SOU 1986:56

Personförsäkringslag : delbetänkande

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 5 april 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Carl Lidbom att tillkalla sakkunniga för att se över försäkringslagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades sex sakkunniga, som antog namnet försäkringsrättskommittén.

Kommittén lade den 15 december 1977 fram ett förslag till konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84), som kom att ligga till grund för konsumentförsäkringslagen (198038).

Härefter har kommittén arbetat med frågor som rör livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. I det betänkande som härmed överlämnas föreslås sålunda en personförsäkringslag, som skall ersätta försäkringsavtalslagens bestämmelser om sådana för- säkringar. Arbetet har bedrivits i nordiskt samarbete, men som redovisas närmare i betänkandet har någon fullständig rättslikhet mellan de nordiska länderna inte kunnat uppnås.

I arbetet med detta betänkande har följande ledamöter och experter deltagit.

Ledamöter Professorn Jan Hellner t.o.m. den 25 juni 1980 (ordförande)

Justitierådet Bertil Bengtsson fr.o.m. den 27 augusti 1980 (ordförande)

F. (1. riksdagsledamoten, t.o.m. den 20 september 1982 borgmästaren Gudmund Ernulf

Riksdagsledamoten, förbunds- t.o.m. den 25 juni 1980 och juristen Stig Gustafsson fr.o.m. den 21 december 1982

Förhandlingsombudsmannen fr.o.m. den 21 december 1982 Sven-Olof Hägglund

Riksdagsledamoten, pastorn fr.o.m. den 14 november 1980 Sven Johansson t.o.m. den 20 december 1982

Förbundsordföranden Roland Larsson

Lagmannen Anders Palm

Verkställande direktören Richard Schönmeyr

Riksdagsledamoten, ombuds- mannen Anna-Greta Skantz

Experter Kammarrättslagmannen Per Anclow

Försäkringsdirektören Gerhard Grabe

Försäkringsjuristen Urban Green

Försäkringsdirektören Sven Hallgren

Förhandlingsombudsmannen Sven—Olof Hägglund

Kammarrättsassessom Per Anders Lindgren

Utredningschefen Kjell-Åke Persson

Överinspektören Yngve Pettersson

Professorn Carl Martin Roos

F örsäkringschefen Gunde Rosencrantz

Direktören Arne Sandell

Kommendörkaptenen Nils Skaar

Byråchefen Hans Stenberg

t.o.m. den 25 juni 1980

fr.o.m. den 9 maj 1980

t.o.m. den 25 juni 1980

fr.o.m den 9 oktober 1979 t.o.m. den 27 augusti 1984 avliden den 14 juli 1983 fr.o.m. den 28 augusti 1984 fr.o.m. den 14 februari 1978 t.o.m. den 31 december 1980

fr.o.m. den 11 mars 1981 t.o.m. den 20 december 1982

fr.o.m. den 28 augusti 1984

fr.o.m. den 13 mars 1981

fr.o.m. den 9 oktober 1979

t.o.m. den 8 oktober 1979

t.o.m. den 11 april 1979

Chefaktuarien Åke Unneryd fr.o.m. den 4 november 1981

Departementsrådet fr.o.m. den 12 april 1979 Thomas Utterström

Försäkringsdirektören fr.o.m. den 20 januari 1981 Björn Wallerberg

Avdelningsdirektören t.o.m. den 12 mars 1981 Karin von Willebrand

Försäkringsdirektören t.o.m. den 27 augusti 1984 Hilding Åberg

Sekreterare i denna del av arbetet har varit numera chefsrådmannen Leif Carbell (t.o.m. den 30 juni 1980), hovrättsassessorn Hans Jacobson (fr.o.m. den 15 december 1978) och hovrättsassessorn Anders Beskow (fr.o.m. den 1 januari 1985). Huvuddelen av utskrifts— och redigeringsarbetet har utförts av assistenten Viveca Engstrand.

Ledamoten Schönmeyr har reserverat sig mot vissa delar av förslaget. Särskilda yttranden har avgetts av ledamoten Palm och av experterna Green, Lindgren och Wallerberg.

Sedan år 1983 arbetar kommittén också med ett förslag till en skadeförsäkringslag. Detta arbete kommer nu att fortsätta.

Stockholm den 15 december 1986 Bertil Bengtsson Stig Gustafsson Sven-Olof Hägglund Anders Palm Richard Schönmeyr /Hans Jacobson

Anders Beskow

1.2 Kommitténs arbete

Innehåll Förkortningar Litteratur . . . Sammanfattning Summary . Lagförslag . . . . . 1 Förslag till personförsäkringslag . . 2 Förslag till lag om införande av personförsäkringslagen (1988:000) . . . . . . . . 3 Förslag till lag om tillämpning av bestämmelser i personförsäkringslagen (1988: 000) på grupplivförsäk- ringar som meddelas av staten . . . 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal . . . . . . . . 5 Förslag till lag om ändring 1 konsumentförsäkringslagen (1980: 38). . 6 Förslag till lag om ändring 1 konkurslagen (1921: 225) 7 Förslag till lag om ändring 1 utsökningsbalken . . 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden . . . . . . 9 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) . ' 10 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1930: 106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda . . 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt . 1 Inledning . . 1.1 Kommitténs uppdrag.

16

19

21

37

53 57

86

89 90 92 93 94 95

97

98

2.1 2.2 2.3 2.4 2.5

2.6

2.7

4.1 4.2

4.3 4.4

SOU 1986z56 Nuvarande lagstiftning m.m.. . . 110 Lagen (1927. 77) om försäkringsavtal 110 Konsumentförsäkringslagen (1980:38) . 125 Försäkringsrörelselagen (1982: 713) 127 Grunder för försäkringsverksamhet . . . 129 Allmänna försäkringsvillkor för individuell försäkring 131 2. 5.1 Livförsäkring 131 2.5.2 Sjukförsäkring . . 136 2. 5. 3 Olycksfallsförsäkring . 139 Familjerättslig lagstiftning. . . . 142 2. 6 1 Förhållandena under försäkringstiden 142 26.2 Förhållandena efter försäkringsfall 144 Skatterättslig lagstiftning . . . . . . 146 2.7.1 Inkomst- och förmögenhetsbeskattning 146 2.7.2 Arvs- och gåvobeskattning 150 Försäkringsverksamheten i Sverige 155 Försäkringsformer . 159 Inledning . 159 Individuell försäkring . . 159 4.2.1 Livförsäkring med grunder 159 Kapitalförsäkringar 159 Livränteförsäkringar . 160 4.2.2 Annan individuell försäkring . 162 4. 2. 3 Försäkringsbestånd m.m. 163 Gruppförsäkring. . . . . 165 Kollektivavtalsgrundad försäkring m.m. 175 4. 4. 1 Inledning. . . . . 175 4.4.2 Vissa gemensamma bestämmelser m.m. 178 AMF-försäkringarna . . . . 178

Lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogs- brukarnas försäkringspaket 184 SAF/PTK- -försäkringarna m.m. . 187 Information . . 191 Vissa statistiska uppgifter 194 4.4.3 Försäkringarna 195 Arbetslöshetsförsäkring. . 195 Försäkring om avgångsbidrag (AGB) 196 Lagen (1976. 380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). 197 Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) 199 Tjänstegrupplivförsäkring (TGL), Avtals- grupplivförsäkring (AGL) och Grupplivför-

säkring genom avtal (GLA) för lantbrukare,

yrkesfiskare och skogsbrukare . . . . . 202 Avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) . . . 209 Pensionsförsäkringar . . . . . . . . . 211 Allmänmotivering till personförsäkringslagen . . . . . 217

5 Behovet av ny lagstiftning — en särskild personförsäk-

ringslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 6 Tillämpningsområdet för den nya lagen . . . . . 219 7 Målsättningen för den nya lagen . . . . . . . . 225 7.1 Individuell försäkring . . . . . . . . . . . . 225 7.2 Gruppförsäkring. . . . . . . . . . . . . . 234 7.3 Kollektivavtalsgrundad försäkring . . . . . . . 239 8 Förhållandet till annan lagstiftning m.m. . . . . . 243 8.1 Försäkringsrörelselagen och grunderna . . . . . 244 8.2 Tillsynsverksamhetens betydelse . . . . . . . . 246 8.3 Familjerätten . . . . . . . . . . . . . . . . 247 8.4 Utsökningsrätten . . . . . . . . . . . . . . 248 8.5 Skattelagstiftningen . . . . . . . . . . . . . 249 9 Systematiken i lagen . . . . . . . . . . . . . 251 10 Information . . . . . . . . . . . . . . . . 253 10.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 253 10.2 Informationsreglernas innehåll . . . . . . . . . 255 10.3 Ansvar för brister 1 informationen . . . . . . . 260 11 Försäkringsavtalet m.m. . . . . . . . . . . . . 264 11.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . 264 11.2 Försäkringstiden . . . . . . . . . . . . . . . 265 11.3 Rätten till försäkring . . . . . . . . . . . . . 268 11.3.1 Rätten att teckna försäkring . . . . . . 268 11.32 Rätten att förnya en tidsbegränsad försäkring . . . . . . . . . . . . . . . . 275 11.4 Tiden för bolagets ansvar . . . . . . . . 278 11.5 Bolagets möjligheter att säga upp försäkringen eller att ändra den . . . . . . . . . . . . . . . . . 283 11.5.1 Livförsäkring . . . . . . . 283 11.5.2 Sjuk- och olycksfallsförsäkring . . . . . 286

11.53 Gemensamma frågor .

11.6 Villkorsändring i samband med förnyelse av avtalet 291 11.7 Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen eller att få den ändrad . . . . . . . . . 292 11.7.1 Uppsägning för upphörande . . . . . . 292 11.7.2 Ändring av försäkringen . . . . . . . 295 11.8 Rätten till försäkringens värde . . . . . . . . . 298 11.8.1 Inledning. . . . . . . . . . . . 298 11.8.2 Den ekonomiska uppgörelsen när försäkring- en upphör . . . . . . . . . . . . . 299 11.8.3 Belåning av försäkringen . . . . . . . 301 11.8.4 Rätten till återbäring . . . . . . . . . 302 11.8.5 Premiejustering efter ansvarsfrihet . . . 305 12 Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar . . . 307 12.1 Inledning — reglernas karaktär m.m. . . . . . . 307 12.2 Upplysningsplikten . . . . . . . . . . . . . 310 12.2.1 Inledning. . . . . . . 310 12.2.2 Upplysningspliktens innehåll. . . . . . 311 12.23 Påföljder vid försäkringsfall . . . . . 316 12.2.4 Oriktigheten upptäcks före försäkringsfall 325 12.3 Undantag från försäkringen . . . . . . . . . . 328 12.31 Symtomklausuler m.m. . . . . . . . . 328 12.32 Fareökningsbestämmelser . . . . . . . 333 12.4 Framkallande av försäkringsfallet . . . . . . . . 338 12.4.1 Livförsäkring . . . . . . . . . . . . 338 12.4.2 Sjukförsäkring . . . . . . . . . . . 341 12.4.3 Olycksfallsförsäkring . . . . . . . . . 345 13 Premien . . . . . . . . . . . . . . . . . 349 13.1 Premiebetalning och premiedröjsmål . . . . . . 349 13.2 Påföljder av premiedröjsmål. . . . . . . . . . 351 13.3 Återupplivning . . . . . . . . . . . . . 353 13.4 Underrättelse om premiedröjsmål till andra än försäk- ringstagaren . . . . . . . . . . . . . . . . 355 14 Förfoganden över försäkringen . . . . . . . . . 358 14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . 358 14.2 Förhållandet till familjerätten . . . . . . . . . 359 14.3 Förmånstagarförordnanden . . . . . . . . . . 360 1431 Inledning. . . . . . . . . . . . . 360 14.3.2 Behövs institutet förmånstagarförordnande? 362 14.3.3 Behörigheten att göra förmånstagarförord- nande m.m. . . . . . . . . 364

14.3.4 Fördelningen av försäkringsbeloppet när för- månstagarförordnande saknas . . . . . 369

14.4

15 15.1 15.2 15.3

16 16.1 16.2 16.3 16.4 16.5 16.6 16.7 16.8

17 17.1 17.2 17.3 17.4 17.5 17.6 17.7 17.8 17.9

18 18.1 18.2 18.3 18.4 18.5 18.6 18.7 18.8

14.3.5 Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden 14.3.6 Familjerättsliga anspråk mot försäkringen 14.3.7 Tolkning av förmånstagarförordnanden

Överlåtelse och pantsättning . .

14.4.1 Inledning. . . . . . . . . .

14.4.2 Formen för överlåtelse och pantsättning. För- hållandet till tredje man

Förhållandet till borgenärerna Inledning . . . . Utmätning före försäkringsfall . Utmätning efter försäkringsfall.

Reglering av försäkringsfall m.m. . Inledning . Tiden för utbetalning m.m. . .

Utbetalning till annan än rätt förmånstagare Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m. . Preskription av rätt till försäkringsersättning

Risken för vissa meddelanden . . . . Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring Förbud mot regress

Gruppförsäkring .

Vissa allmänna frågor

Information . . . . . . . . .

Avtalets ingående och ansvarets inträde . Ansvarets upphörande, fortsättningsförsäkring m.m. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar Premien . . . . Förfoganden över försäkringen .

Utmätningskydd, skadereglering m.m. Särregler för vissa slag av gruppförsäkring .

Kollektivavtalsgrundad försäkring . Tillämpningsområdet m.m. Information . Försäkringsavtalet m.m. . . . Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar Premien Förfoganden över försäkringen . Förhållandet till borgenärerna . Reglering av försäkringsfall m.m. .

373 376 380 382 382

384

387 387 390 393

401 401 401 402 404 406 407 408 409

413 413 420 424 430 436 438 442 444 445

447 447 452 455 457

19 Specialmotivering till personförsäkringslagen . . . 464 19.1 Specialmotivering till 1 kap. . . . ...... . 464 1911 1 kap. 15 . . . . . . . . . . . . . 464 1912 1 kap. 25 . . . . . . . . . . . . . 466 19.1.3 1 kap. 35 ............. 474 19.1.4 1 kap. 45 . . . . . . . . . . . . . 475 19.15 1 kap. 55 . . . . . . . . ..... 479 19.2 Specialmotivering till 2 kap. . . ........ 481 19.21 2 kap. 1 5 . . . . . . . . ..... 481 1922 2 kap. 25 .......... . . . 489 19.23 2 kap. 3 5 . . . . . . . . ..... 491 19.2.4 2 kap. 45 ............. 495 19.25 2 kap. 5 5 . . . . . . ...... . 497 1 19.26 2 kap. 65 ............. 497 19.3 Specialmotivering till 3 kap ........... 500 19.3.1 3 kap. 1 5 ..... . . ...... 500 19.3.2 3 kap. 25 . . . . . . . . . . . . . 513 19.33 3 kap. 35 ............. 520 19.34 3 kap. 45 . . . . . . . . ..... 522 19.35 3 kap. 5 5 . ..... . . . . . . . 530 19.3.6 3 kap. 65 . . . . . . . . ..... 535 19.3.7 3 kap. 75 ....... . . . . . . 539 19.38 3 kap. 85 . . . . . . . . ..... 543 19.39 3 kap. 95 . ...... . . . . . . 546 19.3.10 3 kap. 10 5 . . ........... 549 19.4 Specialmotivering till 4 kap. . . . . . . . . . . 551 19.4.1 4 kap. 1 5 ..... . . . . . . . . 552 19.42 4 kap. 25 ...... . . . . . . . 558 19.43 4 kap. 3 5 . ...... . . . . . . 565 1944 4 kap. 4 5 ..... . . ...... 569 19.45 4 kap. 55 . . ...... . . . . . 575 19.46 4 kap. 65 . . . . ......... 578 1947 4 kap. 75 . . ......... . . 580 19.4.8 4 kap. 85 . .......... . . 583 19.4.9 4 kap. 95 . . ..... . . . . . . 586 19.4.10 4 kap. 105 . . . . . . . . . . . . . 589 19.4.11 4 kap. 115 . . . . . . . . ..... 591 19.5 Specialmotivering till 5 kap. . . . . . ..... 595 19.5.1 5 kap. 15 ............ . 596 19.5.2 5 kap. 25 . ....... . . . . . 599 19.5.3 5 kap. 3 5 . . . . . . . . . . . . . 604 19.5.4 5 kap. 45 . ........... . 608 19.55 5 kap. 5 5 . . . . . . . . . . . . . 609 19.5.6 5kap.65 ..... . 610

19.6 Specialmotiveringtill6kap. . . .

115..

135..

......

155..

19.6.1 6 kap. 15 19.6.2 6 kap. 25 19.63 6 kap. 35 19.6.4 6 kap. 45 19.6.5 6 kap. 5 5 19.6.6 6 kap. 65 19.6.7 6 kap. 7 5 19.6.8 6 kap. 85 19.6.9 6 kap. 95 19.6.10 6 kap. 10 5 . 19.6.11 6 kap. 19.6.12 6 kap. 12 5 19.6.13 6 kap. 19.6.14 6 kap. 14 5 19. 6. 15 6 kap. 19.6.16 6kap.165 .. 19.7 Specialmotivering till 7 kap. 19. 7. 1 7 kap. 15 19.7.2 7 kap. 25 19.7.3 7 kap. 35 19.7.4 7 kap. 45 19.7.5 7 kap. 55 19.7.6 7 kap. 65 19. 7. 7 7 kap. 7 5 19. 7. 8 7 kap. 8 5 . . 19.8 Specialmotivering till 8 kap. 19.8. 1 8 kap. 1 5 19.8.2 8 kap. 25 19.83 8 kap. 3 5 19.84 8 kap. 45 19.85 8 kap. 5 5 19.86 8 kap. 65 19.8.7 8 kap. 75 19.8.8 8 kap. 85 19.8.9 8 kap. 95

19.8.10 8 kap. 105 .

19.9 Specialmotivering till 9 kap. . .

19.9.1 19.9.2 19.9.3 19.9.4 19.9.5 19.9.6

9 kap. 9 kap. 9 kap. 9 kap. 9 kap. 9 kap.

15 25 35 45 55 65

61 1 611 616 619 621 621 624 626 631 633 635 637 639 640 641 642 643 644 644 648 652 660 661 661 662 665 667 667 671 675 678 680 681 681 683 686 686 687 687 691 693 697 700 705

19.9.7 9 kap. 75 . . . . . . . . . . . . . 707 19.9.8 9 kap. 8 5 . . . . . . . . . . . . . 708 19.9.9 9 kap. 9 5 . . . . . . . . . . . . . 710 19.9.10 9 kap. 10 5 . . . . . . . . . . . . . 711 19.9.11 9 kap. 11 5 . . . . . . . . . . . . . 712 19.9.12 9 kap. 12 5 . . . . . . . . . . . . . 714 19.9.13 9 kap. 13 5 . . . . . . . . . . . . . 715 19.9.14 9 kap. 14 5 . . . . . . . . . . . . . 716 19.9.15 9 kap. 15 5 . . . . . . . . . . . . . 717 19.9.16 9 kap. 16 5 . . . . . . . . . . . . . 718 19.9.17 9 kap. 17 5 . . . . . . . . . . . . . 720 19.9.18 9 kap. 18 5 . . . . . . . . . . . . . 723 19 9.19 9 kap. 19 5 . . . . . . . . . . . . . 724 19. 9. 20 9 kap. 20 5 . . . . . . . . . 726 19.10 Specialmotivering till 10 kap. . . . . . . . . . 729 19101 10 kap. 1 5 . . . . . . . . . . . . . 730 19102 10 kap. 2 5 . . . . . . . . . . . . . 733 19.103 10 kap. 3 5 . . . . . . . . . . . . . 734 19.104 10 kap. 4 5 . . . . . . . . . . . . . 734 19.105 10 kap. 5 5 . . . . . . . . . . . . . 736 19106 10 kap. 6 5 . . . . . . . . . . . . . 739 19107 10 kap. 7 5 . . . . . . . . . . . . . 741 19.108 10 kap. 8 5 . . . . . . . . . . . . . 743 19109 10 kap. 9 5 . . . . . . . . . . . . 744 191010 10 kap. 105 . . . . . . . . . . . . 745 19.10.11 10 kap. 11 5 . . . . . . . . . . . . 746 191012 10 kap. 12 5 . . . . . . . . . . . . 746 20 Lag om införande av personförsäkringslagen . . . 748 21 Följdlagstiftning . . . . . . . . . . . . . 756

21.1 Förslaget till lag om tillämpning av bestämmelser i personförsäkringslagen (1988: 000) på grupplivförsäk-

ringar som meddelas av staten (lagförslag 3) . . . 756 21.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal (lagförslag 4) . . . . . . . . . 760 21.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentförsäkringsla-

gen (1980: 38) (lagförslag 5) . . . . 762 21.4 Förslaget till lag om ändring 1 konkurslagen (1921: 225)

(lagförslag 6) . . . . . . . . . . . 763 21.5 Förslaget till lag om ändring 1 utsökningsbalken (lagför-

slag 7). . . 764

21.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1928: 281) om allmänna arvsfonden (lagförslag 8) . . . . . . . 766

21.7 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) (lagförslag 9) . 21. 8 Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda (lagförslag 10) 21.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (lagförslag 11) .

Reservation Särskilda yttranden .

Bilagor . . . . . .

1. Finländskt lagförslag .

2. Norskt lagförslag

3. 104 5 lagen (1927: 77) om försäkringsavtal 1 paragrafens lydelse enligt lagrådsremissen 1986-12-04 om följdlag- stiftning till äktenskapsbalken m.m. .

768

769

770

776

778

782 782 807

Förkortningar

AFA AFO AF L AFP AGB AGL

AGS AMF

AMF-försäk- ringarna

AMFK

AMF-pensions- försäkring AMF-sjukför- säkring AMF-trygghets- försäkring AMS

ATP BrB FAL FPG FRL FSAB GLA

ITP

Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag Arbetarrörelsens Förhandlingsorganisation Lagen (1962:381) om allmän försäkring Allmän folkpensionering Försäkring om avgångsbidrag Avtalsgrupplivförsäkring Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Avtalsgruppsjukförsäkring

Gemensam beteckning för de bolag som meddelar de s.k. AMF-försäkringarna Samlingsbeteckning för försäkringar om avgångs- bidrag (AGB), avtalsgruppsjukförsäkring (AGS), försäkring om särskild tilläggspension (STP), trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) och tjänstegrupplivförsäkring (TGL) Arbetsmarknadsförsäkringar, ömsesidigt kredit- försäkringsbolag

Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäk- ringsaktiebolag Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkrings— aktiebolag Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring (konsortium) Arbetsmarknadsstyrelsen Allmän tilläggspension

Brottsbalken Lagen (1927:77) om försäkringsavtal Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag Grupplivförsäkring genom avtal (för bl.a. lantbru- kare) Industrins och handelns tilläggspension för tjänste- män och arbetsledare

ITPG Garantitilläggspension (särskilt ålderspensionsslag enligt ITP-planen) ITPK Kompletteringspension till ITP:s ålderspension

JoU Jordbruksutskottet KFA Kommunernas Försäkringsaktiebolag

KFL Konsumentförsäkringslagen (1980:38) KFO Kooperationens Förhandlingsorganisation KL Kommunalskattelagen (1928z370) KP Kooperationens pensionsanstalt KTP Kooperationens tilläggspension för tjänstemän

KU Konstitutionsutskottet LAF Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring LO Landsorganisationen i Sverige LRF Lantbrukarnas Riksförbund LU Lagutskottet NPT Nordisk försäkringstidskrift NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I NJA 11 Nytt juridiskt arkiv, avd. II NO Näringsfrihetsombudsmannen

NOU Norges offentlige utredninger

NRt Norsk Rettstidende NU Näringsutskottet PRI Pensionsregistreringsinstitutet

Prop. Proposition

PSA Avtal om ersättning vid personskada

PTK Privattjänstemannakartellen RKA RKA-ömsesidigt livförsäkringsbolag Rskr. Riksdagens skrivelse SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SALF Sveriges Arbetsledareförbund SFR Sveriges Fiskares Riksförbund SFS Svensk författningssamling SFÅ Svensk Försäkrings Årsbok SIF Svenska Industritjänstemannaförbundet

SkbrL Lagen (1936:81) om skuldebrev SOU Statens offentliga utredningar SPP Försäkringsbolaget SPP, ömsesidigt SPV Statens löne— och pensionsverk SSR Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund

STP Särskild tilläggspension (för arbetare) STPK Särskild tilläggspension inom kooperationen (för arbetare) SvJT Svensk J uristtidning SvJT (rf) Svensk Juristtidning (rättsfallsavdelningen)

Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (tidigare TFY) Tidsskrift for rettsvitenskap Tjänstegrupplivförsäkring

Utsökningsbalken Lagen (1972:262) om understödsföreningar Ugeskrift for retsaesen

Svenska arbetstagarorganisationen för vård av barn i hemmet Veröffentlichungen des Bundesaufsichtsamts Ärvdabalken

Äktenskapsbalken

Litteratur

Almgren, Göran, Om förfoganden över livförsäkring. (Försäkrings- juridiska föreningens publikation nr 13.) Stockholm 1956 André, Mathias, Marknadsföringsansvar. Stockholm 1984

Bengtsson, Bertil, Om jämkning av skadestånd. Stockholm 1982 Grönfors, Kurt, Avtalslagen. Stockholm 1984 Hellner, Jan, Försäkringsrätt. 2 uppl. Stockholm 1965. (Cit Hellner.) Hellner, Jan, Information om livförsäkring till konsumenter. (För- säkringsjuridiska föreningens publikation nr 24.) Kristianstad 1981. (Cit Hellner, Information om livförsäkring.) Hellner, Jan, Standardavtal vid avtalsslutande i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1979 Hellner, Jan, Selected Essays on Insurance Law. (Försäkringsjuri- diska föreningens publikation nr 22.) Klippan 1977. (Cit Hellner, Selected Essays.) Hellner, Jan, Försäkringsgivarens regressrätt. Uppsala 1953 Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs. Stockholm 1984 Lennander, Gertrud, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom. Stockholm 1977. (Cit Lennander, Panthavares skyldig- heter.) Lyngsö, Preben, Dansk forsikringsret. 4 udg. Köpenhamn 1981 Roos, Carl Martin, Grupplivskyddet. Stockholm 1974 Selmer, Knut S.,Forsikringsrett. 2 utgave. Oslo—Bergen-Tromso 1982 Walin, Gösta, Ärvdabalken I. 3 uppl. Stockholm 1986 Walin, Gösta, Föräldrabalken. 4 uppl. Stockholm 1986 Walin, Gösta, Gregow, Torkel och Löfmarck, Peter, Utsökningsbal- ken. Stockholm 1982. (Cit Walin-Gregow-Löfmarck) Welamson, Lars, Konkursrätt. Stockholm 1961 Victorin, Anders, Kollektivavtal och grupplivskydd — om arbetsrätts- liga inslag i försäkringsrätten. Festskrift tillägnad Jan Hellner vid hans avgång från professuren i försäkringsrätt vid Stockholms universitet. Stockholm 1984

Avhandlingar till den sjuttonde nordiska livförsäkringskongressen, Stockholm 1977 Avhandlingar till den artonde nordiska livförsäkringskongressen, Köpenhamn 1981.

Sammanfattning

Avtal om privat försäkring regleras i dag väsentligen i 1927 års lag om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller Skadeförsäkring för konsu- menter har reglerna i den lagen dock ersatts av konsumentförsäk- ringslagen (KFL) av 1980, byggd på kommitténs betänkande Konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84). I denna andra etapp av vårt arbete lägger vi fram förslag till en personförsäkringslag, som skall ersätta FAL:s regler om liv- sjuk- och olycksfallsförsäkring. Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete och överensstämmer i viktiga delar med redan framlagda norska och finländska lagförslag på området; Danmark har under de senaste åren inte kunnat delta i det gemensamma lagstiftningsarbetet med hänsyn till de förpliktelser som följer med medlemskapet i EG.

Samtidigt arbetar vi på en skadeförsäkringslag, som skall innehålla regler om all Skadeförsäkring, såväl för konsumenter som för företag och försäkringstagare inom den offentliga sektorn. Meningen är att personförsäkringslagen och skadeförsäkringslagen tillsammans skall ersätta FAL och KFL. Med tanke på de speciella rättsliga och försäkringstekniska frågor som blir aktuella på personförsäkringens område har vi emellertid funnit det naturligt att behandla de olika typerna av försäkring för sig; att sammanföra person- och skadeför- säkringsregler i en enda lag skulle, med utgångspunkt i moderna försäkringsförhållanden, leda till en alltför vidlyftig och svåröver— skådlig reglering.

Förslagets huvudsakliga inriktning

Det står klart att en översyn av FAL:s snart sextio år gamla personförsäkringsregler är påkallad. Ett viktigt skäl är att lagens bestämmelser inte ger det konsumentskydd som i dag kan anses motiverat. Visserligen har försäkringsbolagen i villkor och praxis infört regler som är betydligt förmånligare för försäkringstagarna än dem FAL upptar, men detta kan inte på längre sikt ersätta de garantier som en lagstiftning ger. Av stor betydelse är också att FAL:s reglering på många punkter framstår som ofullständig och

inte ger besked om rättsläget, en olägenhet som blivit särskilt markerad i och med framväxten av gruppförsäkringarna och de kollektivavtalsgrundade försäkringarna. Det är angeläget med en lagreglering av dessa försäkringsformer, som inte alls behandlas i FAL. Också i andra avseenden motiverar utvecklingen inom försäkringsväsendet en modernisering av lagstiftningen.

En ledande tanke bakom förslagets bestämmelser om individuell personförsäkring är den enskildes behov av skydd mot ogynnsamma villkor. Visserligen kan man knappast påstå att försäkringsbolagen på något olämpligt sätt utnyttjar ett överläge i avtalsförhållandet; i regel synes de handla med försäkringstagarnas och deras anhörigas bästa för ögonen. Vidare kan försåkringsinspektionens tillsyn över villkoren sägas minska behovet av mera rigorösa civilrättsliga skyddsregler på området. Man kan också påminna om principen att vinsten på livförsäkringsrörelsen skall återbäras till försäkringstagar- na. Men ändå är skyddsregler angelägna i en hel del avseenden med tanke på den stora betydelse försäkringen brukar ha för försäkrings- tagaren och hans anhöriga. För sådana regler talar i viss mån också försäkringstagarens svårigheter att sätta sig in i dessa ofta komplice- rade försäkringstyper och att själv påverka försäkringens utform- ning.

En avvägning av dessa synpunkter har lett till att lagförslaget bör innehålla en relativt utförlig tvingande reglering av bl.a. informa- tionen till försäkringstagarna, avtalens tillkomst och upphörande samt påföljderna av att man från försäkringstagarnas sida åsidosätter sina förpliktelser mot bolaget. I dessa hänseenden bör lagen ge en relativt fullständig överblick över parternas rättigheter och skyldig- heter. Vad angår förhållandet till tredje man, exempelvis de familjerättsligt präglade problem som uppkommer när försäkrings- belopp skall fördelas efter den försäkrades död och borgenärernas möjlighet att ta försäkringen i anspråk, har vi också funnit det motiverat att ge utförligare och tydligare regler än de nuvarande.

Däremot bör försäkringens sakliga omfattning, de risker den skall täcka och liknande frågor om försäkringsproduktens utformning bara i speciella avseenden göras till föremål för lagreglering. Bl.a. är det viktigt att lagen inte hindrar bolagen från att utveckla nya försäkringsformer för att möta nya behov.

Som nyss nämnt är försåkringsinspektionens tillsyn över villkoren en faktor som minskar behovet av civilrättsliga skyddsregler för försäkringstagarna. På samma sätt som försäkringsverksamhetskom- mittén (se betänkandet SOU 1986:8, Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten) har vi emellertid funnit att vi inte bör lägga fram något förslag om obligatorisk förhandsgranskning av försäkringsvillkoren. Men inspektionens inställning i frågan om ett villkor kan godtas eller ej får ändå stor betydelse för tillämpningen av

vissa mera allmänt hållna bestämmelser i personförsäkringslagen, även om inspektionens bedömning inte blir bindande för en domstol (se t.ex. 3 kap. 4 och 5 55 samt 4 kap. 5 5 förslaget).

Också i fråga om gruppförsäkring är konsumentskyddet, dvs. skyddet för de försäkrade gruppmedlemmarna och deras medförsäk- rade, av stor vikt. I viss mån garanteras visserligen skyddet genom att villkoren för försäkringen oftast förhandlas fram av företrädare för gruppen, med en sakkunskap och förmåga att tillvarata medlemmar- nas intressen som går långt utöver den ordinäre konsumentens, men det finns ändå ett betydande område där lagstiftning ter sig påkallad. Vidare måste uppmärksamhet ägnas åt gruppförsäkringens rättsliga konstruktion, där trepartsförhållandet mellan försäkringsbolaget, gruppen och den enskilde gruppmedlemmen ger upphov till en hel del särpräglade problem. Dessa frågor regleras som sagt inte alls i FAL, och rättsläget är därför på flera punkter oklart. (Se vidare nedan, under rubriken 9 kap. Gruppförsäkring.)

När det gäller kollektivavtalsgrundad försäkring, som i väsentliga avseenden skiljer sig från annan privat försäkring, har vi sett det som en viktig uppgift att ange dessa försäkringars plats i det försäkrings- rättsliga systemet och att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktio- ner och villkor, som bl.a. genom sitt arbetsrättsliga inslag skiljer sig från vad som annars brukas inom försäkring. Däremot spelar frågorna om skyddet för de enskilda inte riktigt lika framträdande roll här. Visserligen är det av stor betydelse att dessa försäkringar fungerar på ett tillfredsställande sätt för de försäkrade, och vi föreslår på ett par områden också särskilda regler som skall förbättra deras ställning i jämförelse med gällande rätt. Men i allt väsentligt kan man utgå från att den enskildes intressen blir väl tillgodosedda genom att försäkringarna tillkommer och tillämpas under medver- kan av organisationer på de försäkrades sida med sakkunskap på området.

Den nya lag vi föreslår skall i princip gälla för all privat liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Försäkringar som meddelas av under- stödsföreningar har dock lämnats utanför förslaget på grund av att det pågår en allmän översyn av understödsföreningslagen i finansde- partementet. I fråga om statens tjänstegrupplivförsäkring, som inte bygger på något försäkringsavtal i vanlig mening, föreslår vi en särskild lag som hänvisar till vissa av personförsäkringslagens regler.

I det följande tar vi översiktligt upp innehållet i den föreslagna personförsäkringslagen. Förslaget är uppbyggt så att, efter ett inledande gemensamt kapitel, 2-8 kap. handlar om individuell försäkring. Gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring tas sedan upp i 9 respektive 10 kap., som delvis hänvisar till reglerna om individuell försäkring.

1 kap. Inledande bestämmelser

Kapitlet innehåller regler om lagens tillämpningsområde, vissa definitioner samt bestämmelser om lagens tvingande karaktär. Som redan angetts, skall lagen i allt väsentligt vara tvingande; möjlighet till mera vittgående avsteg från bestämmelserna ges bara för kollektivavtalsgrundade försäkringar som vilar på centralt kollektiv- avtal och vissa med dem besläktade försäkringar för grupper av näringsidkare (lantbrukare m.fl.).

2 kap. Information

Bestämmelser om information finns i KFL, och vi har funnit det minst lika motiverat att sådana regler tas upp i personförsäkringsla- gen. Den enskilde behöver sakkunniga upplysningar om vad försäkringen innebär både i samband med försäkringens tecknande och på senare stadium. Betydelsen av informationen erkänns också allmänt inom försäkringsbranschen. Liksom KFL innehåller förslu- get ganska allmänt hållna näringsrättsliga regler om informations- skyldighet för bolaget på olika stadier i mellanhavandet med försäk- ringstagaren. I fråga om den viktiga informationen innan försäk- ringen tecknas betonar vi betydelsen av den s.k. behovsutredning som regelmässigt skall göras åtminstone när det gäller livförsäk- ring.

Vid sidan av de marknadsrättsliga sanktionerna föreslås i 6 5 en bestämmelse om civilrättsligt ansvar för bolaget i händelse av bristande information om väsentliga avgränsningar i det avtalade försäkringsskyddet. Får försäkringstagaren inte vederbörlig upplys- ning om avgränsningen viss tid före försäkringsfallet, kan avgräns- ningen inte åberopas av bolaget.

3 kap. Försäkringsavtalet m.m.

Kapitlet innehåller bestämmelser bl.a. om ingående, uppsägning och ändring av försäkringsavtal och om rätten till försäkringens tekniska värde. En väsentlig nyhet i förhållande till gällande regler om personförsäkring är att vi föreslår att en försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekni- ken medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. (1 5). Om det inte finns sakliga skäl för avslag, skall alltså hans försäkringsskydd inte vara beroende av försäkringsbolagets välvilja (jfr 95 KFL). Villkoren skall bestämmas med utgångspunkt i den försäkrades hälsotillstånd vid ansökningstidpunkten; hänsyn får alltså inte tas till senare inträffande hälsoförsämring eller försäkringsfall. Sökanden måste dock godta de allmänna försäkringsvillkor bolaget tillämpar

för den aktuella försäkringstypen. Motsvarande skall gälla om en försäkringstagare begär förnyelse av en tidsbegränsad försäkring.

I visst samband härmed står föreskriften i förslagets 2 5, att ansvarstiden som huvudregel räknas från och med dagen efter den då försäkringstagaren ansökte om försäkring, under förutsättning att ett bindande försäkringsavtal senare kommer till stånd. Under särskilda omständigheter skall dock bolaget kunna kräva betalning av premien som villkor för sitt ansvar. Bolaget skall också kunna skjuta upp ansvaret tills återförsäkring har tecknats.

Förslaget innebär vidare att försäkringsbolaget inte skall kunna förbehålla sig att en livförsäkring skall kunna upphöra i förtid i andra fall än lagen anger (en del allvarliga fall av kontraktsbrott). Däremot tillåts i viss utsträckning att premien och villkoren i övrigt ändras, om särskilda omständigheter motiverar det. Närmast avses ändrade förhållanden som medför att förutsättningarna för ett långvarigt försäkringsavtal rubbas, medan ändring inte kan grundas på försäm- ring av den försäkrades hälsa. Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring skall bolaget för vissa fall kunna ta förbehåll, inte bara om Villkorsändring utan också om upphörande i förtid även här dock med undantag bl.a. för hälsoförsämring (se 4 och 5 55).

Försäkringstagaren skall å sin sida när som helst kunna säga upp försäkringen och avbryta premiebetalningen. Han har då rätt att få försäkringen återköpt av bolaget, om försäkringen är sådan att återköp går att genomföra. Han kan också gå över till premiefri försäkring för ett lägre belopp än enligt det ursprungliga avtalet genom att få s.k. fribrev, om han genom den tidigare premiebetal— ningen har byggt upp ett tillgodohavande 1 försäkringen (3 5). Även när försäkringstagaren genom ett återköp tillgodogör sig värdet av en livförsäkring med sparmoment, skall han ha rätt att fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring — en särskilt viktig regel för den som under mellantiden har fått sin hälsa försämrad (9 5).

Vi slår som en allmän princip fast, att en personförsäkrings tekniska värde vid varje tid tillhör försäkringstagaren och skall ställas till hans förfogande senast när försäkringen upphör (6 5). Detta kan ske genom ett återköp på det sätt som nyss angavs. Också i andra situationer skall värdet vid upphörande ställas till försäkringstaga— rens förfogande genom en avräkning mellan parterna, varvid hänsyn skall tas till att bolaget bara har rätt till premie för den tid då det burit ett ansvar på grund av försäkringen.

I kapitlet behandlas dessutom försäkringstagarens rätt att belåna försäkringen hos bolaget, när detta kan ske från teknisk synpunkt, och hans principiella rätt till återbäring vid försäkring som bedrivs med grunder; detaljerna får emellertid regleras i försäkringsrörelse- lagen och i grunderna.

4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar

Som nämnt vill vi i princip inte bestämma vilka risker en försäkring skall omfatta: här bör avtalsfrihet råda. Branschens produktutveck- ling och konkurrensen mellan bolagen torde i förening med försåkringsinspektionens tillsyn vara en garanti för att försäkringsta- garnas intressen tillgodoses. Däremot har vi gett tvingande regler om sådana begränsningar som kan följa på att försäkringstagaren eller den försäkrade har brustit i sina förpliktelser mot bolaget t.ex. genom att eftersätta upplysningsplikten eller framkalla försäkrings- fallet. Även om gränsen mot allmänna omfattningsbestämmelser inte alltid är klar, finns det på flera områden skäl att ge ett skydd mot villkor som föreskriver alltför stränga påföljder.

Vad först angår upplysningsplikten, har vi funnit det rimligt med en viss liberalisering av FAL:s regler på området, trots att upplys— ningarna om den försäkrades hälsa har väsentlig betydelse för försäkringsbolaget. Däremot vill vi inte gå över till en sådan allmän skälighetsprincip som föreskrivs i KFL (30 5). Tekniken för att bestämma risken — och därmed tekniken för att bestämma ansvaret vid oriktiga uppgifter — är högt utvecklad framför allt vid livförsäk- ring, och det är bl.a. av det skälet mindre lämpligt att hänvisa till en ren skälighetsprövning. Ett annat viktigt skäl för detta är, att oriktigheten av lämnade uppgifter i praktiken oftast upptäcks innan något försäkringsfall ännu har inträffat. I den situationen skulle en allmän skälighetsregel många gånger inte ge tillräcklig ledning, och samtidigt bör man inte ha väsentligt olika regler beroende på när oriktigheten upptäcks.

Den föreslagna regleringen innebär i stora drag följande. Försäkringstagaren och den försäkrade är enligt 1 5 skyldiga att lämna riktiga och fullständiga svar på frågor av bolaget, däremot inte att lämna uppgifter angående förhållanden som de inte tillfrågats om (här bortses från svek och liknande fall). Bara om upplysningsplikten har åsidosatts uppsåtligen eller med icke ringa oaktsamhet kan det medföra påföljder. Liksom nu skall bolaget vara fritt från ansvar vid svek och förfarande i strid med tro och heder, medan i andra fall prorataregeln tillämpas: bolaget svarar endast i förhållande till den premie som avtalats och de andra villkor som skulle ha avtalats om riktiga och fullständiga svar hade lämnats. Undantagsvis kan dock huvudreglerna frångås om de skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehava- re en nyhet i lagstiftningen (2 5). Det är alltså inte helt uteslutet att ersättning skall utgå, tr01s att t.ex. försäkringstagaren gjort sig skyldig till svek.

Som nyss nämnt, upptäcks oriktigheten i upplysningarna ofta redan före försäkringsfallet. Vårt förslag innebär här att parterna får

förhandla om anpassning av försäkringen till de ändrade förutsätt- ningarna, varvid försäkringstagaren skall ha rätt till fortsatt försäk- ring på de villkor som skulle ha bestämts ifall riktiga uppgifter lämnats från början. Vid svek och motsvarande har han dock bara i sällsynta undantagsfall sådan rätt (3 5).

En ytterligare nyhet när det gäller upplysningsplikten är att vi föreslår en s.k. oantastbarhetsregel; motsvarigheter finns i många utländska rättsordningar. Regeln, som har vållat livlig diskussion i kommittén, innebär att vid livförsäkring för dödsfall oriktiga uppgifter som regel inte skall få åberopas när mer än två år har förflutit från det att försäkringen tecknades. Undantag skall gälla bara när försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder (4 5).

Nära samband med upplysningsplikten har regler om s.k. sym- tomklausuler och liknande undantag, som inte bygger på lämnade hälsoupplysningar och som avser sjukdomar m.m. som den försäk- rade har redan när försäkringen tecknas. Genom sådana klausuler kan försäkringstagaren berövas det skydd han skulle ha fått enligt reglerna om upplysningsplikt: även när han i god tro uppgett att han inte har vissa sjukdomar eller symtom, kan han gå miste om ersättningen. Vi har inte velat helt utesluta bruket av dessa villkor, som kan vara nödvändiga bl.a. i vissa lägen då upplysningar om den försäkrades hälsa i praktiken inte kan inhämtas. Men vi fordrar att särskilda omständigheter av denna typ skall föreligga för att de skall godtas (5 5).

Vad gäller ökning av faran för försäkringsfall, reglerar förslaget situationer när den försäkrade ändrar yrke eller liknande under försäkringstiden. Om bolaget av sådana skäl vill höja premien skall det i sina premiekrav påminna försäkringstagaren om att han skall anmäla ändringar till bolaget. Bara om han försummar detta får bolaget begränsa sitt ansvar på grund av ändringen (75). -— Gör bolaget undantag från ansvaret för vissa speciellt angivna faror, t.ex. flygning eller boxning, skall det gälla en kausalitetsregel. Ifall en skada visserligen inträffar medan den försäkrade deltar i den undantagna verksamheten men skadan inte sammanhänger med den särskilda risk som motiverade undantaget, skall full ersättning utgå (6 5).

Beträffande framkallande av försäkringsfallet är den viktigaste frågan vid livförsäkring hur man skall se på försäkringsskyddet vid självmord. Förslaget behåller i stort sett FAL:s princip, att ersättning utgår vid självmord inom viss tid efter försäkringsavtalet bara om det måste antas att självmordet saknade samband med försäkringen. Vi vill emellertid förkorta karenstiden från tre till ett år.

Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring innebär förslaget att bolaget är fritt från ansvar, om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäk-

ringsfallet, medan vid grov vårdslöshet (inbegripet självmordsför- sök) ersättningen skall kunna sättas ned efter en skälighetsbedöm- ning. Vissa undantag från dessa regler görs för fall där den försäkrade var under femton år eller handlade under inflytande av sinnessjukdom (8 och 9 55).

5 kap. Premien

Bestämmelserna om premien ansluter delvis till nuvarande praxis men innebär vissa förbättringar från försäkringstagarens synpunkt. I fråga om premiekrav och betalningsfrister föreslår vi samma regler som i KFL: den första premien för försäkringen skall betalas inom fjorton dagar från det att kravet avsänts och senare premier på premieperiodens första dag, i allmänhet dock först en månad efter skriftligt krav (1 5). Vid dröjsmål med premien får bolaget säga upp försäkringen med 14 dagars uppsägningstid; betalas premien under denna tid, får uppsägningen ingen verkan (2 5).

Särskilt vid livförsäkring med sparmoment kan försäkringstagaren enligt nuvarande villkor ofta få behålla en del av försäkringsskyddet under längre eller kortare tid trots att premiebetalningen avbryts. Vi räknar med att bolagen skall behålla denna förmånliga praxis, men den är alltför komplicerad för att uttryckas i lagtext. Däremot föreslår vi, i viss överensstämmelse med nuvarande praxis, att försäkringstagaren genom betalning inom sex månader efter uppsäg- ningen skall kunna återuppliva försäkringen utan hälsoprövning, när inte dröjsmålet avser första premien. Bolaget kommer alltså att bära risken för försämring av den försäkrades hälsa som inträffar inom sexmånadsfristen. Återupplivning skall också kunna ske när försäk- ringstagaren har fått fribrev på egen begäran (3 5).

Enligt förslaget skall också vissa andra personer än försäkringsta- garen med intresse i försäkringen den försäkrade, panthavare, förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förordnande — efter begäran få meddelande om premiedröjsmål, så att de t.ex. kan rädda försäkringen genom att själva betala premien (4 5).

6 kap. Förfoganden över försäkringen

Förfoganden över personförsäkringar sker framför allt genom förmånstagarförordnanden, men även genom överlåtelse och pant- sättning. Här uppkommer åtskilliga frågor med nära samband med familjerätten; vägledande för vårt förslag är här de principiella ståndpunkter som ligger bakom det pågående familjerättsliga lag- stiftningsarbetet. Ett syfte med förslaget är också att åstadkomma ett enklare och klarare regelsystem.

En utgångspunkt för förslaget i denna del är att försäkringstagaren

i förhållande till försäkringsbolaget skall ha full frihet att genom förmånstagarförordnande bestämma vem försäkringsbeloppet skall tillfalla. Det finns ett klart behov av ett enkelt sätt att förfoga över en försäkring med sikte på försäkringsfall. Detta innebär dock inte att man också bör hålla fast vid den nuvarande ordningen, att ett förmånstagarförordnande automatiskt ger ett särskilt skydd i förhål- lande till borgenärerna. Också när det gäller arvsbeskattningen bör betydelsen av det formella förmånstagarförordnandet minskas. När förmåner ter sig befogade bör de anknyta till försäkringens ekono- miska innebörd och sociala funktion, inte till själva viljeförklaring- en.

Liksom i dag innebär tillämpningen av ett förmånstagarförordnan- de enligt förslaget, att försäkringen inte ingår i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. Men samma regel skall i de vanligaste fallen gälla också när inget förordnande gjorts (se nedan), och ett förordnande hindrar inte att utfallande belopp i viss utsträckning kan utmätas för försäkringstagarens skulder enligt 7 kap. förslaget.

I fråga om sättet att förordna förmånstagare vill vi skärpa det nuvarande formkravet. Ett förordnande skall kunna ske endast genom skriftligt meddelande till försäkringsbolaget. Det är av vikt att någon tvekan inte uppkommer om existensen och innebörden av ett sådant förfogande, inte minst för att utbetalningar till efterlevan- de skall kunna göras snarast efter försäkringsfall. Samma formkrav skall gälla för återkallelse och ändring av förordnandet (3 5).

Vi avvisar tanken på att ett förmånstagarförordnande för dödsfall skulle kunna göras genom testamente. Också här har ett avgörande argument varit att man inte bör försena utbetalningar till de efterlevande; bolaget skulle annars behöva räkna med möjligheten att okända testamenten kan dyka upp och komplicera rättsläget. Såvitt gäller individuella försäkringar vill vi inte heller godta att förordnanden intas i allmänna försäkringsvillkor.

En bakgrund till de nu angivna ställningstagandena är att vi föreslår en särskild lagregel om fördelningen av försäkringsbeloppet, när försäkringstagaren avlider utan att ha gjort något förmånstagar- förordnande (8 5). Halva beloppet skall tillfalla hans make, återsto- den hans arvingar. Också detta skall betraktas som ett förmånsta- garförvärv i lagens mening och likställas med förvärv genom uttryckligt förordnande, när det gäller borgenärsskydd och arvsskatt; frånvaron av ett särskilt förordnande får alltså inte lika avgörande konsekvenser som enligt gällande rätt. Den särskilda fördelningsre- geln skall dock inte gälla för mindre belopp av typen begravnings- hjälp, som enligt villkoren oftast skall tillfalla dödsboet (jfr nedan under Ikraftträdandet m.m.).

Liksom i dag skall ett förmånstagarförordnande kunna göras

oåterkalleligt. Något formkrav föreslås inte för en sådan förklaring, men den måste avges till förmånstagaren — ett meddelande till försäkringsbolaget räcker inte (2 5).

Hur en försäkring skall behandlas vid bodelning efter skilsmässa, får bestämmas i äktenskapslagstiftningen. När försäkringstagaren avlider, bör i princip försäkringsbeloppet tillfalla förmånstagaren utan intrång av några familjerättsliga anspråk. I fråga om efterlevan- de makes och bröstarvingars möjlighet att begära jämkning av ett förmånstagarförordnande upptar förslaget regler som i stort motsva- rar den ändrade lydelse av 1045 FAL som nyligen föreslagits i en lagrådsremiss med förslag till följdlagstiftning till äktenskapsbalken (7 5). — Förslaget innehåller vidare, liksom FAL, regler om tolkning av förmånstagarförordnanden i vissa praktiskt viktiga situationer.

Också när det gäller överlåtelse och pantsättning bör försäkrings- tagaren i förhållande till försäkringsbolaget ha en i det närmaste fullständig handlingsfrihet, när det gäller individuell försäkring. Något formkrav föreslås inte för dessa förfoganden. Vad beträffar deras sakrättsliga verkningar, skall försäkringsbolagen i fortsättning- en kunna välja om försäkringsbreven skall ha värdepapperskaraktär (dvs. vara bärare av rätten till försäkringen) eller ej. Vi föreslår för båda fallen regler om företrädesrätt vid dubbelöverlåtelse m.m.

I enlighet med gällande rätt föreslår vi en regel om att den som uppsåtligen dödar den försäkrade saknar rätt till ersättning. I dag gäller, liksom för arvinge och testamentstagare i motsvarande fall, ett undantag från regeln om gärningsmannen var under femton år eller otillräknelig på grund av sinnessjukdom eller liknande. Även då kan det emellertid ibland vara stötande att ersättning skall utgå till den som framkallat försäkringsfallet. I stället för att som nu ta hänsyn till de omständigheter som har betydelse för den straffrätts- liga bedömningen, kunde man ge en möjlighet att avgöra ersättnings- frågan efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. En sådan regel har emellertid direkt samband med ärvdabalkens regler om arv och testamente och dessa ligger utom området för vårt uppdrag. Vi har därför inte ansett oss kunna ta in en sådan regel i vårt nu framlagda lagförslag. Frågan bör i stället tas upp vid en kommande översyn av ärvdabalken.

7 kap. Förhållandet till borgenärerna

I denna del innebär vårt förslag vissa viktiga ändringar i förhållande till nuvarande system. Frågan får störst praktisk betydelse vid livförsäkring. Här påkallar behovet av trygghet för försäkringstaga- ren och hans efterlevande att försäkringen och utfallande ersättningi viss utsträckning skyddas mot utmätning. Enligt FAL:s systern får vissa försäkringar på försäkringstagarens och hans makes liv med

någorlunda jämn premiebetalning inte tas i mät för någonderas gäld; försäkringen framstår då inte som något medel att undandra borgenärerna egendom. Efter försäkringstagarens död är det av avgörande betydelse för skyddet mot försäkringstagarens borgenä- rer, om förmånstagare insatts (se närmare 104 och 116 55 FAL). Som nämnt anser vi emellertid att det bör vara förvärvets art, inte förordnandet i och för sig som blir avgörande. Det väsentliga är hur starkt skyddsbehovet framträder i olika situationer. Vidare är det här motiverat att i viss utsträckning trygga de efterlevande också mot att deras egna borgenärer tar försäkringsersättningen i anspråk.

Den ordning vi föreslår innebär i stora drag följande. Före försäkringsfallet skall en livförsäkring i huvudsak på samma sätt som nu vara skyddad mot utmätning, om den gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv och premiebetalningen är någotsånär jämnt fördelad över tiden. De föreslagna reglerna är dock mer nyanserade än FAL:s bestämmelser; om för stora premiebelopp har betalats under något eller några år, skall bara det överskjutande beloppet kunna tas i anspråk (2 5).

Även efter försäkringsfallet skall försäkringen och utfallande ersättning i viss utsträckning vara skyddade mot utmätning. Förut- sättningarna är att den som skall ha det utfallande beloppet behöver det för sin försörjning och att den försäkrade före försäkringsfallet har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. Däremot skall det för utmätningsskyddet efter försäkringsfall inte spela någon roll om försäkringen varit skyddad mot utmätning under försäkrings- tiden.

För att man inte skall behöva utreda försörjningsbehovet i varje enskilt fall föreslår vi också en schablonregel. Om ersättningen tillfaller den försäkrades make eller sambo eller barn under 20 år, skall för varje berättigad från utmätning alltid undantas sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

En förutsättning för utmätningsfrihet efter utbetalningen är alltid att beloppet hålls avskilt. Och belopp som inte behövs för försörjning är under inga förhållanden skyddade mer än två år från det att ersättningen förföll till betalning (se närmare 3 och 4 55).

Ett särskilt skydd skall gälla för försäkring som en arbetsgivare tecknat på sina anställdas liv; om försäkringen inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv skall den inte kunna tas i anspråk för arbetsgivarens skulder (6 5). Regler ges vidare om återkrav i konkurs av livförsäkringspremier som inte stått i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor (7 5; jfr 117 5 FAL).

Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring skall enligt förslaget liksom i dag utmätningsmöjligheterna vara ännu mera begränsade, när ersättning skall tillfalla den försäkrade (8 5).

8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.

Reglerna i detta kapitel stämmer delvis med KFL:s bestämmelser. Detta gäller sålunda i huvudsak det allmänna kravet på en skyndsam och korrekt handläggning av ärendet (1 5) samt bestämmelser om påföljden av försummelser att anmäla försäkringsfall och lämna riktiga uppgifter vid skaderegleringen (3 och 4 55), om preskription av rätt till ersättning (5 5), om risken för vissa meddelanden (6 5) och om domstolsprövning av tvist om rätten till försäkring (7-9 55).

En nyhet i förslaget berör situationen att bolaget har betalat ut ersättningen till någon annan än den som i egenskap av förmånsta- gare har rätt till den. Om bolaget har iakttagit skälig aktsamhet vid utbetalningen, är det befriat från sin skuld mot den rätte mottagaren; bara i vissa särskilt allvarliga ogiltighetsfall skall bolaget behöva betala en gång till (25). Bestämmelsen, som går tillbaka på ett förslag av familjelagssakkunniga, bör bl.a. underlätta att de efterle- vande vid dödsfall snabbt får ekonomisk hjälp utan att behöva vänta på mera ingående undersökningar av bolaget t.ex. rörande okända arvingar. När sådana undantagsvis dyker upp, får de i stället vända sig mot den som med orätt fått ut beloppet.

[ 10 5 har tagits in en regel som förbjuder återkrav av försäkrings- ersättning (regress) från den som har framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättningsskyldig med anledning av detta. Bestäm- melsen stämmer med ett tidigare förslag av skadeståndskommittén och väsentligen också med den praxis som numera tillämpas.

9 kap. Grupp försäkring

I kapitlet har samlats särskilda regler angående gruppförsäkring. Reglerna saknar motsvarighet i FAL.

En viktig skiljelinje går här mellan å ena sidan frivilliga gruppför- säkringar, där medlemmarna själva tar ställning till sin anslutning genom anmälan eller genom att inte avböja försäkringen, och å andra sidan obligatoriska gruppförsäkringar, där gruppmedlemmar- na automatiskt ansluts till försäkringen genom åtgärder av en organisation eller liknande utan skyldighet för dem att betala premie till bolaget.

Det har tidvis stått en relativt livlig debatt kring både reservations- anslutningen till frivillig gruppförsäkring och den obligatoriska gruppförsäkringen, dock mest i fråga om skadeförsäkringar. Vi har emellertid i stort sett saknat anledning att ta ställning till när dessa anslutningsformer bör förekomma och vad som fordras för att en gruppmedlem skall kunna bli bunden gentemot försäkringsbolaget med reservationsmetoden. Båda anslutningsformerna är från ren försäkringssynpunkt förmånliga för de försäkrade, bl.a. genom den billiga administrationen och den förenklade riskprövningen, och vi

utgår från att de kommer att förekomma även i framtiden. Vi ser det då som vår uppgift att tillskapa regler som ger de enskilda ett tillfredsställande skydd. — När det gäller frivillig gruppförsäkring. är medlemmen under alla förhållanden skyddad genom en rätt att när som helst säga upp försäkringen för egen del (85 andra stycket i förslaget), en möjlighet som han kan utnyttja bl.a. vid missnöje med anslutningen.

I nära samband med detta står. att försäkringslagstiftningen enligt vår mening enbart bör reglera den försäkrades förhållande till försäkringsbolaget. Rättsförhållandet till den som ordnar försäkring- en — t.ex. en organisation som han tillhör hör däremot i första hand till associationsrätten eller ibland till arbetsrätten och ligger utanför vårt utredningsområde; självfallet kan samma frågor om anslutningsformer m.m. uppkomma om åtskilliga andra ämnen än försäkring.

Särregler om gruppförsäkring är framför allt påkallade när det gäller avtalets ingående och upphörande. Här framträder den nämnda skillnaden mellan frivilliga och obligatoriska gruppförsäk- ringar. De frivilliga försäkringarna är visserligen grundade på ett gruppavtal, vanligen slutet av någon representant för gruppen, men själva försäkringsavtalet får anses ingånget genom gruppmedlem— mens egen anslutning — det är han som är försäkringstagare. Avtal om obligatorisk försäkring kommer däremot till stånd genom det gruppavtal som ingås av gruppens företrädare. Vi har alltså funnit det nödvändigt att i förslaget konstruera dessa typer av gruppförsäk- ring olika. I båda fallen behandlas dock försäkrad även medför- säkrade, t.ex. make — som försäkringstagare i fråga om rätten att förfoga över försäkringen på hans egen person, skyddet mot borgenärer och rätten i övrigt till försäkringsersättning (35). I praktiken får skillnaden mellan försäkringstyperna därför begränsad betydelse.

Enligt en särskild bestämmelse medför redan anmälan till grupp- föreståndaren anslutning vid frivillig försäkring, även om anmälan inte vidarebefordras till bolaget (65 andra stycket). Här står alltså bolaget risken för gruppföreståndarens fel. Några allmänna regler om ett sådant ansvar eller om gruppföreståndarens ställning i övrigt vill vi, med tanke på de vitt skilda situationer där frågan kan bli aktuell, inte föreslå. Vid obligatorisk försäkring uppkommer inte samma problem i fråga om avtalsslutet; ansvarsinträdet sker här automatiskt för alla som är eller blir medlemmar i gruppen.

En väsentlig synpunkt bakom de föreslagna reglerna om avtalets tillkomst, ändring och upphörande är den enskilde försäkrades behov av information om vad försäkringen innebär och om senare förändringar i försäkringsförhållandet. Vid sidan av ganska allmänt hållna, marknadsrättsliga regler om information, till stor del motsva-

rande förslagets 2 kap., föreslår vi särskilda bestämmelser om att försäkringsbolaget skall utfärda försäkringsbesked till de försäkrade — något som får väsentlig betydelse för att de försäkrade skall kunna bedöma skyddets innebörd. Reglerna går bl.a. ut på att en uppgift i beskedet som avviker från försäkringsavtalet ändå kan åberopas av en försäkrad i god tro, om inte bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har skickat ut ett nytt besked eller annat meddelan- de (5 5).

Vid uppsägning av försäkringen i olika sammanhang skall meddel- anden också utgå till gruppmedlemmen, så att han kan ordna sitt och sina medförsäkrades skydd på annat vis. Eftersom bolaget i många fall inte känner till vilka de enskilda gruppmedlemmarna är, räcker det oftast att meddelandet sänds till en representant för gruppen för vidare befordran till medlemmarna; meddelandet skall sändas ”på ändamålsenligt sätt” (20 5). Meddelanden som avser bara vissa medlemmar i gruppen skall dock sändas till dem personligen.

I förslaget ges vidare regler om ett efterskydd för försäkrad under minst tre månader efter det han lämnat gruppen av annan anledning än att han uppnått viss ålder (9 5) och vidare om en principiell rätt till likvärdigt skydd genom s.k. fortsättningsförsäkring, när bolagets ansvar mot den försäkrade upphör på grund av uppsägning eller utträde (11 5). Båda typerna av skydd förekommer redan i praxis. Rätt till efterskydd och fortsättningsförsäkring gäller dock inte bl.a. om den försäkrade på annat sätt får skydd av samma slag som tidigare eller om försäkringens beskaffenhet inte gör ett fortsatt skydd lämpligt, t.ex. vid korttidsförsäkringar (12 5).

Förslagets regler om premien (15-18 55) motsvarar delvis bestäm- melserna om individuell försäkring. Meddelande om uppsägning på grund av premiedröjsmål skall emellertid utgå inte bara till den som ingått gruppavtalet med bolaget utan också till den försäkrade gruppmedlemmen, och detta oavsett vem som enligt avtalet har att betala premien. I situationer där återupplivning av tekniska skäl inte kan förekomma för viss försäkrad, har han i stället rätt till fortsättningsförsäkring.

Bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar, om förfogande över försäkringen, om skydd mot borgenärer och om reglering av försäkringsfall stämmer i väsentliga avseenden med vad som föreslås för individuell försäkring. Förslaget innehåller emeller- tid en regel om att oriktiga uppgifter, som har lämnats av annan än den försäkrade själv, inte kan åberopas av bolaget (14 5). En annan skillnad som bör nämnas är att giltigt förmångstagarförordnande vid gruppförsäkring skall kunna göras genom att det tas in i försäkrings- villkoren, något som i dag är vanligt. Ett sådant förordnande skall dock mista sin verkan, om den försäkrade gör ett eget förmånsta- garförordnande. Vidare föreslås en möjlighet för bolaget att i

villkoren förbjuda den försäkrade att överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen; framför allt överlåtelser skapar i flera hänseen- den både tekniska och teoretiska svårigheter.

I 0 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring

De kollektivavtalsgrundade försäkringarna avviker väsentligt från annan försäkringsverksamhet. Som nämnt har vi här funnit en lagreglering påkallad främst för att slå fast systemens grundläggande karaktär av försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa arbetsrättsligt präglade konstruktioner och villkor. I allmänhet kan man räkna med att de försäkrades intressen tillvaratas genom att försäkringen utformas av organisationer med sakkunskap på områ- det, som också har inflytande på villkorstillämpningen. Parterna bör därför lämnas en betydande frihet vid utformningen av försäkringen. Vi har dock funnit att lagstiftningen bör ge de försäkrade ett skydd i särskilt viktiga avseenden, i den mån man inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Lagens regler skall därför i princip vara tvingande men kunna frångås genom centralt kollektivavtal (1 kap. 4 5).

Vi ställer upp vissa bestämda krav för att de särskilda reglerna om kollektivavtalsgrundad försäkring skall bli tillämpliga. Försäkringen skall tecknas av en arbetsgivare för hans anställda, och den skall meddelas enligt villkor som följer ett i avtalet angivet kollektivavtal. Vidare måste försäkringen tecknas i ett försäkringsbolag som framgår av kollektivavtalet. .

Som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring bör — t.ex. i fråga om förhållandet till borgenärerna också anses ersättning enligt den s.k. garanti, som enligt vissa kollektivavtal inträder ifall en arbetsgivare underlåter att teckna försäkring trots skyldighet enligt kollektivavtalet att göra detta (1 5).

Vid kollektivavtalsgrundad försäkring är det alltså arbetsgivaren som är försäkringstagare, men även här behandlas den försäkrade som försäkringstagare vid tillämpning av reglerna om förfogande över försäkringen och borgenärsskydd och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt (3 5).

Ansvaret för informationen vid kollektivavtalsgrundad försäkring, som är minst lika viktig som vid annan försäkring, skall i överens- stämmelse med nuvarande praxis åligga inte bara försäkringsbolaget utan i viss utsträckning också arbetsmarknadsparterna. Vidare föreslår vi samma regler om godtrosskydd på grund av försäkrings- besked som vid gruppförsäkring (4 och 5 55).

I fråga om ansvarsinträdet samt uppsägning och ändring av försäkring föreslår vi regler som till stor del ansluter till vad som gäller enligt kollektivavtalsrätten. Särskilt kan nämnas en begräns-

ning av möjligheterna att säga upp försäkringen så länge arbetsgi- varen är bunden av kollektivavtal om försäkringen och ett förbud mot ändring av försäkringen utan kollektivavtalsparternas godkän- nande (se närmare 6-8 55). Beträffande begränsningar av försäk— ringsbolagets ansvar, förfogande över försäkringen, borgenärsskydd och reglering av försäkringsfall stämmer i övrigt reglerna i stort sett med bestämmelserna om individuell försäkring, dock med samma Särregler i fråga om oriktiga uppgifter av annan än den försäkrade själv och förmånstagarförordnande som vid gruppförsäkring.

Vissa likartade försäkringar för lantbrukare och andra grupper av företagare har med hänsyn till sin konstruktion hänförts till gruppförsäkring och skall regleras av 9 kap. Här skall avsteg från förslagets tvingande regler kunna ske efter godkännande av rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer (se 1 kap. 4 5).

Ikraftträdandet m.m.

Särskilt med tanke på de många långvariga avtalen på området har vi funnit relativt ingående övergångsregler motiverade. De innebär bl.a. att vissa viktiga skyddsregler enligt den nya lagstiftningen blir tillämpliga också på äldre försäkringsavtal.

Rörande följdändringar i andra lagar kan särskilt nämnas, att vi föreslår en regel i utsökningsbalken om utmätningsfrihet för begrav- ningshjälp som tillfaller dödsbo bl.a. på grund av försäkring, i den mån beloppet inte överstiger gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (5 kap. 6 5 UB). Beträffande arvs- och gåvoskattelagen utgör förslaget väsentligen en teknisk anpassning av reglerna till den nya lagstiftning vi föreslår; isak håller skattereglerna på att utredas av arvs- och gåvoskattekommittén. Som framgått föreslår vi beträffande arvsbeskattningen att betydelsen av det formella förmånstagarförordnandet skall minskas.

Summary1

] . Introduction

For many years individual insurance cover has been of great significance for the security of private persons. In recent years group insurances and insurances issued on the basis of collective labour market agreements have come to have an ever greater significance for the public.

Swedish insurance legislation can by tradition be divided into rules under regulatory law and rules under civil law.

Today the rules under civil law for individual insurance are essentially to be found in the Insurance Contracts Act from 1927. As far as the most important kinds of damage insurance for consumers are concerned, the rules of that Act have, however, been replaced by the Consumer Insurance Act of 1980, which was based on a previous report by this Committee.

In this second stage of our work, we present a report with proposals for an Insurance of Persons Act, which is to replace the rules on life, accident and health insurance contained in the Insurance Contracts Act. The report has been elaborated in cooperation with other Nordic countries and is therefore in import- ant aspects in agreement with the corresponding Norwegian and Finnish reports already submitted; in recent years Denmark has not been able to participate in the common legislative work, by reason of the obligations that follow from membership in the Common Market.

At the same time we are preparing a Damage Insurance Act, which will be presented in a coming report. This Act will contain rules for all kinds of insurance except insurance of persons, for consumers and companies as well as for policyholders in the public sector. The intention is that the Insuance of Persons Act and the Damage Insurance Act together shall replace both the 1927 Insurance Contracts Act and the 1980 Consumer Insurance Act.

The Insurance Contracts Act is generally regarded as being of a technically high quality. It is, however, evident that a review of the

rules is indicated. One important reason is that the Act does not provide a scope of protection for consumers which should be required today. Of course, the insurance companies have in their policy conditions adopted rules that are much more advantageous for policyholders than those contained in the Act, but in the long run this cannot replace guarantees provided by legislation. Also, in many respects the present rules appear to be incomplete and do not provide sufficient information on the legal situation. This disadvan- tage has become particularly noticeable in connection with the growth of group insurances and such collective insurances as are issued on the basis of collective agreements in the labour market. Both of these kinds of insurance play an essential role in the current Swedish insurance system, and a legal regulation is urgent; these forms of insurance are not mentioned at all in the Insurance Contracts Act. In other respects as well, developments in insurance justify a modernization of the legislation.

One leading thought behind the rules proposed in the report regarding individual life, accident and health insurance is the individualis need of protection against disadvantageous policy conditions. It is true that it cannot be maintained that the Swedish insurance companies exploit their advantage in the contract situation in any inappropriate way; mainly they seem to act with due consideration to the interests of the policyholders and their families. But protective legal rules are still important in many respects, considering the great value which the insurance usually has for the policyholder as well as for the members of his family. The policyholders difficulties both in penetrating what are often compli- cated types of insurance and in influencing the policy wording also call for such rules.

