1. Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 5 Denna lag gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd hu- vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

25 I lagen avses med kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kre- ditgivarens fordran. kontantpris: det pris till vilket vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant betalning. kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed an- stånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet, kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet. i förekommande fall under hänsynstagande till att delbe- talningar skall göras under den löpande kredittiden, kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

35 Med kreditköp avses köp av vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av be- talningen erlägges med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp. om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4 & Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

Marknadsföring av kredit

Så Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknads- föring beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för

• Sida 4
•  Original

Prop. 1976/77: 123 4

krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontantpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl.

6 5 Innan kreditavtal slutes skall näringsidkare, som lämnar eller förmedlar krediten, lämna konsumenten information i de hänseenden och i den om- fattning som anges i 5 ;". Informationen skall lämnas skriftligen.

75 I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 5 och 6 åk" eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (197511418).

Bestämmelser om kreditköp Kontantinsals

85 Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 pro- cent av varans kontantpris. om ej särskilda förhållanden föranleder annat. Som kontantinsats anses ej betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

9 & Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara utan att iakttaga vad som sägs i 8 &. skall det anses utgöra handling som avses i Zå' mark- nadsföringslagen tl975:l4l8).

Köparens bc/bgenheler mol annan kreditgivare än säl/"aren

IO 5 Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

IIar köparen på grund av köpet anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling. skadestånd eller annan penningprestation svarar kreditgi- vare lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Förbud mot vissa ]ördringsbevis

][ ä Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be- träffande fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse. vars överlåtande eller pantsättning in- skränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om

• Sida 5
•  Original

Prop. 1976/77:123 5

ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första meningen äger ej tillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbruks- kasserörelsen.

Den som uppsåtligen bryter mot denna paragraf dömes till böter.

Förtidsbelalning

12 5 Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid.

Kreditgivaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning.

135 Vid förtidsbetalning enligt Då skall vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud mot viss avräkning

145 Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i an- ledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran.

Ålerragandcrärt

155 Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kredit- givaren möjlighet att återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kre- ditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan nä-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1976/ 77: 123 6

ringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (19711112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

165 Om köparen efter utgången av den i 15 å andra stycket angivna tiden men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt tid,jämte ränta och kostnader enligt de grunder som anges i 17 5 tredje—femte styckena, får kreditgivaren ej återtaga varan pågrund av dröjsmålet. Ej heller får kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 12 5 andra stycket.

Uppgöre/se vid återtagande av vara

175 Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan honom och köparen. Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Vid be- räkning av värdet äger 3 5 lagen ( 1915z219) om avbetalningsköp motsvarande tillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 5 samt i förekommande fall dröjsmålsränta. dock ej enligt högre räntefot än som anges i 65 räntelagen (l975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kost- nader för återtagande av varan. nämligen exekutionsavgift. skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för åter- tagande. om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kredit- givarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren. enligt vad re- geringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

185 Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kre- ditgivaren. får varan åtenagas endast om kreditgivaren betalar mellanskill- naden till köparen eller. när varan värderats av utmätningsman. nedsätter mellanskillnaden hos denne. Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen. får kreditgi- varen cj kräva ut mellanskillnaden trestskulden).

Åter/(isande av vara som a'la/"tagits

195 Köparen får inom fjorton dagar återlösa vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid åter- tagandet samt den restskuld som kan föreligga enligt avräkningen.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1976/77:123 7

Handräckning för återtagande av vara m. m.

205 Kreditgivaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande. under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset. kreditbeloppet, kreditkostnaden. kredittiden. kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas. Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

215 Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förut- sättningar som anges i 155 andra stycket föreligger. Har förbehåll om återtaganderätt använts i strid mot förbud enligt 15.5 tredje stycket, får handräckning ej beviljas. Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har för- pliktats att lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt, får ej beviljas beträffande vara som enligt 655 utsökningslagen (1877131 5. 1) undantages från utmätning.

225 I fråga om handräckning och verkställighet av dom. som anges i 21 5 tredje stycket. äger i övrigt 105 tredje och fjärde styckena. 12—1555 och 165 första stycket lagen (19151219) om avbetalningsköp motsvarande till- lämpning. Härvid skall hänvisningeni 14 5andra stycket till 5 5 första stycket avse 185 första stycket denna lag.

Förbud mot utmötning

235 Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får ej utmätas för fordran på grund av kreditköpet.

Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m.

24 5 Avtalsvillkor som innebär att kontohavare skall vara betalningsskyldig för belopp. som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig, får göras gällande endast om kontohavaren eller annan som enligt kon- toavtalet är behörig att använda kontokonet

1. lämnat ifrån sig kortet till annan,

2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet,

3. på annat sätt förlorat besittningen av kortet och icke snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.

För belopp. som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt

• Sida 8
•  Original

Prop. 1976/77:123 8

kontoavtalet är behörig att använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Tillsyn m. m.

255 Konsumentverket utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Ver- kets tillsyn omfattar dock ej Sveriges riksbank. Sveriges.investeringsbank aktiebolag. verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektiönen eller verksamhet hos exekutiv myndighet. Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 5 För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företaga inSpektion hos näringsidkare som bedriver va- ruförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samtliga hand- lingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underlåter näringsidkare att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i första stycket. får konsumentverket förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10000 kronor.

275 Talan om utdömande av vite som avses i 26 5 föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsument— verket.

285 Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit be- fattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om_yrkes- eller affärshemlighet.

295 Har konsumentverket enligt 265 andra stycket förelagt näringsidkare att tillhandahålla handling får talan mot beslutet föras hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 265 får talan ej föras.

305 Bestämmelserna i 8 och 9 55 gäller ej kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975190) med bemyn- digande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig för- säljning av bilar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Bestämmelserna i 245 tillämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts före ikraftträdandet.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1976/77:123 9

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det fall att vara innehas på grund av avbetalningsköp, skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp enligt konsumentkreditlagen.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att 1. 4. 11 och 1555 lagen (1915:219) om av- betalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15I

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal. varigenom lösöre säljes mot betalning i särskilda poster. av vilka en eller flera skola erläggas efter det godset utgivits till köparen. och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset. om köparen åsidosätter vad honom åligger. eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess be- talningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag lör godsets bruk och nyttjande. skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat. att den. som fått godset till sig utgivet. skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster. som köparen enligt avtalet har att erlägga. benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med post avses icke sådan ränta eller gottgörelse lör försäkringspremie, som köparen skall särskilt ut- giva.

Ifråga om vissa avbetalningsköp/in- nas bestämmelser i konsumentkredit- lagen ( I 97 7 .'0()()).

452 Säljaren äge. där godset återtages. Säljaren äge, där godset åtenages. räkna sig till godo: räkna sig till godo: l) oguldna poster. för vilka i av- 1) oguldna poster. för vilka i av- talet bestämd förfallodag är inne vid talet bestämd förfallodag är inne vid tiden för godsets återtagande; tiden för godsets återtagande;

lSenaste lydelse 1953:152 2 Senaste lydelse 1974: 184

• Sida 10
•  Original

Prop. 1976/77:123

Nuvarande lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguld- na poster som det pris, vilket godset skulle hava betingat om det köpts mot kontant betalning. utgör i för- hållande till avbetalningspriset.

3) ränta och gottgörelse för för- säkringspremie. som säljaren har att fordra och som icke inräknats i av- betalningspriset;

4) kostnad. som säljaren måste vid- kännas för godsets återtagande'. samt

5) i fall köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säl- jaren för reparation eller annan åt- gärd med avseende å godset. fordran å sådan ersättning.

10

Föreslagen lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguld- na poster som det pris. vilket godset skulle hava betingat om det köpts mot kontant betalning. utgör i för- hållande till avbetalningspriset.

3) ränta och gottgörelse för för- säkringspremie. som säljaren har att fordra och som icke inräknats i av- betalningspriset;

4) kostnad för godsets återtagan- de; samt

5] i fall köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säl- jaren för reparation eller annan åt- gärd med avseende å godset. fordran å sådan ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han skulle varit vil- lig att sälja godset mot kontant betalning. lägges denna uppgift till grund för beräkningen enligt första stycket 2). där det ej kan antagas. att godset kunde hava köpts till lägre pris. Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) utgår enligt bestäm— melser som K onungen meddelar.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4)_/är avse exekutions- avgi/i. skälig kostnad/ör transport av varan samt utgi/tjör inställelse vid,/ör- rättning./ör återtagande. om inställel- sen har varit påkallad./ör tillvarata- gande av säljarens rätt. Vid bestäm- mande av ersättning/ör utgift/ör in- ställelse äga bestämmelserna om be- räknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämp— ning. I mål om lrandräekningjör äter- tagande äger säljaren, enligt vad re- geringen närmare,/öreskriver. tillgodo- räkna sig även skä/ig ersättning för eget arbete med anledning av ma'let samt arvode till ombud eller biträde.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1976/77:123 ll

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

llä3

Handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppen- bart. att sådant dröjsmål föreligger med betalningen. som i 2 _5 första stycket sägs. eller att köparen eljest åsidosatt förpliktelse. vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren.

Gäng- och sängkläder, som äro oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn, ma' icke i något fall återtagas.

Visar köparen sannolika skäl. att godset blivit sålt till oskäligt högt pris. må handräckning ej heller be- viljas.

Bestämmelserna i I] »" andra stycket och 12å skola äga motsva- rande tillämpning beträffande för- rättning för verkställighet av dom. varigenom köparen förpliktats utgi- va gods, som blivit sålt genom av- betalningsköp,

Visar köparen sannolika skäl. att godset blivit sålt till oskäligt högt pris. må handräckning ej beviljas.

15 &

Bestämmelserna i 12%" skola äga motsvarande tillämpning beträffan- de förrättning för verkställighet av dom. varigenom köparen förpliktats utgiva gods. som blivit sålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning. som i första stycket avses.skall, därej i domen annorlunda förordnats. i fråga om värdering av godset gälla vad i 13% är stadgat. Be- träffande talan möt utmätningsmannens värdering skola bestämmelserna i 14% andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före lagens ikraftträdande.

3Senaste lydelse l97lz876 4Senaste lydelse 19531152

• Sida 12
•  Original

Prop. 1976/77:123

3. Förslag till

12

Lag om ändring i konsumentköplagen(1973:877)

Härigenom föreskrives att 15—173 konsumentköplagen (1973z877) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Paragraferna skall dock fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

4. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10%"

Vad i 8 kap. l3ä sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse

som grov.

Olovligt förfogande över egen- dom. som kommit i gärningsman- nens besittning genom avtal. enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts. må ej åtalas av åklagare. med mindre åtal av sär- skilda skäl ftnnes påkallat ur allmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egen- dom. som kommit i gärningsman- nens besittning genom avtal. enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts eller som in- neltä'llerförbehäll om återtaganderätt som avses i 1 .l' lagen (1915:219) om avbetalningsköp eller 15 & konsument- kreditlagen (1977:0l)l)), må ej åtalas av åklagare. med mindre åtal av sär- skilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1976/77:123 13

Utdrag J USTITIEDEPA RTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde l976-12-15

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Bohman. Ahlmark, Romanus. Turesson. Gustavsson. Antonsson, Mogård. Olsson. Dahlgren. Söder. Troedsson. Mundebo. Krönmark. Ullsten. Burenstam Lin- der, Wikström. Johansson. Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till konsumentkreditlag m. m.

Sveriges industriförbund. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpman- naförbund,vilka avgett ett gemensamt yttrande. har till detta fogat en rapport över en i oktober 1975 genomförd Sifo-undersökning avseende allmänhetens kunskaper om. inställning till och erfarenheter av kreditköp ("Hur allmän- heten ser på kreditköp”). Svenska båtindustriföreningen har sedan dess yttrande avgetts inkommit

med en rapport över en i februari och mars 1976 av föreningen genomförd enkätundersökning beträffande önskemål om kredittidens längd vid båtköp.

Direktförsäljningsföretagens förening har till sitt yttrande fogat bl. a. en utredning med rubriken ”Begreppet effektiv ränta i förslaget till konsu- mentkreditlag m. m.”.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB. vilka avgett ett gemensamt yttrande, har till detta fogat bl. a. en rapport över en i september och oktober

• Sida 15
•  Original

Prop. 1976/77:123 15

1975 genomförd marknadsundersökning (”Varför hyr man TV”).

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med företrädare för kreditköpkommittéerna i Danmark. Finland och Norge.

2.1. Inledning

Kreditgivningen för konsumtionsändamål har betydande omfattning. To- talförsäljningen år 1973 av varaktiga varor till konsumenterna kan grovt uppskattas till 15 miljarder kronor. Kreditförsäljningens andel kan uppskattas till ca 30 procent därav eller till ett värde av ca 4,5 miljarder kronor. Här har dåinte inräknats av bankerna beviljade. från varuinköp formellt fristående lån till konsumenter.

De krediter som lämnas konsumenter för konsumtionsändamål kan klas- sificeras på olika sätt. Ett sätt är att. som konsumtionskreditutredningen har gjort i betänkandet (SOU 1966:42) Konsumtionskrediter i Sverige. dela in krediterna i varu- och företagsbundna krediter samt allmänna konsum- tionskrediter. Med att kredit är varu- eller företagsbunden avses då att kre- ditens användningsområde är begränsat till inköp av viss vara eller till inköp från visst eller vissa företag.

Bland de varu- och företagsbundna konsumtionskrediterna märks framför allt avbetalningsköpkrediten. Utmärkande för avbetalningsköpet är att kre- diten beviljas i samband med överlåtelse av viss vara, att köparen erlägger hela eller (vanligen) viss del av köpeskillingen sedan han fått varan i sin besittning samt att varan står som säkerhet för köparens förpliktelser genom att den vid kontraktsbrott från köparens sida kan återtas av säljaren.

Vid sidan om avbetalningsköpet förekommer andra varubundna delbe- talningskrediter som inte är förenade med säkerhetsrätt i varan. såsom ex- empelvis köp där betalningen delas upp på några månatliga delposter. Till varubundna krediter kan också hänföras mer eller mindre informella be- talningsanstånd vid varuinköp. såsom när vara hemsänds för senare be- talning mot räkning inom kortare eller längre tid.

Till de företagsbundna krediterna kan räknas skilda former av s.k. lå- neköp. som innebär att vid inköp betalningen eller del därav erläggs med belopp som köparen i samband med köpet får låna av en särskild kreditgivare. t. ex. en bank. som samarbetar med säljaren för finansiering av inköp hos denne. Låneköpet lanserades på 1940-talet av Kooperativa förbundet och har sedermera fått efterföljare hos andra organisationer och företag under skiftande beteckningar. Denna kreditform är på frammarsch.

• Sida 16
•  Original

Prop. l976/77:123 16

En med låneköpet närbesläktad företagsbunden kreditform som har ut- vecklats starkt under senare år är de moderna formerna av kontokrediter. Krediten beviljas här inte såsom vid låneköpet i samband med visst inköp utan på förhand genom att kreditgivaren. ofta ett särskilt kontokortsföretag. beviljar kontohavaren ett kreditutrymme. Detta utgörs av en stående eller öppen kredit som kontohavaren efter eget gottfinnande kan använda för olika inköp. Inköpen kan dock ske endast hos det eller de företag som är anslutna till det ifrågavarande kontosystemet och med vilka kreditgivaren alltså samarbetar. Ett utmärkande drag i avtalet mellan kreditgivaren och kontohavaren är att det kreditutrymme som frigörs genom avbetalning på den skuld som belastar kontot kan användas på nytt. I regel använder kon- tohavaren vid inköp en plastbricka (kontokort. kreditkort. kreditbevis). som visar Säljföretaget att kontohavaren är berättigad att köpa på konto.

Till de allmänna konsumtionskrediterna brukar hänföras sådana kredit- former som har det gemensamt att de i princip kan användas för vilket som helst ändamål. alltså inte endast för inköp av viss vara eller hos visst företag. Hit hör bl. a. olika banklån. som en konsument kan ta upp för att sedan använda de lånade medlen på det sätt han önskar. samt löpande krediter av typ checkräkningskredit som inte är bundna till visst ändamål.

Medan den traditionella avbetalningsköpkrediten är förenad med säkerhet i varan genom att säljaren förbehåller sig ägande- eller återtaganderätt till denna tills betalningen helt eller delvis erlagts är de olika formerna av låneköp och kontoköp inte förenade med sådan säkerhet. liksom inte heller de all- männa konsumtionskrediterna. Dessa senare former av krediter beviljas på grundval av en bedömning av konsumentens förmåga att fullfölja eko- nomiska åtaganden och i vissa fall mot annan säkerhet. Denna skillnad torde typiskt sett medföra att avbetalningsköpkrediten är mer lättillgänglig än andra kreditformer. eftersom köparen genom själva köpet skaffar sig den nödvändiga kreditsäkerheten.

Olika förekommande kreditformer och deras utbredning på marknaden redovisas närmare i kreditköpkommitténs betänkande. vartill hänvisas. Be- träffande krediternas fördelning på olika kreditformer konstateras i betän- kandet att avbetalningsköpet fortfarande är den dominerande kreditköps- formen. Under senare år har emellertid en förskjutning ägt rum från det traditionella avbetalningssystemet mot modernare system. framför allt så- dana som innebär att konsumenten avtalar om krediten med en särskild kreditgivare som samarbetar med säljaren. såsom vid olika former av låneköp och kontokredit. Den mest markanta strukturella skillnaden har dock be- funnits ligga i en förskjutning mot fristående banklån till konsumenter. alltså mot lån som inte grundar sig på någon samarbetsöverenskommelse mellan säljare och kreditgivare.

De pågående strukturförändringarna medför att konsumenterna som kö- pare och kredittagare allt oftare engageras i ett trepartsförhållande som har

• Sida 17
•  Original

Prop. l976/77:123 17

till syfte att finansiera inköp hos vissa företag. Så är fallet vid olika former av låneköp samt vid vissa kontoköp. Konsumenten har i sin egenskap av kredittagare ett avtal med en bank eller ett finansieringsföretag som kre- ditgivare. Mellan kreditgivaren och säljaren föreligger i sin tur en över- enskommelse om finansiering av inköp hos säljaren. Vid avbetalningsköp och andra delbetalningsköp finns det visserligen till en början bara två parter. köparen och säljaren. Det vanligaste är emellertid — i synnerhet vid av- betalningsköp — att säljaren senare genom överlåtelse eller pantsättning av köpekontraktet till en bank eller ett finansieringsföretag förvandlar sin ford- ran mot köparen till pengar. Genom en sådan diskontering fär säljaren be- talning för sin fordran på grund av köpet medan köparen. såvitt angår själva krediten, får en ny motpart till vilken han har att betala sin skuld på grund av köpet.

Kreditköpkommitten har i sitt betänkande också redogjort för de hu- vudsakliga villkoren. däribland kreditkostnaderna. vid olika kreditformer samt lämnat åtskilliga statistiska och andra uppgifter beträffande krediter som lämnas till konsumenter (konsumentkrediter). Sålunda redovisas i be- tänkandet bl.a. en av kommittén verkställd undersökning av mål hos kro- nofogdemyndigheterna angående handräckning för återtagande av avbetal- ningsgods. Vidare presenteras vissa samhällsekonomiska aspekter på kon- sumentkrediterna. I dessa delar får hänvisas till betänkandet.

Lagstiftaren uppmärksammade redan i seklets början det sociala behovet av särskilda regler till köparens skydd vid den förr helt dominerande kre- ditköpsformen. avbetalningsköpet. På grund härav tillkom den alltjämt gäl- lande lagen (1915:219) om avbetalningsköp vilken sedermera har varit fö- remål för översyn i syfte att skapa än bättre balans mellan parterna vid avbetalningsköp. Genom konsumentpolitiska insatser under senare år har tillkommit ytterligare civilrättslig lagstiftning som bereder konsumenterna skydd vid olika former av kreditavtal. främst kreditköp. På det närings- rättsliga området bör nämnas främst marknadsföringslagen (1975zl418, änd- rad 1976:55) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor(änd- rad l973z878).

I nästa avsnitt (2.2) lämnas en redogörelse för redan gällande och nyligen beslutad lagstiftning av väsentlig betydelse för konsumenterna i kreditsam- manhang. Viss ytterligare lagstiftning behandlas i kommitténs betänkande (s. 73-88 och 115—122). som också belyser förarbeten och bakgrund i övrigt till en del lagar och andra författningar.

2 Riksdagen l976/77. lsaml. Nr [23

• Sida 18
•  Original

Prop. 1976/771123 18

2.2. Lagstiftning

2.2.1. Lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Avbetalningsköplagen har främst till syfte att genom tvingande regler skydda avbetalningsköparen mot att säljaren gör gällande alltför stränga påföljder vid kontraktsbrott. Å andra sidan ställs ett snabbt och billigt hand- räckningsförfarande till säljarens förfogande i de fall då han enligt lagen har rätt att återta försålt gods. Lagen reviderades år 1953.

Lagen är tillämplig endast på avbetalningsköp. Härmed förstås enligt 1 & ett avtal enligt vilket lösöre säljs mot betalning i särskilda poster. av vilka åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utgetts till köparen. Dessutom krävs att säljaren har förbehållit sig antingen rätt att återta godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll) eller äganderätten till godset tills betalningen eller viss del därav har erlagts (äg- anderättsförbehåll eller ägareförbehåll). Att sådant förbehåll har gjorts är det karakteristiska för avbetalningsköp och innebär att godset står som säkerhet för att köparen fullgör sina förpliktelser.

Har avtalet getts formen av hyresavtal skall avbetalningsköp ändå anses föreligga om avsikten är att den till vilken godset har utgetts skall bli ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster som köparen har att erlägga enligt avtalet benämns i lagen avbetalningspriset. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall utge särskilt.

Genom 2 % första stycket begränsas säljarens rätt att göra gällande särskilda påföljder om köparen råkar i dröjsmål med betalningen. Om köparen un- derlåter att betala förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet får säljaren återta godset. utkräva ännu inte förfallen post eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande endast om betalningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Det krävs att köparens underlåtenhet avser belopp som utestår oguldet minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller. om i beloppet ingår två eller flera poster. till minst en tjugondel av avbetal- ningspriset eller att beloppet utgör återstoden av säljarens fordran. Med uttrycket "särskild påföljd" markeras att bestämmelserna inte begränsar säl- jarens rätt att i vanlig ordning driva in sin fordran. _

Om köparen efter utgången av den nämnda fjortondagarsfristen men innan godset återtas erlägger belopp som inte har betalts i rätt tid jämte ränta samt ersätter säljarens kostnader i anledning av dröjsmålet får säljaren enligt 2ä andra stycket inte göra gällande särskilda påföljder. om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak hu- vudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1976/771123 19

Kan köparen inte värja sig enligt 2ä har säljaren rätt att återta godset. Vill han göra detta. skall avräkning ske mellan parterna enligt reglerna i 3—5 så.

Köparen tillgodoräknas enligt 3 ;" värdet av godset. när det återtas. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att på lämpligt sätt försälja godset. Hänsyn skall sålunda tas till omständigheter som kan höja värdet i Säljarens hand. såsom att han på nytt kan sälja godset i egen rörelse och dessförinnan reparera eventuell skada på godset.

1 4ä anges vad säljaren skall tillgodoräknas. Främst gäller det obetalda poster, för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne när återtagande sker. Vidare tillgodoräknas säljaren övriga obetalda poster med en viss reduktion som syftar till att köparen inte skall behöva betala fulla avbetalningspriset med hänsyn till att uppgörelse skeri förtid. Reduktionen innebäratt säljaren av dessa poster tillgodoräknas endast så stor del som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Har säljaren i avtalet uppgett det pris till vilket han skulle ha varit villig att sälja godset mot kontant betalning skall detta anses som godsets kontantpris. om det inte kan antas att godset kunde ha köpts till lägre pris.

Säljaren tillgodoräknas vidare ränta och gottgörelse för försäkringspremie. som säljaren har att fordra och som inte inräknats i avbetalningspriset. samt kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt kungörelsen (l974z812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp. m. m. (ändrad senast l976z796). Om köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende på god- set. tillgodoräknas säljaren även fordran på sådan ersättning (förutsätter s. k. kopplingsförbehåll. se härom i det följande).

Om godsets värde överstiger det belopp som har tillgodoräknats säljaren. får denne enligt Sä första stycket inte återta godset utan att han betalar överskottet till köparen eller. om värderingen gjorts av utmätningsman. ned- sätter överskottet hos denne. Är godsets värde mindre än vad som till- godoräknats säljaren. får han enligt 5 å- andra stycket inte utkräva mer än det överskjutande beloppet. Denna regel innebär. att säljaren definitivt går förlustig det belopp varmed avbetalningspriset enligt de nyss berörda be- stämmelserna skall reduceras.

Tidigare har berörts köparens möjlighet att enligt 2 _»5 andra stycket avvärja återtagande vid sådant betalningsdröjsmål som berott på att han huvud- sakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter. Enligt öä första stycket kan köparen emellertid. oavsett orsaken till betalningsdröjsmålet. alltid avvärja att godset återtas sedan säljaren framställt yrkande om åter- tagande. Då fordras dock att köparen på en gång betalar vad säljaren har att fordra enligt 4 &. dvs. efter viss reduktion av säljarens fordran enligt avtalet. Köparen har enligt ös" tredje stycket även i annat fall rätt att fullgöra

• Sida 20
•  Original

Prop. l976/77:123 20

sin betalningsskyldighet i förtid. varvid säljarens fordran likaledes skall be- räknas i huvudsak enligt de i 45 angivna grunderna.

Om säljaren har återtagit godset. har köparen enligt 6; andra stycket rätt att inom viss tid därefter lösa tillbaka godset. Denna rätt består under 14 dagar efter återtagandet. Vill köparen utnyttja återlösningsrätten skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet samt vad säljaren kan ha att fordra enligt Sä andra stycket.

Det förekommer att flera föremål säljs genom samma avbetalningsköp. Vill säljaren i sådant fall återta godset har köparen enligt 7 & första stycket rätt att behålla de föremål han önskar. Han skall då betala säljaren de värden som har åsatts dessa varor samt vad säljaren kan ha att fordra enligt Sä- andra stycket. dvs. den eventuella skillnaden mellan vad säljaren med av- seende på hela köpet har tillgodoräknats enligt 4ä och samtliga föremåls värde när återtagandet sker. Har säljaren redan återtagit föremålen, har kö- paren rätt att inom 14 dagar därefter återlösa de föremål han önskar mot att han ersätter säljaren enligt de nyss angivna reglerna. Köparens rätt att behålla eller lösa åter något eller några av flera föremål" gäller enligt 7ä andra stycket inte om nämnda föremål har sådant samband med de övriga att dessas värde märkligen skulle minskas genom avskiljandet.

Vissa avtalsvillkor har ansetts vara så otillbörliga vid avbetalningsköp att de förklarats ogiltiga genom bestämmelser i 8 &. Genom 8 & första stycket ogiltigförklaras s.k. kopplingsförbehåll. dvs. förbehåll att köparens rätt till godset skall vara beroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom på grund av avbetalningsköpet. Till komplettering härav ogiltigförklaras i && andra stycket 5. k. avräkningsförbehåll. dvs. förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningsköpet. Reglerna är dock inte undan- tagslösa. Såväl kopplings- som avräkningsförbehåll är nämligen giltiga. om de avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset.

1 9ä ges en bestämmelse till köparens skydd vid tillämpning av för- falloklausul. dvs. avtalsvillkor enligt vilket köparens underlåtenhet att full- göra sina åligganden skall medföra att han inte har rätt till avtalad förfallotid. Om säljaren med åberOpande av en förfalloklausul utkräver hela köpe- skillingen eller del därav som annars inte skulle vara förfallen till betalning. skall säljarens fordran beräknas enligt reglerna i 4 &. dvs. med viss reduktion.

Säljaren kan återta godset genom frivillig uppgörelse med köparen. Säljaren kan också vända sig till domstol och få köparen förpliktad att utge godset. Det vanligaste är emellertid att säljaren utnyttjar det handräckningsförfa- rande som avbetalningsköplagen ställer till hans förfogande. Detta förfa- rande regleras i 10—14534 samt 16;( första stycket avbetalningsköplagcn.

Enligt 10 & får säljaren hos utmätningsman söka handräckning för godsets återtagande. En förutsättning härför är att det om avbetalningsköpet har upprättats en av köparen underskriven handling som innehåller äganderätts-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1976/77:123 21

eller återtagandeförbehåll. uppgift om godsets kontantpris samt uppgift om vad köparen har att betala och när de särskilda belOppen förfaller till be- talning. Ansökan om handräckning görs skriftligen och skall innehålla upp- gift om den del av avbetalningspriset som är obetald. Gör säljaren anspråk på ränta. gottgörelse för försäkringspremie eller ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset skall även sådan fordran anges. Köpehandlingen skall i original och bestyrkt avskrift bifogas ansökningen. Om utmätningsmannen begär det skall säljaren betala handräckningskost- naden i förskott.

Enligt 1055 tredje stycket äger 56. 59. 60 och 60a åå utsökningslagen (l877:31 s. 1) motsvarande tillämpning vid handräckning. Detta innebär bl.a. följande. Handräckning söks där köparen har sitt hemvist eller där godset finns. Köparen skall i regel underrättas om handräckningen i så god tid att han kan beräknas få nödvändigt rådrum för att bevaka sin rätt. Fö- religger fara att godset göms undan eller förstörs eller är saken annars bråd- skande behöver köparen dock inte underrättas. Köparens frånvaro utgör inte hinder för handräckningens genomförande. om det inte befinns er- forderligt att han får tillfälle att yttra sig. Om handräckning inte genast kan verkställas får utmätningsmannen vid behov säkerställa handräckningen genom vissa säkerhetsåtgärder i avvaktan på verkställighet.

Handräckning får enligt 11 & första stycket avbetalningsköplagen beviljas endast om utmätningsmannen finner uppenbart att det föreligger sådant betalningsdröjsmål som anges i 2 s'- första stycket eller att köparen har åsi- dosatt annan förpliktelse av väsentlig betydelse för säljaren. Enligt 11 ;" andra stycket får gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för kö- paren. hans make och oförsörjda barn inte i något fall återtas. [ 11 ;" tredje stycket föreskrivs att handräckning inte får beviljas om köparen visar san- nolika skäl att varan har sålts till oskäligt högt pris.

Utmätningsmannen har enligt 1255" vissa möjligheter att medge anstånd med verkställigheten. Detta är fallet om handräckning sökts på grund av betalningsdröjsmål samt dröjsmålet beror påatt köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter som kan antas vara av tillfällig natur. Anstånd får dock inte medges om säljarens rätt till godset äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges intill tre månader från dagen för ansökningen om handräckning. Om synnerliga skäl föreligger kan nytt anstånd medges intill sex månader från nämnda dag. Utmätnings- mannen får föreskriva villkor för anståndet och. om anledning därtill fö- rekommer. förklara att detta skall upphöra.

Även säljaren kan medge uppskov med verkställigheten av handräckning. Har på grund härav verkställighet inte skett när sex månader har förflutit från ansökningen är denna enligt 16,5 första stycket förfallen. Säljaren är dock oförhindrad att på nytt ansöka om handräckning.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1976/77:123 22

Vid handräckning skall utmätningsmannen enligt 13å uppteckna och värdera det gods som skall återtas. Om det behövs får utmätningsmannen vid värderingen anlita biträde av sakkunniga.

Enligt 14å första stycket får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor men inte i högre instans. Om köparen eller säljaren är missnöjd med värdering eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckningen kan han dock enligt 14 å andra stycket föra saken till domstol efter stämning på den andre.

Som tidigare har nämnts kan säljaren hos domstol utverka dom. vari- . genom köparen förpliktas att utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Beträffande förrättning för verkställighet av sådan dom äger i stor utsträck- ning reglerna om handräckning motsvarande tillämpning.

Säljarens fordringar på grund av avbetalningsköp är i princip likställda med fordringar i allmänhet. Han är alltså oförhindrad att redan före utgången av den i 2 å angivna fristen i vanlig ordning utkräva obetalda poster. Säljaren kan därvid vända sig till domstol för att få en exekutionstitel i form av dom eller lagsökningsutslag och därefter söka utmätning hos köparen. För denna situation har dock i 16å andra stycket uppställts en viktig regel till köparens skydd. enligt vilken det gods avbetalningsköpet avser inte får ut- mätas för fordran på grund av köpet. Skälet till denna regel är att vär- deringsreglerna i 3å annars skulle sättas ur spel. Vidare skulle köparen förlora sin rätt enligt 6 och 7 åå att behålla eller återlösa det köpta godset eller del därav.

Av 17 å första stycket framgår lagens tvingande natur. 1 17 å andra stycket finns en regel som innebär att avtal om domstols behörighet att uppta tvist angående avbetalningsköp är ogiltigt. om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkom.

2.2.2. Konsumenrköp/agen (1973.'877)

Avbetalningsköplagen rör förhållandet mellan säljaren och köparen men däremot inte köparens förhållande till den som förvärvat säljarens fordran på köpeskillingen eller annan som finansierat köpet. Förhållandet mellan köparen och särskild finansiär av kreditköp regleras emellertid i vissa hän- seenden i 15 och 16 åå konsumentköplagen. Härtill anknyter en bestämmelse i 17å samma lag med förbud mot vissa fordringshandlingar.

Bortses tills vidare från dessa bestämmelser i konsumentköplagen är rätts- läget i förhållandet mellan köparen och särskild finansiär i huvudsak följande.

1 fråga om överlåtelse av fordran gäller som huvudregel att den till vilken fordringen har överlåtits inte har bättre rätt gentemot gäldenären än över- låtaren hade. Alla invändningar som gäldenären kunnat rikta mot överlåtaren kan han också göra gällande mot den nye borgenären. Beträffande överlåtelse av enkelt skuldebrev uttalas denna princip i 27å lagen (l936:81) om skul-

• Sida 23
•  Original

Prop. l976/77:123 23

debrev. Detsamma gäller enligt 10% samma lag beträffande pantsättning av enkelt skuldebrev. Samma grundsats anses analogt böra tillämpas i fråga om överlåtelse av fordran i ett ömsesidigt fordringsförhållande. Vad angår kreditköp innebär det sagda att köparen. om säljaren har överlåtit sin fordran till finansieringsföretag eller annan. är bibehållen vid sin rätt att häva köpet m.m., om säljaren gör sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott ("varan är t. ex. behäftad med fel). Köparens befogenheter härvidlag kan dock ha in- skränkts genom bestämmelse i köpavtalet. Det förekommer sålunda att kö— paren genom klausul i avtalet frånsäger sig rätten att göra gällande invänd- ningar på grund av köpet mot den som övertar säljarens rätt enligt avtalet (s. k. "cut-off'-klausul).

Även bruket av löpande fordringshandlingarjämsides med köpekontrakt medför begränsningar i köparens möjlighet att vid krav på betalning av den som innehar handlingen framställa invändningar som hänför sig till rättsförhållandet mellan köparen och säljaren. Enligt 17 & växellagen (.1932:130) får den mot vilken talan på grund av växel görs gällande inte mot innehavaren framställa invändningar. som grundas på gäldenärens sär- skilda förhållande till utställaren eller till föregående växelinnehavare, om inte innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gälde— närens förfång. Motsvarande skydd för växelinnehavare i god tro gäller enligt 19% andra stycket, när någon innehar växeln med panträtt på grund av pantindossament. De inskränkningar i gäldenärens invändningsrätt som föl- jer av 17 och 19 i;" växellagen upprätthålls dock inte beträffande s. k. rekta- växlar. Har utställare i växeln insatt orden "icke till order" eller mot- svarande uttryck, får växeln enligt 11 å andra stycket inte överlåtas i annan form eller med annan verkan än som i allmänhet gälleri fråga om överlåtelse av fordran.

Beträffande löpande skuldebrev ges i 15—18 ä;" skuldebrevslagen en utförlig reglering av vilka invändningar som kan göras gällande mot ny borgenär som — efter överlåtelse — i god tro har kommit i besittning av skuldebrevet. Gäldenären får t. ex. enligt 15 & första stycket inte mot sådan borgenär göra gällande att betingat vederlag inte har kommit gäldenären till godo eller att i övrigt det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande med- för rätt till jäv. Vad nu sagts gäller enligt 1055 också om skuldebrevet har pantsatts.

Som har berörts i avsnitt 2.1 tar sig trepartsförhållandet köpare—sälja- re—kreditgivare även andra rättsliga uttryck på den moderna kreditmark- naden. Så är fallet t. ex. vid låneköp och de moderna former av kontokredit där köparen med ett finansieringsföretag träffar avtal om viss kredit. Köparen ingår i sådana fall två formellt åtskilda transaktioner. ett köpeavtal och ett kreditavtal. Eftersom krediten formellt sett grundas på ett särskilt avtal mellan köparen och kreditgivaren torde köparen sakna möjlighet att mot kreditgivarens krav på betalning göra invändningar exempelvis om fel i

• Sida 24
•  Original

Prop. l976/77:123 24

varan eller leveransdröjsmål.

Beträffande vissa kreditköp som omfattas av konsumentköplagen har genom 15 och 16 åå i den lagen gjorts viktiga inbrytningar i de nu angivna principerna, i syfte att skydda konsumenterna. Här bör då först nämnas. att konsumentköplagen enligt 1 s är tillämplig när konsument av närings- idkare köper vara. som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också tillämplig när konsument köper sådan vara av annan än näringsidkare, under för- utsättning att köpet förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verk- samhet och att näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för säljaren.

Genom 15ä konsumentköplagen ogiltigförklaras s.k. cut-off-klausuler vid konsumentköp. Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av kö- peskillingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran till annan. är köparen enligt [Sä inte bunden av villkor. varigenom han helt eller delvis har avstått från rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenärs krav på betalning.

1 16 & regleras det fall att köpeskillingen eller del därav betalas med belopp som köparen — i samband med köpet och genom säljarens förmedling — erhåller som lån av bank eller annan med vilken säljaren samarbetar för förmedling av lån. Härunder faller olika former av låneköp. Enligt 1615 får i sådant fall köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan framställa mot säljaren. Trots lånets formellt självständiga natur har köparen således möjlighet att i för- hållande till kreditgivaren åberopa bl. a. fel i varan eller dröjsmål med le- verans och han kan på grund härav t. ex. innehålla köpeskillingen tills dröjs- målet upphört eller felet avhjälpts. Det bör dock särskilt påpekas att be- stämmelsen i 16 ; konsumentköplagen omfattar endast fall då krediten läm- nas i samband med köpet. Denna situation föreligger inte när konsumenten på förhand har beviljats ett utrymme för fortlöpande kredit av ett kredit- kortsföretag. ] propositionen med förslaget till konsumentköplag (prop. 1973zl38 s. 153) framhölls att frågan om köparens relationer till kreditkorts- företag borde anstå till dess resultatet av kreditköpkommitténs arbete förelåg.

l 17å meddelas ett straffsanktionerat förbud för säljaren att. om han lämnar anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav. motta av köparen ingången växelförbindelse beträffande sin fordran. Säljaren får inte heller till bevis för sin fordran motta av köparen utfärdat skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse vars överlåtande eller pant- sättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

I detta sammanhang skall även redovisas huvuddragen av konsument- köplagens regler beträffande köparens befogenheter gentemot säljaren. Härvid bör anmärkas att lagen inte innehåller någon fullständig reglering

• Sida 25
•  Original

Prop. 1976/77:123 25

av köparens ställning utan anger vissa grundläggande befogenheter, ett mi- nimiskydd som köparen under alla förhållanden skall ha vid köp av varor för enskilt bruk. [ övrigt gäller 1905 års köplag eller bestämmelser i köpeavtal, under förutsättning att köparen därigenom tillerkänns längre gående be- fogenheter än enligt konsumentköplagen.

[ Så regleras köparens minimibefogenheter för det fall att säljaren inte avlämnar varan i rätt tid. Om dröjsmålet inte beror av köparen eller av händelse för vilken köparen står faran, får denne på grund av dröjsmålet häva köpet. om inte säljaren efter uppmaning avlämnar varan inom skälig tid. Detta gäller dock inte om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen. I vissa fall har köparen på grund av dröjsmålet rätt att häva köpet utan att han först lämnar sådan uppmaning. nämligen om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Säljaren har emellertid möjlighet att i vissa fall genom av- talsvillkor inskränka köparens rätt att häva köpet. Detta gäller vid köp av vara som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som säljaren eljest måste antas sakna möjlighet att på rimliga villkor avyttra till annan än köparen. Ett sådant avtalsvillkor kan dock inte åberopas om det är uppenbart att dröjsmålet medför att köparens syfte med avtalet väsentligen förfelas. Till de nu angivna reglerna kommer ytterligare en som avser det fallet att säljaren dröjer med att avlämna en vara som skall betalas vid eller efter den tid som har bestämts för avlämnandet. Köparen får då innehålla köpeskillingen till dess att varan hålls honom till handa.

4 och 5 så" konsumentköplagen reglerar köparens befogenheter när varan är behäftad med fel. Huruvida fel i varan föreligger bedöms dels enligt vanliga köprättsliga regler. dels enligt bestämmelserna i 7—10 åå konsument- köplagen, som anger vissa särskilda fall när varan skall anses vara behäftad med fel.

Bestämmelserna i 4ä konsumentköplagen reglerar det fall att varan är behäftad med fel som säljaren exempelvis genom en reparationsgaranti har åtagit sig att avhjälpa. Sker inte detta inom skälig tid efter det att köparen har framställt anspråk på grund av felet eller avlämnas inte inom skälig tid därefter felfri vara i den felaktigas ställe. får köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller. om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. När det gäller köparens rätt att häva köpet kan säljaren dock i vissa fall åberopa avtalsvillkor som inskränker hävningsrätten. nämligen om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet hävs och han erbjuder köparen skälig ersättning för felet. lnskränkning i köparens rätt att häva köpet är emellertid inte ens i sådant fall giltig. om det är uppenbart att varan inte kan användas för sitt ändamål. Om felet avser vara som skall betalas vid eller efter den tid som har bestämts för avlämnandet. får köparen även innehålla köpe-l skillingen till dess felet har avhjälpts eller felfri vara hålls honom till handa.

• Sida 26
•  Original

Prop. l976/77:123 26

Är det uppenbart att felet endast är av ringa betydelse för köparen får han dock inte innehålla mer än vad som kan antas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjälpande.

Köparens befogenheter enligt de nu angivna reglerna gäller även om åta- gandet att avhjälpa felet har gjorts för säljarens räkning av varans tillverkare eller annan.

Bestämmelserna i Så gäller när varan är behäftad med fel men detta inte skall avhjälpas på grund av sådant åtagande som avses i 4 &. Köparen får då göra avdrag på köpeskillingen eller. om felet inte är av ringa betydelse för honom. häva köpet. Säljaren har dock samma möjligheter som enligt 4; att åberOpa avtalsvillkor som inskränker köparens rätt att häva köpet. Om köparen har framställt anspråk på grund av felet får han inte göra gällande sina nu nämnda befogenheter, om säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet eller att avlämna felfri vara i den felaktigas ställe och detta sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Denne har samma rätt att innehålla köpeskillingen som enligt 45.

Till köparens nu berörda befogenheter vid dröjsmål och fel i varan kommer enligt 6 & konsumentköplagen viss rätt till ersättning för utgift som köparen har ådragit sig till följd av säljarens kontraktsbrott.

Innebörden av att ett köp hävs är att parternas prestationer i princip skall återgå. Regler härom finns i 57 och 58 på i 1905 års köplag. Värdera parten är skyldig att återbära vad han mottagit. Enligt 57,5 köplagen råder ett avhängighetslörhållande mellan återgångsprestationerna. Hävs köpet har säl- jaren inte rätt att återfå godset. om han inte återbär vad han uppburit av köpeskillingen. Å andra sidan är säljaren enligt huvudregeln inte skyldig att betala tillbaka vad han uppburit. om han inte återfår godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Om köparen är berättigad till ersättning av säljaren. har han viss rätt att hålla godset inne till säkerhet för ersättnings- anspråket.

ll ;" konsumentköplagen innehåller bestämmelser om vad köparen har att iaktta om han vill göra gällande befogenheter på grund av fel i varan. Han skall underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han har märkt eller bort märka felet. dock inte senare än ett år från det han mottog varan. Om annan än säljaren för dennes räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i vai-an får underrättelsen i stället lämnas till den som har gjort åtagandet. Försummar köparen att lämna underrättelse enligt dessa bestäm- melser förlorar han sin rätt.

2.2.3 Lagen (1971238) om hem/örsäUn/ng m. m.

Hemförsäljningslagen är främst inriktad på kreditköp men omfattar även vissa avtal om fortlöpande tjänster. 5. k. abonnemangsavtal. Syftet med lagen är att skydda konsumenten mot påtryckning och överrumpling vid bl. a.

• Sida 27
•  Original

Prop. l976/77:123 27

hemförsäljning. Skyddet består däri att konsumenten inom en vecka. den s.k. ångerveckan. kan ångra sig och skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet.

Enligt 1 ;" är lagen tillämplig vid yrkesmässig försäljning av lös egendom. som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. under förutsättning att kö- paren avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Lagen gäller under motsvarande för- utsättningar även i fråga om näringsidkares åtagande att mot vederlag fort- löpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom. under- visning eller andra liknande tjänster. Om avtalet sluts och av båda parter fullgörs vid själva sammanträffandet gäller lagen endast om köparen betalar köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis (t. ex. kon- tokort) eller med belopp som han får låna av säljaren eller av annan genom säljarens förmedling.

Köparen kan enligt 4 % frånträda sitt anbud eller sitt svar genom att skrift- ligen meddela detta till säljaren inom en vecka. räknat från dagen för sam- manträffandet. Om köparen i annat fall än då båda parter har fullgjort avtalet vid själva sammanträffandet fått motta godset eller del därav. är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret dock beroende av att han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. Kö- paren står likväl inte faran för att godset av våda förstörs. försämras eller minskas eller undergår förändring endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset.

Om köparen frånträder sitt anbud eller svar. åligger det enligt 5 & säljaren att inom den tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset inne till dess säljaren har fullgjort sin återbetalningsskyldighet. Har godset inte avhämtats inom tre månader efter sammanträffandet tillfaller det köparen utan vederlag. Återgår avtal om tillhandahållande av tjänst. skall den om- ständigheten att säljaren redan har utfört viss del av sitt åtagande inte befria säljaren från skyldigheten att betala tillbaka vad han har uppburit.

2 & innehåller bestämmelser som syftar till att förmå säljaren att upplysa köparen om hans rättigheter. Säljaren eller hans ombud måste sålunda vid parternas sammanträffande överlämna en särskild handling till köparen. var- igenom denne erinras om sina rättigheter enligt lagen. Köparen skall un- derteckna ett exemplar av handlingen. Har dessa bestämmelser inte iakttagits är köparen över huvud taget inte bunden av sitt anbud eller svar. Vidare skall köparen erhålla en blankett för meddelande till säljaren. om köparen vill frånträda affären.

Lagen innehåller vidare i 3.5 en bestämmelse om verkan av utfästelse av säljarens ombud om köpevillkor som är gynnsammare för köparen än dem som är upptagna på den ordersedel eller i det kontrakt som har använts

• Sida 28
•  Original

Prop. 1976/77:123 28

vid försäljningen. Om köparen har avgivit anbud till ombudet och säljaren meddelar att han antar anbudet. skall säljaren nämligen enligt 3ä anses ha godtagit detta sådant det har framförts till ombudet, om inte annat ut- tryckligen anges eller uppenbart framgår av omständigheterna.

Hemförsäljningslagen är enligt 6 & tvingande till köparens förmån. Lagen är f. n. föremål för översyn.

2.2.4. Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar påförmögenhers— rättens (mträcle

Genom ändringar i avtalslagen (SFS 1976:185). vilka trätt i kraft den 1 juli 1976. har i lagens 36% intagits en ny förmögenhetsrättslig generalklau- sul som har ersatt bl. at. de tidigare generalklausulcrna i 8 äavbetalningsköpla— gen och 8 * skuldebrevslagen.

Generalklausulen i 36%- avtalslagen ger domstolarna ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Avtalsvillkor får enligt generalklausulen jämkas eller lämnas utan avseende. om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll. omständigheterna vid avtalets tillkomst. senare in- träffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. llar villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll. får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De angivna bestämmel- serna äger motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshand- ling än avtal.

Generalklausulen är i princip tillämplig inom hela förmögenhetsrätten och kan tillämpas bl. a. på avtal ellerandra rättshandlingar som gäller krediter av olika slag. 1 den proposition som ligger till grund för generalklausulen (prop. 1975/76:81) har framhållits att även om det på vissa områden. såsom vid avbetalningsköp. finns särskilda lagbestämmelser till skydd för svagare avtalspart kan generalklausulen ändå ha en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel. bl.a. i speciella situationer som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen (prop. s. 112).

Generalklausulen. som är av civilrättslig natur. kan ses som ett kom- plement till den näringsrättsliga lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (se avsnitt 2.2.6). Det har också varit ett viktigt syfte med införandet av generalklausulen att tillse att villkor. som har träffats av förbud enligt avtalsvillkorslagen. i behövlig utsträckning kan angripas på civilrättslig väg. För att underlätta möjligheterna till en likartad bedömning har för- utsättningarna för ingripande angetts på samma sätt i generalklausulen som i avtalsvillkorslagen. Enligt båda fordras att ifrågavarande avtalsvillkor är oskäligt (prop. 1975/76:81 s. 131).

• Sida 29
•  Original

Prop. 1976/77le3 29

Generalklausulen kan tillämpats på alla slags villkor. även sådana som avser vederlaget (priset) för en prestation. 1 prop. 1975/76:81 påpekas att ett område där det finns särskild anledning att överväga jämkning av ve- derlaget är kreditköpen. Det har emellertid också understrukits. att hänsyn alltid måste tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och att avsikten inte har varit att generalklausulen skall fungera som ett medel för en allmän priskontroll (prop. s. 138). En annan typ av avtalsvillkor som berörts i propositionen är s.k. förfalloklausuler, dvs. villkor som innebär att ett län eller annan kredit under vissa förhållanden skall förfalla till be- talning före avtalad förfallodag samt avtalsvillkor som ger kreditgivare rätt att säga upp krediten till betalning i förtid. Även sådana avtalsvillkor kan. om de i ett enskilt fall framstår som oskäliga.jämkas eller åsidosättas med stöd av generalklausulen (prop. s. 139 f).

Enligt 37 & avtalslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1976 gäller att sådana förbehåll är ogiltiga. som innebär att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad. om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts inte rätteligen fullgörs.

2.2.5. Marknadsförings/agen ( I 975 :I 4 I 8)

[ marknadsföringslagens 1 & fastslås att lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor. tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Uttrycket "nyt- tighet" har i lagen en vidsträckt innebörd och omfattar bl. a. krediter (prop. 1975/76:34 s. 125 0. Även begreppet marknadsföring har en vidsträckt in- nebörd. [ begreppet ligger att det skall vara fråga om åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor. tjänster eller andra nyttigheter. Också ett helt passivt saluhållande bör anses utgöra marknadsföring. Begreppet måste vidare anses innefatta inte bara försäljning utan också uthyrning och liknande förfaranden (prop. s. 124).

Marknadsföringslagens ändamål tillgodoses i första hand genom att kon- sumentverket och konsumentombudsmannen (KO) bevakar marknaden och vid behov tar upp överläggningar med berörda näringsidkare i syfte att på frivillig väg få till stånd en marknadsföring som står i överensstämmelse med konsumenternas intressen. För det fall den verksamhet som sålunda bygger på att frivilliga åtgärder vidtas inte skulle leda till önskat resultat. ger marknadsföringslagen möjligheter att i vissa fall vidta tvingande åtgärder mot näringsidkare. Sådana tvångsåtgärder kan åstadkommas med stöd av tre generalklausuler. som har upptagits i 2—4 åå marknadsföringslagen. Den tvångsvisa tillämpningen av dessa bestämmelser har anförtrotts åt mark— nadsdomstolen.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1976/77:123 30

Generalklausulen i 2å riktar sig mot otillbörlig marknadsföring. Företar näringsidkare vid marknadsföring av vara. tjänst eller annan nyttighet re- klamåtgärd eller annan handling. som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. kan marknadsdomstolen med stöd av Zå förbjuda näringsidkaren att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling.

Den i 3å intagna generalklausulen syftar till att få till stånd tillräcklig information i samband med marknadsföring. Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara. tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. kan marknadsdom- stolen med stöd av 3 å ålägga näringsidkaren att lämna sådan information. Åläggande kan utfärdas så snart det föreligger ett inte helt obetydligt behov av den ifrågavarande informationen (prop. s. 126). Åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe. t. ex. genom skyltar. faktablad eller liknande. Med säljställe avses såväl fasta butiker och lokaler som mera tillfälliga platser där nyttigheter säljs. hyrs ut eller på annat sätt marknadsförs. Vid t.ex. hemförsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad ett säljställe (prop. s. 127). lnformationsåläggande får också innehålla att informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen. Vidare får åläggande in- nehålla att informationen skall i viss form lämnas till konsument som begär det. Härigenom kan uppnås bl. a. att konsument kan få tillgång till åsyftad information utan att behöva besöka säljstället (prop. s. 127).

Med stöd av generalklausulen i 4 å kan marknadsdomstolen förbjuda nä- ringsidkare att saluhålla eller till uthyrning mot vederlag erbjuda vissa farliga eller uppenbart odugliga varor.

Förbud eller åläggande enligt 2—4 åå kan meddelas även anställd hos nä- ringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Förbud mot handling som innebär otillbörlig marknadsföring kan enligt 2å därjämte meddelas var och en som i övrigt väsentligen har bidragit till handlingen.

Förbud eller åläggande skall enligt Så förenas med vite. om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

1 10—13 åå meddelas vissa regler om handläggningen av fråga om förbud eller åläggande enligt 2—4 åå. Enligt 10 å (i dess lydelse efter senaste ändring. se SFS 1976:55) tar marknadsdomstolen upp sådan fråga efter ansökan av KO. Om KO emellertid för visst fall beslutar att inte göra ansökan. får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter. löntagare eller närings- idkare eller. beträffande förbud mot otillbörlig marknadsföring. av närings- idkare som berörs av handlingen. Genom 11 å ges KO rätt att. i sista hand med användande av vite. från näringsidkare infordra utredning i ärende om tillämpning av 2—4 åå. I vissa fall lämnar KO ersättning för utrednings- material. [ 12å fastslås att beslut i fråga om förbud eller åläggande enligt

• Sida 31
•  Original

Prop. 1976/77:123 31

2—4 åå inte hindrar att samma fråga prövas på nytt. om sådan förnyad pröv- ning föranleds av ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl. Enligt 13 å kan förbud eller åläggande meddelas interimistiskt. dvs. för tiden till dess slutligt beslut föreligger. om särskilda skäl föranleder det.

KO behöver inte alltid vända sig till marknadsdomstolen för att få till stånd ett förbud eller åläggande enligt 2—4 åå. [ fall som inte är av större vikt får frågan nämligen enligt 14 och ms prövas av KO själv genom förbudsföreläggande eller informationsföreläggande. Förbudsföreläggande innebär att den som antas ha företagit handling. som avses i 2 eller 4 å. föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed eller. i fall som avses i 2 å. att företa annan liknande handling. lnformationsföreläggande sker på samma sätt men avser föreläggande vid vite att lämna information som anges i 3 å. Har föreläggande godkänts gäller det som förbud eller åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen.

Om någon har meddelats förbud eller åläggande enligt 2—4 åå utövar KO tillsyn över att förbudet eller åläggandet åtlyds. För detta ändamål kan enligt l6å KO från den som avses med förbudet eller åläggandet. i sista hand med användande av vite, infordra upplysning. handling. varuprov och lik- nande.

Om förbud eller åläggande som har förenats med vite överträds. kan vitet utdömas. Detsamma gäller naturligtvis vite som KO har förelagt för att framtvinga utredning eller tillsynsunderlag. Av 17å första stycket fram- går att fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol på talan av åklagare. Åklagaren får dock väcka sådan talan endast efter anmälan av KO eller. i fråga om vite som marknadsdomstolen har förelagt i samband med förbud eller åläggande enligt 2—4 åå. efter anmälan av annan som hos marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller åläggandet.

Vid sidan av generalklausulerna innehåller marknadsföringslagen bestäm- melser som straffbelägger vissa förfaranden vid marknadsföring. vilka det har ansetts särskilt angeläget att motverka. Det är här fråga om vilseledande framställning vid marknadsföring (6 å) samt 5. k. tilläggserbjudanden (7 å) och kombinationserbjudanden (8 å). Straffet. som kan drabba näringsidkare och vid vilseledande framställning även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. är i samtliga fall böter eller fängelse i högst ett år. [ ringa fall döms dock inte till straff. Allmänt åtal får enligt 17 å andra stycket väckas endast efter anmälan eller medgivande av KO.

2.2.6. Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Avtalsvillkorslagens centrala bestämmelse är I å. vilken är utformad som en generalklausul. Är villkor som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten kan

• Sida 32
•  Original

Prop. 1976/77:123 32

marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning om näringsidkare erbjuder konsument att hyra lösöre för enskilt bruk. För- bud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Förbud skall förenas med vite". om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

[ likhet med marknadsföringslagen bygger avtalsvillkorslagen på tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte att få till stånd ändring i sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall härvid i första hand försöka uppnå änd- ringar på frivillig väg. men om förhandlingarna blir resultatlösa kan KO föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Be- slutar KO för visst fall att inte ansöka om förbud. får enligt 3å ansökan göras av sammanslutning av näringsidkare. konsumenter eller löntagare. För handläggningen av fråga om förbud gäller bestämmelser som till stor del motsvarar reglerna om handläggning av fråga om tillämpning av ge- neralklausulerna i marknadsföringslagen (se avsnitt 2.2.5). Liksom enligt den lagen kan KO i fall som inte är av större vikt själv pröva förbudsfråga genom förbudsföreläggande.

Avtalsvillkorslagen är enligt 2å inte tillämplig i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller lörsäkringsinspektionen.

Det bör understrykas att bedömningen enligt generalklausulen i l å av- talsvillkorslagen avser frågan om ett villkor typiskt sett är oskäligt gentemot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Bedömningen innefattar alltså inte prövning av individuella avtal (jfr avsnitt 2.2.4).

Vissa ändringar i avtalsvillkorslagen har föreslagits i promemoriorna Ds Ju l976:10 och 13. Förslagen övervägs f. n. i justitiedepartementet.

2.2.7 lnkassolagen (1974.'182)

lnkassolagen (ändrad 19751744) syftar i första hand till att undanröja ris- kerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet. varmed i lagen förstås verksamhet med syfte att driva in betalning för fordran.

Lagen gäller enligt ] å yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Verk- samhet hos exekutiv myndighet är dock uttryckligen undantagen från lagens tillämpningsområde.

För viss yrkesmässig inkassovcrksamhet. nämligen sådan som avser in- drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning. krävs enligt 2 å datainspektionens tillstånd. Detta gäller dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank

• Sida 33
•  Original

Prop. 1976/77:123 33

AB. kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver tillståndspliktig inkassoverk- samhet utan erforderligt tillstånd kan enligt 17 å dömas till böter eller fäng- else i högst ett år.

14 å föreskrivs att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Därvid skall iakttas att gäldenär inte vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd.

Om gäldenären inte betalar sin skuld får rättsliga åtgärder i regel inte vidtas utan att gäldenären först tillställts krav. Enligt 5 å första stycket skall krav framställas skriftligen. Vad som fordras i kapital. ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig. I fråga om ränta skall anges beloppet av upplupen ränta. räntesatsen samt den tid och det belopp som ligger till grund för ränteberäkningen. Enligt 5å andra stycket skall i samband med krav anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Rättslig åtgärd får enligt 6å tillgripas först sedan gäldenären har tillställts krav som nu nämnts och den angivna tiden för frivillig betalning eller invändning har löpt ut. Enligt 7 å gäller detta dock inte. om gäldenären uppenbarligen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå bestämmelserna om krav.

l 8å föreskrivs att inkassoåtgärd inte bör vidtas. om det föreligger san- nolika skäl för att fordran inte är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillsyn m. m. Tillsyn över efter- levnaden av lagen utövas enligt 13å av datainspektionen. Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. kreditinrättning under bankinspektionens till- syn eller advokat. Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig. Enligt 14å första stycket har da- tainspektionen rätt att företa inspektion hos den som bedriver inkassoverk- samhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall enligt 14å andra stycket lämna datain- spektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn. Datainspektionen får enligt 14å tredje stycket förelägga vite för att framtvinga handlingar eller upplysningar. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar osann uppgift i fall som avses i 14å andra stycket kan enligt 17å dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Datainspektionen kan med stöd av 15å första stycket meddela de fö- reskrifter om bedrivande av inkassoverksamhet som föranleds av tillsynen. Föreskrift får förenas med vite. Om den som har fått datainspektionens tillstånd att bedriva inkassoverksamhet åsidosätter bestämmelse i lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får datainspektionen. om rättelse inte vidtas, återkalla tillståndet (15å andra stycket).

• Sida 34
•  Original

Prop. 1976/77:123 34

2.2.8. Förordningen (] 9595 75) med föreskrifter om vissa bp/a/rringsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. m. m.

För bilhandeln gäller en konjunkturpolitiskt motiverad reglering av vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av personbilar samt mindre lastbilar och bussar. Regleringen gäller kontantinsatsens storlek och kre- dittidens längd. Bestämmelser härom har upptagits i förordningen ( 1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63). Förordningens bestämmelser om betalningsvill- korenjämte vissa därtill anknytande regler skall emellertid enligt 3 å i förord- ningen inte äga tillämpning. om säljaren har biträtt en av regeringen godkänd överenskommelse.enligt vilken det åligger honom att iaktta motsvarande reg- ler om kontantinsats och kredittid. Sådana överenskommelser har gällt sedan den 16april 1959. Gällandeöverenskommelse.dens. k. avbetalningsöverens- kommelsen. har ingåtts mellan kommerskollegium och Motorbranschens riksförbund(_MRF')den 18 maj 1976. Genom överenskommelsen har MRFåta- gitsigatt från bilhandlarna infordra förbindelserattdeskall iakttaöverenskom- melsen.

De genom förordningen meddelade föreskrifterna grundas på ett av riksda- gen lämnat bemyndigande i lagen (l975z90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Enligt 1 å i förordningen och överenskommelsen äger bestämmelserna i dem tillämpning vid yrkesmässig försäljning av bilar. dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kilogram. Med försälj- ning förstås varje överlåtelse där vederlaget enligt avtal helt eller delvis skall utgå i pengar. Överlåtelse anses föreligga även om säljaren har uppställt sådant äganderättsförbehåll eller återtagandeförbehåll som avses i avbetal- ningsköplagen eller om avtalet har getts formen av hyresavtal men avsikten är att den till vilken bilen utges skall bli ägare till denna (jfr l å andra stycket avbetalningsköplagen).

