åå ackordslagen (19701847). Vid sådan försäkring som avses i 6 5 får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen ? [
annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 29 a å konkurslagen.
Paragrafen behandlar samma ämne som 117å FAL. Förslaget avviker dock i ett par avseenden från vad som gäller enligt den paragrafen. Vi föreslår ovan att det i fortsättningen inte skall ha någon betydelse för utmätningsskyddet efter försäkringsfall om försäkringen har varit utmätningsfri före försäkringsfallet (se vid 3 å). Utfallande belopp kan vara skyddade mot utmätning även om försäkringen t.ex. har tecknats mot engångspremie, och detta skall gälla även för livförsäkringsbelopp som tillfaller försäkringstagaren själv. Det är främst med hänsyn till dessa nya regler påkallat att borgenärernas möjligheter att angripa oskäligt stora premiebetal- ningar vidgas något i jämförelse med gällande rätt. Delvis överens- stämmer vårt förslag med det förslag till ändringar i 117å som familjerättskommittén på sin tid lade fram (SOU 1964:34 s. 73 f och 1964:35 s. 469 ff); jfr & 7-2 i det norska förslaget och 7 kap. 3 å i det finländska förslaget.
En viktig skillnad i förhållande till gällande rätt — som går tillbaka på familjerättskommitténs förslag (SOU 1964:35 s. 474) — är att reglerna enligt förslaget skall kunna tillämpas också på livränteför- säkring, trots att sådan försäkring regelmässigt inte är förenad med återköpsrätt för försäkringstagaren själv. Bolagets intresse av att hindra olämpliga återköp bör enligt vår mening stå tillbaka för önskemålet att komma åt illojala transaktioner från försäkringstaga- rens sida; jfr 13 kap. 45 förslaget till- äktenskapsbalk (prop. 1986/8711 5. 16, 204 och 332-334). I den mån det är fråga om pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagen, är det emellertid ett förhållande som måste uppmärksammas.
Enligt punkt 1 av anvisningarna till 31å kommunalskattelagen måste villkoren för pensionsförsäkringar innehålla förbud mot återköp av försäkringen. Återköp får ske bara om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kr eller om särskilda skäl föreligger och riksskatteverket medger återköp. Anvisningsstället bör kompletteras med en bestämmelse som tillåter återbetalning enligt personförsäkringslagens regel av för mycket erlagda premier (se avsnitt 21.7 nedan).
Vidare saknar det betydelse för tillämpningen av förevarande
paragraf om försäkringen är utmätningsbar eller utmätningsfri enligt det föregående. Också om en försäkring är skyddad mot utmätning t.ex. därför att den har gjorts oöverlåtbar i samband med en gåva, kan borgenärerna återvinna vad försäkringstagaren/gåvotagaren själv har betalat för mycket.
Enligt sista stycket i 117 å FAL får krav enligt den paragrafen inte göras gällande till nackdel för den som är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Förslaget upptar inte någon motsvarande regel. Skälet till detta är de regler vi föreslår i 6 kap. 12 och 13 åå. Om förmånstagaren har fått försäkringsbrevet i sin besittning respektive anmält sin rätt till försäkringsbolaget, är han skyddad även mot krav enligt förevarande paragraf. Det är då bara genom återvinning enligt konkurslagen av utfästelsen att inte återkalla förordnandet som borgenärerna kan få möjlighet att ta försäkringen i anspråk; motsvarande gäller för övrigt om försäkring- en är pantsatt.
Första stycket
Stycket behandlar krav som framställs innan försäkringsbeloppet har betalats ut. Bortsett från de olikheter som har berörts ovan stämmer bestämmelserna i allt väsentligt med FAL. Att paragrafen är tillämplig också när konkursen inträffar först efter försäkringstaga— rens död (jfr SOU 1964:35 s. 471) får som regel praktisk betydelse bara i de fall som avses i andra stycket.
Andra stycket
Bestämmelserna möjliggör krav på återbetalning även sedan försäk- ringsbeloppet har betalats ut. Skälet för denna nyhet i förhållande till FAL är, som framgår ovan, de ändrade regler om utmätningsskyddet för utfallande belopp som vi föreslår. I överensstämmelse med familjerättskommitténs förslag (se SOU 1964:34 s. 73 och SOU 1964:35 s. 472) föreslås att krav mot en förmånstagare skall kunna ske bara om han har uppburit beloppet under den frist som normalt gäller för återvinning enligt 31 å konkurslagen av gåva. I fråga om försäkringstagaren själv bör däremot någon sådan frist inte gälla.
Egendom som tillfaller gäldenären under konkursen ingår som regel i konkursen (27 å första stycket konkurslagen). I så fall behöver bestämmel- serna i förevarande paragraf inte tillämpas. En förutsättning för att egendomen skall ingå i konkursen är emellertid att egendomen är av beskaffenhet att kunna utmätas, och som framgår ovan vid 3 å skall även belopp som tillfaller försäkringstagaren i viss utsträckning vara skyddade mot utmätning. l l Tredje stycket l
Stycket överensstämmer med tredje stycket i 117 å FAL.
Fjärde stycket
I detta stycke finns den vid föregående paragraf antydda regeln om försäkringar för anställda m.fl. Som framhållits kan återkravsregeln inte användas på ka-försäkring, eftersom vid sådan försäkring varje försäkrad anses som försäkringstagare vid tillämpning av bl.a. 7 kap. Vid arbetsgivarförsäkring som inte är kollektivavtalsgrundad kan återkrav däremot göras gällande, om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är sådan närstående till arbetsgivaren som anges i 29 a å konkurslagen.
När bestämmelsen i detta stycke blir aktuell, bör man vid skälighetsprövningen beakta — utöver premiens allmänna skälighet med hänsyn till arbetsgivarens förhållanden — vilka försäkringsför- måner arbetsgivaren har tillförsäkrat sådana anställda som inte är närstående till honom. Om den närstående har fått bara samma förmåner som övriga anställda, bör oftast inte något återkrav komma i fråga; syftet är inte att en arbetsgivares närstående skall behandlas sämre än andra anställda utan att en arbetsgivare inte skall kunna på sina borgenärers bekostnad ge anhöriga förmåner som inte skulle ha getts till andra anställda under motsvarande förhållanden.
Det kan slutligen påpekas att vi inte har funnit skäl att komplicera denna paragraf med någon omräkningsbestämmelse motsvarande 2 å andra stycket. Eftersom fristen är så kort som tre år och hela återkravsmöjligheten dessutom beroende av en skälighetsbedöm- ning, bör det vara tillräckligt att återkravet avser nominella belopp.
19.7.8 Specialmotivering till 7 kap. 8 å
85 Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och från den utfallande ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Om den försäkrade inte är försäkringstagare, får försäkringen inte i någon form tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. När ersättningen utgår i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan. Utan hinder av vad som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Om ersättningen skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som enligt i 2-6 åå gäller om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som endast avser dödsfall och från livförsäkring utfallande ersättning.
Som framhålls i allmänmotiveringen (avsnitt 15.3), har sjuk- och olycksfallsförsäkring en alldeles speciell social betydelse, som gör det naturligt att behålla och i viss mån t.o.m. stärka det skydd mot
borgenärerna som nu ges i 123 å FAL; jfr också vad som enligt 5 kap. 7 å UB gäller om skydd för skadestånd med anledning av personska- da.
Denna speciella betydelse har försäkringen emellertid bara när ersättningen — såsom oftast är fallet —— skall tillfalla den försäkrade själv, dvs. den person som har drabbats av sjukdom eller olycksfalls- skada. När den utfallande ersättningen skall tillfalla någon annan, liknar förhållandena mera dem vid livförsäkring; det är t.ex. från de anhörigas synpunkt inte stor skillnad på om ett dödsfallsbelopp kommer från en livförsäkring eller en olycksfallsförsäkring. Paragra- fen har utformats i enlighet med detta. Till stor del stämmer reglerna med dem i 3 å (se avsnitt 19.7.3 ovan).
Skyddet enligt första stycket gäller även innan något försäkrings- fall har inträffat. Detta skydd har dock knappast någon självständig betydelse, eftersom sjuk- och olycksfallsförsäkringar då sällan har något utmätningsbart värde. Också här är det avgörande emellertid om ersättningen skall tillfalla den försäkrade. En viss tveksamhet i den delen kan möjligen uppstå vid olycksfallsförsäkring som även innehåller ett dödsfallsmoment; dödsfallsbeloppet skall ju då nor- malt tillfalla en förmånstagare. Man får emellertid enligt vår mening här se till vad som är huvudsyftet med försäkringen — nämligen skyddet för den försäkrade själv. En sådan försäkring bör alltså inte till någon del kunna utmätas före försäkringsfall.
I praktiken gäller sjuk- och olycksfallsförsäkring nästan alltid på försäkringstagarens eget liv, och ersättningen skall tillfalla honom själv; utom i fråga om de nyss nämnda dödsfallsbeloppen förekom- mer knappast förmånstagarförordnanden. För de fåtaliga fall där den försäkrade är någon annan än försäkringstagaren, men ersätt- ningen ändå skall tillfalla den försäkrade, ges emellertid en ytterli- gare skyddsregel för den försäkrade i första stycket andra meningen; försäkringen kan inte i någon form tas i anspråk för försäkringsta- garens skulder — alltså inte ens genom införsel. Vi menar att en sådan regel inte behöver inge några farhågor; försäkring av detta slag används inte för att dra undan tillgångar från borgenärerna.
När det någon gång förekommer att ersättningen från en sjuk— eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla någon annan än den försäk- rade -— en arbetsgivare kan t.ex. någon gång finna anledning att teckna en sådan försäkring på en särskilt viktig arbetstagares hälsa — skall enligt tredje stycket livförsäkringsregler tillämpas. Eftersom sjuk- och olycksfallsförsäkring nästan alltid tecknas mot naturliga premier, har vi funnit det lämpligast att anknyta till vad som skall gälla för de s.k. T-försäkringarna (se 2 å första stycket 1).
19.8 Specialmotivering till 8 kap.
Kapitlet har rubriken Reglering av försäkringsfall m.m. och behand- lar bolagets skyldigheter i samband med regleringen av försäkrings- fall samt vissa andra frågor, många med sikte på tiden efter att ett försäkringsfall inträffat. Bestämmelserna bygger till stor del på reglerna i KF L. En nyhet är att bolaget i god tro i princip skall kunna betala ett försäkringsbelopp med befriande verkan till annan än den som i egenskap av förmånstagare haft rätt till det.
Kapitlet innehåller tio paragrafer och inleds med bestämmelser om bolagets skyldighet att skyndsamt handlägga ett försäkringsären- de och om tidpunkten då utbetalning senast skall ske (1 å). Regeln om betalning i god tro har tagits in i 2 å. I 3 och 4 åå finns bestämmelser om bl.a. försäkringstagarens skyldighet att följa försäkringsvillkor som tar sikte på regleringen av försäkringsfall och om följderna av att bolaget får oriktiga uppgifter av betydelse för bedömningen av försäkringsfallet. Regler om preskription av rätt till försäkringsersättning har tagits in i 5 å. I 6 å finns bestämmelser om risken för förseningar av meddelanden från bolaget och i 7-9 åå regler om domstolsprövning av vissa beslut av bolaget. I den avslutande 10 å har tagits in en bestämmelse om förbud mot regress från personförsäkring.
19.8.1 Specialmotivering till 8 kap. 1 å
l å Sedan försäkringsbolaget fått underrättelse om ett försäkringsfall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Bolaget skall handlägga ärendet skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberättigades behöriga intressen.
Försäkringsersättning skall betalas ut senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och utredning, som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras, har lagts fram för bolaget.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta på hans begäran betalas ut i för- skott.
Vad vi föreslår i denna paragraf överensstämmer i stort med vad som föreskrivs i 37 och 38 åå KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 84 ff och 161 ff).
_”,Wm—m
Första stycket
För att tillgodose den ersättningsberättigades intresse åläggs här bolaget att utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras samt att handlägga försäkrings- ärendet så skyndsamt som möjligt. Bolagets skyldigheter inträder då det fått en underrättelse om försäkringsfallet. Oftast får bolaget
kännedom om försäkringsfallet först genom en anmälan från någon som påstår sig vara berättigad till ersättning från bolaget. Det kan dock någon gång förekomma att bolaget på annat sätt får reda på att ett försäkringsfall inträffat. Bolaget kan t.ex. genom folkbokföring- en upptäcka att någon avlidit på vars liv en försäkring varit tecknad. Även i sådana situationer bör bolaget kunna utgå från att de efterlevande tar kontakt med bolaget, varefter regleringen av försäkringsärendet inleds. Om bolaget med kännedom om att ett försäkringsfall inträffat noterar att något krav inte framställs inom rimlig tid, får det dock anses åligga bolaget att ta initiativ till en reglering.
Ibland kan det för bolaget utan vidare vara klart att ett försäkringsfall inträffat. Så är fallet vid t.ex. en sammansatt kapitalförsäkring, där den försäkrade uppnått den ålder vid vilken ett försäkringsbelopp under alla förhållanden skall utgå. I en sådan situation är det rimligt att bolaget självmant inleder regleringen. Det kan dock inte uteslutas att bolaget av naturliga och godtagbara skäl härvid inte kommer särskilt långt; det kan t.ex. ibland vara omöjligt för bolaget att få förbindelse med den som bör vara berättigad till beloppet.
På samma sätt som för närvarande gäller enligt 37 å KFL måste bolaget verka aktivt för att erforderlig utredning kommer fram i försäkringsärendena. Bolaget skall t.ex. ge besked om vilka upplys- ningar och handlingar som bör lämnas av den som påstår sig vara ersättningsberättigad (jfr prop. 1979/8029 5. 162).
Andra stycket
Här ges en regel om den tid inom vilken försäkringsersättningen skall betalas ut, dvs. en regel om fordringens förfallodag. Bolaget skall betala ut ersättningen högst en månad efter det att rätten till denna inträtt och bolaget fått den utredning som skäligen kan begäras i ärendet. Trots att betalningsfristen satts till en månad får det anses åligga bolaget att sträva efter att betala så snart som möjligt. Rätten till ersättning kan naturligtvis enligt försäkringsavtalet uppkomma vid skilda tidpunkter, och kan den i vissa fall inträda ganska lång tid i efter att försäkringsfallet inträffat; under ett antal år skall t.ex. utges vissa belopp. Med uttrycket ”efter det att rätten till ersättningen * inträtt” åsyftas inte endast att försäkringsfall inträffat. När det t.ex. i gäller invaliditetsersättning i olycksfallsförsäkring finns det i försäk- j ringsvillkoren ofta föreskrifter om att invaliditeten skall fastställas l först när minst ett år förflutet efter olycksfallet. Rätten till ersättning * inträder då tidigast ett år efter olyckan.
Som anförs under paragrafens första stycke kan bolaget många gånger inte vidta några särskilda åtgärder förrän bolaget fått en
anmälan om ett försäkringsfall. Främst vid livförsäkring kan det emellertid som framgått någon gång inträffa att bolaget utan anmälan och utan närmare utredning får anses skyldigt att inleda skaderegleringen. Däremot torde bolaget inte bli skyldigt att också göra en utbetalning utan några som helst kontakter med den ersättningsberättigade eller annan i dennes ställe. Även i så pass klara fall som t.ex. vid sammansatt kapitalförsäkring måste bolaget, alltefter omständigheterna, beträffande den försäkrade få del av antingen personbevis som visar att han är vid liv vid den ålder som anges i försäkringsavtalet eller intyg som utvisar att han tidigare avlidit. Ofta behövs också viss släktutredning innan betalning kan ske.
I försäkringsvillkoren brukar anges vad som närmare skall iakttas av den som önskar framställa anspråk mot bolaget. Vanligtvis krävs att bolaget får del av viss utredning innan det är skyldigt att utge ersättning. Denna utredning kan vara av varierande art. Bolaget har alltid rätt att före en utbetalning få försäkringsbrevet om detta är att bedöma som ett värdepapper. Många gånger måste flera sakuppgif- ter lämnas till bolaget efter ett försäkringsfall. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring behöver bolaget normalt få tillgång till läkarin- tyg av vilket försäkringsfallet kan bedömas. Om ersättning skall utges för förvärvsmässig invaliditet krävs ofta den försäkrades medverkan för att bolagets ansvar skall kunna klarläggas. I sådana fall måste man nämligen som regel beakta även frågor om rehabili- tering och omskolning. Då det gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan bolaget behöva ta del av utredning som visar den försäkrades inkomstförhållanden, t.ex. i form av intyg från arbetsgi- varen om den försäkrades lön. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring, där ersättning skall utgå efter verkliga utgifter eller förluster, kan det ibland bli nödvändigt med en särskild utredning om någon eller några poster. Bolaget får då uppskjuta utbetalningen i motsvarande del i avvaktan på sådan utredning. Vid ka—försäkring gäller regelmässigt att bolaget måste få besked av arbetsgivaren om försäkringen omfattar den som påstås vara försäkrad.
Det förekommer att det inte är den ersättningsberättigade utan bolaget som skaffar fram utredning i ett ärende. Om t.ex. bolaget fått fullmakt att inhämta vissa upplysningar från läkare kan bolaget ibland anses företräda den ersättningsberättigade, varför den angiv- na månadsfristen inte börjar löpa förrän bolaget fått del också av sådana upplysningar.
När ersättning skall utges till viss eller vissa förmånstagare kan bolaget behöva infordra upplysning innan utbetalning sker om förmånstagaren inte mera exakt angivits i förordnandet. Om det rör ersättning som utfaller på grund av dödsfall får bolaget många gånger tillräckliga uppgifter om förmånstagarna genom den släktutredning
som pastorsämbetet svarar för och som fogas till dödsfallsintyget. Det är dock vanligt att också annan utredning erfordras. Det kan t.ex. krävas att släktskapet klarläggs. I andra fall är förmånstagaren kanske inte alls släkt med den avlidne eller också kan han vara bosatt på okänd ort. Någon gång då försäkringstagaren förordnat eget barn som förmånstagare, kan det vara helt klart att den avlidne har barn som dock inte kan identifieras utan en närmare undersökning. Särskilt vid gruppförsäkringar med villkorsförordnanden är det vanligt att bolaget behöver en ganska ingående utredning innan en utbetalning är möjlig, nämligen när ersättning enligt försäkringsvill— koren skall tillfalla den avlidnes samboende. I dessa fall förekommer det relativt ofta att den avlidnes släktingar bestrider ett påstående om att ett samboförhållande förelegat vid tiden för dödsfallet. Först då bolaget fått del av den utredning som läggs fram i frågan och vilken kan bli rätt omfattande börjar månadsfristen att löpa.
För att inte bolaget — på sätt framgår av motivtexten till 8 kap. 2 å — skall riskera att, normalt efter en domstolsprocess, behöva utge dubbel ersättning kan det ibland ha anledning att sätta ned försäkringsbeloppet hos länsstyrelsen (jfr NJA II 1927 s. 296 och 298). Ett alternativ kan vara att bolaget kommer överens med dem som påstår sig vara ersättningsberättigade att utbetalning skall anstå tills parterna i rättslig ordning fått prövat vem som har rätt till beloppet.
Ibland kan bolaget anse sig behöva på egen hand komplettera utredningen innan det tar slutlig ställning till ett anspråk. Bolaget önskar t.ex. närmare kontrollera om försäkringstagaren eller den försäkrade brutit mot upplysningsplikten i samband med att försäk- ringsavtalet ingicks. I andra fall vill bolaget undersöka om självmord ligger bakom den försäkrades död eller inhämta yttrande från en rådgivande nämnd. Föreskriften i andra stycket innebär att försäk— ringsersättningens förfallodag skall anses bestämd i förväg (jfr prop. 1975:102 5. 117 och 125, prop. 1979/80:9 s. 163 foch prop 1983/84:138 s. 6). Om försäkringsbolaget inte gör en utbetalning inom den föreskrivna tiden blir bolaget därför skyldigt utge ränta enligt reglerna i 3 å första stycket och 6 å räntelagen (1975:635). Även om i bolaget, t.ex. av skäl som nyss angetts, har fog för att ta längre tid på sig för att ta ställning till det anspråk som framställs och den utredning som presenteras, kan bolaget inte därigenom undgå skyldighet att betala ränta.