The supervision by the Swedish Private Insurance Supervisory Service regarding the insurance conditions, however. is a factor that reduces the need of more rigorous protective rules under civil law. The principle (laid down in the regulatory legislation) that life insurance operations are not to be conducted for the profit of shareholders, but that bonuses shall be distributed to the policyhol- ders, has the same effect.

These views have led to the conclusion that the proposed legislation should contain fairly detailed compulsory rules concer- ning i.a. the information to the policyholders, the origin and termination of the insurance contracts as well as the consequences of the policyholders neglecting his obligations to the company. In these respects the Act should provide a relatively complete survey of the rights and duties of the two parties. As far as the relations to third parties are concerned, such as the problems under family law that arise when the sum insured is to be divided upon the death of the

insured as well as the possibility of creditors making claims to the insurance, we have also found it justified to propose more detailed and clearer rules than those that are now in force.

On the other hand, it is also a guiding principle behind the report that the scope of the insurance, the risks it is to cover and similar questions regarding the design of the policy should only in special respects be regulated by legislation. It is important that the Act does not prevent the companies from developing new insurance products to meet new needs.

As mentioned, the supervision exercised by the Supervisory Service over the policy conditions is a factor that reduces the need of protective rules for policyholders. The attitude of the Supervisory Service concerning different policy conditions will be of great importance for the application of certain, more generally formulated regulations in the Act, although the assessment by the Supervisory Service will not be binding for a court of law. — We have not found it necessary to suggest any compulsory advance review of insurance conditions.

In group insurance also, consumer protection, i.e. protection for the insured members of the group and their coinsureds, is of great importance. To a certain extent the protection is guaranteed, since the policy conditions are most often negotiated by representatives for the group, whose expert knowledge and ability to protect the interests of the members widely surpass those of the ordinary consumer, but there is still a significant area where legislation seems justified. In addition, attention must be given to the legal construc- tion of the group insurance, where the triangulär relationship between the insurance company, the group and the individual member of the group gives rise to a number of special problems (see below).

The aforementioned insurances based on collective agreements in the labour market differ in essential aspects from other forms of private insurance, especially through the element of labour law in the insurance relationship. We have seen it as an important task to indicate the place of these insurances in the system of insurance law and to give the support of legislation to certain constructions and policy conditions which differ from what is otherwise common. On the other hand the questions of protection for individuals do not play as large a role here. Certainly it is of great importance that these insurances function in a satisfactory manner for the insureds, and in a couple of areas we propose special rules designed to improve their position compared with current law. But in all essential respects one may safely assume that the interests of the individual are well taken care of, since the insurances are designed and applied with the cooperation of organizations representing labour. These organiza-

tions have considerable expert knowledge in the area.

The new Act should apply in principle to all types of private insurance of persons—life insurance (including annuity insurance), as well as accident and health insurance. As has already been stated, the Act should in every essential aspect be compulsory to the benefit of the policyholders. The possibility of more far-reaching deviations from the stipulations should be granted only for collective insurances which rest on central collective agreements between the parties in the labour market, as well as for certain kinds of insurance for groups of self-employed businessmen and tradesmen (farmers etc.). In these latter cases conditions that deviate from the Act”s compulsory rules should be approved by the Government or by a public authority appointed by the Government.

Under the headings 2—8 below we present our proposals concer- ning individual insurance. The rules on group insurances and insurences based on collective agreements are treated under hea- dings 9 and 10.

2. Information

The stipulations on information have an important role to play in the Consumer Insurance Act and we have found it to be at least as justified that such rules be included in the Insurance of Perons Act. The individual needs expert information on what the insurance entails, both in connection with the issuance of the policy and at & later stage. The importance of information is also generally recognized throughout the insurance industry. The report contains, to begin with, rules concerning the duty of information of the insurance company at various stages in its contacts with the policyholder. Concerning the information which is given before the policy is taken out, we emphasize the importance of the so-called analysis of need which shall be made regularly, at least where life insurance is concerned. In addition, a special rule is proposed, concerning significant liability of the company in the event of insufficient information on essential limitations in the insurance cover. If the policyholder is not properly informed about these limitations a certain time before the insurance falls due, the limitation cannot be invoked by the company.

3. The Insurance Contract

We propose special rules for the entering into, the cancellation of and the amendment to the insurance contract. The party applying for insurance shall have an independent right to take out that kind of insurance which the actuarial technique permits, taking into consi- deration the state of his health, etc. If there are no objective reasons

for declining his application, his insurance cover shall not be dependent on the insurance company”s good will. Conditions of cover shall be decided on the basis of the state of health of the applicant at the time of the application; this means that a subsequent deterioration of health must not be taken into consideration. The applicant must, however, accept the general insurance conditions used by the company for the kind of insurance in question. — The same rules shall apply, if the policyholder requests renewal of a policy with limited duration.

These new rules are to a certain extent related to the proposed stipulation that the period of the company”s liability as a rule shall be calculated from the day after the policyholder applied for the insurance, if a binding insurance contract later comes into existence. Under special circumstances the company shall, however, be able to demand payment of the premium as a condition for its liability. The company shall also be allowed to postpone its liability until reinsurance has been arranged.

The report also entails that the insurance company shall not be allowed to require that a life insurance policy shall be prematurely cancelled in cases other than those expressly stated in the Act (certain serious kinds of breach of contract). On the other hand it is permitted to a certain extent that the premium and the other policy conditions be changed, if justified by special circumstances. Here altered circumstances entailing a change of the basis for a longterm policy are contemplated, while a change in policy conditions cannot be based on a deterioration of the insured”s health. For health and accident insurance, the company shall in some cases be allowed to make a proviso, not only for changes in policy conditions but also for premature cancellations this also, however, with certain excep- tions, i.a. for deterioration of health.

The policyholder shall be allowed to cancel the insurance policy and stop paying the premium at any time. He then has the possibility to surrender the policy to the company, if the policy allows for this. If through previous premium payments he has accumulated a credit balance in his policy, he can also change to a premium free insurance for a lower sum insured by obtaining a so-called paid up policy. — Even when the policyholder through a surrender is credited with the value of a life insurance with saving elements, he shall have the right to continue the cover as a pure risk insurance a particularly important rule for those whose health has deteriorated in the meantime.

We state as a general principle that the current value of a life, accident or health insurance at any time belongs to the policyholder and shall be put at his disposal at the latest when the policy expires. This can take place through a surrender, in the manner just

described. In other situations as well, the value of the policy at the time of expiration shall be put at the disposal of the policyholder through a settlement between the parties. In calculating the current value, it must be taken into account that the company only has a right to premiums for the period during which it was liable for the insurance policy.

The report also deals with the policyholder”s right to borrow money on the policy from his company when this is technically feasible, as well as with his right to bonuses etc. The details will, however, be embodied in other legal regulations and in those technical bases for the policy which are recognized by the Govern- ment or by the Supervisory Service.

4. Limitations of the Insurer's Liability

As already indicated we do not wish to stipulate which kinds of risk an insurance policy should cover; here freedom of contract must prevail. Together with the supervision by the Supervisory Service, the product development of the insurance industry and the compe- tition between the companies should be a guarantee that the interests of the policyholders are being safeguarded. On the other hand we have proposed compulsory rules on such limitations as can arise when the policyholder or the insured has failed in his duty to the company e.g. by not observing the duty to supply information or by causing the insurance claim. Even if the borderline against general stipulations on the scope of cover is not always clear, we have found that in several areas there are reasons to protect the policyholder against conditions that prescribe all too strict sanctions.

As far as the duty to supply information is concerned, we have found it reasonable to liberalize the rules in this area, in spite of the fact that information on the health of the insured is of considerable significance for the insurance company. In general terms the proposed regulation entails the following.

The policyholder and the insured are obliged to provide correct and complete answers to questions from the company, but not to spontaneously provide information on particulars about which they have not been asked (fraud and similar cases exepted). Only if the duty to supply information has been disregarded intentionally or with considerable carelessness does this entail consequences. As is the case now, the company shall be free of liability in cases of fraud and behaviour in conflict with good faith and honour, while in other cases the principle is applied that the company is liable only in proportion to the premium that has been contracted and to the other policy conditions which would have been contracted, if correct and complete answers had been given (the pro rata rule). In exceptional

cases larger compensation than has now been stated can be paid, if the application of the principal rules would lead to a result that was obviously unreasonable to the policyholder or the beneficiary —- a new item in the legislation.

In practice the incorrect nature of the information is often discovered before the insurance falls due. Here our proposal means that the parties must negotiate an adjustment of the policy to the altered circumstances, in which case the policyholder shall be entitled to a continued cover with the conditions and with the sum insured that would have been fixed if correct information had been furnished in the first place. In the case of fraud or similar situations, however, he does not as a rule have such a right.

Another new item in connection with the duty to supply information is the unimpeachability rule. This rule means that, for life insurance, incorrect information cannot be invoked, when more than two years have passed since the policy was taken out. Exceptions to this rule shall apply only when the policyholder or the insured have acted fraudulently or in conflict with good faith and honour.

Closely related to the duty to supply information are rules concerning so-called symptom clauses and similar exceptions which are not based on health information provided, and which regard illnesses, etc., from which the insured already suffers, when the insurance policy is taken out. Through such clauses the policyholder can lose the cover he would have had in accordance with the rules on the duty to supply information: even when he has stated in good faith that he does not suffer from certain illnesses or symptoms, he can lose the compensation. We do not wish entirely to exclude the use of these conditions, which may be necessary, i.a. in certain situations when for practical reasons information on the health of the insured cannot be obtained. But we require that special circumstances of this kind prevail for them to be accepted.

Questions of increase in risk have a limited significance in connection with personal injuries. The report regulates situations where the insured changes e.g. his profession during the period of insurance. If the company wishes to raise the premium for such reasons, it shall remind the policyholder, that he must report changes to the company. Only if he neglects to do this can the company limit its liability on account of the change. — If the company excludes certain, specifically indicated risks from its liability, for example flying or boxing, the rule of causality shall apply. Should an injury occur while the insured is engaged in an excluded activity but not be related to the particular risk that justified the exclusion, full compensation is to be paid.

As far as the question of causing the event insured is concerned, the

most important problem in connection with life insurance is how the insurance cover should be regarded in connection with suicide. The main rule is that life insurance covers suicide. As has previously been the case, compensation shall, however, be payable in connection with suicide within a certain time after the signing of the insurance contract, only if it must be assumed that the suicide had no connection with the application for the insurance. We wish to shorten the waiting period from three years to one year.

For health and accident insurance, our proposal means that the company is free from liability, if the insured intentionally causes the event insured, while in case of gross negligence (including attempted suicide) it shall be possible to reduce the compensation in accordance with an assessment of reasonableness. Certain exceptions to these rules are stipulated for cases where the insured was under the age of fifteen or acted under the influence of mental illness.

5. The Premium

The stipulations on the premium have been designed partially in accordance with the rules of the Consumer Insurance Act, which means certain improvements from the point of view of the policyholder. We propose that the first premium for the policy shall be paid within fourteen days after the premium advice has been sent out. Subsequent premiums shall be paid on the first day of the premium period; generally, however, not until one month after a written premium advice. In connection with delay in the payment of premium, the company is free to cancel the insurance with a cancellation period of fourteen days; if the premium is paid during this period, the cancellation does not take effect.

Especially in the case of life insurances with a savings element, the policyholder is, in accordance with present conditions, often allowed to maintain a part of the insurance cover during a longer or shorter period, even though the premium payment has been interrupted. We expect the companies to keep up this beneficial practice, but it should not be made subject to legal regulation. On the other hand we propose, in accordance with current practice, that the policyholder shall, by paying the premium within six months after the cancella- tion, be able to renew the policy without a further medical examination. The company shall thus bear the risk for any deterioration in the health of the insured that occurs within the six months period of grace. Renewal of the policy shall also be possible when the policyholder has received a paid up policy upon his own request.

According to the report, certain other persons than the policyhol- der with an interest in the policy — the insured, a creditor, a

beneficiary in accordance with an irrevocable beneficiary clause — shall upon request be entitled to a notice of delays in premium payment, making it possible for them i.a. to maintain the insurance by paying the premium themselves.

6. Disposals of the Insurance

Life, accident and health insurances are generally disposed of through a particular legal act, a so called beneficiary clause, whereby the policyholder indicates who shall receive the sum insured (or become owner of the insurance policy after the policyholder). Such disposition in accordance with current law means that upon the death of the policyholder the sum insured falls outside the property left by the deceased. It also entails important advantages regarding cover against creditors and inheritance tax. The policy can also be transferred to someone else or pledged for a loan.

Here a number of questions arise with close connection to family law: the principles behind the work on family law legislation that is currently going on in Sweden have been the guide for our report. Another purpose of our proposals is to formulate a simpler and clearer system of rules in this field.

A point of departure for the report on this section is that the policyholder shall, in his relation to the insurance company, have full freedom to decide through a beneficiary clause who shall receive the sum insured. There is a need for a simple method of disposing of an insurance policy, especially in situations where in practice a testamentary provision is out of the question. This does not mean, however, that a beneficiary clause shall automatically give particular protection in relation to creditors and special tax advantages. Such benefits should be connected to the economic and social functions of the policy, not to the declaration of will itself. Just as is the case today, the application of a beneficiary clause means, according to the report, that the insurance is included. neither in the policyholder's wealth, nor in the property left after his death, but this does not prevent a sum payable under the policy from being partially seized for the policyholder”s debts.

On the question of how to designate a beneficiary we propose that it should be possible only by means of a written notice to the insurance company — a certain tightening up of the rules now in force. It is important that there shall be no doubt about the existence and the contents of such a provision, not the least in order for payments to survivors to be made out as soon as possible after the policy has fallen due. The same formal requirements shall apply for revocations and amendments of a beneficiary clause. — We reject the thought that it should be possible to designate a beneficiary through a

testamentary provision. In this case also, a decisive argument has been that one should not delay payments to the survivors; otherwise the company would have to take into consideration the possibility that unknown wills might turn up and complicate the situation. As far as individual insurance policies are concerned, we do not accept that beneficiary clauses be included in the general insurance conditions.

A background to the new items in the legislation just indicated is that we propose a special legal rule for the distribution of the sum insured, when the policyholder dies without having made any beneficiary provision. Half of the sum shall be payable to his spouse, the rest to his heirs. This is to be regarded equivalent to an acquisition through an express beneficiary clause, as far as protection against creditors and inheritance tax are concerned. This special rule shall, however, not apply for smaller sums insured, such as funeral aid, which most often will be payable to the deceased”s estate, according to the terms of the contract.

As is the case today, it shall also in the future be possible to make a beneficiary clause irrevocable. There is no formal requirement proposed for such a declaration, but it must be made to the beneficiary in person a notice to the insurance company is not sufficient.

It is up to marriage law to determine how an insurance shall be treated in the case of a division of the property of husband and wife after a divorce. When the policyholder dies, the sum insured should in principle be payable to the beneficiary without the intrusion of any claims under family law. In accordance with a recently presented government proposal in the area of marriage law, a surviving spouse and direct heirs shall, however, have a certain possibility to request adjustment of a beneficiary clause.

Also for transfers and pledges for loans, the policyholder should, in relation to the insurance company, have an almost complete freedom of action as far as individual insurance is concerned. No formal requirement is proposed for these kinds of dispositions. The insurance companies shall in the future be able to choose if the Certificate of insurance is to have the character of a security (that is, be the bearer of the right to the insurance) or not. For both cases we propose rules on the right of precedence in connection with double transfers etc.

7. Creditors' Rights

In the matter of the policyholders relations to his creditors, the proposal contains several important amendments of the current system. The question has its greatest practical significance in

connection with life insurance. Here the need of security for the policyholder and his survivors demands that the insurance policy, as well as the compensation payable, to a certain extent be protected against seizure.

Today most life insurance policies and amounts payable are protected against seizure. The most important prerequisite is that there is a beneficiary clause when the policy falls due, but it does not matter who has been named as beneficiary.

As already mentioned, we think, however, that the situation of the entitled party should be decisive for the question of seizure, not whether or not there are any beneficiaries. The essential point is how strong the need of protection appears to be in various situations. In addition it is justified here to protect the survivors to a certain extent against their own creditors making claims on the insurance compen- sation.

The system we propose entails the following: Before the insurance falls due, a life insurance policy shall be protected against seizure as it is now, if it covers the life of the policyholder or his spouse and the premium payments are relatively evenly distributed over time. If too large premium sums have been paid, seizure shall only apply to the sum in excess of the premium ”allowed”. — After the insurance has fallen due, the insurance policy and the payable compensation shall to a certain extent be protected against seizure, the prerequisites being that the party to receive the amount payable needs it for his/her support and that the insured supported or was liable to support the entitled party before the insurance fell due. On the other hand, it will become immaterial to the protection against seizure after the insurance fell due, whether the insurance policy was subject to seizure during the insurance period or not.

In order not to have to investigate the need of support in each individual case, we propose the standard rule that, if the compensa- tion is payable to the insured”s spouse, or to a person living with the insured in conditions similar to marriage, or to children under 20 years of age, for each beneficiary six times the basic sum (an indexed figure) prescribed in the law on public insurance (currently about SEK 140,000) shall always be exempted from seizure.

A precondition for freedom against seizure by the creditors of the entitled party after payment of the sum insured is always that the sum is kept separate. Amounts not necessary for financial support are under no conditions protected for more than two years from the time the compensation became payable.

A particular protection shall apply for insurances that an employer has taken out on the lives of his employees”; such policies should practically never be subject to claims for the employer's debts.

In the report provisions are made for reclaiming life insurance

premiums in connection with bankruptcy, if the premiums were not reasonably related to the situation of the policyholder.

In connection with health and accident insurance the possibilities for seizure shall be even more limited, when compensation is payable to the insured.

8. Settlement of Insurance Claims

In the matter of settling insurance claims we wish, partly in keeping with the standards of the Consumer Insurance Act, the new Act to prescribe the general requirement that claims be handled rapidly and correctly.

The report also contains stipulations on the consequences of failing to report insurance events as well as on the reduction of the sum insured in connection with incorrect information furnished to the claims adjuster, on the period of limitation of the right to compensation as well as on the consequences of certain notices from the company being delayed and on court proceedings in cases of disputes over the right to take out and to keep an insurance.

A special rule concerns cases where the company has paid compensation to someone other than the person who has a right to it as a beneficiary. If the company has observed proper care in connection with the payment, it is exempted from its debt to the true recipient; only in certain serious cases of non-validity the company shall be obliged to pay a second time. The intention is i.a. to make it easier for survivors to receive economic aid quickly after the decease, without having to wait for more detailed investigations by the company, e.g. regarding unknown heirs. When in exceptional cases such heirs appear, they must instead address their claims to the person who unjustly received the sum insured.

In addition, a rule is proposed to exclude the right of subrogation in life insurance as well as in accident and health insurance. There should be no recourse against the person who caused the insurance event or who is otherwise liable because of it. This is essentially in keeping with present practice.

9. Group Insurance

As already indicated the proposed Act contains a number of special rules regarding group insurance, which have no counterpart in current law. Here there is an important dividing line between on the one hand voluntary group insurances, where the members themsel- ves decide on their participation, either by applying for the cover or by not dissenting to a decision on participation, and on the other hand mandatory group insurances, where the members are automa- tically included in the insurance through measures taken by an

organization or some similar entity, without the members being responsible to pay premiums to the company.

There has at times been a lively debate both about the practice of enrolling members who do not dissent to participation and about the mandatory group insurance, mostly, however, in the region of damage covers. Some have felt that both forms of cover intrude upon the freedom of the individual to make a personal decision regarding his insurance cover. However, for the most part we have seen no reason to take a position as to the issue of when these types of cover should exist or as to what should be required for a group member to be bound vis å vis an insurance company which uses the dissent method; these matters have already been discussed by another Committee, which has considered the legislation on insurance operations. From an insurance point of view, both methods provide advantages for the insureds, i.a. through inexpensive administration and simplified risk assessment, and we assume that they will continue to exist. We have seen it as our task to create rules which provide the individual with a satisfactory protection also in these cases. — Where voluntary group insurance is concerned, the member is always protected by a right to terminate the insurance at any time, according to our proposals. He can use this possibility i.a. if he is dissatisfied with his participation in the group policy. And in connection with mandatory insurance, the member cannot be obliged to pay a premium to the company, which means that his need to exclude himself from the group insurance contract is limited.

Closely connected with this issue is the fact that in our view insurance legislation should regulate only the relations of the insured to his insurance company. His legal relations to the party arranging for the group insurance — e.g. an organization to which he belongs — falls within the sphere of association or labour law and outside the area of our investigation; of course, the same questions regarding participation in mutual arrangements can arise in many other areas than insurance.

Special rules for group insurance are above all required where the entering into and the termination of the contract are concerned. Here we find the aforementioned difference between voluntary and mandatory group insurance. A voluntary group insurance is based on a group contract, normally signed by a representative of the group. The insurance contract, however, must be regarded as being entered into by the member of the group joining the insurance, which means that he is the policyholder. On the other hand, 3 contract for mandatory group insurance is being brought about through the group contract entered into by the representative of the group. We have thus found it necessary to construct these two types of group insurance differently. However, in both cases, the insured — as well

as the coinsured, e.g. his spouse is treated as policyholder, when it comes to the right of disposition over an insurance policy on his own person, the protection against creditors and the right to insurance compensation. In practice, therefore, the difference between the two kinds of group insurance has a limited scope.

According to a special stipulation, already an application to the group representative entails participation in a voluntary group insurance, even if the application is not forwarded to the insurance company. In this case, the company bears the risk of the mistakes of the group representative. However, considering the varying situa- tions in which this issue may arise, we do not wish to propose any general rules on such a liability or else on the position of the group representative. In mandatory group insurance the same problems do not arise in connection with the entering into the contract; in this case the company's liability is automatic for all those who are or who will become members of the group.

A significant point of view behind the proposed rules on the origin, amendment and termination of the contract is the individual”s need of information on what the insurance entails and on subsequent changes in the insurance terms. In addition to some rather generally formulated rules on information, to a great extent corresponding to the rules on individual insurance, we propose stipulations covering the insurance company”s duty to issue a special document regarding the insurance, a so-called insurance notice, to the insureds; this being of essential significance for the insureds' ability to assess the contents of the cover. If the information in the notice differs from the insurance contract, the notice can still be invoked by an insured in good faith, if the company has not sent out a new insurance notice or some other form of information at least fourteen days before the insurance fell due. — In connection with cancellation of the insurance, information shall also be made available to the group member, enabling him to rearrange his own and his coinsureds' cover. Since in many cases the company does not know who the individual members of the group are, it is most often sufficient to send the notice to a representative of the group to be forwarded to the members; it is proposed that the notice shall be sent in a ”suitable manner”. Notices regarding only certain members shall, however, be sent to them personally.

We also propose a remaining insurance protection for the insured member for at least three months after the day when he left the group for any other reason than having reached a certain age, and a right to an equivalent protection through a so-called continued cover, when the companyls liability to the insured member is terminated because of cancellation or withdrawal from the group. Both types of protection exist in practice already. The insured does not have these

rights, however, if by some other means he acquires protection of the same kind or if his type of group cover does not make a continued protection suitable, for instance in the case of short-term policies.

The proposed rules on the premium partially correspond to the rules on individual insurance. Notice of cancellation because of delays in premium payments shall, however, be sent both to the party who entered into the group contract with the company and to the insured member of the group, regardless of who is supposed to pay the premium according to the contract. In situations where for technical reasons a renewal cannot take place for a certain insured, he is instead entitled to a continued cover.

The stipulations concerning limitations of the insurance company”s liablity, the disposition over the insurance policy, the protection against creditors and the settlement of insurance claims agree essentially with the rules proposed for individual insurance. In addition, however, the report contains a rule to the effect that, for group insurance, incorrect information that has been furnished by someone other than the insured himself, cannot be invoked by the company.

Another difference that should be mentioned is that, for group insurance, a beneficiary clause shall be valid by being included in the policy conditions; a common method today. Such a provision will, however, lose its effect, if an insured makes his own beneficiary clause. It is proposed that the company be allowed to forbid the insureds to transfer or pledge their rights under the insurance policy. Transfers in particular create both technical and theoretical difficul- ties in several respects.

I 0. Labour Market Insurance

The insurances based on collective agreements, elaborated by the parties in the labour market, differ essentially from other kinds of insurance activities. As already mentioned, we have found a legal regulation necessary in order to establish the basic insurance character of such systems and in order to provide the support of legislation to certain designs and policy conditions shaped by labour law. The parties should be given considerable freedom in designing the wording of the insurance, but legislation should protect the insured in particularly important respects. — The rules of the proposed Act should in principle be compulsory, but the parties shall be able to deviate from them through a central collective agreement so as not to prevent new designs of insurance cover that are regarded as necessary by the parties on the labour market.

In order for the special rules on insurance based on collective agreements to be applicable, certain stipulations have to be complied

with: e.g. the insurance must be taken out with an insurance company named in the agreement. The employer is the policyhol- der in the sense that he enters into the insurance contract with the insurer, but the insured is treated as policyholder when it comes to the application of the rules on disposition over the insurance policy and on protection against creditors as well as in other matters concerning the right to the insurance compensation.

The responsibility for information in connection with insurances based on collective agreements, which is at least as important as for other kinds of insurance, shall, in keeping with current practice, rest not only with the insurance company but also to a certain extent with the labor market parties. In addition we propose for this kind of insurance the same rules on protection with regard to good faith founded on the insurance notice as we have done for group insurance.

In questions regarding the origin and termination as well as amendment of the insurance contract, we propose rules which to a great extent coincide with those that are found in the the law on collective agreements. It can be mentioned in particular that the possibility of cancelling the insurance policy is limited as long as the employer is bound by the collective agreement on insurance and that an alteration of the insurance presupposes the approval of the parties to the collective agreement.

Regarding limitations of the insurance company”s liability, disposi- tion of the insurance policy, protection against creditors and settlement of insurance claims the rules agree on the whole with the stipulations on individual insurance. Also in connection with insurance based on collective agreements we propose, however, that incorrect informa- tion from someone other than the insured may not be invoked by the company, and that, for such insurances as well, beneficiary clauses shall be valid if included in the policy conditions. In addition, the parties to a central collective agreement shall be free to limit the possibilities of disposing of the insurance, e.g. through beneficiary clauses.

Lagförslag

Nedan framläggs förslag till

1. Personförsäkringslag

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde m.m., 1-3 55 Tvingande bestämmelser, 4 5 Tillämpliga regler för personförsäkringar som ingår i skadeförsäkringar, 5 5

2 kap. Information

Information innan en försäkring meddelas, 1 5 Försäkringsbrev m.m., 2 5 Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse, 3 5 Information om möjligheter till överprövning m.m., 4 5 Underlåtenhet att lämna information m.m., 5 och 6 55

3 kap. Försäkringsavtalet m.m.

Rätten till försäkring, 1 5 Tiden för bolagets ansvar, 2 5 Uppsägning av försäkringen m.m., 3-5 55 Rätten till försäkringens värde m.m., 6 5 Tidsbegränsad försäkring, 7 och 8 55 Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp, 9 5 Försäkringstagarens rätt till återbäring, 10 5

4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar

Upplysningsplikten, 1-4 55 Undantag från försäkringen m.m., 5-7 55

Framkallande av försäkringsfall, 8 och 9 55 Gemensamma bestämmelser, 10 och 11 55

5 kap. Premien

När premien skall betalas, 1 5 Uppsägning på grund av dröjsmål med premien, 2 5 Återupplivning, 3 5 Underrättelse till annan om dröjsmål med premien, 4 5 Premiebetalning genom post eller bank, 5 5 Preskription av rätt till premie, 6 5

6 kap. Förfoganden över försäkringen

Förmånstagarförordnande, 1-3 55

Tolkning av förmånstagarförordnande, 4-6 55 Jämkning av förmånstagarförordnande, 7 5 Förmånstagare utan särskilt förordnande, 8 5 Annat förfogande över försäkringen, 9-14 55 Rätten till försäkringen i vissa särskilda fall, 15 5 Förfoganden som är utan verkan m.m., 16 5

7 kap. Förhållandet till borgenärerna

1 5 Skyddet för livförsäkring före försäkringsfall, 2 5 Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall, 3 5 Reglernas tillämpning på samboförhållanden m.m., 4 5 Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder, 5 5 Skyddet för livförsäkring som tecknas av arbetsgivare, 6 5 Försäkringstagarens konkurs m.m., 7 5 Skyddet för sjuk- och Olycksfallsförsäkring, 8 5

8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.

Tiden för utbetalning m.m., 1 5 Utbetalning till annan än rätt förmånstagare, 2 5 Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m., 3 och 4 55 Preskription av rätt till försäkringsersättning, 5 5 Risken för vissa meddelanden, 6 5 Tvist om rätten att teckna eller behålla en

försäkring, 7-9 55

Förbud mot regress, 10 5

9 kap. Gruppförsäkring Tillämpningsområde m.m., 1-3 55 Information, 4 och 5 55 Tiden för bolagets ansvar, 6 och 7 55 Uppsägning av försäkringen m.m., 8-13 55 Oriktiga uppgifter, 14 5 Premien, 15-18 55 Förfoganden över försäkringen, 19 5 Meddelanden till de försäkrade, 20 5

10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring Tillämpningsområde m.m., 1-3 55 Information, 4 och 5 55 Tiden för bolagets ansvar, 6 5 Uppsägning av försäkringen, 7 5 Ändring av försäkringen, 8 5 Efterskydd m.m., 9 5 Återbäring, 10 5 Oriktiga uppgifter, 11 5 Förfoganden över försäkringen, 12 5

2 Lag om införande av personförsäkringslagen (1988:000)

3 Lag om tillämpning av bestämmelser i personförsäkringslagen (19882000) på grupplivförsäkringar som meddelas av staten

4 Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal 5 Lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38) 6 Lag om ändring i konkurslagen (19211225)

7 Lag om ändring i utsökningsbalken

8 Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

9 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

10. Lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda

11. Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

1 Förslag till Personförsäkringslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde m.m.

1 5 Denna lag tillämpas på livförsäkringar, sjukförsäkringar och olycksfallsförsäkringar som tecknas hos försäkringsbolag. En försäk- ring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen helt eller till övervägande del skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebe- frielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal. Lagen gäller inte för återförsäk- ring.

Bestämmelserna i 2-8 kap. gäller för individuell försäkring. För gruppförsäkring gäller de bestämmelser som anges i 9 kap. För kollektivavtalsgrundad försäkring gäller de bestämmelser som anges i 10 kap.

2 5 I denna lag betyder försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag; om försäkringstagarens rätt övergår till någon annan. tillämpas vad som i lagen sägs om försäkringstagaren på förvärvaren, den försäkrade: den på vars liv eller hälsa en försäkring har tecknats, förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt denna lag eller enligt bestämmelserna i 6 kap. 8 eller 15 5 har rätt att i försäkringstagarens ställe erhålla försäkringen eller från den utfallande ersättning, kapitalförsäkring: livförsäkring där bolagets betalningsskyldighet vid försäkringsfall är bestämd till visst belopp, livränteförsäkring: livförsäkring med periodisk utbetalning där bola- gets betalningsskyldighet är beroende av en eller flera personers liv, tidsbegränsad försäkring: försäkring som skall gälla för en bestämd tid eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder.

3 5 I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns bestämmelser om särskilda regler (grunder) för vissa slag av personförsäkring.

Tvingande bestämmelser

4 5 Bestämmelser i försäkringsvillkor, som i jämförelse med regler- na i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare eller för den försäkrade, är utan verkan mot honom om inte annat anges i lagen. Vad som sägs i första stycket gäller inte

1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer ett kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, och

2. sådan försäkring för grupper av näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Tillämpliga regler för personförsäkringar som ingår i skadeförsäkringar

5 5 Om en personförsäkring ingår som en del i en konsumentförsäk- ring enligt 1 5 konsumentförsäkringslagen (1980:38), gäller för personförsäkringen dels 1 kap. 4 5, 4 och 6-8 kap. samt 9 kap. 25 första meningen, 3, 14 och 19 55 denna lag, dels 2, 3, 5-29 och 40-43 55 konsumentförsäkringslagen. Ingår personförsäkringen som en del i en annan Skadeförsäkring, gäller för personförsäkringen dels 1 kap. 4 5, 4 och 6-8 kap., 9 kap. 2 5 första meningen, 3, 14 och 19 55 samt 10 kap. 2 5 första meningen, 3, 11 och 12 55 denna lag, dels 2, 3, 11-17, 26-28 och 31-33 55 lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

2 kap. Information

Information innan en försäkring meddelas

1 5 Innan en försäkring meddelas, skall försäkringsbolaget lämna kunden en information som är utformad så att den underlättar hans bedömning av försäkringsbehovet och valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäk- ringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som kunden behöver för att kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försåkring- en. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. I fråga om tidsbegränsad försäkring skall särskild information lämnas om försäkringstagarens möjligheter att vid försäkringstidens slut förnya försäkringsförhållandet.

Information behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter särskilt hinder.

Försäkringsbrev m.m.

2 5 Senast när försäkringsbolaget första gången framställer krav på premie för en försäkring, skall bolaget tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev och den information om försäkringsvillkoren som han behöver. Har bolaget förbehållit sig att försäkringen skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden, skall detta särskilt framhävas i försäkringsbrevet. Detsamma gäller viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet.

Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse

35 Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för honom att känna till. Informationsskyl— digheten med anledning av försäkringsfall gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget. Om bolaget ändrar försäkringen, skall bolaget samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som han behöver. Nya avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda.

Information om möjligheter till överprövning m.m.

4 5 I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständighe- terna är obehövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när en försäkring upphör i förtid eller ändras, om inte försäkringstagaren själv har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätt till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.

Underlåtenhet att lämna information m.m.

5 5 I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975 :1418) om underlåtenhet att lämna information vid marknads- föring.

Ett åläggande att lämna information får innehålla att informa- tionen skall lämnas i skriftlig form.

6 5 Om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna särskild informa- tion enligt 1, 2 eller 3 5 om en viktig avgränsning av skyddet enligt försäkringsavtalet, får avgränsningen inte åberopas av bolaget. Vad som nu sagts gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt särskilt meddelande om avgränsningen till försäkringstagaren eller denne på annat sätt då har fått kännedom om avgränsningen. Har information inte lämnats_enligt 1 5, anses kravet på särskilt meddelande uppfyllt om bolaget har iakttagit föreskriften i 2 5 sista meningen.

3 kap. Försäkringsavtalet m.m.

Rätten till försäkring

1 5 Om någon har ansökt om en sådan försäkring som försäkrings- bolaget normalt tillhandahåller allmänheten och bolaget har fått de uppgifter som det har begärt, får bolaget avslå ansökan bara om det finns särskilda skäl för avslag med hänsyn till risken för försäkrings— fall eller någon annan omständighet. Avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller på att den försäkrades hälsotill- stånd har försämrats efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till bolaget. Premien och övriga försäkringsvillkor skall bestämmas på grundval av den försäkrades hälsotillstånd vid tiden för ansö- kan.

Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om förnyelse av en tidsbegränsad försäkring.

Tiden för bolagets ansvar

2 5 Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med dagen efter den då försäkringstagaren avsände eller lämnade ansökan till bolaget. Har försäkringstagaren avgett antagande svar på ett anbud från bolaget, räknas tiden från och med dagen efter den då svaret avsändes eller lämnades till bolaget.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet, får bolaget också förbehålla sig att dess ansvar inte skall inträda förrän dagen efter den då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall bolaget återförsäkra en viss del av försäkringen, får bolaget förbehålla sig att dess ansvar för den delen skall inträda först när återförsäkring beviljas.

Om ansvaret har avtalats att inträda en viss dag, sker det kl. 0.00.

Skall ansvaret upphöra en viss dag, sker det kl. 24.00. Har annat klockslag överenskommits, gäller det.

Uppsägning av försäkringen m.m.

3 5 Försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp försäk- ringen. Han har därvid rätt att få försäkringen återköpt av försäkringsbolaget, om inte rätt till återköp saknas på grund av försäkringens beskaffenhet, eller att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) i den utsträckning som anges i försäkringsvillkoren eller grunderna.

15 kap. 3 5 finns regler om återupplivning av en försäkring som har ändrats till fribrev.

Om försäkringstagaren har rätt att påfordra återköp, har han också rätt att i stället belåna försäkringen hos bolaget i den utsträckning som anges i villkoren eller grunderna.

4 5 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall kunna upphöra i förtid i andra fall än som anges i denna lag.

Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring får bolaget göra förbehåll om rätt att säga upp försäkringen vid slutet av en premieperiod, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet. Förbehållet får inte avse rätt att säga upp försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har försämrats. Uppsägning med stöd av förbehållet skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.

Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsäg- ning skall upphöra vid slutet av en premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren är skyldig att anmäla händelsen till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.

5 5 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall kunna ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.

Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet, får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra försäkringen vid början av en ny premieperiod. Förbehållet får inte avse rätt att ändra försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har försämrats. I ' 2kap. 35 andra stycket finns bestämmelser om information i samband med ändring av försäkringen.

Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att ändra försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från bolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkrings- villkoren är skyldig att anmäla händelsen till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.

Rätten till försäkringens värde m.m.

6 5 När en försäkring upphör skall försäkringsbolaget ställa försäk- ringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om bolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premie eller återbäring anpassas efter detta. Närmare bestämmelser om dessa frågor skall finnas i försäkringsvillkoren eller grunderna.

Tidsbegränsad försäkring

7 5 Om en tidsbegränsad livförsäkring är avtalad för längre tid än ett år, skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader före försäkringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren om att försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt försäkring som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av utebliven uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet ingicks.

Försummar bolaget att sända påminnelse enligt första stycket och gäller försäkringen enbart för dödsfall, förlängs tiden för bolagets ansvar. Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har avsänts, dock senast sex månader efter försäkrings- tidens slut.

8 5 Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller Olycksfallsförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 2 kap. 3 5 andra stycket finns bestämmelser om information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.

Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsäg- ningen. Uppsägningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens slut.

Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas,

gäller i stället vad som föreskrivs i 7 5 om livförsäkring enbart för dödsfall.

Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp

9 5 Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med spar- moment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som föranleds av återköpet.

Bolaget skall senast när återköpsbeloppet betalas ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om hans rätt till fortsatt försäk- ring enligt första stycket. Försummar bolaget det, ansvarar det under sex månader från utbetalningen som om sådan försäkring hade begärts. Om bolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.

Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att bolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.

Försäkringstagarens rätt till återbäring

10 5 Vid försäkring som bedrivs med grunder för premieberäkning- en har försäkringstagaren rätt till återbäring enligt vad försäkrings- villkoren eller särskilda grunder föreskriver därom. Av försäkrings- avtalet skall framgå i vilken form återbäringen tillgodoräknas försäkringstagaren och om han har rätt att senare välja annan form.

4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar

Upplysningsplikten

1 5 Intill dess försäkringsbolaget har tagit ställning till frågan om en försäkring skall meddelas eller förnyas får bolaget begära sådana upplysningar som kan ha betydelse för denna bedömning. Vid sjuk- och Olycksfallsförsäkring får bolaget också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhål- landen som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäk- ringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor.

2 5 Har försäkringstagaren eller den försäkrade vid avtalets ingåen- de förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall.

Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade i

annat fall, uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa, har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter och bolaget inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts. Skulle bolaget ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit.

Bestämmelserna i första och andra styckena får inte tillämpasi den mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.

3 5 Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 5 första eller andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphöran- de eller ändring. Uppsägningen skall göras med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.

Skulle bolaget, om upplysningplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång. Om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring bara i den mån det skulle vara uppenbart oskäligt att vägra fortsatt försäkring. '

I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäk- ringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäk- ringstagaren begär att få försäkringen ändrad, har bolaget rätt att få de nya upplysningar som bolaget behöver för sin bedömning.

45 Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts om bolaget, när det mottog upplysningarna, insåg eller hade bort inse att de var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om det förhållande som upplysningarna avsåg var utan betydelse för bolaget eller senare har upphört att ha betydelse. Vid livförsäkring för dödsfall får bolaget åberopa att upplysnings— plikten har åsidosatts bara om dödsfallet har inträffat inom två år från det att upplysningarna lämnades eller om bolaget har lämnat besked enligt 11 5 inom samma tid. Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.

Undantag från försäkringen m.m.

5 5 Om försäkringen gäller för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undantaget

1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har inhämtat, eller

2. är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet.

Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse sjukdom eller kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyd- det utvidgas i samband med förnyelsen, gäller dock första stycket i denna del.

6 5 Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar bolaget ändå för försäkringsfall som inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksamheten eller risken.

7 5 Försäkringsbolaget kan göra försäkringens giltighet och utform- ning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverksamhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättning— ar som anges i 3 kap. 4 och 5 55 och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt reglerna i 2 5 andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäkringstaga- ren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.

Bolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.

Framkallande av försäkringsfall

8 5 Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkrings- fall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.

Har den försäkrade begått självmord, ansvarar bolaget dock vid livförsäkring om det har gått mer än ett år från det att försäkrings- avtalet ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.

Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket, om den försäkrade

var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken.

95 Om den försäkrade, genom överträdelse av en säkerhetsföre- skrift eller på annat sätt, av grov oaktsamhet har framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat en inträffad skada, kan försäkringsbo- lagets ansvar vid sjuk- och olycksfallsförsäkring sättas ned efter vad som är skäligt. Detta gäller dock inte om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken. I andra fall än som sägs i första stycket får bolaget inte åberopa att den försäkrade har framkallat försäkringsfallet av oaktsamhet.

Gemensamma bestämmelser

105 Försäkringsbolaget kan inte åberopa sådana förbehåll som avses i 65 eller bestämmelserna i 8 eller 9 5, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.

11 5 Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en försäkring, skall bolaget ge försäkringstagaren skriftligt meddelande om detta. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet eller uppsägningsrätt kan föreligga.

Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för bolaget. Efter försäkringsfall skall meddelande lämnas till den som är förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.

Försummar bolaget att lämna meddelande enligt första eller andra stycket, får bolaget inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha haft meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.

5 kap. Premien

När premien skall betalas

1 5 Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbo- lagets ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien.

Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien.

Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsäg- ning.

Uppsägning på grund av dröjsmål med premien

2 5 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäk- ringstagaren.

Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla uppgift om detta och om möjligheten att få försäk- ringen återupplivad enligt 3 5. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.

Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen därför att han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.

Återupplivning

3 5 Om en uppsägning enligt 2 5 har fått verkan och dröjsmålet inte avser första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning om utestående premiebelopp betalas inom sex månader från utgången av den frist som anges i 25 andra stycket.

En försäkring, som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) utan att en uppsägning enligt 25 dessförinnan har fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom sex månader från den dag då bolaget avsände ett meddelande om fribrevet till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla uppgift om rätten att få försäkringen återupplivad.

Återupplivas försäkringen, ansvarar bolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas.

Underrättelse till annan om dröjsmål med premien

4 5 Om det har begärts, skall försäkringsbolaget sända meddelande ' enligt 2 5 också till den försäkrade och till den som har fått ' försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt ' förmånstagarförordnande. Försummar bolaget att sända meddelan- de till någon sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.

Premiebetalning genom post eller bank

5 5 Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betal- ningsuppdrag avseende premien till post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma bolaget till handa när betalningsuppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.

Preskription av rätt till premie

6 5 Försäkringsbolaget förlorar rätten till obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av annan anledning har upphört att gälla.

6 kap. Förfoganden över försäkringen

Förmånstagarförordnande

1 5 Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande. När ett sådant förordnande eller bestäm- melserna i 7 5, 8 5 eller 15 5 andra stycket tillämpas, ingår försäk- ringen inte i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. I 7 kap. finns dock bestämmelser om utmätning m.m. för försäkrings- tagarens skulder.

Vad som i 9 kap. 1 5 och 13 kap. 2 och 3 55 ärvdabalken föreskrivs om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnanden.

Vad som i 9kap. 25 ärvdabalken föreskrivs om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången.

2 5 Försäkringstagaren kan, före den tidpunkt då försäkringsersätt- ningen förfaller till betalning, ändra eller återkalla ett förmånstagar- förordnande. Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstaga-

ren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmåns- tagarförordnande) .

3 5 Ett förmånstagarförordnande och återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall göras genom skriftligt meddelande till försäkringsbolaget.

Tolkning av förmånstagarförordnande

' 4 5 Vid tolkning av ett förmånstagarförordnande gäller vad som sägs

i 5 och 6 55, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.

5 5 Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.

Om ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade varit berättigade att träda i förmånstagarens ställe. Saknas sådana avkomlingar men finns det andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.

6 5 Har försäkringstagaren till en försäkring, som gäller på hans liv eller hälsa, utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande: make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller förordnandet inte, barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäk- ringen efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren, make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; efterlämnar försäkringstagaren bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna, arvingar: de som enligt 1-5 kap. ärvdabalken har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter de grunder som gäller för arvsrätten.

Jämkning av förmånstagarförordnande

7 5 Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förord- nandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.

Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om , äktenskapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för vad som föreskrivs i första stycket följande beträffande jämkning till förmån för försäkringstagarens make. Kan maken inte vid bodelningen få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som fattas.

Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket, skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboan- mälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.

Förmånstagare utan särskilt förordnande

8 5 Om det inte finns någon annan förmånstagare, gäller följande i fråga om försäkringsersättning som utfaller med anledning av försäkringstagarens död. Hans make är förmånstagare till halva ersättningen och hans arvingar till återstoden. Efterlämnar han inte make, är hans arvingar förmånstagare till hela ersättningen. Make är inte förmånstagare, om det vid försäkringstagarens död pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om det sammanlagda belopp som skall utgå från försäkringen uppgår till högst det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid försäkringstagarens död.

Annat förfogande över försäkringen

9 5 Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget kan dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande, som inte avser hela försäkringen eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.

Om det för försäkringen gäller ett oåterkalleligt förmånstagarför- ordnande, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.

105 Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarför— ordnande som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen.

11 5 Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att uppbära utfallande försäkringsersättning. Om försäkringen är före- nad med återköpsrätt, får han också påkalla återköp av försäkringen.

Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget. Panthavaren har även rätt att påkalla utbetalning av återbäring som försäkringstagaren är berättigad att få ut från bolaget.

Förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.

12 5 Om det av försäkringsbrevet framgår att bara den som innehar detta har rätt att få ut försäkringsersättning eller eljest förfoga över försäkringen, gäller följande.

Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning, belåning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarfö- rordnande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den, till vars förmån förfogandet sker, får försäkringsbrevet i sin besittning.

Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare om den, till vars förmån det senare förfogandet sker, i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning.

135 Är försäkringsbrevet inte sådant som sägs i 12 5, blir ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande gällande mot försäkringsta- garens borgenärer när meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget. Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om meddelande om det senare förfogandet kommer in till bolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god trO. Belåning av försäkringen hos bolaget ger bolaget bättre rätt till försäkringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebe- loppet betalas ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på annat sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om bolaget är i god tro vid utbetalningen.

145 Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.

Rätten till försäkringen i vissa särskilda fall

155 Om någon annan än försäkringstagaren genom brottslig gär- ning uppsåtligen dödar den försäkrade eller en förmånstagare,

tillämpas bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken.

Om vid försäkring på annans liv eller hälsa försäkringstagaren genom brottslig gärning uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall, skall oavsett vad som annars skulle gälla den försäkrade vara förmånstagare. Om den försäkrade är död, skall de personer vara förmånstagare som enligt 85 första stycket skulle ha haft rätt till försäkringsersättningen om den försäkrade hade varit försäkringsta- gare. Om försäkringstagaren härigenom skulle komma att anses som förmånstagare, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 1 5 första stycket och 4 5 ärvdabalken.

Vad som sägs i andra stycket gäller inte om försäkringstagaren var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken.

Förfoganden som är utan verkan m.m.

165 Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt försäkringsvillkor, som enligt kom- munalskattelagen (1928z370) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också om bestämmelser- na i 8 eller 15 5 är tillämpliga. '

7 kap. Förhållandet till borgenärerna

1 5 En försäkring och från den utfallande ersättning får tas i anspråk för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder i enlighet med reglerna i detta kapitel och lagstiftningen i övrigt. Ersättning som tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, bara om fordran har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan utgå ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.

Om verkan av Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestämmelser i 6 kap. 9, 12 och 13 55.

Skyddet för livförsäkring före försäkringsfall

2 5 Innan något försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv tas i mät endast i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger

1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,

2. för kapitalförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av det försäkringsbelopp som enligt försäkringsavtalet gällde efter betalningen och

3. för livränteförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.

Utmätningen får avse ett belopp som förhåller sig till det vid utmätningstillfället gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring på samma sätt som det överstigande premiebelop- pet förhåller sig till det basbelopp som gällde vid tiden för betalningen.

Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall

3 5 Sedan ett försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring och från den utfallande ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder, i den mån ersättningen tillfaller någon som behöver den för sin försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Om ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade, gäller första meningen bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berätti- gade. När ersättningen utgår i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.

Även om förutsättningarna i första stycket inte är uppfyllda, gäller följande. Från vad som efter den försäkrades död tillfaller hans make eller hans eller makens barn, som vid tiden för dödsfallet inte har fyllt 20 år, får för varje berättigad från utmätning undantas ett belopp motsvarande sex gånger det för dödsåret gällande basbeloppet enligt lagen (l962z381) om allmän försäkring.

Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom.

Reglernas tillämpning på" samboförhållanden m.m.

4 5 Vid tillämpning av 2 och 3 55 jämställs med make sådan sambo som avses i 1 5 lagen (1987:000) om sambors gemensamma hem. Vad som sägs i 2 5 om make gäller också tidigare make eller sambo.

Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder

5 5 Om en livförsäkring eller från sådan försäkring utfallande ersättning tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom, får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum i

den utsträckning som framgår av 1-4 55 bara om ansökan härom görs inom tre år från det att den berättigades rätt inträdde. Efter den tiden är borgenärernas rätt förfallen.

Skyddet för livförsäkring som tecknas av arbetsgivare

6 5 Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och från denna utfallande ersättning inte tasi anspråk för arbetsgivarens skulder på annat sätt än som sägs i 7 5.

Vad som nu sagts gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.

Försäkringstagarens konkurs m.m.

75 Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren under de tre senaste åren före den i 29 5 konkurslagen (19212225) angivna fristdagen eller senare har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget återkräva vad han har betalat för mycket. Om inte försäkringstagaren har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Beträffande sådan talan tillämpas föreskrifterna i 40 b 5 konkurslagen. Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet återbetala det belopp som konkursboet annars hade kunnat återkräva av bolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetal- ningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Också beträffande talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas föreskrifterna i 40 b 5 konkurslagen. Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också om i stället offentligt ackord har fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 17 och 18 55 ackordslagen (1970z847). Vid sådan försäkring som avses i 6 5 får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 29 a 5 konkurslagen.

Skyddet för sjuk- och Olycksfallsförsäkring

85. Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och från den utfallande

ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Om den försäkrade inte är försäkringstagare, får försäkring- en inte i någon form tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. När ersättningen utgår i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket får ett ersättningsbe- lopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom.

Om ersättningen skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som enligt 2—6 55 gäller om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som endast avser dödsfall och från livförsäkring utfallande ersättning.

8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.

Tiden för utbetalning m.m.

1 5 Sedan försäkringsbolaget fått underrättelse om ett försäkrings- fall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Bolaget skall handlägga ärendet skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberätti- gades behöriga intressen.

Försäkringsersättning skall betalas ut senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och utredning, som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras, har lagts fram för bolaget.

Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta på hans begäran betalas ut i förskott.

Utbetalning till annan än rätt förmånstagare

2 5 Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld. Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 5 avtalslagen (19152218) eller på grund av att den har utfärdats av någon som var omyndig eller som handlat under inflytande av rubbad själsverksamhet.

Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.

3 5 Om försäkringstagaren eller den försäkrade har försummat att iaktta föreskrifter i försäkringsvillkoren om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller om skyldig- het att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller bolagets ansvar och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått från försäkringen sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Har någon annan på sådant sätt orsakat skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

45 Om den som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till försäkringsersätt- ning, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Preskription av rätt till försäkringsersättning

5 5 Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt mot försäkringsbolaget om han inte väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat göras gällande. Har han framställt anspråk till bolaget inom denna tid, har han dock alltid sex månader på sig att väcka talan sedan bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.

Risken för vissa meddelanden

6 5 Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 3 kap. 4 eller 8 5, 5 kap. 2 5 eller 10 kap. 7 5 har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände uppsägningen till honom. Uppsägningen får dock aldrig verkan tidigare än som anges i uppsägningshandling- en.

Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring

7 5 Om ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 5 har vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av honom förklara att han har rätt till försäkring. Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som

skulle ha gällt om bolaget hade bifallit ansökan.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att bolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och erinran om vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan förlorad.

8 5 Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkringiförtid istrid mot denna lag, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att bolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan förlorad.

9 5 Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 7 eller 8 5 att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Innan en tvist som avses i 7 eller 8 5 avgörs skall domstolen inhämta yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.

Förbud mot regress

10 5 Försäkringsbolaget får inte återkräva försäkringsersättning av den som har framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättnings- skyldig med anledning av detta.

9 kap. Gruppförsäkring

Tillämpningsområde m.m.

1 5 I detta kapitel betyder gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand avgränsad grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring, gruppförsäkring: försäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående tillhör gruppen,

frivillig gruppförsäkring: gruppförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen, obligatorisk gruppförsäkring: gruppförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder och utan betalnings- skyldighet för medlemmen mot bolaget,

medförsäkrad: sådan närstående till gruppmedlem som är försäkrad jämte honom.

25 För gruppförsäkring gäller 1, 4 och 6-8 kap. Därjämte gäller bestämmelserna i detta kapitel. Reglerna i 5-12, 17 och 18 55 tillämpas dock inte på försäkring som gäller vid tillfälligt besök på bestämd plats eller vid deltagande under högst en månad i bestämd verksamhet.

3 5 Avtal om frivillig gruppförsäkring ingås mellan försäkringsbola- get och gruppmedlemmen.

Avtal om obligatorisk gruppförsäkring ingås genom gruppavta- let.

Den som ingår avtal om gruppförsäkring med bolaget är försäk— ringstagare. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.

Information

4 5 Innan ett gruppavtal ingås, skall försäkringsbolaget lämna gruppen en information som är utformad så att den underlättar en bedömning av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaden för och förmåner- na av försäkringen. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. Innan avtal om frivillig gruppförsäk- ring sluts, skall bolaget också på ändamålsenligt sätt ge gruppmed- lemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.

Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter försäkringsfall gäller informationsskyl- digheten även mot annan som har anspråk mot bolaget.

5 5 När en gruppförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen

samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.

Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsav- talet och avikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.

Reglerna i 2 kap. 4 och 5 55 tillämpas vid gruppförsäkring.

Tiden för bolagets ansvar

6 5 När ett gruppavtal om frivillig gruppförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutningen.

Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos bolaget eller hos någon som mottar anmälningar för bolagets räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.

Om inte annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppförsäkring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder senare i gruppen, från och med dagen efter inträdet.

7 5 När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den som ansluts som medförsäkrad till honom.

Uppsägning av försäkringen m.m.

8 5 Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga gruppmedlemmar och deras medförsäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen mottogs av försäkrings- bolaget. När bolaget har mottagit uppsägningen, skall det genast sända meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de försäkrade har rätt till fortsättnings- försäkring enligt 11 5.

Vid frivillig gruppförsäkring har försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för hans och hans medförsäkrades del.

9 5 Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbola- gets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet. Detsamma gäller ansvaret mot medförsäkrad make efter äktenskapsskillnad och ansvaret mot medförsäkrad sambo sedan samboförhållandet upphört.

10 5 Ett avtal om gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstzdens slut. I 4 och 5 55 finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.

Meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om rätt till fortsittningsför- säkring enligt 11 5 föreligger, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.

Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.

11 5 Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 8, 9 eller 10 5, har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning erhålla likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, som tecknas i försäkringsbolaget eller annat bolag som det anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäk- ring skall ifall som avses i 9 5 göras inom den tid som anges där och i andra fall inom tre månader från försäkringens upphörande.

12 5 Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i 9 och 11 55 inte skall tillämpas, i den mån den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare.

Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet, får bolaget göra förbehåll om att 9 eller 11 5 inte heller annars skall tillämpas.

13 5 Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en gruppför- säkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkrings- tiden i andra fall än som anges i denna lag.

Oriktiga uppgifter

14 5 Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1-4 55 mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget.

Premien

15 5 Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbo- lagets ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppförsäk-

ring betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget.

Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 10 5 skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsav- talet skall betala premien till bolaget.

Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 55 tillämpas vid gruppförsäk- ring.

16 5 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver.

Meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 18 5, skall även detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.

17 5 Har premien för en frivillig gruppförsäkring inte betalats inom den i 165 andra stycket angivna fristen därför att den försäkrade gruppmedlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat för hans del, får en uppsägning enligt 165 första stycket verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.

Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon, som enligt gruppavtalet skall betala premien för gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 16 5 andra stycket.

Vid obligatorisk gruppförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättningsförsäkring enligt 11 och 12 55, om ansvaret upphör enligt 16 5. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäk- ring.

18 5 Om en uppsägning enligt 165 har fått verkan och dröjsmålet inte avser första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig gruppförsäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom sex 6

månader från utgången av den frist som anges i 16 5 andra stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas. Återupplivning kan inte ske endast för medförsäkrade.

Vad som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk gruppförsäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas endast för hela gruppen.

Bolaget får i villkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet.

Förfoganden över försäkringen

19 5 Utöver vad som anges i 6 kap. 3 5 kan ett förmånstagarförord- nande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 55, om inte annat framgår av förordnandet.

Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan, i den mån ett förordnande enligt 6 kap. 3 5 gäller och kan verkställas.

Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

Meddelanden till de försäkrade

20 5 Om försäkringsbolaget enligt bestämmelse i denna lag eller i gruppavtalet skall tillställa försäkrad gruppmedlem eller medförsäk— rad uppsägning eller annat meddelande, skall bolaget på ändamåls- enligt sätt sända detta för den försäkrades kännedom. Ett medde- lande som inte avser hela gruppen skall sändas till berörda gruppmedlemmar personligen.

10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring

Tillämpningsområde m.m.

] 5 Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad försäk- ring tillämpas på försäkringar som

1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda, 2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagar- organisation och

3. tecknas hos ett försäkringsbolag som framgår av kollektivavta- let.

Kollektivavtalsgrundad försäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och annan som har anknytning till hans verksamhet. Närståen- de till anställda eller andra försäkrade kan omfattas som medförsäk- rade.

Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utgående ersättning anses som ersättning från en kollektivav- talsgrundad försäkring.

25 För kollektivavtalsgrundad försäkring gäller 1, 4 och 68 kap. Därjämte gäller bestämmelserna i detta kapitel. Vad som i 4 och 5 55 sägs om anställda gäller också andra som omfattas av försäkringen.

3 5 Arbetsgivaren ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget och är försäkringstagare. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkring- en gäller på hans liv eller hälsa.

Information

4 5 När en överenskommelse som medför skyldighet för arbetsgiva- re att teckna kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Infor- mationen skall avse arbetsgivarnas skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och förmånerna av denna.

Under försäkringstiden skall bolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare och anställda om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Informationsskyldigheten med anledning av försäk-

ringsfall åvilar bolaget och gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget.

5 5 När en kollektivavtalsgrundad försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäk- ringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkrings- skyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.

Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsav- talet och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de anställdas kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.

Reglerna i 2 kap. 4 5 tillämpas vid kollektivavtalsgrundad försäk- ring. Om bolaget underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet enligt denna lag, gäller 2 kap. 5 5.

Tiden för bolagets ansvar

6 5 När en arbetsgivare tecknar försäkring som han enligt kollektiv- avtal är skyldig att teckna, räknas tiden för bolagets ansvar från och med den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till bolaget.

Uppsägning av försäkringen

75 Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. I annat fall kan en försäkring, som gäller tills vidare, sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning skedde. Vid försäkring som gäller för viss tid kan bolaget säga upp försäkringen för upphörande i förtid bara om premien inte erläggs i rätt tid. Uppsägningstiden skall vara en månad, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.

Ändring av försäkringen

8 5 Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. Ändring får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.

Efterskydd m.m.

95 När någon lämnar sin anställning, har han rätt till efterskydd, fribrev eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av annan anled- ning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.

Fortsättningsförsäkring anses inte som kollektivavtalsgrundad för- säkring.

Ä terbäring

10 5 Arbetsgivare och försäkrade har rätt till återbäring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Av villkoren skall framgå principerna för tillgodoräknande av återbäringen.

Oriktiga uppgifter

11 5 Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1-4 55 mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget.

Förfoganden över försäkringen

12 5 Utöver vad som anges i 6 kap. 3 5 kan ett förmånstagarförord- nande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 55, om inte annat framgår av förordnandet.

Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan i den mån ett förordnande enligt 6 kap. 3 5 gäller och kan verkställas.

Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

2 Förslag till

Lag om införande av personförsäkringslagen (1988z000)

Härigenom föreskrivs följande.

15 Bestämmelserna i 1-8 kap. personförsäkringslagen (1988:000) om individuell försäkring träder i kraft den 1 juli 1989. Bestämmel- serna i 1, 9 och 10 kap. om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrun- dad försäkring träder i kraft den 1 januari 1990. För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet (äldre försäkringar) gäller lagen (1927:77) om försäkringsavtal, om inte annat sägs nedan. I den utsträckning bestämmelser i personförsäkringslagen enligt 2-10 55 skall tillämpas på äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 4 5, 9 kap. 3 5 och 10 kap. 3 5 den lagen. Om en äldre försäkring ingår som en del i en Skadeförsäkring, tillämpas de bestämmelser som anges i 2-10 55 bara i den utsträckning som framgår av 1 kap. 5 5 personförsäkringslagen.

25 Bestämmelserna i 2 kap. 3-6 55 personförsäkringslagen tilläm- pas på äldre försäkringar.

35 Bestämmelserna i 3 kap. 3 och 7-9 55 personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar. I fråga om äldre försäkringar som förnyas efter ikraftträdandet tillämpas också 1 5, såvitt gäller rätt till senare förnyelse, samt 4 och 5 55 samma kapitel.

4 5 Bestämmelserna i 4 kap. 1 5 och 7 5 andra stycket personförsäk- ringslagen gäller även för äldre försäkringar. Om bolaget begär upplysningar med stöd av 4 kap. 1 5, tillämpas i den delen 2-4 55 samma kapitel.

Försäkringsbolaget får inte efter ikraftträdandet tillämpa bestäm- melserna i 4, 6 och 7 55 lagen (1927:77) om försäkringsavtal, i den mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.

Bestämmelserna i 4kap. 6 och 8-1155 personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar i fråga om försäkringsfall som inträffar efter ikraftträdandet.

5 5 Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet, tillämpas bestämmelserna i 5 kap. personförsäkringslagen. Bestämmelserna i 5 kap. 4 5 tillämpas dock bara om begäran om meddelande har framställts efter ikraftträdan- det.

6 5 Bestämmelserna i 6 kap. 1-3 och 9-11 55 samt 14 5och 16 5första stycket personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar.

Frågan om ett förmånstagarförordnande eller återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande har gjorts på föreskrivet sätt skall bedömas enligt äldre rätt, om förfogandet har skett före ikraftträ- dandet.

I fråga om förfoganden som sker efter ikraftträdandet, tillämpas bestämmelserna i 6 kap. 12 5 på äldre kapitalförsäkringar och bestämmelserna i 6 kap. 13 5 på äldre livränteförsäkringar. . Bestämmelserna i 6 kap. 4-8 och 15 55 samt 165 andra stycket ”i tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet eller annan händelse som avses i 15 5 inträffar efter ikraftträdandet.

7 5 Bestämmelserna i 7 kap. personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar, om beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre försäkring får dock inte utmätas med stöd av 7 kap. 2 5, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 1165 första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

8 5 Bestämmelserna i 8 kap. 1-4 och 10 55 personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 8 kap. 5 5 gäller även för fordran som tillkommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre bestämmelser.

Bestämmelserna i 8 kap. 6, 8 och 9 55 tillämpas på äldre försäkringar, om uppsägningen avsänds efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 8 kap. 7 och 9 55 gäller för äldre försäkringar, om 3 kap. 1 5 är tillämplig.

9 5 I fråga om äldre gruppförsäkringar tillämpas dels personförsäk- ringslagen i den utsträckning som anges i 4 och 6-8 55, dels bestämmelserna i 9 kap. 4 5 andra stycket, 5 5 tredje stycket samt 8-12, 14 och 19 55 personförsäkringslagen i den omfattning som framgår av 9 kap. 2 5 den lagen.

I fråga om äldre försäkringar som förnyas efter ikraftträdandet tillämpas också 9 kap. 5 5 första och andra styckena samt 6, 7 och 13 55.

Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 9 kap. 15-18 55. Bestämmelserna i 9 kap. 205 tillämpas på äldre försäkringar, om meddelandet avsänds efter ikraftträdandet.

10 5 Ifråga om äldre kollektivavtalsgrundade försäkringar tillämpas dels personförsäkringslagen i den utsträckning som anges i 4 och 6-8 55, dels bestämmelserna i 10 kap. 45 andra stycket, 5 5 tredje stycket, 7—9, 11 och 12 55 personförsäkringslagen.

Om en äldre försäkring ändras efter ikraftträdandet, tillämpas också 10 kap. 5 5 första och andra styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

3 Förslag till Lag om tillämpning av bestämmelser i person- försäkringslagen (1988:000) på grupplivför- säkringar som meddelas av staten

Härigenom föreskrivs följande.

Bestämmelserna i 4 kap., 6-8 kap. samt 10 kap. 5, 9, 11 och 12 55 personförsäkringslagen (1988:000) gäller för grupplivförsäkringar som meddelas av staten. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv.

Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinnehavare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagarorganisation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkrings- avtal1 dels att 97-124 55 skall upphöra att gälla, dels att 1 och 25 55 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 &?

Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.

Lagen gäller inte för återförsäkring eller försäkring som avses i lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbets- löshetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.

Lagen tillämpas inte på för- säkringar som avses i konsu- mentförsäkringslagen (1980:38). I förhållande till annan än för- säkringstagaren tillämpas dock 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 samt 122 och 123 55 även i fråga om sådana försäkringar. Vid till- lämpningen av dessa bestämmel- ser gäller även 3 5 första styck- et.

Lagen tillämpas inte på för- säkringar som omfattas av kon- sumentförsäkringslagen (1980:38) eller personförsäk- ringslagen (1988:000). I förhål- lande till annan än försäkringsta- garen gäller dock 3 5 första styck- et, samt 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 55 även i fråga om konsu- mentförsäkringar. I 1 kap. 55 personförsäkringslagen anges vilka bestämmelser som gäller för en personförsäkring, som ingår som en del i en skadeförsäk- ring.

Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).

25 53

Har i följd av Skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning

1 Senaste lydelse av 1045 19812486 1055 19712880 1165 195584

1175 1975:248 1185 1981:803 2 Senaste lydelse 1980:39. 3 Senaste lydelse 1972z219.

1235 19812803

Har vid Skadeförsäkring för- säkringsgivaren i ersättning för

Nuvarande lydelse

för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgiva- ren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat för- säkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 25 skade- ståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.

Belopp, som utgivits i anled- ning av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring, äge försäkrings- givaren ej återkräva av den, som framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav är pliktig att gälda skadestånd; dock att, där i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgiva- ren förbundit sig att för sjuk- vårdskostnader eller andra utgif- ter och förluster, som olycksfal- let eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller för- lusterna, vad sålunda av försäk- ringsgivaren utgivits må återkrä- vas, efter ty i första stycket är stadgat.

Föreslagen lydelse

skada utgett belopp, som försäk- ringshavaren haft rätt att utkräva som skadestånd av annan, inträ- der försäkringsgivaren i rätten mot den skadeståndsskyldige, om denne har framkallat försäk- ringsfallet uppsåtligen eller ge- nom grov vårdslöshet eller också är skyldig enligt lag att utge ska- destånd oberoende av om han är vållande till skadan eller inte. Sådan rätt till återkrav föreligger dock inte mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 5 skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan ute- slutande på grund av annans vållande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring tillämpas dock 1 och 25 55 i deras äldre lydelse och 97-124 55 till och med utgången av år 1989.

2. Har försäkringsfall inträffat före ikraftträdandet skall 25 5 i dess äldre lydelse tillämpas även därefter.

5 Förslag till

Lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)

Härigenom föreskrivs att 45 konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45

I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54-58, 86-88, 95 och 96 samt 122 och 12355 lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 35 första stycket lagen om försäk- ringsavtal.

Om tillsyn över att försäk- ringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 55 lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämp- ningen av dessa bestämmelser gäller även 35 första stycket lagen om försäkringsavtal.

I 1 kap. 5 5 personförsäkrings- lagen (I988:000) anges vilka bestämmelser som gäller för en personförsäkring, som ingår som en del i en konsumentförsäk- ring.

Om tillsyn över att försäk- ringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i försäkringsrörel- selagen (1982:713).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring skall dock 4 5 första och andra styckena i den nya lydelsen tillämpas först från och med den 1 januari 1990.

6 Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs att 345 konkurslagen (1921:225) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 51

Överföring av medel till pensionsstiftelse, som skett senare än sex månader före fristdagen och som medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Överföring till pensionsstiftelse 1 annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går den också åter, om åtgärden skett dessförin- nan men senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföring- en skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Om rätt att i särskilda fall Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier återkräva försäkringspremier m.m. finns bestämmelser i 117 5 m.m. finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkrings- 7 kap. 75 personförsäkringsla- avtal. gen (1988:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Ifråga om gruppförsäkring skall dock 34 5 i dess nya lydelse tillämpas först från och med den 1 januari 1990.

1 Senaste lydelse 19751244.

7 Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 65 utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 6 5

Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot-utmätning så länge de hålls avskilda.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också begravningshjälp som tillfaller dödsbo på grund av försäkring eller utfästelse av arbetsgivare, i den mån beloppet inte överstiger det för dödsåret gällande basbe- loppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

Härigenom föreskrivs att 1 och 5 55 lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

151

Den egendom, som i arv till- faller allmänna arvsfonden, så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testa- mente, skall utan sammanbland- ning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet såsom en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handi- kappade.

Den egendom, som tillfaller allmänna arvsfonden i arv eller genom gåva eller testamente eller som tillfaller fonden i egenskap av förmånstagare, skall utan sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkolle- giet som en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade.

Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdel- ning.

Ur fonden betalas kammarkollegiets kostnader för fondens förvaltning och fullgörandet av kollegiets övriga uppgifter enligt denna lag med belopp som regeringen bestämmer.

5 52

Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får avstås till juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.

' Senaste lydelse 1984:383. 2 Senaste lydelse 1984z383.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde som överstiger 800 000 kronor.

