med förslag till konsumentkreditlag m.m.

Regeringens proposition

1976/77:123

med förslag till konsumentkreditlag m. m.:

beslutad den 24 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

: Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en konsumentkreditlag. Syftet med lagen är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen ersätter inom konsumentområdet lagen (1915:219) om avbetalningsköp samt vissa bestämmelser om kreditköp i konsumentköplagen.

Konsumentkreditlagen innehåller till en början regler om information i kreditsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare vid annonsering, = SCC — skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande information skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Huvudregeln är att säljaren skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna för den som har sålt en vara på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Förbehåll om återtaganderätt får inte användas beträffande vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet.

Såväl reglerna om information som bestämmelserna om kontantinsats och återtaganderätt anknyts till det näringsrättsliga systemet i marknadsföringslagen resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder att närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket, i första hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer. På det sättet kan en anpassning nås till de särskilda förhållandena inom

| Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

olika branscher m. m. I sista hand ankommer det på marknadsdomstolen

att genom åläggande eller förbud bestämma reglernas närmare innehåll. Vid sidan om de bestämmelser som nu behandlats innehåller konsu-

mentkreditlagen också regler om köparens befogenheter mot annan kre-

ditgivare än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis, förtidsbetalning och

handräckning för återtagande av vara m. m. Vidare uppställs regler som

begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot kontoföretag i fall då

belopp påförs kontot genom att kontokort används av obehörig.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

1 Förslag till

Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

13 Denna lag gäller kredit (betalningsanstånd celler lån) som är avsedd hu-

vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit

av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren. 28 I lagen avses med

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kontantpris: det pris till vilket vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen

hålles konsument tillhanda mot kontant betalning,

kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed an-

stånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på

kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbe-

talningar skall göras under den löpande kredittiden,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden. 38 Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erlägges med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

48 Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner

enligt denna lag är ogiltigt.

Marknadsföring av kredit

58 Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknads-

föring beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för

krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller

annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontantpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl.

6 8 Innan kreditavtal slutes skall näringsidkare, som lämnar eller förmedlar krediten, lämna konsumenten information i de hänseenden och i den omfattning som anges i 53. Informationen skall lämnas skriftligen. 78 I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 5 och 6 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller

marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser om kreditköp Kontantinsats 885 Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 pro-

cent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat. Som kontantinsats anses ej betalning med medel som köparen får låna

av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. 9 § Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara utan att iakttaga vad som sägs i 8 §, skall det anses utgöra handling som avses i 2 § marknadsföringslagen (1975:1418).

Köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren

10 5 Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation svarar kreditgi-

vare lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock

ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Förbud mot vissa fordringsbevis

11 & Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be-

träffande fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överlåtande eller pantsättning in-

skränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om

ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första meningen äger ej tillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen.

Den som uppsåtligen bryter mot denna paragraf dömes till böter.

Förtidsbetalning

12 8 Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren

i förtid. Kreditgivaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll

härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra

gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning.

138 Vid förtidsbetalning enligt 12 8 skall vid beräkning av kreditgtivarens

fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del

av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande

till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig

hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud mot viss avräkning 148 Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran.

Återtaganderätt

15 § Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kredit-

givaren möjlighet att återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kreditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förutsättning

att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som

uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av våra, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan nä-

ringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll.

I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud

mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16 § Om köparen efter utgången av den i 15 § andra stycket angivna tiden men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt tid, jämte ränta och kostnader enligt de grunder som anges i 17 3 tredje-femte styckena, får kreditgivarenejåtertaga varan på grund av dröjsmålet. Ej heller får kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 12 § andra stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara 17 § Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 § lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande tillämpning. Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 § räntelagen (1975:635). Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kost-

nader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad

för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för åter-

tagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för

eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

188 Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter

mellanskillnaden hos denne. Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgi-

varen cj kräva ut mellanskillnaden (restskulden).

Återlösande av vara som återtagits 198 Köparen får inom fjorton dagar återlösa vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan föreligga enligt avräkningen.

Handräckning för återtagande av vara m.m.

208 Kreditgivaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans

återtagande, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,

kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift

om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

218 Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förut-

sättningar som anges i 155 andra stycket föreligger.

Har förbehåll om återtaganderätt använts i strid mot förbud enligt 155 tredje stycket, får handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt,

får ej beviljas beträffande vara som enligt 65 § utsökningslagen (1877:31 s. I) undantages från utmätning.

228 I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 § tredje stycket, äger i övrigt 103 tredje och fjärde styckena, 12-15 §§ och

16 5 första stycket lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande tilllämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 § andra stycket till 5 § första stycket avse 185 första stycket denna lag.

Förbud mot utmätning

238 Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får ej utmätas för fordran på grund av kreditköpet.

Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m.

24 §& Avtalsvillkor som innebär att kontohavare skall vara betalningsskyldig för belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig,

får göras gällande endast om kontohavaren eller annan som enligt kon-

toavtalet är behörig att använda kontokortet

I. lämnat ifrån sig kortet till annan,

2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet,

3. på annat sätt förlorat besittningen av kortet och icke snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp, som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan

kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt

kontoavtalet är behörig att använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Tillsyn m. m.

258 Konsumentverket utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Verkets tillsyn omfattar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges .investeringsbank

aktiebolag, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller

försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 § För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företaga inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar

om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underlåter näringsidkare att lämna tillgång till handling eller att lämna

upplysning i fall som avses i första stycket, får konsumentverket förelägga

näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

278 Talan om utdömande av vite som avses i 26 § föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsument-

verket. 288 Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit be-

fattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller

nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden cller om, yrkes- eller affärshemlighet. 29& Har konsumentverket enligt 26 § andra stycket förelagt näringsidkare att tillhandahålla handling får talan mot beslutet föras hos kammarrätten

genom besvär. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 26 3 får talan ej föras.

308 Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Bestämmelserna i 245 tillämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts före ikraftträdandet.

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det

fall att vara innehas på grund av avbetalningsköp, skall bestämmelsen äga

motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp

enligt konsumentkreditlagen.

2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att I, 4, 11 och 15 §§ lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

13!

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fått godset

till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga, benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med post avses icke sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva.

I fråga om vissa avbetalningsköp fin-

nas bestämmelser i konsumentkredit-

lagen (1977:000).

48?

Säljaren äge, där godset återtages, Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo: räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i av- 1) oguldna poster, för vilka i av-

talet bestämd förfallodag är inne vid — talet bestämd förfallodag är inne vid tiden för godsets återtagande; tiden för godsets återtagande;

I Senaste lydelse 1953:152 2 Senaste lydelse 1974:184

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguld- 2) så stor kvotdel av övriga oguld-

na poster som det pris, vilket godset na poster som det pris, vilket godset skulle hava betingat om det köpts skulle hava betingat om det köpts

mot kontant betalning, utgör i för- mot kontant betalning, utgör i för-

hållande till avbetalningspriset; hållande till avbetalningspriset:

3) ränta och gottgörelse för för- 3) ränta och gottgörelse för för-

säkringspremie, som säljaren har att säkringspremie, som säljaren har att

fordra och som icke inräknats i av- fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset; betalningspriset;

4) kostnad, som säljaren måste vid- 4) kostnad för godsets återtagan-

kännas för godsets återtagande; samt de; samt 5) i fall köparens ritt till godset 5) i fall köparens rätt till godset

är beroende av att han ersätter säl- är beroende av att han ersätter säl-

jaren för reparation eller annan åt- jaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset, fordran gärd med avseende å godset, fordran

å sådan ersättning. å sådan ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift till grund för beräkningen enligt första stycket 2), där det ej kan antagas, att godset kunde hava köpts till lägre pris.

Ersättning för kostnad som avses Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) utgår enligt bestäm- i första stycket 4) fär avse exekutions-

melser som Konungen meddelar. avgift, skälig kostnad för tränsport av

varan samt utgift för inställelse vid för-

rättning för återtagande, om inställel-

sen har varit påkallad för tillvarata-

gande av säljarens rätt. Vid bestäm-

mande av ersättning för utgift för in-

ställelse äga bestämmelserna om be-

räknande av ersättning av allmänna

medel till vittne motsvarande tillämp-

ning. I mål om handräckning för åter-

tagande äger säljaren, enligt vad re-

geringen närmare föreskriver, tillgodo-

räkna sig även skälig ersättning för

eget arbete med anledning av målet

samt arvode till ombud eller biträde.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

N$

Handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart, att sådant dröjsmål föreligger med betalningen, som i 2 5 första stycket sägs, eller att köparen eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av

väsentlig betydelse för säljaren. Gång- och sängkläder, som äro oundgängligen behövliga för köparen,

hans make och oförsörjda barn, må

icke i något fall återtagas. Visar köparen sannolika skäl, att Visar köparen sannolika skäl, att

godset blivit sålt till oskäligt högt godset blivit sålt till oskäligt högt pris, må handräckning ej heller be- pris, må handräckning ej beviljas. viljas.

15 §”

Bestämmelserna i 1I1§ andra Bestämmelserna i 12 § skola äga

stycket och 125 skola äga motsva- motsvarande tillämpning beträffan-

rande tillämpning beträffande för- de förrättning för verkställighet av

rättning för verkställighet av dom, dom, varigenom köparen förpliktats varigenom köparen förpliktats utgi- utgiva gods, som blivit sålt genom va gods, som blivit sålt genom av- avbetalningsköp. betalningsköp.

Vid förrättning, som i första stycket avses, skall, där ej i domen annorlunda förordnats, I fråga om värdering av godset gälla vad i 13 8 är stadgat. Beträffande talan mot utmätningsmannens värdering skola bestämmelserna i 148 andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före lagens

ikraftträdande.

3 Senaste lydelse 1971:876

+ Senaste lydelse 1953:152

3¶Förslag till Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15-17 §§ konsumentköplagen (1973:877) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Paragraferna skall dock fortfarande

gälla i fråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

4¶Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

105 Vad i 8 kap. 133 sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga

motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott

än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov. Olovligt förfogande över egen- Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsman- dom, som kommit i gärningsman-

nens besittning genom avtal, enligt nens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts, må ej åtalas sedan betalning erlagts eller som inav åklagare, med mindre åtal av sär- nehåller förbehåll om återtaganderätt skilda skäl finnes påkallat ur allmän som avses I I $ lagen (1915:219) om synpunkt. avbetalningsköp eller 15 § konsument-

kreditlagen (1977:000), må ej åtalas

av åklagare, med mindre åtal av sär-

skilda skäl finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1976-12-15

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Iohansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till konsumentkreditlag m. m.

1¶Inledning

Efter bemyndigande den 4 juni 1971 tillkallades sakkunniga för att verk-

ställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit. De sakkunniga, som har antagit namnet kreditköpkommittén! (Ju 1971:05), har i augusti 1975 avlämnat betänkandet

(SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. I betänkandet läggs fram förslag

till en konsumentkreditlag samt till en lag med särskilda bestämmelser om

uthyrning av vara. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1915:219) om

avbetalningsköp (avbetalningsköplagen, ändrad senast 1976:186) och kon-

sumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419). De lagförslag som innefattas

1 betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ),

Göta hovrätt, datainspektionen, bankinspektionen, riksskatteverket (RSV), konjunkturinstitutet, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, köplagsutredningen, hemförsäljningskommittén, leasingutredningen, Malmö kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemän-

nens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpman-

I Ordföranden i marknadsdomstolen, justitierådet Peter Westerlind, ordförande, sekretcraren Göran Björling, riksdagsledamöterna Ingegärd Fraenkel och Maj-Lis Landberg samt förste ombudsmannen Lennart Lundgren.

naförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (CRF), Svenska handelskammareförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Post- och kreditbanken (PK-banken), Finansieringsföretagens förening, Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Motormännens riksförbund (M), Kungl. automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), bilkreditnämnden, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska båtindustriföreningen, Direktförsäljningsföretagens förening, Svenska postorderföreningen, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet, Köpkort AB, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Thorn Hyr-TV AB samt Telerent Svenska AB.

Svenska arbetsgivareföreningen har beretts tillfälle avge yttrande men förklarat sig avstå härifrån.

Remissinstanserna har bifogat yttranden,

RSV från kronofogdemyndigheterna i Göteborgs, Malmö, Mariestads, Vänersborgs, Västerås och Växjö distrikt,

kommerskollegium från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i Jönköpings län, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län och Västerbottens handelskammare,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från bl. a. Göteborgs kommun och hemkonsulenten i Uddevalla,

Finansieringsföretagens förening från professorn i civilrätt vid Stockholms universitet Lennart Vahlén,

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från AB Electrolux, Elinderska Conto Företagen, Husqvarna AB, AB IKEA Konto, Konfektionsindustriföreningen, Kramo Byggservice AB, Svenska företagares riksförbund, Svenska Petroleum Institutet, Sveriges musikhandlares riksförbund och Sydöstra Sveriges auktionistförening u.p.a.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, vilka avgett ett gemensamt yttrande, har till detta fogat en rapport över en i oktober 1975 genomförd Sifo-undersökning avseende allmänhetens kunskaper om, inställning till och erfarenheter av kreditköp ("Hur allmänheten ser på kreditköp”).

Svenska båtindustriföreningen har sedan dess yttrande avgetts inkommit med en rapport över en i februari och mars 1976 av föreningen genomförd enkätundersökning beträffande önskemål om kredittidens längd vid båtköp.

Direktförsäljningsföretagens förening har till sitt yttrande fogat bl. a. en utredning med rubriken ”Begreppet effektiv ränta i förslaget till konsumentkreditlag m. m.”.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB, vilka avgett ett gemensamt yttrande, har till detta fogat bl. a. en rapport över en i september och oktober

1975 genomförd marknadsundersökning (”Varför hyr man TV”).

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta

ärende som bilaga 2.

Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med företrädare för kreditköpkommittéerna i Danmark, Finland

och Norge.

2¶Nuvarande förhållanden

2.1 Inledning

Kreditgivningen för konsumtionsändamål har betydande omfattning. To-

talförsäljningen år 1973 av varaktiga varor till konsumenterna kan grovt uppskattas till 15 miljarder kronor. Kreditförsäljningens andel kan uppskattas till ca 30 procent därav eller till ett värde av ca 4,5 miljarder kronor. Här

har då inte inräknats av bankerna beviljade, från varuinköp formellt fristående lån till konsumenter. De krediter som lämnas konsumenter för konsumtionsändamål kan klassificeras på olika sätt. Ett sätt är att, som konsumtionskreditutredningen

har gjort i betänkandet (SOU 1966:42) Konsumtionskrediter i Sverige, dela in krediterna i varu- och företagsbundna krediter samt allmänna konsumtionskrediter. Med att kredit är varu- eller företagsbunden avses då att kreditens användningsområde är begränsat till inköp av viss vara eller till inköp

från visst eller vissa företag.

Bland de varu- och företagsbundna konsumtionskrediterna märks framför allt avbetalningsköpkrediten. Utmärkande för avbetalningsköpet är att krediten beviljas i samband med överlåtelse av viss vara, att köparen erlägger hela eller (vanligen) viss del av köpeskillingen sedan han fått varan i sin besittning samt att varan står som säkerhet för köparens förpliktelser genom att den vid kontraktsbrott från köparens sida kan återtas av säljaren.

Vid sidan om avbetalningsköpet förekommer andra varubundna delbetalningskrediter som inte är förenade med säkerhetsrätt i varan, såsom exempelvis köp där betalningen delas upp på några månatliga delposter. Till varubundna krediter kan också hänföras mer eller mindre informella be-

talningsanstånd vid varuinköp, såsom när vara hemsänds för senare betalning mot räkning inom kortare eller längre tid.

Till de företagsbundna krediterna kan räknas skilda former av s. k. låneköp, som innebär att vid inköp betalningen eller de! därav erläggs med belopp som köparen i samband med köpet får låna av en särskild kreditgivare,

t. ex. en bank, som samarbetar med säljaren för finansiering av inköp hos

denne. Låncköpet lanserades på 1940-talet av Kooperativa förbundet och

har sedermera fått efterföljare hos andra organisationer och företag under

skiftande beteckningar. Denna kreditform är på frammarsch,

En med låneköpet närbesläktad företagsbunden kreditform som har utvecklats starkt under senare år är de moderna formerna av kontokrediter. Krediten beviljas här inte såsom vid låneköpet i samband med visst inköp utan på förhand genom att kreditgivaren, ofta ett särskilt kontokortsföretag,

beviljar kontohavaren ett kreditutrymme. Detta utgörs av en stående eller

öppen kredit som kontohavaren efter eget gottfinnande kan använda för olika inköp. Inköpen kan dock ske endast hos det eller de företag som är anslutna till det ifrågavarande kontosystemet och med vilka kreditgivaren

alltså samarbetar. Ett utmärkande drag i avtalet mellan kreditgivaren och

kontohavaren är att det kreditutrymme som frigörs genom avbetalning på den skuld som belastar kontot kan användas på nytt. I regel använder kontohavaren vid inköp en plastbricka (kontokort, kreditkort, kreditbevis), som

visar säljföretaget att kontohavaren är berättigad att köpa på konto.

Till de allmänna konsumtionskrediterna brukar hänföras sådana kreditformer som har det gemensamt att de i princip kan användas för vilket som helst ändamål, alltså inte endast för inköp av viss vara eller hos visst företag. Hit hör bl. a. olika banklån, som en konsument kan ta upp för att sedan använda de lånade medlen på det sätt han önskar, samt löpande krediter av typ checkräkningskredit som inte är bundna till visst ändamål.

Medan den traditionella avbetalningsköpkrediten är förenad med säkerhet i varan genom att säljaren förbehåller sig ägande- eller återtaganderätt till denna tills betalningen helt eller delvis erlagts är de olika formerna av låneköp och kontoköp inte förenade med sådan säkerhet, liksom inte heller de all-

männa konsumtionskrediterna. Dessa senare former av krediter beviljas på

grundval av en bedömning av konsumentens förmåga att fullfölja ecko-

nomiska åtaganden och i vissa fall mot annan säkerhet. Denna skillnad torde

typiskt sett medföra att avbetalningsköpkrediten är mer lättillgänglig än andra kreditformer, eftersom köparen genom själva köpet skaffar sig den nödvändiga kreditsäkerheten.

Olika förekommande kreditformer och deras utbredning på marknaden redovisas närmare i kreditköpkommitténs betänkande, vartill hänvisas. Be-

träffande krediternas fördelning på olika kreditformer konstateras i betänkandet att avbetalningsköpet fortfarande är den dominerande kreditköps-

formen. Under senare år har emellertid en förskjutning ägt rum från det traditionella avbetalningssystemet mot modernare system, framför allt så-

dana som innebär att konsumenten avtalar om krediten med en särskild kreditgivare som samarbetar med säljaren, såsom vid olika former av låneköp och kontokredit. Den mest markanta strukturella skillnaden har dock befunnits ligga i en förskjutning mot fristående banklån till konsumenter,

alltså mot lån som inte grundar sig på någon samarbetsöverenskommelse mellan säljare och kreditgivare.

De pågående strukturförändririgarna medför att konsumenterna som köpare och kredittagare allt oftare engageras i ett trepartsförhållande som har

till syfte att finansiera inköp hos vissa företag. Så är fallet vid olika former av låneköp samt vid vissa kontoköp. Konsumenten har i sin egenskap av kredittagare ett avtal med en bank eller ett finansieringsföretag som kreditgivare. Mellan kreditgivaren och säljaren föreligger i sin tur en överenskommelse om finansiering av inköp hos säljaren. Vid avbetalningsköp och andra delbetalningsköp finns det visserligen till en början bara två parter,

köparen och säljaren. Det vanligaste är emellertid — i synnerhet vid av-

betalningsköp — att säljaren senare genom överlåtelse eller pantsättning av

köpekontraktet till en bank eller ett finansieringsföretag förvandlar sin fordran mot köparen till pengar. Genom en sådan diskontering får säljaren be-

talning för sin fordran på grund av köpet medan köparen, såvitt angår själva krediten, får en ny motpart till vilken han har att betala sin skuld på grund av köpet.

Kreditköpkommittén har i sitt betänkande också redogjort för de huvudsakliga villkoren, däribland kreditkostnaderna, vid olika kreditformer samt lämnat åtskilliga statistiska och andra uppgifter beträffande krediter

som lämnas till konsumenter (konsumentkrediter). Sålunda redovisas i betänkandet bl. a. en av kommittén verkställd undersökning av mål hos kro-

nofogdemyndigheterna angående handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Vidare presenteras vissa samhällsekonomiska aspekter på kon-

sumentkrediterna. I dessa delar får hänvisas till betänkandet.

Lagstiftaren uppmärksammade redan i seklets början det sociala behovet av särskilda regler till köparens skydd vid den förr helt dominerande kreditköpsformen, avbetalningsköpet. På grund härav tillkom den alltjämt gällande lagen (1915:219) om avbetalningsköp vilken sedermera har varit föremål för översyn i syfte att skapa än bättre balans mellan parterna vid avbetalningsköp. Genom konsumentpolitiska insatser under senare år har tillkommit ytterligare civilrättslig lagstiftning som bereder konsumenterna skydd vid olika former av kreditavtal, främst kreditköp. På det näringsrättsliga området bör nämnas främst marknadsföringslagen (1975:1418, änd-

rad 1976:55) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (änd-

rad 1973:878).

I nästa avsnitt (2.2) lämnas en redogörelse för redan gällande och nyligen beslutad lagstiftning av väsentlig betydelse för konsumenterna i kreditsammanhang. Viss ytterligare lagstiftning behandlas i kommitténs betänkande

(s. 73-88 och 115-122), som också belyser förarbeten och bakgrund i övrigt

till en del lagar och andra författningar.

2 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 123

2.2 Lagstiftning

2.2.1 Lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Avbetalningsköplagen har främst till syfte att genom tvingande regler skydda avbetalningsköparen mot att säljaren gör gällande alltför stränga påföljder vid kontraktsbrott. Å andra sidan ställs ett snabbt och billigt hand-

räckningsförfarande till säljarens förfogande i de fall då han enligt lagen har rätt att återta försålt gods. Lagen reviderades år 1953.

Lagen är tillämplig endast på avbetalningsköp. Härmed förstås enligt 15§ ett avtal enligt vilket lösöre säljs mot betalning i särskilda poster, av vilka

åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utgetts till köparen.

Dessutom krävs att säljaren har förbehållit sig antingen rätt att återta godset

om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll) eller

äganderätten till godset tills betalningen eller viss del därav har erlagts (äg-

anderättsförbehåll eller ägareförbehåll). Att sådant förbehåll har gjorts är det karakteristiska för avbetalningsköp och innebär att godset står som säkerhet

för att köparen fullgör sina förpliktelser.

Har avtalet getts formen av hyresavtal skall avbetalningsköp ändå anses föreligga om avsikten är att den till vilken godset har utgetts skall bli ägare därav.

Sammanlagdi: beloppet av de poster som köparen har att erlägga enligt avtalet benämns i lagen avbetalningspriset. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall utge särskilt.

Genom 2 § första stycket begränsas säljarens rätt att göra gällande särskilda påföljder om köparen råkar i dröjsmål med betalningen. Om köparen underlåter att betala förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet

får säljaren återta godset, utkräva ännu inte förfallen post eller göra annan

i avtalet stadgad särskild påföljd gällande endast om betalningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Det krävs att köparens underlåtenhet avser belopp som utestår oguldet minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel av avbetalningspriset eller att beloppet utgör återstoden av säljarens fordran. Med

uttrycket ”särskild påföljd” markeras att bestämmelserna inte begränsar säljarens rätt att i vanlig ordning driva in sin fordran. | Om köparen efter utgången av den nämnda fjortondagarsfristen men innan

godset återtas erlägger belopp som inte har betalts i rätt ud jämte ränta samt ersätter säljarens kostnader i anledning av dröjsmålet får säljaren enligt 28 andra stycket inte göra gällande särskilda påföljder, om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak hu-

vudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter.

Kan köparen inte värja sig enligt 2 § har säljaren rätt att återta godset. Vill han göra detta, skall avräkning ske mellan parterna enligt reglerna i

3-5 58.

Köparen tillgodoräknas enligt 3 Xx värdet av godset, när det återtas. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att på lämpligt

sält försälja godset. Hänsyn skall sålunda tas till omständigheter som kan

höja värdet i säljarens hand, såsom att han på nytt kan sälja godset i egen

rörelse och dessförinnan reparera eventuell skada på godset.

I 48 anges vad säljaren skall tillgodoräknas. Främst gäller det obetalda poster, för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne när återtagande sker. Vidare tillgodoräknas säljaren övriga obetalda poster med en viss reduktion som syftar till att köparen inte skall behöva betala fulla avbetalningspriset med hänsyn till att uppgörelse sker i förtid. Reduktionen innebär att säljaren av dessa poster tillgodoräknas endast så stor del som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Har säljaren i avtalet uppgett det pris till vilket han skulle ha varit villig att sälja godset mot kontant betalning skall detta anses som godsets kontantpris, om det inte kan antas att godset kunde ha köpts till lägre pris.

Säljaren tillgodoräknas vidare ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har att fordra och som inte inräknats i avbetalningspriset, samt kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Ersättning för

sådan kostnad utgår enligt kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad

i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m. (ändrad senast 1976:796). Om köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset, tillgodoräknas säljaren även fordran på sådan ersättning (förutsätter s. k.

kopplingsförbehåll, se härom i det följande).

Om godsets värde överstiger det belopp som har tillgodoräknats säljaren, får denne enligt 5§ första stycket inte återta godset utan att han betalar överskottet till köparen eller, om värderingen gjorts av utmätningsman, nedsätter överskottet hos denne. Är godsets värde mindre än vad som till-

godoräknats säljaren, får han enligt 5 § andra stycket inte utkräva mer än

det överskjutande beloppet. Denna regel innebär, att säljaren definitivt går förlustig det belopp varmed avbetalningspriset enligt de nyss berörda bestämmelserna skall reduceras.

Tidigare har berörts köparens möjlighet att enligt 2 § andra stycket avvärja

återtagande vid sådant betalningsdröjsmål som berott på att han huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter. Enligt 6 § första

stycket kan köparen emellertid, oavsett orsaken till betalningsdröjsmålet, alltid avvärja att godset återtas sedan säljaren framställt yrkande om återtagande. Då fordras dock att köparen på en gång betalar vad säljaren har att fordra enligt 45, dvs. efter viss reduktion av säljarens fordran enligt

avtalet. Köparen har enligt 6 § tredje stycket även i annat fall rätt att fullgöra

sin betalningsskyldighet i förtid, varvid säljarens fordran likaledes skall be-

räknas i huvudsak enligt de i 43 angivna grunderna.

Om säljaren har återtagit godset, har köparen enligt 6 § andra stycket rätt att inom viss tid därefter lösa tillbaka godset. Denna rätt består under 14 dagar efter återtagandet. Vill köparen utnyttja återlösningsrätten skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 5 § andra stycket.

Det förekommer att flera föremål säljs genom samma avbetalningsköp.