2å 1 mom. i förordningen och 3å i avbetalningsöverenskommelsen in— nehåller bestämmelser om kontantinsats och kredittid. Sålunda gäller att säljaren inte får utlämna försåld bil, om inte köparen till honom har erlagt minst 40 procent av vederlaget (kontantinsats) samt i "övrigt förbundit sig att gälda vederlaget inom 24 månader (kredittid). Kontantinsatsen får inte inbegripa vad köparen kan ha erhållit såsom försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap. llar avtalats att köparen får erlägga del av vederlaget i form av begagnat motorfordon. får värdet av detta inbytesfordon inräknas i kontantinsatsen. Kredittiden räknas fr. o. m. kalendermånaden efter den då bilen utlämnades av säljaren. Det bör anmärkas. att bestämmelserna inte har avseende på det civilrättsliga förhållandet mellan säljaren och köparen. Avtal i strid med bestämmelserna är sålunda giltigt i enlighet med sitt innehåll.

Förordningens bestämmelser om kontantinsats och kredittid är straff-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1976/77:123 35

sanktionerade. Säljare som utlämnar försåld bil i strid mot bestämmelserna skall enligt 454 i förordningen böta en tiondel av bilens värdet dock lägst 750 kronor och högst 3000 kronor. Böterna utdöms av allmän domstol.

Säljare som är bunden av avbetalningsöverenskommelsen skall, om han utlämnar bilen i strid mot överenskommelsens bestämmelser om kontant- insats eller kredittid, enligt 4 5 i överenskommelsen erlägga ett civilrättsligt

vite, vilket beräknas på samma sätt som böterna enligt förordningen. Vitet ut- döms av en särskild nämnd, bilkreditnämnden. Ansökan om utdömande av vite görs av MRF.

MRF har genom avbetalningsöverenskommelsen åtagit sig att utöva till- syn över den sektor av bilmarknaden som består av bilhandlare anslutna till överenskommelsen. Detta sker genom att MRF med anlitande av auk- toriserade revisorer regelbundet kontrollerar bokföringen hos sådana bilhand- lare. Kostnaderna för tillsynen bestrids så långt möjligt med influtna vi- tesbelopp. MRF har efter hörande av kommerskollegium utfärdat åtskilliga anvisningar till föreskrifterna i avbetalningsöverenskommelsen.

Över den del av bilmarknaden som inte omfattas av överenskommelsen utövar kommerskollegium tillsyn enligt förordningen. Enligt 2?" 2 mom. i förordningen har kollegiet genom auktoriserad revisor eller annan härför skickad person rätt att kontrollera att säljare efterkommer föreskrifterna om kontantinsats och kredittid. Kommerskollegium får vidare enligt Så i förordningen meddela föreskrifter för verkställigheten av förordningen.

2.2.9 Förordningen (1976.'264) om statligt bosättnings/ån En särskild typ av banklån är de statliga bosättningslånen. vilka har till syfte att underlätta för enskilda att ordna sin bosättning. Bestämmelserna om bosättningslånen finns i förordningen (1976:264) om statligt bosättnings- lån samt i tillämpningsföreskrifter som har utfärdats av riksbanken. För- ordningen har fr.o.m. den 1 juli 1976 ersatt kungörelsen (l946:570) om statliga bosättningslån. Enligt bosättningslåneförordningen gäller att bosättningslån kan erhållas av makar, av man och kvinna som sammanbor med varandra under äk- tenskapsliknande förhållanden. av man och kvinna som avser att ingå äk- tenskap med varandra eller att sammanbo med varandra under äktenskaps- liknande förhållanden. av ensamstående som sammanbor eller avser att sammanbo med eget barn (eller barn som har mottagits för adoption) under 16 år samt av ensamstående handikappad utan barn. Lån utgår till svenska medborgare men kan också beviljas utländska medborgare eller statslösa som har tillstånd att vistas och arbeta i Sverige. Såsom ytterligare villkor för lån gäller enligt ös" förordningen bl. a. att lånesökande har behov av medel för att anskaffa möbler och andra bosättningsföremål. Bosättningslån beviljas fr. 0. m. den 1 juli 1976 med högst 10000 kr. De lämnas ur statens bosättningslånefond genom riksbanken. Lånen beviljas utan borgen. Räntan är låg (statens normallåneränta, f.n. 8 %). Amorteringstiden får normalt inte överstiga sju år. Uppskov med amorteringar och räntebetalning kan medges på grund av t. ex. studier för en tid av sammanlagt tre år, i undan-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1976/77:123 36

tagsfall för längre tid. Befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldig- heten kan komma i fråga när låntagare har avlidit, varit sjuk, arbetslös, orn- händertagen för vård eller haft stor försörjningsbörda eller när det av annan anledning framstår som skäligt.

2.3. Konsumentombudsmannen och konsumentverket

Den 1 juli 1976 har K0 och det tidigare konsumentverket sammanförts till en myndighet, benämnd konsumentverket. Verket leds av en styrelse samt en verkschef som tillika är KO. Målsättningen för det nya konsu- mentverket, liksom för det tidigare, äratt stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. Verksamheten i det nya konsumentverket är uppdelad på flera olika enheter. De formella KO-uppgifterna enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen ankommer på en särskild. direkt till verksche- fen/KO knuten enhet som ligger utanför linjeorganisationen, KO-sekre- tariatet. Rörande organisationen och verksamheten i övrigt kan hänvisas till förordningen (l976:429) med instruktion för konsumentverket samt till prop. 1975/761159.

4.2. Förslaget till konsumentkreditlag 4.2.1 Lagens Ii/lärnpningsområde

Kommittén anser att en förstärkning av kredittagarens ställning på mark- naden främst krävs då kreditgivaren har den starkare positionen. Så är enligt kommittén i regel fallet när kreditgivaren är näringsidkare och krediten skall användas för privat konsumtion. Kommittén föreslår därför att den nya lagstiftningen skall gälla kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk under förutsättning att kreditgivaren är näringsidkare. Med kredit avses såväl betalningsanstånd i samband med köp som lån av olika slag.

Kravet att kreditgivaren skall vara näringsidkare bör enligt kommittén inte vara undantagslöst. Om kreditgivaren visserligen är privatperson men krediten lämnas genom förmedling av näringsidkare befinner sig kredit- tagaren i regel i samma underläge som när han såsom motpart har en yr- kesmässig kreditgivare. Kommittén föreslår därför att lagstiftningen görs tillämplig även på krediter som förmedlas av näringsidkare, oavsett huruvida kreditgivaren är näringsidkare eller inte.

Kommittén framhåller att den avser att under sitt fortsatta arbete närmare överväga i vad mån vissa av de nu föreslagna reglerna bör göras tillämpliga även på andra krediter än konsumentkrediter.

4.2.2. Lagsri/iningstekniken

Kommittén föreslår att konsumentkrediterna regleras i en särskild kon- sumentkreditlag. Genom att de bestämmelser som tar direkt sikte på kre- ditgivning åt konsumenter samlas i en särskild lag markeras enligt kom- mitténs mening att denna har en betydligt bredare syftning än gällande kreditköpsregler. Lagens vida ram förenklar den framtida ytterligare utbygg- nad av konsumentskyddet som kan visa sig nödvändig på en flexibel kre- ditmarknad.

Kommittén framhåller att den förordade lagstiftningstekniken får vissa konsekvenser för avbetalningsköplagen och konsumentköplagen. Beträffan- de avbetalningsköplagen menar kommittén att denna t.v. bör stå kvar i oförändrat skick för att gälla vid transaktioner som inte faller under kon- sumentkreditlagen.

Enligt kommittén bör konsumentkreditlagen vara tvingande till konsu- mentens förmån. Kommittén föreslår därför att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen skall vara ogiltiga.

4.2.3. Begreppet kreditköp

Kommittén framhåller att behovet av skyddsregler för konsumenterna är störst i samband med krediter som lämnas för inköp av varor. Den fö-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1976/77:123 39

reslagna konsumentkreditlagens tyngdpunkt ligger därför på särskilda be- stämmelser om kreditköp.

Enligt kommitténs mening bör till kreditköp hänföras för det första varje transaktion som innebär att säljaren utger varan till köparen utan att ha erhållit full betalning. Hit hör bl. a. det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalningsköp. Vidare bör enligt kommitténs mening till kreditköp hänföras vissa transaktioner som visserligen innebär att säljaren gör en kort- tant-affär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kom- mittén åsyftar här låneköp och vissa kontoköp, dvs. sådana transaktioner där betalningen helt eller delvis erläggs med belopp som köparen lånar i bank eller av annan kreditgivare. Utmärkande för transaktioner av detta slag är enligt kommittén att det finns en överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren som går ut på att den senare skall lämna kredit för inköp hos säljaren.

Kommittén framhåller att låneköpet och kontoköpet f. n. inte är förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna. Kostnaderna är mes- tadels lägre. och rätt att återta lörsålda varor förekommer i allmänhet inte. Även för kreditgivaren torde det vara fördelaktigt att krediten. såsom vid dessa moderna kreditformer. beviljas på grundval av en bedömning av kon- sumentens förmåga att fullfölja sina åtaganden i stället för att kreditgivaren förlitar sig på kreditsäkerhet i varor. Kommittén anser likväl att även lå- neköpet och kontoköpet bör omfattas av den föreslagna konsumentkredit- lagens bestämmelser om kreditköp. Ett uteslutande av någon kreditköpsform skulle nämligen, framhåller kommittén, med stor sannolikhet leda till en överströmning mot det oreglerade området varigenom skyddsreglernas syfte kunde förfelas.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att med kreditköp skall avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Denna grundläg- gande bestämning av kreditköpsbegreppet syftar enligt kommittén till att bereda konsumenten ett tillfredsställande skydd även i förhållande till andra kreditgivare än säljaren. Var och en som i kreditköpsförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen, alltså även kre— ditgivaren vid låneköp och kontoköp samt den som efter själva köpet övertar säljarens eller annan primär kreditgivares fordran på konsumenten. Kom— mittén föreslår därför att med kreditgivare skall avses den som lämnar kre- diten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

4.2.4 (J'p/ilysningsp/ikl I/ör kreditgivaren

Enligt kommittén är det av grundläggande betydelse för konsument- skyddet att den enskilde medborgaren får god information om innebörden

• Sida 40
•  Original

Prop. 1976/77:123 40

av alternativa kreditformer. Informationen bör enligt kommitténs mening utformas så att konsumenten lätt kan göra en jämförelse mellan olika er- bjudanden om kreditköp. Den bör vidare ge underlag för en jämförelse mellan kreditköp och vanligt lån i bank eller hos annan kreditgivare. En sådan information främjar konkurrensen mellan olika kreditformer och kre- ditgivare samt påverkar därigenom på ett för konsumenterna gynnsamt sätt kreditkostnaderna och kreditvillkoren i övrigt.

Kommittén anser således att alla näringsidkare som lämnar kredit för enskilt bruk bör åläggas att lämna korrekta och med andra alternativ jäm- förbara upplysningar om kreditkostnaden och faktorer som påverkar kost- nadens storlek. Upplysningsplikt bör enligt kommittén föreligga såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där krediterbjudande förekommer som vid de tillfällen då parterna träffar avtal om kredit.

Med kreditkostnad bör enligt kommitténs mening förstås allt vad kon- sumenten har att erlägga med anledning av krediten, dvs. summan av alla räntor. tillägg och andra kostnader. För att en jämförelse mellan olika kre- ditalternativ skall kunna göras bör kreditkostnaden anges såsom en årlig fallande ränta. Som benämning för konsumentens verkliga kreditkostnad uttryckt som ränta har kommittén valt uttrycket effektiv ränta, vilket an- vändes redan av konsumtionskreditutredningen (SOU l966:42). Med ef- fektiv ränta avses enligt kommitténs förslag kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hän- synstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

När det gäller annonsering, skyltning och liknande marknadsföring, där kredit erbjuds, föreslår kommittén att uppgift skall lämnas om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet. Vid erbjudande av kredit för kontoköp, checkräkningskredit och andra fortlöpande krediter går det enligt kommittén i allmänhet inte att på förhand mera bestämt ange den effektiva räntans storlek. Kommittén föreslår beträffande dessa krediter- bjudanden att uppgiften om effektiva räntan skall utformas så, att därav framgår räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Vid mark- nadsföring av kredi'terbjudanden som avser kredit för visst köp föreslår kom- mittén att förutom effektiva räntan även varans kontantpris skall anges.

Enligt kommitténs mening måste den föreslagna informationsplikten vid marknadsföring antas ge ett betydande skydd mot oskäligt höga kredit- kostnader. Kommittén anser emellertid att detta skydd bör fullständigas med upplysningsplikt även vid de tillfällen då kreditköp och andra kre- ditavtal ingås, varvid upplysningsplikten kommer att avse villkoren i det enskilda avtalet.

När det gäller upplysningsplikten vid avtalstillfället måste enligt kom- mitténs mening olika betydelsefulla begrepp redas ut på sådant sätt att de olika kreditköpsfaktorerna tydligt framträder. Kommittén föreslår därför att vissa viktiga faktorer anges och definieras i konsumentkreditlagen. Detta

• Sida 41
•  Original

Prop. 1976/77:123 41

gäller varas kontantpris varmed enligt kommitténs förslag bör förstås det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning, efter avdrag för sedvanliga rabatter. Kan säljarens pris vid kontant försäljning av någon anledning inte fastställas bör som kontantpris anses varans gängse marknadspris. En annan viktig faktor i sammanhanget är kreditbeloppet, eftersom det är på det beloppet som den effektiva räntan, alltså den relativa kreditkostnaden. beräknas. Enligt förslaget bör med kre- ditbelopp förstås, vid lån det lånade beloppet och vid betalningsanstånd den del av kontantpriset med vilken konsumenten har fått anstånd. Med termen skit/(lbe/opp åsyftas i förslaget summan av kreditbeloppet och kre- ditkostnaden.

Kommittén framhåller att upplysningsskyldigheten i samband med träf- fande av avtal om kredit givetvis bör fullgöras innan kreditavtalet blir bin- dande för konsumenten. Upplysningarna bör lämnas skriftligen. Enligt kom- mittén torde upplysningsplikten i regel komma att fullgöras genom att tipp- gifterna tas in i det kontrakt som upprättas mellan parterna. i den mån skriftligt avtal inte upprättas måste särskild handling med uppgift om de olika kreditfaktorerna överlämnas till konsumenten. Ansvaret för att upp- gifterna lämnas bör ligga hos kreditgivaren. Vid låneköp kan det dock ligga nära till hands att uppgifterna lämnas av säljaren. Ett sådant förfarande bör enligt kommitténs mening kunna godtas, om säljaren uppträder som ombud för kreditgivaren.

Kommittén föreslår i viss mån olika regler om upplysningsplikten vid avtal om olika slag av krediter.

Beträffande krediter som lämnas i samband med köp innebär kommitténs förslag att kreditgivaren innan köpet sluts i förekommande fall skall lämna skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kredit- kostnaden. kreditköpspriset, effektiva räntan. kredittiden och skuldbeloppet samt om de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skillt/beloppet. Kom- mittén framhåller emellertid att det inte kan komma i fråga att föreskriva upplysningsplikt av den nu beskrivna omfattningen vid alla slag av krediter i samband med köp. Som förutsättning föratt upplysningSpliktcn vid kre- ditköp skall gälla föreslår kommittén att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd och att kontant- priset överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde, som enligt förslaget inte skall få sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen ( 19621381) om allmän försäkring. För att förhindra att upplysningsplikten kringgås genom att parterna till en början avtalar om en kredittid som inte överstiger en månad men sedan efter hand förlänger kredittiden föreslår kommittén att upplysningsskyldighet skall föreligga även vid sådan förlängning av kre- dittiden.

Vad nu sagts gäller krediter som lämnas i samband med köp. Vid kontoköp har konsumenten redan vid ett tidigare tillfälle erhållit den kreditmöjlighet

• Sida 42
•  Original

Prop. 1976/77:123 42

som utnyttjas vid köpet. Kommittén framhåller att upplysningsplikten här inte bör inriktas på inköpstillfallet utan på det tillfälle då kreditöverenskom- melsen träffas. Enligt kommittén bör det krävas att kreditgivaren vid detta tillfälle lämnar skriftlig uppgift om den effektiva räntan vid olika sätt att använda kreditutrymmet.

Vid avtal om vanliga lån, när fråga alltså inte är om kreditköp. skall enligt kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet sluts lämna konsu- menten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva rän- tan. skuldbeloppet, kredittiden samt de tidpunkter då (le/betalningar ska/! göras.

Enligt kommittén behövs närmare föreskrifter till ledning för näringsidkar- na om hur upplysningsskyldigheten skall fullgöras vid skilda formerav konsu- mentkredit. Detta gäller särskilt uppgifter om den effektiva räntan. Kommit- tén anser det emellertid mindre lämpligt att i lagen införa detaljföreskrifter i dessa avseenden. Enligt förslaget bör det i stället ankom mat på den myndighet som föreslås utövatillsyn över lagens efterlevnad att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifterom hur upplysningsskyldigheten skall full- göras.

4.2.5. Kreditbe/opp och kredittid

Kommittén framhåller att de svårigheter som konsumenterna råkar ut för i samband med kreditköp till stor del beror på att konsumenterna under trycket av ett ständigt ökande utbud av varor kan felbedöma sin förmåga att fullfölja betalningen. Enligt kommittén är det uppenbart att ett krav på relativt höga kontantinsatser kan avhålla den betalningssvage konsu- menten från att ge sig in på kreditköp som vid liberalare villkor skenbart framstår som överkomliga för honom samt att ett kontantinsatskrav även för konsumenten i allmänhet innebär en spärr mot oöverlagda köp. Kom- mittén framhåller att det av dess material framgår att kontantinsatsen vid avbetalningsköp som misslyckats på grund av köparens betalningssvårig- heter är lägre än den genomsnittliga. Även ur kreditgivarnas synvinkel kan enligt kommittén ett obligatoriskt kontantinsatskrav ha vissa fördelar. lnom kredithandeln uttas också regelmässigt kontantinsatserav varierande storlek. En lämpligt avvägd kontantinsats skulle enligt kommittén också kunna bidra till en annan väsentlig vinning, nämligen till att möjliggöra en in- skränkning av återtaganderätten vid kreditköp.

Enligt kommittén kan det inte uteslutas att det finns grupper av kön- sumenter för vilka erbjudanden om påfallande låga kontantinsatser repre- senterar den enda möjligheten att komma över kapitalvaror. Kommittén menar dock att de allra flesta konsumenterna utan alltför krävande för- handSSparande torde kunna åstadkomma en kontantinsats av rimlig storlek. För de sämst ställda i samhället utgör lättillgängliga krediter ingen lösning.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1976/77:123 43

Kommittén vill skapa sådana förutsättningar att konsumenterna kan avsluta sina kreditköp utan bekymmer. Det är enligt kommitténs mening inte för- enligt med denna ambition att låta kreditgivare konkurrera om de eko- nomiskt missgynnade medborgarna genom att erbjuda dem villkor som ter sig förmånliga men som i realiteten är ekonomiskt ogynnsamma.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén att i konsumentkreditlagen intas regler om obligatorisk minsta kontantinsats vid kreditköp. Kravet på kon- tantinsats skall gälla vid samtliga kreditköpsformer. således även vid låneköp och kontoköp. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening kravet lagtekniskt formuleras på det sättet att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än en viss i procent angiven del av kontantpriset. lnsatskravet bör i princip vara detsamma oavsett vilken vara köpet gäller.

När det gäller frågan om storleken av den obligatoriska minsta kon- tantinsatsen framhåller kommittén att en höjning av kontantinsatsnivån i förhållande till vad som nu gäller torde leda till en överströmning från avbetalningsköp, låneköp, kontoköp och andra kreditköp till fristående lån i bank eller hos annan kreditgivare, en utveckling som enligt kommitténs mening är önskvärd. Möjligheten att erhålla sådana fristående lån bör öka eftersom en mindre del av kreditmarknadens kapacitet skulle tas i anspråk vid kreditköp. En höjning kan emellertid också leda till en överströmning av efterfrågan från varor som nu i stor utsträckning säljs på kredit till andra företrädesvis billigare varor och till tjänster. Det är vidare tänkbart att en höjning av kontantinsatsen leder till en minskning av volymen konsument- krediter och därigenom till en total efterfrågeminskning. Detta kan ske om bankerna åläggs stor återhållsamhet med kreditgivning åt konsumenter. Kommittén framhåller att effekterna på efterfrågan och konsekvenserna där- av är svårbedömbara. Kommittén vill därför inte förorda någon betydande höjning av kontantinsatsens nivå. Enligt kommittén bör den lagstadgade kontantinsatsen ungefärligen motsvara vad som redan tillämpas inom hu- vuddelen av kredithandeln. Kommittén föreslår därför att den obligatoriska insatsen skall vara 25 procent eller, med andra ord. att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än 75 procent av kontantpriset.

Kontantinsatskravet bör enligt kommittén inte upprätthållas annat än vid kreditköp av viss omfattning. Kommittén föreslår som förutsättning för kravet dels att kontantpriset överstiger ett visst gränsvärde, dels att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Gränsvärdet bör enligt kommittén bestämmas av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten och inte få sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. dvs. f. n. (december 1976) 535 kr.

För att kontantinsatskravet inte skall kunna kringgås genom att vad som i realiteten utgör ett inköp delas upp i flera formellt fristående köp föreslår kommittén att det sammanlagda kontantpriset skall vara avgörande för hu-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1976/77:123 44

ruvida kontantinsats skall erläggas när det vid samma tillfälle avtalas om flera kreditköp. Eftersom kontantinsatskravet inte heller bör kunna kringgås genom att en till en början kort kredittid senare förlängs föreslår kommittén att högre kreditbelopp än 75 procent av kontantpriset inte får medges när parterna vill förlänga kredittiden utöver en månad.

Kommittén anser att långa kredittider kan medföra vissa nackdelar för konsumenterna. Det kan vara svån att för en längre tid överblicka förmågan att fullfölja ett betalningsåtagande. Ett långvarigt betalningsåtagande be- gränsar också den framtida valfriheten. Kommittén framhåller att dess mate- rial visar att kredittiderna vid avbetalningsköp och låneköp inte är påfallande långa Och i regel ligger väl under två år. Vid avbetalningsköp av dyrare båtar överstiger dock den genomsnittliga kredittiden tre år.

Kommittén föreslår att kreditgivaren vid kreditköp inte får medge längre kredittid än två år. Om konsumenten trots krav inte betalar inom tvåårstiden bör kreditgivaren enligt kommittén inte lastas för detta. Om han har låtit konsumenten förstå att han inte tänker kräva betalning inom den angivna tiden bör han däremot anses ha brutit mot bestämmelsen. Såväl ett ut- tryckligt som ett stillatigande medgivande om längre kredittid bör kunna läggas kreditgivaren till last.

För kontoköpens del bör enligt kommitténs mening regeln om längsta kredittid modifieras. I praktiken är det ofta svårt eller omöjligt att avgöra hur stor ciel av en kontoskuld som hänför sig till ett visst inköp och därmed har länge skulden stått ute. Kommittén påpekar att flertalet kontokorts- system bygger på principen att den utnyttjade krediten skall amorteras med minst en tiondel per månad. Kommittén ser ingen anledning att rubba på denna amorteringsteknik och föreslår därför att huvudregeln om längsta kredittid inte skall behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp. om överenskommelsen innebär att konsumenten varje månad skall återbetala minst lO procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid utgången av föregående månad.

Kommittén framhåller att genomförandet av de föreslagna reglerna om en minsta kontantinsats och längsta kredittid vid kreditköp i viss mån kan förändra förutsättningarna på några marknader. Det kan av olika skäl visa sig erforderligt att övergångsvis ta hänsyn till särskilda förhållanden inom någon bransch. Även i framtida lägen utan samband med övergångssitua- tionen kan en möjlighet till särskilda hänsynstaganden vara av värde, t. ex. i kreditpolitiska sammanhang. Kommittén föreslår därför att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid som avviker från de generella bestämmelserna. Kommittén förutsätter att denna möjlighet endast undan- tagsvis utnyttjas.

Kommittén anser att kreditköp av bilar. för vilka gäller en konjunktur- politiskt motiverad särskild reglering. åtminstone t.v. bör undantas från de föreslagna bestämmelserna om minsta kontantinsats och längsta kredittid.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1976/77:12?) 45 4.2.6 Treparts/örh(il/anden

Kommittén framhåller att vid betalningsanstånd säljaren/kreditgivaren ofta finansierar den kredit han lämnar till konsumenten genom att överlåta sin fordran mot konsumenten till bank eller särskilt finansieringsföretag. Konsumenten får i denna situation enligt 15% konsumentköplagen vid krav på betalning från finansiären alltid framställa invändningar på grund av köpet. Genom 1655 konsumentköplagen ges konsumenten en motsva- rande rätt att framställa invändningar mot kreditgivaren vid kreditköp av låneköpets karaktär. Bestämmelsen i l6 & konsumentköplagen omfattar dock endast kreditköp vid vilka krediten lämnas i samband med köpet. Så är inte fallet då konsumenten på förhand har erhållit ett utrymme för fort- löpande kredit av ett kreditkortsföretag.

Kommittén anser att konsumentens ställning i förhållande till särskild kreditgivare vid kreditköp bör förbättras. Ansvaret för fel i varan eller för annan oriktighet som har att göra med köpet bör visserligen i första hand vila på säljaren. Enligt kommitténs mening bör emellertid även den finansiär som möjliggör för säljaren att utnyttja det försäljningsmässigt sett gynn- samma kreditköpet, varav båda har fördel, vara skyldig att ta sin del av ansvaret mot konsumenten. Det kan dock inte gärna komma i fråga att ålägga en finansiär som helt saknar anknytning till köpet ansvarighet i detta avseende.

Kommittén anser att ansvar för säljarens kontraktsbrott alltid bör kunna åläggas den finansiär som övertar säljarens fordran mot konsumenten. Det- samma bör enligt kommittén gälla den finansiär som enligt avtal med säl- jaren lämnar konsumenten lån för att betala köpet, oavsett om lånet såsom vid låneköp lämnas i samband med köpet eller om det såsom vid kontoköp har medgetts vid ett tidigare tillfälle.

När det gäller frågan hur långt finansiärens ansvar bör sträcka sig anser kommittén att ansvaret bör vara av samma omfattning oavsett genom vilken form av kreditköp ansvarsförhållandet har uppstått. Kommittén föreslår som huvudregel att konsumenten vid kreditköp skall få göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren. Detta innebär att konsumenten inte bara kan göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning utan även kan rikta på köpet grundade anspråk mot kre- ditgivaren. Kommittén framhåller att huvudregeln i vissa fall skulle kunna ge stöd för mycket långtgående krav mot kreditgivaren. Det huvudsakliga syftet med förslaget är emellertid att konsumenten Skall vara garanterad att få tillbaka det belopp han har betalt. Kommittén föreslår därför att kre- ditgivarens ansvar vid krav skall vara begränsat till vad han har mottagit av konsumenten med anledning av krediten.

Eftersom säljaren själv bör vara den som är primän ansvarig för sina förpliktelser på grund av kreditköp bör enligt kommitténs mening kon- sumenten, om han vill framställa anspråk på grund av köpet. i första hand

• Sida 46
•  Original

Prop. 1976/77:123 46

rikta dessa mot säljaren. Kommittén framhåller att denne också i regel har större förutsättningar än kreditgivaren att avhjälpa fel och liknande. Kommittén föreslår därför att konsumenten. om han vill framställa anspråk niot kreditgivaren på grund av köpet, först skall göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ger konsumenten ett mera långtgående skydd än 15 och l6 åå i konsumentköplagen. Kommittén fö- reslår därför att de sistnämnda bestämmelserna upphävs. Vidare föreslår kommittén i detta sammanhang att det i 17 a' konsumentköplagen upptagna förbudet mot användande av växelförbindelse eller annan löpande ford- ringshandling vid konsumentkreditköp överförs till konsumentkreditlagen. för att där rikta sig mot kreditgivaren.

4.2.7. Begränsning av (ite/"taganderätten l'it/ kreditköp

Kommittén anser att den med avbetalningsköpet förenade rätten för säl- jaren att återta det försålda godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom medför olägenheter som måste beaktas särskilt.

Kommittén erinrar om att det i betänkandet redovisade materialet visar att avbetalningsköpet är den dyraste formen av konsumentkredit. Enligt kommitténs mening torde en orsak till detta vara att det vid den avräkning som enligt avbetalningsköplagen sker när gods återtas oftast uppstår rest- skuld för köparen. Restskulderna indrivs enligt kommittén endast undan— tagsvis och deras förekomst torde inverka på kreditkostnaderna vid av- betalningsköp.

För konsumenten innebär återtagandet att han blir av med godset. Enligt kommittén kan godset för konsumenten ha ett rätt stort bruksvärde samtidigt som det försäljaren harett mycket lågt värde, i vart fall om det inte förekommer en fungerande andrahandsmarknad. I andra fall kan fördelen för säljaren att återta godset inte sägas stå i rimligt förhållande till de olägenheter som uppstår för konsumenten.

Kommittén uppger att det i ett stort antal fall har visat sig att godset inte finns kvar hos köparen då säljaren/kreditgivaren vill återta det. Ibland är orsaken att godset har förbrukats. Kreditgivaren dröjer i allmänhet mycket länge med att omsätta ett hot om återtagande till verklighet. [ regel har emellertid konsumenten sålt eller på annat sätt gjort saken oåtkomlig. Han kan i sådana fall ha gjort sig skyldig till olovligt förfogande och riskerar böter eller fängelse.

De berörda förhållandena motiverar enligt kommitténs mening en om- prövning av återtaganderätten. Enligt kommittén är det tydligt att åter- taganderättens betydelse som kreditsäkerhet överskattas. Åtenagandet drar kostnader som i regel måste övervältras på andra konsumenter. Att kre- ditgivaren likväl förbehåller sig åtenaganderätt torde enligt kommittén bero

• Sida 47
•  Original

Prop. 1976/77:123 47

på att han tillmäter denna rätt betydelse som påtryckningsmedel för att framtvinga betalning.

Även andra omständigheter ger enligt kommittén skäl till en ny inställning till återtaganderätten. Utvecklingen av kreditupplysningsverksamheten har gett kreditgivaren helt andra möjligheter än tidigare att vid kreditförsäljning beakta köparens betalningslörmåga. Härigenom nås större säkerhet än med en dålig realsäkerhet. Att återtaganderättens verkliga betydelse som säkerhet har minskat bestyrks enligt kommittén av den relativa minskningen av antalet avbetalningsköp till förmån för banklån samt modernare kreditköps- former utan återtaganderätt. såsom låneköp och kontoköp. Samhällsutveck- lingen har medfört alltmer förbättrade villkor för de enskilda medborgarna. Avbetalningsköpet synes därför inte längre vara nödvändigt för att med- borgarnas grundläggande behov skall kunna tillgodoses. Inte heller kan av- betalningsköpet sägas vara av någon avgörande betydelse för den industriella utvecklingen.

Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att återtaganderätten i princip bör avskaffas såvitt avser konsumtionsvaror i allmänhet. Frågan om återtaganderätten vid konsumentkreditköp ställer sig enligt kommittén emellertid något annorlunda när det gäller verkligt tunga investeringar i kapitalvaror. t. ex. personbilar. Ca 20 procent av de nya och minst 30 procent av de begagnade bilarna säljs med återtaganderätt. Kommittén framhåller att ett plötsligt avskaffande av återtaganderätten vid bilköp skulle kunna få i vart fall temporära negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Vid bilköp är återtaganderätten såsom kreditsäkerhet också mera motiverad än vid köp av konsumtionsvaror i allmänhet. Kreditbeloppen är större och bilar behåller under kredittiden i regel ett relativt högt värde som kan rea- liseras på en fungerande andrahandsmarknad. Kommittén vill därför. trots sin principiella inställning till återtaganderätten. inte förorda att denna nu helt avskaffas vid konsumentkreditköp. Förbehåll om återtaganderätt bör eniellenid enligt kommitténs mening endast undantagsvis tillåtas. nämligen vid inköp av varor som är särskilt kvalificerade säkerhetsobjekt.

Kommittén anser det mindre ändamålsenligt att direkt i lagtext slå fast vilka varor som får säljas med återtaganderätt. Enligt kommitténs mening bör urvalet av varor göras genom beslut av regeringen efter förslag av till- synsniyndigheten. Enskilda varor inom en bestämd varugrupp bör emellertid enligt kommittén ha ett relativt högt bestående värde för att få göras till föremål för återtaganderätt. Kommittén föreslår därför att regeringens beslut endast skall få avse varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Kommittén framhåller att återtaganderätten f. n. kan utnyttjas antingen av säljaren eller av den kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit sina rättigheter. Denna ordning bör enligt kommitténs mening bibehållas även vid konsumentkreditköp. Det bör däremot inte komma i fråga att utvidga

• Sida 48
•  Original

Prop. 1976/77:123 48

återtaganderätten så att även annan kreditgivare än den som tillika är säljare. t.ex. vid låneköp. kan förbehålla sig rätt att ta tillbaka varan från kon- sumenten. Inte heller bör återtaganderätt kunna instiftas efter det att köpet har ägt rum. Dessa begränsningar bör enligt kommitténs mening framgå av lagtexten. Kommittén föreslår därför som en ytterligare förutsättning för återtaganderätt att förbehållet om återtaganderätt har gjorts av säljaren i samband med köpet.

När det gäller kreditgivarens möjligheter att åberOpa ett återtagandeför- behåll, som i och för sig har uppställts i enlighet med de nu berörda reglerna. anser kommittén det erforderligt att uppställa vissa begränsningar i för- hållande till vad som nu gäller. För det första bör annan grund än dröjsmål med betalningen inte få åberopas för åtenagande av vara. Kommittén fram- håller att det häremot visserligen skulle kunna invändas att kreditgivare bör ha möjlighet att ta tillbaka varan om konsumenten vanvårdar den så att påtaglig värdeminskning uppstår. Enligt kommitténs mening kan kre- ditgivaren dock knappast anses ha något större intresse av att återta varan så länge konsumenten gör sina delbetalningar. För det andra bör enligt kom- mittén återtaganderätten inte få kopplas samman med andra fordringar än sådana som hänförsigdirekt till kreditköpet. Endastdröjsmål med betalning av skuldbeloppet,varmed enligt kommitténs förslagavsessummanavdetkredit- belopp och den kreditkostnad som hänför sig till själva köpet, bör enligt kom- mitténs mening kunna leda till återtagande, däremot inte försummelseratt be- tala reparationskostnader och liknande. För det tredje bör den frist som nu gäl- ler vid betalningsdröjsmål innan vara får återtas. l4dagar. förlängas till närma- re överensstämmelse med den praktiska verkligheten. Tidsfristen bör enligt kommitten kunna förlängas till en månad utan att detta i allmänhet torde vålla kreditgivarna några olägenheter. För det fjärde bör för att varan skall kunna återtas alltid krävas att betalningsdröjsmålet avser merän en tiondel av skuld- beloppet. Enligt avbetalningsköplagen får säljaren. om dröjsmålet avser sista posten. återta vara oavsett postens storlek. Denna möjlighet att återta varan på grund av dröjsmål även med små belopp bör enligt kommitténs mening inte finnas vid konsumentkreditköp.

Kommittén framhåller att ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren åter- taganderätt kan formuleras på olika sätt. Vanligt är att säljaren förbehåller sig äganderätten till varan. Ett sådant äganderättsförbehåll har betydelse även i förhållandet mellan säljaren och köparens borgenärer på det sättet att säljarens rätt bibehålls vid utmätning hos köparen eller vid dennes kon- kurs. Förbehållet medför alltså sakrättsligt skydd för säljaren. Ett förbehåll som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka den försålda varan kan emel- lertid även formuleras så att säljaren förbehålls rätt att återta varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter. Kommittén redovisar i betänkandet (avsnitt 3.2.4) att det råder delade meningar i frågan huruvida redan ett sådant återtagandeförbehåll konstituerar ett sakrättsligt skydd motsvarande

• Sida 49
•  Original

Prop. 1976/77:123 49

det som äganderättsförbehållet ostridigt ger. Kommittén framhåller för sin del att ett äganderättstörbehåll inte tjänar något annat syfte än att säljaren skall ha en mot köparens andra borgenärer gällande befogenhet att under vissa förutsättningar ta tillbaka varan. Enligt kommitténs mening bör säljaren därför redan genom att förbehålla sig återtaganderätt kunna uppnå ett sak- rättsligt skydd. Kommittén framhåller att äganderättsförbehållet blir onödigt om denna uppfattning kommer till klart uttryck. Säljaren behöver då inte längre upprätthålla den fiktionen att han äger den sålda varan.

Kommittén föreslår för konsumentkreditlagens del inte någon regel mot- svarande den som finns i 255 andra stycket avbetalningsköplagen. Enligt denna får säljaren inte utnyttja sin återtaganderätt om köparen innan varan återtas betalar det belopp som dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader och det i sådant fall skulle vara obilligt att utkräva återtaganderätten med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på att köparen huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. Enligt kommitténs mening torde det knappast förekomma att säljaren vill utnyttja åtenaganderätten sedan dröjsmålet har rättats till. Ett sådant utnyttjande av ett avtalsvillkor bör. framhåller kommittén. för övrigt kunna hindras genom åberopande av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i avtalslagen. Generalklau- sulen bör enligt kommitténs mening i regel med framgång kunna åberopas oavsett anledningen till det dröjsmål som har blivit tillrättat.

4.2.8. Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av rests/(tilden

Kommittén föreslår att vid återtagande av vara en uppgörelse alltid skall äga rum mellan parterna såsom f.n. sker enligt '.ivbetalningsköplagen.

Vid uppgörelsen skall enligt kommitténs förslag köparen tillgodoräknas varans värde i enlighet med de nu gällande reglerna i 3.3 avbetalnings- köplagen.

Kreditgivarens tillgodohavande bör enligt kommitténs mening däremot beräknas på ett något annorlunda sätt än enligt-avbetalningsköplagen. Kre- ditgivaren skall enligt förslaget tillgodoräknas den obetalda delen av skuld- beloppet. dvs. den ursprungliga summan av kreditbeloppet och kreditkost- naden. efter reduktion med den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. Detta överensstämmeri princip med reglerna i 4 & avbetalningsköplagen. Skillnaden liggeri att kommittén rekommenderar en mera förfinad metod för reduktionen, som bl. a. tar hänsyn till kredittidens längd. Vidare föreslår kommittén i detta sammanhang att kreditgivaren alltid skall fåtillgodoräknasig kostnaden föruppläggningen av krediten.underförut- sättning att denna finns särskilt angiven i avtalet och inte är oskälig.

Kommittén föreslår att kreditgivaren vid återtagande härutöver skall få tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntefot än som anges i (numera) 6 a' räntelagen ( 1075z635). samt kostnaderna för återtagandet

• Sida 50
•  Original

Prop. 1976/77:123 50

enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Kommittén hänvisar härvid till kungörelsen (l974z812)om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagenfl9152219) om avbetalningsköp.m. m.

Om resultatet av avräkningen mellan parterna blir ett saldo till köparens förmån får kreditgivaren enligt förslaget inte återta varan med mindre han betalar överskottet till konsumenten eller. om handräckning har sökts hos kronofogdemyndighcten. nedsätter överskottet där. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt avbetalningsköplagen.

Kommittén framhåller att avräkningen vid återtagande av avbetalnings- gods f. ri. i regel resulterar i en restskuld för köparen. Restskulden, som är förfallen till betalning och kan utkrävas hos köparen. uppgår ofta till en betydande del av varans pris. Kommittén anser att detta förhållande är otillfredsställande. Det tyder på att återtaganderätten inte fungerar särskilt bra som kreditsäkerhet och att högre kontantinsats eller kortare kredittid borde ha tillämpats i de aktuella fallen. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på säljaren att begränsa risken för att en restskuld uppstår för köparen. Säljaren bör anpassa köpevillkoren så att varans värde överstiger skuldbeloppet under hela kredittiden. Kommittén anser att säljaren bör på- verkas att göra detta genom ett förbud att annat än undantagsvis kräva ut restskulden. Kommittén föreslår därför att kreditgivaren. om varans värde är mindre än det belopp som tillgodoräknas honom. inte får kräva ut skill- naden (restskulden) i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder. såsom vanvård eller liknande. har utsatts för onormal värdeminskning. En- ligt förslaget får kreditgivaren i sådant fall inte kräva ut mer än vad som hänför sig till den onormala värdeminskningen.

4.2.9. För/arandet vid återtagande. Varor som inte jär återtas

Kommittén framhåller att de föreslagna reglerna om återtaganderätt är avsedda att tillämpas vid uppgörelse i godo. vid rättegång och vid förrättning för verkställighet av dom samt vid handräckning för återtagande av varan. Regler om handräckning och verkställighet för återtagande av avbetalnings- gods finns i 10—16 åå avbetalningsköplagen. Kommittén anser att dessa be- stämmelser bör äga motsvarande tillämpning på förfarandet då säljaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt den föreslagna konsument- kreditlagen. Kommittén föreslår emellertid vissa modifikationer och för- ändringar i reglerna.

För att handräckning skall kunna beviljas bör enligt kommittén krävas att om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller de uppgifter som kreditgivaren enligt kommitténs tidigare berörda förslag skall vara skyldig att lämna i samband med att kreditköps- avtalet ingås. Vidare skall givetvis krävas att handlingen innehåller ett för- behåll om åtenaganderätt som enligt de tidigare angivna bestämmelserna

• Sida 51
•  Original

Prop. 1976/77:123 5l

i förslaget kan göras gällande. Vidare föreslås att ansökan skall göras skrift- ligen och innehålla besked om den del av skuldbeloppet som utestår obetald samt att ansökan skall vara åtföljd av den nyss nämnda handlingen i hu- vudskrift och bestyrkt avskrift.

Enligt avbetalningsköplagen får gång- och sängkläder som är oundgäng- ligen nödvändiga för köparen och hans familj aldrig åteitas. Kommittén framhåller att detta köparens s. k. beneficium har sin motsvarighet i 65% utsökningslagen vid utmätning för fordringar i allmänhet. Det skydd som gäldenären enligt sistnämnda lagrum har vid utmätning är emellertid av en helt annan och vidsträcktare omfattning än köparens beneficium enligt avbetalningsköplagen. Enligt utsökningslagen undantas bl. a. möbler, hus- geråd och annan utrustning i den mån sakerna är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. Detta innebär att den konsument som har köpt exempelvis en hushållsmaskin på delbetalning utan säkerhet i godset eller enligt lå- neköpssystemet har möjlighet att få behålla maskinen vid betalningssvå- righeter medan avbetalningsköparen blir av med maskinen. Kommittén framhåller att det med hänsyn till dess förslag att begränsa återtaganderätten till att avse endast dyrbarare varor kan synas onödigt att för konsument- kreditköpens del uppställa beneficieregler som motsvarar utsökningslagens. Enligt kommittén kan det emellertid mycket väl förekomma att en del varor. beträffande vilka regeringen enligt förslaget kan tillåta återtaganderätt, i enskilda hushåll spelar en sådan roll för hemmet och dess skötsel att de enligt utsökningslagen undantas från utmätning. Kommittén föreslår därför att i konsumentkreditlagen intas en bestämmelse enligt vilken handräckning ellerverkställighetinte fårbeviljas beträffande varasomenligt65 s'utsöknings- lagen undantas från utmätning.

Kommittén föreslår att i övrigt avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt. Kommittén framhåller bl. a. att enligt 16 ä' andra stycket avbetalningsköplagen gods. som har sålts genom avbetalningsköp. inte får utmätas för fordran på grund av köpet. Enligt kommitténs uppfattning leder en tillämpning av denna bestämmelse vid konsumentkreditköp till att en vara som har sålts med återtaganderätt inte får utmätas för kreditgivarens fordran på grund av köpet. Kommittén anför att utmätningsförbudet gäller även om kreditgivaren har avstått från återtaganderätten eller denna eljest har upphört att gälla.

4.2.10. Preskription av återtaganderätten

Kommittén konstaterar att det i betänkandet redovisade materialet visar att säljaren vid avbetalningsköp i regel väntar mycket länge med att gö- ra ansökan om återtagande av varan. Vidare framgår att säljaren sedan han

• Sida 52
•  Original

Prop. 1976/77:123 52

väl har gjort ansökan ofta medger uppskov med själva återtagandet. Dessa omständigheter utgör enligt kommittén en orsak till att det ofta uppstår höga restskulder vid återtagandet. Köparen kan ha upphört att göra av- betalningar, dröjsmålsränta har börjat löpa och säljarens fordran växer med ökande hastighet medan varans värde minskar. Kommittén framhåller att konsumenten under den tid som förflyter innan varan verkligen återtas regelmässigt utsätts för ett starkt tryck att betala. Det är inte ovanligt att kreditgivaren efter ansökan om handräckning lämnar en hel serie uppskov med själva återtagandet för att slutligen låta verkställa detta. Kommittén anför att den bakomliggande verkligheten då i regel är att konsumenten före varje uppskov har lyckats göra en avbetalning men slutligen fått ge upp. Enligt kommitténs mening framstår kronofogdemyndigheten i dessa ärenden som en av kreditgivaren anlitad inkassobyrå.

Mot den angivna bakgrunden anser kommittén att återtaganderätten mås- te begränsas även tidsmässigt och att någon form av preskription alltså bör införas. Kommittén har övervägt en processuell regel av den innebörden att kreditgivaren, om han vill åberopa köparens betalningsförsummelse som grund för återtagandet. måste göra detta inom viss kortare tid. Kommittén har emellertid funnit att en sådan metod skulle kräva ett alltför komplicerat system särskilt med hänsyn till att betalningsdröjsmål kan uppstå upprepade gånger under kredittiden. Därtill kommer. påpekar kommittén. att kredit- givaren kanske skulle känna sig tvingad att ta tillbaka varan även i situationer som kunde redas upp på ett bättre sätt.

Kommittén erinrar emellertid om att enligt 1655" avbetalningsköplagen f. n, gäller att en ansökan om handräckning förfaller om säljaren har medgett uppskov och verkställighet till löljd därav inte har skett inom sex månader från dagen för ansökan. Vidare framhåller kommittén att lagberedningen i betänkandet (SOU 1974155) Utsökningsrätt Xlll har föreslagit den änd- ringen i nämnda bestämmelse att ansökningen inte automatiskt skall vara förfallen utan att det skall krävas ett beslut av kronofogdemyndigheten. Kommittén föreslår att återtaganderätten. sedan en ansökan sålunda har förklarats förfallen. inte på nytt skall kunna göras gällande. Kommittén framhåller att förslaget inte hindrar kreditgivaren från att i vanlig ordning göra gällande sin fordringsrätt mot konsumenten. Däremot kan han inte fortsättningsvis kräva att få tillbaka varan och han har inte heller längre något sakrättsligt skydd mot konsumentens övriga borgenärer.

4.2.ll Skydd mot vissa avtalsvillkor

Kommittén franiläggeri betänkandet även förslag rörande skydd för kon- sumenten mot vissa speciella avtalsvillkor vid olika former av konsument- kredit.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1976/77:123 53 Oskäliga kreditkostnader

Kommittén framhåller att den har övervägt att som komplement till de föreslagna reglerna om upplysningsplikt för kreditgivaren rörande kredit- kostnaden m. m. föreslå regler om högsta tillåtna ersättning för kreditkost- naden. Kommittén har dock funnit att en maximering av kreditkostnaden för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp. kredittider, kreditrisker etc. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system. Fastställandet av ett kostnadstak skulle enligt kommittén också kunna föra med sig en tendens hos de kreditgivare som nu klart ligger under taket att vilja närma sig detta. Kommittén har därför låtit tanken på en bestämd maximering falla. Enligt kommitténs mening bör i stället avtalsvillkor rö- rande kreditkostnad kunna göras till föremål för en mer nyanserad skä- lighetsbedömning med stöd av generalklausulen i 36 s' avtalslagen. Kommit- tén redovisar vissa synpunkter på vilka faktorer som bör kunna beaktas vid en sådan skälighetsbedömning.

Förfalloklausuler m. m.

Kommittén föreslår såvitt gäller kreditköp att avtalsvillkor varigenom kre- ditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid (förfalloklausul) vid betalningsdröjsmål endast får göras gällande om konsumenten har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Kreditköpskontrakt i vilka har avtalats om återtaganderätt innehåller enligt kommittén ofta ett villkor som innebär att den återstående skulden ome- delbart förfaller till betalning, om säljarens säkerhet i varan sätts i fara. Kommittén anser att ett sådant villkor kan vara motiverat men att inte vilka faromoment som helst bör godtas. Kommittén föreslår att vid kreditköp förfalloklausul skall få göras gällande. förutom vid sådant betalningsdröjsmål som nyss nämnts. endast om kreditgivaren har återtaganderätt enligt kon- sumentkreditlagen och konsumenten överlåter varan eller i strid med avtalet för varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.

Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt att göra visst undantag från de nu berörda bestämmelserna. Kommittén framhåller att kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och att banklagstiftningen för vissa fall kräver att bank skall förbehålla sig rätt att säga upp lån till betalning senast inom tre månader. Enligt kommitténs mening torde de föreskrifter som gäller för bank i regel inte behöva komma i konflikt med de bestämmelser om förfalloklausuler vid kreditköp som kommittén föreslår. l undantagsfall kan emellertid tänkas att bankerna mot bakgrund av de särskilda föreskrifterna har vägande skäl att göra gällande förfalloklausuler på andra grunder än vad som tillåts enligt kommitténs förslag. Kommittén anser därför att de

• Sida 54
•  Original

Prop. 1976/77:123 54

föreslagna bestämmelserna om begränsning av rätten att göra gällande för- falloklausuler vid kreditköp inte bör utgöra hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid.

När det gäller från försäljning fristående lån till konsumenter framhåller kommittén att de skuldebrevsformulär som bankerna använder för sådana lån praktiskt taget alltid innehåller förfalloklausuler som ger bankerna möj- lighet att efter eget gottfinnande kräva betalning i förtid om låntagaren inte i behörig ordning fullgör sina förpliktelser, om säkerheten inte längre är betryggande eller om risk föreligger för att låntagaren inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. Enligt kommitténs mening bör även vid fristående lån rätten att göra gällande förfalloklausuler begränsas. Dessa lån kan emeller- tid vara av mycket skiftande slag alltifrån sparlån och personlån på smärre be- lopp till lån mot säkerhet i fastighet på betydande belopp och med långa kredit- tider. Villkoren kan också i hög grad variera. Kommittén anser det därför olämpligtattsåsom vid kreditköpgöra rättentillförtidsbetalningdirekt beroen- de av dröjsmålstidens längd och det förfallna beloppets storlek. Kommittén fö- reslåratt förfalloklausuleri frågaom fristående lån endast skall fågöras gällande om trygghet inte längre föreligger för lånelörbindelsens fullgörande. Den före- slagna bestämmelsen bör enligt kommitténs mening i regel utgöra hinder mot att förfalloklausuler görs gällande vid kortare dröjsmål och vid dröjsmål som avser smärre belopp.

Kommittén nämner i detta sammanhang att det kan tänkas förekomma även andra särskilda, avtalsreglerade påföljder som t. ex. viten. Enligt kom- mittén bör sådana påföljder i regel inte godtas i konsumentkreditsamman- hang. Kommittén föreslår emellertid inte några särskilda regler därom, efter- som den anser att avtalsvillkor om sådana påföljder bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 ; avtalslagen.

Avräknings- och kopplingsförbehåll

Enligt kommitten innebär dess förslag till regler om återtaganderätten att utrymme inte lämnas för en direkt koppling mellan ett kreditköp och andra avtal mellan parterna så, att varan kan utnyttjas som säkerhet för köparens fullgörande av andra avtal än kreditköpsavtalet. Kommittén torde här åsyfta den föreslagna förutsättningen för återtaganderätt att det betal- ningsdröjsmål som åberopas till grund för återtagande skall avse viss del av skuldbeloppet, dvs. summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden för kreditköpet. Kommittén anser sålunda att någon motsvarighet till avbe- talningsköplagens förbud mot kopplingsförbehåll inte behöver övervägas.

När det gäller avräkningsförbehåll, dvs. villkor varigenom en kreditgivare förbehåller sig rätt att bestämma på vilken av flera fordringar en inbetalning från gäldenären skall avräknas, framhåller kommittén att ett sådant förbehåll

• Sida 55
•  Original

Prop. 1976/77:123 55

liksom det direkta kopplingsförbehållet kan användas för att utvidga åter- taganderätten så att denna faktiskt kopplas till andra krediter. Ett utnyttjande av avräkningsförbehåll kan enligt kommittén göra det svån för konsumenten att överblicka sina skulder. Enligt kommitténs mening bör avräkningsför- behåll i princip förbjudas vid alla konsumentkreditköp. Kommittén föreslår därför såvitt gäller kreditköp att avräkningsförbehåll skall vara ogiltigt. Kom- mittén påpekar emellertid att vid användandet av kreditkort konsumentens olika inköp bokförs på ett och samma konto varefter delbetalningar görs på den sammanlagda skulden. Kommittén anser att det av lagtexten bör framgå att lörbudet mot avräkningsförbehåll inte är avsett att rikta sig mot den avräkningsmetod som sålunda används vid kontoköp. Kommittén fö- reslår därför en regel enligt vilken förbudet inte skall utgöra hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp mot kon- tots saldo.

De skuldebrevsformulär som bankerna använder sig av vid vanliga lån till konsumenter innehåller i regel såväl kopplings- som avräkningsförbehåll. Enligt kommittén har några olägenheter därav inte uppmärksammats. Kom- mittén föreslår därför inte något förbud mot sådana förbehåll vid lån som är fristående från kreditköp. Kommittén framhåller att skäligheten av sådana förbehåll i förekommande fall bör kunna prövas enligt generalklausulen i 36 & avtalslagen under beaktande av att sådana förbehåll inte är tillåtna vid kredit— köp.

Villkor om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort

Kommittén uppger att avtal om kontokredit i regel innehåller villkor varigenom konsumenten påtar sig ansvar för belopp som har påförts kontot genom att kontokortet har använts av obehörig. Det är enligt kommittén uppenbart att förlusten av ett kontokort kan få mycket kännbara följder för konsumenten. om sådana avtalsvillkor tillämpas fullt ut. Enligt kom- mitténs mening bör den föreslagna konsumentkreditlagen innehålla ett grundskydd för konsumenten i detta avseende. Kommittén anser att risken för ekonomisk förlust till följd av missbruk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren. Denne har möjlighet att genom strängare krav på legitimation begränsa sitt risktagande. [ vissa fall bör kreditgivaren dock av konsumenten/kontohavaren kunna återkräva belopp som genom miss- bruk av kortet har påförts kontot och utbetalats till säljaren.

Kommittén föreslår att avtalsvillkor som innebär att kontohavaren åtar sig betalningsansvar för belopp. som har påförts kontot genom att kontokort använts av obehörig för inköp, skall få göras gällande endast om konto- havaren har lämnat ifrån sig kortet till annan, om kontohavaren genom

• Sida 56
•  Original

Prop. 1976/77:123 56

grov oaktsamhet har förlorat kortet eller om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last, har förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren.

Enligt kommitténs mening bör härutöver i princip gälla att kontohavaren, oavsett hur kontokortet har kommit ur hans besittning, inte skall behöva betala för inköp som har gjorts efter det att han har anmält förlusten av kortet. Kreditgivaren kan då nämligen föra upp kortet på en spärrlista som sänds ut till de säljare som är anslutna till kontosystemet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en regel av innebörd att kontohavaren är be- talningsansvarig för belopp. som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning, endast om kontohavaren har förfarit svikligt. Som exempel på svikligt för- farande nämner kommittén att kontohavaren gör en osann anmälan om förlust av kortet och fortsätter att använda sig av detta.

4.2.12. Här!/(Isbeta/ning och avräkning

Kommittén erinrar om att köparen enligt 6 &" tredje stycket avbetalnings- köplagen har rätt att när som helst betala hela sin återstående skuld på grund av avbetalningsköp och att då få viss reduktion av skuldens belopp. Enligt kommitténs mening bör det även vid andra kreditköp än avbetal- ningsköp vara till fördel för konsumenten att ha en ovillkorlig rätt att när som helst kunna avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren. Kommittén föreslår därför, såvitt gäller kreditköp, att konsumenten alltid skall ha rätt att betala skuldbeloppet i förtid. Den i skuldbeloppet ingående kreditkost- naden bör därvid enligt kommittén reduceras på visst sätt med hänsyn till att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas.

Kommittén framhåller att frågan hur skuldbeloppet bör reduceras vid förtidsbetalning aktualiseras inte bara när konsumenten vill betala i förtid utan även när kreditgivaren har rätt att kräva betalning i förtid med stöd av en förfalloklausul samt i samband med den uppgörelse mellan parterna som skall äga rum vid återtagande av vara. Kommitténs förslag i detta hänseende har redan tidigare berörts i korthet.

Kommittén anför att man kan tänka sig olika metoder för att beräkna reduktionen vid förtida betalning. [ 455" avbetalningsköplagen anvisas en ganska enkel metod som innebär en proportionering utan hänsynstagande vare sig till kredittidens längd eller till det förhållandet att en relativt större del av kreditkostnaden, nämligen uppläggningskostnaden, hänför sig till kredittidens början. Metoden har, framhåller kommittén. ansetts uppfylla ett nödvändigt krav på enkelhet och lättillämplighet men den syftar uppen- barligen inte till en matematiskt korrekt reduktion.

Kommittén anser i princip att varje konsumentkredit skall bära sin egen

• Sida 57
•  Original

Prop. 1976/771123 57

kostnad. Sådana regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra konsumenter bör alltså undvikas. Avbetalningsköplagens metod kan leda till sådan övervältring eftersom särskild hänsyn inte tas till uppläggnings- kostnader. Kommittén anser att kreditgivaren alltid bör få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad finns särskilt angiven i avtalet och inte är oskälig. När det gäller reducerings- tekniken anser kommittén att hänsyn skall tas till kredittidens längd. Detta är enligt kommittén närmast en logisk konsekvens av att kreditkostnaden alltid skall anges som en effektiv ränta, vilket bl. a. innebär att hänsyn tas till att kreditbeloppet minskar under den löpande kredittiden. Enligt komntittén bör ändamålsenliga metoder för beräkningen av reduktionen kunna utvecklas genom samråd mellan tillsynsniyndigheten och berörda näringsidkarorganisationer. Kommittén föreslår därför inte några närmare regler om hur reduktionen skall tillgå men redovisar i betänkandet vissa tänkbara metoder.

4.2.13 Konto/(öl) att annat än varar

Enligt sitta direktiv har kommittén haft att överväga i vad mån ett utvidgat skydd vid konsumentkreditköp bör omfatta även kreditförvärv av tjänster. exempelvis resor.

Kommittén framhåller att tjänster f. n. inte tillhandahålls på kredit i någon större omfattning. Kommittén säger sig inte ha uppmärksammat några på- tagliga olägenheter av kreditgivning i det sammanhanget och anser att re— sultatet av konsumenttjänstutredningens arbete bör avvaktas innan närmare överväganden görs beträffande en reglering av förvärv av tjänster på kredit. i ett avseende framlägger kommittén dock förslag till reglering av sådana förvärv.

Kommittén föreslår sålunda att i konsumentkreditlagen redan nu införs en bestämmelse av innehåll, att om avtal som berättigar till kontoköp innebär att kreditutrymmet får tas i anspråk även för annat förvärv än köp av vara, lagens bestämmelser till den del de rör kontoköp skall äga motsvarande tillämpning på förvärvet. Förslaget innebär bl.a. att bestämmelserna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid och angivandet av effektiva räntan blir tillämpliga inte bara på kontoköp av resor och andra tjänster utan även på andra kontoköp av annat än varor. t.ex. aktier och obligationer. Kom- mittén framhåller särskilt att reglerna om kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser enligt förslaget får motsvarande tillämpning t.ex. när en re- searrangör inte fullgör sina åligganden mot konsumenten.

• Sida 58
•  Original

_Prop. 1976/77:123 58

4.2.14. Tillsyn och påföljder m.m.

Kommittén framhåller att efterlevnaden av konsumentkreditlagens delvis ganska detaljerade bestämmelser kräver en mera samlad och specialinriktad tillsynsverksamhet än den som f. n. förekommer med stöd av marknads- rättslig och annan näringsrättslig lagstiftning. Kommittén föreslår därför att tillsynen över lagens efterlevnad skall utövas av myndighet som re- geringen bestämmer. Tillsynen bör enligt kommittén anförtros myndighet på konsumentskyddsområdet. Närmast till hands ligger enligt kontntittén konsumentverket och/eller konsumentombudsmannen.

Enligt förslaget skall tillsynsmyndigheten ha rätt att företa inspektion hos näringsidkare som lämnar konsumentkredit i sitt yrkesmässiga verk— samhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn. Myndigheten föreslås kunna förelägga vite för att framtvinga handling eller upplysning. Kom— mittén föreslår vidare. som redan tidigare har antytts, att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur kreditgivares upp- lysningsskyldighet vid marknadsföring av krediter och vid träffande av kre- ditavtal skall fullgöras. Myndigheten föreslås härutöver få rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen och att förena sådana föreskrifter med vite. Enligt förslaget skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig innan föreskrift meddelas.

Kommittén framhåller särskilt bl.a. att upprätthållandet av kontantin- satskravet vid kreditköp fordraren fortlöpande kontroll från tillsynsmyndighe- tens sida. Det är enligt kommitténs mening av stor vikt att den mot kravet lojala delen av kredithandeln inte försätts i en konkurrensntässigt sett sämre situation genom att andra delar av handeln åsidosätter kravet på kontantinsats. Kommittén anser att en effektiv kontroll bör kunna upp- rätthållas även med relativt begränsade resurser, genom punktvisa aktioner.

Kommittén framhåller att den föreslagna konsuntentkreditlagcn ger kre- ditgivaren bestämda lörhållningsregleri vissa avseenden. Enligt kommittén bör samhället kunna inskrida mot den kreditgivare som inte rättar sig efter dessa förhållningsregler. Kommittén föreslår därför att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid eller förbudet mot växel och andra löpande fördringshandlingar eller mot föreskrift som tillsynsmyndigheten har meddelat rörande full- görandet av upplysningsskyldigheten skall kunna dömas till böter.

Kommittén förutser att situationer kan förekomma där kreditförsäljare mer eller mindre i maskopi med en konsument överträder bestämmelserna om kontantinsats och längsta kredittid. Enligt kommitténs mening bör kon- sumenten i dessa fall inte anses delaktig i brott.

Kommittén föreslår vidare en straffsanktionerad bestämmelse om tyst- nadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit befattning med

• Sida 59
•  Original

Prop. 1976/77:123 59

tillsynsärende enligt lagen. Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt förslaget föras hos regeringen genom besvär.

4.3. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Kommittén lämnar i betänkandet vissa uppgifter rörande förekomsten av långtidsuthyrning av varor till konsumenter på den svenska marknaden. Enligt kommittén är det i Sverige ganska ovanligt att konsumenter lång- tidshyr en vara i stället för att köpa den. På senare år har emellertid en viss utökning av hyresverksamheten skett genom att två engelska uthyr- ningsfirmor har etablerat sig i Sverige och börjat hyra ut färg-TV-apparater till konsumenter. Likaså har börjat förekomma en viss, fast ännu så länge helt obetydlig, långtidsuthyrning av bilar till konsumenter. Sedan länge har man inom pianohandeln använt sig av en kombination av uthyrning och köp, 5. k. hyrköp. Beträffande långtidsuthyrning av TV-apparater redovisas ibetänkandet vissa uppgifter rörande omfattningen och marknadsstrukturen av denna verksamhet samt en av SPK genomförd jämförande undersökning av konsumentkostnaderna för förhyrning, kontantköp och avbetalningsköp av färg-TV. i dessa delar hänvisas till betänkandet (s. lO7—lll).