Vill någon att ett arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås, skall han inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kammarkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handling- arna till regeringen, om icke kollegiet äger besluta i ärendet.

Bestämmelserna i första-tredje styckena tillämpas också när för- säkringsbelopp har tillfallit fan- den i egenskap av förmånstaga- re.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

9 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)

Härigenom föreskrivs att sextonde stycket i punkt 1 av anvisning- arna till 315 kommunalskattelagen (1928z370)l skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Ny ägare till pensionsförsäk- ring skall omedelbart underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäkring får utan hin- der av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska åter- köpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskattever- ket på särskild ansökan medger det.

Föreslagen lydelse

Ny ägare till pensionsförsäk- ring skall omedelbart underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäkring får utan hin- der av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska åter- köpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskattever- ket på särskild ansökan medger det. Bestämmelserna i lagen hindrar inte heller återbetalning enligt 7kap. 75 personförsäk- ringslagen (1988:000) av försäk- ringstagarens tillgodohavande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring skall dock anvisningarna i deras nya lydelse tilläm- pas först från och med den 1 januari 1990.

2. De nya anvisningarna gäller även för försäkringar som har tecknats före år 1976.

1 Senaste lydelse av anvisningspunkten 1980z71.

10 Förslag till

Lag om ändring _i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda

Härigenom föreskrivs att lagen (1930:106) om vissa rättshandling- ar till förmån för ofödda skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Vad i lagen om testamente är stadgat med avseende å förord- nande genom testamente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga mot- svarande tillämpning å förord- nande genom annan rättshand- ling till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.

Föreslagen lydelse

- Vad som i 9 kap. 2 5 ärvdabal- ken föreskrivs om förordnande genom testamente till den, som inte är född eller avlad vid testa- tors död, gäller också för förord- nande genom annan rättshand- ling till förmån för den, som inte är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Om förmånsta- garförordnanden gäller dock sär- skilda bestämmelser i personför- säkringslagen (] 988.000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

11 Förslag till Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och

gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 1, 12, 32, 37 och 59 55 lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 51 Skatt till staten utgår enligt denna lag för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvo-

skatt). För egendom, som förvärvas

genom att arv avstås enligt 55 , lagen den 8juni 1928 (nr 281) om

allmänna arvsfonden, utgår arvs- skatt till staten som om förvärvet

* skett genom testamente efter

den avlidne.

För egendom, som förvärvas genom ett avstående enligt 55 lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden, utgår arvsskatt till staten som om förvärvet skett genom testamente efter den avlidne.

12 52

Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstaga- rens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda be- kommer vid beräknande av arvs- skatt anses såsom arvfallen egen- dom. Vad nu sagts skall gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 5 andra stycket nämnda lag tillfaller dödsbodelä- gare, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämti skifteshandling, vilken jämlikt

' Senaste lydelse 1974:857. 2 Senaste lydelse 198211191.

Om en förmånstagare enligt personförsäkringslagen (1988:000) vid försäkringstaga- rens död erhåller förfoganderät- ten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetal- ning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålun- da erhåller vid beräknande av arvsskatt anses som arvfallen egendom. Vad nu sagts gäller också vad som tillfaller någon enligt 6kap. 75 första stycket personförsäkringslagen.

Nuvarande lydelse

16 5 lägges till grund för lotternas beräknande. Har försäkringsta- garens make insatts såsom för- månstagare, föreligger icke skatt- skyldighet för den del av förvär- vet, som motsvarar det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåten- skap, makens jämlikt 15 5 skatte- fria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall

a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livrän- teförsäkring, tagits å försäkrings- tagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit en- dera av dem, jämlikt 116 5 första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller

b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gång- er basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyl- digheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma per- son förmånstagaren tidigare er- hållit sådant förvärv, som jämlikt 375 2mom. är i beskattnings- hänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit

Föreslagen lydelse

Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make enligt vad som anges i föregående stycke är fritt från skatt. Vidare skall

a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livrän- teförsäkring, gäller på försäk- ringstagarens eller hans makes liv eller

b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gång- er basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring för det år under vilket skatt- skyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som enligt 375 2 mom. är i beskatt- ningshänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej av- räknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbelop- pet enligt lagen om allmän för- säkring för det år under vilket

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet in- trädde för det senaste förvär- vet.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte— och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmåns- tagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte översti- ger 2 500 kronor per år.

Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsför- säkring stadgas i anvisningarna till 31 5 kommunalskattelagen

skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.

(1928:370).

Vad i första och andra styck- ena här ovan sägs skall, även om förmånstagarförordnande i en- lighet med lagen om försäkrings- avtal icke föreligger, äga tillämp- ning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av sta- tens grupplivförsäkring eller jäm- förbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivför- säkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som avses i punkt 1 adertonde stycket av anvisningarna till 315 kommu- nalskattelagen.

Vad som vid en försäkringsta- gares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt be-

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också i fråga om vad som tillfallit någon på grund av sådan förmån från kommun, som avses i punkt 1 adertonde stycket av anvisning- arna till 31 5 kommunalskattela- gen.

Vad som vid en försäkringsta- gares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt be-

Nuvarande lydelse

handlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Har försäk- ringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som — om den inte hade varit utländsk — skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pen- sionsförsäkring vid inkomsttax- eringen föreligger inte skattskyl- dighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmel- serna i fjärde stycket andra meningen.

Föreslagen lydelse

handlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. För kapital- försäkring som ej är livränteför- säkring och som gäller på försäk- ringstagarens eller hans makes liv och för försäkring som tagits för olycksfall eller sjukdom tilläm- pas bestämmelserna i andra stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pen- sionsförsäkring vid inkomsttax- eringen föreligger inte skattskyl- dighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmel- serna i fjärde stycket andra meningen.

Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.

32 51

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;

b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäk— ringsavtal om insättande av för- månstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, bli- vit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts

1 Senaste lydelse 1980z75.

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;

b) testamente, förmånstagar- förordnande enligt personför- säkringslagen (1988:000) eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom laga- kraftvunnen dom helt eller del- vis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen

dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts

Nuvarande lydelse

med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

f) kunskap vunnits om förhål- lande, som föranleder tillämp- ning av 19 5;

g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

Föreslagen lydelse

med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

f) kunskap vunnits om förhål- lande, som föranleder tillämp- ning av 19 5;

g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

37 51 1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om försäkringsavtal i annat fall än i 12 5 avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med personförsäkringslagen (1988:000) i annat fall än i 125 avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.

Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 125 andra-femte

styckena tillämpas. Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 5 sjunde

' Senaste lydelse l980:75.

Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 5 sjunde

Nuvarande lydelse

stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.

Föreslagen lydelse

stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.

59 5'

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;

b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäk- ringsavtal om insättande av för- månstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, bli- vit genom lagakraft vunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;

' Senaste lydelse l980:75.

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om för- ut icke känt testamente;

b) testamente, förmånstagar- förordnande enligt personför- säkringslagen (I988:000) eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom laga— kraftvunnen dom helt eller del- vis förklarat ogillt;

0) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 10 5 ärvdabalken stad- gas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angåen- de vid tiden för skattskyldighe- tens inträde föreliggande om- ständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;

Nuvarande lydelse

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsät- tas med sålunda för högt beräk- nat belopp.

Föreslagen lydelse

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsät- tas med sålunda för högt beräk- nat belopp.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring, kollektivavtalsgrundad försäkring och grupplivför- säkring som meddelas av staten skall dock äldre bestämmelser tillämpas till och med utgången av år 1989.

2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.

1 Inledning

1.1. Kommitténs uppdrag

Kommittén fick sina direktiv i ett anförande till statsrådsprotokollet den 5 april 1974 av dåvarande statsrådet Carl Lidbom (se 1975 års kommittéberättelse s. 79). En relativt fyllig redogörelse för direkti- ven har lämnats i kommitténs delbetänkande (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag, s. 35 ff. Här skall bara erinras om de delar som haft särskilt intresse för kommitténs arbete med personförsäk- ringen. Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga blir att överväga i vad mån de begränsningar i försäkringstagarnas skydd som försäkringsavtalslagen på många områden medger framstår som berättigade under nuvarande förhål- landen. Lagens regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och om fareökning m m bygger till stor del på tanken att när försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har eftersatt sina avtalsmässiga skyldigheter på ett sådant sätt att det mera påtagligt rubbar grunderna för försäkringsgi- varens bedömning av risken, så bör ersättningen vid försäkringsfall reduceras eller försäkringstagaren rentav helt gå miste om ersättning. Med en modern rättsuppfattning kan en sådan påföljd ibland te sig mycket sträng, särskilt med tanke på försäkringsbolagens möjlighet att i förväg kalkylera riskerna för oaktsamhet av denna typ från motpartens sida och anpassa premien härefter. Det är tänkbart att i en del av de avsedda fallen det kan vara tillräckligt att medge en reduktion av ersättningen i fall då försäkrings- tagaren har förfarit illojalt mot försäkringsgivaren.

Frågan om försäkringstagares upplysningsplikt kan behöva bedömas även från integritetsskyddssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om livförsäkring torde försäkringsbolagen ofta begära ingående upplysningar om hälsotill- stånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.

De nuvarande reglerna i 145 försäkringsavtalslagen om följderna av underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid medför att försäkrings- tagaren även vid ganska kortvariga och ursäktliga dröjsmål kan förlora rätten till försäkringsersättning. Reglerna kan i enskilda fall leda till resultat som ter sig obilligt hårda mot försäkringstagaren, särskilt om dennes möjlighet att få ut skadestånd av annan, som är ansvarig för skadefallet,

skulle komma att inskränkas. De sakkunniga bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet för försäkringstagarna än den nuvarande. I varje fall kan det finnas skäl att förstärka skyddet för försäkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet förnyas, t ex hemförsäkring- ar.

Försäkringsavtalslagen reglerar i ganska ringa utsträckning försäkringsgi- varens möjligheter att förbehålla sig rätt att säga upp försäkringsavtalet i förtid, t.ex. vid kontraktsbrott eller på grund av inträffad skada. Utom vid trafikförsäkring har försäkringsgivaren vidare full frihet att vägra att förlänga ett avtal, när försäkringstiden utgår. Framför allt när risken är svårförsäkrad kan det försätta försäkringstagaren i en besvärlig situation, om hans skydd på detta sätt upphör. Olika sätt att förbättra hans ställning i sådana fall bör utredas. En utväg kunde vara att liksom t.ex. vid hyresavtal ge försäkringstagaren en principiell rätt till förlängning av avtalet, eventuellt mot högre premie, såvida inte försäkringsgivaren visar vägande sakliga skäl för uppsägning. Ett mindre ingripande alternativ skulle vara att ge tillsynsmyndigheten vidgade befogenheter att ingripa mot en praxis som inte lämnar de enskilda tillräckliga möjligheter att behålla det försäkringsskydd som de har haft anledning att räkna med.

En svaghet med försäkringsavtalslagen är att dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara med svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensionsförsäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade med de kollektiva försäkringarna och pröva i vilken utsträck- ning det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande.

Några regler i försäkringsavtalslagen, särskilt om livförsäkring, avser frågor om förhållandet till andra än försäkringsgivare och försäkringstagare, t.ex. till försäkringstagares borgenärer. Som ett led i översynen av försäkringsavtalslagen bör de sakkunniga ta upp också frågan huruvida ändringar av sådana bestämmelser är påkallade. Det torde härvid finnas särskild anledning att se över reglerna om förmånstagarförordnande. Kritik har vid skilda tillfällen riktats mot den betydelse som sådana förordnanden f.n. har både för borgenärsskydd och för arvsbeskattning. De sakkunniga bör överväga behovet av ändrade regler som bättre tillgodoser borgenärer- nas önskemål och intresset av en rättvis beskattning. Hithörande frågor har emellertid också nära samband med familjerätten. Bl.a. spelar förmånsta- garförordnanden en viktig roll när det gäller skyddet för efterlevande make. Vid sina överväganden i dessa frågor bör de sakkunniga samråda med familjelagssakkunniga (Ju 1970z52).

De sakkunniga skulle vara oförhindrade att även i övrigt ta upp de regler i försäkringsavtalslagen som de fann böra diskuteras. Däremot borde de inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som krävdes till följd av de ändringar som kunde föreslås i försäkringsavtalslagen. Arbetet borde bedrivas i samråd med mot- svarande kommittéer i de övriga nordiska länderna.

1.2. Kommitténs arbete

Sedan kommittén i december 1977 lämnat sitt förslag till konsument- försäkringslag framstod det snart som lämpligast att det fortsatta arbetet bedrevs så att kommittén skulle kunna lämna förslag till först en särskild personförsäkringslag och senare en särskild skadeförsäk- tingslag.

Parallellt med den svenska kommitténs arbete med personförsäk- ringen bedrevs motsvarande arbete inom den danska kommittén (ordförande först numera hojesteretsdommer Henning Funch Jensen och senare landsdommer Preben Lyngso), den finländska kommittén (ordförande justitierådet Henry Ådahl) och den norska kommittén (ordförande professor Knut S. Selmer).

Främst på grund av Danmarks medlemsskap i EG kom det fortsatta utredningsarbetet i Danmark att försvåras och efter en tid upplöstes den danska kommittén.

Även den finländska kommittén upplöstes efter en tid. Såvitt angick personförsäkringen bedrevs det fortsatta arbetet uteslutande inom justitieministeriet. Arbetet med skadeförsäkring överlämnades till en särskild arbetsgrupp under ledning av lagstiftningsrådet Jussi Järventaus.

Av betydelse för arbetet inom den svenska kommittén var att ordföranden och flera av kommitténs övriga ledamöter avgick under år 1980. Som en följd härav låg verksamheten delvis nere. Efter bl.a. ett nordiskt möte på departementsnivå i slutet av samma år kom emellertid arbetet igång igen.

I december 1983 lade den norska kommittén fram ett förslag till personförsäkringslag (NOU 1983: 56), och i oktober 1985 presente- rades från finländsk sida ett motsvarande förslag (lagberedningens vid justitieministeriet publikation 16/1985). Förslagen har remissbe- handlats. I avvaktan på den svenska kommitténs betänkande har man emellertid på såväl den norska som finländska sidan beslutat att dröja med det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagförslagen framgår av bilagorna 1 och 2.

Nordiska överläggningar om personförsäkringen har hållits vid omkring tio tillfällen. Vid sidan av de mera formella överläggning- arna har fortlöpande underhandskontakter förekommit mellan ordförandena och sekreterarna i de olika länderna.

Inom den svenska kommittén har i denna del av arbetet hållits sammanträden under sammanlagt 52 dagar. Kommittén har samrått med familjelagssakkunniga (Ju 1970252), försäkringsverksamhets- kommittén (E 1979:01) samt arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 1984z02).

Kommittén har vidare anordnat bl.a. en hearing med psykiatrisk expertis angående förhållandet mellan självmord och försäkring.

Dessutom har kommitten haft ett flertal överläggningar med försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen. Kommittén har också under hand haft ett relativt omfattande samarbete med framför allt praktiskt verksamma försäkringsmän. Bland dessa bör särskilt nämnas direktören Gösta Bergman, som lämnat värdefulla förslag i försäkringstekniska frågor, samt direktörerna Göran Hellstenius, Per-Erik Selander, Åke Svensson och Bertil Torbrand.

Under den tid kommittén arbetet med förslaget till personförsäk- ringslag har kommittén avgett sammanlagt 15 yttranden, huvudsak- ligen i anledning av remitterade betänkanden.

Sedan 1983 har kommittén parallellt med personförsäkringslagen arbetat med förslag till en skadeförsäkringslag. Detta arbete fortsät- ter. Vår avsikt är att en sådan lag skall omfatta bl.a. de försäkringar som nu regleras i konsumentförsäkringslagen. Syftet är alltså att då vårt arbete avslutats FAL och KFL skall ha ersatts av en personför- säkringslag och en skadeförsäkringslag.

2 Nuvarande lagstiftning m.m.

2.1. Lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Den första form av frivillig försäkring som blev föremål för lagstiftning var sjöförsäkringen. Redan 1667 års sjölag innehöll sålunda en försäkringsbalk. Sjölagen 1891 innehöll ett kapitel (10 kap.) om sjöförsäkring. Annan försäkring, som under 1800-talet blev allt vanligare, fick däremot länge klara sig utan stöd av privaträttslig lagstiftning. Den nu gällande lagen (1927:77) om försäkringsavtal — försäkringsavtalslagen, förkortad FAL — var den första lag som tillhandahöll allmänna föreskrifter om försäkringsav- tal. Den offentligrättsliga sidan av det frivilliga försäkringsväsendet hade uppmärksammats något tidigare. Genom 1903 års lag om försäkringsrörelse föreskrevs att det allmänna skulle utöva tillsyn över försäkringsanstalterna.

FAL bygger i mycket på de rättsgrundsatser som kommit till uttryck i 1891 års sjölags regler om sjöförsäkring och i de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren. Lagen är emel- lertid också starkt påverkad av tidigare lagar med syfte att skydda försäkringstagarna, främst de tyska och schweiziska försäkringsav- talslagarna, båda av 1908. FAL tillkom i nordiskt lagsamarbete. I väsentliga delar stämmer den överens med motsvarande lagar i Danmark, Finland, Island och Norge.

FAL har grundläggande betydelse för försäkringsrätten. Trots att lagen är ganska vidlyftig, den innehåller 124 paragrafer, reglerar den naturligt nog inte alla de frågor som uppkommer vid försäkring. Allmänna försäkringsvillkor som tillämpas av bolagen utgör därför en viktig rättskälla. Villkoren innebär ofta en precisering och komplettering av lagens regler.

Dispositionen av FAL bygger i mycket på de skillnader som föreligger mellan å ena sidan personförsäkring — livförsäkring, Olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring — och å andra sidan skadeförsäkring, dvs. all annan försäkring. Den första avdelningen i lagen (1—33 55) ger bestämmelser som är tillämpliga på alla slag av försäkring. Den andra avdelningen (35-96 55) är exklusivt ägnad åt

skadeförsäkring. Till en början tas i denna avdelning upp regler som är gemensamma för all skadeförsäkring (35-58 55). Därefter behand- las under olika rubriker vissa huvudformer av skadeförsäkring, nämligen transportförsäkring — dels sjöförsäkring (59- 76 55), dels annan transportförsäkring (77-78 55) brandförsäkring (79-88 55), kreatursförsäkring (89-90 55) och ansvarighetsförsäkring, (91- 96 55). I den tredje avdelningen behandlas livförsäkring — gemen- samma bestämmelser för sådan försäkring (97-101 55), kapitalför- säkring (102-117 55) och livränteförsäkring (118 5) — samt i fjärde . avdelningen , slutligen, de andra typerna av personförsäkring, dvs. olycksfalls- och sjukförsäkring (119-124 55).

Här skall endast reglerna för personförsäkring tas upp; reglerna om skadeförsäkring berörs endast i de fall då de kan anses ha betydelse även för personförsäkring.

FAL är i ganska stor utsträckning, och ofta beträffande regler som ansetts viktiga för försäkringstagarnas skydd, en tvingande lag, så att förbehåll med visst innehåll inte får åberopas eller får åberopas endast under vissa närmare angivna förutsättningar. När lagen är tvingande anges detta särskilt för varje regel. Där så inte förekom— mer är alltså lagen dispositiv, dvs. den gäller bara i den män inte annat framgår av de bestämmelser som försäkringsbolaget tagit in i sina försäkringsvillkor (3 5 första stycket). Syftet med den förhållan- devis långtgående tvingande regleringen i FAL är att skydda försäkringstagarna mot försäkringsgivarnas övermakt vid utform- ningen av försäkringsvillkoren. På ett för försäkringstagaren mycket centralt område, nämligen frågan om vad försäkringen täcker eller för vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd, är emellertid avtalsfriheten fullständig. I praktiken betyder detta vanligen att försäkringsbolagen ensamma bestämmer omfattningen av försäk- ringsskyddet vid olika typer av försäkring. Ett undantag utgör dock trafikförsäkring. Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i trafikskadelagen (1975:1410), inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehän- delsen och som enligt FAL eller konsumentförsäkringslagen (1980:38) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldig- het att utge försäkringsbelopp (17 5 trafikskadelagen).

Även beträffande premiens storlek råder avtalsfrihet. Som fram- går nedan (avsnitt 2.3) kontrollerar dock försäkringsinspektionen att försäkringsbolagens premiesättning är skälig.

FAL gäller för alla slags försäkring utom återförsäkring, vissa uppräknade typer av socialförsäkring samt försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen. I förhållande till annan än försäkrings- tagaren tillämpas dock även i fråga om konsumentförsäkring vissa särskilt angivna bestämmelser i FAL (1 5 andra och tredje styckena FAL). Trafikförsäkring är såsom nyss framgått föremål för särskild

reglering i trafikskadelagen (ytterligare finns trafikförsäkringsfö- rordningen (1976:359) och lagen (l976:357) om motortävlingsförsäk- ring). I den mån annat inte följer av vad som är särskilt föreskrivet _ om sådan försäkring gäller dock FAL även för trafikförsäkring (1 5 fjärde stycket).

När försäkringstagaren tecknar försäkring hos ett försäkringsbolag — i lagen används uttrycket försäkringsgivare — gäller inga form- krav. Allmänna principer om avtals ingående gäller även för tecknande av försäkring. Vanligen får försäkringstagaren ett försäk- ringsbrev åtföljt av mer eller mindre utförliga försäkringsvillkor, men själva avtalet kan slutas muntligen, t.ex. per telefon. Framgår det inte av avtalet från vilken tid försäkringen skall gälla inträder enligt 11 5 FAL bolagets ansvar när antagande svar på bolagets eller försäkringstagarens anbud avsänds.

Försäkringstekniken bygger på att den risk som försäkringsbolaget åtar sig skall kunna kalkyleras. Den premie som utgår skall sedan så väl som möjligt motsvara den aktuella risken jämte kostnader m.m. Det ligger i sakens natur att bolaget i stor utsträckning är hänvisat till uppgifter från försäkringstagaren själv när det skall skaffa sig underlag för sina kalkyler. Eftersom dessa uppgifter ofta är avgörande för om och på vilka villkor försäkring skall meddelas och för hur stor premie som skall betalas, är det av stor betydelse att försäkringstagaren lämnar korrekta uppgifter. Ofta får han fylla i ett formulär med frågor eller på annat sätt lämna olika upplysningar. Man brukar tala om försäkringstagarens upplysningsplikt som en av de biförpliktelser som åvilar honom vid sidan av huvudförpliktelsen att betala premien.

FAL behandlar frågan om upplysningsplikt i 4-10 55. Reglerna äri huvudsak tvingande.

Om försäkringstagaren åsidosätter upplysningsplikten svikligen eller under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa försäkringen, blir försäkringen i enlighet med sedvanliga avtalsrättsliga principer ogiltig (4 5). Har å andra sidan de oriktiga uppgifterna lämnats i god tro, dvs. om försäkringstagaren varken insåg eller hade bort inse att uppgifterna var oriktiga, får de ingen betydelse för bolagets ansvar för ett redan inträffat försäk- ringsfall. Däremot har bolaget rätt att säga upp försäkringen till upphörande efter fjorton dagar, dock ej om den avser personförsäk- ring (5 5).

För det fall att försäkringstagaren brister i sin upplysningsplikt utan att handla mot tro och heder men utan att samtidigt vara i god tro gäller särskilda regler. Försäkringsbolaget kan bli helt fritt från ansvar. Det kan också ha ett begränsat ansvar, jämkat i förhållande till vad som mot bakgrund av den erlagda premien skulle ha gällt om det från början fått korrekta upplysningar. Man brukar kalla det

senare för prorataregeln. Full ansvarsfrihet inträder om bolaget över huvud inte skulle ha meddelat någon försäkring med kännedom om de rätta förhållandena (6 5).

Även då försäkringstagaren förtiger eller underlåter att lämna . uppgifter om förhållanden som han känner till och som han inser eller bör inse har betydelse för bolaget, kan bolaget ha ett endast begränsat ansvar eller vara helt fritt från ansvar (75). Bolagets ansvar bedöms på samma sätt som i 6 5. Som en förutsättning för att bolaget inte skall vara helt ansvarigt gäller att förtigandet kan anses som en vårdslöshet på försäkringstagarens sida.

Vill försäkringsbolaget på grund av att upplysningsplikten åsido- satts göra gällande att dess ansvarighet skall påverkas åligger det bolaget att utan oskäligt uppehåll meddela försäkringstagaren detta. Görs inte det, får bolaget inte sedan åberopa att det fått felaktiga uppgifter såvida inte svek eller förfarande mot tro och heder föreligger (8 5).

Upplysningsplikt för försäkringstagaren gäller inte i fråga om sådana förhållanden som försäkringsbolaget ändå kände till eller bort känna till. Oriktiga uppgifter eller förtigande är också utan verkan om den omständighet som uppgiften eller förtigandet avsåg var utan betydelse för försäkringsbolaget eller i vart fall efter det försäkringen tecknades upphört att vara av betydelse (9 5).

Sedan försäkring meddelats kan försäkringsbolaget inte genom egna åtgärder påverka den faktiska händelseutvecklingen särskilt mycket, utan det är i hög grad beroende av försäkringstagarens göranden och låtanden. Risken för skada kan vid skadeförsäkring öka t.ex. genom att försäkrad egendom används till annat ändamål än som förutsattes när premien beräknades. För att försäkringen skall kunna anpassas till sådan fareökning åläggs, kan man säga, försäkringstagaren genom FAL:s regler en fortlöpande upplysnings- plikt även under försäkringstiden. Genom att bolaget underrättas kan t.ex. förhöjd premie tas ut eller i värsta fall försäkringen sägas upp.

Reglerna om fareökning har störst praktisk betydelse vid skade- försäkring och FAL har särskilda regler därom i 45- 50 55. Men även för personförsäkring ges vissa regler om fareökning. Sålunda kan vid livförsäkring en fareökning leda till ett endast begränsat ansvar för försäkringsbolaget om det i försäkringsbrevet angivits att ett visst ändrat förhållande innebär en fareökning. En ytterligare förutsätt- ning för ett endast begränsat ansvar är att i försäkringsbrevet angivits den påföljd ändringen medför (99 5). Även vid sjuk- och olycksfalls- försäkring gäller särskilda och liksom vid livförsäkring för försäk- ringstagaren delvis — i jämförelse med reglerna angående skadeför- säkring förmånligare regler (1215). Som en förutsättning för ansvarsfrihet eller ett endast begränsat ansvar för försäkringsbolaget

gäller bl.a. att faran skall ha ökats genom ändring i ett förhållande som i försäkringsbrevet angivits vara av betydelse för bolaget. '

FAL innehåller också regler om vad som skall gälla om uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäkringsfall (18-20 5). Huvudre- geln är att försäkringsbolaget inte är skyldigt utge ersättning till den , som uppsåtligen eller — vid annan försäkring än livförsäkring —' genom grov vårdslöshet har orsakat den uppkomna skadan. Däre-Ä mot inverkar det inte på bolagets ansvarighet att det visserligen varit—_) fråga om vårdslöshet men oaktsamheten varit av mer normalt slag. Försäkringen skyddar alltså även mot eget slarv som inte är grovt. FAL:s regler är emellertid på denna punkt dispositiva, varför försäkringsvillkoren kan föreskriva att rätten till ersättning faller bort redan vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren kan emellertid också, såsom är vanligt vid exempelvis ansvarighetsförsäkring, ge ett mer långtgående skydd än som följer av FAL:s regler och medge att ersättning utgår trots att skadan framkallats genom vårdslöshet som är grov. Under särskilda förhållanden, nämligen om den som orsakat skadan var under 15 år eller handlat under inflytande av djupgående själslig abnormitet, skall enligt lagens dispositiva regel (19 5) även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade skador ersät- tas.

Vid livförsäkring ger försäkringen skydd även vid grov vårdslöshet (18 5). För självmord finns en specialregel som säger att försäkrings- ersättning utgår om antingen tre år gått sedan försäkringen teck- nades eller det måste antas att försäkringen tagits utan tanke på självmordet och att den försäkrade skulle ha berövat sig livet även om någon försäkring inte funnits (100 5).

Rörande premiebetalningen gäller, om annat inte överenskom- mits, att betalningen av första premie skall ske utan uppskov och betalningen av delpremie eller förnyelsepremie på den nya premie— periodens första dag (12 5). Vid dröjsmål med betalningen får bolaget säga upp avtalet (13 5). Enligt försäkringsvillkoren är påföljden av dröjsmål med premiebetalningen regelmässigt att försäkringsbolagets ansvar suspenderas. För att inte försäkringstaga- ren alltför snabbt skall berövas sitt skydd ställer dock FAL upp vissa tvingande skyddsregler. Beträffande första premie gäller sålunda att ett förbehåll av innebörd att ansvaret inte inträder förrän premien betalats eller försäkringsbrev lämnats ut, inte får åberopas annat än om försäkringstagaren verkligen är i dröjsmål (14 5 första stycket).

(14 5 andra stycket). Kravet går på mottagarens risk, varför det inte är någon förutsättning att försäkringstagaren verkligen haft möjlig- het att ta del av dess innehåll (33 5).

Villkoren kan alltså innehålla att försäkringsbolagets ansvar

suspenderas om inte premien betalas i rätt tid, betalas premien senare träder försäkringen åter i kraft. Vill försäkringsbolaget att försäkringsförhållandet skall upphöra för gott, får bolaget säga upp försäkringsavtalet. Kortare uppsägningstid än tre dagar får dock enligt en tvingande regel inte förekomma (13 5). Vid bestående dröjsmål kan uppsägning bli aktuell eftersom ett försäkringsbolag, som enligt försäkringsvillkoren är fritt från ansvarighet vid premie- dröjsmål, måste väcka talan om premiens betalning inom tre månader från förfallodagen, såvida inte försäkringen dessförinnan upphört att gälla. Annars preskriberas bolagets rätt till premien (15 5). — Som framgår av avsnitt 2.5 är bolagens villkor ofta gynnsammare för försäkringstagaren än vad som följer av FAL.

Reglerna i 135 om försäkringsbolagets möjlighet att säga upp försäkringsavtalet vid premiedröjsmål är enligt 17 5 inte tillämpliga på livförsäkring och s.k. lång olycksfalls- och sjukförsäkring (jfr avsnitt 2.4). Följden av premiedröjsmål vid sådana försäkringar regleras till en del i de grunder som skall finnas för sådana försäkringar. Även om avtalet upphör har försäkringstagaren ofta ett kvarvarande skydd under en viss tid (se vidare avsnitt 13.2).

Ett särskilt område som regleras i FAL är tredje mans rättsställ- ning. Beträffande personförsäkring gäller det här bestämmelser som tar sikte på förmånstagare och försäkringstagarens borgenärer.

Förmånstagarförordnanden har stor betydelse för behandlingen i olika avseenden av främst livförsäkringar. Tillämpningen av FAL:s regler om förmånstagarförordnanden vållar emellertid en hel del problem i det praktiska rättslivet; många publicerade rättsfall som angår just tolkning av och verkningarna av sådana förordnanden (dock företrädesvis i arvsskattemål) vittnar om detta. Av den anledningen och därför att vårt förslag i denna del i stor utsträckning bygger på gällande rätt skall här lämnas en relativt fyllig redogörelse för det nuvarande rättsläget på området.

Den avtalsrättsliga utgångspunkten är att det är försäkringstaga- ren alltså den som sluter avtalet med försäkringsbolaget som har rätt till bolagets prestation, dvs. försäkringsbeloppet. Med ett förmånstagarförordnande förstås ett förordnande av försäkringsta- garen att någon annan än han själv skall uppbära beloppet. Förordnandet kan vara återkalleligt eller oåterkalleligt.

Det har tidigare i litteraturen förts en ganska livlig diskussion om förmånstagarförordnandets natur. Man har försökt hänföra för- , månstagarförordnandet till någon tidigare erkänd rättshandlingstyp såsom tredjemansavtal, testamente eller gåva. Med den utförliga behandling institutet har fått i FAL framstår det emellertid numera som en självständig form av förfogande. En annan sak är att de regler som finns om framför allt gåva och testamente ibland kan vinna * analog tillämpning på förmånstagarförordnande och att förmånsta-

garförordnande för dödsfall till syfte och funktion i mycket kan jämställas med testamente.

FAL anger i 1025 såsom föremål för förmånstagarförordnande endast "försäkringsbeloppet”. I praxis har emellertid sådant förord- nande antagits avse även sådana belopp som utgår i form av återbäring eller premiereglering (NJA 1977 s. 587). Utan att FAL upptar någon regel därom, anses vidare att förordnande kan förenas med villkor av olika slag, t.ex. att mottagaren skall använda beloppet för visst angivet ändamål.

FAL innehåller bestämmelser direkt om förmånstagare i 3, 102-112, 116-118 och 122 55. Härutöver finns åtskilliga andra bestämmelser som har mer eller mindre direkt betydelse för den som insatts som förmånstagare, t.ex. 18, 114 och 123 55.

FAL uppställer i 103 5 vissa formföreskrifter som måste följas för att förmånstagarförordnande skall bli giltigt. Skälet härtill angavs i förarbetena vara önskemålet att förmånstagarens rätt skall vila på en såvitt möjligt säker och oomtvistlig grund. Den stora ekonomiska betydelse, som insättande av förmånstagare ofta har, kan också medföra att det på samma sätt som vid testamente — är påkallat med ett visst formkrav för att förebygga förhastade dispositioner.

Enligt samma paragraf har försäkringstagaren möjlighet att skriftligen meddela försäkringsbolaget förordnandet. Något formellt krav på att meddelandet skall vara egenhändigt undertecknat av försäkringstagaren ställs inte och ännu mindre något krav på vittnen. Däremot anses i uttrycket ”meddelar” ligga att försäkringstagaren skall ha icke blott satt upp förordnandet utan också vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att få det överbringat till försäkringsbo- laget.

Ett giltigt förordnande kan åstadkommas också genom att försäkringsbolaget antingen skriver in förordnandet i försäkringsbre- vet redan från början eller senare gör en anteckning om förordnan- det på brevet.

När förordnande meddelas i samband med tecknandet av en individuell försäkring, går det vanligen till så att försäkringstagaren från bolagets tryckta informationsmaterial väljer ut det förordnande han vill ha eller på annat sätt anger vem han vill ha som förmånstagare. Medverkan av bolagets ombud eller tjänstemän anses i dessa fall vara tillräcklig garanti för att förordnandet får en ändamålsenlig och väl övervägd utformning.

Formföreskrifterna i 103 5 gäller också för återkallelse av förmåns- tagarförordnande. Detta innebär emellertid inte att ett förordnande måste återkallas i samma ordning som det tillkommit. Ett förord- nande som blivit giltigt genom att försäkringsbolaget antecknat det på försäkringsbrevet kan alltså återkallas eller ändras genom ett skriftligt meddelande till bolaget utan att någon ny anteckning görs

på försäkringsbrevet. Man kan därför inte lita på att ett på försäkringsbrevet antecknat förordnande är giltigt.

Förmånstagarförordnande kan inte återkallas efter försäkringsta- garens död (102 5 sista meningen). Om förordnande gäller för j livsfall, anses däremot försäkringstagaren kunna återkalla förord- ' nandet även efter det att försäkringsbeloppet förfallit till betalning (men inte sedan det väl betalats ut).

Förmånstagare kan inte insättas och inte heller tidigare förordnan- de återkallas genom testamente (NJA 1966 s. 355 och NJA 1976 s. 24). Däremot är det ingenting som hindrar försäkringstagaren från att i testamente förfoga över försäkringen eller försäkringsbeloppet, om något förmånstagarförordnande inte alls har gjorts. I detta fall ingår utfallande försäkringsbelopp i kvarlåtenskapen efter den avlidne. Ett sådant förfogande får emellertid inte de specifika rättsverkningar som följer med ett förmånstagarförordnande enligt FAL.

Huvudregeln i 102 5 är att förmånstagarförordnande när som helst kan återkallas. Förordnandet är emellertid oåterkalleligt om försäk- ringstagaren ”gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt”. Sådant löfte riktar sig alltså till förmånstagaren och skall för att bli bindande som regel meddelas honom. Det är inte tillräckligt att försäkringstagaren genom påteck- ning på försäkringsbrevet, genom meddelande till försäkringsbolaget eller på annat sätt dokumenterar sin vilja att låta förordnandet förbli gällande.

Något formkrav för utfästelse att ej återkalla förmånstagarförord- nande har inte uppställts. På grund av de påtagliga likheterna mellan oåterkallelighetsförklaring och gåva har det dock i rättspraxis ansetts att sådan förklaring till förmån för make måste ske i äktenskapsföror- dets form (NJA 1953 s. 228). För att en oåterkallelighetsförklaring skall gälla krävs ej att försäkringsbolaget blivit underrättat om förklaringen.

Förmånstagarförordnande kan i vissa fall vara oåterkalleligt utan att något uttryckligt löfte härom har givits. Som nyss nämnts kan ett förordnande nämligen inte återkallas efter försäkringstagarens död (102 5). Ett annat fall regleras i 118 5 andra stycket andra meningen, som handlar om det fallet att förmånstagare till livränteförsäkring fått första livräntebeloppet utbetalt till sig. Vidare kan det, t.ex. då arbetsgivare tecknar försäkring på arbetstagares liv, vara mellan dessa parter underförstått att ett samtidigt meddelat förmånstagar- förordnande inte skall kunna återkallas alls eller bara under viss förutsättning; även oåterkallelighetsförklaring anses kunna förenas med villkor.

Rätten att insätta förmånstagare tillkommer försäkringstagaren, dvs. den som med försäkringsbolaget ingått försäkringsavtalet (102 5

jämförd med 2 5), och det är också han som har rätt att återkalla ett meddelat förordnande. Vid gruppförsäkring och kollektivavtals- grundad försäkring tillämpas emellertid ofta särpräglade system med ! flera personer som berättigade att sätta in förmånstagare. När ., tjänstegrupplivförsäkring är grundad på central överenskommelse mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, ingår det i över- enskommelsen — och i försäkringsvillkoren att vissa personer skall anses vara insatta som förmånstagare. Och när det i stället är en enskild arbetsgivare som direkt tecknar försäkring för sina arbetsta- gare, anses arbetsgivaren ha rätt att vid avtalets slutande bestämma om förmånstagare. I båda fallen tillkommer denna rätt emellertid därefter den försäkrade arbetstagaren, i villkoren angiven som försäkringstagare. Arbetstagarens rätt anses emellertid inte (hindra t.ex. att arbetsmarknadsparterna i ny central överenskommelse beslutar om ändrade standardförordnanden; dock får ett individuellt förordnande företräde även framför ett senare tillkommet standard- förordnande. Liknande system tillämpas vid frivillig gruppförsäk- ring.

Rätten att bestämma om förmånstagare följer med äganderätten till försäkringen. Överlåter försäkringstagaren sin rätt enligt avtalet, är det därefter den nye ägaren som är behörig att sätta in förmånstagare. Samma verkan som överlåtelse har det i detta hänseende enligt 110 5 om försäkringstagaren avlider innan försäk- ringsfallet ännu har inträffat; försäkringen kan t.ex. vara tecknad på annans liv. I sådant fall inträder insatt förmånstagare i försäkrings- tagarens rätt enligt avtalet och blir alltså behörig att själv insätta förmånstagare.

Behörigheten att sätta in förmånstagare och att återkalla tidigare meddelat förordnande övergår inte på alla en för säkringstagares rättsinnehavare. Sålunda kan som tidigare påpekats dödsboet efter en avliden försäkringstagare inte återkalla ett av honom meddelat förordnande (102 5 sista meningen). Inte heller torde en försäkrings- tagares konkursborgenärer kunna återkalla ett meddelat förordnan- de. En annan sak är att, om försäkringen efter utmätning eller konkurs tillfaller tredje man, ett av försäkringstagaren meddelat förordnande som ej gjorts oåterkalleligt förfaller p.g.a. bestämmel- sen i 111 5. Den nye ägaren blir i ett sådant fall behörig att göra ett eget förordnande.

I FAL finns ett antal regler, av vilka några är presumtionsregler och andra absoluta, om när ett förmånstagarförordnande skall anses ogiltigt eller när det skall upphöra att gälla. Ibland kan fråga om förordnandets bestånd uppkomma i fall som inte regleras i FAL.

Av betydelse är här reglerna i 104 5 andra stycket om jämkning av förmånstagarförordnande bl.a. då makes giftorätt eller bröstarvinges laglott kränkts. I förslag av regeringen angående följdlagstiftning till

äktenskapsbalken, vilket överlämnats till lagrådet för yttrande den 4 december 1986, samt i avsnitt 2.6.2 nedan redogörs närmare för tillämpningen av 104 5. I lagrådsremissen föreslås att reglernai 104 5 andra stycket ersätts med nya mera generella jämkningsregler.

I anvisningarna till 31 5 kommunalskattelagen anges förutsättning-

. arna för att försäkring i inkomstskattehänseende skall behandlas som *pensionsförsäkring. Bl.a. får endast vissa den försäkrade närstående personer sättas in som förmånstagare. Enligt anvisningarna skall i ,villkoren för pensionsförsäkring denna begränsning i rätten att sätta 'in förmånstagare anges. Det är mot denna bakgrund som reglerna i 3 5 andra stycket FAL skall ses, nämligen att förmånstagarförord- nande är utan verkan, om det har skett i strid mot villkor som enligt kommunalskattelagen skall tas in i avtalet. Effekten av ett förord- nande till ”fel” person blir inte att försäkringen mister sin karaktär av pensionsförsäkring, utan att förordnandet är ogiltigt.

Av 18 5 FAL följer att den förmånstagare som uppsåtligen dödar den försäkrade inte kan åberopa det till hans förmån gjorda förordnandet.

Om ett förmånstagarförordnande gäller till förmån för ”make”, är

det utan verkan om äktenskapet blivit upplöst genom äktenskaps- skillnad. Försäkringstagaren har ju då inte någon ”make”, om han inte har gift om sig, och i sådant fall antas förordnadet enligt 105 5 andra stycket gälla till förmån för den nya maken. I analogi med 3 kap. 85 och 11 kap. 85 ärvdabalken brukar dessutom anses att * förordnande till förmån för ”make” förfaller redan när talan om äktenskapets upplösning anhängiggörs.

Den vanliga s.k. sammansatta kapitalförsäkringen (jfr avsnitt ' 4.2.1) gäller för både livsfall och dödsfall, dvs. försäkringsbeloppet

, betalas ut när den försäkrade uppnår viss ålder eller om han avlider ' dessförinnan. Om förmånstagare insatts till sådan försäkring, skall förordnandet enligt 107 5 FAL antas gälla bara för dödsfall.

Om försäkringstagaren överlåter försäkringen till annan, förfaller ett av den förste ägaren meddelat förmånstagarförordnande om detta inte gjorts oåterkalleligt (111 5 FAL) . Detsamma torde gälla om försäkringen genom bodelning efter äktenskapsskillnad eller boskillnad övergår till försäkringstagarens make och om försäkring- en efter utmätning eller konkurs tillfaller tredje man. Däremot är det naturligtvis ingenting som hindrar att den ursprunglige försäkrings- tagaren och förvärvaren kommer överens om att förordnandet fortfarande skall gälla. Det anses för sådant fall inte ens nödvändigt med något meddelande till försäkringsbolaget om att förordnandet skall fortsätta att gälla. Ett oåterkalleligt förordnande påverkas inte av att försäkringen överlåts, såvida förvärvaren inte är i god tro i fråga om oåterkalleligheten och därför ändå får bättre rätt än förmånstagaren.

Pantsättning av försäkringen medför den försämringen av för- månstagarens ställning, att panthavaren har företrädesrätt till försäkringsbeloppet så långt pantfordran sträcker sig; överskjutande belopp tillfaller förmånstagaren (112 € första stycket).

Ett återkalleligt förmånstagarförordnande medför inte någon inskränkning i försäkringstagarens rättigheter före försäkringsfallet. Försäkringstagaren kan när som helst återkalla förordnandet, och han kan utan hinder av förordnandet överlåta, pantsätta, belåna eller låta återköpa försäkringen (108 & första stycket). Om försäkringsfal- let utgörs av att försäkringstagaren uppnår viss ålder, anses han som ovan nämnts kunna återkalla ett för livsfall gällande förordnande även efter försäkringsfallet intill dess försäkringsbeloppet betalas ut till förmånstagaren. Detsamma torde gälla när försäkringen tagits på annans liv, om inte förordnandet anses förfallet redan på grund av analogi med 107 5.

Ett oåterkalleligt förordnande, å andra sidan, medför redan före försäkringsfallet en betydande bundenhet för försäkringstagaren. Bortsett från att förordnandet inte kan ändras, skall försäkringsta- garen enligt 108å andra stycket anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke vidtaga förfogande som inskränker för- månstagarens rätt. Pantsättning, belåning eller återköp får alltså normalt inte ske utan förmånstagarens medgivande. Man kan dock tänka sig att, om ett oåterkalleligt förordnande vid sammansatt kapitalförsäkring gäller bara för dödsfall, försäkringstagaren kan pantsätta rätten till livsfallsutbetalning.

Eftersom oåterkalleligt förordnande enligt 111 5 står kvar även vid överlåtelse, torde det inte föreligga något hinder i förhållande till förmånstagaren mot att försäkringstagaren överlåter försäkringen, förutsatt att förvärvaren inte genom godtrosförvärv får företräde framför förmånstagaren. En annan sak är att en med oåterkalleligt förordnande försedd försäkring ofta har så litet värde för sin ägare, att en överlåtelse framstår som meningslös.

Ett oåterkalleligt förordnande torde inte utan särskild utfästelse vara förenat med skyldighet för försäkringstagaren att vidmakthålla försäkringen genom fortsatt premiebetalning. I praktiken brukar försäkringsbolagen, om premiebetalningen upphör och om det är känt att försäkringstagaren gjort ett oåterkalleligt förmånstagarför— ordnande, underrätta förmånstagaren härom så att han har möjlig- het att på egen bekostnad fortsätta försäkringen.

Bortsett från det specialfall som avses i 110 & medför ett förmånstagarförordnande inte några påtagliga rättsverkningar för förmånstagaren före försäkringsfallet. Inte ens om förordnandet gjorts oåterkalleligt får han under försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt, som förordnandet medför, genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt (109 €).

I och med att försäkringsfallet inträffar förändras läget. Förmåns- tagaren får då ett självständigt anspråk på försäkringsbeloppet, och detta anspråk kan han rikta direkt mot försäkringsbolaget utan att behöva gå via försäkringstagaren eller dennes dödsbo. Den rätt förmånstagaren sålunda får i och med försäkringsfallet kan överlåtas och pantsättas på samma sätt som vanliga fordringar.

Anspråk på grund av förmånstagarförordnande är inte underkas- tat annan preskriptionsregel i FAL än den i 29 & upptagna.

De förordnanden som kommer till bolaget måste registreras och bevaras. I övrigt har det före ett försäkringsfall inte någon betydelse för bolaget att någon förordnas till förmånstagare. Om bolaget fått veta att ett visst förordnande har gjorts oåterkalleligt, kan det naturligtvis inte utan förmånstagarens medgivande medverka till sådana förfoganden som kan inskränka förmånstagarens rätt, men i övrigt har förmånstagaren rättsförhållande bara till försäkringstaga- ren. Någon självständig skyldighet för bolaget att t.ex. underrätta förmånstagaren om att försäkringstagaren inte fullgör sin plikt att betala premien föreligger inte.

Utgångspunkten för tolkning av förmånstagarförordnande anses vara att det så vitt möjligt är försäkringstagarens avsikt med förordnandet som skall utrönas. Sådan s.k. subjektiv tolkning brukas också vid testamentstolkning, och ärvdabalkens regler härom kan därför i viss utsträckning tillämpas analogt på förmånstagarförord- nanden. I 105 5 finns vissa hjälpregler som skall användas vid tolkning av förmånstagarförordnande. Vad som sägs i dessa bestäm- melser skall gälla om ej annat framgår av omständigheterna. Är förmånstagarens barn insatta som förmånstagare skall t.ex. förord— nandet gälla till förmån för bröstarvinge.

Det är endast försäkringstagarens avsikter vid tiden för förordnan- dets tillkomst som kan komma i beaktande vid tolkningen av ett förordnande. Denna princip har ansetts vara en nödvändig följd av förmånstagarförordnandets ställning som självständig rättshand— lingstyp. Om försäkringstagaren, kanske flera år efter förordnandets tillkomst, t.ex. i testamente ger uttryck för hur han vill att försäkringsbeloppet skall fördelas, kan det alltså inte påverka tolkningen av förordnandet med mindre det kan antagas att försäkringstagaren hade den avsikten redan då förordnandet gjordes (NJA 1976 s. 24). Om testamentet i stället upprättats före eller i samband med förmånstagarförordnandet, är möjligheterna att där få stöd för en viss tolkning av förordnandet naturligtvis större.

Vad som anförts om tolkning av förmånstagarförordnanden har gällt individuella förordnanden som verkligen härstammar från försäkringstagaren åtminstone i den betydelsen, att han själv valt förordnande från bolagets informationsmaterial. Det helt övervä- gande antalet förordnanden är emellertid sådana standardförord-

nanden som tillkommit genom gruppavtal av något slag, överens- kommelse mellan arbetsmarknadsparterna eller liknande och som sedan inte ändrats. Vid sådana fiktiva förmånstagarförordnanden, om vilkas existens och utformning de flesta gruppmedlemmarna har oklar eller ingen kännedom, kan det uppenbarligen bara i undan- tagsfall bli tal om någon subjektiv tolkning. Sådana förordnanden torde i stället få tolkas objektivt i enlighet med vad som följer av vanligt språkbruk och vad som inom den ramen kan antagas bäst överensstämma med genomsnittligt sett den försäkrades vilja.

Om en förmånstagare insatts ingår försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, inte i kvarlåtenskapen (1049 första stycket). Detta innebär att beloppet oftast inte kan tas i anspråk av en avliden försäkringstagares borgenärer.

I 116 & ges regler om försäkringstagarens borgenärers möjligheter dels att under försäkringstagarens livstid få tillgång till försäkringen, dels att efter försäkringstagarens död få del av utfallande försäkrings- belopp. Som huvudregel gäller att en försäkring kan utmätas under försäkringstagarens livstid. Härifrån görs dock betydande avsteg. Bl.a. undantas från utmätning försäkringar som bygger på regelbun- det sparande och där rätt enligt försäkringsavtalet tillkommer försäkringstagaren eller hans make och där försäkringen tagits på något av de bägges liv (116å första stycket). Om en livförsäkring varit utmätningsfri och om det finns förmånstagare kan ett försäk- ringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död inte under några omständigheter tas i anspråk av försäkringstagarens borgenä- rer. För det fall att en livförsäkring kunnat utmätas finns däremot vissa möjligheter för samma borgenärer att få del av försäkringsbe— loppet vid försäkringstagarens död. Om i ett sådant fall ett förmånstagarförordnande inte gjorts oåterkalleligt äger nämligen borgenärerna rätt till beloppet om deras fordran inte kan utgå ur kvarlåtenskapen (116 % andra stycket).

De nu angivna reglerna gäller för kapitalförsäkring men också för livränteförsäkring (118 & första stycket). Beträffande rätt till livränta och livräntebelopp finns dessutom särskilda utmätningsregler i utsökningsbalken (118 % tredje stycket).

Om ett försäkringsbelopp utfaller under försäkringstagarens livstid, t.ex. då han uppnår viss ålder, kan detta tas i anspråk av försäkringstagarens borgenärer. Om beloppet tillfaller en förmåns- tagare kan borgenärerna däremot inte få tillgång till försäkringser- sättningen.

I 117å ges beträffande kapitalförsäkring ett konkursbo vissa möjligheter att, då oåterkalleligt förmånstagarförordnande inte föreligger, återkräva större premiebetalningar som försäkringstaga- ren gjort till försäkringsbolaget.

Även om den som lider skada ibland kan ha möjlighet att få sin förlust täckt genom skadestånd från den som vållat skadan eller eljest är skadeståndsskyldig, kan han om han så önskar i första hand utnyttja sitt försäkringsskydd. Fråga uppkommer då om försäkrings- bolaget skall ha rätt att överta försäkringstagarens skadeståndsan- språk och utöva regressrätt mot den skadeståndsskyldige. Enligt FAL (25 &) har bolaget, såvitt gäller personförsäkring, endast regressrätt " vid olycksfalls— eller sjukförsäkring där försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört, utge ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna. Regressrätten är begränsad i förhållande till vad försäkringstagaren själv kan göra gällande mot skadevållaren. Rätt till återkrav föreligger endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet på skadevållarens sida eller om denne ”enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke”. Med sistnämnda uttryckssätt avses s.k. strikt ansvar vartill emellertid enligt vad som uttryckligen föreskrivs inte räknas ansvar enbart på grund av annans vållande enligt 3 kap. 1 eller 2 & skadeståndslagen.

Reglerna om regressrätt i FAL är inte tvingande. Bolagen har därför möjlighet att förbehålla sig regressrätt t.ex. vid summaförsäk- ring varigenom försäkringsbolaget åtagit sig att vid försäkringsfall utge ett på förhand bestämt belopp som fastställts oberoende av den förväntade ekonomiska förlusten. , Som FAL är upplagd behandlar reglerna huvudsakligen försäk- : ringsbolagets rättigheter och de skyldigheter som åvilar försäkrings- tagaren medan motsvarande skyldigheter för försäkringsbolaget endast berörs i ringa män. En förklaring till detta är att det tvingande skydd som lagen avser att ge tillkom som en reaktion främst mot sådana missbruk av avtalsfriheten som tog sig uttryck i att försäk- ringstagarnas skyldigheter reglerades särskilt hårt i försäkringsvillko- ren. Det finns dock enstaka regler i FAL som även tar upp försäkringsbolagens skyldigheter. En sådan regel är bestämmelsen om när försäkringsersättning förfaller till betalning (24 5). Om inte annat anges i villkoren skall försäkringsersättning betalas ut en månad efter det meddelande om försäkringsfallet kommit bolaget till handa. Är betalningen beroende av utredning som försäkringstaga- ren kan tillhandahålla, räknas dock månadsfristen i stället från den dag försäkringstagaren fullgjort sin skyldighet att bidra till utred- ningen. Regeln sanktioneras såvitt avser bolaget genom en regel om skyldighet att betala dröjsmålsränta om den sålunda angivna förfallodagen försittes. Bestämmelsen om ränta finns dock inte i FAL utan i 35 första stycket och 45 andra stycket räntelagen (19752635). Villkor varigenom förfallodagen gjorts beroende av något bolagets beslut eller av att bolaget ålagts betala genom dom får

enligt en tvingande bestämmelse i FAL inte åberopas (24å andra stycket).

Försäkringstagarens skyldighet att bidra till utredningen är sank- tionerad inte bara genom regeln att förfallodagen för ersättningen flyttas fram. Försummelse kan, om den är till men för bolaget, medföra skäligt avdrag på ersättningen eller t.o.m. föranleda fullständig befrielse för bolaget (22 5). I fall då försäkringstagarens förfarande ej varit svikligt får villkor som är strängare än lagen ej åberopas (23 å andra stycket). Samma sanktionsmöjlighet föreskrivs om försäkringstagaren försummar att utan uppskov anmäla försäk- ringsfall eller inträffad händelse som kan medföra försäkringsfall och försummelsen är till men för bolaget. Villkor som på denna punkt är hårdare än lagens reglering får dock enligt en tvingande regel inte i något fall åberopas (21 å).

Det har tidigare sagts att försäkringsbolaget såväl vid försåkrings— avtalets ingående som under försäkringstiden i hög grad är hänvisad till de upplysningar det får av försäkringstagaren och därför är beroende av att de erhållna uppgifterna är korrekta. Försäkrings— verksamheten bygger sålunda på ett förtroendeförhållande mellan parterna som inte minst visar sig när försäkringsskyddet skall realiseras i samband med en skadereglering. Uppträder försäkrings- tagaren svikligt, har försäkringsbolagen traditionellt fritagit sig från att utge ersättning. Har i villkoren föreskrivits att den som efter försäkringsfallet svikligen uppgivit, förtegat eller dolt något förhål- lande av betydelse för skaderegleringen inte skall ha rätt ens till den ersättning som han annars trots allt skulle ha varit berättigad till, kan emellertid oavsett villkoret bolaget åläggas att utge försäkringser- sättningen eller åtminstone del därav. Vid bedömningen av hur mycket som skall utgå skall beaktas under vilka omständigheter sveket ägde rum (23 5).

För fordran på grund av försäkring föreskrivs en särskild preskrip- tionstid som är kortare än den för fordringar i allmänhet (29 å). I normalfallet är preskriptionstiden tre år från det den som har anspråket fick kännedom om att fordran kunde göras gällande. Det kan emellertid hända att den som får göra gällande en fordran först efter lång tid eller kanske aldrig får veta detta. Lagen föreskriver därför en yttersta tid -— som alltså löper oberoende av om fordringsägaren har kännedom om sin fordran inom vilken anspråket måste göras gällande. Tiden är tio år räknat från det anspråket tidigast skulle ha kunnat göras gällande. Såväl treårs- som tioårspreskriptionen måste avbrytas genom väckande av talan. Utomrättsligt krav eller erinran är alltså inte tillräckligt. — Det har tidigare nämnts att försäkringsbolags premiefordran kan preskribe— ras redan efter tre månader för det fall att bolagets ansvarighet under premiedröjsmål är suspenderad (15 å).

Preskriptionstiden i 29 & kan förkortas genom föreskrift i villko- ren. Ett visst tvingande skydd häremot finns dock. För att en sådan kortare preskriptionstid skall gälla, måste försäkringsbolaget skrift- ligen ha förelagt den som framställer kravet att inom viss tid väcka talan mot bolaget. Den förelagda tiden får inte vara kortare än sex månader. Försäkringsbolag får inte heller gentemot den som framställt anspråk inom sex månader från det han fick kännedom om sin fordran åberopa föreskrift i villkoren enligt vilken anspråket bort framställas tidigare (30 å).

Meddelanden som enligt FAL i olika situationer skall tillställas motparten går på mottagarens risk eftersom det som regel är i dennes intresse att meddelandet lämnas (33 å). Innebörden härav blir bl.a. att försäkringstagaren under olyckliga omständigheter kan förlora sitt försäkringsskydd utan att han dessförinnan tagit del av någon som helst premieavi eller annan påminnelse. (Jämför vad som ovan sagts i anslutning till 14 å.)

2.2. Konsumentförsäkringslagen (1980:38)

Konsumentförsäkringslagen (KFL) är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenter för huvudsakligen privat ändamål, t.ex. hemförsäkringar, villaförsäkringar och motor- fordonsförsäkringar. Utanför lagens tillämpningsområde faller bl.a. separata försäkringar för vissa objekt, t.ex. försäkringar av djur och smycken, samt personförsäkringar, dvs. livförsäkringar och sjuk— och olycksfallsförsäkringar. Beträffande personförsäkringar gäller dock undantag för det fall att försäkringen utgör beståndsdel av en försäkring som omfattas av KFL, t.ex. Olycksfallsförsäkring som ingår i reseförsäkring.

KFL innehåller regler om bl.a. information från försäkringsbola- get, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkring, uppsägning av försäkring i förtid, premiebetalning, nedsättning av försäkrings- ersättning, skadereglering, preskription samt domstolsprövning av vissa beslut som fattas av försäkringsbolaget.

Bolagets informationsskyldighet tar sikte inte bara på tiden efter att en försäkring meddelats. Sålunda har, redan innan en försäkring tecknas, en konsument rätt att få besked om vad en försäkring omfattar och vad den kostar (5 å). Sedan en försäkring tecknats skall bolaget skriftligen informera försäkringstagaren om sådana försäk— ringsvillkor som innebär Viktigare begränsning av försäkringens omfattning i förhållanden till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med. Vidare åligger det bolaget att under försäkringstiden ge försäkringstagaren skriftligt besked om eventu- ella villkorsändringar och om skälen för dessa; denna skyldighet för

bolaget gäller även då det önskar ändra villkoren i samband med att en försäkring förnyas. Bolaget är också under försäkringstiden skyldigt att, om försäkringstagaren begär det, lämna information om villkor som gäller för försäkringen (6 5). Om bolaget vid en skadereglering beslutar att inte helt bifalla ett ersättningsanspråk, skall bolaget lämna besked om de möjligheter som finns att få * bolagets beslut prövat, t.ex. i allmänna reklamationsnämnden, i viss nämnd inom försäkringsbranschen eller vid allmän domstol (7 $).

Som en huvudregel gäller, att ett bolag inte får vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhanda- håller. För att bolaget skall kunna avslå en begäran om en försäkring krävs att bolaget har särskilda skäl att inte meddela försäkringen med hänsyn till bl.a. risken för försäkringsfall eller den sannolika skadans omfattning (9 å). j En försäkring förnyas som regel automatiskt när försäkringstiden i är slut om försäkringen inte sagts upp av bolaget eller av försäkrings- j tagaren före försäkringstidens utgång. Bolaget är, om det önskar säga upp försäkringen, skyldigt att avsända skriftligt meddelande om uppsägning senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång; för försäkringstagaren gäller inte någon särskild tidsfrist i dessa fall. Om försäkringstagaren tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat bolag vid utgången av försäkringstiden för en äldre försäkring sker inte heller en förnyelse av den äldre försäkringen; uppsägning krävs då inte från försäkringstagarens sida (14-16 åå).

Konsumentens rätt till försäkring aktualiseras inte bara då en försäkring skall tecknas utan även vid förnyelse. Som huvudregel gäller att bolaget inte får vägra förnyelse; endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela en försäkring får försäkrings— tagaren acceptera att förlora ett eventuellt försäkringsskydd (15 å).

Den första premien skall i princip betalas inom fjorton dagar från den dag bolaget avsänt skriftligt krav på premie. Då det gäller försäkring som förnyas har försäkringstagaren alltid minst en månad på sig att betala premien; månadsfristen räknas från det att bolaget avsänt skriftligt meddelande om betalningsskyldigheten till försäk- ringstagaren. Försummas premiebetalningen får bolaget säga upp försäkringen. Försäkringen upphör dock först sedan fjorton dagar gått sedan bolaget avsänt uppsägningen utan att premien betalats under denna tid. I meddelandet om uppsägning skall försäkringsta- garen få besked om att han kan förhindra att försäkringen upphör genom att betala premien inom fjortondagarsfristen. Reglerna innebär därför att försäkringstagaren har rätt till två underrättelser innan försäkringsskyddet faller bort (22 och 25 åå).

Utöver vad som framgår av reglerna om försummad premiebetal- ning får försäkringsbolaget säga upp en försäkring i förtid om

'_'—73444

l l i | * i &

försäkringstagaren eller den försäkrade grovt åsidosätter sina för- pliktelser mot bolaget eller om det finns andra synnerliga skäl (18 å). Härvid åsyftas bl.a. ett åsidosättande av de biförpliktelser som framgår av lagen eller försäkringsvillkoren, t.ex. skyldigheten att lämna korrekta uppgifter till bolaget, att inte överträda säkerhetsfö- reskrifter och att inte framkalla försäkringsfall.

Enligt lagen kan under vissa förutsättningar, försäkringsersätt— ningen sättas ned när försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter när försäkringsavtalet ingåtts eller då han inte följt försäkringsvill- koren. Vidare kan ersättningen, om den inte avser skadestånd, sättas ned om ett försäkringsfall framkallats genom grov vårdslöshet eller under vissa speciella förutsättningar — genom annan oaktsamhet som inte är ringa; framkallas ett försäkringsfall uppsåtligen av den försäkrade utgår aldrig ersättning såvitt avser denne (30-32 åå). Lagen lämnar också utrymme att sätta ned försäkringsersättningen om efter ett försäkringsfall den ersättningsberättigade bl.a. lämnar oriktiga uppgifter till bolaget; för nedsättning krävs att uppgifterna lämnas uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Skaderegleringen skall göras skyndsamt. Bolaget skall självmant iaktta de försäkrades och andra Skadelidandes behöriga intressen. Försäkringsersättningen skall i regel betalas ut en månad efter det att försäkringsfallet anmälts till bolaget och erforderlig utredning lagts fram för bolaget (37 och 38 Gå).

Ett bolags beslut att vägra en konsument att teckna en försäkring eller att säga upp en försäkring - såväl under försäkringstiden som till försäkringstidens slut - kan många gånger vara av stor betydelse för den som omedelbart berörs av beslutet. I dennes intresse lämnas därför i lagen vissa regler om domstolsprövning av sådana beslut. Den som är missnöjd med beslutet skall väcka talan vid domstol inom viss angiven tid. Vid bifall till en talan som väckts i anledning av att ett bolag vägrat någon att teckna en försäkring får domstolen bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade meddelat en försäkring i enlighet med en gjord framställan (41-42 åå).

2.3. F örsäkringsrörelselagen (1982:713)

Enligt försäkringsrörelselagen (F RL) får försäkringsrörelse drivas av endast bolag. Enskild person får sålunda inte yrkesverksamt medde- la försäkringar. Försäkringsbolagen är av två slag, försäkringsaktie- bolag och ömsesidiga försäkringsbolag. De sistnämnda bolagen ägs av sina försäkringstagare. I FRL finns associationsrättsliga regler för försäkringsbolagen, bestämmelser om hur försäkringsverksamheten skall bedrivas och föreskrifter om den offentliga tillsynen över

verksamheten. Om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse här i riket finns en särskild lag (SFS 1950:272).

Bolagen delas i FRL in i livförsäkringsbolag — dvs. bolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring (livförsäkring, sjuk- och Olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring) — och ska- deförsäkringsbolag. Denna indelning har framför allt betydelse för redovisningsbestämmelserna i FRL.

För att driva försäkringsrörelse fordras tillstånd (koncession). Koncession meddelas av regeringen efter en granskning som väsentligen sker i försäkringslnspektionen. Försäkringsinspektionen är den centrala myndighet som för hela landet handhar tillsynen över försäkringsbolagen. När koncession meddelas fastställs samtidigt bolagsordning samt, för vissa typer av försäkring, ”grunder” (se vidare avsnitt 2.4 nedan). Grunderna skall innehålla bestämmelser om ett antal i lagen angivna ämnen.

Koncessionsprövningen är dels formell, dvs. det kontrolleras att bolagsordning och eventuella grunder står i överensstämmelse med FRL, dels materiell så till vida att det prövas bl.a. att den tillämnade rörelsen inte är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsvä- sendet (2 kap. 3 % tredje stycket), att bolaget kan förväntas ha sådan soliditet att det kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna och att bolagets försäkringar kommer att meddelas till kostnader som är skäliga med hänsyn till försäkringarnas art (jfr 7 kap. 2å första stycket). Koncession meddelas inte för försäkringsrörelse i allmänhet utan är begränsad till viss eller vissa särskilda försäkrings- grenar. Redan existerande bolag kan sålunda behöva ansöka om koncession för nya försäkringsgrenar.

Den fortlöpande tillsynen av försäkringsbolagens verksamhet anknyter till reglerna i 19 kap. FRL, respektive bolags bolagsordning och eventuella grunder. Den utövas, som tidigare nämnts, av försäkringsinspektionen, till vilken bolagen är skyldiga att fortlöpan- de ge in vissa uppgifter. Inspektionen kan också infordra särskilda upplysningar från bolagen samt företa inspektioner hos dessa. I sin tillsynsverksamhet skall inspektionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (19 kap. 1 €). Traditionellt avser den offentli- grättsliga regleringen att säkerställa rörelsens soliditet. I FRL kommer kravet på soliditet till uttryck på olika sätt, dels genom speciella regler om exempelvis fondbildning och placering av tillgångar, dels, såvitt avser livförsäkring och därmed jämställd försäkring, på ett mer allmänt sätt genom att det anges vilka principer som skall gälla för grunderna. Som anförts ovan skall dessa nämligen ”trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal” (7 kap. 2 % första stycket). Kravet på soliditet enligt denna allmänna princip gäller även för sådan

försäkring som inte kräver fastställda grunder, även om detta inte uttryckligen sägs i lagen.

Tillsynen skall även säkerställa att försäkringsverksamheten bedrivs under iakttagande av principen om skälighet. Härmed avses ett önskemål att försäkring erbjuds till ett rätt avvägt pris. Beträf- fande livförsäkring och därmed jämställd försäkring kommer denna övergripande synpunkt till uttryck i de principer som skall gälla för grunderna. Dessa skall nämligen också trygga bolagets förmåga ”att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art” (7 kap. 2 & första stycket). För andra försäkringar kommer skälighetsprincipen till uttryck i 19 kap. 5 & första stycket. Enligt denna bestämmelse åligger det styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller på annat sätt övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt.

Skälighetsprincipen ärinte begränsad till premiesättningen. Enligt 19 kap. 6 & åligger det nämligen styrelsen och verkställande direktö- ren i ett försäkringsbolag bl.a. att övervaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt.

Skälighetsprincipen gäller endast för försäkringsverksamhet som bedrivs i Sverige. I fråga om transport— och sjökaskoförsäkring gäller principen endast för reseförsäkring och båtförsäkring som tecknas av konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål (19 kap. 5 % andra stycket och 6 5 andra stycket).

Om försäkringsinspektionen upptäcker missförhållanden i något bolags verksamhet kan detta föranleda erinran eller i allvarligare fall föreläggande för bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Följer bolaget inte ett föreläggande skall inspektionen anmäla detta till regeringen som, om allvarliga miss-

förhållanden föreligger, kan förklara koncessionen förverkad (19 kap. 115).1

2.4. Grunder för försäkringsverksamhet

Enligt försäkringsrörelselagen åligger det försäkringsbolaget att under vissa förutsättningar upprätta särskilda regler (grunder) för sin verksamhet. Liksom bolagsordningen skall grunderna stadfästas av regeringen innan bolaget får börja sin verksamhet. Även då

' Försäkringsverksamhetskommittén har i sitt betänkande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten (SOU 1986:8) föreslagit nya regler i FRL om soliditet och skälighet.

grunderna — liksom bolagsordningen ändras krävs stadfästelse; regeringen kan dock för sådant fall uppdra åt försåkringsinspektio- nen att meddela beslut om stadfästelse. Grunderna skall avse att trygga principerna om soliditet och skälighet som omtalas i avsnitt 2.3.

Grunder skall finnas för försäkringsverksamhet som avser bl.a. livförsäkringsrörelse (2 kap. 3 å första stycket FRL). Enligt 1 kap. 10 å första stycket FRL kan från bl.a. detta krav meddelas dispens i fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och som meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem åri sänder. Denna dispensregel tillämpas främst vid gruppförsäkring. Enligt andra stycket i sist- nämnda paragraf kan även för tjänstepensionsförsäkringar medges avvikelser från lagens krav på t.ex. grundernas närmare innehåll.

Grunder skall upprättas även för personförsäkring av annat slag än livförsäkring där försäkringen meddelas för en tid av mer än fem år och mot en premie som är beräknad eller bestämd för en längre tid än fem år i sänder; s.k. lång försäkring (1 kap. 5 å första stycket). Det skall dock beaktas att bolagen inte är förhindrade att anta grunder även för kortvariga personförsäkringar.