Vill säljaren i sådant fall återta godset har köparen enligt 7 § första stycket

rätt att behålla de föremål han önskar. Han skall då betala säljaren de värden som har åsatts dessa varor samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 5 § andra stycket, dvs. den eventuella skillnaden mellan vad säljaren med avseende på hela köpet har tillgodoräknats enligt 4 § och samtliga föremåls värde när återtagandet sker. Har säljaren redan återtagit föremålen, har kö-

paren rätt att inom 14 dagar därefter återlösa de föremål han önskar mot

att han ersätter säljaren enligt de nyss angivna reglerna. Köparens rätt att behålla eller lösa åter något eller några av flera föremål gäller enligt 7§ andra stycket inte om nämnda föremål har sådant samband med de övriga att dessas värde märkligen skulle minskas genom avskiljandet.

Vissa avtalsvillkor har ansetts vara så otillbörliga vid avbetalningsköp

att de förklarats ogiltiga genom bestämmelser i 8 §. Genom 8 3 första stycket

ogiltigförklaras s. k. kopplingsförbehåll, dvs. förbehåll att köparens rätt till godset skall vara beroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom på grund av avbetalningsköpet. Till komplettering härav ogiltigförklaras i 8 § andra stycket s. k. avräkningsförbehåll, dvs. förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningsköpet. Reglerna är dock inte undantagslösa. Såväl kopplings- som avräkningsförbehåll är nämligen giltiga, om de avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset.

I 985 ges en bestämmelse till köparens skydd vid tillämpning av förfalloklausul, dvs. avtalsvillkor enligt vilket köparens underlåtenhet att fullgöra sina åligganden skall medföra att han inte har rätt till avtalad förfallotid.

Om säljaren med åberopande av en förfalloklausul utkräver hela köpe-

skillingen eller del därav som annars inte skulle vara förfallen till betalning, skall säljarens fordran beräknas enligt reglerna i 4 §, dvs. med viss reduktion.

Säljaren kan återta godset genom frivillig uppgörelse med köparen. Säljaren kan också vända sig till domstol och få köparen förpliktad att utge godset. Det vanligaste är emellertid att säljaren utnyttjar det handräckningsförfarande som avbetalningsköplagen ställer till hans förfogande. Detta förfarande regleras i 10-14 §§ samt 163 första stycket avbetalningsköplagen.

Enligt 10 § får säljaren hos utmätningsman söka handräckning för godsets återtagande. En förutsättning härför är att det om avbetalningsköpet har

upprättats en av köparen underskriven handling som innehåller äganderätts-

eller återtagandeförbehåll, uppgift om godsets kontantpris samt uppgift om

vad köparen har att betala och när de särskilda beloppen förfaller till be-

talning. Ansökan om handräckning görs skriftligen och skall innehålla uppgift om den del av avbetalningspriset som är obetald. Gör säljaren anspråk på ränta, gottgörelse för försäkringspremice eller ersättning för reparation

eller annan åtgärd med avseende på godset skall även sådan fordran anges. Köpehandlingen skall i original och bestyrkt avskrift bifogas ansökningen.

Om utmätningsmannen begär det skall säljaren betala handräckningskostnaden i förskott.

Enligt 108 tredje stycket äger 56, 59, 60 och 60 a §§ utsökningslagen (1877:31 s. 1) motsvarande tillämpning vid handräckning. Detta innebär bl. a. följande. Handräckning söks där köparen har sitt hemvist eller där

godset finns. Köparen skall i regel underrättas om handräckningen i så god

tid att han kan beräknas få nödvändigt rådrum för att bevaka sin rätt. Föreligger fara att godset göms undan eller förstörs eller är saken annars bråd-

skande behöver köparen dock inte underrättas. Köparens frånvaro utgör

inte hinder för handräckningens genomförande, om det inte befinns er-

forderligt att han får tillfälle att yttra sig. Om handräckning inte genast

kan verkställas får utmätningsmannen vid behov säkerställa handräckningen genom vissa säkerhetsåtgärder i avvaktan på verkställighet.

Handräckning får enligt 11 5 första stycket avbetalningsköplagen beviljas

endast om utmätningsmannen finner uppenbart att det föreligger sådant betalningsdröjsmål som anges i 2 § första stycket eller att köparen har åsi-

dosatt annan förpliktelse av väsentlig betydelse för säljaren. Enligt 11 § andra

stycket får gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för kö-

paren, hans make och oförsörjda barn inte i något fall återtas. I 11 3 tredje stycket föreskrivs att handräckning inte får beviljas om köparen visar sannolika skäl att varan har sålts till oskäligt högt pris.

Utmätningsmannen har enligt 12 § vissa möjligheter att medge anstånd

med verkställigheten. Detta är fallet om handräckning sökts på grund av

betalningsdröjsmål samt dröjsmålet beror på att köparen till följd av sjukdom

eller arbetslöshet celler av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen

skuld har råkat i betalningssvårigheter som kan antas vara av tillfällig natur. Anstånd får dock inte medges om säljarens rätt till godset äventyras eller

hans rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges intill tre månader

från dagen för ansökningen om handräckning. Om synnerliga skäl föreligger

kan nytt anstånd medges intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen får föreskriva villkor för anståndet och, om anledning därtill fö-

rekommer, förklara att detta skall upphöra.

Även säljaren kan medge uppskov med verkställigheten av handräckning. Har på grund härav verkställighet inte skett när sex månader har förflutit från ansökningen är denna enligt 16 § första stycket förfallen. Säljaren är

dock oförhindrad att på nytt ansöka om handräckning.

Vid handräckning skall utmätningsmannen enligt 13 § uppteckna och värdera det gods som skall återtas. Om det behövs får utmätningsmannen vid värderingen anlita biträde av sakkunniga. Enligt 14 § första stycket får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor men inte i högre instans. Om köparen eller säljaren är

missnöjd med värdering eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckningen kan han dock enligt 14 § andra stycket föra saken till domstol efter stämning på den andre.

Som tidigare har nämnts kan säljaren hos domstol utverka dom, vari- . genom köparen förpliktas att utge gods som sålts genom avbetalningsköp.

Beträffande förrättning för verkställighet av sådan dom äger i stor utsträckning reglerna om handräckning motsvarande tillämpning. Säljarens fordringar på grund av avbetalningsköp är i princip likställda med fordringar i allmänhet. Han är alltså oförhindrad att redan före utgången

av den i 2 8 angivna fristen i vanlig ordning utkräva obetalda poster. Säljaren

kan därvid vända sig till domstol för att få en exekutionstitel i form av dom eller lagsökningsutslag och därefter söka utmätning hos köparen. För

denna situation har dock i 16 § andra stycket uppställts en viktig regel till

köparens skydd, enligt vilken det gods avbetalningsköpet avser inte får ut-

mätas för fordran på grund av köpet. Skälet till denna regel är att värderingsreglerna i 3 § annars skulle sättas ur spel. Vidare skulle köparen

förlora sin rätt enligt 6 och 7 §§ att behålla eller återlösa det köpta godset

eller del därav.

Av 1753 första stycket framgår lagens tvingande natur. I 17 § andra stycket

finns en regel som innebär att avtal om domstols behörighet att uppta tvist

angående avbetalningsköp är ogiltigt, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkom.

2.2.2 Konsumentköplagen (1973:877)

Avbetalningsköplagen rör förhållandet mellan säljaren och köparen men däremot inte köparens förhållande till den som förvärvat säljarens fordran

på köpeskillingen eller annan som finansierat köpet. Förhållandet mellan köparen och särskild finansiär av kreditköp regleras emellertid i vissa hänseenden i 15 och 16 §§ konsumentköplagen. Härtill anknyter en bestämmelse

i 178 samma lag med förbud mot vissa fordringshandlingar. Bortses tills vidare från dessa bestämmelser i konsumentköplagen är rättsläget i förhållandet mellan köparen och särskild finansiär i huvudsak följande. I fråga om överlåtelse av fordran gäller som huvudregel att den till vilken

fordringen har överlåtits inte har bättre rätt gentemot gäldenären än överlåtaren hade. Alla invändningar som gäldenären kunnat rikta mot överlåtaren kan han också göra gällande mot den nye borgenären. Beträffande överlåtelse av enkelt skuldebrev uttalas denna princip i 27 § lagen (1936:81) om skul-

debrev. Detsamma gäller enligt 10 § samma lag beträffande pantsättning av enkelt skuldebrev. Samma grundsats anses analogt böra tillämpas i fråga om överlåtelse av fordran i ett ömsesidigt fordringsförhållande. Vad angår kreditköp innebär det sagda att köparen, om säljaren har överlåtit sin fordran till finansieringsföretag eller annan, är bibehållen vid sin rätt att häva köpet m. m., om säljaren gör sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott (varan är

t. ex. behäftad med fel). Köparens befogenheter härvidlag kan dock ha inskränkts genom bestämmelse i köpavtalet. Det förekommer sålunda att köparen genom klausul i avtalet frånsäger sig rätten att göra gällande invändningar på grund av köpet mot den som övertar säljarens rätt enligt avtalet (s.k. ”cut-off”-klausul).

Även bruket av löpande fordringshandlingar jämsides med köpekontrakt medför begränsningar i köparens möjlighet att vid krav på betalning av

den som innehar handlingen framställa invändningar som hänför sig till

rättsförhållandet mellan köparen och säljaren. Enligt 178 växellagen (1932:130) får den mot vilken talan på grund av växel görs gällande inte mot innehavaren framställa invändningar, som grundas på gäldeniärens särskilda förhållande till utställaren eller till föregående växelinnehavare, om inte innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång. Motsvarande skydd för växelinnehavare i god tro gäller enligt 19 § andra stycket, när någon innehar växeln med panträtt på grund av pantindossament. De inskränkningar i gäldenärens invändningsrätt som fötjer av 17 och 19 55 växellagen upprätthålls dock inte beträffande s. k. rektaväxlar. Har utställare i växeln insatt orden ”icke till order” eller motsvarande uttryck, får växeln enligt 11 § andra stycket inte överlåtas i annan

form eter med annan verkan än som i allmänhet gäller i fråga om överlåtelse

av fordran.

Beträffande löpande skuldebrev ges i 15-18 §§ skuldebrevslagen en utförlig reglering av vilka invändningar som kan göras gällande mot ny borgenär som — efter överlåtelse — i god tro har kommit i besittning av skuldebrevet. Gäldenären får t. ex. enligt 15 § första stycket inte mot sådan borgenär göra gällande att betingat vederlag inte har kommit gäldenären till godo celler

att i övrigt det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande med-

för rätt till jäv. Vad nu sagts gäller enligt 10 § också om skuldebrevet har

pantsatts.

Som har berörts i avsnitt 2.1 tar sig trepartsförhållandet köpare-säljare-kreditgivare även andra rättsliga uttryck på den moderna kreditmarknaden. Så är fallet t. ex. vid låneköp och de moderna former av kontokredit

där köparen med ett finansieringsföretag träffar avtal om viss kredit. Köparen ingår i sådana fall två formellt åtskilda transaktioner, ett köpeavtal och ett

kreditavtal. Eftersom krediten formellt sett grundas på ett särskilt avtal mellan köparen och kreditgivaren torde köparen sakna möjlighet att mot kreditgivarens krav på betalning göra invändningar exempelvis om fel i

varan eller leveransdröjsmål.

Beträffande vissa kreditköp som omfattas av konsumentköplagen har genom 15 och 16 §§ i den lagen gjorts viktiga inbrytningar i de nu angivna

principerna, i syfte att skydda konsumenterna. Här bör då först nämnas, att konsumentköplagen enligt 18 är tillämplig när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också tillämplig när konsument köper sådan vara av annan än näringsidkare, under förutsättning att köpet förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet och att näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för säljaren.

Genom 158 konsumentköplagen ogiltigförklaras s. k. cut-off-klausuler

vid konsumentköp. Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av kö-

peskillingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran

till annan, är köparen enligt 153 inte bunden av villkor, varigenom han helt eller delvis har avstått från rätten att framställa invändningar på grund

av köpet mot ny borgenärs krav på betalning.

116 § regleras det fall att köpeskillingen eller del därav betalas med belopp

som köparen — i samband med köpet och genom säljarens förmedling — erhåller som lån av bank eller annan med vilken säljaren samarbetar för förmedling av lån. Härunder faller olika former av låneköp. Enligt 16§

får i sådant fall köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma

invändningar på grund av köpet som han kan framställa mot säljaren. Trots

lånets formellt självständiga natur har köparen således möjlighet att i för-

hållande till kreditgivaren åberopa bl. a. fel i varan eller dröjsmål med leverans och han kan på grund härav t. ex. innehålla köpeskillingen tills dröjsmålet upphört eller felet avhjälpts. Det bör dock särskilt påpekas att bestämmelsen i 16 § konsumentköplagen omfattar endast fall då krediten lämnas i samband med köpet. Denna situation föreligger inte när konsumenten på förhand har beviljats ett utrymme för fortlöpande kredit av ett kreditkortsföretag. I propositionen med förslaget till konsumentköplag (prop. 1973:138 s. 153) framhölls att frågan om köparens relationer till kreditkortsföretag borde anstå till dess resultatet av kreditköpkommitténs arbete förelåg.

I 173 meddelas ett straffsanktionerat förbud för säljaren att, om han

lämnar anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav, motta av köparen ingången växelförbindelse beträffande sin fordran. Säljaren får

inte heller till bevis för sin fordran motta av köparen utfärdat skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse vars överlåtande eller pant-

sättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av

köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

I detta sammanhang skall även redovisas huvuddragen av konsumentköplagens regler beträffande köparens befogenheter gentemot säljaren. Härvid bör anmärkas att lagen inte innehåller någon fullständig reglering

av köparens ställning utan anger vissa grundläggande befogenheter, ett minimiskydd som köparen under alla förhållanden skall ha vid köp av varor för enskilt bruk. I övrigt gäller 1905 års köplag eller bestämmelser i köpeavtal, under förutsättning att köparen därigenom tillerkänns längre gående befogenheter än enligt konsumentköplagen.

[ 38 regleras köparens minimibefogenheter för det fall att säljaren inte avlämnar varan i rätt tid. Om dröjsmålet inte beror av köparen eller av händelse för vilken köparen står faran, får denne på grund av dröjsmålet häva köpet, om inte säljaren efter uppmaning avlämnar varan inom skälig

tid. Detta gäller dock inte om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen.

I vissa fall har köparen på grund av dröjsmålet rätt att häva köpet utan att han först lämnar sådan uppmaning, nämligen om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Säljaren har emellertid möjlighet att i vissa fall genom av-

talsvillkor inskränka köparens rätt att häva köpet. Detta gäller vid köp av vara som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som säljaren eljest måste antas sakna möjlighet att på rimliga villkor

avyttra till annan än köparen. Ett sådant avtalsvillkor kan dock inte åberopas om det är uppenbart att dröjsmålet medför att köparens syfte med avtalet

väsentligen förfelas. Till de nu angivna reglerna kommer ytterligare en som

avser det fallet att säljaren dröjer med att avlämna en vara som skall betalas vid eller efter den tid som har bestämts för avlämnandet. Köparen får då innehålla köpeskillingen till dess att varan hålls honom till handa.

4 och 5 §§ konsumentköplagen reglerar köparens befogenheter när varan

är behäftad med fel. Huruvida fel i varan föreligger bedöms dels enligt

vanliga köprättsliga regler, dels enligt bestämmelserna i 7-10 §§ konsumentköplagen, som anger vissa särskilda fall när varan skall anses vara behäftad med fel.

Bestämmelserna i 4§ konsumentköplagen reglerar det fall att varan är behäftad med fel som säljaren exempelvis genom en reparationsgaranti har åtagit sig att avhjälpa. Sker inte detta inom skälig tid efter det att köparen har framställt anspråk på grund av felet eller avlämnas inte inom skälig

tid därefter felfri vara i den felaktigas ställe, får köparen göra avdrag på

köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. När det gäller köparens

rätt att häva köpet kan säljaren dock i vissa fall åberopa avtalsvillkor som

inskränker hävningsrätten, nämligen om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet hävs och han erbjuder köparen skälig ersättning för felet. Inskränkning i köparens rätt att häva köpet är emellertid inte ens i sådant fall giltig, om det är uppenbart att varan inte kan användas

för sitt ändamål. Om felet avser vara som skall betalas vid eller efter den tid som har bestämts för avlämnandet, får köparen även innehålla köpe-

skillingen till dess felet har avhjälpts eller felfri vara hålls honom till handa.

Är det uppenbart att felet endast är av ringa betydelse för köparen får han dock inte innehålla mer än vad som kan antas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjälpande.

Köparens befogenheter enligt de nu angivna reglerna gäller även om åtagandet att avhjälpa felet har gjorts för säljarens räkning av varans tillverkare eller annan,

Bestämmelserna i 58 gäller när varan är behäftad med fel men detta inte skall avhjälpas på grund av sådant åtagande som avses i 4 §. Köparen får då göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. Säljaren har dock samma möjligheter som enligt 4§ att åberopa avtalsvillkor som inskränker köparens rätt att häva köpet. Om köparen har framställt anspråk på grund av felet får han inte göra gällande sina nu nämnda befogenheter, om säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet eller att avlämna felfri vara i den felaktigas ställe och detta sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Denne har samma rätt att innehålla köpeskillingen som enligt 45.

Till köparens nu berörda befogenheter vid dröjsmål och fel i varan kommer

enligt 6 § konsumentköplagen viss rätt till ersättning för utgift som köparen

har ådragit sig till följd av säljarens kontraktsbrott.

Innebörden av att ett köp hävs är att parternas prestationer i princip skall

återgå. Regler härom finns i 57 och 58 3§ i 1905 års köplag. Vardera parten är skyldig att återbära vad han mottagit. Enligt 57 § köplagen råder ett

avhängighetstförhållande mellan återgångsprestationerna. Hävs köpet har säl-

jaren inte rätt att återfå godset, om han inte återbär vad han uppburit av

köpeskillingen. Å andra sidan är säljaren enligt huvudregeln inte skyldig att betala tillbaka vad han uppburit, om han inte återfår godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Om köparen är berättigad till ersättning av

säljaren, har han viss rätt att hålla godset inne till säkerhet för ersättnings-

anspråket.

11 § konsumentköplagen innehåller bestämmelser om vad köparen har att iaktta om han vill göra gällande befogenheter på grund av fel i varan. Han skall underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han har märkt cHer bort märka felet, dock inte senare än ett år från det han mottog varan. Om annan än säljaren för dennes räkning har åtagit sig att

avhjälpa fel i varan får underrättelsen i stället lämnas till den som har gjort åtagandet. Försummar köparen att lämna underrättelse enligt dessa bestämmelser förlorar han sin rätt.

2.2.3 Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.

Hemförsäljningstagen är främst inriktad på kreditköp men omfattar även

vissa avtal om fortlöpande tjänster, s. k. abonnemangsavtal. Syftet med lagen är att skydda konsumenten mot påtryckning och överrumpling vid bl. a.

hemförsäljning. Skyddet består däri att konsumenten inom en vecka, den s.k. ångerveckan, kan ångra sig och skriftligen meddela säljaren att han

frånträder avtalet. Enligt 1 § är lagen tillämplig vid yrkesmässig försäljning av lös egendom,

som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, under förutsättning att kö-

paren avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Lagen gäller under motsvarande för-

utsättningar även i fråga om näringsidkares åtagande att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster. Om avtalet sluts och av båda parter fullgörs vid själva sammanträffandet gäller lagen endast om köparen betalar köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis (t. ex. kontokort) eller med belopp som han får låna av säljaren eller av annan genom

säljarens förmedling.

Köparen kan enligt 4 § frånträda sitt anbud eller sitt svar genom att skriftligen meddela detta till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet. Om köparen i annat fall än då båda parter har fullgjort avtalet vid själva sammanträffandet fått motta godset eller del därav, är hans rätt

att frånträda anbudet eller svaret dock beroende av att han håller godset

tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. Köparen står likväl inte faran för att godset av våda förstörs, försämras eller

minskas eller undergår förändring endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset. Om köparen frånträder sitt anbud eller svar, åligger det enligt 5 § säljaren

att inom den tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset inne till dess säljaren har fullgjort sin återbetalningsskyldighet. Har godset inte avhämtats inom tre månader efter sammanträffandet tillfaller det köparen utan vederlag. Återgår avtal om tillhandahållande av tjänst, skall den om-

ständigheten att säljaren redan har utfört viss del av sitt åtagande inte befria säljaren från skyldigheten att betala tillbaka vad han har uppburit.

28 innehåller bestämmelser som syftar till att förmå säljaren att upplysa köparen om hans rättigheter. Säljaren eller hans ombud måste sålunda vid

parternas sammanträffande överlämna en särskild handling till köparen, var-

igenom denne erinras om sina rättigheter enligt lagen. Köparen skall underteckna ett exemplar av handlingen. Har dessa bestämmelser inte iakttagits är köparen över huvud taget inte bunden av sitt anbud eller svar. Vidare skall köparen erhålla en blankett för meddelande till säljaren, om köparen

vill frånträda affären. Lagen innehåller vidare i 3 § en bestämmelse om verkan av utfästelse

av säljarens ombud om köpevillkor som är gynnsammare för köparen än dem som är upptagna på den ordersedel eller i det kontrakt som har använts

vid försäljningen. Om köparen har avgivit anbud till ombudet och säljaren

meddelar att han antar anbudet, skall säljaren nämligen enligt 3 § anses ha godtagit detta sådant det har framförts till ombudet, om inte annat ut-

tryckligen anges eller uppenbart framgår av omständigheterna.

Hemförsäljningslagen är enligt 6 § tvingande till köparens förmån. Lagen

är f.n. föremål för översyn.

2.2.4 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Genom ändringar i avtalslagen (SFS 1976:185), vilka trätt i kraft den 1 juli 1976, har i lagens 363 intagits en ny förmögenhetsrättslig generalklausul som harersatt bl. a. de tidigare generalklausulerna 18 § avbetalningsköpla-

gen och 8 8 skuldebrevslagen.

Generalklausulen i 36 § avtalslagen ger domstolarna ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område. Avtalsvillkor får enligt generalklausulen

jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn

tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest

intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De angivna bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.

Generalklausulen är i princip ullämplig inom hela förmögenhetsrätten och kan tillämpas bl. a. på avtal eller andra rättshandlingar som gäller krediter av olika slag. I den proposition som ligger till grund för generalklausulen (prop. 1975/76:81) har framhållits att även om det på vissa områden, såsom

vid avbetalningsköp, finns särskilda lagbestämmelser till skydd för svagare avtalspart kan generalklausulen ändå ha en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel, bl. a. i speciella situationer som inte har

kunnat regleras i den särskilda lagen (prop. s. 112).

Generalklausulen, som är av civilrättslig natur, kan ses som ett komplement till den näringsrättsliga lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (se avsnitt 2.2.6). Det har också varit ett viktigt syfte med

införandet av generalklausulen att tillse att villkor. som har träffats av förbud

enligt avtalsvillkorslagen, i behövlig utsträckning kan angripas på civilrättslig väg. För att underlätta möjligheterna till en likartad bedömning har förutsättningarna för ingripande angetts på samma sätt i generalklausulen som

i avtalsvillkorslagen. Enligt båda fordras att ifrågavarande avtalsvillkor är

oskäligt (prop. 1975/76:81 s. 131).

Generalklausulen kan tillämpas på alla slags villkor, även sådana som avser vederlaget (priset) för en prestation. I prop. 1975/76:81 påpekas att

ett område där det finns särskild anledning att överväga jämkning av ve-

derlaget är kreditköpen. Det har emellertid också understrukits, att hänsyn

alltid måste tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och att

avsikten inte har varit att generalklausulen skall fungera som ett medel

för en allmän priskontroll (prop. s. 138). En annan typ av avtalsvillkor som berörts i propositionen är s. k. förfalloklausuler, dvs. villkor som innebär att ett lån eller annan kredit under vissa förhållanden skall förfalla till be-

talning före avtalad förfallodag samt avtalsvillkor som ger kreditgivare rätt att säga upp krediten till betalning i förtid. Även sådana avtalsvillkor kan,

om de i ett enskilt fall framstår som oskäliga, jämkas eller åsidosättas med

stöd av gencralklausulen (prop. s. 139 f).

Enligt 37 § avtalslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1976 gäller att sådana

förbehåll är ogiltiga, som innebär att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts inte rätteligen fullgörs.

2.2.5 Marknadsföringslagen (1975:1418)

I marknadsföringslagens 1 § fastslås att lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Uttrycket ”nyttighet” har i lagen en vidsträckt innebörd och omfattar bl. a. krediter (prop. 1975/76:34 s. 125 f). Även begreppet marknadsföring har en vidsträckt innebörd. I begreppet ligger att det skall vara fråga om åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Också ett helt passivt saluhållande bör anses utgöra marknadsföring. Begreppet måste vidare anses innefatta inte bara försäljning utan också uthyrning och

liknande förfaranden (prop. s. 124).

Marknadsföringslagens ändamål tillgodoses i första hand genom att konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO) bevakar marknaden och vid behov tar upp överläggningar med berörda näringsidkare i syfte att på

frivillig väg få till stånd en marknadsföring som står i överensstämmelse med konsumenternas intressen. För det fall den verksamhet som sålunda

bygger på att frivilliga åtgärder vidtas inte skulle leda till önskat resultat, ger marknadsföringslagen möjligheter att i vissa fall vidta tvingande åtgärder mot näringsidkare. Sådana tvångsåtgärder kan åstadkommas med stöd av tre generalklausuler, som har upptagits i 2-4 SY marknadsföringslagen. Den tvångsvisa tillämpningen av dessa bestämmelser har anförtrotts åt marknadsdomstolen.

Generalklausulen i 2§ riktar sig mot otillbörlig marknadsföring. Företar

näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan

marknadsdomstolen med stöd av 2§ förbjuda näringsidkaren att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling.

Den i 38 intagna generalklausulen syftar till att få till stånd tillräcklig information i samband med marknadsföring. Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdom-

stolen med stöd av 3 X ålägga näringsidkaren att lämna sådan information. Åläggande kan utfärdas så snart det föreligger ett inte helt obetydligt behov av den ifrågavarande informationen (prop. s. 126). Åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall lämnas genom märkning

på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, t. ex. genom skyltar, faktablad eller liknande. Med säljställe avses såväl fasta butiker och lokaler som mera tillfälliga platser där nyttigheter säljs, hyrs ut eller på annat sätt marknadsförs. Vid 1. ex. hemförsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad ett säljställe (prop. s. 127). Informationsåläggande får också innehålla att informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som

näringsidkaren använder vid marknadsföringen. Vidare får åläggande innehålla att informationen skall i viss form lämnas till konsument som begär det. Härigenom kan uppnås bl. a. att konsument kan få tillgång till åsyftad

information utan att behöva besöka säljstället (prop. s. 127).

Med stöd av generalklausulen i 4 § kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att saluhålla eller till uthyrning mot vederlag erbjuda vissa farliga eller uppenbart odugliga varor.

Förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Förbud mot handling som innebär otillbörlig marknadsföring kan enligt 28 därjämte meddelas var och en som i övrigt väsentligen har bidragit till handlingen.