Kommittén konstaterar att det i svensk rätt inte finns några särskilda lagregler som beskär parternas möjlighet att själva bestämma innehållet i ett hyresavtal rörande vara. Som naturliga förpliktelser ingår emellertid i de flesta hyresavtal en plikt för förhyraren att vårda den hyrda varan och en skyldighet för uthyraren att hålla varan i funktionsdugligt skick. Sist- nämnda skyldighet tar sig oftast uttryck i att kostnaden för service och reparationer ingår i hyresbeloppet. Värdet av dessa serviceåtaganden be- gränsas stundom av att uthyraren förbehåller sig en tämligen lång tidsfrist inom vilken åtgärd skall företas. Det är enligt kommittén inte heller säkert att alla kostnader för service ingår i hyran utan uthyraren kan förbehålla sig rätt att särskilt debitera vissa kostnader.

I nästan alla hyresavtal finns klausuler som reglerar påföljden av att för- hyraren inte betalar hyran i rätt tid. Kommittén uppger att dessa klausuler som regel ålägger förhyraren att omedelbart återlämna varan om han råkar i dröjsmål nted betalningen. Om varan inte återlämnas har uthyraren rätt att återta varan genom handräckningsförfarande. Vid en handräckning för återtagande av uthyrd vara äger någon avräkning inte rum mellan parterna, såsom fallet är vid handräckning för återtagande av avbetalningsgods. För- hyraren har alltså inte någon möjlighet att återfå någon del av de hyresbelopp han har erlagt. I stället är han som regel skyldig att utge ersättning till uthyraren för den skada han vållat.

Kommittén uppger vidare att hyreskontrakten ofta binder förhyraren un- der lång tid. För hyra av färg-TV är avtalstiden i regel minst ett år och

• Sida 60
•  Original

Prop. 1976/77:123 60

för leasing av bilar ofta två år. Avtalen är i regel försedda med för- längningsklausulcr som innebär att avtalstiden automatiskt förlängs om för— hyraren inte säger upp avtalet senast en ntånad före utgången av den avtalade hyresperioden. De långa hyrestiderna bidrar enligt kommittén till att minska hyreskostnaderna.

När det gäller skyddet för förhyraren framhåller kommitten att det be- träffande hyra av lösöre i rättspraxis och doktrin sedan lång tid tillbaka anses att förhyrarens rätt är av enbart obligationsrättslig natur. Förhyraren är inte skyddad mot de anspråk ttthyrarens borgenärer kan göra på varan. och inte heller har han något skydd mot en ny ägare till vilken uthyraren har överlåtit varan. Kommittén framhåller att denna uppfattning om för- hyrarens rättsliga ställning gentemot upplåtarens borgenärer och mot ny ägare av saken kan sägas vara väl etablerad och bygger på en gammal rätts- tradition. Att nyttjanderättshavarens behov av sakrättsligt skydd för rät- tigheten inte i högre grad har beaktats sammanhänger enligt konmtittén med att förr i tiden uthyrning i regel skedde på mycket kort tid varför förhyraren inte kunna lida någon större ekonomisk förlust om hyresavtalet Upphörde att gälla.

4.3.1. Behovet av konst”nen/skydd

Kommittén framhåller att frågan om skydd för konsumenterna vid för- hyrning av varor inte har berörts i kommittens direktiv. De av kontmittén föreslagna reglerna för kreditköp. bl. a. om upplysningsplikt, minsta kon- tantinsats och begränsning av återtagant'ferätten. kan emellertid tänkas leda till en viss överströmning mot det ur konsumentskyddssynvinkel oreglerade hyresområdet. Möjligheten av en sådan överströmning riktar enligt kom- mittén intresset mot vissa med långtidslörhyrning förbundna nackdelar.

Kommittén menar att kostnaderna för konsumenterna är höga vid för- hyrning av kapitalvaror. Kommittén hänvisar härvid till den tidigare nämnda SPK-undersökningen som ger vid handen att en förhyrning i det långa loppet ställer sig dyrare än ett motsvarande kreditköp. Detta torde enligt kommitten till stor del sammanhänga med att uthyraren tillhandahåller inte bara själva varan utan därutöver vissa förmåner i form av service som syftar till att bereda konsumenten ett större mått av bekvämlighet och obun- denhet än han har vid köp.

Kommittén framhåller vidare att konsumenterna vid förhyrning inte, som vid kreditköp. är skyddade mot påföljder av förverkandekaraktär. Uthyraren är oförhindrad att utan motprestation ta tillbaka varan när hyresavtalet tipp- hör att gälla. vilket det i regel gör om konsumenten inte betalar hyran ordentligt. Har hyreslörhållandet pågått länge kan konsumenten ha betalat betydande belopp i hyra. kanske överstigande varans kontantpris.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1976/77:123 61

De olägenheter som kommitten sålunda anser föreligga vid förhyrning är enligt kommittén i dagens situation kanske av marginell betydelse för konsumentintresset. ()m den av kommittén föreslagna konsumentkredit- lagstiftningen skulle leda till en allmän överströmning mot förhyrning kan olägenheterna emellertid bli högst påtagliga. Enligt kommitténs mening tor- de den största risken för en överströmning ligga i att en del näringsidkare, för att undgå kravet på kontantinsats och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av återtagandemöjlighetens psykologiska effekter. övergår från kreditförsäljning till uthyrning. Därmed skulle syftet med konsumentkre- ditlagens skyddsregler till stor del förfelas.

Mot denna bakgrund bör enligt kommitténs mening konsumentkredit- lagen kompletteras nied vissa särskilda bestämmelserom uthyrning av varor. BcstämmelSerna bör främst inriktas på att hindra en överströmning från kreditköp mot kreditköpsliknande hyresförhållanden och på att bereda kon- sumenterna skydd mot påföljder av förverkandekaraktär. Bestämmelserna bör däremot inte utformas så att det blir svårare för konsumenterna att genom korttidsforhyrning tillgodose mera tillfälliga behov. Kommittén fram- håller att de bestämmelser om uthyrning som kommittén har funnit er— forderliga inte syftar till en allmän reglering av det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare utan avser endast vissa särskilda frågor som har aktualiserats i samband med konsumentkrediterna.

4.3.2. Lagens lil/('inr/mingsnmräda m. m.

Kommittén föreslår att de särskilda bestämmelserna om uthyrning av vara tas upp i en särskild lag. i det följande benämnd uthyrningslagen. Enligt förslaget skall uthyrningslagen, i konsekvens med vad som har fö- reslagits beträffande konsumentkreditlagen. ha tillämpning när konsument av näringsidkare hyr vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som hyrs ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Vidare skall lagen vara tillämplig när konsument av annan än näringsidkare hyr vara som nyss har angetts. om uthyrningen förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet och näringsidkaren därvid uppträder såsom om- bud för uthyraren.

Kommittén föreslår att ttthyrningsfagen görs tvingande till konsumentens förmån. så att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen är ogiltigt.

4.3.3. Deposition

Kommittén anser att man 'vid uthyrning bör uppställa krav på någon form av initial prestation från konsumentens sida. motsvarande kravet på kontantinsats vid kreditköp. Kommittén föreslår därför att förhyrd vara inte

• Sida 62
•  Original

Prop. 1976/77:123 62

skall få överlämnas till konsumenten förrän denne hos uthyraren har de- ponerat ett belopp som motsvarar antingen betalning för hela den avtalade hyrestiden eller 25 procent av varans kontantpris. Deposition skall enligt förslaget ske om hyrestiden är längre än en månad. räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar. under förutsättning att varans kon- tantpris överstiger det gränsvärde som regeringen enligt den föreslagna kon- sumentkreditlagen beslutar för kravet på kontantinsats. Kontantpriset skulle alltså få vara f. n. (december 1976) högst 535 kr. föratt deposition skulle kunna underlåtas. Kommittén föreslår vidare vissa regler som syftar till att förhindra att kravet på deposition kringgås. Om hyrestiden lämnas obestämd elleren kor- tare hyrestid förlängs så att den sammanlagda tiden blir längre än en månad. skall enligt Förslaget krävas deposition med 25 procent av varans kontantpris. Härvid skall enligt förslaget ett nytt avtal beträffande varan ellerannan vara av samma slag likställas med förlängning. '

Kommittén framhåller att syftet med depositionskravet inte heller bör kunna kringgås genom att uthyraren eller en särskild kreditgivare — efter avtal med uthyraren — lånar konsumenten erforderligt depositionsbelopp. Kommittén föreslår därför att belopp. som konsumenten har erhållit såsom lån av uthyraren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och uthyraren. inte skall anses utgöra deposition.

] enlighet med de rättsregler som gäller om deposition tillhör deponerat belopp konsumenten. Enligt förslaget skall det åligga uthyraren att utan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar. Kommittén fram- håller att det dock ligger i sakens natur att konsumenten inte bör kunna fritt förfoga över deponerade medel under hyrestiden. Kommittén föreslår därför att deponerat belopp inte får utlämnas förrän hyresavtalet upphör att gälla. Detta skall emellertid inte utgöra hinder mot att konsumenten ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för betalning av förfallen hyra. Vid hyrestidens utgång eller när hyresavtalet eljest upphör att gälla skall uthyraren återbära depositionsbeloppet eller vad som återstår därav jämte ränta.

De föreslagna reglerna om deposition är såtillvida av generell natur att hänsyn inte tas till hyresföremålets art. Kommittén föreslår emellertid att regeringen. när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får göra undantag från depostionskravet eller meddela föreskrifter om de- position som avviker från de generella bestämmelserna. Kommittén uppger sig härvid främst ha tänkt på uthyrning av sådana föremål som rullstolar och andra invalidfordon.

4.3.4. Upplysningsplikt för til/lj'rm'cm

Kommittén framhåller att det skulle vara av värde om kostnaderna vid förhyrning för längre tid kunde jämföras med kostnaderna för kreditköp.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1976/77: 123 63

Enligt kommittén är en strikt sådan kostnadsjämförelse emellertid knappast möjlig. Det oaktat bör konsumenternas informationsunderlag inom uthyr- ningsområdet förbättras. Kommittén anser att uthyraren bör åläggas skyl- dighet att vid avtalstillfället ge konsumenten sådana upplysningar att denne på ett överskådligt sätt får klart för sig avtalets ekonomiska innebörd och enkelt kan göra en jämförelse med andra uthyrares erbjudanden. Upplys- ningsplikt bör enligt kommittén föreligga vid sådan uthyrning där deposition skall ske. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att uthyraren. innan avtalet sluts. i tillämpliga delar skall lämna konsumenten skriftlig uppgift om hyrestidens längd. vad konsumenten har att erlägga i betalning för hy- restiden. varans kontantpris. depositionsbeloppets storlek. de särskilda hy- resbeloppens storlek och när dessa skall betalas. i vad mån hyresbelopp skall betalas ur depositionsbeloppet samt tidpunkten för varans överläm- nande.

Kommittén anser att möjligheten att göra en kostnadsjämförelse mellan olika alternativ skulle förbättras om den del av hyran som hänför sig till service- och underhållsåtaganden från Uthyrarens sida anges för sig. Kom- mittén föreslår därför att uthyraren. om han genom utfästelse om underhåll. reparation eller liknande har åtagit sig att svara för varan under hyrestiden, även skall lämna uppgift om hur stor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet.

4.3.5. Uppsägningsriilr

Kommittén framhåller att det kan vara till fördel för konsumenten att genom förhyrning kunna tillgodose i vart fall tillfälliga behov av ka- pitalvaror utan att för den skull behöva göra större investeringar i form av köp samt att de nackdelar för konsumenten som enligt kommitténs mening är förbundna med uthyrningsverksamheten främst gör sig gällande vid långvariga kreditköpsliknande hyresförhållanden. Den föreslagna uthyr- ningslagen bör enligt kommittén innebära att konsumenten inte binds vid varan och därmed förenade utgifter för längre tid än han själv önskar. Ut- märkande för förhyrning bör vara att konsumenten i större omfattning än vid köp kan bibehålla sin valfrihet på marknaden. Kommittén anser att en befogenhet för konsumenten att efter viss tid säga upp hyresavtalet skulle verka i den nu angivna riktningen. En sådan uppsägningsrätt skulle enligt kommittén också medföra att uthyrning inte framstår som ett substitut för försäljning på kredit. Uppsägningsrätten skulle således liksom deposi- tionskravet motverka en överströmning från kreditköp till långtidsförhyr- ning.

Kommittén anser det inte kunna uteslutas att införandet av en uppsäg- ningsrätt efter kortare tid kan leda till ökade kostnader som kan komma att övervältras på konsumenter som hyr enligt långtidskontrakt. Kommittén

• Sida 64
•  Original

Prop. 1976/77:123 64

vill därför inte förorda uppsägningsrätt redan efter mycket kort tid. För kommittén synes sex månader vara en lämpligt avvägd tid.

Kommittén föreslår alltså att konsumenten. om hyresförhållandet har va— rat längre tid än sex månader. alltid skall få göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid. Vidare föreslår kommittén att regeringen. när särskilda förhållanden påkallar det. beträffande uthyrning av viss vara skall kunna föreskriva att regeln om uppsägningsrätt inte skall ha tillämpning eller meddela andra föreskrifter om uppsägningsrätt. Kommittén framhåller att sådana särskilda föreskrifter kan vara motiverade t. ex. om en längre tids bandenhet vid hyresförhållandet skulle leda till avsevärt lägre kostnader för konsumenterna.

4.3.6. Rä/l ut! köpa varan

Kommittén påpekar att redan själva långvarigheten av ett hyresförhållande kan innebära en viss risk för konsumenten. lfyr konsumenten en TV-apparat vars kontantpris är 4000 kronor för l50 kronor i månaden har han efter två och ett halvt år betalat ett sammanlagt hyresbelopp som överstiger kon- tantpriset, Den föreslagna uppsägningsrätten utgör. framhåller kommittén. inte ett tillräckligt skydd för konsumenten mot "förverkande" av medel som han under lång tid har betalat i hyra. Även om konsumenten utnyttjar uppsägningsrätten kan han göra en betydande ekonomisk förlust, om ut- hyraren inte är villig att låta honom överta varan på rimliga villkor. I regel torde uthyraren ställa sig positiv till ett övertagande av varan men kontrakten saknar i allmänhet närmare föreskrifter om villkoren härför. Risken för "för- verkande" framträder särskilt i situationer där konsumenten försummar sina åtaganden. F.nfigt kommittén innehåller hyreskontrakten i regel en klau- sul som ger uthyraren rätt att omedelbart säga upp avtalet och återta det uthyrda föremålet om konsumenten inte betalar förfallet hyresbelopp i rätt tid. Omedelbar uppsägning kan förekomma som påföljd även för annat än betalningsförsummelse.

Enligt kommitténs mening bör risken för att mera långvariga hyresför- hållanden leder till ekonomiskt oskäliga resultat för konsumenten undan- röjas genom att konsumenten ges rätt att. då hyresförhållandet har pågått viss längre tid. bli ägare till föremålet efter avräkning mellan parterna. Kom- ntittén anser att tidsgränsen bör dras vid sex månader. lfärigenom vinns enligt kommittén bl.a. den fördelen att konsumenten kan utnyttja den tidigare föreslagna uppsägningsrätten utan risk för förverkandeliknande kon- sekvenser. Kommittén föreslår således att konsumenten skall ha rätt att köpa varan då hyresförhållant'fet har varat längre tid än sex månader.

Om konsumenten vill köpa varan skall enligt förslaget det pris han skall betala fastställas genom en avräkning mellan parterna. Kommittén föreslår att uthyraren vid avräkningen skall tillgodoräknas dels varans kontantpris

• Sida 65
•  Original

Prop. 1976/77:123 65

vid hyrestidens början och dels — till skäligt belopp — de kostnader som uthyraren kan ha haft för att fullgöra åtagande att genom underhåll. re- paration eller liknande svara för varan under hyrestiden. Konsumenten skall enligt förslaget tillgodoräknas vad han har erlagt i betalning för den ut- nyttjade hyrestiden.

Kommittén framhåller att de föreslagna avräkningsbestämmelserna inte kompenserar uthyraren för de särskilda kapitalkostnader som kan ha varit förbundna med uthyrningen. Denna konsekvens av avräkningsbestämmel- sernas innehåll torde enligt kommittén leda till att kombinationen lång- tidsuthyrning/försäljning ur handelns synvinkel inte framstår som ett at- traktivt alternativ till kreditförsäfjning. Kommittén menar att bestämmel- serna följaktligen svarar väl mot den föreslagna uthyrningsfagens allmänna inriktning.

Om konsumenten inte i tid gör gällande befogenheten att säga upp avtalet eller att efter avräkning köpa varan kan han komma i ett läge där summan av erlagda hyresbelopp överstiger summan av föremålets kontantpris och de merkostnader för service och liknande som uthyraren har haft under hyrestiden. Enligt kommitténs mening bör konsumenten i en sådan situation alltid ha möjlighet att utan ytterligare betalning överta äganderätten till varan. Kommittén föreslår därför att konsumenten skall ha rätt att utan särskilt vederlag bli ägare till varan när konsumenten med tillämpning av de föreslagna avräkningsregferna tillgodoräknas ett större belopp än uthy- raren.

Också när det gäller rätten att köpa varan föreslår kommittén att regeringen skall ha möjlighet att. när särskilda förhållanden påkallar det. föreskriva undantag eller meddela andra avvikande föreskrifter.

4.3.7. Tillsyn och Itälä/"der

Med hänsyn till att uthyrningsfagen främst bör uppfattas som ett kom- plement till den föreslagna konsumentkreditlagens bestämmelser om kre- ditköp anser kommittén att tillsynen över efterlevnaden av uthyrningsfagen bör utövas av samma myndighet som skall vara tillsynsmyndighet enligt konsumentkreditlagen. Kommittén föreslår vidare att tillsynsreglerna även i övrigt skall utformas på motsvarande sätt som i konsumentkreditlagen. Det föreslås ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur uthyrarens upplysningsskyldighet vid träffande av hyresavtal skall fulf- göras.

I fråga om påföljden för (överträdelse av uthyrningsfagens bestämmelser föreslår kommittén att den näringsidkare som uppsåtligen eller av oakt- samhet bryter mot bestämmelserna om skyldighet att avkräva konsumenten deposition och om skyldighet att avskilja deponerade medel från egna till- gångar eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter rörande upplysningsskyl-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1976/77:123 66

digheten skall dömas till böter. Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt förslaget föras hos regeringen genom besvär.

4.4. Information och ikraftträdande

Kommittén framhåller att det bör läggas stor vikt vid att göra de båda föreslagna lagarnas innehåll och syfte allmänt kända bland konsumenter och näringsidkare. Tillsynsmyndigheten bör svara för att informationen sprids.

Kommittén föreslår att det överlämnas åt regeringen att bestämma när de båda lagarna skall träda i kraft. Vid bestämmandet av tidpunkten för ikraftträdandet bör det enligt kommittén beaktas att tillsynsmyndigheten bör få viss tid till sitt förfogande för förberedande arbete. Det skulle vidare kunna finnas anledning att vid fastställandet av tidpunkten ta hänsyn till konjunkturläget. eftersom det kunde vara mindre lämpligt att låta den fö- reslagna lagstiftningen träda i kraft när konsumenternas efterfrågan på varor är låg.

Kommittén föreslår för båda lagarnas del övergångsbestämmelser av in- nebörd bl.a. att tillsynsmyndigheten skall ha rätt att redan före ikraftträ- dandet meddela erforderliga föreskrifter. såvitt avser tiden efter ikraftträ- dandet.

4.5. Följdändringar i annan lagstiftning

Som tidigare har framgått föreslår kommittén att konsumentkreditlagen skall ersätta avbetalningsköplagen. såvitt avser sådana avbetalningsköp (kre— ditköp) som regleras i konsumentkreditlagen. Kommittén föreslår därför att till ] ;" avbetalningsköplagen fogas ett fjärde stycke som erinrar om detta förhållande. Vidare föreslår kommittén att 15. l6 och 17,53& konsument- köplagen upphävs i samband med att konsumentkreditlagen träder i kraft. Paragraferna föreslås dock fortsättningsvis gälla i fråga om köp som har ingåtts före denna tidpunkt.

4.6. Reservationer

Kommittén är inte enhällig på alla punkter. Reservationer har avgetts av ledamöterna Björling och Fraenkel. Här redovisas i korthet innehållet i reservationerna (jfr SOU l975163 s. 247—274).

• Sida 67
•  Original

Ledamoten Björling

Björling är ense med kommittémajoriteten om att det föreligger behov av ett bättre konsumentskydd på kreditköpsområdet. Reservationen avser främst utformningen av förslagen, i första hand reglerna om kontantinsats. kredittid. trepartsförhållanden och återtaganderätt.

Björling befarar att ett genomförande av kommittemajoritetens förslag skulle medföra betydande risk för minskning av försäljningen av konsu- mentkapitalvaror på kredit. De konsumenter som i första hand skulle komma att drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln är enligt Björlings upp- fattning de konsumenter som saknar tillgång till alternativa finansierings- möjligheter. Björling håller det för sannolikt att efterfrågeminskningen i fråga om några varugrupper kan bli av sådan omfattning att sysselsättningen kan påverkas. Enligt Björlings mening är också förslaget baserat på ett ofull- ständigt faktamaterial.

Björling delar uppfattningen att man bör åstadkomma en klarare åtskillnad mellan transaktionerna kredit och köp men anser det inte vara riktigt att försöka på sikt mer eller mindre utesluta kreditköp som finansieringsform. Resultatet kan enligt Björling bli att konsumenterna i vissa lägen ställs utan realistiska finansieringsmöjligheter för köp av varaktiga varor. eftersom banker och andra kreditinrättningar inte kan förutsättas alltid kunna stå till tjänst med lån åt konsumenterna.

Björling framhåller att kommitténs förslag till reglering av kontantinsats och kredittid synes vila på den felaktiga inställningen att konsumenterna inte skulle kunna på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden. Enligt Björlings mening finns det emellertid inte några belägg för att förhastade beslut från konsumenternas sida skulle förekomma i någon större omfattning eller på annat sätt utgöra något all- varligare problem. Björling framhåller att det från säljarnas och kreditgivarnas synpunkt är motiverat att vid konsumentkreditköp i eget intresse uppställa bestämda krav på lägsta kontantinsats och längsta kredittid. Så sker också f. 11. Enligt Björling kan inom ramen för en sådan frivillig reglering kraven på kontantinsats och kredittid varieras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. vilket försvåras och i viss utsträckning omöjliggörs genom i lagstiftning fastlagda generella regler.

Om ett obligatoriskt kontantinsatskrav skall införas i lagstiftningen bör enligt Björlings mening insatsens storlek bestämmas så att risk för allvarliga störningar i form av efterfrågeminskning inte uppstår. Björling anser att kontantinsatskravet inte bör sättas högre än vid 15 procent. Även med en sådan kontantinsatsnivå befarar Björling att särskilt hemförsäljningsfö- retagen kan drabbas av vissa svårigheter som för deras del torde nöd- vändiggöra en tillämpning av den föreslagna dispensregeln. Enligt Björling bör det övervägas att. som har skett i Danmark och Norge. i fråga om kontantinsats särbehandla kreditförsäljningen av böcker.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1976/77:123 68

Björling anser att starka skäl talar för att undanta i vart fall kontokrediterna från ett krav på kontantinsats. Björling framhåller särskilt de moderna kon- tokortens kombinerade funktion som betalningsinstrument för kontantbe- talning och som kreditform. Konsumenten avgör själv utnyttjandeformen genom det sätt på vilket han vid månadens slut likviderar det utestående skuldbeloppet. Han behöver således i köpögonblicket ännu inte ha bestämt sig för om kontokortet skall användas som betalningsmedel eller som kre- ditbevis. Enligt Björlings mening skulle ett krav på kontantinsats i köp- ögonblicket omöjliggöra kombinationen av kredit- och betalningsfunktionen hos ett och samma kontokort. Björling framhåller vidare att den föreslagna regleringen skulle göra det svårt eller omöjligt för svenska kontosystem att delta i internationellt samarbete. Om kommitténs förslag på denna punkt i och för sig skulle godtas. bör enligt Björlings mening under alla förhållanden uttagandet av insatsen anpassas till kontokrediternas speciella karaktär. Björ- ling menar att en sådan anpassning kan nås genom att kontantinsatsen vid kontokrediter uttas i efterhand. genom debitering vid närmaste amor- teringstilllälle efter köpet.

[ fråga om kravet på kontantinsats förordar Björling vidare att det gräns- värde, som enligt kommitténs förslag skall vara avgörande för om kravet skall upprätthållas, fastställs direkt i lagen och sätts vid minst tio procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. med möjlighet för re- geringen att meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar det. Om regeringen likväl skall bestämma gränsvärdet bör detta enligt Björlings mening ske utan att regeringen därvid är bunden av regler i konsument- kreditlagen.

När det gäller kredittidens längd delar Björling kommittemajoritetens all- männa uppfattning att en spärr mot alltför långa kredittider bör övervägas. En legal maximering av kredittidens längd bör emellertid enligt Björlings mening avvägas så att det inom maximiramen blir möjligt att anpassa kre- dittiden till omständigheterna i det enskilda fallet. Mest tilltalande skulle enligt Björlings mening vara att de legala maximireglerna tog hänsyn till varans pris och beräknade ekonomiska livslängd. Detta skulle i viss mån kunna tillgodoses genom att maximitiden tilläts variera med hänsyn till kreditbeloppets storlek. Skulle som huvudregel likväl väljas en enda i lagen angiven gräns bör denna enligt Björling inte sättas lägre än tre år. med möjligheter till dispens.

Björling anser vidare att till regler om längsta tillåtna kredittid bör fogas en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren kan medge förlängning av kre- dittiden utöver lagens maximigräns om konsumenten begär det och an- ledningen härtill är att konsumenten till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter.

Björling kritiserar även kommittémajoritetens förslag till regler rörande

• Sida 69
•  Original

Prop. 1976/77:123 69

s.k. trepartsförhållanden. Enligt Björlings mening bör regleringen av kö- parens rätt mot särskild kreditgivare i princip bibehållas i den utformning som den fått i konsumentköplagen men på det sättet utvidgas, att kon- sumentens rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot särskild kreditgivare skall gälla vid alla former av kreditköp. t. ex. även vid kontoköp. Björling anser att kommittemajoritetens förslag strider mot den grundläg- gande ambitionen att förmå konsumenterna att frångå kreditköp och i stället ta lån i bank och därmed uppträda som kontantkund i en köpsituation. Enligt Björlings mening står majoritetens förslag inte heller i överensstäm- melse med tanken att transaktionerna kredit och köp bör hållas isär. Genom att pålägga kreditgivarna ett långtgående köprättsligt ansvar hämmar man den effektivitet som följer av kreditinstitutens specialisering och skapar hos dessa ett behov av resurser för varu- och leveranskontroll. Björling menar att kostnadsökningar Och i sista hand höjda priser måste bli följden.

Om förslaget att konsumenten även skall kunna göra gällande anspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare skulle genomföras, bör enligt Björlings mening reglerna härom utformas på annat sätt. Kreditgivarens ansvar bör enligt Björling inträda först om säljaren har gått i konkurs eller inställt sina betalningar.

Kommittémajoritetens förslag beträffande återtaganderätten och därmed sammanhängande frågor utsätts i vissa hänseenden för hård kritik från Björ- lings sida. Han anser att åtenaganderättcn inte bör begränsas i vidare mån än att varor som ingår i gäldenärens beneficium enligt utsökningslagstift- ningen aldrig får återtas. Till motivering av sin ståndpunkt anför Björling bl. a. att det inom kreditväsendet är allmänt vedertaget att säkerhet lämnas för att en transaktion över huvud taget skall möjliggöras och kreditkost- naderna minskas. För många konsumenter med låga inkomster skulle enligt Björlings uppfattning möjligheterna till kreditköp minskas om möjligheten att ställa varan som kreditsäkerhet väsentligt inskränktes. Dessa konsu- menter har ofta begränsade möjligheter att erhålla icke varubundna krediter på den reguljära kreditmarknaden. Enligt Björling är kommittémajoritetens förslag om en kraftig begränsning av återtaganderätten förenat med flera nackdelar. Genomförs förslaget kommer det att innebära att konsumentens restskuld blir större. när ett kreditköp avbryts i förtid, eftersom kreditgivaren inte kan nedbringa sin fordran genom att tillgodoföra sig varans värde. En ökning av restskulderna skulle medföra högre kreditkostnader. Om en vara inte får återtas kan vidare köparen komma i det läget att varan efter ansökan av kreditgivaren i stället blir utmätt och såld på exekutiv auktion. där priserna regelmässigt blir låga. Björling finner det inte vara ett tillräckligt skäl för en kraftig inskränkning av återtaganderätten att varans bruksvärde för konsumenten oftast framstår som högre än det mer objektiva ekonomiska värde som varan kan ha för säljaren. I detta sammanhang måste enligt Björlings mening beaktas den grundläggande principen att man inte fritt

• Sida 70
•  Original

Prop. 1976/771123 70

kan få förfoga över och nyttja egendom med mindre man har gjort rätt för sig och till fullo erlagt avtalat vederlag.

Björling vänder sig också mot den av kommittémajoritetcn föreslagna metoden för bestämmande av vilka varor som skall få återtas. En kon- tantprisgräns. under vilken återtaganderätt inte skall förekomma. måste enligt Björlings mening bli godtycklig och medverka till konstlade prishöjningar. Björling framhåller vidare att det finns en fungerande andrahandsmarknad även för vissa varor med ett kontantpris som ligger under den föreslagna grän- sen. såsom TV-apparater och fotoutrustningar.

Förslaget att restskuld efter återtagande endast undantagsvis skall få krä- vas ut strider enligt Björling mot principen att ett avtal skall hållas om avtalet inte är otillbörligt eller annat lika starkt skäl föreligger för att jämka avtalet eller lämna det utan avseende. Björling påpekar att en vara exempelvis på grund av ändrat marknadsläge kan utsättas för en onormal värdeminsk- ning som säljaren inte har kunnat förutse och att köparen därvid. om förslaget genomförs. kan få ett direkt intresse att låta säljaren åtena varan.

När det gäller kreditgivarens möjligheter att vid kreditköp göra gällande s. k. förfalloklausul anser Björling att förfalloklausul bör få göras gällande också för det fall att köparen. när återtaganderätt föreligger, vanvårdat varan. l vanvård bör inbegripas underlåtenhet att hålla varan försäkrad när för— säkringsskyldighet föreligger enligt avtalet. Björling framhåller att det är en för all sund kreditgivning gängse princip att kreditgivaren förbehåller sig rätt att säga upp krediten för det fall säkerheten för denna försämras. Skulle tillämpningen av en förfalloklausul i det enskilda fallet framstå som otillbörlig finns det möjlighet att åstadkomma ett godtagbart resultat med hjälp av de civilrättsliga bestämmelserna om jämkning av avtal.

Avräknings- och kopplingsförbehåll bör enligt Björlings mening få till- lämpas vid kreditköp i den utsträckning som f. n. gäller enligt avbetalnings- köplagen. Björling framhåller att gällande ordning inte har visats åsamka avbetalningSköparna några olägenheter. Björling menar bl.a. att den nu- varande förbehållsmöjligheten främjar vården av kreditsäkerheten (varan) och särskilt inom bilbranschen har stor betydelse. Om den avskaffas riskerar man att ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigt motiverade bilreparationer uppskjuts. En annan konsekvens kan enligt Björling bli att kreditgivaren utnyttjar sin retentionsrätt. dvs. rätten att innehålla den reparerade varan tills reparationsfordringen har betalts. vilket skulle innebära en för kon- sumenten drastisk och ekonomiskt kännbar åtgärd.

Beträffande förslaget till uthyrningslag framhåller Björling att detta förslag inte uppbärs av något självständigt motiv utan endast är att betrakta som en "bieffekt" av de föreslagna reglerna om kreditköp. Björling menar att motivet för en särskild reglering av varuuthyrningen sannolikt bortfaller. om kreditköpsreglerna ges en annan och mindre långtgående utformning.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1976/77:123 71

Vissa av de föreslagna bestämmelserna om uthyrning måste enligt Björlings mening förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu högre hyresavgifter än för närvarande.

Björling har i princip ingen invändning mot att konsumenten ges be- fogenhet att efter viss tid göra sig fri från avtalet men är tveksam till huruvida just sex månader är en lämplig frist. En sexmånadersregel skulle enligt hans mening verka kostnadshöjande genom att uthyraren med all sanno- likhet skulle anse sig tvungen att gardera sig mot förluster på grund av förtida uppsägningar av långtidskontrakt och försämring av uthyrarens möj- ligheter att för finansiering av sin verksamhet belåna hyreskontrakt. En längre frist skulle enligt Björling minska riskerna för kostnadshöjningar.

Också den föreslagna rätten för konsumenten att köpa varan är enligt Björling i och för sig bra från konsumentsynpunkt. Uthyrarens hela rörelse kan emellertid vara baserad på enbart uthyrning av varor. Om förslaget genomförs måste uthyraren skaffa sig ett större lager av varor som med säkerhet är tillgängliga för uthyrning. vilket givetvis verkar kostnadshöjande. Björling framhåller vidare att risken för högre hyresavgifter är uppenbar. om uthyraren enligt de avräkningsregler som skall tillämpas vid konsu- mentens köp av varan inte till skäligt belopp får tillgodoräkna sig alla kost- nader han verkligen haft med anledning av hyresförhållandet. Björling anser det böra övervägas att göra bestämmelserna om förvärvsrätt och avräkning dispositiva.

Ledamoten Fraenkel

Fraenkel anser i likhet med kommittémajoriteten att konsumentskyddet på kreditköpsområdet är otillfredsställande. En skyddslagstiftning är därför nödvändig. Den får dock. menar Fraenkel. inte alltför hårt begränsa möj- ligheterna till kreditköp och därmed konsumenternas valfrihet. Kravet på minsta kontantinsats får därför inte sättas högt. Fraenkel föreslår att minsta kontantinsatsen bestäms till 20 procent av varans kontantpris.

Fraenkel delar uppfattningen att reglerna för olika typer av kreditköp bör vara så lika som möjligt. Förslaget att den lagstadgade kontantinsatsen vid kontoköp skall tas ut vid köpetillfället skulle emellertid enligt Fraenkels mening omintetgöra användningen av kontokorten för att förenkla sam- hällets betalningssystem. Fraenkel föreslår att kontantinsatsen vid kontoköp skall tas ut av kontoinnehavaren vid nästkommande amorteringstilllälle.

Fraenkel har med utgångspunkt från nuvarande förhållanden ansett sig kunna godta en längsta kredittid på två år. Det måste dock enligt Fra- enkels mening finnas möjlighet att medge anstånd med betalning vid är- betslöshet. sjukdom eller andra personligt betingade ekonomiska föränd- ringar.

I likhet med majoriteten anser Fraenkel att det i lag bör uppställas en

• Sida 72
•  Original

Prop. 1976/77:123 72

gräns, under vilken återtaganderätt inte får förekomma. Praktiska skäl talar enligt Fraenkels mening för att man bör ha endast en gräns. Denna bör dock sättas relativt lågt. Fraenkel förordar att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande beträffande varor med ett kontantpris överstigande 25 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

5. Föredraganden

5.1. Allmänna utgångspunkter

Konsumentkrediterna är av stor betydelse för samhällsekonomin. Enligt kreditköpkommitténs uppskattningar såldes år 1973 varaktiga konsumtions- varor på kredit för ett värde av ca 4,5 miljarder kr., motsvarande ca 30 procent av totalförsäljningen av sådana varor. Härtill kommer bankernas konsumentkreditgivning. som har antagits uppgå till ca 1 miljard kr. år 1973.

För konsumenterna innebär möjligheterna att få kredit för konsumtions- ändamål flera fördelar. Genom att utnyttja kredit kan den enskilde till- godogöra sig nyttiga och nödvändiga varor och tjänster när han eller hon anser sig bäst behöva dem. utan att behöva avvakta att ett kanske avlägset sparmål uppnås. Denna möjlighet att tidigarelägga konsumtionen av vissa nyttigheter kan vara av stort värde för den enskilde. inte minst i situationer då stort konsumtionsbehov sammanfaller med temporärt lägre inkomster. exempelvis vid familjebildning och bosättning i unga år. Förekomsten av krediter kan också sägas öka konsumenternas valfrihet och i viss mån bidra till att skillnader mellan olika grupper i fråga om materiell och kulturell standard utjämnas.

Att konsumentkrediterna från flera synpunkter har positiva sidor kan emellertid inte undanskymma att även negativa drag gör sig gällande. Lätt- tillgängliga krediter kan exempelvis medföra att en alltför stor del av kö- parens förväntade inkomster i framtiden intecknas. Även ett i och för sig välplanerat utnyttjande av konsumentkredit kan leda till svårigheter vid oväntade försämringar av den ekonomiska situationen. Osäkerhetsfakto- rerna vid planering av konsumtion på kredit är stora. Det ligger i sakens natur att riskerna är särskilt betydande för dem som har det sämsta eko- nomiska utgångsläget.

En ofta påtalad nackdel med vissa krediter är de stora kreditkostnader som drabbar konsumenterna. [ synnerhet gäller detta den traditionella och alltjämt dominerande kreditformen vid köp. avbetalningskrediten. som kan vara förenad med påfallande höga kreditkostnader. Förhållandet är så mycket mer betänkligt som denna kreditform ofta är den enda som står till buds för de ekonomiskt sämst ställda. de som inte förmår uppbringa

• Sida 73
•  Original

Prop. 1976/77:123 73

annan kreditsäkerhet än den köpta varan. Kostnaderna kan emellertid vara betydande även för andra krediter.

För den enskilde är det ofta svån att reda ut vad en kredit egentligen kostar honom. Detta torde framför allt gälla vid en kombination av för- säljnings- och krediterbjudande. såsom vid avbetalningsaffärer. Kombina- tionen av kredit och köp kan bilda ett svårtydbart mönster som gör det vanskligt att urskilja kreditkostnaderna redan i det enskilda fallet. Givetvis är det då än svårare'att göra en kostnadsjämförelse mellan olika kredi- terbjudanden med sinsemellan skilda villkor i fråga om kreditbelopp. kre- dittid m.m.

Statsmakterna har ingripit för att förbättra konsumenternas tillgång till billiga krediter för vissa angelägna ändamål. Som exempel kan nämnas att statliga bosättningslån kan erhållas på förmånliga villkor. Denna möjlighet har utnyttjats av ett stort antal familjeri syfte att skapa en bättre bostadsmiljö. Flera förändringar av lånereglerna har efter hand gjorts föratt ge nya grupper möjlighet att erhålla bosättningslån. samtidigt som utrymmet för sociala hän- synstaganden vid låneprövningen harökat. Ändringar harsenast skett år 1976.

Vissa lagregler har också inföns till skydd för kredittagare. Främst bör nämnas lagen (1915:219) om avbetalningsköp (ändrad senast 1976:186). La- gen är i första hand inriktad på att förhindra att den som köper en sak på avbetalning drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Dessutom föreskrivs indirekt en skyldighet för säljaren att upplysa om kreditkostnaden för av- betalningsköp. Enligt 10 s' avbetafningsköplagen förutsätts nämligen. föratt säljaren skall kunna erhålla handräckning för återtagande av försålt gods. att köpehandlingen innehåller uppgift om det pris till vilket köparen kunde ha förvärvat godset mot kontant betalning.

Avbetalningsköplagen gäller enban för den form av kreditköp. avbetal- ningsköp. som närmare definieras i lagens 1 &. Där uppställs bl. a. det kravet för lagens tillämplighet att säljaren skall ha förbehållit sig ägande- eller åter- taganderätt till det försålda godset. Delbetalningsköp utan sådant förbehåll faller alltså inte under lagens skyddsregler. Inte heller omfattar lagen sådana speciella former av köpkrediter som har utvecklats under de senaste år- tiondena. exempelvis kontokortskrediter och olika varianter av s. k. låneköp.

För de kreditköpsformer som föreligger vid sidan om avbetalningsköpen finns f. n. inte någon särskild. mer ingående lagstiftning till kredittagarnas skydd. Inte heller finns några speciella lagregler som är avsedda att skydda dem som tar fn'stående lån hos banker och andra kreditinrättningar. Den allmänna konsumentskyddslagstiftning som har införts under senare år ger dock möjlighet att på olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk från kreditgivares sida. Marknadsl'öringslagen (1975:1418. ändrad 1976:55) med- för bl. a. att näringsidkare som marknadsför krediter kan hindras att använda

• Sida 74
•  Original

Prop. 1976/77:123 74

otillbörliga metoder och i stället åläggas att lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med stöd av lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (ändrad senast 19731878) kan ingripande ske mot avtalsvillkor som med hänsyn till omständigheterna är att anse som oskäligt mot konsument. Avtalsvillkorslagen gäller dock inte verksamhet som står under bank- eller försäkringsinspektioncns tillsyn.

I sammanhanget bör också nämnas lagen (1971:2381 om hemlörsäljning m. m. Den rätt att frånträda vissa avtal som följer av lagen gäller bl.a. avbetalningsköp. kontoköp och köp där säljaren lämnar eller förmedlar lån till konsumenten för att denne skall kunna betala köpeskillingen. llem- försäljningslagen är emellertid f. n. tillämplig endast när konsumenten av ger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på annan plats än deras fasta försäljningsställe.

Konsumentköplagen (l973z877. ändrad 1975:1419) innehåller vissa be- stämmelser som är inriktade på kreditköp. Bl. a. tillförsäkras den som köper på kredit rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot den som finansierar säljarens kreditgivning eller som beviljar köpkredit i samarbete med säljaren. Dessa bestämmelser är emellertid inte tillämpliga i förhållandet mellan köpare och kreditkortsföretag (jfr prop. 19731138 s. 153 och 274).

Den nyligen införda generalklausulen i %& lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (se SFS 1976: 185). ger domstolarna ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar. Hit hör bl.a. avtal om kredit i olika former, Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till konsumenternas behov av skydd. Den för- mögenhetsrättsliga generalklausulen utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Även om olika former av konsumentkrediter sålunda är underkastade viss lagreglering av konsumentskyddande karaktär finns det anledning att ge den enskilde ett ökat skydd i kreditsammanhang. Utvecklingen av kre- ditutbudet har gått förbi avbetalningsköplagen med dess begränsade till- lämpningsområde. De regler till köparens skydd som den lagen innehåller svarar inte heller i alla delar mot nutida syn på en lämplig avvägning mellan näringsidkares och konsumenters intressen. Övriga nyss redovisade lagregler ärav stor betydelse för konsumentskyddet. men de behöver kompletteras med ytterligare bestämmelser som är speciellt inriktade på konsumentkrediterna. Jag anser därför att en särskild konsumentskyddslagstiftning bör införas på kreditområdet. Lagstiftningen bör till en början syfta till att den enskilde. när han överväger att utnyttja kredit. får tillräckligt underlag för en riktig bedömning av kreditkostnader m. m. Vidare bör lagstiftningen inriktas på att förbättra konsumentens ställning i förhållande till den som lämnat kre- diten. sedan ett avtal väl har ingåtts. samt ge skydd mot vissa typiskt sett

• Sida 75
•  Original

Prop. 1976/77:123 75

särskilt betungande eller riskabla avtalsvillkor. Konsumenten måste också ges större trygghet för den händelse han råkar i betalningssvårigheter. Lag- stiftningen bör omfatta alla kreditformer som är av praktisk betydelse från konsumentsynpunkt. Den bör emellertid särskilt inriktas på kreditformer som har ett mer omedelbart samband med köp, eftersom behovet av kon- sumentskydd otvivelaktigt gör sig starkast gällande vid sådana kreditformer.

Kreditköpkommittén har i betänkandet (SOU l975z63) Konsumentkre- ditlag m. m. lagt fram förslag till lagstiftning som i sina grunddrag motsvarar de anspråk som enligt vad jag nyss har anfört bör ställas på en konsu- mentskyddande lagstiftning på kreditområdet. Den föreslagna konsument- kreditlagen, som för konsumentköpens del är avsedd att ersätta avbetal- ningsköplagen, innehåller ett omfattande regelsystem som syftar till att i olika avseenden stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhangen. Hit hör bestämmelser om vidgad upplysningsplikt för kreditgivare rörande kreditkostnader m. m. samt krav på kontantinsats och maximering av kre- dittiden vid kreditköp. Kommittén föreslår också en kraftig begränsning av säljarens möjligheter att till säkerhet för fordran på grund av kreditköp förbehålla sig rätt att återta försåld vara.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har praktiskt taget samtliga remissinstanser ställt sig bakom tanken på att konsumenternas ställning i kreditsammanhang behöver förbättras. Man sluter allmänt upp kring den grundläggande idén om en vidgad konsumentupplysning rörande kreditkostnader m. m.. även om det från några håll anförs kritiska syn- punkter när det gäller tillämpningsområdet för och den närmare utform- ningen av de föreslagna reglerna om upplysningsplikt för kreditgivare. Många remissinstanser påpekar att reglerna bör samordnas med den nya mark- nadsföringslag som har antagits sedan kommittén lade fram sitt betänkande.

[ övrigt koncentreras flertalet remissinstansers intresse till förslagen om krav på kontantinsats. maximering av kredittiden och begränsning av åter— taganderätten vid kreditköp. Tämligen få remissinstanser stöder eller godtar helt kommitténs förslag på dessa punkter. [ stället anser man på många håll att förslaget går alltför långt och att de föreslagna reglerna är alltför stela. Till de remissinstanser som för fram sådana synpunkter hör bl. a. företrädare för konsumentintressena. Åtskilliga instanser framhåller att för- slagen i vart fall sammantagna kan i alltför hög grad försvåra konsumenternas möjligheter att ingå och fullfölja kreditköp. Detta befaras drabba främst de ekonomiskt sämst ställda. vilka har behov av liberalare kreditvillkor och vars främsta och ofta enda möjlighet att erhålla konsumtionskredit är att erbjuda säkerhet i den inköpta varan. Med hänsyn härtill menar man att förslagen inte kan anses främja konsumenternas intressen, i vart fall inte så länge det saknas andra lättillgängliga former för kreditfinansiering av köp. Främst från näringslivets sida befaras att det kan uppstå en avsevärd

• Sida 76
•  Original

Prop. 1976/77:123 76

efterfrågeminskning som t.o.m. skulle kunna påverka sysselsättningen inom vissa branscher.

För min del vill jag först understryka vikten av att konsumenterna får tillräcklig information om de omständigheter som är av betydelse när det gäller att fatta beslut om utnyttjande av en kredit. Upplysning och vägledning har alltid utgjort väsentliga inslag i konsumentpolitiken. Genom den både centralt och lokalt alltmer utbyggda konsumentverksamheten kommer kon- sumenterna att få tillgång till allt bättre information och allt större råd- givningsresurser även på kreditområdet. Det står emellertid klan att kon- sumenternas behov av information på detta område inte kan tillgodoses tillräckligt genom konsurnentupplysande insatser från konsumentverkets och den kommunala konsumentverksamhetens sida. De som lämnar kon- sumentkrediter. kreditgivarna, måste tillhandahålla sådan information att konsumenterna klan kan bedöma villkoren för olika krediterbjudanden. Inte minst viktigt är att så långt möjligt utforma informationen så. att olika krediterbjudanden utan alltför stora svårigheter kan jämföras med varandra. lnformationen bör bl. a. ge konsumenterna tydliga upplysningar om kre- ditkostnaderna.

Det finns anledning anta att en ökning av konsumenternas kunskaper om villkoren för krediterbjudanden kommer att få en dämpande inverkan på kreditkostnaderna. Tidigare harjag nämnt att konsumenternas kostnader för vissa krediter kan vara påfallande höga. Som kreditköpkommittén har funnit är det skäl att tro att säljaren vid en del kreditköp tillgodogör sig vinst både på varan och på krediten. Kräver man av kreditgivaren att kre- ditkostnaderna skall redovisas så fullständigt och öppet som möjligt samt i en form som medgerjämlörelser med andra kreditgivares utbud får kre- ditgivaren ett av konkurrenshänsyn betingat intresse av att hålla nere kre- ditkostnaderna.

Jag anser att kommitténs förslag rörande kreditgivares upplysningsplikt i huvudsak är väl underbyggda och väsentligen motsvarar de krav som bör ställas på konsumentinformationen inom detta område. Som redan nämnts har emellertid en ny marknadsföringslag antagits sedan kommitten lade fram sitt betänkande. Lagen ger bl. a. berörda myndigheter vidsträckta möjligheter att ålägga näringsidkare att lämna information som är av intresse för konsumenterna. I likhet med ett flertal remissinstanser anser jag det lämpligast att kreditgivares upplysningsplikt rörande kreditkostnader m. m. samordnas med bestämmelserna i marknadsföringslagen. Jag skall senare redovisa hur jag har tänkt mig att denna samordning skall åstadkommas.

Enbart ökad information kan inte undanröja riskerna för mindre väl över- tänkta beslut att utnyttja konsumtionskredit. informationsplikten beträf- fande kreditkostnader rn. m. bör därför kompletteras med ytterligare åtgärder som tar sikte på att förebygga att konsumenterna utan tillräckliga över- väganden binder sig vid oförrnånliga och alltför betungande kreditåtaganden.

• Sida 77
•  Original

Prop. 1976/77:123 77

Framför allt behövs regler som tar sikte på kreditköpen.

Olika åtgärder kan ifrågakomma i detta sammanhang. Hit hör till en början krav på att den som köper en sak på kredit alltid skall erlägga en viss minsta kontantinsats. Ett sådant krav är ägnat att avhålla från impulsköp som senare visar sig vara alltför betungande. Kravet på en icke alltför obe- tydlig kontantinsats har också andra fördelar från konsumentsynpunkt. I likhet med kommittén anserjag därför att bestämmelser om kontantinsats bör tas in i lagstiftningen. Som jag senare skall återkomma till anser jag dock att kommitténs förslag på den punkten går alltför långt. Det innefattar också en alltför stel reglering. Förslaget kan på det sättet vålla allvarliga olägenheter för en seriös kreditgivning. Beaktas bör också att, även om lagstiftningen syftar till att motverka alltför betungande eller på annat sätt ofördelaktiga kreditköp, detta inte får resultera i en lagstiftning som onö- digtvis försvårar för förtänksamma konsumenter att genomföra önskade kreditköp.

Vad jag nu har sagt leder till att man när det gäller kontantinsats bör ha mer flexibla regler än kommittén har föreslagit. så att det bl. a. blir möjligt att ta hänsyn till särskilda förhållanden vid olika kreditformer och i skilda branscher. Angelägenheten av att så långt möjligt undvika regler som kan vålla praktiska problem och som inte är klart motiverade från konsument- synpunkt gör också att jag i likhet med flertalet remissinstanser anser att man bör avstå från att införa bestämmelser om längsta kredittid vid kre- ditköp. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Vissa remissinstanser har antytt möjligheten att införa en allmän s.k. ångerrätt vid kreditköp efter mönster från hemförsäljningslagen. Detta skulle innebära att köparen gavs rätt att inom viss tid efter slutandet av ett kre- ditköpsavtal frånträda detta. Jag vill emellertid erinra om att hemförsälj- ningskommittén (Ju 1973210). som f. n. ser över hemförsäljningslagen. vid sidan härav har att utreda frågan om införande av en allmän lagstiftning om s. k. öppet köp. Frågan om en allmän ångerrätt vid kreditköp bör uppen- barligen inte prövas innan hemförsäljningskommittén har redovisat sitt upp- drag.

En fråga som har diskuterats utförligt både av kommittén och av re- missinstanserna är i vilken utsträckning den som säljer en vara på kredit bör kunna förbehålla sig rätt att ta tillbaka varan vid bristandelbetalning c. d. För min del anser jag i likhet med kommittén att en sådan återta— ganderätt otvivelaktigt kan innebära nackdelar för konsumenterna. En viss begränsning av säljarens möjligheter att ställa upp villkor om återtaganderätt bör därför ske. Även på denna punkt anser jag dock att kommittéförslaget går för långt. Onekligen kan det i fråga om vissa varor. där det finns en fungerande andrahandsmarknad. föreligga ett legitimt behov för säljaren att kunna ta tillbaka varan vid kvalificerat betalningsdröjsmål från köparens sida. I en del fall kan det även för köparens del innebära en lämplig lösning

• Sida 78
•  Original

Prop. 1976/77:123 78

att varan tas tillbaka. Viktigt är emellertid att man för de' fall där återtagande får ske ställer upp effektiva regler till konsumenternas skydd, bl. a. när det gäller den ekonomiska avräkning som skall ske i samband med återtagandet. På denna punkt har kommittén fört fram flera värdefulla förslag.

Även i övrigt har kommittén lagt fram åtskilliga detaljförslag som enligt min mening bör genomföras. Hit hör regler om rätt till förtida betalning vid konsumentkreditköp. inskränkning i kreditgivarens rätt att kräva be- talning i förtid och begränsning av kontohavares ekonomiska ansvar vid förlust av kontokort.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om bl. a. upplysningsplikt och kontantinsats vid kreditköp skall straffsanktioneras. Förslaget i denna del, som har rönt delvis principiell kritik från vissa remissinstansers sida. torde få ses mot bakgrund av att den nya. utbyggda marknadsföringslagen inte förelåg när kommittén avgav sitt betänkande. För egen del anser jag av flera skäl att man så långt möjligt bör lita till sanktioner av marknads- rättslig natur när det gäller att upprätthålla efterlevnaden av den nu aktuella lagstiftningen. Bl. a. kan man på det sättet få en betydligt smidigare hand- läggning av fall då överträdelse har skett. Det marknadsrättsliga systemet, som bygger på förhandlingar och i sista hand vitesförbud. har också visat sig lämpligt i andra närliggande sammanhang.

För att skydda konsumenterna mot oskäliga kreditkostnader har kom- mittén övervägt att föreslå särskilda lagregler om högsta tillåtna ersättning för sådana kostnader. Kommittén har dock funnit att en maximering av kostnaderna för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp. kredittider, kreditrisker m. m. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system. Fastställandet av kostnadstak skulle enligt kommittén också kunna föra med sig en tendens hos kreditgivare som nu ligger klart under taket att vilja närma sig det. Kommittén har därför låtit tanken på en kostnads- maximering falla.

Även jag anser att man bör avstå från att införa särskilda lagregler om högsta tillåtna ersättning för kreditkostnader. Som jag tidigare har anfört torde redan en skyldighet för kreditgivare att lämna tydlig information om kreditkostnaderna få en dämpande inverkan på dessa. I övrigt torde av- talsvillkorslagen och den förmögenhetsrättsliga generalklausulen erbjuda till- räckliga möjligheter att komma till rätta med användningen av oskäliga kreditkostnadsvillkor. [ sammanhanget vill jag också erinra om att den ny- ligen tillsatta reklamationsutredningen (H l976:02) har fått i uppdrag att undersöka möjligheterna att ge konsumentombudsmannen (KO) rätt att föra enskild konsuments talan i tvistemål inför allmän domstol.

Flera remissinstanser har, särskilt mot bakgrund av de nackdelar som kan vara förenade med det traditionella avbetalningsköpet och som ofta drabbar de ekonomiskt sämst ställda, ifrågasatt åtgärder i syfte att bättre tillgodose konsumenternas behov av kredit på förmånliga villkor. Vad som

• Sida 79
•  Original

Prop. 1976/771123 79

har diskuterats är bl.a. någon form av statlig kreditgaranti eller kreditför- säkring. Med anledning därav vill jag erinra om de tidigare berörda möj- ligheterna till statligt bosättningslån. I övrigt finns det inte anledning att låta stödet till ekonomiskt eftersatta gruppersärskilt ta sikte på konsumentkre- diter utan mera generellt verkande stödformer börväljas. Jag kan härbl. a. hän- visa till de nyligen genomförda höjningarna av bostadsbidragen.

De regler som jag hittills har förordat har uteslutande gällt konsument- relationer, dvs. fall då kredit erbjuds eller lämnas av en näringsidkare till en konsument för enskilt bruk. Reglerna omfattar alltså inte förhållanden mellan olika näringsidkare. Delvis omfattassådana fall av gällande bestämmel- ser i avbetalningsköplagen. Det kan emellertid hävdas att det skydd för kre- dittagaren som avbetalningsköplagen ger i dessa fall är otillräckligt och att det alltså finns skäl att införa bättre skyddsregler även utanför konsument- området. Kommittén harockså uppmärksammatdenna fråga och kreditköput- redningen.som harefterträttkommittén,avserattövervägaivadmånderegler som nu föreslås bör göras tillämpliga på relationer mellan näringsidkare m. m. Uppenbarligen bör detta utredningsarbete inte föregripas. Jag anser därför att manidettalagstiftningsärendebörnöjasig med attställa upp föreskriftertill skydd för konsumenterna. Jag vill emellertid påpeka att den nyligen införda förmögenhetsrättsliga generalklausulen gäller både inom och utom konsumentområdet och att domstolarna således har möjlighet att jämka oskäliga avtalsvillkor även till förmån för den som inte är konsument.

Som tidigare nämnts föreslår kommitten att de nya reglerna om kon- sumentkrediter skall tas upp i en särskild lag. På den punkten anser jag liksom en del remissinstanser att det i och för sig kan ifrågasättas om inte bestämmelserna borde (as in i avbetalningsköplagen. Mot detta talar emel- lertid att de nya reglerna. som jag nyss har anfört. är avsedda att enbart gälla relationerna näringsidkare — konsument. medan avbetalningsköplagen gäller även andra partsrelationer. Samtidigt omfattar de nya föreskrifterna fler kreditformer än avbetalningsköplagcn. som ju bara gäller det traditionella avbetalningsköpet.

Jag anser därför inte att de nya reglerna bör tas in i avbetalningsköplagen. Inte heller finns det enligt min mening skäl att, som någon remissinstans har föreslagit, föra in reglerna i konsumentköplagen. I stället bör de bilda en ny konsumentkreditlag. Samtidigt bör man i avvaktan på det fortsatta utredningsarbetet behålla avbetalningsköplagen i huvudsak oförändrad. Den kommer då att gälla vid sådana avbetalningsköp som inte omfattas av kon- sumentkreditlagen, dvs. framför allt köp mellan näringsidkare.

Kreditköpkommittén har i sitt betänkande även lagt fram ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara (uthyrningslag). Bak- grunden härtill är att kommittén har ansett att ett genomförande av dess förslag till reglering beträffande konsumentkreditköpen skulle kunna leda till en överströmning på marknaden mot kreditköpsliknande långtidsför-

• Sida 80
•  Original

Prop. l976/77:123 80

hyrning av varor. För att hindra en sådan överströmning, som enligt kom- mitténs mening skulle innebära nackdelar för konsumenterna. har kom- mittén föreslagit regler om bl. a. depositionsplikt vid långtidsförhyrning. motsvarande reglerna om kontantinsats vid kreditköp, samt bestämmelser om rätt för konsumenten att göra sig fri från hyresavtal och att förvärva den förhyrda varan efter ett avräkningsförfarande. Kommittén har också föreslagit bestämmelser om skyldighet för uthyrare att lämna konsumenten vissa upplysningar om avtalets innebörd.

Förslaget till uthyrningslag har fått ett blandat mottagande hos remiss- instanserna. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig synes vis- serligen mena att en mer allmän övergång från kreditköp till långtidsför- hyrning knappast är önskvärd. Åtskilliga remissinstanser framhåller emel- lertid att motiven för den föreslagna uthyrningsfagen sannolikt skulle bort- falla, om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående ut- formning än kommitten har föreslagit. Det understryks också att det f.n. finns former av uthyrning som är till fördel för konsumenterna och att denna verksamhet skulle bli allvarligt hotad. om kommitténs förslag genom— fördes i oförändrat skick.

För min del vill jag först påpeka att de regler om kreditköp m.m. som jag har förordat i det föregående innebär en mindre långtgående reglering än som skulle följa av kommitténs förslag. Därmed bortfaller till stor del riskerna för en mera allmän överströmning från kreditköp till uthyrning. Även i övrigt anserjag att kommitténs farhågor för en sådan överströmning är överdrivna. Det kan inte heller bortses från att vissa former av uthyr- ningsverksamhet fyller ett angeläget behov och att sådan verksamhet själv- fallet inte i onödan får försvåras. Samtidigt vill jag framhålla att kommitténs förslag till uthyrningslag innehåller flera värdefulla detaljer, inte minst när det gäller uthyrarens upplysningsplikt. Som jag senare skall återkomma till anser jag emellertid att man kan åstadkomma den konsumentinformation som behövs på området även utan en särskild uthyrningslag.

Sammanfattningsvis anser jag att man åtminstone f. n. bör avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenter. Det finns emellertid anledning att följa utvecklingen på området med upp- märksamhet. Skulle det visa sig att det behövs särskilda skyddsregler får frågan tas upp på nytt.

.lag ämnar i ett följande avsnitt behandla spörsmålet om uthyrning något utförligare. Dessförinnan avser jag emellertid att gå igenom de regler som bör gälla i fråga om kreditköp och andra konsumentkrediter.

5.2. Lagstiftningens tillämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår att den nya lagen skall gälla alla former av kredit (betalningsanstånd eller lån) som lämnas till konsument och är avsedd hu- vudsakligen för enskilt bruk, under förutsättning att krediten lämnas eller förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1976/77:123 81

Aven om den föreslagna lagen sålunda gäller vid alla former av kredit har den sin tyngdpunkt i regler om kreditköp av vara. Vissa bestämmelser föreslås emellertid också beträffande fristående lån. Vidare avses reglerna om marknadsföring bli gällande vid all kreditgivning till konsumenter.

När det gäller tjänsteområdet anför kommittén att det inte förekom- mer i någon större omfattning att tjänster tillhandahålls på kredit. Kom- mittén säger sig inte heller ha uppmärksammat några påtagliga olägenheter av kreditgivning i det sammanhanget. Kreditköputredningen, som numera har efterträtt kommittén, avser emellertid att under sitt arbete närmare över- väga i vad mån skyddsregler behövs för de fall där tjänster tillhandahålls på kredit. Härvid kommer att beaktas det arbete som bedrivs inom kon- sumenttjänstutredningen (Ju l972:()7).

Vad kommittén föreslagit om den nya lagens tillämpningsområde har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Från ett par håll hävdas dock att lagen borde omfatta även avtal mellan olika näringsidkare eller mellan privatpersoner. Vidare har några remissinstanser ifrågasatt om inte vissa kreditformer, t.ex. fristående lån i bank, bör undantas från lagens tillämpningsområde.

För min del har jag redan i föregående avsnitt förordat att den nya lag- stiftningen begränsas till att gälla konsumentrelationer, dvs. i allmänhet fall då kredit lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. För att motverka kringgående av lagen och fånga in vissa si- tuationer som i fråga om skyddsbehovet framstår som i det närmaste lik- värdiga med huvudfallet bör lagen dessutom, som kommittén har föreslagit, omfatta fall där kredit förmedlas till konsument av näringsidkare som ombud för annan kreditgivare. I klarhetens intresse bör vidare anges att lagen om- fattar inte bara krediter som faktiskt lämnas till konsument utan även kre- diterbjudanden som är riktade till konsumenter.