Räntelagen är dispositiv. Bolagen kan därför i försäkringsvillko- ren ha särskilda regler om dröjsmålsränta. Allmänt torde dock gälla att försåkringsinspektionen inte godkänner räntebestämmelser som mera påtagligt avviker från vad som följer av räntelagen.1
' Räntelagsutredningen har är 1985 lämnat förslag till ny räntelag (SOU l985:11). Betänkandet har ännu ej lett till någon lagstiftning.
Tredje stycket
Här har intagits en föreskrift om bolagens skyldighet att verkställa utbetalning ä conto. En liknande regel finns i 38 å andra stycket KFL (jfr prop. 1979/8019 5. 164 f).
Regeln innebär att om förskottsbetalning begärs av den ersätt- ningsberättigade och om det är klart att viss ersättning skall utgå bolaget inte får avvakta med betalning i denna del till dess att utredningen i övrigt är färdig. Utbetalning enligt denna bestämmelse bör bli aktuellt särskilt då ersättning skall beräknas efter faktiska kostnader.
Bestämmelsen bör någon gång kunna tillämpas då regeln i 6 kap. 8 å om legala förmånstagare aktualiseras. Det kan i en sådan situation tidigt stå klart att hälften av försäkringsbeloppet skall tillfalla efterlevande make i denna egenskap, samtidigt som det är svårt att få utrett hur beloppet i övrigt skall fördelas; det är kanske oklart om det finns andra arvingar än maken. Bolaget kan då inte underlåta att i förskott betala halva försäkringsbeloppet till maken.
Enligt 6 kap. 7å kan make och bröstarvingar under vissa förut- sättningar genom jämkning få del av försäkringsersättning till vilken annan insatts som förmånstagare. Som framgått torde jämkningsfal- len bli sällsynta och dessutom svårbedömda. I allmänhet åligger det inte bolaget att betala ut något belopp i förskott innan en sådan tvist slutligen avgjorts.
Förskottsbetalning skall ske inom samma tid som gäller för utbetalning av försäkringsersättningi övrigt. Bolaget skall alltså även här betala så snart som möjligt och inte senare än vid månadsfristens utgång (jfr andra stycket). En begäran om förskottsbetalning grundas ibland på att den ersättningsberättigade är i särskilt stort behov av ekonomisk hjälp. Rimligen bör då bolaget visa särskild skyndsamhet.
% 1
19.82 Specialmotivering till 8 kap. 2 å
2 å Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld. Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 å avtalslagen (1915z218) eller på grund av att den har utfärdats av någon som var omyndig eller som handlat under inflytande av rubbad själsverksam- het.
Regeln innebär att ett försäkringsbolag som i god tro betalar en försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen i princip inte kan åläggas att
betala ytterligare en gång. Undantag görs endast för fall då utbetalning grundats på en handling som varit behäftad med kvalificerat giltighetsfel. Bestämmelsen skall tillämpas endast när någon är berättigad just som förmånstagare. Här regleras sålunda inte det fallet att ersättning inte betalats till en försäkringstagare eller en panthavare, trots att denne varit materiellt ersättningsberättigad. Reglerna omfattar inte heller den situationen att försäkringsersätt- ningen med stöd av jämkningsreglerna i 6 kap. 7 å skall tillkomma t.ex. försäkringstagarens make; maken är här inte förmånstagare (jfr 1 kap. 2 å).
Bolaget skall, då utbetalning aktualiseras, i princip kunna stödja sig på det förmånstagarförordnande som har meddelats bolaget. På samma sätt skall bolaget vid gruppförsäkring eller kollektivavtals- grundad försäkring som regel kunna följa ett eventuellt villkorsför- ordnande enligt 9 kap. 19 å eller 10 kap. 12 å. Om bolaget t.ex. fått ett förmånstagarförordnande från försäkringstagaren eller om det finns ett villkorsförordnande kan det emellertid i vissa fall, på grund av försäkringstagarens åtgärder, inträffa att förordnandet förlorat sin giltighet. Ett förordnande kan ha återkallats eller ändrats. Dessutom kan ett förordnande som inte är oåterkalleligt ha förfallit enligt 6 kap. 10 å på grund av att försäkringen överlåtits eller vara ogiltigt därför att försäkringstagaren tidigare gjort ett annat, oåterkalleligt förordnande. Då det gäller periodiskt utgående belopp kan det inträffa att den som insatts som förmånstagare avlider eller avstår från sin rätt mot bolaget till förmån för sina barn.
De omständigheter som kan grunda ogiltighet av ett förmånsta- garförordnande kan under en längre eller kortare tid vara okända för försäkringsbolaget. En ändring av ett förordnande är t.ex. inte för sin giltighet beroende av att bolaget mottagit ett ändringsmeddelande (jfr avsnitt 19.6.3). Ibland kanske den som oåterkalleligt förordnats till förmånstagare inte utnyttjar möjligheterna i 6 kap. 13 å att genom anmälan till bolaget förhindra att bolaget felaktigt betalar ut försäkringsbeloppet till en senare insatt förmånstagare. Vidare kan det förekomma att ett bolag, trots att försäkringsbrevet inte är att bedöma som ett värdepapper, inte underrättas om en överlåtelse av en försäkring eller får meddelande därom först efter en längre tid.
Beträffande försäkringar där försäkringsbreven har värdepappers- kvalitet kan det antas att bolagen alltid tar del av försäkringsbreven i samband med utbetalningar av försäkringsbelopp. Överlåtelser av sådana försäkringar torde därför normalt bli kända för bolaget som då får klart för sig att ett förmånstagarförordnande kan ha förfallit på grund av överlåtelse. Men det kan hända att försäkringsbrevet blivit kvar hos försäkringstagaren. Om denne tillställer bolaget försäk- ringsbrevet utan att särskilt ange att försäkringen överlåtits kan överlåtelsen förbli obekant för bolaget.
När det gäller ogiltighet av ett förmånstagarförordnande med anledning av att ett förordnande återkallats eller ändrats är bolaget i regel omedvetet om ogiltigheten under endast den tid som det tar att befordra ett meddelande från försäkringstagaren till bolaget — normalt högst ett par dagar.
Frågan är vilka åtgärder bolaget bör vara skyldigt vidta innan det med befriande verkan betalar till en utpekad förmånstagare. Det kan i allmänhet inte rimligen begäras att bolaget skall undersöka om på grund av omständigheter som diskuterats ovan, någon annan än den som anges i förmånstagarförordnandet hos bolaget är berättigad till ersättning. Endast då det förekommer någon särskild anledning får bolaget anses skyldigt att närmare undersöka förhållandena. Om bolaget t.ex. kort före försäkringsfallet har fått besked av försäk- ringstagaren om att denne avsett att återkalla eller ändra ett förmånstagarförordnande eller fått upplysning om att en återkallelse eller ändring av ett förordnande avsänts till bolaget, får bolaget anses skyldigt att dröja några dagar med utbetalning i avvaktan på att ett eventuellt meddelande når bolaget. Har bolaget fått reda på att den försäkrade vid gruppförsäkring stått utanför försäkringen en tid och finns det ett individuellt förordnande, måste bolaget ofta undersöka förhållandena närmare. I allmänhet får man nämligen räkna med att individuella förordnanden förfaller när någon åter kommer med i en gruppförsäkring (jfr avsnitt 19.1.2 ovan).
Som framgår av 6 kap. 10 å innebär en överlåtelse av en försäkring inte nödvändigtvis att ett förmånstagarförordnande förfaller. På grund härav kan ett bolag, trots kännedom om överlåtelsen, inte undgå att före utbetalning närmare undersöka om förmånstagarför- ordnandet skall stå fast eller inte, t.ex. genom kontakter med försäkringstagaren och förvärvaren av försäkringen. En sådan kontroll kan även vara motiverad då det finns starka skäl att anta att en överlåtelse ägt rum. Bolaget kan av försäkringstagaren ha fått en trovärdig uppgift om att denne haft för avsikt att inom den närmaste tiden överlåta försäkringen. Det kan vara lämpligt att bolaget i sådant sammanhang tar kontakt med försäkringstagaren och den som utpekats som blivande innehavare av försäkringen.
Någon gång kan ett förmånstagarförordnande som finns hos bolaget vara så vagt formulerat att det inte med bestämdhet kan avgöras vem av flera personer som skall ha rätt till försäkringsbelop— pet. Då kan bolaget inte med befriande verkan betala till någon som senare visar sig inte vara berättigad till ersättning. Bolaget får skydda sig genom att sätta ned beloppet hos länsstyrelsen. Detsamma gäller då det eljest är oklart vem som skall äga uppbära försäkringsbelop- pet, t.ex. i de s.k. sambofallen, vilka berörs i motiveringen till 8 kap. 1 å.
Som framgått måste ett bolag, för att undgå risken att få utge
försäkringsersättning två gånger, ibland visa en betydande aktivitet innan en utbetalning kan ske. För det särskilda aktsamhetskrav som alltså kan ställas på bolaget förutsätts normalt att vissa förhållanden är kända för bolaget, t.ex. att ett förmånstagarförordnande nyss avsänts från försäkringstagaren.
I vissa fall kan det emellertid vara tveksamt om bolaget skall anses ha känt till ett visst förhållande på sådant sätt att aktsamhetskravet blir aktuellt. Detta är utan tvekan fallet om förhållandet är helt klart för den person inom bolaget som brukar fatta beslut om utbetalning av sådan ersättning som det är fråga om. Vidare kan en omständighet anses känd för bolaget om den finns antecknad i bolagets handlingar som rör den aktuella försäkringen eller i en handling som utan större svårigheter kan hänföras till en viss försäkring hos bolaget. Om någon lämnat en muntlig uppgift i en betydelsefull fråga bör det krävas att uppgiften getts till någon som för utomstående framstått som behörig att på bolagets vägnar ta emot beskedet. Har en uppgift lämnats t.ex. till någon i bolagets växel utan att vidarebefordras inom försäkringsbolaget, kan bolaget inte lastas för att det inte före utbetalningen vidtagit kontroller som med hänsyn till uppgiftens innehåll i och för sig varit motiverade.
Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 16.3) anser vi att även om ett bolag iakttagit skälig aktsamhet vid utbetalningen, det inte alltid skall kunna undgå att senare utge ersättning på nytt till den som materiellt varit berättigad till densamma. Om en utbetal- ning enligt reglerna om förmånstagare grundats på en handling som varit behäftad med allvarligt giltighetsfel skall bolaget kunna förpliktas utge beloppet på nytt. Detta gäller enligt andra meningen när en handling som haft betydelse för bolagets beslut om utbetal- ning varit förfalskad eller eljest ogiltig på grund av att den tillkommit under allvarligt tvång eller att den utfärdats av någon som varit omyndig eller som handlat under inflytande av rubbad själsverksam— het (jfr 17 och 30 åå SkbrL). De handlingar som åsyftas med bestämmelsen skall vara av den arten att de har en omedelbar betydelse för beslutet. Främst torde härvid komma i fråga förmåns- tagarförordnanden samt återkallelser och ändringar av sådana förordnanden men även överlåtelsehandlingar kan bli aktuella.
Också testamenten faller under regelns tillämpningsområde, fast bolaget, som framgått av allmänmotiveringen, inte så ofta har anledning att ta hänsyn till dessa. Som huvudregel får anses gälla att ett bolag, som har att beakta ett testamente i samband med utbetalning av en försäkringsersättning, måste förvissa sig om att testamentet vunnit laga kraft. Bolaget bör dock kunna följa även ett testamente som godkänts i sådan utsträckning att det kan förväntas att det kommer att stå sig. Av flera dödsbodelägare har t.ex. endast någon eller några enstaka inte godkänt testamentet. Om bolaget från
vederbörande dödsbodelägare får ett trovärdigt besked att man avser att inte föra klandertalan, bör bolaget ha möjlighet att lägga testamentet till grund för utbetalning. Om testamentet i ett sådant fall likväl klandras och befinns ogiltigt, kan bolaget därför som regel inte senare förpliktas att betala till den som är materiellt berättigad — förutsatt att inte ogiltigheten grundas på sådant förhållande som anges i andra meningen i förevarande paragraf. Även om klander- talan inte förs kan bolaget tvingas att betala ytterligare en gång om det kommer fram att testamentet är ogiltigt på grund av förfalskning i enlighet med vad som anges i andra meningen; sådan ogiltighet behöver inte göras gällande genom särskild klandertalan.
Enligt reglerna i 13 och 14 kap. ärvdabalken kan ett testamente verkställas även om det på vissa angivna grunder är ogiltigt; förutsättningen är att särskild klandertalan inte förs. Självfallet kan ett bolag alltid utan risk lägga ett testamente till grund för betalning om testamentet kan verkställas enligt dessa regler.
Om det någon gång skulle bli aktuellt för bolaget att i samband med utbetalning beakta ett muntligt testamente bör reglerna i andra meningen om tvång eller bristande rättshandlingsförmåga kunna tillämpas analogt.
I fråga om t.ex. en överlåtelse som är ogiltig på grund av att försäkringstagaren är omyndig torde regeln i andra meningen aktualiseras främst i fall då omyndigheten grundats på omyndighets- förklaring enligt 10 kap. föräldrabalken. Om en överlåtelse skulle vara ogiltig till följd av att den gjorts av underårig, som inte varit berättigad att förfoga över försäkringen, kan ett bolag som följt överlåtelsehandlingen inte heller undgå att utge ersättningen på nytt till den som varit berättigad, t.ex. en legal förmånstagare. I detta fall skulle denna skyldighet för bolaget emellertid i allmänhet följa redan av första meningen; försäkringstagarens ålder torde ofta framgå av bolagets egna handlingar. — Frågan om möjligheten för omyndiga att göra förmånstagarförordnande regleras i 6 kap. 1 å andra stycket (jfr avsnitt 14.3.3 och 19.61).
1983. Specialmotivering till 8 kap. 3 å
3å Om försäkringstagaren eller den försäkrade har försummat att iaktta föreskrifter i försäkringsvillkoren om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller bolagets ansvar och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått från försäkringen sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig— heterna. Har någon annan på sådant sätt orsakat skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 16.4) framgår inte av lagen utan av försäkringsvillkoren vad som skall iakttas av den som önskar framställa ett anspråk på försäkringsersättning. Regeln i denna paragraf, som alltså tar sikte på förhållandena efter att ett försäkringsfall inträffat, har delvis sin motsvarighet i 31 å KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 146 ff).
I bolagens villkor finns normalt bestämmelser som anger inom vilken tid ett försäkringsfall skall anmälas till bolaget och i vilken omfattning den som har ett anspråk skall medverka i regleringen av försäkringsfallet. Villkoren torde därför ofta ge besked om att anmälan skall göras till bolaget inom viss bestämd tid från försäk- ringsfallet. Det bör dock vara möjligt för bolaget att i stället föreskriva att anmälan skall göras t.ex. snarast möjligt efter försäkringsfallet. Skyldigheten att medverka i regleringen av ett försäkringsfall innebär ofta att den som gör anspråk på ett belopp har att inge läkarintyg och andra handlingar som kan vara av betydelse för bedömningen av försäkringsfallet och bolagets ansvar. Man kan emellertid inte begära att det av villkoren skall framgå i detalj vilka handlingar som skall ges till bolaget. Bolaget måste ha möjlighet att först i det enskilda fallet ange exakt vilka handlingar som fordras för att det skall kunna betala ut ett försäkringsbelopp. Vidare kan ett bolag med stöd av villkoren föreskriva att den försäkrade, som vid sjuk- och olycksfallsförsäkring ofta är den som framställer anspråk mot bolaget, inställer sig för t.ex. undersökning hos läkare som bolaget anvisar. Många gånger åligger det den försäkrade enligt försäkringsvillkoren att tillställa bolaget en fullmakt sedan ett försäkringsfall inträffat, så att bolaget från läkare kan få nödvändiga hälsoupplysningar.
Om villkorsbestämmelserna och de med stöd av dessa utfärdade anvisningarna inte följs kan detta medföra att bolaget drabbas av kostnader som eljest inte skulle ha uppkommit. En försenad anmälan kan t.ex. föranleda en större utredning hos bolaget då det finns anledning misstänka att försäkringstagaren eller den försäkrade brutit mot upplysningsplikten. Den utredning som kan behövas från bolagets sida i ett sådant fall kan bli svårare och därmed dyrare att få j fram om en längre tid förflutit från försäkringsfallet. Ibland blir , följden av en anmälan som inte gjorts i rätt tid att kvaliteten på ' utredningen blir sämre än eljest; det blir svårt att avgöra om ett påstått försäkringsfall har sin grund i en olycka eller en sjukdom.
Bolaget kan även av andra skäl drabbas av ökade kostnader. Om bolaget t.ex. inte tillställs läkarintyg om en anmäld sjukdom och det inte i efterhand går att få fram erforderligt intyg därför att den försäkrade tillfrisknat, kan bolaget behöva göra en mera ingående bedömning av försäkringsfallet för att få konstaterat om det yrkade beloppet är motiverat. Likaså kan ett bolag drabbas av ökade
kostnader genom att den försäkrade inte medverkar i den utredning som är nödvändig för att fastställa bolagets ansvar; det kan vara fråga om att ersättning skall utges för förvärvsmässig invaliditet där rehabilitering och omskolningsmöjligheter har betydelse.
För att nedsättning skall kunna komma i fråga krävs att bolaget lidit skada genom att villkoren inte följts. Även om villkoren åsidosatts på en viktig punkt kan det därför inte bli fråga om nedsättning om bolaget t.ex. utan kostnad fått tillräcklig information genom annan än den som framställer anspråket mot bolaget.
Nedsättning torde främst bli aktuell då det är den ersättningsbe- rättigade själv som åsidosatt villkoren, alltså försäkringstagaren, en förmånstagare eller en panthavare. Reglerna bör också kunna tillämpas på dödsbo, när försäkringstagaren avlidit och försäkrings- ersättning skall utges till boet — något som kan komma i fråga då särskilt förmånstagarförordnande inte finns och ersättningen är så begränsad att reglerna i 6 kap. 8 å inte blir tillämpliga. Om dödsboet har försummat att följa villkoren kan det därför bli aktuellt att sätta ned försäkringsersättningen. — Det kan här erinras om att vid obligatorisk gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring den försäkrade är att anse som försäkringstagare då bl.a. denna paragraf skall tillämpas (jfr 9 kap. 3å tredje stycket och 10 kap. 3 å).
Som framgår av bestämmelsen är nedsättning möjlig även om det är annan än den ersättningsberättigade som har orsakat de ökade kostnaderna. På detta sätt kan en kostnadsökning, som föranletts av t.ex. en underlåtenhet av den försäkrade att inställa sig hos läkare, drabba försäkringstagaren — en arbetsgivare har kanske tecknat en försäkring på en anställd utan att sätta in någon förmånstagare.
Nedsättning skall göras efter vad som skäligt med hänsyn till omständigheterna. Detta innebär att hänsyn kan tas bl.a. till graden av försummelse, bolagets totala kostnader för regleringen av försäkringsfallet samt bolagets ökade kostnader på grund av att villkoren inte följts. Vidare måste man beakta rimligheten i ett åsidosatt försäkringsvillkor. Härigenom kan man komma till rätta med oskäligt stränga föreskrifter i villkoren utan att behöva tillämpa 36 å avtalslagen.
Då det gäller kravet på försummelse bör framhållas att kännedom om försäkringsvillkoren normalt bara kan fordras hos försäkringsta- garen själv. Man kan sällan begära att någon annan har anledning att sätta sig in i dessa.
Om någon visat en endast ringa oaktsamhet — t.ex. dröjt med en anmälan till bolaget endast en kort tid — torde det normalt inte komma i fråga att jämka beloppet. I andra fall kan bestämmelsen komma till användning då någon orsakat mera betydande kostnader för bolaget; när de ökade kostnaderna varit endast obetydliga, får en
jämkning många gånger anses opåkallad — i vart fall om försummel- sen inte är att anse som grov.