Förbud eller åläggande skall enligt 5§ förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

I 10-13 §§ meddelas vissa regler om handläggningen av fråga om förbud eller åläggande enligt 2-4 53. Enligt 10 § (i dess lydelse efter senaste ändring,

se SFS 1976:55) tar marknadsdomstolen upp sådan fråga efter ansökan av KO. Om KO emellertid för visst fall beslutar att inte göra ansökan, får

ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eHer, beträffande förbud mot otillbörlig marknadsföring, av närings-

idkare som berörs av handlingen. Genom 11 5 ges KO rätt att, i sista hand med användande av vite, från näringsidkare infordrå utredning i ärende om tillämpning av 2-4 §§. I vissa fall lämnar KO ersättning för utredningsmaterial. I 12 X fastslås att beslut i fråga om förbud elter åläggande enligt

2-4 §§ inte hindrar att samma fråga prövas på nytt, om sådan förnyad pröv-

ning föranleds av ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl. Enligt 13 §

kan förbud eller åläggande meddelas interimistiskt, dvs. för tiden till dess slutligt beslut föreligger, om särskilda skäl föranleder det.

KO behöver inte alltid vända sig till marknadsdomstolen för att få till stånd ett förbud eller åläggande enligt 2—4 §§. I fall som inte är av större vikt får frågan nämligen enligt 14 och 15 §§ prövas av KO själv genom

förbudsföreläggande eller informationsföreläggande. Förbudsföreläggande innebär att den som antas ha företagit handling, som avses i 2 eller 45. föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed eter, i fall som avses i 25,

att företa annan liknande handling. Informationsföreläggande sker på samma

sätt men avser föreläggande vid vite att lämna information som anges i

33. Har föreläggande godkänts gäller det som förbud eller åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen.

Om någon har meddelats förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ utövar KO

tillsyn över att förbudet eller åläggandet åtlyds. För detta ändamål kan enligt

165 KO från den som avses med förbudet eller åläggandet, i sista hand

med användande av vite, infordra upplysning, handling. varuprov och Hknande.

Om förbud eller åläggande som har förenats med vite överträds, kan vitet utdömas. Detsamma gäller naturligtvis vite som KO har förelagt för att framtvinga utredning eller tillsynsunderlag. Av 17§ första stycket framgår att fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol på talan

av åklagare. Åklagaren får dock väcka sådan talan endast efter anmälan av KO eller, i fråga om vite som marknadsdomstolen har förelagt i samband med förbud eller åläggande enligt 2-4 §§, efter anmälan av annan som hos

marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller åläggandet.

Vid sidan av generalklausulerna innehåller marknadsföringslagen bestämmelser som straffbelägger vissa förfaranden vid marknadsföring, vilka det har ansetts särskilt angeläget att motverka. Det är här fråga om vilseledande

framställning vid marknadsföring (6 §) samt s. k. tilläggserbjudanden (7 §)

och kombinationserbjudanden (8 §). Straffet, som kan drabba näringsidkare och vid vilseledande framställning även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar, är i samtliga fall böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms dock inte till straff. Allmänt åtal får enligt

17 § andra stycket väckas endast efter anmälan eller medgivande av KO.

2.2.6¶Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Avtalsvillkorslagens centrala bestämmelse är I $, vilken är utformad som

en generalklausul. Är villkor som näringsidkare använder vid erbjudande

av vara elter tjänst till konsument för enskilt bruk med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten kan

marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela

näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller

väsentligen samma villkor. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning

om näringsidkare erbjuder konsument att hyra lösöre för enskilt bruk. För-

bud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

[ likhet med marknadsföringslagen bygger avtalsvillkorslagen på tanken

att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare

för näringsidkarna i syfte att få till stånd ändring i sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall härvid i första hand försöka uppnå änd-

ringar på frivillig väg, men om förhandlingarna blir resultatlösa kan KO föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalktausulen. Beslutar KO för visst fall att inte ansöka om förbud, får enligt 3 8 ansökan

göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

För handläggningen av fråga om förbud gäller bestämmelser som till stor

del motsvarar reglerna om handläggning av fråga om tillämpning av generalklausulerna i marknadsföringslagen (se avsnitt 2.2.5). Liksom enligt

den lagen kan KO i fall som inte är av större vikt själv pröva förbudsfråga genom förbudsföreläggande. Avtalsvillkorslagen är enligt 23 inte tillämplig i fråga om verksamhet

som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Det bör understrykas att bedömningen enligt generalklausulen i I $ avtalsvillkorslagen avser frågan om ett villkor typiskt sett är oskäligt gentemot

konsumenterna sedda som ett kollektiv. Bedömningen innefattar alltså inte

prövning av individuella avtal (fr avsnitt 2.2.4).

Vissa ändringar i avtalsvillkorslagen har föreslagits i promemoriorna Ds Ju 1976:10 och 13. Förslagen övervägs f.n. i justitiedepartementet.

2.2.7 Inkassolagen (1974:182)

Inkassolagen (ändrad 1975:744) syftar i första hand till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt

tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet, varmed i lagen förstås verksamhet med syfte att driva in betalning för fordran.

Lagen gäller enligt 1 § yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Verksamhet hos exekutiv myndighet är dock uttryckligen undantagen från lagens

tillämpningsområde.

För viss yrkesmässig inkassoverksamhet, nämligen sådan som avser in-

drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits

för indrivning, krävs enligt 2 § datainspektionens tillstånd. Detta gäller dock

inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank

AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver tillståndspliktig inkassoverksamhet utan erforderligt tillstånd kan enligt 17 § dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

I 4 § föreskrivs att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Därvid skall iakttas att gäldenär inte vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Om gäldenären inte betalar sin skuld får rättsliga åtgärder i regel inte vidtas utan att gäldenären först tillställts krav. Enligt 5 § första stycket skall krav framställas skriftligen. Vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig. I fråga om ränta skall anges beloppet

av upplupen ränta, räntesatsen samt den tid och det belopp som ligger

till grund för ränteberäkningen. Enligt 5 § andra stycket skall i samband

med krav anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Rättslig åtgärd får enligt 6 § tillgripas först sedan gäldenären har tillställts krav som nu nämnts och den angivna tiden för frivillig betalning eller invändning har löpt ut. Enligt 7 § gäller detta dock inte, om gäldenären uppenbarligen söker

undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå

bestämmelserna om krav.

1 85 föreskrivs att inkassoåtgärd inte bör vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att fordran inte är lagligen grundad eller om fordringen annars

framstår som obefogad. Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillsyn m. m. Tillsyn över efter-

levnaden av lagen utövas enligt 13 % av datainspektionen. Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig. Enligt 1438 första stycket har datainspektionen rätt att företa inspektion hos den som bedriver inkassoverk-

samhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den

som bedriver verksamheten skall enligt 14 § andra stycket lämna datain-

spektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för

sin tillsyn. Datainspektionen får enligt 14X tredje stycket förelägga vite för att framtvinga handlingar eller upplysningar. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 § andra stycket

kan enligt 17 § dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Datainspektionen kan med stöd av 153 första stycket meddela de fö-

reskrifter om bedrivande av inkassoverksamhet som föranleds av tillsynen. Föreskrift får förenas med vite. Om den som har fått datainspektionens

tillstånd att bedriva inkassoverksamhet åsidosätter bestämmelse i lagen eller

föreskrift som meddelats med stöd av lagen får datainspektionen, om rättelse

inte vidtas, återkalla tillståndet (15 I andra stycket).

3 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

2.2.8 Förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

För bilhandeln gäller en konjunkturpolitiskt motiverad reglering av vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av personbilar samt mindre lastbilar och bussar. Regleringen gäller kontantinsatsens storlek och kre-

dittidens längd. Bestämmelser härom har upptagits i förordningen (1959:575)

med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63). Förordningens bestämmelser om betalningsvillkoren jämte vissa därtill anknytande regler skall emellertid enligt 3 §i förord-

ningen inte äga tillämpning, om säljaren har biträtt en av regeringen godkänd

överenskommelse, enligt vilken det åligger honom att iaktta motsvarande regler om kontantinsats och kredittid. Sådana överenskommelser har gällt sedan

den 16 april 1959. Gällande överenskommelse, dens. k. avbetalningsöverens-

kommelsen, har ingåtts mellan kommerskollegium och Motorbranschens riksförbund (MRF) den 18 maj 1976. Genom överenskommelsen har MRF åta-

git sig att från bilhandlarna infordra förbindelser att de skalliaktta överenskom-

melsen.

De genom förordningen meddelade föreskrifterna grundas på ett av riksdagen lämnat bemyndigande i lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Enligt I $ i förordningen och överenskommelsen äger bestämmelserna i

dem tillämpning vid yrkesmässig försäljning av bilar, dock med undantag tör lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kilogram. Med försäljning förstås varje överlåtelse där vederlaget enligt avtal helt eller delvis skall utgå i pengar. Överlåtelse anses föreligga även om säljaren har uppställt

sådant äganderättsförbehåll eller återtagandeförbehåll som avses i avbetalningsköplagen eller om avtalet har getts formen av hyresavtal men avsikten

är att den till vilken bilen utges skall bli ägare till denna (jfr 18 andra stycket avbetalningsköplagen).

23 I mom. i förordningen och 38 i avbetalningsöverenskommelsen innehåller bestämmelser om kontantinsats och kredittid. Sålunda gäller att

säljaren inte får utlämna försåld bil, om inte köparen till honom har erlagt

minst 40 procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit sig

att gälda vederlaget inom 24 månader (kredittid). Kontantinsatsen får inte inbegripa vad köparen kan ha erhållit såsom försträckning av säljaren etler

någon med vilken denne har ckonomisk intressegemenskap. Har avtalats

att köparen får erlägga del av vederlaget i form av begagnat motorfordon,

får värdet av detta inbytesfordon inräknas i kontantinsatsen. Kredittiden räknas fr. o. m. kalendermånaden efter den då bilen utlimnacdes av säljaren. Det bör anmärkas, att bestämmelserna inte har avseende på det civilrättsliga

förhållandet mellan säljaren och köparen. Avtal i strid med bestämmelserna

är sålunda giltigt i enlighet med sitt innehåll.

Förordningens bestämmelser om kontantinsats och kredittid är straff-

sanktionerade. Säljare som utlämnar försåld bil i strid mot bestämmelserna skall enligt 4§ i förordningen böta en tiondel av bilens värde, dock lägst

750 kronor och högst 3 000 kronor. Böterna utdöms av allmän domstol.

Säljare som är bunden av avbetalningsöverenskommelsen skall, om han utlämnar bilen i strid mot överenskommelsens bestämmelser om kontantinsats eller kredittid, enligt 4 § i överenskommelsen erlägga ett civilrättsligt vite, vilket beräknas på samma sätt som böterna enligt förordningen. Vitet utdöms av en särskild nämnd, bilkreditnämnden. Ansökan om utdömande av vite görs av MRF.

MRF har genom avbetalningsöverenskommelsen åtagit sig att utöva till-

syn över den sektor av bilmarknaden som består av bilhandlare anslutna

till överenskommelsen. Detta sker genom att MRF med anlitande av auktoriserade revisorer regelbundet kontrollerar bokföringen hos sådana bilhandlare. Kostnaderna för tillsynen bestrids så långt möjligt med influtna vitesbelopp. MRF har efter hörande av kommerskollegium utfärdat åtskilliga anvisningar till föreskrifterna i avbetalningsöverenskommelsen.

Över den del av bilmarknaden som inte omfattas av överenskommelsen utövar kommerskollegium tillsyn enligt förordningen, Enligt 2§ 2 mom. i förordningen har kollegiet genom auktoriserad revisor eller annan härför skickad person rätt att kontrollera att säljare efterkommer föreskrifterna

om kontantinsats och kredittid. Kommerskollegium får vidare enligt 5§ i förordningen meddela föreskrifter för verkställigheten av förordningen.

2.2.9 Förordningen (1976:264) om statligt bosättningslån

En särskild typ av banklån är de statliga bosättningslånen, vilka har till

syfte att underlätta för enskilda att ordna sin bosättning. Bestämmelserna om bosättningslånen finns i förordningen (1976:264) om statligt bosättnings-

lån samt i tillämpningsföreskrifter som har utfärdats av riksbanken. Förordningen har fr. o. m. den 1 juli 1976 ersatt kungörelsen (1946:570) om statliga bosättningslån.

Eniigt bosättningslåneförordningen gäller att bosättningslån kan erhållas av makar, av man och kvinna som sammanbor med varandra under äktenskapsliknande förhållanden, av man och kvinna som avser att ingå äktenskap med varandra eller att sammanbo med varandra under äktenskapsliknande förhållanden, av ensamstående som sammanbor eller avser att sammanbo med eget barn (eller barn som har mottagits för adoption) under 16 år samt av ensamstående handikappad utan barn. Lån utgår till svenska medborgare men kan också beviljas utländska medborgare eller statslösa

som har tillstånd att vistas och arbeta i Sverige. Såsom ytterligare villkor

för lån gäller enligt 6 Y förordningen bl. a. att lånesökande har behov av

medel för att anskaffa möbler och andra bosättningsföremål. Bosättningslån

beviljas fr. o. m. den 1 juli 1976 med högst 10 000 kr. De lämnas ur statens

bosättningslånefond genom riksbanken. Lånen beviljas utan borgen. Räntan är låg (statens normallåneränta, f.n. 8 26). Amorteringstiden får normalt

inte överstiga sju år. Uppskov med amorteringar och räntebetalning kan

medges på grund av t. ex. studier för en tid av sammanlagt tre år, i undan-

tagsfall för längre tid. Befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldigheten kan komma i fråga när låntagare har avlidit, varit sjuk, arbetslös, omhändertagen för vård eller haft stor försörjningsbörda eller när det av annan anledning framstår som skäligt.

2.3 Konsumentombudsmannen och konsumentverket

Den 1 juli 1976 har KO och det tidigare konsumentverket sammanförts till en myndighet, benämnd konsumentverket. Verket leds av en styrelse samt en verkschef som tillika är KO. Målsättningen för det nya konsumentverket, liksom för det tidigare, är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. Verksamheten i det nya konsumentverket är uppdelad på fiera olika enheter. De formella KO-uppgifterna enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen ankommer på en särskild, direkt till verksche-

fen/KO knuten enhet som ligger utanför linjeorganisationen, KO-sekre-

tariatet. Rörande organisationen och verksamheten i övrigt kan hänvisas

till förordningen (1976:429) med instruktion för konsumentverket samt till prop. 1975/76:159.

3¶Internationella förhållanden

Kreditköpkommittén har i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter rörande lagstiftning m. m. i en del andra länder med avseende på bl. a. konsu-

mentkrediter av olika slag samt rörande visst internationellt samarbete inom

detta område. I dessa delar får hänvisas till betänkandet (s. 125-152).

4¶Kommittén

4.1 Allmänna utgångspunkter

Kommittén framhåller att dess huvuduppgift gäller krediter i samband med köp av varor. Bland dessa kreditformer märks främst avbetalningsköpet, låneköpet och kontoköpet. Fastän köpkrediterna under nuvarande förhål-

landen fyller en samhällsekonomisk uppgift har det enligt kommittén länge stått klart att erbjudande av kredit i samband med köp innebär flera nackdelar för konsumenterna. En alltför lättillgänglig kredit kan leda till oöverlagda

köp av mindre nödvändiga varor. Kreditmöjligheten används ofta som ett konkurrensmedel och kan undanskymma viktigare faktorer, t. ex. produk-

tens pris och kvalitet. Transaktionerna kredit och köp sammanvävs till ett svårtydbart mönster som ofta döljer det pris konsumenten får betala för

själva krediten.

Kommittén framhåller att dess material visar att den f. n. dominerande kreditköpsformen, avbetalningsköpet, är förenad med påfallande höga kre-

ditkostnader. Kommitténs material bestyrker vidare den allmänna uppfattningen att ckonomiskt sämre ställda grupper använder sig av kreditköp i större omfattning än mera gynnade. De höga merkostnaderna vid avbetalningsköp drabbar enligt kommittén de konsumenter som bl. a. av eko-

nomiska skäl är utestängda från de förmånligare krediterna. De minst gynnade i samhället får således i regel betala det högsta priset för att få kredit. De negativa verkningarna av kreditköpssystemet berör enligt kommittén inte bara den som har ett särskilt utsatt läge utan även i varierande grad konsumenterna i allmänhet. Olägenheterna motiverar enligt kommitténs

mening en betydande utbyggnad av den rättsliga regleringen på området.

Kommittén konstaterar att huvuddelen av de krediter som lämnas för

enskilt bruk hänför sig till andra ändamål än köp av varor. Den största be-

tydelsen har de lån som lämnas för investeringar i egnahem, bostadslägenheter och fritidshus. Konsumenterna använder sig emellertid också i

allt större utsträckning av lån även vid anskaffandet av dyrare varor. Lånen är, framhåller kommittén, i regel inte förbundna med samma olägenheter för konsumenterna som de direkta inköpskrediterna. Enligt kommitténs

mening bör dock ramen för en blivande konsumentkreditlagstiftning i princip vara så vid att alla krediter för enskilt bruk omfattas, även om regleringen”

huvudsakligen bör inriktas på de kreditformer där olägenheterna är störst. Det krävs nämligen en långtgående enhetlighet beträffande begrepp och normer för att konsumenterna skall kunna överblicka och jämföra kredit-

marknadens olika alternativ. Vidare är marknaden så flexibel att en reglering

inte lämpligen bör inskränkas till de typer av konsumentkredit som i lag-

stiftningsögonblicket är mest aktuella. Kommittén anser att man för kreditköpens del bör göra en klarare åtskillnad mellan de båda transaktionerna kredit och köp. Kommittén ifrå-

gasätter om inte de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning i framtiden bör avskaffas och kreditgivningen i stället helt överlåtas på banker eller andra kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. Vissa av de bestämmelser som kommittén föreslår rörande köpkrediterna syftar ytterst till att påverka utvecklingen i den riktningen. Kommittén har emellertid inte ånsett tiden mogen att

avskaffa köpkrediterna, eftersom dessa ibland representerar den enda möj-

ligheten att få kredit. .

Kommittén framhåller att kreditgivning inte i och för sig kan lösa för-

delningspolitiska problem. Kommitténs förslag syftar bl.a. till ett bättre utnyttjande av konsumenternas resurser. En avgörande förstärkning av de

sämst ställdas resurser kan däremot, framhåller kommittén, inte ske inom

ramen för dess uppgift.

4.2 Förslaget till konsumentkreditlag

42.1 Lagens tillämpningsområde

Kommittén anser att en förstärkning av kredittagarens ställning på marknaden främst krävs då kreditgivaren har den starkare positionen. Så är enligt kommittén i regel fallet när kreditgivaren är näringsidkare och krediten

skall användas för privat konsumtion. Kommittén föreslår därför att den nya lagstiftningen skall gälla kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk under förutsättning att kreditgivaren är näringsidkare. Med kredit avses

såväl betalningsanstånd i samband med köp som lån av olika slag.

Kravet att kreditgivaren skall vara näringsidkare bör enligt kommittén inte vara undantagslöst. Om kreditgivaren visserligen är privatperson men krediten lämnas genom förmedling av näringsidkare befinner sig kredittagaren I regel i samma underläge som när han såsom motpart har en yr-

kesmässig kreditgivare. Kommittén föreslår därför att lagstiftningen görs

tillämplig även på krediter som förmedlas av näringsidkare, oavsett huruvida

kreditgivaren är näringsidkare eller inte. Kommittén framhåller att den avser att under sitt fortsatta arbete närmare

överväga i vad mån vissa av de nu föreslagna reglerna bör göras tillämpliga även på andra krediter än konsumentkrediter.

4.2.2 Lagstifiningstekniken

Kommittén föreslår att konsumentkrediterna regleras i en särskild kon-

sumentkreditlag. Genom att de bestämmelser som tar direkt sikte på kre-

ditgivning åt konsumenter samlas i en särskild lag markeras enligt kom-

mitténs mening att denna har en betydligt bredare syftning än gällande kreditköpsregler. Lagens vida ram förenklar den framtida ytterligare utbyggnad av konsumentskyddet som kan visa sig nödvändig på en flexibel kreditmarknad.

Kommittén framhåller att den förordade lagstiftningstekniken får vissa

konsekvenser för avbetalningsköplagen och konsumentköplagen. Beträffan-

de avbetalningsköplagen menar kommittén att denna t. v. bör stå kvar i

oförändrat skick för att gälla vid transaktioner som inte faller under konsumentkreditlagen. Enligt kommittén bör konsumentkreditlagen vara tvingande till konsumentens förmån. Kommittén föreslår därför att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen skall vara ogiltiga.

4.2.3 Begreppet kreditköp

Kommittén framhåller att behovet av skyddsregler för konsumenterna är störst I samband med krediter som lämnas för inköp av varor. Den fö-

reslagna konsumentkreditlagens tyngdpunkt ligger därför på särskilda bestämmelser om kreditköp.

Enligt kommitténs mening bör till kreditköp hänföras för det första varje transaktion som innebär att säljaren utger varan till köparen utan att ha erhållit full betalning. Hit hör bl. a. det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalningsköp. Vidare bör enligt kommitténs mening till kreditköp hänföras vissa transaktioner som visserligen innebär att säljaren gör en kontantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kommittén åsyftar här låneköp och vissa kontoköp, dvs. sådana transaktioner där betalningen helt eller delvis erläggs med belopp som köparen lånar i bank eller av annan kreditgivare. Utmärkande för transaktioner av detta

slag är enligt kommittén att det finns en överenskommelse mellan säljaren

och kreditgivaren som går ut på att den senare skall lämna kredit för inköp

hos säljaren.

Kommittén framhåller att låneköpet och kontoköpet f. n. inte är förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna. Kostnaderna är mes-

tadels lägre, och rätt att återta försålda varor förekommer i allmänhet inte. Även för kreditgivaren torde det vara fördelaktigt att krediten, såsom vid

dessa moderna kreditformer, beviljas på grundval av en bedömning av kon-

sumentens förmåga att fullfölja sina åtaganden i stället för att kreditgivaren

förlitar sig på kreditsäkerhet i varor. Kommittén anser likväl att även låneköpet och kontoköpet bör omfattas av den föreslagna konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp. Ett uteslutande av någon kreditköpsform skulle nämligen, framhåller kommittén, med stor sannolikhet leda till en överströmning mot det oreglerade området varigenom skyddsreplernas syfte

kunde förfelas. Sammanfattningsvis föreslår kommittén att med kreditköp skall avses

köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del

av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp

som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Denna grundläggande bestämning av kreditköpsbegreppet syftar enligt kommittén till att bereda konsumenten eu tillfredsställande skydd även i förhållande till andra kreditgivare än säljaren. Var och en som i kreditköpsförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen, alltså även kreditgivaren vid låneköp och kontoköp samt den som efter själva köpet övertar säljarens eller annan primär kreditgivares fordran på konsumenten. Kommittén föreslår därför att med kreditgivare skall avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

4.2.4¶Upplvsningsplikt för kreditgivaren

Enligt kommiuén är det av grundläggande betydelse för konsumentskyddet att den enskilde medborgaren får god information om innebörden

av alternativa kreditformer. Informationen bör enligt kommitténs mening utformas så att konsumenten lätt kan göra en jämförelse mellan olika er-

bjudanden om kreditköp. Den bör vidare ge underlag för en jämförelse mellan kreditköp och vanligt lån i bank eller hos annan kreditgivare. En

sådan information främjar konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare samt påverkar därigenom på ett för konsumenterna gynnsamt sätt kreditkostnaderna och kreditvillkoren i övrigt.

Kommittén anser således att alla näringsidkare som lämnar kredit för

enskilt bruk bör åläggas att lämna korrekta och med andra alternativ jäm-

förbara upplysningar om kreditkostnaden och faktorer som påverkar kost-

nadens storlek. Upplysningsplikt bör enligt kommittén föreligga såväl vid

annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där krediterbjudande

förekommer som vid de tillfällen då parterna träffar avtal om kredit.

Med kreditkostnad bör enligt kommitténs mening förstås allt vad kon-

sumenten har att erlägga med anledning av krediten, dvs. summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader. För att en jämförelse mellan olika kre-

ditalternativ skall kunna göras bör kreditkostnaden anges såsom en årlig fallande ränta. Som benämning för konsumentens verkliga kreditkostnad uttryckt som ränta har kommittén valt uttrycket effektiv ränta, vilket användes redan av konsumtionskreditutredningen (SOU 1966:42). Med effektiv ränta avses enligt kommitténs förslag kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

När det gäller annonsering, skyltning och liknande marknadsföring, där kredit erbjuds, föreslår kommittén att uppgift skall lämnas om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet. Vid erbjudande av kredit för kontoköp, checkräkningskredit och andra fortlöpande krediter går det

enligt kommittén i allmänhet inte att på förhand mera bestämt ange den effektiva räntans storlek. Kommittén föreslår beträffande dessa krediter-

bjudanden att uppgiften om effektiva räntan skall utformas så, att därav framgår räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Vid mark-

nadsföring av krediterbjudanden som avser kredit för visst köp föreslår kommittén att förutom effektiva räntan även varans kontantpris skall anges. Enligt kommitténs mening måste den föreslagna informationsplikten vid marknadsföring antas ge ett betydande skydd mot oskäligt höga kreditkostnader. Kommittén anser emellertid att detta skydd bör fullständigas med upplysningsplikt även vid de tillfällen då kreditköp och andra kre-

ditavtal ingås, varvid upplysningsplikten kommer att avse villkoren i det enskilda avtalet.

När det gäller upplysningsplikten vid avtalstillfället måste enligt kom-

mitténs mening olika betydelsefulla begrepp redas ut på sådant sätt att de

olika kreditköpsfaktorerna tydligt framträder. Kommittén föreslår därför att vissa viktiga faktorer anges och definieras i konsumentkreditlagen. Detta

gäller varas komtantpris varmed enligt kommitténs förslag bör förstås det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant

betalning, efter avdrag för sedvanliga rabatter. Kan säljarens pris vid kontant försäljning av någon anledning inte fastställas bör som kontantpris anses varans gängse marknadspris. En annan viktig faktor i sammanhanget är kreditbeloppet, eftersom det är på det beloppet som den effektiva räntan, alltså den retativa kreditkostnaden, beräknas. Enligt förslaget bör med kre-

ditbelopp förstås, vid lån det lånade beloppet och vid betalningsanstånd den del av kontantpriset med vilken konsumenten har fått anstånd. Med termen skuldbelopp åsyftas i förslaget summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

Kommittén framhåller att upplysningsskyldigheten i samband med träffande av avtal om kredit givetvis bör fullgöras innan kreditavtalet blir bindande för konsumenten. Upplysningarna bör lämnas skriftligen. Enligt kommittén torde upplysningsplikten i regel komma att fullgöras genom att uppgifterna tas in i det kontrakt som upprättas mellan parterna. I den mån

skriftligt avtal inte upprättas måste särskild handling med uppgift om de olika kreditfaktorerna överlämnas till konsumenten. Ansvaret för att uppgifterna lämnas bör ligga hos kreditgivaren. Vid låneköp kan det dock ligga nära till hands att uppgifterna lämnas av säljaren. Ett sådant förfarande

bör enligt kommitténs mening kunna godtas, om säljaren uppträder som

ombud för kreditgivaren. Kommittén föreslår i viss mån olika regler om upplysningsplikten vid

avtal om olika slag av krediter.