[ likhet med kommittén anser jag att lagen i princip bör omfatta alla typer av krediter. Jag har emellertid redan tidigare framhållit att skydds- behovet för konsumenterna gör sig starkast gällande när kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Lagens tyngdpunkt bör därför ligga på regler om sådana kreditsituationer. Vissa bestämmelser, nämligen sådana som rör kre- ditgivares infon'nationsskyldighet rörande kreditkostnader m. m., bör dock gälla även andra former av krediter, t. ex. fristående lån i bank. Jag åter- kommer till detta i följande avsnitt.

När det gäller tjänster som tillhandahålls på kredit delar jag kommitténs uppfattning att man får avvakta resultatet av konsumenttjänstutredningens arbete innan särskilda skyddsregler på detta område kan införas. Jag utgår från att kreditköputredningen beträffande tjänster och andra nyttigheter som inte utgör varor återkommer med förslag i den mån lagregler bedöms er- forderliga.

Den nya konsumentkreditlagen kommer alltså att till väsentlig del uppta regler för det fallet att kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Kom-

• Sida 82
•  Original

Prop. 1976/77:123 82

mittén har som en sammanfattande benämning på hithörande transaktioner använt termen kreditköp. [Iärmed avses enligt kommitténs förslag för det första köp av vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Härunder faller det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalningsköp men även köp där hela betalningen erläggs på en gång någon tid efter det att varan har kommit i köparens besittning. Vidare bör enligt kommittén under begreppet kreditköp inordnas vissa transaktioner som visserligen innebär att säljaren gör en kontantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kommittén åsyftar här olika former av s. k. kontoköp och låneköp avseende vara, där det utmärkande är att hela eller någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av bank, kontokortsföretag eller annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren som går ut på att kre- ditgivaren skall lämna kredit för inköp hos säljaren. Vidare bör enligt kom- mittén till kreditköp givetvis hänföras köp av vara, vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren själv.

Vad kommittén sålunda anfört om innebörden av begreppet kreditköp har godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser. och även jag ansluter mig till förslaget. Jag förordar att man i konsumentkreditlagen tar in en bestämmelse om att med kreditköp förstås köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon det av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Kommittén har föreslagit att i konsumentkreditlagen tas in också en de- finition av den särskilda kreditköpsfonnen kontoköp. Härmed bör enligt kommitténs förslag avses kreditköp vid vilket köparen för betalningens er- läggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. För egen del harjag inte funnit det erforderligt med en legaldefinition av begreppet kontoköp. Jag har emellertid inte någon erinran mot den be- skrivning av begreppet som kommittén har gett.

I detta sammanhang bör nämnas att en del remissinstanser har ifrågasatt om inte olika former av låneköp Och kontoköp helt bör lämnas utanför den ifrågavarande lagstiftningen. främst på den grunden att dessa kredit- former är relativt fördelaktiga för konsumenterna. Enligt min mening bör man emellertid inte generellt undanta vissa typer av kreditköp från regle- ringen. En annan sak är i vilken mån de olika bestämmelserna om kreditköp bör äga tillämpning på låneköp och kontoköp. Till denna fråga, som har blivit föremål för livlig diskussion under remissbehandlingen, återkommer jag i det följande.

Jag delar kommitténs uppfattning att var och en som i kreditförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen. Detta är av särskild betydelse vid sådana kreditköp, främst avbetalningsköp. som

• Sida 83
•  Original

Prop. 1976/77:123 83

regelmässigt finansieras genom att säljaren överför sin fordran mot kon- sumenten till bank eller särskilt linansieringsinstitut. Med kreditgivare bör alltså i den föreslagna lagen avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna i konsumentkreditlagen görs tvingande till konsumentens förmån. Detta har inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. För egen del anser jag det ligga i sakens natur att en lagstiftning med så utpräglat konsumentskyddssyfte inte bör kunna frångås genom avtal som är till konsumentens nackdel. Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen bör alltså vara ogiltigt.

5.3. Marknadsföring av kredit

Kommittén framhåller att en väsentlig förstärkning av konsumenternas ställning på kreditmarknaden förutsätter tydlig information om den eko- nomiska innebörden av de krediter som erbjuds. Informationen bör vara sådan att kostnaderna för olika krediter lätt kan jämföras. Kommittén föreslår därför att kreditkostnaden skall anges bl.a. som effektiv ränta. Med kre- ditkostnad avses i kommitténs förslag summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga i anledning av krediten. Med effektiv ränta förstås kreditkostnaden angiven som en årlig ränta be- räknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

För att olika alternativ skall kunna överblickas och jämföras bör enligt kommittén skyldighet att lämna information om kreditkostnader m. m. åläg- gas alla kreditgivare som lämnar kredit för huvudsakligen enskilt bruk samt avse alla former av sådan kredit. Kommittén föreslår att informationsskyl- dighet skall föreligga dels vid annonsering. skyltning och liknande mark- nadsföring av krediter, dels i samband med slutande av kreditavtal.

Enligt förslaget skall kreditgivaren vid annonsering, skyltning och lik- nande marknadsföring lämna uppgift om den effektiva räntan för den er- bjudna krediten eller, om erbjudandet avser checkräkningskredit eller annan fortlöpande kredit, uppgift om den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Avser erbjudandet kredit för visst köp skall förutom den effektiva räntan även varans kontantpris anges.

[ fråga om kreditgivares upplysningsplikt i samband med slutande av kreditavtal föreslår kommittén något olika regler för kredit som lämnas i samband med köp och för annan kredit.

Vid kreditköp — utom kontoköp — skall enligt förslaget upplysningsplikt föreligga. om kontantpriset överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde och parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Kommittén föreslår att konsumenten i så fall före

• Sida 84
•  Original

Prop. 1976/77:123 34

köpet skall ges skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontant- insatsen, kreditkostnaden. kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet (summan av kreditbelopp och kreditkostnad) samt tid- punkterna för delbetalningar. Beträffande kontoköp föreslår kommittén spe- ciella regler. Upplysningsplikt bör enligt kommittén här inte föreligga vid köpetillfa'llet utan vid det tillfälle då avtalet om kontokredit träffas. Enligt förslaget skall kreditgivaren då lämna konsumenten skriftlig uppgift om den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet.

Om konsumenten. när fråga inte är om kreditköp, erhåller kredit i form av lån skall enligt kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet träffas lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan. skuldbeloppet. kredittiden och tidpunkter för delbetalning- ar.

Enligt kommittén bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om hur upplysningsplikten i de olika sammanhangen skall fullgöras. Dessa föreskrifter bör enligt kommittén straffsanktioneras. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot tillsynsmyndighetens föreskrifter bör sålunda kunna straffas med böter. Vidare föreslår kommittén att vid kreditköp handräckning för återtagande av vara skall kunna erhållas endast om kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller bl. a. de uppgifter som kreditgivaren enligt förslaget skall lämna i samband med köpet.

Remissinstanserna har allmänt slutit upp kring den grundläggande tanken i kommitténs förslag om förbättrad konsumentinformation på kreditom- rådet. och många ser detta förslag som särskilt värdefullt. Bl.a. LO och några näringslivsorganisationer understryker dock vikten av att informa- tionen blir lättillgänglig för konsumenterna och praktiskt hanterlig' för kre- ditgivarna.

i åtskilliga remissyttranden diskuteras förhållandet mellan de föreslagna reglerna om kreditgivares upplysningsplikt och marknadsföringslagen. Flera näringslivs- och kreditgivarorganisationer anser att de Särskilda marknadsfö- ringsbestämmelscrna i konsumentkreditlagen kan slopas och att de syn- punkter som kommittén har anfört i stället kan beaktas vid tillämpningen av marknadsföringslagen. i andra yttranden ifrågasätts om inte alla eller en del av de föreslagna bestämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt bör föras in som specialbestämmelser i marknadsföringslagen eller på annat sätt utformas som komplement till denna. KO stöder emellertid kommitténs förslag att kreditgivares upplysningsplikt specialregleras i konsumentkre- ditlagen.

Förslaget att kreditkostnaden. för att underlätta en jämförelse mellan olika krediterbjudanden, skall anges som effektiv ränta godtas eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Från några håll framförs dock

• Sida 85
•  Original

Prop. 1976/77:123 85

kritiska synpunkter. Flera remissinstanser har också ifrågasatt undantag från eller modifikationer i de föreslagna reglerna om upplysningsplikt när det gäller olika former av krediter som är fristående från kreditköp.

För egen del vill jag understryka att åtgärder för en förbättrad konsu- mentupplysning utgör ett viktigt inslag i arbetet på att stärka konsumen- ternas ställning och öka deras möjligheter till ett i egentlig mening fritt val. Utbudet av konsumentkrediter tenderar till att bli alltmer svåröver- skådligt efterhand som nya kreditformer introduceras på marknaden. Det är många gånger svårt för konsumenten att få ett riktigt begrepp om den egentliga kostnaden för olika slags krediter och att göra jämförelser mellan olika krediterbjudanden. Ingåendet av ett kreditavtal kan samtidigt vara av ingripande betydelse för den enskilde. Kreditmarknaden utgör således ett område där det har väsentlig betydelse för konsumenten att få tillgång till klar och saklig information. i likhet med kommittén och en bred re- missopinion anser jag att de nuvarande förhållandena härvidlag bör för- bättras.

Möjligheterna att få fram tillräcklig och objektiv information till kon- sumenterna i olika sammanhang har ökats väsentligt genom tillkomsten av marknadsföringslagen, vars bestämmelser om näringsidkares skyldighet att svara för konsumentupplysning äger tillämpning även vid marknads- föring av krediter. Med stöd av lagen kan alltså konsumentverket genom förhandlingsverksamhet och utfärdande av riktlinjer verka för att närings- idkare vid marknadsföring lämnar tillräcklig och saklig information rörande innebörden av krediterbjudanden. Med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet marknadsföring ges härvid utrymme för att uppställa fordringar på information såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknads- föring där kredit erbjuds som vid tillfälle då parterna står i begrepp att träffa avtal om kredit. Verksamhet av nu berört slag. som i princip vilar på frivillighetens grund, har i andra sammanhang visat sig framgångsrik. Mot bakgrund av vad som har framkommit under remissbehandlingen av kommitténs betänkande finns anledning anta att man på denna väg kommer att kunna nå goda resultat också när det gäller konsumentinformationen i kreditsammanhang. ] Sista hand ger generalklausulen i 3; marknadsfö- ringslagen möjlighet att genom åläggande vid vite förmå näringsidkare att vid marknadsföring av kredit lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Vad som nu har anförts ger visst stöd åt den under remissbehandlingen framförda tanken att särskilda bestämmelser om informationsplikt vid mark- nadsföring av krediter skulle kunna undvaras. En möjlighet skulle i så fall vara att genom motivuttalanden i förevarande lagstiftningsärende närmare konkretisera vissa krav som bör kunna ställas på konsumentupplysning i samband med marknadsföring av krediter. Mot ett sådant förfarande kan dock riktas erinringar redan från principiell synpunkt, och det är också osäkert

• Sida 86
•  Original

Prop. 1976/77:123 86

i vilken utsträckning förfarandet skulle få praktisk effekt. Enligt min mening är det av stort praktiskt och pedagogiskt värde att i konsumentkreditlagen ha uttryckliga bestämmelser i den viktiga fråga som informationsplikten utgör. inte minst värdefullt är det att man, som kommittén har föreslagit, preciserar på vilka stadier av marknadsföringsprocessen som konsumenten bör få tillgång till information. Jag förordar alltså att bestämmelser om in- formationsplikt vid marknadsföringav kreditertas in i konsumentkreditlagen.

Det är emellertid uppenbart att bestämmelserna om informationsplikt bör nära samordnas med marknadsföringslagens regelsystem. Som tidigare har framgått bygger detta på förutsättningen att resultat i allmänhet kan å- stadkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan konsumentverket och näringsidkarsidan och genom att konsumentverket utfärdar riktlinjer för information vid marknadsföring där så erfordras. Här- igenom uppnås smidighet vid utformningen av näringsidkares ansvar för konsumentinformationen. Samtidigt har konsumentmyndigheterna möjlig- het att tvinga fram information genom vitesföreläggande, om frivilliglinjen inte skulle ge önskat resultat. Vid utformningen av särskilda bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter bör i möjligaste mån fördelarna med marknadsföringslagens system tas tillvara. Jag kan därför inte biträda det av kommittén — utifrån andra rättsliga förutsättningar — framlagda förslaget att straffsanktionera bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter.

Den erforderliga samordningen bör enligt min mening åstadkommas genom att generalklausulen om information i 3 & marknadsföringslagen får bilda grunden för särskilda bestämmelser om informationsplikt vid mark- nadsföring av krediter. Dessa bestämmelser bör gå ut på att fylla ut ge- neralklausulen genom att mera konkret ange viss information som har sådan särskild betydelse från konsumentsynpunkt att den alltid bör lämnas vid marknadsföring av krediter. Vidare bör, i enlighet med vad kommittén har föreslagit, ges vissa föreskrifter om den ordning i vilken detta skall ske. Underlåtenhet att lämna föreskriven information bör prövas med till- lämpning av generalklausulen och därtill knutna handläggningsregleri mark- nadsföringslagen.

Konsumentens behov av information kan givetvis,som också har påpekats under remissbehandlingen, i viss mån variera med kreditformen. Enligt min mening bör emellertid konsumentkreditlagen inte innehålla regler om all den information som under olika förhållanden kan behöva lämnas be- träffande olika krediterbjudanden. En sådan detaljreglering skulle innebära en omotiverad avvikelse från marknadsföringslagens system, vilket i största utsträckning överlämnar åt konsumentverket och marknadsdomstolen att se till att konsumentinformationen i speciella fall får tillfredsställande in- nehåll och utformning. De nu diskuterade bestämmelserna bör huvudsak-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1976/77le3 87

ligen inriktas på sådan information som mera generellt sett kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt men som erfarenhetsmässigt inte alltid lämnas med önskvärd fullständighet och tydlighet. Möjlighet finns att med stöd av marknadsföringslagen tvinga fram även annan information som i olika fall kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Information av sådan betydelse för konsumenterna att den bör regleras genom särskilda bestämmelser i konsumentkreditlagen är framför allt in- formation om kostnaden för erbjuden kredit. Kreditkostnaden torde generellt sett utgöra en för konsumenten särskilt viktig faktor både när det gäller att bedöma om kredit över huvud taget skall utnyttjas och vid valet mellan tillgängliga krediterbjudanden. Tvekan kan emellertid råda om vad som verkligen skall anses utgöra kostnaden för en kredit. Uppenbarligen bör denna fråga klarläggas.

För min del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att med kre- ditkostnad bör förstås summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten — vid ett normalt fullföljande av sina åtaganden enligt kreditavtalet — har att erlägga med anledning av krediten, oavsett hur kre- ditgivaren betecknar de olika kostnadsposterna. Vid avtal om vanliga lån torde det knappast vålla svårigheter att urskilja den sålunda definierade kreditkostnaden. Denna utgör det belopp som konsumenten med anledning av krediten skall betala utöver lånesumman.

Vid förvärv av varor eller andra nyttigheter på kredit kan det vara vansk- Iigare att få fram den verkliga kreditkostnaden. Jag åsyftar särskilt det faktum att det inte är ovanligt att en säljare anger ett visst pris för en vara eller annan nyttighet men regelmässigt lämnar "rabatt" på detta pris till den som betalar kontant. Kreditlörvärvaren däremot erhåller inte någon eller endast en mindre rabatt. Som kommittén har framhållit kan den för kre- ditförvärvaren uteblivna rabatten sägas utgöra en del av kreditkostnaden. Annorlunda uttryckt får han med anledning av krediten betala ett tillägg till det pris som han skulle ha erlagt om han hade betalat kontant. Kommittén har också föreslagit att begreppet kreditkostnad i konsumentkreditlagen ges den innebörden att därunder inbegrips även vid kreditförvärv utebliven ra- batt. som regelmässigt lämnas vid kontantaffärcr.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i denna del gett an- ledning till en del anmärkningar. Förslaget skulle få till följd bl.a. att med kontantpris för viss nyttighet skulle avses det pris som kontantförvärvare i allmänhet får betala. dvs. efter avdrag av regelmässigt förekommande kontantrabatter. Ett par remissinstanser har befarat att detta på sikt kan leda till att rabattgivning vid kontantaffärer försvinner och att detta kan bli till men för konsumenterna.

För min del anser jag det vara av vikt att vad som i realiteten utgör en kostnad för kreditförvärvaren också behandlas som en sådan. Jag ansluter mig därför i princip till kommitténs förslag att med kreditkostnad enligt

• Sida 88
•  Original

Prop. 1976/77:123 83

konsumentkreditlagen skall avses även vid kreditförvärv utebliven rabatt, som regelmässigt lämnas vid kontantaffärer. Vid förvärv på kredit kommer kreditkostnaden alltså att utgöra skillnaden mellan å ena sidan det totala belopp som förvärvaren har att betala och å andra sidan det nettopris som skulle ha kommit i fråga vid en kontantaffär, efter avdrag av eventuell. regelmässigt lämnad kontantrabatt.

Det skall inte förnekas att den nu förordade bestämningen av begreppet kreditkostnad åtminstone i ett inledande skede kan komma att vålla vissa praktiska problem vid tillämpningen av lagen. Däremot anser jag inte att man behöver befara att några nackdelar skall uppstå för konsumenterna. Från konsumentsynpunkt måste det vara en fördel att man från mark- nadsföringen rensar bort sådana "kontantrabatter" som regelmässigt lämnas vid kontantförvärv men inte vid kreditförvärv. Med hänsyn till priskon- kurrensen på marknaden finns det enligt min mening föga anledning att befara att detta skulle leda till att näringsidkarna kommer att ta ut högre verkliga kontantpriser än som f. n. är fallet. Däremot torde resultatet kunna bli lägre kreditkostnader, eftersom lämnandet av sådana rabatter som här avses i många fall kan fördunkla bilden av den verkliga kreditkostnaden.

Kommittén har särskilt berört det fallet att en säljare regelmässigt lämnar "kontantrabatter" vid tillhandahållande av nyttigheter men dessa rabatter av någon anledning är olika stora. Kommittén har då tänkt sig att beräk- ningen av kreditkostnad och kontantpris skulle ske med tillämpning av någon slags genomsnittlig rabatt. Huruvida detta är en lämplig lösning får de tillämpande myndigheterna ta ställning till.

För konsumenten är det av stor betydelse att informationen om kost- naderna för olika krediter lämnas på ett sådant sätt att konsumenten inte bara får bästa möjliga begrepp om den verkliga kostnaden för varje enskild kredit utan även lätt kan göra en jämförelse mellan olika krediterbjudanden. Kommittén har ansett att dessa önskemål kan tillgodoses genom att kre- ditkostnaden anges som en effektiv (års.) ränta. varvid kreditkostnaden sätts i relation till kredittiden och kreditbeloppet samt hänsyn i förekommande fall tas till att kreditbeloppet efterhand minskas genom delbetalningar under den löpande kredittiden.

Under remissbehandlingen har som tidigare nämnts anförts vissa kritiska synpunkter mot användningen av effektiva räntan som ett slags jämförpris när det gäller olika krediter. Bl. a. har gjorts gällande att begreppet effektiv ränta inte är vedertaget och entydigt och att det är svårt att göra det begripligt för alla konsumenter. Det skall inte förnekas att det åtminstone i nuläget kan ligga något i den berörda kritiken. Enligt min mening står emellertid övervägande fördelar att vinna genom att kreditkostnaden anges som ef- fektiv ränta. Bl.a. torde konsumenten på det sättet få bäst möjligheter att göra kostnadsjämförelser mellan olika kreditalternativ. Denna uppfattning delas uppenbarligen av det stora flertalet remissinstanser. Det får bli en

• Sida 89
•  Original

Prop. 1976/77:123 89

uppgift för den allmänna konsumentupplysningsverksamheten att sprida information om den närmare innebörden av begreppet effektiv ränta. På grund av det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag att kre- ditkostnaden skall anges bl.a. som effektiv ränta, dvs. som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Med kredit- belopp bör förstås, vid betalningsanstånd den del av kontantpriset för vara1 tjänst eller annan nyttighet med vilken anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet. Kontantpriset för vara. tjänst eller annan nyttighet bör i sin tur definieras som det pris till vilket nyttigheten vanligen tillhandahålls konsument mot kontant betalning. Av vad jag tidigare har anfört följer att det sålunda bestämda kontantpriset skall motsvara det pris som kon- tantköpare i allmänhet verkligen får betala. dvs. efter avdrag för regelmässigt lämnande kontantrabatter.

I likhet med kommittén anser jag att konsumentkreditlagen inte bör in- nehålla några närmare föreskrifter i fråga om hur den effektiva räntan skall beräknas i olika fall. Det bör ankomma på konsumentverket att ta fram riktlinjer härvidlag. Kommittén har i betänkandet fs. 50 och 230) redovisat vissa formler som kan vara till ledning för detta arbete (jfr även SOU l966:42 s. 76 ff). Utformningen av riktlinjer bör givetvis i största möjliga utsträckning ske i samråd och samarbete med berörda näringsidkare och deras orga- nisationer. Av den föreslagna samordningen mellan konsumentkreditlagens särskilda informationsbestämmclser och marknadsföringslagen följer att konsumentverkets verksamhet i detta hänseende ytterst grundas på mark- nadsföringslagen. Den får också förutsättas bli bedriven i enlighet med det mönster som redan har utbildats vid tillämpningen av marknadsförings- lagstiftningen.

Som kommittén har föreslagit bör information lämnas till konsumenten dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring avseende kre- diterbjudande och dels vid tillfälle när parterna står i begrepp att träffa avtal om kredit men innan det föreligger något för konsumenten bindande avtal. Det förtjänar påpekas att situationen även i det senare fallet är sådan att fråga är om marknadsföring i den mening som detta begrepp har i mark- nadsföringslagen.

Vid annonsering. skyltning och liknande marknadsföring av krediterbju- danden är syftet i princip att locka presumtiva kredittagare. Jag delar i princip kommitténs uppfattning att sådan marknadsföring inte bör få äga rum utan att konsumenten därvid erhåller viss upplysning beträffande kostnaden för den erbjudna krediten. Erfarenheten visar att marknadsföringen annars kan ges en förledande utformning, i synnerhet när det gäller krediter som är anknutna till försäljningserbjudanden. Kostnaden bör, som jag tidigare har förordat. anges som effektiv ränta. Om erbjudandet avser kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet bör konsumenten emellertid

• Sida 90
•  Original

Prop. 1976/77:123 90

också få uppgift om kreditkostnaden i kronor samt om den ifrågavarande nyttighetens kontantpris. Det bör framhållas att vad nu sagts innebär en viss utvidgning i förhållande till kommitténs förslag, enligt vilket denna längre gående inl'm'mationsplikt skulle föreligga endast vid marknadsföring av kredit för köp av viss vara.

Skyldigheten att vid skyltning, annonsering och liknande marknadsföring lämna information om effektiv ränta för erbjuden kredit bör Självfallet gälla bara när det är fråga om något så när bestämda eller individualiserade kre- diterbjudanden. Det kan vara fråga om viss till belopp och tid bestämd kredit eller om standardiserade kreditformer såsom t. ex. olika former av personlån, sparlån o. ö., där kreditbelopp och kredittider varierar inom vissa ramar. Det ligger i sakens natur att skyldighet att lämna information om effektiv ränta inte bör föreligga exempelvis när kreditgivare marknadsför hela sin utlåningsrörelse utan att marknadsföringen är inriktad på mera bestämda krediterbjudanden'eller när näringsidkare marknadsför ett helt produktsortiment och samtidigt tillkännager att köpare kan erhålla kredit. I praktiken torde det inte vålla alltför stora problem att avgöra när mark- nadsföringen skall anses ha fått en sådan mera speciell inriktning på visst eller vissa krediterbjudanden att information om effektiva räntan måste lämnas enligt nyss angivna regler. Även i denna del bör konsumentverket vid behov kunna ta fram riktlinjer.

Som nyss har fastslagits bör viss information lämnas till konsumenten också när de presumtiva parterna har kommit så långt att de kan sägas stå i begrepp att träffa avtal om kredit. Syftet med informationen är här främst att konsumenten skall få den ekonomiska innebörden av det tilltänkta avtalet klar för sig. Konsumenten bör naturligtvis i samband härmed kunna välja att inte ingå ifrågavarande avtal. Informationen måste således lämnas innan det föreligger ett för konsumenten bindande avtal. Den bör ges i skriftlig form.

Kommittén har föreslagit att informationen inför avtal om kredit skall avse den effektiva räntan samt härutöver en rad olika faktorer. På denna punkt har förslaget från en del remissinstansers sida utsatts för kritik som i huvudsak går ut på att syftet med informationen skulle kunna motverkas genom mängden av. de faktorer om vilka upplysning skall lämnas. Enligt min mening finns det utrymme för viss förenkling av de regler som kom- mittén i detta sammanhang har föreslagit. Jag anser det sålunda vara över- flödigt att genom särskilda bestämmelseri lag föreskriva skyldighet att lämna upplysning om faktorer som är skäligen okomplicerade och som på sådant sätt ingår i eller har samband med kreditavtalet att konsumenten måste förutsättas få kännedom om dem innan avtalet sluts. Detta torde gälla kon- tantinsatsen, kreditbeloppet. kredittiden och de tidpunkter då delbetalningar på skulden skall göras. Enligt min mening kan det inte heller vara erforderligt att ge särskilda bestämmelser i lag om upplysningar som kan erhållas genom

• Sida 91
•  Original

Prop. 1976/77:123 91

enkla räkneoperationer med användande av givna faktorer. Jag åsyftar här kommitténs förslag att särskild uppgift skall lämnas om summan av kre- ditbelopp och kreditkostnad (i kommitténs förslag betecknad skuldbeloppet) samt vid kreditköp om kreditköpspriset (summan av kontantpris och kre- ditkostnad).

Mot bakgrund av det anförda anser jag att man bör kunna inskränka lagens bestämmelser om information inför slutande av kreditavtal till att avse samma slags information som skall lämnas vid annonsering o.d. Det betyder att information skall lämnas om den effektiva räntan för kre- diten och att. om kredit lämnas för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet, uppgift också skall lämnas om kreditkostnaden i kronor samt om den ifrågavarande nyttighetcns kontantpris.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att man med den infor- mation om kreditkostnad som nu har diskuterats inte tillräckligt beaktar den komplicerade beslutssituation som konsumenten kan befinna sig i inför valet mellan exempelvis kontantköp och kreditköp eller mellan olika kre- ditformer. Det har påpekats att det för konsumenten är av vikt att ta hänsyn till sådana faktorer som förändringar i penningvärdet. de skattemässiga kon- sekvenserna av olika alternativ samt värdet av att genom upptagande av kredit kunna bruka en vara eller annan nyttighet tidigare än om konsu- menten skulle ha sparat till ifrågavarande förvärv.

Jag kan för min del hålla med om att information om kreditkostnad, effektiv ränta m. ni. inte alltid är tillräcklig för att konsumenten skall kunna fatta ett rationellt beslut. Denna information ger emellertid konsumenten en betydelsefull del av det nödvändiga beslutsunderlaget. Uppenbarligen kan det inte komma i fråga att ålägga näringsidkare att vid marknadsföring av kredit lämna konsumenten information om inverkan av sådana allmänna ekonomiska faktorer som penningvärdeförändringar eller av sådana till den enskildes personliga förhållanden knutna faktorer som de skattemässiga kon- sekvenserna av olika handlingsalternativ. Det utgör en uppgift för den all- männa konsumentupplysningsverksamheten att ge konsumenterna det kun- skapsunderlag som fordras för att på bästa sätt bedöma och utnyttja till- gänglig information. I detta sammanhang har också den kommunala kon- . sumentvägledningen en viktig uppgift att fylla genom upplysning och råd- givning i enskilda fall. Det bör vidare understrykas att det naturligtvis inte finns något som hindrar näringsidkare från att som ett led i sin kundservice lämna konsument sådan ytterligare information som av olika skäl kan be- dömas som önskvärd, förutsatt att det är fråga om saklig och korrekt in- formation.

Jag övergår härefter till vissa frågor rörande tillämpningsområdet för och den närmare utformningen av konsumentkreditlagens särskilda bestämmel— ser om informationsplikt.

Marknadsföringslagen. som enligt vad tidigare har anförts kommer att

• Sida 92
•  Original

Prop. 1976/77:123 92

utgöra grundvalen för dessa bestämmelser, äger tillämpning beträffande marknadsföring som företas av näringsidkare. Det är endast mot närings- idkare — samt mot den som är anställd hos näringsidkare eller handlar på näringsidkares vägnar — som tvångsåtgärder kan riktas med stöd av mark- nadsföringslagens generalklausul om information. Samma kategorier bör omfattas av den föreslagna informationsplikten i konsumentkreditlagen. ln- formationsplikten bör alltså gälla endast för näringsidkare som till konsu- ment erbjuder kredit, vilken är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller förmedlas i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. lnformationsplikten bör å andra sidan omfatta varje sådan näringsidkare. Det bör sålunda inte komma i fråga att, som har föreslagits från något håll, generellt undanta banker och försäkringsbolag från skyldigheten att lämna information enligt ifrågavarande bestämmelser. Redan nu är banker och försäkringsbolag underkastade reglerna i marknadsföringslagen. Härtill kommer att ett framträdande syfte med den föreslagna informationsplikten är att konsumenten skall sättas i tillfälle att göra kostnadsjämförelser bl. a. mellan olika krediter som är direkt inriktade på köp och fristående krediter som lämnas av banker och andra kreditgivare.

] det nyss berörda förmedlingsfallet bör den förmedlande näringsidkaren åläggas att svara för att föreskriven information lämnas. Detta gäller dock självfallet endast i den mån han lämnar sin medverkan vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande ifrågavarande kredit eller vid tillfälle då de presumtiva parterna står i begrepp att sluta avtal om kredit.

Såväl i en reservation Och i särskilda yttranden med anledning av kom- mitténs förslag som under remissbehandlingen har— främst från näringslivs- och kreditgivarhåll — hävdats att informationsplikten bör begränsas till att omfatta krediter som är inriktade på att finansiera ett visst köp. Man har härvid utgått från att det främst är i valet mellan olika kreditformer för genomförande av ett köp som konsumenten har behov av att jämföra kost- naderna för olika krediter. Från denna utgångspunkt har lörordats att check- räkningskrediter och andra fortlöpande krediter i bank samt 5. k. notariatlån och långfristiga krediter inte skall omfattas av informationsplikten. Till stöd för den ifrågasatta begränsningen har vidare anförts svårigheten eller omöj- ligheten att beträffande fortlöpande krediter och långfristiga krediter på för- hand beräkna den faktiska kreditkostnaden och därmed ange den effektiva räntan. Det har vidare påpekats att kostnaderna för åtskilliga krediter är beroende av diskontot och av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt en del remissinstanser ter sig information till konsumenten rörande den effektiva räntan föga meningsfull. om den måste bygga på varierande eller föränderliga förutsättningar och — när det gäller fortlöpande krediter — på fiktiva antaganden rörande konsumentens utnyttjande av krediten.

På åtskilliga håll anser man att skyldigheten att inför träffande av avtal

• Sida 93
•  Original

Prop. 1976/77:123 93

upplysa om den effektiva räntan för fristående lån bör begränsas till att gälla fall då konsumenten särskilt begär sådan information. En alltför om- fattande obligatorisk upplysningsplikt anses medföra onödigt arbete och onö- diga kostnader.

Enligt min mening är konsumentens behov av vederhäftig och jämförbar information rörande kreditkostnader i stort sett lika framträdande och be- aktansvärt vare sig erbjuden kredit är direkt inriktad på förvärv av varor och andra nyttigheter, typiskt sett utgör ett alternativ till sådan kredit eller är av annat slag. Det saknas därför anledning att — utöver vad som följer av den i föregående avsnitt berörda avgränsningen av konsumentkredit- lagens tillämpningsområde — begränsa omfattningen av informationsplikten med hänsyn till det ändamål för vilket en kredit är avsedd att utnyttjas. [ överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit bör informations- plikten alltså omfatta alla krediter som erbjuds till konsument och är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. En annan sak är att det kan finnas skäl att efterge informationskravet när det rör sig om bagatellartad kredit e. (1. Denna fråga skall jag strax återkomma till.

Vid en del kreditformer kan det vara svårt att på förhand beräkna den faktiska kreditkostnaden. Detta hindrar emellertid inte att även i dessa fall viss information kan och bör lämnas beträffande effektiv ränta och eventuellt kreditkostnaden i kronor, låt vara att informationen här måste få en något annan innebörd än i de fall då den faktiska kostnaden är helt och hållet känd på förhand. Att det dock även på den här punkten kan finnas skäl att medge undantag från informationsplikten skall jag beröra i det följande.

När det gäller kontokrediter. checkräkningskrediter och andra fortlöpande krediter är den faktiska kreditkostnaden beroende av det sätt på vilket kre- ditutrymmet i framtiden utnyttjas. Detta hindrar inte att det är av stor betydelse för konsumenten att kunna bilda sig en uppfattning om kost- nadsläget för en kredit av ifrågavarande slag. Detta kan åstadkommas ex- empelvis genom att, som kommittén har föreslagit, näringsidkaren vid an- nonsering, skyltning och liknande marknadsföring samt inför avtal om sådan kredit lämnar upplysning om den effektiva räntan vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Anges ett antal olika, realistiska användningssätt kan kon- sumenten få en för honom värdefull bild av kostnaden för den ifrågavarande krediten. Påpekas bör också att det redan i dag förekommer att konto- kortsföretag vid marknadsföring och i kontoavtal lämnar uppgifter om ef- fektiv ränta inom vissa ramar (t.ex. 14—17 procent). Även denna metod förtjänar beaktande. Enligt min mening bör det i konsumentkreditlagen lämnas öppet enligt vilket tillvägagångssätt effektiv ränta skall redovisas när det gäller fortlöpande krediter. Det bör överlåtas åt konsumentverket att, på samma sätt som beträffande information vid marknadsföring i övrigt, ta fram riktlinjer härvidlag.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1976/77:123 94

i åtskilliga fall kan den faktiska kostnaden för en viss kredit inte helt och hållet bestämmas på förhand, t.ex. därför att räntesatsen är knuten till det vid varje tidpunkt gällande diskontot. Likväl måste det anses vara av betydande värde för konsumenten att vid annonsering. skyltning och liknande marknadsföring samt inför slutande av avtal om sådan kredit få uppgifter om effektiv ränta och eventuellt kreditkostnaden i kronor, även om uppgifterna måste lämnas utifrån de förutsättningar som gäller vid det aktuella tillfället.

] detta sammanhang bör dock, med anledning av vad som har anförts i ett par remissyttranden, framhållas att den föreslagna informationsplikten självfallet inte kan få den verkan att kreditgivaren skulle vara förhindrad att — i mån av befogenhet enligt kreditavtalet — ändra kreditvillkoren. Det finns inte heller anledning att ålägga kreditgivare att vid kostnadsändringar som sker under den löpande kredittiden på nytt lämna information om kreditkostnad eller effektiv ränta. Det huvudsakliga syftet med den här diskuterade informationsplikten föreligger ju inte längre när kreditavtalet väl har ingåtts. Enligt min mening finns det knappast anledning att anta att kreditgivare i nu avsett fall skulle vägra att på en konsuments särskilda begäran lämna uppgifter om den inverkan som en villkorsändring kan ha på kostnadsbelopp och effektiv ränta. Viktigt är emellertid att informationen till konsumenten inför slutande av kreditavtal innehåller tydliga uppgifter om de ändringar av kostnadsvillkoren som kan ifrågakomma. Som bank- inspektionen har framhållit i sitt remissyttrande hör det också kunna för— utsättas att förändringar av kreditvillkoren till konsumentens nackdel sker endast om de är nödvändigt betingade av omständigheterna. Det får anses åligga vederbörande tillsynsmyndighet att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor.

Kreditvillkoren kan ibland vara beroende av omständigheterna i det en- skilda fallet. Kreditkostnaderna kan sålunda variera med hänsyn exempelvis till huruvida säkerhet över huvud taget lämnas eller till arten av lämnad säkerhet. I sådana fall kan näringsidkaren vid sin marknadsföring behöva lämna alternativa uppgifter beträffande effektiv ränta. Här liksom eljest bör det ankomma på konsumentverket att ta fram lämpliga riktlinjer för in- formationslämnandet.

Skyldigheten att inför slutande av kreditavtal lämna information om ef- fektiv ränta, kreditkostnad m. m. bör enligt min mening gälla oavsett om konsumenten särskilt begär information eller ej. Visserligen kan naturligtvis informationsplikten komma att medföra visst besvär och vissa kostnader för näringsidkarsidan. Om informationsplikten inte görs obligatorisk torde det emellertid finnas risk för att konsumenten drar sig för att i samband med förhandlingar om kredit orsaka motparten olägenhet genom att begära den ifrågavarande informationen.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1976/77:123 95

Den skriftliga information som enligt det nu framlagda förslaget skall lämnas innan kreditavtal sluts skall självfallet alltid ges till konsumen- ten/kredittagaren. Jag finner inte anledning att härutöver föreslå bestäm- melser av innebörd att informationen också måste lämnas till den som i egenskap av borgensman eller eljest jämte huvudgäldenären åtar sig be- talningsansvar mot kreditgivaren. Om en sådan person är närvarande när informationen lämnas, torde det ligga i sakens natur att också denne får del av informationen. I andra fall måste det anses tillfyllest med den möj- lighet som vederbörande har att genom kredittagaren få tillgång till de ifrå- gavarande upplysningarna. Det bör också utan vidare kunna förutsättas att kreditgivaren på begäran lämnar borgensmän och liknande den information som behövs. Kommittén har såvitt gäller kreditköp föreslagit den begränsningen av informationsplikten inför slutande av kreditavtal, att denna skulle föreligga endast om den ifrågavarande varans kontantpris överstiger ett av regeringen bestämt högsta gränsvärde — högst fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500 kr.) — och om kre- dittiden överstiger en månad eller lämnas obestämd.

Även jag anser att kravet på information i vissa undantagsfall bör kunna efterges. Ett sådant fall är när det rör sig om helt bagatellartad kredit eller när kredittiden är mycket kort. Det bör då inte krävas att den tidigare berörda informationen lämnas vare sig vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring eller inför slutande av kreditavtal.

Det kan vidare tänkas att det i något enstaka fall eller beträffande viss form av kredit uppstår särskilda svårigheter att få fram hanterlig och rätt- visande information om exempelvis den effektiva räntan. Även i en sådan situation bör kravet på den ifrågavarande informationen kunna efterges.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i konsumentkreditlagen upptas bestämmelser om informationsplikt av följande innehåll. Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit samt innan kreditavtal sluts lämna information om den effektiva räntan för krediten, om inte särskilda skäl föranleder annat. Är fråga om kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall även kredit- kostnaden och nyttighetcns kontantpris anges. Information som nu har an- getts behöver dock inte lämnas. om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl. Informationen inför slutande av kre- ditavtal skall alltid lämnas skriftligen.

Av det tidigare anförda framgår att bestämmelserna avses omfatta alla krediter som faller under konsumentkreditlagens tillämpningsområde och således även kredit för kontoköp, checkräkningskredit och annan fortlöpande kredit. Med hänsyn till den ståndpunkt jag i det föregående har intagit när det gäller tänkbara metoder att redovisa effektiv ränta för fortlöpande

• Sida 96
•  Original

Prop. 1976/77:123 96

kredit bör inte, som i kommitténs förslag, meddelas några speciella be- stämmelser beträffande denna typ av kredit.

Den förordade samordningen med marknadsföringslagen bör komma till uttryck genom att man i konsumentkreditlagen erinrar om att det i fråga om underlåtelse att lämna information som särskilt föreskrivs i konsument- kreditlagen eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsyn- punkt finns bestämmelseri marknadsföringslagen. Härigenom markeras inte bara att den i konsumentkreditlagen föreskrivna informationen vid tillämp- ningen av marknadsföringslagen skall anses ha särskild betydelse från kon- sumentsynpunkt utan också att konsumentkreditlagens bestämmelser här- vidlag inte är uttömmande.

Samordningen mellan marknadsföringslagen och konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om informationsplikt innebär bl. a. att dessa be- stämmelser inte kommer att vara direkt sanktionerade i den meningen att offentligrättslig påföljd omedelbart kan åläggas näringsidkare som underlåter att efterkomma bestämmelserna. Om rättelse inte kan åstadkommas på an- nan väg får ingripande ske med tillämpning av marknadsföringslagens sanktionssystem. Näringsidkaren kan alltså åläggas vid vite att fortsättnings- vis lämna föreskriven information. Detta kan ske genom att näringsidkaren godkänner ett av KO utfärdat informationsföreläggande, dvs. genom ett i princip frivilligt åtagande från näringsidkarens sida. eller tvångsvis genom ett av marknadsdomstolen utfärdat informationsåläggande. En ekonomisk sanktion kan således utkrävas först om föreläggandet eller åläggandet över- träds. dvs. i praktiken om näringsidkaren upprepar sin underlåtelse. Detta kan givetvis framstå som en viss omgång i fall då informationspliktens innehåll utan vidare framgår av konsumentkreditlagens bestämmelser. I viss omfattning kommer emellertid lagen att lämna öppet hur infor- mationsplikten skall fullgöras. I den mån så är fallet måste givetvis infor- mationspliktens närmare innebörd fastställas innan det kan bli fråga om att utkräva rättsliga sanktioner. Detta kan ske i samband med vitesåläg- gandet.

Av vad jag förut har anfört framgår att det kommer att bli en väsentlig uppgift för konsumentverket att i olika hänseenden ta fram närmare riktlinjer för informationen vid marknadsföring av krediter. Härigenom tillgodoses näringsidkarnas behov av vägledning vid fullgörandet av informationsplik- . ten. Som tidigare har nämnts bör arbetet med-att ta fram riktlinjer bedrivas enligt det mönster som har utbildats vid tillämpningen av marknadsfö- ringslagstiftningen, dvs. i första hand under samråd och samarbete med näringsidkarsidan. Vid behov bör emellertid verket också kunna ensidigt utfärda riktlinjer. Dessa bör emellertid inte ges annan rättslig karaktär än sådana riktlinjer som i övrigt utfärdas vid tillämpningen av marknadsfö- ringslagen. Vid prövning av fråga om underlåtelse att lämna föreskriven

• Sida 97
•  Original

Prop. 1976/77:123 97

information vid marknadsföring av konsumentkredit har marknadsdom- stolen sålunda visserligen att ta hänsyn till utfärdade riktlinjer men dom- stolen kan samtidigt i det aktuella fallet jämka dessa inom ramen för de föreslagna lagbestämmelserna. _

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte skyldigheten att inför slutande av kreditavtal lämna information om effektiv ränta och kredit- kostnad m. m. bör förenas även med viss civilrättslig sanktion. Konsumen- ten skulle exempelvis inte vara bunden av ett kreditavtal med mindre han innan avtalet ingåtts har kvitterat mottagandet av en handling som innehåller den föreskrivna informationen.

Jag är inte beredd att föreslå införande av någon särskild civilrättslig sank- tion i detta sammanhang. Den information om effektiv ränta och kredit- kostnad i kronor m. m. som enligt de här föreslagna bestämmelserna skall lämnas innan kreditavtal sluts har visserligen stor betydelse från konsu- mentsynpunkt. Det skulle emellertid föra alltför långt att generellt förena informationsplikten med en så ingripande påföljd som att kreditavtalet inte skulle ha bindande verkan mot konsumenten. och någon annan civilrättslig påföljd torde inte komma i fråga i detta sammanhang.

I anslutning härtill bör dock framhållas att underlåtelse att lämna in- formation rörande kreditvillkor eller vilseledande information i vissa grövre fall givetvis kan medföra att ett kreditavtal kan angripas med stöd av redan gällande avtalsrättsliga regler. Uppsåtligt vilseledande framställning vid marknadsföring kan också leda till straff enligt 6å marknadsföringslagen. Vidare kan påpekas att det vid kreditköp med återtaganderätt faktiskt kom- mer att föreligga en upplysningsplikt som är sanktionerad även på annat sätt än genom marknadsföringslagens påföljdssystem. Jag avser nämligen att i det följande föreslå att det för handräckning för återtagande skall krävas att kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som in- nehåller uppgifter beträffande kreditkostnad, kreditbelopp, kontantpris och kreditköpspris m. m.

Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna att KO i sitt remissvar har ifrågasatt om inte kreditgivaren i avtal om kredit för kontoköp utöver den tidigare berörda informationsskyldigheten även bör åläggas viss upp- lysningsplikt beträffande den kreditkostnad som faktiskt uppkommer under avtalstiden. Kreditgivaren skulle exempelvis kunna åläggas att lämna uppgift om effektiva räntan på ianspråktagen kredit när saldobesked utfärdas eller skriftligt krav framställs på grund av debitering av kontot.

För min del är jag inte beredd att nu föreslå en upplysningsplikt av det ifrågasatta innehållet. Frågan synes böra övervägas i samband med att man tar upp även andra spörsmål beträffande kontokortsföretagens redovisning till konsumenterna av kontobalanser och kreditkostnader samt utformning- en i övrigt av exempelvis saldobesked (jfr betänkandet s. 133 och 141 f). Hithörande frågor torde i första hand komma att aktualiseras i konsument-

• Sida 98
•  Original

Prop. 1976/77:123 98

verkets verksamhet när det gäller att ta fram riktlinjer för marknadsföringen av krediter samt inom ramen för verkets och KO:s allmänna granskning av avtalsvillkor.

5.4. Kontantinsats vid kreditköp

Det finns f. n. inte någon generellt gällande författningsreglering beträf- fande kontantinsats (begränsning av kreditbeloppet) vid kreditköp. För bil- handeln gäller dock vissa särskilda bestämmelser som innebär bl.a. krav på kontantinstans motsvarande minst 40 procent av vederlaget för försåld bil. Reglerna, som grundas på lagen (1975190) med bemyndigande att med- dela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, återfinns i förordningen (l959:575) med föreskrifter om vissa betalnings- villkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976163) samt i en därtill anslutande överenskommelse mellan kommerskollegium och Mo- torbranschens riksförbund (MRF). den s. k. avbetalningsöverenskommelsen. En redogörelse för reglerna har lämnats i avsnitt 2.2.8.

Kommittén föreslår att man i den nya lagen tar in regler om krav på kontantinsats motsvarande minst 25 procent av varans kontantpris. Kon- tantinsatskravet skall enligt förslaget gälla under förutsättning att varans kontantpris överstiger ett av regeringen fastställt gränsvärde och att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad, räknat från utgången av den månad när kreditbeloppet tas i anspråk, eller lämnar kredittiden obestämd. Gränsvärdet skall fastställas efter förslag av tillsynsmyndigheten enligt lagen och får enligt kommitténs förslag inte sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen (l962:38l) om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500 kr.). Om de angivna förutsättningarna föreligger får sålunda kreditgivaren inte medge högre kreditbelopp än 75 procent av varans kontantpris.

Kommittén föreslår vidare vissa regler som är avsedda att förhindra att kontantinsatskravet kringgås genom att vad som i realiteten utgör ett kre- ditköp delas upp på flera köp eller genom att en bestämd kortare kredittid förlängs i efterhand.

Enligt förslaget får regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara meddela föreskrifter om kontantinsats som avviker från de föreslagna reglerna. Bestämmelserna om kontantinsats föreslås straff- sanktionerade. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot dem skall enligt förslaget dömas till böter.

En reservant i kommittén ställer sig negativ till ett lagfäst krav på kon- tantinsats av viss minsta storlek vid kreditköp. Om ett kontantinsatskrav skall införas anser reservanten att insatsens storlek bör sättas betydligt lägre än vad kommittén har föreslagit och inte högre än IS procent. Även vid en sådan lägsta kontantinsatsnivå menar reservanten att man bör överväga

• Sida 99
•  Original

Prop. 1976/77:123 99

möjligheterna att medge lägre kontantinsats vid kreditförsäljning av böcker, särskilt uppslagsverk. Enligt reservanten talar vidare starka skäl för att i första hand helt undanta kontokrediterna från ett kontantinsatskrav. I vart fall bör kontantinsatskravet vid kontokrediter utformas så att ett belopp motsvarande den lagstadgade kontantinsatsen får föras upp på nästkom- mande kontoutdrag för full betalning tillsammans med sedvanlig månads- amortering. Reservanten anser vidare att gränsvärdet för kontantinsatskravet bör fastställas direkt i lag och bestämmas till minst IO procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 1000 kr.), men med möjlighet för regeringen att även i detta hänseende meddela av- vikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar det. I andra hand menar reservanten att regeringen bör ha fria händer att besluta om gränsvärdets storlek.

En annan reservant anser att kontantinsatsens nivå bör sättas till 20 procent av kontantpriset. Denna reservant delar majoritetens uppfattning att ett kon- tantinsatskrav bör gälla även vid köp med kontokort men anser i likhet med den tidigare nämnde reservanten att kontantinsatsen härvid bör få tas ut i efterhand, vid nästkommande amorteringstillfälle.

Kommitténs förslag om krav på viss minsta kontantinsats vid kreditköp har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Enighet råder visserligen om att det är av värde för såväl konsumenterna som närings- idkarna att en inte alltför obetydlig kontantinsats normalt tas ut. Däremot framförs olika uppfattningar i frågorna huruvida ett krav på kontantinsats bör tas upp i lag och, om så skulle ske, hur lagreglerna närmare bör utformas.

En majoritet av remissinstanserna ställer sig negativ till lagstiftning om viss minsta kontantinsats. Här återfinns framför allt näringslivsrepresen- tanter men även en del andra remissinstanser. bland dem vissa företrädare för konsumentintressena. Särskilt skall här nämnas konsumentverket, som dock anser att ett genomförande av kommitténs förslag rörande kontant- insats och begränsning av kredittiden skulle kunna vara av värde såvitt gäller hemförsäljningsområdet. Som skäl mot att ha generella lagregler om minsta kontantinsats anförs att sådana regler kan försvåra och i viss ut- sträckning omöjliggöra en anpassning av kontantinsatsen till företagens och konsumenternas särskilda förutsättningar och varornas beskaffenhet. Be- hovet av att kunna variera kontantinsatsen framhålls också av flera re- missinstanser som i och för sig godtar tanken på lagstiftning om krav på kontantinsats.

När det gäller den närmare utformningen av eventuella lagregler om kon- tantinsats råder delade meningar bl. a. beträffande tillämpningen av ett kon- tantinsatskrav på låneköp och kontoköp. Vidare förekommer skilda upp- fattningar rörande den lämpliga kontantinsatsnivån.

En del remissinstanser har kritiska synpunkter på förslaget att straffsank- tionera bestämmelser om kontantinsats. Idet sammanhanget påpekas bl. a.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1976/77: l23 100

att en straffrättslig reglering försvårar önskvärd nyansering av bestämmel- serna. Vidare antyder några remissinstanser att bötesstraff måhända inte är ett tillräckligt verksamt medel för att motverka att kontantinsatskravet åsidosätts. Vissa förslag framförs om att straffpåföljden skall ersättas eller kompletteras med påföljder av civilrättslig natur. Härvid skulle man ex- empelvis kunna föreskriva att kreditgivaren inte får utkräva större del av medgivet kreditbelopp än som motsvarar 75 procent av varans kontantpris.

l åtskilliga remissyttranden diskuteras möjligheterna att åstadkomma en tillräckligt effektiv kontroll av att ett lagstadgat kontantinsatskrav inte åsi- dosätts. Många remissinstanser, inte minst inom näringslivet, menar att en sådan kontroll skulle kräva mycket betydande resurser. Det påpekas också att bristande kontroll över efterlevnaden av kontantinsatskravet kan medföra en snedvridning av konkurrensläget till mindre nogräknade Säljares förmån.

För min del vill jag först understryka att om man vill förebygga oöverlagda eller ofördelaktiga kreditköp, så är givetvis en klargörande information om villkoren för köpet av den största betydelse. Den allmänna konsument- upplysningsverksamheten torde ha gjort allt fler människor köpmedvetna och ökat deras möjligheter att rätt bedöma värdet av olika försäljnings- argument. Den i det föregående'avsnittet föreslagna informationsplikten vid marknadsföring av krediter utgör ytterligare ett steg i denna riktning.

Även om man får till stånd en fyllig konsumentinformation torde det inte kunna undvikas att konsumenter i en del fall — om det inte fordras någon nämnvärd ekonomisk uppoffring i köpögonblicket — ingår avtal om köp på kredit som de annars inte skulle ha gett sig in på och som sedermera visar sig alltför betungande eller på annat sätt ofördelaktiga. Av kommitténs material framgår också att kontantinsatsen vid "havererade" avbetalnings- köp har varit lägre än den genomsnittliga. Det bör framhållas att det inga- lunda behöver bero på bristande erfarenhet e. (1. att en konsument faller till föga för ett erbjudande om köp på kredit som fordrar ingen eller endast obetydlig kontantinsats. Särskilt vid mera påträngande försäljningsformer ökar svårigheten att stå emot ett erbjudande, när inte kravet på kontantinsats utgör ett avhållande moment.

Redan det nu anförda innebär enligt min mening att det är av vikt från allmän konsumentskyddssynpunkt att en inte alltför obetydlig kontantinsats tas ut vid köp på kredit. Ett krav på rimlig kontantinsats har emellertid inte bara den verkan att oöverlagda eller oönskade köp kan motverkas. När kreditbeloppet begränsas kan också hela kreditförhållandet i regel av- slutas inom kortare tid och till lägre kostnad för konsumenten. Härigenom bibehåller konsumenten i större utsträckning sin framtida valfrihet på mark- naden. Hans ekonomiska planering underlättas och oförutsedda händelser kan mötas lättare. En inte alltför ringa kontantinsats bidrar också till att varans värde vid varje tid bättre svarar mot den återstående skulden enligt kreditavtalet.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1976/77:123 101

Att det också för den seriöse säljaren/kreditgivaren innebär fördelar att en inte alltför obetydlig kontantinsats tas ut vid kreditförsäljning behöver knappast påpekas.

Av kommitténs betänkande framgår att näringsidkare i dag vanligen tar ut kontantinsatser som ligger kring det procenttal som kommittén har fö- reslagit. Det förekommer emellertid i viss utsträckning att varor säljs på kredit utan någon kontantinsats alls eller med en kontantinsats som är alltför låg för att den skall kunna motverka oöverlagda eller oönskade köp. En sådan praxis kan i en del fall vara betingad av de .särskilda förhållandena vid en speciell kreditform. Sålunda kan det t. ex. anses ligga i själva idén med kontokortssystemen att kontohavaren inte skall vara beroende av att ständigt ha kontanter tillgängliga.

När det sedan gäller rena avbetalningsköp finns det branscher där man av hävd har tillämpat förhållandevis låga kontantinsatser. Ursprungligen kan detta åtminstone i viss mån ha förestavats av intresset att över huvud taget kunna föra ut produkter till ekonomiskt svagare konsumenter. I och med att det efter hand har skett en allmän förbättring i konsumenternas ekonomiska standard har emellertid detta skäl förlorat sin bärkraft. [ stället torde underlåtenhet att kräva en rimlig kontantinsats i en del fall användas uteslutande som ett marknadsförings- och konkurrensmedel på bekostnad av konsumenternas och mer ansvarskännande näringsidkares intressen.

När det gäller möjligheterna att få till stånd en bättre praxis beträffande uttagande av kontantinsats får det förutsättas att en viss självsanering äger rum på näringsidkarsidan. Emellertid kan man enligt min mening inte helt och hållet lita till frivilliga åtgärder. Det är också tveksamt om myndigheterna på konsumentskyddsområdet med hjälp av redan gällande lagstiftning kan få fram tillfredsställande resultat.

På grund av det anförda ansluter jag mig i princip till kommitténs upp- fattning att man i en konsumentkreditlag bör ställa upp ett krav på kon- tantinsats vid kreditförsäljning till konsumenter. Som jag har förutskickat redan i det inledande avsnittet bör emellertid reglerna om kontantinsats ges en något annan utformning än enligt kommitténs förslag. Kommittén har för sin del ansett att regler om krav på kontantinsats (begränsning av kreditbeloppet) bör gälla vid alla former av kreditköp. Detta innebär att kontantinsats skulle krävas inte bara vid köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. utan också vid köp där någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Kontantinsatskravet skulle sålunda gälla även vid olika former av kontoköp och låneköp. För att från kontantinsatskravet föra bort mera bagatellartade kreditköp och köp som formellt faller under detta begrepp men där kreditsyftet inte är särskilt framsträdande har kom- mittén föreslagit vissa begränsningar som knutits till varans kontantpris

• Sida 102
•  Original

Prop. 1976/77:123 102

och till kredittiden. Reglerna härom har emellertid fått byggas ut med vissa bestämmelser som är avsedda att förhindra kringgåenden med hjälp av be- gränsningsreglerna. Slutligen har kommittén föreslagit att regeringen, om det påkallas av särskilda förhållanden, får möjlighet att meddela avvikande föreskrifter om kontantinsats beträffande viss vara.

För min del anser jag liksom flera remissinstanser att kommittéförslaget i de återgivna delarna är alltför stelt och onyanserat. Det innefattar också en enligt min mening onödigt komplicerad reglering. som även av den enskilde konsumenten kan upplevas som alltför krånglig. Den grundläg- gande målsättningen med att införa regler om viss minsta kontantinsats bör vara att förstärka och genomdriva ett inom stora delar av marknaden redan existerande synsätt på vad som kan anses utgöra god sed vid kre- ditförsäljning till konsumenterna. Vidare bör syftet vara att i konsument- skyddets intresse åstadkomma en uppstramning av den praxis i fråga om kontantinsats som av olika anledningar tillämpas inom vissa områden. Detta fordrar inte ett regelsystem som mer eller mindre likriktar hela konsument- kreditmarknaden. Hänsyn måste tas till att man här rör sig på ett vidsträckt område som innefattar många skilda branscher, ett flertal olika kreditformer. som i sin tur kan förändras och utökas med nya, samt en nära nog oöver- skådlig mängd varor av olika karaktär och i skilda prisklasser. Reglerna om kontantinsats måste därför göras mera flexibla.

Med det nu sagda harjag redan antytt att jag inte kan biträda kommitténs förslag att införa straffsanktionerade lagregler om ett krav på kontantinsats.

Den från flera synpunkter lämpligaste lösningen när det gäller lagregle- ringen av ett kontantinsatskrav är enligt min mening att även i detta hän- seende anknyta till marknadsföringslagens regelsystem för upprätthållande av god sed på marknaden. Kreditförsäljning som sker i strid med kon- sumentkreditlagens regler om kontantinsats bör generellt anses som otill- börlig marknadsföring i den mening som avses i 2 & marknadsföringslagen. Härigenom kan kravet på kontantinsats. i likhet med den tidigare föreslagna informationsplikten vid marknadsföring av kredit, föras in under det mark- nadsrättsliga kontroll- och sanktionssystemet.

Den nu diskuterade lösningen har flera fördelar. Inte minst väsentligt är att också frågor rörande kontantinsatskravet kommer att hanteras inom ramen av ett för marknadens parter väl känt och allmänt godtaget re- gelsystem. där de rättstillämpande myndigheterna har särskilda förutsätt- ningar att mot varandra väga de var för sig berättigade konsument- och näringsidkarintrcssena. Systemet ger näringslivets representanter möjlighet till inflytande när det gäller den mera praktiska utformningen och tillämp- ningen av kontantinsatskravet. Samtidigt kan konsumentmyndigheterna med hjälp av vitesföreläggande tvinga fram den praxis som är önskvärd, om rättelse inte kan nås på annat sätt.

När det gäller tillämpningsområdet för ett lagstadgat krav på kontantinsats

• Sida 103
•  Original

Prop. 1976/77:123 103

har kommittén, som tidigare nämnts, ansett att det bör omfatta alla former av kreditköp. Vad särskilt beträffar kontoköp och låneköp anser kommittén visserligen att de f.n. inte är förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna och att de i dagens läge representerar relativt fördelaktiga alternativ till avbetalningsköp. Om någon kreditköpsform undantas från reg- lerna om kontantinsats skulle detta emellertid enligt kommittén sannolikt leda till en överströmning mot det oreglerade området, varigenom reglernas skyddssyfte kunde förfelas.

[ denna del har kommittéförslaget under remissbehandlingen utsatts för hård kritik från många håll. Ett stort antal remissinstanser anser att kontoköp bör undantas från ett krav på viss minsta kontantinsats. Åtskilliga instanser ifrågasätter också undantag för låneköpen. Till stöd härför anförs bl. a. att kontoköpen och låneköpen är förhållandevis fördelaktiga från konsument- synpunkt. Den av kommittén berörda överströmningseffekten bör följakt- ligen snarast betraktas som önskvärd. Det helt övervägande antalet remiss- instanser kritiserar även av andra skäl tanken på ett kontantinsatskrav vid sådana kontoköp som sker inom ramen för existerande kontokortssystem. Kritiken går i huvudsak ut på att kravet på kontantinsats i köpögonblicket är helt främmande för idén med kontokortssystemen och att olika praktiska problem skulle uppstå. En sådan ordning anses också kunna försvåra de svenska kontokonssystemens deltagande i internationellt samarbete på om- rådet. Om de kontoköp som sker inom ramen för existerande kontokorts- system skulle underkastas ett kontantinsatskrav anser de allra flesta re- missinstanserna att detta i vart fall bör utformas på det sättet att en summa motsvarande kontantinsatsen för varje köp får föras upp på nästkommande saldobesked för att betalas jämte den sedvanliga avbetalningen på konto- skulden.

För egen del vill jag först slå fast att kontantinsatskravet bör omfatta alla kreditköp vid vilka säljaren lämnar köparen anstånd med betalningen. alltså bl. a. sedvanliga avbetalningsköp och andra delbetalningsköp där säl- jaren är i vart fall ursprunglig kreditgivare. Annat har inte heller ifrågasatts under remissbehandlingen.

När det härefter gäller frågan huruvida bestämmelser om kontantinsats bör omfatta även låneköp och kontoköp torde visserligen, som kommittén och flera remissinstanser har framhållit, de krediter av denna typ som f. n. förekommer vara relativt fördelaktiga för konsumenterna i olika hänseenden. Bl.a. torde kreditkostnaderna i allmänhet vara förhållandevis låga. Det kan emellertid inte utan vidare förutsättas att förhållandena på denna punkt förblir oförändrade. l låneköpens och kontoköpens konstruktion ligger så- lunda inte någon garanti för att de skulle vara särskilt fördelaktiga för kon- sumenten. Det bör därför inte komma i fråga att på den nu antydda grunden undanta dessa kreditköpsformer från ett krav på kontantinsats.

Beträffande sådana kontoköp. som sker inom ramen för den typ av kön-

• Sida 104
•  Original

Prop. 1976/77:123 lO4

tokortssystem som i dag har stor utbredning på marknaden, finns det emel- lertid andra skäl som talar mot ett krav på kontantinsats i köpögonblicket. Jag kan härvidlag i huvudsak ansluta mig till den tidigare berörda remiss- kritiken. Den nuvarande ordningen kan på flera sätt vara praktisk för kon- sumenten och bör därför inte kompliceras i vidare mån än konsument- skyddsintresset från andra synpunkter verkligen påkallar.