19.8.4 Specialmotivering till 8 kap. 4 å
4å Om den som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäk- ringsfall uppsåtligen har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till försäkringsersättning, kan ersätt- ning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Enligt denna bestämmelse kan försäkringsersättning, som eljest skulle ha utgått, sättas ned som en följd av vad som förevarit först efter ett försäkringsfall. Regeln har sin motsvarighet i 34 å KFL (jfr prop. 1979/8019 8. 76 ff och 157 f). Som förutsättning för nedsättning gäller att den ersättningsberättigade förfarit uppsåtligt och att hans förfarande inneburit en risk att bolaget skulle komma att utge ett för högt belopp. Regeln kan tillämpas endast då rätt till ett försäkrings— belopp i och för sig finns; har t.ex. ett försäkringsfall framkallats uppsåtligen av den försäkrade blir det vid en sjukförsäkring över huvud taget inte aktuellt att använda regeln. Bolagets frihet från ansvar i denna situation följer uteslutande av 4 kap. 8 å första stycket.
Bestämmelsen kan bli aktuell t.ex. vid olycksfallsförsäkring när försäkringstagaren i en anmälan till försäkringsbolaget förtiger att den försäkrade av grov oaktsamhet framkallat försäkringsfallet (jfr 4 kap. 9 å). Andra fall är när vid olycksfallsförsäkring någon oriktigt uppger att han haft vissa kostnader som ryms i yrkandet mot bolaget eller att han drabbats av vissa skador, eller att någon vid en sjukförsäkring förtiger att han under en sjukperiod faktiskt haft vissa arbetsinkomster som rätteligen skall beaktas då försäkringsbeloppet fastställs.
Som framhålls i specialmotiveringen till 4 kap. 1 å (avsnitt 19.4.1 ovan) kan ersättningen inte sättas ned med stöd av 8 kap. 4å om någon efter ett försäkringsfall t.ex. upprepar oriktiga uppgifter som lämnats då försäkringen tecknades.
Regeln tar sikte i första hand på att en person agerar så att bolaget riskerar att få utge en för hög ersättning ur försäkringen. Bestäm- , melsen kan emellertid få betydelse även då en ersättningsberättigad ; t.ex. försöker att lura till sig ett belopp som skall tillfalla någon v, annan. Så kan vara fallet då en förmånstagare förtiger att det finns ytterligare en förmånstagare som också skall ha del av försäkrings— ? ersättningen. Om det med hänsyn till reglerna i 8 kap. 2 å finns risk att bolaget trots tidigare utbetalning kan åläggas att utge ersättning också till den andra förmånstagaren, kan ersättningen till den som förtigit de rätta förhållandena sättas ned.
Nedsättning är möjlig också då en ersättningsberättigad — utan att försöka få ut högre ersättning än vad han själv har rätt till — lämnar oriktiga uppgifter som har betydelse för bolagets ersättningsskyldig- het mot någon annan. En sambo, som i egenskap av förmånstagare har rätt till visst belopp, försöker t.ex. genom falska uppgifter hjälpa också sina egna barn till ersättning; ersättningen till sambon kan då reduceras.
Bestämmelsen har utformats efter den vanligaste situationen då nedsättning bör komma i fråga, nämligen då grunden för nedsättning uppmärksammas av bolaget redan innan ersättning betalas ut. Självfallet är bolaget oförhindrat att sedan ersättning väl utbetalts återkräva ett visst belopp på grund av att bolaget först efter utbetalningen fått kännedom om de rätta förhållandena.
Till skillnad mot vad som gäller enligt 3 å kan nedsättning med stöd av 4 å komma i fråga endast vid skuld hos den ersättningsberättigade. Om t.ex. den försäkrade eller försäkringstagaren, utan att själv ha rätt till försäkringsersättning, lämnar felaktiga uppgifter till bolaget kan det alltså inte bli fråga om att sätta ned försäkringsersättningen. — Också annars skall i allmänhet nedsättning enligt 4 å ske endast då det är den ersättningsberättigade personligen som eftersatt sina skyldigheter. Om den berättigade är omyndig är det emellertid i regel förmyndarens agerande som är av betydelse; det kan dock ibland vara oskäligt att låta detta gå ut över den omyndige. Är det någon utomstående som t.ex. lämnar oriktig information till bolaget får regeln anses tillämplig om det framkommer att den ersättnings- berättigade varit den drivande kraften i förfarandet mot bolaget. Bedömningen blir emellertid inte lika klar då den berättigade i och för sig varit medveten om att någon annan inte gett korrekt information men inte själv varit särskilt aktiv. Man får då göra en skälighetsbedömning från fall till fall, varvid hänsyn får tas till bl.a. den ersättningsberättigades förhållande till den agerande — faktorer som också kan få betydelse vid avgörandet av hur omfattande en nedsättning bör vara.
Bedömningen i nedsättningsfrågan skall göras efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Normalt kan nedsättning bli aktuell endast om bolaget fått oriktig information på en punkt som har avgörande betydelse för bedömningen av rätten till försäkringsersättning. Självfallet måste man också ta hänsyn till hur pass graverande den ersättningsberättigades förhållande år. Även om det inte förutsätts att den ersättningsberättigades förfarande föranlett kostnader eller annan skada för bolaget, är det vanligtvis i dessa fall som reducering av försäkringsersättningen bör komma i fråga.
19.8.5 Specialmotivering till 8 kap. 5 å
5 5 Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt mot försäkringsbolaget om han inte väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat göras gällande. Har han framställt anspråk till bolaget inom denna tid, har han dock alltid sex månader på sig att väcka talan sedan bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Bestämmelsen motsvaras av 39 å första och andra styckena KFL (jfr prop. 1979/8019 5. 86 ff och 165 f).
Hår ges särskilda regler om preskription av anspråk på försäk- ringsersättning; det skall således vara fråga om ett krav som grundas direkt på ett försäkringsavtal. Om någon framställer ett anspråk på skadestånd mot ett bolag t.ex. på grund av att bolaget inte utan uppskov vidtagit erforderliga åtgärder för att reglera försäkringsfal- let eller inte handlagt ärendet tillräckligt skyndsamt (jfr 8 kap. 1 å) är därför bestämmelsen inte tillämplig. På ett sådant krav skall i stället reglerna i preskriptionslagen (1981:130) tillämpas. Bestämmelsen tar inte heller sikte på den tid inom vilken den ersättningsberättigade har att anmäla ett försäkringsfall till bolaget. Beträffande denna skyldig- het gäller särskilda regler i villkoren. Följderna av en försenad anmälan till bolaget behandlas under 8 kap. 3 å.
Ett anspråk mot bolaget preskriberas om inte talan väcks mot bolaget inom den tid som anges i paragrafen. Talan skall föras vid domstol och kan väckas genom ansökan om stämning eller ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. Preskriptionsavbrott kan även åstadkommas genom att bolaget erkänner ett krav på viss bestämd försäkringsersättning (jfr prop. 1976/7715 s. 187) eller att den ersättningsberättigade bevakar sitt anspråk i bolagets konkurs (jfr NJA II 1927 s. 406).
För att den treåriga preskriptionstiden skall börja löpa krävs dels att en fordran uppkommit, t.ex. genom att en viss händelse visat sig ha fått en viss skadeeffekt, dels att det för den ersättningsberättigade varit känt att kravet kunnat göras gällande. Detta innebär att vederbörande haft vetskap om att det över huvud taget funnits en försäkring och dessutom insett att händelsen kunnat grunda ett ersättningsanspråk. Om t.ex. vid en olycksfallsförsäkring den ersätt- ningsberättigade inte förstått att vissa sjukliga besvär föranletts av ett inträffat olycksfall börjar den treåriga preskriptionstiden inte att löpa. Ibland kan det ta ännu längre tid innan en utredning kommit så långt att ett preciserat anspråk kan framställas mot bolaget. För att preskription inte skall inträda, måste likväl ett anspråk dessförinnan framställas mot bolaget (jfr Hellner s. 196).
Särskilt vid livförsäkring kan det någon gång inträffa att det är obekant att en försäkring finns; arvingarna efter en avliden person
känner t.ex. inte till att denne omfattats av en kollektivavtalsgrundad försäkring eller att denne själv tecknat en försäkring på eget liv utan att förmånstagarförordnande gjorts. I sådana fall har de ersättnings- berättigade det särskilda skydd som följer av reglerna om den längre preskriptionstiden på tio år.
Sedan preskription inträtt kan en tidigare ersättningsberättigad inte längre få bolaget förpliktat att utge något försäkringsbelopp. Vid t.ex. en livförsäkring kan efter preskription ej heller göras ällande någon rätt till t.ex. återbäring (jfr prop. 1976/77:5 s. 189 och prop. 1979/80:119 s. 82).
Preskriptionsreglerna är av sådan vikt att bolaget bör informera om dem i enlighet med 2 kap. 4 å.
19.8.6 Specialmotivering till 8 kap. 6 å
6å Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 3 kap. 4 eller 8 å, 5 kap. 2 å eller 10 kap. 7 å har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände uppsägningen till honom. Uppsägningen får dock aldrig verkan tidigare än som anges i uppsägningshandlingen.
I denna paragraf har införts en särskild regel om postrisken för vissa av de meddelanden som bolaget enligt lagen har att tillställa försäkringstagarna. Bestämmelsen har närmare behandlats i allmän- motiveringen (avsnitt 16.6). I övrigt kan hänvisas till vad som anförts i förarbetena till den motsvarande regeln i 15 å andra stycket KFL, vilket i allt väsentligt får tillämpning också här (jfr prop. 1979/80:9 s. 120 f).
Reglerna har utformats så att en uppsägning aldrig får verkan före den tidpunkt som bolaget avsett.
19.8.7 Specialmotivering till 8 kap. 7 å
7 å Om ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 å har vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av honom förklara att han har rätt till försäkring. Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade bifallit ansökan.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att bolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och erinran om vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan förlorad.
Bolagets möjligheter att avslå en begäran om en försäkring eller en förnyelse av en försäkring behandlas i 3 kap. 1 å. De formkrav som
bolaget har att iaktta då bolaget inte önskar förnyelse framgår av samma kapitel. Vid t.ex. tidsbegränsad sjuk- och olycksfallsförsäk- ring gäller enligt 3 kap. 8 å som huvudregel att bolaget måste säga upp försäkringen minst en månad före försäkringstidens utgång; annars förnyas försäkringen. Då det gäller tidsbegränsad livförsäk— ring förekommer automatisk förnyelse endast om det särskilt avtalats; i annat fall måste försäkringstagaren ansöka om förnyelse. Även vid tidsbegränsad sjuk- och olycksfallsförsäkring krävs ibland en sådan ansökan (3 kap. 8 å tredje stycket).
Enligt förevarande bestämmelse har den som av ett bolag vägrats att teckna eller förnya en försäkring möjlighet att få bolagets beslut prövat av domstol. Såvitt gäller domstolsprövning då någon vägrats att teckna en försäkring finns regler i 41 å KFL. Förarbetena äger i huvudsak tillämpning på den nu aktuella bestämmelsen (jfr prop. 1979/80:9 s. 167 f). Det bör emellertid beaktas att tidsfristen för att väcka talan i lagförslaget har bestämts till sex månader från det att bolaget avsänt bl.a. sitt beslut. Skälen härför framgår av allmänmoti— veringen (avsnitt 16.7).
Bolaget kan inte nöja sig med muntliga besked på sätt är möjligt vid vägran att meddela en försäkring som regleras av KFL. För sökanden respektive försäkringstagaren är det av värde att skriftli- gen få del av bolagets beslut och skälen för detsamma; därigenom blir det ofta lättare för honom att ta ställning till om han skall begära domstolsprövning. Det får antas att ett ovillkorligt krav på skriftligt besked inte bör öka bolagets arbetsbörda i nämnvärd omfattning; redan i dag torde det från bevissunpunkt vara naturligt för bolaget att använda sådant förfarande sedan det fattat sitt beslut.
Det är viktigt att bolaget klart anger vad som är den avgörande anledningen till beslutet. Den som berörs av detta måste få en möjlighet att ta ställning till om han skall godta beslutet eller inte. Motiveringen kan dock göras kortfattad om — såsom oftast torde vara fallet — t.ex. försäkringstagaren ändå väl känner till de faktiska förhållanden som ligger bakom bolagets beslut. Visar det sig senare att vederbörande är missnöjd och kanske överväger att begära domstolsprövning, får beslutet i efterhand kompletteras med en fylligare redogörelse för bolagets syn på saken.
Särskilt då bolaget fäst avseende vid hälsotillståndet hos någon, kan det vara naturligt att bolaget till skydd för denne inte utan vidare i detalj anger skälen för beslutet. I sådana fall är det tillräckligt att bolaget meddelar endast att det tagit hänsyn till vederbörandes hälsotillstånd och att ytterligare information kan erhållas av t.ex. viss läkare.
Av bestämmelsen följer bl.a. att domstol, som finner att bolaget inte haft godtagbara skäl för att vägra någon att teckna en försäkring, på yrkande av den som önskat teckna försäkringen kan förordna att
försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget bifallit ansökan. Denna tidpunkt framgår av 3 kap. 2 å. Den som med stöd av förevarande bestämmelse för talan vid domstol har dock rätt att på yrkande få försäkringstiden räknad från en senare tidpunkt än som eljest skulle ha gällt.
Så länge bolaget inte fullgjort sina skyldigheter enligt bestämmel— sen finns inte någon risk att t.ex. en försäkringstagare förlorar rätten att få bolagets beslut prövat av domstol. Ofta torde det ligga i bolagets intresse att snarast få klarlagt om beslutet skall föras till domstol för prövning. Det kan därför antas att då bolaget exempelvis säger upp en tidsbegränsad sjuk— eller olycksfallsförsäkring för att undgå förnyelse det redan i samband med uppsägningen iakttar den förevarande bestämmelsen: bolaget skickar alltså underrättelse om beslutet och skälen för detta samt upplysning om hur man kan få beslutet prövat av domstol. Bolaget är emellertid inte förhindrat att t.ex. först underrätta försäkringstagaren om beslutet och senare ange skälen för bolagets ställningstagande.
Som anförts ovan förnyas en tidsbegränsad sjuk- eller olycksfalls- försäkring om bolaget inte säger upp försäkringen. Uppsägning får inte ske tidigare än sex månader före försäkringstidens utgång (3 kap. 8 å). I dessa fall behöver därför talan aldrig väckas under själva försäkringstiden. Tidsbegränsad livförsäkring förnyas inte på samma sätt som sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Sådan försäkring kan emellertid förnyas om försäkringstagaren begär det, och inget hindrar att frågan om förnyelse väcks tidigare än sex månader före försäkringstidens slut. Enligt förevarande bestämmelse skall försäk- ringstagaren dock vända sig till domstol senast sex månader efter att bolaget avsänt bl.a. sitt beslut, och detta trots att försäkringstiden då ännu inte behöver ha löpt ut. Vi anser att detta får godtas; det gäller här, till skillnad mot de fall som avses i 8 kap. 8 å, inte en eventuell domstolsprövning om ett redan träffat avtal skall bestå eller inte utan om ett avtal skall förnyas eller inte.
1988. Specialmotivering till 8 kap. 8 å
8 å Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att bolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan förlorad.
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 42 å KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 168), behandlar försäkringstagarens möjligheter att få domstols- prövning av ett bolags beslut att säga upp en försäkring i förtid (jfr 3 kap. 4 å, 5 kap. 2 å, 9 kap. 16å och 10 kap. 7 å). Bestämmelsen omfattar alltså inte uppsägning som sker på grund av att ett bolag inte önskar förnya en individuell försäkring, gruppförsäkring eller ka-försäkring; för individuell försäkring finns för detta fall regler i 3 kap. 8 å och 8 kap. 7 å. Uppsägning av gruppförsäkring och ka—försäkring på grund av att försäkringsbolaget inte vill att försäkringen skall förnyas kan utan stöd av reglerna i 8kap. 7å självfallet komma under domstolsprövning genom att det påstås att bolaget inte iakttagit sina skyldigheteri samband med uppsägningen, varför uppsägningen inte fått någon verkan. Under 8 å faller inte tvister om återupplivning enligt 5 kap. 3 å och 9 kap. 18 å.
I lagen finns inte några särskilda bestämmelser om domstolspröv- ning av uppsägning av en försäkring som kan tänkas gälla tills vidare. Detta hindrar inte att också en sådan uppsägning någon gång kan prövas av domstol; det kan t.ex. göras gällande att uppsägningen varit formellt felaktig på grund av att försäkringsbolaget inte följt avtalade villkor angående uppsägningsförfarandet.
Av skäl som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 16.7) har — liksom i 8kap. 7å — tidsfristen för att väcka talan mot bolaget bestämts till en längre tid än i KFL, nämligen sex månader från det att bolaget sänt bl.a. uppsägningen.
För att ett uppsägningsbeslut skall bli gällande förutsätts att bolaget också annars iakttagit sina skyldigheter enligt olika bestäm- melser i lagen. Vid premiedröjsmål skall t.ex. i bolagets meddelande enligt 5 kap. 2 å ha angetts att uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag meddelandet avsändes, om premien inte betalas inom fristen; har denna uppgift inte lämnats kan uppsägningen över huvud taget inte göras gällande av bolaget.
Bestämmelsen innebär att en uppsägning från bolagets sida gäller, om försäkringstagaren underlåter att inom den i paragrafen angivna tiden begära domstolsprövning av bolagets beslut. Detta innebär att bolaget i princip inte kan förpliktas utge något försäkringsbelopp l med anledning av en händelse som inträffar efter det att uppsägning- en fått verkan. Huruvida det funnits skäl för uppsägningen saknar här betydelse. Av de regler vi föreslår i 5 kap. 5å följer att en försäkringstagare kan ha fullgjort skyldigheten att betala premie utan att bolaget får kännedom om betalningen; en bank kan t.ex. försumma att meddela bolaget att betalning skett. Man kan förutsätta att bolaget inte i dessa situationer vägrar att utge Ä försäkringsersättning, om det efter en uppsägning inträffar en händelse som gör att ersättning i och för sig skall utgå. I vissa fall är det tänkbart att ett bolag, som åberopar ansvarsfrihet på grund av
uppsägning, till följd av egen försummelse kan bli skyldigt att utge skadestånd enligt allmänna grundsatser. Ett exempel ger det speciella fallet att det efter en uppsägning på grund av premiedröjs- mål visar sig att bolaget försummat att notera att betalning gjorts inom den tid som anges i 5 kap. 1 å.
Enligt 4 kap. 3 å första stycket kan bolaget säga upp en försäkring för bl.a. upphörande om det framkommer att försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sin upplysningsplikt. Enligt andra stycket i samma paragraf har emellertid försäkringstagaren under vissa förutsättningar rätt till fortsättningsförsäkring. Begäran om fortsättningsförsäkring skall göras före uppsägningstidens utgång. Om detta försummas, kan försäkringstagaren inte med stöd av nu förevarande bestämmelse vid senare tidpunkt yrka vid domstol att försäkringsbolaget åläggs att meddela fortsättningsförsäkring. Däre- mot kan försäkringstagaren enligt bestämmelsen begära domstols- prövning av bolagets beslut att enligt 4 kap. 3 å första stycket säga upp försäkringen och åberopa t.ex. att upplysningsplikten åsido- satts.
När en försäkring sägs upp får detta ofta betydelse även för andra än försäkringstagaren, bl.a. den som fått försäkringen som pant eller insatts som förmånstagare. Avlider försäkringstagaren vid försäkring på eget liv, kan t.ex. en förmånstagare inte få ut något försäkrings— belopp om dödsfallet inträffat efter att försäkringen sagts upp av bolaget och om försäkringstagaren underlåtit att inom föreskriven tid väcka talan mot bolagets uppsägningsbeslut. Om försäkringsta— garen avlider innan tiden för att väcka talan löpt ut får däremot förmånstagaren i egenskap av rättsinnehavare emellertid anses ha rätt att begära domstolsprövning av uppsägningsbeslutet. Även dödsboet efter en avliden förmåntstagare kan på samma sätt i stället för försäkringstagaren väcka talan vid domstol; särskilt då försäk- ringsbeloppet inte skall tillfalla någon förmånstagare har dödsboet intresse av att få ett uppsägningsbeslut prövat.