Beträffande krediter som lämnas i samband med köp innebär kommitténs

förslag att kreditgivaren innan köpet sluts i förekommande fall skall lämna

skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kreditkostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet samt om de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet. Kom-

mittén framhåller emellertid att det inte kan komma i fråga att föreskriva

upplysningsplikt av den nu beskrivna omfattningen vid alla slag av krediter i samband med köp. Som förutsättning för att upplysningsplikten vid kreditköp skall gälla föreslår kommittén att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eHer lämnar kredittiden obestämd och att kontantpriset överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde, som enligt förslaget inte skall få sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring. För att förhindra att upplysningsplikten kringgås

genom att parterna till en början avtalar om en kredittid som inte överstiger en månad men sedan efter hand förlänger kredittiden föreslår kommittén

att upplysningsskyldighet skall föreligga även vid sådan förlängning av kredittiden.

Vad nu sagts gäller krediter som lämnas i samband med köp. Vid kontoköp

har konsumenten redan vid ett tidigare tillfälle erhållit den kreditmöjlighet

som utnyttjas vid köpet. Kommittén framhåller att upplysningsplikten här inte bör inriktas på inköpstillfället utan på det tillfälle då kreditöverenskom-

melsen träffas. Enligt kommittén bör det krävas att kreditgivaren vid detta

tillfälle lämnar skriftlig uppgift om den effekriva räntan vid olika sätt att använda kreditutrymmet.

Vid avtal om vanliga lån, när fråga alltså inte är om kreditköp, skall enligt kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet sluts lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden samt de tidpunkter då delbetalningar skall göras.

Enligt kommittén behövs närmare föreskrifter till ledning för näringsidkarna om hur upplysningsskyldigheten skall fullgöras vid skilda formerav konsumentkredit. Detta gäller särskilt uppgifter om den effektiva räntan. Kommit-

tén anser det emellertid mindre lämpligt att i lagen införa detaljföreskrifter i

dessa avseenden. Enligt förslaget bör det i stället ankom ma på den myndighet som föreslås utöva tillsyn över lagens efterlevnad att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur upplysningsskyldigheten skall fuli-

göras.

4.2.5 Kreditbelopp och kredittid

Kommittén framhåller att de svårigheter som konsumenterna råkar ut för i samband med kreditköp till stor del beror på att konsumenterna under trycket av ett ständigt ökande utbud av varor kan felbedöma sin förmåga att fullfölja betalningen. Enligt kommittén är det uppenbart att ett krav på relativt höga kontantinsatser kan avhålla den betalningssvage konsumenten från att ge sig in på kreditköp som vid liberalare villkor skenbart framstår som överkomliga för honom samt att ett kontantinsatskrav även för konsumenten I allmänhet innebär en spärr mot oöverlagda köp. Kom-

mittén framhåller att det av dess material framgår att kontantinsatsen vid

avbetalningsköp som misslyckats på grund av köparens betalningssvårig-

heter är lägre än den genomsnittliga. Även ur kreditgivarnas synvinkel kan enligt kommittén ett obligatoriskt kontantinsatskrav ha vissa fördelar. Inom

kredithandeln uttas också regelmässigt kontantinsatser av varierande storlek. En lämpligt avvägd kontantinsats skulle enligt kommittén också kunna bidra till en annan väsentlig vinning, nämligen till att möjliggöra en in-

skränkning av återtaganderätten vid kreditköp.

Enligt kommittén kan det inte uteslutas att det finns grupper av konsumenter för vilka erbjudanden om påfallande låga kontantinsatser representerar den enda möjligheten att komma över kapitalvaror. Kommittén menar dock att de allra flesta konsumenterna utan alltför krävande för-

handssparande torde kunna åstadkomma en kontantinsats av rimlig storlek.

För de sämst ställda i samhället utgör lättillgängliga krediter ingen lösning.

Kommittén vill skapa sådana förutsättningar att konsumenterna kan avsluta sina kreditköp utan bekymmer. Det är enligt kommitténs mening inte för-

enligt med denna ambition att låta kreditgivare konkurrera om de eko-

nomiskt missgynnade medborgarna genom att erbjuda dem villkor som ter sig förmånliga men som i realiteten är ekonomiskt ogynnsamma.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén att i konsumentkreditlagen intas

regler om obligatorisk minsta kontantinsats vid kreditköp. Kravet på kon-

tantinsats skall gälla vid samtliga kreditköpsformer, således även vid låneköp

och kontoköp. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening kravet lagtekniskt formuleras på det sättet att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än en viss i procent angiven del av kontantpriset. Insatskravet bör 1 princip vara detsamma oavsett vilken vara köpet gäller.

När det gäller frågan om storleken av den obligatoriska minsta kontantinsatsen framhåller kommittén att en höjning av kontantinsatsnivån i förhållande till vad som nu gäller torde leda till en överströmning från

avbetalningsköp, låneköp, kontoköp och andra kreditköp till fristående lån

i bank eller hos annan kreditgivare, en utveckling som enligt kommitténs mening är önskvärd. Möjligheten att erhålla sådana fristående lån bör öka eftersom en mindre del av kreditmarknadens kapacitet skulle tas i anspråk vid kreditköp. En höjning kan emellertid också leda till en överströmning av efterfrågan från varor som nu i stor utsträckning säljs på kredit till andra företrädesvis billigare varor och till tjänster. Det är vidare tänkbart att en höjning av kontantinsatsen leder till en minskning av volymen konsument-

krediter och därigenom till en total efterfrågeminskning. Detta kan ske om bankerna åläggs stor återhållsamhet med kreditgivning åt konsumenter.

Kommittén framhåller att effekterna på efterfrågan och konsekvenserna därav är svårbedömbara. Kommittén vill därför inte förorda någon betydande höjning av kontantinsatsens nivå. Enligt kommittén bör den lagstadgade kontantinsatsen ungefärligen motsvara vad som redan tillämpas inom huvuddelen av kredithandeln. Kommittén föreslår därför att den obligatoriska insatsen skall vara 25 procent eller, med andra ord, att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än 75 procent av kontantpriset.

Kontantinsatskravet bör enligt kommittén inte upprätthållas annat än vid kreditköp av viss omfattning. Kommittén föreslår som förutsättning för kravet dels att kontantpriset överstiger ett visst gränsvärde, dels att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Gränsvärdet bör enligt kommittén bestämmas av regeringen efter

förslag av tillsynsmyndigheten och inte få sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs. f. n. (december 1976) 535

kr.

För att kontantinsatskravet inte skall kunna kringgås genom att vad som i realiteten utgör eu inköp delas upp i flera formellt fristående köp förestår kommittén att det sammanlagda kontantpriset skall vara avgörande för hu-

ruvida kontantinsats skall erläggas när det vid samma tillfälle avtalas om

flera kreditköp. Eftersom kontantinsatskravet inte heller bör kunna kringgås genom att en till en början kort kredittid senare förlängs föreslår kommittén

att högre kreditbelopp än 75 procent av kontantpriset inte får medges när

parterna vill förlänga kredittiden utöver en månad.

Kommittén anser att långa kredittider kan medföra vissa nackdelar för

konsumenterna. Det kan vara svårt att för en längre tid överblicka förmågan

att fullfölja ett betalningsåtagande. Ett långvarigt betalningsåtagande be-

gränsar också den framtida valfriheten. Kommittén framhåller att dess material visar att kredittiderna vid avbetalningsköp och låneköp inte är påfallande långa och i regel ligger väl under två år. Vid avbetalningsköp av dyrare

båtar överstiger dock den genomsnittliga kredittiden tre år.

Kommittén föreslår att kreditgivaren vid kreditköp inte får medge längre

kredittid än två år. Om konsumenten trots krav inte betalar inom tvåårstiden bör kreditgivaren enligt kommittén inte lastas för detta. Om han har låtit

konsumenten förstå att han inte tänker kräva betalning inom den angivna tiden bör han däremot anses ha brutit mot bestämmelsen. Såväl ett ut-

tryckligt som ett stillatigande medgivande om längre kredittid bör kunna

läggas kreditgivaren till last.

För kontoköpens del bör enligt kommitténs mening regeln om längsta

kredittid modifieras. I praktiken är det ofta svårt eller omöjligt att avgöra hur stor del av en kontoskuld som hänför sig till ett visst inköp och därmed

hur länge skulden stått ute. Kommittén påpekar att flertalet kontokortssystem bygger på principen att den utnyttjade krediten skall amorteras med minst en tiondel per månad. Kommittén ser ingen anledning att rubba på

denna amorteringsteknik och föreslår därför att huvudregeln om längsta

kredittid inte skall behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att konsumenten varje månad skall återbetala minst 10 procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid utgången av föregående månad.

Kommittén framhåller att genomförandet av de föreslagna reglerna om en minsta kontantinsats och längsta kredittid vid kreditköp i viss mån kan

förändra förutsättningarna på några marknader. Det kan av olika skäl visa

sig erforderligt att övergångsvis ta hänsyn till särskilda förhållanden inom

någon bransch. Även i framtida lägen utan samband med övergångssitua-

tionen kan en möjlighet till särskilda hänsynstaganden vara av värde, t. ex.

i kreditpolitiska sammanhang. Kommittén förestår därför att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid som avviker från de generella bestämmelserna. Kommittén förutsätter att denna möjlighet endast undan-

tagsvis utnyttjas.

Kommittén anser att kreditköp av bilar, för vilka gäller en konjunktur-

politiskt motiverad särskild reglering, åtminstone t. v. bör undantas från de föreslagna bestämmelserna om minsta kontantinsats och längsta kredittid.

4.2.6 Trepartsförhållanden

Kommittén framhåller att vid betalningsanstånd säljaren/kreditgivaren ofta finansierar den kredit han lämnar till konsumenten genom att överlåta sin fordran mot konsumenten till bank eller särskilt finansieringsföretag. Konsumenten får i denna situation enligt 15 § konsumentköplagen vid krav på betalning från finansiären alltid framställa invändningar på grund

av köpet. Genom 16 § konsumentköplagen ges konsumenten en motsvarande rätt att framställa invändningar mot kreditgivaren vid kreditköp av låneköpets karaktär. Bestämmelsen i 16 § konsumentköplagen omfattar dock endast kreditköp vid vilka krediten lämnas i samband med köpet. Så är

inte fallet då konsumenten på förhand har erhållit ett utrymme för fort-

löpande kredit av ett kreditkortsföretag.

Kommittén anser att konsumentens ställning i förhållande till särskild

kreditgivare vid kreditköp bör förbättras. Ansvaret för fel i varan eller för annan oriktighet som har att göra med köpet bör visserligen i första hand

vila på säljaren. Enligt kommitténs mening bör emellertid även den finansiär som möjliggör för säljaren att utnyttja det försäljningsmässigt sett gynn-

samma kreditköpet, varav båda har fördel, vara skyldig att ta sin del av

ansvaret mot konsumenten. Det kan dock inte gärna komma i fråga att ålägga en finansiär som helt saknar anknytning till köpet ansvarighet i detta avseende.

Kommittén anser att ansvar för säljarens kontraktsbrott alltid bör kunna åläggas den finansiär som övertar säljarens fordran mot konsumenten. Det-

samma bör enligt kommittén gälla den finansiär som enligt avtal med säl-

Jaren lämnar konsumenten lån för att betala köpet, oavsett om lånet såsom

vid låneköp lämnas i samband med köpet eller om det såsom vid kontoköp

har medpgetts vid ett tidigare titlfälle.

När det gäller frågan hur långt finansiärens ansvar bör sträcka sig anser kommittén att ansvaret bör vara av samma omfattning oavsett genom vilken form av kreditköp ansvarsförhållandet har uppstått. Kommittén föreslår som huvudregel att konsumenten vid kreditköp skall få göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren. Detta innebär att konsumenten inte bara kan göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning utan även kan rikta på köpet grundade anspråk mot kreditgivaren. Kommittén framhåller att huvudregeln i vissa fall skulle kunna ge stöd för mycket långtgående krav mot kreditgivaren. Det huvudsakliga syftet med förslaget är emellertid att konsumenten skall vara garanterad att få tillbaka det belopp han har betalt. Kommittén föreslår därför att kreditgivarens ansvar vid krav skall vara begränsat till vad han har mottagit av konsumenten med anledning av krediten.

Eftersom säljaren själv bör vara den som är primärt ansvarig för sina

förpliktelser på grund av kreditköp bör enligt kommitténs mening konsumenten, om han vill framställa anspråk på grund av köpet, i första hand

rikta dessa mot säljaren. Kommittén framhåller att denne också i regel

har större förutsättningar än kreditgivaren att avhjälpa fel och liknande. Kommittén föreslår därför att konsumenten, om han vill framställa anspråk

mot kreditgivaren på grund av köpet, först skall göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ger konsumenten ett mera långtgående skydd än 15 och 16 §§ i konsumentköplagen. Kommittén föreslår därför att de sistnämnda bestämmelserna upphävs. Vidare föreslår

kommittén i detta sammanhang att det i 17 § konsumentköplagen upptagna förbudet mot användande av växelförbindelse eller annan löpande ford-

ringshandling vid konsumentkreditköp överförs till konsumentkreditlagen,

för att där rikta sig mot kreditgivaren.

4.2.7 Begränsning av återtaganderätten vid kreditköp

Kommittén anser att den med avbetalningsköpet förenade rätten för säl-

jaren att återta det försålda godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom medför olägenheter som måste beaktas särskilt.

Kommittén erinrar om att det i betänkandet redovisade materialet visar att avbetalningsköpet är den dyraste formen av konsumentkredit. Enligt

kommitténs mening torde en orsak till detta vara att det vid den avräkning

som enligt avbetalningsköplagen sker när gods återtas oftast uppstår restskuld för köparen. Restskulderna indrivs enligt kommittén endast undantagsvis och deras förekomst torde inverka på kreditkostnaderna vid avbetalningsköp.

För konsumenten innebär återtagandet att han blir av med godset. Enligt

kommittén kan godset för konsumenten ha ett rätt stort bruksvärde samtidigt som det försäljaren harett mycket lågt värde, i vart fall om det inte förekommer

en fungerande andrahandsmarknad. I andra fall kan fördelen för säljaren att

återta godset inte sägas stå i rimligt förhållande till de olägenheter som uppstår för konsumenten.

Kommittén uppger att det i ett stort antal fall har visat sig att godset

inte finns kvar hos köparen då säljaren/kreditgivaren vill återta det. Ibland är orsaken att godset har förbrukats. Kreditgivaren dröjer i allmänhet mycket

länge med att omsätta ett hot om återtagande till verklighet. I regel har

emellertid konsumenten sålt eller på annat sätt gjort saken oåtkomlig. Han

kan i sådana fall ha gjort sig skyldig till olovligt förfogande och riskerar böter eller fängelse.

De berörda förhållandena motiverar enligt kommitténs mening en om-

prövning av återtaganderätten. Enligt kommittén är det tydligt att återtaganderiättens betydelse som kreditsäkerhet överskattas. Återtagandet drar

kostnader som i regel måste övervältras på andra konsumenter. Att kre-

ditgivaren likväl förbehåller sig återtaganderätt torde enligt kommittén bero

på att han tillmäter denna rätt betydelse som påtryckningsmedel för att framtvinga betalning.

Även andra omständigheter ger enligt kommittén skäl till en ny inställning till återtaganderätten. Utvecklingen av kreditupplysningsverksamheten har

gett kreditgivaren helt andra möjligheter än tidigare att vid kreditförsäljning

beakta köparens betalningsförmåga. Härigenom nås större säkerhet än med en dålig realsäkerhet. Att återtaganderättens verkliga betydelse som säkerhet har minskat bestyrks enligt kommittén av den relativa minskningen av

antalet avbetalningsköp till förmån för banklån samt modernare kreditköps-

former utan återtaganderätt, såsom låneköp och kontoköp. Samhällsutveck-

lingen har medfört alltmer förbättrade villkor för de enskilda medborgarna.

Avbetalningsköpet synes därför inte längre vara nödvändigt för att med-

borgarnas grundläggande behov skall kunna tillgodoses. Inte heller kan av-

betalningsköpet sägas vara av någon avgörande betydelse för den industriella utvecklingen.

Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att återtaganderätten i

princip bör avskaffas såvitt avser konsumtionsvaror i allmänhet. Frågan om återtaganderätten vid konsumentkreditköp ställer sig enligt kommittén

emellertid något annorlunda när det gäller verkligt tunga investeringar i kapitalvaror, t. ex. personbilar. Ca 20 procent av de nya och minst 30 procent av de begagnade bilarna säljs med återtaganderätt. Kommittén framhåller

att ett plötsligt avskaffande av återtaganderätten vid bilköp skulle kunna få i vart fall temporära negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Vid bilköp är återtaganderätten såsom kreditsäkerhet också mera motiverad än vid köp av konsumtionsvaror i allmänhet. Kreditbeloppen är större och bilar behåller under kredittiden i regel ett relativt högt värde som kan rea-

liseras på en fungerande andrahandsmarknad. Kommittén vill därför, trots

sin principiella inställning till återtaganderätten, inte förorda att denna nu helt avskaffas vid konsumentkreditköp. Förbehåll om återtaganderätt bör emellertid enligt kommitténs mening endast undantagsvis tillåtas, nämligen

vid inköp av varor som är särskilt kvalificerade säkerhetsobjekt. Kommittén anser det mindre ändamålsenligt att direkt i lagtext slå fast

vilka varor som får säljas med återtaganderätt. Enligt kommitténs mening bör urvalet av varor göras genom beslut av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten. Enskilda varor inom en bestämd varugrupp bör emellertid enligt kommittén ha ett relativt högt bestående värde för att få göras till

föremål för återtaganderätt. Kommittén föreslår därför att regeringens beslut

endast skall få avse varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Kommittén framhåller att återtaganderätten f. n. kan utnyttjas antingen

av säljaren eller av den kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit sina rättigheter. Denna ordning bör enligt kommitténs mening bibehållas även

vid konsumentkreditköp. Det bör däremot inte komma i fråga att utvidga

återtaganderätten så att även annan kreditgivare än den som tillika är säljare, t.ex. vid låneköp, kan förbehålla sig rätt att ta tillbaka varan från konsumenten. Inte heller bör återtaganderätt kunna instiftas efter det att köpet

har ägt rum. Dessa begränsningar bör enligt kommitténs mening framgå av lagtexten. Kommittén föreslår därför som en ytterligare förutsättning

för återtaganderätt att förbehållet om återtaganderätt har gjorts av säljaren i samband med köpet.

När det gäller kreditgivarens möjligheter att åberopa ett återtagandeför-

behåll, som i och för sig har uppställts i enlighet med de nu berörda reglerna, anser kommittén det erforderligt att uppställa vissa begränsningar i förhållande till vad som nu gäller. För det första bör annan grund än dröjsmål

med betalningen inte få åberopas för återtagande av vara. Kommittén fram-

håller att det häremot visserligen skulle kunna invändas att kreditgivare

bör ha möjlighet att ta tillbaka varan om konsumenten vanvårdar den så

att påtaglig värdeminskning uppstår. Enligt kommitténs mening kan kreditgivaren dock knappast anses ha något större intresse av att återta varan så länge konsumenten gör sina delbetalningar. För det andra bör enligt kommittén återtaganderätten inte få kopplas samman med andra fordringar än

sådana som hänförsig direkt till kreditköpet. Endast dröjsmål med betalning av

skuldbeloppet, varmed enligt kommitténs förslag avses summan av det kreditbelopp och den kreditkostnad som hänför sig till själva köpet, bör enligt kom-

mitténs mening kunna leda till återtagande, däremot inte försummelseratt betala reparationskostnader och liknande. För det tredje bör den frist som nu gäller vid betalningsdröjsmål innan vara får återtas, 14 dagar, förlängas till närma-

re överensstämmelse med den praktiska verkligheten. Tidsfristen bör enligt kommitten kunna förlängas till en månad utan att detta i allmänhet torde vålla kreditgivarna några olägenheter. För det fjärde bör för att varan skall kunna återtas alltid krävas att betalningsdröjsmålet avser mer än en tiondel av skuldbeloppet. Enligt avbetalningsköplagen får säljaren, om dröjsmålet avser sista posten, återta vara oavsett postens storlek. Denna möjlighet att återta varan på grund av dröjsmål även med små belopp bör enligt kommitténs mening inte

finnas vid konsumentkreditköp. Kommittén framhåller aut ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren återtaganderätt kan formuleras på olika sätt. Vanligt är att säljaren förbehåller

sig äganderätten till varan. Ett sådant äganderättsförbehåll har betydelse även i förhållandet mellan säljaren och köparens borgenärer på det sättet att säljarens rätt bibehålls vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs. Förbehållet medför alltså sakrättsligt skydd för säljaren. Ett förbehåll

som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka den försålda varan kan emel-

lertid även formuleras så att säljaren förbehålls rätt att återta varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter. Kommittén redovisar i betänkandet (avsnitt 3.2.4) att det råder delade meningar i frågan huruvida redan ett

sådant återtagandeförbehåll konstituerar ewt sakrättsligt skydd motsvarande

det som äganderättsförbehållet ostridigt ger. Kommittén framhåller för sin del att ett äganderättsförbehåll inte tjänar något annat syfte än att säljaren skall ha en mot köparens andra borgenärer gällande befogenhet att under vissa förutsättningar ta tillbaka varan. Enligt Kommitténs mening bör säljaren

därför redan genom att förbehålla sig återtaganderätt kunna uppnå ett sakrättsligt skydd. Kommittén framhåller att äganderättsförbehållet blir onödigt

om denna uppfattning kommer till klart uttryck. Säljaren behöver då inte längre upprätthålla den fiktionen att han äger den sålda varan.

Kommittén föreslår för konsumentkreditlagens del inte någon regel motsvarande den som finns i 2§ andra stycket avbetalningsköplagen. Enligt denna får säljaren inte utnyttja sin återtaganderätt om köparen innan varan återtas betalar det belopp som dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader

och det i sådant fall skulle vara obilligt att utkräva återtaganderätten med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på att köparen huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. Enligt kommitténs mening torde det knappast förekomma att säljaren vill utnyttja återtaganderätten sedan dröjsmålet har rättats till. Ett sådant utnyttjande av ett avtalsvillkor

bör, framhåller kommittén, för övrigt kunna hindras genom åberopande

av den förmögenhetsrättsliga gencralklausulen i avtalslagen. Generalklau-

sulen bör enligt kommitténs mening i regel med framgång kunna åberopas

oavsett anledningen till det dröjsmål som har blivit tillrättat.

4.2.8¶Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av restskulden

Kommittén föreslår att vid återtagande av vara en uppgörelse alltid skall

äga rum mellan parterna såsom f.n. sker enligt avbetalningsköplagen.

Vid uppgörelsen skall enligt kommitténs förslag köparen tillgodoräknas varans värde i enlighet med de nu gällande reglerna i 3 § avbetalningsköplagen.

Kreditgivarens tillgodohavande bör enligt kommitténs mening däremot beräknas på ett något annorlunda sätt än enligt avbetalningsköplagen. Kreditgivaren skall enligt förslaget tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet, dvs. den ursprungliga summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden, efter reduktion med den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. Detta överensstämmer i princip med reglerna 14 § avbetalningsköplagen. Skillnaden ligger i att kommittén rekommenderar en mera förfinad metod för reduktionen, som bl. a. tar hänsyn till kredittidens

längd. Vidare föreslår kommittén i detta sammanhang att kreditgivaren alltid

skall få tillgodoräkna sig kostnaden föruppläggningen av krediten, under förutsättning att denna finns särskilt angiven i avtalet och inte är oskälig.

Kommittén föreslår att kreditgivaren vid återtagande härutöver skall få tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntefot än som anges i (numera) 6 § räntelagen (1975:635), samt kostnaderna för återtagandet

4 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 123

enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Kommittén hänvisar härvid till kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m.

Om resultatet av avräkningen mellan parterna blir ett saldo till köparens

förmån får kreditgivaren enligt förslaget inte återta varan med mindre han

betalar överskoitet till konsumenten eller, om handräckning har sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där. Detta överensstämmer

med vad som gäller enligt avbetalningsköplagen.

Kommittén framhåller att avräkningen vid återtagande av avbetalningsgods f. n. I regel resulterar i en restskuld för köparen. Restskulden, som

är förfallen till betalning och kan utkrävas hos köparen, uppgår ofta till en betydande del av varans pris. Kommittén anser att detta förhållande är otillfredsställande. Det tyder på att återtaganderätten inte fungerar särskilt

bra som kreditsäkerhet och att högre kontantinsats eller kortare kredittid

borde ha tillämpats i de aktuella fallen. Enligt kommitténs mening bör

det ankomma på säljaren att begränsa risken för att en restskuld uppstår för köparen. Säljaren bör anpassa köpevillkoren så att varans värde överstiger

skuldbeloppet under hela kredittiden. Kommittén anser att säljaren bör på-

verkas att göra detta genom ett förbud att annat än undantagsvis kräva ut restskulden. Kommittén föreslår därför att kreditgivaren, om varans värde är mindre än det belopp som tillgodoräknas honom, inte får kräva ut skillnaden (restskulden) i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder, såsom vanvård eller liknande, har utsatts för onormal värdeminskning. En-

ligt förslaget får kreditgivaren i sådant fall inte kräva ut mer än vad som

hänför sig till den onormala värdeminskningen.

4.2.9 Förfarandet vid återtagande. Varor som inte får återtas

Kommittén framhåller att de föreslagna reglerna om återtaganderätt är avsedda att tillämpas vid uppgörelse i godo, vid rättegång och vid förrättning för verkställighet av dom samt vid handräckning för återtagande av varan.

Regler om handräckning och verkställighet för återtagande av avbetalnings-

gods finns i 10-16 §§ avbetalningsköplagen. Kommittén anser att dessa be-

stämmelser bör äga motsvarande tillämpning på förfarandet då säljaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt den föreslagna konsumentkreditlagen. Kommittén förestår emellertid vissa modifikationer och för-

ändringar i reglerna.

För att handräckning skall kunna beviljas bör enligt kommittén krävas att om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling

som innehåller de uppgifter som kreditgivaren enligt kommitténs tidigare berörda förslag skall vara skyldig att lämna i samband med att kreditköpsavtalet ingås. Vidare skall givetvis krävas att handlingen innehåller eu förbehåll om återtaganderätt som enligt de tidigare angivna bestämmelserna

i förslaget kan göras gällande. Vidare föreslås att ansökan skall göras skrift-

ligen och innehålla besked om den del av skuldbeloppet som utestår obetald

samt att ansökan skall vara åtföljd av den nyss nämnda handlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Enligt avbetalningsköplagen får gång- och sängkläder som är oundgäng-

ligen nödvändiga för köparen och hans familj aldrig återtas. Kommittén framhåller att detta köparens s. k. beneficium har sin motsvarighet i 65 § utsökningslagen vid utmätning för fordringar i allmänhet. Det skydd som

gäldenären enligt sistnämnda lagrum har vid utmätning är emellertid av en helt annan och vidsträcktare omfattning än köparens beneficium enligt avbetalningsköplagen. Enligt utsökningslagen undantas bl. a. möbler, hus-

geråd och annan utrustning i den mån sakerna är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. Detta innebär att den konsument som har köpt exempelvis

en hushållsmaskin på delbetalning utan säkerhet i godset eller enligt lå-

neköpssystemet har möjlighet att få behålla maskinen vid betalningssvå-

righeter medan avbetalningsköparen blir av med maskinen. Kommittén

framhåller att det med hänsyn till dess förslag att begränsa återtaganderätten

till att avse endast dyrbarare varor kan synas onödigt att för konsument-

kreditköpens del uppställa beneficieregler som motsvarar utsökningslagens.