För livförsäkring och annan s.k. lång personförsäkring skall enligt 2 kap. 6 å första stycket grunderna behandla följande ämnen. Beräkningen av försäkringspremier och premiereserv, försäkringsta- garnas rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev hos bolaget, verkan av underlåtenhet att betala premie, försäkringsta- garnas rätt när försäkringen i vissa fall upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte ansvarar för försäkringsfall, återbäring till försäkringsta- garna, skyldighet att teckna återförsäkring samt förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Grundernas närmare innehåll regleras i 7 kap. 3-8 åå. Enligt dessa bestämmelser skall bolaget tillse t.ex. att grunderna angående beräkning av premier och premiereserv innehåller antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot och driftskostnader samt att grunderna, till den del de reglerar belåningsmöjligheten hos bolaget, ger besked om villkoren för belåning, lånevärde, räntefot och verkan . av underlåten räntebetalning.

Grunderna är till sin rättsliga natur att anse som komplement till bolagsordningen. De reglerar emellertid inte uteslutande frågor som direkt rör bolagets försäkringsverksamhet utan även ämnen som mera omedelbart är av betydelse för avtalsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren.

Ofta utgör grunderna en del av de försäkringsavtal som träffas. I försäkringsvillkoren anges således, särskilt vid livförsäkring, att för avtalet skall gälla bl.a. de grunder för bolagets verksamhet som är eller blir fastställda enligt försäkringsrörelselagen.

I allmänhet är grunderna av mycket teknisk natur och svårtillgäng- liga. Oftast krävs det av läsaren att han besitter betydande sakkunskap inom försäkringsområdet för att han skall kunna tillgodogöra sig deras innehåll.

2.5. Allmänna försäkringsvillkor för individuell * försäkring

De rättigheter och skyldigheter som följer med ett försäkringsavtal framgår av försäkringsvillkor som utfärdas av försäkringsbolaget. , Man brukar tala om allmänna och särskilda villkor. Med allmänna villkor avses villkor som är gemensamma för en hel försäkringsgren, t.ex. livförsäkringar. De särskilda villkoren tar däremot sikte på endast särskilda försäkringar, t.ex. livförsäkring med indexpremie. Begreppet ”allmänna villkor” kan även uppfattas så att det avser alla bestämmelser som är gemensamma för en viss försäkringsform eller en grupp av försäkringsformer.

Inom försäkringsbranschen har man beträffande individuell för- säkring gjort betydande insatser för att få fram försäkringsvillkor som kan tillämpas av så många bolag som möjligt. Uppmärksamhet har därvid ägnats åt såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsför- säkring. Hår skall beskrivas resultatet av detta arbete såvitt gäller individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Villkoren för gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring berörs ej här; dessa behandlas i avsnitt 4.3 respektive 4.4. Här redogöres ej heller för mera speciella former av individuell person- försäkring som t.ex. barn- och ungdomsförsäkringar.

2.5.1. Livförsäkring

I slutet av år 1969 antog Svenska Livförsäkringsbolags Förening en rekommendation om nya försäkringsvillkor för individuell försäk- ring, att tillämpas fr.o.m. år 1970.1 Tidigare gällande allmänna villkor hade tillkommit på 1940-talet. 1970 års villkor blev mera omfattande än tidigare villkor. Ett ökat krav på förbättrad informa- tion för konsumenterna i fråga om inte bara de skyldigheter utan också de rättigheter som följer av försäkringsavtalen ansågs kräva att åtskilliga av de frågor som tidigare funnits endast i grunderna togs upp direkt i villkorstexten. Här kan nämnas bl.a. den s.k. respitårs- trappan vid premiedröjsmål och rätten till återbäring. Grundernas

' Svenska Livförsäkringsbolags Förening upphörde med sin verksamhet i slutet av år 1972. Föreningens verksamhet fortsätter emellertid inom Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag (FSAB) i vilket bolag samtliga liv- och sjukförsäkringsbolag är företrädda.

motsvarande reglering är mycket detaljerad och tekniskt komplice- rad. I villkoren fick föreskrifterna därför en ganska allmänt hållen avfattning. Hänvisning till grunderna fick göras såvitt gäller den närmare tekniska regleringen, t.ex. om hur det skall gå till när återköpsvärde, fribrev eller belåningsvärde räknas fram. Vissa. ämnen, t.ex. angående påföljderna av oriktiga uppgifter från försäkringstagaren, ansågs sakna intresse för den övervägande delen av försäkringstagarna. Även i sådana fall gjordes därför i villkoren en hänvisning till grunder och lag, här dock utan att det ens antyddes vad reglerna innebär.

Vid sidan av ambitionen att förbättra villkorens informationsvärde innebar de nya villkoren att man ur saklig synpunkt ändrade vissa av de tidigare gällande bestämmelserna. I flera fall var nämligen de formellt gällande villkoren strängare än den faktiska tillämpningen. Detta förhållande, som ansågs kunna leda till viss godtycklighet, ville man undanröja; de nya villkoren skulle klart och tydligt spegla de rättigheter och skyldigheter som parterna faktiskt kunde grunda på försäkringsavtalet.

1970 års villkor har sedermera ersatts av nya allmänna villkor 1981, som i dag tillämpas av samtliga livförsäkringsbolag. Det inledande avsnittet i villkoren handlar om ”försäkringsavtalet”. Där definieras begreppen försäkringstagare, försäkrad och förmånstagare. Det anges bl.a. att om äganderätten till en försäkring övergår till annan blir förvärvaren att betrakta som försäkringstagare. Den på vars liv försäkringen gäller betecknas som försäkrad och den som erhåller ett försäkringsbelopp till följd av att försäkringstagaren förordnat härom är förmånstagare. I villkoren upptas en motsvarighet till regeln i FAL, att förmånstagarförordnande eller ändring av sådant förordnande skriftligen skall anmälas till bolaget och att ett förordnande gäller även om det inte antecknats i försäkringsbrevet. Det klargörs att för försäkringsavtalet gäller, förutom vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar, vad som före— skrivs i de allmänna villkoren och i lag samt i de grunder för bolagets verksamhet som är eller blir fastställda.

Vidare fastslås i villkoren att avtalet inte kan sägas upp av bolaget. Denna principiella ståndpunkt kan emellertid inte anses hindra att

oriktiga eller ofullständiga uppgifter från försäkringstagaren elle den försäkrade görs en hänvisning till försäkringsavtalslagen och bolagets grunder.

Ett särskilt avsnitt berör ”försäkringens ikraftträdande”. Villko- ren innebär att försäkringen normalt träder i kraft vid en tidigar tidpunkt än vad som gäller enligt bestämmelserna i FAL. Bolaget ansvar skall nämligen inträda när dess huvudkontor har mottagi

' ullständiga ansökningshandlingar, förutsatt att försäkringen enligt illämpade bedömningsregler kan beviljas mot normal premie och utan förbehåll samt att det inte av ansökningshandlingarna eller på annat sätt framgår att försäkringen skall träda i kraft senare. Regeln är alltså liberalare än dess motsvarighet i FAL, men den går inte lika *långt som bolagens praxis, som innebär att den avgörande tidpunk- Lten är när sökanden lämnat ifrån sig fullständiga handlingar, inte när Edessa tagits emot av bolaget. Kan försäkring bara meddelas mot förhöjd premie eller annars med förbehåll gäller enligt villkoren detsamma som enligt FAL, dvs. försäkringen träder i kraft först sedan försäkringstagaren på sedvanligt sått accepterat bolagets anbud om försäkring under angivna förutsättningar. Premiehöjning eller förbehåll som avser endast momentet premiebefrielse (jfr nedan) saknar dock betydelse beträffande tidpunkten för bolagets ansvar för inträffade dödsfall.

Avsnittet ”premiebetalningen” behandlar inledningsvis den första premien som skall erläggas. Liksom engångspremie skall denna betalas inom tio dagar från den dag då bolaget avsänt avi om premien. I förhållande till motsvarande regel i FAL, som anger att premien i detta fall skall erläggas ”utan uppskov”, innebär villkors- texten en precisering av betalningsfristen. Om premien inte betalas i rätt tid träder försäkringen ur kraft. Försäkringstagaren har emeller- tid en möjlighet att genom betalning inom en månad från utgången av tiodagarsfristen åter sätta försäkringen i kraft, förutsatt att den försäkrades hälsotillstånd inte har försämrats sedan försäkringsskyd- det upphörde.

Beträffande premie för senare betalningstermin (förnyelsepremie) anges att denna skall betalas inom en månad från förfallodagen. Försäkringstagaren åtnjuter m.a.o. en s.k. respitmånad under vilken fullt försäkringsskydd gäller oavsett premien inte betalats. Betalas förnyelsepremie inte heller därefter bortfaller skyddet inte på en gång, förutsatt att premie tidigare betalats för minst två år. I stället påbörjas en nedtrappning av skyddet vid dödsfall. För varje hel eller påbörjad månad efter respitmånaden sätts försäkringen ned med en tolftedel av skillnaden mellan försäkringsbeloppet och försäkringens fribrevsbelopp. Finns inte fribrevsbelopp görs nedsättningen på försäkringsbeloppet i dess helhet. Efter ett år från den obetalda premiens förfallodag — det s.k. respitåret har alltså försäkringen antingen satts ned till fribrevsbeloppet eller helt upphört.

Den nu beskrivna ”trappan” tillämpas som nyss sagts för försäkringar för vilka premie erlagts för minst två år. För försäkring- ar som gällt under kortare tid sker nedsättning till fribrevsbeloppet omedelbart vid respitmånadens utgång. Saknas fribrevsbelopp trä- der försäkringen helt ur kraft vid denna tidpunkt. — Regler om ”trappan” finns också — dock avsevärt mer detaljerade i bolagens

grunder. Villkoren, som främst av informationsskäl tagit in huvud-. dragen av dessa regler i sin text, gör därför en hänvisning till' grunderna.

Under rubriken premiebetalningen tas också upp frågan om. återupplivning av en försäkring som helt eller delvis trätt ur kraft: därför att förnyelsepremie inte betalats i rätt tid. Villkoren innebär. att försäkringstagaren har en oinskränkt rätt att genom premieinbei talning återuppliva försäkringen inom tre månader från den obetalda premiens förfallodag. Under denna tid utgör alltså en försämring av den försäkrades hälsotillstånd inte något hinder mot att försäkringen återupplivas. Betalning av premien senare medför också att försäk- ringen återupplivas; i detta fall dock endast under förutsättning att betalningen sker inom det s.k. respitåret och att den försäkrades hälsotillstånd inte har försämrats efter respitmånadens utgång. Återupplivning innebär att en försäkring som helt eller delvis trätt ur kraft på nytt blir gällande för dödsfall eller arbetsoförmåga som inträffar efter den tidpunkt premien betalas.

Enligt villkoren kan bolaget under viss tid vara fullt ansvarigt trots att premie inte betalas under respitmånaden; beror den uteblivna betalningen på att försäkringstagaren före respitmånadens utgång blivit akut sjuk eller drabbats av olycksfallsskada är bolaget ansvarigt intill tio dagar efter den tidpunkt då hindret för betalningen upphörde, dock under längst tre månader från premiens förfallo- dag.

I villkoren finns regler om premiebefrielse vid sjukdom eller olycksfallsskada hos den försäkrade. Hel arbetsoförmåga medför rätt till fullständig premiebefrielse. Är arbetsförmågan nedsatt med minst hälften befrias försäkringstagaren från så stor del av premien som svarar mot nedsättningen. Rätt till premiebefrielse inträder först efter att arbetsoförmågan varat viss tid (karenstid); villkoren ger utrymme för att här tillämpa bl.a. s.k. ATP-karens, som innebär att karenstiden är den tid som förflyter från det att arbetsoförmågan uppkommit till dess att vederbörande blir berättigad till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring.

I ett särskilt avsnitt ges definitioner av fribrev, återköp och försäkringslån. Däremot finns ingen bestämd regel om försäkrings- tagarens rättigheter i detta avseende utan det påpekas blott att det finns regler i bolagets grunder.

Villkoren behandlar också återbäring, varvid det slås fast att ”försäkringen berättigar till återbäring, som beräknas och gottgöres enligt bestämmelser i bolagets grunder”.

I villkoren anges de inskränkningar som gäller i fråga om försäkringens giltighet; under särskilda punkter redogörs för vad som gäller om bolagets ansvar vid bl.a. självmord och krig.

Syftet med inskränkningar i försäkringens giltighet är att söka

undvika ogynnsamt urval av försäkringstagare. Man har velat förhindra att försäkringen okontrollerat utnyttjas av personer som lever under förhållanden som inte är normala för det stora flertalet försäkrade. I fråga om självmord återger villkoren innehållet i 100 å försäkringsavtalslagen. — Om den försäkrade vistas utom Sverige i ! område där krig eller krigsliknande politiska oroligheter råder —

utan att han deltar i kriget eller oroligheterna — är bolaget innan försäkringen gällt i tre år fritt från ansvar under förutsättning att det råder orsakssamband mellan kriget eller oroligheterna och försäk- ringsfallet. Om kriget eller oroligheterna börjar vid en tidpunkt då den försäkrade befinner sig inom området i fråga inträder bolagets ansvarsfrihet dock först efter tre månader. Om den försäkrade deltar i främmande krig eller i politiska oroligheter utom Sverige gäller , försäkringen över huvud taget inte vid dödsfall eller arbetsoförmåga.

—— Karenstid gäller — om man bortser från självmord även om den försäkrade då försäkringen tecknades varken var utsatt för eller avsåg att utsätta sig för den särskilda risken. Sedan karenstiden gått ut är å andra sidan försäkringen ”oantastlig” även om den försäkrade medan karenstiden ännu löpte utsatte sig för risken i fråga. Vid deltagande i främmande krig m.m. är som framgått karenstiden obegränsad. Beträffande krigstillstånd i Sverige hänvisas till den särskilda lagstiftning som då kan komma att gälla i fråga om bolagets ansvarighet och rätt att ta ut en särskild tilläggspremie (krigspre- mie).

I villkoren anges vad den ersättningsberättigade skall iaktta för att få försäkringsersättning med anledning av försäkringsfall. Reglerna anknyter till bestämmelserna i FAL (21-24 åå). Det anges vidare att bolaget kan föreskriva att den försäkrade skall inställa sig för undersökning av läkare som bolaget anvisar om detta bedöms vara nödvändigt för att fastställa rätten till premiebefrielse.

På begäran av bolaget skall lämnas medgivande för bolaget att från bl.a. läkare inhämta de uppgifter som behövs för att bolaget skall kunna bedöma sin eventuella ansvarighet.

Försäkringsersättning utbetalas enligt villkoren senast en månad efter att den som gör anspråk på ersättning har fullgjort sina skyldigheter mot bolaget. Om det vid dödsfall finns anledning att utreda om oriktiga eller ofullständiga uppgifter legat till grund för försäkringsavtalet behöver utbetalning dock inte ske tidigare än en månad efter att sådan särskild utredning avslutats. Vid dröjsmål med utbetalningen utgår dröjsmålsränta enligt räntelagen.

I bolagens grunder finns regler hur bl.a. försäkringsersättning, som förfallit till betalning men som inte utbetalts, skall förräntas. En erinran härom återfinns i villkoren. Samtidigt påpekas att sådan ränta avräknas från den eventuella dröjsmålsränta som skall utgå.

Ett sista avsnitt i villkoren behandlar force majeure. Uppstår hos

bolaget t.ex. i anledning av krig dröjsmål med utredning eller utbetalning i anledning av försäkringsfall ansvarar bolaget inte för ,, förlust som härigenom kan uppkomma. '

2.5.2. Sjukförsäkring

Efter att allmänna villkor för livförsäkring antagits (jfr avsnitt 2.5.1) fortsatte revisionsarbetet i syfte att skapa en gemensam ram för försäkringsvillkoren inom alla personförsäkringsbranscher med så likalydande bestämmelser som möjligt. Villkoren för individuell lång sjukförsäkring (jfr avsnitt 2.4) togs först upp till behandling och en rekommendation beträffande nya villkor antogs av Svenska Livför- säkringsbolags Förening att tillämpas fr.o.m. år 1971. Villkoren modifierades något vid övergången till grundfri försäkring år 1973.

I samband med en ny premierevision år 1984 utarbetade varje bolag sina egna villkor och i dag skiftar villkoren för sjukförsäkring mellan bolagen. Någon helt gemensam beskrivning av villkoren såsom för livförsäkringsvillkoren kan därför inte göras. Här skall dock beröras bestämmelser som ofta finns i villkoren. Flera av bestämmelserna finns i den rekommendation som beskrivits ovan.

Liksom för livförsäkring brukar villkoren för sjukförsäkring ha ett särskilt avsnitt om ”försäkringsavtalet”, varvid det anges bl.a. att för avtalet gäller vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar, i de allmänna villkoren samt i lag och grunder (av grunderna är dock endast bestämmelserna om förräntning av förfallna ersättningsbelopp av intresse). Villkoren innehåller inte alltid definitioner av försäkringstagare, försäkrad och förmånstaga- re. Vid sjukförsäkring anses definitionerna nämligen inte ha ett sådant praktiskt värde att det är nödvändigt att ta in demi villkoren; försäkringstagaren och den försäkrade är vid individuell försäkring regelmässigt samma person och insättande av förmånstagare har begränsad betydelse. Däremot förklaras sådana grundläggande begrepp som arbetsoförmåga, sjukperiod och karenstid.

Arbetsoförmåga föreligger då den försäkrade förlorat arbetsför- mågan helt eller fått den nedsatt till minst hälften p.g.a. sjukdom eller olycksfall — ibland endast p.g.a. sjukdom. ”R-karens” beskrivs som den del av en sjukperiod som förflyter innan den försäkrade blir berättigad till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Sjukperiod är den tid arbetsoförmåga som omfattas av försäkringen — varar utan avbrott under försäkringsti- den.

Försäkringens omfattning brukar inte framgå av villkoren; denna kan utläsas av försäkringsbrevet. I regel ingår endast periodisk ersättning, avsedd att kompensera en del av den inkomstförlust som

arbetsoförmågan medför. Ibland kan försäkringen innehålla också andra ersättningsmoment, t.ex. invaliditetsersättning.

Regeln att försäkringsavtalet inte kan sägas upp brukar i sjukför- säkringsvillkoren inte ha samma kategoriska form som vid livförsäk- ring. Det anges nämligen ofta att försäkringsbeloppet kan ändras

' eller att en försäkring helt kan upphöra; detta för att överförsäkring »" inte skall uppstå. Ibland föreskrivs också att villkoren kan komma att ' ändras.

Bestämmelserna om försäkringens ikraftträdande är normalt utformade på samma sätt som vid livförsäkring. Även reglerna om , premiebetalningen följer i allmänhet nära livförsäkringsvillkoren och behandlar första premie, förnyelsepremie och återupplivning. En viktig olikhet är emellertid att någon ”respitårstrappa” inte finns i villkoren för sjukförsäkring. — Ibland gäller vid sjukförsäkring bestämmelser om premiebetalningen som avviker från livförsäk- ringsvillkoren. Sålunda skall enligt vissa villkor första premie betalas inom 14 dagar efter avisering och förnyelsepremie betalas då den nya försäkringstiden börjar, dock tidigast en månad efter avisering. Betalas inte premien i rätt tid får bolaget säga upp försäkringen med 14 dagars uppsägningstid. Premiebetalning under uppsägningstiden medför att försäkringen fortsätter att gälla. Som ett särskilt skydd för försäkringstagaren gäller att tidpunkten då en uppsägning får verkan kan flyttas fram en viss tid om premie inte betalats i rätt tid därför att försäkringstagaren t.ex. blivit svårt sjuk. Även då en uppsägning inte i tid när försäkringstagaren kan under vissa omständigheter en uppsägning få verkan senare än eljest. — I fråga om rätten att få en försäkring återupplivad sedan den upphört på grund av premiedröj- smål händer att denna är mera begränsad än vid livförsäkring; försäkringstagaren måste ibland utnyttja rätten redan inom tre månader från premieförfallodagen och ibland har försäkringstagaren över huvud taget inte rätt till återupplivning.

Av villkoren framgår under vilka förutsättningar ersättning utgår ur försäkringen. Fullständig arbetsoförmåga som regel p.g.a. såväl sjukdom som olycksfall — medför rätt till hela försäkringsbeloppet; nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften till så stor del av försäkringsbeloppet som svarar mot nedsättningen. Ersättningen utgår under försäkringstiden efter en karenstid uttryckt i månader eller som R-karens. Vid insjuknande på nytt inom tolv månader från det att en sjukperiod upphört kan gälla en förkortad karenstid.

Även arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom som visat symtom eller olycksfall som inträffat innan bolagets ansvarighet inträtt berättigar som regel till ersättning, förutsatt att bolaget när försäkringen * meddelats känt till saken och inte gjort någon särskild reservation om förhållandet i försäkringsbrevet. Om bolaget inte känt till symtomet eller olycksfallet utgår ibland ersättning endast om bolaget även med

sådan kännedom skulle ha meddelat försäkring mot normal premie 1. och utan inskränkning. Var försäkringstagaren eller den försäkrade i '_ god tro — han varken insåg eller borde inse att en lämnad uppgift var . oriktig eller ofullständig skall emellertid, som anges i vissa villkor, . ersättning alltid utgå (jfr Så FAL). — Beror arbetsoförmåga på missbruk av alkohol eller narkotika föreligger som regel inte rätt till ersättning.

Ofta finns bestämmelser om indextillägg till försäkringsbeloppet, som skall göras när en sjukperiod varat en viss längre tid. Tilläggen står i varierande grad i relation till förändringen av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Försäkringstagaren har ibland rätt att vid vissa bestämda tidpunk- ter och i viss omfattning höja försäkringsbeloppet (optionsrätt). För försäkringstagaren är detta ofta av värde, eftersom höjningen inte föregås av någon hälsoprövning av den försäkrade; vissa bolag kräver dock för att optionsrätten skall få utnyttjas att den försäkrade är fullt arbetsför.

Då det gäller rätt till invaliditetsersättning skiljer man ofta mellan medicinsk och förvärvsmässig invaliditet. Den förra beräknas med stöd av vissa tabeller, som utarbetats av medicinsk expertis, och utan hänsyn till omfattningen av arbetsoförmågan i det enskilda fallet. Den förvärvsmässiga invaliditeten innebär däremot att man beaktar uteslutande den försäkrades förmåga att med hänsyn till bl.a. ålder och utbildning få inkomst av arbete. Ersättning brukar utgå med stöd av reglerna om förvärvsmässig invaliditet, om inte reglerna om medicinsk invaliditet leder till högre ersättning.

Försäkringstagaren har rätt till premiebefrielse under i princip samma förutsättningar som gäller för att försäkringsersättning skall utgå; karenstiden kan dock vara en annan.

Vid vistelse utomlands samt vid krig och politiska oroligheter gäller vissa inskränkningar i försäkringens giltighet. Försäkringen omfattar i princip inte arbetsoförmåga som drabbar den försäkrade under vistelse utom Norden. För att försäkringen skall ge skydd vid vanliga affärsresor och turistresor är denna princip emellertid starkt modifierad; är vistelsen utomlands avsedd att vara under en mera begränsad tid (ofta 6-12 månader) gäller försäkringen. Bolaget är också ansvarigt under tid då den försäkrade äri svensk utlandstjänst eller i tjänst hos utländskt företag eller internationell organisation som har fast anknytning till Sverige.

Reglerna om krig och politiska oroligheter följer i stort sett motsvarande villkor för livförsäkring.

Vid längre sjukperioder får från enskilda försäkringsbolag vid sjukförsäkring inte utgå ersättning som medför större kompensation än 95 procent före skatt. Därvid skall premiebefrielseförmåner för livförsäkring i princip räknas med. Även om denna regel följs då

försäkringsavtalet ingås kan förhållandena i fråga om inkomst och andra försäkringar emellertid senare ändras så att den försäkrade tjänar på att vara sjuk, vilket anses innebära risk för överutnyttjande av försäkringen. Som tidigare framhållits är bolagen enligt villkoren därför berättigade att om ändringarna väntas bli bestående i sådant fall sätta ned försäkringsbeloppet så att överförsäkringen faller bort. Premien anpassas då till det nya försäkringsbelopp som skall gälla. Försäkringstagaren har ofta anmälningsplikt om en överförsäkrings- situation uppkommer, men anmälningsplikten är osanktionerad, och bolaget kan sätta ned beloppet även om det utan anmälan får reda på överförsäkringen. Ibland skall försäkringstagaren eller den försäk- rade först på begäran av bolaget lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för frågan om överförsäkring, men underlåtenhet att svara kan då medföra att försäkringen sägs upp.

Oriktiga uppgifter från försäkringstagaren eller den försäkrade angående den försäkrades inkomstförhållanden eller sjukförmåner leder enligt en del villkor till att bolaget är fritt från ansvar om det med kännedom om rätta förhållandet inte skulle ha meddelat försäkring; skulle försäkring ha meddelats i en mindre omfattning är bolagets ansvar begränsat i motsvarande mån. God tro hos uppgifts- lämnaren medför enligt villkoren dock att bolaget är helt ansvarigt.

Nedsättning av försäkringsbeloppet gäller för sjukperiod som börjar efter att bolaget meddelat försäkringstagaren om nedsättning- en. För det fallet att försäkringsbeloppet satts ned och den försäkrades inkomstförhållanden inom fem år från nedsättningen åter ändras gäller ibland särskilda regler. Kan enligt tillämpliga bestämmelser ersättning utgå med högre belopp, får försäkringen, oberoende av hälsotillståndet hos den försäkrade, höjas till högst det belopp som gällde före nedsättningen.

Villkoren behandlar också de åtgärder som skall vidtas innan bolaget är skyldigt att betala ut försäkringsersättning. Bestämmel- serna är i huvudsak lika med motsvarande regler för livförsäkring, kompletterat med krav på erforderlig läkartillsyn och skyldighet att följa läkarens anvisningar.

Liksom vid livförsäkring finns ofta en bestämmelse om force majeure, som skall kunna tillämpas då bolaget kommer i dröjsmål med utredning eller utbetalning.

2.5.3. Olycksfallsförsäkring

Som framgått i föregående avsnitt var det ett önskemål att man även beträffande Olycksfallsförsäkring skulle få fram försäkringsvillkor som kunde accepteras av bolagen. Arbetet resulterade i att man år 1972 antog gemensamma villkor för individuell olycksfallsförsäkring.

Rätt snart beslutade dock flera bolag att använda villkor som avvek från de gemensamma villkoren. Avvikelserna blev mera omfattande än vad som blev fallet med sjukförsäkringsvillkoren.

Inte heller beträffande villkoren för olycksfallsförsäkringen går det därför att göra en för hela branschen gemensam beskrivning. Här skall dock behandlas vissa centrala ämnen i de villkor som nu tillämpas.

Liksom vid liv- och sjukförsäkring inleds villkoren ofta med ett avsnitt om ”försäkringsavtalet”. Olycksfallsförsäkring meddelas normalt under sådana villkor att premien inte är beräknad eller bestämd för längre tid än fem åri sänder; avtalen kan emellertid i och för sig ingås för längre tid. Detta betyder att olycksfallsförsäkring i allmänhet meddelas utan grunder (jfr avsnitt 2.4) varför villkoren i regel inte hänvisar till grunder. För försäkringsavtalet gäller vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar samt i allmänna villkor och i lag.

I fråga om försäkringens ikraftträdande är reglerna ofta formule- rade på samma sätt som vid liv— och sjukförsäkring. En vanlig bestämmelse vid olycksfallsförsäkring är att försäkringen löper till den tidpunkt som anges i försäkringsbrevet, ibland med tillägget att försäkringen kan ändras eller upphöra under vissa förutsättningar som framgår av villkoren, t.ex. vid premiedröjsmål. Vissa bolag anger redan i villkoren till vilken exakt tidpunkt försäkringen gäller, t.ex. årsförfallodagen efter att den försäkrade fyller 65 år.

Beträffande premiebetalningen gäller i huvudsak samma regler som vid liv- och sjukförsäkring. Liksom vid sjukförsäkring kan det vid olycksfallsförsäkring finnas regler om premiebetalningen som är mera förmånliga för försäkringstagaren än motsvarande regler vid livförsäkring. — Ibland har bolagen särskilda bestämmelser om förnyelse av försäkring, särskilt då det är fråga om relativt kortvariga avtal. Det stadgas då att förnyelse sker om premie för ny period betalas på sätt framgår av villkoren. Önskar bolaget inte förnya avtalet skall försäkringstagaren underrättas därom senast 14 dagar före försäkringstidens slut.

På samma sätt som vid sjukförsäkring saknar försäkringstagaren vid olycksfallsförsäkring ibland rätt till återupplivning då en försäk- ring upphör p.g.a. premiedröjsmål; då sådan rätt finns skall den enligt vissa villkor liksom emellanåt vid sjukförsäkring utnyttjas redan inom tre månader från förfallodagen.

Vid olycksfallsförsäkring, som inte är grundbunden, är som tidigare nämnts premien inte beräknad och bestämd för mer än fem år i sänder. På grund härav förbehåller sig bolagen ofta rätten att ändra premien och andra försäkringsvillkor. De nya villkoren brukar tillämpas fr.o.m. närmast följande premieförfallodag, under förut- sättning att försäkringstagaren underrättas om de nya villkoren

senast en vecka före premieförfallodagen. Den förhållandevis korta betänketiden för försäkringstagaren motiveras med att denne ändå har hela respitmånaden på sig att ta ställning till hur han vill ha sitt försäkringsskydd i fortsättningen.

Försäkringstagaren är ofta skyldig att anmäla om den försäkrade blir berättigad till bl.a. förtidspension. Hel pension leder i allmänhet till att ersättning inte utgår enligt alla de moment som annars kan ha gällt för försäkringen. Dagersättning betalas t.ex. inte. Vidare bedöms invaliditet då inte efter reglerna om förvärvsmässig invalidi- tet utan endast efter bestämmelserna om medicinsk invaliditet. Ibland upphör försäkringen om hel pension beviljas. Försäkringen ändras respektive upphör även om försäkringstagaren försummar sin skyldighet att anmäla det ändrade förhållandet till bolaget. Ändring- en respektive bolagets frihet från ansvar inträder premieförfalloda- gen efter pensioneringen; reglerna kan alltså få retroaktiv verkan.

Ibland gäller liknande regler som i förtidspensioneringsfallet om den försäkrade ändrar yrke eller sysselsättning inom tre år från det att försäkringen tecknats. Ändring som sker senare än tre år inverkar däremot inte på bolagets ansvar, såvida inte de inskränkningar i försäkringens giltighet som anges i villkoren är tillämpliga (se nedan).

Om dagersättning ingår — vilket är mindre vanligt kan det även finnas särskilda regler om överförsäkring; om det vid ett inträffat försäkringsfall framkommer att den försäkrade är överförsäkrad utgår ofta inte högre dagersättning än vad som skulle ha betalats om bolaget känt till rätta förhållandet. Ändringar i den försäkrades inkomstförhållanden skall som regel anmälas till bolaget; ibland kan ersättning sättas ned även om sådan anmälan inte görs.

Villkoren behandlar också olika begrepp t.ex. olycksfallsskada, medicinsk invaliditet och förvärvsmässig invaliditet — liksom olika moment som försäkringen omfattar.

Olycksfallsskada definieras som kroppsskada som drabbar den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse, varmed likställs skada p.g.a. förfrysning, värmeslag eller solsting. Däremot anses skada som uppkommer p.g.a. smitta genom bakterie, virus eller annat smittämne inte som olycksfallsskada och ofta ej heller skada som antas ha framkallats genom att den försäkrade varit sinnessjuk eller påverkad av bl.a. alkohol. Beträffande skada till följd av att den försäkrade varit påverkad av alkohol eller liknande gäller hos vissa försäkringsbolag att denna i och för sig kan ses som en olycksfalls- skada, men att den likväl inte berättigar till ersättning därför att fallet tas upp under ”inskränkningar i försäkringens giltighet” eller liknande.

Bedömningen av arbetsoförmågan, som i sin tur påverkar rätten till försäkringsersättning, grundas på sådana symtom eller funktions-

nedsättningar som kan fastställas objektivt. Under de två första åren efter försäkringsfallet tar man härvid i princip hänsyn endast till den försäkrades vanliga eller annat jämförbart arbete. Därefter beaktar man också annat arbete, som den försäkrade kan anses klara av.

De olika moment som försäkringen i det enskilda fallet omfattar framgår av försäkringsbrevet. I villkoren redogörs däremot för den närmare innebörden av de olika momenten. Försäkringsskyddet kan avse t.ex. invaliditetskapital, ersättning för läkekostnader och resekostnader, dagersättning samt dödsfallskapital.

Liksom vid annan personförsäkring finns för olycksfallsförsäkring särskilda bestämmelser om begränsningar i försäkringens omfatt- ning. Reglerna stämmeri stort med förhållanden vid sjukförsäkring- en. Vid olycksfallsförsäkring finns dessutom regler som begränsar bolagets ansvar vid flygning, sport och idrott samt (hos en del bolag) atomkärnreaktioner. '

I fråga om de åtgärder som skall vidtas sedan ett försäkringsfall inträffat, om utbetalning av försäkringsersättning och om bolagets ansvarsfrihet till följd av force majeure finns i allmänhet liknande regler som vid sjukförsäkring.

2.6. Familjerättslig lagstiftning

För den familjerättsliga behandlingen av försäkringar kan man skilja mellan situationen innan en försäkring förfaller till betalning, alltså förhållandet under försäkringstiden, och den då en försäkring förfaller till betalning därför att försäkringstagaren avlider, således förhållandet efter försäkringsfall.

2.6.1. Förhållandena under försäkringstiden

En försäkring har ofta ett betydande värde redan innan ett försäkringsfall inträffar genom det sparande som försäkringen representerar. Vid bodelning som sker på grund av äktenskapsskill- nad eller av annan anledning innan en försäkring faller ut, måste man därför ta ställning till hur försäkringen skall behandlas. Försäkringar är särpräglade tillgångar genom att de är tillkomna för en särskild situation som ännu inte inträffat vid bodelningen. Lagstiftningen innehåller emellertid inte några regler om giftorätt och bodelning som tar hänsyn till detta speciella förhållande. Detta betyder att under försäkringstiden utgör en livförsäkring — antingen den tecknats på försäkringstagarens eget liv eller om den tagits på annans liv som regel en tillgång som andra i försäkringstagarens bo. Om inte giftorätt av andra skäl är utesluten, skall försäkringen ingå i bodelning som äger rum t.ex. på grund av äktenskapsskillnad. Vid bodelning som sker med anledning av ena makens död skall — trots

att försäkringsfall alltså ännu ej inträffat beaktas dels livförsäkring som tillhört den avlidne men som tecknats på annans liv, dels livförsäkring som tillhör den efterlevande och som tecknats icke på den avlidnes utan på annans liv.

Vid bodelning skall oavsett en försäkring kan återköpas eller ej försäkringens tekniska värde beaktas; det avtalade försäkringsbe- loppet saknar här betydelse. (Angående återbäringens betydelse i detta sammanhang, se NJA 1970 s. 529 I och II samt NJA 1975 s. 33. Det förra avgörandena har behandlats av Hellner i SvJT 1974 s. 16.)

I vissa fall kan en försäkring ha ett så osäkert värde, att det är tveksamt om och till vilket värde den skall beaktas vid bodelning. Ofta har t.ex. rena riskförsäkringar inte något värde före försäkrings- fall. Om den avtalade försäkringstiden är lång, medför dock även sådan försäkring rätt till viss återbäring, som betalas ut vid försäkringstidens slut, vilket innebär att försäkringen får betydelse vid bodelningen. Vidare kan vid lång försäkringstid med fasta premier riskförsäkringen under senare delen av försäkringstiden ha ett visst värde därigenom, att premierna då är lägre än vad som vid nyteckning skulle krävas för en motsvarande försäkring. Undantags- vis kan en riskförsäkring för dödsfall också ha ett reellt värde om den försäkrades hälsotillstånd är sådant att det måste hållas för visst att han kommer att avlida före försäkringstidens slut.

Rätt till pension, som skall utgå direkt från arbetsgivare eller från en av arbetsgivare ägd försäkring, är sådan egendom av personlig art som enligt 6 kap. 1 å andra stycket giftermålsbalken inte är föremål för giftorätt. Om en pensionsförsäkring ägs av den anställde själv eller om den har tecknats av en egenföretagare, utgör den däremot som regel giftorättsgods. I vissa fall kan emellertid en anställd, trots att han själv äger försäkringen, vara förhindrad att förfoga över försäkringen på grund av arbetsgivarens rätt och i sådant fall skall försäkringen ej heller ingå i bodelningen.1

En försäkring kan undandras giftorätt genom att den görs till enskild egendom. Giftorätt kan också vara utesluten därför att försäkringen tillfallit försäkringstagaren genom gåva som förenats med föreskrift som inskränker försäkringstagarens förfoganderätt.

Om en försäkring tecknas under villkor att tiden för utbetalning av försäkringsersättningen inte är beroende av försäkringstagarens död och om förmånstagare är insatt, tillfaller försäkringen vid försäk- ringstagarens död förmånstagaren direkt (110 å FAL). Även i detta

1 I prop. 1986/87:l med förslag till äktenskapsbalk föreslås att rätt till pension på grund av en P-försäkring som någon av makarna äger inte skall ingå i bodelning, om försäkringen gäller antingen rätt till ålderspension eller invalidpension eller rätt till efterlevandepension; i sistnämnda fallet under förutsättning att rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid bodelningen.

fall skall försäkringen inte ingå i bodelning. Vid tillämpning av . reglerna i 104å andra stycket FAL brukar försäkringens värde emellertid beaktas (se även avsnitt 2.6.2 nedan).

Är en försäkring av någon anledning undandragen från giftorätt, kan detta ge upphov till vederlagsanspråk enligt 13 kap. 7 å giftermålsbalken, nämligen om försäkringstagaren använt sitt gifto- rättsgods för att bekosta försäkringen.

En sjuk- eller olycksfallsförsäkring har som regel inte något värde innan försäkringsfall inträffat. Någon gång kan dock även sådan försäkring vara förenad med rätt till återbäring, som bör beaktas vid , bodelning.

Försäkringar är inte sådan egendom, för vilken det fordras samtycke av andra maken vid förfoganden. Försäkringstagaren kan alltså fritt förfoga även över en försäkring som gäller på den andra makens person eller som skall ge efterlevandeskydd till maken. I avsnitt 2.1 har behandlats vilket skydd som tillkommer en förmåns- tagare enligt ett oåterkalleligt förordnande.

_;a—f_%—_.;, T _ ;; 52!

l i !

2.6.2. Förhållandena efter försäkringsfall

När en livförsäkring faller ut vid den försäkrades död blir belopp tillgängliga som förut antingen inte kunnat tas i anspråk, såsom vid temporära försäkringar och vid försäkringar med sparmoment men utan återköpsrätt, eller som kunnat men inte har tagits i anspråk tidigare, såsom vid belåningsbara men obelånade kapitalförsäkring- ar. Värdet av dessa försäkringar är ofta betydande i förhållande till vad den avlidne i övrigt lämnar efter sig.

Om en livförsäkring har tagits på annans liv, medför försäkrings- fallet som regel inte att några familjerättsliga regler skall tillämpas. Försäkringsbeloppet tillfaller försäkringstagaren eller en insatt förmånstagare direkt. Om emellertid försäkringstagaren är den försäkrades make och förmånstagare inte är insatt, torde dock försäkringsbeloppet böra beaktas vid den bodelning som skall göras i anledning av den försäkrade makens död.

Om en försäkring visserligen har gällt på försäkringstagarens eget liv men någon förmånstagare inte insatts, uppkommer inte heller några speciella familjerättsliga problem med anknytning till försäk- ringsbeloppet. Beloppet ingår i kvarlåtenskapen och blir föremål för bodelning och arv på vanligt sätt.

Om däremot — vilket är det ojämförligt vanligaste — en personförsäkring har gällt på försäkringstagarens liv och förmånsta- gare är insatt, ingår försäkringsbeloppet inte i kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren. Detta gäller vid alla former av liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring (104å första stycket, 118å första stycket och

122 å FAL). Även sådana belopp som utgår i form av återbäring eller premiereglering följer denna regel. Vad nu sagts gäller både i förhållande till försäkringstagarens borgenärer och i förhållande till , hans dödsbodelägare. För förhållandet till dödsbodelägarna är det utan betydelse om försäkringen före försäkringsfallet varit utmät- ningsfri eller inte.

Emellertid finns det regler som reducerar verkningarna av bestämmelsen i 104å första stycket.

För återkalleliga förordnanden gäller främst 104 å andra stycket. Enligt detta lagrum skall belopp som faller ut efter försäkringstaga- rens död såvitt fråga är om efterlevande makes giftorätt, rätt enligt 13 kap. 12å andra stycket giftermålsbalken eller rätt till vederlag eller bröstarvinges rätt till laglott — behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Regeln gäller för all livförsäkring på eget liv (jfr 118 å första stycket) men inte för sjuk- och olycksfallsförsäkring (122 å), trots att dödsfallsbelopp som utgår från den senare typen av försäkring mycket liknar och i huvudsak fyller samma syften som ett vanligt livförsäkringsbelopp. Enligt 104 å tredje stycket gäller regeln inte heller sådant belopp som på grund av tjänstegrupplivförsäkring tillfaller make, samboende eller bröstarvinge.

104å andra stycket brukar tillämpas analogt vid försäkring på annans liv, varvid försäkringens aktuella värde (inklusive återbäring) vid försäkringstagarens död beaktas.

Enligt sin ordalydelse är bestämmelserna i 104å andra stycket, inom sitt giltighetsområde, tillämpliga i alla fall där det är fråga om att beräkna någon av de angivna rättigheterna. Men bestämmelserna tillämpas bara när någon rättighet är kränkt genom förmånstagarför- ordnandet. Om t.ex. den enda försäkringen gäller till förmån för efterlevande make skall försäkringen inte minska hans giftorätt i boet.

Vid prövning huruvida 104 å andra stycket är tillämpligt gör man bodelning och arvskifte som om samtliga försäkringar som omfattas av regeln hade ingått i bobehållningen. De så beräknade lotterna minskas med vad den berättigade själv skall ha som förmånstagare till sådan (men inte till annan) försäkring. Om återstoden då är större än den lott i boet som kan beräknas om hänsyn inte tas till försäkringarna, föreligger kränkning. I vilken egendom giftorätts- respektive laglottsökning då skall äga rum anges inte i lagtexten, men det antas att i analogi med 116å andra stycket som regel hela kvarlåtenskapen skall tas i anspråk innan förmånstagaren behöver avstå något. Om efterlevande makes rätt har kränkts av flera förmånstagarförordnanden och makens rätt inte kan tillgodoses i kvarlåtenskapen, skall enligt praxis samtliga förordnanden jämkas

ii proportionellt. Är det rätt till laglott som har kränkts, skall" jämkningen fördelas enligt reglerna i 7 kap. ärvdabalken..1

Som framgått skall vid prövning huruvida giftorättskränkningl föreligger hänsyn tas också till de försäkringsbelopp efterlevande make själv får som förmånstagare. Däremot skall dessa belopp inte. beaktas när fråga är om att beräkna efterlevande makes rätt enligt' 13 kap. 12 å andra stycket giftermålsbalken. _

Regeln i 104å andra stycket får anses uttömmande reglera möjligheterna att jämka återkalleligt förmånstagarförordnande till livförsäkring för att tillgodose de anspråk som anges i lagrummet. Däremot torde sådant förordnande — liksom ett oåterkalleligt förordnande — någon gång kunna jämkas med stöd av andra regler för att tillgodose anspråk av annat slag än som avses i 104 å andra stycket. Vad som närmast kommer i fråga är jämkning med stöd av 3 kap. 3 å ärvdabalken på grund av anspråk från först avliden makes efterarvingar; den efterlevande maken kan t.ex. ha använt kvarlåt- enskapen till att teckna en försäkring och insatt andra än efterar- vingarna som förmånstagare.

Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden torde, utöver vad som nyss nämnts, kunna jämkas för att tillgodose efterlevande makes och bröstarvingars rätt. Sådan jämkning sker då med analog tillämpning av reglerna i 6 kap. 6 a å giftermålsbalken och 7 kap. 4å ärvdabal- ken.

En särskild fråga är hur rätt till ersättning från sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall behandlas vid bodelning mellan levande makar. I rättspraxis finns exempel på att invaliditetskapital från olycksfallsförsäkring ansetts vara sådan rättighet av personlig art som avses i 6 kap. 1 å andra stycket giftermålsbalken och som därför inte skall ingå i bodelning.

2.7. Skatterättslig lagstiftning

2.7.1. Inkomst- och förmögenhetsbeskattning

I 31 å kommunalskattelagen (1928:370), KL, och i anvisningarna till denna paragraf upptas regler om inkomstbeskattningen av person- försäkringar. Eftersom lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt i 2 å hänvisar till dessa bestämmelser, är kommunalskattelagens reglering bestämmande för hela inkomstbeskattningen. Kommunalskattelagen bygger på en uppdelning av försäkringar i pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar (P-försäkring respekti-

' Angående framtida behandling av P-försäkringar vid bodelning, se avsnitt 2.6.1 ovan not 1.

ve K-försäkring). Uppdelningen sammanfaller inte med försäkrings- avtalslagens indelning i livränteförsäkring och kapitalförsäkring. I anvisningarna till 31 å, punkt 1, andra-trettonde stycket, anges vad som skall gälla för att en försäkring skall anses som en ' pensionsförsäkring. I artonde stycket sägs att annan livförsäkring än , pensionsförsäkring är kapitalförsäkring. Härjämte finns enligt nit- ; tonde stycket möjlighet att anse vad som eljest skulle vara f pensionsförsäkring som kapitalförsäkring, nämligen om förbehåll härom intagits i försäkringsavtalet vid dess ingående. Premiebefriel- seförsäkring tillhör enligt tjugonde stycket samma slag av försäkring Å som huvudförsäkringen. Försäkringsavtalet får numera inte innehål- la både P- och K-delar.

Som privat pensionsförsäkring, dvs. annan än tjänstepensionsför- säkring, godtas försäkring på försäkringstagarens person som skall ge ålderspension till honom själv eller efterlevandepension till hans make eller samboende eller till hans, makes eller samboendes barn under tjugo år. Hit räknas också försäkring som skall ge invalidpen- sion till försäkringstagaren själv och försäkring med en begränsad form av försörjningsränta som skall ge efterlevandepension till make eller barn (oavsett ålder) under högst ett visst antal år. Försörjnings- ränta innebär att om livsvarig ålderspension eller livsvarig efterlev- andepension till make inte utgått under viss minsta tid, skall under återstoden av denna tid pension utgå till de efterlevande. Om alla berättigade dör före garantitidens utgång upphör försörjningsräntan. Som privat pensionsförsäkring godtas under vissa förutsättningar också försäkring för efterlevandepensionering som tecknas av dödsboet efter en avliden näringsidkare.

Tjänstepensionsförsäkring är sådan pensionsförsäkring som tagits i samband med tjänst och för vilken arbetsgivaren åtagit sig att betala hela premien. De tillåtna pensionsförmånerna är desamma som vid privat försäkring. Försäkringen skall alltså ge ålders- eller invalid- pension till den försäkrade arbetstagaren eller efterlevandepension till hans make eller samboende eller hans, makes eller samboendes barn under tjugo år. Även försörjningsränta är tillåten men förekommer vid tjänstepensionsförsäkring bara vid icke kollektivav- talsgrundad försäkring. Tjänstepensionsförsäkring för efterlevande- pensionering kan tecknas av arbetsgivare även efter det att arbets- tagaren har avlidit.

Utöver vad som nu angetts upptar anvisningarna ett flertal förutsättningar med avseende på premiebetalningen, minsta ålder för utbetalning av ålderspension, kortaste utbetalningstid, beloppens fördelning i tiden m.m., som måste vara uppfyllda för att en försäkring skall godtas som pensionsförsäkring. Anvisningarna anger också att av försäkringsvillkoren för pensionsförsäkring skall framgå att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och att

försäkringen kan överlåtas eller återköpas endast under de begrän- * sade förutsättningar som framgår av anvisningarna.

Som framgått behandlas enligt anvisningarna den som sammanbor med den skattskyldige under äktenskapsliknande förhållanden på samma sätt som make. Däremot räknas inte t.ex. barnbarn som ”barn”.

Ersättning i annan form än livränta från sjuk- eller olycksfallsför- säkring som inte är pensionsförsäkring hanteras olika beroende på om försäkringen anses ha tagits i samband med tjänst eller ej. Om försäkringen tagits i samband med tjänst behandlas den på samma sätt som P-försäkring, dvs. utfallande belopp utgör skattepliktig intäkt. Skatt skall dock inte utgå för ersättning som avser sjukvårds- eller läkarkostnader. Har försäkringen inte tagits i samband med tjänst likställs försäkringen med K-försäkring. Livränta som utgår från sjuk- eller olycksfallsförsäkring utgör i princip alltid skatteplik- tig inkomst; har försäkringen tagits utan samband med tjänst skall dock endast viss del av livräntan tas upp till beskattning (31 å andra stycket b och c samt 32å lmom. första stycket c-e och 2 mom. KL).

Pensionsförsäkring inkomstbeskattas när ersättning betalas ut. För att inte de medel som läggs ned på försäkringen skall bli dubbelbeskattade, får premierna fortlöpande dras av vid inkomstbe- skattningen. Inte heller beskattas uppkommande räntevinster hos försäkringsbolaget.

För premier som erlagts för privat pensionsförsäkring får avdrag göras inom vissa ramar (46 å 2 mom. första stycket 6 KL och anvisningarna till detta lagrum). Reglerna innebär i stort sett följande. Avdrag får göras med vissa procent av försäkringstagarens A-inkomst, till den del denna inte överstiger visst antal basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Avdragsrätten är större för den som helt saknar pensionsrätt i anställning och inte heller har bestämmande inflytande i arbetsgivarföretaget samt för den som haft A-inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet. Avdragsrätten är här högst 35 procent av A-inkomsten till den del denna inte överstiger 20 basbelopp för året närmast före taxeringsåret och 25 procent av den del av inkomsten som överstiger 20 men ej 30 basbelopp. För anställda med pensionsrätt i anställningen medges avdrag med högst ett basbelopp eller, om A-inkomsten överstiger 10 basbelopp, 10 procent av denna, dock högst två basbelopp.

Vid tjänstepensionsförsäkring får arbetsgivaren göra avdrag för kostnaderna för att trygga pensionsåtagande enligt allmän pensions- plan eller motsvarande eller, alternativt, med högst vissa procent av utbetald lön till arbetstagaren (anvisningarna till 29 å, punkt 2, KL). Vid icke kollektivavtalsgrundad försäkring utnyttjas företrädesvis den senare regeln.

Som ovan angetts inkomstbeskattas utfallande P-försäkringsbe- lopp. Och härvid tas inte någon hänsyn till huruvida premierna för försäkringen kunnat i sin helhet dras av enligt det föregående, utan hela det utfallande beloppet tas alltid till beskattning. Härigenom kan alltså viss dubbelbeskattning uppkomma. För att hindra skatte- j flykt upptar lagen också bestämmelser om att skattskyldigheten i vissa fall skall ligga kvar hos den ursprunglige försäkringstagaren trots att rätten till försäkringen övergår på annan (53å 4mom. KL).

Vid K-försäkring gäller motsatt ordning. Premie för K-försäkring får inte dras av vid inkomstbeskattningen, men å andra sidan är utfallande belopp fria från inkomstskatt (19 å KL). Tillfaller belop- pet någon annan än försäkringstagaren, är det som regel i stället underkastat arvs— eller gåvobeskattning (se följande avsnitt). Såvitt gäller försäkring på försäkringstagarens eget liv, där utbetalning sker med anledning av att försäkringstagaren uppnår avtalad dag för livsfallsutbetalning, har skattefriheten sin naturliga grund i att försäkringstagaren har byggt upp försäkringsbeloppet genom betal- ning av premier med beskattade medel. Men om försäkringen föranleder utbetalning på grund av försäkringstagarens död, kan det däremot hända att summan av erlagda premier jämte ränta inte på långt när motsvarar försäkringsbeloppet. Även denna ”vinst” åtnjuter emellertid skatteförmåner (se följande avsnitt).

Försäkringsbolagen betalar inte någon inkomstskatt avseende P-försäkring. Vid K-försäkring däremot betalar bolagen statlig inkomstskatt (”ränteskatt”) på den nettointäkt av bolagens kapital- och fastighetsförvaltning som belöper på sådana försäkringar. Skattesatsen är 40 procent. Med hänsyn till de avdrag som får göras vid bestämmande av den beskattningsbara inkomsten blir det ungefärliga skatteuttaget för flertalet bolag drygt 30 procent (storle- ken varierar beroende på hur bolagens försäkringsbestånd är sammansatta). I prop. 1986/87:61 föreslås att skattesatsen höjs från 40 till 50 procent.

Någon förmögenhetsbeskattning av rätt till försäkring förekommer inte. I nyssnämnda proposition föreslås emellertid att livförsäkringar skall tas upp till förmögenhetsbeskattning. Från beskattning skall dock undantas P-försäkringar, K-försäkringar som avser endast dödsfall senast vid 70 års ålder och som inte är återköpsbara samt försäkringar som ger rätt till livränta eller sjukränta som utges på grund av annan försäkring än livförsäkring. Förmögenhetsvärdet på de beskattningsbara försäkringarna skall motsvara det tekniska återköpsvärdet, dvs. eventuell återbäring beaktas inte i detta sammanhang. Skatteplikt skall gälla för försäkringens ägare och detta även om förfoganderätten är inskränkt genom att någon satts in som förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förordnande. Sedan en

förmånstagare fått förfoganderätt över en försäkring är det dock förmånstagaren som är skattskyldig. Försäkringar som tecknats enligt ansökan före den 13 september 1986 undantas från förmögen- hetsbeskattning.l

2.7.2. Arvs- och gåvobeskattning

Om vid försäkring på eget eller annans liv försäkringstagaren avlider utan att det finns något förmånstagarförordnande till försäkringen, tillfaller försäkringsbeloppet eller försäkringen försäkringstagarens dödsbo och blir en del av den egendom som ingår i bodelning och arvsskifte efter honom. Arvinge eller testamentstagare drabbas av arvsskatt på förvärvet på samma sätt som för kvarlåtenskapen i övrigt. För denna situation innehåller varken FAL eller lagen (1941:416) om arvskatt och gåvoskatt (AGL) någon särskild regel.

Om det däremot finns ett gällande förmånstagarförordnande, ingår försäkringsbeloppet enligt 104å första stycket FAL inte i kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren. Förmånstagaren gör inte ett arvsrättsligt fång utan ett allmänt förmögenhetsrättsligt fång av egen art (jämför avsnitt 2.1). Motsvarande gäller, trots att det inte finns någon uttrycklig regel härom i FAL, när förmånstagaren vid annan tidpunkt än försäkringstagarens död får försäkringsbeloppet på grund av livsfallsutbetalning, när försäkringstagaren uppnår viss avtalad ålder eller på grund av försäkring på annans liv.

I 12 resp. 37 å AGL förekrivs att vad som utgår på grund av förmånstagarförvärv skall beskattas som om det är fråga om arv eller gåva. Reglerna gäller för sådan försäkring som är kapitalförsäkring i både FAL:s och KL:s mening, för livränteförsäkring som inte är P-försäkring samt för sjuk- och olycksfallsförsäkring; P-försäkringar däremot är helt fria från arvs- och gåvoskatt. Om förmånstagaren vid försäkringstagarens död får förfoganderätt över en skattepliktig försäkring eller, utan förfoganderätt, får ut belopp från försäkring- en, skall enligt 12 å vad han erhåller vid beräkning av arvskatt anses som arvfallen egendom. Vad någon i annat fall får på grund av j förmånstagarförordnande beskattas enligt 37 å som gåva.

Vid sådan kapitalförsäkring där hela försäkringsbeloppet förfaller & till betalning vid försäkringstagarens död blir frågan om förfogande- rätt över försäkringen inte aktuell; försäkringsbeloppet beskattas hos förmånstagaren enligt 12 å. Vid kapitalförsäkring som skall betalas ut i rater och vid livränteförsäkring blir valet av beskattningsmetod däremot beroende av om förmånstagaren fått förfoganderätt över försäkringen. Har han fått sådan rätt, beskattas enligt 12å hela

lRiksdagen har den 16 december 1986 beslutat om lagstiftning i enlighet med de redovisade förslagen (SFS 1986:1226 och 1227).

försäkringens värde, beräknat efter vissa nuvärdestabeller, omedel- bart. Har han inte fått sådan rätt beskattas i stället utfallande belopp successivt enligt 37 å.

Förmånstagarförordnandets utformning avgör om förmånstagaren fått förfoganderätt över försäkringen. Finns det bara en förmånsta- gare eller innebär förordnandet att den förmånstagare, som vid försäkringstagarens död är närmast till att förvärva försäkringen, omedelbart och med uteslutande av i andra hand insatta förmånsta- gare får en definitiv rätt till hela försäkringen, har han förfogande- rätt. Om förordnandet i stället har den i praktiken ganska vanliga utformningen, att förmånstagare till varje delbelopp är den av förmånstagarna som vid varje förfallodag är närmast till att ta emot beloppet, får den förmånstagare som är närmast till vid försäkrings- tagarens död inte genom överlåtelse eller pantsättning av försäkring- en äventyra senare förmånstagares rätt; han har alltså inte förfogan- derätt.

Om ett förordnande innebär att t.ex. en förmånstagare skall ha de tio första delbeloppen och en annan de återstående, torde ofta båda förmånstagarnas fång böra i sin helhet beskattas enligt 12 å.

Frågan huruvida förmånstagaren har fått förfoganderätt över försäkringen får aktualitet också vid försäkring på annans liv, om försäkringstagaren dör före den försäkrade. Enligt 110 å FAL skall då förmånstagaren inträda i försäkringstagarens rätt. Om förordnan- dets utformning innebär att förmånstagaren får en definitiv rätt till försäkringen vid försäkringstagarens död, skall hela försäkringens aktuella värde då beskattas enligt 12 å. Och vad förmånstagaren därefter kan erhålla vid den försäkrades död är fritt från skatt, eftersom förmånstagaren då har trätt i försäkringstagarens ställe som ägare till försäkringen. Om förordnandet däremot innebär att förmånstagare skall vara den som vid den försäkrades död är närmast till att ta emot försäkringsbeloppet, torde beskattningen få uppskju- tas till denna tidpunkt och då ske enligt 37 å.

Vid beskattning enligt 12å skall alltså försäkringsbeloppet eller försäkringens aktuella värde sammanläggas med den arvs- eller testamentslott som förmånstagaren kan ha rätt till och beskattas som arv. För att uppmuntra det frivilliga försäkringssparandet har emellertid för försäkringar beviljats vissa skattelättnader, som saknar motsvarighet för andra tillgångar.

Från försäkringsbelopp som utgår ur kapitalförsäkring som tagits på försäkringstagarens eller hans makes liv och som enligt bestäm- melserna i 116å första stycket är utmätningsfri, får före samman- läggningen med arvs- eller testamentslott avdras ett belopp motsva- rande sex basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträtt. Om en förmånstagare uppbär belopp från flera försäkringar, får han inte göra mer än

sammanlagt ett sådant basbeloppsavdrag, men å andra sidan får ett fullt avdrag göras för varje förmånstagare. Eftersom basbeloppsav- draget för år 1986 uppgår till 139 800 kr, är det alltså sammantaget avsevärda belopp som är undantagna från beskattning om en försäkring delas upp på flera förmånstagare.

Vid livränteförsäkring som ej är att anse som P-försäkring görs inte något basbeloppsavdrag. I stället dras från varje årsbelopp av 2 500 kr, varefter återstoden av årsbeloppen, värderade efter nuvär- destabellerna, tas till beskattning.

Om en gift försäkringstagare, som har giftorättsgemenskap med sin make, dör och efterlämnar en försäkring utan förmånstagarför- ordnande, får efterlevande maken på grund av sin giftorätt del i försäkringsbeloppet, vanligen hälften. Vad den efterlevande på denna grund erhåller är enligt 15 å AGL fritt från arvsskatt. För att efterlevande make inte i vissa fall skall vara i skattehänseende sämre ställd därför att han har insatts som förmånstagare, har i 12 å första stycket tredje meningen tagits in en regel av innebörd att den del av makens förmånstagarförvärv, varmed hans giftorättsandel i boet skulle ha ökat om försäkringsbeloppet hade ingått i boet, är fri från skatt. Vid beräkning av den skattemässiga giftorättsökningen skall hänsyn tas till samtliga försäkringar efter den avlidne utan hänsyn till att annan än make är insatt som förmånstagare. Sålunda skall även P-försäkringar beaktas, trots att sådana försäkringar inte arvsbeskat- tas. Regeln innebär normalt att i vart fall halva försäkringsbeloppet avgår som skattefri giftorättsandel, varjämte maken har rätt till basbeloppsavdrag och det vanliga grundavdraget om 50 000 kr som gäller vid all arvsbeskattning av make. Under år 1986 kan efterle- vande make, som inte är arvinge eller testamentstagare, såsom förmånstagare till kapitalförsäkringsbelopp skattefritt ta emot " 379 600 kr. !

Skattskyldigheten enligt 12 å omfattar också belopp som tillfaller laglottsberättigad bröstarvinge enligt 104 å andra stycket FAL. (Om denna bestämmelse i FAL, se avsnitt 2.6.2.) Om fånget avser kapitalförsäkringsbelopp och om arvingen inte samtidigt kan anses inta ställning som förmånstagare, får något basbeloppsavdrag inte göras från vad bröstarvingen erhåller. I fråga om livränteförsäkring får däremot 2 500—kronorsavdraget alltid göras då en bröstarvinge får ett försäkringsbelopp enligt 104 å andra stycket.

När efterlevande make med stöd av 104 å andra stycket gör anspråk på belopp som enligt förmånstagarförordnande skall tillfalla någon annan, kommer beskattning inte i fråga eftersom giftorätt och de övriga rättigheter som nämns där Över huvud taget inte medför skatteplikt.

Beskattning av förmånstagarförvärv såsom av gåva enligt 37 å blir aktuell i olika situationer. Den vanligaste är sannolikt att förmånsta-

gare till varje delbelopp från livränteförsäkring är den förmånstagare som är närmast till vid varje utbetalningstillfälle. Härjämte kan det vara fråga om utbetalning till förmånstagare på grund av att den försäkrade (oavsett om det är försäkringstagaren eller någon annan) uppnår avtalad ålder för livsfallsutbetalning eller utbetalning på grund av att vid försäkring på annans liv den försäkrade avlider. Beskattning enligt 37 å kan också bli aktuell då ett förmånstagarfö- rordnande utformats så att förmånstagaren får rätt att förfoga över försäkringen först efter försäkringstagarens död.

När hela försäkringsbeloppet betalas ut på en gång och när förmånstagaren får förfoganderätt över en försäkring som skall betalas ut i rater, beskattas även enligt 37 å försäkringens hela värde omedelbart. Om förmånstagaren inte har fått förfoganderätt, beskattas däremot endast utfallande belopp, vilket sker årsvis på grundval av särskilda deklarationer av förmånstagaren. När samma

förmånstagare uppbär belopp under flera år, äger sammanläggning rum under en tioårsperiod.

Skattesatsen är densamma för arvsskatt och gåvoskatt, men reglerna för beräkning av skattepliktigt belopp ärinte helt samma. I 37 å hänvisas till 12 å andra-femte styckena. Detta innebär att förmånstagaren även vid beskattning enligt 37 å får göra basbelopps- avdrag respektive 2 500-kronorsavdrag. I praxis (SvJT 1965 rf s. 40) har även medgetts motsvarighet till efterlevande makes skattefria giftorättsandel enligt 12å första stycket tredje meningen. Vidare medges vid gåvobeskattningen enligt 39 å d ett allmänt avdrag om 2 000 kr (att jämföra med de grundavdrag om 50 000 kr, 25 000 kr respektive 5 000 kr som gäller vid arvsbeskattningen). Detta senare medför för livränteförsäkringarnas del att det årliga skattefria beloppet blir (2 500 + 2 000 =) 4 500 kr.

De flesta förmånstagarförordnanden är benefika, och det är detta som är den egentliga grunden för beskattningen enligt AGL. Någon gång kan det emellertid hända att förmånstagaren har lämnat någon form av vederlag för att bli insatt som förmånstagare, vilket kan leda till att utfallande försäkringsersättning inte skall beskattas. Förmån- stagaren kan t.ex. helt eller delvis ha betalt premierna för försäk- ringen eller förordnandet kan som i rättsfallet NJA 1976 s. 629ha tillkommit i samband med bodelningsuppgörelse och haft till syfte att tillgodose förmånstagarens giftorätt.

Om en försäkring är belånad hos försäkringsbolaget eller lagd som pant för annan skuld, avräknas vid beräkning av arvsskatt för förmånstagare skuldbeloppet från försäkringsbeloppet. Om försäk- ringstagaren i skriftlig förklaring till bolaget har föreskrivit att skulden i stället skall betalas av hans dödsbo, respekteras emellertid det; hela försäkringsbeloppet läggs ut för förmånstagaren och behållningen i boet minskas med skuldbeloppet. Eftersom förmåns-

tagarförvärvet på grund av basbeloppsavdraget oftast blir lindrigare beskattat än den egentliga kvarlåtenskapen, medför en sådan föreskrift en minskning av den totala arvsskatten.

3 Försäkringsverksamheten i Sverige

Privat försäkring meddelas i Sverige av försäkringsbolag, som är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Personförsäkring kan meddelas också av understödsföreningar. Enskild person får inte meddela försäkring. Redogörelsen nedan tar sikte i första hand på personförsäkring.

Genom den offentliga försäkringen, till vilken i detta sammanhang främst är att räkna allmän sjukförsäkring, allmän folkpensionering (AFP) och försäkring för allmän tilläggspension (ATP), har utveck- lats ett grundskydd på personförsäkringsområdet. Vid arbetsskador ges ett förstärkt försäkringsskydd (se lagen (1962:381) om allmän försäkring respektive lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring). Stora grupper åtnjuter ytterligare personskydd genom olika kollek- tiva anordningar främst på grund av avtal mellan arbetsmarknadens parter (se nedan, avsnitt 4.4). Detta ytterligare skydd är i mycket stor utsträckning garanterat genom försäkring i enskilda försäkringsbo- lag. I övrigt utgör försäkringsbolagens utbud av personförsäkring numera i huvudsak ett komplement till den trygghet, som den offentliga försäkringen och de kollektiva skyddsanordningarna skapar.

Vid utgången av år 1984 var sammanlagt drygt 550 försäkringsbo- lag verksamma i Sverige, därav 14 utländska. Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar de svenska bolagen delas upp i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Branschen kan också delas upp efter verksamhetsgrenar i liv- och sjukförsäkrings- bolag, skadeförsäkringsbolag samt återförsäkringsbolag.

Riksbolagen dominerar den enskilda försäkringsverksamheten. År 1984 svarade dessa för 96 procent av samtliga svenska försäk- ringsbolags premieinkomster i direkt försäkring i Sverige, och de förvaltade ungefär 98 procent av tillgångarna. Mätt i antalet före— tagsenheter utgör riksbolagen däremot en mindre del. År 1984 fanns i Sverige 58 riksbolag. Många riksbolag framträder i sammanslut— ningar eller koncerner. I dessa fall kan i regel snarare koncernen än de ingående bolagen räknas som självständiga företagsenheter.

År 1984 fanns 35 läns- och häradsbolag samt 446 sockenbolag.

Läns- och häradsbolagen meddelar olycksfallsförsäkring. Härutöver förekommer personförsäkring emellertid endast i riksbolagen.

Av de 58 riksbolagen år 1984 var 31 aktiebolag och 27 ömsesidiga bolag. Samtliga läns-, härads- och sockenbolag är ömsesidiga bolag.

Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare. Genom FRL (om denna lag, se avsnitt 2.3) och dess tillämpning är dock aktieägarnas möjligheter att ta ut vinst ur verksamheten begränsade. Såvitt gäller livförsäkringsbolag återgår allt överskott till försäkringstagarna i form av återbäring (vid grundfri försäkring alternativt genom justering av premienivån) eftersom förbud mot utdelning till aktieägarna råder enligt FRL.

De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare. När det gäller personförsäkring föreskriver FRL att endast bolagets tillgång- ar skall svara för dess förbindelser. Vid sådan försäkring kan sålunda försäkringstagarna inte bli personligt ansvariga för bolagets förbin- delser.

Den enskilda försäkringsverksamheten omfattar i dag ett stort antal försäkringsgrenar, vilka kan grupperas på olika sätt. Bolagen delas enligt FRL in i livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag. I det praktiska branscharbetet delar man ofta upp försäkringsverk- samheten i personförsäkring och sakförsäkring, varvid till personför- säkring hänförs livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäk- ring.

Emellanåt görs indelning i summaförsäkring respektive skadeför- säkring. Med summaförsäkring avses att i försäkringsavtalet bestäm- da belopp utfaller vid viss inträffad händelse såsom uppnående av viss ålder, dödsfall, sjukdom eller invaliditet. Storleken av de belopp som betalas ut påverkas alltså inte av den eventuella skada det särskilda försäkringsfallet kan ha medfört. Skadeförsäkring enligt denna terminologi har däremot till uppgift att adekvat ersätta den ekonomiska förlusten på grund av inträffad skada på person eller egendom. Sjuk- och olycksfallsförsäkring kan vara en kombination av summaförsäkring och skadeförsäkring, då det kan utfalla t.ex. såväl avtalat invaliditetsbelopp (”summa”) som ersättning för läkarvårdskostnader (”skada”).

På livförsäkringsområdet görs i FAL en gränsdragning mellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Kapitalförsäkringen avser vanligen ett engångsbelopp. Ersättningen kan dock även vara avtalad att utgåi poster (rater). Försäkringen skiljer sig då emellertid från livränteförsäkringen genom att antalet poster är bestämt i förväg. Vid livränteförsäkring beror antalet poster av att någon är i livet. Då det gäller livförsäkring gör man vidare åtskillnad mellan riskförsäkringar och sparförsäkringar. Med riskförsäkring menas då vanligen en försäkring där utbetalning sker endast om den försäk-

rade avlider före en viss tidpunkt eller före en viss annan person. Riskförsäkring och sparförsäkring kan förekomma både vid kapital- försäkring och vid livränteförsäkring.

Inom livförsäkring skiljer man också mellan pensionsförsäkring (P-försäkring) och kapitalförsäkring (K-försäkring). Uppdelningen hänför sig till den skattemässiga behandlingen av försäkringen (se avsnitt 2.7.1 ovan).