Det bör beaktas att frågan om en uppsägning någon gång kan upptas till prövning på talan av t.ex. en förmånstagare även om försäkringstagaren avstått från att väcka talan mot bolaget. Han kan sålunda — på samma sätt som försäkringstagaren — göra gällande att bolaget vid en uppsägning inte följt de formkrav som anges i 5 kap. 2 å, varför själva uppsägningen saknar verkan. Han kan vidare påstå att bolaget i sitt meddelande enligt den paragrafen inte erinrat om vad försäkringstagaren haft att iaktta om han önskat få ett uppsägningsbeslut prövat, och att bolaget därför står kvar vid sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet.
I fråga om bestämmelsen i andra stycket första meningen kan hänvisas till vad som anförs i motsvarande del i 8 kap. 7 å. På samma sätt som i de fall som avses i den paragrafen börjar talefristen inte
löpa förrän bolaget upplyst försäkringstagaren om vad han skall iaktta för att få beslutet prövat av domstol. Här bör dock påpekas att om bolaget säger upp en försäkring i förtid, är bolaget enligt 2 kap. 4 å skyldigt att informera om möjligheten att få beslutet prövat inte bara av domstol utan även av olika nämnder (jfr avsnitt 19.2.4). Normalt kommer försäkringarna att upphöra långt innan fristen för att väcka talan löpt ut; den längsta uppsägningstiden i samband med förtida uppsägning är tre månader (4 kap. 3 å). Om bolaget emellertid väljer en uppsägningstid på mer än sex månader har försäkringstagaren alltid rätt att vänta med att begära domstolspröv- ning till den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan; detta får anses naturligt vid uppsägning av ett bestående avtalsförhållande.
19.8.9 Specialmotivering till 8 kap. 9 å
9 å Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 7 eller 8 å att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Innan en tvist som avses i 7 eller 8å avgörs skall domstolen inhämta yttrande från försåkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.
Regeln har sin motsvarighet i 43å KFL. Vi anser oss här kunna hänvisa till förarbetena till den bestämmelsen (jfr prop. 1979/8029 5. 169).
19.810. Specialmotivering till 8 kap. 10 å
10 å Försäkringsbolaget får inte återkräva försäkringsersättning av den som har framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättningsskyldig med anledning av detta.
Enligt denna bestämmelse äger ett bolag inte under några förhållan- den regressrätt för vad som utgivits med anledning av avtal om personförsäkring. Regeln har behandlats i den allmänna motivering- en (avsnitt 16.8). Som framhålls där avser vi att i ett senare betänkande föreslå att regressrätten i stället skall regleras i skade- ståndslagen.
Här regleras endast bolagets eventuella krav mot någon som är ersättningsskyldig. Bestämmelsen tar inte sikte på det fallet att bolaget riktar ett återkrav mot den som fått försäkringsersättning t.ex. därför att det senare framkommit att den försäkrade uppsåtli- gen framkallat försäkringsfallet. Som framhålls i allmänmotivering- en (avsnitt 16.8) avser bestämmelsen inte heller frågan om regress mellan flera försäkringsbolag som meddelat personförsäkring.
19.9 Specialmotivering till 9 kap.
Kapitlet har rubriken Gruppförsäkring och är med sina tjugo paragrafer lagförslagets mest omfattande kapitel. Huvudgrunderna för förslagen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2 och 17).
I lå upptas definitioner av vissa gruppförsäkringstermer, i 2å anges vilka bestämmelser i lagen som gäller för gruppförsäkringar. Konstruktionen av frivillig respektive obligatorisk gruppförsäkring klarläggs i 3 å.
Bestämmelser om information vid gruppförsäkring finns i 4 och 5 åå. I 6-13 åå regleras frågor om tiden för bolagets ansvar, förnyelse och uppsägning av försäkringen samt om efterskydd och fortsätt- ningsförsäkring.
Efter 14 å, som handlar om oriktiga uppgifter som har lämnats av någon annan än den försäkrade, följer bestämmelser om premien i 15-18 åå och om förfoganden över försäkringen i 19 å. Kapitlet avslutas med 20å om hur meddelanden till de försäkrade skall distribueras.
19.9.1. Specialmotivering till 9 kap. 1 å
1 5 I detta kapitel betyder gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand avgränsad grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäk- ring, gruppförsäkring: försäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående tillhör gruppen, frivillig gruppförsäkring: gruppförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen, obligatorisk gruppförsäkring: gruppförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder och utan betalningsskyldighet för medlemmen mot bolaget, medförsäkrad: sådan närstående till gruppmedlem som är försäkrad jämte honom.
Kapitlet inleds med vissa definitioner som har betydelse bara för gruppförsäkringens del.
Gruppavtal utgör, enligt vad som framhållits i det föregående, en nödvändig grundval för gruppförsäkring. Något avtal av detta slag måste finnas för att en gruppförsäkring alls skall anses föreligga. Det innebär visserligen inte att ett definitivt gruppavtal måste föreligga innan försäkringsavtalet sluts. På vissa punkter, bl.a. när det gäller premiens storlek, beror gruppavtalets innehåll vid frivillig gruppför- säkring av hur många gruppmedlemmar som ansluter sig. Men försäkringarna för dessa måste bygga på det avtal som så småningom preciseras. Strider de mot detta, är det inte fråga om gruppförsäkring i lagens mening.
I definitionen anges den ena parten i gruppavtalet — försäkrings- bolaget. Den andra parten kan variera: det kan t.ex. vara en arbetsgivare, som vill ordna gruppförsäkring för alla eller vissa anställda, en förening som vill försäkra medlemmarna eller en bank som, kanske delvis för att indirekt tillgodose sina egna intressen, vill ge ett försäkringsskydd åt låntagare. Något uppdrag från gruppens sida behöver inte föreligga; gruppavtal kan, liksom andra avtal till förmån för tredje man, gälla också dem som inte deltagit i avtalet. En annan sak är att gruppens medlemmar inte kan ådra sig förpliktelser mot försäkringsbolaget, närmast att betala premien, redan genom att någon sluter ett gruppavtal för dem (se nedan vid 3 å).
Gruppavtalet skall slutas för en på förhand avgränsad grupp personer. Det bör understrykas att begreppet grupp, som det används i lagtexten, sålunda inte beror av vilka försäkringen kommer att omfatta. Ibland kommer bara vissa gruppmedlemmar att skyddas av försäkringen, antingen genom att inte alla ansluter sig eller, vid reservationsanslutning, genom att en del medlemmar reserverar sig. Avgränsningen av gruppen skall alltså kunna konstateras redan när gruppavtalet sluts — självfallet inte så att gruppmedlemmarna redan då behöver vara kända, men i varje fall enligt kriterier som vid avtalsslutet kan anges.
Vad som i övrigt utgör ”grupp” får bestämmas med hänsyn till praxis inom försäkringsbranschen och de försäkringstekniska förut- sättningarna för att meddela en gruppförsäkring. Bl.a. har här i praxis godtagits så omfattande grupper som personer tillhörande nykterhetsrörelsen och medlemmarna i en pensionärsorganisation (SOU 1985:34 s. 27 f). Man har också meddelat särskild gruppför- säkring för ”hustrugrupper”, där grupptillhörigheten endast berott på att medlemmarna varit gifta med anställda hos en viss arbetsgi- vare. En grupp i lagens mening kan också bestå av personer som bara har det gemensamt att de förut tillhört en viss avgränsad kategori — t.ex. tidigare anställda i ett företag eller, vid fortsättningsförsäkring, personer som tidigare har varit skyddade av en viss försäkring. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 17.9), kan gruppen i vissa fall t.o.m. vara helt omöjlig att på förhand bestämma, såsom när den består av besökande i en viss lokal.
I gruppavtalet skall vidare anges villkoren för försäkringen. Vid obligatorisk försäkring är detta självklart; gruppavtalet är ju här detsamma som försäkringsavtalet. Men även vid frivillig försäkring skall gruppavtalet innehålla en fullständig reglering av försäkringen. Detta hindrar dock inte att utformningen av de enskilda försäkrings- avtalen delvis kan hållas öppen genom att gruppavtalet ger grupp- medlemmarna möjlighet att välja mellan flera alternativ som anges i gruppavtalet, t.ex. ifråga om försäkringsbelopp och medförsäkrade. Är det däremot bara fråga om en överenskommelse om att t.ex.
medlemmarna i en förening skall få viss rabatt på bolagets personförsäkringar, blir självfallet inte gruppförsäkringsbestämmel- serna tillämpliga.
Som gruppavtal får räknas också sådana tidigare omtalade pensioneringsavtal som sluts till förmån främst för anställda tjänste- män (avsnitt 7.2 ovan).
Med gruppförsäkring avses i lagen de försäkringar som meddelas för enskilda medlemmar i en grupp och närstående till dessa. Medlemskap i gruppen är en förutsättning för att försäkringen skall gälla; den som inte tillhör gruppen kan inte omfattas av försäkringen (utom som medförsäkrad, jfr nedan). Lämnar en försäkrad grupp- medlem gruppen, kommer vidare gruppförsäkringen att upphöra för hans och hans medförsäkrades del, fast vanligen först efter en övergångstid; detta efterskydd regleras i 9 å (jfr 12 å). En efterver- kan av medlemskapet är också att den försäkrade blir berättigad till fortsättningsförsäkring (11 å, jfr 12 å).
När man skall tillämpa reglerna om individuell personförsäkring på frivillig gruppförsäkring, i enlighet med vad som sägs i 2 å, är det gruppförsäkringen för de enskilda gruppmedlemmarna — och alltså inte gruppavtalet — som motsvarar den individuella försäkringen. Och lagen bygger delvis på samma synsätt vid obligatorisk försäk- ring. Här är visserligen gruppavtalet också försäkringsavtal, men i praktiskt viktiga avseenden anses den enskilde som försäkringstaga- re (jfr 3 å).
Gränsdragningen mot individuell försäkring har berörts tidigare (avsnitt 17.1). Några praktiska svårigheter att konstatera försäkring- ens art torde sällan uppkomma. Som förut framhållits är ett karakteristiskt drag för gruppförsäkring att försäkringsbeloppen skall tillfalla gruppmedlemmen själv eller hans närstående — inte gruppens företrädare, t.ex. gruppmedlemmens arbetsgivare. Detta framgår redan av paragrafens definition av gruppavtal, vilket skall slutas ”för” personerna i gruppen; vidare ger bestämmelserna i 3 å tredje stycket uttryck för regeln. — Det förekommer emellertid försäkringar som kan sägas vara till förmån både för företrädaren och för gruppmedlemmen, bl.a. när en bank tecknar en försäkring för en kredittagare med syftet att i händelse av dennes död banken skall få ut ett belopp motsvarande kredittagarens skuld till banken. Försäk- ringarna är konstruerade som gruppförsäkringar enligt 1 å. De skulle emellertid också kunna utformas som (flera) individuella försäkring- ar på främmande liv med banken som försäkringstagare och dess kredittagare som försäkrade; det skulle bl.a. medföra att meddelan- den och annan information enligt lagen inte behövde gå till kredittagaren, något som skulle innebära en betydelsefull försämring av det avsedda skyddet för gruppmedlemmen. Om ett kreditföretag tecknar försäkringar av denna typ i större utsträckning kan man sätta
i fråga om det inte i själva verket är fråga om en obligatorisk gruppförsäkring och därför gruppförsäkringsregler bör tillämpas (förutsatt att någon handling finns som fyller förutsättningarna för att gruppavtal skall anses föreligga). Detta är i varje fall motiverat när den enskilde försäkrade eller hans efterlevande har rätt till en del av försäkringsbeloppet (eventuellt vad som överstiger hans skuld). Han har då sådant eget intresse av försäkringsförhållandet att han rimligen måste få inblick i detta.
Som gruppförsäkring får också räknas s.k. gruppsparförsäkring, så länge den försäkrade omfattas av den grupplivförsäkring som gruppsparförsäkringen är knuten till. När den försäkrade lämnar gruppen, fortsätter gruppsparförsäkringen som individuell försäk- ring.
I paragrafen definieras vidare frivillig och obligatorisk gruppför- säkring. Innebörden av dessa begrepp och de väsentliga skillnaderna mellan dem har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2 och 17.1). Som framgår av lagtexten är det avgörande, om gruppmedlemmen har någon möjlighet att påverka försäkrings- skyddets inträde eller upphörande (utöver att han går in i resp. lämnar gruppen). Gruppförsäkringen kan räknas som frivillig även om han inte tagit något initiativ för att ansluta sig, nämligen om försäkringen gäller för de gruppmedlemmar som inte avböjer försäkringen. — Att den som sluter gruppavtalet tidigare fått i uppdrag av gruppen att ordna försäkring medför inte att gruppför- säkringen blir frivillig i lagens mening, om den försäkring som sedan avtalas gäller för alla som tillhör gruppen utan att de enskilda medlemmarna kan påverka detta.
Det är tänkbart att en obligatorisk försäkring av medlemmarna i en grupp skall gälla med undantag för vissa inte närmare angivna medlemmar, t.ex. för sådana som redan har ett försäkringsskydd av samma slag. Också i detta fall bör emellertid försäkringen anses avse en grupp i bestämmelsens mening.
I definitionen av obligatorisk gruppförsäkring ingår att den enskilde gruppmedlemmen inte är skyldig att betala premien. Skulle en obligatorisk försäkring med betalningsskyldighet för de enskilda gruppmedlemmarna mot bolaget meddelas — något som förutsätter att den som företrätt medlemmarna varit behörig att ådra medlem- marna förpliktelser enligt vanliga regler — får reglerna om frivillig gruppförsäkring anses tillämpliga.
En gruppförsäkring kan någon gång vara obligatorisk i den bemärkelsen, att t.ex. en föreningsmedlem på grund av en föreskrift i föreningens stadgar är skyldig att ansluta sig till en försäkring på ett sätt som medför att han själv blir betalningsskyldig mot försäkringsbolaget. Sådana föreskrifter är ovan- liga på personförsäkringsområdet men kan förekomma när det gäller skadeförsäkring (närmast ansvarsförsäkring). I enlighet med vår grundin-
ställning, att förhållandet mellan den enskilde försäkrade och den som ordnar försäkringen faller utanför området för försäkringslagstiftningen, kommer en sådan försäkring enligt förslaget att betraktas som en frivillig gruppförsäkring.
Slutligen definieras uttrycket medförsäkrad. Det sätt varpå lagstift- ningen konstruerats motiverar en viss begränsning av möjligheten för gruppmedlemmarna att genom anslutning till gruppförsäkring skydda också andra personer. Detta framstår visserligen som ett enkelt och billigt sätt att ordna deras skydd. Men samtidigt måste den medförsäkrade av praktiska skäl bli i viss mån beroende av gruppmedlemmen bl.a. i fråga om försäkringens bestånd (se 8å första stycket) och informationen (se 20 å). För att denna ordning skall kunna fungera fordras att mellan medlem och medförsäkrad kan förutsättas en regelbunden kontakt och ett sådant lojalitetsför- hållande att den medförsäkrade kan räkna med att medlemmen tillvaratar hans intressen. Det är också i sådana fall som medförsäk— ring ter sig naturlig.
Förutsättningen för att någon skall kunna tillhöra kategorin medförsäkrad har därför angetts vara att han är ”närstående” till den försäkrade gruppmedlemmen. Med närstående avses framför allt make, sambo och barn — alltså de kategorier som vanligen brukar omfattas av försäkringen. Men det finns inget hinder att även medförsäkra t.ex. syskon eller samboende av samma kön, om det skulle finnas anledning att meddela gruppförsäkring av denna typ. Anställda och kompanjoner kan däremot inte såsom sådana räknas som närstående i paragrafens mening; för deras del saknas det anledning att anknyta skyddet till en annan persons medlemskap i gruppen på sätt som skett i lagen, utan de bör försäkras i egenskap av medlemmar i den grupp som de själva kan anses tillhöra.
19.9.2. Specialmotivering till 9 kap. 2 å
2 å För gruppförsäkring gäller 1, 4 och 6-8 kap. Därjämte gäller bestämmel- serna i detta kapitel. Reglerna i 5-12, 17 och 18 åå tillämpas dock inte på försäkring som gäller vid tillfälligt besök på bestämd plats eller vid deltagande under högst en månad i bestämd verksamhet.
Som framhållits i den allmänna motiveringen, kan reglerna om individuell försäkring i stora delar tillämpas på gruppförsäkring, något som förenklar lagstiftningen. I vissa avseenden — beträffande informaton och premiebetalning — bör emellertid en anpassning ske efter gruppförsäkringens förhållanden, och lagstiftningen har ansetts här bli lättare att tillämpa om en mera fullständig reglering görs i 9 kap. När det gäller försäkringsavtalets ingående och upphörande är vidare aldeles speciella bestämmelser motiverade.
Enligt paragrafen skall reglerna i 1, 4, 6, 7 och 8 kap. i princip tillämpas också på gruppförsäkring. Att märka är emellertid att 9 kap. 14 & föreskriver visst avsteg från reglerna om upplysningsplikt i 4 kap. och att 9 kap. 19 5 innehåller vissa avvikelser från 6 kap.
Även om det inte framgår av lagtexten är det naturligt att tillämpa bestämmelserna i de angivna kapitlen något annorlunda med tanke på försäkringens särart. Frågan har i korthet berörts tidigare (se särskilt avsnitt 17.5, om 4 kap.). Här kan tilläggas följande.
Vad angår tillämpningen av bestämmelsen i 4 kap. 5 % om symtomklausuler kan den bli aktuell bl.a. vid en vanlig föreskrift i vissa villkor — främst vid gruppsjukförsäkring och grupplivförsäk- ring med rätt till förtidskapital — att den försäkrade skall vara arbetsför då försäkringen söks. Frågan är om en sådan klausul kan godtas enligt det resonemang som förts rörande klausuler vid individuell försäkring (avsnitt 12.3.1). Det gäller här ett förhållande som försäkringsbolaget utan svårighet kan ställa frågor om vid de flesta typer av frivillig gruppförsäkring där medlemmarna själva anmäler sig till försäkringen; vid oriktiga svar skulle sedan reglerna om upplysningsplikt bli tillämpliga. Vid dessa försäkringar synes villkoret därför knappast böra accepteras vare sig för gruppmedlem- mar eller för medförsäkrade.
Det ligger annorlunda till framför allt vid obligatorisk gruppför- säkring och vid sådan frivillig försäkring där anslutning sker med reservationsmetoden. I sådana fall föreligger uppenbarligen prak- tiska svårigheter att inhämta upplysningar från de enskilda försäk- rade och det kan därför vara påkallat med ett förbehåll av det angivna slaget. — Också vid vissa speciella typer av gruppförsäkring där anslutning sker genom anmälan, kan det bli för komplicerat och opraktiskt att inhämta upplysningar, varför klausuler av denna typ kan godtas; en förutsättning bör då vara att ingen hälsodeklaration rimligen kan avges med hänsyn till de förhållanden under vilka anmälan sker. — Slutligen kan som ett fall då symtomklausul bör vara möjlig nämnas situationen där en gruppförsäkring skall kom- pletteras med förtidskapital (eventuellt utökat förtidskapital), vilket för närvarande lär ske helt enkelt genom att den försäkrade får besked om att försäkringen utvidgas på detta sätt, under förutsätt- ning att han är fullt arbetsför. Metoden tycks ha så pass stora fördelar att den bör godtas; också här gäller att det framstår som alltför krångligt att bolagen skulle inhämta särskilda upplysningar i frå- gan.