Enligt kommittén kan det emellertid mycket väl förekomma att en del varor, beträffande vilka regeringen enligt förslaget kan tillåta återtaganderätt, i enskilda hushåll spelar en sådan roll för hemmet och dess skötsel att de

enligt utsökningslagen undantas från utmätning. Kommittén föreslår därför

att i konsumentkreditlagen intas en bestämmelse enligt vilken handräckning

eller verkställighet inte får beviljas beträffande vara som enligt 65 8 utsöknings-

lagen undantas från utmätning.

Kommittén föreslår att i övrigt avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt. Kommittén framhåller bl. a. att enligt 16 § andra stycket avbetalningsköplagen gods, som har sålts genom avbetalningsköp, inte får

utmätas för fordran på grund av köpet. Enligt kommitténs uppfattning leder

en tillämpning av denna bestämmelse vid konsumentkreditköp till att en

vara som har sålts med återtaganderätt inte får utmätas för kreditgivarens

fordran på grund av köpet. Kommittén anför att utmätningsförbudet gäller

även om kreditgivaren har avstått från återtaganderätten eller denna eljest

har upphört att gälla.

4.2.10¶Preskription av återtaganderätten

Kommittén konstaterar at det i betänkandet redovisade materialet visar att säljaren vid avbetalningsköp i regel väntar mycket länge med att göra ansökan om återtagande av varan. Vidare framgår att säljaren sedan han

väl har gjort ansökan ofta medger uppskov med själva återtagandet. Dessa omständigheter utgör enligt kommittén en orsak till att det ofta uppstår höga restskulder vid återtagandet. Köparen kan ha upphört att göra av-

betalningar, dröjsmålsränta har börjat löpa och säljarens fordran växer med

ökande hastighet medan varans värde minskar. Kommittén framhåller att

konsumenten under den tid som förflyter innan varan verkligen återtas

regelmässigt utsätts för ett starkt tryck att betala. Det är inte ovanligt att kreditgivaren efter ansökan om handräckning lämnar en hel serie uppskov med själva återtagandet för att slutligen låta verkställa detta. Kommittén

anför att den bakomliggande verkligheten då i regel är att konsumenten

före varje uppskov har lyckats göra en avbetalning men slutligen fått ge upp. Enligt kommitténs mening framstår kronofogdemyndigheten i dessa ärenden som en av kreditgivaren anlitad inkassobyrå.

Mot den angivna bakgrunden anser kommittén att återtaganderätten måste begränsas även tidsmässigt och att någon form av preskription alltså

bör införas. Kommittén har övervägt en processuell regel av den innebörden

att kreditgivaren, om han vill åberopa köparens betalningsförsummelse som grund för återtagandet, måste göra detta inom viss kortare tid. Kommittén har emellertid funnit att en sådan metod skulle kräva ett alltför komplicerat

system särskilt med hänsyn till att betalningsdröjsmål kan uppstå upprepade

gånger under kredittiden. Därtill kommer, påpekar kommittén, att kreditgivaren kanske skulle känna sig tvingad att ta tillbaka varan även i situationer

som kunde redas upp på ett bättre sätt.

Kommittén erinrar emellertid om att enligt 16 § avbetalningsköplagen f. n. gäller att en ansökan om handräckning förfaller om säljaren har medgett

uppskov och verkställighet till följd därav inte har skett inom sex månader från dagen för ansökan. Vidare framhåller kommittén att lagberedningen i betänkandet (SOU 1974:55) Utsökninpsrätt XII har föreslagit den änd-

ringen i nämnda bestämmelse att ansökningen inte automatiskt skall vara förfallen utan att det skall krävas ett beslut av kronofogdemyndigheten. Kommittén föreslår att återtaganderätten, sedan en ansökan sålunda har förklarats förfallen, inte på nytt skall kunna göras gällande. Kommittén framhåller att förslaget inte hindrar kreditgivaren från att i vanlig ordning göra gällande sin fordringsrätt mot konsumenten. Diremot kan han inte

fortsättningsvis kräva att få tillbaka varan och han har inte heller längre

något sakrättsligt skydd mot konsumentens övriga borgenärer.

4.2.11 Skydd mot vissa avialsvillkor

Kommittén framlägger i betänkandet även förslag rörande skydd för konsumenten mot vissa speciella avtalsvillkor vid olika former av konsument-

kredit.

Oskiäliga kreditkostnader

Kommittén framhåller att den har övervägt att som komplement till de föreslagna reglerna om upplysningsplikt för kreditgivaren rörande kredit-

kostnaden m. m. föreslå regler om högsta tillåtna ersättning för kreditkostnaden. Kommittén har dock funnit att en maximering av kreditkostnaden för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp, kredittider, kreditrisker etc, skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system.

Fastställandet av ett kostnadstak skulle enligt kommittén också kunna föra med sig en tendens hos de kreditgivare som nu kltarnt ligger under taket

att vilja närma sig detta. Kommittén har därför låtit tanken på en bestämd

maximering falla. Enligt kommitténs mening bör i stillet avtalsvillkor rö-

rande kreditkostnad kunna göras till föremål för en mer nyanserad skälighetsbedömning med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen. Kommit-

tén redovisar vissa synpunkter på vilka faktorer som bör kunna beaktas vid en

sådan skälighetsbedömning.

Förfalloklausuler m. m.

Kommittén föreslår såvitt gäller kreditköp att avtalsvillkor varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid (förfalloklausul) vid betalningsdröjsmål endast får göras gällande om konsumenten har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Kreditköpskontrakt i vilka har avtalats om återtaganderätt innehåller enligt

kommittén ofta ett villkor som innebär att den återstående skulden omedelbart förfaller till betalning, om siljarens säkerhet i varan sätts i fara. Kommittén anser att ett sådant villkor kan vara motiverat men att inte

vilka faromoment som helst bör godtas. Kommittén föreslår att vid kreditköp förfalloklausul skall få göras gällande, förutom vid sådant betalningsdröjsmål

som nyss nämnts, endast om kreditgivaren har återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen och konsumenten överlåter varan eller i strid med avtalet för varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.

Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt att göra visst undantag från de nu berörda bestämmelserna. Kommittén framhåller att kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och att banklagstiftningen för vissa fall kräver

att bank skall förbehålla sig rätt att säga upp lån till betalning senast inom tre månader. Enligt kommitténs mening torde de föreskrifter som gäller för bank i regel inte behöva komma i konflikt med de bestämmelser om förfalloktausuler vid kreditköp som kommittén föreslår. I undantagsfall kan emellertid tänkas att bankerna mot bakgrund av de särskilda föreskrifterna

har vägande skäl att göra gällande förfalloklausuler på andra grunder än

vad som tillåts enligt kommitténs förslag. Kommittén anser därför att de

föreslagna bestämmelserna om begränsning av rätten att göra gällande förfalloklausuler vid kreditköp inte bör utgöra hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid.

När det gäller från försäljning fristående lån till konsumenter framhåller kommittén att de skuldebrevsformulär som bankerna använder för sådana lån praktiskt taget alltid innehåller förfalloklausuler som ger bankerna möjlighet att efter eget gottfinnande kräva betalning i förtid om låntagaren inte i behörig ordning fullgör sina förpliktelser, om säkerheten inte längre är betryggande eller om risk föreligger för att låntagaren inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. Enligt kommitténs mening bör även vid fristående lån rätten att göra gällande förfalloklausuler begränsas. Dessa lån kan emellertid vara av mycket skiftande slag alltifrån sparlån och personlån på smärre belopp till lån mot säkerhet i fastighet på betydande belopp och med långa kredittider. Villkoren kan också i hög grad variera. Kommittén anser det därför olämpligt att såsom vid kreditköp göra rätten till förtidsbetalning direkt berocnde av dröjsmålstidens längd och det förfallna beloppets storlek. Kommittén föreslår att förfalloklausuler i fråga om fristående lån endast skall få göras gällande om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt kommitténs mening i regel utgöra hinder mot att förfalloklausuler görs gällande vid kortare dröjsmål och vid dröjsmål som avser smärre belopp.

Kommittén nämner i detta sammanhang att det kan tänkas förekomma även andra särskilda, avtalsreglerade påföljder som t. ex. viten. Enligt kommittén bör sådana påföljder i regel inte godtas i konsumentkreditsammanhang. Kommittén föreslår emellertid inte några särskilda regler därom, eftersom den anser att avtalsvillkor om sådana påföljder bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Avräknings- och kopplingsförbehåll

Enligt kommittén innebär dess förslag till regler om återtaganderätten att utrymme inte lämnas för en direkt koppling mellan ett kreditköp och andra avtal mellan parterna så, att varan kan utnyttjas som säkerhet för köparens fullgörande av andra avtal än kreditköpsavtalet. Kommittén torde här åsyfta den föreslagna förutsättningen för återtaganderätt att det betalningsdröjsmål som åberopas till grund för återtagande skall avse viss del av skuldbeloppet, dvs. summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden för kreditköpet. Kommittén anser sålunda att någon motsvarighet till avbetalningsköplagens förbud mot kopplingsförbehåll inte behöver övervägas.

När det gäller avräkningsförbehåll, dvs. villkor varigenom en kreditgivare förbehåller sig rätt att bestämma på vilken av flera fordringar en inbetalning från gäldenären skall avräknas, framhåller kommittén att ett sådant förbehåll

liksom det direkta kopplingsförbehållet kan användas för att utvidga återtaganderätten så att denna faktiskt kopplas till andra krediter. Ett utnyttjande av avräkningsförbehåll kan enligt kommittén göra det svårt för konsumenten

att överblicka sina skulder. Enligt kommitténs mening bör avräkningsförbehåll i princip förbjudas vid alla konsumentkreditköp. Kommittén föreslår därför såvitt gäller kreditköp att avräkningsförbehåll skall vara ogiltigt. Kom-

mittén påpekar emellertid att vid användandet av kreditkort konsumentens olika inköp bokförs på ett och samma konto varefter delbetalningar görs på den sammanlagda skulden. Kommittén anser att det av lagtexten bör

framgå att förbudet mot avräkningsförbehåll inte är avsett att rikta sig mot den avräkningsmetod som sålunda används vid kontoköp. Kommittén fö-

reslår därför en regel enligt vilken förbudet inte skall utgöra hinder mot alt kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp mot kontots saldo.

De skuldebrevsformulär som bankerna använder sig av vid vanliga lån

till konsumenter innehåller i regel såväl kopplings- som avräkningsförbehåll.

Enligt kommittén har några olägenheter därav inte uppmärksammats. Kom-

mittén föreslår därför inte något förbud mot sådana förbehåll vid lån som är fristående från kreditköp. Kommittén framhåller att skäligheten av sådana

förbehåll i förekom mande fall bör kunna prövas enligt generalklausulen i 36 §

avtalslagen under beaktande av att sådana förbehåll inte är tillåtna vid kreditköp.

Villkor om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort

Kommittén uppger att avtal om kontokredit i regel innehåller villkor

varigenom konsumenten påtar sig ansvar för belopp som har påförts kontot

genom att kontokortet har använts av obehörig. Det är enligt kommittén

uppenbart att förlusten av ett kontokort kan få mycket kännbara följder för konsumenten, om sådana avtalsvillkor tillämpas fullt ut. Enligt kom-

mitténs mening bör den föreslagna konsumentkreditlagen innehålla ett grundskydd för konsumenten i detta avseende. Kommittén anser att risken för ekonomisk förlust till följd av missbruk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren. Denne har möjlighet att genom strängare krav på

legitimation begränsa sitt risktagande. I vissa fall bör kreditgivaren dock

av konsumenten/kontohavaren kunna återkräva belopp som genom miss-

bruk av kortet har påförts kontot och utbetalats till säljaren.

Kommittén föreslår au avtalsvillkor som innebär att kontohavaren åtar sig betalningsansvar för belopp, som har påförts kontot genom att kontokort

använts av obehörig för inköp, skall få göras gällande endast om konto-

havaren har lämnat ifrån sig kortet till annan, om kontohavaren genom

grov oaktsamhet har förlorat kortet eller om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last, har förlorat kortet och underlåtit att snarast

efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren.

Enligt kommitténs mening bör härutöver i princip gälla att kontohavaren, oavsett hur kontokortet har kommit ur hans besittning, inte skall behöva

betala för inköp som har gjorts efter det att han har anmält förlusten av

kortet. Kreditgivaren kan då nämligen föra upp kortet på en spärrlista som sänds ut till de säljare som är anslutna till kontosystemet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en regel av innebörd att kontohavaren är betalningsansvarig för belopp, som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning,

endast om kontohavaren har förfarit svikligt. Som exempel på svikligt för-

farande nämner kommittén att kontohavaren gör en osann anmälan om

förlust av kortet och fortsätter att använda sig av detta.

4.2.12 Förtidsbetalning och avräkning

Kommittén erinrar om att köparen enligt 6 § tredje stycket avbetalningsköplagen har rätt att när som helst betala hela sin återstående skuld på grund av avbetalningsköp och att då få viss reduktion av skuldens belopp. Enligt kommitténs mening bör det även vid andra kreditköp än avbetalningsköp vara till fördel för konsumenten att ha en ovillkorlig rätt att när som helst kunna avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren. Kommittén

föreslår därför, såvitt gäller kreditköp, att konsumenten alltid skall ha rätt

att betala skuldbeloppet i förtid. Den i skuldbeloppet ingående kreditkostnaden bör därvid enligt kommittén reduceras på visst sätt med hänsyn till att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas.

Kommittén framhåller att frågan hur skuldbeloppet bör reduceras vid

förtidsbetalning aktualiseras inte bara när konsumenten vill betala i förtid utan även när kreditgivaren har rätt att kräva betalning i förtid med stöd av en förfalloklausul samt i samband med den uppgörelse mellan parterna som skall äga rum vid återtagande av vara. Kommitténs förslag i detta

hänseende har redan tidigare berörts i korthet.

Kommittén anför att man kan tänka sig olika metoder för att beräkna

reduktionen vid förtida betalning. I 4§ avbetalningsköplagen anvisas en ganska enkel metod som innebär en proportionering utan hänsynstagande vare sig till kredittidens längd eller till det förhållandet att en relativt större

del av kreditkostnaden, nämligen uppläggningskostnaden, hänför sig till

kredittidens början. Metoden har, framhåller kommittén, ansetts uppfylla

ett nödvändigt krav på enkelhet och lättillämplighet men den syftar uppenbarligen inte till en matematiskt korrekt reduktion.

Kommittén anser i princip att varje konsumentkredit skall bära sin egen

kostnad. Sådana regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra

konsumenter bör alltså undvikas. Avbetalningsköplagens metod kan leda till sådan övervältring eftersom särskild hänsyn inte tas till uppläggningskostnader. Kommittén anser att kreditgivaren alltid bör få tillgodoräkna

sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad finns särskilt angiven i avtalet och inte är oskälig. När det gäller reducerings-

tekniken anser kommittén att hänsyn skall tas till kredittidens längd. Detta

är enligt kommittén närmast en logisk konsekvens av att kreditkostnaden

alltid skall anges som en effektiv ränta, vilket bl. a. innebär att hänsyn

tas till att kreditbeloppet minskar under den löpande kredittiden. Enligt

kommittén bör ändamålsenliga metoder för beräkningen av reduktionen

kunna utvecklas genom samråd mellan tillsynsmyndigheten och berörda

näringsidkarorganisattoner. Kommittén föreslår därför inte några närmare regler om hur reduktionen skall tillgå men redovisar i betänkandet vissa

tänkbara metoder.

42.13 Kontoköp av annat än varor

Enligt sina direktiv har kommittén haft att överväga I vad mån ett utvidgat skydd vid konsumentkreditköp bör omfatta även kreditförvärv av tjänster,

exempelvis resor.

Kommittén framhåller att tjänster f. n. inte tillhandahålls på kredit i någon större omfattning. Kommittén säger sig inte ha uppmärksammat några påtagliga olägenheter av kreditgivning i det sammanhanget och anser att resultatet av konsumenttjänstutredningens arbete bör avvaktas innan närmare överväganden görs beträffande en reglering av förvärv av tjänster på kredit. I ett avseende framlägger kommittén dock förslag till reglering av sådana förvärv.

Kommittén föreslår sålunda att i konsumentkreditlagen redan nu införs

en bestämmelse av innehåll, att om avtal som berättigar till kontoköp innebär att kreditutrymmet får tas i anspråk även för annat förvärv än köp av vara,

lagens bestämmelser till den del de rör kontoköp skall äga motsvarande

tillämpning på förvärvet. Förslaget innebär bl. a. att bestämmelserna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid och angivandet av effektiva räntan blir tillämpliga inte bara på kontoköp av resor och andra tjänster utan även på andra kontoköp av annat än varor, 1. ex. aktier och obligationer. Kom-

mittén framhåller särskilt att reglerna om kreditgivarens ansvar för säljarens

förpliktelser enligt förslaget får motsvarande tillämpning t. ex. när en researrangör inte fullgör sina åligganden mot konsumenten.

42.14 Tillsyn och påföljder m. m.

Kommittén framhåller att efterlevnaden av konsumentkreditlagens delvis ganska detaljerade bestämmelser kräver en mera samlad och specialinriktad

tillsynsverksamhet än den som f.n. förekommer med stöd av marknadsrättslig och annan näringsrättslig lagstiftning. Kommittén förestår därför att tillsynen över lagens efterlevnad skall utövas av myndighet som re-

geringen bestämmer. Tillsynen bör enligt kommittén anförtros myndighet på konsumentskyddsområdet. Närmast till hands ligger enligt kommittén konsumentverket och/eller konsumentombudsmannen.

Enligt förslaget skall tillsynsmyndigheten ha rätt att företa inspektion hos näringsidkare som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplysningar om

verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn. Myndigheten föreslås kunna förelägga vite för att framtvinga handling cHer upplysning. Kom-

mitten föreslår vidare, som redan tidigare har antytts, att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur kreditgivares upplysningsskyldighet vid marknadsföring av krediter och vid träffande av kre-

ditavtal skall fullgöras. Myndigheten föreslås härutöver få rätt att meddela

de föreskrifter som föranleds av tillsynen och att förena sådana föreskrifter

med vite. Enligt förslaget skall företrädare för berörda näringsidkare beredas

tillfälle att yttra sig innan föreskrift meddelas.

Kommittén framhåller särskilt bl. a. att upprätthållandet av kontantinsatskravet vid kreditköp fordrar en fortlöpande kontroll från tillsynsmyndighetens sida. Det är enligt kommitténs mening av stor vikt att den mot kravet lojala delen av kredithandeln inte försätts i en konkurrensmässigt sett sämre situation genom att andra delar av handeln åsidosätter kravet på kontantinsats. Kommittén anser att en effektiv kontroll bör kunna upprätthållas även med relativt begränsade resurser, genom punktvisa aktioner.

Kommittén framhåller att den föreslagna konsumentkreditlagen ger kre-

ditgivaren bestämda förhållningsregler i vissa avseenden. Enligt kommittén bör samhället kunna inskrida mot den kroditgivare som inte rättar sig efter

dessa förhållningsregler. Kommittén föreslår därför att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid eller förbudet mot växel och andra löpande fordringshandlingar

eller mot föreskrift som tillsynsmyndigheten har meddelat rörande fullgörandet av upplysningsskyldigheten skall kunna dömas till böter.

Kommittén förutser att situationer kan förekomma där kreditförsäljare mer eller mindre i maskopi med en konsument överträder bestämmelserna om kontantinsats och längsta kredituuid. Enligt kommitténs mening bör konsumenten i dessa fall inte anses delaktig i brott.

Kommittén föreslår vidare en straffsanktionerad bestämmelse om tyst-

nadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit befattning med

tillsynsärende enligt lagen.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt förslaget föras hos

regeringen genom besvär.

4.3¶Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Kommittén lämnar i betänkandet vissa uppgifter rörande förekomsten av långtidsuthyrning av varor till konsumenter på den svenska marknaden. Enligt kommittén är det i Sverige ganska ovanligt att konsumenter långtidshyr en vara i stället för att köpa den. På senare år har emellertid en viss utökning av hyresverksamheten skett genom att två engelska uthyrningsfirmor har etablerat sig i Sverige och börjat hyra ut färg-TV-apparater

till konsumenter. Likaså har börjat förekomma en viss, fast ännu så länge

helt obetydlig, långtidsuthyrning av bilar till konsumenter. Sedan länge har

man inom pianohandeln använt sig av en kombination av uthyrning och

köp, s. k. hyrköp. Beträffande långtidsuthyrning av TV-apparater redovisas i betänkandet vissa uppgifter rörande omfattningen och marknadsstrukturen

av denna verksamhet samt en av SPK genomförd jämförande undersökning av konsumentkostnaderna för förhyrning, kontantköp och avbetalningsköp

av färg-TV. I dessa delar hänvisas till betänkandet (s. 107-111).

Kommittén konstaterar att det i svensk rätt inte finns några särskilda

lagregler som beskär parternas möjlighet att själva bestämma innehållet i ett hyresavtal rörande vara. Som naturliga förpliktelser ingår emellertid i de flesta hyresavtal en plikt för förhyraren att vårda den hyrda varan och

en skyldighet för uthyraren att hålla varan i funktionsdugligt skick. Sist-

nämnda skyldighet tar sig oftast uttryck i att kostnaden för service och reparationer ingår i hyresbeloppet. Värdet av dessa serviceåtaganden begränsas stundom av att uthyraren förbehåller sig en tämligen lång tidsfrist inom vilken åtgärd skall företas. Det är enligt kommittén inte heller säkert att alla kostnader för service ingår i hyran utan uthyraren kan förbehålla sig rätt att särskilt debitera vissa kostnader.

I nästan alla hyresavtal finns klausuler som reglerar påföljden av att förhyraren inte betalar hyran i rätt tid. Kommittén uppger att dessa klausuler som regel ålägger förhyraren att omedelbart återlämna varan om han råkar i dröjsmål med betalningen. Om varan inte återlämnas har uthyraren rätt

att återta varan genom handräckningsförfarande. Vid en handräckning för återtagande av uthyrd vara äger någon avräkning inte rum mellan parterna,

såsom fallet är vid handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Förhyraren har alltså inte någon möjlighet att återfå någon del av de hyresbelopp han har erlagt. I stället är han som regel skyldig att utge ersättning till uthyraren för den skada han vållat.

Kommittén uppger vidare att hyreskontrakten ofta binder förhyraren under lång tid. För hyra av färg-TV är avtalstiden i regel minst ett år och

för Icasing av bilar ofta två år. Avtalen är i regel försedda med för-

längningsklausuler som innebär att avtalstiden automatiskt förlängs om förhyraren inte säger upp avtalet senast en nrånad före utgången av den avtalade hyresperioden. De långa hyrestiderna bidrar enligt kommittén till att minska

hyreskostnaderna.

När det gäller skyddet för förhyraren framhåller kommittén att det beträffande hyra av lösöre I rättspraxis och doktrin sedan lång tid tillbaka anses att förhyrarens rätt är av enbart obligationsrättslig natur. Förhyraren är inte skyddad mot de anspråk uthyrarens borgenärer kan göra på varan, och inte heller har han något skydd mot en ny ägare till vilken uthyraren har överlåtit varan. Kommittén framhåller att denna uppfattning om för-

hyrarens rättsliga ställning gentemot upplåtarens borgenärer och mot ny

ägare av saken kan sägas vara väl etablerad och bygger på en gammal rättstradition. Att nyttjanderättshavarens behov av sakrättsligt skydd för riät-

tigheten inte i högre grad har beaktats sammanhänger enligt kommittén

med att förr i tiden uthyrning i regel skedde på mycket kort tid varför förhyraren inte kunna lida någon större ekonomisk förlust om hyresavtalet upphörde att gälla.

4.3.1 Behovet av konsumentskydd

Kommittén framhåller att frågan om skydd för konsumenterna vid för-

hyrning av varor inte har berörts i kommittens direktiv. De av kommittén

föreslagna roglerna för kreditköp, bl. a. om upplysningsplikt, minsta kontantinsats och begränsning av återtaganderitten, kan emellertid tänkas leda till en viss överströmning mot det ur konsumentskyddssynvinkel oreglerade

hyresområdet. Möjligheten av en sådan överströmning riktar enligt kom-

mittén intresset mot vissa med långtidsförhyrning förbundna nackdelar.

Kommittén menar att kostnaderna för konsumenterna är höga vid förhyrning av kapitalvaror. Kommittén hänvisar härvid till den tidigare nämnda SPK-undersökningen som ger vid handen att en förhyrning i det långa loppet ställer sig dyrare än ett motsvarande kreditköp. Detta torde enligt kommittén till stor del sammanhiänga med att uthyraren tillhandahåller inte bara själva varan utan därutöver vissa förmåner i form av service som

syftar till att bereda konsumenten ett större mått av bekvämlighet och obundenhet än han har vid köp. Kommittén framhåller vidare att konsumenterna vid förhyrning inte, som vid kreditköp, är skyddade mot påföljder av förverkandekaraktär. Uthyraren är oförhindrad att utan motprestation ta tillbaka varan när hyresavtalet upp-

hör att gälla. vilket det i regel gör om konsumenten inte betalar hyran ordentligt. Har hyresförhållandet pågått länge kan konsumenten ha betalat

betydande belopp i hyra, kanske överstigande varans kontantpris.

De olägenheter som kommittén sålunda anser föreligga vid förhyrning är enligt kommittén I dagens situation kanske av marginell betydelse för konsumentintresset. Om den av kommittén törestagna konsumentkredit-

lagstiftningen skulle leda till en allmän överströmning mot förhyrning kan

olägenheterna emellertid bli högst påtagliga. Enligt kommitténs mening torde den största risken för en överströmning ligga i att en del näringsidkare,

för att undgå kravet på kontantinsats och för att även fortsättningsvis kunna

använda sig av återtagandemöjlighetens psykologiska ettekter, övergår från kreditförsäljning till uthyrning. Därmed skulle syftet med konsumentkre-

ditlagens skyddsregler till stor del förfelas. Mot denna bakgrund bör enligt kommitténs mening konsumentkredit-

lagen kompletteras med vissa särskilda bestämmelser om uthyrning av varor. Bestämmelserna bör främst inriktas på att hindra en överströmning från kreditköp mot kreditköpsliknande hyresförhållanden och på att bereda konsumenterna skvdd mot påföljder av förverkandekaraktiir. Bestämmelserna

bör däremot inte utformas så att det blir svårare för konsumenterna att

genom korttidsförhyrning tillgodose mera tillfälliga behov. Kommittén framhåller att de bestämmelser om uthyrning som kommittén har funnit erforderliga inte syftar till en allmän reglering av det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare utan avser endast vissa särskilda frågor som har aktualiserats i samband med konsumentkrediterna.