Livförsäkring tillhandahålls i såväl individuella som kollektiva former. Inom den individuella livförsäkringen dominerar försäkring- ar med sparmoment. Under senare decennier har de kollektiva livförsäkringarna fått en alltmer ökad omfattning. Med kollektiva livförsäkringar förstås dels grupplivförsäkring, som främst genom de överenskommelser arbetsmarknadens parter träffat fått mycket stor utbredning, dels kollektiv tjänstepensionsförsäkring och särskild tilläggspensionsförsäkring, som utgör komplement till den allmänna tilläggspensionen. Även sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas såväl individuellt som kollektivt.

Koncentrationen inom försäkringsbranschen har ökat påtagligt, framför allt sedan år 1960. De mest betydelsefulla förändringarna i företagsstrukturen har skett i samband med Skandiakoncernens förvärv under 1960-talet av Svea, Skåne, Thulebolagen och Öre- sundskoncernen, varigenom Skandiakoncernen — mätt efter premie- inkomsterna — blivit den största enheten i landet (ca 25 procent 1985). Vidare sammanslöt sig under samma tid förutvarande Svenska Liv, Hansa och Städernas i Hansakoncernen. År 1970 sammanslogs Trygg och Framtiden, och år 1971 fusionerades Hansa- och Tryggkoncernerna.

Sedan en längre tid finns på försäkringsmarknaden som helhet — alltså vad gäller både livförsäkringssidan och skadeförsäkringssidan fyra dominerande gruppbildningar: Folksam, Länsförsäkringsbo- lagen, Skandia och Trygg-Hansa. Skandia består av aktiebolag, medan de övriga i huvudsak drivs som ömsesidiga bolag. Länsför- säkringsbolagen har tidigare meddelat försäkring endast som skade— försäkringsbolag. Under 1985 beviljades de emellertid koncession för livförsäkring och annan personförsäkring och ett särskilt bolag — Länsförsäkringar Liv — bildades.

Folksam, Skandia, Trygg-Hansa, Valand och Vegete svarade år 1985 för omkring 45 procent av den totala premieinkomsten i livförsäkring och annan personförsäkring. Motsvarande andel för SPP, AMF-pensionsförsäkring och AMF-sjukförsäkring uppgick samma år till mer än 50 procent.

Sex koncerner — Ansvar, Folksam, Länsförsäkringsbolagen, Skandia, Trygg- -Hansa och Vegete erbjuderi stort sett alla typer av försäkringar som förekommer på den allmänna marknaden. Övriga företag meddelar antingen personförsäkring eller skadeförsäkring.

Under 1986 har fattats beslut om ett samgående mellan Valand, Vegete, Skånska Brand och Allmänna Brand; fr.o.m. den 1 januari 1987 ingår dessa bolag i försäkringskoncernen Wasa. Moderbolag i koncernen blir Wasa Liv (f.d. Valand och Vegete Liv). I övrigt kommer koncernen att bestå av Wasa Skåne (f.d. Skånska Brand), Wasa Göta (f.d. Allmänna Brand), Wasa Nord (f.d. Vegete Sak) samt några nybildade bolag.

4 Försäkringsformer

4.1. Inledning

På flera ställen i vårt betänkande hänvisar vi till olika försäkrings- former utan att närmare beskriva konstruktionen av varje försäk- ring. Vi redovisar därföri detta avsnitt de olika försäkringsformerna. Den indelning vi gör följer principerna i vårt lagförslag, nämligen en uppdelning i individuell försäkring, gruppförsäkring och kollektivav- talsgrundad försäkring. I det avsnitt som berör kollektivavtalsgrun- dad försäkring beskrivs också de särskilda försäkringar som gäller för lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukare.

4.2. Individuell försäkring

Vid direkt meddelad personförsäkring brukar de försäkringar som meddelas av liv- och sjukförsäkringsbolagen ofta särskiljas i förhål- lande till bolagens olika verksamhetsgrenar. Med denna utgångs- punkt är det vid individuell försäkring naturligt med en indelning i livförsäkring med grunder och annan individuell försäkring. En närmare beskrivning av vad som avses med grunder för försäkrings- verksamhet har lämnats i avsnitt 2.4.

4.2.1. Livförsäkring med grunder

Inom gruppen livförsäkring med grunder kan försäkringarna delas in i kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka bägge försäkrings- former i sin tur omfattar försäkringar i enlighet med vad som framgår av det följande.

Kapitalförsäkringar

Kapitalförsäkring för dödsfall utan sparmoment ( T-försäkring). För- säkringen är temporär, vilket innebär att försäkringsersättning betalas ut endast om den försäkrade avlider under den tid som angivits i försäkringsavtalet, t.ex. innan han fyllt 65 år. Om den

försäkrade är i livet vid försäkringstidens utgång utbetalas inte någon ersättning; det rör sig alltså om en ren riskförsäkring. Försäkringen är att hänföra till Skattekategori K.

Kapitalförsäkring för livsfall ( L-försäkring). Vid denna försäkring betalas försäkringsersättning ut då den försäkrade uppnått viss i försäkringsavtalet angiven ålder, t.ex. 60 år. Någon ersättning utgår inte om den försäkrade avlider före försäkringstidens slut. Numera förekommer det inte att försäkringar av denna art tecknas separat. Försäkringen tillhör Skattekategori K.

Kapitalförsäkring för dödsfall med sparmoment (D-försäkring). Försäkringsersättning betalas ut vid den försäkrades död, när dödsfallet än inträffar (livstidsförsäkring), alternativt då den försäk- rade uppnår viss i försäkringsavtalet fastställd ålder eller vid dödsfall dessförinnan (sammansatt kapitalförsäkring). Utbetalning sker allt- så under alla förhållanden. I allmänhet betalas försäkringsersättning ut på en gång, t.ex. då den försäkrade uppnått den avtalade åldern, men det förekommer att betalning i stället sker i rater under en bestämd tid (försäkringen betecknas då D ik). Försäkringen tillhör Skattekategori K.

Av livstidsförsäkringen finns en variant där vid dödsfall före viss ålder (t.ex. 65 är) endast ett belopp lika med summan av erlagda premier (jämte återbäring) utbetalas.

Här skall nämnas en relativt ny försäkringsform i Sverige, nämligen Universal Life. Försäkringen påminner starkt om försäk- ringsformen D 90, vid vilken ersättning utbetalas vid den försäkrades död eller — efter att den försäkrade uppnått 90 års ålder — på begäran. En försäkring av typ Universal Life har en riskdel och en spardel. Till skillnad mot vad som gäller vid annan försäkring kan försäkringstagaren emellertid hålla spardelens storlek öppen inom vissa gränser; för försäkringstagaren gäller att han endast måste tillse att premiebetalningen räcker till för att upprätthålla riskskyddet (jfr avsnitt 15.2).

Livränteförsäkringar

Vid dessa försäkringar betalas försäkringsersättning ut under en eller flera personers livstid, antingen omedelbart (genast börjande livrän- ta), från en framtida tidpunkt (uppskjuten livränta) eller efter det att en viss person har avlidit (överlevelserähta). Utbetalningen kan vara livsvarig eller begränsad till viss tid. Försäkringar som tillhör denna grupp brukar — alltefter deras närmare utformning betecknas R, DR, RDR, RTDR, ER, EL, EDL eller ED. Följande kan framhållas angående dessa försäkringar.

R (livsvarig ålderslivränta). Försäkringsersättning utgår från det att den försäkrade uppnått viss i försäkringsavtalet fastställd ålder

och pågår så länge den försäkrade är i livet. Avlider han innan han uppnått den aktuella åldern upphör försäkringen. Någon ersättning betalas då inte ut från bolaget. Försäkringen kan vara av Skatteka- tegori P eller K.

DR (livsvarig efterlevandelivränta). Utbetalning påbörjas då den försäkrade avlider och pågår så länge den medförsäkrade är i livet. Det är således fråga om en ersättning som skall tillkomma uteslu- tande annan än den försäkrade. Om den medförsäkrade avlider före den försäkrade utgår inte någon ersättning. Försäkringen tillhör Skattekategori P eller K.

RDR (livsvarig ålders- och efterlevandelivränta). Försäkringen utgör en kombination av R och DR. Utbetalning påbörjas då den försäkrade uppnår viss bestämd ålder och pågår så länge han är i livet. Avlider den försäkrade utgår ersättning så länge den medför- säkrade är i livet; det spelar inte någon roll i vilken ålder den försäkrade avlider. Om den medförsäkrade avlider innan den försäkrade uppnått den ålder som angivits i försäkringsavtalet, upphör DR-delen av försäkringen; försäkringen ändras då till en R-försäkring. Premien blir därvid lägre än tidigare. Försäkringen kan tillhöra Skattekategori P eller K.

RDR är relativt ovanlig. Betydligt vanligare är RTDR (temporär ålders— och efterlevandelivränta), där den totala utbetalningstiden är begränsad till exempelvis 5 eller 10 år.

ER (temporär familjepension). Vid denna försäkring blir den försäkrades familjemedlemmar (make/sambo samt barn under 20 år) berättigade till försäkringsersättning när den försäkrade avlider. Ersättning utgår under tid som vid dödsfallet återstår av den försäkringstid som avtalats. Om denna tid bestämts t.ex. till 20 år och om den försäkrade avlider två år efter att försäkringen tecknats, skall försäkringsersättning därför utgå under 18 år (förutsatt att någon medförsäkrad finns). Om den försäkrade lever vid avtalstidens slut utbetalas inte någon ersättning; det är alltså här fråga om en riskförsäkring. Försäkringen tecknas endast i Skattekategori P.

EL (livsvarig ålderspension med försörjningsränta). Försäkrings- ersättning utgår från viss i försäkringsavtalet angiven tidpunkt, t.ex. då den försäkrade uppnår 65 år, och pågår så länge han är i livet. Avlider han innan utbetalning påbörjats eller innan betalning pågått under ett i försäkringsavtalet bestämt antal år, utgår s.k. försörj- ningsränta till efterlevande familjemedlemmar (make/sambo samt barn oavsett ålder) under återstoden av den minsta tid (som aldrig får vara längre än 20 år) som fastställts i försäkringsavtalet. En förutsättning för utbetalning efter den försäkrades död är att någon medförsäkrad finns.

EDL (livsvarig ålders- och efterlevandepension med försörjnings- ränta). Försäkringen överensstämmer med den nyss redovisade

EL-försäkringen, dock med den skillnaden att medförsäkrad efter- levande make/sambo äger rätt till livsvarig pension oberoende av vid vilken tidpunkt den försäkrade avlider. Eventuellt efterlevande medförsäkrade barn är därför, då den medförsäkrade maken/ sambon avlider, också vid denna försäkring berättigade till försäk- ringsersättning under tid som återstår av den som minsta tid fastställda utbetalningstiden (som inte heller här får vara längre än 20 år).

ED ( livsvarig efterlevandepension med försörjningsränta ). Livsva- rig efterlevandepension börjar vid denna försäkring utbetalas till medförsäkrad make/sambo då den försäkrade avlider. Om den medförsäkrade avlider innan ersättning utgått ur försäkringen under den minsta tid som bestämts i försäkringsavtalet, är efterlevande barn tillförsäkrade försörjningsränta under vad som återstår av denna tid (som inte tillåts vara längre än 20 år).

Gemensamt för försäkringarna med försörjningsränta är att de alla är att bedöma som sparförsäkringar och att de tecknas endast i Skattekategori P.

Vid individuell livförsäkring är storleken av försäkringsbelopp och premie vanligtvis bestämd för hela försäkringstiden. Försäkringsbe- loppen höjs då endast p.g.a. återbäring. Det förekommer emellertid också s.k. växande livförsäkring. Premien brukar då normalt varje år höjas i takt med basbeloppets förändring (dock högst med 10 procent per år), medan försäkringsbeloppet — vid sidan av den betydelse återbäringen kan ha höjs så mycket som premiehöjningen vid den försäkrades ålder räcker till.

Individuell livförsäkring innefattar i regel även rätt till premiebe- frielse vid arbetsoförmåga (premiebefrielseförsäkring); blir den försäkrade arbetsoförmögen under viss längre tid p.g.a. sjukdom eller olycksfall är han (eller hans arbetsgivare), så länge arbetsoför- mågan består, helt eller delvis befriad från skyldigheten att betala premien (jfr avsnitt 2.5.1 ovan).

4.2.2. Annan individuell försäkring

Tidigare har nämnts att man vid individuell personförsäkring ofta skiljer mellan livförsäkring med grunder och annan försäkring. Till den senare gruppen hör försäkringar för sjukdom och olycksfallsska- da. Olycksfallsförsäkring kan även innehålla ett (i regel obetydligt) livförsäkringsmoment.

Sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring kan vara s.k. lång person- försäkring, men så behöver inte alltid vara fallet. Som framgår av avsnitt 2.4 avses med lång personförsäkring sådan försäkring som meddelas för en tid av mer än fem år och mot en premie som är beräknad eller bestämd för en längre tid än fem år i sänder. För lång

sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring skall enligt försäkringsrörel- selagen finnas grunder. Sjukförsäkring med periodisk ersättning tillhör i allmänhet inte kategorin lång försäkring; vanligtvis tecknas den utan grunder och med s.k. naturlig premie, som stiger med den försäkrades ålder.

Sjukförsäkring meddelas normalt av livförsäkringsbolag och är ofta utformad så att den ger ett skydd inte bara vid inträffad sjukdom utan även vid olycksfall. — Ren olycksfallsförsäkring meddelas endast av vissa bolag och då i regel inte i livförsäkringsbolagen utan i skadeförsäkringsbolagen.

Av avsnitt 2.5.2 och 2.5.3 framgår vilka olika ersättningsmoment som kan ingå i en sjuk- eller olycksfallsförsäkring.

4.2.3. Försäkringsbestånd m.m.

Nedan redovisas några tabeller, som belyser utvecklingen av beståndet av vissa av de försäkringar som beskrivits ovan.

Tabell A Bestånd av direkt tecknad individuell kapitalförsäkring för dödsfall med grunder vid slutet av åren 1981—1985

Vid ut- Antal Antal Totalt gången D-förs. T-förs. antal av år förs.

1000-tal 1000-tal 1000-tal

xh— 1981 1.072 374 1.446

1982 1.037 359 1.396 1983 1.011 345 1.356 1984 990 329 1.319 1985 978 311 1.289

&

Tabell B Bestånd av direkt tecknad individuell livränteförsäkring med grunder vid slutet av åren 1981—1985 (några försäkringsformer har ej kunnat särskiljas, varför vissa livränteförsäkringar dubbelräknats) x_— Vid utgången Antal förs. utan Antal förs. med av år försörjningsränta försörjningsränta 1000-tal 1000-tal

x_— 1981 543 237

1982 561 258 1983 587 292 1984 658 330 1985 746 380

Anm. Försäkringar med försörjningsränta har förts till tabell B även i de fall där försörjningsräntan innebär full garanti för utbetalning (gäller försäkringar tecknade t.o.m. 1975). Försäkringar med pågående utbetalning ingår i den första kolummen i tabell B även om försörjningsränta ingår.

Tabell C Nyteckning av individuell livförsäkring med grunder under åren 1981—1985

År Kapitalförs. för döds— Livränteförs. Totalt fall 1000-tal 1000-tal 1000-tal Antal Antal D-förs. T-förs. 1981 31.2 11.1 48.3 90.6 1982 31.9 11.7 56.6 1002 1983 36.1 11.0 91.4 1385 1984 40.7 9.8 116.5 1670 1985 43.9 9.0 141.3 194.2

Som framgår av tabell C har antalet nytecknade D-försäkringar ökat betydligt under den redovisade perioden. Inom gruppen livränteförsäkringar har förekommit en ännu större nyteckning under senare år. Det kan nämnas att kapitallivräntorna, dvs. livränteförsäkringar av Skattekategori K, har ökat avsevärt; under år 1981 nytecknades omkring 2 400 sådana försäkringar och år 1985 var motsvarande siffra ca 23 800.

Av under år 1981 nytecknade livränteförsäkringar utgjordes _ omkring 25 600 av försäkningar med försörjningsränta. Motsvarande siffra för år 1985 var omkring 58 300.

Medelförsäkringssumman för kapitalförsäkningar för dödsfall med grunder låg vid slutet av år 1985 på omkring 34 600 kr. Vad gäller aktuella livränteförsäkringar (med eller utan försörjningsrän- ta) uppgick vid samma tid medelvärdet på den årliga räntan till omkring 5 700 kr.

Alltsedan 1955 har de individuella kapitalförsäkringarna för * dödsfall i stort sett minskat i antal för varje år. Minskningen har i huvudsak uppvägts av en ökning av de frivilliga grupplivförsäkring- arna; dessa uppgick år 1955 till drygt 900 000 och år 1985 till drygt 5,5 miljoner.

Premieintäkterna för individuell försäkring i livförsäkringsbolagen uppgick 1985 till 10,2 miljarder kr. Härav svarade den individuella livförsäkringen för omkring 10 miljarder kr och sjuk- och olycksfalls- försäkringarna för återstoden. Av premieintäkten utgjorde ca 3,6 miljarder kr engångspremier. För sjuk- och olycksfallsförsäkringar i skadeförsäkringsbolagen låg premieintäkten 1984 på ungefär 155 3 miljoner kr.

Under 1984 betalades i anledning av meddelade individuella livförsäkringar ut omkring 1.4 miljarder kr exkl. återbäring. Motsva- rande siffra för sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i livförsäkrings- bolagen var ungefär 61 miljoner kr.

4.3. Gruppförsäkring

Med den terminologi som används i dag är gruppförsäkring en del av det som kallas kollektiv försäkring. I försäkringsbolagen räknar man som kollektiv försäkring all försäkring som redovisningsmässigt ”ligger i den kollektiva affären”, även sådan som ur avtalsrättslig synvinkel är klart individuell försäkring med en försäkringstagare som sluter avtal direkt med försäkringsbolaget om försäkring för sig själv. Det kollektiva momentet ligger i stället i försäkringens utformning och i marknadsföringen. Något närmare krav på viss grupptillhörighet ställs inte. Försäkringen meddelas på lika villkor för alla som vill ha den, ofta även såvitt gäller försäkringsbelopp. Den som vill ha andra belopp eller andra villkor i övrigt, får gå till ”den individuella affären”. Försäljningen sker inte genom uppsö- kande fältmän utan genom t.ex. massförsändelser i brevlådorna.

I detta avsnitt kommer vi att redovisa bl.a. vissa karaktäristiska drag hos gruppförsäkringen. Vi utesluter här de försäkringsformer som enligt det ovannämnda kan betecknas som kollektiva men som i realiteten är individuella; bl.a. det förhållandet att det inte krävs att vederbörande skall tillhöra någon mera avgränsad grupp, gör att dessa försäkringar inte kan ses som gruppförsäkringar. Härtill kommer att det vid sådana försäkringar inte finns något bakomlig- gande gruppavtal (se nedan) som har betydelse för den försäkrades rättigheter och skyldigheter. I detta avsnitt berörs ej heller kollek— tivavtalsgrundade försäkringar (se avsnitt 4.4).

I slutet av år 1984 utgjorde antalet försäkrade vid frivillig grupplivförsäkring omkring 5,4 miljoner med ett sammanlagt försäk- ringsbelopp på nära 223 miljarder kr. Antalet försäkrade vid gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkring var vid samma tidpunkt omkring 2,7 miljoner. De totala premieinkomsterna för all (frivillig) gruppförsäkring uppgick under 1984 till nära 1,3 miljarder. Under året betalades ut försäkringsersättning på drygt 843 miljoner kr.

Bland gruppförsäkringsbolagen märks RKA, Folksam samt Före- nade Liv och detta bolags samförsäkrare (Liv-Göta, Skandia Liv, Trygg Liv, Valand och Länsförsäkringar-Liv). RKA meddelar inte gruppsjukförsäkring och gruppolycksfallsförsäkring utan endast grupplivförsäkring.

Utmärkande för gruppförsäkringen är att den meddelas enligt ett gruppavtal som utgör en plan för försäkring av en i avtalstexten angiven grupp av personer. Gruppavtalet kommer till stånd genom en process i flera led, vilken kan uppvisa stora variationer beroende på vilken typ av grupp det är fråga om, vilken omfattning den tänkta försäkringslösningen ska ha och försäkringsbolagets administrativa rutiner. Gruppavtalet brukar formellt grundas på en av bolaget upprättad ojjfert. I denna berörs förutom premien — vilken inte anges

slutligt i offerten eftersom den kan variera med hänsyn till den ålderssammansättning den tilltänkta gruppen slutligen får —— hur många i gruppen som minst måste anslutas, eventuella hälsokrav, försäkringsbelopp, förmånstagarförordnande och den tidpunkt som beräknas för ikraftträdande.

Offerten föregås ofta av ingående diskussioner mellan bolaget och representanter för den tilltänkta gruppen, särskilt när det är fråga om försäkring för stora kollektiv, främst s.k. personal- och förenings- grupper (jämför nedan). Sådana grupper har normalt en mycket bred kunskap om och erfarenhet av gruppförsäkring, vilket ger dem goda förutsättningar att i förhandlingar med försäkringsbolaget nå fram till lösningar som väl svarar mot gruppens behov och önskemål; det är t.ex. mycket vanligt att fackförbund och större fackföreningar inom sig har särskilda, permanenta organ, vilka har till uppgift att svara för förhandlingarna med försäkringsbolaget och att även i övrigt handha organisationens försäkringsfrågor.

Ett gruppavtal förutsätter emellertid vanligtvis också medverkan av andra än gruppen och försäkringsbolaget. En praktisk förutsätt- ning för att premiebetalning och övrig administration av försäkring- en ska kunna anordnas på ett smidigt sätt är sålunda ofta att en eller flera arbetsgivare medverkar i rutinerna för premieinkassering och premieredovisning.

I samband med förhandlingarna brukar en gruppföreståndare utses. Hans roll är att vara en kontaktman mellan bolaget och den tilltänkta gruppen. Vanligen ankommer det på honom att samla in anmälningar/ansökningar eller reservationer från medlemmarna i den försäkringsberättigade gruppen. Om de anslutningskrav som angetts i bolagets offert därvid uppfylls, sänder gruppföreståndaren på gruppens vägnar in en försäkringsansökan samt — då detta krävs medlemmarnas anmälningsblanketter och eventuella skriftliga uppgifter om hälsotillståndet (jämför nedan om självadministrerad försäkring) till bolaget. Är ansökan i överensstämmelse med offerten utfärdar bolaget därefter ett gruppavtal. Vid större gruppavtal har dock försäkringsansökan knappast någon självständig betydelse vid sidan av de förhandlingar som lett fram till överenskommelsen om gruppavtalet. Ansökan ses då snarast som en ren formalitet i avtalsprocessen och i praktiken lär den i många fall inkomma till bolaget först efter det att gruppavtalet har utfärdats.

Gruppavtalet, vilket sänds till gruppföreståndaren, är vanligtvis en ensidigt utfärdad handling av innebörd att bolaget förbinder sig att meddela försäkring på i avtalet angivna villkor. Om det är fråga om en försäkring med frivillig anslutning är det vanligt att bolaget samtidigt med gruppavtalet skickar en s.k. debiteringslista av vilken framgår bl.a. namnen på dem som omfattas av försäkringen och aktuella försäkringsbelopp. De försäkrade (även medförsäkrade) får

från bolaget generella eller individualiserade försäkringsbesked som bekräftelse på att de är försäkrade. Försäkringsbeskeden sprids till de försäkrade genom gruppföreståndarens försorg; ibland skickas dock försäkringsbeskeden direkt från bolaget till de försäkrade. Vid obligatorisk gruppförsäkring (jämför nedan) händer det att bolaget — i stället för att använda sig av försäkringsbesked — sprider kunskap om försäkringen på annat sätt, t.ex. genom att lämna information i medlemstidningar.

Anslutningskraven med avseende på erforderligt antal anslutna från gruppen varierar beroende på vad för slags grupp det gäller (se nedan om vanliga grupper). I regel krävs att 75 procent av de berättigade skall ansluta sig till försäkringen och att dessa uppgår till minst 10 personer. Skall make eller sambo medförsäkras, fordras att minst 75 procent av dessa vill ansluta sig. Vid större grupper gäller undantagsregler som medger lägre anslutningsprocent.

Vid gruppförsäkring bestäms försäkringsbeloppet enligt generella regler. Om inte alla i gruppen har samma belopp, sker det vanligen på grundval av sådana kriterier som civilstånd, lön, personalkategori eller kön. Något individuellt val av försäkringsbelopp utanför dessa regler förekommer inte. Försäkringsbeloppet ställs ofta i relation till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring och följer dess växlingar.

Även sedan ett gruppavtal kommit till stånd upprätthålls kontak- terna mellan bolaget och gruppen genom gruppföreståndaren. Det är vanligen av honom som bolaget vid försäkringar med frivillig anslutning kontinuerligt får upplysning om vilka som inträtt som nya medlemmar i försäkringen, vilka som utträtt ur gruppen och andra förhållanden — t.ex. ändring av civilstånd eller löneförhållanden som enligt gruppavtalet är av betydelse för försäkringsskyddet. Inför varje nytt försäkringsår gör bolaget på grundval av gruppförestån- darens uppgifter en s.k. årsomräkning, varvid gruppens premie för det kommande året fastställs. Gruppföreståndaren brukar dessutom | vidarebefordra anmälningar från de försäkrade om förmånstagarför- ordnanden. Vid dödsfall svarar'han ofta för att detta anmäls till bolaget.

Gruppföreståndaren har alltså att vid gruppförsäkringen fullgöra flera uppgifter. Vid s.k. självadministrerade avtal läggs dessutom ytterligare arbetsuppgifter på honom. I sådana fall för han även själva registret över de försäkrade och tillser att detta hålls aktuellt. Någon teckningslista behöver då inte sändas in till bolaget utan det räcker med uppgift om antalet anslutna och deras åldersfördelning som underlag för uträkning av den riktiga genomsnittspremien. Bolaget känner därför inte till de försäkrades namn och personnum- mer. Systemet innebär att den slutliga kontrollen av att anslutna medlemmar faller under gruppdefinitionen och att de uppfyller

hälsokraven görs av gruppföreståndaren i stället för av bolaget. Endast när särskild hälsodeklaration avges, underställs denna bolagets prövning. In- och utträden i gruppen, ändringar av försäkringsbelopp och enskilda medlemmars premier antecknas endast i det av gruppföreståndaren —— oftast arbetsgivaren eller föreningen — förda registret. Detta register ligger också till grund för den premie som gruppen levererar till bolaget. Vid ett påstått försäkringsfall måste gruppföreståndaren upplysa försäkringsbolaget om den skadade är medlem i gruppen. Något försäkringsbesked skickas vid självadministrerade avtal inte ut till de försäkrade från bolaget.

Motsatsen till självadministrerad försäkring är en av bolaget administrerad försäkring. Bolaget tar då emot anmälningar från dem som önskar ansluta sig till försäkringen och för register över de försäkrade. Vidare räknar bolaget också ut den premie som skall erläggas och lämnar besked om detta till gruppföreståndaren som inkasserat premien av medlemmarna.

Som framgått godtar bolagen vid gruppförsäkring bara vissa typer av grupper. De som önskar träda in i och kvarbli i försäkringen måste tillhöra den aktuella gruppen oberoende av försäkringen. Vanliga grupper är personalgrupper, föreningsgrupper och ekonomigrup- per.

Personalgrupper består av anställda vid ett visst företag eller vid flera företag som utvalts enligt generella regler (t.ex. samma bransch eller samma koncern).

Föreningsgrupper består av medlemmar i en förening som tillva- ratar medlemmarnas intressen som yrkesutövare, främst fackföre- ningar för anställda.

Ekonomigrupper finns av flera slag. En viktig typ av försäkringar som skall föras hit är de som pantsätts till en bank eller ett kontokortsföretag som säkerhet för ett län eller en kredit. Gemen- samt för dessa försäkringar är att försäkringen upphör när länet är slutbetalt. Ibland är försäkringsbeloppet fast under hela försäkrings- tiden, ibland är det rörligt försäkringen gäller för det vid varje tid utestående lånebeloppet. Några banker tar ut premien av kunden som en del av låne- och aviseringsavgifterna, andra behandlar den som en allmän omkostnad. Gentemot försäkringsbolaget är det dock alltid banken ensam som är betalningsskyldig. Någon särskild förteckning över de försäkrade förs inte.

En annan typ av ekonomigrupp är t.ex. villalåntagare, företagare eller jordbrukare som är kunder i samma bank. Anslutningen är frivillig, och den försäkrade betalar själv premien. Försäkringsbola- get för (med stöd av uppgifter från banken) förteckning över de försäkrade.

En tredje typ består av personer som låter periodiska förmåner

från det allmänna (främst barnbidrag) flyta in på särskilt konto i samma bank. Banken betalar premierna.

Vid sidan av de redovisade tre grupperna förekommer grupper med mera speciell sammansättning. Här kan nämnas t.ex. make/ makagrupper, dvs. grupper där de försäkrade utgörs av makar till personer som tillhör viss gruppförsäkring (sådana gruppförsäkringar nytecknas ej längre) samt grupper där de försäkrade är studerade vid viss läroanstalt eller medlemmar i elevkår, medlemmar i bostads- rättsförening eller villaägarförening, kommunala förtroendemän, deltidsanställda brandmän eller medlemmar i understödsförening.

En annan mera särpräglad gruppförsäkring är den olycksfallsför- säkring som t.ex. varuhus vid sidan av ansvarsförsäkring tecknar för sina kunder. Genom denna får kunderna ett visst skydd om de skadas vid besök i varuhuset.

Liknande gruppförsäkring kan tecknas av idrottsföreningar som arrangerar större idrottstävlingar, till förmån för dem som deltar i tävlingen och ibland även till förmån för åskådarna. Vidare brukar idrottsföreningar och andra ideella föreningar ges möjligheter att som gruppförsäkring teckna speciella olycksfallsförsäkringar, som gäller under föreningens verksamhet (t.ex. ett fotbollslag som spelar match). Samtliga medlemmar i föreningen har vid de försäkringar som nämnts försäkringsskydd när de deltar i verksamheten. Gente- mot försäkringsbolaget är det föreningen som står för premiebetal- ningen, även när premiekostnaden sedan tas ut av den enskilde. Det förs inte någon förteckning över de försäkrade hos försäkringsbola- get.

Som en förutsättning för gruppförsäkring gäller sålunda att den som skall anslutas är medlem i en viss grupp. Till gruppförsäkring brukar emellertid dessutom kunna anslutas person som genom äktenskap eller samboende står gruppmedlemmen nära. Den som på så sätt också kan få ett skydd genom försäkringen brukar benämnas medförsäkrad.

Gruppförsäkring förekommer som grupplivförsäkring, gruppsjuk- försäkring och gruppolycksfallsförsäkring. Samtliga är tidsbegrän- sade riskförsäkringar utan återköps-, fribrevs- eller belåningsmöjlig- heter.

Grupplivförsäkring omfattar rätt till dödsfallskapital vid dödsfall under försäkringstiden och kan dessutom, beroende på avtalet, omfatta rätt till förtidskapital. Förtidskapital innebär att den försäkrade får ut en viss procent av försäkringsbeloppet — högre procent ju yngre han är — om han under försäkringstiden blir varaktigt arbetsoförmögen eller beviljas förtidspension eller sjukbi- drag. Vid ett sedan inträffat dödsfall under försäkringstiden betalas åter ut en viss procent av försäkringsbeloppet denna gång högre procent ju äldre han är. Om det förflyter tillräckligt lång tid mellan

arbetsoförmågan och dödsfallet, utgår sammanlagt mer än hundra procent av försäkringsbeloppet. Försäkringsbeloppet överstiger aldrig 25 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Iförsäkringen ingår oftast en rätt till premiebefrielse vid arbetsoförmåga.

Gruppsjukförsäkring ger rätt till periodisk ersättning vid arbets- oförmåga föranledd av sjukdom eller olycksfall under försäkringsti- den. Vid långvarig arbetsoförmåga är ersättningen i begränsad utsträckning värdesäkrad. Villkoren innehåller regler om karenstid samt spärr mot överförsäkring.

Gruppolycksfallsförsäkring kan avse heltid eller bara fritid. Den ger rätt till invaliditetskapital (inklusive vänteersättning) samt ersättning för resekostnader, läkekostnader m.m. Beroende på avtalet kan den också ge annan ersättning, såsom för rehabilitering, för merkostnader samt för lyte och men, sveda och värk. Försäk- ringen kan dessutom berättiga till dödsfallskapital.

Härjämte finns s.k. gruppsparförsäkring, som är en livförsäkring med sparmoment för dödsfall efter 67 år. Gruppsparförsäkring kan tecknas bara i kombination med grupplivförsäkring, men är i övrigt till sin konstruktion att jämställa med individuell försäkring.

Med utgångspunkt i det sätt på vilket de försäkrade ansluts till en gruppförsäkring kan man skilja mellan försäkring med obligatorisk anslutning och försäkring med frivillig anslutning. Vid obligatorisk anslutning omfattas samtliga personer i en viss krets av försäkringen. Vid frivillig anslutning blir däremot den enskilde medlemmen aldrig försäkrad mot sin egen vilja.

Obligatorisk anslutning är vanligast i föreningsgrupper, där fack- förbund t.ex. fattar beslut om obligatorisk olycksfallsförsäkring för alla medlemmar. Organisationen som sådan betalar då premien.

Obligatorisk anslutning kan också förekomma vid personalgrup- per, t.ex. grupplivförsäkring, om arbetsgivaren har åtagit sig att betala premien (men försäkringen ändå inte är att anse som en t j änste grupplivförsäkrin g) .

Även vid vissa ekonomigrupper (sparlåne- och barnbidragskun- der) är anslutningen obligatorisk, såtillvida att den som väljer att tillhöra den aktuella kundkategorin ovillkorligen omfattas av försäk- ringen.

Ett gemensamt drag hos försäkringar med obligatorisk anslutning är att varken försäkringsbolaget eller den som ombesörjer försäk- ringen för något särskilt register över de försäkrade; det vanliga medlemsregistret (eller liknande) anses tillräckligt. För alla former av obligatorisk anslutning gäller dessutom att det inte sker någon hälsoprövning av de personer som skall omfattas av försäkringen. I dessa fall är det vidare den som sluter avtalet med försäkringsbolaget som står för premiebetalningen. En annan sak är att premiekostna- den, t.ex. genom medlemsavgifter till föreningen, drabbar de enskilda till slut.

Frivillig anslutning förekommer i två huvudformer: anslutning med reservationsrätt (reservationsmetoden) och anslutning genom ansökan/anmälan.

Reservationsmetoden innebär att samtliga medlemmar i t.ex. en förening får ett erbjudande om försäkringen och att de medlemmar som inte reserverat sig mot anslutning inom viss tid omfattas av försäkringen. Någon hälsoprövning görs inte; frågor ställs överhu- vudtaget inte till gruppmedlemmarna innan försäkring meddelas.

Skillnaden mellan ansökan och anmälan är, att man vid ansökan kräver hälsoupplysningar av sökanden. Vid anmälan fordras däre- mot inga uppgifter och det görs inte någon hälsoprövning.

Frivillig anslutning genom ansökan är det vanligaste för personal- grupper. Denna form förekommer också ofta vid ekonomigrup- per.

Vid alla arter av frivillig anslutning betalar den enskilde premie (även om ibland arbetsgivare kan betala en del av premien). Förteckning över de försäkrade förs antingen av försäkringsbolaget eller av gruppföreståndaren. I stället för en sådan förteckning gör ibland försäkringsbolaget vid reservationsmetoden endast en sam- manställning över dem som reserverat sig.

Den hälsoprövning som alltså kan förekomma vid försäkring med frivilliga anslutning innebär vanligtvis endast ett krav att den som skall försäkras är fullt arbetsför, dvs. att han kan fullgöra sitt vanliga arbete utan inskränkningar, inte av hälsoskäl erhållit lättare arbete och inte uppbär sjukpenning, sjukbidrag, förtidspension eller annan liknande ersättning. Normalt upprätthålls hälsokravet bara genom att sökanden föreläggs frågor därom när han fyller i en anmälnings- blankett. I ett antal fall brukar emellertid särskild hälsodeklaration krävas, bl.a. om sökanden uppnått 60 års ålder eller under de senaste 12 månaderna varit helt eller delvis arbetsoförmögen i mer än 14 dagar i följd, om försäkring söks senare än tre månader från den dag försäkringen tidigast kunnat erhållas samt om gruppen har färre än 25 medlemmar.

En betydande skillnad i rättsförhållandet mellan försäkringsbola- get och den som ombesörjer försäkringen uppkommer om det är fråga om försäkring med obligatorisk eller frivillig anslutning. Vid obligatorisk anslutning är avtalet mellan försäkringsbolaget och den som ombesörjer försäkringen (t.ex. ett fackförbund eller ett varu- hus) ett försäkringsavtal i egentlig mening; försäkringsbolagets ansvar vilar bara på detta avtal. Gruppavtalet bestämmer gruppmed- lemmars rättigheter.

Vid frivillig anslutning uppkommer däremot inte något försäk- ringsansvar för försäkringsbolaget redan genom avtalet med den som ombesörjer försäkringen bara en skyldighet att meddela försäk- ring på vissa villkor. För att en försäkring skall komma till stånd

fordras det att den enskilde ansluts till försäkringen. Först genom anslutningen blir den enskilde berättigad och förpliktad gentemot försäkringsbolaget.

Vid all gruppförsäkring alltså både vid frivillig och obligatorisk anslutning brukar de som omfattas av försäkringen (även medförsäkrade) betecknas som försäkringstagare och försäkrade.

Av gruppavtalet framgår från vilken tidpunkt försäkringen skall gälla. Bolaget ansvarar i allmänhet för alla ansökningar/anmälningar som har kommit till bolaget (eller i allmänhet bara till gruppförestån- daren) så snart den i gruppavtalet bestämda anslutningsprocenten har uppnåtts. Om någon som anmält sig till försäkringen råkar ut för ett försäkringsfall innan anslutningsprocenten har uppnåtts, utgår inte försäkringsersättning; inte ens om det senare visar sig vara möjligt att nå tillräcklig anslutning. För senare tillkommande medlemmar är det vid s.k. självadministrerad försäkring för bolagets ansvarsinträde tillräckligt med anmälan/ansökan till gruppförestån- daren; om försäkringen administreras av bolaget krävs att bolaget har fått anmälan/ansökan, men även här förekommer det att bolagen nöjer sig med att anmälan/ansökan sker hos gruppföreståndaren.

Då ett bolag använder sig av reservationsmetoden brukar grupp- avtalet aldrig träda i kraft förrän den tid under vilken reservation skall göras har passerat. För nya medlemmari en grupp som har en försäkring med reservationsmetoden gäller särskilda rutiner. Den nye medlemmen brukar då få ett meddelande om försäkringen och får en möjlighet att reservera sig mot att vara med. Försäkringen gäller vanligen för honom från den dag då han får meddelandet och till dess att han eventuellt reserverar sig.

Premierna för gruppförsäkringar är individuella i den bemärkel- sen, att för varje försäkrad betalas en premie som står i relation till det för honom gällande försäkringsbeloppet. Däremot är premierna kollektiviserade i det att de är köns- och åldersoberoende. För gruppmedlemmar med samma försäkringsbelopp betalas alltså samma premie även om de är av olika ålder, vilket innebär att de yngre i gruppen subventionerar de äldre. Den gemensamma premien är beroende av genomsnittsåldern i gruppen.

Även om gruppmedlemmarna själva skall stå för premierna sker normalt premiebetalningen genom gruppföreståndarens försorg i en post för samtliga försäkringar. Ofta tas premien ut av den enskilde gruppmedlemmen genom löneavdrag hos arbetsgivaren eller genom uttag från ett bankkonto. Premien skall betalas senast en månad från förfallodagen (respitmånad). Det är vanligt att bolagen kräver premie varje månad. Om någon medlem, som det åligger att själv betala premien, försummar att betala denna eller om löneavdrag/ uttag från konto inte kan göras, träder den för honom gällande försäkringen ur kraft. Innan försäkringen upphör för den enskilde

medlemmen skickar försäkringsbolaget ibland en påminnelse — i vissa bolag i form av en särskild premieavi — till honom om betalningsskyldigheten.

Utöver regeln om respitmånad kan det finnas skyddsregler vid underlåten premiebetalning, dels om uppskov, dels om premiebe- frielse. Har en i och för sig betalningskyldig gruppmedlem drabbats av arbetsoförmåga förblir försäkringen i kraft utan premiebetalning så länge arbetsoförmågan varar och så länge försäkringen skulle ha bestått vid fortsatt premiebetalning enligt ett oförändrat gruppavtal. Det är emellertid här endast fråga om ett uppskov. Om inte också rätt till premiebefrielse föreligger (se nedan) skall premien erläggas i efterhand.

Blir den arbetsoförmögne medlemmen berättigad till förtidspen- sion eller sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring eller beviljas han förtidskapital, övergår uppskovet till premiebefrielse. Medlem- men är då berättigad till försäkringsskydd utan att över huvud taget behöva erlägga någon premie. Vid försäkringsfall under tid då rätt till premiebefrielse föreligger utbetalas de försäkringsbelopp som enligt gruppavtalet gällde då rätten till premiebefrielse inträdde. Om försäkringsbeloppet enligt gruppavtalet beror av den försäkrades ålder fastställs dock beloppet med hänsyn till åldern då försäkrings- fallet inträffade. Om gruppmedlemmen får rätt till premiebefrielse slipper samtidigt eventuellt medförsäkrad att betala premie. Premie- befrielse kan beviljas även den som är medförsäkrad; det krävs då att förutsättningarna är sådana att den medförsäkrade kan beviljas förtidskapital. I dessa fall måste dock gruppmedlemmen betala den premie som gäller för honom.

Som ett särskilt skydd för den försäkrade gäller att han ibland har rätt att få en försäkring återupplivad sedan den upphört p.g.a. premiedröjsmål; återupplivning brukar kunna ske inom ett år från det att premien förföll till betalning. En förutsättning för återupp- livning är att det inte är premien för hela gruppen som lämnats obetald utan endast premien för viss eller vissa gruppmedlemmar.

Gruppförsäkringar berättigar till återbäring. Den återbäring som uppstår skall enligt tillämpade försäkringstekniska regler utbetalas kontant eller användas för att höja försäkringssummorna eller att sänka premierna. Om inte annat har bestämts i gruppavtalet, är det proportionell höjning av försäkringssummorna som gäller.

Om ett försäkringsbolag önskar säga upp ett gruppavtal till försäkringstidens slut med följd att även de enskilda försäkring- arna upphör att gälla — brukar uppsägningen skickas till gruppföre- ståndaren, varvid denne uppmanas att underrätta medlemmarna om att avtalet kommer att upphöra.

Samma förfarande används ofta då försäkringsbolaget önskar ändra ett gruppavtal till de försäkrades nackdel i samband med att avtalet förnyas.

När en gruppmedlem lämnar den grupp som han tillhört, upphör försäkringen för hans och för eventuellt medförsäkrads del. Försäk- ringen för en medförsäkrad upphör också om gruppmedlemmen avlider eller om äktenskapet eller samboförhållande mellan grupp- medlemmen och den medförsäkrade upplöses.

Enligt villkoren vid gruppförsäkring anses som utträde ur en grupp vanligen inte att den försäkrade är frånvarande från sitt arbete p.g.a. sjukdom eller olycksfall, tjänstledighet samt vård av barn om frånvaron grundas på rätt enligt lag eller kollektivavtal. Vid frånvaro av dessa anledningar behåller alltså gruppmedlemmen det skydd han tidigare fått genom försäkringen.

Som framgått ovan ger reglerna om premieuppskov och premie- befrielse för där avsedda fall ett särskilt skydd för den försäkrade. Härjämte kan förekomma ett generellt efterskydd under viss tid för den som före 65 års ålder lämnar gruppen. Förutsättningarna är bl.a. att försäkringen dessförinnan varit i kraft minst sex månader, att den försäkrade har rätt att teckna fortsättningsförsäkring och att utträdet inte beror på att gruppen har sagt upp avtalet. För den som fyllt 65 år förekommer efterskydd bara i grupplivförsäkring; försäkringsbelop- pet sänks då dock alltefter den tid som går efter det att den försäkrade lämnade gruppen.

Varje försäkrad som är under 67 år brukar vidare ha rätt att utan hälsoprövning teckna en fortsättningsförsäkring för tiden fram till 67 års ålder, om bl.a. gruppavtalet upphör att gälla eller om den försäkrade själv av någon anledning blir tvungen att lämna gruppen. Även medförsäkrad make har ofta rätt till fortsättningsförsäkring t.ex. vid skilsmässa. Fortsättningsförsäkring skall tecknas inom viss tid vanligtvis tre månader — från det att rätten därtill inträtt och får ha högst samma omfattning som gruppförsäkringen. Fortsättnings- försäkring meddelas både med och utan rätt till förtidskapital. Även den som redan fyllt 67 år då han lämnar gruppen har ibland rätt att teckna fortsättningsförsäkring, t.ex. om en gruppförsäkring gäller längre än till dess att de försäkrade fyller 67 år.

I villkoren för grupplivförsäkring - och ibland även för grupp- olycksfallsförsäkring finns ofta en särskild bestämmelse om vem som skall uppbära den försäkringsersättning som utgår med anled- ning av försäkringstagarens död. Vad som sålunda skall gälla kan emellertid sättas åt sidan genom att försäkringstagaren meddelar bolaget vem som skall vara förmånstagare; en erinran om denna möjlighet för försäkringstagaren finns alltid i villkoren.

Vanligen tillåts vid gruppförsäkring inte att försäkringstagaren överlåter försäkringen. Med bolagets medgivande brukar emellertid överlåtelse var möjlig vid s.k. kompanjonsförsäkring. Försäkrings- överlåtelser anses skapa bl.a. administrativa problem för bolagen; många gånger känner bolagen inte till namnen på gruppmedlemmar-

na. Härtill kommer att det särskilt vid gruppförsäkring kan vara svårt att fastställa till vilken försäkring en överlåtelseförklaring skall hänföras; det gäller här sålunda frågan om försäkringens identitet. Som ett särskilt skäl att ej tillåta överlåtelser brukar åberopas, att dessa kan leda till osäkerhet i fråga om vem som skall anses behörig företräda gruppen. Motsvarande problem kan i och för sig uppkom- ma också vid pantsättning av gruppförsäkring.

4.4. Kollektivavtalsgrundad försäkring m.m.

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för vissa kollektiva försäkringar på arbetsmarknaden, företrädesvis sådana som är grundade på kollektivavtal och som från någon utgångspunkt kan kallas person- försäkringar. Utöver de egentliga anställningsförsäkringarna redovi- sas de särskilda kollektiva försäkringslösningar som har ordnats för lantbrukare m.fl. Bland annat därför att det knappast finns någon samlad beskrivning av dessa mycket viktiga försäkringar, har vi valt att ge större utrymme åt denna översikt än åt den individuella försäkringen, som finns behandlad på åtskilliga andra håll. Vi redovisar också en del försäkringsformer som vi har funnit inte bör omfattas av den föreslagna personförsäkringslagen (se avsnitt 6). Om inte annat anges avser redogörelsen förhållandena under år 1986.

4.4.1. Inledning

De försäkringar som är grundade på kollektivavtal mellan arbets- marknadsparterna har i många avseenden en särpräglad utformning, som gör en jämförelse med individuell försäkring haltande; t.ex. hälsoprövningsreglerna är högst förenklade i jämförelse med indivi- duell försäkring. I vissa delar uppvisar de kollektivavtalsgrundade försäkringarna dock likheter med frivilliga gruppförsäkringar, t.ex. när det gäller premieberäkningen vid de typiska riskförsäkringar- na.

Försäkringarna ingår som delar i de samlade uppgörelserna om anställningsförhållandena på arbetsmarknaden. Jämsides med för- hållandet försäkringsgivare—försäkringstagare är därför förhållandet arbetsgivare—arbetstagare av stor betydelse även i försäkringsförhål- landet. Särskilt i fråga om de försäkringsbolag som ägs av dem själva, är det naturligt för arbetsmarknadsparterna att i första hand uppfatta försäkringarna/försäkringsbolagen som ett instrument bland flera tänkbara för genomförande av arbetsmarknadsparternas överen- skommelser om vissa anställningsförmåner. Man framhåller ofta att

det i första hand är kollektivet som är föremål för försäkring, inte individen. Samtidigt skall försäkringsbolagen naturligtvis driva sin verksamhet inom de ramar som dras upp av den gällande försäk- ringslagstiftningen, och bolagen står också under försåkringsinspek- tionens tillsyn.

I andra avseenden, där de speciella förhållandena kring försäk- ringarnas tillkomst inte har samma betydelse, liknar försäkringarna i större utsträckning individuell försäkring. För den försäkrade, eller den som annars är berättigad till ersättning från försäkringen, fungerar en kollektivavtalsgrundad försäkring ofta på samma sätt som vilken försäkring som helst.

Försäkringsavtalslagen (FAL) är formellt tillämplig även på kollektivavtalsgrundade försäkringar. Lagens regler är emellertid avfattade utan tanke på sådana försäkringar, och reglerna är i stora delar svåra att tillämpa. Ett praktiskt viktigt exempel på detta är FAL:s regler om förordnande av förmånstagare, som inte så lätt går att förena med vad som tillämpas inom kollektivavtalsgrundad försäkring och gruppförsäkring (jfr avsnitt 4.4.3 nedan). Praktiskt torde FAL ha mycket begränsad betydelse för förhållandet försäk- ringsgivare—försäkringstagare. Såvitt gäller förhållandet till tredje man — främst de familjerättsliga reglerna och reglerna om förhål- landet till borgenärerna — har lagen däremot i stort sett samma vikt som för individuell försäkring.

Att anställningsförmåner är tryggade genom försäkring, är vanli- gare inom den privata sektorn än inom den offentliga. Medan statligt och kommunalt anställda arbetstagare t.ex. har pension direkt från arbetsgivaren, får de privatanställda mycket ofta sin pension helt eller delvis från försäkring som tecknats och betalts av arbetsgi- varen.

Inom den privata sektorn går det en viktig skiljelinje mellan tjänstemän och arbetare. Detta gäller främst i fråga om den organisatoriska uppbyggnaden m.m., men delvis också materiellt.

För arbetare gäller främst de s.k. AMF—försäkringarna (se nedan), som grundar sig på huvuduppgörelser mellan SAF och LO med rekommendation om kollektivavtal. Tjänstemannasidan präglas av SAF:s och PTK:s uppgörelser om bl.a. pensionsförsäkring och tjänstegrupplivförsäkring (se nedan). Härjämte finns det, bl.a. för kooperationen, bankerna m.fl., uppgörelser som på förmånssidan i allt väsentligt ansluter sig till de nu angivna. Härtill kommer en del motsvarande försäkringar inom den offentliga sektorn. Ytterligare en viktig grupp av försäkringar är de som grundar sig på uppgörelse mellan å ena sidan staten och å andra sidan vissa yrkesorganisatio- ner, t.ex. LRF (se nedan).

I detta avsnitt behandlas inte några former av frivillig försäkring, t.ex. frivillig grupplivförsäkring för de anställda vid visst företag, och

inte heller individuell försäkring, t.ex. individuell tjänstepensions- försäkring som tecknas och betalas av arbetsgivare (se i stället avsnitt 4.3 respektive 4.2); dock lämnas vissa uppgifter om arbetsgivares och egenföretagares möjligheter att själva bli anslutna till de olika anställningsförsäkringarna.

De försäkringsformer som behandlas här är

B arbetslöshetsförsäkring, som ger ersättning i form av dagpenning vid arbetslöshet

D försäkring om avgångsbidrag (AGB), som ger ersättning till den som p.g.a. svårigheter på arbetsmarknaden måste lämna sin anställning

D försäkring enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, som ger ersättning för inkomstförlust och kostnader vid arbetsskada

El trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), som ger komplette-

rande ersättning för inkomstförlust och kostnader samt ersättning för ideell skada

D tjänstegrupplivförsäkring (TGL), avtalsgrupplivförsäkring (AGL) och grupplivförsäkring genom avtal (GLA) för lantbruka- re, yrkesfiskare och skogsbrukare Cl avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) EI läkekostnadsförsäkring och garantiförsäkring

El kollektiv pensionsförsäkring, främst enligt ITP-, KTP- och STP—planerna.

Begreppet personförsäkring definieras i 2 å 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 1 kap. 4 å försäkringsrörelselagen (1982:713) som livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Med undan- tag för de båda formerna av arbetsskadeförsäkring är alla de ovan uppräknade försäkringsformerna personförsäkringar enligt denna definition, men som kommer att framgå nedan behöver detta inte betyda att de skall behandlas som personförsäkringar också i den avtalsrättsliga lagstiftningen.

Försäkringsrörelselagen är inte tillämplig på försäkring enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen om arbets- skadeförsäkring, och inte heller på statens grupplivförsäkringar. Försäkringsverksamheten i dessa delar står därför inte under försäkringsinspektionens tillsyn.

4.4.2. Vissa gemensamma bestämmelser m.m.

AMF-försäkringarna Av de i inledningen angivna försäkringarna meddelas El AGB av Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA)

El TFA av Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring (AMF-trygghetsförsäkring)

D TGL av AFA

D AGS av Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkringsaktiebolag (AMF-sjukförsäkring)

D STP av Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktie- bolag (AMF-pensionsförsäkring).

(Vissa motsvarande försäkringsformer meddelas av andra försäk— ringsbolag, men härifrån bortses nu.)

De olika försäkringarna administreras väsentligen gemensamt. AMF-trygghetsförsäkring är ett konsortium bestående av Folksam (50 procent), Skandia (34 procent), Trygg-Hansa (12 procent) och Länsförsäkringsbolagen (4 procent). Övriga försäkringsgivare ägs av SAF och LO med lika delar.

Dessa s.k. AMF-försäkringar är grundade på huvuduppgörelser mellan SAF och LO och, såvitt gäller TFA, även PTK. Samtliga avtal gäller tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid på ett år.

Det första kollektivavtalet för AGB träffades i mitten av 1960- talet. Kollektivavtal beträffande TGL, TFA, AGS och STP kom till stånd för första gången 1962, 1971, 1972 respektive 1973. Beträffan- , de TFA kan nämnas att denna först 1974 kom att omfatta samtliga j privatanställda arbetare och tjänstemän — ursprungligen avsåg den endast vissa kategorier av arbetare.

För AMF-försäkringarna gäller vissa gemensamma villkor om slutande av försäkringsavtal, om garanti, om premiebetalning och om tvistlösning m.m. För försäkringarna finns härutöver villkor för varje försäkring och de övriga bestämmelser som fastställts i överenskommelser som träffats av SAF och LO samt, i fråga om » TFA, även av PTK. Vidare gäller i vissa fall särskilda bestämmelser eller beslut som fastställts av AMF efter godkännande av nämnda arbetsmarknadsparter. Under förutsättning av godkännande från arbetsmarknadsparterna kan enskild arbetsgivare och AMF träffa j överenskommelse om avvikelse från vad som eljest skulle gälla. * Härjämte kan AMF, likaså efter godkännande av arbetsmarknads- " parterna, under löpande avtalstid fastställa ändringar i villkor och övriga bestämmelser.

Vad som sålunda formellt framträder som en möjlighet för försäkringsgivar- na att, med arbetsmarknadsparternas godkännande, ändra villkoren under löpande avtalstid, uppfattas av arbetsmarknadsparterna reellt som en möjlighet för dem att med omedelbar verkan få genomföra sådana nya överenskommelser som de kan träffa under en löpande avtalsperiod; initiativet kommer alltså normalt från arbetsmarknadsparterna.

Här lämnas en kortfattad redogörelse för de gemensamma AMF- villkoren. Parallellt redovisas delar av de allmänna villkor som gäller för företagares egen AMF-försäkring m.m. Det skall beaktas att vad som sägs om företagare gäller också för i företaget verksam make till företagaren.

Arbetsgivarens nyteckning av AMF-försäkring måste numera, oavsett om tecknandet sker frivilligt eller på grund av att arbetsgi- varen är bunden av kollektivavtal, i princip avse samtliga fem försäkringar. Anslutningen måste vara generell också i den bemär- kelsen, att arbetsgivaren inte själv kan välja vilka av hans anställda som skall vara försäkrade. TFA skall omfatta samtliga arbetstagare, alltså även tjänstemännen, medan övriga försäkringar skall gälla för alla arbetare. I båda fallen omfattar anslutningsskyldigheten även sådana arbetstagare som anställs först efter anslutningstidpunkten. En arbetsgivare som i sitt företag har både tjänstemän och arbetare och som på grund av kollektivavtal är skyldig att teckna AMF— försäkringar för någon kategori anställda, är alltså därmed tvungen att teckna samtliga AMF-försäkringar för alla arbetare och TFA även för tjänstemännen. Särskilda regler gäller för utlandstjänstgö- rande och hemarbetstagare.

TFA gäller även för ägare och styrelseledamöter samt make och i vissa fall samboende till sådana personer, även om de inte är anställda i företaget. Härjämte har företagare och make till företagare möjlighet att själva teckna AGS, STP och TGL (men inte AGB) för egen del, förutsatt att företaget har AMF-försäkring. För sådan företagares egen AMF-försäkring gäller de villkor som tillämpas för försäkring av anställda, som tecknas utan kollektivav- talsenlig skyldighet, samt vissa särskilda villkor.

Vidare finns äldre avtal, som nu inte kan utvidgas, om TGL och AGB för arbetare och andra arbetstagare samt en del andra begränsade avtal.

Arbetsgivare tecknar AMF-försäkringarna genom att sända in en för samtliga försäkringar gemensam anmälan till AMF. Avtal anses slutet i och med att AMF avsänder antagande svar — försäkringsbe- kräftelse — till arbetsgivaren. Detsamma gäller för företagares egen AMF-försäkring. Något försäkringsbrev utfärdas inte.

Försäkring för anställda gäller fr.o.m. den tidpunkt som AMF i enlighet med av SAF, LO och PTK godkända regler anger i försäkringsbekräftelsen. Om försäkringen tecknas på grund av

åtagande i kollektivavtal, skall den normalt tecknas med verkan från kollektivavtalets ikraftträdandedatum, även om det innebär att försäkringen kommer att gälla retroaktivt (jfr nedan om garan- tin).

Företagares egen AMF-försäkring gäller om inte annat avtalats fr.o.m. den dag då ansökan om försäkring kom in till AMF, under förutsättning att försäkringen efter prövning kan beviljas med stöd av ansökan.

Reglerna om ikraftträdande av försäkringsavtalet som sådant ger inte svar på frågan när en försäkrad kan få ersättning från försäkringen vid t.ex. sjukdom. Detta avgörs i stället av de för varje försäkring gällande särskilda villkoren om anställningstid m.m. På grund av garantin (jfr nedan) kan i vissa fall utgå ersättning, som betecknas som försäkringsersättning, trots att gällande försäkrings- avtal ännu inte är slutet.

Försäkring för anställda kan inte sägas upp av AMF eller av arbetsgivaren, om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal om försäkring. Även om kollektivavtalet endast avser någon av flera kategorier anställda, är försäkringen ouppsägbar i sin helhet.

Försäkring för anställda, som tecknas utan kollektivavtalsskyldig- het, träder ur kraft tidigast vid utgången av månaden efter den då arbetsgivaren eller AMF sagt upp avtalet. Skäl för uppsägning från AMF kan t.ex. vara premiedröjsmål.

Liksom icke kollektivavtalsgrundad försäkring för anställda, kan företagares egen AMF-försäkring sägas upp till utgången av måna- den efter den då uppsägning skedde. Sägs försäkringen upp av AMF p.g.a. utebliven premiebetalning — vilket kan ske även om dröjsmål med premien avser endast arbetstagarnas försäkringar och erläggs premien inom två månader från förfallodagen, anses försäkringen dock ha varit i kraft oavbrutet. AMF har rätt att säga upp försäkringen om försäkringstagaren inte längre är företagare eller om förutsättningarna för försäkringsavtalet i övrigt brister. ]

När arbetsgivare på grund av kollektivavtal är skyldig att teckna ; AMF-försäkring, ger de gemensamma villkoren en garantiregel till ; förmån för dem som arbetar inom kollektivavtalets sakliga tillämp- ; ningsområde (jfr nedan angående tjänstemannaförsäkringarna).

Garantin innebär att AMF betalar full ersättning även om ' försäkring inte har tecknats. Även sådan betalning anses som ' betalning från försäkring. Vid premiebetalningsdröjsmål blir det inte j aktuellt att tillämpa garantin; försäkringen gäller trots dröjsmålet.

Garantin gäller inte för AMF-försäkring som är tecknad utan kollektivavtalsskyldighet och inte heller för företagares egen AMF- försäkring. En mellanställning intar sådana anställda som visserligen inte själva har kollektivavtalsenlig rätt till försäkring men som arbetar vid ett företag där en annan grupp av anställda har sådan rätt.

Antag t.ex. att ett företag anställer verkstadsarbetare och kontorsstädare och att det beträffande verkstadsarbetarna, men inte beträffande städarna, finns kollektivavtal om försäkring. Antag vidare att trots kollektivavtalet någon försäkring inte har tecknats och att det inträffar ”försäkringsfall” för en verkstadsarbetare och en städare. Verkstadsarbetaren, som har den kollektivavtalsgrundande rätten, får då på grund av garantiregeln genast ersättning från AMF. Städaren däremot omfattas inte av garantin. I stället söker AMF — ytterst med vitesföreläggande förmå arbetsgivaren att teckna den generella försäkring för alla sina arbetare, som han enligt kollektivavtalet och villkoren i förening (jfr ovan) är skyldig att ha. Lyckas detta, tecknas försäkringen fr.o.m. den tidpunkt som bestämts i kollektiv- avtalet, och därmed förvandlas den händelse som drabbat städaren till ett ersättningsgrundande försäkringsfall. Om AMF däremot misslyckas med att få försäkringsavtal till stånd, t.ex. därför att arbetsgivaren dessförinnan försätts i konkurs, blir städaren utan ersättning.

Premie för försäkringar för anställda beräknas i procent av företagets årslönesumma, bestämd i huvudsak på samma sätt som i ATP- systemet, för samtliga arbetare och — i fråga om TFA för tjänstemän alla tjänstemän. Som huvudregel gäller att samma premiesats skall tillämpas för alla arbetsgivare. För varje försäkring skall gälla samma premiesats för alla personalkategorier, dock att TFA-premien av AMF, efter godkännande av arbetsmarknadsparterna, kan bestäm- mas olika för å ena sidan arbetare och å andra sidan tjänstemän och övriga anställda. Debiteringen sker gemensamt för alla fem försäk- ringarna.

Premien för företagares egen TGL fastställs direkt i kronor. I övrigt gäller reglerna för anställdas försäkring. Debiteringsunderlag för AGS och STP är, om inte företagaren är att betrakta som anställd, nettointäkten av rörelsen.

Beräkningen av premierna ansluter alltså nära till vad som gäller för den allmänna försäkringen, men avviker avsevärt från vad som tillämpas vid individuell försäkring där premierna differentieras efter risken för försäk- ringsfall. Det finns sålunda ingen direkt relation mellan den premie som en arbetsgivare betalar och de försäkringsbelopp som med hänsyn till ålders- sammansättning m.m. kan tänkas bli utbetalda till de anställda i just hans företag. Premieberäkningen skall i stället leda till utjämning mellan samtliga företag, som är anslutna till systemet.

Premiesystemet för AMF-försäkringarna har i avseende på riskförsäkring- arna (AGB, TFA, TGL och AGS) vissa likheter med vanlig gruppförsäk- ring, där utjämning av riskpremien kan förekomma mellan olika åldrar, yrkeskategorier etc.

STP-pensionen finansieras genom det s.k. kapitaltäckningssystemet, som inte förekommer inom individuell försäkring. De STP-premier som tas ut under ett kalenderår används till att bygga upp en premiereserv (pensions- kapital) för årets nyblivna STP-pensionärer så att deras framtida pension är tryggad. För de arbetstagare som pensioneras först nästkommande år eller senare byggs i förväg inte upp några pensionsfonder; formellt kan försäkringsbolaget inte anses ha gjort några pensionsutfästelser mot dessa personer.

En mera utförlig beskrivning av premieberäkning finns i försäkringsverk- samhetskommitténs delbetänkande Soliditet och skälighet i försäkringsverk- samheten (SOU 1986:8 s. 165 ff).

Även den mera begränsade fondbildning som förekommer inom STP- systemet leder normalt till att det uppstår ett visst överskott. Detta beror på att den verkliga ränteavkastningen är högre än den beräknade samtidigt som övriga beräkningsantaganden (rörande dödlighet m.m.) är betryggande. Överskottet används i första hand till återbäring i form av pensionstill-

lägg.

Premien för AMF—försäkringarna betalas i två omgångar. Under löpande försäkringsår betalas, som huvudregel uppdelad på sex gånger, preliminär premie, grundad på företagets beräknade årslö- nesumma. Påföljande år beräknas slutlig premie som regleras genom att skillnaden inbetalas respektive återfås. Om den preliminära premien är lägre än den slutliga kan arbetsgivaren bli skyldig att utge ränta enligt räntelagen.

Den för tjänstemän gällande ITP-planen ger arbetsgivare vissa möjligheter att i stället för att teckna försäkring klara ålderspensio- neringen av sina anställda på egen risk (se nedan). Någon sådan möjlighet finns inte inom AMF-systemet. Däremot kan STP- premien få betalas med revers med femtonårig amorteringstid, s.k. STP-lån. Förutsättningen är att arbetsgivaren beviljas kreditförsäk- ring i Arbetsmarknadsförsäkringar, ömsesidigt kreditförsäkringsbo- lag (AMF-kreditförsäkring), som då går i borgen för arbetsgivarens skuld till AMF-pensionsförsäkring. Trots att arbetsgivaren står i skuld till försäkringsgivaren med belopp motsvarande premien, är försäkringen tekniskt sett betald.

Vid dröjsmål med premiebetalningen gäller olika regler beroende på om försäkringen har tecknats till följd av kollektivavtalsskyldighet eller inte.

När det gäller försäkring som är tecknad p.g.a. skyldighet i kollektivavtal försöker AMF — i sista hand genom ansökan om betalningsföreläggande och utmätning driva in den obetalda premien jämte ränta och indrivningskostnader. Däremot kan försäk- ringen, som ovan antecknats, inte sägas upp.

Om förfallen premie inte har erlagts för frivilligt tecknad försäk- ring, säger AMF upp försäkringen med en månads varsel. I uppsägningsbrevet uppmanas arbetsgivaren att underrätta sina anställda om att försäkringen upphör. Däremot kan AMF inte underrätta de enskilda försäkrade; innan försäkringsfall inträffat vet AMF som regel inte vilka som är försäkrade. Någon möjlighet för de enskilda att teckna fortsättningsförsäkring finns inte.

SAF, LO och PTK har träffat överenskommelser om särskilda nämnder för de olika AMF-försäkringarna. Dessa skall bl.a. svara för tolkning av försäkringsvillkor samt bestämmelser i andra av nämnda arbetsmarknadsparter träffade eller godkända överenskom-

melser som berör AMF-försäkringarna.

Tvister om tolkning och tillämpning av försäkringsavtal eller försäkringsvillkor skall i sista hand avgöras av en särskild skilje- nämnd, om någon av parterna i tvisten begär det. Skiljenämnden består av två ledamöter utsedda av SAF och två ledamöter utsedda av LO. I tvister som rör TFA skall nämnden utökas med en ledamot utsedd av SAF och en ledamot utsedd av PTK. De så utsedda ledamöterna skall gemensamt utse opartisk ordförande. Sådan nämnd kan också ha att pröva bl.a. tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna AMF-försäkring. Innan en tvist tas till avgörande av skiljenämnden skall ärendet ha behandlats av en sådan nämnd som nämnts ovan.

Skiljeklausulen var tidigare tvingande och underkändes i ett par hovrättsavgöranden rörande det av SAF och LO gemensamt ägda AFA. Domstolarna uttalade väsentligen, att ett förfarande som innebär att samtliga eller flertalet skiljemän utses av ägarna till det bolag som är ena parten i försäkringsförhållandet inte kan godtas som rättegångshinder (invändningen träffade alltså inte TFA). I ett mål som gällt den tjänstegrupplivförsäkring som meddelas av Kommunernas Försäkringsaktiebolag och som rört en i huvudsak på likartat sätt utsedd skiljenämnd har högsta domstolen emellertid uttalat bl.a. att de arbetsmarknadsorganisationer som fattat beslut om försäkringen måste antas vara intresserade av att inträffade försäkringsfall regleras enligt vad som avsetts med de av dem gemensamt urformade försäkringsvillkoren. Högsta domstolen anförde att ”sättet för utseende av skiljenämnden ger därför inte anledning till erinringar som skulle kunna föranleda att Skiljeklau- sulen lämnas utan avseende enligt 36å avtalslagen.” (NJA 1981 s. 1205.)

Numera fordras för att skiljeförfarande skall komma till stånd att någon av parterna påkallar sådant förfarande. AMF brukar i praktiken alltid överlämna till den enskilde att välja form för tvistlösning.

Slutligen innehåller de allmänna villkoren en force majeurebe- stämmelse som friskriver AMF och arbetsgivaren från ansvar för dröjsmål p.g.a. krig, strejk m.m.

I de gemensamma AMF-villkoren anges att för anställd hos arbetsgivare som driver varaktig verksamhet i Sverige gäller försäk- ringsavtal om AMF-försäkringarna vid utlandstjänstgöring i den omfattning och på det sätt som framgår av särskilda bestämmelser om AMF-försäkringarna vid utlandstjänstgöring. Av dessa bestäm- melser följer att den som är anställd av en svensk arbetsgivare och som på hans uppdrag tjänstgör utomlands omfattas av AGB, TFA, TGL, AGS och STP, dock med vissa skillnader i förhållande till vad som gäller annars för dessa försäkringar. Som en särskild förutsätt-

ning för att försäkringarna skall ge skydd också vid utlandstjänstgö- ring gäller att den anställde omedelbart innan han påbörjar utlandstjänstgöringen omfattas av svensk arbetsskadeförsäkring eller svensk arbetslöshetsförsäkring eller fullgör utlandstjänstgöring som omfattas av de särskilda bestämmelserna om AMF-försäkring- arna vid utlandstjänstgöring.

Som ovan nämnts finns det inom andra delar av näringslivet försäkringsanordningar som ansluter till de i detta avsnitt främst beskrivna. Här bör nämnas de avtalsförsäkringar som gäller för arbetare inom kooperationen och den kommunala sektorn, vilka praktiskt taget helt liknar AMF-försäkringarna.

Lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogsbrukarnas försäkringspaket

Efter förebild av AMF-försäkringarna infördes år 1978 ett gruppför- säkringspaket för dem som är verksamma som företagare inom lantbruket (se prop. 1977/78:154 s. 44 f och 70, JoU 1977/78:34 s. 4 och 18 samt rskr. 1977/78:348). Paketet omfattar trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) och grupplivförsäkring genom avtal (GLA).