De regler vi föreslår vid individuell försäkring om begränsning av ansvaret när den försäkrade deltar i vissa verksamheter eller på grund av hans levnadsförhållanden i övrigt (4 kap. 6 och 7 55) bör utan vidare kunna tillämpas vid gruppförsäkring. Vad gäller 4 kap. 8-10 åå avser bestämmelserna enbart rättsverkningarna av
den försäkrades förhållande, och några särskilda problem uppkom- mer därför inte vid gruppförsäkring. — Av 4 kap. 11 åå framgår att meddelande som där avses skall lämnas inte bara till den som enligt 9 kap. 3 å är försäkringstagare utan också till berörd försäkrad och i vissa fall till förmånstagare.
Vissa avvikande regler om förfogande över gruppförsäkring förekommer som sagt i 19 å och skall kommenteras vid den paragrafen. Tillämpningen av 6-8 kap. i övrigt torde inte bereda några svårigheter i dessa sammanhang. Beträffande 7 kap. innebär 9 kap. 3å tredje stycket att vad som sägs om försäkringstagarens skulder i stället skall avse den försäkrades skulder.
Bestämmelsen i tredje meningen, som utformats med ledning av synpunkter från branschens sida, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.9). Som där utvecklats bör från tillämpning- en av flertalet regler i 9 kap. undantas vissa försäkringar av mera speciell typ. Det gäller till en början den typ av försäkringar (alltid av obligatorisk art) som syftar till att skydda vissa tillfälliga besökande på en bestämd plats — en lokal eller ett område — mot personskada av viss typ, i allmänhet mot olycksfall. Det kan här vara fråga om kunder i varuhus, besökande på nöjesfält eller liknande eller på svårtillgängliga turistmål (varvid försäkringsskyddet också kan omfatta transport dit). — Vidare undantas försäkringar, som är avsedda att ge ett skydd på högst en månad under deltagande i en viss verksamhet, exempelvis ett idrottsevanemang eller en resa. I den mån försäkringen samtidigt omfattar andra kategorier, får undanta- get anses inte vara tillämpligt för deras del — något som får betydelse bl.a. när vissa föreningsfunktionärer omfattas samtidigt med perso- ner som endast tillfälligt deltar i verksamheten. I så fall skall de förra erhålla försäkringsbesked enligt 5 5, och uppsägningsreglerna i 8 och 10 åå skall iakttas för deras del.
I den mån försäkringsskyddet har en sådan speciell karaktär som bestämmelsen anger gäller 1, 4 och 6—8 kap. i samma omfattning som för gruppförsäkringar i övrigt (varvid reglerna alltså kompletteras av 9 kap. 14 och 19 åå); vidare tillämpas reglerna om vem som är försäkringstagare och om avtalsslutet i 3 å, om information i 4å (dock med hänsyn tagen till försäkringarnas särdrag; se motiveringen till den paragrafen), om förbud mot förtida uppsägning i 13 å, om premien i 15 och 16 åå samt om vissa meddelanden i 20 å.
19.9.3. Specialmotivering till 9 kap. 3 å
3 å Avtal om frivillig gruppförsäkring ingås mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen.
Avtal om obligatorisk gruppförsäkring ingås genom gruppavtalet. Den som ingår avtal om gruppförsäkring med bolaget är försäkringstaga—
re. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringser- sättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Paragrafen anger konstruktionen av försäkringsförhållandet vid gruppförsäkring.
Första stycket
Vad frivillig gruppförsäkring angår, står det klart att den försäkrade gruppmedlemmen är försäkringstagare. I detta stycke sägs bara att avtalet ingås mellan gruppmedlemmen och försäkringsbolaget. Som förut utvecklats (avsnitt 17.3), avstår vi från att närmare reglera avtalsmekanismen. Här är allmänna avtalsrättsliga principer tillämp- liga, med de modifikationer försäkringsavtalet och gruppförsäkring- ens speciella drag motiverar. Självfallet utgör det en komplikation med det dubbla system av viljeförklaringar som förekommer vid frivillig gruppförsäkring: dels gruppavtal, dels avtal om den enskilda gruppförsäkringen. Frågan hur försäkringsavtalet här skall anses komma till stånd är i viss utsträckning oklart; problemet har i litteraturen behandlats främst med sikte på gruppavtalets ingående (se Roos s. 81 ff med hänvisningar).
Enligt vår mening är det rimligt att se på rättsläget på följande sätt. I normala fall träffar parterna i gruppavtalet en preliminär uppgö- relse om gruppförsäkringar, där dock premien brukar lämnas öppen tills det blir klart hur många som ansluter sig. En sådan överenskom- melse kan anses villkorad av att den erforderliga anslutningsprocen- ten uppnås. På grundval härav utgår erbjudande om försäkring till gruppmedlemmarna. När dessa anmäler sin anslutning, får detta betraktas som en accept av bolagets anbud. Härigenom har ett försäkringsavtal kommit till stånd på de villkor erbjudandet innefat- tar; både avtalets bestånd och premiens storlek beror alltså av hur många som ansluter sig. Förutsättningar för avtalet får vidare anses vara å ena sidan att gruppmedlemmen uppfyller de hälsokrav som uppställts, å andra sidan att premien beräknas efter gängse normer (när inte beräkningen direkt anges i gruppavtalet). Skulle beräkning- en ske på annat vis får det anses att inte bara gruppen är obunden av gruppavtalet utan också att gruppmedlemmen är obunden av försäkringsavtalet. Frågan om den enskilde gruppmedlemmens bundenhet får emellertid i praktiken ringa betydelse med vårt förslag, eftersom han under alla förhållanden har rätt att när som helst säga upp försäkringen med omedelbar verkan (8 å andra stycket).
Vad som nu har sagts om avtalsslutet gäller inte sådan försäkring där enligt gruppavtalet medlemmar i gruppen anses anslutna i och med att de inte avböjer försäkringen inom viss tid. Även detta är
emellertid med lagens terminologi en frivillig gruppförsäkring. Det är tydligt att avtalslagens regler om avtalsslut genom anbud och accept då är ännu svårare att tillämpa än vid andra former av sådan försäkring. Som nämnt (avsnitt 17.3) anser vi oss inte heller i detta fall böra i detalj reglera avtalsmekanismen.
Om gruppmedlemmen av förbiseende har underlåtit att avböja en försäkring som han inte vill ha, kan han enligt 8 å andra stycket säga upp försäkringen med omedelbar verkan. Han är då skyldig att betala premie bara för tiden mellan reservationstidens utgång och uppsägningen. Att bolaget driver in sådana premiebelopp lär knappast vara praktiskt.
Frågan när bindande försäkringsavtal föreligger får hållas isär från ansvarets inträde. Enligt vad som sägs i 6 å föreligger avtalsfrihet i det senare hänseendet.
Andra stycket
Som framgår av detta stycke är konstruktionen en annan vid obligatorisk gruppförsäkring än vid frivillig försäkring, ett förhållan- de som utförligt behandlats i det föregående (avsnitt 7.2 och 17.1). Avtal till förmån för gruppmedlemmen anses ingånget redan genom gruppavtalet. Detta gäller också om han inträder senare i gruppen. Man får då se situationen så, att företrädaren för gruppen genom avtalet tillvaratar också kommande medlemmars intressen; försäk- ringen gäller för dem under förutsättning att de går med i gruppen och uppfyller anslutningskraven.
Som utvecklats i annat sammanhang (avsnitt 17.1) medför inte gruppavtalet någon skyldighet för gruppmedlemmarna att betala premien vid obligatorisk försäkring.
Tredje stycket
För lagens tillämpning är det väsentligt vem som i olika fall skall anses vara försäkringstagare vid gruppförsäkring. Detta regleras i tredje stycket.
Huvudprincipen är att den som sluter avtal om gruppförsäkring med bolaget också är försäkringstagare. Vid frivillig gruppförsäkring är detta den försäkrade gruppmedlemmen. I vissa hänseenden — i fråga om rätten att förfoga över försäkringen, rätten i övrigt till utfallande belopp och skyddet mot borgenärerna — skall dock varje försäkrad betraktas som försäkringstagare i den mån försäkringen avser hans person. Konstruktionen är som förut utvecklats motive- rad av praktiska skäl: i fråga om avtalets ingående och upphörande, information och premiebetalning skulle det leda till stora svårigheter om medförsäkrade ansågs ha sin egen försäkring. I praktiken innebär
emellertid regeln, att även den medförsäkrade i väsentliga hänseen- den är ”ägare" till försäkringen på liknande sätt som försäkringsta- garen äger en individuell försäkring. — Reglerna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.1, 17.7 och 17.8).
Vid tillämpning av bestämmelserna om försäkringstagare på den försäkrade gruppmedlemmen torde inte några särskilda problem uppkomma, inte heller i fråga om den medförsäkrades förfoganden över försäkringen på egen person genom förmånstagarförordnande eller på annat sätt. I praxis skiljer man redan på gruppmedlemmens och den medförsäkrades rätt i sådana lägen. Även om gruppmed- lemmen formellt skulle förfoga över hela försäkringen, får det verkan bara för hans eget vidkommande — han kan inte disponera över försäkringen i den mån den avser en medförsäkrads person. Och gruppmedlemmen kan inte motsätta sig den medförsäkrades förfoganden.
Vad åter angår tillämpningen av 7 kap. på medförsäkrad innebär 7 kap. 1 å att försäkringen såvitt den avser hans person får med de begränsningar paragrafen anger tas i anspråk för hans skulder. Inskränkningarna i utmätningsbarheten enligt 7kap. 2 och 3 åå gäller naturligtvis också försäkringar på den medförsäkrades liv. Föreskriften i 7 kap. 7 å om försäkringstagarens premiebetalning kan bli tillämplig på den medförsäkrade men torde i praktiken bara komma att gälla betalningar av den försäkrade gruppmedlemmen.
Av bestämmelsen framgår vidare vem som vid obligatorisk försäkring skall anses som försäkringstagare i vissa praktiska situationer. Den frågan har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (se avsnitt 17.1).
På liknande sätt som vid frivillig försäkring delas rätten till försäkringen upp mellan de försäkrade. Exempelvis i fråga om förmånstagarförordnande och rätten till ersättning ur sjukförsäkring har försäkrade gruppmedlemmar och medförsäkrade var för sig en försäkringstagares befogenheter, såvitt försäkringen avser dem. Den som slutit gruppavtalet har däremot inga rättigheter i dessa avseen- den. — På motsvarande sätt anses varje försäkrad som försäkrings- tagare vid tillämpning av reglerna i 7 kap. om borgenärsskyddet. I detta avseende är försäkrade gruppmedlemmar och medförsäkrade likställda.
Att märka är att den försäkrade däremot inte betraktas som försäkringstagare vid tillämpning av 4 kap. Bl.a. reglerna om upplysningsplikt blir därför i princip tillämpliga på den som ingår gruppavtalet. Som framgår av 14å saknar emellertid felaktiga upplysningar av denne betydelse för den försäkrades rätt. — Inte heller anses den försäkrade som försäkringstagare när det gäller betalning av premien. Här innehåller 15-18 åå en uttömmande reglering för gruppförsäkringens del.
19.94. Specialmotivering till 9 kap. 4 å
4å Innan ett gruppavtal ingås. skall försäkringsbolaget lämna gruppen en information som är utformad så att den underlättar en bedömning av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvill- koren i övrigt och andra förhållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Viktiga avgräns- ningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. Innan avtal om frivillig gruppförsäkring sluts. skall bolaget också på ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter försäkringsfall gäller informationsskyldigheten även mot annan som har anspråk mot bolaget.
Denna och följande paragraf behandlar försäkringsbolagens infor- mationsplikt vid gruppförsäkring. Bestämmelserna är huvudsakligen gemensamma för frivillig och obligatorisk gruppförsäkring, fast de inte kan tillämpas på riktigt samma sätt i båda fallen.
Första stycket
Paragrafen skiljer på informationen i flera skeden. Till en början behandlas fallet innan ett gruppavtal ingås. På detta stadium skall bolaget ge gruppen upplysningar för bedömning av vissa frågor som i detta sammanhang ter sig väsentliga: gruppmedlemmarnas försäk- ringsbehov, valet av försäkring och sådana förhållanden som behövs för att bedöma kostnaden för försäkringen och förmånerna av denna. Dessutom skall informationen, liksom vid individuell försäk- ring, omfatta viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet.
När regeln talar om ingående av gruppavtal, avses det preliminära avtal där bl.a. premiens storlek kan lämnas öppen. Den omständig- heten, att avtalet inte på detta stadium får sin definitiva avfattning i alla delar, utgör alltså inte skäl för bolaget att vänta med informa- tionen; innan gruppens företrädare ingår ett avtal av detta slag måste han rimligen veta vad det innebär.
Det bör observeras att informationen enligt lagtexten skall lämnas till ”gruppen”. Häri ligger att den, alltefter vad som är lämpligt, kan riktas antingen till en företrädare för gruppen eller till de enskilda gruppmedlemmarna. Innan gruppavtalet ingås är det naturligt att informationen i första hand ges till någon som redan förhandlar på gruppens vägnar eller annars kan antas ha intresse av att träffa gruppavtal angående försäkringen. Under vissa omständigheter, särskilt när gruppmedlemmarna kan väntas ha direkt inflytande på sitt försäkringsskydd, kan det emellertid vara anledning att också ge
upplysningar ät medlemmarna, i den mån det finns praktiska sätt att nå dem — t.ex. genom medlemstidningar eller liknande.
Vad angår obligatorisk försäkring, finns det naturligtvis anledning att mera koncentrera informationen på den som ingår gruppavtalet och följaktligen har att besluta om försäkring skall tecknas. Men det är tänkbart att i vissa fall också medlemmarna bör få vissa upplysningar; även här får beaktas i vad mån de kan antas påverka beslutet att ingå gruppavtal. — När det gäller vissa slag av gruppförsäkringar, bl.a. för besökande i varuhus m.m. (jfr 2 å tredje meningen) kan informationen självfallet bara riktas till den som ingår gruppavtalet.
Som framhållits i den allmänna motiveringen kan förhållandena variera åtskilligt vid olika typer av gruppförsäkring, och det är ännu svårare än när det gäller individuell försäkring att ange vad upplysningarna skall gå ut på.
Vad gäller gruppmedlemmarnas försäkringsbehov, är det självfal- let svårt att ta någon hänsyn till det individuella behovet. Man får också räkna med att den som företräder en grupp normalt har bättre insikt i dessa frågor än en privatperson, som tvekar mellan olika försäkringar. Informationen kan därför normalt vara ganska allmänt hållen och närmast gå ut på att påpeka vissa förhållanden som genomsnittligt kan antas vara av vikt för grupper som den aktuella och inte är alldeles lätta att inse, t.ex. luckor som i ett visst läge kan förekomma i ka-försäkringar av gängse slag eller i socialförsäkring- en. För föräldrar kan vissa speciella drag i barnförsäkring ha betydelse i sammanhanget, t.ex. att invaliditetsskydd ibland före- kommer enbart vid olycksfall.
Inte heller uppgifter till ledning för valet av försäkring torde i detta sammanhang behöva bli mera ingående. Oftast är det inte så många typer av gruppförsäkringar man kan välja mellan, och naturligtvis kan — särskilt vid små grupper eller när anslutningen kan tänkas bli begränsad — frågan uppkomma, om inte intresserade medlemmar lika väl bör inrikta sig på individuella försäkringar.
Beträffande kostnaderna för försäkringen är att märka att dessa många gånger kan vara svåra att ange i förväg, framför allt eftersom de vid frivillig gruppförsäkring beror av hur många som ansluter sig och de anslutnas ålder. Man kan rimligen inte begära mer av bolaget på denna punkt än att det ger vissa ungefärliga uppgifter om premien. Vid frivillig försäkring bör anges hur premien skall erläggas och till vem — genom en gruppföreträdare eller direkt av gruppmed- lemmarna till bolaget.
Förmånerna med försäkringen torde i allmänhet kräva något mera ingående information; här kan uttalanden i specialmotiveringen till 2 kap. lå ge viss ledning. Detsamma kan sägas om upplysningar rörande viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Det bör
framhäillas att regeln inte utgår från att något visst försäkringsskydd under ;alla förhållanden skulle vara normalt. Men om det förekom- mer umdantag från vad den försäkrade kunnat vänta sig med hänsyn till försäkringens allmänna beteckning och det sätt varpå den i övrigt presentteras — t.ex. om i en gruppsjukförsäkring undantag görs för vissa vanligt förekommande sjukdomar — bör detta motivera ett särskillt påpekande. Inskränkningar i rätten att förfoga över försäk- ringen (jfr 19 å) bör också tas med i informationen.
Vidaire föreskrivs att gruppmedlemmarna vid frivillig gruppförsäk- ring skzall få särskild information för bedömning av frågan om de skall ansluta sig. Detta gäller naturligtvis både när anmälan fordras för anslutning och när gruppavtalet innehåller bestämmelser om reser- vationsanslutning; inte minst i det sistnämnda fallet är det väsentligt att medlemmarna får veta vad försäkringen innebär — normalt en förutsättning för att de alls skall anses ha ingått ett försäkringsavtal (se avsnitt 17.3 ovan). Informationen får naturligen avse samma förhållanden som upplysningarna till gruppens företrädare i ett tidigare skede; i fråga om valet av gruppförsäkring behövs dock knappast närmare uppgifter, eftersom detta val redan har träffats av gruppföreträdaren.
Av stor vikt är att medlemmarna får reda på inte bara hur de skall bära sig åt för att bli försäkrade utan också hur de skall kunna träda ut ur försäkringen, om de i en framtid önskar detta. Måste medlemmarna avböja försäkringen för att inte bli försäkrade, är det självfallet nödvändigt att de får uppgift om detta.
Sättet att informera gruppmedlemmarna kan naturligtvis variera med hänsyn till typen av grupp. Individuella meddelanden till varje medlem kan inte krävas, men i övrigt bör den metod användas som gör det mest sannolikt att informationen når fram. Av praktiska skäl är det ofta nödvändigt att låta också dessa upplysningar gå genom gruppens företrädare.
Andra stycket
I fråga om detta stycke kan i stora drag hänvisas till vad som anförts om individuell försäkring. Av betydelse blir särskilt informationen i samband med förnyelse, då de försäkrade behöver ha reda på eventuella ändringar i villkoren. Man får emellertid beakta att även andra förhållanden kan spela en roll vid gruppförsäkring. Också i detta skede är det av vikt att de försäkrade hälls underrättade om vad som händer om en medlem — frivilligt eller ofrivilligt — får lämna gruppen, särskilt om hans ställning numera på grund av ändrade omständigheter inte är alldeles densamma som man kunde förutse när gruppavtalet ingicks.
Av väsentlig betydelse blir naturligtvis försäkringsbeskeden, som
på ett koncentrerat sätt anger de viktigaste inslagen i den försäkrades skydd (se nedan vid 5 å). I de allra flesta fall torde bolaget ha fullgjort sina skyldigheter genom att sända sådant besked. Är det bara fråga om ändring av premien behövs inte ens detta. Bara i speciella situationer bör det åligga bolaget att avsända villkoren i deras helhet; att märka är att dessa kan vara vidlyftiga och reglera frågor som saknar aktualitet för den enskilde försäkrade.
Vid tillämpning av detta stycke, som avser läget när försäkrings- avtal redan föreligger, finns det knappast skäl att göra någon större skillnad mellan frivillig och obligatorisk försäkring. Också i det senare fallet bör medlemmarna ha vetskap om den aktuella innebörden av försäkringsskyddet. Beträffande sådana försäkringar som omtalas i 2å tredje meningen står det emellertid klart att tillämpningen får ske på ett speciellt vis. Vid korttidsförsäkringar är det i praktiken av ringa betydelse för de försäkrade med information under försäkringstiden; vid försäkringar för varuhuskunder och liknande kan det knappast bli tal om någon information.