4.3.2 Lagens tillämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår att de särskilda bestämmelserna om uthyrning av

vara tas upp i en särskild lag, i det följande benämnd uthyrningslagen.

Enligt förslaget skall uthyrningslagen, i konsekvens med vad som har föreslagits beträffande konsumentkreditlagen, ha tillämpning när konsument av näringsidkare hyr vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som hyrs ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Vidare skall lagen vara tillämplig när konsument av annan än näringsidkare hyr vara som nyss har angetts, om uthyrningen förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmiissiga verksamhet och näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för uthyraren.

Kommittén föreslår att uthyrningslagen görs tvingande till konsumentens

förmån, så att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen är ogiltigt.

4.3.3¶Deposition

Kommittén anser att man vid uthyrning bör uppställa krav på någon

form av initial prestation från konsumentens sida, motsvarande kravet på kontantinsats vid kreditköp. Kommittén föreslår därför att förhyrd vara inte

skall få överlämnas till konsumenten förrän denne hos uthyraren har de-

ponerat ett belopp som motsvarar antingen betalning för hela den avtatade hyrestiden eller 25 procent av varans kontantpris. Deposition skall enligt förslaget ske om hyrestiden är längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, under förutsättning att varans kontantpris överstiger det gränsvärde som regeringen enligt den föreslagna konsumentkreditlagen beslutar för kravet på kontantinsats. Kontantpriset skulle alltså få vara f. n. (december 1976) högst 535 kr. för att deposition skulle kunna underlåtas. Kommittén föreslår vidare vissa regler som syftar till att förhindra

att kravet på deposition kringgås. Om hyrestiden lämnas obestämd elleren kor-

tare hyrestid förlängs så att den sammanlagda tiden blir längre än en månad,

skall enligt förslaget krävas deposition med 25 procent av varans kontantpris. Härvid skall enligt förslaget ett nytt avtal beträffande varan eller annan vara av

samma slag likställas med förlängning. | Kommittén framhåller att syftet med depositionskravet inte heller bör

kunna kringgås genom att uthyraren eller en särskild kreditgivare — efter

avtal med uthyraren — lånar konsumenten erforderligt depositionsbelopp. Kommittén föreslår därför att belopp, som konsumenten har erhållit såsom lån av uthyraren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse

mellan denne och uthyraren, inte skall anses utgöra deposition.

I enlighet med de rättsregler som gäller om deposition tillhör deponerat belopp konsumenten. Enligt förslaget skall det åligga uthyraren att utan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar. Kommittén framhåller att der dock ligger i sakens natur att konsumenten inte bör kunna fritt förfoga över deponerade medel under hyrestiden. Kommittén föreslår därför att deponerat belopp inte får utlämnas förrän hyresavtalet upphör

att gälla. Detta skall emellertid inte utgöra hinder mot att konsumenten

ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för betalning av förfallen hyra. Vid hyrestidens utgång eller när hyresavtalet eljest upphör att gälla skall uthyraren återbära depositionsbeloppet eller vad som återstår därav jämte ränta. De föreslagna reglerna om deposition är såtillvida av generell natur att

hänsyn inte tas till hyresföremålets art. Kommittén föreslår emellertid att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara

får göra undantag från depostionskravet eller meddela föreskrifter om de-

position som avviker från de generella bestämmelserna. Kommittén uppger

sig härvid främst ha tänkt på uthyrning av sådana föremål som rullstolar

och andra invalidfordon.

4.3.4¶Upplysningsplikt för uthyraren

Kommittén framhåller att det skulle vara av värde om kostnaderna vid

förhyrning för längre tid kunde jämföras med kostnaderna för kreditköp.

Enligt kommittén är en strikt sådan kostnadsjämförelse emellertid knappast möjlig. Det oaktat bör konsumenternas informationsunderlag inom uthyrningsområdet förbättras. Kommittén anser att uthyraren bör åläggas skyl-

dighet att vid avtalstillfället ge konsumenten sådana upplysningar att denne

på ett överskådligt sätt får klart för sig avtalets ekonomiska innebörd och enkelt kan göra en jämförelse med andra uthyrares erbjudanden. Upplys-

ningsplikt bör enligt kommittén föreligga vid sådan uthyrning där deposition

skall ske. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att uthyraren, innan

avtalet sluts, i tillämpliga delar skall lämna konsumenten skriftlig uppgift

om hyrestidens längd, vad konsumenten har att erlägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionsbeloppets storlek, de särskilda hyresbeloppens storlek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall betalas ur depositionsbeloppet samt tidpunkten för varans överlämnande.

Kommittén anser att möjligheten att göra en kostnadsjämförelse mellan

olika alternativ skulle förbättras om den del av hyran som hänför sig till service- och underhållsåtaganden från uthyrarens sida anges för sig. Kom-

mittén föreslår därför att uthyraren, om han genom utfästelse om underhåll, reparation eller liknande har åtagit sig att svara för varan under hyrestiden, även skall lämna uppgift om hur stor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet.

4.3.5¶Uppsägningsrätt

Kommittén framhåller att det kan vara till fördel för konsumenten att

genom förhyrning kunna tillgodose i vart fall tillfälliga behov av kapitalvaror utan att för den skull behöva göra större investeringar i form av köp samt att de nackdelar för konsumenten som enligt kommitténs mening är förbundna med uthyrningsverksamheten främst gör sig gällande vid långvariga kreditköpsliknande hyresförhållanden. Den föreslagna uthyrningslagen bör enligt kommittén innebära att konsumenten inte binds vid varan och därmed förenade utgifter för längre tid än han själv önskar. Utmärkande för förhyrning bör vara att konsumenten i större omfattning än vid köp kan bibehålla sin valfrihet på marknaden. Kommittén anser att

en befogenhet för konsumenten att efter viss tid säga upp hyresavtalet skulle

verka I den nu angivna riktningen. En sådan uppsägningsrätt skulle enligt kommittén också medföra att uthyrning inte framstår som ett substitut för försäljning på kredit. Uppsägningsrätten skulle således liksom deposi-

tionskravet motverka en överströmning från kreditköp till långtidsförhyrning.

Kommittén anser det inte kunna uteslutas att införandet av en uppsägningsrätt efter kortare tid kan leda till ökade kostnader som kan komma att övervältras på konsumenter som hyr enligt långtidskontrakt. Kommittén

vill därför inte förorda uppsägningsrätt redan efter mycket kort tid. För kommittén synes sex månader vara en lämpligt avvägd tid.

Kommittén föreslår alltså att konsumenten, om hyresförhållandet har varat längre ud än sex månader, alltid skall få göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid. Vidare föreslår kommittén att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, bewräffande uthyrning av viss vara skall kunna föreskriva att regeln om uppsägningsrätt inte skall ha tillämpning eller meddela andra föreskrifter om uppsiägningsrätt. Kommittén framhåller

att sådana särskilda föreskrifter kan vara motiverade t. ex. om en längre

tids bundenhet vid hyresförhållandet skulle leda till avsevärt lägre kostnader för konsumenterna.

4.3.6 Rän an köpa varan

Kommittén påpekar att redan själva lång varigheten av ett hyresförhållande kan innebära en viss risk för konsumenten. Hyr konsumenten en TV-apparat vars kontantpris är 4000 kronor för 150 kronor i månaden har han efter två och ett halvt år betalat ett sammanlagt hyresbelopp som överstiger kontantpriset. Den föreslagna uppsägningsrätten utgör, framhåller kommittén, inte ett tillräckligt skydd för konsumenten mot ”förverkande” av medel som han under lång tid har betalat i hyra. Även om konsumenten utnyttjar uppsägningsritten kan han göra en betydande ekonomisk förlust, om uthyraren inte är villig att låta honom överta varan på rimliga villkor. I regel torde uthyraren ställa sig positiv ull ett övertagande av varan men kontrakten saknar i allmänhet närmare föreskrifter om villkoren härför. Risken för ”för-

a verkande” framträder särskilt i situationer där konsumenten försummar sina åtaganden. Enligt kommittén innehåller hyreskontrakten i regel en klausul som ger uthyraren rätt att omedelbart säga upp avtalet och återta det uthyrda föremålet om konsumenten inte betalar förfallet hyresbelopp i rätt tid. Omedelbar uppsägning kan förekomma som påföljd även för annat än betalningsförsummelse.

Enligt kommitténs mening bör risken för att mera långvariga hyresför-

hållanden leder till ekonomiskt oskäliga resultat för konsumenten undan-

röjas genom att konsumenten ges rätt att, då hyresförhållandet har pågått

viss längre tid. bli ägare till föremålet efter avräkning mellan parterna. Kom-

mittén anser att tidsgränsen bör dras vid sex månader. Härigenom vinns

enligt kommittén bl.a. den fördelen att konsumenten kan utnyttja den tidigare föreslagna uppsägningsrätten utan risk för förverkandeliknande konsekvenser. Kommittén föreslår således att konsumenten skall ha rätt att

köpa varan då hyresförhållandet har varat längre ud än sex månader.

Om konsumenten vill köpa varan skall enligt förslaget det pris han skall betala tustställas genom en avräkning mellan parterna. Kommittén föreslår att uthyraren vid avräkningen skall tillgodoräknas dels varans kontantpris

vid hyrestidens början och dels — till skäligt belopp — de kostnader som

uthyraren kan ha haft för att fullgöra åtagande att genom underhåll, re-

paration eller liknande svara för varan under hyrestiden. Konsumenten skall enligt förslaget tillgodoräknas vad han har erlagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden.

Kommittén framhåller att de föreslagna avräkningsbestämmelserna inte kompenserar uthyraren för de särskilda kapitalkostnader som kan ha varit förbundna med uthyrningen. Denna konsekvens av avräkningsbestämmelsernas innehåll torde enligt kommittén leda till att kombinationen långtidsuthyrning/försäljning ur handelns synvinkel inte framstår som ett attraktivt alternativ till kreditförsäljning. Kommittén menar att bestämmelserna följaktligen svarar väl mot den föreslagna uthyrningslagens allmänna

inriktning.

Om konsumenten inte i tid gör gällande befogenheten att säga upp avtalet eller att efter avräkning köpa varan kan han komma i ett läge där summan av erlagda hyresbelopp överstiger summan av föremålets kontantpris och

de merkostnader för service och liknande som uthyraren har haft under hyrestiden. Enligt kommitténs mening bör konsumenten i en sådan situation

alltid ha möjlighet att utan ytterligare betalning överta äganderätten till

varan. Kommittén föreslår därför att konsumenten skall ha rätt att utan

särskilt vederlag bli ägare till varan när konsumenten med tillämpning av de föreslagna avräkningsreglerna tillgodoräknas ett större belopp än uthy-

raren.

Också när det gäller rätten att köpa varan föreslår kommittén att regeringen

skall ha möjlighet att, när särskilda förhållanden påkallar det, föreskriva

undantag eller meddela andra avvikande föreskrifter.

4.3.7 Tillsvn och påföljder

Med hänsyn till att uthyrningslagen främst bör uppfattas som ett kom-

plement till den föreslagna konsumentkreditlagens bestämmelser om kre-

ditköp anser kommittén att tillsynen över efterlevnaden av uthyrningslagen

bör utövas av samma myndighet som skall vara tillsynsmyndighet enligt

konsumentkreditlagen. Kommittén föreslår vidare att tillsynsreglerna även i övrigt skall utformas på motsvarande sätt som i konsumentkreditlagen. Det föreslås ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur uthyrarens upplysningsskyldighet vid träffande av hyresavtal skall fullgöras.

I fråga om påföljden för överträdelse av uthyrningslagens bestämmelser föreslår kommittén att den näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om skyldighet att avkräva konsumenten deposition och om skyldighet att avskilja deponerade medel från egna tillgångar eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter rörande upplysningsskyl-

5 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

digheten skall dömas till böter.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt förslaget föras hos regeringen genom besvär.

4.4 Information och ikraftträdande

Kommittén framhåller att det bör läggas stor vikt vid att göra de båda föreslagna lagarnas innehåll och syfte allmänt kända bland konsumenter

och näringsidkare. Tillsynsmyndigheten bör svara för att informationen sprids.

Kommittén föreslår att det överlämnas åt regeringen att bestimma när de båda lagarna skall träda i kraft. Vid bestämmandet av tidpunkten för

ikraftträdandet bör det enligt kommittén beaktas att tillsynsmyndigheten bör få viss tid till sitt förfogande för förberedande arbete. Det skulle vidare kunna finnas anledning att vid fastställandet av tidpunkten ta hänsyn till konjunkturläget, eftersom det kunde vara mindre lämpligt att låta den föreslagna lagstiftningen träda i kraft när konsumenternas efterfrågan på varor

är låg.

Kommittén föreslår för båda lagarnas del övergångsbestämmelser av innebörd bl. a. att tillsynsmyndigheten skall ha rätt att redan före ikrafträ-

dandet meddela erforderliga föreskrifter, såvitt avser tiden efter ikraftträ-

dandet.

4.5 Följdändringar i annan lagstiftning

Som tidigare har framgått föreslår kommittén att konsumentkreditlagen skall ersätta avbetalningsköplagen, såvitt avser sådana avbetalningsköp (kreditköp) som regleras i konsumentkreditlagen. Kommittén föreslår därför att till I $ avbetalningsköplagen fogas ett fjärde stycke som erinrar om detta förhållande. Vidare föreslår kommittén att 15, 16 och 17 §§ konsumentköplagen upphävs i samband med att konsumentkreditlagen träder i kraft.

Paragraferna föreslås dock fortsättningsvis gälla i fråga om köp som har ingåtts före denna tidpunkt.

4.6 Reservationer

Kommittén är inte enhällig på alla punkter. Reservationer har avgetts

av ledamöterna Björling och Fraenkel. Här redovisas i korthet innehållet

i reservationerna (jfr SOU 1975:63 s. 247-274).

Ledamoten Björling

Björling är ense med kommittémajoriteten om att det föreligger behov av ett bättre konsumentskydd på kreditköpsområdet. Reservationen avser främst utformningen av förslagen, i första hand reglerna om kontantinsats,

kredittid. trepartsförhållanden och återtaganderätt. Björling befarar att ett genomförande av kommittémajoritetens förslag

skulle medföra betydande risk för minskning av försäljningen av konsu-

mentkapitalvaror på kredit. De konsumenter som i första hand skulle komma

att drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln är enligt Björlings upp-

fattning de konsumenter som saknar tillgång till alternativa finansieringsmöjligheter. Björling håller det för sannolikt att efterfrågeminskningen i

fråga om några varugrupper kan bli av sådan omfattning att sysselsättningen kan påverkas. Enligt Björlings mening är också förslaget baserat på ett ofullständigt faktamaterial.

Björling delar uppfattningen att man bör åstadkomma en klarare åtskillnad

mellan transaktionerna kredit och köp men anser det inte vara riktigt att

försöka på sikt mer eller mindre utesluta kreditköp som finansieringsform.

Resultatet kan enligt Björling bli att konsumenterna i vissa lägen ställs utan realistiska finansieringsmöjligheter för köp av varaktiga varor, eftersom banker och andra kreditinrättningar inte kan förutsättas alltid kunna stå till tjänst med lån åt konsumenterna.

Björling framhåller att kommitténs förslag till reglering av kontantinsats

och kredittid synes vila på den felaktiga inställningen att konsumenterna inte skulle kunna på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden. Enligt Björlings mening finns det emellertid inte några belägg för att förhastade beslut från konsumenternas sida skulle

förekomma i någon större omfattning eller på annat sätt utgöra något all-

varligare problem. Björling framhåller att det från säljarnas och kreditgivarnas synpunkt är motiverat att vid konsumentkreditköp i eget intresse uppställa bestämda krav på lägsta kontantinsats och längsta kredittid. Så sker också f.n. Enligt Björling kan inom ramen för en sådan frivillig reglering kraven på kontantinsats och kredittid varieras med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet, vilket försvåras och i viss utsträckning omöjliggörs

genom i lagstiftning fastlagda generella regler.

Om ett obligatoriskt kontantinsatskrav skall införas i lagstiftningen bör

enligt Björlings mening insatsens storlek bestämmas så att risk för allvarliga störningar + form av efterfrågeminskning inte uppstår. Björling anser att kontantinsatskravet inte bör sittas högre än vid 15 procent. Även med en sådan kontantinsatsnivå befarar Björling att särskilt hemförsäljningsföretagen kan drabbas av vissa svårigheter som för deras del torde nöd-

vändiggöra en tillämpning av den föreslagna dispensregeln. Enligt Björling

bör det övervägas att. som har skett i Danmark och Norge, i fråga om kontantinsats särbehandla kreditförsäljningen av böcker.

Björling anser att starka skäl talar för att undanta i vart fall kontokrediterna

från ett krav på kontantinsats. Björling framhåller särskilt de nioderna kontokortens kombinerade funktion som betalningsinstrument för kontantbetalning och som kreditform. Konsumenten avgör själv utnyttjandeformen

genom det sätt på vilket han vid månadens slut likviderar det utestående

skuldbeloppet. Han behöver således i köpögonblicket ännu inte ha bestämt

sig för om kontokonet skall användas som betalningsmedel eller som kreditbevis. Enligt Björlings mening skulle ett krav på kontantinsats i köp-

ögonblicket omöjliggöra kombinationen av kredit- och betalningsfunktionen

hos ett och samma kontokort. Björling framhåller vidare att den föreslagna

regleringen skulle göra det svårt eller omöjligt för svenska kontosystem

att delta i internationellt samarbete. Om kommitténs förslag på denna punkt

i och för sig skulle godtas, bör enligt Björlings mening under alla förhållanden uttagandet av insatsen anpassas till kKontokrediternas speciella karaktär. Björling menar att en sådan anpassning kan nås genom att kontantinsatsen vid kontokrediter uttas i efterhand, genom debitering vid närmaste amorteringstillfälle efter köpet.

I fråga om kravet på kontantinsats förordar Björling vidare att det grinsvärde, som enligt kommitténs förslag skall vara avgörande för om kravet skall upprätthållas, fastställs direkt i lagen och sätts vid minst tio procent

av basbeloppet enligt tagen om allmän försäkring, med möjlighet för re-

geringen att meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar det. Om regeringen likväl skall bestämma gränsvärdet bör detta enligt Björlings mening ske utan att regeringen därvid är bunden av regler i konsumentkreditlagen.

När det gäller kredittidens längd delar Björling kommittémajoritetens allminna uppfattning att en spärr mot alltför långa kredittider bör övervägas. En legal maximering av kredittidens längd bör emellenid enligt Björlings mening avvägas så att det inom maximiramen blir möjligt att anpassa kredittiden till omständigheterna i det enskilda fallet. Mest tilltalande skulle

enligt Björlings mening vara att de legala maximireglerna tog hänsyn till

varans pris och beräknade ekonomiska livslängd. Detta skulle i viss mån

kunna tillgodoses genom att maximitiden tilläts variera med hänsyn till kreditbeloppets storlek. Skulle som huvudregel likväl väljas en enda i lagen

angiven gräns bör denna enligt Björling inte sättas lägre än tre år, med

möjligheter till dispens.

Björling anser vidare att till regler om längsta tillåtna kredittid bör fogas en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren kan medge förlängning av kre-

dittiden utöver lagens maximigräns om konsumenten begär det och an-

ledningen härtill är att konsumenten till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter.

Björling kritiserar även kommittémajoritetens förslag till regler rörande

s. k. trepartsförhållanden. Enligt Björlings mening bör regleringen av köparens rätt mot särskild kreditgivare i princip bibehållas i den utformning som den fått i konsumentköplagen men på det sättet utvidgas, att konsumentens rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot särskild kreditgivare skall gälla vid alla former av kreditköp, t. ex. även vid kontoköp. Björling anser att kommittémajoritetens förslag strider mot den grundläg-

gande ambitionen att förmå konsumenterna att frångå kreditköp och i stället

ta lån i bank och därmed uppträda som kontantkund i en köpsituation.

Enligt Björlings mening står majoritetens förslag inte heller i överensstäm-

melse med tanken att transaktionerna kredit och köp bör hållas isär. Genom att pålägga kreditgivarna ett långtgående köprättsligt ansvar hämmar man

den effektivitet som följer av kreditinstitutens specialisering och skapar hos

dessa ett behov av resurser för varu- och leveranskontroll. Björling menar

att kostnadsökningar och i sista hand höjda priser måste bli följden. Om förslaget att konsumenten även skall kunna göra gällande anspråk

på grund av köpet mot särskild kreditgivare skulle genomföras, bör enligt Björlings mening reglerna härom utformas på annat sätt. Kreditgivarens ansvar bör enligt Björling inträda först om säljaren har gått i konkurs eller inställt sina betalningar.

Kommittémajoritetens förslag beträffande återtaganderätten och därmed

sammanhängande frågor utsätts i vissa hänseenden för hård kritik från Björ-

lings sida. Han anser att återtaganderätten inte bör begränsas i vidare mån än att varor som ingår i gäldenärens beneficium enligt utsökningstagstift-

ningen aldrig får återtas. Till motivering av sin ståndpunkt anför Björling

bl. a. alt det inom kreditväsendet är allmänt vedertaget att säkerhet lämnas för att en transaktion över huvud taget skall möjliggöras och kreditkost-

naderna minskas. För många konsumenter med låga inkomster skulle enligt

Björlings uppfattning möjligheterna till kreditköp minskas om möjligheten att ställa varan som kreditsäkerhet väsentligt inskränktes. Dessa konsumenter har ofta begränsade möjligheter att erhålla icke varubundna krediter på den reguljära kreditmarknaden. Enligt Björling är kommittémajoritetens förslag om en kraftig begränsning av återtaganderätten förenat med flera nackdelar. Genomförs förslaget kommer det att innebära att konsumentens restskuld blir större, när ett kreditköp avbryts i förtid, eftersom kreditgivaren inte kan nedbringa sin fordran genom att tillgodoföra sig varans värde.

En ökning av restskulderna skulle medföra högre kreditkostnader. Om en vara inte får återtas kan vidare köparen komma i det läget att varan efter

ansökan av kreditgivaren i stället blir utmätt och såld på exekutiv auktion. där priserna regelmässigt blir låga. Björling finner det inte vara ctt tillräckligt skäl för en kraftig inskränkning av återtaganderätten att varans bruksvärde

för konsumenten oftast framstår som högre än det mer objektiva ekonomiska

värde som varan kan ha för säljaren. I detta sammanhang måste enligt Björlings mening beaktas den grundläggande principen att man inte fritt

kan få förfoga över och nyttja egendom med mindre man har gjort rätt för sig och till fullo erlagt avtalat vederlag.

Björling vänder sig också mot den av kommittémajoriteten föreslagna

metoden för bestämmande av vilka varor som skall få återtas. En kon-

tantprisgräns, under vilken återtaganderätt inte skall förekomma, måste enligt Björlings mening bli godtycklig och medverka till konstlade prishöjningar.

Björling framhåller vidare att det finns en fungerande andrahandsmarknad

även för vissa varor med ett kontantpris som ligger under den föreslagna gränsen, såsom TV-apparater och fotoutrustningar.

Förslaget att restskuld efter återtagande endast undantagsvis skall få krävas ut strider enligt Björling mot principen att ett avtal skall hållas om

avtalet inte är otillbörligt eller annat lika starkt skäl föreligger för att jämka avtalet eller lämna det utan avseende. Björling påpekar att en vara exempelvis på grund av ändrat marknadsläge kan utsättas för en onormal värdeminskning som säljaren inte har kunnat förutse och att köparen därvid, om förslaget genomförs, kan få ett direkt intresse att låta säljaren återta varan.

När det gäller kreditgivarens möjligheter att vid kreditköp göra gällande s. k. förfalloklausul anser Björling att förfalloklausul bör få göras gällande

också för det fall att köparen, när återtaganderätt föreligger, vanvårdat varan.

I vanvård bör inbegripas underlåtenhet att hålla varan försäkrad när försäkringsskyldighet föreligger enligt avtalet. Björling framhåller att det är en för all sund kreditgivning gängse princip att kreditgivaren förbehåller sig rätt att säga upp krediten för det fall säkerheten för denna försämras.

Skulle tillämpningen av en förfalloklausul i det enskilda fallet framstå som

otillbörlig finns det möjlighet att åstadkomma ett godtagbart resultat med hjälp av de civilrättsliga bestämmelserna om jämkning av avtal.

Avräknings- och kopplingsförbehåll bör enligt Björlings mening få till-

lämpas vid kreditköp i den utsträckning som f. n. gäller enligt avbetalningsköplagen. Björling framhåller att gällande ordning inte har visats åsamka avbetalningsköparna några olägenheter. Björling menar bl. a. att den nuvarande förbehållsmöjligheten främjar vården av kreditsäkerheten (varan) och särskilt inom bilbranschen har stor betydelse. Om den avskaffas riskerar man att ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigt motiverade bilreparationer uppskjuts. En annan konsekvens kan enligt Björling bli att kreditgivaren

utnyttjar sin retentionsrätt, dvs. rätten att innehålla den reparerade varan tills reparationsfordringen har betalts, vilket skulle innebära en för kon-

sumenten drastisk och ekonomiskt kännbar åtgärd.

Beträffande förslaget till uthyrningstag framhåller Björling att detta förslag inte uppbärs av något självständigt motiv utan endast är att betrakta som en ”bieffekt” av de föreslagna reglerna om kreditköp. Björling menar att

motivet för en särskild reglering av varuuthyrningen sannolikt bortfaller,

om kreditköpsreglerna ges en annan och mindre långtgående utformning.

Vissa av de föreslagna bestämmelserna om uthyrning måste enligt Björlings mening förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu högre hyresavgifter än för närvarande.

Björling har i princip ingen invändning mot att konsumenten ges befogenhet att efter viss tid göra sig fri från avtalet men är tveksam till huruvida just sex månader är en lämplig frist. En sexmånadersregel skulle enligt hans mening verka kostnadshöjande genom att uthyraren med all sanno-

likhet skulle anse sig tvungen att gardera sig mot förluster på grund av

förtida uppsägningar av långtidskontrakt och försämring av uthyrarens möj-

ligheter att för finansiering av sin verksamhet belåna hyreskontrakt. En längre frist skulle enligt Björling minska riskerna för kostnadshöjningar.

Också den föreslagna rätten för konsumenten att köpa varan är enligt Björling i och för sig bra från konsumentsynpunkt. Uthyrarens hela rörelse kan emellertid vara baserad på enbart uthyrning av varor. Om förslaget

genomförs måste uthyraren skaffa sig ett större lager av varor som med

säkerhet är tillgängliga för uthyrning, vilket givetvis verkar kostnadshöjande. Björling framhåller vidare att risken för högre hyresavgifter är uppenbar, om uthyraren enligt de avräkningsregler som skall tillämpas vid konsumentens köp av varan inte till skäligt belopp får tillgodoräkna sig alla kostnader han verkligen haft med anledning av hyresförhållandet. Björling anser det böra övervägas att göra bestämmelserna om förvärvsrätt och avräkning dispositiva.