Den 1 juli 1983 infördes ett gruppförsäkringspaket även för dem som är verksamma som företagare inom yrkesfisket (se prop. 1982/83:171 s. 6 och 11, JoU 1982/83:38 s. 3 och 5 samt rskr. 1982/832337). Liksom inom lantbruksområdet omfattar paketet för yrkesfiskarna TFA, AGS och GLA.

Sedan den 1 juli 1986 omfattas även inom skogsbruket verksamma % företagare av ett gruppförsäkringspaket, även det avseende TFA, l AGS och GLA (se prop. 1985/86:100, bil. 11 s. 57, JoU 1985/86:13 s. i 48 samt rskr. 1985/862165; jfr även KU 1984/85:35 s. 25 ff och 371 ff).1

Avtal om försäkringarna sluts mellan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) och LRF/Sveriges ] Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) på ena sidan och respek- j tive försäkringsgivare på andra sidan. Villkoren skall i förväg ! godkännas av statens jordbruksnämnd vad gäller lanbrukarnas och yrkesfiskarnas försäkringar och av Skogsstyrelsen beträffande skogs- brukarnas försäkringar. Jordbruksnämnden och Skogsstyrelsen inhämtar i sin tur yttrande från försäkringsinspektionen. För försäkringarna inom lantbrukets och fiskets område avsätts medel till premierna i de årliga uppgörelserna inom dessa områden. Medlen betalas ut till LRF respektive SFR, som har hand om premiebetal-

' Sedan den 1 oktober 1986 omfattas också vissa renskötare av ett gruppförsäkrings- paket innefattande TFA, AGS och GLA.

ningen. Försäkringarna inom skogsbrukets område finansieras genom medel ur skogsvårdsavgifterna; medlen betalas till LRF/SSR, som ansvarar för premiebetalningen.

Försäkringsgivare till TFA och AGS är AMF-trygghetsförsäkring respektive AMF-sjukförsäkring. GLA meddelas av ett konsortium bestående av Folksam och Skandia, där Folksam och Förenade Liv är försäkringsgivare.

Det finns inte några gemensamma villkor för försäkringarna, liknande de i föregående avsnitt beskrivna AMF-villkoren. Vissa delar av villkoren är dock ungefär desamma för alla tre försäkring- arna och kan därför lämpligen beskrivas här.

Försäkringarna inom lantbrukets område omfattar alla såsom egna företagare verksamma lantbrukare mellan 16 och 65 år sålunda inte bara medlemmar i LRF — under förutsättning att lantbrukaren under något av de två föregående beskattningsåren uppfyllt två krav. Han skall ha varit verksam vid ett lantbruksföretag, vars kontanta bruttointäkter av växtprodukter och/eller djur och produkter därav uppgått till minst 15 000 kr, och han skall såsom egen nettointäkt av verksamheten ha deklarerat minst 7 500 kr. Om bruttointäkten vid lantbruksföretaget uppgått till minst 100 000 kr under något av nämnda två år behöver kravet på nettointäkt inte vara uppfyllt för att försäkringen skall gälla; det är då tillräckligt att inkomst från företaget överhuvud deklarerats av vederbörande. Såvitt gäller AGS förutsätts vidare att vederbörande har en av försäkringskassan fastställd sjukpenninggrundande inkomst från lantbruksverksam- het.

Lantbrukare som vid arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller arbets- skada haft rätt till ersättning från AGS eller TFA och som till följd av sjukdomen eller arbetsskadan inte har kunnat uppfylla intäkts- och inkomstkraven omfattas trots det av försäkringen. Detsamma gäller för nyetablerad lantbrukare som visserligen inte ännu har uppfyllt kraven men som med hänsyn till påbörjad produktion och arbetsin- sats kan antas komma att uppfylla dem under något av de närmast kommande två hela beskattningsåren.

Som lantbrukare räknas också i lantbruket verksam make och sådan sambo som enligt kommunalskattelagen jämställs med make samt delägare i dödsbo, handelsbolag, kommanditbolag eller aktie- bolag som driver lantbruk, om delägaren gör en arbetsinsats i lantbruket om minst 400 timmar per år och, i fråga om aktiebolag, äger minst 10 procent av aktierna.

Försäkringarna inom fiskets område omfattar yrkesfiskare, som är verksamma som företagare och som utövar fiske i traditionella svenska fiskevatten och som är mellan 16 och 65 år. Som yrkesfiskare anses den som har licens för yrkesfiskare eller som är medlem i fiskelag som har sådan licens samt den som utan att ha licens under

större delen av året har fisket som enda yrke eller huvudyrke. För att försäkringen skall gälla krävs dessutom att yrkesfiskaren för något av de två senaste beskattningsåren har deklarerat en nettointäkt av fiske som överstigit 22 000 kr eller en kontant bruttointäkt av fiske som uppgått till lägst 40 000 kr. Liksom inom lantbruksområdet gäller beträffande AGS dessutom ett särskilt krav; vederbörande skall ha en av försäkringskassan fastställd sjukpenninggrundande inkomst från fiskeverksamhet. Då det gäller TFA ges även yrkesfiskare som endast är tillfällig medlem i ett fiskelag rätt till ersättning om han som ordinarie medlem skulle ha uppfyllt något av de nyssnämnda inkomstkraven.

Också yrkesfiskaren ges rätt till försäkringsersättning även om han på grund av sjukdom eller arbetsskada inte uppfyllt intäkts- och inkomstkraven, allt under förutsättning att han vid arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller arbetsskada haft rätt till ersättning från AGS eller TFA. Liksom beträffande lantbrukare gäller försäkringen för nyetablerad yrkesfiskare som inte uppfyller inkomstkraven men som med hänsyn till arbetsinsatsen kan antas komma att uppfylla dem under något av de närmast kommande två hela beskattningsåren.

Försäkringarna inom skogsbrukets område omfattar skogsbruka- re, som är verksam i egen skogsbruksrörelse på fastighet med åsatt skogsbruksvärde och som är mellan 16 och 65 år. Beträffande AGS och GLA krävs dessutom att skogsbrukaren har eller under något av de två senaste åren har haft en av försäkringskassan fastställd sjukpenninggrundande inkomst på lägst 6 000 kr av egen verksamhet i skogsbruksrörelse.

Som skogsbrukare räknas också i skogsbruksrörelsen verksam make och sådan sambo som enligt kommunalskattelagen jämställs med make samt delägare i dödsbo, handelsbolag, kommanditbolag och aktiebolag som driver skogsbruk i fråga om aktiebolag dock endast den som innehar minst 10 procent av aktierna.

Samtliga försäkringar har en force majeurebestämmelse, som friskriver LRF, SFR, LRF/SSR och respektive försäkringsgivare från ansvar för dröjsmål mot den som har rätt till ersättning. Vidare har TFA och AGS — men inte GLA — bestämmelser om att tvister skall | lösas av den skiljenämnd som löser motsvarande tvister rörande ; anställda. .

Villkoren för försäkringarna kan ändras under löpande försäk- l ringstid. Om villkoren för AGS eller TFA för anställda ändras (se föregående avsnitt), kan försäkringsgivaren ensidigt fastställa mot- svarande ändringar i lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogsbrukar— nas försäkringar. Om en ifrågasatt ändring avser en för lantbrukarna, yrkesfiskarna eller skogsbrukarna särskild bestämmelse krävs däre- mot godkännande av LRF, SFR respektive LRF/SSR. Ändringar i villkoren för GLA kan under löpande avtalstid ändras endast efter

godkännande av LRF, SFR respektive LRF/SSR.

Gruppavtalen löper ett år i taget med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader. Angående ikraftträdande och upphörandet för enskild lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukarna, se nedan i avsnitten om de särskilda försäkringarna.

Rätt till individuell fortsättningsförsäkring föreligger enligt GLA- avtalen men inte vid de båda övriga försäkringarna. Rätten skall utnyttjas inom tre månader från det att lantbrukaren, fiskaren respektive skogsbrukaren har lämnat gruppavtalet.

SAF/PTK-försäkringarna m.m.

SAF och PTK träffade år 1976 två uppgörelser om försäkring. (Uppgörelserna hade föregåtts av andra, liknande överenskommel- ser.) Den ena avser industrins och handelns tilläggspension (ITP- planen), den andra tjänstegrupplivförsäkring (TGL). TGL gäller nu p.g.a. utebliven uppsägning tills vidare med en månads ömsesidig uppsägningstid medan ITP-planen gäller tills vidare med tre måna- ders uppsägningstid. Till ITP-uppgörelsen ansluter sig den s.k. ITPG-planen, se nedan.

Försäkring enligt ITP-planen meddelas av Försäkringsbolaget SPP, ömsesidigt (SPP). Planen omfattar

ålderspension

ITPK (kompletteringspension) delpension

sjukpension familjepension

särskild änkepension särskild änklingpension.

DDDDDDD

TGL meddelas av SPP, Förenade Liv, Folksam samt RKA.

SPP startade sin verksamhet 1917. Fram till 1960 grundlades de principer och produkter som skulle komma att övertas av arbets- marknadsparterna. Den första ITP-planen presenterades 1960, dock endast i form av en rekommendation. Först 1969 tecknades kollektivavtal om ITP och TGL. Det första helt bindande kollektiv- avtalet skulle emellertid dröja till 1974.

ITP- och TGL-försäkring (pensioneringsavtal) kan tecknas bara av arbetsgivare och i princip bara till förmån för tjänstemän och arbetsledare. Försäkringen kan emellertid också omfatta arbetsgi- varen själv, och arbetsgivaren får då behålla sin försäkring även om alla hans anställda slutar. Däremot kan inte en egen företagare utan anställda (men väl den ende anställde i ett av honom själv helägt aktiebolag) teckna försäkring för sig själv.

Nyteckning av individuell ITP- eller TGL-försäkring förekommer alltså inte. Däremot har den som lämnar sin befattning hos en SPP-ansluten arbetsgivare rätt att utan hälsoprövning fortsätta den för honom tecknade försäkringen som direktbetalare (jfr också nedan). Härvid försvinner dock vissa förmånsslag, och en del andra förmåner ”fryses” på högst den lönenivå som gäller vid avgången ur tjänst. Den som inte vill ha fortsättningsförsäkring, får fribrev på den intjänade rätten till ålderspension, ITPK-pension och familjepen- sion; övriga förmånsslag är inte förenade med fribrevsrätt. Om arbetstagaren senare får ny anställning hos en arbetsgivare som är ansluten till ITP-planen, anknyts hans tjänstepensionrätt till det tidigare fribrevet. Om han tar anställning inom annat avtalsområde än SAF-PTK beräknas pensionsrätten i den nya anställningen med tillgodoräknande av tjänstetid (se nedan under beskrivning av förmånerna) inom ITP och från denna pensionsrätt avräknas fribrevet i SPP. Den som byter i motsatt riktning behandlas i princip på samma sätt.

Anslutning till ITP eller TGL skall, för arbetsgivare som p.g.a. kollektivavtal är skyldig att teckna sådan försäkring, vara generell i den bemärkelsen att försäkring måste tecknas för samtliga tjänste- män och arbetsledare i företaget som omfattas av den för parterna gemensamma befattningsnomenklaturen, både sådana som är anställda vid anslutningstidpunkten och sådana som anställs senare. (Vad som i fortsättningen sägs om tjänstemän gäller även för arbetsledare.) Ägare och högre tjänstemän som inte omfattas av kollektivavtalet kan frivilligt anslutas till ITP-planen och TGL. Som regel tecknas inte ITP-försäkring för den som vid anställningens början har mindre än tre år kvar till ordinarie pensionsålder (se närmare nedan).

Även arbetsgivare som tecknar försäkring utan att vara skyldig därtill enligt kollektivavtal måste i princip enligt SFP:s bestämmelser ha generell anslutning både för sådana tjänstemän och arbetsledare som skall anställas i framtiden och för dem som är anställda då försäkringen tecknas.

SPP meddelar pensionsförsäkring bara enligt ITP-planen och ett litet antal likartade planer.

Pensioneringsavtalet mellan arbetsgivaren och SPP träder i kraft när SPP får in en ansökan om generell anslutning med uppgift om de tjänstemän som skall försäkras; individuell anmälan av tjänstemän behöver dock inte göras förrän de fyllt 28 år. (Här är alltså en skillnad i förhållande till AMF-försäkringarna, där försäkringsgivaren före försäkringsfall som regel inte vet vilka som är försäkrade.) Om arbetsgivaren enligt kollektivavtal har varit skyldig att ansluta företaget redan tidigare, kan avtal tecknas retroaktivt. Försäkring- arna för de enskilda tjänstemännen blir gällande i och med att

pensioneringsavtalet ingås eller senare då anställningen påbörjas. (För att tjänstemannen skall vara berättigad till försäkringsersättning kan härutöver gälla ytterligare villkor; se nedan om de särskilda försäkringarna, avsnitt 4.4.3.)

Kollektivavtalsgrundad försäkring om ITP kan inte sägas upp av någon av parterna så länge arbetsgivaren är bunden av kollektivav- tal. Förhållandet är detsamma beträffande TGL, dock att avtal om TGL kan sägas upp om arbetsgivaren samtidigt tecknar ny sådan försäkring i något av de övriga TGL-bolag som nämnts ovan.

Icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare kan säga upp sitt pensio- neringsavtal. SPP brukar då informera samtliga tjänstemän varvid de erbjuds att fortsätta sina försäkringar som direktbetalare.

Försäkringstagare till direktbetald fortsättningsförsäkring kan säga upp försäkringen på samma villkor som gäller för andra pensionsförsäkringar.

SAF/PTK—uppgörelserna om ITP och TGL innehåller garantimo- ment, som innebär att den enskilde tjänstemannen och hans efterlevande hålls skadeslösa vid försummelse av arbetsgivaren att fullgöra den på kollektivavtalet grundade skyldigheten att teckna och vidmakthålla försäkring för alla sina tjänstemän. Försummelsen kan innebära att arbetsgivaren helt har underlåtit att anmäla viss tjänsteman till försäkringen eller uppgett för lågt lönebelopp eller att han har underlåtit att betala premier.

Till skillnad mot vad som gäller vid AMF-försäkringarna, berä- knas premien för ITP-försäkringen individuellt för varje försäkrad. Premien fastställs dock efter vissa kollektiva antaganden. Till stor del är premien beroende av den försäkrades ålder. I den s.k. kollektiva riskförsäkringen (se nedan) som ingår i ITP är premien emellertid helt åldersoberoende. Även vid beräkning av premien för bl.a. ålderspension i ITP-planen följer man inte helt de försäkrades ålder; här sker en partiell åldersutjämning så att arbetsgivarnas kostnader för de äldsta anställda inte blir alltför betungande. Också premiebe- räkningen vid fortsättningsförsäkring har vissa kollektiva inslag. Vad angår TGL gäller att försäkringsbolagen tillämpar en enhets- premie för alla anställda; mellan bolagen sker dock i efterhand en utjämning av kostnaderna för försäkringen med hänsyn till bl.a. åldersfördelningen bland de försäkrade.

Premierna betalas månadsvis efter debitering från SPP; det förekommer inte någon uppdelning på preliminär och slutlig premie. Om premie inte betalas i rätt tid, skall det gå ut en påminnelse, varefter försäkringen skall gå över till fribrev. På grund av garantireglerna, vilka som ovan nämnts tillämpas för alla som har generell anslutning, säger SPP emellertid i praktiken inte upp försäkringen. I stället krävs arbetsgivaren ytterligare ett par gånger på premien, varefter ansökan om betalningsföreläggande tillgrips.

Som regel går SPP inte så långt som till att begära företaget i konkurs.

Huvuddelen av de premier som arbetsgivaren betalar för ålders- pension i ITP-systemet fonderas i SPP och används vid framtida pensionsutbetalningar till de tjänstemän som vid tidpunkten för premiebetalningen är anställda vid företaget. Som framgått av den tidigare redogörelsen för STP föreligger alltså en betydande skillnad mellan de bägge pensionssystemen. Den tjänsteman som slutar sin anställning utan att träda i tjänst hos annat företag som omfattas av ITP har sålunda kvar en viss rätt till pension i form av fribrev. Någon motsvarande rätt har inte den arbetare vars anställning upphör.

I försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten redogörs närmare för premiebe- räkningen inom ITP-planen (SOU 1986:8 s. 167). I samma betän- kande (s. 168 f) beskrivs också hur man utnyttjar det överskott som uppstår i SFP:s verksamhet (jfr vad ovan anförts om överskott inom STP-systemet). Det kan dock nämnas här att överskottet sedan flera år används för att värdesäkra pensionerna under den tid som de betalas ut. Man tar alltså inte — som vid individuell försäkring — vid fördelningen av överskottet hänsyn till de enskilda försäkringarnas bidrag till uppkommet överskott. Under senare tid har öppnats en möjlighet att också använda överskottet i SPP till att räkna upp värdet av meddelade fribrev och till att ge viss premieåterbäring.

SAF/PTK-uppgörelserna innehåller — liksom SAF/LO-avtalen föreskrift om att den vanliga förhandlingsordningen för kollektivav- talstvister skall gälla också för försäkringsuppgörelserna. Tvister om | ITP och TGL skall prövas av en särskild nämnd — pensionsskilje- i nämnden — som vid vite kan ålägga arbetsgivare att fullgöra sina ; skyldigheter angående ITP och TGL. Frågan om utdömande av vite ' prövas av skiljenämnd enligt lagen om skiljemän.

Medan STP alltid måste försäkras (arbetsgivaren kan dock få låna 1 till premien) erbjuder ITP-planen en annan möjlighet. Arbetsgi- ** varen kan efter särskild prövning få ta ålderspensioneringen på egen : risk, dvs. utan försäkring i SPP. Detta sker genom avsättningar i företagets bokslut (”Avsatt till pensioner”) och genom att arbetsgi- varen tecknar kreditförsäkring för pensionsförpliktelsen i Försäk- ringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG). Konstruktionen innebär att FPG går i borgen för arbetsgivarens pensionsutfästelse. Om FPG tvingas infria sin utfästelse, sker det genom att FPG mot engångspremie tecknar erforderliga försäkringar i SPP. Pensioner ( direkt från arbetsgivaren beräknas av och betalas ut genom *" Pensionsregistreringsinstitutet (PRI). PRI är en ideell förening bildad av SAF, SIF och SALF. PRI och SPP har gemensam förvaltning.

En anställd, som har sin ålderspensionsrätt tryggad genom

FPG/PRI-systemet och som lämnar sin anställning, har rätt att teckna ””fortsättningsförsäkring”* i SPP på samma sätt som om arbetsgivaren haft även ålderspensioneringen försäkrad där. Nöjer han sig med fribrevet kan utfästelsen härom ligga kvar hos den f.d. arbetsgivaren, som emellertid också kan lösa in fribrevet i SPP.

Här skall också nämnas att SAF och PTK år 1985 träffat överenskommelse om ”Avtal om social trygghet för tjänstemän vid utlandstjänstgöring”. Avtalet gäller för tjänstemän tillhörande vissa befattningsskikt som på svensk arbetsgivares uppdrag tjänstgör utomlands och som omedelbart före utlandstjänstgöringens påbör- jande har omfattats av svensk arbetsskadeförsäkring eller svensk arbetslöshetsförsäkring eller har fullgjort utlandstjänstgöring som omfattas av avtalet. Genom avtalet omfattas utlandsanställd tjänste- man av TGL, ITP—planen och TFA, de två senare dock med vissa ändringar och tillägg i förhållande till vad som annars gäller för dessa försäkringar. Avtalet innebär också att den utlandsanställde genom arbetsgivarens försorg skall få skydd genom en särskild läkekost- nadsförsäkring samt att arbetsgivaren — om tjänstemannen vid sjukdom t.ex. inte får sjukersättning som motsvarar svensk sjukpen- ning i allmänhet skall utge ersättning upp till en nivå som motsvarar svensk sjukpenning.

Enligt överenskommelsen mellan SAF och PTK får arbetsgivare i stället för att teckna läkekostnadsförsäkring åtaga sig att själv svara för de förmåner som följer med försäkringen. Arbetsgivaren måste då dock teckna en garantiförsäkring i ett särskilt kreditförsäkrings- bolag som skydd för åtagandet.

KTP-planen är resultatet av en uppgörelse mellan å ena sidan Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och å den andra Handelsanställdas förbund respektive Svenska Industritjänsteman— naförbundet, Sveriges Arbetsledarförbund, Sveriges Civilingenjörs- förbund, Handelstjänstemannaförbundet och Försäkringstjänst'e- mannaförbundet. Den gäller för tjänstemän och arbetsledare inom kooperationen och kooperationen närstående företag. Administra- tionen handhas av Kooperationens Pensionsanstalt (KP).

KTP-planens regler om försäkringsavtalets ikraftträdande, garan- ti, efterskydd m.m. är i allt väsentligt desamma som enligt ITP-planen. Däremot saknas möjligheter att teckna individuell fortsättningsförsäkring. TGL för tjänstemän inom kooperationen tecknas i Folksam (se nedan).

Information

Frågorna om information till de försäkrade om kollektivavtalsgrun— dad försäkring hör till dem som kommer att kräva särskild uppmärksamhet av lagstiftaren (se avsnitt 18.2 nedan). Ämnet är

också föremål för stort intresse från arbetsmarknadsparternas sida, och det görs betydande insatser för att de försäkrade i olika skeden skall ha tillgång till den information de behöver (jfr NU 1984/85:36, s. 4 f och 9 ff).

Såvitt gäller AMF-försäkringarna, lämnas för närvarande infor- mation till de anställda genom att AMF en gång om året tillställer arbetsgivaren s.k. försäkringsbesked med information om gällande villkor, vilka arbetsgivaren skall dela ut till de anställda. Någon mera individuell information kan AMFi regel inte lämna, eftersom AMF före försäkringsfall som regel inte vet vilka personer som är försäkrade. En form av individualiserad anmälan förekommer inom AMF-systemet vid STP: arbetsgivaren rapporterar årligen pensions-

. grundande anställningstid samt arbetad tid för varje anställd som omfattas av STP. Genom samkörningar mellan de olika AMF- försäkringarna försöker man fånga upp vissa skadefall. Man kontrol- lerar t.ex. att TGL-anmälan gjorts i de fall AGS-ersättning ej längre utgår p.g.a. dödsfall.

Om tjänstemännens pensionsförsäkringar (ITP- och KTP-planer- na) lämnas information genom att försäkringsgivaren minst en gång om året sänder ut individuella pensionsbesked till de anställda. Av beskeden framgår vilka förmåner av olika slag tjänstemannen och hans efterlevande är berättigade till och de uppgifter om lön, tj änsteår m.m. som beräkningen grundar sig på. Härjämte lämnas en del allmänna upplysningar om planen som sådan. Beskeden distri- bueras normalt till de anställda genom arbetsgivaren; på särskild begäran och vid fribrev expedieras de direkt till den försäkrade. *;

För tjänstemännens TGL-försäkring lämnas information på sam- l ma sätt som för AMF-försäkringarna, dvs. genom icke individuella försäkringsbesked som distribueras via arbetsgivarna. Från SPP lämnas dock information även om TGL-försäkringen genom särskild anteckning i pensionsbeskeden.

En mycket omfattande informationsverksamhet bedrivs av arbets- givar- och arbetstagarorganisationerna. Genom särskilda överens- kommelser mellan SAF, LO och PTK om informationsverksamhet på AMF-området respektive mellan SAF och PTK om informations- verksamhet på ITP/TGL-området avsätts varje år medel till parterna för information på såväl arbetstagarsidan som arbetsgivarsidan. Informationsverksamheten skall avse att sprida erforderlig informa- , tion till alla berörda arbetsgivare och arbetstagare, oavsett om dessa 1 är medlemmar i de avtalsslutande organisationerna eller inte. På arbetstagarsidan sker t.ex. utbildning av s.k. försäkringsrådgivare ,som skall finnas på alla större arbetsplatser, annonsering, utgivning av trycksaker, studiecirkelverksamhet m.m. Arbetsgivarsidans information är främst inriktad på regionala konferenser på 1/2—1 dag där man vänder sig till såväl små som stora företag, flerdagskurser för

företagens handläggare av försäkringsfrågor samt trycksaker. En direkt uppsökande verksamhet bedrivs gentemot företag som enligt uppgift är skyldiga genom kollektivavtal att ansluta sig till AMF- försäkringarna resp. ITP/TGL men ännu inte gjort detta.

Informationen om lantbrukarnas och yrkesfiskarnas försäkringar erbjuder särskilda problem, eftersom försäkringarna omfattar även lantbrukare och fiskare som inte är medlemmar i LRF respektive SFR.

Inom LRF har man lagt ner åtskilligt arbete för att nå ut med information på flera olika sätt. Arbetet avser dels spridande av allmän information, dels särskild verksamhet för att spåra upp möjliga försäkringsfall, som inte har anmälts av den försäkrade.

Allmän information lämnas på flera sätt. I samband med att försäkringarna infördes, och ett par gånger därefter, har LRF genom lantbrukarnas producentregister tagit fram namn och adresser till ägare och arrendatorer till samtliga jordbruksfastigheter i riket (utom de allra minsta) och skickat ut information om försäkringarna. Denna information har gått ut till ca 150 000 personer, att jämföra med det beräknade antalet faktiskt omfattade personer, som är ca 110 000. Härjämte lämnas fortlöpande och på olika sätt information i tidningen Land, som går ut i ca 440 000 exemplar, och i samband med lantbruksutställningar och liknande. Vidare finns på LRF:s länsför- bund och driftsbyråer försäkringskunniga personer, som vid tillfälle och behov ger information. LRF har omkring 1 600 lokalavdelningar som var och en bl.a. ger råd och hjälp angående trygghetspaketet till alla inom avdelningens område, oavsett om de är medlemmar i förbundet eller ej.

Den uppsökande verksamheten har avsett GLA, AGS och TFA. Beträffande GLA har man ur statistiken över rikets totalbefolkning tagit fram uppgifter om avlidna lantbrukare och till deras efterlevan- de sänt en underrättelse om att den avlidne eventuellt kan ha omfattats av försäkringen. Efter förebild av en aktion som tidigare genomförts av ett av LO-förbunden, har man försökt att ur riksförsäkringsverkets register få fram uppgifter om lantbrukare som varit långvarigt sjuka eller blivit förtidspensionerade. Genom dessa åtgärder har emellertid inte framkommit många fall där AGS kunnat utnyttjas. Beträffande TFA—försäkringen anses att denna är allmänt känd; det kan här noteras att försäkringskassorna alltid underrättar AMF-trygghetsförsäkring om anmälda arbetsskador.

LRF har också genom samarbete med den s.k. Avbytartjänsten försökt sprida kunskap om trygghetspaketet. Avbytartjänsten har omkring 2000 anställda, som kan tillse att anmälan görs då en lantbrukare drabbas av sjukdom eller olycksfall.

Företzgna undersökningar visar att endast ca sjuttio procent av lantbrukarna känner till försäkringarna. Inom LRF anser man

emellertid att med de insatser som görs från förbundets sida utgår ersättning i alla de fall där ett försäkringsskydd följer av trygghets- paketet.

Också inom SFR, som anser sig ha i det närmaste total anslutning av landets yrkesfiskare, försöker man på olika sätt sprida informa- tion om försäkringsskyddet. Av förbundets drygt 6 000 medlemmar har 3 500 — 4 000 medlemmar sådana inkomster att de skyddas av försäkringarna. Information lämnas vid förbundets årliga kongress, vid regionala kongresser och vid avdelningarnas årsmöten. Dess- utom lämnas fortlöpande information i förbundstidningen Yrkes- fiskaren. Slutligen skickar förbundet en gång per år till medlemmar- na försäkringsbesked med en beskrivning över villkoren för de tre försäkringarna. Enligt förbundets uppfattning har yrkesfiskarna god kännedom om försäkringarna; även det fåtal fiskare som står utanför förbundet anses bl.a. genom kontakter med arbetskamrater ha kunskap om försäkringsskyddet.

Då förbundet har erfarit att en medlem har avlidit, kontrolleras att de efterlevande utnyttjar de rättigheter som följer av försäkringspa— ketet.

Vissa statistiska uppgifter

För att belysa omfattningen av de kollektivavtalsgrundade försäk- ringarna skall här lämnas några uppgifter om förhållandena 1985.

Ungefär 125 000 företag var anslutna till AMF-försäkringarna, och ca 31 000 företag anslutna till ITP-planen. Drygt två miljoner arbetstagare var försäkrade genom en eller flera av AMF-försäkring- arna. (TFA omfattade ca 3,2 miljoner, AGS ca 2,4 miljoner, STP ca 1,9 miljoner samt AGB och TGL ca 1,4 miljoner vardera. På TGL—sidan tillkom dessutom ett antal som slutat sin anställning men som har efterskydd.) Antalet försäkrade inom ITP-planen uppgick till omkring 970 000. Den totala premieintäkten för AMF-försäk— ringarna låg på omkring 6,7 miljarder kr. Motsvarande siffra för ITP-planen var omkring 6,9 miljarder kr, vartill kommer därmed jämförbara avsättningar inom FPG/PRI-systemet med ca 3,5 miljar- der kr.

Såvitt angår AMF-försäkringarna AGB, TFA, TGL och AGS reglerades under året tillhopa nära 350 000 försäkringsfall. Flertalet av dessa rörde AGS. Antalet personer som i december fick ersättning enligt STP-planen uppgick till omkring 243 000. På grund av AMF-försäkringarna utbetalades ungefär 3,5 miljarder kr. Av detta belopp svarade AGS för omkring 1,3 miljarder kr och STP för nära 1,1 miljarder kr.

Vad gäller ITP var det i december 1985 178000 personer som uppbar pension från SPP och 7 000 personer som uppbar pension

enbart genom FPG/PRI-systemet. (Av de 178 000 fick 62 000 pension både från SPP och FPG/PRI-systemet på grund av att de under sin aktiva tjänst haft anställning både hos ”SPP-arbetsgivare” och ”FPG/PRI-arbetsgivare”.) Av de pensionsberättigade uppbar 127 000 ålderspension. Sammanlagt betalades i pension omkring 2,8 miljarder kr från SPP och cirka 1,3 miljarder kr från arbetsgivarna inom FPG/PRI-systemet.

Mer än 40000 företag var anslutna till TGL-försäkringen för privatanställda tjänstemän och arbetsledare. Antalet försäkrade uppgick till omkring 850000. De sammanlagda premierna låg på omkring 290 miljoner kr. Omkring 2 500 försäkringsfall inträffade under året och omkring 225 miljoner kr betalades ut.

För att trygga framtida utbetalningar har betydande belopp fonderats. År 1985 uppgick de fonderade medlen för AMF- försäkringarna till omkring 46 miljarder kr. För SPP- försäkringarna och avsättningarna inom FPG/PRI-systemet var motsvarande siffra omkring 110 miljarder kr och för tjänstemännens och arbetsledarnas TGL-försäkring omkring 240 miljoner kr.

4.4.3. Försäkringarna

Arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkring meddelas av erkända arbetslöshetskassor. Kassorna är fristående juridiska personer, i de flesta fall dock nära anknutna till en facklig organisation. Medlemskap i kassan är ofta obligatoriskt för medlemmarna i den fackliga organisationen. Kas- sorna uppbär statsbidrag för sin verksamhet med belopp som täcker ca 80 procent av deras utgifter.

De erkända kassornas verksamhet regleras i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Kassorna står under tillsyn av Arbetsmark- nadsstyrelsen (AMS), och deras stadgar skall följa AMS:s normal- stadgar. Däremot är försäkringsrörelselagen inte tillämplig på verksamheten, och kassorna står därför inte under försåkringsin- spektionens tillsyn.

Den särskilda lagen innefattar en noggrann reglering av kassornas verksamhet. Bl.a. anges i lagen detaljerat förutsättningarna för att arbetslöshetsersättning skall få betalas ut och de olika belopp med vilka ersättning får lämnas.

Arbetslöshetskassornas verksamhet kompletteras av det statliga stödet enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Sådant stöd kan utges till olika kategorier arbetslösa, som inte är berättigade till ersättning från arbetslöshetsförsäkring. Det kontanta arbetsmarknadsstödet är inte utformat som försäkring.

Försäkring om avgångsbidrag (AGB)

Avgångsbidragsförsäkring gäller för arbetare. Försäkring som grun- das på kollektivavtal mellan SAF och LO meddelas av AFA, försäkring som grundas på kollektivavtal mellan Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och LO av Folksam. Avgångsbidrag kan utges till den som antingen

1. sagts upp från sin anställning på grund av sådan driftsmässig förändring som medför varaktig personalreduktion eller

2. varit anställd inom en bransch där arbetstagare regelmässigt anställs för visst tidsbegränsat arbete och inte inom sex månader får fortsatt arbete inom branschen eller

3. efter att ha fyllt femtio år på inrådan av läkare lämnat sin anställning av hälsoskäl.

AGB kan utges i form av A-belopp eller B-belopp enligt vad anges nedan.

A-belOpp

I de två första fallen ovan föreligger rätt till A-belopp för den som

D under de senaste fem kalenderåren före friställningsåret tillgodo- räknats tre hela AGB-år och

D uppnått 40 års ålder senast under den månad friställningen

inträffar eller fullgjort minst sju AGB-år före året för friställning- en.

A-belopp utges med 5 200 kr samt med 250 kr för varje levnadsår efter 40 år som uppnåtts före friställningen (längst t.o.m. 59 års ålder). A-belopp uppgår till högst 9 950 kr.

Rätt till A-belopp föreligger ej om den anställde har lämnat sin | anställning med rätt till pension eller motsvarande ersättning eller har rätt till hel förtidspension p.g.a. sjukdom eller helt sjukbi- drag.

B-belopp

I de två första fallen ovan föreligger också rätt till B-belopp för den som

Cl under de senaste fem kalenderåren före friställningsåret tillgodo- räknats tre hela AGB-år och

D uppnått 40 års ålder senast under den månad friställningen inträffar och

D i samband med friställningen eller senare — inom fem år — blivit varaktigt arbetslös.

B-belopp utges med lägst 3 000 kr och högst 27 000 kr, efter prövning av genom arbetslöshet uppkommande svårigheter. För arbetstagare som vid friställningen fyllt 60 år kan dock B-belopp utbetalas med ytterligare högst 12 000 kr. För arbetslöshetstid som infaller efter det att arbetstagaren fyllt 64 år utges B-belopp enligt särskilda nor- mer.

Om arbetstagare lämnat sin anställning med rätt till pension eller motsvarande ersättning reduceras B-beloppet.

I det tredje fallet som beskrivits ovan föreligger rätt till B-belopp för den som

EJ under de senaste fem kalenderåren före friställningen har tillgodoräknats tre hela AGB-år och

D inom två år efter friställningen antingen utför arbete i ny anställning hos annan arbetsgivare eller står till arbetsmarknadens förfogande för arbete som hälsoskälen inte hindrar honom att utföra.

Rätt till ersättning föreligger inte om hälsoskälen medför rätt till ersättning vid invaliditet enligt TFA. B-belopp kan utges med högst 9 000 kr i hälsofallet.

Varje försäkrad arbetare är försäkringstagare till sin egen försäk- ring. De skyldigheter, som enligt FAL åvilar en försäkringstagare mot försäkringsgivaren, ligger dock på arbetsgivaren utom såvitt fråga är om uppgifter som den försäkrade har att lämna till försäkringsgivaren.

Statligt och privat anställda tjänstemän har på grund av särskilda trygghets- avtal möjlighet att få vissa avgångsersättningar. Dessa förmåner är emeller- tid inte tryggade genom försäkring och lämnas därför här åt sidan.

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF)

Försäkring enligt lagen om arbetsskadeförsäkring är en obligatorisk socialförsäkring för inkomstbortfall, av i huvudsak samma typ som den allmänna försäkringen (jfr prop. 1975/76:197 s. 68). Försäkring- en har avlöst den tidigare försäkringen enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, som fortfarande gäller för skador som yppats före den 1 juli 1977. Försäkringarna handhas främst av de allmänna försäkringskassorna, den äldre försäkringen delvis även av riksför- säkringsverket.

Arbetsskadeförsäkringen gäller för alla som förvärvsarbetar och för dem som undergår viss utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada; försäkringsskyddet för studerande är i vissa delar begränsat, men härifrån bortses i det följande. Försäkringen

finansieras med arbetsgivaravgifter som samlas i en särskild fond, men det finns inte någon koppling mellan avgifterna och försäkrings- skyddet för den enskilde. De, till vilkas förmån lagen gäller, kallas försäkrade.

Försäkringen ger ersättning vid arbetsskada, varmed förstås skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, olycksfall vid färd till eller från arbetsstället samt i vissa fall skada som framkallats genom smitta. Försäkringen ger, efter en nittiodagarspe- riod av samordning med den allmänna försäkringen, i princip full ersättning för förlorad arbetsinkomst i form av sjukpenning motsva- rande en årsinkomst om högst 7,5 basbelopp enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring (AFL) samt ersättning för läkarvård m.m. Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada kan sedan sjukdomen upphört ersättning utgå i form av linänta. Även i detta fall utgår ersättning med högst 7,5 basbelopp per år. Försäkringen kan också ge begravningshjälp vid dödsfall samt livränta till änka eller med änka jämställd kvinna, till frånskild kvinna, till barn under 19 år eller i vissa fall 21 år samt till behövande förälder. Försäkringen ger inte ersättning för sveda och värk eller lyte och men.

Som ovan sagts gäller försäkringen vid allt förvärvsarbete, redan från första dagen, och den gäller även om skadan visar sig först när den skadade inte längre arbetar. Några problem med skyddets utsträckning i tiden uppkommer därför inte.

På grund av en hänvisning till 20 kap. 3 å AFL gäller, att ersättning från arbetsskadeförsäkringen kan utebli helt eller delvis bl.a. om den försäkrade har åsamkat sig skadan uppsåtligen, ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken ansvar ådömts honom genom lagakraftvunnen dom, eller gjort sig skyldig till ”grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt”.

Till arbetsskadeförsäkringen ansluter lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän. Den först nämnda lagen gäller för bl.a. värnpliktiga och intagna i kriminalvårdsanstalt och ger ersättning för personskador efter i huvudsak samma regler som arbetsskadeförsäkringen. Den andra lagen ger samma personkategorier ersättning för ideell skada efter de regler som gäller för statens personskadeförsäkring (mera om denna försäkring nedan). Den sist nämnda lagen gäller för sjömän som utomlands ådrar sig personskada till följd av olycksfall på grund av krigshändelse. Ersättningen utgår i huvudsak efter de regler som anges i LAF. Ingen av de tre ersättningsformerna är tryggad genom försäkring.

Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA)

TFA för anställda är en kollektivavtalsgrundad ansvarsförsäkring av ”no fault”-karaktär, som för den anställde kompletterar den lagreglerade arbetsskadeförsäkringen, samtidigt som den i stor utsträckning befriar arbetsgivaren från skadeståndsansvar för arbets- skador. All TFA (med undantag för bankområdet) meddelas av AMF-trygghetsförsäkring, dock inte med helt samma villkor för alla försäkringstagare. I fråga om ersättningsskyddets konstruktion företer försäkringen likheter med patient- och läkemedelsförsäkring- arna.

TFA tecknas av kommuner samt av enskilda och kooperativa företag till förmån för anställda, av LRF och LRF/SSR till förmån för lantbrukare respektive skogsbrukare och av SFR till förmån för yrkesfiskare. Som ovan nämnts gäller TFA, till skillnad från övriga AMF-försäkringar, för både arbetare och tjänstemän, och den gäller också för ett företags ägare m.fl.

Arbetsgivaren är alltid försäkringstagare till TFA för anställda. Arbetsgivaren anses genom tecknandet av försäkringen ha tagit på sig ett skadeståndsansvar för arbetsskador (se prop. 1975/76:197 s. 68); ett ansvar som dock, om man uteslutande följer försäkringsvill- koren, åtminstone delvis, samtidigt avlyfts honom genom försäkring- en. Villkoren stadgar nämligen förbud för den som omfattas av TFA mot att föra skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada mot arbetsgivaren eller mot annan som omfattas av TFA; förbudet gäller oavsett om det utgår någon ersättning från försäkringen eller ej. Enligt villkoren äger den anställde över huvud taget inte föra skadeståndstalan mot juridisk person som tecknat avtal om TFA. När ersättning utgår, kan AMF ha viss regressrätt mot arbetsgivaren, se nedan.

Arbetsgivare är naturligtvis försäkringstagare också till sin egen försäkring. Förbudet mot skadeståndstalan gäller också för honom, dvs. han kan inte föra skadeståndstalan mot någon annan som omfattas av TFA. I fråga om sådana skador, som arbetsgivaren inte ens teoretiskt skulle ha kunnat hålla någon annan ansvarig för, framträder ett i försäkringen ingående drag av vanlig sjuk- och olycksfallsförsäkring särskilt tydligt.

Villkoren för lantbrukarnas TFA nämner till skillnad från TFA för anställda och lantbrukarnas AGS och GLA — ingenting om vem som är försäkringstagare; vid AGS och GLA anges däremot den försäkrade, dvs. i allmänhet den enskilde lantbrukaren, som försäkringstagare. I villkoren för lantbrukarnas TFA betecknas den enskilde bara som ”lantbrukaren” eller ”den skadade”. Villkoren innehåller förbud för lantbrukaren att föra skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada mot annan lantbrukare, anställd eller annan som omfattas av TFA. I överens- stämmelse med vad som gäller för anställda äger lantbrukare dessutom ej

rätt att föra skadeståndstalan mot juridisk person som tecknat avtal om TFA. LRF nämns inte i villkoren. .

Under arbetet med lantbrukarnas försäkringspaket förutsattes visserligen l (prop. 1977/78:154 s. 44 f) att varje lantbrukare skulle vara försäkringstagare till sina egna försäkringar. I avsaknad av särskild bestämmelse härom i villkoren för TFA ligger det emellertid närmast till hands att anse LRF, som 3 tecknar försäkringsavtalet, som försäkringstagare. '

Anledningen till att villkoren för TFA har utformats på sätt som skett, torde vara att parterna vill betrakta TFA för lantbrukare som en ansvars- försäkring av samma typ som TFA för anställda. Liksom i fråga om arbetsgivares TFA framträder emellertid draget av vanlig sjuk- och olycksfallsförsäkring särskilt klart vid sådana egna skador som lantbrukaren eljest fått bära själv; det verkar inte sannolikt att en skadad lantbrukare med framgång skulle kunna rikta några skadeståndsanspråk mot LRF.

Vad som anförts om försäkringarna inom lantbrukets område torde gälla även för yrkesfiskets och skogsbrukets område. Inte heller TFA för yrkesfiskarna och skogsbrukarna till skillnad mot AGS och GLA — utpekar någon försäkringstagare; villkoren anger endast ”yrkesfiskaren”, ”skogsbrukaren” och ”den skadade". Detta betyder att SFR respektive LRF/SSR — som tecknar försäkringen om TFA — torde ses som försäkrings- tagare.

TFA har samma arbetsskadebegrepp som LAF. Skada som beror på annat än olycksfall kallas i TFA för arbetssjukdom. Aven LAF har , vissa speciella bestämmelser för sådan skada men använder inte i någon särskild term för dem; rätten till ersättning är enligt båda 4 försäkringarna mer begränsad när det gäller arbetssjukdom. ' TFA börjar gälla så snart försäkringsavtalet som sådant träder i i kraft, för nyanställda i ett företag som redan har TFA alltså redan första arbetsdagen. Båda försäkringarna har en föreskrift om att arbetssjukdom (fast LAF inte använder den termen) skall anses ha inträffat den dag skadan visade sig. Ersättning för sådan skada kan l utgå från bägge försäkringarna även om den skadade inte längre | arbetar när skadan visar sig; det förutsätts därvid att den skadade omfattats av respektive försäkring då han utsattes för den skadliga j inverkan. : TFA kan ge ersättning för inkomstförlust, för sjukvårdskostnader i och andra utgifter samt för sveda och värk. Vid invaliditet kan : försäkringen också ge ersättning för lyte och men och olägenheter i ; övrigt till följd av skadan. Slutligen kan försäkringen ge ersättning & för rehabilitering samt ersättning vid dödsfall. Ersättningarna skall ) beräknas efter skadeståndsrättsliga grunder. ) LAF ger ersättning med samma belopp som den allmänna försäkringen för förlust av arbetsinkomst upp till en årslön av 7,5 ! basbelopp. TFA ger kompletterande ersättning för denna lönedel ' och ersättning för den faktiska förlusten av lönedel överstigande 7,5 basbelopp. Annan ekonomisk förlust ersätts efter skadeståndsrätts- liga regler. Vid bestående invaliditet lämnas ersättningen i form av , livränta, som värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av *

skadeståndslivräntor. Livräntan beräknas på grundval av den s.k. ekonomiska invaliditeten.

Vid dödsfall lämnas ersättning för begravningskostnad och för förlust av underhåll till efterlevande. Förlust av underhåll beräknas, liksom övriga poster, efter skadeståndsrättsliga regler. Dock skall alltid utgå, till make eller sambo 25 000 kr, till barn 2 500 kr för varje år som återstår till det år barnet fyller 20 år och till förälder, som sammanbodde med den döde och som uppbar underhållsbidrag från honom och inte har sin huvudsakliga försörjning av förvärvsarbete, 25 000 kr.

I det praktiska arbetet går det ofta till så, att den allmänna försäkringskassa, som har att pröva frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen, med den skadades medgivande sänder över sitt beslutsunderlag till AMF, som därefter prövar frågan om tillkommande ersättning från TFA.

Enligt villkoren lämnas inte ersättning från TFA till den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv vållat skadan. Inte heller ersätts skada som föranletts av att den skadade varit uppenbarligen påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.

Rätten till ersättning från TFA kan också vara begränsad p.g.a. villkorens regel om samordning mellan olika ersättningsmöjligheter, vilken regel i sin tur skall sammanställas med regeln om AMF:s regressrätt.

Har den skadade (eller ersättningsberättigad efterlevande) rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder från annan, är han skyldig att överlåta denna rätt till AMF. AMF:s återkravsrätt är emellertid begränsad såvitt gäller arbetsgivare som tecknat avtal om TFA och anställd eller annan som omfattas av TFA. Mot sådan person får återkrav göras gällande endast om skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller om den som vållat skadan uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat berus- ningsmedel.

Ersättning från TFA utgår inte i den mån ersättning för samma intresse (inkomstförlust, sveda och värk osv.) kan utges från stat, kommun, försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan. Samordning sker dock inte om AMF enligt det föregående har rätt till återkrav. Samordning sker inte heller med ersättning från försäkring, som tecknats och i sin helhet betalats av den skadade, såvida det inte är fråga om ersättning som lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler eller ersättning för kostnader.

De ovan antydda ersättningsreglerna gäller för TFA för anställda. De för arbetsgivares egen person respektive lantbrukare, yrkesfiska- re och skogsbrukare gällande villkoren är annorlunda i två hänseen- den. Dels tas vid beräkning av inkomstförlust inte hänsyn till sådan del av årsinkomst som överstiger trettio basbelopp, dels samordnas

ersättningen helt även med av den skadade själv tecknad och betald försäkring med dagersättning.

Fr.o.m. den 1 april 1986 gäller för anställda inom det statliga området avtal om ersättning vid personskada (PSA) med ett innehåll som till stora delar överensstämmer med TFA.

Tjänstegrupplivförsäkring (TGL), Avtalsgrupplivförsäkring (AGL) och Grupplivförsäkring genom avtal (GLA) för lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukare

Grupplivförsäkring av typ tjänste- meddelas av

a) staten, enligt reglementet (1962:698) angående statens gruppliv- försäkring , för arbetstagare i statens tjänst och för arbetstagare som visserligen inte innehar statlig anställning men för vilka avlönings- förmånerna fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (bl.a. lärare och kyrkomusiker) samt genom särskilt beslut av regeringen för arbetstagare vid vissa staten närstående institutioner och företag,

b) staten, enligt kungörelsen (1963:243) angående grupplivförsäk- ring åt värnpliktiga m.fl., för värnpliktiga, Sjövärnskårens personal, hemvärnets personal, civilförsvarspliktig personal, vapenfria tjänste- pliktiga och vissa frivilliga inom försvaret,

c) staten, enligt förordningen (1965:459) om grupplivförsäkring åt deltagare i arbetsmarknadsutbildning m.fl., för den som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller är inskriven vid arbetsmarknadsin- stitut,

d) staten, enligt förordningen (l976:554) om grupplivförsäkring åt vissa doktorander, för dem som uppbär utbildningsbidrag för doktorander,

e) staten, enligt förordningen (1980:535) om grupplivförsäkring för vissa lokalanställda arbetstagare vid svenska utlandsmyndigheter, för lokalanställda arbetstagare som inte är eller har varit svenska medborgare (förordningen innebär vissa undantag/begränsningar i förhållande till försäkringen under a,

f) Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA), med grund- val i kollektivavtal mellan SAF och LO, främst för arbetare men även för ägare och delägare i företag som tecknar AMF-försäkring samt för vissa äldre försäkringsavtal,

g) Folksam, enligt överenskommelse mellan Kooperationens Förhandlingsorgaisation (KFO) och LO, för arbetare inom koope- rationen,

h) Folksam, enligt uppgörelse mellan Arbetarrörelsens Förhand- lingsorganisation (AFO) och Handelsanställdas Förbund, för anställda inom fackföreningsrörelsen och den närstående företag,

_ __mm_._ .

_a. ; a.m.-_.

***—W - * __:

i) grupplivkonsortiet (Folksam och Skandia), enligt avtal mellan konsortiet och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), för lantbruka- re,

j) grupplivkonsortiet (Folksam och Skandia), enligt avtal mellan konsortiet och SFR, för yrkesfiskare,

k) grupplivkonsortiet (Folksam och Skandia), enligt avtal mellan konsortiet och LRF/SSR, för skogsbrukare.

l) Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA), enligt överens- kommelse mellan å ena sidan Landstingsförbundet, Svenska kom- munförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund och å andra sidan Svenska kommunalarbetareförbundet, Kommunaltjånstemannakartellen och SACO/SR-K, för kommunal- anställda arbetstagare, med undantag för arbetstagare om omfattas av statlig grupplivförsäkring eller försäkring i AFA,

m) Folksam, Förenade Liv, SPP och RKA, enligt uppgörelse mellan SAF och PTK, för privatanställda tjänstemän och arbetsle- dare samt arbetsgivare till sådana arbetstagare, samt

n) Folksam, enligt uppgörelse mellan KFO och PTK, Handelsan- ställdas Förbund m.fl. , för tjänstemän och arbetsledare (nedan talas endast om tjänstemän) inom kooperationen.

Också andra, mera speciella överenskommelser förekommer med villkor som mer eller mindre ansluter till någon av de tidigare försäkringarna.

Det kan ifrågasättas om statens försäkringar verkligen är försäk- ring i egentlig bemärkelse. Den enskilde tjänstemannen betalar inte någon premie för försäkringen — försäkringsskyddet är en av anställningsförmånerna. Ej heller debiteras eller beräknas någon premie för de olika arbetsgivarmyndigheterna.

I övrigt företer de uppräknade försäkringarna både likheter och olikheter, dock att likheterna torde överväga. Liksom i fråga om flera andra försäkringstyper går det för tjänstegrupplivförsäkringar- na inom den privata sektorn en viss skiljelinje mellan tjänstemän och arbetare. När det gäller tjänstemannaförsäkring, är det den på SAF/PTK-uppgörelsen grundade försäkringen som är förebild för övriga, medan på arbetarsidan och inom den offentliga sektorn — AFA:s försäkring varit stilbildande. Den fortsatta framställningen koncentreras därför främst på dessa försäkringar, statens försäkring för anställda samt lantbrukarförsäkringen, yrkesfiskarförsäkringen och skogsbruksförsäkringen.

Alla försäkringarna arbetar i någon form med begreppen (helt eller halvt) grundbelopp, barnbelopp/tilläggsbelopp och begravnings- hjälp/minimibelopp. Helt grundbelopp uppgår, beroende på den försäkrades ålder och arbetstid m.m., till högst sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (139 800 kr för år 1986). Barnbeloppet, som i vissa fall även kan utgå till syskon, uppgår beroende på

barnets/syskonets ålder till högst två basbelopp (46 600 kr för år 1986), medan begravningshjälpen uppgår till 0,5—1 basbelopp (11 650 kr—23 300 kr för år 1986).

En viktig skillnad är följande. Från försäkringarna under a-h och ] utgår grundbelopp endast om den försäkrade vid sin död efterlämnar någon av vissa i försäkringsvillkoren särskilt angivna anhöriga. Finns inte någon sådan anhörig, utgår inte något grundbelopp även om den försäkrade genom särskilt förmånstagarförordnande utpekat någon som mottagare av grundbelopp. Om det å andra sidan finns någon ”rätt” anhörig, utgår grundbelopp även om det på grund av särskilt förmånstagarförordnande skall tillfalla någon utomstående. »

Beträffande försäkringarna under i, j och k gäller att grundbelopp utgår om den försäkrade efterlämnar förmånstagare (förmånstagare enligt villkoren eller förmånstagare på grund av särskilt förordnan- de).

Försäkringarna under 111 och n har en särskild konstruktion. Om j övriga villkor i fråga om arbetad tid osv. är uppfyllda, utgår alltid ' grundbelopp. Villkoren i den senare gruppen upptar ett förmånsta- ! garförordnande till en TGL-institution respektive Kooperationens Pensionsanstalt för gemensamma ändamål eller liknande. Detta förordnande, som har visat sig kunna ge upphov till konflikter mellan försäkringsbolaget och de efterlevande, sätts dock ur kraft om den försäkrade själv gör ett eget förmånstagarförordnande.

I samtliga försäkringar är den anställdes make/sammanboende medförsäkrad under vissa förutsättningar, bl.a. att han inte omfattas av egen TGL eller AGL. Medförsäkrads död ger upphov till * utbetalning av begravningshjälp och helt eller halvt barnbelopp.

Alla försäkringarna upptar i villkoren ett förmånstagarförordnan- de, med make som förmånstagare i första hand, som skall gälla när annat förordnande inte har meddelats. Den enskilde försäkrade har alltid rätt att ändra standardförordnandet (dock att särskilt förord- nande enligt vissa villkor bara får avse fysisk person).

Den anställdes rätt att meddela förmånstagarförordnande förut- sätter att han är försäkringstagare, och villkoren betecknar honom också som sådan. I vissa villkor, t.ex. AFAzs, förenas detta med föreskrift, att de skyldigheter som enligt FAL åvilar försäkringsta- gare mot försäkringsgivaren i stället skall åvila arbetsgivaren, om det inte är fråga om uppgifter som den försäkrade har att lämna till försäkringsgivaren. I andra villkor, t.ex. SPP:s, anges arbetsgivaren ? som försäkringstagarens ombud. )

Vid försäkringarna under a-e, m och n är den anställde försäk- ringstagare också till försäkringen på den medförsäkrades liv. I J övriga fall är den medförsäkrade ägare till sin egen försäkrzng. i

Det har diskuterats om det i försäkringsvillkoren intagna förmåns- l tagarförordnandet skall kunna anses härstamma från behörig person

(jfr Roos s. 181 ff, och Hellner s. 539). Rätten att insätta förmånstagare tillkommer enligt 102 å FAL försäkringstagaren, och enligt 2 å förstås med försäkringstagare den som med försäkringsgi- vare har ingått avtal om försäkring. Mot bakgrund av dessa bestämmelser kunde det måhända finnas större fog att fråga sig, om senare tillkomna individuella förordnanden härrör från behörig person; den i villkoren valda konstruktionen har sannolikt tillgripits därför att FAL, till skillnad från viss utländsk lagstiftning, inte tillåter att försäkringstagaren delegerar sin rätt att utse förmånstagare till den försäkrade. Den för gruppförsäkringarna särpräglade konstruk- tionen med flera personer som — delvis parallellt berättigade att förordna om förmånstagare är emellertid sedan länge godtagen som praktisk och ändamålsenlig (jfr NJA 1983 s. 725).

Som nämnts ovan kan den enskilde försäkrade genom särskild anmälan till försäkringsbolaget ändra ett eljest gällande förmånsta- garförordnande. Genom överensskommelse mellan Folksam, SPP, Förenade Liv och RKA har inrättats ett centralt s.k. TGL-register, vilket förs av Förenade Liv. Då något av de fyra bolagen får en anmälan om förmånstagare registreras förordnandet i det centrala registret. På den blankett som den enskilde förutsätts använda vid förordnandet omnämns den centrala registreringen och upplyses att vid byte av anställning förordnandet fortsätter att gälla om på den nya arbetsplatsen tjänstegrupplivförsäkring är tecknad i något av de fyra bolagen och försäkringen gäller för privat eller kooperativt anställda tjänstemän och arbetsledare. Denna lösning som innebär att ett förordnande ibland görs innan den enskilde omfattas av den försäkring som förordnandet angår — anses vara av värde då den enskilde i samband med ny anställning inträder i ett nytt avtalsom- råde.

De flesta försäkringarna har sexton timmars arbetstid per vecka som villkor för full TGL och åtta timmar som villkor för halv TGL. Den som har en veckoarbetstid understigande åtta timmar kan vara berättigad till begravningshjälp. Härjämte avtrappas normalt grund- beloppets storlek successivt från 55 års ålder och fram till slutål- dem.

De statliga försäkringarna för anställda, lokalanställda vid svenska utlandsmyndigheter samt värnpliktiga gäller från första anställnings- dagen resp. från den tidpunkt då färd för inryckning påbörjas. För övriga två statliga försäkringar gäller bortsett från begravnings- hjälp att försäkringsskydd inträder efter att vederbörande varit närvarande vid arbetsmarknadsutbildning fem dagar i följd resp. åtnjutit utbildningsbidrag under fem dagar.

Vid AFA-försäkringarna för arbetstagare är reglerna för skyddets inträde olika beroende på om försäkringen tecknas på grund av sådan kollektivavtalsenlig skyldighet som medför att garantiregeln

kan bli tillämplig eller ej. Om det föreligger kollektivavtalsenlig skyldighet, tecknas försäkringen, som tidigare nämnts, från den dag som anges i kollektivavtalet. TGL-skyddet inträder då omedelbart för alla arbetstagare som den dagen är arbetsföra och arbetar. Skyddet inträder samtidigt för arbetstagare som den dagen är frånvarande från arbetet, under förutsättning att han inte har varit borta mer än nittio dagar; dock gäller ej skyddet om den anställde får mer än halvt sjukbidrag eller halv förtidspension enligt AFL. För senare tillkommande, nyanställd arbetstagare inträder skyddet den dag han som arbetsför börjar utföra arbete för arbetsgivaren.

Om det inte föreligger kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring som kan medföra att garantiregeln blir tillämplig, inträder TGL-skyddet både vid nyteckning för helt företag och vid nyanställning först sedan den anställde under en period av nittio dagar efter försäkringens ikraftträdande såsom arbetsför varit anställd i minst sextio dagar. Som arbetsför anses ej den som har hel sjukpenning, mer än halv förtidspension eller mer än halvt sjukbi- drag enligt AFL eller LAF.

Villkoren för lantbrukarnas försäkring innehåller inte någon uttalad huvudregel om försäkringens ikraftträdande för den enskil- de. Under rubriken Försäkringens giltighetstid anges att försäkring- en, om lantbrukaren vid den tidpunkt då försäkringen ”enligt ovanstående bestämmelser” skall träda i kraft inte sedan minst en vecka i följd är arbetsför till minst femtio procent, träder i kraft först sedan lantbrukaren under minst en vecka i följd av läkare bedömts som arbetsför till minst femtio procent och fullgjort arbete i för lantbrukaren normal utsträckning.

Huvudregeln skall alltså utläsas ur de tidigare reglerna om ) försäkringsavtalets omfattning. Dessa torde innebära följande (jfr , ovan). !

För den lantbrukare som var verksam när gruppavtalet trädde i ; kraft, den 1 juli 1978, och som då redan hade uppfyllt intäktskraven, trädde försäkringen i kraft omedelbart. För nyetablerad lantbrukare träder försäkringen i kraft så snart han börjar verksamhet, som kan antas ge lägst 7 500 kr i nettoinkomst respektive 15 000 kr i bruttoinkomst. För den nyetablerade lantbrukare som inte kan antas uppfylla dessa krav eller den lantbrukare som är verksam sedan flera år men inte tidigare har uppfyllt intäktskraven, träder försäkringen i kraft i och med ingången av beskattningsåret efter det då han först uppfyllde intäktskraven. För nyetablerad lantbrukare ligger det sålunda ett visst mått av skönsmässighet i reglerna. Med hänsyn till de förhållandevis lågt satta kraven omfattas emellertid i stort sett alla nyetablerade lantbrukare av försäkringen.

Vad nu sagts om lantbruksförsäkringen torde äga sin tillämplighet också på yrkesfiskarnas försäkring; beträffande skogsbrukarnas

försäkring gäller som villkor för försäkringsskydd att skogsbrukaren har eller under något av de två senaste åren har haft en fastställd sjukpenninggrundande inkomst på minst 6 000 kr av egen verksam- het i skogsbruksrörelse.

För dem som var såsom arbetsföra anställda och avlönade hos kommun när avtal om KPA-försäkring trädde i kraft, började försäkringen gälla omedelbart. För övriga, dvs. för dem som då inte var arbetsföra och för nyanställda, inträder försäkringsskyddet den dag då de såsom arbetsföra börjar utföra avlönat arbete hos arbetsgivaren.

Den på SAF/PTK-uppgörelsen grundade försäkringen träder i kraft i och med att anställningsavtalet träder i kraft. Den anställde behöver alltså inte ha faktiskt tillträtt sin anställning och än mindre ha utfört något arbete för arbetsgivaren. Skillnaden mellan AFA- försäkringen och SAF/PTK-försäkringen kan åtminstone till en del förklaras med den tidigare redovisade skillnaden i premieberäk- ningsteknik. Premien för AFA-försäkringen bestäms i procent på företagets årslönesumma för de aktuella gruppen av arbetstagare. För SAF/PTK-försäkringen betalas däremot en i kronor bestämd premie för varje försäkrad. Det spelar alltså för SAF/PTK- försäkringens del inte någon roll om den försäkrade är frånvarande från arbetet och inte uppbär någon lön, medan för AFA-försäkring- en en försäkrad som inte drar lön inte heller höjer underlaget för premieberäkningen.

Sedan försäkringsskyddet inträtt gäller det med några undantag hela anställningstiden, oavsett om den försäkrade är i arbete eller ej och i huvudsak oavsett om lön utgår. Arbetstagare som är anställd för att utföra arbete under mindre än åtta timmar per vecka har dock enligt AFAzs, KFAzs och statens försäkringar TGL—skydd — i varierande omfattning endast under dag då han utför arbete och enligt SAF/PTK-försäkringen inget skydd alls.

Såvitt gäller försäkringsskyddet under frånvaro från arbetet är villkorsskrivningen varierande för de olika försäkringarna. I SAF/ PTK-försäkringen och försäkringen för tjänstemän inom kooperatio- nen anges två fall av frånvaro när försäkringen inte gäller: grundut- bildning som värnpliktig och vissa fall av ledighet för utbildning. Idet senare fallet kan försäkringarna emellertid i stället gälla med ”efterskydd”, se nedan. För AF A-försäkringen och försäkringen för arbetare inom kooperationen gäller att sedan försäkringsskyddet inträtt består det så länge arbetstagaren är anställd för att utföra arbete minst 8 timmar per vecka (försäkringsgrundande anställnings- tid). Frånvaro utöver sex månader i följd av annan orsak än sjukdom eller för vård av barn räknas dock inte som försäkringsgrundande anställningstid. Försäkringsskyddet kan efter den försäkringsgrun- dande anställningstiden förlängas genom efterskydd, se nedan. I

övriga försäkringar anges vid vilka typer av frånvaro försäkringen fortsätter att gälla. För lantbrukarnas och yrkesfiskarnas resp. försäkring gäller dock inte några inskränkningar av denna art. Försäkringarna gäller så länge arbetstagaren står kvar i sin tjänst; för den som fortsätter att arbeta efter ordinarie pensionsålder kan dock gälla vissa begränsningar.

För den som lämnar sin tjänst av annat skäl än att han uppnått pensionsåldern kan försäkringen fortsätta att gälla under längre eller kortare tid, s.k. efterskydd. För sådant efterskydd tas inte ut någon särskilt beräknad premie av arbetsgivaren.

Statens, AFA:s och KFA:s försäkringar ger i stort sett likartat efterskydd. Vid förtidspensionering eller annan arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller olycksfall gäller vid dessa försäkringar efter- skyddet under obegränsad tid (fram till ordinarie slutålder och ibland längre samt oavsett om gruppavtalet upphör att gälla). Vid arbets- löshet och vid nyanställning hos arbetsgivare som inte har TGL gäller enligt statens försäkringar och KFA:s försäkring skyddet under lika lång tid som anställningen varat, dock med vissa modifikationer högst 104 veckor. Statens försäkring för värnpliktiga ger dock efterskydd endast vid arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller olycks- fall, som uppkommit under tjänstgöringen. Enligt AFA:s försäkring gäller efterskydd under 180 dagar (allmän efterskyddstid) för den som fullgjort försäkringsgrundande anställningstid under minst 180 dagar. För den som blir arbetslös under allmän efterskyddstid fortsätter efterskyddet att gälla så länge arbetslösheten består. Efterskyddet gäller dock sammanlagt högst två år. För den som fullgjort försäkringsgrundande anställningstid under mindre än 180 dagar gäller efterskyddet lika många dagar som den försäkringsgrun- dande anställningstiden varat. Försäkringsskydd gäller även vid I sjukdom som inträffat under försäkringsgrundande anställningstid j eller under efterskyddstid. För den som haft försäkringsskydd vid sjukdom gäller efter sjukdomstiden ett efterskydd som beräknas genom att sjukdomstiden jämställs med försäkringsgrundande anställningstid. !

SAF/PTK-försäkringen och försäkringen för tjänstemän inom kooperationen ger efterskydd i huvudsakligen samma utsträckning i som statens och KFA:s försäkringar och dessutom vid ledighet för i utbildning, om de försäkrade uppbär studiemedel eller studiestöd (då övriga försäkringar gäller med ”ordinarie” skydd). ',

Lantbrukare, yrkesfiskare och skogsbrukare som upphör med sin verksamhet eller som faller ur försäkringen därför att de inte längre uppfyller intäktskraven, har efterskydd enligt regler som överens- stämmer med AFA:s försäkring.

Enligt lantbrukarförsäkringen, yrkesfiskarförsäkringen, skogsbru- karförsäkringen, försäkringen för tjänstemän inom kooperationen

och SAF/PTK-försäkringen har en försäkrad som lämnar gruppen rätt att utan hälsoprövning teckna fortsättningsförsäkring. Ifråga om dessa gruppers försäkringar är en av förutsättningarna att den försäkrade inte i stället kommer i åtnjutande av TGL eller annan försäkring med motsvarande förmåner. Övriga försäkringar medför inte rätt till fortsättningsförsäkring.

De försäkringar som har krav på ”arbetsförhet” för ikraftträdan— det (AFA m.fl.) har inte några ytterligare föreskrifter om hälsopröv— ning. Enligt SAF/PTK-uppgörelsen, som inte har sådant krav, är arbetsgivaren inte skyldig att teckna försäkring under tid då tjänstemännens hälsotillstånd är sådant, att han enligt försäkrings- bolagens hälsoprövningsregler inte kan försäkras, dvs. den som varit sjuk mer än 90 dagar eller uppbär sjukpension. För statens försäkring, som inte heller kräver ”arbetsförhet”, gäller att den, som vid anställningens början har helt sjukbidrag eller hel förtidspension, inte omfattas av försäkringen så länge sådan förmån utgår.

Samtliga försäkringar utom de på SAF/PTK—uppgörelsen resp. KFO/PTK—uppgörelsen grundade, innehåller villkor som inskränker försäkringstagarens/den försäkrades rätt att förfoga över försäkring- en. Han får inte utan försäkringsgivarens medgivande överlåta eller pantsätta försäkringen och inte heller avge oåterkallelighetsförkla- ring. Villkoren för KF A:s försäkring ger över huvud taget inte denna möjlighet till förfogande. Det kan råda tveksamhet om verkan av inskränkningar av det slag som nämnts och om vad som gäller om förbudet överträds. I fråga om den på SAF/PTK-uppgörelsen grundade försäkringen medverkar åtminstone SPP till pantsättning, men inte till överlåtelse.

Samtliga försäkringar har också samordningsbestämmelser, som innebär att den som omfattas av flera tjänstegrupplivförsäkringar med likartade förmåner inte kan få ut mer i försäkringsförmån än vad som kan utgå från en försäkringsgivare.

A vtalsgruppsjukförsäkring (A GS)

AGS meddelas av

a) AMF-sjukförsäkring för privatanställda arbetare, samtliga kommunalt och landstingskommunalt anställda, som inte har statligt reglerade anställningsvillkor, lantbrukare, yrkesfiskare och skogs- brukare samt

b) Folksam för inom kooperationen anställda arbetare. Lantbrukarnas och yrkesfiskarnas AGS-försäkringar ger samma förmåner som AGS för anställda men har av naturliga skäl andra

villkor om vilka personer som skyddas av försäkringen och om försäkringens giltighet i tiden.

För privatanställda tjänstemän ges sjukförmåner, som är tryggade genom försäkring, inom ramen för bl.a. ITP- och KTP-planerna. Dessa förmåner beskrivs nedan i samband med pensionsförsäkring— arna.

Varje försäkrad är försäkringstagare till sin egen AGS-försäkring. Alla de skyldigheter, som enligt FAL åvilar en försäkringstagare, åvilar dock arbetsgivaren resp. LRF eller SFR, om det inte är fråga om uppgifter som den försäkrade har att lämna till försäkringsgiva- ren.

Ersättning lämnas fr.o.m. insjuknandedagen för sjukperiod som varar mer än sju dagar. För insjuknandedagen utgår ersättning med beroende av sjukpenningens storlek — mellan 40 och 73 procent av sjukpenningen. Efter insjuknandedagen utges dagersättning sålänge den försäkrade uppbär sjukpenning från försäkringskassan. Även dagersättningen bestäms i förhållande till sjukpenningens storlek. Under de närmaste 90 dagarna efter insjuknandedagen uppgår dagersättningen till mellan 6 kr och 17 kr. Detta betyder att kompensationsnivån är 100 procent under de första 91 dagarna. Om sjukpenning utgår även efter angivna 91 sjukdagar är dagersättning- en alltid 6 kr. Vid halv sjukpenning utges halv dagersättning. Ersättning kan även utgå i form av månadsersättning till den som erhåller förtidspension eller sjukbidrag — ersättningen sätts då i relation till hur nedsatt den försäkrades arbetsförmåga är och den är dessutom beroende av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid insjuknandetidpunkten. För dem som förtidspensione- ras under 1986 utgår hel månadsersättning med 180—1 215 kr. Ersättningen från AGS är — till skillnad mot t.ex. sjukpension enligt ITP- och KTP-planerna inte skattepliktig inkomst, men den kan bl.a. reducera en pensionärs avdrag för nedsatt skatteförmåga.