Enligt min mening finns det också flera skäl som talar mot att beträffande nuvarande typer av kontoköp tillämpa ett system med efterföljande kon- tantinsats. Bl.a. skulle det härigenom kunna uppkomma en ej önskvärd ryckighet i fråga om storleken av det belopp som kontohavaren har att betala vid varje amortering på kontoskulden.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid inte att det skulle vara omöjligt att tillämpa ett krav på kontantinsats vid nuvarande typer av kontoköp. Som jag nyss har antytt är det heller inte uteslutet att kontokortssystemen förändras på ett sätt som är till nackdel för konsumenterna och som gör det befogat att ställa upp krav på kontantinsats. Vidare bör beaktas att det under begreppet kontoköp ryms även andra kreditköpssystem än den nu vanliga typen av kontokortssystem. Enligt min mening bör kontoköpen därför inte generellt undantas från kontantinsatskravet. Däremot bör be- stämmelserna om kontantinsats ges en sådan utformning att de medger undantag från kontantinsatskravet.

Konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör enligt min mening inledas med en allmän bestämmelse om att kontantinsats skall tas ut i enlighet med god sed på marknaden. Härmed markeras att ett huvudsyfte med lagstiftningen är att förstärka och genomdriva ett synsätt som redan nu finns inom stora delar av den seriösa handeln. Självfallet måste emellertid synen på vad som är god sed kunna undergå förändringar. Jag har också i det föregående framhållit att det på vissa områden bör ske en uppstramning av den praxis som f.n. tillämpas när det gäller att ta ut kontantinsats.

Somjag strax skall återkomma till bör den inledande regeln om iakttagande av god sed på markanden kompletteras med en bestämmelse om den minsta kontantinsats som normalt skall tas ut. 1 övrigt får innebörden av begreppet god sed preciseras inom ramen för det näringsrättsliga systemet. Det bör alltså ankomma på konsumentverket att genom förhandlingar och över- enskommelser med näringsidkarsidan få till stånd riktlinjeri fråga om vilken kontantinsats som skall tas ut. I och med att näringsidkarsidan ges möjlighet till inflytande torde det enligt min mening skapas goda förutsättningar för att få fram smidiga och väl avpassade regler. På det sättet ökar också möj- ligheterna att få till stånd en god efterlevnad av reglerna. Jag vill emellertid betona att näringsidkarsidan inte kan få ett avgörande inflytande på vilken kontantinsatspraxis som skall tillämpas. Genom att man i lagtexten väljer uttrycket ”god sed på marknaden" i stället för uttrycket "god affärssed" markeras också att det inte i första hand är fråga om att följa de värderingar

• Sida 105
•  Original

Prop. 1976/77:123 . 105

som kan ha utbildats i näringslivskretsar. Självfallet har konsumentverket möjlighet att, liksom i andra sammanhang som berörs av marknadsfö- ringslagen, ensidigt utfärda riktlinjer rörande kontantinsats vid kreditköp. [ sista hand blir det marknadsdomstolens uppgift att, under hänsynstagande till lagstiftningens syfte och med beaktande av utfärdade riktlinjer,'avgöra vad som på det berörda området skall anses utgöra god sed på marknaden.

Den nu förordade regeln ger utrymme för en anpassning av kravet på kontantinsats till de speciella förhållanden som kan gälla för viss vara, bransch eller kreditform. Bestämmelsen innebär också att man i vissa fall helt kan efterge kravet på kontantinsats. Det kan t.ex. vid en viss kre— ditköpsform finnas starka skäl från såväl konsument- som näringsidkar- synpunkt som talar mot att kontantinsats tas ut. Som framgår av vad jag tidigare har anfört bör sålunda kontokortssystemen åtminstone tills vidare hållas utanför ett krav på kontantinsats När det gäller låneköp finns det däremot inte någon särskild anledning att göra avkall på principen att kon- tantinsats skall tas ut. Det kan vidare föreligga anledning att från kon- tantinsatskravet undanta sådana fortlöpande leveranser på kredit som är van- liga t. ex. när det gäller eldningsoljor. Möjlighet bör också finnas att efterge kravet på kontantinsats vid köp som avser varor med förhållandevis lågt pris eller där kredittiden är kort. 1 det sistnämnda hänseendet kan som exempel nämnas sådana vanliga fall där betalningen för en vara skall erläggas inom 30 dagar.

Av såväl principiella som praktiska skäl bör, som jag tidigare har nämnt. den nyss förordade allmänna bestämmelsen om iakttagande av god sed följas av en regel om den lägsta kontantinsatsnivå som normalt skall gälla i fall då god sed på marknaden fordrar att kontantinsats över huvud taget tas ut.

Kommitténs förslag innebär som tidigare nämnts att kontantinsatsen nor- malt skall utgöra 25 procent av varans kontantpris. Såväl i reservationer och särskilda yttranden med anledning av förslaget som under remissbe- handlingen har dock skilda meningar framkommit när det gäller frågan om lämplig kontantinsatsnivå. Flertalet remissinstanser. bl. a. representanter för näringslivet men även företrädare för konsumentintressena, har uttryckt farhågor för att kommitténs förslag skulle kunna leda till svårigheter särskilt för resurssvaga konsumenter. Åtskilliga remissinstanser har emellertid i prin- cip godtagit kommitténs förslag. Bland dessa återfinns LO och TCO, vilka dock har antytt att kontantinsatsnivån möjligen kan sättas något lägre än kommittén har föreslagit. Framför allt från näringslivets sida har vidare befarats att kommitténs förslag skulle kunna leda till allvarliga störningar för olika företag i form av efterfrågeminskning, särskilt inom de sektorer av kreditköpsmarknaden där man f. n. tillämpar relativt låga kontantinsatser. Från näringslivshåll anser man att kontantinsatsnivån inte bör sättas högre än 10—15 procent av varans kontantpris.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1976/77:123 106

För min del anser jag att en kontantinsats på 20 procent av varans kon- tantpris normalt får anses lämplig när det gäller att tillgodose intresset av att motverka oöverlagda och oförmånliga köp. Med hänsyn till nu rådande kontantinsatspraxis och mot bakgrund av remissutfallet, särskilt de stora löntagarorganisationernas ställningstaganden, kan man utgå från att en kon- tantinsats av denna storlek normalt inte skall vålla onödiga svårigheter för konsumenterna. Därmed bör det heller inte uppkomma några större efter- frågeminskningar för företagen. Jag föreslår alltså att den lägsta kontantinsats som normalt bör tas ut skall motsvara 20 procent av varans kontantpris.

Som framgår av vad kommittén och åtskilliga remissinstanser har anfört innebär även denna nivå en inte obetydlig höjning i förhållande till den praxis som inom vissa branscher eller beträffande vissa varor f. n. tillämpas även av seriösa näringsidkare. Här märks särskilt handeln med vissa hus- hållsapparater och böcker, vilka i väsentlig utsträckning marknadsförs genom hemförsäljning, samt handeln med musikinstrument. Jag har redan inled- ningsvis framhållit att det i hithörande fall kan finnas skäl att höja kon- tantinsatsbeloppen. Just vid hemförsäljning kan det. som även har påpekats av flera remissinstanser, vara särskilt angeläget med ett krav på inte alltför obetydlig kontantinsats. Det skall emellertid inte förnekas att en plötslig höjning av kontantinsatsnivån i en del av de berörda fallen skulle kunna leda till allvarliga störningar för företagen. Det är bl.a. detta förhållande som ligger bakom kommitténs förslag att regeringen beträffande viss vara skulle få meddela avvikande föreskrifter om kontantinsats. För min del anserjag det onödigt att fordra särskilda regeringsbeslut för att hänsyn skall kunna tas till de speciella förhållandena inom vissa branscher eller beträf- fande vissa varor. Jag föreslår därför att det i lagen uttryckligen sägs att 20-procentsnivån skall kunna underskridas. om särskilda förhållanden för- anleder det.

Av det nyss anförda framgår att med "särskilda förhållanden" bör avses bl.a. sådana omställningssvårigheter som kan uppstå inom vissa branscher. där man f. n. i betydande omfattning säljer varor på kredit med en lägre kontantinsats än 20 procent. Till stor del blir det alltså fråga om temporära förhållanden. som inte bör kunna åberopas annat än under en övergångs- period sedan bestämmelserna trätt i kraft. Med hänsyn till att det här rör sig om en måttlig lägsta kontantinsatsnivå synes övergångsperioden knappast behöva uppgå till mer än ett eller ett par år. Denna tid torde kunna utnyttjas för en stegvis höjning av kontantinsatserna till tjugoproccntsnivån.

[ vissa fall bör emellertid särskilda förhållanden kunna åberopas för att även på längre sikt tillämpa lägre kontantinsatser än 20 procent av varans kontantpris. Det kan t.ex. finnas skäl att ha en lägre kontantinsatsnivå beträffande mycket dyrbara och värdcbeständiga varor, där behovet av att genom krav på viss minsta kontantinsats motverka oöverlagda köp är föga

• Sida 107
•  Original

Prop. 1976/77:123 107

framträdande och i vart fall kan tillgodoses genom en procentuellt lägre kontantinsats.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden med anledning av kom- mitténs förslag som i remissyttranden från främst näringslivets sida har lörordats en särbehandling av böcker när det gäller kravet på kontantinsats. Till stöd härför har åberopats kulturpolitiska aspekter samt hänsyn till tryck- frihetsförordningens (TF) bestämmelser om rätt att sprida tryckta skrifter. ] det senare hänseendet är av intresse dels bestämmelsen i 6 kap. l & TF om rätt för varje svenskt rättssubjekt att saluhålla eller på annat sätt sprida tryckta skrifter. dels bestämmelsen i 1 kap. 2; andra stycket TF enligt vilken det är i princip förbjudet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av tryckt skrifts innehåll hindra bl. a. spridning av skriften bland allmänheten.

Det torde inte finnas anledning befara att ett krav på 20 procents kon- tantinsats vid kreditförsäljning av böcker och andra tryckta skrifter kommer att verka väsentligt hämmande. på försäljningen av sådana skrifter. Redan på grund härav anser jag det vara uteslutet att det av konsumentskydds- intressen förestavade kontantinsatskravet skulle kunna stå i strid med de nyss berörda tryckfrihetsrättliga grundsatserna. Inte heller anser jag att kul- turpolitiska hänsyn ger anledning att särbehandla böcker och andra tryckta skrifter när det gäller kontantinsatskravet. Mot bakgrund av främst bestäm- melsen i 1 kap. Zå andra stycket TF vill jag emellertid understryka att kravet på kontantinsats bör på ett likformigt sätt riktas mot kreditförsäljning av alla tryckta skrifter utan avseende på deras innehåll. Detta bör iakttas bl.a. i den mån det blir aktuellt att, till undvikande av omställningssvå- righeter inom branschen, under någon tid efter lagens ikraftträdande tillämpa en lägre kontantinsats än 20 procent beträffande böcker och andra tryckta skrifter.

Av kontantinsatskravets anknytning till marknadsföringslagens bestäm- melser om otillbörlig marknadsföring följer att myndigheterna på konsu- mentskyddsområdet, i sista hand marknadsdomstolen, får ett avgörande inflytande även när det gäller frågan vad som skall anses utgöra sådana särskilda förhållanden som föranleder att kontantinsatsen får sättas lägre än 20 procent av varans kontantpris. För att tillgodose näringsidkarnas behov av förutsebarhet bör konsumentverket även på denna punkt, efter de för- handlingar som behövs, utfärda riktlinjer. Om möjligt bör därvid anges den lägre kontantinsatsnivå som i olika fall bör kunna tillämpas i stället för den i lagen föreskrivna normalnivån.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i konsumentkreditlagen tas in dels en huvudregel om att kontantinsats skall tas ut vid kreditköp i enlighet med god sed på marknaden, dels en bestämmelse om att kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat. Därutöver bör tas in en kompletterande fö-

• Sida 108
•  Original

Prop. 1976/77: 123 108

reskrift att som kontantinsats inte skall anses betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av över- enskommelse mellan denne och säljaren. Underlåter näringsidkare att iaktta de återgivna bestämmelserna skall det betraktas som otillbörlig marknads- föring.

En fråga som under remissbehandlingen har gett anledning till åtskillig kritik mot kommitténs förslag rörande kontantinsats är kontrollaspekten. Från åtskilliga håll har gjorts gällande att kontrollen av att lagregler be- träffande kontantinsats efterlevs skulle kräva mycket betydande resurser. bl. a. för att inte mindre seriösa näringsidkare skall få ett försteg i förhållande till lojala företagare.

De problem som det här kan bli fråga om har enligt min mening getts överdrivna proportioner. Visserligen är det en mycket stor mängd affärs- transaktioner som kommer att omfattas av reglerna om kontantinsats. Genom det inflytande som kan beredas näringsidkarsidan inom ramen för det marknadsrättsliga regelsystemet skapas emellertid, som tidigare har framhållits, goda förutsättningar för smidiga och branschanpassade normer. Därmed ökar också förutsättningarna för en god efterlevnad av kontant- insatskravet. [ övrigt torde en tillfredsställande kontroll kunna uppnås utan att alltför stora resurser behöver sättas in. Skulle någon näringsidkare i mera beaktansvärd omfattning åsidosätta reglerna om kontantinsats, förutsätter jag att detta relativt snabbt kommer till konsumentmyndigheternas kän- nedom. Bl. a. kan det förväntas att de olika branschorganisationerna noga följer praxis inom sina respektive områden. Som jag skall återkomma till i ett senare avsnitt anser jag dessutom att konsumentverket bör ges möj- ligheter att genom stickprovskontroller hos företagen undersöka hur kravet på kontantinsats efterlevs.

Jag vill tillägga att jag självfallet avser att med uppmärksamhet följa frågor rörande efterlevnaden av bestämmelserna om kontantinsats. Om det mot förmodan skulle visa sig att det härvidlag uppkommer missförhållanden kan särskilda åtgärder övervägas. En nära till hands liggande åtgärd, som har berörts i vissa remissyttranden men som har förefallit mig alltför långt- gående för att nu tillgripas, är att förena bestämmelserna om kontantinsats med en civilrättslig sanktion. Denna skulle kunna gå ut på att säljare eller annan kreditgivare förlorar rätten att kräva ut så stor del av fordran på grund av kreditköp som svarar mot brist i den kontantinsats som lagligen skulle ha tagits ut. Även andra åtgärder kan komma i fråga.

Efter samråd med chefen för ekonomidepartementet föreslårjag —i likhet med kommittén — att man t.v. behåller den särskilda reglering i fråga om

' kontantinsats m. ni. som f. n. gäller för bilhandeln. De kreditköp som om- fattas av regleringen bör emellertid inte formellt undantas från tillämpnings- området för konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats. De båda regelsystemen torde utan olägenhet kunna gälla vid sidan av varandra.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1976/77:123 109

Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen. Som tidigare nämnts har kommittén föreslagit att regeringen inte bara beträffande bilar utan också med avseende på andra varor skall kunna med- dela föreskrifter om kontantinsats som avviker från konsumentkreditlagens bestämmelser, om det påkallas av särskilda förhållanden. Jag har förut konstaterat att det inte bör krävas särskilda regeringsbeslut för att man vid tillämpningen av kontantinsatskravet skall kunna ta hänsyn till de spe- ciella förhållandena inom vissa branscher eller beträffande vissa varor. Ett annat skäl till kommitténs ifrågavarande förslag har emellertid varit att låta regeringen få möjlighet att använda föreskrifter om bl. a. kontantinsats vid kreditköp som ett ekonomiskt-politiskt instrument. I samråd med chefen för ekonomidepartementet förordar jag dock att möjligheten att i kredit- politiskt syfte ge sådana föreskrifter i fråga om varor i allmänhet inte prövas i detta sammanhang. Frågan bör i stället övervägas i samband med den prövning av den kreditpolitiska lagstiftningen som skall ske med anledning av att lagen tl974:922)0m kreditpolitiska medel upphör att gälla vid utgången av år 1977.

5.5. Kredittid

Lika litet som när det gäller kreditbeloppets storlek finns det f. n. någon allmän reglering av kredittidens längd vid avbetalningsköp och andra kre- ditköp. Däremot finns det i den särskilda regleringen beträffande försäljning av bilar en bestämmelse om att kredittiden i hithörande fall får vara längst 24 månader.

[ kommitténs lagförslag har tagits in en allmän regel om att kreditgivaren vid kreditköp varken vid avtalstillfa'llet eller senare får medge en längre sammanlagd kredittid än 24 månader. Denna regel skall dock inte behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskom- melsen innebär att varje månad skall återbetalas minst tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång. Avvikande bestämmelser om kredittid skall enligt förslaget få meddelas av regeringen beträffande viss vara, när särskilda förhållanden påkallar det. Reglerna om kredittid föreslås bli straffsanktionerade.

Kommittén anför till stöd för reglerna om kredittid att en konsument kan ha svårt att för en längre tid överblicka sin förmåga att fullfölja ett betalningsåtagande och att ett långvarigt åtagande i alltför hög grad kan begränsa den framtida valfriheten. Redan nu tillämpas i allmänhet kredittider som understiger två år. Längre tider förekommer dock vid försäljning av en del dyrare föremål som t. ex. större båtar. Enligt kommitténs mening bör emellertid en begränsning av kredittiden till två år kunna iakttas vid köp av alla slags varor.

En reservant i kommittén anser att maximitiden helst bör anpassas till varans pris och livslängd, något som skulle kunna tillgodoses genom va-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1976/772123 llO

riation av maximitiden med hänsyn till kreditbeloppets storlek. 1 andra hand förordar reservanten att maximitiden sätts till åtminstone tre år. Han menar också att kreditgivaren bör få förlänga kredittiden när konsumenten hu- vudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter, en uppfattning som delas av ytterligare en reservant.

Få remissinstanser stöder helt förslaget om en legal gräns för kredittiden. Flertalet anser att en reglering av kredittiden visserligen kan övervägas men att det i så fall är nödvändigt med en reglering som är differentierad inom tämligen vida ramar. Nästan alla framhåller som nödvändigt att kredit- givaren ges rätt att förlänga kredittiden när konsumenten oförskyllt har kommit i ekonomiska svårigheter. Vissa av de instanser som yttrat sig — bl. a. K0 och konsumentverket — avstyrker helt en allmän lagreglering av kre- dittiden. Som har nämnts redan i föregående avsnitt menar dock konsu- mentverket att en maximerad kredittid skulle kunna vara av värde på hem- försäljningsområdet.

För egen del håller jag med kommittén om att en maximering av kre- dittiden kan i viss mån vara av värde för konsumenterna genom att un- derlätta deras ekonomiska planering och motverka att gjorda betalnings- åtaganden sedermera visar sig alltför betungande. En begränsning av kre- dittiden får emellertid antas ha en betydligt svagare verkan i detta hänseende än ett krav på kontantinsats. Regler om en minsta kontantinsats -som jag har förordat i närmast föregående avsnitt—torde också få en återhållande effekt på kredittidens längd. Jag är inte övertygad om att man genom att särskilt reglera även kredittiden skulle uppnå så stora fördelar för konsu- menterna. I varje fall skulle regleringen behöva göras mindre stel än kom- mittén har föreslagit. Visserligen framgår det av det material som kommitten har presenterat att kredittiderna vid kreditköp i allmänhet ligger under två år. Fall kan emellertid förekomma när en längre kredittid än två år är befogad. Framför allt gäller detta i fråga om vissa dyrare varor eller varor med lång livslängd. Som har framhållits av nästan samtliga remissinstanser måste också en kreditgivare ha möjlighet att förlänga kredittiden när kre- dittagaren exempelvis på grund av sjukdom eller arbetslöshet har råkat i betalningssvårigheter.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att åtskilliga kreditgivare f. n. tillämpar ett system med vissa amorteringsfria månader, t. ex. vid jultid och semestertid. En sådan ordning kan vara av stort värde för konsumen- terna.

Om man vill tillgodose de nu angivna synpunkterna, måste en reglering av kredittidens längd bli tämligen komplicerad. Detta förhållande samman- taget med denjämförelsevis ringa betydelse från konsumentskyddssynpunkt som en sådan reglering skulle få gör att jag anser att man f. n. bör avstå från att införa generellt gällande bestämmelser om längsta kredittid. Frågan huruvida en reglering av kredittidens längd av särskilda skäl kan vara på- kallad på hemförsäljningsområdet bör enligt min mening inte tas upp förrän hemförsäljningskommitten har slutfört sitt pågående utredningsarbete.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1976/77:123 111

5.6. Trepartsförhållanden

Vid avbetalningsköp och andra kreditköp där säljaren ursprungligen är kreditgivare är det mycket vanligt att säljaren mot vederlag i en eller annan form överlåter sin fordran mot köparen på grund av köpet till en särskild finansiär. Även pantsättning av fordringar kan förekomma. Oftast är finan- siären en bank eller ett särskilt finansieringsföretag. Köparen har därefter att betala sin skuld på grund av köpet till den särskilde finansiären. Säljaren kvarstår emellertid som köparens motpart i det köprättsliga förhållandet. Genom överlåtelsen eller pantsättningen av fordringen uppkommer alltså ett trepartsförhållande.

Ett trepartsförhållande vid kreditköp kan emellertid också uppkomma på annat sätt. Vid låneköp får köparen låna pengar av bank eller annan kreditgivare. De lånade medlen används för köp hos viss säljare. Köparen ingår rättsligt sett två skilda avtal, ett kreditavtal med kreditgivaren och ett avtal om köp med säljaren. Utmärkande för låneköpssituationen är emel- lertid att det mellan säljaren och kreditgivaren finns en överenskommelse som går ut på att kreditgivaren lämnar kredit för köp hos säljaren. Vanligen tillgår transaktionen så att de lånade medlen överförs från kreditgivaren direkt till säljaren. utan att passera genom köparens händer. I allmänhet kommer köparen inte heller i personlig kontakt med kreditgivaren, utan kreditavtalet tecknas hos säljaren.

Vissa kontokrediter har samma grundläggande konstruktion som låne- köpet. Kontohavaren/köparen ingår med en kreditgivare ett kreditavtal som innebär att kontohavaren beviljas ett visst kreditutrymme som får utnyttjas för köp hos vissa säljare. Kontohavaren får i regel av kreditgivaren en plast- bricka, ett kontokort, som han visar upp hos säljaren när han vill använda sig av kontokrediten. Man talar här emellanåt om externa kreditkort (jfr prop. 1973:138 5. 271). Från dessa typer av kontokredit brukar skiljas bl. a. fall där krediten beviljas av företag som står en viss säljare nära och avser köp endast hos denne. Kreditbevis som utfärdas i sådana fall kallas ibland interna kreditkort (prop. 19731138 5. 270).

I 15 och 16 så konsumentköplagen finns bestämmelser som tar sikte på vissa sådana trepartsförhållanden som nu berörts. Bestämmel- serna syftar till att skydda konsumenten/köparen mot att behöva betala till en finansiär eller särskild kreditgivare i fall då köparen, om säljaren varit kreditgivare och alltjämt innehaft fordringen, mot säljarens krav på betalning skulle ha kunnat rikta invändningar på grund av köpet, t.ex. invändning om dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Bestämmelserna i 15 & konsumentköplagen avser den situationen att säl- jare överlåter eller pantsätter sin fordran. Tidigare var det vanligt att köparen i sådana fall genom en särskild klausul i kreditköpsavtalet (s.k. cut-off- klausul) skars av från möjligheten att mot finansiärens krav på betalning göra invändningar på grund av köpet. 15 & konsumentköplagen innebär att

• Sida 112
•  Original

Prop. 1976/77:123 112

- köparen inte är bunden av en sådan klausul.

Bestämmelserna i lös konsumentköplagen tar sikte på låneköpssitua- tionen. Genom dessa bestämmelser tillförsäkras köparen rätt att mot kre- ditgivarens krav framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Varken 15 eller 165 konsumentköplagen gäller kreditköp som sker med användande av s.k. externa kreditkort (prop. 19731138 s. 274). Vidare är paragrafernas räckvidd begränsad på så sätt att köparen bara ges rätt att vägra betalning. Han kan alltså inte med stöd av paragraferna kräva att finansiären eller den särskilde kreditgivaren lämnar tillbaka någon del av den betalning som redan erlagts eller i övrigt vidtar åtgärd som kan åligga säljare, när det föreligger dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Vid konsumentköplagens tillkomst framhölls att bestämmelserna i 15 och 16 åå kunde behöva omprövas sedan kreditköpkommittén lagt fram sina förslag. Härvid nämndes särskilt frågan huruvida köparen borde ges rätt att också kräva tillbaka vad han erlagt till finansiär eller särskild kre- ditgivare samt frågan om köparens relationer till kontokortsföretag (prop. l973:138 s. 152 f).

Kommittén har nu föreslagit att kredittagares/köpares ställning i förhål- lande till finansiär eller särskild kreditgivare vid kreditköp förstärks ytter- ligare. Förslaget tar bl. a. sikte just på de nyss berörda frågorna.

Enligt kommittén bör 15 och 16 ä;" konsumentköplagen ersättas av en bestämmelse i konsumentkreditlagen enligt vilken köparen vid kreditköp i princip får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivare som mot säljaren. Med kreditgivare avses härvid inte bara den som har lämnat krediten utan också den som har övertagit den ursprunglige kreditgivarens fordran. Förslaget innebär att köparen inte bara får rätt att göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning utan också får möj- lighet att kräva åter vad han erlagt till kreditgivaren samt mot denne fram- ställa andra köprättsliga anspråk såsom krav på avtalsenlig leverans, av- hjälpande av fel i varan och skadestånd. Vidare innebär förslaget att de nämnda befogenheterna mot kreditgivare tillkommer köparen vid alla kre- ditköp, alltså även vid sådana kontoköp som f. n. inte omfattas av 15 och 16 åå konsumentköplagen.

Kommittén anser emellertid att köprättsliga förpliktelser mot köparen i första hand bör fullgöras av säljaren. Kommittén föreslår därför att köparen, om han vill framställa anspråk på grund av köpet mot annan kreditgivare än säljaren, först skall göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden. Vidare föreslår kommittén att fristående kreditgivares betalningsansvar bc- gränsas till det belopp som han har mottagit av köparen med anledning av krediten.

En reservant i kommittén anser att köparens ställning bör förstärkas endast på det sättet, att invändningsrätten enligt 16å konsumentkreditlagen ut- sträcks till att gälla vid alla former av kreditköp.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1976/77:123 113

De flesta remissinstanserna har godtagit kommitténs förslag. Det är dock åtskilliga instanser, främst företrädare för näringslivet, som ansluter sig till reservantens uppfattning. Vidare anser man på några håll att regleringen i 15 och 16 N' konsumentköplagen bör bibehållas oförändrad.

För egen del anserjag att övervägande skäl talar för att man nu utvidgar de regler om trepartsförhållanden som gäller enligt konsumentköplagen och förstärker köparens ställning gentemot särskild kreditgivare. Sålunda anser jag till en början liksom kommittén, som på denna punkt är enhällig. och de allra flesta remissinstanserna att köparens rättigheter gentemot särskild kreditgivare bör gälla vid alla former av kreditköp, alltså även vid kontoköp.

När det därefter gäller frågan huruvida köparen bör ges rätt att inte bara framställa invändning mot krav på betalning utan också göra gällande andra anspråk på grund av köpet, bör först klargöras vilka anspråk det kan bli fråga om. Härvid bör till en början nämnas anspråk på prestation in natura. Om säljaren har råkat i dröjsmål med leverans av försåld vara, har köparen sålunda anspråk på att leveransen fullgörs. Och om försåld vara är behäftad med fel har köparen i vissa fall rätt att kräva att felet avhjälps, t. ex. genom reparation, eller att han i stället för den felaktiga varan får en felfri.

Köparen kan emellertid också, vid sidan av eller i stället för naturaanspråk, ha anspråk på en penningprestation från säljarens sida. Såväl vid dröjsmål med leverans som när försåld vara är behäftad med fel får köparen sålunda under vissa förutsättningar häva köpet, och vid hävning är säljaren i princip skyldig att betala tillbaka vad köparen har erlagt av köpeskillingen. Vid fel i varan kan köparen, om köpet inte hävs, göra avdrag på köpeskillingen eller i vissa fall kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet. Vidare kan köparen, oavsett om köpet hävs eller inte. ha rätt till ersättning för skada till följd av dröjsmålet eller felet.

Kommitténs förslag innebär att köparen får rätt att mot fristående kre- ditgivare rikta inte bara penninganspråk på grund av köpet utan också na- turaanspråk. Detta förhållande har föranlett vissa kritiska kommentarer från en del remissinstansers sida. och jag kan för min del ansluta mig till kritiken. De kreditgivare det här är fråga om får normalt antas inte alls syssla med varuhandel. Det ter sig då föga ändamålsenligt att köparen i lag skulle till- försäkras rätt att mot sådana kreditgivare framställa naturaanspråk på grund av köpet. Det huvudsakliga syftet med kommitténs nu diskuterade förslag är också att köparen skall vara garanterad att bl. a. vid dröjsmål eller felaktig vara helt eller delvis få tillbaka det belopp han har betalat till kreditgivaren med anledning av kreditköpet.

Med hänsyn till det anförda bör det enligt min mening inte komma i fråga att ålägga fristående kreditgivare ansvar för naturaprestation. En annan sak är att redan den nu gällande invändningsrätten enligt 15 och 16 åå konsumentköplagen i praktiken kan användas för att åstadkomma upp- fyllelse in natura. Genom att köparen har rätt att avbryta betalningarna till kreditgivaren torde denne nämligen i vissa fall kunna förmås att t. ex. 8 Riksdagen I 976/ 77. 1 Sam/. Nr [23

• Sida 114
•  Original

Prop. l976/77:123 114

utöva press på säljaren så att han uppfyller sina förpliktelser.

När det däremot gäller penningprestationer anser jag att flera skäl talar för att kreditgivaren får ett längre gående ansvar än f. n. för att sådana prestationer fullgörs. Liksom kommittén finner jag det rimligt att en kre- ditgivare som möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den för- säljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpsformen, varav båda har fördel. har ett vidsträckt ansvar mot köparen. Från konsumentsynpunkt är det också angeläget att köparen så långt möjligt hålls skadeslös i fall då det exempelvis finns anledning att häva köpet. Att köparen skulle vara utan möjlighet att få tillbaka vad han har betalat till kreditgivaren därför att säljaren exempelvis är insolvent måste anses otillfredsställande. Det är också rimligt att köparen kan vända sig till kreditgivaren med andra typer av pen- ninganspråk, t. ex. krav på skadestånd på grund av köpet. Att det emellertid bör finnas en gräns för kreditgivarens betalningsskyldighet ämnarjag strax återkomma till.

Som argument mot en rätt för köparen att vända sig till kreditgivaren med krav på betalning har under remissbehandlingen anförts att köparen vid kreditköp härigenom får en bättre ställning än den som köpt en vara kontant. Kontantköparen har ju bara säljaren att vända sig till, om han exempelvis vill ha tillbaka vad han har betalat. Det finns emellertid inte anledning att avstå från att bereda kreditköparen behövligt skydd bara därför att kontantköpat'en har en i vissa avseenden mindre förmånlig ställning. Härtill kommer att kreditköpsformen ofta måste utnyttjas av de ekonomiskt särskilt svaga konsumenterna.

Jag kan inte heller finna andra skäl som på ett avgörande sätt talar mot en lagstiftning av den här diskuterade innebörden. Såväl den tidigare nämnde reservanten som en del remissinstanser har visserligen hänvisat till att en tvingande skyldighet för kreditgivare att betala tillbaka vad han har uppburit av köparen skulle kunna allvarligt minska säljarens möjligheter att finansiera kreditköp genom överlåtelse eller pantsättning av sina kundfordringar. Dessa farhågor torde dock få betraktas som överdrivna. Jag vill erinra om att redan köparens nuvarande rätt att mot kreditgivares krav på betalning fram- ställa invändningar på grund av köpet innebär att kreditgivaren bär ett be- tydande ansvar gentemot köparen. Det bör knappast ha någon allvarlig ne- gativ inverkan på seriösa Säljares möjligheter att finansiera sin kreditför- säljning, om kreditgivare härutöver åläggs att i vissa fall betala tillbaka hela eller en del av det belopp som han har mottagit av köparen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att köparen vid alla former av kreditköp dels skall ha befogenhet att framställa samma invändningar på grund av köpet mot kreditgivare 'som mot säljaren, dels ges rätt att göra penninganspråk på grund av köpet gällande inte bara mot säljaren utan också mot kreditgivare. 1 det senare hänseendet bör dock, som kom- mittén har föreslagit. kreditgivarens ansvar vara begränsat till det belopp som han har mottagit av köparen med anledning av krediten. Bestämmel-

• Sida 115
•  Original

Prop. 1976/77:123 115

serna bör tas in i konsumentkreditlagen, vilket leder till att 15 och 16 åå konsumentköplagen bör upphävas.

Enligt kommitténs förslag skulle köparen, för att få framställa anspråk mot kreditgivare, först göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden på grund av köpet. Flera remissinstanser har ansett att en sådan regel kan vålla tillämpningssvårigheter. Det har också framhållits att man. när flera åläggs ansvar för fullgörande av ett och samma penninganspråk, i allmänhet antingen ger borgenären full frihet att välja mellan de olika gäldenärerna eller mera konkret anger vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att borgenären skall få vända sig mot annan gäldenär än den som är ansvarig i första hand. Den tidigare nämnde reservanten i kommittén liksom åtskilliga remissinstanser anser att kreditgivarens ansvar bör utformas så, att köparen får rikta anspråk mot kreditgivaren endast om säljaren gått i konkurs eller inställt sina betalningar.

För egen del finnerjag det i och för sig naturligt att konsumenten/köparen vid kreditköp i första hand riktar eventuella anspråk på grund av köpet mot säljaren. Med de av mig nyss förordade reglerna om kreditgivares ansvar i trepartsförhållanden bör detta också regelmässigt bli fallet. De vanligaste anspråken vid konsumentköp torde nämligen vara naturaanspråk, såsom anspråk på leverans av försåld vara, reparation av felaktig vara eller leverans av felfritt gods i felaktig varas ställe. Sådana anspråk kan enligt de av mig föreslagna reglerna riktas bara mot säljaren. Om denne av en eller annan anledning inte kan fullgöra naturaanspråket och köparen därför vill ha komv pensation i pengar torde anspråket i de allra flesta fall komma att regleras av säljaren. Detsamma torde regelmässigt bli fallet om köparen har ett på köpet grundat penninganspråk mot säljaren som inte förutsätter att natu- raanspråk först har framställts. '

I praktiken torde det sålunda bli endast i förhållandevis få fall söm köparen får behov att rikta penninganspråk på grund av köpet mot annan kreditgivare än säljaren. l dessa fall lär förhållandena ofta komma att vara sådana som kommittén har åsyftat när den har uppställt sin begränsningsregel, nämligen att säljaren undandrar sig eller inte kan fullgöra sina åligganden på grund av köpet. Införs en sådan allmänt hållen begränsningsregel öppnar man emellertid en möjlighet för kreditgivare att avvisa eller i varje fall förhala anspråk som i och för sig är befogade. Enligt min mening skulle det å andra sidan innebära en alltför snäv begränsning av köparens möjligheter att rikta penninganspråk mot kreditgivaren, om man som förutsättning här— för uppställer att säljaren har gått i konkurs, inställt sina betalningar, håller sig undan e.d. Härtill kommer att penninganspråk som ej överstiger den obetalda delen av kreditfordringen alltid kan göras gällande mot kredit- givaren genom att köparen utnyttjar sin rätt att framställa invändningar mot kreditgivarens krav på betalning. Härvidlag uppställs inte några be- gränsningar av nyss diskuterad art. Så långt kan kreditgivaren alltså sägas bära ett primärt och solidariskt ansvar mot köparen för säljarens förpliktelser

• Sida 116
•  Original

Prop. 1976/77:123 116

på grund av köpet. Om då kreditgivaren. som jag här har föreslagit. åläggs ett beloppsmässigt mer omfattande ansvar synes det knappast befogat att detta till en del skulle få krävas ut endast under vissa förutsättningar.

Med hänsyn till det anförda anser jag att det i lagen inte bör ställas upp något särskilt villkor för att köparen skall få framställa penninganspråk på grund av köpet mot den särskilde kreditgivaren.

Som jag tidigare nämnde bör de nu förordade bestämmelserna om krc- ditgivares ansvar gälla vid alla former av kreditköp, således även vid kon- toköp. Härvid uppkommer vissa tillämpningsfrågor som sammanhänger med att kontohavarens amorteringar i allmänhet avräknas på kontots totala saldo och inte hänförs till de enskilda köp som skett med utnyttjande av kontokrediten. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Kommittén har inte föreslagit några regler om förhållandet mellan säljare och fristående kreditgivare vid kreditköp. Inte heller jag anser att några sådana regler behövs. Kreditgivaren kan givetvis på samma sätt som hittills betinga sig regressrätt mot säljaren för den händelse köparen gör gällande invändning mot krav på betalning och likaså om köparen mot kreditgivaren framställer penninganspråk på grund av köpet.

l 17å konsumentköplagen finns ett straffsanktionerat förbud för säljare, som lämnar anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav, att beträffande sin fordran eller som bevis för denna motta av köparen ingången växelförbindelse eller skuldförbindelse vars överlåtande eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Kommittén föreslår att dessa bestämmelser överförs till konsumentkreditlagen med den utvidg— ningen att förbudet, i stället för att riktas endast mot säljare som lämnar betalningsanstånd, riktas mot varje kreditgivare vid kreditköp. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig till det.

5.7. Betalning i förtid

Vid avbetalningsköp har köparen enligt 6 å avbetalningsköplagen rätt att när han vill betala hela sin återstående skuld på grund av köpet. Härvid skall tillämpas ett i 4 å samma lag reglerat avräkningsförfarande som innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten eftersom han inte utnyttjar hela den avtalade kredittiden.

Avbetalningsköparens ovillkorliga rätt att betala i förtid innebär ett avsteg från vad som i allmänhet gäller. Det sammanhänger med att avbetalnings- köparen i allmänhet inte kan få definitiv äganderätt till godset förrän hela eller en större del av betalningen har erlagts. Någon motsvarande lagstadgad befogenhet att betala i förtid finns inte såvitt gäller andra kreditköp eller vid vanliga lån. Vid kreditköp torde det i praktiken dock knappast före-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1976/77:123 117

komma att säljaren eller annan kreditgivare vägrar köparen att betala sin skuld i förtid.

Kommittén anser att det också vid andra kreditköp än avbetalningsköp — alltså även när köparens möjlighet att förfoga över varan inte är beroende av betalningenfbör vara till fördel för konsumenten/köparen att ha en ovillkorlig rätt att när som helst avsluta sitt mellanhavande med kredit- givaren och därvid få kreditkostnaden reducerad med hänsyn till att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Kommittén föreslår därför bestäm- melser med sådant innehåll.

Vad kommittén sålunda föreslagit har allmänt godtagits under remiss- behandlingen. Också jag anser att förslaget på denna punkt är lämpligt. Konsumentkreditlagen bör alltså innehålla regler om rätt för köparen vid kreditköp att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid och att därvid i förekommande fall få kreditkostnaden reducerad. Jag återkommer i det föl- jande till frågan hur reduktionen bör gå till.

Förtida betalning av skuld kan aktualiseras också av annan anledning än att gäldenären själv vill betala i förtid. Det är sålunda vanligt att kre- ditgivare genom en s.k. förfalloklausul förbehåller sig rätt att kräva för- tidsbetalning av gäldenären t. ex. för den händelse denne åsidosätter sina förpliktelser enligt kreditavtalet eller i fall då säkerhet som lämnats för kre- diten försämras. I princip råder här avtalsfrihet. Den nya generalklausulen i avtalslagen utgör emellertid ett skydd mot oskälig tillämpning av för- falloklausuler (jfr prop. 1975/76:81 s. 139 f).

Vid avbetalningsköp gäller särskilda begränsningar i rätten att åberopa en förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål får säljaren sålunda enligt 2 å första stycket avbetalningsköplagen inte på grund härav utkräva annars ej förfallen post, om inte köparens underlåtenhet att betala avser belopp som utestår obetalt minst fjorton dagar utöver förfallodagen. Vidare måste detta belopp uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller fiera poster, till minst en tjugondel av nämnda pris. 1 2 å andra stycket finns bestämmelser som ger köparen viss möjlighet att förhindra bl. a. tillämpningen av en förfalloklausul, även om han råkat i sådant betalningsdröjsmål som nyss sagts. Vid förtidsbetalning på grund av att säljaren gör förfalloklausul gällande har köparen samma rätt till re- duktion av sin återstående skuld som vid förtidsbetalning på eget initiativ.

Det skall framhållas att avbetalningsköplagen inte innehåller några be- stämmelser som begränsar säljarens möjlighet att åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens betalningsdröjsmål. Här råder alltså — liksom vid andra kreditköp än avbetalningsköp — principiellt avtalsfrihet.

Kommittén föreslår att man beträffande alla konsumentkreditköp begrän- sar kreditgivares rätt att göra gällande förfalloklausul till vissa angivna fall. Hit bör enligt kommittén till en början hänföras köparens betalningsdröjsmål. Kommittén anser att förfalloklausul härvid bör få göras gällande endast om köparen har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp,

• Sida 118
•  Original

Prop. 1976/77: [23 118

som uppgår till mer än en tiondel av summan av kreditkostnaden och kre- ditbeloppet för kreditköpet. Med kreditbelopp avses vid betalningsanstånd den del av varas kontantpris varmed anstånd lämnas samt vid lån, såsom vid låneköp, det lånade beloppet.

Vid kreditköp som är förenat med rätt för kreditgivaren att återta varan bör enligt kommittén en förfalloklausul lå göras gällande också för den händelse köparen överlåter varan eller i strid mot parternas avtal för varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.

En reservant i kommittén anser att kreditgivaren vid kreditköp med åter- taganderätt bör få åberopa en förfalloklausul också om köparen vanvårdar varan och därmed försämrar den kreditsäkerhet som återtaganderätten är avsedd att utgöra. Till vanvård bör enligt reservanten hänföras underlåtenhet att hålla varan försäkrad, om försäkringsplikt föreligger enligt kreditköps- avtalet.

Kommittén framhåller att kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och att undantagsfall kan förekomma där bankerna med hänsyn till särskilda föreskrifter i banklagstiftningen har vägande skäl att göra gällande förfal- loklausuler på andra grunder än de nu angivna. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som ger utrymme för en något strängare tillämpning av förfalloklausuler i sådana fall.

Remissinstanserna godtar i och för sig kommitténs förslag att kreditgivares rätt att göra förfalloklausul gällande vid kreditköp skall begränsas till fall av kvalificerat betalningsdröjsmål och, vid kreditköp med återtaganderätt, fall där köparen har överlåtit varan eller avtalsstridigt fört den ur landet. Åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivet, ansluter sig emellertid till reservantens uppfattning att vid kreditköp med återtaganderätt utrymmet för tillämpning av förfalloklausuler bör vidgas något.

För min del anser jag liksom kommittén att konsumentkreditlagen ut- tömmande bör ange de fall i vilka kreditgivare vid kreditköp får använda sig av en förfalloklausul. Som kommittén har föreslagit bör detta få ske vid kvalificerat betalningsdröjsmål. Kommitténs förslag beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning synes vara väl avvägt. Det är visserligen riktigt, som KO har påpekat i sitt remissyttrande, att den av kommittén föreslagna regeln under speciella förutsättningar kan vara något mindre förmånlig för köparen än motsvarande bestämmelse i av- betalningsköplagen. Anledningen härtill är att den föreslagna regeln sätter det belopp som dröjsmålet avser i relation till summan av kreditkostnad och kreditbelopp och inte. vilket närmast skulle motsvara regeln i avbe- talningsköplagen, till summan av kreditkostnad och kontantpris ("kredit- köpspriset). För alla normala fall innebär kommitténs förslag emellertid en förbättring av köparens ställning jämfört med regleringen i avbetalnings- köplagen. Dessutom kommer skyddet mot åberopande av förfalloklausuler att gälla även vid andra former av kreditköp än det traditionella avbetal- ningsköpet. Jag ansluter mig därförtill kommitténs förslag i denna del.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1976/77:123 119

Däremot kan jag inte dela kommitténs uppfattning att kreditgivaren skall kunna göra en förfalloklausul gällande även i fall då en säkerhetsrätt även- tyras. Frågan om kreditgivaren skall ha rätt att påfordra betalning i förtid bör enligt min mening avgöras enbart med hänsyn till om köparen fullgör sin betalningsskyldighet på ett godtagbart sätt eller ej. Sköter köparen sina betalningar, finns det inte anledning att likväl tillåta kreditgivaren att fordra betalning med frångående av gällande betalningsplan. Regler av den in- nebörd som kommittémajoriteten och reservanten har förordat skulle f. ö. säkerligen få en begränsad praktisk betydelse. Så länge köparen fullgör sin betalningsskyldighet torde det sålunda i regel bero på rena tillfälligheter. om kreditgivaren får veta att köparen överlåter eller vanvårdar varan eller för den ur landet. Och i de fall reglerna verkligen aktualiserades skulle de uppenbarligen kunna ge upphov till svårbedömda tvister.

Vid kreditköp — med eller utan återtaganderätt — bör kreditgivare således inte få utkräva betalning i förtid i andra fall än då köparen har råkat i sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som tidigare har berörts.

[ 2 & andra stycket avbetalningsköplagen finns som tidigare har nämnts bestämmelser som ger köparen vissa möjligheter att genom betalning i efter- hand avvärja tillämpningen av en förfalloklausul. Kommittén har inte ansett att några motsvarande regler behöver införas i konsumentkreditlagen. Jag har emellertid för min del en motsatt uppfattning. Sålunda anser jag när det gäller kreditköp med återtaganderätt att en rätt att avvärja tillämpningen av en förfalloklausul behövs för att inte skyddet mot obefogat återtagande skall urholkas. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med att jag behandlar frågor om återtagande.

Som kommittén har framhållit är bank ofta kreditgivare vid kreditköp. Enligt 63å lagen (1955zl83) om bankrörelse (63å ändrad senast 1975z227) gäller vissa föreskrifter om löptiden för lån och om förtida uppsägning av län. Om lånetiden överstiger ett år skall bankaktiebolag sålunda, utom i vissa fall, förbehålla sig rätt att säga upp lånet till betalning inom ett år. Vidare skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp vissa lån till betalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet. om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Motsvarande föreskrifter finns i lagen (19551416) om sparbanker (ändrad senast 19761143) och lagen (l956:216) om jordbrukskasserörelsen (ändrad senast l976zl44).

Kreditgivare som är bunden av dessa författningsföreskrifter bör givetvis vara skyldig att iaktta föreskrifterna även beträffande lån som lämnas till konsument under sådana förhållanden att fråga är om kreditköp. ] likhet med kommitten föreslår jag därför att kreditgivaren får fordra betalning i förtid även i andra fall än vid sådant betalningsdröjsmål som tidigare har nämnts, om skyldighet att göra det följer av annan författning. Som kommittén har framhållit torde detta med hänsyn till rådande bankpraxis inte medföra risk för att konsumenterna utsätts för oskälig tillämpning av

• Sida 120
•  Original

Prop. 1976/77:123 120

förfallo- och uppsägningsklausuler. Skulle det ske i något fall, har kon- sumenten möjlighet att åberopa generalklausulen i avtalslagen.

Som tidigare har fastslagits bör kreditköpare som begagnar sig av möj- ligheten att betala sin skuld i förtid ha rätt att få kreditkostnaden reducerad med hänsyn till att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Detsamma bör givetvis gälla om kreditgivaren med stöd av en förfalloklausul eller i samband med återtagande av vara utkräver betalning i förtid.

Det i 4 & avbetalningsköplagen reglerade avräkningsförfarandet vid förtida betalning innebär i huvudsak att köparens skuld reduceras genom att säljaren tillgodoräknas endast så stor del av de vid avräkningstillfället ej förfallna posterna som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kommittén framhåller att avbetalningsköplagens metod för avräkningen inte tar hänsyn till vare sig kredittidens längd eller till det förhållandet att en relativt större del av kreditkostnaden kan utgöra kostnad för upp- läggning av krediten och därmed hänföra sig till kredittidens början. Enligt kommittén har från bl. a. finansieringsföretagens sida hävdats att en mera genomarbetad metod bör införas.

Kommittén föreslår för det första att kreditgivaren alltid, oavsett när kre- dittiden avbryts, skall få tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggning av krediten, under förutsättning att denna kostnad särskilt har angetts i kre- ditavtalet och inte är oskälig. När det gäller metoden för reduktion av kre- ditkostnaden i övrigt anser kommittén att hänsyn bör tas till kredittidens längd. Kommittén föreslår därför en regel där det sägs att från köparens kvarstående skuld skall avräknas den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. Enligt kommittén bör ändamålsenliga metoder för avräkningen kunna utformas i samråd mellan konsumentverket och berörda näringsidkare. Kommittén har därför avstått från att föreslå mera detaljerade bestämmelser om hur avräkningen skall gå till. 1 betän- kandet har kommittén emellertid redovisat vissa möjliga normer för av- räkningen, bl.a. den s.k. 78-regeln (betänkandet s. 201, jfr s. 139 foch 150).

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) framhåller emellertid att metoden för reduktion av kreditkostnaden inte bör vara mera komplicerad än att den kan hanteras av parterna själva och förordar att avbetalningsköplagens avräkningsregler kommer till användning i stället för de av kommittén för- ordade.

Det är naturligtvis i och för sig önskvärt att avräkningen mellan parterna vid förtida betalning i kreditköpsförhållanden kan ske enligt regler som ger ett så rättvist resultat som möjligt. Samtidigt är det ett väsentligt intresse att avräkningsreglerna utan större svårighet kan tillämpas vid uppgörelser mellan parterna själva och i det summariska förfarandet vid handräckning för återtagande av vara. Inte minst viktigt är att reglerna ges en sådan ut- formning att den enskilde konsumenten lätt kan kontrollera att avräk ningen i viSSt fall inte har gett ett sämre resultat för honom än som följer av lagen.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1976/77:123 121

Mot bakgrund av det nu anförda kan jag biträda kommitténs förslag att kreditgivaren vid avräkningen alltid skall få tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad särskilt har angetts i avtalet mellan parterna och inte är oskälig.

När det gäller metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden torde visserligen intresset av största möjliga rättvisa mellan parterna kunna tillgodoses inom ramen för de av kommittén föreslagna reglerna. Dessa synes emellertid ofta förutsätta alltför komplicerade beräkningar för att upp- fylla kravet på nödvändig enkelhet. Enligt min mening bör reduktionen av kreditkostnaden kunna ske genom en schablonmässig beräkning som i huvudsak ansluter till principen bakom motsvarande regler i avbetalnings- köplagen. Jag förordar därför att, vid beräkningen av kreditgivarens fordran vid förtida betalning i kreditköpsförhållande. den obetalda delen av kre- ditfordringen skall minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Som tidigare nämnts skall kreditgivaren dock alltid få tillgodoräkna sig skälig uppläggningskostnad som särskilt har angetts i avtalet.

Vad som nu har anförts rörande konsumentens rätt till förtida betalning, möjligheten att göra gällande förfalloklausuler och avräkning vid förtids- betalning har endast avseende på kreditköp. Kommittén har menat att rätten att göra förfalloklausuler gällande bör begränsas även såvitt gäller fristående lån, som lämnas till konsument under sådana förhållanden att konsument- kreditlagen är tillämplig. Kommittén föreslår för de fri5tåcnde länens del en regel av innebörd att förfalloklausul får göras gällande endast om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den föreslagna regeln skulle enligt kommitténs mening i allmänhet utgöra hinder mot att för— falloklausul görs gällande vid mindre omfattande betalningsdörjsmål.

Kommitténs förslag på denna punkt har under remissbehandlingen i all- mänhet lämnats utan erinran. Bankinspektionen och Sveriges förenings- bankers förbund anser emellertid att den av kommittén föreslagna regeln i viss män skulle komma i konflikt med de tidigare berörda reglerna i bank- lagstiftningen enligt vilka kreditgivarcn — utom i vissa fall — är skyldig bl. a. att förbehålla sig rätten att säga tipp lån till återbetalning inom ett år.

För egen del kan jag hålla med de båda nämnda remissinstanserna. Den av kommittén förordade regeln skulle uppenbarligen kunna hindra bank att göra gällande den rätt att säga upp lån till betalning inom ett år, som bank enligt banklagstiftningen är skyldig att förbehålla sig. Det skulle därför i varje fall bli nödvändigt att göra ett förbehåll för banklagstiftningen mot- svarande det förbehåll som jag har förordat beträffande kreditköp. Mot den nu diskuterade regeln kan emellertid också åberopas att den skulle få ringa praktisk betydelse, åtminstone såvitt gäller bankerna. Sålunda torde bank- praxis redan nu motsvara innehållet i regeln.

Däremot skulle den föreslagna regeln möjligen kunna vara av visst värde för konsumenterna i förhållande till andra kreditgivare än banker. När det

• Sida 122
•  Original

Prop. 1976/771123 122

gäller fristående lån rör man sig emellertid på ett område som är svårt att överblicka. Sådana lån kan vara av den mest skiftande beskaffenhet och lämnas under synnerligen olikartade förhållanden. Det kan därför finnas ett flertal fullt legitima skäl för kreditgivaren att ställa upp och göra gällande förbehåll om betalning i förtid även för andra fall än som avses med koni- mitténs förslag.

Med hänsyn till det'anförda finner jag åtminstone f.n. inte anledning att införa några särskilda regler om begränsningar i kreditgivares rätt att göra förfi'illoklausuler och därmed jämförbara avtalsvillkor gällande vid fri- stående län. 1 den mån det behövs ett skydd mot oskälig tillämpning av förfalloklausuler i hithörande fall torde man kunna nöja sig med gene- ralklausulen i avtalslagen. som ger möjlighet att beakta samtliga förhållanden i det enskilda fallet.

Kommittén har framhållit att andra särskilda. i avtal föreskrivna påföljder för konsuments åsidosättande av avtalet — t. ex. viten — i regel inte bör godtas vare sig vid kreditköp eller fristående lån. Kommittén har emellertid inte föreslagit några särskilda regler därom utan har hänvisat till att av- talsvillkor som föreskriver sådan påföljd bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen. Jag ansluter mig till detta synsätt (jfr prop. 1975/76:81).

5.8. Avräknings- och kopplingsförbehåll

En särskild typ av avtalsvillkor som behandlas i avbetalningsköplagen är s. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll. Med kopplingsförbehåll avses ett avtalsvillkor enligt vilket två eller flera kreditavtal mellan samma parter kopplas samman på visst sätt. Kopplingen går ut på att kreditgivaren ges rätt att utnyttja säkerhet som ställts enligt ett av avtalen som säkerhet även för fullgörande av övriga avtal. Med avräkningsförbehåll åsyftas ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren rätt att bestämma på vilken av flera fordringar, som han kan ha mot en kredittagare, en inbetalning från denne skall avräknas.

Enligt Så avbetalningsköplagen får vid avbetalningsköp kopplings- och avräkningsförbehåll förekomma endast i begränsad omfattning. Sålunda för— bjuds i princip koppling som innebär att gods som sålts med återtaganderätt får utnyttjas som säkerhet för att köparen fullgör även annan förpliktelse än sådan som åligger honom enligt avbetalningsköpet. Undantag görs dock för det fallet att ett kopplingsförbehåll avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. Inte heller avräkningsförbehåll får förekomma annat än då det avser ersättning för reparation e.d. Förbehåll som strider mot dessa regler är utan verkan. '

När det gäller andra kreditköp än avbetalningsköp samt fristående lån finns det inte några särskilda bestämmelser i lag som begränsar möjligheterna att göra gällande kopplings- och avräkningsförbehåll. Förbehåll som med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt kan emellertid jämkas

• Sida 123
•  Original

Prop. 1976/77:123 123

eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen (jfr prop. 1975/76:81, särskilt s. 145 f.).

Kommittén har — såvitt angår kreditköp med återtaganderätt — lagt fram förslag som innebär att återtaganderätten inte kan utnyttjas som sä- kerhet för annan fordran än den som rör själva köpet. Förbehåll om åter- taganderätt får sålunda enligt kommitténs förslag göras gällande endast vid dröjsmål med betalningen av köparens skuld på grund av kreditköpet. Med den konstruktionen anser kommittén att det inte behövs någon motsvarighet till avbetalningsköplagens principiella förbud mot kopplingsförbehåll.

Avräkningsförbehåll bör enligt kommittén helt förbjudas vid alla kon- sumentkreditköp. Kommittén framhåller att sådana förbehåll bl. a., såvitt angår kreditköp med återtaganderätt, kan leda till att återtaganderätten fak- tiskt kopplas till andra fordringar. Kommittén föreslår därför en regel av innebörd att avräkningsförbehåll vid kreditköp skall vara ogiltigt. Enligt förslaget skall denna regel dock inte utgöra hinder för kreditgivare vid kon- toköp att avräkna erlagt belopp mot kontots saldo.

En reservant i kommittén anser att kopplings- och avräkningsförbehåll vid kreditköp även i fortsättningen bör få tillämpas i den begränsade ut- sträckning som f. n. medges enligt avbetalningsköplagen. Enligt reservanten har detta stor praktisk betydelse särskilt för bilbranschen. Om möjligheterna att begagna sådana förbehåll helt slopas kan det enligt reservanten få till följd att köparen inte får reparera den köpta varan på kredit hos kreditgivaren. Detta kan i sin tur medföra t. ex. att köparen inte i tid verkställer ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigt motiverade reparationer av en bil. Vidare befarar reservanten att ett totalt förbud mot kopplings- och avräkningsförbehåll vid kreditköp kan leda till att kreditgivare som verkligen reparerar varan i stället utnyttjar sin retentionsrätt. dvs. rätt att kvarhålla varan till dess att reparationskostnadcn har betalts.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag. Det är emel- lertid åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivets intressen, som ansluter sig till reservantens uppfattning. Några remissinstanser anser att endera av de båda typerna av förbehåll bör tillåtas i åtminstone väsentligen samma omfattning som enligt avbetalningsköplagen.

För egen del vill jag erinra om att frågan om giltigheten av kopplings- och avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp diskuterades utförligt i sam- band med 1953 års ändringar i avbetalningsköplagen. när bestämmelserna i lagens Så fick sitt nuvarande innehåll i sak. Därvid anfördes bl. a. att systemet med koppling var skadligt i olika hänseenden inte bara för av- betalningsköparna utan även för kreditlivet och omsättningen. Med hänsyn härtill ansågs det tveksamt om kopplings- och avräkningsförbehåll alls borde tillåtas. Vad som då slutligt — trots stark kritik från vissa remissinstansers och två lagrådsledamöters sida — fällde utslaget till förmån för att sådana förbehåll borde tillåtas i den nuvarande begränsade utsträckningen var för-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1976/77:123 124

hållandena inom avbetalningshandeln med motorfördon. Särskilt lades vikt vid hänsynen till kapitalsvaga trafikutövares — dvs. näringsidkares — intresse av att kunna få nödvändiga reparationer utförda på kredit (se prop. 195313 s. 49 f. 55 f, 104 f och 112 |).

De skäl som vid l953 års lagändringar anfördes mot att över huvud taget tillåfa koppling Vid avbetalningsköp har fort farande. giltighet, Den utvidgning av återtagandeiätten som sker genom kopplingsförbehåll kan sålunda. även om förbehållet avser endast rcparationsfordringaro. d.. medföra en avsevärd belastning för köparen och allvarligt försvaga dennes ställning i l't'_'ii'hål|tmt,je till säljaren/kretlilgivaren. Ett kopplingsförbehåll kan föranleda köparen att vända sig till säljaren för att få ett arbete utfört även i fall då det i realiteten skulle vara förmånligare om arbetet gjordes på annat häl], Sud-(ju köparen väl har satt sig i skuld hos säljaren även för reparation e.tl. kan han utsättas för en hård press genom att säljaren kan utnyttja sin återtagnnden'itt även för reparationslordringen. Härvid kan uppkomma stötande konsekvenser för köparen. t. ex. när han har betalat större delen av sin skuld på grund av själva köpet. Även från sakrättsliga synpunkter kan kritik anföras mot att tillåta kopplingsförbehåll ens såvitt gäller reparationsfördringar e.d. Vid utkrävande av sådana fordringar genom utnyttjande av återtagande- rätten behöver säljaren sålunda inte konkurrera med köparens övriga bor- genärer, och detta gäller även om köparen efter fordringens uppkomst har erlagt full betalning enligt själva kreditköpsavtalet. Det kan med skäl ifrå- gasättas varför just säljaren i motsats till andra företagare som sysslar med exempelvis bilreparationer skall ha en sådan speciellt gynnad ställning. Inte minst gäller detta när sambandet mellan försäljning och reparation framstår som lösligt, t.ex. därför att lång tid förflutit från försäljningen.

Till det nu anförda kommer att jag beträffande återtaganderätt vid kre- ditköp, som närmare skall utvecklas i följande avsnitt. har det synsättet att återtaganderätten aldrig bör få utnyttjas enbart i påtryckningssyfte. Vid kreditköp med återtaganderätt bör förhållandet i princip vara det att varans återstående värde skall svara mot köparens återstående skuld enligt kre- ditköpsavtalet. Det är emellertid uppenbart att denna grundtanke skulle kunna förfelas, om man tillåter att återtaganderätten utnyttjas för att sä- kerställa inte bara kreditgivarens fordran på grund av själva köpet utan också reparationsfordringar o.d. som är okända när själva köpet sker.

Självklart kan en konsument någon gång vara beroende av att få t. ex. en bilreparation utförd på kredit. Det torde emellertid bara i rena undan- tagsfall kunna inträffa att en konsument vägras kredit enbart därför att koppling till återtaganderätt inte får ske. Enligt min mening finns det normalt inte anledning att befara att vare sig konsumenter eller kreditgivare kommer att åsamkas nämnvärda olägenheter, om återtaganderätten får användas en- bart till säkerställande av själva kreditköpsfordringen.

På grund av det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag be-

• Sida 125
•  Original

Prop. 1976/77:123 125

träffande kopplingsförbehåll. Att sådant förbehåll inte skall kunna utnyttjas för att använda återtaganderätt för annan fordran än kreditköpsfordringen hari kommitténs lagförslag kommit till uttryck genom en regel som innebär att förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast vid dröjsmål med betalningen av denna fordran. En sådan lagteknisk lösning får enligt min mening anses lämplig. Den utesluter visserligen inte att köparen för full— görandet av sina förpliktelser enligt kreditköpsavtal — med eller utan åter- taganderätt — ställer säkerhet exempelvis i form av pant och att parterna avtalar att panten får utnyttjas som säkerhet även för andra fordringar. Fallet torde emellertid vara synnerligen opraktiskt. Avtalsvillkor av denna typ torde också i stor utsträckning kunna angripas med stöd av avtalslagens generalklausul.

