ARN 2001-4020

Kontokort som stulits ur kavaj som hängde över den stol som konsumenten satt på och som var vänd mot en vägg har inte ansetts förlorat genom grov oaktsamhet (34 § konsumentkreditlagen).

Kontokort som stulits ur kavaj som hängde över den stol som konsumenten satt på och som var vänd mot en vägg har inte ansetts förlorat genom grov oaktsamhet ( 34 § konsumentkreditlagen ). Avgörande 2001-12-20; 2001-4020

A blev under ett besök i New York bestulen på sitt Visakort. Obehöriga uttag på 5 528 kr hann göras innan A spärrade kortet. Kortet hade A förvarat i plånboken i innerfickan på sin kavaj. Antingen hade kortet stulits av en ficktjuv på gatan eller under ett cafébesök A hade gjort. Under cafébesöket hade A hängt kavajen över ryggen på den stol han satt på. Kavajen var vikt in mot stolen och han lutade sig mot den. Stolen stod mot en vägg. A yrkade att banken skulle ersätta honom för de obehöriga uttagen.

Banken bestred yrkandet och hävdade att A förlorat kortet genom grov oaktsamhet. Ett café är ett ställe som vanligtvis frekventeras av en mängd människor. Det har uppenbarligen funnits både tid och möjlighet för någon att obemärkt tillgripa kortet under cafébesöket. A hade därför uppenbarligen inte haft kortet under tillräcklig uppsikt.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Ärendet gäller vilket ansvar en kontohavare har för uttag som gjorts obehörigen från kontohavarens konto i banken med hjälp av ett kontokort som kontohavaren förlorat. Bestämmelser av betydelse för bedömningen av frågan finns i 34 § konsumentkreditlagen (1992:380). Dessa bestämmelser innebär, såvitt är i fråga i detta ärende, att ett avtalsvillkor som anger att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande endast om kontohavaren genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen gäller formellt bara i konsumentkreditfall men anses analogt tillämpliga också på kontokort som inte är knutna till en kredit (se prop. 1991/92:83 s. 93 och 144). Det saknar därför betydelse huruvida A:s kontokort är kopplat till en kredit eller ej.

A skall alltså anses ansvarig för de obehöriga uttag som skett med hans kontokort endast om han har förlorat kortet genom grov oaktsamhet. I förarbetena till 34 § konsumentkreditlagen anges bl.a. att det bör krävas mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses föreligga. Som exempel på sådana omständigheter som kan vara ”mera försvårande” anges i förarbetena att kontokortet har lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt (se prop. 1976/77:123 s. 191).

I förevarande fall har A förvarat kortet i innerfickan på sin kavaj. Han förlorade kortet antingen genom att det stals av en ficktjuv på gatan eller genom att det stals på ett café, då kavajen hängde över den stol som A satt på och som var vänd mot en vägg. Banken, som inte har ifrågasatt uppgifterna om hur kortet kan ha förlorats, har inte invänt att kortet skulle ha förlorats genom grov oaktsamhet, om det tillgripits på gatan av en ficktjuv. Nämnden gör för sin del inte någon annan bedömning.

Eftersom det inte går att klarlägga om kortet stals på gatan eller under cafébesöket har nämnden att pröva också frågan om kortet förlorats genom grov oaktsamhet under sistnämnda besök.

Nämnden har i olika pleniavgöranden (änr 2000-4837, 2000-6972, 2000-8049, 2000-8208) funnit att den som förvarat sitt kontokort på sig eller intill kroppen, oavsett om det burits i en

bakficka, handväska eller ryggsäck, inte kan sägas ha lämnat kvar kortet utan uppsikt och att en utgångspunkt i dessa fall därför är att förlusten normalt inte skall anses ha skett genom grov oaktsamhet. Nämnden har vidare i pleniavgörande (änr 1999-2023) funnit att den som under en spårvagnsfärd förvarat sitt kort i en väska som stått mellan fötterna inte heller skall anses ha förlorat det genom grov oaktsamhet.

Omständigheterna i det nu aktuella fallet skiljer sig enligt nämndens mening inte på något avgörande sätt från de nyss redovisade fallen. Nämnden finner således att det i detta fall inte finns några sådana ”mera försvårande omständigheter” som kan medföra att grov oaktsamhet skulle föreligga. A skall därför inte vara betalningsskyldig för de obehöriga uttagen.