För anställda i kommuner och landsting gäller att den försäkrade kan få ersättning från AGS för sjukperiod som varat utöver 30 dagar; ersättning lämnas då med 6 kr per dag (vid halv sjukskrivning 3 kr per ! dag) fr.o.m. den dag sjukpenning börjar utges. Utöver denna avvikelse torde vad i övrigt angivits om AGS kunna tillämpas även på kommun- och landstingsanställd personal. 1

Skydd enligt AGS för anställda inträder då vederbörande varit anställd 180 dagar (kvalifikationstid). Om han då inte är arbetsför till minst 50 procent sedan minst en vecka, gäller emellertid försäkrings- skyddet först när han under minst en vecka av läkare bedömts som arbetsför till minst hälften och fullgjort arbete i för honom normal omfattning. Vid frånvaro från arbetet utöver sex månader i följd av annan orsak än sjukdom eller hel ledighet enligt lagen om rätt till ledighet för vård av barn gäller ej skydd enligt AGS.

Den som lämnar sin anställning sedan han fullgjort i vart fall kvalifikationstiden får behålla försäkringsskyddet under 180 dagar.

Vid arbetslöshet kan efterskyddet förlängas —— efterskydd gäller dock högst under två år.

Lantbrukarnas, yrkesfiskarnas och skogsbrukarnas AGS omfattar dem som uppfyller de i avsnittet 4.4.2 redovisade villkoren. Försäkringen träder i kraft när lantbrukaren, yrkesfiskaren och skogsbrukaren har ägt företaget eller del därav under 180 dagar och fortsätter att gälla så länge de är verksamma som lantbrukare, fiskare eller skogsbrukare. Det gäller liknande hälsokrav vid ikraftträdan- detidpunkten som enligt AGS för anställda (arbetsför till minst hälften under en vecka). Även efterskyddet är i huvudsak detsamma som för anställda vid AGS.

Läkekostnadsförsäkring respektive garantiförsäkring skall enligt arbetsmarknadsparternas överenskommelse tecknas hos försäk- ringsbolag som förbundit sig att samverka med Nämnden SAF-PTK för läkekostnadsförsäkring vid utlandstjänstgöring och som därmed bl.a. deltar i finansieringen av den kollektivavtalsgaranti om vilken också stadgas i överenskommelsen. Garantin innebär att nämnden utger ersättning om en arbetsgivare försummat att teckna läkekost- nadsförsäkring eller garantiförsäkring. Ersättningen beräknas som om försäkring funnits. För närvarande meddelas läkekostnadsför- säkring av följande bolag. Allmänna Brand, Ansvar, Atlantica, Europeiska, Folksam, Holmia Försäkringar, Länsförsäkringsbola- gen AB (LFAB), Skandia, Skånska Brand och Trygg-Hansa. Garantiförsäkring meddelas av Folksam Kredit, Svenska Kredit och Vegete Kredit. Läkekostnadsförsäkringen ersätter vid sjukdom och olycksfall bl.a. kostnader för läkar- och sjukhusvård, akut tandvård och för behandling nödvändiga resor inklusive eventuell hemtrans- port. Ersättning utgår också för kostnader i samband med gravidi- tetskontroll och förlossning.

Pensionsförsäkringar

Här behandlas endast

D ITP-planen som gäller för en mycket stor del av de privatanställda tjänstemännen och arbetsledarna

D KTP-planen som gäller för tjänstemän och arbetsledare inom kooperationen

Cl STP-planen som gäller för privatanställda arbetare

CI AFO—planen som gäller för tjänstemän inom fackföreningsrörel- sen och den närstående företag.

Härutöver finns många andra, mindre omfattande planer eller planliknande överenskommelser, som inte behöver vara grundande på kollektivavtal och som kan avse pensionering av t.ex. fria

företagare. Sådana överenskommelser kan ha skiftande innehåll och i olika avseenden avvika starkt från de här beskrivna planerna. Andra, t.ex. den för kooperativt anställda arbetare gällande STP- K-planen, ansluter nära till de ledande planerna.

Planerna behandlas här väsentligen bara i den utsträckning pensionsåtagandena enligt planen är tryggade genom försäkring; det förekommer också, såsom nämnts ovan, självfinansiering samt finansiering genom stiftelser.

Alla de ovan angivna planerna är sådana allmänna pensionsplaner som avses i 4 å lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., vilket bl.a. innebär att arbetsgivarens kostnader för tryggande av pensionsutfästelserna är avdragsgilla kostnader enligt kommunal- skattelagen.

Den nu tillämpade I TP-planen är resultatet av en Överenskommel- se mellan SAF och PTK med giltighet från 1977 och med vissa modifikationer från 1 april 1982. Planen löpte ut 31 mars 1985 men har prolongerats att gälla tills vidare. Enligt planen kan utgå

a) egenpension, som kan bestå av

ålderspension från ordinarie pensionsålder kompletteringspension (ITPK-pension) till ålderspension delpension garantitilläggspension (ITPG) till ålderspension sjukpension,

DEBUG

b) efterlevandepension, som kan bestå av

E! kollektiv familjepension till efterlevande make och barn D särskild änkepension till s.k. femårsänka, dvs. kvinna som varit gift med den anställde mindre än fem år och som inte har barn med honom (änkepension från ATP utgår inte) D särskild änklingspension,

c) avgiftsbefrielse vid arbetsoförmåga (= I-försäkring), d) avgiftsbefrielse (slutbetalning) vid förtida pensionsavgång samt e) avgiftsbefrielse (avgiftsnedsättning) under delpensionstid.

Eftersom det är arbetsgivaren som betalar premierna, är förmå- nerna c-e närmast riktade mot honom, särskilt momentet c som innebär att arbetsgivaren inte behöver betala några premier under tid då sjukpension utgår, dvs. i regel när den anställde varit sjuk mer än tre månader.

Försäkring för delpension, sjukpension, särskild änkepension, särskild änklingspension, ITPG samt avgiftsbefrielse eller avgifts- nedsättning (tre fall) betecknas i villkoren som kollektiv riskförsäk- ring. Det gäller inte helt samma villkor för dessa förmånsslag som för övriga, dvs. vanlig ålderspension, ITPK-pension och kollektiv familjepension.

Den kollektiva riskförsäkringen gäller för en tjänsteman fr.o.m. månaden efter den när han fyller 18 år. Övriga förmånsslag gäller fr.o.m. månaden efter den då han fyller 28 år. För den som vid anställningstillfället redan har uppnått dessa åldrar, träder försäk- ringen i kraft redan i och med anställningsavtalet, under förutsätt- ning endast att tjänstemannen vid anslutningstidpunkten är arbets- för.

För vissa anställda med begränsad anställningstid gäller särskilda regler om ikraftträdandet och om försäkringens giltighet. För den som uttryckligen anställts som vikarie eller praktikant eller i övrigt för viss tid eller visst arbete gäller kollektiv riskförsäkring när anställningen varat sex kalendermånader i följd; försäkringen i övrigt gäller när anställningen varat ytterligare sex hela kalendermå- nader i följd. Deltidsanställd tjänsteman skyddas av försäkringen bara om han har en ordinarie arbetstid som uppgår till minst sexton timmar per helgfri vecka, räknat i genomsnitt under en period av tre kalendermånader. Ytterligare gäller försäkringen inte alls för den som börjar sin anställning så sent att han inte — tillsammans med annan pensionsgrundande anställning enligt annan pensionsplan kommer att hinna fullgöra 36 pensionsgrundande hela kalendermå- nader innan han uppnår ordinarie pensionsålder. Även sådan tjänsteman kan dock få ITPG.

Som ovan antytts gäller det ett allmänt krav på arbetsförhet hos den som skall anslutas till försäkringen. Arbetsgivaren garanterar arbetsförheten genom att underteckna den Anmälan om inträde, som skall upprättas för varje tjänsteman som skall anslutas. Med arbetsför menas bara att tjänstemannen kan utföra arbete i för honom normal omfattning. Det är alltså inte något hinder mot anslutning att han lider av någon sjukdom, även om det med ganska stor säkerhet kan förutses att den kommer att leda till arbetsoför- måga eller dödsfall. Som arbetsför anses också den som vid anslutningstidpunkten är sjuk sedan mindre än nittio dagar.

Enligt villkoren är vid kollektiv familjepension förmånstagarna desamma som de medförsäkrade, dvs. make samt barn under 20 år eller barn som fyllt 20 år men som före denna ålder blivit helt och varaktigt arbetsoförmöget. Detta förordnande kan inte ändras vare sig av försäkringstagaren/arbetsgivaren eller av den försäkrade/ arbetstagaren. Inte heller kan annan än den anställde insättas som förmånstagare till egenpension. Att förmånstagarförordnandena är Oåterkalleliga framgår inte av villkoren, men anses följa av försäk- ringens konstruktion och syften. Som en konsekvens härav anses gälla att försäkringen inte kan överlåtas eller pantsättas, och detta gäller även om den anställde övertar försäkringen som direktbetalare (jfr NJA 1960 s. 411, särskilt s. 428).

Inte heller kan den försäkrade t.ex. föra över medel från

familjepensionen till egenpensionen. Däremot kan han i vissa fall få ut sin ålderspension i förväg med nedsatt belopp. Likaså kan han på egen begäran få rätten till familjepension spjälkad mellan tidigare och ny hustru. Efter det nya äktenskapets ingående kan detta dock inte ske utan den nya hustruns medgivande.

För tjänsteman som inte beräknas komma att uppnå full tjänstetid (360 månader) —— varvid gäller att sjukdom och frånfälle före pensionsåldern inte reducerar tjänstetiden — minskas samtliga förmåner utom ITPG med 1/360 för varje månad varmed den beräknade tjänstetiden kommer att understiga 360 månader.

Älderspension enligt ITP-planen kan utgöras av ITP, ITPK och ITPG.

Vanlig ITP uppgår vid full tjänstetidsfaktor (trettio år) till viss procent av den ”pensionsmedförande lönen”, i regel den aktuella lönen vid pensioneringstillfället. (Löneökningar som inträffar när den försäkrade uppbär sjukpension, se nedan, höjer dock inte underlaget för ålderspensionen.) På lönedel upp till 7,5 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (vilket är den lönedel där man också får ATP) utgår ITP med 10 procent, på lönedel mellan 7,5 och 20 basbelopp med 65 procent och på lönedel mellan 20 och 30 basbelopp med 32,5 procent av lönen.

ITPK kännetecknas av att tjänstemannen fortlöpande tillgodoräk- nas en avgift som är bestämd i procent av lönen. För personer födda före 1939 är avgiftens storlek beroende av den försäkrades födelseår. För övriga tjänstemän över 28 år är avgiften för närvarande 1,36 procent av den pensionsmedförande lönen.

ITPK kan efter tjänstemännens val utgå som livsvarig eller temporär förhöjning av den vanliga pensionen. För den som väljer livsvarig förhöjning från 65 år uppgår ITPK till 2,5-3 procent av slutlönen.

ITPG är en tilläggspension för tjänstemän som inte har tjänat in tillräcklig ITP- och ITPK-pension. ITPG garanterar att tjänsteman— nen, utöver folkpension och ATP, får en ålderspension som motsvarar 10 procent på lönedel upp till 7,5 basbelopp. Avsikten har varit att garantera en tjänsteman en minst lika stor pension som han under motsvarande förhållanden skulle ha fått som arbetare genom STP.

Sjukpension enligt ITP-planen börjar utgå när tjänstemannen varit sjuk i nittio dagar; under den tiden har han normalt i stället haft sjuklön från sin arbetsgivare. Så länge tjänstemannen därefter på grund av sjukdom eller olycksfall är helt arbetsoförmögen äger han uppbära sjukpension med belopp som innebär att han tillsammans med sjukpenningen får 95 procent av lönedel upp till 7,5 basbelopp, 65 procent av lönedel mellan 7,5 och 20 basbelopp och 32,5 procent av lönedel mellan 20 och 30 basbelopp. Om sjukdomen blir så

långvarig att tjänstemannen får sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, blir motsvarande procentsatser 80 resp. 65 resp. 32,5. Även för full sjukpension krävs det att tjänstemannen har tjänstetidsfaktorn 1, dvs. att det kan beräknas att han från anställningens början, dock tidigast 28 års ålder, skall hinna fullgöra 30 tjänsteår fram till ordinarie pensionsålder.

Efterlevandepension utgår främst på de delar av tjänstemannens lön som ligger över 7,5 basbelopp; för lönedel därunder utgår nämligen (folkpension och) ATP. För efterlevande make/maka (men inte samboende) utgår efterlevandepension med hälften av tjänste- mannens egenpension på lönedelar över 7,5 basbelopp (grundbe- lopp). Efterlämnar tjänstemannen också barn under 20 år, höjs pensionen med 30 procent för det första barnet, med 20 procent för det andra barnet och med 10 procent för varje ytterligare barn. (För efterlevande make och fyra barn under 20 år uppgår den samman- lagda pensionen alltså till (100+30+20+10+10=) 170 procent av vad som utgår till efterlevande make ensam.) Av pension, som tillkommer efterlevande make och barn gemensamt, äger maken rätt till ett belopp motsvarande 75 procent av grundbeloppet och barnen rätt till resterande pensionsbelopp som skall fördelas lika mellan dem. Efterlämnar den avlidne endast barn skall pensionbeloppet fördelas lika mellan dem.

Härjämte utgår till änkling (som aldrig har rätt till folkpension eller ATP till följd av att hustrun avlider) särskild änklingspension med 20 procent av tjänstemannens lönedel upp till 7,5 basbelopp. Den särskilda änkepensionen till s.k. femårsänka (se ovan) uppgår till 26 procent av tjänstemannens lönedel upp till 7,5 basbelopp.

Den för kooperativt anställda tjänstemän gällande KTP-planen ger i huvudsak samma förmåner som ITP-planen. Däremot är KTP:s änkeskydd något förmånligare än ITP2s, i det att KTP alltid garanterar änka en sammantagen pensionsrätt motsvarande hälften av mannens totala ålderspension (folkpension+ATP+KTP) på lönedel upp till 7,5 basbelopp.

Den på uppgörelse mellan Arbetarrörelsens Förhandlingsorgani- sation (AFO) och Handelsanställdas Förbund grundade AFO- planen, som gäller för tjänstemän anställda inom fackföreningsrörel- sen och den närstående företag, är ett exempel på en typisk specialplan som endast i något litet avseende avviker från de ledande planerna. Den är uppbyggd på samma sätt som KTP-planen och förvaltas av Kooperationens Pensionsanstalt (KP).

S TP-planen, som grundar sig på uppgörelse mellan SAF och LO och som administreras av AMF-pensionsförsäkring, skiljer sig i många viktiga hänseenden från de tidigare beskrivna planerna. Den enda förmån som kan utgå är egen ålderspension, tidigast från 65 års ålder. Och medan tjänstemännens ålderspension i princip beräknas

på slutlönen, beräknas arbetarnas med utgångspunkt i medeltalet av de tre högsta pensionslönerna uttryckta i antal basbelopp som arbetaren uppburit under de fem år då han fyllt 55-59 år. Pensions- poängtalen baseras på årsinkomsten inom STP—området och beräk- nas på samma sätt som ATP-poäng. Högsta möjliga pension är 10 procent av 7,5 basbelopp. Vidare krävs att den försäkrade har arbetat i viss utsträckning under åren närmast före pensioneringen. För full pension krävs att han har visst antal tjänsteår, i normalfallet 30, med viss minsta arbetstid. Kravet på viss arbetstid under de sista åren före pensioneringen kan leda till att en försäkrad kan falla ur försäkringen och bli helt utan pension även efter många års i sig pensionsgrundande arbete. Varken fribrevsrätt eller fortsättnings— försäkring förekommer. Man bör dock observera de s.k. ”friåren”, som innebär att arbetaren kan vara utanför STP-området under visst antal år och ändå tjäna in hel STP.

Arbetare, födda t.o.m. 1940, kan få maximalt två friår. Antalet friår ökas därefter successivt så att arbetare, födda 1945 eller senare, kan få maximalt sju friår. Vid övergång från STP-planen till vissa andra pensionsplaner tillgodoräknas STP-år som pensionsgrundande tjänstetid. Därvid minskas det mot den totala tjänstetiden svarande pensionsbeloppet med STP-beloppet. Om arbetaren vid övergången ännu inte intjänat rätt till STP, ger AMF-pensionsförsäkring i stället s.k. ”kostnadsbidrag” till den pensionsgivare som tillgodoräknar STP-år som tjänstetid. Vid övergång till STP-planen från dessa andra pensionsplaner tillgodoräknas tjänstetid inom dessa planer som STP-år. Motsvarande pensionsrätt inräknas då i den totala STP som beräknats på den sammanlagda tjänstetiden inom pensionsplaner-

na.

Allmänmotivering till personförsäkringslagen

5 Behovet av ny lagstiftning en särskild personförsäkringslag

Sammanfattning: FAL ger inte det konsumentskydd man kan fordra i dag. Lagens reglering är också ofullständig i viktiga avseenden. Det finns därför behov av ny lagstiftning. Härvid är

en särskild personförsäkringslag — och en skadeförsäkringslag — bättre än en ny samlad försäkringsavtalslag. I en samlad lag skulle särreglerna för de olika slagen av försäkring bli för många i förhållande till de gemensamma reglerna.

För försäkringsrättskommittén framstod det från början som mest angeläget att reformera reglerna om skadeförsäkring för konsumen- ter, något som även betonades i direktiven. Betänkandet Konsu- mentförsäkringslag (SOU 1977:84), som kom att ligga till grund för lagen med samma namn, berörde också huvudsakligen denna del av försäkringsavtalsrätten. (Lagen gäller dock också för sådana person- försäkringsmoment som ingår i konsumentförsäkringar.)

I denna andra etapp av vårt arbete tar vi upp personförsäkringen, varmed vi avser livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäk- ring. Samtidigt arbetar vi sedan år 1983 med nya regler om skadeförsäkring, framför allt företagsförsäkring; vi har emellertid funnit att ett förslag i den delen bör anstå till nästa etapp.

Personförsäkringen regleras visserligen tillsammans med skade- försäkring i FAL. Åtskilliga skäl talar emellertid för att ta upp personförsäkringen till behandling för sig. Många av de frågor som uppstår vid sådan försäkring saknar motsvarighet vid skadeförsäk- ring. Viktiga exempel är frågorna om fribrev, återköp och belåning samt verkan av förmånstagarförordnande. Å andra sidan saknar en del väsentliga frågor på skadeförsäkringens område, t.ex. angående ersättningens fastställande och vissa biförpliktelser för den försäk- rade. större intresse för personförsäkringens del. Frågorna om förhållandet till borgenärerna, som har viss betydelse också vid

skadeförsäkring, påkallar speciella lösningar vid personförsäkring. Också för andra ämnen som är gemensamma för skadeförsäkring och personförsäkring, exempelvis premiebetalning och försäkringstaga- rens upplysningsplikt, skiljer sig förhållandena så mycket att lösningarna måste bli delvis olika för de båda slagen av försäkring. Till stor del innehåller visserligen FAL samma regler för person- och skadeförsäkring i dessa hänseenden, men det har visat sig att andra bedömningar är påkallade nu.

Ett ytterligare skäl att behandla personförsäkringen för sig är att FRL sätter sådan försäkring i en särställning, och det är nödvändigt att även i en lagstiftning som rör försäkringsavtal beakta de särdrag som följer av detta. Särdragen sammanhänger delvis med den teknik med ”grunder” för verksamheten, som begagnas vid de flesta former av personförsäkring. Vidare är personförsäkringen i stor utsträck- ning organisatoriskt skild från skadeförsäkringen och meddelas av särskilda bolag (jfr 1 kap. 3 och 4 åå FRL).

Förhållandena är visserligen inte helt desamma vid personförsäk- ring som meddelas antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Sådan försäkring är inte underkastad krav på premiegrunder, och sjuk- och olycksfallsförsäkring kan meddelas även av skadeförsäk- ringsbolag. Villkoren för sådan försäkring har emellertid under senare år närmats till vad som gäller för livförsäkring med grunder, och även i övrigt är det från försäkringsavtalsrättslig synpunkt likartade frågor som uppkommer.

I fråga om behovet över huvud taget av en reform kan sägas, att redan den tid av nära sextio år som har förflutit efter FAL:s tillkomst utgör ett starkt skäl att se Över lagstiftningen om personförsäkrings- avtal. FAL anses visserligen allmänt vara ett förnämligt lagverk, men att det inte riktats någon mera avgörande kritik mot lagen torde åtminstone till en del bero på att försäkringsbolagen i villkor och praxis har infört för försäkringstagarna betydligt förmånligare regler än dem FAL upptar. Om bolagen skulle utnyttja hela det utrymme för att undgå ansvar som FAL medger dem, skulle det i många fall numera framstå som oskäligt hårt. Det finns därför skäl att — i linje med strävandena inom annan konsumentskyddande lagstiftning —— överväga behovet av nya regler, som bättre tryggar försäkringstagar- nas intressen; en generös praxis kan självfallet inte på längre sikt ersätta de garantier som en lagstiftning ger.

Till detta kommer att FAL:s reglering av personförsäkringarna i långa stycken är fragmentarisk och att det därför råder osäkerhet om rättsläget på en rad punkter. Detta gäller bl.a. reglerna om förfoganden över försäkringen, vilka har stor betydelse för tredje man. Och det gäller i särskild utsträckning de olika formerna av gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring, som inte ens

är förutsedda i lagen. Visserligen har det för dessa försäkringar efter hand utbildats fungerande regelverk i praxis, men det finns ändå behov av att få åtskilliga viktiga frågor lösta i lagen.

De regler vi vill föreslå kan inte ens provisoriskt rymmas inom FAL:s ramar. För att resultatet av vårt arbete med personförsäk- ringarna skall kunna överblickas är det därför nödvändigt att åtminstone nu föra ihop reglerna till ett särskilt lagförslag. Emeller- tid har vi i nordiskt samråd kommit fram till att en särskild personförsäkringslag också i det längre perspektivet är att föredra framför en ny samlad försäkringsavtalslag.

För den ståndpunkten talar i stort sett samma skäl som vi nyss angav för att över huvud taget ta upp personförsäkringen till behandling för sig. Personförsäkringslagstiftningen måste gå in på en rad frågor som helt saknar betydelse för skadeförsäkringen. Vidare måste reglerna i de ämnen som är gemensamma för de båda slagen av försäkring skilja sig åt i så stor utsträckning att en samlad lag skulle bli svåröverskådlig; särreglerna skulle bli för många i förhållande till de gemensamma reglerna.

Vi föreslår alltså att FAL:s regler såvitt gäller personförsäkring skall ersättas av en särskild personförsäkringslag. Under de nordiska överläggningarna har enighet nåtts i stora delar, både om personför- säkringslagarnas innehåll och om deras disposition. Detta gäller särskilt de delar av lagen som angår det egentliga avtalsförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I fråga om återstå- ende delar av lagen, alltså främst de regler som i olika avseenden berör tredje man, har det fått betydelse att lagstiftningens bakgrund har varit olika bl.a. i fråga om de familjerättsliga reglerna. Också här har vi dock kunnat nå likformighet i viktiga avseenden.

I nästa etapp av vårt arbete räknar vi för närvarande med att föreslå en skadeförsäkringslag, som skall innehålla även reglerna i den nuvarande konsumentförsäkringslagen och alltså gälla för all skadeförsäkring. Det förefaller bl.a. vara den lösning, som skulle bäst gynna intresset av nordisk rättslikhet.

6 Tillämpningsområdet för den nya lagen

Sammanfattning: Lagen bör omfatta liv-, sjuk- och olycksfalls- försäkring. Försäkringar som meddelas av understödsföre- ningar lämnas tills vidare utanför lagen. Utanför lämnas också arbetslöshetsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring och trygg- hetsförsäkring vid arbetsskada. Lagen skall inte gälla för återförsäkring eller någon form av socialförsäkring.

Eftersom vårt uppdrag avser en översyn av FAL, är det en naturlig utgångspunkt att den nya lagen i första hand skall omfatta de personförsäkringar som behandlas i FAL. Lagen skall alltså gälla för livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring, i den mån försäkringen är att hänföra till enskild försäkring. Som kommer att framgå nedan, har vi inte funnit några andra försäkringsformer som har sådan saklig likhet med dessa försäkringar att de lämpligen bör regleras i samma lag.

Vi har övervägt att bryta ut gruppförsäkringarna och de kollektivavtalsgrun- dade försäkringarna till en särskild lag men funnit att de gemensamma reglerna blir så många, att en samlad lag är att föredra. Framför allt i fråga om begränsningar av bolagets ansvar (4 kap. i förslaget), tredje mans rätt (6 och 7 kap.) och frågor som sammanhänger med skaderegleringen (8 kap.) skulle skilda lagar innebära onödiga upprepningar.

Den nya lagen skall alltså i princip gälla för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Vissa frågor om det närmare tillämpningsom- rådet uppkommer emellertid.

Till en början måste uppmärksammas den särskilda, inte affärs- mässiga form av försäkringsrörelse som drivs av understödsförening- ar, vilka meddelar olika former av personförsäkring. Deras verksam- het faller utanför FRL (se 1 kap. 2 å FRL) och regleras i stället i lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). Föreningarna är i regel huvudsakligen avsedda för anställda i visst eller vissa företag eller för andra personer med en sådan intressegemenskap av liknande slag som gör en samverkan för personförsäkring naturlig (1 å UFL). De speciella förhållandena vid denna verksamhet medför att en allmän lagstiftning om personförsäkring inte kan tillämpas i full utsträckning på dessa försäkringar.

Men samtidigt är det naturligt att stora delar av den nya regleringen skall gälla också för understödsföreningarna. Vi har därför utgått från att föreningarnas verksamhet med vissa modifikationer skall omfattas av den nya lagstiftningen. Emeller- tid pågår det för närvarande inom finansdepartementet en översyn av UFL i syfte bl.a. att ersätta de nuvarande hänvisningarna till lagstiftningen om ekonomiska föreningar (se t.ex. 27, 29, 31 och 33 åå UFL) med bestämmelser direkt för understödsföreningarna. Denna översyn bör samordnas med arbetet på en ny civilrättslig i reglering av föreningarnas verksamhet. Vi har därför kommit l överens med företrädare för finansdepartementet om att inte ta med understödsföreningarna i förslaget till personförsäkringslag. I stället skall vi, sedan detta betänkande avlämnats, i en särskild promemoria presentera vår syn på hur och i vilken utsträckning den lagen bör göras tillämplig på föreningarnas verksamhet. Det framstår som från flera synpunkter viktigt att det fortsatta lagstiftningsarbetet kan bedrivas i sådan takt, att de nya civilrättsliga bestämmelserna träder i

kraft samtidigt för försäkringsbolagen och understödsföreningar- na.

Arbetslöshets- och avgångsbidragsförsäkring intar på visst sätt en mellanställning genom att de i FRL och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt hänförs till personförsäkringar (1 kap. 4å respektive 2å 6mom.). Enligt FAL däremot räknas endast liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring till denna kategori.

Arbetslöshets- och avgångsbidragsförsäkring skiljer sig från ordi- när personförsäkring genom att risken i stort sett inte har att göra med den försäkrades liv och hälsa utan avser ekonomisk förlust utan samband med sådana förhållanden (se om dessa försäkringar avsnitt 4.4.3 ovan). Därför passar regler för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäk- ring mindre väl för dessa försäkringsformer. Vi har funnit att de inte lämpligen bör regleras i personförsäkringslagen. I fråga om arbets- löshetsförsäkringen talar för den ståndpunkten också, att det redan finns en reglering i den särskilda lagen (1973:370) om arbetslöshets- försäkring. När det gäller avgångsbidragsförsäkringen, får vi anled- ning att återkomma i nästa etapp av vårt arbete.

Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) är till sin konstruktion en ansvarsförsäkring av s.k. no fault-typ (se avsnitt 4.4.3 ovan). Försäkringen fungerar visserligen i en del fall, där någon ansvarsfrå- ga inte ens teoretiskt skulle kunna bli aktuell, som en sjuk- och olycksfallsförsäkring, men detta förhållande kan enligt vår mening inte rubba försäkringens grundläggande karaktär av ansvarsförsäk- ring. Den faller alltså utanför de egentliga personförsäkringarna. Inte heller har vi funnit det sakligt påkallat att ändå låta den omfattas av personförsäkringslagen. Liksom avgångsbidragsförsäkringen får den i stället tas upp i nästa etapp av arbetet.

Återförsäkring bör också lämnas utanför den nya lagstiftningen, av både teoretiska och praktiska skäl. Återförsäkring torde i varje fall från civilrättslig synpunkt vara att hänföra till skadeförsäkring även om den bakomliggande direktförsäkringen avser personförsäkring, och reglerna för direkt personförsäkring passar uppenbarligen inte alls i detta fall.

Begränsningen till enskild försäkring innebär att de regler vi föreslår inte kan tillämpas på socialförsäkring; skillnaden mellan försäkringsformerna är så klar att något sådant inte kommer i fråga.

Speciella frågor uppkommer vid de grupplivförsäkringar som meddelas av staten, i första hand statens tjänstegrupplivförsäkring. Försäkringarna har beskrivits ovan (avsnitt 4.4). Som framgår där, faller denna verksamhet utanför F RL och försåkringsinspektionens tillsyn. Med hänsyn till att staten synes uppträda som både försäkringsgivare och försäkringstagare, kan det ifrågasättas om försäkringarna ens faller inom FAL:s tillämpningsområde (se NJA II 1927 s. 350 f).

För dessa försäkringars del behövs inte några regler om ämnen som premiebetalning, ansvarstid och uppsägning av försäkringen. Däremot bör vanliga regler om begränsning av försäkringsgivarens ansvar vid brott mot biförpliktelser m.m. tillämpas även här, liksom det behövs bestämmelser om förfoganden över försäkringen och förhållandet till borgenärerna. Vissa delar av personförsäkringslagen bör alltså göras tillämpliga på statens grupplivförsäkringar.

För närvarande är statens försäkringar visserligen inte grundade på kollektivavtal, men vi har med tanke på deras nära anknytning till andra former av tjänstegrupplivförsäkring funnit det naturligt att de — i tillämpliga delar — skall följa de regler som enligt förslaget skall gälla för kollektivavtalsgrundad försäkring. Av systematiska skäl har vi funnit det lämpligast att ta in bestämmelser härom i en särskild lag (se avsnitt 21.1 nedan).

I sammanhanget måste vidare uppmärksammas de särskilda frågor som uppstår när en personförsäkring ingår i en paketförsäkring, där övriga moment avser skadeförsäkring.

En personförsäkring kan omfattas av KFL, nämligen om den ingår som ett moment i någon av de försäkringstyper som räknas upp i 1 å den lagen; bl.a. förekommer för närvarande olycksfallsförsäkring som ett moment i reseförsäkring. Även företagsförsäkringar, som omfattas av FAL, kan innehålla liknande, begränsade personförsäk- ringsmoment.

Uppenbarligen bör man undvika att det för den dagliga hantering- en kommer att gälla skilda regler för de olika moment som ingår i en paketförsäkring. I frågor som rör avtalets ingående och upphörande, försäkringstiden, Villkorsändring, premiebetalning m.m. bör det av praktiska skäl gälla samma regler för hela paketet. I sådana fall som nämndes i föregående stycke — där personförsäkringen utgör bara en mindre del av paketet — bör därför skadeförsäkringsreglerna gälla också för personförsäkringsmomentet.

Annorlunda förhåller det sig med reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar på grund av brott mot upplysningsplik- ten, framkallande av försäkringsfall m.m., som blir tillämpliga bara i undantagsfall främst i samband med skadereglering — och vilkas utformning är starkt beroende av vilken typ av försäkring det är fråga om. Detsamma gäller t.ex. den särskilda regeln om s.k. symtomklau- suler vid sjuk- och olycksfallsförsäkring (se avsnitt 12.3.1 nedan). I dessa delar bör personförsäkringslagen gälla, trots att försäkringen i övrigt kommer att följa skadeförsäkringsregler. Också de för personförsäkringen helt speciella reglerna om förmånstagarförord- nande och skydd mot borgenärerna måste tillämpas även här.

Begreppet personförsäkring har alltså i allt väsentligt samma innebörd i vårt förslag som i FAL. Vi har inte funnit det behövligt eller ens lämpligt att försöka i lagen definiera detta begrepp eller

bestämma vilka typer av personförsäkringar som skall hänföras till liv-, sjuk- respektive olycksfallsförsäkring. Av de inledande bestäm- melserna i lagförslaget (1 kap. 1 å första stycket) framgår dock att en försäkring för att omfattas av lagen måste anknyta till någons liv eller hälsa. Härigenom torde det för personförsäkringen typiska vara tillräckligt klarlagt; det torde knappast kunna i praktiken uppstå någon tvekan huruvida en viss försäkring är att beteckna som personförsäkring eller inte.' Vissa angränsande frågor om innebör- den av ordet försäkring och om ”försäkringens identitet” behandlas i det följande (se specialmotiveringen till 1 kap. 2 å, avsnitt 19.1.2).

I ett avseende behövs emellertid en precisering, nämligen när det gäller sådan Sjukavbrottsförsäkring som tecknas av näringsidkare för att täcka kostnaderna i rörelsen om näringsidkaren blir sjuk eller avlider. Man har från branschens sida hävdat att sådan försäkring inte bör omfattas av personförsäkringslagen.

Sjukavbrottsförsäkring kan utformas på olika sätt. Det avgörande i detta sammanhang är enligt vår mening hur ersättningen bestäms.

När ersättning utgår med i förväg bestämda belopp och försäk- ringen alltså har karaktär av summaförsäkring, uppvisar försäkring- en inte några avgörande olikheter i förhållande till annan personför- säkring; i varje fall är det i praktiken svårt att skilja den typen av Sjukavbrottsförsäkring från annan sjuk- eller livförsäkring som tecknas av näringsidkare.

Men när ersättningen, såsom numera vanligen är fallet, helt eller till övervägande delen skall beräknas efter de verkliga kostnader som uppstår i rörelsen, ligger saken annorlunda till. Försäkringen behandlas då i praktiskt taget alla sammanhang — hos försäkrings- bolaget och t.ex. i beskattningshänseende som vilken annan företagsförsäkring som helst. Specifika personförsäkringsfrågor om förmånstagarförordnande m.m. blir över huvud taget inte aktuella. Det kunde visserligen vara rimligt att några av bestämmelserna i förslaget skulle gälla också för sådan försäkring det skulle närmast vara en del bestämmelser i 4 kap. om begränsningar av försäkrings- bolagets ansvar. Enligt vad vi har inhämtat är emellertid sådana situationer mycket ovanliga, och man har från branschens sida förklarat att man i sådana delar kommer att följa personförsäkrings- lagen även om den inte är formellt tillämplig. Vi har därför stannat för att lämna avbrottsförsäkring av skadeförsäkringskaraktär helt utanför personförsäkringslagen (se 1 kap. 1 å förslaget).

Frågan till vilken typ av personförsäkring en viss försäkring skall hänföras får enligt vårt förslag inte särskilt stor betydelse, eftersom

' Ang. svårigheterna att definiera det grundläggande begreppet försäkring, se SOU 1983:5 s. 37 ff, Hellner s. 6 f och Selmer s. 16.

de flesta av de föreslagna reglerna är gemensamma för alla tre typerna. Redan detta innebär, att det knappast finns något behov av definitioner som skiljer de olika personförsäkringstyperna från varandra. Sådana bestämmelser skulle tvärtom kunna hämma produktutvecklingen; det förekommer redan i dag blandformer som kan vara svåra att bestämt hänföra till den ena eller andra typen men som alldeles klart är personförsäkringar. Sålunda innehåller exem- pelvis s.k. barn- och ungdomsförsäkring både liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringsmoment.

Vidare kunde lagfästa definitioner skapa ett intryck av att varje försäkring måste i alla avseenden hänföras till någon av de tre typerna och att den valda indelningen var avgörande för hur försäkringen skulle behandlas i olika situationer. Detta är inte avsikten: i vissa fall kan det vara rimligt att alla moment i en blandad försäkring följer samma regel, ibland bör olika moment följa olika regler. Vi återkommer till frågan i specialmotiveringen till 1 kap 1 å förslaget (avsnitt 19.1.1).

I ett bestämt avseende bör emellertid en precisering göras, nämligen när det gäller premiebefrielseförsäkring. Premiebefrielse- försäkringen är till sin natur en sjukförsäkring — den medför rätt till premiebefrielse när den försäkrade blir långvarigt sjuk, oavsett vad sjukdomen beror på. I enlighet härmed innebär förslaget (1 kap. 1 å) att premiebefrielseförsäkring skall följa sjukförsäkringsreglerna, även när den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal; bl.a. är det i vissa speciella fall nödvändigt att försäkringsbolaget kan säga upp en premiebefrielseförsäkring som är knuten till en livförsäkring, trots att livförsäkringen som sådan är ouppsägbar från bolagets sida (se närmare i specialmotiveringen till 3 kap. 4 å förslaget).

I övrigt innehåller lagförslaget inte några bestämmelser om till vilken typ av personförsäkring en viss försäkring skall hänföras. Huvudsakligen av samma skäl har vi inte heller funnit det påkallat att i förslaget ta upp någon motsvarighet till den regel i det norska förslaget (å 1-1 tredje stycket), enligt vilken det i tveksamma fall ankommer på tillsynsmyndigheten att bestämma om en försäkring skall anses som personförsäkring. Vi utgår från att, om frågan skulle bli aktuell vid allmän domstol, försåkringsinspektionens särskilda sakkunskap skulle tas till vara genom att domstolen inhämtade yttrande från inspektionen. För övrigt bör man kunna räkna med att inspektionen redan i sitt allmänna tillsynsarbete ser till att det inte kan råda oklarhet om olika försäkringars rättsliga karaktär i några viktiga avseenden.

7 Målsättningen för den nya lagen

7.1. Individuell försäkring

Sammanfattning: Främst på grund av försäkringens stora betydelse för den enskilde och försäkringstagarens svårigheter att sätta sig in i försäkringen och påverka dess utformning bör den nya lagen innehålla regler, som bättre än FAL skyddar honom mot alltför ogynnsamma villkor. Lagen bör dock i princip inte reglera försäkringens sakliga omfattning, vilka

risker den skall täcka osv. Vidare kräver utvecklingen inom försäkringsväsendet en mer nyanserad och fullständig lagstift- ning, som också har viss beredskap för nya försäkringsformer. Lagen bör ge en någorlunda fullständig överblick över försäk- ringstagarens rättigheter och skyldigheter. Rättsläget för tredje man behöver också förtydligas och moderniseras.

Enligt våra direktiv har översynen av försäkringslagstiftningen två väsentliga syften: att förbättra det skydd lagstiftningen ger konsu- menterna och att modernisera i takt med den utveckling som ägt rum inom försäkringsväsendet efter FAL:s tillkomst. Vi diskuterar i detta avsnitt dessa huvudmål för den individuella försäkringens del. Motsvarande frågor rörande gruppförsäkring och kollektivavtals- grundad försäkring tas upp i avsnitt 7.2 respektive 7.3.

Personförsäkringen avser att trygga den enskilde i situationer då han typiskt sett har ett starkt behov av ersättning. Till en början är det självfallet angeläget att han får möjlighet att skaffa sig en försäkring av det slag han behöver, förutsatt att risken är sådan att den går att försäkra. Och om försäkring visserligen meddelas men skyddet av någon anledning faller bort eller blir sämre än han räknat med, kan också detta sätta honom eller hans efterlevande i en svår situation — ibland kanske svårare än om ingen försäkring alls hade meddelats och han därigenom fått anledning att se över sina förhållanden på andra sätt.

Det kan visserligen sägas att genom ny lagstiftning på socialför- säkringens område skyddet vid personskador stärkts ytterligare sedan direktiven tillkom; bl.a. kan framhållas lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, som väsentligt förbättrat arbetstagarnas eko- nomiska skydd vid skador i yrkeslivet. Genom vissa skadeståndsre- former har de skadelidande också fått ökade möjligheter till full kompensation i sådana fall, där någon annan kan göras ansvarig för ett dödsfall, ett olycksfall eller en sjukdom. (Se, utom 1975 års ändringar i fråga om skadestånd vid personskada (SFS 1975:1357),

även brottsskadelagen (1978z413); märk att denna lag ger ersättning även vid sådant ouppsåtligt vållande till personskada som straffbe- lagts bl.a. i 3 kap. 7 och 8 åå brottsbalken.) — Beträffande trafikolycksfallen har trafikskadelagen (1975:1410) medfört en betydande utvidgning i ersättningsrätten vid personskada. Andra nya försäkringsformer tryggar den skadelidande på särskilda områ- den; utanför personförsäkringen faller här trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) samt patient- och läkemedelsförsäkringarna, som alla täcker allvarliga luckor som tidigare förekommit i skyd- det.

De sociala skälen bakom en skyddslagstiftning för försäkringsta- garna vid frivillig personförsäkring har mot denna bakgrund inte fullt samma tyngd som tidigare. Men det hindrar inte att de alltjämt måste anses vägande; det finns fortfarande många skyddsbehov som inte kan täckas annat än med enskild försäkring.

Vidare måste det beaktas att individuella personförsäkringar ofta är relativt komplicerade produkter, som i väsentliga delar utformas av försäkringsbolaget ensamt. Försäkringstagaren är i normala fall en konsument, och typiskt sett är hans erfarenheter och insikter i fråga om avtalets innebörd begränsade. Även med en ambitiös information från försäkringsbolagets sida har en försäkringstagare svårt att i detalj sätta sig in i vad det erbjudna försäkringsskyddet innebär och att bedöma, om de förmåner försäkringen ger står i rimlig relation till premien. I viss utsträckning tryggas försäkringsta- garna visserligen av den i FRL föreskrivna skälighetsprincipen (jfr avsnitt 2.3 ovan), men denna allmänt hållna grundsats utgör knappast ensam någon garanti för att försäkringstagaren alltid får ett lämpligt försäkringsskydd för sin premie.

Man kan visserligen inte konstatera att försäkringsbolagen på något olämpligt sätt utnyttjar ett överläge i förhållande till sina kunder; snarare synes de i regel handla med försäkringstagarnas och deras anhörigas bästa för ögonen. Men ändå går det att finna exempel på villkor, t.ex. om upphörande av försäkringsskyddet i förtid, som tidigare kan ha tett sig naturliga men som stämmer illa med principer i modern konsumentlagstiftning. I andra fall synes villkoren ha tillkommit främst för att förenkla bolagens administra- tiva rutiner, något som visserligen kan göra försäkringen billigare men som ändå inte alltid ter sig tillräckligt angeläget ur de enskilda försäkringstagarnas perspektiv. I den mån sådana villkor innebär mera påtagliga nackdelar för den enskilde, kan man med skäl ifrågasätta deras berättigande.

Å andra sidan bör erinras om ett par förhållanden, som i viss mån minskar behovet av framför allt detaljerade regler just på personför- säkringsområdet.

För det första bör beaktas att tillsynslagstiftningen i flera avseen- den neutraliserar nackdelarna för försäkringstagarna av deras bristande sakkunskap. För både personförsäkring och skadeförsäk- ring gäller den förut berörda skälighetsprincipen, som försåkringsin- spektionen skall beakta i sin kontrollverksamhet bl.a. när det gäller premiesättningen (7 kap. 2 å och 19 kap. 5 och 6 åå FRL). Inspek- tionens granskning av villkor och grunder ger också i övrigt en viss garanti för att inte avtalet blir obilligt för den enskilde (se avsnitt 4 och 8.2 i betänkandet (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten). Vi återkommer i flera sammanhang till de möjligheter tillsynen ger att på ett smidigt sätt reglera konsument- skyddet vid personförsäkring (se närmast avsnitt 8.2 nedan).

Vidare kan man inte bortse från att livförsäkringsbolagen enligt FRL är förbjudna att dela ut vinst till aktieägare och garanter (12 kap. 2 å). Åtminstone för livförsäkringsrörelsens del skall överskottet av rörelsen i stället sättas av till en återbäringsfond (den restlösa återbäringens princip; 12 kap. 5 å). Endast från kort personförsäk- ring som drivs av skadeförsäkringsbolag (jfr avsnitt 5 ovan) kan vinstutdelning komma i fråga.

Detta innebär inte bara att den emellanåt framförda uppfattning- en, att livförsäkringsbolagens handlande väsentligen dikteras av eget vinstintresse, ter sig verklighetsfrämmande. På grund av regeln blir det också naturligt att ta stor hänsyn till de försäkringstekniska synpunkterna bakom olika grunder och villkor. Man kan med ännu större skäl än vid skadeförsäkring göra gällande, att en inskränkning som av försäkringstekniska skäl görs i den enskilde försäkringstaga- rens rätt kommer kollektivet av försäkringstagare till godo. Argu- mentet förefaller ha särskild tyngd inom livförsäkringen med dess avancerade försäkringsmatematiska metoder.

På försäkringskunnigt håll anser man inte sällan att vad som är ”skäligt” på personförsäkringsområdet är just vad som stämmer med försäkringstekniska hänsyn och därmed också med kollektivets intressen; något utrymme för billighetssynpunkter i det enskilda fallet skulle alltså i princip inte finnas. Denna ståndpunkt är dock knappast hållbar. När man här liksom i många andra sammanhang väger en betydande nackdel för den enskilde mot en mycket begränsad uppoffring för dem som ingår i kollektivet, finns det inte anledning att anse hänsyn till kollektivet böra i alla lägen ta överhanden. Önskemålet att tillgodose kollektivet med ett försäk- ringsskydd till låg kostnad måste vägas omsorgsfullt mot de konsekvenser en strikt tillämpning av de försäkringstekniska princi- perna kan få för de enskilda, och även på personförsäkringsområdet framstår försäkringstagarens skyddsintresse som det primära när reglerna skall utformas (jfr SOU 1977:84 s. 101 f). Men resonemang-

et belyser i varje fall det speciella intresseläget vid personförsäkring; man kan inte utan vidare föra över alla överväganden bakom KF L till den nya lagstiftningen. '

Vi finner alltså att den nya lagen bör innehålla regler som i större utsträckning och på flera områden tillvaratar den enskilde försäk— ringstagarens intressen. Detta syfte med lagstiftningen medför att reglerna i allt väsentligt måste vara tvingande. De regler till försäkringstagarnas skydd som vi föreslår är av delvis olika slag.

Det ena slaget av regler är sådana som finns redan i FAL och som avser att skydda försäkringstagaren mot alltför stränga påföljder, om han åsidosätter någon av sina förpliktelser enligt avtalet. Exempel på sådana regler är de som rör brott mot upplysningsplikten, försum- mad premiebetalning och framkallande av försäkringsfallet. Här föreslår vi delvis nya regler, som i vissa situationer skall mildra påföljderna av en försummelse. Men härjämte föreslår vi en del andra regler, som ger försäkringstagaren nya positiva rättigheter. En betydelsefull bestämmelse av detta slag gäller försäkringstagarens självständiga rätt att få teckna en försäkring. Som exempel kan också nämnas att försäkringstagaren i viss utsträckning skall ha rätt att få försäkringen ändrad, varjämte den principiella rätten till återköp skrivs in i lagen.

I ett bestämt och viktigt hänseende synes det emellertid inte lämpligt att lagen söker reglera förhållandet mellan parterna ens genom dispositiva regler. Liksom när det gällde konsumentförsäk- ringarna anser vi, att som huvudprincip man inte bör i lagen ange vilka risker försäkringen skall täcka, och ännu mindre för vilka belopp den skall gälla (jfr SOU 1977:84 s. 105 f). Det råder nordisk enighet om denna uppläggning av lagstiftningen. Den stämmer också med vad man tidigare sett som lagstiftarens främsta uppgift på detta område — att ge ramen kring försäkringsförhållandet, inte att bestämma de produkter som försäkringsbolagen skall erbjuda allmänheten. Frågan tas upp i våra direktiv, och vi har övervägt den särskilt i anslutning till olycksfallsförsäkringen, där villkorens olycks- fallsbegrepp spelar en väsentlig roll som begränsning av risken. Även om en lagreglering av skyddets omfattning någon gång skulle kunna vara till fördel för konsumenterna, har vi emellertid funnit att det inte heller i dag är motiverat med något annat synsätt än det som tidigare präglat lagstiftningen. Skulle man ha ambitionen att reglera också produktens utformning, skulle lagstiftningen med nödvändig- het bli mycket detaljerad, och t.o.m. då måste man befara att regleringen inte i tillräcklig utsträckning går att anpassa efter de särskilda förhållandena i olika fall. I alla händelser finns det risk för att en sådan lagstiftning på ett olyckligt sätt skulle lägga ett band på den framtida utvecklingen av försäkringsformerna.

Det är mot denna bakgrund man får bedöma de förslag som

emellanåt framförs om att även personer med vissa handikapp eller sjukdomar skulle få försäkring på samma villkor som andra (jfr avsnitt 17.3 nedan). I den utsträckning ett begärt skydd inte kan förenas med försäkringsteknikens krav, går det inte att passa in i det traditionella systemet för enskild försäkring. Att ålägga försäkrings- bolagen att meddela försäkring mot en premie som inte täcker risken har hittills inte kommit i fråga, och något sådant ligger klart utanför vårt uppdrag. Självfallet kan starka humanitära skäl tala för att även dessa personkategorier får ett fullgott skydd för sjukdom, olycksfall osv., men enligt vår mening bör detta åstadkommas genom ett utvidgat ansvar från det allmännas sida, t.ex. genom att socialför- säkringen byggs ut för deras del.

En annan sak är att de försäkringstekniska svårigheter som åberopats i sådana situationer ibland har visat sig kunna övervinnas. Det finns anledning att tro att möjligheterna till försäkringsskydd för olika kategorier efter hand kommer att utvidgas, även om inte lagstiftaren ingriper.

Liksom nu bör försäkringsbolagen alltså i princip ha full frihet att själva bestämma vilka risker de skall överta, liksom parterna fritt kan komma överens om storleken av försäkringsbeloppen och formerna för utbetalningen. Det bör dock betonas att vi i våra överväganden har utgått från erfarenheterna under de senaste årtiondena, med en utveckling mot mera omfattande ansvarsområden och färre undan- tag. Om bolagen i framtiden skulle visa sig inte vilja hålla fast vid denna praxis, måste man överväga regler av annat slag.

Med detta är dock inte sagt att personförsäkringslagen helt skulle kunna förbigå frågan om de risker försäkringarna omfattar. Spörs- målet hänger nära samman med regler om bl.a. upplysningsplikt, fareökning och försäkringsfallets framkallande. Det är ett välkänt problem att tvingande regler till försäkringstagarens skydd — t.ex. när han i god tro förnekat en sjukdom vid försäkringsavtalets ingående eller av ursäktliga skäl ökat faran — kan kringgås genom att den aktuella risken helt eller delvis utesluts från täckning genom en objektivt utformad undantagsklausul. Skiljelinjen mellan området för sådana ansvarsbegränsande villkor och området för FAL:s tvingande regler är ett omdebatterat ämne i litteraturen.' Att lösa detta problem helt går knappast genom lagstiftning, men vi har funnit att man för de praktiskt viktigaste fallen bör ge bestämmelser, som otvetydigt inskränker bolagens möjligheter att på detta sätt minska försäkringstagarens skydd. I några fall föreslår vi absoluta regler; i andra fall har vi funnit det nödvändigt att ge lagens föreskrift en mera allmän utformning, varefter det får ankomma på tillsyns- myndigheten att se till att tillämpningen blir rimlig. Till en del är det

' Jfr Hellner s. 77 och 162 med hänvisningar och Selmer s. 189 ff.

fråga om de villkorstekniska metoder bolagen använder för att avgränsa sitt ansvar (se vidare avsnitt 12.1 nedan).

FAL:s regler om livförsäkring innehåller avsnitt om kapitalförsäk- ring och om livränteförsäkring. Reglerna om kapitalförsäkring är närmast anpassade efter s.k. sammansatt kapitalförsäkring, dvs. försäkring som faller ut när den försäkrade dör eller senast när han uppnår en viss ålder. Normalfallet är att en försäkring är tecknad på försäkringstagarens eget liv. Lagen uppmärksammar dock även försäkring tecknad på annans liv, liksom försäkring som faller ut vid en bestämd tidpunkt, oavsett om försäkringstagaren då iever eller inte (s.k. sparkasseförsäkring — en försäkring som dock inte nytecknas längre), se 110 å. Reglerna om livränteförsäkringar är anpassade till både livräntor på försäkringstagarens eget liv och livräntor på annans liv (se särskilt 118 å andra stycket).

Under tiden efter FAL:s tillkomst har det skett en betydande utveckling av försäkringsformerna. Särskilt gäller detta den kollek- tiva försäkringen; till den återkommer vi senare (avsnitt 7.2 och 7.3). Men också inom individuell försäkring framträder samma tendens. Även om den sammansatta kapitalförsäkringen antalsmässigt fortfa- rande har en viktig ställning, särskilt vid mindre försäkringsbelopp, förekommer många andra slag av försäkring; framför allt har olika former av pensionsförsäkring växande betydelse. För särskilda förhållanden finns möjlighet att ”skräddarsy” försäkringslösningar; vad som utåt framstår som en försäkring utgör ofta en kombination av olika elementära försäkringar. Vanligen träffas individuellt avtal om försäkringsbelopp och om tid när ersättning skall utgå. Ofta inverkar dock den skatterättsliga lagstiftningen bestämmande på utformningen av avtalet.

Uppenbarligen måste modern försäkringslagstiftning ta hänsyn även till försäkringsformer som är mer komplicerade än de som var vanliga vid tiden för FAL:s tillkomst. Det är emellertid omöjligt att i detalj behandla alla problem som kan komma upp vid skilda typer av personförsäkring. Vi får främst inrikta oss på att reglera sådana frågor som blir aktuella vid de vanligast förekommande typerna.

Utöver de försäkringsformer som förekommer i dag måste man också räkna med en viss utveckling i framtiden. Här utgör en fortskridande inflation med stark inverkan på långvariga personför- säkringsavtal en pådrivande faktor. Detta innebär bl.a. att lagstifta- ren måste ägna intresse åt försäkringar som kan ändras efter tecknandet, ett ämne som för övrigt bör uppmärksammas redan på grund av vissa nu förekommande villkor (se 3 kap. 5 och 8 åå samt 7 kap. 2 å i lagförslaget).

Även om man tar hänsyn till att FAL:s avsnitt om försäkringsavtal i allmänhet (1-33 åå) gäller även för personförsäkring, måste vidare lagens reglering anses fragmentarisk även såvitt gäller de mest

grundläggande försäkringsformerna. Rätten till återbäring samt möjligheterna till återköp, överlåtelse och pantsättning framgår endast indirekt av bestämmelser med mer speciellt syfte. (I viss utsträckning belyses dock rättsläget på dessa områden av bestäm- melser i försäkringsrörelselagen.) Om förtida uppsägning kan endast några, för övrigt ganska ovissa slutsatser dras av 99 och 121 åå. Enligt vår mening bör personförsäkringslagen ge en någorlunda fullständig överblick över försäkringstagarnas rättigheter och skyl- digheter. Och de väsentliga principerna bör bestämmas genom lagstiftningen, inte i den ordning som gäller för antagande av grunder eller genom försäkringsvillkoren. Inte minst från informationssyn- punkt är det av vikt att lagen ger besked inte därför att man kan räkna med att så många enskilda försäkringstagare skall läsa lagen, men därför att lagen i sin tur kan läggas till grund för annan information. Vid tvist är det ofta också av värde att man har en lagregel att rätta sig efter, inte endast t.ex. ett försäkringsvillkor vars rätta tolkning eller giltighet kan vara kontroversiell och svårbedömd. Den väsentliga synpunkten blir, efter vad som tidigare framhållits, behovet att skydda försäkringstagaren. Men dessutom bör klarhet skapas på åtskilliga punkter där rättsläget i dag är tveksamt och omtvistat.

Med det ovan angivna undantaget för själva försäkringsskyddets omfattning, bör alltså lagen ge en relativt fullständig översikt över försäkringstagarens rättigheter och skyldigheter. Det innebär att vii lagförslaget tar upp ett antal ämnen som inte behandlas i FAL; som viktiga exempel kan nämnas reglerna om bolagets informationsskyl- dighet mot försäkringstagaren (2 kap. förslaget) och regeln om återupplivning av försäkringen efter premiedröjsmål (5 kap. 3 å). Det finns emellertid också en rad ämnen som vi anser inte behöva regleras i en personförsäkringslag. Det kan däremot vara nödvändigt att ta upp vissa av dessa frågor i samband med arbetet på en skadeförsäkringslag.

Personförsäkring är i de flesta fall summaförsäkring, och som ovan nämnts skall lagen inte innehålla några regler om sådana försäkrings- belopps storlek. Inte heller beräkning av ersättning som bestäms av den verkliga förlusten, främst ersättning för sjukvårds- och läkekost- nader vid sjuk- och olycksfallsförsäkring, är ett ämne som bör behandlas i denna lagstiftning. Det kan erinras om att konsument- försäkringslagen inte innehåller några regler ens om beräkningen av värdet av skadad egendom.2

Av vikt för beräkningen av ersättning för personskada är behandlingen av ersättning som utgår från annan källa, t.ex. från socialförsäkring. Vid de flesta former av livförsäkring, både kapital-

2 Se SOU 1977:84 s. 115 foch prop. 1979/8019 5.162.

försäkring och livränteförsäkring, är det en närmast självklar sak att beloppen utgår utan hänsyn till parallella ersättningsformer. Den justering som kan komma ifråga, särskilt vid skadestånd, får ske genom reglerna för beräkning av skadestånd eller annan motsvaran- de ersättning. En samordning som påverkar även ersättningen från personförsäkring kan visserligen bli aktuell vid försäkring som avser att ge ersättning för förlorade inkomster eller för utgifter på grund av personskada. Men inte heller denna fråga bör lämpligen regleras i en lag om personförsäkring; förhållandena varierar så mycket att det inte är möjligt att allmänt föreskriva hur en samordning skall ske.

Även en del mera speciella tjänster som försäkringsbolagen lämnar sina kunder faller klart utanför ramen för den egentliga försäkringsavtalslagstiftningen. Så är fallet bl.a. när man från bolagets sida i samband med tecknandet av en livförsäkring hjälper försäkringstagaren att planera sina förhållanden i övrigt, t.ex. genom upprättande av testamente.

Inte heller behöver man särskilt reglera det speciella avtalsförhål- landet när försäkringstagaren belånar sin livförsäkring hos försäk- ringsbolaget (s.k livlån). Sådana lån ger visserligen upphov till en del frågor, t.ex. om lånen skall vara ouppsägbara eller ej och om verkningarna av försummad räntebetalning. Dessa frågor bör emellertid även i fortsättningen i sina detaljer regleras genom bestämmelser i grunderna och genom överenskommelse mellan parterna. Däremot föreslår vi att själva rätten att belåna försäkring- en hos försäkringsbolaget skall skrivas in i lagen (se avsnitt 11.8.3). Härjämte behövs det regler om verkningarna i förhållande till tredje man av belåning (se avsnitt 14.4.2). _

Vidare synes det saknas anledning att i den nya lagen ta upp bestämmelser motsvarande 26-28 åå FAL. För de fallen att försäk- ringsbolaget kommer på obestånd eller mister sin koncession (26 och 27 åå) finns regler om särskild administration m.m. i försäkringsrö- relselagen, som tillvaratar försäkringstagarnas intressen. Försäk- ringstagarens rätt att säga upp försäkringen i en sådan situation garanteras i vårt förslag av en allmän regel om uppsägningsrätt för honom (3 kap. 3 å förslaget). — I 28 å FAL förbjuds försäkringsbo- laget att åberopa förbehåll om att försäkringen skall upphöra om försäkringstagaren kommer på obestånd. Sådana villkor bör natur- ligtvis inte förekomma, men något uttryckligt förbud mot just sådana förbehåll torde knappast behövas i lagen (jfr 3 kap. 4 å förslaget). Frågan torde ha mycket ringa praktisk betydelse.

En speciell fråga som här bör tas upp är i vad mån personförsäk- ringslagen skall innehålla regler om skydd för personlig integritet. I direktiven till kommittén anförs att frågan om försäkringstagarens upplysningsplikt kan behöva bedömas även från integritetssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om sjukförsäkring torde försäkringsbola-

get ofta begära ingående upplysningar om hälsotillstånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan enligt direktiven finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.

Enligt vår uppfattning är det en viktig uppgift för lagstiftningen att tillgodose skyddet för den personliga integriteten vid tecknande av försäkring, särskilt personförsäkring. Den information som försäk- ringsbolagen skaffar om den som skall försäkras är ofta av mycket känsligt slag. Att ge försäkringstagarna garantier mot att informa- tionen begagnas på ett sätt som medför intrång i deras personliga integritet är av värde också från försäkringsbolagens synpunkt; för de goda relationerna mellan försäkringstagaren och bolaget är det av vikt att försäkringstagaren känner sig säker i detta avseende. Dessa synpunkter sammanfaller delvis med dem som ligger till grund för annan svensk lagstiftning med syfte att skydda den personliga integriteten, främst datalagen (1973:289) och vissa delar av sekre- tesslagen (19802100).

Vi har övervägt att i förslaget till personförsäkringslag ta upp särskilda regler om integritetsskydd. Emellertid får beaktas att problemet inte är inskränkt till personförsäkringens område, om också dess praktiska betydelse är stor vid dessa försäkringar. Även vid sakförsäkring kan försäkringsbolagen emellanåt komma in på områden som för den enskilde försäkringstagaren ter sig ömtåliga. Av sådana skäl har vi funnit det naturligt att bestämmelser om skydd för den personliga integriteten i stället tas in i FRL och att frågorna härom behandlas av försäkringsverksamhetskommittén, som sysslar med sådana mera allmänna principer om det sätt varpå bolagens verksamhet skall drivas. Försäkringsverksamhetskommittén, vars syn på dessa frågor stämmer med vår, har efter samråd åtagit sig att utreda behovet av en lagstiftning på området. — Också mer allmänna frågor om sekretess i försäkringsbolagens verksamhet hör naturligt till området för försäkringsrörelselagstiftningen.

Vi kommer alltså inte att föreslå några regler om integritetsskydd. Frågan om vilka uppgifter försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna vid tecknandet av försäkringen behandlar vi dock delvis i samband med reglerna om upplysningsplikten (specialmotiveringen till 4 kap. 1 å förslaget).

Vad som hittills sagts om målsättningen för den nya lagen har främst avsett avtalsförhållandet mellan försäkringsbolaget och för- säkringstagaren. Problem av delvis annat slag uppkommer i fråga om förhållandet till tredje man. Det gäller reglerna om försäkringstaga- rens möjligheter att förfoga över försäkringen till förmån för tredje man, de familjerättsligt färgade reglerna om fördelning av försäk- ringsbelopp som utfaller vid den försäkrades död samt reglerna om

borgenärernas möjligheter att angripa försäkringen.

I dessa delar blir det fråga om andra och mer skiftande typer av avvägningar än när det gäller försäkringstagarens förhållande till försäkringsbolaget; någon genomgående synpunkt, liknande konsu- mentskyddsintresset, gör sig inte gällande.

Däremot finns det på dessa områden behov av en förtydligad och delvis mer fullständig lagstiftning. Särskilt när det gäller förmånsta- garförordnanden finns det åtskilliga oklarheter i rättsläget. Vidare finns det behov av modernisering i en del frågor, där utvecklingen efter FAL:s tillkomst har ändrat förutsättningarna. Viktigast här torde vara att reglerna om förhållandet till borgenärerna ses över bl.a. i belysning av den nya utsökningsbalken.

Emellertid behöver man inte lita enbart till personförsäkringsla- gen när det gäller förhållandet till tredje man. Annan lagstiftning innehåller regler av betydelse: främst utsökningsbalken, giftermåls- balken (äktenskapsbalken) och ärvdabalken. Förhållandet till denna lagstiftning behandlas i avsnitt 8.

7.2 Gruppförsäkring

Sammanfattning: Personförsäkringslagen måste reglera också gruppförsäkringarna, som på åtskilliga sätt avviker från indivi- duell försäkring. Något av en skiljelinje går här mellan obligatorisk gruppförsäkring, där de försäkrade automatiskt ansluts till försäkringen genom åtgärder av en organisation eller liknande, och frivillig gruppförsäkring. Det finns skäl att reglera båda försäkringstyperna i personförsäkringslagen, och reglerna bör så långt som möjligt vara desamma för båda typerna. Lagstiftningen bör inriktas på att tillvarata de försäkrades intressen i förhållande till försäkringsbolaget. Den enskildes förhållande till den som ordnar försäkringen hör däremot till andra rättsområden, närmast associationsrätten, och ligger utanför vårt utredningsområde. — De speciella kollektivavtalsgrundade försäkringarna, som arbetsgivare tecknar för sina anställda, behandlar vi i nästa avsnitt.

En mycket stor del av de personförsäkringar som meddelas i Sverige är såtillvida av kollektiv natur, som de gäller för en större eller mindre grupp av personer — arbetstagare, föreningsmedlemmar eller andra enligt villkor i ett avtal, som sluts inte med de enskilda försäkrade utan med någon som kan anses representera gruppen eller företräda dess intressen. De försäkringar som arbetsgivare tecknar för sina anställda och som grundas på kollektivavtal

behandlar vi i nästa avsnitt. Övriga kollektiva försäkringar kallas här gruppförsäkringar. Antalet försäkrade uppgick här är 1984 vid frivillig grupplivförsäkring till ca 5 384 000 och vid frivillig sjuk- och olycksfallsförsäkring till ca 2745 000, varav ca 2500 000 vid ren gruppolycksfallsförsäkring med en ersättningstid på mindre än fem år.

Också de speciella försäkringar som har tillskapats för lantbrukare, yrkesfiskare m.fl. (se avsnitt 4.4) berörs något närmare i avsnitt 7.3. De hänförs emellertid i lagförslaget till gruppförsäkringar (9 kap. förslaget).

De olika typerna av gruppförsäkring har beskrivits i det föregående (avsnitt 4.3). Som framgår där, kan deras utformning växla avsevärt. En skillnad av principiell betydelse utgör här anslutningsformen.

Vid vissa försäkringar är skyddet obligatoriskt för alla medlemmar i en organisation eller annan grupp utan att man frågar efter de enskilda försäkrades önskan. Detta gäller vissa gruppförsäkringar som fackföreningar tecknar för sina medlemmar, försäkringar för grupper av låntagare och sparare (s.k. ekonomigrupper) och en del speciella försäkringar, såsom när en idrottsarrangör tecknar en olycksfallsförsäkring för deltagarna i en tävling. Normalt har de försäkrade inte mycket kontakt med försäkringsbolaget innan försäkringsfall inträffar. Oftast känner bolaget inte till vilka de försäkrade är, bara att en viss grupp är försäkrad.

Ett utmärkande drag för de obligatoriska försäkringarna är att de inte ådrar gruppmedlemmarna några direkta skyldigheter mot försäkringsbolaget utan endast sådana biförpliktelser som närmast utgör en förutsättning för försäkringsskydd — t.ex. att den försäk- rade inte får framkalla försäkringsfall med uppsåt eller grov vårdslöshet eller att han skall iaktta vissa säkerhetsföreskrifter. Däremot är han inte skyldig att själv betala premie till bolaget; det är fråga om en speciell form av avtal till förmån för tredje man, där den som tecknar försäkringen normalt saknar behörighet att förplikta medlemmarna mot utomstående. En annan sak är att, när det är fråga om försäkring t.ex. för medlemmarna i en förening, dessa ofta indirekt bidrar till kostnaden för försäkringen genom en medlems- avgift eller på liknande sätt. —Frånsett det nu sagda kan de olika typerna av obligatorisk försäkring skilja sig väsentligt från varand- ra.

I andra fall är anslutningen frivillig. Ingen medlem i gruppen behöver bli försäkrad mot sin vilja: antingen kan medlemmen reservera sig eller också krävs det för anslutning att han genom anmälan eller ansökan ger positivt uttryck för en önskan att gå med i försäkringen. Också här förekommer en rik flora av olika försäk- ringstyper, som meddelas för grupper av anställda och förenings- medlemmar liksom för ekonomigrupper, villaägare och andra kategorier.

Premien för en frivillig försäkring kan erläggas för varje period av gruppmedlemmarna själva, men betalningen kan också skötas t.ex. genom löneavdrag. Även syftet med försäkringen kan variera; det förekommer att försäkringsbeloppet skall utgå inte till den försäk- rade eller hans efterlevande utan till någon annan, t.ex. en kreditinrättning som lånat den försäkrade pengar (en ordning som för övrigt förekommer också vid obligatorisk försäkring). Admini- strationen av försäkringen kan skötas väsentligen hos bolaget, men det förekommer också mer eller mindre ”självadministrerade” försäkringar, där den som har ordnat försäkringen för en förteckning över gruppens medlemmar och förmedlar kontakten mellan dem och bolaget. Över hela linjen gäller att bolagets administration av gruppförsäkringarna är i hög grad förenklad, något som gör dem billiga.

Enligt våra direktiv har vi att pröva, i vilken utsträckning särskilda bestämmelser bör uppställas för gruppförsäkringarnas del. Vissa sådana Specialregler förekommer i de norska och finländska lagför- slagen. Ett väsentligt skäl för att ge särskilda lagregler av denna typ är försäkringarnas stora utbredning och betydelse i samhället. Det är fråga om en speciell försäkringsform, som vuxit fram efter FAL:s tillkomst och länge har reglerats av bestämmelser som inte varit anpassade efter försäkringens särdrag. Även om man i praxis rett sig ganska väl med FAL:s bestämmelser, råder oklarhet på väsentliga punkter om rättsläget. Vi anser det uppenbart att en ny personför- säkringslag måste innehålla bestämmelser som direkt tar sikte på att lösa de många praktiska problem som gruppförsäkringen ger upphov till.

De regler vi föreslår för individuell personförsäkring är till största delen tvingande till försäkringstagarsidans förmän. Det är naturligt att bestämmelserna om gruppförsäkring, med dess stora sociala betydelse, får i stort sett samma karaktär.

Visserligen kan man lika litet här som vid individuell försäkring konstatera några aktuella missförhållanden som gör det nödvändigt med en tvingande reglering till de försäkrades skydd; tvärtom tycks bolagen i sina villkor och sin praxis ta stor hänsyn till den enskilde. Och vidare kan det sägas att gruppens företrädare — ett företag, en förening många gånger har en sakkunskap och en förmåga att tillvarata gruppmedlemmarnas intressen som går långt utöver den ordinäre konsumentens.