Liksom andra meddelanden får uppgifter enligt detta stycke sändas ”på ändamålsenligt sätt för den försäkrades kännedom” (20 å), och häri ligger bl.a. att bolaget inte alltid behöver skicka personlig information till enskilda försäkrade ens när detta är möjligt. I många fall räcker det att upplysningarna går över någon företrädare för gruppen, exempelvis medlemmarnas arbetsgivare, föreningsstyrelsen vid försäkring av föreningsmedlemmar, eller annars den som skall erlägga premien för gruppmedlemmarna; företrädaren får uppmanas att vidarebefordra informationen till gruppens medlemmar. I andra fall får informationen tas in i någon tidning eller annan publikation som man med stor sannolikhet kan vänta att medlemmarna kommer att läsa. Hur pass ofta information bör utgå beror uppenbarligen på vikten av de nya förhållanden som de försäkrade bör få reda på. De regelbundna uppgifterna om ersättningsbeloppens förändringar i anledning av penningvärdets variationer behöver bara ges någon gång årligen. Ofta anknyter ersättningen till det gällande basbeloppet, och något särskilt medde- lande behöver inte sändas ut bara av den anledningen att detta belopp har höjts. Men ändras exempelvis villkoren i fråga om försäkringens omfattning finns det skäl att snarast underrätta gruppmedlemmarna om detta.
Vad angår situationen efter försäkringsfall, finns inte anledning att i något avseende göra skillnad mellan gruppförsäkring och indivi- duell försäkring (jfr också 5 å tredje stycket).
19.9.5. Specialmotivering till 9 kap. 5 å
Så När en gruppförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades
kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättig- heter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av försäk- ringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkrings- besked eller annat meddelande i frågan senast fjorton dagar före försäk- ringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
Reglerna i 2 kap. 4 och 5 åå tillämpas vid gruppförsäkring.
Som redan framgått har försäkringsbeskeden stor betydelse för de försäkrade; man kan inte med säkerhet räkna med att de kan ha möjlighet att ta del av några andra uppgifter om försäkringens innebörd. Det har främst av denna anledning ansetts motiverat att reglera frågorna om sådana besked mera ingående än frågorna om försäkringsbrev vid individuell försäkring (jfr 2 kap. 2 å). Reglerna är gemensamma för frivillig och obligatorisk försäkring.
Första stycket
Försäkringsbolaget skall avsända försäkringsbesked på ändamåls- enligt sätt för de försäkrades kännedom, dels när gruppförsäkring meddelats, dels vid vissa senare ändringar i försäkringsskyddet. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.2), får beskeden ofta distribueras genom den som företrätt gruppen vid gruppavtalet eller vid senare förhandlingar med bolaget; man kan inte alltid kräva att försäkringsbeskeden tillställs gruppmedlemmen personligen. Inte heller är det nödvändigt med särskilda besked till de medförsäkrade, utan gruppmedlemmen får förutsättas informera den medförsäk- rade.
Det är också tänkbart att beskedet om försäkringens innehåll i stället bör delges de försäkrade genom en medlemstidning — åtminstone när det gäller helt okomplicerade besked om ändring av försäkringen — eller som bilaga till denna. Om bolaget vid frivillig försäkring känner till de enskilda försäkrades namn och en adress där de kan nås (eventuellt på arbetsplatsen) bör bolaget dock inrikta sig på ett besked som tillställs honom direkt från bolaget; i kravet på ändamålsenlighet får anses ligga också att beskedet skall nå honom så säkert som rimligen kan begäras.
Bolaget får alltså fritt välja det tillvägagångssätt som framstår som lämpligast från informationssynpunkt men har här det ansvar som framgår av andra stycket. Anses förfarandet objektivt sett inte som ändamålsenligt, kan bolaget riskera både marknadsrättsliga och civilrättsliga påföljer. Som framgår av fortsättningen får man dock
lämna bolaget en ganska vid marginal vid bedömningen av vad som är lämpligt i olika situationer.
Av lagtexten framgår vidare att det räcker att beskedet avsänds på ändamålsenligt sätt, vare sig detta sker till de försäkrade själva eller till gruppens representant. Det fordras inte att beskedet nått den försäkrade.
Formuleringen i bestämmelsen om försäkringsbesked stämmer med föreskriften i 20 å om sättet för uppsägning och andra meddelanden. Även när ett besked skall distribueras genom grupp- företrädarens försorg och eventuellt ifyllas av denne, får bolaget svara för att beskedet får en lämplig utformning för sitt ändamål.
Beskedet skall enligt första stycket innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen. Av beskedet skall alltså till en början framgå inte bara vilka risker som omfattas utan också de ersättningsbelopp som utgår i olika situationer. Härvid är det dock inte alldeles nödvändigt att beloppen preciseras för den enskilde försäkrades del, något som ibland kan medföra praktiska svårigheter. Det får då anses tillräckligt om han får uppgifter som omedelbart ger honom möjlighet att konstatera vad som gäller i fråga om honom, t.ex. att efter viss ålder försäkringsbeloppet nedsätts enligt en tabell. Att skyddet upphör vid viss tidpunkt, exempelvis när den försäkrade uppnått viss ålder, bör naturligtvis under alla förhållanden framgå av beskedet. — Det är visserligen inte något krav på att den försäkrade gruppmedlemmens namn anges, men det bör klart framgå att han får beskedet i egenskap av medlem i en viss grupp — t.ex. såsom anställd i visst företag eller medlem i viss förening.
Vidare skall beskedet ange väsentliga inskränkningar i försäk- ringsskyddet. Närmast blir det fråga om undantag av någorlunda praktisk betydelse, som inte brukar vara så många vid ordinär gruppförsäkring. Exempel ger symtomklausuler av tillåtet slag, geografiska begränsningar och undantag för vissa farliga sysselsätt- ningar (jfr 4 kap. 5 och 6 åå).
Allmänt sett bör man beträffande beskedets utformning ta hänsyn till att det skall läsas av personer, som normalt inte förhandlat med försäkringsbolaget om försäkringens innehåll; det är också naturligt att flertalet gruppmedlemmar inte ägnar försäkringsskyddet större intresse innan skyddet av någon särskild anledning blir aktuellt. De försäkrades vana att ta del av villkorstext beträffande så pass komplicerade avtalsförhållanden som gruppförsäkring kan också i hög grad variera. Av sådana skäl är det av vikt att försäkringsbeske- det får en enkel och lättläst form. Det sagda motiverar samtidigt att , man lämnar en fullständig redogörelse bara för sådana undantag som l ter sig någorlunda väsentliga i praktiken; beträffande mera speciella * undantagsklausuler bör det räcka att de försäkrade känner till deras
existens utan att de i detta sammanhang får del av detaljerna.
Enligt första stycket skall försäkringsbesked vidare utfärdas också vid vissa ändringar i försäkringsskyddet. Varje inskränkning i skyddet utgör skäl för ett nytt besked, även om den ter sig mindre betydelsefull för den genomsnittlige försäkrade. Utvidgas däremot skyddet, eller ändras försäkringens utformning utan att skyddet kan sägas ha försämrats i något avseende, räcker det däremot med att ett nytt besked utgår vid väsentliga förändringar. Smärre höjningar av ersättningsbeloppen i takt med inflationen kan sålunda ske utan att bolaget behöver dra på sig kostnader för att distribuera nya försäkringsbesked till gruppmedlemmarna.
Andra stycket
Här behandlas en civilrättslig påföljd av brister i informationen, nämligen att en felaktig uppgift kan åberopas mot bolaget vid god tro på motsidan. Regeln, som diskuterats ganska ingående i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.2), rör alltså bara positiva oriktiga upplysningar i beskedet. Det kan gälla sådana förhållanden som ersättningsbeloppens storlek eller förutsättningen för att ersättning skall utgå, men också vilka som tillhör den försäkrade kretsen eller den tid varunder skyddet skall gälla. Också underlåtenhet att i beskedet ange ett undantag från försäkringen kan omfattas av regeln, om beskedet i övrigt har en formulering som tyder på ett fullständigt skydd på denna punkt.
Denna situation får hållas isär från det ibland förekommande fallet att försäkringsavtalet sluts genom att bolaget ger gruppmedlemmen ett erbjudande om försäkring, vari det sägs att om han accepterar anbudet detta skall gälla som besked om försäkringen. Innehåller anbudet något som till gruppmedlemmens fördel avviker från villkoren enligt gruppavtalet, får man se saken så att ett försäkrings- avtal genom accepten slutits med annat innehåll än villkoren (förutsatt att gruppmedlemmen är i god tro). Reglerna om verkan av oriktigt försäkringsbesked och om rättelse av sådant besked blir inte aktuella i detta fall.
Regeln innebär också att en person som inte alls omfattas av försäkringen kan få ett försäkringsskydd, om han av misstag tillställs ett besked att han är försäkrad (förutsatt att han är i god tro; jfr nedan). Om misstaget begåtts av försäkringsbolaget eller en grupp- föreståndare som handlar på dess vägnar saknar här betydelse. En förutsättning för att någon som egentligen inte omfattas av försäk- ringen skall kunna åberopa beskedet bör dock vara att detta uttryckligen anger honom som försäkrad eller åtminstone utsäger att försäkringen gäller för viss grupp som han tillhör. I annat fall kan han inte förlita sig på beskedet utan att kontrollera om det verkligen avser honom.
Beskedet får emellertid inte en sådan verkan som beskrivits ovan i alla lägen. Till en början gäller regeln i allmänhet bara det senast utfärdade beskedet. Om ett nytt besked på ändamålsenligt sätt har avsänts, är det innehållet i detta besked som blir avgörande sedan fjorton dagar gått från avsändandet; inträffar därefter ett försäk- ringsfall, är det att bedöma enligt det nya beskedet. Här gäller alltså en liknande frist som enligt 2 kap. 6 å. Vad som krävs för att avsändandet skall anses ändamålsenligt har behandlats under första stycket. Det bör emellertid framhållas att ett tidigare besked också kan mista sin verkan genom andra åtgärder från bolagets sida, nämligen om den försäkrade därigenom måste antas ha kommit i ond tro (jfr nedan). Ett meddelande om felaktigheten, som inte har karaktären av försäkringsbesked, kan t.ex. ha tillställts medlemmar- na. Fjorton dagar därefter kan det oriktiga beskedet inte längre åberopas.
Regeln om nytt besked får betydelse i två situationer. Dels mister ett äldre besked sin verkan ganska snart efter det att det nya beskedet avsänts. Eftersom det inte lär vara så vanligt att villkor försämras för de försäkrade torde detta ha begränsad praktisk betydelse. Dels har bolaget här en möjlighet att rätta till besked som fått ett felaktigt innehåll, antingen det gäller alla besked som utfärdats eller bara vissa av dem.
En annan väsentlig begränsning av regeln om verkan av oriktiga försäkringsbesked är, att den som fått beskedet inte får ha insett eller bort inse felaktigheten. Detta är naturligtvis fallet när oriktigheten senare har blivit rättad, men regeln gäller också när han på annat sätt har kommit i ond tro (förutsatt att fjortondagarsfristen har löpt ut). — Däremot har det inte någon betydelse om den som har rätt att uppbära ersättning från försäkringen i egenskap av förmånstagare har råkat känna till att försäkringsbeskedet var oriktigt.
Genom kravet på god tro torde bolaget undgå ansvari de flesta fall där vederbörande inte alls omfattas av försäkringen. Endast undan- tagsvis då han visserligen är gruppmedlem men enligt villkoren undantas på grund av något speciellt förhållande — exempelvis en lägre åldersgräns för viss kategori av arbetstagare — torde han kunna åberopa beskedet mot bolaget. Om bolaget i beskedet har bekräftat att den försäkrade är fullt arbetsför, fast han i själva verket är sjukledig, bör bolaget däremot kunna göra gällande ond tro även om uppgiften om arbetsförhet inte härrör från den försäkrade utan exempelvis från hans arbetsgivare (jfr NOU 1983: 56 s. 179).
Den onda tron kan avse inte bara uppgiftens riktighet i och för sig utan också dess giltighet i tiden. Framgår det på något sätt av beskedet att det är tidsbegränsat, kan det inte åberopas efter den tidsgräns som kan utläsas av beskedet. — Godtrosregelns huvudsak- liga betydelse torde därför vara att den kan medföra att den
försäkrade får större förmåner än villkoren medger eller undgår att träffas av vissa undantag.
När frågan uppkommer vad mottagaren borde ha insett, får man utgå från att han verkligen läst beskedet; det går alltså inte att åberopa t.ex. att han på grund av sjukdom aldrig fick tillfälle att ta del av det och därför inte haft någon anledning att fatta misstankar. — Vid bedömningen av vad den försäkrade bort inse mäste vidare, inte minst av praktiska skäl, det avgörande bli vad som rent objektivt kan begäras av en försäkrad vid den aktuella försäkringstypen. Är beskedet utformat med rimlig begriplighet, bör en gruppmedlem inte kunna åberopa att han på grund av särskilda personliga förhållan- den, t.ex. språksvårigheter, missförstått vad det egentligen gick ut på. Som framhållits i den allmänna motiveringen får också begäras att den försäkrade tar del av sådant material rörande försäkringen som vid sidan av beskedet tillställts honom, åtminstone om materia- let är utformat så att dess betydelse för försäkringsskyddet utan vidare framgår. Ett iögonfallande meddelande i en förbundstidning eller på en anslagstavla i en arbetslokal, att försäkringen numera har ändrats på viss punkt, bör alltså hindra att beskedet efter utgången av fjortondagarsfristen kan åberopas i sin tidigare lydelse. Som nyss framhölls kan bolaget på detta vis omintetgöra verkan av ett felaktigt besked också utan att ett nytt försäkringsbesked distribueras.
Godtrosregeln är tvingande mot försäkringsbolaget. Detta kan alltså inte i villkoren eller i beskedet friskriva sig från följderna av felaktigheter i försäkringsbeskedet. Däremot har bolaget möjlighet att i beskedet reservera sig exempelvis för att vissa inskränkningar av mindre väsentlig betydelse framgår av gruppavtalet — detta under förutsättning att beskedet har den grad av precision som fordras enligt paragrafens första stycke. Ofta torde en sådan klart uttryckt reservation vara lämpligare som information än ett besked där en mängd villkor angetts i detalj.
Tredje stycket
Stycket hänvisar till reglerna om individuell försäkring, såvitt angår besked om överprövningsmöjligheter och risk för preskription samt de marknadsmässiga påföljderna av underlåtenhet att lämna infor- mation. Här framträder inte några särskilda synpunkter vid grupp- försäkring.
19.9.6 Specialmotivering till 9 kap. 6 å 6 å När ett gruppavtal om frivillig gruppförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet.
Ansvaret )mfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem
ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutning- en.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos bolaget eller hos någon som mottar anmälningar för bolagets räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om inte annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppförsäk- ring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder senare i gruppen, från och med dagen efter inträdet.
Paragrafen reglerar tiden för ansvarets inträde. Detta hör till de frågor där Särregler för olika typer av gruppförsäkring är nödvändi- ga; första och andra styckena gäller endast frivillig försäkring, tredje stycket endast obligatorisk försäkring.
Första stycket
Såtillvida gäller avtalsfrihet att i gruppavtalet får bestämmas vilken tidpunkt som helst då ansvaret börjar gälla. Däremot är regleringen på det sättet tvingande, att bolaget inte kan i villkoren uppskjuta ansvarets inträde mot vissa gruppmedlemmar (t.ex. sådana som resterar med premie för en tidigare försäkring). Alla gruppmedlem- mar som har anslutit sig och som fyller anslutningskraven måste alltså vara likställda.
En gruppmedlem kan också ansluta sig vid senare tidpunkt än nu har sagts — han har kanske från början inte velat gå med i försäkringen eller inte varit medlem i gruppen. Också för hans del gäller en tvingande regel: ansvaret skall inträda dagen efter anslutningen.
Andra stycket
Ansvarsinträde förutsätter att medlemmen har anslutit sig till försäkringen. I andra stycket anges när anslutning skall anses ske i olika fall. Anslutning kan till en början ske genom anmälan.
Något krav på viss form gäller inte. Anmälan kan alltså göras genom ett muntligt meddelande. Sker anmälan skriftligen, framgår av lagtexten (”gör anmälan”) att det avgörande är när meddelandet avsänds, inte när det kommer fram.
Anmälan skall för att få verkan göras antingen hos försäkringsbo- laget eller hos någon som mottar anmälningar för dess räkning. Det kan vara samma person som slutit gruppavtalet med bolaget som nu handlar på försäkringsbolagets vägnar, men det kan också vara en annan funktionär inom ett företag eller en förening som sköter administrationen av försäkringen i detta avseende. Ett uttryckligt uppdrag just till denna person fordras inte för att han skall vara behörig att motta anmälan, utan det räcker att bolaget faktiskt
godtar att anmälningarna samlas in av någon sådan representant för gruppen. Om denne representant försummar att vidarebefordra en anmälan. får bolaget bära risken för detta; gruppmedlemmen räknas ändå som ansluten (jfr avsnitt 17.3 ovan).
Anslut ning kan ske också genom att gruppmedlemmen inte avböjer försäkringen (reservationsanslutning). Anslutning anses då ske när reservationstiden går ut. Eftersom regeln är tvingande endast till de försäkrades fördel, finns inte något hinder att bolaget — såsom ofta lär ske i praxis — låter ansvaret inträda redan under reserva- tionstiden, förutsatt att bolaget inte debiterar sådana gruppmedlem- mar premie som varit försäkrade under denna tid men sedan avböjer försäkringen.
Anslutning kan alltid ske genom anmälan. Den som ansluter sig senare till försäkringen (se första stycket tredje meningen) får alltså försäkringsskydd dagen efter det han förklarat att han vill ansluta sig till försäkringen. Detta gäller oavsett om gruppavtalet föreskriver reservationsanslutning. Självfallet måste han också fylla anslutnings- kraven.
Tredje stycket
Vid obligatorisk försäkring räknas ansvaret, om inte annat sägs i gruppavtalet, från och med dagen efter den då detta avtal ingicks, såvitt gäller dåvarande medlemmar i gruppen. Inträder någon senare i gruppen, gäller ansvaret från och med dagen efter inträdet. Avvikelse från regeln kan bli aktuell, t.ex. om försäkringsskydd inte behövs förrän vid senare tidpunkt.
19.9.7. Specialmotivering till 9 kap. 7 å
7å När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den som ansluts som medförsäkrad till honom.
Paragrafen reglerar ansvarets inträde mot medförsäkrade. I och med att ansvaret enligt 6 å börjar gälla mot gruppmedlemmen, inträder det automatiskt också mot dem som har anslutits såsom medförsäk- rade enligt försäkringsavtalet. Regeln gäller både vid frivillig och vid obligatorisk försäkring. Den är tvingande såtillvida att bolaget inte kan uppskjuta verkningarna av gruppmedlemmens anslutning i förhållande till personer, som enligt gruppavtalet omfattas av försäkringsskyddet som medförsäkrade. Men självfallet finns inte något hinder mot att i avtalet föreskriva att medförsäkrade skall uppfylla vissa anslutningskrav eller att endast gruppmedlemmarna, inte deras anhöriga, skall omfattas av försäkringen.
19.9.8. Specialmotivering 9 kap. 8 å
Så Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga gruppmedlemmar och deras medförsäk- rade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen mottogs av försäkringsbolaget. När bolaget har mottagit uppsägningen, skall det genast sända meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de försäk- rade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 11 å.
Vid frivillig gruppförsäkring har försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för hans och hans medförsäkrades del.
Paragrafen behandlar uppsägning av försäkringen från gruppens och gruppmedlemmarnas sida.
Första stycket
Stycket är tillämpligt vid både frivillig och obligatorisk gruppförsäk— ring och reglerar rättsverkningarna av att gruppavtalet sägs upp på gruppens vägnar. Regeln har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.4). Det förutsätts att uppsägningen görs av den som slutit gruppavtalet med bolaget. Om rätten enligt detta avtal med bolagets godkännande har övergått till någon annan, t.ex. när ett företag som slutit avtalet överlåts, är det dock förvärvaren som har rätt att säga upp avtalet.