Vad nu sagts beträffande kopplingsförbehåll vid kreditköp äger i princip motsvarande tillämpning när det gäller avräkningsförbehåll. Bl.a. kan ett sådant förbehåll faktiskt sätta köparen i samma situation som följer av ett kopplingsförbehåll. I enlighet med kommitténs förslag bör avräkningsför- behåll frånkännas verkan vid alla konsumentkreditköp. med den av kom- mitten förordade modifikationen för kontoköpens del.

Vad angår lån som är fristående från kreditköp innehåller de skulde- brevsformulär som bankerna använder vanligen såväl avräkningsförbehåll som kopplingsförbehåll (s. k. generalpantklausuler). [ likhet med kommittén. vars bedömning har godtagits av remissinstanserna, anser jag att general- klausulen i avtalslagen utgör ett nöjaktigt skydd mot oskälig tillämpning av sådana förbehåll vid fristående lån. vare sig lånet har lämnats av bank eller av annan kreditgivare (se vidare angående generalpantkalusuler prop. 1975/76:81 s. 145 0.

5.9. Åter-taganderätt vid kreditköp 5.9.1 Begränsning av återtaganderätten

Trots utbredningen av modernare kreditköpsformer som låneköp och kon- toköp domineras marknaden fortfarande av det traditionella avbetalnings- köpet. Utmärkande för detta är att säljaren förbehåller sig rätt att återta den sålda varan, om köparen inte fullgör sin del av avtalet. Varan ställs alltså som kreditsäkerhet.

Enligt kommitténs mening bör återtaganderätten omprövas. eftersom den är förbunden med olägenheter för konsumenterna i olika avseenden. Kom- mittén framhåller särskilt att konsumenten inte fritt kan förfoga över den köpta varan utan att riskera straffrättslig påföljd och att varan. om den återtas. ofta saknar egentligt värde för kreditgivaren medan den kan ha ett förhållandevis högt bruksvärde för konsumenten.

Kommittén har vid sin prövning funnit att återtaganderättens betydelse

• Sida 126
•  Original

Prop. 1976/77:123 126

som kreditsäkerhet är överskattad. Större delen av de varor som säljs med återtaganderätt betingar ett relativt lågt pris och varornas värde sjunker snabbt när konsumenten använder sig av dem. Realsäkerheten är alltså dålig. vilket i sin tur medför att kreditgivarens intresse att verkligen ta tillbaka varan normalt är mycket litet. Enligt kommitténs mening uppnås en bättre säkerhet om kredit beviljas med utgångspunkt i konsumentens förmåga att fullfölja sina förpliktelser än om kreditgivaren förlitar sig på möjligheten att återta en vara som snabbt minskar i värde. I sammanhanget framhålls att utvecklingen på kreditupplysningsområdet har gett kreditgi- varen helt andra möjligheter än tidigare att ta hänsyn till köparens betal- ningsförmåga.

Mot denna bakgrund har kommittén kommit fram till att försäljning med återtaganderätt inte bör tillåtas när det gäller konsumtionsvaror i all- mänhet utan endast beträffande dyrbarare föremål som på grund av sin värdebeständighet och förhållandena på andrahandsmarknaden är mera lättt- pade som kreditsäkerhet. Som exempel har nämnts bilar.

Kommitténs förslag innebär att regeringen skall besluta vilka varor som får säljas med återtaganderätt. Regeringens beslut föreslås kunna avse endast varor vilkas kontantpris överstiger två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 21 400 kr.). Som ytterligare förutsättning för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande krävs enligt förslaget att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet samt att köparen har dröjt i mer än en månad med att betala mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Vad kommittén sålunda föreslagit har mött stark kritik under remiss- behandlingen. Huvuddelen av remissinstanserna önskar visserligen att åter- taganderätten inskränks men anser att den föreslagna beloppsgränsen. två basbelopp, är för hög. Flera remissinstanser menar att varans art bör tillmätas större betydelse i sammanhanget än dess pris och att ett mera flexibelt system bör eftersträvas. Ett grundläggande tema i invändningarna mot kom- mitténs förslag är att en alltför kraftig begränsning av återtaganderätten skulle göra det svårare att köpa på kredit för de konsumenter som inte kan erbjuda annan säkerhet än själva varan.

För min del vill jag först understryka att den primära funktionen hos ett förbehåll om återtaganderätt är och bör vara att bereda säljaren säkerhet för den lämnade krediten. 1 praktiken är återtaganderätten den enda form av realsäkerhet som kan upplåtas i lösöre utan att kredittagaren måste avstå från besittningen till föremålet. Återtaganderätten med det därtill knutna. relativt enkla exekutiva förfarandet enligt avbetalningsköplagen kan därmed vara av ett visst värde både för säljaren/kreditgivaren och för köparen. Inte minst väsentligt är härvidlag att det i avbetalningskt'jplagen har ställts upp åt- skilliga reglertill köparens skydd iden situation då säljaren har återtaganderätt. vilka saknar motsvarighet vid t. ex. utmätning.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1976/771123 127

Det är emellertid uppenbart att återtaganderätten f.n. ofta begagnas i annat syfte än att åstadkomma verklig realsäkerhet vid kreditköp. Som kom- mittén har framhållit sjunker en varas värde i allmänhet snabbt när kon- sumenten har börjat använda den. För åtskilliga varor som nu säljs med förbehåll om återtaganderätt saknas en fungerande andrahandsmarknad. Dessa förhållanden minskar realsäkerheten och därmed också säljarens in- tresse av att verkligen ta tillbaka varan. Samtidigt torde varan inte sällan ha' ett betydande bruksvärde för konsumenten. I sådana fall får ett villkor om återtaganderätt i stället den huvudfunktionen att tjäna som ett påtryck- ningsmedel för att tvinga fram betalning. De undersökningar som kom- mittén har gjort visar också att säljarna ofta under lång tid hotar med att återtagande skall ske utan att hotet verkställs. Detta kan innebära en av- sevärd press på konsumenten.

Olägenheterna för konsumenten förstärks naturligtvis, om återtagande verkligen sker. Konsumenten får då lämna från sig en vara som han kanske till största delen har betalat och som har ett högt bruksvärde för honom. samtidigt som den har ringa värde i säljarens hand.

Mot bakgrund av det anförda anserjag liksom kommittén att användandet av förbehåll om återtaganderätt bör begränsas. Jag är dock inte beredd att gå så långt som kommittén har föreslagit. Enligt min mening skulle kom- mitténs förslag kunna få en del negativa konsekvenser. Som jag tidigare nämnt har flera remissinstanser uttryckt farhågor för att vissa grupper av konsumenter inte längre skulle kunna skaffa sig en del varor på kredit, om förslaget genomfördes. För min del anserjag visserligen att dessa farhågor är överdrivna. Åtminstone efter en tid skulle säkert marknaden i stor ut- sträckning anpassa sig efter det ändrade läget. En plötslig kraftig in- skränkning av återtaganderätten skulle dock temporärt kunna medföra att en del konsumenter ställdes utan kreditmöjlighet. Det skulle också, åtmin- stone under en övergångstid, kunna uppstå samhällsekonomiska störningar. Vidare kan det. som jag tidigare har antytt. i vissa situationer tänkas innebära en smidig lösning även från konsumentens synpunkt att en vara återtas. om konsumenten saknar möjlighet att fullfölja kreditköpsavtalet.

Vid avgörandet av i vilken utsträckning återtaganderätt bör få förekomma anser jag att man bör utgå från återtaganderättens funktion som kredit- säkerhet. Däremot bör en återtaganderätt som endast fungerar som påtryck- ningsmedel inte godtas. [ princip bör alltså förbehåll om återtaganderätt få ställas upp endast vid försäljning av varor som med hänsyn till beskaf- fenhet eller värde eller på grund av förhållandena på marknaden verkligen är lämpade som kreditsäkerhet. Viktigt är emellertid också att man för de fall då återtagande skall få ske ställer upp regler om avräkning m. ni. som i tillräcklig utsträckning tillvaratar konsumenternas intressen. Jag återkom- mer till dessa regler i det följande. Om användningen av förbehåll om återtaganderätt på angivet sätt be-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1976/77:123 128

gränsas kommer säljaren att. i de fall då återtaganderätt inte kan göras gällande. vara hänvisad till domstolsförfärande och utmätning för eventuell tvångsindrivning av sin fordran på grund av kreditköp. Eftersom en ford- ringsägarc måste ha tillgång till ett exekutivt förfarande för indrivning av sina fordringar kan dettna möjlighet inte gärna rubbas. Domstolslörf'arandet med åtföljande utmätning är emellertid inte lika bekvämt Rör fordringsägaren som det exekutiva förfarandet för återtagande. Begränsningen av återtag- anderätten bör alltså få till följd att kreditköparna mindre ofta än f. n. utsätts för att möjligheten att vidta exekutiva åtgärder utnyttjas i påtryckningssyfte.

När det gäller att närmare ange i vilka fall förbehåll om återtaganderätt bör få användas anserjag i likhet med flera remissinstanser att det är mindre lämpligt att som kommitten dra en bestämd gräns med anknytning till varans kontantpris. På det sättet skulle bl.a. varor tillhörande samma va- rugrupp ibland kunna göras till föremål för återtaganderätt och ibland inte. trots att varornas lämplighet som kreditsäkerhet kan vara i stort sett den- samma. Jag ansluter mig därför till de remissinstanser som efterlyser ett mera flexibelt system.

Vill man åstadkomma ett sådant system ligger det nära till hands att också i detta sammanhang anknyta till den ordning som redan gäller enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Som tidigare har nämnts in- nehåller dessa lagar generalklausuler som gör det möjligt för marknads- domstolen och KO att förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder resp. avtals- villkor. Den verksamhet som bedrivs inom ramen för marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen utgörs i betydande omfattning av förhandlingar mel- lan K0 och berörda näringsidkare eller branschorganisationer. Flertalet ären- den klaras av genom att näringsidkarsidan frivilligt utfäster sig att inte an- vända vissa marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor. Först när förhand- lingsvägen visar sig oframkomlig tillgrips de mera kraftfulla medel som lagstiftningen ställer till förfogande. t.ex. förbud vid vite av marknads- domstolen.

Enligt min mening kan det näringsrättsliga systemet med fördel begagnas även när det gäller att reglera användandet av avtalsvillkor om återtag- anderätt. Genom förhandlingsmetoden och det näringsrättsliga systemet i övrigt blir det möjligt att göra en mera nyanserad bedömning av frågan huruvida en vara är lämpad som kreditsäkerhet och om den därmed bör kunna göras till föremål för återtaganderätt. Särskilt värdefullt är att hänsyn kan tas inte bara till rådande förhållanden utan även till de förändringar som efter hand sker på marknaden för olika produkter. Det blir också möjligt att under en övergångstid låta näringsidkare använda sig av återtaganderätt i något större utsträckning för att sedan införa en mera restriktiv praxis.

Konsumentkreditlagen bör därför enligt min mening innehålla en be— stämmelse enligt vilken näringsidkare som använder förbehåll om återtag- anderätt vid marknadsföring av vara. som inte är lämpad som kreditsäkerhet.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1976/77:123 129

kan förbjudas att fortsätta därmed. Denna bestämmelse är avsedd att, liksom de mera allmänt inriktade generalklausulerna i avtalsvillkorslagen och mark- nadsföringslagen, utgöra basen för konsumentverkets förhandlingsverksam- het. Vad gäller den närmare handläggningen av förbudsfrågor bör reglerna i avtalsvillkorslagen kunna äga motsvarande tillämpning.

När det gäller att pröva om en vara är lämpad som kreditsäkerhet och därmed bör få göras till föremål för återtaganderätt bör undersökas om dess beskaffenhet är sådan att den kan antas något så när bibehålla sitt värde under kredittiden. Varan bör vara så värdebeständig att en kreditgivare verk- ligen kan tillgodogöra sig ett relativt stort ekonomiskt värde genom att återta den.

Varans värde vid inköpstillfa'llet. dess pris. bör naturligtvis också spela en roll vid bedömningen. Sålunda bör varor med relativt lågt pris normalt inte få göras till föremål för återtaganderätt, oavsett deras värdebeständighet. Särskilt måste här beaktas att kostnaderna för själva återtagandet och varans fortsatta hantering kan bli så höga att kreditsäkerhetens ekonomiska värde urholkas. Det är svårt att ange någon bestämd prisgräns under vilken återtaganderätt över huvud taget inte bör förekomma. I regel torde det emel- lertid vara mindre lämpligt att använda återtaganderätt som kreditsäkerhet när det gäller varor som har ett pris understigande ca 1000 kr.

Förutom varans beskaffenhet och värde bör. som jag tidigare har antytt. förhållandena på marknaden beaktas. Jag tänker då främst på förutsätt- ningarna att på nytt sälja en vara som har återtagits. Enligt min mening bör det i princip finnas en fungerande andrahandsmarknad för varan i fråga. om den skall kunna återtas. Sådan marknad finns f.n. då det gäller föremål som bilar och båtar och kanske även beträffande vissa hus- hållsapparater. t. ex. TV-apparater, frysskåp och symaskiner. Den omstän- digheten att det ibland förekommer att ett visst slags vara säljs i begagnat skick behöver inte betyda att det finns en fungerande andrahandsmarknad. För att en sådan marknad skall anses föreligga bör det kravet ställas att försäljningen bedrivs seriöst i organiserade former.

Den ordning som jag nu har föreslagit innebär att man inskränker an- vändandet av förbehåll om återtaganderätt till att avse produkter som typiskt sett är lämpliga som säkerhetsobjekt. Det behövs emellertid också regler som inskränker kreditgivarens möjlighet att i det enskilda fallet göra gällande återtaganderätten. Kommittén har härvidlag föreslagit att endast mera kva- lificerat dröjsmål med betalningen skall få åberopas. nämligen dröjsmål i mer än en månad med förfallen del av betalningen som uppgår till mer än en tiondel av (den ursprungliga) summan av kreditbeloppet och kre- ditkostnaden. [ förhållande till avbetalningsköplagen innebär förslaget för det första att tidsfristen fördubblas. vilket också bättre överensstämmer med den indrivningspraxis som efterhand har utvecklats. För det andra kan varan inte längre återtas när köparen har betalat nio tiondelar av skulden. Kre-

• Sida 130
•  Original

Prop. 1976/77:123 130

ditgivaren måste då anlita det omständligare förfarandet att vända sig till domstol och skaffa sig en exekutionstitel samt eventuellt söka utmätning med stöd därav. Vidare kommer annat skäl än betalningslörsummelse inte längre att kunna åberopas för återtagande vid konsumentkreditköp.

Vad kommittén sålunda föreslagit har lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. KO har dock, liksom när det gäller begräns- ningen av rätten att åberopa förfalloklausul. påpekat att de föreslagna reglerna under speciella förutsättningar kan vara något mindre förmånliga för köparen än motsvarande bestämmelser i avbetalningsköplagen. Som jag har fram- hållit i avsnitt 5.7 innebär kommitténs förslag emellertid för alla normala fallen förbättring av köparens ställning. Jag förordar därför att det genomförs.

Ett annat lzrav som kan behöva ställas för att återtagande skall få ske är att det ifrågavarande skuldbeloppet inte är preskriberat. Gällande rätt innebär på den punkten att sakrättsliga anspråk inte preskriberas och att det därför' inte föreligger något hinder att utnyttja ett förbehåll om äganderätt eller återtaganderätt. även om själva fordringen skulle ha preskriberats. Re- dan i propositionen med förslag till ny preskriptionslag (prop. 1976/7715 3. 172) har uttalats att denna ordning är otillfredsställande och att starka skäl talar för att införa bestämmelser om preskription av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. I praktiken uppnås ett sådant resultat.om man som villkor för återtaganderätt föreskriver att det ifrågavarande fordringsbeloppet inte är preskriberat. Jag föreslår alltså att en sådan regel förs in i konsument- kreditlagen.

l kommitténs förslag uttrycks klart vad som redan f. n. torde gälla. näm- ligen att förbehåll om återtaganderätt får åberopas endast om förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet. Ett av säljaren gjort förbehåll kan emellertid åberopas av bank eller annan till vilken säljaren överlåtit sin rätt. Det är också mycket vanligt att avbetalningssäljare finansierar sin kreditgivning genom att överlåta sina kontrakt till banker eller särskilda finansieringsbolag.

Under remissbehandlingen har det gjorts gällande att även andra kre- ditgivare än säljare borde kunna göra förbehåll om återtaganderätt med den verkan i bl. a. exekutivt hänseende som f.n. enligt avbetalningsköplagen följer av sådant förbehåll. Återtaganderätten skulle därmed utvidgas till lå- neköp och andra former av kreditköp vid vilka det nu inte finns möjlighet för kreditgivare att på detta sätt säkerställa sig.

Själv tar jag i likhet med kommittén avstånd från tanken att på någon punkt utvidga återtaganderätten. Vad just gäller låneköpet vill jag erinra om att denna kreditform har införts av konsumentkooperationen i syfte att skapa ett alternativ till köp med återtaganderätt. Jag anser det vara av värde, inte minst från konkurrenssynpunkt, att utvecklingen från krediter med återtaganderätt mot modernare kreditformer uppmuntras.

En särskild fråga är under vilka förutsättningar köparen genom att erlägga betalning, sedan han kommit i kvalificerat dröjsmål. bör kunna hindra att

• Sida 131
•  Original

Prop. 1976/77:123 131

föremålet återtas. Frågan är f. n. reglerad i 2 & andra stycket avbetalnings- köplagen. Kommittéförslaget innehåller däremot inte några särskilda regler i ämnet. Enligt kommittén förekommer det knappast att en säljare vill ut- nyttja återtaganderätten sedan dröjsmålet rättats till. Att i ett sådant läge utnyttja förbehåll om återtaganderätt bör enligt kommitténs mening f. ö. kunna hindras genom åberopande av generalklausulen i 36å avtalslagen, oavsett anledningen till det dröjsmål som rättats till.

Jag delar visserligen kommitténs uppfattning att den nu berörda frågan har begränsad praktisk betydelse. I likhet med KO anserjag det dock finnas skäl att ta in en bestämmelse i ämnet i konsumentkreditlagen. Beaktas bör sålunda bl, a. att återtagande ofta sker genom ett summariskt handräck- ningsförfarande. Det finns därmed inte så stora möjligheter att komma till rätta med oskäliga krav på återtagande med hjälp av generalklausulen. Jag föreslår därför en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren inte får återta varan om köparen, sedan han råkat i kvalificerat dröjsmål men innan varan återtas, betalar det belopp som dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader. Till skillnad från regeln i Zå andra stycket avbetalningsköplagen bör den nu förordade bestämmelsen gälla oavsett anledningen till dröjsmålet.

5.9.2. Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande

Liksom kommittén anser jag att konsumentkreditlagen bör innehålla sär- skilda bestämmelser om den uppgörelse som skall äga rum mellan kre- ditgivaren och köparen då en vara återtas och att dessa bestämmelser, liksom avbetalningsköplagens motsvarande regler, bör tillämpas såväl i samband med rättegång och handräckning som vid utomprocessuella uppgörelser.

Kommitténs förslag rörande avräkningen mellan parterna vid återtagande har i princip godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Även jag kan i huvudsak ansluta mig till förslaget i denna del. Köparen bör således tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Beräkningen av varans värde bör ske med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 3ä avbetal- ningsköplagen. Kreditgivaren bör å sin sida få tillgodoräkna sig först och främst den obetalda delen av kreditfordringen. Om återtagandet sker innan den avtalade kredittiden har gått till ända skall köparen emellertid inte be- höva betala hela den avtalade kreditkostnaden, utan kreditgivaren bör i sådant fall få vidkännas samma reduktion av sin fordran som vid annan betalning i förtid (jfr avsnittet 5.7). Den obetalda delen av kreditfordringen skall alltså minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren skall dock alltid få tillgodoräkna sig skälig och i avtalet särskilt angiven kostnad för uppläggning av krediten. Kreditgivaren bör vidare i förekom- mande fall få tillgodoräkna sig viss dröjsmålsränta samt vissa nödvändiga

• Sida 132
•  Original

Prop. 1976/77:123 132

kostnader för återtagandet.

När det gäller kostnader för återtagandet har kommitten föreslagit en regel av innehåll att ersättning skall utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Kommittén har härvid hänvisat till den reglering som f. ri. gäller för aVbetalningsköpens del. l 4å första stycket avbetalningsköplagen fo- reskrivs att säljaren, när avbetalningsgods återtas. får tillgodoräkna sig bl. a. kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Vidare gäller enligt tredje stycket av samma paragraf att ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Bestämmelser i ämnet finns i kungörelsen (l974z812) om ersättning för kostnad i mål om hand- räckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m. (ändrad senast 19761796).

Enligt nämnda kungörelse får i mål om handräckning enligt 10,” av- betalningsköplagen säljaren räknas till godo ersättning för dels exekutions- avgift, dels eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde, dels utgift för inställelse vid förrättning, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt, och dels kostnad för trans— port av godset. Ersättning för eget arbete samt arvode till ombud eller biträde bestäms enligt kungörelsen till skäligt belopp, dock högst ("fr. o. m. den I januari 1977) 120 kronor om ej särskilda skäl föreligger. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse vid förrättning skall bestämmelserna om beräkning av ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättning för transportkostnad bestäms enligt kungörelsen till skäligt belopp.

I mål om verkställighet av dom. varigenom köparen har förpliktats utge gods som sålts genom avbetalningsköp, räknas säljaren enligt kungörelsen till godo ersättning för kostnad enligt vad utmätningsmannen bestämmer.

Jag delar kommitténs uppfattning att en reglering som i sak motsvarar den nu angivna bör gälla beträffande kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig ersättning för kostnader vid återtagande enligt konsumentkreditlagen. Emellertid bör såväl arten av de kostnader för vilka ersättning skall få till- godoräknas som de huvudsakliga normerna för ersättningens storlek anges i lagen.

Jag föreslår alltså att i konsumentkreditlagen tas in bestämmelser enligt vilka kreditgivaren vid återtagande av vara får tillgodoräkna sig ersättning för exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse bör bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne ha motsvarande tillämpning. Föreskrift härom bör tas in i lagen. Vidare bör i lagen föreskrivas att kreditgivaren i mål om handräckning för återtagande får tillgodoräkna sig även skälig ersättning

• Sida 133
•  Original

Prop. 1976/77:123 133

för sitt eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde. Det bör ankomma på regeringen att närmare reglera vad som här- vidlag skall anses utgöra skälig ersättning.

[ sammanhanget kan anmärkas att regeringen genom beslut den 2 de- cember 1976 har uppdragit åt datainspektionen att inkomma med förslag till långsiktig reglering av ersättningsfrågor av det slag som här har berörts. Inspektionens förslag bör enligt regeringsbeslutet ha inkommit till justi- - tiedepartementet den 1 september 1977.

1 avbetalningsköplagen finns en regel av den innebörden att, om köparen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, varan inte får återtas utan att kreditgivaren kompenserar köparen. Remissinstanserna har inte haft nå- got att erinra mot kommitténs förslag att en motsvarande bestämmelse tas in i konsumentkreditlagen. och jag ansluter mig för egen del till förslaget.

När det gäller den motsatta situationen, nämligen den att kreditgivaren vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än köparen, har kommittén föreslagit att köparens restskuld inte skall få krävas ut i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder har utsatts för onormal värdeminskning. Enligt förslaget får emellertid i denna situation inte utkrävas mer än vad som hänför sig till den onormala värdeminskningen.

En ledamot av kommittén har reserverat sig mot förslaget i den nu åter- givna delen. Vidare har förslaget mött motstånd under remissbehandlingen. Härvid har huvudsakligen framförts invändningar av principiell natur. Så- lunda har anförts att förslaget strider mot hävdvunna civilrättsliga regler, närmast principen att avtal skall hållas. Vidare har framhållits att förslaget innebär att säljaren skulle stå faran för att godset förstörs eller onormalt försämras av annan anledning än åtgärder från köparens sida, t. ex. genom olyckshändelse. Vissa remissinstanser har å andra sidan anfört att det fö- reslagna undantaget från det principiella förbudet att kräva ut restskuld kan bli svån att tillämpa.

För egen del vill jag till en början erinra om följande. Vid kreditköp med återtaganderätt har kreditgivaren i händelse av dröjsmål med betal- ningen f. n. två alternativ att välja mellan. Det ena är att i vanlig ordning göra gällande sin på avtalet grundade fordringsrätt, i sista hand genom dom- stolsförfarande och utmätning. Kommittén har inte föreslagit att denna möj- lighet skall inskränkas och detta är inte heller min avsikt. Det andra al- ternativet som står kreditgivaren till buds när köparen inte uppfyller sina betalningsförpliktelser enligt avtalet är att åtena varan. Som tidigare har framhållits är det här fråga om ett relativt enkelt och bekvämt förfarande som erbjuder vissa fördelar för kreditgivaren jämfört med domstolsförfa- rande och utmätning.

Bakom kommitténs förslag kan sägas ligga det synsättet att kreditgivaren. om han väljer det för honom fördelaktiga återtagandealternativet, i gengäld bör få nöja sig med det värde som återtagandet kan tillgodoföra honom.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1976/77:123 l34

Häremot kan enligt min mening inte riktas några avgörande invändningar. Tvärtom står en sådan ordning i god överensstämmelse med den syn på återtaganderätten som kreditsäkerhet, åt vilken jag tidigare har gett uttryck. Det kommer då att ligga i säljarens intresse att använda förbehåll om åter- taganderätt endast när det gäller varor som är lämpade att utgöra säkerhet för den lämnade krediten. Vidare är den lörcslagna ordningen ägnad att understödja kravet på kontantinsats och önskemålet om en till varans livs längd anpassad kredittid. Flera skäl talar sålunda för att restskuld som upp- kommer för köparen vid återtagande inte skall få krävas ut.

Som nyss har nämnts innebär emellertid kommittéförslaget att restskuld skulle få krävas ut om och i den mån restskulden svarar mot en onormal minskning av varans värde, vilken orsakats av köparen. Vad som åsyftas är vanvård och liknande.

På den punkten anserjag liksom en del remissinstanser att det kan vålla svårigheter att avgöra inte bara när det föreligger onormal värdeminskning utan också hur stor del av en värdeminskning som kan betecknas som "onormal”. Det torde också sällan bli anledning att tillämpa den ifråga- varande undantagsregeln. Enligt min mening är fördelarna med enkla och enhetliga regler så stora att de överväger de nackdelar som undantagsvis kan tänkas uppkomma, om kreditgivare efter återtagande skärs av även från möjligheten att kräva ut restskuld som uppkommit på grund av att varan har utsatts för onormal värdeminskning. Jag förordar därför att kre- ditgivaren inte i något fall skall få kräva ut restskuld om han har valt att återta varan. Med anledning av vad som har anmärkts under remissbe- handlingen vill jag framhålla att detta inte innebär någon principiell rubbning av regeln att köparen står faran för godset sedan det har kommit i hans besittning. Kreditgivaren har, som tidigare påpekats, möjlighet att driva in hela sin fordran på grund av köpet genom att i stället för återtagande välja domstolsförfarande och utmätning. Det kan förutsättas att kreditgivare som överväger att återta en vara normalt har möjlighet att. innan verk- ställighet sker, förskaffa sig upplysningar om varans skick.

5.9.3. Förfarandet vid återtagande och förbud mot utmätning, m.m.

Avbetalningsköplagen innehåller bestämmelser om handräckning för åter- tagande av avbetalningsgods och förrättning för verkställighet av dom va- rigenom köparen förpliktats återlämna föremål som har sålts på avbetalning. Enligt kommitténs mening bör dessa bestämmelser i princip äga motsva- rande tillämpning då kreditgivaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt konsumentkreditlagen. Kommittéförslaget innehåller dock vissa avvikelser från vad som f.n. gäller enligt avbetalningsköplagen. Sålunda föreslås som förutsättning för att ansökan om handräckning över huvud taget skall få göras, att det föreligger en skriftlig och av parterna underskriven

• Sida 135
•  Original

Prop. 1976/77:123 135

handling rörande köpet som — förutom förbehåll om återtaganderätt — in- nehåller uppgifter om olika kreditköpsläktorcr, bl. a. den effektiva räntan. Vidare föreslår kommittén att köparens s. k. benftcium vid handräckning för återtagande eller verkställighet av dom utökas. På denna punkt gäller enligt 11 å andra stycket avbetalningsköplagen att gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen eller hans närmaste inte får återtas. Förslaget innebär däremot att handräckning eller verkställighet inte får be- viljas beträffande vara som enligt ess" utsökningslagen undantas från ut- mätning, dvs. exempelvis föremål som är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. .

För egen del kan jag i likhet med remissinstanserna i princip ansluta mig till kommitténs förslag. Emellertid anser jag att förutsättningarna för handräckning bör anges direkt i konsumentkreditlagen.

Till en början bör, som kommittén har föreslagit, anges att handräckning får ske bara om det föreligger ett skriftligt avtal som innehåller förbehåll om återtaganderätt. Vidare bör företes skriftliga uppgifter om vissa bety- delsefulla kreditköpsfaktorer. Vilka faktorer som här bör komma i fråga skall jag närmare beröra i specialmotiveringen. Ytterligare bör som förut- sättning för handräckning gälla att det är uppenbart att köparen har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål med betalningen som krävs för att återtagande skall få ske. Det bör också anges att handräckning inte får beviljas. om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt de tidigare berörda reglerna. Slutligen bör, som kommittén har föreSlagit, en regel ställas upp om att handräckning inte får ske beträffande vara som enligt 65 & ut- sökningslagen undantas från utmätning.

Kommitténs förslag innebär att handräckning inte heller får beviljas, om köparen visar sannolika skäl att godset har blivit sålt till oskäligt högt pris. Enligt min mening är det dock onödigt att ställa upp ett sådant villkor. Genomförs de regler om avräkning och preskription av restskulden som jag tidigare har föreslagit, innebär det att kreditgivaren får nöja sig med det värde varan har då den återtas. Har priset från början varit oskäligt, kommer den oskäliga delen inte att kunna utkrävas. Detta innebär att ju högre priset är, desto fördelaktigare är det i regel för köparen att kreditgivaren utnyttjar återtaganderätten i stället för annat indrivningsförfarande. Mot- svarande gäller för övrigt beträffande kreditkostnaden.

Beträffande förfarandet vid handräckning anser jag att de nuvarande reg- lerna i avbetalningsköplagen i stor utsträckning bör kunna göras tillämpliga. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen. Vid sidan av det förenklade förfarande som en handräckning innebär kan en säljare som vill utnyttja ett förbehåll om återtaganderätt också gå till domstol och utverka en dom som förpliktar köparen att lämna tillbaka varan. Säljaren kan därefter i vanlig ordning begära att domen verkställs. Förutsättningarna för att verkställighet skall få ske bör i stor utsträckning vara desamma som när det gäller beviljande av handräckning. Bl.a. bör

• Sida 136
•  Original

Prop. 1976/77:123 136

det anges i lagen att verkställighet inte får ske beträffande vara som omfattas av utsökningslagens utmätningsförbud. Härmed garanteras att ett förbehåll om återtaganderätt inte i någon situation kan utnyttjas så, att den enskilde går miste om exempelvis saker som är nödvändiga för ett hem och dess skötsel.

Vid kreditköp med återtaganderätt är kreditgivaren, som tidigare fram- hållits, oförhindrad att göra gällande sin fordringsrätt i vanlig ordning. Detta innebär att kreditgivaren, sedan han erhållit dom eller annat verkställbart utslag, kan begära att köparens egendom utmäts. För fordran på grund av avbetalningsköp gäller emellertid enligt avbetalningsköplagen att just det föremål som köpet avser inte får utmätas. Anledningen härtill är att utmätning och försäljning i exekutiv ordning kan ge ett sämre resultat för avbetalningsköparen än en uppgörelse enligt avbetalningsköplagens regler. Enligt kommitténs mening bör detta utmätningsförbud upprätthållas också vid tillämpning av konsumentkreditlagen.

För egen del vill jag erinra om att de regler om avräkning och preskription av restskulden som jag har föreslagit för det fall att återtagande sker är förmånligare för köparen än avbetalningsköplagens motsvarande bestäm- melser. Det är uppenbart att den avsedda förstärkningen av köparens ställ- ning kan utebli om en vara som har sålts med återtaganderätt skulle kunna utmätas för kreditfordringen. Jag föreslår därför att man i konsumentkre- ditlagen tar in ett särskilt förbud mot sådan utmätning. För fullständighetens skull bör påpekas att vara som har sålts på kredit utan förbehåll om åter- taganderätt däremot, med de inskränkningar som följer av 65 & utsöknings- lagen, kan utmätas för fordran på grund av köpet.

5.9.4. Vissa andra frågor

Under remissbehandlingen har bl. a. KO hävdat att konsumentkreditlagen bör innehålla en motsvarighet till avbetalningsköplagens regel om rätt för köparen att inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits. Jag an- sluter mig till den uppfattningen. En regel av det angivna innehållet bör alltså föras in i konsumentkreditlagen. Om köparen vill utnyttja sin åter- lösningsrätt bör han vara skyldig att betala, förutom varans värde, den even- tuella restskuld som har uppkommit vid den tidigare avräkningen.

Kommittén har föreslagit att återtaganderätten skall preskriberas om kre- ditgivaren, sedan ansökan om handräckning gjorts, har medgett uppskov och till följd härav verkställighet inte har skett inom sex månader. Förslaget syftar till att förhindra att kreditgivaren under oskäligt lång tid utnyttjar återtaganderätten enbart som ett hot mot en köpare som har betalnings- svårigheter.

För egen del vill jag erinra om att mina tidigare förslag innebär att åter-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1976/77:123 137

taganderätten får karaktären av en mera renodlad säkerhetsrätt. En sådan rätt bör enligt min mening i princip få fylla sin funktion så länge fordringen består. Med hänsyn härtill och då, som flera remissinstanser också har på- pekat, den föreslagna preskriptionsregeln med lätthet skulle kunna kringgås anserjag att förslaget inte bör genomföras. I sammanhanget vill jag framhålla att de förslag som jag har fört fram i det föregående, bl. a. när det gäller preskription av restskuld, torde leda till att återtaganderätten i betydligt mindre omfattning än tidigare kommer att på nyss angivet sätt utnyttjas enbart som ett påtryckningsmedel mot köparen.

5.10 Särskilda bestämmelser om kontokredit m. m.

Med avtal om kontokredit menas vanligen ett avtal som berättigar kre- dittagaren att ta i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fort- löpande kredit. Kredittagarens uttag bokförs på ett för honom upplagt konto. Krediten är fortlöpande på det sättet att kontohavaren genom att göra in- betalningar på kontot kan bibehålla och variera sitt kreditutrymme under i princip obegränsad tid.

En vanlig form av fortlöpande kredit är checkräkningskredit och den särskilt på löntagarna inriktade banklönekrediten. Vid fortlöpande kredit av detta slag kan kredittagaren/konsumenten disponera sitt kreditutrymme för praktiskt taget vilket ändamål som helst.

En allt vanligare typ av fortlöpande kredit. som har ägnats särskild upp- märksamhet av kommittén, representeras av de kontokreditsystem som har byggts upp av banker och andra finansieringsföretag. Utmärkande för dessa system är att ett särskilt kontoföretag till sig ansluter dels näringsidkare som tillhandahåller nyttigheter av olika slag, dels förbrukare —enskilda kon- sumenter eller andra — för vilka nyttigheterna är avsedda. Systemet fungerar i princip så, att konsumenten inom ramen för det medgivna kreditutrymmet lånar pengar av kontoföretaget för att betala nyttigheten. [ praktiken går pengarna direkt från kontoföretaget till den näringsidkare som har tillhan- dahållit nyttigheten. För att denne skall veta att konsumenten har ett konto som är anslutet till systemet har konsumenten i regel fått en plastbricka från kontoföretaget som uppvisas när han vill använda sig av kontokrediten, dvs. ett kontokort.

Som framgår av vad jag har sagt i ett tidigare avsnitt avses den nya konsumentkreditlagen i princip omfatta alla konsumentkrediter, således även olika slag av kontokrediter i den mån de är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Detta innebär bl.a. att näringsidkare som marknadsför kontokredit är skyldig att iaktta lagens bestämmelser om information (se avsnittet 5.3). Vidare blir lagens olika regler om kreditköp tillämpliga, om kontokrediten används vid inköp av varor. Av särskilt intresse härvidlag är de regler som på visst sätt gör kreditgivaren medansvarig för säljarens

• Sida 138
•  Original

Prop. 1976/77:123 138

förpliktelser mot köparen på grund av köpet, t. ex. vid fel i vara (avsnitt 5.6), eller som utesluter återtaganderätt vid bl.a. kontoköp (avsnitt 5.9).

Kommittén har föreslagit att lagens bestämmelser om kreditköp i visst fall skall gälla även när kontokredit tas i anspråk vid förvärv av andra nyt— tigheter än varor, t. ex. sällskapsresor. Det fall som kommittén åsyftar är det vanliga fallet att ett avtal om kontokredit berättigar konsumenten att ta i anspråk kreditutrymmet såväl vid köp av vara som vid andra förvärv. Kommittén, som framhåller att det i kontokortssystemen inte görs någon skillnad mellan krediter som hänför sig till varuinköp och andra krediter. pekar särskilt på att reglerna om kreditgivarens ansvar för felaktiga varor och annat som har med själva köpet att göra i så fall skulle äga motsvarande tillämpning vid förvärv av tjänster 0. d., t. ex. när en researrangör inte fullgör sina åligganden mot konsumenten.

Vad kommittén föreslagit i denna del har lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

Givetvis är det angeläget att konsumenternas ställning stärks även i fall då andra nyttigheter än varor förvärvas på kredit. Somjag tidigare har fram- hållit bör man emellertid i detta lagstifthingsärende i stort sett nöja sig med att reglera kreditköp av varor. Frågor som gäller exempelvis kon- tantinsats eller fristående kreditgivares ansvar i samband med tillhanda- hållande av tjänster och andra nyttigheter utanför varuområdet bör anstå i avvaktan på resultatet av främst kreditköputredningens och konsument- tjänstutredningens pågående utredningsarbete. Vad jag nu har sagt bör i princip gälla oavsett på vilket sätt krediten ges. Lagstiftning om tjänster på kredit bör alltså anstå även när det är fråga om tjänst som betalas med användande av kontokredit. Enligt min mening finns det härvid inte an- ledning av göra skillnad mellan fall då ett kontokortssystem gäller enbart förvärv av andra nyttigheter än varor, exempelvis sällskapsresor. och fall då ett kontokortssystem är blandat, dvs. medger förvärv av såväl varor som andra nyttigheter. Det skulle te sig egendomligt om ett förvärv av tjänst skulle underkastas kreditköpsreglerna enbart i det speciella fallet att förvärvet sker inom ramen för ett blandat kontokortssystem. På grund av det sagda förordar jag att förvärv av andra nyttigheter än varor helt och hållet hålls utanför de regler som gäller kreditköp. alltså även i det fall som nyss har berörts.

Jag går nu över till ett annat spörsmål som rör kontokrediterna, nämligen frågan om betalningsansvaret när kontokort har använts av obehörig person.

Som närmare framgår av betänkandet innehåller standardavtalen på kon- tokortsområdet regelmässigt avtalsvillkor varigenom konsumenten/konto- havaren påtar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom att kontokort används av obehörig. Kommittén har föreslagit att sådana avtalsvillkor skall få göras gällande endast om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan. förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller. utan att

• Sida 139
•  Original

Prop. 1976/77:123 139

grov oaktsamhet ligger honom till last. förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren. För belopp som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning är kontohavaren enligt förslaget betalningsansvarig endast om han har förfarit svikligt, ex- empelvis gjort osann anmälan om förlust och sedan fortsatt att använda kortet.

Förslaget har lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Ett par instanser vill dock gå längre i begränsning av kontohavarens ansvar. Sålunda anmärker konsumentverket att kontohavare enligt kommitténs för- slag i alltför stor utsträckning kan bli ansvarig för belopp som påförts kontot efter det att han mist kortet men innan han anmält förlusten. Verket föreslår att kontohavarens ansvarighet härvidlag begränsas till ett belopp motsva- rande fem procent av basbeloppet. Enligt KO finns det anledning att överväga införande av regler som generellt begränsar kontohavarens betalningsansvar till visst belopp och som helt befriar honom från ansvar i fall där innehav av kortet utgjort enda legitimation för den obehörige.

För egen del anser jag att det finns ett klart behov av regler till skydd för kontohavare i fall då kontokort används av obehörig. Vid utformningen av reglerna bör utgångspunkten vara att risken för ekonomisk förlust i första hand skall bäras av kreditgivaren. Kreditgivaren har nämligen möjlighet att på olika sätt begränsa sitt risktagande. främst genom krav på legitimation när kort används. I vissa kvalificerade fall bör dock kreditgivaren ha möj- lighet att göra konsumenten betalningsskyldig.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anser jag att de bestämmelser som kommittén härvidlag har föreslagit innebär en lämplig avvägning. Detta betyder att jag inte nu vill förorda ytterligare speciella begränsningar av den typ som föreslagits av K0 och konsumentverket. Att införa en generell begränsning av kontohavarens ansvar till en viss beloppsnivå skulle enligt min mening kunna alltför mycket undergräva respekten för de normer som måste finnas när det gäller skyldighet att förvara kortet väl och snarast anmäla förlust av kortet. Ansvarsbegränsningsregeln skulle ju få betydelse endast om kontohavaren överlämnat kontokortet till annan, förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller förlorat kortet på annat sätt och underlåtit att snarast efter upptäckt anmäla förlusten. Och i dessa fall blir kontohavaren ansvarig endast för sådana obehöriga kontouttag som sker innan kredit- givaren har mottagit anmälan att kontohavaren inte längre har kortet i sin besittning. Självfallet kan även ett sådant ansvar — med hänsyn till beloppets storlek eller andra omständigheter — stundom framstå som oskäligt mot kontohavaren. Sådana fall kan emellertid angripas med hjälp av jämknings- regeln i 36ä avtalslagen.

Jag vill emellertid understryka att det förhållandet att man nu inför ett grundskydd för kontohavarna i samband med uttag av obehörig inte bör

• Sida 140
•  Original

Prop. 1976/77:123 140

hindra konsumentmyndigheterna att noga följa kontoföretagens praxis och att. om det bedöms angeläget från konsumentsynpunkt. söka få till stånd en ytterligare förbättring av avtalsvillkoren eller vid behov påkalla lagänd- ring.

I vissa kontokortssystem gäller att även annan än kontohavaren kan enligt kontoavtalet vara behörig att använda kontokort som utfärdats på grund av avtalet. De av kommittén föreslagna reglerna bör jämkas med hänsyn lill detta förhållande. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

De siirskilila reglerna om betalningsansvar vid obehörigt användande. av kontokort bör Enligt min mening äga tillämpning oavsett kontokreditcns närmare inriktning. Reglerna bör således gälla såväl när kontokrediten avser endast inköp av varor som när krediten kan användas för annat ändamål.

5.11. Kreditköp och förhyrning

En konsument som behöver en viss kapitalvara kan f.n. i en del fall välja mellan att köpa den och att hyra den. I likhet med kommittén anser jag att det från konsumentsynpunkt är en fördel att marknaden på detta sätt erbjuder alternativ varigenom behov av kapitalvaror kan tillgodoses. Särskilt om konsumentens behov av varan är tillfälligt kan det vara en lämplig utväg att hyra den i stället för att göra en större investering i form av ett köp. Även förhyrning för längre tid kan för en del konsumenter vara en Fördel. bl. a. från bekvämlighetssynpunkt. Som framgår av kom- mittebetänkandet ansvararju uthyraren i regel för underhåll och reparation av föremålet under hyrestiden.

Det förhållandet att konsumenterna i viss omfattning kan välja mellan att köpa och att hyra en vara kan naturligtvis inte förbises vid en reglering av kreditköpen. Till en början bör klargöras vilka transaktioner som är kre- ditköp och vilka som är förhyrning. Som kommittén har framhållit ligger den väsentliga skillnaden mellan förhyrning och kreditköp i avtalets syfte beträffande äganderätten till varan. Då parterna ingår ett avtal om kreditköp är deras avsikt att konsumenten skall bli ägare till föremålet. Vid avtal om förhyrning är avsikten däremot att konsumenten under viss tid skall använda varan utan att äga den. Det förekommer emellertid att avtal be- tecknas som hyresavtal trots att avsikten är att konsumenten skall äga fö- remålet. Ett skäl kan vara att säljaren vill kringgå vissa tvingande skydds- regler som har ställts upp vid köp. För att undanröja varje tvivel om att det i sådana fall är fråga om ett kreditköp innehåller l & avbetalningsköplagen en erinran om att köp föreligger även om avtalet har betecknats som hy- resavtal. "såframt det finnes vara åsyftat. att den, som fått godset till sig utgivet, skall bli ägare därav".

Kommittén föreslår att en motsvarande erinran tas in i konsumentkre- ditlagen. Jag ansluter mig till förslaget i den delen. Det är uppenbart att

• Sida 141
•  Original

Prop. 1976/772123 141

en säljare inte bör kunna kringgå skyddsreglerna i den föreslagna konsu- mentkreditlagen genom att beteckna ett avtal som förhyrning trots att det i verkligheten är fråga om försäljning. Som exempel på bestämmelser som på detta sätt skulle kunna kringgås till nackdel för konsumenterna kan nämnas reglerna om återtaganderätt.

En sak som också måste uppmärksammas i detta sammanhang är över- strömningsproblematiken. Kommittén har räknat med att de regler som den har föreslagit för kreditköpens del, bl. a. beträffande informationsplikt, kontantinsatskrav och begränsning av återtaganderätten, kan leda till en överströmning från kreditköp till Iångtidsförhyrning. Detta kan innebära problem genom att förhyrningsområdet f. n. inte är Särskilt reglerat ur kon- sumentskyddssynvinkel.

Enligt kommitténs mening är långtidsförhyrning förbunden med vissa nackdelar för konsumenterna. Kommittén pekar särskilt på att förhyrning i det långa loppet ställer sig avsevärt dyrare än motsvarande kreditköp samt att konsumenten kan råka ut för mycket stränga påföljder, om han kommer efter med hyran. Risk finns också, menar kommittén, att en del näringsidkare för att undgå kontantinsatskravet och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av det hot som återtagandemöjligheten innebär övergår från kreditförsäljning till uthyrning. Därigenom skulle konsumentkreditlagens skyddsregler förfela en stor del av sin verkan och påtagliga olägenheter kunna uppstå för konsumenterna. Kommittén föreslår därför som komplement till konsumentkreditlagen en särskild uthyrningslag. Som motsvarighet till konsumentkreditlagens krav på kontantinsats innehåller den föreslagna uthyrningslagen bestäm- melser om att den som hyr en vara av visst värde skall. om hyrestiden överstiger en månad eller lämnas obestämd. deponera ett visst belopp hos uthyraren. Vidare åläggs uthyraren informationsskyldighet rörande den ekonomiska innebörden av förhyrningen. Kommittén föreslår också att kon- sumenten tillerkänns rätt att säga upp hyresavtalet när förhyrningen har pågått i sex månader. Efter samma tid skulle konsumenten vidare ha rätt att köpa varan. Priset skulle i så fall fastställas efter ett i lagen angivet avräkningsförfarande. Beträffande förslagets närmare innehåll lärjag hänvisa till den tidigare framställningen (4.3).

Som jag har nämnt i ett tidigare avsnitt har förslaget till uthyrningslag fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Flertalet av de re- missinstanser som har yttrat sig synes visserligen mena att en mer allmän övergång från kreditköp till långtidsförhyrning knappast är önskvärd. Från flera håll — bl.a. från LO:s sida — påpekas emellertid att långtidsförhyrning många gånger kan vara till fördel för konsumenterna och att man i varje fall inte bör gå så långt i reglering av denna verksamhet som kommittén har föreslagit. Skulle kommitténs förslag genomföras finns det enligt vissa instansers mening risk för att viss uthyrningsverksamhet. t. ex. uthyrning

• Sida 142
•  Original

Prop. 1976/77:123 142

av TV-apparater, allvarligt försvåras. Åtskilliga remissinstanser framhåller också att faran för en icke önskvärd överströmning från köp till uthyrning minskar. om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående utformning än kommittén har föreslagit.

För min del vill jag först erinra om att de förslag rörande kreditköp som jag har lagt fram i det föregående innebär att bl. a. reglerna om kontantinsats och återtaganderätt blir mer flexibla än enligt kommitténs förslag. Så t. ex. kommer bättre hänsyn att kunna tas till förhållandena i varje särskild bransch. Det finns därmed enligt min mening mindre risk för en ofördelaktig överströmning från kreditköp till förhyrning. Även bortsett härifrån anser jag att kommitténs farhågor för en sådan överströmning är överdrivna. Som jag redan har antytt inledningsvis i detta avsnitt måste också beaktas att vissa former av uthyrningsverksamhet, framför allt korttidsuthyrning men även uthyrning för längre tid. fyller ett angeläget konsumentbehoy. Själv- fallet måste sådan verksamhet kunna bedrivas även i fortsättningen. På den punkten kan jag hålla med vissa remissinstanser om att det finns risk för att även befogad uthyrningsverksamhet skulle allvarligt försvåras, om kommitténs förslag genomförs.

Vad jag nu har sagt leder till att man i varje fall inte bör gå så långt i reglering av uthyrningsverksamheten som kommittén har föreslagit. Bl. a. bör man enligt min mening avstå från att införa något krav på deposition av ett visst belopp hos uthyraren. Detta hindrar emellertid i och för sig inte att man genomför vissa andra delar av kommittéförslaget. Självfallet kan konsumenternas ställning gentemot näringsidkarna behöva stärkas även på det speciella område som uthyrningsverksamheten utgör. Och utan tve- kan innehåller kommittéförslaget på den punkten åtskilliga beaktansvärda detaljer. Jag tänker då främst på förslagets bestämmelser om information men också på reglerna om rätt för konsumenten att säga upp hyresavtalet eller att under vissa förutsättningar köpa varan.

Vad först gäller informationsfrågan vill jag emellertid erinra om att den har kommit i ett nytt läge genom den utbyggda marknadsföringslagen. Inom ramen för den lagen kan konsumentmyndigheterna få till stånd en väsentligt förbättrad konsumentupplysning även på uthyrningsområdet (jfr prop. 1975/76:34 s. 124). Liksom är fallet när det gäller krediter kunde det vis- serligen finnas behov av vissa speciella informationsregler som särskilt tar sikte på uthyrning. Jag anser dock inte att det enbart av den anledningen finns skäl att införa en särskild uthyrningslag.

När det därefter gäller frågorna om uppsägningsrätt och rätt att köpa den hyrda varan kan jag till stora delar ansluta mig till kommitténs värderingar. Viktigt är naturligtvis att konsumenten vid uthyrning har valfrihet och inte binds av hyresavtalet för längre tid än som svarar mot hans behov. Beaktas bör också att en alltför lång hyrestid kan få avsevärda olägenheter på så sätt att det sammanlagda hyresbeloppet kan komma att överstiga

• Sida 143
•  Original

Prop. 1976/77:123 . 143

varans pris. Kommitténs förslag ger konsumenten möjlighet att undvika de ekonomiskt sett oskäliga konsekvenser som ett fortsatt förhyrande kan leda till och att i stället på vissa villkor bli ägare till föremålet.

Samtidigt som alltså kommitténs grundtankar är värda beaktande. anser jag dock att det framlagda lagförslaget även i hithörande- frågor går alltför långt. Detta gäller framför allt förutsättningarna och villkoren för köp av den hyrda varan. Även de av kommittén föreslagna bestämmelserna om uppsägningsrätt skulle kunna få vissa negativa konsekvenser för konsu- menterna, främst i form av förhöjda hyresavgifter. Frågorna behöver därför övervägas närmare. Vad som har framkommit vid kommitténs ut- redningsarbete tyder inte heller på att det finns något omedelbart behov att ingripa med lagstiftningsåtgärder på det berörda området. Jag vill f. ö. understryka att det redan nu finns goda möjligheter att med stöd av av- talsvillkorslagen komma till rätta med villkor i uthyrningsavtal som är oskäliga mot konsumenterna. Även den civilrättsliga generalklausulen i 36 &" avtalslagen kan användas i detta sammanhang.

Sammanfa'ttningsvis anser jag, som jag redan tidigare har uttalat. att man åtminstone f. n. bör avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenter. Skulle mot förmodan kreditköpsreglerna leda till en för konsumenterna ofördelaktig överströmning från köp till uthyrning eller skulle utvecklingen annars visa att en särskild reglering behövs, får frågan tas upp till förnyad prövning.

5.12. Tillsyn

Kommittén har föreslagit att efterlevnaden av konsumentkreditlagstift- ningen skall stå under tillsyn av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt kommittén bör tillsynen anförtros åt myndighet på konsumentskydds- området. företrädesvis konsumentverket. Tillsynsverksamheten bör inte vara enbart kontrollerande utan även inriktas på att ytterligare förbättra konsumenternas ställning i kreditsammanhangen samt på att ta fram statistik och andra betydelsefulla uppgifter beträffande konsumentkrediterna.

För att efterlevnaden av lagstiftningen skall kunna övervakas på ett ra- tionellt sätt — härvid har särskilt nämnts kravet på kontantinsats vid kre- ditköp — bör tillsynsmyndigheten enligt kommittén ges rätt att företa in- spektion hos varje näringsidkare som lämnar konsumentkredit i sin yr- kesmässiga verksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verk- samheten. Näringsidkare skall enligt förslaget vara skyldig att lämna till- synsmyndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten be- går för sin tillsyn. För att vid behov kunna framtvinga handlingar och upp- lysningar skall tillsynsmyndigheten kunna förelägga vite. Kommittén fö- reslår också att tillsynsmyndigheten ges rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen och att förena dessa med vite. Talan mot tillsyns-

• Sida 144
•  Original

Prop. 1976/77:123 144

myndighetens beslut skall kunna föras hos regeringen genom besvär.

Kommittén föreslår vidare en straff—sanktionerad bestämmelse om tyst- nadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit befattning med tillsynsärende.

Kommitténs förslag att konsumentverket skall utöva tillsyn över efter- levnaden av konsumentkreditlagen samt de föreslagna bestämmelserna om inspektionsrätt rn. m. har, utom såvitt angår området för verkets tillsyns- verksamhet. godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Vissa företrädare för näringslivet anser dock att den föreslagna tillsynsverksamheten skulle innebära ett stort intrång hos näringsidkarna. Som tidigare nämnts befarar också flera remissinstanser att det blir svårt att utan en betydande resursinsats övervaka att bestämmelserna om kontantinsats vid kreditköp efterlevs.

Åtskilliga remissinstanser. bl.a. bankinspektionen samt företrädare för bankvärlden och för näringslivets intressen, avstyrker förslaget att konsu- mentverket skall utöva tillsyn även när det gäller bankernas kreditgivning till konsumenter. Dessa remissinstanser anser att tillsynen i denna del bör ankomma på bankinspektionen. dock i samråd med konsumentverket. Även datainspektionen ifrågasätter lämpligheten av kommitténs förslag på denna punkt

För egen del anser jag det självklart att det måste finnas viss offentlig tillsyn över efterlevnaden av den föreslagna konsumentkreditlagen. Till- synen bör utövas av konsumentverket. som enligt sin instruktion (SFS 19761429) är central lörvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Till frågan om vissa undantag från verkets tillsyn skall jag strax återkomma.

För att konsumentverket på ett tillfredsställande sätt skall kunna genom- föra tillsynsverksamheten är det enligt min mening nödvändigt att verket ges rätt att företa inspektion hos näringsidkare under dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Detta motiveras bl.a. av önskemålet om en effektiv övervakning av att kravet på kon- tantinsats vid kreditköp iakttas. Det är av betydelse inte minst av hänsyn till lojala näringsidkare att respekten för kontantinsatskravet upprätthålls. Självfallet kan det inte komma i fråga att söka anordna något slags kon- tinuerlig bevakning av att alla näringsidkare som säljer varor på kredit iakttar kontantinsatsreglerna. En sådan kontroll är varkcn möjlig eller nödvändig. Däremot bör konsumentverket genom inspektionsrätt få möjlighet att stick- provsvis kontrollera att näringsidkare följer bestämmelserna om kontant- insats, utan att det behöver föreligga anledning anta att dessa har åsidosatts. En motsvarande metod har valts för att övervaka efterlevnaden av de sär- skilda löreskrifter om bl.a. kontantinsats som gäller för bilhandelns del (se avsnittet 2.2.8). En rätt att företa inspektion och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen är naturligtvis också av stor betydelse när det gäller att övervaka efterlevnaden av konsumentkreditlagcn i övrigt. Inte minst gäller detta bestämmelserna om införmationsplikt vid marknads— föring av kredit och om användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1976/77:123 145

Konsumentverket bör vidare ges rätt att av vederbörande näringsidkare erhålla de upplysningar om dennes verksamhet som verket begär för sin tillsyn.

Hur den föreslagna inspektionsrätten närmare skall utövas bör enligt min mening prövas i konsumentverkets löpande arbete med tillsynen. En möj- lighet är att verket genom egna tjänstemän verkställer inspektion. Det finns dock anledning att i detta sammanhang erinra om den pågående utredningen (H l976:04) rörande arbetsuppgifter m. m. för en regional konsumentpolitisk organisation. Eventuellt kan det befinnas lämpligt att konsumentverkets inspektionsrätt åtminstone till en del utövas genom en sådan regional or- ganisation. Konsumentkreditlagens bestämmelser om inspektion bör utfor- mas så att de ger möjlighet härtill.

Om näringsidkare underlåter att lämna tillgång till handling eller upp- lysning i enlighet med de nu föreslagna reglerna i konsumentkreditlagen, bör konsumentverket kunna ålägga vederbörande vid vite att fullgöra sin skyldighet. Vitet bör kunna fastställas till högst IOOOO kr (jfr ll & mark- nadsföringslagen).

l)e förordade tillsynsreglerna gör att det också bör tas in en besvärs- bestämmclse i konsumentkreditlagen. Sålunda bör beslut som innebär att näringsidkare skall tillhandahålla konsumentverket handling kunna över- klagas hos kammarrätten (jfr 22,5 marknadsföringslagen).

[ sammanhanget bör också införas bestämmelser om tystnadsplikt för den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning med tillsynsärende enligt lagen samt bestämmelser om den ordning i vilken talan om utdömande av vite som har förelagts enligt lagen skall föras.

Kommittén har föreslagit att bland tillsynsbestämmelserna skall tas upp en särskild regel enligt vilken konsumentverket kan meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen samt förena sådan föreskrift med vite. För egen del anser jag det inte påkallat med en sådan regel. l verkets tillsynsuppgift ligger givetvis att verket bör meddela de råd o.d. som i samband med tillsynen finnes påkallade. Det finns emellertid inte tillräcklig anledning att härtill knyta något särskilt tvångsmedel.

Konsumentverkets tillsyn enligt lagen bör i princip omfatta alla närings- idkare som kan vara berörda av lagen, dvs. näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar konsument- kredit eller annars uppträder som kreditgivare i lagens mening (jfr avsnittet 5.2) eller som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar konsumentkredit.

En särskild fråga är emellertid om konsumentverkets tillsyn enligt lagen bör omfatta även banker och försäkringsbolag, som står under särskild tillsyn. Innan jag går närmare in på denna fråga vill jag något beröra förhållandet mellan de nu föreslagna tillsynsreglerna och vissa bestämmelser i mark— nadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

• Sida 146
•  Original

Prop. 1976/77: 123 146

Jag har i tidigare avsnitt föreslagit att konsumentkreditlagens bestäm- melser om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av kredit samt reglerna om kontantinsats vid kreditköp anknyts till marknadsfö- ringslagens regelsystem. Underlåtelse att vid marknadsföring av kredit läm- na erforderlig information skall sålunda bedömas med tillämpning av gene- ralklausulen om information i Bs" marknadsföringslagen, medan åsidosät- tande av bestämmelserna om kontantinsats skall betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt generalklausulen i 2 & marknadsföringslagen. På mot- svarande sätt skall bestämmelserna om användning av förbehåll om åter- taganderätt vid kreditköp anknytas till avtalsvillkorslagen.

Vad jag nu har sagt innebär att marknadsföringslagens resp. av- talsvillkorslagens kontroll- och sanktionssystem blir tillämpligt såvitt angår de berörda bestämmelserna. Härvid gäller enligt ll ; första stycket mark- nadsföringslagen att KO i ärende som avser tillämpning av 2 eller 3 ;" samma lag kafånmana näringsidkare att komma in med yttrande eller upplysning i ärendet. [ fall då beslut om förbud enligt 2 ;" eller informationsåläggande enligt $& marknadsföringslagen kan antas komma i fråga får KO vidare anmana näringsidkare att tillhandahålla bl. a. handling som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterkoms inte sådan anmaning, får KO enligt ll ;" andra stycket marknadsföringslagen förelägga vite om högst lOOOO kr. När förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen har meddelats. kan KO kontrollera att det iakttas genom att med stöd av l6ä marknads- föringslagen anmana den som avses med förbudet eller åläggandet att till- handahålla bl.a. upplysningar och handlingar som behövs för den nämnda kontrollen. Också här kan KO använda vite som tvångsmedel. Enligt 3 a; avtalsvillkorslagen är näringsidkare skyldig att på KO:s anmaning komma in med yttrande eller upplysning i ärende enligt den lagen. Anm-aning kan förenas med vitesföreläggande.

De föreslagna reglerna _om konsumentverkets tillsyn enligt konsument- kreditlagen är inte avsedda att rubba eller inskränka de befogenheter som sålunda tillkommer KO enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Med hänsyn till att KO-ämbetet numera är knutet till konsumentverket torde de båda regelsystemen utan olägenhet kunna gälla vid sidan av va- randra.

Som jag nyss nämnde bör det särskilt övervägas om konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen bör omfatta även banker och försäk- ringsbolag som redan är underkastade särskild tillsyn. På denna punkt har kommitténs förslag utsatts för åtskillig kritik under remissbehandlingen.

För min del vill jag erinra om att mina tidigare förslag innebär att kon- sumentkreditlagens bestämmelser i än högre grad än enligt kommittéför- slaget inriktas på kreditköp. Krediter som är fristående från kreditköp. dvs. vanliga banklån. eheckräkningskrediter m. m.. berörs sålunda endast av be— stämmelserna om marknadsföring av kredit. Och när det gäller mark-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1976/77:123 147

nadsföring får reglerna i bl. a. ll ; marknadsföringslagen— som omfattar även banker och försäkringsbolag — anses ge konsumentmyndigheterna till- räckliga möjligheter till kontroll av bankers och försäkringsbolags mark- nadsföring beträffande kredit. Vad därefter gäller kravet på kontantinsats riktas det enligt föreliggande förslag endast mot säljaren vid kreditköp. För- bud mot användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp skall likaledes kunna riktas endast mot säljare.