Förhållandena kan dock växla. I alla händelser har en enskild medlem i den grupp som önskar försäkring sällan någon praktisk möjlighet att påverka de närmare villkoren i den försäkring som erbjuds, och här som i så många andra fall kan det vara svårt för en juridiskt oerfaren privatperson att få en överblick över sitt rättsläge. Och när inte gruppens företrädare kan eller vill ge den försäkrade en

effektiv hjälp, är denne typiskt sett i ett sådant underläge i sina mellanhavanden med bolaget som annars brukar anses karakteris- tiskt för konsumentförhållanden. Även om den situationen inte blir aktuell så ofta, kan man inte bortse från den när man bedömer behovet av lagstiftning i dessa frågor. Vidare måste man också när det gäller gruppförsäkringen hålla i minnet att personförsäkringsla- gen är avsedd att gälla under lång tid och även under andra förhållanden än de nuvarande. Den bör därför ge de försäkrade en garanti för ett minimiskydd, även om denna i dag inte ter sig särskilt angelägen.

Det bör alltså införas särskilda lagregler om gruppförsäkring, i första hand med syfte att tillvarata de enskildas rätt men också för att klargöra rättsläget i frågor som nu är oklara. Som redan framgått, föreligger det en markerad olikhet mellan gruppförsäkringar och de typiska fallen av individuell försäkring. Detta gäller i synnerhet frågorna om avtalets ingående och upphörande, som får en särprägel av trepartsförhållandet mellan försäkringsbolaget, gruppen och den enskilde försäkrade. I åtskilliga andra avseenden — t.ex. när det gäller begränsningar av bolagets ansvar på grund av brott mot biförpliktelserna, liksom i fråga om förhållandet till borgenärerna — saknar den speciella konstruktionen däremot i stort sett betydelse, och reglerna kan då ofta vara desamma på båda områdena.

I fråga om utformningen av gruppförsäkringsreglerna står det visserligen klart att det inte går att ha helt samma regler för frivillig och obligatorisk försäkring; som framhållits ovan finns det skillnader i fråga om försäkringarnas konstruktion m.m. som måste få en viss betydelse. I sakliga hänseenden är emellertid skillnaden mellan de båda formerna som regel inte särskilt stor. Bl.a. får man i de flesta fall räkna med att även premien för en obligatorisk försäkring får en indirekt ekonomisk betydelse för de enskilda, och bortsett från en del speciella typer av kortvarig försäkring (se avsnitt 17.9 nedan) är de enskildas behov av skydd genom lagstiftningen i stort sett detsamma oavsett hur anslutning till försäkringen sker. Reglerna bör därför i så stor utsträckning som möjligt vara gemensamma för frivillig och obligatorisk försäkring. Som kommer att framgå av det följande är det också bara i vissa begränsade avseenden, där praktiska skäl gör detta nödvändigt, som vi föreslår olika regler för de båda formerna.

En försäkrad kan också många gånger ha både obligatorisk och frivillig försäkring i samma försäkringsbolag; det förekommer sålunda att vissa slag av frivillig gruppförsäkring meddelas som komplement till ett grundskydd genom obligatorisk försäkring. I andra fall kan t.ex. en fackförening lika gärna välja en frivillig som en obligatorisk lösning av frågan om försäkrings- skydd. Det skulle i sådana fall te sig svårförståeligt och inkonsekvent om olika regler tillämpades i närliggande situationer.

Det har på senare tid förts en diskussion om lämpligheten av obligatoriska kollektiva skadeförsäkringar (se SOU 1985:34 och regeringens beslut 1986-04—10, dnr 2809, 5417/85). En utgångspunkt för vårt förslag är emellertid att obligatoriska gruppförsäkringar kommer att meddelas också i fortsättningen på personförsäkringens område. Något annat har inte satts i fråga under diskussionen rörande kollektiva skadeförsäkringar, och från ren försäkringssyn- punkt innebär personförsäkringar av detta slag fördelar för grupp- medlemmarna genom den billiga administrationen och den förenk- lade riskprövningen. Det är därför en naturlig uppgift för oss att lägga fram förslag till regler som ger den enskilde ett tillfredsställan- de skydd också vid dessa försäkringar.

Vad som kan diskuteras är däremot om det ingår i vårt uppdrag att föreslå ett regelsystem som skulle tillvarata de försäkrades intressen mot gruppens företrädare i olika situationer av detta slag. Att exempelvis ge föreskrifter om hur en premie som en organisation eller en arbetsgivare betalar skall påverka föreningsavgifter eller löneförmåner, eller om organisationens (arbetsgivarens) skyldighet att tillvarata gruppmedlemmarnas intressen, skulle emellertid gå långt utanför vårt uppdrag. Man kommer här in på bl.a. associations- rättens eller arbetsrättens område, som ligger utanför vårt utred- ningsområde. Den nya personförsäkringslagen bör alltså inriktas på att ge de enskilda en tryggad ställning i förhållande till försäkrings- bolaget. I den mån det behövs en reglering av förhållandet till gruppens företrädare, kan den komma till stånd i samband med lagstiftning t.ex. på associationsrättens område. Till stor del har lagstiftaren emellertid lämnat åt parterna att själva ordna sina inbördes förhållanden av detta slag på lämpligt vis.

] enlighet med det sagda har vi i 9kap. av vårt förslag till ; personförsäkringslag tagit upp tvingande bestämmelser om både frivillig och obligatorisk gruppförsäkring. I viss utsträckning har vi kunnat göra hänvisningar till de tidigare bestämmelserna i lagen, eftersom i sak reglerna är desamma som vid individuell försäkring. Enligt önskemål från försäkringshåll har vi emellertid också i vissa sådana fall i tydlighetens intresse gett självständiga bestämmelser för gruppförsäkringens del. Vi återkommer till frågan på olika ställen i det följande.

Som nämnt innehåller både det norska och det finländska förslaget till personförsäkringslag vissa Särregler om kollektiv försäkring, också dessa upptagna i särskilda kapitel. Någon nordisk rättslikhet på området har inte visat sig möjlig att uppnå, eftersom försäkrings- förhållandena ipraktiken är alltför olika i de skilda länderna. På flera enskilda punkter har vi dock nått överensstämmelse mellan de nordiska förslagen också för gruppförsäkringarnas del.

7.3 Kollektivavtalsgrundad försäkring

Sammanfattning: Vi föreslår att personförsäkringslagen skall innehålla ett kapitel med särskilda regler om kollektivavtals- grundade försäkringar. Dessa av arbetsmarknadens parter utformade system avviker så starkt från annan försäkringsverk- samhet, att en lagreglering är påkallad både för att slå fast deras grundläggande karaktär av försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktioner och villkor, som främst genom sin arbetsrättsliga prägel skiljer sig från vad som annars brukas inom försäkring. Lagstiftningen skall ta de försäkrades intressen till vara i särskilt viktiga avseenden, i den mån man inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Lagens regler skall därför i princip vara tvingande; de skall dock kunna frångås genom centralt kollektivavtal. Också förhållandet till tredje man behöver regleras. De likartade försäkringarna för andra yrkesutövare (lantbrukare m.fl.) bör med hänsyn till sin konstruktion hänföras till gruppförsäkring enligt 9 kap. förslaget. Avsteg från lagens regler bör för deras del kunna ske efter godkännande av regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer.

Som framgår ovan (avsnitt 4.4), intar de kollektivavtalsgrundade försäkringarna nedan kallade ka-försäkringar på flera sätt en särställning i förhållande till annan försäkring. Särskilt viktig är försäkringarnas anknytning till ett anställningsförhållande; det är i första hand fråga om en anställningsförmån för de försäkrade. Både försäkringarnas konstruktion och det sätt på vilket de tillkommer avviker starkt från varje individuell privat försäkring; när det gäller t.ex. premiesättningen, liknar vissa försäkringar mera den allmänna socialförsäkringen. Lika litet som vid obligatorisk gruppförsäkring har de försäkrade några skyldigheter mot försäkringsbolaget, bort- sett från biförpliktelserna i samband med försäkringsfall. Helt specifika är de garantimoment som gäller till förmån för de anställda, när någon försäkring inte har tecknats trots att kollektivavtal om försäkringen finns, och när en arbetsgivare underlåter att betala premien för en tecknad försäkring.

Den reglering vi föreslår för annan försäkring passar i långa stycken inte för ka-försäkringarna. I viss utsträckning tycks det också saknas egentligt behov av lagregler för dessa försäkringar. Man kan utgå från att de försäkrades intressen i allmänhet blir väl tillvaratagna genom att försäkringarna tillkommer under medverkan av deras egna organisationer, som i varje fall på huvud- och centralorganisa- tionsnivå har tillgång till expertis på området. De hänsyn till

konsumentskyddet som i andra sammanhang spelar en så viktig roll för vårt lagförslag väger därför inte lika tungt här. I ännu högre grad än vid annan försäkring skulle en tvingande lagstiftning också, hur den än utformades, på sikt kunna få en olyckligt hämmande inverkan på produktutvecklingen. Man kan räkna med att i framtiden, liksom under de senaste decennierna, nya försäkringslösningar kommer att aktualiseras, kanske med helt andra konstruktioner än de som för närvarande förekommer, och att dessa åtminstone sedda i sin helhet kommer att tillgodose de försäkrades intressen lika bra som eller bättre än de nuvarande. Det finns ingen anledning att försvåra sådana lösningar genom att tvinga arbetsmarknadens parter att på enskilda punkter hålla fast vid de principer som i dag ter sig motiverade. Från dessa parters sida har man också framhållit att det är av väsentlig betydelse för en smidig konfliktlösning på arbets- marknaden att försäkringsvillkoren i en förhandlingssituation kan ändras på ett enkelt och praktiskt sätt. obundet av tvingande lagreglering; sådana överenskommelser sägs inte sällan spela en viktig roll för arbetsfreden.

Med tanke på vad som nu har sagts kunde det synas tveksamt om ka—försäkringen alls bör regleras i personförsäkringslagen. Goda skäl talar emellertid för att det ändå bör införas en lagstiftning också om dessa försäkringar, fast den bör ha begränsad omfattning och göras dispositiv för vissa områden.

Det är för det första allmänt sett naturligt att lagstiftningen klargör innebörden av en verksamhet med ka-försäkringens utbredning och betydelse; ka-försäkringarna utgör för en mycket stor del av befolkningen en väsentlig del av den sociala tryggheten. Samtidigt skiljer de sig så starkt från annan försäkringsverksamhet, att en lagreglering är påkallad både för att slå fast deras grundläggande karaktär av försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktioner och villkor, som avviker från vad som annars brukas inom försäkring. Det är framför allt fråga om att betona arbetsrät- tens inflytande på systemet. Visserligen kan förhållandet mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan arbetsgivaren och de anställda inte betraktas som kollektivavtalsrättsligt, men arbetsrät- ten får ändå väsentlig betydelse. Från arbetsmarknadsparternas sida framhålls också, att det ofta är arbetsrättsliga — inte försäkringsrätts- liga principer som bör avgöra hur en viss fråga skall behandlas (jfr även Victorin i Festskrift till Hellner s. 779 ff, särskilt s. 786).

Ett annat skäl för lagstiftning om ka-försäkring har att göra med avgränsningen av området för sådan försäkring; även om man ville lämna ka-försäkringen helt utanför lagstiftningen, skulle det ju vara nödvändigt att närmare bestämma vilka försäkringar som skulle räknas dit.

De ur alla synvinklar viktigaste ka—försäkringarna tillkommer

genom de stora överenskommelserna SAF-LO och SAF-PTK samt motsvarande överenskommelser på de kommunala och kooperativa avtalsområdena. Det förekommer emellertid också andra försäk- ringar, som visserligen företer de för ka-försäkringen karakteristiska dragen men som inte sluts på så hög organisationsnivå att man kan vara säker på att de försäkrades intressen alltid blir tillgodosedda med tillräcklig sakkunskap. För dessa försäkringars del är det angeläget med en lagstiftning som tar hänsyn till ka-försäkringens speciella karaktär och som samtidigt ger de försäkrade skydd i vissa särskilt viktiga avseenden.

Vi har alltså kommit fram till att personförsäkringslagen bör innehålla särskilda regler om ka-försäkring och att lagstiftningen bör ha två huvudsyften: att belysa ka-försäkringens särdrag och att ta de försäkrades intressen till vara där man inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Vidare är det nödvändigt med regler om sådant . som rör förhållandet till tredje man och som alltså inte kan regleras i kollektivavtal eller försäkringsvillkor, främst förmånstagarförord- nanden och förhållandet till borgenärerna. — Eftersom det som regel . är fråga om mycket stora kollektiv, är det särskilt från kostnadssyn- ' punkt viktigt att reglerna möjliggör en enkel och enhetlig admini— stration av försäkringarna.

Syftet att skydda de försäkrade mot alltför oförmånliga försäk— ringsvillkor talar för att reglerna skall vara tvingande. Som framgått gör sig den synpunkten dock gällande bara i begränsad omfattning. När det gäller de nyss angivna stora överenskommelserna finns det knappast något behov av att göra reglerna tvingande till skydd för de enskilda, och som redan angetts skulle en sådan lagstiftning vara förenad med flera nackdelar. Men med tanke på försäkringarnas stora sociala betydelse bör möjligheterna att avvika från lagen å andra sidan inte heller göras vidare än så. Som kommer att redovisas närmare i det följande (avsnitt 18 och 19.10), medger de regler vi föreslår för ka-försäkringens del parterna en betydande frihet vid utformningen av försäkringarna. Endast på begränsade områden, som är särskilt viktiga för de enskilda, uppställs regler till deras skydd. Regleringen framstår som en miniminorm, som det under nuvarande förhållanden normalt inte skall finnas anledning att gå ifrån. En rimlig garanti för att avsteg inte kommer att ske annat än när det finns vägande skäl för avvikelsen får man enligt vår mening genom att medge avtalsfrihet bara för i Stort sett de organisationer som har byggt upp de nuvarande systemen, dvs. arbetsmarknadens ; huvudorganisationer. För att ansluta till den terminologi som i använts i den arbetsrättsliga lagstiftningen, föreslår vi dock att avvikelse från lagen skall få ske genom kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, allt- så i praktiken på förbundsnivå (se vidare specialmotiveringen till

1 kap. 4 5, där regeln har tagits in). Vi betecknar i det följande ett sådant avtal som ett centralt kollektivavtal.

Som framgått tidigare (avsnitt 4.4.2 och 4.4.3), har vissa kollektiva försäkringar för småföretagare — lantbrukare, yrkesfiskare m.fl. — väsentligen samma villkor som ka-försäkringar; i huvudsak meddelas försäkringarna också av samma bolag.1 Särskilt med tanke på att det här inte finns någon motsvarighet till den viktiga ”överbyggnad” till försäkringsavtalet som arbetsmarknadsparternas överenskommelse om försäkringen och dessa parters uppdragsavtal med försäkrings- bolaget utgör för ka-försäkringarnas del (jfr avsnitt 18.1 nedan), passar dessa försäkringar emellertid inte in i det lagstiftningstekniska mönstret för kar—försäkringarna. De hör i stället hemma i kapitlet om gruppförsäkring (9 kap. lagförslaget). För att försäkringarna även i fortsättningen skall kunna följa ka-försäkringarna i fråga om villkorens utformning m.m. måste emellertid en viss möjlighet att avvika från lagens regler tillskapas även för dem. Godkännande av de avvikande villkoren bör i dessa fall lämnas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, t.ex. statens jordbruks- nämnd. Även den regeln har tagits in i 1 kap. 4 & förslaget.

Mot den nu föreslagna ordningen skulle kunna invändas, att det trots allt är möjligt att försäkringsvillkoren får en utformning som framstår som obillig mot en enskild försäkrad — inte generellt, men vid tillämpning i ett visst fall. Risken är väl obetydlig för närvarande, men här som annars får man hålla i minnet att vi måste inrikta oss på en lagstiftning som skall fungera på ett tillfredsställande vis också ien ganska avlägsen framtid, då situationen och den allmänna inställ— ningen på arbetsmarknaden och inom försäkringsbranschen kan vara en annan än i dag. Om avvikelse sker från lagens regler, är bestämmelsen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor i 36 & avtalsla- gen det väsentliga skydd en enskild försäkrad har att lita till. Denna paragraf är enligt motiven tillämplig också på kollektivavtal, fast den av naturliga skäl får ringa praktisk betydelse där (prop. 1975/76:81 s. 114; se vidare Victorin, a.a. s. 777 f). Emellertid har man i litteraturen velat ge regeln en mycket begränsad räckvidd i sådana försäkringsförhållanden som vi nu diskuterar, låt vara att det medgetts att det också finns starka skäl att använda ett mera konsumentorienterat synsätt (se Victorin, a.a. särskilt s. 785 f). I varje fall med en sådan begränsad tillämpning kunde lagregeln synas på längre sikt ge de försäkrade ett otillfredsställande skydd.

Vi har därför övervägt att i lagtexten införa en särskild jämknings-

_—4v,;. m..- 4

4- "anda—,; at

' Diskussioner har även förts om liknande försäkringar för praktiserande skolungdo- mar och andra som är verksamma i yrkeslivet eller som är under yrkesutbildning utan att vara anställda.

regel för de aktuella situationerna, vilken främst skulle ta sikte på fall där ett villkor visserligen i och för sig kan synas rimligt men i den enskilda tvisten leder till ett oskäligt resultat.2 Som exempel kan man tänka sig att i ett särskilt fall den försäkrade av speciella personliga skäl har underlåtit att inom föreskriven tid anmäla ett inträffat skadefall till bolaget; det är tänkbart att förhållandena ter sig så ömmande att ersättning ändå bör utgå.

Emellertid har argumenten för en sådan särskild försäkringsrätts- lig generalklausul inte framstått som tillräckligt starka. Vid tillkoms- ten av regeln i 36 % avtalslagen utgick man från att tidigare speciella generalklausuler om jämkning av olika typer av avtal nu skulle bli obehövliga (se prop. 1975/76:81 s. 114 f). Det skulle strida mot denna tanke och över huvud taget medföra rättstekniska och praktiska komplikationer om man nu skulle gå ifrån lagstiftarens ståndpunkt just för de försäkringar det här gäller. Av betydelse för vår inställning är, att 36 & avtalslagen mycket väl bör kunna tillämpas på det sätt som vi enligt det föregående finner önskvärt. Vid tillämpningen måste hänsyn tas till inte bara arbetsrättsliga utan även försäkringsrättsliga principer; bl.a. måste tillkomsten av en lagstift- ning på ka-försäkringens område rimligen påverka rättsläget, även om lagen under vissa förutsättningar är dispositiv. Vi anser därför att också på längre sikt de försäkrades intressen kan anses tillvaratagna på ett betryggande sätt utan att en särskild jämkningsregel införs i lagen.

8 Förhållandet till annan lagstiftning m.m.

De civilrättsliga reglerna i FAL om personförsäkring har endast till en del avtalsrättslig karaktär, om man med detta menar att de rör förhållandet mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Lagen innehåller även regler som rör förhållandet till borgenärer och andra tredje män och som sålunda kan sägas vara av sakrättslig natur. Dessutom förekommer viktiga, närmast familjerättsliga bestämmel— ser i avsnittet om förmånstagarförordnande. Samtidigt återfinns bestämmelser i närliggande ämnen inte bara i försäkringsvillkor utan även i annan lagstiftning samt i grunderna för många försäkringsty- per. Detta ger upphov till åtskilliga frågor om hur personförsäkrings— lagen bör förhålla sig till annan lagstiftning och till grunderna.

2 En bestämmelse av det diskuterade slaget skulle kunna lyda t.ex.: Skulle tillämpningen av ett villkor som avsesi 1 kap. 4 5 andra stycket i ett enskilt fall leda till oskäligt resultat, kan villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

8.1. Försäkringsrörelselagen och grunderna

Sammanfattning: Grunderna innehåller bestämmelser av stor betydelse för det enskilda försäkringsavtalet. I de för avtals— förhållandet viktigaste delarna bör grundernas huvudsakliga innehåll bestämmas av personförsäkringslagen. I händelse av motstridande bestämmelser gäller lagen framför grunderna.

Försäkringsrörelselagen (1982:713) innehåller, utom regler av rent associationsrättslig karaktär, också bestämmelser om hur försäk- ringsverksamheten skall bedrivas. Indirekt har dessa bestämmelser stor betydelse för personförsäkringsavtalen, men lagen torde inte innehålla några regler som kan tillämpas direkt i rättsförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare eller i förhållandet mellan olika personer som gör anspråk på försäkringsbelopp.

FRL föreskriver att grunder skall upprättas för alla långvariga former av personförsäkring (1 kap. 5 5 och 2 kap. 6 S). Grunderna skall innehålla bestämmelser om ett antal uppräknade ämnen. Några av dessa, exempelvis beräkning av premiereserv (2 kap. 6 % punkt 2), rör inte direkt avtalsförhållandet mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Andra, såsom försäkringstagarens rätt till återköp och fribrev (punkt 3) och verkan av underlåten premiebetalning (punkt 5), avser däremot detta avtalsförhållande. I dessa delar skulle grundernas innehåll kunna ingå i försäkringsavtalslagen eller i allmänna försäkringsvillkor, om inte detta framstod som oprak- tiskt.

Grunderna, som till sin rättsliga natur närmast utgör ett komple- ment till bolagsordningen,1 skall fastställas av regeringen eller av försäkringsinspektionen (2 kap. 3 och 4 55). Detta innebär att grunderna tillkommer i en ordning som klart avviker både från lagstiftning och från allmänna avtalsvillkor, inklusive försäkringsvill- kor.

För grundernas innehåll gäller soliditets- och skälighetsprinciper— na: grunderna skall trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels meddela försäk- ringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens att (7 kap. 2 % FRL). Dessutom innehåller lagen vissa föreskrifter om de ämnen grunderna skall behandla, varvid dock inte mycket sägs om vad de skall innehålla i sak (7 kap. 3-8 55). Emellertid visar grundernas innehåll att man vid deras utformning på många punkter tagit hänsyn inte bara till FRL utan också till FAL. — Som tidigare nämnts (avsnitt 2.3), har frågorna om soliditet och skälighet i

' Se prop. 1981/82:180 s. 147.

försäkringsverksamheten nyligen behandlats av försäkringsverksam- hetskommittén (se SOU 1986:8).

De nuvarande villkoren för livförsäkring hänvisar bl.a. till de "grunder för bolagets verksamhet som är eller blir fastställda enligt lagen om försäkringsrörelse”. I viss utsträckning, t.ex. beträffande s.k. ”avtrappning” vid dröjsmål med premiebetalningen (se avsnitt 13 nedan), upptar villkoren samma bestämmelser som ingår i grunderna. I den information som bolagen tillställer sina kunder meddelas en del uppgifter om innehållet i grunderna och deras konsekvenser för försäkringstagarna. Själva grunderna är däremot svårtillgängliga för försäkringstagarna. De innehåller regler för beräkning av premier, återköpsvärden osv. och består delvis av försäkringsmatematiska formler och symboler, som kan förstås bara av den som har specialkunskaper i försäkringsteknik. I vissa avseenden är bestämmelserna synnerligen detaljerade.

Grunderna är bindande för försäkringsbolagens verksamhet. Och genom att villkoren regelmässigt hänvisar till grunderna blir deras innehåll i viss mening tvingande rätt även för det enskilda försäk- ringsavtalet, låt vara att ett från grunderna avvikande avtal ändå torde vara civilrättsligt bindande. I den mån grundernas sakliga innehåll bestäms direkt av FRL, gäller naturligtvis det. I övrigt bör emellertid de väsentliga principerna för försäkringsavtalet slås fast i den civilrättsliga lagstiftningen, inte i den ordning som gäller för fastställande av grunder. Detta får betydelse på två sätt.

För det första bör personförsäkringslagen i de för försäkringsta- garna viktigaste frågorna ange huvudlinjerna av vad grunderna skall innehålla. Detaljerna måste däremot överlämnas till grunderna. Så föreslår vi t.ex. att den principiella rätten till återbäring skall framgå uttryckligen av lagen (3 kap. 10 % förslaget). Hur stor återbäringen blir och hur den skall tilldelas försäkringstagaren kommer dock att bestämmas av grunderna, i enlighet med soliditets- och skälighets- principerna.

För det andra bör en hänvisning till grunderna inte ha någon verkan, om dessa innehåller bestämmelser som i förhållande till lagens regler är till nackdel för försäkringstagaren. Eftersom grunderna blir en del av försäkringsavtalet genom att villkoren hänvisar till grunderna, följer emellertid detta av den allmänna regeln om villkor som står i strid mot lagen (1 kap. 4 & förslaget). Om sådana bestämmelser av misstag skulle tas in i grunderna, kan bolaget alltså inte åberopa dem; försäkringstagaren har den rätt personförsäkringslagen tillerkänner honom.

8.2. Tillsynsverksamhetens betydelse

Sammanfattning: Tillsynsverksamheten är en viktig del av konsumentskyddet. Flera av personförsäkringslagens regler förutsätter att försäkringsinspektionen aktivt följer utveckling— en på villkorsområdet.

Som nämnts i avsnitt 7.1 är försåkringsinspektionens tillsynsverk— samhet en faktor som minskar behovet av civilrättsliga detaljregler på personförsäkringsområdet. Inspektionen övervakar att soliditets- och skälighetsprinciperna följs och utövar dessutom en allmän sundhetsbevakning, som i viss mån garanterar att bolagen inte tillämpar olämpliga villkor eller rutiner.

Det förekommer också ganska ofta att försäkringsbolagen —— enskilt eller genom sina gemensamma organisationer — tar upp frågor om planerade villkorsändringar med inspektionen för att under hand få veta dess uppfattning. Däremot finns det inte något krav på obligatorisk förhandsgranskning av försäkringsvillkoren. Denna fråga togs upp i våra direktiv, där föredragande statsrådet anförde följande.

Ett alternativ som bör övervägas är därför att, efter mönster från flera andra europeiska länder, införa en skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. I samband härmed skulle kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet får skälig omfattning utan också att villkoren fyller rimliga krav på förståelighet och överskådlighet. I väsentliga delar har tillsynsmyndigheten redan nu möjlighet att ingripa mot försäkringsbolagen i fall som avses här. Det kan emellertid finnas skäl att vidga tillsynsmyndig- hetens möjligheter till ingripande.

Frågan togs upp på nytt i försäkringsverksamhetskommitténs direk- tiv (Dir 1978:105), där föredragande statsrådet tog upp systemet med grunder och anförde.

En utökad tillsyn över försäkringsvillkoren kan tänkas minska behovet av systemet med grunder. Det kan diskuteras om systemet är förenligt med den nya regeringsformens föreskrifter om normgivningsmaktens fördelning. Kommittén bör ta upp frågan i vad mån systemet i nuvarande utformning kan behållas för framtiden. I viss utsträckning kan grunderna tänkas bli ersatta av tvingande civilrättslig lagstiftning om försäkringstagarens centrala rättigheter. Samråd bör därför ske med försäkringsrättskommittén och utredningen för översyn av försäkringsrörelselagen.

—k gnu

Emellertid har försäkringsverksamhetskommittén i sitt nyss nämnda betänkande (SOU 1986:8, avsnitt 8.2) tagit avstånd från tanken på förhandsgranskning av försäkringsvillkor, och vi delar det synsättet. Även om en obligatorisk förhandsgranskning i vissa avseenden skulle kunna förstärka den konsumentskyddande verkan av de regler

vi föreslår, bör dessa också kunna fungera väl inom ramen för ett system utan sådan granskning. Vi utgår då från att försåkringsinspek- tionen under alla förhållanden visar stor aktivitet och vaksamhet när det gäller att tillvarata konsumentintressena.

I ett system utan obligatorisk förhandsgranskning uppkommer den allmänna frågan, vilken betydelse inspektionens uppfattning kan få i en civilrättslig tvist om försäkringsvillkor. Denna fråga får särskild aktualitet i anslutning till vissa regler i vårt förslag. Vi har för en del situationer funnit det omöjligt att i lagen detaljerat ange vilka villkor som är tillåtna; det har visat sig nödvändigt att låta förhållandena vid den särskilda typen av liv-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring vara avgörande. Som exempel kan nämnas att bolaget enligt föreslagna 3 kap. 4 5 skall kunna förbehålla sig rätt att säga upp en sjuk- eller olycksfallsförsäkring i förtid om förbehållet ”är påkallat av försäk- ringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet”. (Andra exempel, se 3 kap. 2 å och 4 kap. 5 å.)

Ett bolag, som vill använda ett sådant villkor, kan i förväg ta kontakt med inspektionen för att få klarhet om dess inställning till villkoret. Har inspektionen ingenting att erinra, torde man i de allra flesta fall kunna utgå från att villkoret också godtas i en civilrättslig tvist. Om inspektionen inte vill godta villkoret, måste man däremot räkna med att en domstol, efter att ha inhämtat yttrande från inspektionen, kan komma att underkänna villkoret. Det ärinte fråga om att låta inspektionens yttrande få bindande verkan, men dess särskilda sakkunskap får självfallet stor betydelse framför allt när det gäller att väga tyngden av olika försäkringstekniska hänsyn.

Det bör understrykas att inspektionens prövning av sådana villkor som nu diskuterats måste göras generellt, med hänsyn till kollektiv- ets och den enskilde försäkringstagarens typiska intressen vid ett visst slag av försäkring. Vid denna prövning kan det vara svårt att förutse alla konsekvenser villkoret kan leda till i praktiken. Ett godkännan- de av villkoret utesluter därför inte att dess tillämpning i ett särskilt fall kan visa sig obillig och att villkoret då kan jämkas enligt 36 & avtalslagen.

Vi återkommer på flera ställen nedan till tillsynsverksamhetens betydelse för utformningen av reglerna; se närmast avsnitt 10 om bolagens informationsskyldighet.

8.3. Familjerätten

Sammanfattning: Personförsäkringslagen tar upp familjerätts- liga ämnen i samma utsträckning som FAL. I sak bygger vi till stor del på lösningarna i förslagen till ny äktenskapslagstift- ning.

FAL innehåller åtskilliga viktiga familjerättsliga bestämmelser. Särskilt bör nämnas 104 & andra stycket, som inverkar på beräkning- en av giftorätt och laglott i ett stort antal situationer. Samtidigt kan många av de allmänna reglerna i giftermålsbalken och ärvdabalken få betydelse för behandlingen av försäkringar och försäkringsbelopp. Som exempel kan nämnas att vanliga bodelningsregler ofta blir tillämpliga på försäkringar, när försäkringstagaren och hans make skiljer sig.

De familjerättsliga reglerna har emellertid utretts av familjelags- sakkunniga, vilkas betänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85) också berör reglerna i FAL. Betänkandet har sedermera lagts till grund för propositionen 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m. och en lagrådsremiss den 4 december 1986 med förslag till ändringar i bl.a. FAL.l För oss har den självklara utgångspunkten varit att ansluta till de familjerättsliga principlösningar som sålunda lagts fram; vår uppgift är att söka reglera de särskilda försäkringsrättsliga problem som uppkommer i sammanhanget. Som framgår av det följande, kommer den föreslagna personförsäkringslagen att reglera i stort sett samma familjerättsliga frågor som FAL behandlar i dag. Dessa frågor behandlar vi vidare i avsnitt 14.

8.4 Utsökningsrätten

Sammanfattning: Personförsäkringslagen upptar utsöknings- rättsliga bestämmelser i huvudsakligen samma ämnen som

FAL. I sak innebär reglerna bl.a. en anpassning till utsöknings- balken.

FAL innehåller viktiga regler om utmätningsfrihet för livförsäkring (104, 116 och 118 åå) samt för sjuk- och olycksfallsförsäkring (123 5). Vid sidan av dessa regler gäller bestämmelserna i utsökningsbalken (UB), som kompletterar det skydd som ges av den försäkringsrätts- liga lagstiftningen. UB:s regler har betydelse främst för livränteför- säkringar och kan bara i undantagsfall tillämpas på kapitalförsäkring och kapitalförsäkringsbelopp.

Vi redovisar vår syn på förhållandet till borgenärerna i avsnitt 15. Våra överväganden mynnar ut i att det fortfarande finns behov av särskilda regler om utmätningsfrihet för försäkringar men att reglerna frånsett vissa andra reformbehov bör anpassas närmare till de principer som ligger till grund för UB och till utvecklingen på försäkringsmarknaden. Detta fordrar mer nyanserade och därför också mer omfattande regler än i FAL, trots att vi huvudsakligen tar

upp bara de ämnen som behandlas i den lagen.

Man skulle kunna tänka sig att placera dessa nya regleri UB, vilket delvis skulle stämma med dispositionen av det finländska utkastet. Vi har emellertid stannat för att i stället föreslå särskilda regler om förhållandet till borgenärerna i personförsäkringslagen (7 kap.). Detta är den traditionella placeringen, vartill kommer att de föreslagna reglerna är så pass omfångsrika att det skulle erbjuda vissa svårigheter att passa in dem i UB. Liksom nu kommer detta skydd att kompletteras av UB:s regler. Dessutom föreslår vi en ny bestämmelse i UB om skydd för begravningshjälp från bl.a. försäkring (5 kap. 6 & tredje stycket UB).

I 117 % FAL finns bestämmelser om konkursbos rätt att utkräva tillgodohavande som konkursgäldenären har hos försäkringsgivare. Bestämmelsen utgör i realiteten en sorts återvinningsregel (jfr 345 fjärde stycket konkurslagen). I samband med en reformering av konkurslagens återvinningsregler ändrades också 117å något (se SFS 1975:248 och prop. 197526). Något förslag har inte framförts att överföra denna bestämmelse till konkurslagstiftningen, och inte heller vi anser att det finns skäl för något sådant (se 7 kap. 75 förslaget; jfr också lagförslag 6 och avsnitt 21.4).

8.5 Skattelagstiftningen

Sammanfattning: Den skatterättsliga behandlingen har stor betydelse för försäkringars utformning och värde. Några väsentliga ändringar i skattereglerna föreslår vi dock inte.

FAL innehåller inte några bestämmelser av Skatterättslig natur, även om ett par av lagens regler indirekt har betydelse för beskattningen av försäkringar. Däremot har Skattelagstiftningen stor betydelse för personförsäkringslagen. Detta gäller såväl inkomstbeskattningen som skatten på arv och gåva.

Om en försäkring kan godtas som pensionsförsäkring (P-försäk- ring) enligt kommunalskattelagen, innebär det att premierna i princip är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen, medan utfallande belopp beskattas som inkomst. Kommunalskattelagens utgångs— punkt är, att bara försäkringar som fyller ett verkligt pensionerings- behov skall kunna vara P-försäkringar (se avsnitt 2.7.1 ovan).

Förutsättningarna för att en försäkring skall behandlas som P-försäkring anges i anvisningarna till 31 & kommunalskattelagen. Man har där valt konstruktionen att föreskriva att försäkringsvillkor, som är avgörande för att försäkringen skall kunna anses som P-försäkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Avtalet skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte få ändras så att den inte längre

uppfyller föreskrifterna för P-försäkring, vidare förbud mot pantsätt- ning och belåning samt föreskrifter om överlåtelse. På denna väg kommer skattereglerna att ge försäkringsavtalet ett innehåll som inte kan ändras genom senare överenskommelse eller omintetgöras genom överlåtelse.

För att denna konstruktion skall bli effektiv måste överlåtelse och andra förfoganden, som förbjudits i kommunalskattelagen, göras civilrättsligt ogiltiga. En bestämmelse härom finns i 3 5 andra stycket FAL, och vi föreslår en motsvarande regel i personförsäkringslagen (6 kap. 16 å).

Försäkringar har hittills inte varit föremål för förmögenhetsbe- skattning hos försäkringstagaren. I prop. 1986/87:61 föreslås emel- lertid att sammansatta kapitalförsäkringar och livsvariga livförsäk- ringar (D-försäkringar) vid förmögenhetsbeskattningen skall tas upp till sitt tekniska återköpsvärde (se avsnitt 2.7.1 ovan).

Även i arvs- och gåvoskattehänseende är försäkringar särbehand- lade. Vad en förmånstagare får från en P-försäkring är numera helt fritt från arvs- och gåvoskatt, medan för annan livränteförsäkring medges vissa grundavdrag. För kapitalförsäkringar är vissa arvs- och gåvoskatteförmåner knutna till och beroende av en privilegiering som följer direkt av FAL, nämligen att försäkringen varit utmät- ningsfri enligt 116 & första stycket. Om försäkringen har varit utmätningsfri får varje förmånstagare före beskattning göra ett grundavdrag om sex basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Sådant avdrag får göras också vid sjuk- och olycksfallsförsäkring. Till grund för dessa regler ligger överväganden att försäkringarna fyller ett försörjningssyfte som är av särskild betydelse vid den försäkrades död.

Man bör naturligtvis inte införa bestämmelser som innebär att det uppkommer motsättningar mellan de olika regelsystemen; den som vill ha sin försäkring behandlad som P-försäkring, skall inte därmed vara tvungen att avstå från skyddet mot borgenärerna osv. I stort sett har några problem av denna art emellertid inte uppkommit i vårt arbete. I övrigt saknar vi anledning att gå in på inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av försäkringar.

Däremot ingår det enligt direktiven i vårt uppdrag att överväga behovet av ändringar i den arvsskatterättsliga behandlingen av . försäkringar. I denna del har emellertid läget numera ändrats genom . tillsättandet av arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 1984:02). Vi har tillsammans med den kommittén kommit fram till att det ankommer på den att göra de principiella övervägandena rörande arvsbeskatt- ningen av försäkringar. Vi lägger bara fram de förslag till de ändringar i arvs- och gåvoskattelagen som behövs för att anpassa den lagen till det nya systemet i personförsäkringslagen (se vidare avsnitt 21.9 nedan).

9 Systematiken i lagen

Sammanfattning: Den föreslagna lagen innehåller, efter vissa inledande bestämmelser, sju kapitel om individuell försäkring, ett om gruppförsäkring och ett om kollektivavtalsgrundad försäkring; de båda sistnämnda kapitlen hänvisar delvis till reglerna om individuell försäkring. Kapitelindelningen är i allt väsentligt gemensam för de nordiska förslagen.

Systematiken i lagen ger upphov till flera särskilda frågor. En av dessa rör förhållandet mellan å ena sidan individuell försäkring och å andra sidan gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäk— ring.

Vi har valt att samla reglerna om gruppförsäkring respektive kollektivavtalsgrundad försäkring i var sitt särskilt kapitel; låt vara att reglerna delvis får sitt materiella innehåll genom hänvisningar till reglerna om individuell försäkring. Det innebär att den som vill veta vad som gäller om gruppförsäkringar eller kollektivavtalsgrundade försäkringar måste bläddra en del fram och tillbaka i lagen. Lösningen kan sägas innebära att vi i viss mån prioriterar den läsare som är intresserad av individuell försäkring. Detta kan visserligen inte motiveras med de olika försäkringsformernas utbredning och betydelse för enskilda snarare tvärtom men är enligt vår mening ändå försvarbart.

Kollektiv försäkring är — bortsett från de komplikationer som hänger samman just med försäkringens kollektiva natur i allmänhet enklare än individuell försäkring. Särskilt beträffande de försäkringar som vilar på kollektivavtal torde det mera sällan komma att finnas behov av något ingående studium av lagen. Vi räknar med att bestämmelserna kommer att studeras främst av ett relativt litet antal experter, som snabbt lär sig hitta i lagen hur den än är uppställd. Att placera ut bestämmelserna om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring på de ställen i övriga kapitel där de sakligt sett hör hemma skulle göra lagen svåröverskådlig. En sådan ordning skulle också bryta den gemensamma nordiska systematiken; de finländska och norska förslagen upptar för övrigt inga särbestäm- melser alls om kollektivavtalsgrundad försäkring.

En liknande fråga rör sjuk- och olycksfallsförsäkring. FAL har skilda regler för livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring. ' Reglema om sjuk— och olycksfallsförsäkring är emellertid ganska få, ' och beträffande förmånstagarförordnande hänvisas väsentligen till vad scm gäller om livförsäkring. Vi har övervägt om sjuk- och olycksiallsförsäkring som inte bedrivs med grunder skall regleras särskilt i ett eget kapitel med fullständiga bestämmelser om sådan

försäkring. Med denna teknik skulle lagen emellertid bli betydligt längre, och upprepningarna skulle bli talrika. Vi har därför föredra- git att föreslå regler som skall vara gemensamma för all individuell personförsäkring, varvid när så erfordras Specialregler för sjuk- och olycksfallsförsäkring får införas i de särskilda paragraferna. Avgö— rande har här varit att behovet av sådana Särregler har visat sig begränsat.

Vi har disponerat den föreslagna personförsäkringslagen på följande sätt, varvid som redan angetts 2-8 kap. i första hand gäller för den individuella försäkringen.

Efter 1 kap., som innehåller inledande bestämmelser om lagens tillämpningsområde m.m., följer i 2 kap. bestämmelser om försäk- ringsbolagets informationsplikt.

De civilrättsliga bestämmelserna om själva avtalsförhållandet har samlats i 3-5 kap. I 3 kap. behandlas rätten att teckna försäkring, tiden för bolagets ansvar, parternas möjligheter att säga upp försäkringen för upphörande eller ändring m.m. I 4 kap. finns regler om begränsning av bolagets ansvar på grund av brott mot upplys- ningsplikten, framkallande av försäkringsfall m.m. samt om vissa speciella ansvarsbegränsande försäkringsvillkor. I 5 kap. har getts bestämmelser om premiebetalningen.

Regler av betydelse för tredje man finns främst i 6 och 7 kap. I 6 kap. har tagits in regler om förfoganden över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning och förmånstagarförordnande samt även en regel om hur försäkringsbeloppet skall fördelas när något förmån- stagarförordnande inte finns. Förhållandet till borgenärerna försäkringstagarens och förmånstagarens — regleras i 7 kap.

I 8 kap. finns vissa avslutande bestämmelser för individuell försäkrings del, bl.a. om utbetalning av försäkringsbelopp, preskrip- tion och regress. Slutligen behandlas gruppförsäkringarna i 9 kap. och de kollektivavtalsgrundade försäkringarna i 10 kap.

Som ovan nämnts, har det såvitt gäller de första fem kapitlen varit möjligt att nå en mycket god parallellitet, både sakligt och formellt, med de finländska och norska utkasten. I övriga kapitel har olikheter i de bakomliggande förhållandena medfört att överensstämmelsen blivit mindre (jfr avsnitt 5 ovan). Kapitelindelningen är dock i stort sett densamma i alla tre utkasten.

10 Information

Allmänmotivering till 2 kap.

10.1. Inledning

Sammanfattning: Försäkringens komplicerade karaktär, sär- skilt vid livförsäkring, och dess betydelse för den enskilde gör det angeläget att försäkringstagarna får tillfredsställande infor- mation om försäkringsavtalets innebörd. Regler härom finns för konsumentförsäkringens del i KFL, och det är naturligt att ta upp liknande bestämmelser i en personförsäkringslag.

Som framgått utgör det ett skäl till att försäkringstagarna behöver särskild hjälp vid avtal om personförsäkring, att främst livförsäkring- ar ofta är komplicerade produkter som är svåra att bedöma utan särskild sakkunskap på området. Försäkringens betydelse för den enskilde gör det också viktigt att han träffar ett riktigt val. Visserligen är den allmänna kvaliteten på de produkter som försäkringsbolagen erbjuder i viss mån garanterad, utom genom bolagens sakkunskap, genom tillsynen över bolagen; försäkringsta- garen kan utgå från att premien är rimlig och att villkoren inte allmänt sett är obilliga. Men detta är uppenbarligen inte tillräckligt för att försäkringstagaren, som när det gäller individuell försäkring praktiskt taget alltid är att anse som ”konsument”, skall kunna bedöma en försäkrings värde just för honom och tillvarata sina intressen i det enskilda försäkringsförhållandet. Han behöver veta mer både om avtalets närmare innebörd och om de rättsregler som gäller på området. Vikten av information i dessa avseenden erkänns också allmänt inom försäkringsbranschen.

I viss utsträckning kan utan tvivel ansvaret för informationen om personförsäkring läggas på det allmänna på myndigheter och organ som tillvaratar konsumenternas intressen, ibland på försäk- ringsinspektionen (se nedan). Väsentligen måste emellertid uppgif- ten fullgöras av försäkringsbolagen i deras kontakter med sina kunder.

Enligt 7 kap. 16% FRL åligger det styrelsen och verkställande

direktören i ett försäkringsbolag att övervaka, att anskaffningen av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som stämmer med god försäkringssed. I anskaffningen ingår den information som lämnas till kunden innan en försäkring tecknas. Enligt motsvarande bestämmelse i den tidigare gällande lagen (1948:433) om försäkrings- rörelse 302 5 hade regeringen rätt att meddela närmare bestämmelser om anskaffningsverksamheten och att utse en särskild nämnd att handlägga sådana frågor. Denna delav 302 & togs inte med i den nya försäkringsrörelselagen; i propositionen hänvisades bl.a. till att försäkringsbolagen träffat inbördes överenskommelser om anskaffningsverksamheten (se nedan), som varit så utformade att det inte funnits anledning för regeringen att utfärda särskilda föreskrifter (prop. 1981/82:180 s. 199 f).

Lagbestämmelser om informationsskyldigheten finns vidare i marknadsföringslagen och i KFL. I 3 % första stycket marknadsfö- ringslagen finns en allmän regel om skyldighet för näringsidkare att informera konsument som han ingår avtal med: underlåter han vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. I och för sig är denna regel tillämplig också vid personförsäkring. När KFL tillkom ansågs emellertid den allmänna informationsskyldighe- ten böra konkretiseras för konsumentförsäkringens del. Den lagen innehåller i 5-8 %% ganska utförliga, om också inte preciserade, marknadsrättsliga föreskrifter om vad skyldigheten innebär, och det är naturligt att ta upp sådana regler också i en lagstiftning om personförsäkring. Informationsskyldigheten enligt KFL har preci- serats i riktlinjer som tillkommit genom förhandlingar mellan konsumentverket, försäkringsinspektionen och branschen.

Som antytts ovan har försäkringsbolagen med utgångspunkt från försäkringsrörelselagstiftningens krav — själva bestämt hur anskaffningsverksamheten skall gå till, senast genom en överens- kommelse i april 1986 (Marknadsföringsöverenskommelsen). Flerta- let av de bolag som har koncession för verksamhet i Sverige inom direktförsäkringsområdet är anslutna till överenskommelsen; på grund av oenighet i vissa frågor om försäljningsorganisationens utformning är det dock också ett antal bolag som har ställt sig utanför överenskommelsen (se avsnitt 3 i betänkandet Försäkringsmäklare i Sverige; SOU 198655). I överenskommelsen, vars syfte är att ange god försäkringssed vid marknadsföring av försäkring, finns bestäm- ) melser om reklam och andra säljfräm jande åtgärder, om information m.m. i samband med försäljning och om ombudens ställning m.m. Huvudregeln för marknadsföringen är att den ”skall ske med ansvar för kundens bästa och på sådant sätt att en sund konkurrens mellan bolagen främjas och förtroendet för försäkringsverksamheten inte

skadas”. Det ges förbud mot olikformig behandling av kunderna och mot s.k. kopplade erbjudanden. Däremot reglerar överenskommel- sen inte bolagens informationsverksamhet efter det att försäkringen tecknats. Övervakningen av att överenskommelsen följs åvilar en särskild marknadsföringsnämnd, varjämte det finns en skiljenämnd för vissa ärenden.

I samband med vissa ändringar som år 1961 skedde i lagen om försäkringsrörelse behandlades frågor angående information om livförsäkring ganska utförligt; några konkreta åtgärder föreslogs dock inte (se särskilt SOU 1960:11 s. 260 ff, prop. 1961:171 5. 193 f). Utomlands har dessa frågor debatterats livligt, främst i USA. För Sveriges del har de ägnats en ingående undersökning av kommitténs tidigare ordförande, Jan Hellner, i skriften ”Information om livförsäkring till konsumenter”. I denna studie, vars tillkomst haft direkt samband med kommitténs uppdrag, redogörs för tidigare diskussion på området, och en rad principiella frågor och detaljspörs- mål analyseras.

10.2 Informationsreglernas innehåll

Sammanfattning: Regler fordras om informationen både i samband med försäkringens tecknande och på senare stadier. Liksom KFL innehåller förslaget allmänt hållna regler om bolagens informationsskyldighet. Mera preciserade bestäm- melser är knappast möjliga att utforma. Till viss del får ansvaret för informationen läggas på instanser som bevakar konsumenternas intressen, bl.a. när det gäller jämförelser mellan försäkringar hos olika bolag.

Information angående personförsäkring har flera olika funktioner. Den skall göra det möjligt för konsumenten att bedöma, om han alls skall teckna försäkring eller om han skall använda sina pengar på annat sätt. Den skall hjälpa honom att välja den typ av försäkring som passar honom bäst, helst också det försäkringsbolag där det är lämpligast för honom att teckna försäkringen. Under försäkringsti- den skall informationen möjliggöra för honom att bedöma, om han bör ändra försäkringen eller sina dispositioner över den på grund av förändrade personliga förhållanden eller nya önskemål. Han har också behov av upplysning om hur han lämpligen kan utnyttja den tillgång försäkringen utgör, exempelvis genom belåning. Och i händelse av meningsskiljaktighet med försäkringsbolaget kan han behöva ledning om hur han skall kunna tillvarata sitt intresse genom att få bolagets beslut överprövat.

De flesta av dessa funktioner har naturligtvis störst betydelse vid livförsäkring, och vad som nu har sagts skulle kunna motivera en långtgående informationsskyldighet för försäkringsbolagen framför allt vid sådan försäkring. Samtidigt får man ta hänsyn till det naturliga motstånd en ordinär konsument känner mot att fördjupa sig i dessa invecklade, ofta tekniskt betonade frågor, i varje fall när de inte tycks ha speciell aktualitet för hans vidkommande. En information som är alltför ambitiös kan lätt slå alldeles fel. Det gäller att finna en lämplig medelväg, där kunden i en klar och lättillgänglig form får just det mått av kunskaper som han kan tillgodogöra sig och utnyttja. Hur informationen bäst skall utformas torde växla med den aktuella försäkringstypen och delvis också med omständigheterna i det individuella fallet.

Den information som i dag lämnas konsumenter i samband med att en personförsäkring tecknas ombesörjs till stor del av försäkringsbo— lagens ombud. Detta gäller särskilt större livförsäkringar. Informa- tion förekommer också genom trycksaker som överlämnas till dem som reflekterar på försäkring, och i någon mån genom annonser riktade till allmänheten. Under försäkringstiden får försäkringstaga- ren normalt upplysningar direkt från bolaget, framför allt i samband med att premieavier översänds.

Särskilt informationen genom ombud kan medföra vissa problem. Om ett ombud är beroende av provisionsinkomster, är det av naturliga skäl risk för att hans intresse i saken färgar hans upplysningar; om kunden avbryter en långvarig försäkring inom de första åren, går å andra sidan också detta ut ekonomiskt över ombudet. Här har bolagen ett ansvar för att de genom instruktioner till ombuden och egen informationsverksamhet motverkar att kunden får ofullständiga eller annars missvisande uppgifter. Viktig i denna del är den relativt omfattande utbildning av framför allt de fast anställda försäljarna som bolagen bedriver.

Vad angår informationen genom myndigheter och liknande organ, lär den för personförsäkringens del hittills inte ha haft någon större omfattning. Det kan emellertid finnas vissa möjligheter att utveckla denna verksamhet bl.a. genom insatser av Konsumenternas försäk- ringsbyrå och genom samråd i det s.k. Kontaktforum.1 Särskilt när det gäller frågor av teknisk natur, bör viss information också kunna ges av försäkringsinspektionen.

' Konsumenternas försäkringsbyrå drivs av en stiftelse, som enligt sina stadgar skall "driva en självständig rådgivningsbyrå som skall hjälpa och vägleia konsumenterna i försäkringsfrågor”. Stiftelsens styrelse består av representanter får konsumentverket, försäkringsinspektionen och FSAB. Verksamheten bekostas av FSAB. — Kontaktfo- rum är beteckningen på en informell verksamhet för samråd mellan företrädare för konsumetverket, försåkringsinspektionen och försäkringsbranscren. Kontaktforum har ingen kansliorganisation och inga egna medel att förfoga över.

Givetvis är det inte möjligt att genom lagregler trygga att konsumentens behov av upplysningar blir tillgodsett i alla hänseen- den. I viss utsträckning framstår sådana regler också som överflödi- ga. Normalt är det ju i försäkringsbolagets eget intresse att närmare informera om olika sidor av försäkringsförhållandet. Man kan också räkna med att en del försäkringstagare på grund av sina särskilda önskemål begär mera detaljerade uppgifter om de fördelar och nackdelar som en viss ordning medför, och då behövs inte heller några informationsregler. Trots det sagda finns det ett område, där lagbestämmelser om informationsskyldighet är motiverade. Även om de till stor del kommer att ansluta sig till nuvarande praxis och till vad som gäller enligt Marknadsföringsöverenskommelsen, är det av värde att slå fast vissa huvudprinciper som bör gälla. Dessa kan sedan läggas till grund för fortsatta överenskommelser om informationens utformning mellan branschens representanter och de myndigheter som bevakar konsumenternas intressen.

Det finns alltså under alla förhållanden starka skäl att ta upp särskilda bestämmelser om information i en personförsäkringslag, liksom skett i KFL. I fråga om reglernas uppbyggnad kan KFL delvis tjäna som förebild.

Vad angår situationen innan försäkring ännu tecknats (jfr 55 KFL), framstår det som väsentligt att försäkringstagaren får infor- mation i åtskilliga avseenden innan han ingår ett så ekonomiskt viktigt och långsiktigt avtal som särskilt livförsäkringsavtalet brukar vara — något som också stämmer med uppfattningen inom bransch- en. Han bör till en början få sakkunnig hjälp att överväga, i vilken utsträckning han och hans familj behöver trygga sig genom indivi- duell försäkring vid sidan av de sociala förmåner och det skydd genom kollektiv försäkring han kan räkna med i händelse av sjukdom, olycksfall eller dödsfall. Marknadsföringsöverenskommel- sen betonar vikten av denna s.k. behovsutredning, men enligt uppgifter som vi fått förekommer det i inte helt obetydlig omfattning att även ganska stora försäkringar säljs helt utan sådan utredning, varvid ofta i stället en möjlig skattevinst kan åberopas som huvudsakligt argument för försäkringen. Det är av vikt att försäk- ringsbolagen noga övervakar att Marknadsföringsöverenskommel- sens bestämmelser följs i praktiken, och behovsutredningens bety- ! delse bör framhävas i lagtexten.

Vidare måste försäkringstagaren självfallet informeras om de l väsentliga fördelarna och nackdelarna hos de produkter han kan välja mellan. Det räcker inte att man från bolagets sidan undviker missvisande uttalanden om försäkringsskyddets innebörd, utan det 1 måste också krävas att kunden även när han inte särskilt begär det — får sådana direkta upplysningar som har värde för honom, oavsett om de underlättar försäljningen av försäkringen eller ej.

Med hänsyn till avtalets betydelse för den enskilde bör lagstift— ningen alltså ålägga försäkringsbolagen ett informationsansvar, som delvis går längre än man normalt kan vänta i näringsverksamhet som är inriktad på försäljning. Bl.a. är det viktigt att bolagen i sin information framhäver sådana avgränsningar av försäkringsskyddet som det annars kan vara lätt för den enskilde att förbise; om försäkringstagaren tror att hans försäkringsskydd är mera vidsträckt än vad som i verkligheten är fallet, kan det få allvarliga konsekvenser för honom och hans efterlevande. Vi föreslår flera särskilda regler om att sådana villkor skall framhävas särskilt: innan försäkringen meddelas (2 kap. 1 å), när försäkringsbrev utfärdas (2 kap. 2 5) och när försäkringen ändras (2 kap. 3 5).

Med tanke på den ekonomiska betydelse som förmånen av återbäring har vid livförsäkring får särskild uppmärksamhet ägnas dess beräkning; synpunkten betonades redan i förarbetena till 1961 års lagstiftning (se SOU 1960:11 s. 260 ff). Detsamma gäller åter- köps- och fribrevsvärdenas utveckling, ett ämne som skall behandlas närmare i specialmotiveringen. Ännu en viktig punkt, där redan nu stor omsorg lär nedläggas på informationen, är naturligtvis försäk- ' ringens skattemässiga behandling, även om denna normalt inte bör göras till huvudargument för försäkringen. Även rörande försäk- ringstagarens rättigheter och skyldigheter i övrigt enligt försäkringen kan upplysningar vara behövliga i detta skede, om också man inte kan vänta sig att försäkringstagaren i allmänhet kan tillgodogöra sig detaljinformation, som bara under speciella förutsättningar kan få aktualitet i framtiden. Bl.a. är det viktigt att han får klart för sig vilka möjligheter han har att få en tidsbegränsad försäkring förnyad (jfr avsnitt 11.3.2), något som vi anser böra särskilt understrykas i * lagtexten (se 2 kap. 1 % lagförslaget). i

En särskild fråga i detta sammanhang är hur en konsument skall få l möjlighet att träffa ett riktigt val, inte bara mellan de olika i försäkringsprodukter som ett bolag har att erbjuda utan också ] mellan olika försäkringsbolag. Bl.a. i fråga om återbäringens beräkning förekommer olikheter av betydelse (vilka för övrigt belyses på ett förtjänstfullt sätt i en av FSAB utarbetad informations- broschyr, som för närvarande används av livförsäkringsbolagen).

Vissa invändningar kan emellertid riktas mot att man genom lagen skulle lägga ett huvudansvar för att riktiga jämförelser kan ske på det enskilda försäkringsbolaget. Det förefaller knappast lyckat att låta urvalet av relevanta fakta i sammanhanget göras i första hand som ett led i konkurrensen om kunderna; för ett ombud skulle det ofta te sig , främmande, ibland direkt illojalt mot uppdragsgivaren, att lämna uppgifter som i realiteten innebär att kunden borde vända sig till ett annat försäkringsbolag. Bolagen bör naturligtvis så långt som möjligt utforma sin information på sådant sätt att en jämförelse med andra

bolag underlättas, men det synes inte möjligt att lägga ansvaret för detta på det enskilda bolaget ensamt. Samtidigt kan man inte vänta sig att en konsument normalt skall förmå att sammanställa materialet och dra riktiga slutsatser av detta. När det gäller dessa jämförelser torde det vara nödvändigt att främst lita till konsumentorganen; Konsumenternas försäkringsbyrå lär ha goda möjligheter att över- blicka materialet i allmänhet och välja ut de förhållanden som är av betydelse i sammanhanget. I speciellt tekniska frågor, som t.ex. när det gäller återbäringen, kan det som nyss nämnts vara naturligt att jämförelserna görs av eller i samråd med försäkringsinspektionen. Någon skyldighet att lämna information med sikte på sådana jämförelser synes därför inte behöva föreskrivas i lagtexten, lika litet som i KFL. Som framhållits ovan bör emellertid bolagen i sin marknadsföring sträva efter en enhetlig terminologi m.m. för att underlätta jämförelser mellan deras erbjudanden (jfr prop. 1979/80z9 s. 35 och 105). .

Efter försäkringens tecknande bör försäkringstagaren snarast, genom försäkringsbrev jämte annat material, få skriftliga upplys- ningar om avtalets närmare innehåll — en information vars värde inte torde behöva närmare utvecklas (jfr 6 5 KFL). Med hänsyn till att personförsäkringsavtalen ofta är mycket långvariga, anser vi det vidare angeläget med en bestämmelse om att försäkringstagaren skall få fortlöpande uppgifter om förhållanden av vikt för honom. Bl.a. kan detta vara av värde om han överväger att förfoga. över försäkringen, t.ex. genom belåning eller nytt förmånstagarförord- nande, eller att säga upp avtalet i förtid. Slutligen bör föreskrivas en informationsskyldighet för bolaget när en tvist kan aktualiseras, främst vid skadereglering men även när försäkringen upphör eller ändras i förtid annat än på försäkringstagarens initiativ (jfr 7 & KFL), för att inte försäkringstagaren, eller andra som är berättigade till ersättning, av okunnighet skall underlåta att tillvarata sin rätt.

Enligt vår mening är det inte lämpligt och kanske inte ens möjligt att genom detaljerade lagbestämmelser söka ange de skiftande överväganden som gör sig gällande angående informationen i. olika situationer. I alla händelser skulle sådana bestämmelser bli mycket vidlyftiga och komplicerade, och de skulle riskera att snart framstå som föråldrade; det kan vara upplysningar av annat slag som ter sig väsentliga i en framtid. Lagtexten bör därför bara ange ' vissa allmänna riktlinjer för informationen. Bl.a. synes det inte möjligt att dra upp någon klar gräns mellan den information som åligger försäkringsbolagen och den för vilken konsumentskyddande organ bör svara. Det blir här fråga om en samverkan mellan bolagen och det allmänna, som eventuellt får preciseras närmare genom förhand- lingar mellan branschens representanter och myndigheterna. Huvudansvaret för informationen måste dock klart ligga på försäk- ringsbolagen själva.

Som framgått tar det sagda framför allt sikte på livförsäkring. Också i fråga omsjuk- och olycksfallsförsäkring behövs naturligtvis viss information, men här motsvarar de krav som kan ställas på bolaget närmast vad som gäller enligt KFL. Trots denna skillnad anser vi att gemensamma regler kan ges om informationsskyldighe- ten, om de utformas så pass allmänt som vi föreslår.

Informationsskyldighetens närmare innehåll skall behandlas i specialmotiveringen.

10.3 Ansvar för brister i informationen

Sammanfattning: Om försäkringsbolaget försummar sin infor- mationsskyldighet, skall samma marknadsrättsliga sanktions- system gälla enligt personförsäkringslagen som enligt KFL. Dessutom föreslår vi för vissa fall ett civilrättsligt ansvar, om bolaget försummar att informera om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet; avgränsningen kan då inte åberopas mot försäkringstagaren.

Bestämmelserna om information har tagits in i 2 kap. förslaget till personförsäkringslag. Som framgått ovan, ansluter reglerna relativt nära till vad som gäller enligt KFL. Vi föreslår också samma marknadsrättsliga sanktionssystem som enligt den lagen, dvs. en hänvisning till marknadsföringslagen (1975:1418).

Några regler om civilrättsliga påföljder av bristfällig information togs inte in i kommitténs förslag till KFL. Kommittén framhöll bl.a. att det i konsumentköplagen förekom bestämmelser som medförde ansvar av detta slag för säljare och tillverkare vid vilseledande uppgifter i annonser m.m. och i vissa fall vid underlåtenhet att lämna uppgift enligt marknadsföringslagen (se 7 och 14 55 konsumentkö- plagen), men att förhållandena vid försäkring var annorlunda än vid köp; sambandet mellan reklamuppgifter m.m. och innehållet i ?] enskilda försäkringsavtal var ofta mindre starkt, och i varje fall blev ' bevissvårigheterna vid tvist ofta betydande. — Kommittén uttalade emellertid att frånvaron av en bestämmelse i frågan inte borde utesluta att försäkringsgivare kan ansvara för innehållet i upplysning- ar om nya försäkringsvillkor o.d. (SOU 1977:84 s. 126 f). I propositionen anfördes också att missvisande information kan få betydelse när fråga uppkommer om jämkning av ett försäkringsvill- % kor med stöd av 36 & avtalslagen (prop. 1979/80z9 s. 39).

Frågan om de civilrättsliga konsekvenserna av eftersatt informa- l tion har aktualiserats ånyo vid kommitténs arbete med personför- l säkringslagen, liksom vid det samtidigt pågående arbetet på en

samlad skadeförsäkringslag. Vid de nordiska överläggningarna har framhållits värdet av en bestämmelse om bolagets ansvar i detta avseende, inte minst för att klargöra det delvis osäkra rättsläget på området.' Det finländska förslaget till personförsäkringslag innehål- ler en bestämmelse om att bristande information vid försäkringens tecknande medför att avtalet skall anses innehålla vad försäkrings- tagaren har anledning förutsätta med stöd av de uppgifter han erhållit (2 kap. 5 5).

Rättsläget är i dag inte helt detsamma som när kommittén år 1977 tog ställning till frågan om lagreglering av bolagets informationsan- svar, På grundval av informationsreglerna i KFL har en utveckling skett i allmänna reklamationsnämndens praxis. Nämnden hari ett flertal ärenden tagit ställning för ett ansvar av detta slag, varvid man ansett bolaget svara för missvisande marknadsföring i vart fall om denna haft betydelse för försäkringstagarens val av försäkring eller handlande efter försäkringsavtalet. Enligt nämndens ståndpunkt synes emellertid bolaget kunna i viss mån neutralisera bristerna i informationen genom att tillställa försäkringstagaren de fullständiga försäkringsvillkoren (se André, Marknadsföringsansvar s. 386 ff). Ansvaret har gått ut på att bolaget skall utge ersättning som om en felaktig uppgift blivit avtalsinnehåll. Hur långt en sådan ansvarsregel när är emellertid oklart, och några domstolsavgöranden på området är över huvud taget inte kända.

Frågan blir då om det skall lämnas åt rättstillämpningen att avgöra innebörden av bolagets civilrättsliga ansvar för missvisande informa- tion vid personförsäkring eller om detta åtminstone delvis skall regleras i lagen.

Det står klart att ett ansvar redan i dag föreligger i vissa situationer. Om försäkringsbolagets tjänstemän lämnat direkt orik- tiga uppgifter om försäkringens omfattning, vilka legat till grund för avtalet, lär något tvivel inte råda om att uppgifterna kan åberopas av motsidan, och detsammatorde gälla också om sådana uppgifter lämnats av bolagets ombud. Det är här snarare fråga om att tillämpa allmänna avtalsrättsliga principer än regler om ett särskilt informa- tionsansvar. Det är vidare tänkbart att om en positiv informations— skyldighet föreskrivs i personförsäkringslagen, detta kan påverka avtaleti en del lägen även om inga civilrättsliga ansvarsregler införs: i viss utsträckning lär försäkringstagaren ha rätt att i bolagets uppgifter intolka att försäkringsskydd föreligger i väsentliga avseen- den, ifall inte något annat direkt har angetts. I detta hänseende är särskilt att märka, att vid personförsäkring försäkringstagaren på ett helt annat sätt än vid skadeförsäkring kan förutsätta att försäkringen i princip omfattar alla de risker som faller under försäkringstypen;

' Jfr NFF 1983: Lyngso s. 18, Lundgaard s. 97, Poulsen s. 340 och Sommer s. 342.

villkoren innehåller normalt endast ett fåtal undantag från ansvaret.

Samtidigt får emellertid också beaktas att försäkringsavtalet liksom många andra avtalstyper normalt bygger på att vissa standardvillkor skall gälla, vilkas detaljer inte diskuteras mellan parterna innan avtalet ingås. När det gäller begränsningar i försäk- ringsskyddet, som kan te sig något mindre väsentliga och som inte har berörts i samband med avtalsslutet, torde bolaget enligt allmänna principer för avtal av denna typ ha vissa möjligheter att göra begränsningen till avtalsinnehåll genom att snarast efter tecknandet ge mera fullständig information om vad skyddet närmare innebär. Försäkringstagaren torde visserligen ha rätt att reagera åtminstone på oväntade och mera betydelsefulla inskränkningar i försäkringens omfattning genom att göra gällande att han inte är bunden av avtalet eller eventuellt ta upp förhandlingar med bolaget om kompletteran- de skydd, men om han inte reagerar torde han i dessa fall bli bunden av villkoren.2 Det är alltså osäkert också med våra regler om informationsplikt i vilken utsträckning man utan stöd av en uttrycklig lagregel kan frånkänna olika villkor giltighet, därför att försäkrings- tagaren inte har fått godtagbar information om dessa.

Vi har funnit att just när det gäller den viktiga informationen om begränsningar i det avtalade försäkringsskyddet det finns skäl att klargöra rättsläget genom att i lagen slå fast ett civilrättsligt ansvar för brister i informationen. Ansvarsbestämmelsen bör anknytas till de ovan angivna regler som ålägger bolaget att lämna särskild information om viktiga avgränsningar av skyddet. Bestämmelsen bör ; gå ut på att försäkringens omfattning skall bedömas som om i avgränsningen i fråga inte gällde. '

Har försäkringstagaren ansökt om försäkring utan att en viktig " undantagsbestämmelse har kommit på tal vid hans kontakter med ;) bolagets representant, bör ändå undantaget gälla om bolaget i ' försäkringsbrevet lämnar särskild information om villkoret (se avsnitt 10.2 ovan). Eftersom denna information skall översändas samtidigt med första premiekravet, är försäkringstagaren då i & praktiken ännu obunden av försäkringsavtalet; bolagen driver enligt ' fast praxis inte in obetalda premier vid individuell försäkring. För övrigt har han här som annars rätt att omedelbart säga upp försäkringen (se 3 kap. 3 5 i lagförslaget). — Vidare har vi ansett det rimligt att försäkringsbolaget också på ett senare stadium skall kunna åberopa en avgränsning enligt villkoren, om man sänder särskild 1, information härom. l

I båda fallen bör emellertid försäkringstagaren ha ett rådrum på

262 Allmänmotivering till 2 kap. SOU 1986:56 I

2 Jfr Hellner i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1979 s. 281-300 (särskilt s. 297 f).

fjorton dagar innan informationen får effekt. Han har då möjlighet att ta upp saken med bolaget och eventuellt teckna tilläggsförsäkring för en risk som annars faller utom försäkringsskyddet. Reglerna, som tagits in i 2 kap. 6 & förslaget, överensstämmer till stor del med dem som vi för en liknande situation föreslår för gruppförsäkringens och ka-försäkringens del (se 9 kap. 55 andra stycket och 10 kap. Så andra stycket).

Bestämmelsens närmare innebörd skall behandlas i specialmotive- ringen. Det bör dock redan här betonas, att regeln inte avser att påverka de allmänna regler som gäller för avtals ingående och som bl.a. innebär att bolaget ansvarar för utfästelser som ombudet lämnar. Om den aktuella avgränsningen inte har gjorts till avtalsin- nehåll, spelar det inte någon roll vilken information bolaget lämnar senare. Inte heller utesluter den föreslagna regeln att bolaget även i andra fall kan ha ett civilrättsligt ansvar för missvisande marknads- föring. Bestämmelsen skall alltså inte tolkas motsatsvis.

11 Försäkringsavtalet m.m.

Allmänmotivering till 3 kap.

11.1 Inledning

Sammanfattning: Kapitel 3 i den föreslagna lagen handlar främst om ingående av försäkringsavtal, uppsägning och

ändring av avtalet samt om rätten till försäkringens tekniska värde. I detta avsnitt presenterar vi de principiella ställnings- taganden som ligger till grund för reglerna i kapitlet.

försäkring, om uppsägning och ändring av försäkringen, om tiden för försäkringsbolagets ansvar och om den ekonomiska uppgörelsen när försäkringen upphör. Dessa ämnen är bara delvis reglerade i FAL, medan däremot villkor och grunder som regel innehåller utförliga bestämmelser. På några punkter är bolagens praxis förmånligare för försäkringstagarna än som framgår av villkoren.