Ledamoten Fraenkel

Fraenkel anser i likhet med kommittémajoriteten att konsumentskyddet på kreditköpsområdet är otillfredsställande. En skyddslagstiftning är därför nödvändig. Den får dock, menar Fraenkel, inte alltför hårt begränsa möjligheterna till kreditköp och därmed konsumenternas valfrihet. Kravet på minsta kontantinsats får därför inte sättas högt. Fraenkel föreslår att minsta kontantinsatsen bestäms till 20 procent av varans kontantpris.

Fraenkel delar uppfattningen att reglerna för olika typer av kreditköp bör vara så lika som möjligt. Förslaget att den lagstadgade kontantinsatsen vid kontoköp skall tas ut vid köpetillfället skulle emellertid enligt Fraenkels mening omintetgöra användningen av kontokorten för att förenkla samhällets betalningssystem. Fracenkelt föreslår att kontantinsatsen vid kontoköp

skall tas ut av kontoinnehavaren vid nästkommande amorteringstillfille.

Fraenkel har med utgångspunkt från nuvarande förhållanden ansett sig kunna godta en längsta kredittid på två år. Det måste dock enligt Fraenkels mening finnas möjlighet att medge anstånd med betalning vid arbetslöshet, sjukdom eller andra personligt betingade ekonomiska förändringar.

IH likhet med majoriteten anser Fraenkel att det i lag bör uppställas en

gräns, under vilken återtaganderätt inte får förekomma. Praktiska skäl talar

enligt Fraenkels mening för att man bör ha endast en gräns. Denna bör

dock sättas relativt lågt. Fraenkel förordar att förbehåll om återtaganderitt

skall få göras gällande beträffande varor med ett kontantpris överstigande

25 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

5¶Föredraganden

5.1 Allmänna utgångspunkter

Konsumentkrediterna är av stor betydelse för samhällsekonomin. Enligt

kreditköpkommitténs uppskattningar såldes år 1973 varaktiga konsumtions-

varor på kredit för ett värde av ca 4,5 miljarder kr., motsvarande ca 30

procent av totalförsäljningen av sådana varor. Härtill kommer bankernas konsumentkreditgivning, som har antagits uppgå till ca 1 miljard kr. år

1973.

För konsumenterna innebär möjligheterna att få kredit för konsumtionsändamål flera fördelar. Genom att utnyttja kredit kan den enskilde tillgodogöra sig nyttiga och nödvändiga varor och tjänster när han eller hon

anser sig bäst behöva dem, utan att behöva avvakta att ett kanske avlägset

sparmål uppnås. Denna möjlighet att tidigarelägga konsumtionen av vissa

nyttigheter kan vara av stort värde för den enskilde, inte minst i situationer då stort konsumtionsbehov sammanfaller med temporärt lägre inkomster,

exempelvis vid familjebildning och bosättning i unga år. Förekomsten av krediter kan också sägas öka konsumenternas valfrihet och i viss mån bidra till att skillnader mellan olika grupper i fråga om materiell och kultureli standard utjämnas.

Att konsumentkrediterna från flera synpunkter har positiva sidor kan emellertid inte undanskymma att även negativa drag gör sig gällande. Lätt-

tillgängliga krediter kan exempelvis medföra att en alltför stor del av köparens förväntade inkomster i framtiden intecknas. Även ett i och för sig välplanerat utnyttjande av konsumentkredit kan leda till svårigheter vid oväntade försämringar av den ekonomiska situationen. Osäkerhetsfaktorerna vid planering av konsumtion på kredit är stora. Det ligger i sakens

natur att riskerna är särskilt betydande för dem som har det sämsta ekonomiska utgångsläget.

En ofta påtalad nackdel med vissa krediter är de stora kreditkostnader

som drabbar konsumenterna. I synnerhet gäller detta den traditionella och

alltjämt dominerande kreditformen vid köp, avbetalningskrediten, som

kan vara förenad med påfallande höga kreditkostnader. Förhållandet

är så mycket mer betänkligt som denna kreditform ofta är den enda som

står till buds för de ekonomiskt sämst ställda, de som inte förmår uppbringa

annan kreditsäkerhet än den köpta varan. Kostnaderna kan emellertid vara

betydande även för andra krediter.

För den enskilde är det ofta svårt att reda ut vad en kredit egentligen kostar honom. Detta torde framför allt gälla vid en kombination av försäljnings- och krediterbjudande, såsom vid avbetalningsaffärer. Kombinationen av kredit och köp kan bilda ett svårtydbart mönster som gör det

vanskligt att urskilja kreditkostnaderna redan i det enskilda fallet. Givetvis

är det då än svårare att göra en kostnadsjämförelse mellan olika krediterbjudanden med sinsemellan skilda villkor i fråga om kreditbelopp, kredittid m. m.

Statsmakterna har ingripit för att förbättra konsumenternas tillgång till

billiga krediter för vissa angelägna ändamål. Som exempel kan nämnas att statliga bosättningslån kan erhållas på förmånliga villkor. Denna möjlighet har utnyttjats av ett stort antal familjer i syfte att skapa en bättre bostadsmiljö. Flera förändringar av lånereglerna har efter hand gjorts för att ge nya grupper möjlighet att erhålla bosättningslån, samtidigt som utrymmet för sociala hinsynstaganden vid låneprövningen har ökat. Ändringar har senast skett år 1976.

Vissa lagregler har också införs till skydd för kredittagare. Främst bör nämnas lagen (19135:219) om avbetalningsköp (ändrad senast 1976:186). Lugen är i första hand inriktad på att förhindra att den som köper en sak

på avbetalning drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att

fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Dessutom föreskrivs indirekt en skyldighet för säljaren att upplysa om kreditkostnaden för av-

betalningsköp. Enligt 10 § avbetalningsköplagen förutsätts nämligen, för att säljaren skall kunna erhålla handräckning för återtagande av försålt gods.

att köpehandlingen innehåller uppgift om det pris till vilket köparen kunde

ha förvärvat godset mot kontant betalning.

Avbetalningsköplagen gäller enbart för den torm av kreditköp, avbetalningsköp, som närmare definieras i lagens 1 §. Där uppställs bl. a. det kravet för lagens tillämplighet att säljaren skall ha förbehållit sig ägande- eller återtaganderätt till det försålda godset. Delbetalningsköp utan sådant förbehåll faller alltså inte under lagens skyddsregler. Inte heller omfattar lagen sådana speciella former av köpkrediter som har utvecklats under de senaste årtiondena, exempelvis kontokortskrediter och olika varianter av s. k. låneköp.

För de kreditköpsformer som föreligger vid sidan om avbetalningsköpen

finns f. n. inte någon särskild, mer ingående lagstiftning till kredittagarnas

skydd. Inte heller finns några speciella lagregler som är avsedda att skydda dem som tar fristående lån hos banker och andra kreditinrättningar. Den allmänna konsumentskyddslagstiftning som har införts under senare år ger dock möjlighet att på olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk från

kreditgivares sida. Marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55) med-

för bl. a. att näringsidkare som marknadsför krediter kan hindras att använda

otillbörliga metoder och i stället åläggas att lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med stöd av lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (ändrad senast 1973:878)

kan ingripande ske mot avtalsvillkor som med hänsyn till omständigheterna

är att anse som oskäligt mot konsument. Avtalsvillkorslagen gäller dock inte verksamhet som står under bank- elter försäkringsinspektionens tillsyn.

I sammanhanget bör också nämnas lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. Den rätt att frånträda vissa avtal som följer av lagen gäller bl. a.

avbetalningsköp, kontoköp och köp där säljaren lämnar etter förmedlar lån till konsumenten för att denne skall kunna betala köpeskillingen. Hemförsäljningslagen är emellertid f. n. tillämplig endast när konsumenten avger

anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes

ombud på annan plats än deras fasta törsäljningsställe.

Konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419) innehåller vissa bestämmelser som är inriktade på kreditköp. BI a. tillförsäkras den som köper på kredit rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot den som finansierar säljarens kreditgivning eller som beviljar köpkredit i samarbete

med säljaren. Dessa bestämmelser är emellertid inte tillämpliga i förhållandet

mellan köpare och kreditkortsföretag (ifr prop. 1973:138 s. 153 och 274).

Den nyligen införda generalklausulen i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på ftörmögenhetsrättens område (se SFS 1976:185), ger domstolarna ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar. Hit hör bl. a. avtal om kredit i olika

former. Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt

skall särskild hänsyn tas till konsumenternas behov av skydd. Den förmögenhetsrättsliga genceralklausulen utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Även om olika former av konsumentkrediter sålunda är underkastade

viss lagreglering av konsumentskyddande karaktär finns det anledning att

ge den enskilde ett ökat skydd i kreditsammanhang. Utvecklingen av kreditutbudet har gått förbi avbetalningsköplagen med dess begränsade till-

lämpningsområde. De regler till köparens skydd som den lagen innehåller svarar inte heller i alla delar mot nutida syn på en lämplig avvägning mellan näringsidkares och konsumenters intressen. Övriga nyss redovisade lagregler

är av stor betydelse för konsumentskyddet, men de behöver kompletteras med ytterligare bestämmelser som är speciellt inriktade på konsumentkrediterna.

Jag anser därför att en särskild konsumentskyddslagstiftning bör införas

på kreditområdet. Lagstiftningen bör till en början syfta till att den enskilde, när han överväger att utnyttja kredin, får tillräckligt underlag för en riktig bedömning av kreditkostnader m. m. Vidare bör lagstiftningen inriktas på

att förbättra konsumentens ställning i förhållande till den som lämnat krediten, sedan ett avtal väl har ingåtts, samt ge skydd mot vissa typiskt sett

särskilt betungande eller riskabla avtalsvillkor. Konsumenten måste också

ges större trygghet för den händelse han råkar i betalningssvårigheter. Lag-

stiftningen bör omfatta alla kreditformer som är av praktisk betydelse från

konsumentsynpunkt. Den bör emellertid särskilt inriktas på kreditformer som har ett mer omedelbart samband med köp, eftersom behovet av konsumentskydd otvivelaktigt gör sig starkast gällande vid sådana kreditformer.

Kreditköpkommittén har i betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. lagt fram förslag till lagstiftning som i sina grunddrag motsvarar de anspråk som enligt vad jag nyss har anfört bör ställas på en konsumentskyddande lagstiftning på kreditområdet. Den föreslagna konsument-

kreditlagen, som för konsumentköpens del är avsedd att ersätta avbetal-

ningsköplagen, innehåller ett omfattande regelsystem som syftar till att i

olika avseenden stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhangen.

Hit hör bestämmelser om vidgad upplysningsplikt för kreditgivare rörande kreditkostnader m. m. samt krav på kontantinsats och maximering av kredittiden vid kreditköp. Kommittén föreslår också en kraftig begränsning

av säljarens möjligheter att till säkerhet för fordran på grund av kreditköp förbehålla sig rätt att återta försåld vara. Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har praktiskt taget

samtliga remissinstanser ställt sig bakom tanken på att konsumenternas

ställning i kreditsammanhang behöver förbättras. Man sluter allmänt upp

kring den grundläggande idén om en vidgad konsumentupplysning rörande

kreditkostnader m. m., även om det från några håll anförs kritiska syn-

punkter när det gäller tillämpningsområdet för och den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om upplysningsplikt för kreditgivare. Många remissinstanser påpekar att reglerna bör samordnas med den nya mark-

nadsföringslag som har antagits sedan kommittén lade fram sitt betänkande. [ övrigt koncentreras flertalet remissinstansers intresse till förslagen om

krav på kontantinsats, maximering av kredittiden och begränsning av återtaganderätten vid kreditköp. Tämligen få remissinstanser stöder eller godtar helt kommitténs förslag på dessa punkter. I stället anser man på många håll att förslaget går alltför långt och att de föreslagna reglerna är alltför stela. Till de remissinstanser som för fram sådana synpunkter hör bl. a. företrädare för konsumentintressena. Åtskilliga instanser framhåller att för-

slagen i vart fall sammantagna kan i alltför hög grad försvåra konsumenternas

möjligheter att ingå och fullfölja kreditköp. Detta befaras drabba främst de ekonomiskt sämst ställda, vilka har behov av liberalare kreditvillkor och vars främsta och ofta enda möjlighet att erhålla konsumtionskredit är att erbjuda säkerhet i den inköpta varan. Med hänsyn härtill menar man att förslagen inte kan anses främja konsumenternas intressen, i vart fall inte så länge det saknas andra lättillgängliga former för kreditfinansicring av köp. Främst från näringslivets sida befaras att det kan uppstå en avsevärd

efterfrågeminskning som t.0o. m. skulle kunna påverka sysselsättningen inom vissa branscher.

För min del vill jag först understryka vikten av att konsumenterna får tillräcklig information om de omständigheter som är av betydelse när det gäller att fatta beslut om utnyttjande av en kredit. Upplysning och vägledning

har alltid utgjort väsentliga inslag i konsumentpolitiken. Genom den både

centralt och lokalt alltmer utbyggda konsumentverksamheten kommer kon-

sumenterna att få tillgång till allt bättre information och allt större råd-

givningsresurser även på kreditområdet. Det står emellertid klart att konsumenternas behov av information på detta område inte kan tillgodoses tillräckligt genom konsumentupplysande insatser från konsumentverkets och den kommunala konsumentverksamhetens sida. De som lämnar konsumentkrediter, kreditgivarna, måste ullhandahålla sådan information att konsumenterna klart kan bedöma villkoren för olika krediterbjudanden. Inte minst viktigt är att så långt möjligt utforma informationen så, att olika krediterbjudanden utan alltför stora svårigheter kan jämföras med varandra.

Informationen bör bl. a. ge konsumenterna tydliga upplysningar om kre-

ditkostnaderna.

Det finns anledning anta att en ökning av konsumenternas kunskaper

om villkoren för krediterbjudanden kommer att få en dämpande inverkan

på kreditkostnaderna. Tidigare har jag nämnt att konsumenternas kostnader för vissa krediter kan vara påfallande höga. Som kreditköpkommittén har

funnit är det skäl att tro att säljaren vid en del kreditköp tillgodogör sig vinst både på varan och på krediten. Kräver man av kreditgivaren att kre-

ditkostnaderna skall redovisas så fullständigt och öppet som möjligt samt

i en form som medger jämförelser med andra kreditgivares utbud får kre-

ditgivaren ett av konkurrenshänsyn betingat intresse av att hålla nere kreditkostnaderna.

Jag anser att kommitténs förslag rörande kreditgivares upplysningsplikt 1 huvudsak är väl underbyggda och väsentligen motsvarar de krav som bör ställas på konsumentinformationen inom detta område. Som redan nämnts har emellertid en ny marknadsföringslag antagits sedan kommittén lade fram sitt betänkande. Lagen ger bl. a. berörda myndigheter vidsträckta möjligheter att ålägga näringsidkare att lämna information som är av intresse

för konsumenterna. I likhet med ett flertal remissinstanser anser jag det

lämpligast att kreditgivares upplysningsplikt rörande kreditkostnader m. m. samordnas med bestämmelserna i marknadsföringslagen. Jag skall senare redovisa hur jag har tänkt mig att denna samordning skall åstadkommas.

Enbart ökad information kan inte undanröja riskerna för mindre väl övertänkta beslut att utnyttja konsumtionskredit. Informationsplikten beträffande kreditkostnader m. m. bör därför kompletteras med ytterligare åtgärder som tar sikte på att förebygga att konsumenterna utan tillräckliga över-

väganden binder sig vid oförmånliga och alltför betungande kreditåtaganden.

Framför allt behövs regler som tar sikte på kreditköpen.

Olika åtgärder kan ifrågakomma i detta sammanhang. Hit hör till en början krav på att den som köper en sak på kredit alltid skall erlägga en

viss minsta kontantinsats. Ett sådant krav är ägnat att avhålla från impulsköp

som senare visar sig vara alltför betungande. Kravet på en icke alltför obe-

tydlig kontantinsats har också andra fördelar från konsumentsynpunkt. I

likhet med kommittén anser jag därför att bestämmelser om kontantinsats

bör tas in i lagstiftningen. Som jag senare skall återkomma till anser jag

dock att kommitténs förslag på den punkten går alltför långt. Det innefattar också en alltför stel reglering. Förslaget kan på det sättet vålta allvarliga olägenheter för en seriös kreditgivning. Beaktas bör också att, även om

lagstiftningen syftar till att motverka alltför betungande eller på annat sätt ofördelaktiga kreditköp, detta inte får resultera i en lagstiftning som onödigtvis försvårar för förtänksamma konsumenter att genomföra önskade

kreditköp.

Vad jag nu har sagt leder till att man när det gäller kontantinsats bör

ha mer flexibla regler än kommittén har föreslagit, så att det bl. a. blir möjligt

att ta hänsyn till särskilda förhållanden vid olika kreditformer och i skilda

branscher. Angelägenheten av att så långt möjligt undvika regler som kan vålla praktiska problem och som inte är klart motiverade från konsumentsynpunkt gör också att jag i likhet med flertalet remissinstanser anser att man bör avstå från att införa bestämmelser om längsta kredittid vid kre-

ditköp. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Vissa remissinstanser har antytt möjligheten att införa en allmän s. k.

ångerrätt vid kreditköp efter mönster från hemförsäljningslagen. Detta skulle

innebära att köparen gavs rätt att inom viss tid efter slutandet av ett kreditköpsavtal frånträda detta. Jag vill emellertid erinra om att hemförsäljningskommittén (Ju 1973:10), som f. n. ser över hemförsäljningslagen, vid sidan härav har att utreda frågan om införande av en allmän lagstiftning

om s. k. öppet köp. Frågan om en allmän ångerrätt vid kreditköp bör uppen-

barligen inte prövas innan hemförsäljningskommittén har redovisat sitt uppdrag.

En fråga som har diskuterats utförligt både av kommittén och av remissinstanserna är i vilken utsträckning den som säljer en vara på kredit

bör kunna förbehålla sig rätt att ta tillbaka varan vid bristande betalning e.d. För min del anser jag I likhet med kommittén att en sådan återtaganderätt otvivelaktigt kan innebära nackdelar för konsumenterna. En viss begränsning av säljarens möjligheter att ställa upp villkor om återtaganderätt bör därför ske. Även på denna punkt anser jag dock att kommittéförslaget

går för långt. Onekligen kan det i fråga om vissa varor, där det finns en fungerande andrahandsmarknad, föreligga ett legitimt behov för säljaren att kunna ta tillbaka varan vid kvalificerat betalningsdröjsmål från köparens

sida. I en del fall kan det även för köparens del innebära en lämplig lösning

att varan tas tillbaka. Viktigt är emellertid att man för då fall där återtagande får ske ställer upp effektiva regler till konsumenternas skydd, bl. a. när det gäller den ekonomiska avräkning som skall ske i samband med återtagandet.

På denna punkt har kommittén fört fram flera värdefulla förslag. Även i övrigt har kommittén lagt fram åtskilliga detaljförslag som enligt

min mening bör genomföras. Hit hör regler om rätt till förtida betalning vid konsumentkreditköp, inskränkning i kreditgivarens rätt att kräva be-

talning i förtid och begränsning av kontohavares ekonomiska ansvar vid

förlust av kontokort.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om bl. a. upplysningsplikt

och kontantinsats vid kreditköp skall straffsanktioneras. Förslaget i denna

del, som har rönt delvis principiell kritik från vissa remissinstansers sida,

torde få ses mot bakgrund av att den nya, utbyggda marknadsföringslagen inte förelåg när kommittén avgav sitt betänkande. För egen del anser jag av flera skäl att man så långt möjligt bör lita till sanktioner av marknadsrättslig natur när det gäller att upprätthålla efterlevnaden av den nu aktuella lagstiftningen. BI. a. kan man på det sättet få en betydligt smidigare handläggning av fall då överträdelse har skett. Det marknadsrättsliga systemet, som bygger på förhandlingar och i sista hand vitesförbud, har också visat sig lämpligt i andra närliggande sammanhang.

För att skydda konsumenterna mot oskäliga kreditkostnader har kommittén övervägt att föreslå särskilda lagregler om högsta tillåtna ersättning för sådana kostnader. Kommittén har dock funnit att en maximering av

kostnaderna för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp,

kredittider, kreditrisker m. m. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system. Fastställandet av kostnadstak skulle enligt kommittén också kunna föra med sig en tendens hos kreditgivare som nu ligger klart under taket att vilja närma sig det. Kommittén har därför låtit tanken på en kostnadsmaximering falla.

Även jag anser att man bör avstå från att införa särskilda lagregler om

högsta tillåtna ersättning för kreditkostnader. Som jag tidigare har anfört torde redan en skyldighet för kreditgivare att lämna tydlig information om kreditkostnaderna få en dämpande inverkan på dessa. I övrigt torde avtalsvillkorslagen och den förmögenhetsrättsliga generalklausulen erbjuda tillräckliga möjligheter att komma till rätta med användningen av oskäliga kseditkostnadsvillkor. I sammanhanget vill jag också erinra om att den nyligen tillsatta reklamationsutredningen (H 1976:02) har fått i uppdrap att undersöka möjligheterna att ge konsumentombudsmannen (KO) rätt att föra enskild konsuments talan i tvistemål inför allmän domstol.

Flera remissinstanser har, särskilt mot bakgrund av de nackdelar som

kan vara förenade med det traditionella avbetalningsköpet och som ofta

drabbar de ekonomiskt sämst ställda, ifrågasatt åtgärder i syfte att bättre

tillgodose konsumenternas behov av kredit på förmånliga villkor. Vad som

har diskuterats är bl. a. någon form av statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring. Med anledning därav vill jag erinra om de tidigare berörda möjligheterna till statligt bosättningslån. I övrigt finns det inte anledning att låta stödet till ekonomiskt eftersatta grupper särskilt ta sikte på konsumentkrediter utan mera generellt verkande stödformer bör väljas. Jag kan härbl. a. hänvisa till de nyligen genomförda höjningarna av bostadsbidragen.

De regler som jag hittills har förordat har uteslutande gällt konsument-

relationer, dvs. fall då kredit erbjuds eller lämnas av en näringsidkare till

en konsument för enskilt bruk. Reglerna omfattar alltså inte förhållanden

mellan olika näringsidkare. Delvis omfattas sådana fallav gällande bestämmel-

ser i avbetalningsköplagen. Det kan emellertid hävdas att det skydd för kredittagaren som avbetalningsköplagen ger i dessa fall är otillräckligt och att det alltså finns skäl att införa bättre skyddsregler även utanför konsument-

området. Kommittén harockså uppmärksammat denna fråga och kreditköput-

redningen,som harefterträtt kommittén, avseratt överväga i vad mån de regler som nu föreslås bör göras tillämpliga på relationer mellan näringsidkare m. m.

Uppenbarligen bör detta utredningsarbete inte föregripas. Jag anser därför att man i detta lagstiftningsärende bör nöja sig med att ställa upp föreskrifter till

skydd för konsumenterna. Jag vill emellertid påpeka att den nyligen införda förmögenhetsrättsliga generalklausulen gäller både inom och utom konsumentområdet och att domstolarna således har möjlighet att jämka

oskäliga avtalsvillkor även till förmån för den som inte är konsument. Som tidigare nämnts föreslår kommittén att de nya reglerna om kon-

sumentkrediter skall tas upp i en särskild lag. På den punkten anser jag

liksom en del remissinstanser att det i och för sig kan ifrågasättas om inte

bestämmelserna borde tas in i avbetalningsköplagen. Mot detta talar emellertid att de nya reglerna, som jag nyss har anfört, är avsedda att enbart gälla relationerna näringsidkare — konsument, medan avbetalningsköplagen gäller även andra partsrelationer. Samtidigt omfattar de nya föreskrifterna fler kreditformer än avbetalningsköplagen. som ju bara gäller det traditionella avbetalningsköpet.

Jag anser därför inte att de nya reglerna bör tas in i avbetalningsköplagen. Inte heller finns det enligt min mening skäl att, som någon remissinstans

har föreslagit, föra in reglerna i konsumentköplagen. I stället bör de bilda en ny konsumentkreditlag. Samtidigt bör man i avvaktan på det fortsatta

utredningsarbetet behålla avbetalningsköplagen i huvudsak oförändrad. Den

kommer då att gälla vid sådana avbetalningsköp som inte omfattas av kon-

sumentkreditlagen, dvs. framför allt köp mellan näringsidkare.

Kreditköpkommittén har i sitt betänkande även lagt fram ett förslag till

lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara (uthyrningslag). Bakgrunden härtill är att kommittén har ansett att ett genomförande av dess

förslag till reglering beträffande konsumentkreditköpen skulle kunna leda till en överströmning på marknaden mot kreditköpsliknande långtidsför-

hyrning av varor. För att hindra en sådan överströmning, som enligt kom-

mitténs mening skulle innebära nackdelar för konsumenterna, har kom-

mittén föreslagit regler om bl. a. depositionsplikt vid långtidsförhyrning, motsvarande reglerna om kontantinsats vid kreditköp, samt bestämmelser

om rätt för konsumenten att göra sig fri från hyresavtal och att förvärva den förhyrda varan efter ett avräkningsförfarande. Kommittén har också

föreslagit bestämmelser om skyldighet för uthyrare att limna konsumenten vissa upplysningar om avtalets innebörd.

Förslaget till uthyrningslag har fått ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig synes vis-

serligen mena att en mer allmän övergång från kreditköp till långtidsför-

hyrning knappast är önskvärd. Åtskilliga remissinstanser framhåller emellertid att motiven för den föreslagna uthyrningslagen sannolikt skulle bortfalla, om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående ut-

formning än kommittén har föreslagit. Det understryks också att det f. n.

finns former av uthyrning som är till fördel för konsumenterna och att

denna verksamhet skulle bli allvarligt hotad, om kommitténs förslag genomfördes i oförändrat skick.

För min del vill jag först påpeka att de regler om kreditköp m. m. som jag har förordat i det föregående innebär en mindre långtgående reglering än som skulle följa av kommitténs förslag. Därmed bortfaller till stor del riskerna för en mera allmän överströmning från kreditköp till uthyrning. Även i övrigt anser jag att kommitténs farhågor för en sådan överströmning är överdrivna. Det kan inte heller bortses från att vissa former av uthyrningsverksamhet fyller ett angeläget behov och att sådan verksamhet självfallet inte i onödan får försvåras. Samtidigt vill jag framhålla att kommitténs

förslag till uthyrningstag innehåller flera värdefulla detaljer, inte minst när

det giller uthyrarens upplysningsplikt. Som jag senare skall återkomma till

anser jag emellertid att man kan åstadkomma den konsumentinformation

som behövs på området även utan en särskild uthyrningslag.

Sammanfattningsvis anser jag att man åtminstone f.n. bör avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenter. Det finns emellertid anledning att följa utvecklingen på området med upp-

märksamhet. Skulle det visa sig att det behövs särskilda skyddsregler får frågan tas upp på nytt. Jag ämnar i ett följande avsnitt behandla spörsmålet om uthyrning något

utförligare. Dessförinnan avser jag emellertid att gå igenom de regler som

bör gälla i fråga om kreditköp och andra konsumentkrediter.