Den uppsägning av gruppavtalet som behandlas i första stycket avser antingen upphörande vid avtalstidens utgång (jfr 10 å) eller upphörande i förtid. Några regler om rätten att säga upp gruppav- talet i förtid innehåller inte lagen; dessa frågor kan fritt regleras i avtalet.
Följden av att man från gruppens sida säger upp gruppavtalet är att samtidigt med detta alla på avtalet grundande försäkringar upphör att gälla. De försäkrade gruppmedlemmarna och deras medförsäk- rade kan inte hindra detta; en annan sak är att de kan vända sig mot den som gjort uppsägningen på deras vägnar med skadeståndsan- språk, men detta får i så fall grundas på det interna förhållandet mellan dessa parter och regleras inte av personförsäkringslagen.
Bestämmelsen ger emellertid de försäkrade det skyddet att de får minst en månads rådrum efter att uppsägningen mottogs av bolaget. Av praktiska skäl bör enmånadstiden räknas från denna tidpunkt, närmast med tanke på bolagets underrättelseplikt (jfr nedan). Skyddsregeln kan sägas närmast rikta sig mot åtgärder av gruppens företrädare — kanske en arbetsgivare eller styrelsen för en förening — men genom att den avser de försäkrades förhållande till bolaget får den anses falla inom ramen för den försäkringsrättsliga lagstiftning- en.
Enligt 11 å har de försäkrade oftast möjlighet att begära fortsätt- ningsförsäkring (jfr även 12 å). För att de skall kunna utnyttja denna möjlighet och över huvud taget få reda på sin försäkringssituation har vidare föreskrivits att bolaget skall underrätta den försäkrade gruppmedlemmen om uppsägningen av gruppavtalet och om de försäkrades rätt till fortsättningsförsäkring. Saknar de sådan rätt, skall detta påpekas i meddelandet. Sannolikt får de i de flesta fall kännedom om dessa förhållanden ändå, men vi anser det naturligt att under alla omständigheter ge dem detta skydd. Meddelandet skall, med tanke på den försäkrades behov av rådrum för att i tid ordna sitt försäkringsskydd, sändas genast efter det att uppsägningen motta- gits. Angående sättet för meddelandet gäller den allmänna regeln i 20 å.
Försummar bolaget att sända meddelande enligt paragrafen, är det tänkbart att bolaget kan bli skadeståndsskyldigt mot en försäkrad som av sådan anledning står utan försäkringsskydd. I praktiken torde ett ansvar huvudsakligen komma i fråga när bolaget helt uraktlåter att meddela gruppmedlemmarna om uppsägningen före försäkrings- tidens utgång; i sådana fall får man ofta anta ett orsakssamband mellan försummelse och skada.
Andra stycket
Här behandlas de enskilda gruppmedlemmarnas rätt att vid frivillig gruppförsäkring säga upp sin försäkring. Liksom försäkringstagarna vid individuell försäkring har de under alla förhållanden en sådan rätt, och någon uppsägningstid gäller inte. Gruppmedlemmens uppsägning får härvid verkan också för hans medförsäkrade. Däremot har den medförsäkrade enligt 11 å rätt till fortsättningsför- säkring (jfr även 12 å). — Att också den försäkrade gruppmedlem- men har sådan rätt torde sakna praktisk betydelse, eftersom det skydd han skulle få på detta sätt i allmänhet blir dyrare än gruppförsäkringen.
Bestämmelsen anger inte hos vem uppsägningen skall ske. En uppsägning hos bolaget får naturligtvis alltid anses giltig. Emellertid bör uppsägning också kunna göras hos någon företrädare för gruppen, som på bolagets vägnar sköter viss administration av försäkringarna. Om t.ex. en gruppmedlem underlåter att erlägga premien och på förfrågan av den som svarar för premiernas inbetalning bestämt meddelar att han vill upphöra med försäkringen, får detta räknas som en uppsägning enligt paragrafen.
Som förut framhållits (avsnitt 17.4), kan någon motsvarande individuell uppsägningsrätt inte förekomma vid obligatorisk försäk— ring.
19.9.9. Specialmotivering till 9 kap. 9 å
9 å Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet. Detsamma gäller ansvaret mot medförsäkrad make efter äktenskapsskillnad och ansvaret mot medförsäkrad sambo sedan samboförhållandet upphört.
Paragrafen behandlar verkan av att den försäkrade lämnar gruppen eller inte längre tillhör den kategori som enligt avtalet kan medförsäkras. För att ge honom tid att anpassa sitt försäkringsskydd efter den nya situationen har föreskrivits ett efterskydd under tre månader. Enligt vad som närmare framgår av 12 å kan efterskyddet uteslutas om den försäkrade inte kan anses vara i behov av skyddet.
Att fastslå att den försäkrade trätt ut ur gruppen torde i allmänhet inte vålla några svårigheter. De mest praktiska fallen är att han slutar sin anställning eller lämnar en förening som han tillhört. Enbart frånvaro från arbetsplatsen kan inte anses innebära att den anställde lämnat gruppen, även om han försummat att anmäla frånvaron; det fordras att uppsägning skett från någondera sidan. Under uppsäg- ningstid får en anställd alltjämt betraktas som gruppmedlem, och vid process om avskedande eller uppsägning av arbetstagare eller om uteslutning av föreningsmedlem kan utträde anses föreligga först när avgörande i saken vunnit laga kraft. Om medlemmen accepterat att lämna sin anställning eller sitt medlemskap men kräver skadestånd, exempelvis enligt lagen om anställningsskydd, saknar emellertid skadeståndsprocessen betydelse i sammanhanget.
När medlemskap i en ekonomigrupp upphört kan ibland vara svårare att urskilja. Den väsentliga tidpunkten torde här vara när avtalet med företrädaren för ekonomigruppen upphör att gälla, exempelvis när ett banklån är slutbetalt. Är det fråga om gruppför- säkring för studerande, torde man böra räkna tremånadsfristen från slutdagen för den sista termin gruppmedlemmen studerar.
Som utträde ur gruppen räknas inte här att försäkrad uppnår den övre åldersgräns som gäller för försäkringsskyddet. Detta utgör ett förhållande som framgår av villkor och försäkringsbesked och som han kan beakta i förväg vid sin ekonomiska planering.
Enligt andra meningen ges samma efterskydd när makar skils eller sambor separerar. Vid äktenskapsskillnad bör tremånadsfristen räknas från lagakraftägande dom, vid samboende från den tidpunkt då parterna faktiskt flyttade isär. När detta skedde kan naturligtvis emellanåt vara svårt att fastställa. Om det står klart att parterna bodde på olika ställen när försäkringsfallet inträffade. får det emellertid anses ankomma på den som kräver ersättning att göra
sannolikt att särboendet antingen var så tillfälligt att sammanlevna- den får anses ha bestått eller också att flyttningen skedde mindre än tre månader före försäkringsfallet.
19.9.10. Specialmotivering till 9 kap. 10 å
10 å Ett avtal om gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 4 och 5 åå finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om rätt till fortsättningsförsäkring enligt 11% föreligger, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
Paragrafen behandlar förnyelse samt uppsägning från försäkringsbo- lagets sida. Den gäller både frivillig och obligatorisk gruppförsäk- ring. Uppsägning från de försäkrades sida regleras i 8 å.
Första stycket
Bestämmelsen föreskriver förnyelse av försäkringen, om inte avtalet sagts upp för upphörande vid försäkringstidens slut.
Självfallet kan också uppsägning på grund av kontraktsbrott i vissa fall hindra förnyelse. För försäkringsbolagets del kommer här i fråga uppsägning vid brott mot upplysningsplikten (4 kap. 3 å) och vid premiedröjsmål (9 kap. 16 å); vid obligatorisk försäkring torde endast den senare uppsägningsgrunden komma i fråga (jfr om brott mot upplysningsplikten 9 kap. 14 å). — En sådan uppsägning behöver inte avse upphörande i förtid, utan bolaget kan nöja sig med att förklara att försäkringen inte kommer att förnyas när försäkrings- tiden utgår.
Den normala förnyelsetiden är ett år, men som framgår av tredje stycket är regeln dispositiv. Oavsett vad avtalet innehåller kan den försäkrade gruppmedlemmen vid frivillig gruppförsäkring säga upp den förnyade försäkringen med stöd av 8 å andra stycket.
Lagförslaget innehåller inte några bestämmelser om ändring av villkoren för försäkringen i samband med förlängning. Om villkoren ändras, skall de försäkrade informeras om detta enligt 4å andra stycket och 5 å första stycket andra meningen. Om en gruppmedlem inte vill godta de nya villkoren, finns vid frivillig gruppförsäkring en möjlighet för honom att med stöd av 8å andra stycket säga upp försäkringen till omedelbart upphörande.
Andra stycket
Bestämmelsen reglerar förfarandet när försäkringsbolaget vill säga upp försäkringen för upphörande till försäkringstidens utgång. Den gäller både uppsägning av alla försäkringar och uppsägning av försäkringen för viss gruppmedlem.
Meddelande om uppsägningen skall sändas till den som ingått gruppavtalet (eller den som senare har trätt i hans ställe; jfr ovan vid 8 å). — Det bör framhållas att detta gäller också om det bara är en enstaka frivillig gruppförsäkring som bolaget av någon anledning vill säga upp. Gruppens företrädare har i allmänhet större möjligheter att överblicka den rättsliga situationen och kan hjälpa den grupp- medlem som uppsägningen avser, eventuellt genom att förhandla på hans vägnar med bolaget.
Ett meddelande till den som slutit gruppavtalet får emellertid inte ensamt rättsverkan mot de försäkrade. För detta krävs också att bolaget avsänder ett meddelande till försäkrad gruppmedlem som berörs av uppsägningen. I meddelandet skall upplysning lämnas om den viktiga rätten till fortsättningsförsäkring. Enligt den allmänna regeln i20 å skall meddelandet sändas på ändamålsenligt sätt för den försäkrades kännedom; avser det endast viss försäkrad eller vissa försäkrade skall det skickas till gruppmedlemmen personligen. Vad detta närmare innebär skall behandlas i specialmotiveringen till 20 å. Här bör bara framhållas, att bestämmelsen knappast kan tillämpas på samma vis vid frivillig och obligatorisk gruppförsäkring.
Försäkringen upphör för den försäkrades del en månad efter det att båda meddelandena har avsänts. Sker uppsägningen kortare tid före försäkringstidens utgång, fortsätter alltså försäkringen att gälla under någon tid därefter.
Tredje stycket
I bestämmelsen anges, att förnyelseregeln i första stycket är dispositiv. Villkoren kan alltså innehålla att försäkringen inte skall förnyas vid försäkringstidens utgång eller att försäkringen förnyas på annan tid än ett år. Självfallet skall informationen enligt 4 och 5 åå omfatta också sådana villkor, om det inte är alldeles klart att försäkringen slutits för en begränsad period — t.ex. för en viss gruppresa.
19.9.11. Specialmotivering till 9 kap. 11 å
llå Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 8. 9 eller 10 å. har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning erhålla likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring. som tecknas i försäkringsbolaget eller annat bolag
som det anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall i fall som avses i 9 å göras inom den tid som anges där och i andra fall inom tre månader från försäkringens upphörande.
Paragrafen behandlar det viktiga kompletterande skydd som fort- sättningsförsäkring utgör. Den avser både frivillig och obligatorisk försäkring.
Första meningen innehåller den grundläggande regeln om den försäkrades rätt att utan hälsoprövning erhålla sådan försäkring. Förutsättningen är att han ansöker om skydd inom tre månader från försäkringens upphörande; när den försäkrade i de fall som avses i 9 å utträder ur gruppen eller när den medförsäkrade mister sitt skydd skall dock tremånadstiden räknas från utträdet resp. skilsmässan (separationen). Både muntlig och skriftlig ansökan är möjlig; som antyds av lagtexten är det avgörande vid skriftlig ansökan om denna avsänts inom fristen, inte när den kommit fram.
Vad beträffar formen för fortsättningsförsäkringen, har bolaget frihet att ordna försäkringsskyddet på det från försäkringsteknisk synpunkt bästa sättet, genom individuell försäkring av något slag eller möjligen genom annan gruppförsäkring än den tidigare. Härvid kan bolaget också hänvisa till annat försäkringsbolag som är berett att meddela försäkring av den avsedda typen.
En viktig förutsättning är emellertid att skyddet är ”likvärdigt”. Den försäkrade skall ha samma förmåner som enligt den tidigare gruppförsäkringen, frånsett de olikheter som ligger i försäkringsty- pen; vid individuell fortsättningsförsäkring får han naturligtvis ha besväret att ordna premiebetalningen själv i stället för att kunna lita till en gruppföreträdare, och om indexreglering av försäkringsbe- loppen normalt inte förekommer enligt praxis — något som för närvarande är fallet — får han finna sig i detta, även om en indexreglering gällt enligt gruppförsäkringen. Mera fördelaktiga villkor är han inte berättigad till; sålunda kan han inte fordra att få teckna fortsättningsförsäkring, om han numera överskridit den åldersgräns som gällde för den tidigare försäkringen.
I kravet på likvärdighet ligger inte heller att skyddet skall vara lika billigt som enligt den tidigare försäkringen. Tvärtom är det normala för fortsättningsförsäkring att denna, i varje fall såsom individuell försäkring, är dyrare än den gruppförsäkring som upphört att gälla. Paragrafen får emellertid anses innebära, att bolaget i fråga om premien för individuell fortsättningsförsäkring skall följa gängse tariff. Den försäkrade får alltså godta att erlägga den premie som en person i hans ålder skall betala om han är vid god hälsa. Däremot får bolaget inte ta hänsyn till eventuella försämringar i den försäkrades . hälsotillstånd; någon ny hälsoprövning skall ju inte ske, och häri ligger att den försäkrade i regel måste behandlas som en normalrisk.
Inte heller får bolaget inskränka sig till att erbjuda en dyr försäkring om en billigare typ ger ett acceptabelt skydd. I kravet på likvärdigt skydd ligger på detta vis också att skyddet inte skall vara dyrare än som av försäkringstekniska skäl är nödvändigt.
Sedan väl fortsättningsförsäkring av ena eller andra slaget medde— lats, skall personförsäkringslagens regler för den aktuella formen tillämpas; detta har vi funnit så naturligt att någon uttrycklig regel inte är behövlig. En individuell fortsättningsförsäkring får emellertid anses som förnyelse av den tidigare försäkringen, om det skulle bli aktuellt med tillämpning av självmordsregeln i 4 kap. 8 å andra stycket. Eftersom några hälsoupplysningar inte skall krävas, torde det inte heller komma i fråga att räkna oantastbarhet enligt 4 kap. 4 å från ansökningen om fortsättningsförsäkringen, utan här får tiden för uppgiftslämnandet på grund av den tidigare gruppförsäkringen anses avgörande.
Skulle fortsättningsförsäkring meddelas i form av gruppförsäkring — något som sällan kan antas förekomma — torde denna alltid bli av frivillig natur. Några särskilda problem lär knappast uppkomma om man vill tillämpa 9 kap. på denna försäkringsform; det förutsätts då att ett gruppavtal slutits på vilket fortsättningsförsäkringen kan anses grundad.
19.9.12. Specialmotivering till 9 kap. 12 å
12å Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i 9 och 11 åå inte skall tillämpas, iden mån den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare.
Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet, får bolaget göra förbehåll om att 9 eller 11 å inte heller annars skall tillämpas.
Paragrafen, som behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.4), medger vissa undantag från de allmänna reglerna i 9 och 11 åå. Också denna paragraf gäller både frivillig och obligatorisk gruppför- säkring.
Första stycket
Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att efterskydd inte skall gälla och att rätt till fortsättningsförsäkring inte skall föreligga, ifall antingen den försäkrade fått motsvarande skydd på annat sätt — han byter t.ex. anställning och är försäkrad på samma vis på den nya arbetsplatsen — eller också han uppenbarligen kan få sådant skydd: han har kanske möjlighet att ansluta sig till en gruppförsäkring av samma slag men underlåter detta (ett fall som knappast torde vara så praktiskt, då detta torde vara den billigaste lösningen av frågan om
försäkringsskydd). På detta vis undgår bolaget att meddela ett sådant förlängt försäkringsskydd i en situation där den försäkrade saknar behov av denna extra förmån. Särskilt vid efterskydd, där den försäkrade inte särskilt betalar för det förlängda ansvaret, torde bolaget inte sällan ha ett vägande intresse av att kunna åberopa ett sådant förbehåll.
Som skydd av samma slag som tidigare bör man emellertid inte räkna skydd som den försäkrade skaffar sig på annat sätt än genom gruppförsäkring. Tecknar han individuell försäkring eller försöker han trygga sin ekonomi på sikt genom andra penningplaceringar, saknar det betydelse i sammanhanget.
Ett förbehåll enligt paragrafen minskar bolagets skyldigheter bara ”i den mån” försäkringsskydd finns eller uppenbarligen kan erhållas. Skulle försäkringen på den nya arbetsplatsen ge sämre förmåner än den tidigare, gäller både efterskydd och rätt till fortsättningsförsäk- ring motsvarande skillnaden. För efterskyddets del får man här göra jämförelse mellan den ersättning som i anledning av försäkringsfall skulle utgått enligt den tidigare gruppförsäkringen och enligt den nya försäkringen, medan i fråga om fortsättningsförsäkringen en mera allmän uppskattning får göras av förmånerna. Att sådan försäkring begärs för skillnaden i förmåner torde dock vara opraktiskt.
Andra stycket
Bestämmelsen medger undantag från reglerna i 9 och 11 åå när detär påkallat av försäkringens beskaffenhet. Med detta avses bl.a. gruppförsäkringar som gäller vid viss verksamhet, t.ex. olycksfalls- försäkring vid idrott. Ett efterskydd framstår här ofta som omotive- rat, och en fortsättningsförsäkring kan medföra försäkringstekniska problem eller t.o.m. vara omöjlig att meddela — exempelvis när försäkringen avser skydd bara vid vissa särskilda tillfällen. Bolagen kan åberopa sådana försäkringstekniska invändningar för att undan- ta 9 och 11 åå från tillämpning. Också annars är det tänkbart att en försäkring är av sådant slag att bolaget inte rimligen kan vara skyldigt att ge ett likvärdigt skydd, t.ex. när försäkring för medlemmar i en ekonomigrupp bara gällt under viss kredittid.
Det kan här erinras om att motsvarande undantag enligt 2 å gäller utan vidare vid korttidsförsäkringar m.fl. särpräglade gruppförsäk- ringar.
19.9.13. Specialmotivering till 9 kap. 13 å
135 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en gruppförsäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
Bestämmelsen, som gäller för både frivillig och obligatorisk försäk- ring, motsvarar 3 kap. 4 och 5 åå och riktar sig framför allt mot möjligheten att i försäkringsvillkoren föreskriva automatiskt upphö- rande av försäkringen eller automatisk ändring av försäkringen före avtalstidens utgång, om viss händelse inträffar. En sådan klausul kan inte åberopas mot den försäkrade. Att ta in en klausul om upphörande i förtid i den försäkrades intresse är knappast av praktisk betydelse med tanke på uppsägningsrätten i 8 å andra stycket.
19.9.14. Specialmotivering till 9 kap. 14 å
14å Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1-4 åå mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget.
Paragrafen, som motiverats i det föregående (avsnitt 17.5), innebär en viss begränsning i bolagets möjlighet att mot den försäkrade åberopa att upplysningsplikten enligt 4 kap. åsidosatts. För den frivilliga gruppförsäkringens del innebär den till stor del bara ett förtydligande; den som slutit gruppavtalet på gruppens vägnar är ju inte försäkringstagare (jfr 9kap. 3 å) och inte heller försäkrad, varför reglerna om upplysningsplikt inte blir tillämplig på honom. Det är dock tänkbart att gruppens företrädare i maskopi med en försäkrad lämnar oriktiga uppgifter om denne. I så fall får regeln om svikliga uppgifter av en försäkrad (4 kap. 2 å första stycket) anses tillämplig, och försäkringsbolaget bör vara fritt från ansvar (jfr dock tredje stycket samma paragraf). Detsamma gäller vid visst förfaran- de i strid mot tro och heder (jfr avsnitt 17.5).