Särskilt för bankernas del kan visserligen tillämpning av lagens bestäm- melser i övrigt bli aktuell genom att bank medverkar som kreditgivare vid kreditköp (jfr avsnittet 5.2). Tillsynen av att bankerna härvid iakttar kon- sumentkreditlagens regler bör emellertid enligt min mening ankomma på bankinspektionen inom ramen för dess allmänna tillsynsverksamhet. Under de senaste åren har i samband med olika reformer på konsumentskyddets område framhållits bankinspektionens uppgift att bevaka även konsument- intressena. Denna uppgift har också understrukits av bankinspektionen i dess remissyttrande över kommitténs förslag till konsumentkreditlag. l sam- manhanget bör påpekas att den nyligen tillsatta banklagsutredningen (Fi l976:04) har fått i uppdrag att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd åt bankkunderna. Enligt di- rektiven för kommittén bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan hur gränsen bör dras mellan bankinspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. varvid en avvägning bör göras mellan önskemålet att myndighetskontakterna med bankerna sam- ordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Mot bakgrund av det nu anförda förordar jag att verksamhet som står under bankinspektionens eller försäkringsinspcktionens tillsyn undantas från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen. Undantag bör vidare göras för Sveriges riksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag. Slut- ligen bör självfallet även den verksamhet som enligt konsumentkreditlagen kommer att utövas av exekutiv myndighet undantas från konsumentverkets tillsyn.

l sammanhanget vill jag erinra om att finansieringsbolagskommitten (Fi l975108) f. n. överväger huruvida även andra finansieringsföretag än bank- institut och kreditaktiebolag bör bli föremål för allmän kontroll och insyn. Sedan den kommittén samt banklagsutredningen har lagt fram sina förslag kan det givetvis bli aktuellt med vissa förnyade överväganden beträffande tillsynen enligt konsumentkreditlagen.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1976/77:123 148

5.13. Resursbehov

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet vill jag något gå in på frågan om resursbehov för de myndigheter som berörs av de förslag som har lagts fram i det föregående.

Som tidigare har framhållits skall konsumentverket genom förhandlingar och överenskommelser med näringsidkarsidan och på annat sätt ta fram riktlinjer för tillämpningen av olika bestämmelser i konsumentkreditlagen. Detta gäller främst bestämmelserna om informationsplikt vid marknads— föring av kredit, kontantinsats vi kreditköp och användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp. ] enlighet med de förslag som jag har lagt fram i avsnittet 5.12 skall det vidare ankomma på konsumentverket att utöva tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen.

Det är här i viss mån fråga om arbetsuppgifter som följer av gällande in- struktion för konsumentverket och som har ingått bland förutsättningarna för verkets organisatoriska uppbyggnad och anslagstilldelning. Emellenid kan det inte uteslutas att verket kan komma att behöva en viss resurs- förstärkning för att kunna möta de krav som den nya lagstiftningen ställer. På ärendets nuvarande stadium kan dock inte någon bestämd ställning tas när det gäller resursbehovet hos konsumentverket. Denna fråga får prövas i anslutning till de årliga anslagsfrågorna.

Även marknadsdomstolens arbetssituation torde i viss mån komma att förändras till följd av den nu föreslagna lagstiftningen. Det får sålunda för- utsättas att lagen kommer att medföra en ökad tillströmning av ärenden till domstolen. Vid åsidosättande av reglerna om informationsplikt vid mark- nadsföring av kredit, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt bör rättelse emellertid ofta kunna åstadkommas på frivillig väg. I sammanhanget skall också erinras om KO:s möjligheter att ingripa med förbuds- eller in- formationsföreläggande enligt 14 eller 15 &" marknadsföringslagen och med förbudsförcläggande enligt 6ä avtalsvillkorslagen. Med hänsyn härtill bör det kunna förutsättas att endast fall av större vikt kommer att föras till prövning i marknadsdomstolen.

Det är sålunda oklart om marknadsdomstolens resursbehov påverkas. .l ag är därför inte beredd att nu ta ställning i denna fråga.

5.14. Ikraftträdande och övergångsbestiimmelser

Självfallet är det angeläget att den nya konsumentkreditlagen kan träda i kraft så snan som möjligt. Beaktas bör emellertid att åtskilliga regler i lagen kräver förarbete från berörda myndigheters och organisationers sida. Bl.a. bör det tas fram riktlinjer för tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt

• Sida 149
•  Original

Prop. 1976/77:123 149

vid kreditköp. Vad särskilt angår marknadsföringsbestämmelserna är det också önskvärt att det före lagens ikraftträdande kan utarbetas hjälpmedel i form av schabloner, tabeller e.d. för angivande av bl.a. den effektiva räntan för olika krediter. Till det sagda kommer att enskilda näringsidkare behöver viss tid för att anpassa sin verksamhet till lagens föreskrifter.

De nu berörda synpunkterna kan enligt min mening tillgodoses om lagen får träda i kraft den 1 januari 1978. Jag föreslår alltså att lagen sätts i kraft vid den tidpunkten.

Bestämmelserna i konsumentkreditlagen bör i princip äga tillämpning endast på avtal som har ingåtts efter lagens ikraftträdande. Detta torde stå i överensstämmelse med allmänna grundsatser (jfr prop. 1973:138 med för- slag till konsumentköplag, m. m., 5. 281, 311 foch 318). Ett undantag bör dock göras när det gäller bestämmelserna om kontohavares betalningsansvar gentemot kreditgivare för belopp som har påförts konto genom att kon- tokort använts av obehörig (se avsnitt 5.10). Enligt min mening bör dessa bestämmelser tillämpas även beträffande kontoavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Det skulle annars komma att förflyta alltför lång tid innan bestämmelserna slår igenom i större omfattning.

Till undvikande av missförstånd vill jag i det sammanhanget påpeka att lagens bestämmelser om kreditköp alltid blir tillämpliga på köp som har ingåtts efter bestämmelsernas ikraftträdande, även om köpet skulle ha skett med utnyttjande av kontokredit. Härvidlag saknar det betydelse att själva avtalet om kontokredit till äventyrs har träffats före ikraftträdandet.

Konsumentkreditlagens exekutionsrättsliga bestämmelser om återtagande av vara, som har förvärvats genom kreditköp med förbehåll om återtag- anderätt. bör i enlighet med kommitténs förslag tillämpas endast på köp som sker efter ikraftträdandet. För äldre köp kommer alltså avbetalnings- köplagens regler att gälla.

5.15. F öljdändringar i andra författningar

Som jag tidigare har nämnt bör avbetalningsköplagen stå kvar även efter konsumentkreditlagens ikraftträdande och därvid gälla för sådana avbetal- ningsköp som faller utanför konsumentkreditlagens tillämpningsområde. Hit hör främst avbetalningsköp mellan näringsidkare i yrkesmässig verksamhet. Som tidigare har nämnts är kreditköputredningen. som har efterträtt kom- mitten. sysselsatt med att bl.a. göra en fortsatt översyn av avbetalnings- köplagen.

"Redan nu bör emellertid vissa ändringar göras i avbetalningsköplagen. Till en början bör i enlighet med kommittéförslaget en erinran tas in i lagens få om att konsumentkreditlagen gäller i fråga om konsument- kreditköp.

13 och 4 att avbetalningsköplagen finns bestämmelser om den ekonomiska

• Sida 150
•  Original

Prop. 1976/77:123 150

uppgörelse som skall ske mellan köpare och säljare, om avbetalningsgods återtas. Enligt 4,5 första stycket får säljaren vid uppgörelsen räkna sig till godo bl. a. kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Enligt tredje stycket gäller att ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestäm- melser som regeringen meddelar. Sådana bestämmelser finns i kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbeta1ningsköp, m.m. (ändrad senast 19761796). En redo- görelse för kungörelsens innehåll har lämnats i avsnittet 5.9.2.

De nu berörda bestämmelserna bör ändras så att de kommer att motsvara den reglering av kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig ersättning för åter- tagandekostnad som jag har förordat för konsumentkreditköpens del (se avsnittet 5.9.2). Huvuddelen av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse bör sålunda flyttas över till avbetalningsköplagen.

En ändring bör också göras i 11 &" andra stycket avbetalningsköplagen. Detta lagrum innehåller en bestämmelse om att gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn inte i något fall får återtas. På grund av en hänvisning i 15% första stycket äger bestämmelsen motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Som har påpekats av en remissinstans torde de nu berörda bestämmelserna sakna praktisk betydelse utanför konsument- kreditområdet. Och konsumentkreditlagen bör, som jag tidigare har förprdat, innehålla särskilda regler om att egendom som kan hänföras till köparens beneficium enligt 65 & utsökningslagen inte lär återtas. Jag föreslår därför att 11 å andra stycket avbetalningsköplagen upphävs och att den nyssnämn- da hänvisningen i 15ä första stycket samma lag utmönstras.

Vid sidan av avbetalningsköplagen berörs också konsumentköplagen av den nya konsumentkreditlagen. Sålunda anser jag. som jag tidigare nämnt, att de nuvarande bestämmelserna i 15—17 åå konsumentköplagen om tre- partsförhållanden och förbud mot vissa fordringsbevis med vissa ändringar bör flyttas över till konsumentkreditlagen. De angivna paragraferna i kon- sumentköplagen bör alltså upphävas.

Som jag närmare skall återkomma till i specialmotiveringen bör med för- behåll om återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet. Denna definition omfattar båda de typer av förbehåll som anges i 1 & avbetalningsköplagen, dvs. såväl återtagandeför- behåll som äganderättsförbehåll.

Den säkerhet som kreditgivaren kan uppnå genom förbehåll om åter- taganderätt är straffrättsligt skyddad. Har någon i sin besittning egendom vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, döms han nämligen enligt 10 kap. 455" brottsbalken för olovligt förfogande, om han vidtar åtgärd varigenom egendomen frånhänds

• Sida 151
•  Original

Prop. 1976/77:123 151

den andre eller denne annorledes berövas sin rätt.

Enligt 10 kap. 10 å andra stycket brottsbalken får olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning har erlagts, inte åtalas av åklagare. med mindre åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän syn- punkt. Bakom denna åtalsregel ligger tanken att säljaren inte skall kunna anlita åklagaren som indrivningsorgan vid avbetalningsköp. Ordalydelsen i bestämmelsen kan emellertid ge intrycket att begränsningen av åtalsplikten endast avser fall där uttryckligt äganderättsförbehåll föreligger.

Enligt min mening bör åtalsregeln ändras så, att det klart framgår att den omfattar inte bara äganderättsförbehåll utan också andra förbehåll som ger målsäganden möjlighet att återta föremålet.

6. Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för- slag till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp. 3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1976/ 77: 123 152

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till konsumentkreditlag

lå

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den motsvarar l ä i kom- mitténs förslag till konsumentkreditlag med endast en redaktionell justering. 1 första stycket har orden ”eller erbjudes" skjutits in för att markera att lagen innehåller bestämmelser rörande bl. a. marknadsföring av krediter.

Konsumentkreditlagen syftar till att stärka konsumentens ställning på kreditmarknaden i förhållande till typiskt sett överlägsna motparter. Lagen omfattar därför kredit som lämnas eller erbjuds till konsument av närings- idkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Termen näringsidkare skall i över- ensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avtals- villkorslagen och konsumentköplagen fattas i vidsträckt mening. Den om- fattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som en ytterligare förutsättning för lagens tillämplighet i nu berörda fall gäller emellertid att krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet. Denna behöver inte vara särskilt inriktad på kre- ditgivning. Om en näringsidkare vars yrkesmässiga verksamhet avser för- säljning av varor endast i enstaka undantagsfall beviljar köpare kredit är lagen likväl tillämplig i dessa fall. Däremot äger lagen enligt huvudregeln inte tillämpning om näringsidkare erbjuder eller lämnar kredit utanför sin yrkesmässiga verksamhet.

Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.2) har lagen dock ansetts böra omfatta också vissa fall där kreditgivaren inte är närings- idkare eller väl är näringsidkare men lämnar krediten utanför sin yrkes- mässiga verksamhet. Denna utsträckning av tillämpningsområdet framgår av bestämmelsen i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen är utformad efter lörebild av l å andra stycket konsumentköplagen och har i princip samma innebörd (jfr prop. 1973: 138 s. 162 f). Konsumentkreditlagen är alltså tillämplig även på kredit som lämnas av annan än näringsidkare i yrkes— mässig verksamhet, under förutsättning att krediten förmedlas av närings- idkare som därvid i sin yrkesmässiga verksamhet handlar såsom ombud för kreditgivaren.

Kravet att krediten skall ha förmedlats av näringsidkare som ombud för kreditgivaren innebär inte att kreditavtalet måste ha slutits av näringsid- karen. Regeln omfattar också fall då kreditgivaren exempelvis själv un- dertecknat ett skriftligt kreditavtal men en förmedlande näringsidkare aktivt medverkat vid slutandet av avtalet. Däremot medför regeln inte att lagen

• Sida 153
•  Original

Prop. 1976/77:123 153

Vad nu sagts beträffande förmedlingsf'allen har främst tagit sikte på tillämpligheten av de regler i lagen som förutsätter att ett kreditavtal har kommit till stånd. Bestämmelserna om marknadsföring av kredit, vilka i förmedlingsfallet riktar sig mot den förmedlande näringsidkaren, äger själv- fallet tillämpning redan i den mån näringsidkaren medverkar vid de i dessa bestämmelser avsedda tidigare skedena.

Det kan särskilt anmärkas att bestämmelserna i l & medför att lagen är tillämplig på kredit som lämnas vid köp på auktion, under förutsättning att auktionen ombesörjs av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller — under de förutsättningar i övrigt som anges i l ä — för alla former av kredit. Med kredit avses betalningsanstånd samt lån. Kre- ditbeloppets storlek. kredittidens längd och liknande faktorer saknar i och för sig betydelse för lagens tillämplighet. Även s.k. fortlöpande krediter omfattas, dvs. kreditavtal enligt vilka kreditgivaren beviljar ett visst kre- ditutrymme som sedan får disponeras mer eller mindre efter gottfinnande. Av de enskilda materiella bestämmelserna i lagen är det emellertid endast bestämmelserna om marknadsföring av kredit som fullt ut har detta vid- sträckta tillämpningsområde. Huvuddelen av lagens bestämmelser avser en- dast krediter som lämnas för kreditköp. Härmed avses enligt flå köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av be- talningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av över- enskommelse mellan denne och säljaren. Härunder faller sålunda bl.a. sed- vanliga delbetalningsköp samt s. k. låneköp och köp som sker med utnytt- jande av kontokredit, allt i den mån köpet avser vara.

Med anledning av vad som har anmärkts i en del remissyttranden bör framhållas att lagen gäller vare sig en kredit är avsedd att användas för investering av mer värdebeständig natur eller för utpräglat förbruknings- ändamål.

Enligt såväl första som andra stycket fordras för att lagen skall vara till- lämplig på en kredit att denna är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Härigenom förtydligas att lagen i princip endast omfattar kredit som erbjuds eller lämnas till enskild medborgare i hans egenskap av privatperson. Sam- tidigt klargörs dock att lagen gäller även om krediten till viss, men jäm- förelsevis mindre väsentlig del avses bli utnyttjad i och för kredittagarens näringsverksamhet.

Beträffande innebörden av att krediten skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och kriteriets betydelse för lagens tillämplighet i olika fall kan ytterligare framhållas följande.

Vid kreditköp av vara torde det avgörande för lagens tillämplighet i princip bli för vilket ändamål den på kredit förvärvade varan skall användas. Här-

• Sida 154
•  Original

Prop. 1976/77:123 154

vidlag kan hänvisas till de uttalanden som gjordes när förslaget till kon- sumentköplag lades fram (prop. 1973:138 5. 161 i). Som där har framhållits torde det vanligen framgå av en varas beskaffenhet hur den är avsedd att användas. Det förhållandet att en vara har köpts för att användas av någon annan än köparen/kredittagaren själv, t. ex. medlem av hans familj, hindrar inte att varan och därmed krediten skall anses avsedd för enskilt bruk. Detsamma gäller om varan skall ges som present åt annan person. Vid tvekan om vilket ändamål varan — och därmed krediten — är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med förvärvet vara avgörande. Någon skyl- dighet för honom att självmant upplysa kreditgivaren härom bör inte fö- religga. Syftet med förvärvet måste emellertid på något sätt framgå av om- ständigheterna vid köpet och upptagandet av krediten. Det bör dock fram- hållas att kreditgivaren inte utan vidare kan förlita sig på en uppgift av kredittagaren att varan — och därmed krediten — är avsedd för annat än huvudsakligen enskilt bruk, eftersom en sådan ordning skulle innebära att lagen lätt kunde åsidosättas (jfr prop. 1973:138 5. 291 fsamt 313).

När det gäller kredit för kontoköp och annan fortlöpande kredit syftar uttrycket "kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk" på den kredit som enligt avtalet beviljas av kreditgivaren. dvs. på kreditutrymmet. Avsikten med det enskilda kontoköpet saknar i princip betydelse. Detta förhållande vållar inte några särskilda problem vid tillämpningen av be- stämmelserna om marknadsföring av kredit (5—7 ås") Och om kontohavarens betalningsansvar för belopp som påförts konto genom att kontokort använts för inköp av obehörig (24 s*). Dessa bestämmelser tar sikte på kontoavtalet som sådant. Detsamma gäller bestämmelserna om förtidsbetalning (12 och 13 så") och om avräkning av belopp som erläggs av kredittagaren (14.5). Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelser bör kreditgivarens fordran enligt avtal om kredit för kontoköp betraktas som en enhetlig fordran (jfr specialmotiveringarna till 12 och 14 st). Bestämmelserna i 12—14åå är alltså tillämpliga, om kreditutrymmet enligt kontoavtal är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, och de bör då tillämpas även i den mån enskilda ian- språktaganden av kreditutrymmet skulle ha avsett annat än köp av vara för huvudsakligen enskilt bruk.

Andra bestämmelser i lagen tar emellertid på ett utpräglat sätt sikte på det enskilda kreditköpet. Av dessa är det främst bestämmelserna i to; om köparens befogenheter mot särskild kreditgivare som äger aktualitet för kontoköpens del. Av vad som tidigare har anförts följer att dessa be- stämmelser inte äger tillämpning på kreditköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymme enligt kontoavtal, om kreditutrymmet inte är avsett hu- vudsakligen för enskilt bruk. Detta gäller alltså även om det aktuella kon- toköpet avser vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Emellertid torde någon gång även det omvända förhållandet kunna inträffa, dvs. att kreditutrymmet är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men att ett enskilt

• Sida 155
•  Original

Prop. 1976/77:123 155

kontoköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymmet avser vara som är avsedd att till jämförelsevis väsentlig del användas i köparens/konto- havarens näringsverksamhet. [ sådant fall bör bestämmelserna i 1035 inte anses tillämpliga.

Vid avgörandet av om en kredit skall anses vara "avsedd" huvudsakligen för enskilt bruk bör man, som tidigare har framhållits. i allmänhet ta hänsyn till kredittagarens syfte med krediten. Detta gäller dock självfallet inte såvitt angår bestämmelserna i 5 & om informationsplikt vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit. Det avgörande för huruvida sådan informationsplikt föreligger måste i stället vara om krediterbjudandet över huvud taget kan anses riktat till konsumenter och avser kredit som kan tänkas bli utnyttjad för enskilt bruk. Rör det sig om kredit som typiskt sett kan antas bli utnyttjad endast för någon form av rörelse eller annan näringsverksamhet blir bestämmelserna om marknadsföring i Så således inte tillämpliga.

za

För att inte texten i lagens olika bestämmelser onödigtvis skall tyngas har det ansetts lämpligt att bland lagens inledande bestämmelser ta upp definitioner av vissa begrepp och termer som förekommer i lagen. De ifrå- gavarande definitionerna återfinns i 2 och 3 åå. som väsentligen motsvarar 2 och 4 åå i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Det grundläggande begreppet kredit har dock definierats redan i lä.

Lagen innehåller en rad bestämmelser om förhållandet mellan kreditgivare och konsument/kredittagare (i vissa bestämmelser även betecknad som kö- pare). Som har framhållits i avsnittet 5.2 i den allmänna motiveringen bör vid tillämpningen av nämnda bestämmelser var och en som i kreditför— hållandet framstår som konsumentens motpart anses som kreditgivare. Det- samma gäller de bestämmelser i lagen som. utan att direkt avse förhållandet mellan parterna. innehåller förhållningsregler för kreditgivare samt de be- stämmelser i lagen som är av exekutionsrättslig natur.

Som konsumentens motpart i kreditförhållandet framstår inte endast den som ursprungligen lämnar ett betalningsanstånd eller ett lån utan även den som övertar den ursprunglige borgenärens fordran och därefter kan göra denna gällande mot konsumenten. Som kommittén har framhållit kan det här vara fråga t. ex. om en finansiär. till vilken en säljare överlåter eller pantsätter sina kundfordringar.

Med hänsyn till det anförda anges i 25 att med krwlirgivurv avses dels var och en som lämnar kredit som omfattas av lagen. dels var och en som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Vad som avses med att fordran övertagits har redan berörts. Det skall vara fråga om att rätt som tillkommit innehavare av fordringen övergått

• Sida 156
•  Original

Prop. 1976/77:123 156

till annan på sådant sätt att denne för egen räkning kan göra gällande ford- ringen mot konsumenten. Övertagandet behöver självfallet inte ha avsett hela den ursprungliga fordringen. Påpekas bör att lagen fortsätter att vara tillämplig på viss kredit även om hela eller del av fordringen enligt kre- ditavtalet går genom flera händer i en kedja av överlåtelser.

! sammanhanget bör också erinras om att avgörande för lagens tillämp— lighet över huvud taget är att krediten har lämnats eller förmedlats av nä- ringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Är detta fallet fortfar lagen att vara tillämplig på ifrågavarande kredit även om fordringen mot kon— sumenten övertas av annan än näringsidkare. Vederbörande är då kredit- givare i lagens mening. Om å andra sidan någon i egenskap av privatperson har lämnat en kredit utan att detta skett genom näringsidkares förmedling blir lagen inte tillämplig därför att fordringen senare övertas av näringsidkare som därvid handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. För fullständighetens skull skall dock framhållas att lagen givetvis är tillämplig om en privatperson för skens skull har insatts som ursprunglig kreditgivare men krediten i själva verket lämnas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

I paragrafen definieras vidare innebörden av den på åtskilliga håll i lagen förekommande termen kreditkostnad. Härmed avses det sammanlagda be- loppet av alla räntor. tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. Av definitionen framgår att vad som åsyftas är ett i kronor angivet belopp. Vilken benämning kreditgivaren har gett de olika kostnadsposterna saknar- betydelse liksom deras natur. om de blott debiteras kredittagaren med anledning av krediten. Det kan vara fråga om kostnader för inhämtande av kreditupplysningar. olika slag av fasta eller rörliga avgifter. s. k. avbetalningstillägg. gäldräntor m. m. Med kreditkostnad avses dock självfallet endast belopp som debiteras kredit- tagaren även när han fullgör alla sin förpliktelser enligt kreditavtalet. Dröjs- m'ålsräntor. straffavgifter e. d.. som debiteras kredittagaren endast för den händelse han åsidosätter sina åligganden enligt avtalet. bör således inte hit.

Med kreditkostnad avses i lagen också ett sådant tillägg vid förvärv av vara. tjänst eller annan nyttighet. vilket består i att den som förvärvar nyt- tigheten på kredit helt eller delvis går miste om sådan "rabatt" som säljaren lämnar konsumenter vid förvärv mot kontant betalning. Vad som åsyftas här- med har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Jag vill understryka att det skall vara fråga om rabatter som den enskilde säljaren regelmässigt lämnar till konsumenter som betalar kontant men som inte kommer kreditförvärvaren till del. Däremot avses inte avdrag från ett i regel fast kontantpris, som mer i undantagsfall lämnas till konsumenter på grund av speciella omständigheter. t. ex. släktskap. anställningsförhål- lande. långvarig affärsförbindelse. ett särskilt stort inköp etc. 1 överensstämmelse med den innebörd som sålunda tillagts begreppet kreditkostnad definieras vidare i förevarande paragraf den i lagen förekom-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1976/77:123 157

mande termen kOIIIaIle'iS. Därmed åsyftas det pris till vilket vara. tjänst eller annan nyttighet vanligen hålls konsument till handa mot kontant be- talning. Med uttrycket "vanligen" markeras att kontantpriset enligt lagen inte får inrymma sådana regelmässigt lämnade "kontantrabatter" som nyss berörts. Bortsett från utvidgningen till att omfatta även priset för andra nyttigheter än varor är någon principiell saklig ändring inte åsyftad i för- hållande till kommittéförslagets definition av termen kontantpris. Det har ansetts tillräckligt tydligt framgå av definitionen i dess föreliggande utform- ning att den avser det pris som den enskilde säljaren vanligen tar ut vid kontantaffärer eller — om något sådant pris till äventyrs inte kan fastställas — det pris som får anses utgöra det gängse marknadspriset vid kontantaffärer beträffande nyttigheter av ifrågavarande slag.

De i paragrafen upptagna definitionerna av termerna kreditbelopp och kre— ditfordran torde med hänsyn till det redan anförda inte kräva någon närmare kommentar. Vad som avses med kreditbelopp har avgörande betydelse bl. a. för beräkningen av effektiva räntan för en kredit. Användandet av termen kreditfordran betingas av att det från lagteknisk synpunkt har ansetts för- delaktigt med en särskild beteckning för summan av kreditbelopp och kre- ditkostnad (jfr bl.a. 12—15 och 17 åå). Termen motsvarar den i kommit- téförslaget begagnade termen "skuldbelopp".som här har undvikits eftersom den i högre grad leder tanken till att det skulle vara fråga om konsumentens vid varje tillfälle föreliggande skuld till kreditgivaren. Så är inte fallet när det gäller krediter av icke fortlöpande karaktär. Vid sådana krediter utgör kreditfordringen — som framgår av definitionerna av kreditkostnad och kre- ditbelopp — ett för varje kredit i regel konstant belopp. När det däremot gäller fortlöpande krediter som exempelvis kredit för kontoköp motsvarar kreditfordringen i princip gäldenärens vid varje tidpunkt föreliggande skuld enligt kreditavtalet. ] fråga om bestämmandet av kreditfordringen vid kon— tokredit får jag vidare hänvisa till vad som anförs under 12%.

Vidare anges i förevarande paragraf innebörden av termen effektiv ränta. vilken förekommer i bestämmelserna om marknadsföring av kredit (5 och 6 så). Vad som avses med effektiva räntan för en kredit och hur den effektiva räntan kan beräknas i olika fall har närmare berörts i avsnittet 5.3 i den allmänna motiveringen.

3s

Paragrafen. som motsvarar del av 2å samt 4; i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. innehåller en bestämning av vad som i lagen avses med kreditköp. Detta begrepp är grundläggande för tillämpningen av ett stort antal bestämmelser i lagen.

Med kreditköp avses för det första köp av vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Det avgörande äratt säljaren

• Sida 158
•  Original

Prop. 1976/77:12?» 158

utger varan till köparen eller någon som är i dennes ställe utan att ha erhållit full betalning. Hit hör det traditionella avbetalningsköpet och andra del- betalningsköp men också de fall där full betalning erläggs på en gång vid någon tidpunkt efter det att varan har utgivits.

Under begreppet kreditköp faller vidare köp av vara. vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan kredit- givaren och säljaren. Hit hör köp av den typ som representeras av låneköpen och vissa former av kontoköp. Köparen får här låna pengar till köpet av en särskild kreditgivare. Mellan denne och säljaren föreligger en över- enskommelse av innebörd att kreditgivaren lämnar kredit för inköp hos säljaren.

] vissa kontokortssystem gäller att kontohavare hos kreditgivaren kan få ut kontanta medel. som bokförs som en skuld på kontot. Ett sådant lån bör anses jämställt med andra från kreditköp fristående krediter. ()m de lånade medlen används för inköp av vara utgör detta således inte kreditköp i den mening som avses i 3 å.

Som framgår av 3?" saknar kreditbeloppets storlek. kredittidens längd och liknande omständigheter i och för sig betydelse för frågan huruvida kreditköp skall anses föreligga eller inte. Det är dock givet att lagens be- stämmelser om kreditköp i regel får praktisk betydelse endast om krediten har en inte alltför obetydlig omfattning. Att kravet på kontantinsats bör kunna efterges vid kreditköp som avser vara med ett förhållandevis lågt prisellerdärkredittidenärkortharberörtsiavsnittct5.4idenallmänna motive- ringen.

Kreditköp i lagens mening föreligger endast om föremålet för köpet är en vara. Med uttrycket "vara” avses liksom enligt avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen fysiska föremål. inbegripet levande djur. Begreppet om- fattar däremot inte byggnad på annans mark eller rättigheter av olika slag och inte heller aktier och andra värdepapper eller fast egendom (jfr prop. l97l:15 och 1973zl38 s. 160).

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en regel som syftar till att under lagens tvingande bestämmelser om kreditköp föra in avtal som har klätts i n_vttjanderättsavtalcts form men som i själva verket måste anses utgöra köpeavtal. Det avgörande härvidlag är huruvida det kan anses ha varit parternas avsikt att den som har fått vara utlämnad till sig skall bli ägare av varan. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 k" andra stycket av- betalningsköplagen.

Vid förhyrning av varor för längre tid förekommer det ibland att avtalet innehåller en s. k. optionsklausul. varigenom uthyraren lämnar konsumen— ten möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller vid dess utgång bli ägare till varan. om konsumenten så önskar. Som kommitten har framhållit (betänkandet s. 205) kan det här vara fråga om maskerade kreditköp. Emel- lertid kan det också hända att parterna har velat lämna frågan om köp

• Sida 159
•  Original

Prop. 1976/77:123 159

öppen till ett senare tillfälle. 1 så fall bör naturligtvis avtalet betraktas som förhyrning till dess att konsumenten utnyttjar möjligheten att förvärva va- ran. Om detta sker på kredit blir konsumentkreditlagens regler om kreditköp i fortsättningen gällande för parternas mellanhavande. ] övrigt får det över- lämnas åt rättstillämpningen att dra gränsen mellan kreditköp och hyresavtal med tillämpning av bestämmelsen i Bä andra stycket.

I sammanhanget bör för fullständighetens skull påpekas att bestämmel- serna i 5; om informationsplikt vid annonsering. skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit kan bli att tillämpa i samband med mark- nadsföring av erbjudande om förhyrning av vara. om det vid marknads- föringen tillkännages att varan enligt hyresvillkoren kan förvärvas med äg- 'anderätt och att förvärvet kan ske på kredit.

Kommittén har i sitt förslag till konsumentkreditlag upptagit en särskild definition av begreppet kontoköp. Därmed avses enligt kommittéförslaget kreditköp, vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. Det har inte befunnits erforderligt att i det föreliggande lagförslaget ta in en motsvarande definition. När uttrycket kontoköp används i förevarande framställning avses emellertid köp av just den typ som har beskrivits i den av kommittén föreslagna definitionen.

4 ;"

Paragrafen motsvarar ls tredje stycket i kommitténs förslag till kon- sumentkreditlag. Den fastslår att lagen i förhållandet mellan konsument och kreditgivare är på det sättet tvingande till konsumentens förmån att de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner konsumenten inte får inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkor är ogiltigt i den mån villkoret innebär en sådan inskränkning. Konsumenten får däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmelser. Lagen ger således konsumenten ett minimiskydd i förhållandet till kre- ditgivaren.

Beaktas bör att lagen vid sidan av civilrättsliga regler, dvs. regler som direkt tar sikte på förhållandet mellan kreditgivare och konsument. också innehåller bestämmelser av näringsrättslig karaktär. Hit hör bl.a. bestäm- melserna om marknadsföring av kredit (5—7 :s). kontantinsats (8 och 9 R) och användandet av förbehåll om återtaganderätt ( lS ;" tredje stycket). Dessa bestämmelser berörs inte av förevarande paragraf.

5 &

Paragrafen inleder avsnittet med bestämmelser om marknadsföring av kredit (5—7 åå). Bestämmelserna. som har behandlats i den allmänna moti- veringen (avsnitt 5.3), utgör för konsumentkreditområdet ett komplement till marknadsföringslagens generellt giftiga och allmänt utformade gene- ralklausul om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av varor. tjänster och andra nyttigheter (3 s" marknadsföringslagen). ! 5 och 6 5.5 kon- sumentkreditlagen anges viss information som näringsidkare skall lämna

• Sida 160
•  Original

Prop. l976/77: l23 160

vid olika fomter av marknadsföring beträffande kredit och på skilda stadier av marknadslöringsprocessen. Vidare föreskrivs att informationen i visst fall måste ges i skriftlig form. Anknytningen till marknadsföringslagen och dess system för kontroll, rättslig prövning och sanktionering av att infor- mationsplikten fullgörs kommer till uttryck i Tå. Av denna framgår att den information som anges i 5 och 6 äs" skall anses ha sådan särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 3ä marknadsföringSIagen. Bestäm- melsen i 7s' innebär emellertid samtidigt en erinran om att det enligt flå marknadsföringslagen kan prövas huruvida även annan information än den som särskilt anges i 5 och 6 ss konsumentkreditlagen kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt vid marknadsföring beträffande kredit.

Termen marknadsföring har i konsumentkreditlagen samma innebörd som i marknadsföringslagen. Därmed avses åtgärd som syftar till att främja avsättningen av nyttighet. Redan själva tillhandahållandet av nyttigheLäven om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd (prop. 1975/76:34 s. l24). Begreppet nyttighet omfattar som tidigare har nämnts även krediter (prop. 1975/76:34 s. l25 l).

| Så första stycket, som är utformat på grundval av M" i kommitténs förslag till konsumentkreditlag, anges sådan information som skall lämnas vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit. Bestämmelserna i första meningen tar sikte på all slags kredit, alltså även fristående kredit utan samband med köp e. d. (jfr definitionen i l å). i andra meningen ges bestämmelser beträffande kredit som erbjuds för särskilt än- damål, nämligen för visst förvärv av vara. tjänst eller annan nyttighet.

För att marknadsföringsätgärd enligt Sä skall anses föreligga krävs att den vänder sig till allmänheten eller till viss. större eller mindre. grupp av intressenter. Vanligen torde hithörande åtgärder ha formen av skriftliga framställningar. Bestämmelserna i 5 ;" gäller emellertid även om det är fråga om muntliga meddelanden. Åtgärden behöver inte vara av sådan art att flera personer samtidigt kan ta del av den. Sådan telefonförsäljning av t.ex. ett bokverk som sker genom att en representant för säljaren systematiskt ringer upp konsumenter och erbjuder dem att köpa bokverket får sålunda anses utgöra marknadsföringsåtgärd som här avses. Får konsument i sam- band därmed upplysning om att kredit kan erhållas måste samtidigt den information lämnas som anges i 5 &. Det behöver knappast tilläggas att detsamma gäller vid sådan direktreklam som består i meddelanden som är adresserade till den enskilde konsumenten.

Enligt första meningen i paragrafens första stycke skall vid marknads- föringen lämnas information om den effektiva räntan. l-läri ligger att mark- nadsföringen måste avse ett något så när bestämt eller individualiserat kre- diterbjudande. I denna del kan hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Här bör dock ytterligare understrykas att ett krediterbjudande ofta får anses tillräckligt bestämt och individua-

• Sida 161
•  Original

Prop. 1976/77:123 l61

liserat. även om kreditbelopp, kredittid och kostnadsvillkor varierar inom vissa ramar. I den allmänna motiveringen har berörts hur informations- plikten i sådana fall bör kunna fullgöras.

När det gäller kontokortskrediter förekommer det att man på försäljnings- ställen som är anslutna till ett visst kontokortssystem anbringar mindre skyltar eller s.k. dekaler som utvisar detta förhållande. Ofta återfinns på dessa skyltar eller dekaler en uttrycklig upplysning om att visst kontokort kan användas för inköp på försäljningsstället. Ibland upptas endast en inar— betad symbol för det ifrågavarande kontokortsystemet. Syftet med anbring- andet av sådana skyltar eller dekaler kan naturligtvis delvis vara att främja avsättningen av den kredit som det är fråga om. Det kan då sägas röra sig om sådan marknadsföring beträffande kredit som faller under bestäm- melserna i 5 %. Det primära syftet torde dock i allmänhet vara att ge kon- sumenterna upplysning om att visst slags kontokredit kan användas för inköp på försäljningsstället, på samma sätt som när man med liknande skyltar anger att inköp får ske mot betalning med check. Det torde normalt inte fylla något informationsbehov hos konsumenten att han vid sådan skylt- ning som här avses får uppgift om den effektiva räntan för den ifrågavarande krediten. [ någon mån kan detta emellertid vara beroende av hur skyltningen närmare utformas. Enligt min mening bör det överlämnas åt i första hand konsumentverket att efter samråd med berörda näringsidkare bedöma om och i så fall på vilket sätt information i hithörande fall skall lämnas be- träffande den effektiva räntan för den kontokredit som är i fråga. [ detta sammanhang vill jag framhålla att bestämmelserna om marknadsföring av kredit inte uppställer något krav på att den föreskrivna informationen nöd- vändigtvis måste lämnas i samma handling som innefattar marknadsfö- ringsåtgärden.

Vid fortlöpande krediter som t. ex. kontokortskrediter och checkräknings- krediter kan den faktiska effektiva räntan inte på förhand exakt anges. efter- som den blir beroende av hur kreditutrymmet kommer att utnyttjas. Vidare blir i en del fall den faktiska effektiva räntan beroende av eventuella framtida ändringar i diskontot osv. l den allmänna motiveringen har klargjorts att det ankommer på konsumentverket att i samråd med berörda näringsidkare ta fram riktlinjer för hur informationsplikten i nu avsedda fall bör fullgöras.

I allmänhet bör krävas att näringsidkaren på någon procent när anger den effektiva räntan för olika krediter och olika fall. Kraven på exakthet bör inte drivas längre än att lämpliga hjälpmedel i form av schabloner och s. k. lathundar kan komma till användning. Som har nämnts i den allmänna motiveringen kan det för vissa kreditformer vara lämpligt att den effektiva räntan anges som en ram, t.ex. l4—l7 procent. En sådan ram bör dock inte vara vidare än vad som påkallas av praktiska skäl.

Vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit för visst förvärv av vara. tjänst eller annan nyttighet skall enligt

• Sida 162
•  Original

Prop. 1976/77:123 162

andra meningen i 5.5 första stycket anges inte bara effektiva räntan för krediten utan också kreditkostnaden och nyttighetens kontantpris. Bestäm- melsen tar alltså sikte på sådana fall där krediten är bunden till visst förvärv. Med kreditkostnad avses, som framgår av 2 &, ett i pengar angivet belopp. Vad som avses med kontantpriset för viss nyttighet framgår likaledes av 2 &. En förutsättning för att uppgift om kontantpris skall behöva lämnas är givetvis att den ifrågavarande nyttigheten i realiteten har ett kontantpris som avviker från priset vid kreditförvärv. Detta torde sällan vara förhållandet när det gäller exempelvis fastigheter. I övrigt (är här hänvisas till speci- almotiveringen till Zå.

I Sä andra stycket görs ett par undantag från informationsplikten. ln- formation enligt första stycket behöver sålunda för det första inte lämnas i fråga om kredit av ringa omfattning. Hänsyn kan härvid tas både till kreditbeloppets storlek och till kredittidens längd. Det får ankomma på kon— sumentmyndigheterna att ge vissa riktlinjer härvidlag.

Den information som anges i första stycket behöver inte heller lämnas, om det annars föreligger särskilda skäl. Av den allmänna motiveringen framgår att denna undantagsregef tar sikte bl. a. på den situationen att det visar sig vara förenat med särskilt stora svårigheter att lämna information om t.ex. den effektiva räntan på ett hanterligt och rättvisande sätt. Svå- righeter härvidlag torde emellertid ofta kunna lösas genom att uppgifter om den effektiva räntan förses med förklarande anmärkningar eller genom att den effektiva räntan anges som en ram. Det kan vidare i vissa fall te sig föga meningsfullt att lämna uppgift om kreditkostnaden i kronor, t.ex. när det rör sig om en mycket långfristig kredit. Den ifrågavarande undantagsregeln är emellertid avsedd att ges en snäv tillämpning.

Som tidigare har nämnts reglerar 535 inte uttömmande frågan om vilken information som skall lämnas vid annonsering.skyltning och liknande mark- nadsföring beträffande kredit. Med stöd av generalklausulen i $% mark- nadsföringslagen kan näringsidkare åläggas att vid sådan marknadsföring lämna även annan information. som i visst fall kan anses ha särskild be- tydelse från konsumentsynpunkt.

ös

I 6 .b". som närmast motsvarar 9 och 24 å; i kommitténs förslag till kon— sumentkreditlag, finns bestämmelser om den information som näringsidkare skall lämna till konsument innan kreditavtal sluts.

Av paragrafen framgår att den föreskrivna informationen skall lämnas innan ett tilltänkt kreditavtal blir bindande för konsumenten. Exakt på vilket stadium av förhandlingarna informationen skall lämnas anges inte i lag- texten. Det ligger emellertid i sakens natur att detta, som har nämnts i den allmänna motiveringen, bör ske när parterna kan sägas stå i begrepp

• Sida 163
•  Original

Prop. I976/77: I23 163

att träffa avtal om kredit. Informationen kan givetvis föranleda att kon- sumenten vill fortsätta förhandlingarna och att information därför senare ånyo måste lämnas med utgångspunkt från de nya förutsättningar som kan ha blivit ett resultat av de fortsatta förhandlingarna.

Den information som skall lämnas innan kreditavtal sluts är densamma som enligt Sä första stycket skall lämnas i samband med sådan mark- nadsföring av kredit som avses där. Oavsett formen för krediten skall alltså information normalt lämnas beträffande den effektiva räntan för krediten. När det gäller fortlöpande krediter och andra krediter vid vilka den faktiska effektiva räntan inte kan anges på förhand får konsumentverket, liksom i fråga om information vid marknadsföring som avses i 5 &, ta fram riktlinjer för hur informationsplikten bör fullgöras.

Är det fråga om kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall därutöver ges information om kreditkostnaden samt om kontantpriset för den ifrågavarande nyttigheten. Här kan hänvisas till vad som har anförts under 5 ;".

Informationen enligt Gå skall alltid lämnas i skriftlig form. Förevarande paragraf innehåller lika litet som Så någon uttömmande reglering av vilken information som bör lämnas till konsumenten. Givetvis måste denne innan kreditavtal sluts få uppgifter också om sådana faktorer som kreditbeloppets storlek. kreditköpspriset, kredittidens längd. amorte- ringsplanen, kontantinsatsens storlek m. m. Av skäl som närmare har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har det emellertid inte ansetts behövligt att i konsumentkreditlagen meddela föreskrifter härom. De nämn- da faktorerna ingår på sådant sätt som delar i kreditavtalet att de måste förutsättas bli kända för konsumenten innan han ingår avtalet. I vissa fall kan även annan information vara av betydelse för konsumenterna. Vid fortlöpande krediter kan det sålunda vara av intresse att få veta exempelvis vilka möjligheter det finns att helt undgå ränta på ianspråktaget kredit- utrymme. För dessa och andra fall ger generalklausulen i 3t marknads- föringslagen möjlighet att ålägga näringsidkare att lämna den erforderliga informationen. I sammanhanget bör erinras om att vid kreditköp med för- behåll om återtaganderätt handräckning för återtagande kommer att kunna beviljas endast om kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller bl.a. uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kre- ditkostnaden. kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall erläggas (2055 konsumentkreditlagen).

• Sida 164
•  Original

Prop. 1976/77:12?» 164

Liksom hittills torde konsumcntkreditavtal även i fortsättningen regel- mässigt komma att träffas i skriftlig form. I betydande omfattning lär stan— dardiserade avtalsformulär komma att upprättas som är anpassade till kon- sumentkreditlagens bestämmelser i olika hänseenden. Det bör ligga i nä- ringsidkarsidans eget intresse att utarbeta sådana avtalsformulär i samråd med konsumentverket. Härvid bör givetvis tillses att formulären får en sådan utformning att konsumenten ges klar och tydlig information om de faktorer som anges i 6 & konsumentkreditlagen och om andra förhållanden som är av betydelse för bedömningen av avtalets innebörd. I sammanhanget bör också beaktas konsumenternas intresse av att få kreditkostnaden spe- cificerad i poster som är avdragsgilla vid taxering och andra poster. Det kan givetvis också visa sig lämpligt att utarbeta särskilda. från själva av- talsformulären fristående formulär för fullgörande av informationsplikten.

Informationsplikten enligt 6å åvilar näringsidkare som lämnar eller för— medlar den ifrågavarande krediten. Med förmedling åsyftas här liksom i l ;" det fall att näringsidkare uppträder som ombud för kreditgivaren. Ofta torde då inte bara förmedlaren utan också kreditgivaren vara näringsidkare. Åtminstone vid vissa former av låneköp torde situationen sålunda vanligen vara den att Säljföretaget förmedlar krediten och därvid uppträder som om- bud för den bank eller det linansieringslöretag som lämnar krediten. I sådant fall ligger informationsplikten både på kreditgivaren och på den förmedlande näringsidkaren. Givetvis är det dock tillräckligt att den senare lämnar den föreskrivna informationen. Skulle informationsplikten åsidosättas. katt emel- lertid i det nu berörda fallet informationsåläggande enligt 3,5 marknads- föringslagen riktas såväl mot kreditgivaren som mot den förmedlande nä- ringsidkaren. Om å andra sidan kreditgivaren är en privatperson. riktar sig informationsplikten enligt förevarande paragrafenbart mot förmedlande nä- ringsidkare. Om denne kvarstår som ombud för kreditgivaren när infor- mation enligt 6å skall lämnas, åligger det alltså honom att se till att kon— sumenten får den föreskrivna skriftliga informationen.

Informationsplikten fullgörs gentemot konsument som avses bli kredit- tagare i det tilltänkta kreditavtalet. I den allmänna motiveringen har berörts vissa frågor rörande information till borgensmän och andra som kan ha intresse av att erhålla samma information som kredittagaren. Här får hän- visas till vad där har anförts (avsnitt 5.3).

N

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag. innehåller en hänvisning till marknadslöringslagens regelsystem. Innebörden härav är först och främst att om näringsidkare vid marknadsföring av kredit un- derlåter att lämna information som anges i 5 och 6 && eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. så kan han enligt 3.5 marknadsföringslagen åläggas att lämna den ifrågavarande informationen. lnformationsåläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och

• Sida 165
•  Original

Prop. 1976/77:123 165

annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vid sidan av generalklausulen i 355 tnarknadsföringslagen blir även de handläggningsregler m.m. som anknyter till generalklausulen tillämpliga när det gäller informationsplikten enligt konsumentkreditlagen. Detta in- nebär bl. a. att fråga om informationsåläggande kan tas upp inför mark- nadsdomstolen efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare. konsumenter eller löntagare. Näringsidkare är skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i ärende rörande informationsplikten. [ ärende där informationsåläggande kan antas komma i fråga är näringsidkare även skyldig att på anmaning av KO till- handahålla handling och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterkoms inte KO:s anmaning får KO förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet. Beslut i fråga om informationsåläggande hindrar inte att samma fråga prövas på nytt. när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl påkallar det. Fråga om informationsåläggande får i fall som inte är av större vikt prövas av KO genom informationsföreläggande. Jag vill i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnittet 5.3) samt till marknadsföringslagen och dess förarbeten (prop. 1975/76:34).

Informationsåläggande riktas endast mot den som har företagit mark- nadslöringsåtgärd och därvid underlåtit att lämna information som har sär- skild betydelse från konsumentsynpunkt. Marknadsdomstolens avgöranden vid tillämpning av bestämmelserna om informationsplikt vid marknads- föring av kredit kommer sålunda formellt att avse endast enskilda fall. Trots detta torde avgörandena få en betydande effekt som prejudikat i den mån de rör mera principiella frågor.

Påpekas bör att information-såläggande kan komma i fråga inte bara om näringsidkare vid marknadsföring av kredit t. ex. helt underlåter att lämna information om effektiv ränta e. d. utan givetvis också om näringsidkaren visserligen lämnar information men denna är oriktig. Rör det sig om upp- såtligt vilseledande framställning kan även straffbestämmelsen i 6.5 mark- nadeöringslagen bli tillämplig.

Enligt 3 å andra stycket marknadsföringslagen får informationsåläggande innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller till- handahållas i annan form på säljställe. att den skall lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller att den i viss form skall lämnas till konsument som begär det. Dessa bestämmelser kommer att vara fullt ut tillämpliga på åläggande att lämna information som avses i 5 och 6 åå konsumentkreditlagen. När det i 6å konsumentkreditlagen föreskrivs att informationen inför slutande av kre- ditavtal skall vara skriftlig följer därav och av N' att marknadsdomstolen kan ålägga vederbörande att lämna den i 6 & angivna informationen i skriftlig form.

Informationsåläggande enligt 355 marknadsföringslagen skall enligt 5; samma lag förenas med vite. om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

• Sida 166
•  Original

Prop. 1976/77:123 166

Anledning att avstå från viteslöreläggande kan finnas t. ex. om KO vill ta upp ett ärende i marknadsdomstolen i syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefull fråga. Det kan i sådant fall vara ett gemensamt intresse för KO samt näringsidkaren och dennes tag-anis" tion att få frågan prövad av marknadsdomstolen. Om KO då kan avstå från att begära viteslöreläggande har detta ansetts öka möjligheterna att vinna samförstånd om att dra frågan under domstolens prövning (jfr prop. l970z57 s. 91 I).

Så

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om den kontantinsats sotn skall tas ut och om vem som skall svara för att detta sker. Vidare anges i paragrafen att betalning med medel som köparen fått låna under vissa särskilda förhållanden inte skall anses utgöra kontantinsats i lagens mening.

Med kontantinsats torde i allmänt språkbruk avses betalning med kon- tanter eller motsvarande. t. ex. check. som erläggs innan vara utges till köpare på grund av ett köpeavtal. Uttrycket kontantinsats har i 8 s* i princip samma innebörd. Som skall beröras i det följande bör emellertid med kontant betalning jämställas det fall att köparen lämnar ett inbytesföremål. Vidare bör det i vissa fall kttnna komma i fråga att ta ut en betalning. utgörande kontantinsats i lagens mening. först efter det att varan har utgetts till köparen.

Huvudregeln i första stycket innebär att säljaren av köparen skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Innebörden av denna regel har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen. Regeln styr för det första frågan huruvida kontantinsats i visst fall över huvud taget skall tas ut. Den lämnar sålunda utrymme för att i undantagslall helt efterge kravet på kontantinsats. Vidare har regeln betydelse för frågan om kon- tantinsatsens storlek. Den styr också frågan om hur kontantinsatsen skall tas ut. t.ex. vid vilken tidpunkt detta skall ske.

Avgörande i dessa hänseenden är vad som beträffande kreditköp av det ifrågavarande slaget utgör god sed på marknaden. Som framgår av den all- männa motiveringen får konsumentverket härvidlag ett långtgående infly- tande genom att verket i överläggningar och förhandlingar med närings- idkarsidan och genom utfärdande av riktlinjer kan i hög grad påverka be- traktelsesättet när det gäller att avgöra vad som kan anses utgöra god mark- nadssed. I den allmänna motiveringen har berörts vissa fall där undantag från

• Sida 167
•  Original

Prop. 1976/77:123 167

kontantinsatskravet bör kunna komma i fråga. Detta gäller bl. a. konto- kortssystem av den typ som numera har vunnit utbredning på marknaden. Det torde utan vidare kunna konstateras att det i dag Ståri överensstämmelse med god sed på marknaden att kontantinsats inte tas ut vid kreditköp som sker inom ramen för sådana kontokortssystem, och de skäl som ligger bakom denna praxis talar för att den t. v. bör bibehållas. Det förtjänar emellertid att än en gång understrykas att kontokortssystemen i och för sig omfattas av reglerna om kontantinsats. Som har antytts i den allmänna motiveringen är det inte uteslutet att förhållandena utvecklar sig så att det framdeles blir aktuellt att kräva uttagande av kontantinsats även vid kontoköp av nu berört slag. I enlighet med vad som tidigare har sagts skall kontantinsatsen normalt erläggas innan varan utges till köparen. Utlämnas i sådant fall varan innan hela kontantinsatsen har erlagts har bestämmelserna i st inte iakttagits. och detta gäller även om kontantinsatsen betalas inom kort tid efter det att varan utlämnats. Det är alltså självfallet inte tillräckligt att parterna upp- rättar ett kontrakt där det sägs att föreskriven kontantinsats skall utgå.

Det kan emellertid tänkas speciella fall då en betalning motsvarande kon- tantinsatsen bör få tas ut senare än då varan utlämnas till köparen. Bl.a. kan övervägas att vid hemförsäljning. där den s. k. ångerveckan gäller, låta konsumenten vänta med att erlägga kontantinsats till dess att ångerveckan löpt ut. Hithörande frågor får prövas av konsumentmyndigheterna vid till- lämpningen av reglerna i 8 och %;".

I 8 #" första stycket ges vidare en föreskrift som innebär att kontantinsatsen. om sådan skall utgå. normalt skall motsvara minst 20 procent av den ifrå- gavarande varans kontantpris. Lägre kontantinsats kan, temporärt eller för framtiden, ifrågakomma om särskilda förhållanden påkallar det. Dessa be- stämmelser har tämligen ingående behandlats i den allmänna motiveringen och torde knappast erfordra ytterligare kommentarer. För fullständighetens skull bör dock framhållas att regeln om iakttagande av god sed på marknaden i något fall kan fordra uttagande av högre kontantinsats än 20 procent.

Enligt paragrafen åligger det säljaren vid kreditköp att ta ut föreskriven kontantinsats. Annan än säljaren kan — utom i vissa förmedlingsfall som strax skall beröras — inte drabbas av påföljd om kontantinsatskravet har åsidosatts. Fristående kreditgivare behöver alltså i och för sig inte kontrollera att föreskriven kontantinsats har erlagts. En annan sak är att banker och andra linansieringsinstitut får anses ha ett allmänt ansvar att tillse, att de inte medverkar i kreditköpssammanhang där det förekommer brott mot kontantinsatsreglerna. För bankernas och kreditaktiebolagens del kan ett sådant ansvar utkrävas inom ramen för den särskilda tillsynen över dessa företag. I sammanhanget bör erinras om att frågan huruvida även andra finansieringsföretag skall ställas under offentlig tillsyn övervägs av linan- Sieringsbolagskommitten (Fi 1975108).

AV 1 åkonsumentkreditlagen följer att ett kreditköp kan falla under lagens bestämmelser även om säljaren är en privatperson. Detta gäller t.ex. om säljaren lämnar kredit och som ombud anlitar en näringsidkare, som i sin

• Sida 168
•  Original

Prop. 1976/77:123 168

yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköpet. I sådant fall bör det åvila näringsidkaren att se till att föreskriven kontantinsats tas ut. Frågan skall närmare beröras i specialmotiveringen till 9,5.

I 85 andra stycket upptas den i och för sig självklara regeln att som kontantinsats inte skall anses betalning med medel som köparen får låna av säljaren. Som kontantinsats skall inte heller anses betalning med medel som köparen får låna av annan kreditgivare än säljaren på grund av över- enskommelse mellan säljaren och kreditgivaren. Den överenskommelse som här åsyftas skall gå ut på att kreditgivaren lånar ut pengar till köpare just för att denne skall kunna erlägga erforderlig kontantinsats. Det fordras i och för sig inte. såsom enligt 2 å andra stycket förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, att säljaren och kreditgivaren har ekonomisk intressegemenskap.

Som tidigare har nämnts kan kontantinsatsen eller del därav erläggas genom att säljaren får motta ett inbytesobjekt. Sådana transaktioner torde fratnför allt kunna få betydelse när kreditköpet avser en dyrare vara. Det fordras inte att inbytesobjektet utgörs av en vara av samma slag som kre- ditköpet avser.

Att kontantinsats sålunda kan erläggas i form av inbytesobjekt kan givetvis i viss mån komplicera tillsynen överatt kontantinsatskravet efterlevs. Fram- för allt är det värderingen av inbytesobjektet som kan vålla problem. Den grundläggande principen bör vara att värderingen skall ske med iakttagande av god köpmannased. Självfallet är kontantinsatskravet inte uppfyllt, om det kontantbelopp som enligt lagen krävs vid viss affär formellt har uppnåtts genom att ett inbytesobjekt har åsatts ett med hänsyn till god köpmannased alltför högt värde. Det bör härvidlag i princip sakna betydelse, om säljaren kan visa att han sedermera har lyckats avyttra inbytesobjektet till ett högre pris än det värde som enligt nu berörda principer bort åsättas objektet. Af- fa'rsvinst i efterföljande led bör alltså regelmässigt inte få åberopas till stöd för att kontantinsatskravet har uppfyllts.

Det är tänkbart att inbytesobjektet tidigare har sålts av den säljare som vid ett senare kreditköp övertar objektet och att köparen alltjämt har en till det tidigare köpet hänförlig restskuld till säljaren. 1 så fall måste rest- skulden givetvis avräknas från inbytesobjektets värde. Motsvarande gäller om säljaren eventuellt från köparen övertar betalningsansvaret för rest- skuld till annan kreditgivare.

9?

Säljer näringsidkare vara utan att iaktta bestämmelserna om kontantinsats i 8 &, skall detta enligt förevarande paragraf anses utgöra sådan handling som avses i 2,5 marknadsföringslagen. dvs. otillbörlig marknadsföringsåt- gärd. Som regel torde handlingen få anses otillbörlig mot såväl konsument som konkurrerande näringsidkare.

• Sida 169
•  Original

Prop. 1976/77:123 169

Förbud enligt 2 ;" marknadsföringslagen kan grundas endast på handling som företagits av näringsidkare eller på näringsidkares vägnar.

Näringsidkaren behöver inte vara part i köpeavtalet. Bestämmelsen i 9?" avser även den situationen att näringsidkaren för en privatpersons räkning säljer en vara samt fråga är om kreditköp i lagens mening. Som har nämnts redan under 8 & åligger det i sådant fall näringsidkaren att ta ut kontantinsats av köparen. Gör näringsidkaren inte det kan han drabbas av förbud enligt 2 & marknadsföringslagen. Som framgår av sistnämnda lagrum kan förbud meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på nä- ringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Vid sidan av generalklausulen i 2å marknadslöringslagen blir även de handläggningsregler m.m. i marknadsföringslagen som anknyter till ge- neralklausulen tillämpliga när det gäller kravet på kontantinsats. Jag får i den delen hänvisa till vad som anförts i specialmotiveringen till 7 ;".

I 30,5 finns en erinran om att regeringen med stöd av lagen (1975190) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yr- kesmässig försäljning av bilar kan meddela särskilda bestämmelser om bl. a. kontantinsats vid bilförsäljning. Sådana bestämmelser finns f.n. i förord- ningen(l959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmäs- sig försäljning av bilar (omtryckt 1976163. se avsnittet 2.2.8). Beträffande förhållandet mellan denna särskilda reglering och konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats får hänvisas till specialmotiveringen till 30 &.

10;

1 105 regleras köparens rätt att vid kreditköp göra gällande invändningar och anspråk. som grundas på köpet. mot annan kreditgivare än säljaren (särskild kreditgivare). Paragrafen, som-har behandlats i avsnittet 5.6 i den allmänna motiveringen. motsvarar med 'vissa ändringar 105 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Den ersätter bestämmelserna i 15 och 16 så konsumentköplagen.

Första stycket innehåller bestämmelser om köparens rätt att mot särskild kreditgivares krav på betalning framställa invändningar på grund av köpet. Bestämmelserna innebär att köparen vid varje form av kreditköp kan fram- ställa alla de på köpet grundade invändningar sotn han skulle ha kunnat göra gällande mot säljaren. Vad som avses med kreditköp anges i 3 ;. Med kreditgivare förstås enligt 2.5 den som har lämnat krediten eller övertagit den ursprunglige kreditgivarens fordran mot köparen.

Med "invändningar på grund av köpet” åsyftas invändningar som grundas på bestämmelser i köpeavtalet, på köprättsliga lagregler såsom bestämmel- serna i konsumentköplagen och den allmänna köplagen eller på allmänna avtalsrättsliga regler. flit hör i första hand påståenden om kontraktsbrott av säljaren (dröjsmål eller fel). Mot särskild kreditgivares krav på betalning kan köparen sålunda åberopa exempelvis att säljaren inte har levererat varan

• Sida 170
•  Original

Prop. 1976/77:123 170

i rätt tid eller att den är behäftad med fel och att köparen därför enligt reglerna i konsumentköplagen har rätt att innehålla köpeskillingen eller del därav tills leverans sker, felet avhjälps eller felfri vara levereras. Vidare kan köparen hävda t.ex. att han enligt l-zonsumcntköplagen har rätt att häva köpet på grund av dröjsmål eller fel. Köparen kan emellertid också göra gällande att han av annan anledning inte är skyldig att stå fast vid köpet, t. ex. därför att detta är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Paragraf—ens andra stycke reglerar köparens rätt att vid kreditköp göra gällande anspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare. Bestämmel— serna innebär att köparen mot särskild kreditgivare kan framställa samma penninganspråk på grund av köpet som han kan göra gällande mot säljaren. Det kan vara fråga t. ex. om anspråk på återbetalning av köpeskilling. ska- deståndsanspråk.ersättning för reparation av varan e. d. Kreditgivaren svarar i princip lika med säljaren för fullgörandet av sådant anspråk. Kreditgivarens ansvar är beloppsmässigt dock begränsat till summan av vad han har mottagit av köparen med anledning av krediten.

Den befogenhet mot särskild kreditgivare som köparen kan grundat på bestämmelserna i andra stycket torde få sin främsta betydelse om ett köp hävs eller av annan anledning skall återgå och köparen till följd härav har anspråk på att återfå vad han presterat på grund av köpet. Även i andra fall kan bestämmelserna bli tillämpliga, nämligen om köparen har ett pen- ninganspråk mot säljaren som till beloppet överstiger den obetalda delen av kreditfordringen. Det är att märka att anspråk enligt andra stycket kan riktas mot varje särskild kreditgivare som har mottagit betalning av köparen med anledning av kreditköpet. Kreditgivaren behöver sålunda inte alltjämt inneha fordringen mot köparen. Ansvaret enligt 10 ; andra stycket gäller även om kreditgivaren sedermera har överlåtit fordringen till annan.

Att särskild kreditgivare svarar lika med säljaren för fullgörande av anspråk som avses i andra stycket innebär i och för sig att köparen kan vända sig direkt mot kreditgivaren med sitt anspråk. Han behöver sålunda inte först vända sig mot säljaren för att söka förmå denne att tillgodose anspråket. Inte heller behöver köparen i rättegång mot säljaren först få fastställt att anspråket är rättsligen grundat, utan detta kan i förekomtnande fall lika gärna fastställas i rättegång mellan köparen och den särskilde kreditgivaren. En annan sak är. som har framhållits i den allmänna motiveringen, att köparen i praktiken först torde komma att vända sig mot säljaren med sitt anspråk. Av betydelse härvidlag är framför allt att flertalet av de pen— ninganspråk som vanligen förekommer vid köp och som inte i praktiken kan regleras genom invändningsrätten enligt 10; första stycket förutsätter att anspråk på prestation in natura först har framställts. Sådana naturaanspråk kan inte enligt 10 .b" andra stycket riktas mot särskild kreditgivare utan härvid har köparen att vända sig mot säljaren. Vid dröjsmål med leverans måste köparen sålunda enligt 3ä första stycket konsumentköplagen normalt upp- mana säljaren att avlämna varan varefter köparen under skälig tid måste

• Sida 171
•  Original

Prop. 1976/77:123 l7l

avvakta leverans innan han får häva köpet. Om vara är behäftad med fel som säljaren har åtagit sig att avhjälpa måste köparen enligt 4 & första stycket konsumentköplagen, innan han kan göra gällande annat anspråk på grund av felet. först lämna säljaren skälig tid att avhjälpa felet eller leverera felfri vara. Om varan är behäftad med fel som inte skall avhjälpas på grund av åtagande som nyss nämnts får köparen enligt Så" konsumentköplagen inte göra avdrag på köpeskillingen eller häva köpet om säljaren erbjuder sig att avhjälpa fclet eller att leverera felfri vara och rättelsen sker genast samt utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

För att köparen skall kunna framställa penninganspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare fordras att köparen är bevarad vid sin rätt att göra gällande anspråket mot säljaren. Köparen måste således ha iakttagit sådan reklamationsplikt o. d.. vars fullgörande utgör en förutsättning lör att köparen skall kunna rikta anspråk mot säljaren tifr bl. a. ll &" konsu- mentköplagen). Kreditgivaren får givetvis mot köparens anspråk framställa alla de invändningar som säljaren skulle ha kunnat göra gällande.