Bestämmelsen har emellertid betydelse också för den frivilliga försäkringen genom att uppgifter som lämnas av gruppmedlemmen inte får åberopas mot den medförsäkrade. Om bolaget vill ha uppgifter om den medförsäkrades hälsa, som vid behov kan åberopas mot honom, måste uppgifterna alltså inhämtas direkt från den medförsäkrade.
Störst betydelse får bestämmelsen emellertid vid obligatorisk försäkring. Den innebär här att reglerna om begränsning av bolagets ansvar i huvudsak inte får någon verkan. Om t.ex. den som ingår gruppavtalet lämnar felaktiga uppgifter till bolaget om ålderssam- mansättningen inom gruppen går detta inte ut över de försäkrade. Uppgifter om de enskilda försäkrade inhämtas över huvud taget inte vid obligatorisk försäkring. I den mån det är skillnader i försäkrings— förmänerna — t.ex. med hänsyn till åldern — framgår detta av försäkringsavtalet.
19915. Specialmotivering till 9 kap. 15 å
15å Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppförsäkring betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 10 å skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget.
Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 åå tillämpas vid gruppförsäkring.
Som tidigare framhållits har vi funnit det lämpligt att ge mera utförliga bestämmelser om premien vid gruppförsäkring än när det gäller de ämnen som behandlas i 4 och 6-8 kap. (jfr 2 å). Även om reglerna om premiebetalningen i mycket överensstämmer med vad vi föreslagit för individuell personförsäkring, förekommer vissa avvi- kelser av stor praktisk betydelse, och det torde göra tillämpningen enklare med en mera fullständig reglering än att delvis hänvisa till 5 kap. I fråga om betalningssättet har dock en hänvisning till bestämmelsen i 5 kap. 5 å inte ansetts medföra några problem, och detsamma gäller hänvisning till premiepreskriptionsregeln i 5 kap. 6 å (se 15 å tredje stycket). — I 9 kap. saknas motsvarighet till stadgandet i 5 kap. 4 å om meddelande till annan än försäkringsta- garen om premiebetalningen; en sådan bestämmelse har ansetts medföra stora praktiska komplikationer vid gruppförsäkring, och den framstår inte som lika angelägen i detta fall som vid individuell försäkring.
I 15 å anges tidpunkten då premien skall betalas. Paragrafen gäller både frivillig och obligatorisk försäkring.
Första stycket
Regeln motsvarar i stort sett 5 kap. 1 å första stycket, och rörande dess innebörd kan väsentligen hänvisas till motiveringen till det lagrummet. Skillnaden ligger endast i att kravets adressat angetts på annat sätt. Avgörande är vem som i försäkringsavtalet anges som premiebetalare. Även vid frivillig försäkring är detta ofta en annan än gruppmedlemmen: betalningen skall ombesörjas av gruppmed- lemmens arbetsgivare, den förening han tillhör eller den bank där han lånat pengar etc. Det är till denna representant för gruppens intressen som premiekravet skall sändas. Ett krav enligt bestämmel- sen får anses ha skett även om det ställts till en funktionär inom ett aktiebolag eller en förening, såvida premiebetalningen faller inom dennes arbetsuppgifter. För säkerhets skull har emellertid bolaget anledning att adressera kravet antingen till den juridiska person som
anges som premiebetalare eller till behörig ställföreträdare för denna.
Vad angår krav riktade till den försäkrade gruppmedlemmen i de fall där han skall erlägga premien, saknar lagförslaget regler om hur kravet närmare skall ske; det bör framhållas att kravet inte utgör ett sådant meddelande som avses i 9 kap. 20 å. Här gäller alltså samma principer som för premiekrav enligt 5 kap. 1 å (jfr specialmotivering- en till denna paragraf).
Andra stycket
Stycket anknyter till reglerna i 5 kap. lå andra stycket; regeln i 5 kap. 1 å tredje stycket om förnyelse av tidsbegränsad försäkring motsvaras här av en hänvisning till bestämmelsen om förnyelse i 9 kap. 10 å. Också kravet på premie för senare period skall riktas till den som enligt gruppavtalet skall betala premien, och denna regel har samma innebörd som motsvarande regel i första stycket.
Tredje stycket
Här görs enbart en hänvisning till reglerna i 5 kap. 5 och 6 åå, vilka tillämpas på samma sätt vid gruppförsäkring som vid individuell försäkring.
19.9.16 Specialmotivering till 9 kap. 16 å
16å Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver.
Meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 18 5, skall även detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Paragrafen reglerar försäkringsbolagets möjligheter att säga upp försäkringen vid premiedröjsmål. Den motsvarar delvis 5 kap. 2 5, men gruppförsäkringens särdrag har medfört vissa avvikelser från den bestämmelsen. Reglerna i 16 å avser både frivillig och obligato- risk gruppförsäkring.
Första stycket
Stycket innehåller huvudregeln om bolagets uppsägningsrätt. Regeln stämmer helt med 5 kap. 2å första stycket första meningen. Att märka är att en uppsägning på grund av premiedröjsmål från en gruppmedlems sida drabbar också en medförsäkrad. Liksom i andra
fall (se särskilt 8å andra stycket och 9 å) är deras försäkringar sammankopplade. — Som framgår av lagtexten kan försäkringsvill- koren föreskriva något annat; över huvud taget är naturligtvis, här liksom annars, avvikelser från lagens reglering till de försäkrades förmån möjliga. Den närmare uppgörelsen mellan bolaget och de försäkrade får också regleras av grunderna eller villkoren.
Andra stycket
Här ges ett speciellt skydd för de försäkrade vid gruppförsäkring; bestämmelsen har motiverats i det föregående (avsnitt 17.6). En försäkrad gruppmedlem eller en medförsäkrad skall vid premiedröjs- mål ha en möjlighet att rädda situationen genom att erlägga premien för försäkringen inom en frist på fjorton dagar från det att ett särskilt uppsägningsmeddelande avsänts till gruppmedlemmen. Dessutom skall ett sådant meddelande skickas till den som har ingått gruppavtalet på gruppens vägnar. Fristen utgår från den dag det sista meddelandet avsänts. Har något meddelande inte uppfyllt lagens krav, börjar inte fristen löpa förrän ett nytt meddelande skickats i överensstämmelse med bestämmelsen.
Liksom i 5 kap. 2 å föreskrivs att meddelandet skall innehålla dels upplysning om möjligheten att behålla försäkringsskyddet genom betalning inom fristen, dels uppgift om återupplivningsmöjlighet enligt 9 kap. 18 å, i den mån sådan föreligger. Det är här fråga om ett formkrav, som måste uppfyllas för att uppsägningen skall ha verkan. Om den närmare innebörden av informationskravet kan hänvisas till motiveringen till 5 kap. 2 å. —Däremot behöver meddelandena inte för att bli giltiga upplysa om innehållet i 9 kap. 17 å, som ju blir aktuell bara i mera speciella situationer.
Angående sättet för meddelandet till den försäkrade gruppmed- lemmen gäller den generella bestämmelsen i 20 å; här kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 17.2 och 17.6) och special- motiveringen till den paragrafen. Bolaget skall alltså sända meddel- andet till gruppmedlemmen personligen (eventuellt med biträde av gruppföreståndaren) om det gäller uppsägning av viss försäkring eller vissa försäkringar, vilket däremot inte är nödvändigt när samtliga försäkringar för gruppen skall upphöra att gälla, t.ex. när premierna helt uteblivit. Är de försäkrades namn och adresser kända får det emellertid, på sätt som skall utvecklas vid 20 å, anses ändamålsenligt att särskilda meddelanden utgår till dem också i detta läge. —— Vid obligatorisk försäkring behövs självfallet inte några personliga meddelanden.
Vad angår frivillig gruppförsäkring får bestämmelsen också läsas tillsammans med regeln i 17 å andra stycket. Av denna framgår att om orsaken till dröjsmålet är försummelse av en representant för de
försäkrade, uppsägningen ofta får verkan först vid en senare tidpunkt än vid fjortondagarsfristens utgång.
Det är tänkbart att enligt gruppavtalet premien skall betalas av någon annan än gruppmedlemmen eller den som slutit gruppavtalet. En sådan premiebetalare behöver inte nödvändigtvis underrättas om uppsägningen; den får ändå verkan. Man får utgå från att den som slutit gruppavtalet tar kontakt med premiebetalaren om saken; när inte denne är anställd hos avtalskontrahenten, är det i allmänhet någon som har uppdrag att sköta ekonomiska angelägenheter för denne.
19.9.17 Specialmotivering till 9 kap. 17 å
17 å Har premien för en frivillig gruppförsäkring inte betalats inom den i 16 å andra stycket angivna fristen därför att den försäkrade gruppmedlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat för hans del. får en uppsägning enligt 16å första stycket verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon, som enligt gruppavtalet skall betala premien för gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmed- lemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 16å andra stycket.
Vid obligatorisk gruppförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättnings- försäkring enligt 11 och 12 åå, om ansvaret upphör enligt 16 å. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
Paragrafen ger vissa särskilda bestämmelser till de försäkrades skydd. Första och andra stycket avser frivillig gruppförsäkring, tredje stycket både obligatorisk och frivillig försäkring.
Första stycket
Stycket innehåller en regel motsvarande 5 kap. 2å tredje stycket angående verkan av vissa oväntade hinder för premiebetalningen. Att märka är att bestämmelsen tar sikte enbart på hinder för den försäkrade gruppmedlemmen, inte för någon annan som ombesörjer premiebetalningen, även om denne angetts i gruppavtalet. Undan- taget för ”någon liknande oväntad händelse” syftar alltså bara på händelser som avser gruppmedlemmen, inte exempelvis på oväntade svårigheter för en arbetsgivare att sköta betalningen. I sådana fall får gruppmedlemmarna anses tillräckligt skyddade genom det särskilda uppsägningsmeddelande som skall utgå enligt 16 å andra stycket (se även andra stycket i förevarande paragraf).
Bestämmelsen nämner inte heller särskilt fallet att hinder upp- kommer för den medförsäkrades del, även om denne i det enskilda
fallet sköter betalningen såvitt gäller honom. Det är ju den försäkrade gruppmedlemmen som är försäkringstagare och i denna egenskap ansvarig för premien mot bolaget. Det är däremot tänkbart att t.ex. en medförsäkrads plötsliga svåra sjukdom, frihetsberövande eller liknande i något fall utgör ett så allvarligt och oväntat personligt hinder för gruppmedlemmen att betala premien (han måste t.ex. sitta vid sin makes sjukbädd i ett kritiskt skede) att det är att jämställa med de förhållanden som anges i lagtexten och därför kan åberopas som en ”liknande oväntad händelse”.
Andra stycket
Bestämmelsen, som kommenteras också i den allmänna motivering- en (avsnitt 17.6), ger ett ytterligare skydd för den försäkrade utöver kravet på särskilt uppsägningsmeddelande i 16 å andra stycket. Den tar sikte på det speciella fallet att premien för frivillig försäkring enligt gruppavtalet skall erläggas inte av den försäkrade utan av någon annan för gruppens räkning samt att denne gör sig skyldig till försummelse vid fullgörande av detta uppdrag. Han kanske har underlåtit att redovisa premierna för gruppen i dess helhet eller försummat att inbetala premie för vissa medlemmar (något som dock lär få begränsad betydelse i sammanhanget, eftersom bolaget sällan kan konstatera vems premie som resterar om inte detta särskilt anges). Regeln får däremot inte aktualitet i sådana vanliga fall av underlåten premiebetalning som när en gruppmedlem eller hela gruppen inte vill vara med i försäkringen, när en medlem trätt ut ur gruppen eller när han försummat att inbetala premie till en gruppföreståndare som mottar premierna från gruppmedlemmarna på bolagets vägnar.
Om premien uteblivit på grund av försummelse av den som enligt gruppavtalet har att ombesörja betalning på medlemmens vägnar, räcker det enligt bestämmelserna inte med att uppsägningsmedde- lande tillsänts medlemmen på ändamålsenligt sätt enligt reglerna i 20 å för att bolaget skall få försäkringen att upphöra. Det är nödvändigt att medlemmen också fått faktisk kännedom om dröjs- målet; uppsägningen får rättsverkan en vecka efter det han fått sådan vetskap — liksom enligt första stycket dock högst tre månader efter det att den ursprungliga betalningsfristen utgått. Bestämmelsen lär komma till praktisk användning bara när ett försäkringsfall inträffat efter utgången av denna frist men inom tre månader därefter. Det står klart att den försäkrade, eller den som annars kräver ersättning på grund av försäkringen, här har bevisbördan för att försummelse förekommit från uppdragstagarens sida. I allmänhet torde det inte råda någon tvekan om att sådana försummelser förelegat, om gruppmedlemmen för sin del fullgjort vad han enligt tillämpade
rutiner har att göra i fråga om premiebetalningen.
Om det framkommer att uppdragstagaren försummat sina skyldig- heter åligger det försäkringsbolaget att visa att den försäkrade gruppmedlemmen likväl fått kännedom om dröjsmålet. Med hänsyn till regelns skyddssyfte bör bolaget ha att styrka detta på vanligt sätt, låt vara att liksom i så många andra fall man inte kan begära att full visshet nås om förhållandet. Om bolaget visar att ett meddelande faktiskt sänts — av bolaget eller av någon på dess vägnar, t.ex. en gruppföreståndare — till den försäkrade gruppmedlemmen under riktig adress, får man utgå från att denne också tagit del av meddelandet. Däremot är det självfallet inte nog att ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsänts till ett företag eller en föreningsrepresentant med anhållan att det vidarebefordras till de berörda försäkrade, inte heller att meddelandet bevisligen anslagits på en arbetsplats eller i en föreningslokal eller tagits in i en förbundstidning eller liknande. En konsekvens av regeln blir på detta vis att bolaget vid försummelse av en gruppföreståndare vid premiebetalningen blir ansvarigt för underlåtenhet från dennes sida att på betryggande sätt vidarebefordra uppsägningsmeddelande till den försäkrade.
Tredje stycket
Vid obligatorisk försäkring gäller inte de särskilda skyddsreglerna i första och andra styckena, och inte heller kan försäkringen återupp- livas enligt 18 å för bara vissa försäkrade (se 18 å andra stycket). I stället får den försäkrade här en möjlighet att behålla ett likvärdigt om också dyrare skydd genom fortsättningsförsäkring. Bestämmel- * sen har motiverats i det föregående (avsnitt 17.6 ovan). Hänvisning- en till 11 å innebär bl.a. att ansökan om sådan försäkring skall göras inom tre månader från utgången av fjortondagarsfristen enligt 16 å andra stycket. De begränsningar som anges i 12 å gäller också i det aktuella fallet. Sålunda saknar en försäkrad rätt till fortsättningsför— säkring, om obligatorisk försäkring för gruppen återupplivas med stöd av 18 å.
Motsvarande regler gäller i fråga om medförsäkrade vid frivillig försäkring. Anledningen är att dessa inte kan få försäkringen återupplivad endast för egen del (se 18 å första stycket). Om inte den försäkrade gruppmedlemmen själv har intresse av försäkringen, har den medförsäkrade alltså möjlighet att behålla ett skydd för egen del på liknande sätt som vid obligatorisk försäkring. En annan utväg kan naturligtvis vara att han betalar in premien för både gruppmedlem— men och sig själv (se 18 å första stycket).
19.918 Specialmotivering till 9 kap. 18 å
18 å Om en uppsägning enligt 16 å har fått verkan och dröjsmålet inte avser första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig gruppförsäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom sex månader från utgången av den frist som anges i 16 å andra stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkrings— bolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas. Återupp- livning kan inte ske endast för medförsäkrade.
Vad som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk gruppförsäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas endast för hela gruppen. Bolaget får i villkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet.
Paragrafen behandlar möjligheten till återupplivning av gruppför- säkring sedan en uppsägning fått verkan enligt 16 å. Möjligheten torde ha mindre praktisk betydelse vid gruppförsäkring än vid individuell försäkring, eftersom det när en frivillig gruppförsäkring uppsagts inte brukar vara svårt att återinträda i gruppen; hälsopröv- ningen är ju oftast summarisk. Bestämmelser härom har dock ansetts ha så pass stort värde för de försäkrade att de bör tas in i lagen.
Första stycket
Stycket handlar om återupplivning av frivillig gruppförsäkring. Reglerna överensstämmer delvis med bestämmelserna i 5 kap. 3 å första stycket. Också återupplivning av gruppförsäkring skall ske inom sex månader från den tidpunkt då uppsägningen fått rättsver- kan — alltså inom sex månader från den i 16 å andra stycket stadgade fjortondagarsfristens utgång. Att rättsverkningarna förskjuts enligt 17å spelar inte någon roll i detta sammanhang. Undantag görs, liksom i 5 kap. 3 å, för första premien för försäkringen.
Återupplivning kan ske för gruppmedlemmen jämte medförsäk— rade eller bara för gruppmedlemmen, men inte enbart för medför- säkrade. Om den medförsäkrade inte kan få sin försäkring återupp- livad, kan han i stället begära fortsättningsförsäkring enligt 17å tredje stycket.
Den återupplivade försäkringen ger samma skydd som tidigare för den försäkrade. Liksom vid individuell försäkring (se 5 kap. 3å tredje stycket) inträder ansvaret dagen efter den då utestående premie betalas, och det fortsätter att löpa under samma tid som gällde före uppsägningen.
Om samtliga försäkringar har sagts upp, kan naturligtvis en återupplivning enbart för vissa försäkrade medföra att gruppen framstår som olämpligt sammansatt. Om försäkringsbolaget anser
det svårt att förnya försäkringen av försäkringstekniska skäl, kan bolaget emellertid säga upp den enligt 10å till försäkringstidens , utgång och sedan eventuellt utforma gruppen på lämpligare vis.
Andra stycket
Av detta stycke framgår att reglerna om återupplivning vid frivillig gruppförsäkring också gäller vid obligatorisk gruppförsäkring. Av försäkringstekniska skäl har emellertid ett särskilt undantag från återupplivningsreglerna ansetts motiverat vid obligatorisk försäkring (se avsnitt 17.6); återupplivning kan ske endast för hela gruppen. Det är alltså nödvändigt att hela premiebeloppet betalas, om försäkring- arna skall återupplivas enligt paragrafen. I annat fall finns viss rätt till fortsättningsförsäkring enligt 17 å tredje stycket.
Tredje stycket
Här ges en möjlighet för bolaget att i villkoren utesluta rätt till återupplivning också i andra fall än första och andra styckena anger, när det påkallas av speciella förhållanden av försäkringsteknisk natur. För närvarande lär visserligen behovet härav inte vara så stort; vid kortvariga försäkringar, där en återupplivning framstår som opraktisk, torde det normalt bara bli fråga om premiebetalning vid ett tillfälle, och då blir ändå inte reglerna tillämpliga. — Det är emellertid tänkbart att nya gruppförsäkringsformer eller försäkring av nya typer av grupper kan bli aktuella och att en återupplivnings- möjlighet då kan medföra särskilda komplikationer, t.ex. när * premien för en frivillig _gruppförsäkring med lång försäkringstid uteblir för en grupp i dess helhet och sedan enstaka gruppmedlem- mar vill återuppliva sina försäkringar. I sådana fall kan det vara rimligt att bolaget åtminstone till en början gör ett förbehåll som utesluter eller begränsar rätten till återupplivning. Skulle en försäk- rad likväl göra anspråk på denna förmån får det prövas, om de skäl bolaget åberopar är så vägande att förbehållet bör godtas. Den allmänna frågan hur bedömningen skall ske i sådana fall har behandlats tidigare (se avsnitt 8.2).
19.9.19 Specialmotivering till 9 kap. 19 å
19å Utöver vad som anges i 6 kap. 3 å kan ett förmånstagarförordnande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 åå, om inte annat framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan, i den mån ett förordnande enligt 6 kap. 3 å gäller och kan verkställas.