Ett huvudsyfte med bestämmelserna i 10; andra stycket är att köparen när ett köp hävs skall vara garanterad att återlå vad han har presterat på grund av köpet. En förutsättning för att köparen efter hävning skall återlå vad han har betalat är emellertid i regel att köparen å sin sida återlämnar varan i väsentligen oförändrat och oförminskat skick till säljaren (jfr 57 och 58 N köplagen). En kreditgivare är alltså i en hävningssiutation inte skyldig att göra någon återbetalning till köparen med mindre denne på nyss angivet sätt lämnar tillbaka varan. Köparen bör alltid anses ha fullgjort sina förpliktelser härvidlag om han har återlämnat varan till säljaren. Som har nämnts i den allmänna motiveringen står det den särskilde kreditgivaren fritt att genom avtal med säljaren reglera deras inbördes mellanhavanden med anledning av kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser på grund av kreditköp.

Till skillnad från de hittills gällande bestämmelserna i 15 och 16 tå kon- sumentköplagen har reglerna i 10.5 konsumentkreditlagen tillämpning också vid alla former av kontoköp. Vissa närmare förutsättningar härför har berörts i specialmotiveringen till lå.

[ kontokortssystemen bokförs alla inköp som sker med utnyttjande av kontokrediten på kontohavarens konto. Kreditgivaren tillställer, i regel må- natligen. kontohavaren ett besked om saldot på kontot. När kontohavaren skall betala kontoskulden kan han i allmänhet välja mellan två olika till- vägagångssätt. Han kan sålunda för det första varje månad betala hela skul- den på kontot. Om detta betalningssätt används torde det inte uppkomma några särskilda problem vid tillämpning av bestämmelserna i 10% på kon- toköp. Kontohavaren brukar emellertid kunna välja att i stället göra avbetalningar på kontoskulden. Enligt de bestämmelser som vanligen upptas i kontoavtal skall avbetalning i så fall avse viss minsta kvotdel av saldot på kontot.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1976/77: 123 172

dock visst lägsta belopp (t. ex. 50 kr.). Betalningen avräknas i regel på det totala saldot. Om kontohavare som använder sådant betalningssätt vill ut- nyttja sin invändningsrätt enligt 105 första stycket får det först fastställas hur stor del av de betalningar. vilka erlagts sedan det aktuella köpet skedde. som kan anses hänföra sig till detta köp. En användbar metod synes vara att i efterhand så stor del av betalningarna avräknas på den till köpet hän- förliga fordringen som motsvarar dennas andel av det vid varje betalnings- tillfälle föreliggande saldot. Sedan så skett torde återstoden av den till det aktuella köpet hänförliga fordringen — eller det lägre belopp som den ifrå- gavarande invändningen avser (jfr t. ex. sista meningen i 4.5 andra stycket konsumentköplagen) — kunna t. v. krediteras kontohavarens konto eller på annat sätt undantas från fortsatta betalningar i avvaktan på reglering av det förhållande som utgör grunden för invändningen. Av bestämmelserna i 10 9" första stycket och deras tvingande natur fåranses följa att kreditgivaren. när han får motta meddelande från kontohavaren att denne vill göra gällande invändning på grund av köpet. är skyldig att vidta de nu nämnda åtgärderna. Givetvis finns det inte något som hindrar kreditgivaren att istället tillämpa det enklare förfaringssättet att t. v. från fortsatta avbetalningar undanta ett belopp motsvarande hela den till det ifrågavarande köpet hänförliga kre- ditfordringen.

Om kontohavare som utnyttjar betalningssättet avbetalning med stöd av 10 å andra stycket framställer anspråk mot kreditgivaren vid kontoköp. torde anspråket i allmänhet kunna regleras genom kreditering av kontot. Detta torde i regel kunna ske genom att kontot krediteras med hela det belopp som anspråket avser. givetvis dock högst med ett belopp motsvarande kreditfordringen på grund av det ifrågavarande köpet.

flå

Enligt första stycket första meningen får kreditgivaren inte ta emot av köparen ingången växellörbindelse beträffande fordran på grund av kre— ditköp.

I förhållande till vad som f. n. gäller enligt 17; konsumentköplagen har den sakliga ändringen gjorts att förbudet riktas inte enbart mot säljare som lämnar anstånd med betalning utan mot var och en som vid kreditköp lämnar konsumenten kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran (jfr definitionen av kreditgivare i 2 s*). Erläggs alltså betalningen till någon del med belopp som köparen erhåller som lån av särskild kre- ditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. får kre- ditgivaren inte beträffande fordran på grund av kreditköpet ta emot växel. Detsamma gäller naturligtvis säljaren, om han har lämnat köparen ett lån för att erlägga köpeskillingen (jfr definitionen av kreditköp i 2 å). Inte heller ett finansieringsföretag eller annan som övertar säljarens eller annan ur- sprunglig kreditgivares fordran får ta emot växel. Vad nu sagts gäller oavsett

• Sida 173
•  Original

Prop. 1976/77:123 173

Förbudet avser av köparen ingången växelförbindelse. dvs. fall där köparen som acceptant, trassent eller endossent är växelgäldenär. [ andra stycket har emellertid liksom i konsumentköplagen gjorts undantag för egen växel som är utställd av bankinstitut. Säljaren eller annan kreditgivare är alltså oförhindrad att ta emot postväxel, där bankinstitutet i egenskap av utställare är betalningsskyldigt för hela växelsumman (se prop. l973:138 s. 278). I sammanhanget bör framhållas att köp mot betalning med check inte är att betrakta som kreditköp (jfr dock nedan).

Enligt första stycket andra meningen får kreditgivaren inte heller ta emot av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse. vars överlåtande eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Bestämmelsen avser samma fordrings- handlingar som nuvarande 17% konsumentköplagen. Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 2 kap. skuldebrevslagen. Som exempel på andra handlingar som kan inskränka köparens invändningsrätt kan nämnas postdaterade checkar (se prop. 1973:l38 s. 276).

Den som uppsåtligen bryter mot förbudet att ta emot växel eller annan handling som anges i första stycket dömes enligt tredje stycket till böter. Sanktionsbestämmelsen överensstämmer med vad som f. n. gäller enligt konsumentköplagen. Kommittén har föreslagit att även oaktsamhet skall kunna leda till bötespåföljd. En sådan skärpning har emellertid inte ansetts motiverad.

Vad som föreskrivs i 11 äpåverkarinte de reglersom enligt 17 s" växellagen och 15% skuldebrevslagen gäller om skydd för tredje man som i god tro förvärvar växel eller annan löpande fordringshandling. Om en sådan hand- ling trots förbudet i första stycket kommer i omlopp. blir således innehållet i växellagen resp. skuldebrevslagen avgörande när det gäller att bedöma borgenärens möjligheter att värja sig från invändningar från köparens sida.

12.5

Paragrafen motsvarar 11 och 12 åå i kommitténs förslag till konsument- kreditlag och kan jämföras med ös” tredje stycket och 2; första stycket avbetalningsköplagen. Den har behandlats under 5.7 i den allmänna moti- veringen.

Vid kreditköp har enligt första stycket köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. Denna köparens befogenhet är ovillkorlig och kan som framgår av 4; inte åsidosättas genom avtal. Rätten till för- tidsbetalning gäller såväl mot säljare som mot andra kreditgivare vid kre- ditköp. Vem som är att anse som kreditgivare och vad som avses med kreditköp framgår av 2 och 3 åk".

• Sida 174
•  Original

Prop. 1976/77:123 174

Andra stycket begränsar kreditgivarens möjligheter att kräva betalning i förtid. Liksom första stycket är bestämmelsen tillämplig vid kreditköp.

Enligt andra stycket får kreditgivaren kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen del av kreditfordringen och denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Bestämmelsen riktar sig mot 5. k. förfalloklausuler i kreditköpskontrakt. Av inledningen till andra stycket framgår att avtalet måste innehålla en sådan klausul. om kreditgivaren över huvud taget mot köparens vilja skall kunna kräva betalning i snabbare takt än som framgår av den överenskomna betalningsplanen.

Endast förfalloklausuler som hänför sig till dröjsmål med betalningen får göras gällande. Härvidlag krävs att köparen på angivet sätt har kommit i kvalificerat dröjsmål. De båda krav som uppställs, tidskravet och stor- lekskravct. måste samtidigt vara uppfyllda. UtgångSpunkten för tidsberäk- ningen är den bctalningsplan som parterna kommit överens om.

Vid kreditköp som är förenat med återtaganderätt har köparen enligt 16% viss möjlighet att värja sig mot att kreditgivaren gör gällande en förfal- loklausul. även om köparen har kommit i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 12%. I denna del får hänvisas till vad som anförs under 16%.

Med kreditfordringen avses, som framgår av 2 %. det sammanlagda be- loppet av kreditbelopp och kreditkostnad. Dröjsmålsbeloppet. dvs. den obe- talda del av kreditfordringen som är förfallen enligt betalningsplanen. skall sättas i relation till hela kreditfordringen. Visar det sig att dröjsmålsbcloppet uppgårtill merän en tiondel av denna kan kreditgivaren således göra gällande en förfalloklausul. om även tidskravet är uppfyllt.

Vid kreditköp i allmänhet. som vanliga delbetalningsköp och låneköp där kreditavtalet hänför sig till köp av viss vara. utgör kreditfordringen i regel ett konstant belopp som vanligen torde vara uttryckligen angivet i avtalet eller eljest skriftligen dokumenterat (jfr specialmotiveringen till 6 %). I vissa fall torde dock kreditkostnaden kunna variera under avtalstiden. t. ex. därför att räntesatsen anknutits till diskontot. I sådana fall kommer kreditfordringens storlek att förändras med variationen i kreditkostnaden. Givetvis skall hänsyn tas härtill vid tillämpningen av 12 %.

När det gäller köp med användande av kontokredit är det uppenbart att bestämmelserna i l2% i regel inte kan sättas i relation till varje enskilt kontoköp. Detta följer av att kontohavarens betalningar i allmänhet avräknas på kontots totala saldo utan uppdelning på de enskilda köpen. Avgörande för frågan huruvida kreditgivaren i ett kontoavtal skall kunna göra gällande en förfalloklausul bör därför vara om konsumenten/kontohavaren har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen del av kontots saldo. vilken uppgår till mer än en tiondel av hela saldot. Med "kreditfordringen" avses alltså vid kontoavtal det vid varje tidpunkt föreliggande kontosaldot. vilket omfattar dels utnyttjat kreditbelopp och dels upplupen kostnad för krediten.

• Sida 175
•  Original

Prop. 1976/77:123 175

För att belysa kontokreditsituationen kan som exempel tas det fallet att kontohavaren enligt avtalet skall betala minst en tiondel av saldot inom en månad efter det att han fått motta månatligt saldobesked. Vid ett tillfälle (månad 0) visar saldobeskedet ett saldo på 5000 kr. Kontohavaren gör i fortsättningen inte någon inbetalning. Vid nästa tillfälle för saldobesked (månad 1) skulle kontohavaren enligt avtalet ha betalat 500 kr. Vid det därpå följande tillfället (månad 2) utgör det till betalning förfallna beloppet mer än tiondel av den månad 0 föreliggande kreditfordringen. Därmed börjar den tidsfrist löpa som är av betydelse i sammanhanget. Efter loppet av ytterligare en månad har kreditgivaren möjlighet att med stöd av en för- falloklausul utkräva betalning av hela kreditfordringen.

Av det anförda framgår att det saknar betydelse huruvida kontohavaren efter den tidpunkt som bildar utgångspunkt vid bedömningen (månad 0) tar kreditutrymmet i anspråk ytterligare. Självfallet måste gälla att kon— tohavaren inte kan försätta sig i en bättre ställning genom att efterhand öka saldot samtidigt som han inte gör några inbetalningar. Vidare torde av allmänna principer följa att kreditgivaren har rätt att avvisa avbetalningar på kontoskulden vilka understiger avtalat och förfallet amorteringsbelopp.

Det bör anmärkas att av den nu berörda regleringen följer att kreditgivaren inte genom enbart uppsägning av ett kontoavtal kan bringa den avtalade amorteringsplanen till upphörande. Härför fordras att en förfalloklausul kan göras gällande.

Enligt 12 % tredje stycket utgör de i andra stycket stadgade begränsningarna i rätten att åberopa förfalloklausuler inte hinder för bank eller annan kre- ditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid. om sådan skyldighet följer av annan författning. Av den allmänna motiveringen (avsnittet 5.7) framgår att det här är banklagstiftningen som åsyftas. Regeln i tredje stycket tillåter emellertid inte ifrågavarande kreditgivare att åberopa förfalloklausuler som är strängare än vad som är direkt motiverat av den berörda lagstiftningen. Vidare bör framhållas att regeln gäller endast för det fall kreditgivaren lämnat ett lån till konsumenten. dvs. vid kreditköp av låneköpets konstruktion. Regeln är däremot inte tillämplig när bankak- tiebolag e.d. inträder som kreditgivare i konsumentkreditlagens mening genom att överta Säljares fordran mot köpare enligt ett mellan säljaren och köparen upprättat kreditköpsavtal. Här gäller enligt allmänna rättsgrund- satser att den nye kreditgivaren inte mot köparen förvärvar längre gående rätt i fråga om möjligheten att åberopa förfallt.)klausul än säljaren själv hade.

13%

Paragrafen motsvarar 13% i kommitténs förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 4 % avbetalningsköplagen. vartill hänvisas i 6 % tredje stycket och 9% samma lag. Bestämmelsen har behandlats under 5.7 i den allmänna motiveringen. Den innebär att köparen vid förtidsbetalning av skuld på grund av kreditköp har rätt att få sin skuld reducerad på visst satt.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1976/77:123 176

Med lörtidsbetalning förstås betalning av belopp som enligt den avtalade betalningsplanen ännu inte är förfallet till betalning. Det saknar betydelse om det är köparen själv som tar initiativet till förtidsbetalning eller om det är kreditgivaren som med stöd av en avtalsklausul påfordrar sådan be- talning. Som framgår av 17% tredje stycket skall bestämmelserna i 13% tillämpas även vid den avräkning som äger rum när kreditgivare återtar vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt.

Vid förtidsbetalning utnyttjas inte hela den överenskomna kredittiden. Bestämmelserna i 13% syftar till att köparen vid förtidsbetalning inte skall behöva betala den del av kreditkostnaden som vid en schablonmässig be- räkning kan anses belöpa på den ej utnyttjade kredittiden. Enligt paragrafen skall sålunda, när förtidsbetalning aktualiseras, vid beräkning av kredit- givarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i för- hållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgo- doräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten. om denna kostnad Särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas kreditgivarens kostnad för kreditupplysning. Hit hör också administrationskostnader som hänför sig till avtalsförhållandets inledande skede. men däremot inte efter hand uppkommande aviseringskostnader och lierInde. Det kan vara svårt för kreditgivaren att ange den exakta kostnaden för uppläggningen av viss kredit. En schablonmässig beräkning bör därför kunna komma i fråga. Som en spärr föreskrivs emellertid att endast uppläggningskostnad som ej är oskälig får tillgodoräknas kreditgivaren.

Kontantpris: 1 350 kr. Kontantinsats: 350 kr. Kreditbelopp: 1 000 kr. Kreditkostnad: 165 kr. Kreditfordringen: 1 165 kr.

Av kreditkostnaden utgör 55 kr. uppläggningskostnad. Betalningen skall enligt avtalet erläggas med 116 kr. 50 öre den 30 i varje månad med början den 30 juni. Den 30 november har köparen enligt hetalningsplanen betalat sammanlagt 699 kr. av kreditfordringen. Samma dag. dvs. vid utgången av den sjätte månaden av den avtalade kredittiden. vill köparen göra sig fri från kre- ditavtalet genom förtidsbetalning. Ej utnyttjad kredittid uppgår till fyra må- nader. dvs. till 4/10 av den avtalade kredittiden. Sedan kreditgivaren har

• Sida 177
•  Original

Prop. 1976/77:123 177

tillgodoräknats hela uppläggningskostnaden för krediten skall alltså den obe- talda delen av kreditfordringen, 466 kr., minskas med 4/10 av (165-55 =) 110 kr., dvs. 44 kr. Kreditgivarens fordran uppgår således till (466—44 =) 422 kr.

För tillämpningen av bestämmelserna i 13 % är det en underförstådd för- utsättning att den i kreditfordringen ingående kreditkostnaden till någon del kan anses hänförlig till den ej utnyttjade kredittiden. Detta bör alltid anses vara fallet vid sedvanliga delbetalningsköp och låneköp. Vid kon- tokrediter innefattar kreditfordringen däremot i allmänhet endast kostnad som faktiskt hänför sig till utnyttjad kredittid. Någon reduktion av kostnaden enligt 13% blir då inte aktuell.

14;

Paragrafen motsvarar 14% i kommitténs förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 8% tredje stycket avbetalningsköplagen. Den har behandlas i avsnittet 5.8 i den allmänna motiveringen.

Den som har flera förfallna skulder till samma kreditgivare har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning som inte täcker allt vad han är skyldig. Gäldenären kan emellertid tänkas på förhand avstå från denna befogenhet. Avtalsvillkor varigenom sådant avstående görs är i allmänhet bindande. Bestämmelsen i 14% riktar sig mot villkor av angivet slag, s. k. avräkningsförbehåll, i samband med kreditköp.

Enligt 14% får belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kre- ditfordran i anledning av kreditköp inte först avräknas på annan fordran. Har sålunda köparen exempelvis ingått två delbetalningsavtal med samme säljare och vill köparen att inbetalat belopp skall anses som betalning på den ena fordringen. får säljaren inte först dra av beloppet från den andra fordringen. Motsvarande gäller för banker och andra kreditgivare som trätt i säljarens ställe. Vidare gäller beträffande kreditgivare som har lämnat dels ett från köp fristående lån, dels en kredit i samband med köp till samme konsument att han inte får neka konsumenten avräkning på den fordran som hänför sig till kreditköpet.

Förbudet att göra gällande avräkningsförbehåll har. som framhållits i den allmänna motiveringen, särskild betydelse vid kreditköp med återtagande- rätt. Om nämligen kreditgivaren hade kunnat åberopa sådant förbehåll, hade det i praktiken inneburit att återtaganderätten kunnat kopplas till annan fordran mot samme gäldenär än den som ursprungligen förenats med åter- taganderätt.

Vid kontokrediter utgörs kreditfordringen av kontots saldo. Bestämmelsen i 14% utgör således inte hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kon- toköp. på vanligt sätt avräknar erlagt belopp mot saldot.

• Sida 178
•  Original

Pr0p. 1976/77:123 178 15 %

Med denna paragrafinleds konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om återtaganderätt (15—23 %%). Paragrafen motsvarar 15 och 16 %% i kom- mittéförslaget. Den kanjämföras med 1 % första stycket och 2 % första stycket avbetalningsköplagen.

Enligt 15 % första stycket avses med förbehåll om återtaganderätt avtals- villkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av ett kreditköpsavtal. Ett sådant villkor kan formuleras på olika sätt. Definitionen i första stycket omfattar båda de typer av förbehåll som anges i 1 % avbetalningsköplagen, således återtagandeförbehåll och ägan- derättsförbehåll. Även det senare förbehållet innebär nämligen att varan skall kunna återtas vid bristande fullgörelse från köparens sida.

Såväl äganderättsförbehåll som återtagandeförbehåll torde numera ge kre- ditgivaren ett sakrättsligt skydd med avseende på det gods som omfattas av förbehållet (angående återtagandeförbehåll, se rättsfallet NJA 1 19751222). Kreditgivarens rätt till godset är således skyddad i förhållande till tredje man, t.ex. vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om återtaganderätt har ett vidare tillämpningsområde än avbetalningsköplagens. Sistnämnda lag gäller näm- ligen endast vid delbetalningsköp där minst en post skall erläggas i efterhand, medan konsumentkreditlagens regler gäller även kreditköp där hela betal- ningen skall erläggas på en gång efter köpet.

En grundläggande förutsättning för att en vara skall kunna återtas från köparen är naturligtvis att avtalet innehåller ett förbehåll om återtaganderätt som är giltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler och att de i avtalet upp- ställda förutsättningarna för att förbehållet skall få göras gällande är upp- fyllda. Därjämte uppställs i 15% andra stycket vissa särskilda krav för att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande.

Enligt andra stycket krävs till en början att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning. Annan kre- ditgivare än säljaren kan alltså inte förbehålla sig detta slag av säkerhet i varan. Ett av säljaren uppställt förbehåll kan emellertid åberopas av annan kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit eller pantsatt sin rätt.

Säljaren kan endast göra förbehåll som har till ändamål att trygga hans egen rätt till betalning på grund av kreditköpet. När betalningen som vid låneköp och vissa former av kontoköp erläggs med belopp som köparen lånar från bank eller annan kreditgivare kan således säljaren inte förbehålla sig återtaganderätt och inte heller göra ett giltigt förbehåll till säkerhet för köparens förpliktelser mot kreditgivaren. Detta innebär att återtaganderätt är utesluten i samband med låneköp och kontoköp.

Observeras bör vidare att förbehåll om återtaganderätt måste ha tillkommit i samband med köpet. Detta innebär att en vara inte i efterhand kan göras till föremål för säkerhetsrätt av detta slag.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1976/77:123 179

Enligt andra stycket krävs vidare för att återtaganderätt skall få utövas att köparen har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen och att denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Annat kontraktsbrott än betalnings- dröjsmål godtas således inte som grund för återtagande och dröjsmålet måste vara kvalificerat på angivet sätt. Härvidlag råder i princip överensstämmelse med förutsättningarna för att kreditgivaren med stöd av förfalloklausul skall få kräva betalning i förtid (se 12% andra stycket). Att kreditfordringens storlek i vissa fall kan variera under avtalstiden har berörts under 12 %. Vid tillämpningen av 15% skall hänsyn tas till sådana variationer.

För att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande krävs som nämnts att den del av kreditfordringen som dröjsmålet avser inte har blivit preskriberad. I realiteten innebär detta att återtaganderätten efter en tid kan upphöra.

Det bör anmärkas att det enligt annan författning än konsumentkredit- lagen kan föreligga särskilda begränsningar av möjligheten att göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt (jfr 2 kap. 4 och 5 %% jordabalken).

Genom tredje stycket begränsas i näringsrättslig ordning användandet av förbehåll om återtaganderätt. Enligt första meningen kan näringsidkare som vid förSäljning av vara använder sådant förbehåll förbjudas att framdeles i liknande fall använda förbehållet. om det avser vara som med hänsyn till sin begkaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på mark- naden inte är lämpad som kreditsäkerhet. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 5.9) har angivits närmare riktlinjer för lämplighetsprövningen.

Förbud kan riktas inte bara mot näringsidkare som själv är säljare utan även mot näringsidkare som använder sig av återtagandeförbehåll när han i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköp som ombud för säljaren.

Enligt tredje stycket andra meningen äger i fråga om förbud avtalsvill- korslagens bestämmelser motsvarande tillämpning. Hänvisningen till av— talsvillkorslagens regelsystem innebär inte bara att förbud kan meddelas av marknadsdomstolen utan också att fråga om förbud i fall som ej är av större vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande. Har förbuds- föreläggande godkänts, gäller det som förbud av marknadsdomstolen.

Förbud skall i princip förenas med vite. Det kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Fråga om förbud upptas inför marknadsdomstolen efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Anknytningen till avtalsvillkorslagen betyder vidare att näringsidkare är skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i förbudsärende enligt 15 % tredje stycket konsumentkreditlagen. Efterkoms

• Sida 180
•  Original

Prop. 1976/771123 180

inte sådan anmaning. får KO förelägga näringsidkaren att vid vite fullgöra sin skyldighet.

Beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Interimis- tiskt beslut kan meddelas om särskilda skäl föreligger. Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Förbud som enligt 15 % tredje stycket kan riktas mot återtagandeklausuler är alltså av näringsrättslig karaktär. Detta hindrar emellertid inte en åter- verkan på det civilrättsliga planet. Ett villkor som kan förbjudas eller rentav har förbjudits av marknadsdomstolen torde vid bedömning i ett enskilt fall ofta kunna lämnas utan avseende med stöd av den allmänna förmö- genhetsrättsliga generalklausulen i 36% avtalslagen. Här kan hänvisas till vad som har anförts i prop. 1975/76:81 (s. 131). Enligt 21% konsument- kreditlagen får handräckning för återtagande av vara inte beviljas. om det ifrågavarande återtagandeförbehållet har uppställts i strid mot förbud enligt 15% tredje stycket.

16%

Paragrafen saknar uttrycklig motsvarighet i kommittéförslaget (jfr utta- lande på s. 185 i kommitténs betänkande). Den kan jämföras med 2 % andra stycket avbetalningsköplagen (se även 6% första stycket samma lag).

Enligt 16 % kan köparen, sedan han har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 15 % andra stycket. hindra att varan återtas genom att i efterhand erlägga det belopp som inte har betalats i rätt tid plus ränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan inte har återtagits, oavsett anledningen till dröjsmålet. Rättelse kan ske både före och efter det att kreditgivaren har inlett rättegång eller exekutivt förfarande för att återta

varan. För att rättelse skall anses fullgjord måste köparen först och främst betala

allt som inte har erlagts i rätt tid enligt avtalet. Således måste köparen betala även belopp som har varit förfallet i mindre än en månad och därför inte har haft betydelse för kreditgivarens rätt att göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

För det andra måste köparen betala dröjsmålsränta på ifrågavarande belopp enligt de grunder som anges i 17 % tredje stycket. Köparen behöver således inte betala högre ränta än som anges i 6 % räntelagen. Vidare måste köparen ersätta kreditgivaren för kostnader som kan ha uppkommit för denne och som anges i 17% fjärde och femte styckena.

Verkan av rättelse enligt 16% är för det första att kreditgivaren inte på grund av ifrågavarande dröjsmål får återta varan. Därtill kommer enligt bestämmelsens andra punkt, att kreditgivaren inte heller får göra gällande avtalsvillkor om förtida betalning (se 12 % andra stycket) på grund av dröis-

• Sida 181
•  Original

Prop. 1976/77:123 181

17%

1 första stycket sägs att om kreditgivaren vill återta varan, skall avräkning göras mellan honom och köparen. Avräkningen sker på det sätt som anges i andra och tredje styckena.

Reglerna om avräkning tillämpas såväl vid handräckning för återtagande som vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt. Reglerna skall emellertid också tillämpas om kreditgivaren med stöd av sådant förbehåll vill återta varan utan medverkan av myndighet, vilket naturligtvis förutsätter köparens medgivande. Av 4% framgår att reglerna om avräkning inte till köparens nackdel kan åsidosättas genom avtal.

Vid avräkning skall enligt andra stycket köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, varvid 3 % avbetalningsköplagen äger motsvarande tillämpning.

1 3% avbetalningsköplagen föreskrivs att godsets värde vid återtagandet Skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja godsets försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall sålunda tas till omstän- digheter som är ägnade att höja värdet i säljarens hand, såsom att han kan på nytt sälja godset i egen rörelse och dessförinnan avhjälpa eventuell skada på godset. När det gäller principerna för värderingen kan hänvisas till prop. 19533. Här bör dock anmärkas följande.

Vad säljaren kan antas "utvinna" genom att på lämpligt sätt sälja varan omfattar vad som kan antas inflyta genom försäljningen med avdrag av försäljningskostnaderna. Av nyssnämnda proposition framgår att i princip alla försäljningskostnader skall beaktas, såväl fasta kostnader som mera spe- ciella. t. ex. för annonsering, transport och reparation. Säljaren får däremot inte tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya försäljningen.

I regel torde en vara sjunka i värde efter köpetillfället. Någon gång kan värdet dock tvärtom ha stigit. Givetvis skall i sådant fall avräkningen vid återtagande ske med hänsyn till det nya. högre värdet. Detta gäller även om köparen härigenom tillgodoräknas ett högre värde än kreditköpspriset för varan.

Det kan inträffa att kreditgivaren för att kunna verkställa ett återtagande måste betala vissa skulder som egentligen åvilar köparen. Denne kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verk- ställt reparationen har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparations- fordringen (s.k. retentionsrätt). Om kreditgivaren då för att få ut varan

• Sida 182
•  Original

Prop. l976/77:123 182

tvingas betala reparationsfordringen bör hänsyn härtill tas vid bestämmandet av varans värde vid avräkningsförfarandet. Detta torde överensstämma med vad som gäller enligt avbetalningsköplagen (jfr prop. [9533 s. 38 ff, särskilt s. 39, samt Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 2 uppl., Stock- holm 1957, s. 55). Vad nu sagts bör gälla även när retentionsrätt utövas för andra fordringar än reparationsfordringar och kreditgivaren på grund härav måste betala sådan fordran föratt återtagandet skall kunna verkställas.

Kreditgivaren får enligt tredje stycket först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 13 %. Enligt 13 % skall. när förtidsbetalning sker, vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kre- ditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Dessutom får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kost- naden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig. Beträffande reduktionen av kreditkostnaden hänvisas i övrigt till vad som har anförts vid 13%.

Normalt kan avtalets uppgifter om kreditköpsfaktorerna läggas till grund för beräkningen av vad kreditgivaren skall tillgodoräknas enligt 17 % tredje stycket. Handräckning är utesluten om dessa uppgifter är ofullständiga eller felaktiga (jfr specialmotiveringen till 20 och 21 %%). Vid domsverkställighet blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att från kontraktet avvikande uppgifter om kreditköpsfaktorerna skall läggas till grund vid av- räkningsförfarandet. Köparen kan t.ex. ha vunnit framgång med en in- vändning om att kontraktets kontantprisuppgift ej motsvarar faktiskt till- lämpat kontantpris eller att kreditkostnaden är oskäligt hög.

Utöver obetald del av kreditfordringen, reducerad enligt 13 %, får kre- ' ditgivaren enligt 17% tredje stycket tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6% räntelagen. Enligt den bestäm- melsen skall ränta beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.

Är det fråga om handräckning måste yrkande om dröjsmålsränta fram- ställas senast vid återtagandeförrättningen. lnnehåller åberopat kontrakt be- s'ä'nmelser om dröjsmålsränta kan kreditgivaren anses ha yrkat sådan ränta.

Enligt 17% fjärde och femte styckena får kreditgivaren vid avräkningen också tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader som kan uppkomma vid återtagande av vara. 1 fjärde stycket anges till en början att kreditgivaren får räkna sig till godo ersättning för exekutionsavgift. Sådan avgift tas ut enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Vidare får kreditgivaren tillgodoräkna sig skälig kostnad för transport av varan samt ersättning för utgift som han åsamkats för inställelse vid återtagandeförrättning, om in-

• Sida 183
•  Original

Prop. 1976/77:123 183

ställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Er- sättning för utgift för inställelse vid återtagandeförrättning bestäms med motsvarande tillämpning av bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne. Dessa bestämmelser återfinns i vittneser— sättningskungörelsen (19732262, ändrad senast 1975:1086). 1 17% femte stycket ges en särskild regel om tillgodoräknande av ersättning för kostnad i mål om handräckning för återtagande. [ sådant mål får kreditgivaren till- godoräkna sig även skälig ersättning för sitt eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde. Regeringen avses utfärda föreskrifter om vad som härvidlag skall anses utgöra skälig ersättning.

Konsumentkreditlagen tillåter inte vare sig kopplings- eller avräknings- förbehåll. Det har därför inte kommit i fråga att införa någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 % första stycket 5 avbetalningsköplagen om avräkning av reparationsersättning o.d.

Enligt avbetalningsköplagen får säljare tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremie som säljaren har att fordra och som inte har inräknats i avbetalningspriset (4 % första stycket 3). Konsumentkreditlagen saknar mot- svarighet till denna bestämmelse. Kostnad för försäkring, liksom all annan ersättning som säljaren betingar sig utöver kontantpriset, är nämligen enligt konsumentkreditlagen (2 %) att betrakta som kreditkostnad och ingår således i den del av kreditfordringen som tillgodoräknas kreditgivaren efter reduk- tion enligt 13 %.

18%

Konsumentkreditlagens reglering av återtaganderätten innebär liksom motsvarande bestämmelser i avbetalningsköplagen att kreditgivaren inte skall kunna göra någon extra vinst på att köparen tvingas lämna varan ifrån sig. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren — dvs. om varan åsätts ett värde som är högre än summan av de belopp kreditgivaren får tillgodoräkna sig — får därför varan enligt huvudregeln i första stycket återtas endast om kreditgivaren betalar mel- lanskillnaden till köparen.

En särskild regel gäller i fall där varan har värderats av utmätningsman. Som framgår av 13% och 15% andra stycket avbetalningsköplagen, vartill hänvisas i 22% konsumentkreditlagen, skall varan värderas av utmätnings-

• Sida 184
•  Original

Prop. 1976/77:123 184

man vid handräckning och vid verkställighet av dom på återtagande, om inte domen föreskriver annat. Och som framgår av 14 och 15 %% avbetal- ningsköplagen, vartill likaledes hänvisas i konsumentkreditlagen, blir re- sultatet av en avräkning efter utmätningsmans värdering inte alltid slut- giltigt. Kreditgivaren har liksom köparen möjlighet att underställa värde- ringen domstols prövning. Skulle domstolen därvid uppskatta varans värde till lägre belopp än utmätningsmannen har gjort, blir köpare som vid av- räkningen har tillerkänts överskjutande mellanskillnad återbetalningsskyldig gentemot kreditgivaren. Kreditgivaren har därför ett intresse av att kunna säkra återbetalning. Av det skälet har kreditgivaren valrätt mellan att erlägga mellanskillnad till köparen och att nedsätta beloppet hos utmätningsman. om varan har värderats av denne.

Om kreditgivaren tillgodoräknas ett större belopp än köparen, får kre- ditgivaren enligt andra stycket inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden). Transaktionen mellan parterna är således i detta läge i princip avslutad. Med restskuld enligt förevarande bestämmelse avses emellertid bara belopp som omfattas av avräkningsreglerna. Således är kreditgivaren oförhindrad att även efter varans återtagande kräva ut ersättning för rättegångskostnader som hänför sig till dom varigenom köparen har förpliktats att utge varan.

19%

Bestämmelserna innebär att köparen oberoende av kreditgivarens sam- tycke har rätt att inom fjorton dagar lösa tillbaka återtagen vara genom betalning som sätter kreditgivaren i samma ekonomiska situation som om återtagandet hade avvärjts genom slutbetalning från köparen.

Vill köparen återlösa varan skall han betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet, dvs. samma värde som har använts vid avräkningen. 1 förekommande fall måste köparen också betala den restskuld som har upp- kommit vid avräkningen. Har således vid det tillfället kreditgivaren till- godoräknats ett större belopp än köparen är denne skyldig att erlägga mel- lanskillnaden, om han vill utnyttja återlösningsrätten.

Återlösningsrätt gäller oavsett om återtagande har skett handräckningsvis, genom domsverkställighet eller genom uppgörelse mellan parterna utan medverkan av myndighet.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1976/77:123 185 20 %

1 20—22 %% finns bestämmelser om handräckning och verkställighet av dom. varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt.

Med handräckning förstås det förenklade processuella förfarande som an- visas i avbetalningsköplagen och som gör det möjligt för kreditgivaren att mot köparens vilja återta varan utan att först behöva vända sig till domstol för att få en verkställbar dom.

De formella förutsättningarna för handräckning anges i 20 %, som mot- svarar 18 % kommittéförslaget och kan jämföras med 10% avbetalningsköp- lagen.

Enligt 20% första stycket får kreditgivaren söka handräckning hos ut- mätningsman, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller förbehåll om återtaganderätt och uppgift om vissa kreditköpsfaktorer. De krav på handlingens innehåll som här ställs upp har syftet att skapa underlag för utmätningsmannens bedömning av ärendet. Rent faktiskt kan de också framtvinga att den som säljer en vara med återtaganderätt lämnar köparen viss viktig information om kreditköpets innebörd Ufr 6 %).

Konsumentkreditlagen uppställer inte i och för sig något krav på skriftlig form för att ett kreditköpsavtal skall vara giltigt. Men för att handräckning skall komma i fråga krävs således att en skriftlig köpehandling har upprättats. Förutom åtcrtäganderättsförbehåll måste handlingen innehålla uppgift om kontantpriset. kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall erläggas. Beträffande innebörden av de olika termerna hänvisas till 2 %. Utmätningsmannen har att kontrollera att uppgifterna stäm- mer inbördes.

Saknas uppgifter som krävs enligt första stycket. skall ansökningen om handräckning avslås. Detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl att kontraktet innehåller felaktig uppgift, exempelvis om kontantpriset.

Den omständigheten att en handräckningsansökan har avslagits av ut— mätningsmannen inskränker inte kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol för att utverka dom varigenom köparen förpliktas att lämna tillbaka varan.

1 andra stycket föreskrivs att ansökan om handräckning skall göras skrift— ligen samt innehålla uppgift om den del av kreditfordringen som utestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att utmätningsmannen skall kunna göra den prövning som avses i 21 % första stycket. Till ansökan skall fogas styrkt avskrift av handling som anges i första stycket. Vid brister i dessa avseenden bör utmätningsmannen bereda sökanden tillfälle att komplettera ansökningen. Sker inte komplettering skall ansökningen avslås.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1976/77:123 186 21 %

Denna paragraf innehåller ytterligare förutsättningar för att handräckning skall få beviljas. Paragrafen kan jämföras med 19% kommittéförslaget och 11 % avbetalningsköplagen.

Enligt första stycket får handräckning beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar som anges i 15 % andra stycket föreligger. Förbehållet om återtaganderätt måste således ha gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga dennes rätt till betalning. Vidare krävs att köparen har kommit i kvalificerat dröjsmål med betalningen på närmare angivet sätt och att fordringen inte är preskriberad (se specialmotiveringen till 15 %).

Framgår det redan av ansökningshandlingarna att de angivna förutsätt- ningarna inte är uppfyllda, skall ansökningen genast avslås. Detsamma gäl— ler, om det i handräckningsmålet framkommer omständighet som ger an- ledning till tvekan huruvida förutsättningarna är uppfyllda. Detta följer av rekvisitet att saken skall vara uppenbar och ligger förövrigt iden summariska processens natur. En invändning från köparens sida leder alltså till att an- sökningen skall avslås, om inte invändningen är klart obefogad. Avslås ansökningen är kreditgivaren oförhindrad att få sin sak prövad vid domstol.

Som framgår av 16% kan köparen, även om förutsättningarna för åter- tagande är uppfyllda, hindra att varan återtas genom att erlägga belopp som ej har betalats i rätt tid jämte ränta och kostnader. Detta gäller även om betalningen görs på ett så sent stadium som vid förrättningen i ett hand- räckningsmål. Härvid är dock att märka att köparen måste betala hela det belopp som är förfallet till betalning. Kreditgivaren är alltså inte skyldig att godta ett lägre belopp, även om det är så stort att kvalificerat dröjsmål enligt 15 % andra stycket inte längre skulle föreligga. Om kreditgivaren emel- lertid godtar sådan betalning, går han miste om rätten att återta varan på grund av dröjsmålet.

Som framgår av 22% med dess hänvisning till bl. a. 14% avbetalnings- köplagen har köpare och kreditgivare rätt att föra talan mot beslut i fråga om handräckning samt möjlighet att i vissa hänseenden åstadkomma rättelse genom talan vid domstol.

Enligt andra stycket får handräckning inte beviljas om förbehåll om åter- taganderätt har använts i strid mot förbud enligt 15% tredje stycket. Till förbud räknas såväl marknadsdomstolens beslut som godkänt förbudsfö- reläggande av KO. Bestämmelsen innebär att ansökan om handräckning skall avslås. om sökanden eller den från vilken sökanden har övertagit åter- taganderätten har förbjudits att använda förbehåll om återtaganderätt av- seende vara av det slag som ansökningen gäller. Har således en säljare med- delats sådant förbud lår varken säljaren eller den finansiär hos vilken säljaren diskonterar sina kreditköpskontrakt beviljas handräckning.

• Sida 187
•  Original

Prop. 1976/77:123 187

Utmätningsmannen har att självmant iaktta bestämmelsen och måste, när varans slag ger anledning därtill, undersöka huruvida förbehållet om- fattas av meddelat förbud. Detta torde kunna ske genom hänvändelse till konsumentverket. Det kan vara lämpligt att konsumentverket upprättar förteckningar över förbud som har meddelats.

Det bör anmärkas att handräckning inte kan vägras enbart på den grund att annan näringsidkare än sökanden i det aktuella handräckningsmålet eller den från vilken sökanden har övertagit den påstådda återtaganderätten har förbjudits att använda förbehåll om återtaganderätt beträffande sådan vara som målet gäller. Köparen har emellertid alltid rätt att vända sig till allmän domstol för att få förbehållets skälighet prövad enligt 36% avtalslagen. Vid en sådan prövning torde domstolen komma att fästa stort avseende vid den praxis som med ledning av den näringsrättsliga bestämmelsen i 15% tredje stycket har utbildats på marknaden.

Enligt 21 % tredje stycket får handräckning eller domsverkställighet inte beviljas för återtagande av vara som enligt 65 % utsökningslagen undantas från utmätning.

F. n. gäller enligt 11 % andra stycket och 15 % första stycket avbetalnings- köplagen att handräckning och domsverkställighet inte får ske beträffande gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen och hans familj. Detta skydd för köparen är av betydligt mindre omfattning än det skydd som vid utmätning tillkommer gäldenär enligt 65% utsökningslagen. gäldenärens s.k. beneficium.

Från utmätning undantas enligt sistnämnda lagrum bl. a. möbler och an- nan utrustning som är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk och utrustning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet. allt till skä- ligt värde. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis elektriska hushållsapparater från utmätning. I praktiken förekommer att även TV- apparat och under speciella omständighetert. o. m. bil inbegrips i gäldenärens beneficium. Huruvida viss sak som gäldenären har ingår i hans beneficium är en fråga som får besvaras olika i olika verkställighetsärenden beroende på gäldenärens situation. Vad som skall undantas från utmätning kan också variera från tid till annan beroende på standardutveckling m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i 67% tredje stycket ut- sökningslagen finns bestämmelser som innebär att om viss egendom som avses i 65% samma lag har sådant värde att den inte kan undantas enligt 65 %. utmätning får ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens försäljning, av den behållna köpeskillingen skall utfå visst belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. Dessa be- stämmelser blir inte tillämpliga vid handräckning eller domsverkställighet för återtagande.

• Sida 188
•  Original

Prop. 1976/77: 123 188 22 %

Bestämmelserna i 20 och 21 %% om handräckning och verkställighet av dom är inte uttömmande. De fylls ut genom en hänvisning till de regler på området som finns i avbetalningsköplagen. Hänvisningen finns i 22 %, som motsvarar 19% kommittéförslaget.

Enligt 22 % äger — utöver 20 och 21 %% konsumentkreditlagen— 10 % tredje och fjärde styckena, 12—15 %% och 16% första stycket avbetalningsköplagen motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och domsverkställighet enligt konsumentkreditlagen.

De angivna bestämmelserna i avbetalningsköplagen rör bl. a. frågor om kostnad, anstånd, värdering, överklagande och tillämpning av bestämmelser i utsökningslagen. Sålunda föreskrivs i 10% tredje stycket avbetalningsköp- lagen att kostnad för handräckning skall, där utmätningsmannen begär det, förskjutas av sökanden.

[ 12 % avbetalningsköplagen finns föreskrifter om anstånd. Har handräck- ning sökts på grund av dröjsmål med betalningen och finnes dröjsmålet bero på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter, som kan antas vara av tillfällig natur, får utmätningsmannen medge anstånd med verkställigheten, om inte säljarens rätt till godset äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges för en tid av upp till tre månader från dagen för ansökningen men kan vid synnerliga skäl utsträckas att gälla intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen får föreskriva villkor för anståndet och. om anledning förekommer, förklara att anståndet skall upphöra att gälla. Enligt 15 % första stycket avbetalnings- köplagen skall bestämmelserna i 12% samma lag äga motsvarande tillämp- ning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas utge gods som blivit sålt genom avbetalningsköp.

[ 16 % första stycket andra punkten avbetalningsköplagen sägs att ansökan om handräckning eller domsverkställighet förfaller, om säljaren har medgett uppskov med förrättningen och på grund därav verkställighet ej har skett när sex månader förflutit från dagen för ansökningen.

Gods för vars återtagande handräckning meddelas skall enligt 13% av- betalningsköplagen upptecknas och värderas av utmätningsmannen. Denne får vid behov tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen. Vid förrättning för domsverkställighet skall enligt 15 % andra stycket bestämmelserna i 13 % gälla i fråga om värdering. om annat inte föreskrivs i domen.

1 14% första stycket avbetalningsköplagen finns en bestämmelse om att beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor som sista in- stans.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckning är han enligt 14% andra stycket avbetalnings-

• Sida 189
•  Original

Prop. 1976/77:123 189

köplagen oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren att han väckt sådan talan inom en månad efter det handräckning gavs eller. om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom samma tid efter överexekutors beslut, får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 5 % första stycket avbetalningsköplagen kan ha blivit ned— satt hos denne med anledning av att godsets värde vid avräkningen mellan parterna befunnits överstiga vad som räknats säljaren till godo. Enligt 15 5 andra stycket skall bestämmelserna i 14% andra stycket beträffande talan mot utmätningsmans värdering äga motsvarande tillämpning med avseende på förrättning för domsverkställighet.

På grund av hänvisningen i 22% konsumentkreditlagen skall nu redo- visade bcstämmelser för avbetalningsköp äga motsvarande tillämpning på konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Vad som i dessa bestämmelser sägs om säljare gäller — liksom vid direkt tillämpning av av— betalningsköplagen - även om den som har övertagit säljarens rätt. Den hänvisning som i 14 % andra stycket avbetalningsköplagen görs till 5 % första stycket samma lag skall vid tillämpning av konsumentkreditköp betraktas som en hänvisning till 18% första stycket konsumentkreditlagen. 1 15% avbetalningsköplagen ingår en hänvisning till 11 % andra stycket samma lag. Som framgår i avsnitt 5.15 i den allmänna motiveringen föreslås 11 å andra stycket avbetalningsköplagen bli upphävt.

Emellertid är inte heller avbetalningsköplagens förfaranderegler uttöm— mande. Enligt 10% fjärde stycket avbetalningsköplagen — vartill 22% kon- sumentkreditlagen alltså hänvisar — skall nämligen vad i 50, 59. 60 och 60 a %% utsökningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning äga motsvarande tillämpning på handräckning enligt avbetalningsköplagen. De angivna be- stämmelserna i utsökningslagen handlar om behörig utmätningsman. un- derrättelse till gäldenären (denne skall normalt underrättas). betydelsen av gäldenärens frånvaro när förrättning skall sketfrånvaro är enligt huvudregeln inte hinder för förrättningen) och provisorisk åtgärd i fall där verkställighet inte kan ske genast.

Vidare föreskrivs i 16 % första stycket första punkten avbetalningsköplagen — som alltså också omfattas av hänvisningen i 22 % konsumentkreditlagen— att jämte bestämmelserna i avbetalningsköplagen skall utsökningslagens föreskrifter lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Härmed torde närmast åsyftas utsökningslagens mera allmänna bestämmelser. exempelvis regler om jäv mot utmätningsman.

Här skall slutligen erinras om att de regler om handräckning och verk- ställighet av dom. vartill konsumentkreditlagen hänvisar, f. n. prövas dels i samband med arbetet inom justitiedepartementet på en ny utsökningsbalk (se betänkandet Utsökningsrätt Xlll, SOU 1974155, 5. 174"). dels under kre- ditköputredningens arbete med översyn av avbetalningsköplagen.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1976/772123 190 23 s*

Enligt paragrafen får vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt inte utmätas för fordran på grund av kreditköpet. ] sak överensstämmer denna bestämmelse med kommittéförslaget (se kommitténs specialmoti- vering till 19 %). Paragrafen har sin motsvarighet i 16% andra stycket av- betalningsköplagen. Där föreskrivs att för fordran på grund av avbetalnings- köp får det gods köpet avser inte tas i mät.

Vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt är kreditgivaren oför- hindrad att göra gällande sin fordringsrätt i vanlig ordning. Han kan således vända sig till domstol för att få ett verkställbart utslag på sin fordran i stället för att göra gällande sin återtaganderätt. Med stöd av sådant utslag kan kreditgivaren begära utmätning hos köparen. På grund av förevarande bestämmelse är han emellertid då hänvisad till annan egendom än den som köpet avser. Därigenom förhindras att konsumentkreditlagens värde- rings- och avräkningsregler sätts ur spel.

24.5

Vid avtal om kontokredit förekommer avtalsvillkor som innebär att kon- tohavaren åtar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom att kontokort, som utlämnas till honom som kreditbevis, används av obe- hörig. Bestämmelserna i förevarande paragraf begränsar kreditgivarens möj- ligheter att använda sådana avtalsvillkor. Paragrafen gäller inte bara vid köp av varor utan också när kontokredit lämnas för andra ändamål.

Med kontokort avses en handling eller ett föremål, vanligen en plastbricka, som används som bevis om att ett avtal om kontokredit har ingåtts. Termen "kontokort" har valts med hänsyn till att den används i allmänt språkbruk. Av vad nyss sagts framgår att termen syftar också på andra handlingar eller föremål än de sedvanliga kontokorten. Det har inte ansetts erforderligt att i detta sammanhang närmare ange vilka krav som bör ställas på ett kontokort eller att i övrigt gå in på de rättsverkningar som kan vara förbundna med kontokort.

Med kontohavare avses den som är bunden av avtalet med kreditgivaren och således ansvarig för att inbetalningar görs på kontot i enlighet med vad som har överenskommits mellan parterna. l vissa fall torde förekomma att två eller flera personer — exempelvis äkta makar — är kontohavare i ett och samma kontoavtal.

Vem som är behörig att använda ett kontokort får i första hand avgöras med ledning av kontoavtalet. Förutsätter detta att kontokort kan användas

• Sida 191
•  Original

Prop. 1976/77:123 191

Används kontokort av obehörig måste någon av de särskilda förutsätt- ningar som anges i första stycket 1—3 vara uppfylld för att kreditgivaren skall kunna göra gällande en klausul om betalningsskyldighet för konto- havaren.

! första stycket 1 anges det fallet att kontohavaren eller annan som är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Här avses ett frivilligt överlämnande som leder till att kortet används av någon som inte enligt kontoavtalet är behörig härtill. Har kontohavaren eller annan som är behörig att använda kontokortet lämnat ifrån sig detta under tvång eller liknande omständighet, bedöms kontohavarens betalnings- skyldighet enligt första stycket 3.

1 första stycket 2 anges det fallet att kontohavaren eller annan behörig användare genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Vid bedömningen av huruvida sådan oaktsamhet föreligger bör beaktas att kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang, ofta för att användas i stället för pengar vid smärre inköp. Det bör därför krävas mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses fö- religga. Som exempel kan nämnas att kontokortet har lämnats kvari ficka. väska. fordon e. d. som inte stått under uppsikt. Förloras kontokort när det förvaras i vederbörandes bostad torde grov oaktsamhet i regel inte böra anses föreligga.

1 första stycket 3 anges det fallet att kontohavaren eller annan behörig användare har förlorat besittningen av kontokort på annat sätt än genom överlämnande till annan eller grov oaktsamhet. I sådant fall går konto- havaren helt fri från betalningsansvar på grund av obehörig användning av kortet, om kontohavaren eller den som annars var behörig att använda kortet snarast efter det att förlusten har upptäckts gör anmälan hos kre- ditgivaren. Förlustanmälan enligt 3 kan, med den verkan som" anges i pa- ragrafen, ske även om kortet vid tidpunkten för anmälan åter har kommit i kontohavarens eller annan behörig persons besittning.

Om anmälan enligt första stycket 3 inte sker snarast efter upptäckt blir kontohavaren — under förutsättning att detta föreskrivits i kontoavtalet och med den begränsning som följer av bestämmelsen i paragrafens andra stycke — betalningsansvarig för alla de belopp som genom obehörig användning av kontokortet har påförts kontot.

Även om kontohavaren eller annan behörig användare har lämnat ifrån sig kontokort till annan, förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller förlorat besittningen av kortet på annat sätt och underlåtit att snarast efter upptäckt anmäla förlusten hos kreditgivaren kan kontohavarens betalningsansvar be-

• Sida 192
•  Original

Prop. 1976/77:123 | 192

gränsas. Enligt andra stycket av förevarande paragrafär kontohavaren näm- ligen i princip inte betalningsansvarig för belopp som genom att kontokort använts av obehörig har påförts konto efter det att kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan behörig användare inte längre har kontokortet i sin besittning. Som ett undantag från denna huvudregel gäller emellertid att kontohavaren är betalningsskyldig även för sådant belopp, om kontohavaren har förfarit svikligt. Kontohavaren kan t. ex. ha lämnat kontokortet till någon som inte enligt kontoavtalet är behörig att använda kortet och ha överenskommit med den till vilken kortet överlämnats att denne skall fortsätta att bruka kortet sedan kontohavaren gjort anmälan som avses i andra stycket.

Vid tillämpningen av andra stycket saknar det betydelse vem som har gjort anmälan till kreditgivaren. Anmälaren kan sålunda vara en helt utomstående person, t.ex. någon som hittat kortet och översänt det till kreditgivaren.

Som tidigare har nämnts kan det förekomma att två eller flera personer är kontohavare i ett och samma kontoavtal. Vanligen torde dessa vara so- lidariskt betalningsansvariga för belopp som påförts kontot. [ sådant fall gäller givetvis anmälan som avses i 24% till förmån för alla kontohavarna.

25.5

Som kommitten framhöll i sitt betänkande bör tillsynsmyndighetens verk- samhet inte bara gå ut på övervakning av att konsumentkreditlagens regler iakttas. Myndigheten bör även verka för ytterligare förbättringar av kon— sumenternas ställning i kreditsammanhangen samt samla in och vidare- befordra viktig konsumentupplysning på kreditområdet. Konsumentverkets uppgifter i dessa senare hänseenden följer emellertid redan av verkets in- struktion (SFS 19761429). Enligt denna har konsumentverket sålunda till uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. lnstruktionen ålägger verket särskilt bl.a. att övervaka marknadens utbud, att utföra eller låta utföra undersökningar av olika nyttigheter och att informera konsu- menterna om för dem väsentliga fakta och förhållanden.

Självfallet bör konsumentverkets tillsynsverksamhet bedrivas på sådant sätt att den inte vållar onödig kostnad eller olägenhet. En bestämmelse härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

26 % Paragrafen reglerar konsumentverkets rätt att för sin tillsyn bl.a. företa inSpektion hos näringsidkare som berörs av konsumentkreditlagen. Rätten

• Sida 193
•  Original

Prop. 1976/77:123 193

att företa inspektion m.m. omfattar inte banker och andra näringsidkare som enligt 25; har undantagits från konsumentverkets tillsyn. Bestäm- melserna i 26 & har behandlats i avsnittet 5.12 i den allmänna motiveringen.

Den näringsidkare hos vilken inspektion skall äga rum behöver inte på förhand underrättas om inspektionen. Detta torde likväl böra ske. om det inte finns anledning anta att ändamålet med inspektionen härigenom även- tyras.

Konsumentverket eller den som efter verkets förordnande verkställer in- spektion har rätt att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Här åsyftas handlingar som näringsidkaren disponerar över på sådant sätt att han har rätt att utlämna handlingarna. t. ex. egen bokföring. till verk- samheten hörande kontrakt o.d. Det är inte nödvändigt att handlingarna förvaras hos näringsidkaren själv. Denne kan också åläggas att skaffa fram handlingar som han på nyss angivet sätt disponerar över men som av en eller annan anledning har överlämnats till annan. exempelvis för indrivning av fordran.

Enligt andra stycket får konsumentverket förelägga näringsidkaren vite. högst 10 000 kr.. för att framtvinga handlingar och upplysningar i samband med inspektion. Föreläggande att tillhandahålla handling får enligt 29 & över- klagas hos kammarrätten. Beslut om inspektion eller föreläggande att lämna upplysningar får enligt bestämmelserna i nyssnämnda paragraf däremot inte överklagas.

Av den allmänna motiveringen (se särskilt avsnittet 5.12) samt av spe- cialmotiveringen till 7. 9 och 15 &? framgår att konsumentverkets tillsyns- befogenheter enligt 25 och 26 &; inte utgör den enda möjligheten för kon- sumentmyndigheterna att utöva kontroll av att konsumentkreditlagens be- stämmelser efterlevs. Därjämte gäller nämligen vid tillämpningen av reg- lerna om informationsplikt och kontantinsats KO:s befogenheter enligt bl. a. 11 55 marknadsföringslagen och vid tillämpningen av reglerna om använd- ning av återtagandeförbehåll KO:s befogenheter enligt 3 a_ä avtalsvillkors- lagen.

27 & Denna paragraf innehåller bestämmelser om talan beträffande utdömande

av vite som avses i 26 &. Bestämmelserna har utformats efter förebild av 1755 första stycket marknadsföringslagen.

• Sida 194
•  Original

Prop. 1976/77:123 194

28.5

1 paragrafen anges att den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning med tillsynsärende enligt konsumentkreditlagen inte får obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet. Föreskrifter om straff för brott mot bestämmelse om tystnadsplikt finns i 20 kap. 3? brottsbalken.

29.5

30.5

Bestämmelser av det slag som avses i 30% finns f. n. i förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och i den därtill anknytande s.k. avbetalningsövercnskommelsen mellan kommerskollegium och MRF (se avsnittet 2.2.8). Enligt förordningen och överenskommelsen gäller ett krav på minst 40 procents kontantinsats samt en begräsning av kredittiden till 24 månader. Säljare som åsidosätter kon- tantinsatskravet eller begränsningen av kredittiden straffas enligt förordning- en med böter, vilka utdöms av allmän domstol. Om säljaren ärbunden av avbe- talningsöverenskommelsen skall han i stället erlägga ett civilrättsligt vite. som utdöms av bilkreditnämnden. Tillsynen över efterlevnaden av förordningen utövas av kommerskollegium. medan MRF övervakar att av- betalningsöverenskommelsen iakttas.

Enligt kommitténs förslag skulle kreditköp som omfattas av den nämnda förordningen undantas från tillämpningen av konsumentkreditlagens be- stämmelser om bl.a. kontantinsats genom en uttrycklig föreskrift härom i övergångsbestämmelserna till lagen. En sådan särskild" föreskrift har emel- lertid inte ansetts påkallad. Förordningen innefattar nämligen en specialregle- ring med annat syfte än konsumentkreditlagens bestämmelser om kontant- insats. Sålänge denna specialreglering innebär ett krav på högre kontantinsats än som följer av tillämpningen av konsumentkreditlagen torde den i prak- tiken utesluta att lagens bestämmelser om kontantinsats tillämpas på kre- ditköp som avses i förordningen och avbetalningsöverenskommelsen.

• Sida 195
•  Original

Prop. 1976/77:123 195

Övergångsbestämmelserna

Av övergångsbestämmelserna framgår att bestämmelserna i 24 & om kon- tohavares betalningsansvar när kontokort har använts av obehörig skall till- lämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts före lagens ikraftträdande (jfr under 5.14).

Flera författningar innehåller bestämmelser som avser det fall att någon innehar vara på grund av avbetalningsköp. [ vägtrafiklagstiftningen före- skrivs sålunda på olika håll att det särskilda ansvar som kan åvila ägare av fordon skall gälla innehavaren i fall då fordonet innehas på grund av avbetalningsköp. Här kan nämnas bestämmelsen i 16555 vägtrafikkungö— relsen (19721603) samt motsvarande bestämmelser i fordonskungörelsen (19721595). terrängtrafikkungörelsen (l972z594). bilavgaskungörelsen (19721596). bilregisterkungörelsen (19721599). lagen (19671420) om flyttning av fordon i vissa fall samt lagen (l972z435) om överlastavgift. Vidare kan nämnas 2 s" trafikskadelagen (197511410), enligt vilken trafikförsäkringsplik- ten beträffande fordon som innehas av någon som har förvärvat det genom avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll skall fullgöras av innehavaren. '

För nu berörda fall har i övergångsbestämmelserna till konsumentkre- ditlagen tagits upp en regel som innebär att bestämmelse i lag eller annan författning. som avser det fall att vara innehas på grund av avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll. skall gälla även för det fall att vara innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som avses i 1555 konsumentkreditlagen.

7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen om avbetalningsköp

Bestämmelserna i 455 avbetalningsköplagen har ändrats i enlighet med vad som har anförts i avsnittet 5.15 i den allmänna motiveringen. Ändringen innebär i huvudsak att i paragrafen anges de kostnader för vilka säljaren vid återtagande av avbetalningsgods får tillgodoräkna sig ersättning.

På samma sätt som när det gäller konsumentkreditköpen (se specialmoti- veringen till 17 & konsumentkreditlagen) avses regeringen meddela närmare föreskrifter angående storleken av ersättning för säljarens eget arbete samt arvode till ombud eller biträde i mål om handräckning för återtagande. [ samband därmed bör kungörelsen (19741812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp. m. m., upphävas.

• Sida 196
•  Original

Prop. l976/ 77: 123 196

Ändringarna i avbetalningsköplagen innebär vidare att nuvarande andra stycket i ll % upphävs, varjämte en hänvisning till den bestämmelsen ut- mönstras ur 15 %. Frågan har behandlats i avsnittet 5.15 i den allmänna motiveringen.

Ändringarna i avbetalningsköplagen föreslås träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen, dvs. den I januari 1978. Äldre bestämmelser skall dock gälla ifråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

7.3. Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

Förslaget innebär att 15—17 ä;" konsumentköplagen, vilka ersätts av 10 och ll åå konsumentkreditlagen, skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Bestämmelserna skall dock även därefter gälla i fråga om köp som har ingåtts före den 1 januari 1978.

7.4. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Genom förslaget ändras den särskilda åtalsregeln i 10 kap. 10%" andra stycket brottsbalken så. att det klart framgår att regeln omfattar inte bara olovligt förfogande över egendom som sålts med äganderättsförbehåll utan också olovligt förfogande över egendom som omfattas av annat förbehåll som ger målsäganden möjlighet att återta egendomen.

8. Hemställan Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp. 3. lag om ändring i konsumentköplagen (l973z877).

4. lag om ändring i brottsbalken.

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 197
•  Original

Prop. 1976/ 77: 123 197