5.2 Lagstiftningens tillämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår att den nya lagen skall gälla alla former av kredit (betalningsanstånd eller lån) som lämnas till konsument och är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, under förutsättning att krediten lämnas eller

förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Även om den föreslagna lagen sålunda gäller vid alla former av kredit har den sin tyngdpunkt i regler om kreditköp av vara. Vissa bestämmelser föreslås emellertid också beträffande fristående lån. Vidare avses reglerna om marknadsföring bli gällande vid all kreditgivning till konsumenter.

När det gäller tjänsteområdet anför kommittén att det inte förekommer i någon större omfattning att tjänster tillhandahålls på kredit. Kommittén säger sig inte heller ha uppmärksammat några påtagliga olägenheter av kreditgivning i det sammanhanget. Kreditköputredningen, som numera har efterträtt kommittén, avser emellertid att under sitt arbete närmare överväga i vad mån skyddsregler behövs för de fall där tjänster tillhandahålls på kredit. Härvid kommer att beaktas det arbete som bedrivs inom konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07).

Vad kommittén föreslagit om den nya lagens tillämpningsområde har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Från ett par håll hävdas dock att lagen borde omfatta även avtal mellan olika näringsidkare eller mellan privatpersoner. Vidare har några remissinstanser ifrågasatt om inte vissa kreditformer, t. ex. fristående lån i bank, bör undantas från lagens tillämpningsområde.

För min del har jag redan i föregående avsnitt förordat att den nya lagstiftningen begränsas till att gälla konsumentrelationer, dvs. i allmänhet fall då kredit lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. För att motverka kringgående av lagen och fånga in vissa situationer som i fråga om skyddsbehovet framstår som i det närmaste likvärdiga med huvudfallet bör lagen dessutom, som kommittén har föreslagit, omfatta fall där kredit förmedlas till konsument av näringsidkare som ombud för annan kreditgivare. I klarhetens intresse bör vidare anges att lagen omfattar inte bara krediter som faktiskt lämnas till konsument utan även krediterbjudanden som är riktade till konsumenter.

I likhet med kommittén anser jag att lagen i princip bör omfatta alla typer av krediter. Jag har emellertid redan tidigare framhållit att skyddsbehovet för konsumenterna gör sig starkast gällande när kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Lagens tyngdpunkt bör därför ligga på regler om sådana kreditsituationer. Vissa bestämmelser, nämligen sådana som rör kreditgivares informationsskyldighet rörande kreditkostnader m. m., bör dock gälla även andra former av krediter, t. ex. fristående lån i bank. Jag återkommer till detta i följande avsnitt.

När det gäller tjänster som tillhandahålls på kredit delar jag kommitténs uppfaltning att man får avvakta resultatet av konsumenttjänstutredningens arbete innan särskilda skyddsregler på detta område kan införas. Jag utgår från att kreditköputredningen beträffande tjänster och andra nyttigheter som inte utgör varor återkommer med förslag i den mån lagregler bedöms erforderliga.

Den nya konsumentkreditlagen kommer alltså att till väsentlig del uppta regler för det fallet att kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Kom- 6 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

mittén har som en sammanfattande benämning på hithörande transaktioner

använt termen kreditköp. Härmed avses enligt kommitténs förslag för det första köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Härunder faller det traditionella avbetalningsköpet och

andra delbetalningsköp men även köp där hela betalningen erläggs på en

gång någon tid efter det att varan har kommit i köparens besittning. Vidare

bör enligt kommittén under begreppet kreditköp inordnas vissa transaktioner som visserligen innebär att säljaren gör en kontantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kommittén åsyftar här olika former av s.k. kontoköp och låneköp avseende vara, där det utmärkande är att

hela eller någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får

låna av bank, kontokortsföretag eller annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren som går ut på att kre-

ditgivaren skall lämna kredit för inköp hos säljaren. Vidare bör enligt kommittén till kreditköp givetvis hänföras köp av vara, vid vilket någon del

av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren själv.

Vad kommittén sålunda anfört om innebörden av begreppet kreditköp

har godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser, och även Jag ansluter mig till förslaget. Jag förordar att man i konsumentkreditlagen tar in en bestämmelse om att med kreditköp förstås köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid

vilket någon det av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna

av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Kommittén har föreslagit att i konsumentkreditlagen tas in också en definition av den särskilda kreditköpsformen kontoköp. Härmed bör enligt kommitténs förstag avses kreditköp vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. För egen del har jag inte funnit det erforderligt med en legaldefinition av begreppet kontoköp. Jag har emellertid inte någon erinran mot den beskrivning av begreppet som kommittén har gett.

I detta sammanhang bör nämnas att en del remissinstanser har ifrågasatt

om inte olika former av låneköp och kontoköp helt bör lämnas utanför

den ifrågavarande lagstiftningen, främst på den grunden att dessa kredit-

former är relativt fördelaktiga för konsumenterna. Enligt min mening bör man emellertid inte generellt undanta vissa typer av kreditköp från regleringen. En annan sak är i vilken mån de olika bestämmelserna om kreditköp bör äga tillämpning på låneköp och kontoköp. Till denna fråga, som har blivit föremål för livlig diskussion under remissbehandlingen, återkommer jag i det följande.

Jag delar kommitténs uppfattning att var och en som i kreditförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen. Detta

är av särskild betydelse vid sådana kreditköp, främst avbetalningsköp, som

regelmässigt finansieras genom att säljaren överför sin fordran mot kon-

sumenten till bank eller särskilt finansieringsinstitut. Med kreditgivare bör

alltså i den föreslagna lagen avses den som lämnar krediten eller övertar

den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna i konsumentkreditlagen görs

tvingande till konsumentens förmån. Detta har inte mött någon erinran

från remissinstansernas sida. För egen del anser jag det ligga i sakens natur att en lagstiftning med så utpräglat konsumentskyddssyfte inte bör kunna

frångås genom avtal som är till konsumentens nackdel. Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen bör alltså vara ogiltigt.

5.3 Marknadsföring av kredit

Kommittén framhåller att en väsentlig förstärkning av konsumenternas ställning på kreditmarknaden förutsätter tydlig information om den eko-

nomiska innebörden av de krediter som erbjuds. Informationen bör vara sådan

att kostnaderna för olika krediter lätt kan jämföras. Kommittén föreslår

därför att kreditkostnaden skall anges bl. a. som effektiv ränta. Med kreditkostnad avses i kommitténs förslag summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga i anledning av krediten. Med effektiv ränta förstås kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till

att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

För att olika alternativ skall kunna överblickas och jämföras bör enligt

kommittén skyldighet att lämna information om kreditkostnader m. m. åläggas alla kreditgivare som lämnar kredit för huvudsakligen enskilt bruk samt

avse alla former av sådan kredit. Kommittén föreslår att informationsskyl-

dighet skall föreligga dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring av krediter, dels i samband med slutande av kreditavtat.

Enligt förslaget skall kreditgivaren vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring lämna uppgift om den effektiva räntan för den erbjudna krediten eller, om erbjudandet avser checkräkningskredit eller annan fortlöpande kredit, uppgift om den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Avser erbjudandet kredit för visst köp skall förutom den effektiva räntan även varans kontantpris anges.

I fråga om kreditgivares upplysningsplikt i samband med slutande av

kreditavtal föreslår kommittén något olika regler för kredit som lämnas i samband med köp och för annan kredit.

Vid kreditköp - utom kontoköp -— skall enligt förslaget upplysningsplikt föreligga, om kontantpriset överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde

och parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Kommittén föreslår att konsumenten i så fall före

köpet skall ges skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kreditkostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet (summan av kreditbelopp och kreditkostnad) samt tid-

punkterna för delbetalningar. Beträffande kontoköp föreslår kommittén spe-

ciella regler. Upplysningsplikt bör enligt kommittén här inte föreligga vid köpetillfället utan vid det tillfälle då avtalet om kontokredit träffas. Enligt

förslaget skall kreditgivaren då lämna konsumenten skriftlig uppgift om den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet.

Om konsumenten, när fråga inte är om kreditköp, erhåller kredit i form av lån skall enligt kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet träffas lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden och tidpunkter för delbetalning-

ar.

Enligt kommittén bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela

närmare föreskrifter om hur upplysningsplikten i de olika sammanhangen

skall fullgöras. Dessa föreskrifter bör enligt kommittén straffsanktionceras. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot tillsynsmyndighetens

föreskrifter bör sålunda kunna straffas med böter. Vidare föreslår kommittén

att vid kreditköp handräckning för återtagande av vara skall kunna erhållas endast om kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller bl. a. de uppgifter som kreditgivaren enligt förslaget skall lämna i samband med köpet.

Remissinstanserna har allmänt slutit upp kring den grundläggande tanken

i kommitténs förslag om förbättrad konsumentinformation på kreditom-

rådet, och många ser detta förslag som särskilt värdefullt. Bl. a. LO och några näringslivsorganisationer understryker dock vikten av att informationen blir lättillgänglig för konsumenterna och praktiskt hanterlig för kreditgivarna.

I åtskilliga remissyttranden diskuteras förhållandet mellan de föreslagna reglerna om kreditgivares upplysningsplikt och marknadsföringslagen. Flera näringslivs- och kreditgivarorganisationer anser att de särskilda marknadsfö-

ringsbestämmelserna i konsumentkreditlagen kan slopas och att de synpunkter som kommittén har anfört i stället kan beaktas vid tillämpningen

av marknadsföringslagen. I andra yttranden ifrågasätts om inte alla eller en del av de föreslagna bestämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt

bör föras in som specialbestämmelser i marknadsföringslagen eller på annat

sätt utformas som komplement till denna. KO stöder emellertid kommitténs förslag att kreditgivares upplysningsplikt specialregleras i konsumentkreditlagen.

Förslaget att kreditkostnaden, för att underlätta en jämförelse mellan olika

krediterbjudanden, skall anges som effektiv ränta godtas eller lämnas utan

erinran av det stora flertalet remissinstanser. Från några håll framförs dock

kritiska synpunkter. Flera remissinstanser har också ifrågasatt undantag från eller modifikationer i de föreslagna reglerna om upplysningsplikt när det gäller olika former av krediter som är fristående från kreditköp. För egen del vill jag understryka att åtgärder för en förbättrad konsumentupplysning utgör ett viktigt inslag i arbetet på att stärka konsumen-

ternas ställning och öka deras möjligheter till ett i egentlig mening fritt

val. Utbudet av konsumentkrediter tenderar till att bli alltmer svåröver-

skådligt efterhand som nya kreditformer introduceras på marknaden. Det är många gånger svårt för konsumenten att få ett riktigt begrepp om den egentliga kostnaden för olika slags krediter och att göra jämförelser mellan olika krediterbjudanden. Ingåendet av ett kreditavtal kan samtidigt vara av ingripande betydelse för den enskilde. Kreditmarknaden utgör således

ett område där det har väsentlig betydelse för konsumenten att få tillgång till klar och saklig information. I likhet med kommittén och en bred remissopinion anser jag att de nuvarande förhållandena härvidlag bör för-

bättras.

Möjligheterna att få fram tillräcklig och objektiv information till konsumenterna i olika sammanhang har ökats väsentligt genom tillkomsten av marknadsföringslagen, vars bestämmelser om näringsidkares skyldighet att svara för konsumentupplysning äger tillämpning även vid marknadsföring av krediter. Med stöd av lagen kan alltså konsumentverket genom

förhandlingsverksamhet och utfärdande av riktlinjer verka för att närings-

idkare vid marknadsföring lämnar tillräcklig och saklig information rörande

innebörden av krediterbjudanden. Med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet marknadsföring ges härvid utrymme för att uppställa fordringar

på information såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där kredit erbjuds som vid tillfälle då parterna står i begrepp att träffa avtal om kredit. Verksamhet av nu berört slag, som i princip vilar på frivillighetens grund, har i andra sammanhang visat sig framgångsrik. Mot bakgrund av vad som har framkommit under remissbehandlingen av kommitténs betänkande finns anledning anta att man på denna väg kommer att kunna nå goda resultat också när det gäller konsumentinformationen i kreditsammanhang. I sista hand ger generalklausulen i 3 5 marknadsföringslagen möjlighet att genom åläggande vid vite förmå näringsidkare att

vid marknadsföring av kredit lämna sådan information som har särskild

betydelse från konsumentsynpunkt.

Vad som nu har anförts ger visst stöd åt den under remissbehandlingen framförda tanken att särskilda bestämmelser om informationsplikt vid mark-

nadsföring av krediter skulle kunna undvaras. En möjlighet skulle i så fall vara att genom motivuttalanden i förevarande lagstiftningsärende närmare konkretisera vissa krav som bör kunna ställas på konsumentupplysning i

samband med marknadsföring av krediter. Mot ett sådant förfarande kan dock riktas erinringar redan från principiell synpunkt, och det är också osäkert

i vilken utsträckning förfarandet skulle få praktisk effekt. Enligt min mening

är det av stort praktiskt och pedagogiskt värde att i konsumentkreditlagen

ha uttryckliga bestämmelser i den viktiga fråga som informationsplikten

utgör. Inte minst värdefullt är det att man, som kommittén har föreslagit,

preciserar på vilka stadier av marknadsföringsprocessen som konsumenten

bör få tillgång till information. Jag förordar alltså att bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter tas in i konsumentkreditlagen.

Det är emellertid uppenbart att bestämmelserna om informationsplikt bör nära samordnas med marknadsföringslagens regelsystem. Som tidigare har

framgått bygger detta på förutsättningen att resultat i allmänhet kan åstadkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan

konsumentverket och näringsidkarsidan och genom att konsumentverket

utfärdar riktlinjer för information vid marknadsföring där så erfordras. Härigenom uppnås smidighet vid utformningen av näringsidkares ansvar för

konsumentinformationen. Samtidigt har konsumentmyndigheterna möjlighet att tvinga fram information genom vitesföreläggande, om frivilliglinjen

inte skulle ge önskat resultat. Vid utformningen av särskilda bestämmelser

om informationsplikt vid marknadsföring av krediter bör i möjligaste mån fördelarna med marknadsföringslagens system tas tillvara. Jag kan därför

inte biträda det av kommittén — utifrån andra rättsliga förutsättningar —

framlagda förslaget att straffsanktionera bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter.

Den erforderliga samordningen bör enligt min mening åstadkommas genom att generalklausulen om information i 3 § marknadsföringslagen får

bilda grunden för särskilda bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter. Dessa bestämmelser bör gå ut på att fylla ut generalklausulen genom att mera konkret ange viss information som har sådan särskild betydelse från konsumentsynpunkt att den alltid bör lämnas vid

marknadsföring av krediter. Vidare bör, i enlighet med vad kommittén har föreslagit, ges vissa föreskrifter om den ordning i vilken detta skall

ske. Underlåtenhet att lämna föreskriven information bör prövas med tilllämpning av generalklausulen och därtill knutna handläggningsregler i marknadsföringslagen.

Konsumentens behov av information kan givetvis, som också har påpekats

under remissbehandlingen, i viss mån variera med kreditformen. Enligt min mening bör emellertid konsumentkreditlagen inte innehålla regler om all den information som under olika förhållanden kan behöva lämnas beträffande olika krediterbjudanden. En sådan detaljreglering skulle innebära

en omotiverad avvikelse från marknadsföringslagens system, vilket i största utsträckning överlämnar åt konsumentverket och marknadsdomstolen att

se till att konsumentinformationen i speciella fall får tillfredsställande in-

nehåll och utformning. De nu diskuterade bestämmelserna bör huvudsak-

ligen inriktas på sådan information som mera generellt sett kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt men som erfarenhetsmässigt inte alltid lämnas med önskvärd fullständighet och tydlighet. Möjlighet finns att med stöd av marknadsföringslagen tvinga fram även annan information som i olika fall kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Information av sådan betydelse för konsumenterna att den bör regleras

genorn särskilda bestämmelser i konsumentkreditlagen är framför allt in-

formation om kostnaden för erbjuden kredit. Kreditkostnaden torde generellt sett utgöra en för konsumenten särskilt viktig faktor både när det gäller att bedöma om kredit över huvud taget skall utnyttjas och vid valet mellan tillgängliga krediterbjudanden. FTvekan kan emellertid råda om vad som verkligen skall anses utgöra kostnaden för en kredit. Uppenbarligen bör

denna fråga klarläggas.

För min del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att med kreditkostnad bör förstås summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten — vid ett normalt fullföljande av sina åtaganden enligt kreditavtalet — har att erlägga med anledning av krediten, oavsett hur kreditgivaren betecknar de olika kostnadsposterna. Vid avtal om vanliga lån

torde det knappast vålla svårigheter att urskilja den sålunda definierade

kreditkostnaden. Denna utgör det belopp som konsumenten med anledning av krediten skall betala utöver lånesumman.

Vid förvärv av varor eller andra nyttigheter på kredit kan det vara vanskligare att få fram den verkliga kreditkostnaden. Jag åsyftar särskilt det faktum att det inte är ovanligt att en säljare anger ett visst pris för en vara eller annan nyttighet men regelmässigt lämnar ”rabatt” på detta pris till den som betalar kontant. Kreditförvärvaren däremot erhåller inte någon eller endast en mindre rabatt. Som kommittén har framhållit kan den för kreditförvärvaren uteblivna rabatten sägas utgöra en del av kreditkostnaden. Annorlunda uttryckt får han med anledning av krediten betala ett tillägg till det pris som han skulle ha erlagt om han hade betalat kontant. Kommittén har också föreslagit att begreppet kreditkostnad i konsumentkreditlagen ges den innebörden att därunder inbegrips även vid kreditförvärv utebliven rabalt. som regelmässigt lämnas vid kontantaffärer.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i denna del gett anledning till en del anmärkningar. Förslaget skulle få till följd bl. a. att med kontantpris för viss nyttighet skulle avses det pris som kontantförvärvare

i allmänhet får betala, dvs. efter avdrag av regelmässigt förekommande

kontantrabatter. Ett par remissinstanser har befarat att detta på sikt kan

leda till att rabattgivning vid kontantaffärer försvinner och att detta kan bli till men för konsumenterna.

För min del anser jag det vara av vikt att vad som i realiteten utgör

en kostnad för kreditförvärvaren också behandlas som en sådan. Jag ansluter

mig därför i princip till kommitténs förslag att med kreditkostnad enligt

konsumentkreditlagen skall avses även vid kreditförvärv utebliven rabatt,

som regelmässigt lämnas vid kontantaffärer. Vid förvärv på kredit kommer

kreditkostnaden alltså att utgöra skillnaden mellan å ena sidan det totala belopp som förvärvaren har att betala och å andra sidan det nettopris som

skulle ha kommit i fråga vid en kontantaffär, efter avdrag av eventuell,

regelmässigt lämnad kontantrabatt.

Det skall inte förnekas att den nu förordade bestämningen av begreppet kreditkostnad åtminstone i ett inledande skede kan komma att vålla vissa

praktiska problem vid tillämpningen av lagen, Däremot anser jag inte att man behöver befara att några nackdelar skall uppstå för konsumenterna.

Från konsumentsynpunkt måste det vara en fördel att man från mark-

nadsföringen rensar bort sådana ”kontantrabatter” som regelmässigt lämnas

vid kontantförvärv men inte vid kreditförvärv. Med hänsyn till priskonkurrensen på marknaden finns det enligt min mening föga anledning att befara att detta skulle leda till att näringsidkarna kommer att ta ut högre verkliga kontantpriser än som f. n. är fallet. Däremot torde resultatet kunna

bli lägre kreditkostnader, eftersom lämnandet av sådana rabatter som här

avses i många fall kan fördunkla bilden av den verkliga kreditkostnaden.

Kommittén har särskilt berört det fallet att en säljare regelmässigt lämnar ”kontantrabatter” vid tillhandahållande av nyttigheter men dessa rabatter

av någon anledning är olika stora. Kommittén har då tänkt sig att beräk-

ningen av kreditkostnad och kontantpris skulle ske med tillimpning av

någon slags genomsnittlig rabatt. Huruvida detta är en lämplig lösning får

de tillämpande myndigheterna ta ställning till.

För konsumenten är det av stor betydelse att informationen om kostnaderna för olika krediter lämnas på ett sådant sätt att konsumenten inte bara får bästa möjliga begrepp om den verkliga kostnaden för varje enskild kredit utan även lätt kan göra en jämförelse mellan olika krediterbjudanden.

Kommittén har ansett att dessa önskemål kan tillgodoses genom att kreditkostnaden anges som en effektiv (års) ränta, varvid kreditkostnaden sätts

1 relation till kredittiden och kreditbeloppet samt hänsyn i förekommande fall tas till att kreditbeloppet efterhand minskas genom delbetalningar under den löpande kredittiden.

Under remissbehandlingen har som tidigare nämnts anförts vissa kritiska

synpunkter mot användningen av effektiva räntan som ett slags jämförpris

när det gäller olika krediter. Bl. a. har gjorts gällande att begreppet effektiv

ränta inte är vedertaget och entydigt och att det är svårt att göra det begripligt för alla konsumenter. Det skall inte förnekas att det åtminstone i nuläget kan ligga något i den berörda kritiken. Enligt min mening står emellertid

övervägande fördelar att vinna genom att kreditkostnaden anges som effektiv ränta. Bl. a. torde konsumenten på det sättet få bäst möjligheter att

göra kostnadsjämförelser mellan olika kreditalternativ. Denna uppfattning delas uppenbarligen av det stora flertalet remissinstanser. Det får bli en

uppgift för den allmänna konsumentupplysningsverksamheten att sprida information om den närmare innebörden av begreppet effektiv ränta.

På grund av det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag att kreditkostnaden skall anges bl. a. som effektiv ränta, dvs. som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Med kreditbelopp bör förstås, vid betalningsanstånd den del av kontantpriset för vara, tjänst eller annan nyttighet med vilken anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet. Kontantpriset för vara, tjänst eller annan nyttighet bör i sin tur definieras som det pris till vilket nyttigheten vanligen tillhandahålls konsument mot kontant betalning. Av vad jag tidigare har anfört följer att det sålunda bestämda kontantpriset skall motsvara det pris som kontantköpare i allmänhet verkligen får betala, dvs. efter avdrag för regelmässigt lämnande kontantrabatter.

I likhet med kommittén anser jag att konsumentkreditlagen inte bör innehålla några närmare föreskrifter i fråga om hur den effektiva räntan skall beräknas i olika fall. Det bör ankomma på konsumentverket att ta fram riktlinjer härvidlag. Kommittén har i betänkandet (s. 50 och 230) redovisat vissa formler som kan vara till ledning för detta arbete (jfr även SOU 1966:42 s. 76 ff). Utformningen av riktlinjer bör givetvis i största möjliga utsträckning ske i samråd och samarbete med berörda näringsidkare och deras organisationer. Av den föreslagna samordningen mellan konsumentkreditlagens särskilda informationsbestämmelser och marknadsföringslagen följer att konsumentverkets verksamhet i detta hänseende ytterst grundas på marknadsföringslagen. Den får också förutsättas bli bedriven i enlighet med det mönster som redan har utbildats vid tillämpningen av marknadsföringslagstiftningen.

Som kommittén har föreslagit bör information lämnas till konsumenten dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring avseende krediterbjudande och dels vid tillfälle när parterna står i begrepp att träffa avtal om kredit men innan det föreligger något för konsumenten bindande avtal. Det förtjänar påpekas att situationen även i det senarc fallet är sådan att fråga är om marknadsföring i den mening som detta begrepp har i marknadsföringslagen.

Vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring av krediterbjudanden är syftet i princip att locka presumtiva kredittagare. Jag delar i princip kommitténs uppfattning att sådan marknadsföring inte bör få äga rum utan att konsumenten därvid erhåller viss upplysning beträffande kostnaden för den erbjudna krediten. Erfarenheten visar att marknadsföringen annars kan ges en förledande utformning, i synnerhet när det gäller krediter som är anknutna till försäljningserbjudanden. Kostnaden bör, som jag tidigare har förordat, anges som effektiv ränta. Om erbjudandet avser kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet bör konsumenten emellertid

också få uppgift om kreditkostnaden i kronor samt om den ifrågavarande

nyttighetens kontantpris. Det bör framhållas att vad nu sagts innebär en

viss ulvidgning i förhållande till kommitténs förslag, enligt vilket denna

längre gående informationsplikt skulle föreligga endast vid marknadsföring

av kredit för köp av viss vara.

Skyldigheten att vid skyltning, annonsering och liknande marknadsföring

lämna information om effektiv ränta för erbjuden kredit bör självfallet gälla

bara när det är fråga om något så när bestämda eller individualiserade kre-

diterbjudanden. Det kan vara fråga om viss till belopp och tid bestämd kredit eller om standardiserade kreditformer såsom t. ex. olika former av

personlån, sparlån o. d., där kreditbelopp och kredittider varierar inom vissa ramar. Det ligger i sakens natur att skyldighet att lämna information om

effektiv ränta inte bör föreligga exempelvis när kreditgivare marknadsför hela sin utlåningsrörelse utan att marknadsföringen är inriktad på mera bestämda krediterbjudanden 'elter när näringsidkare marknadsför ett helt

produktsortiment och samtidigt tillkännager att köpare kan erhålla kredit. I praktiken torde det inte vålla alltför stora problem att avgöra när mark-

nadsföringen skall anses ha fått en sådan mera speciell inriktning på visst eller vissa krediterbjudanden att information om effektiva räntan måste

lämnas enligt nyss angivna regler. Även i denna del bör konsumentverket vid behov kunna ta fram riktlinjer.

Som nyss har fastslagits bör viss information lämnas till konsumenten också när de presumtiva parterna har kommit så långt att de kan sägas stå i begrepp att träffa avtal om kredit. Syftet med informationen är här främst att konsumenten skall få den ekonomiska innebörden av det tilltänkta avtalet klar för sig. Konsumenten bör naturligtvis i samband härmed kunna välja att inte ingå ifrågavarande avtal. Informationen måste således lämnas innan det föreligger ett för konsumenten bindande avtal. Den bör ges i

skriftlig form.

Kommittén har föreslagit att informationen inför avtal om kredit skall

avse den effektiva räntan samt härutöver en rad olika faktorer. På denna punkt har förslaget från en del remissinstansers sida utsatts för kritik som i huvudsak går ut på att syftet med informationen skulle kunna motverkas

genom mängden av. de faktorer om vilka upplysning skall lämnas. Enligt

min mening finns det utrymme för viss förenkling av de regler som kom-

mittén i detta sammanhang har föreslagit. Jag anser det sålunda vara över-

flödigt att genom särskilda bestämmelser i lag föreskriva skyldighet att lämna

upplysning om faktorer som är skäligen okomplicerade och som på sådant

sätt ingår i eller har samband med kreditavtalet att konsumenten måste förutsättas få kännedom om dem innan avtalet sluts, Detta torde gälla kon-

tantinsatsen, kreditbeloppet, kredittiden och de tidpunkter då delbetalningar på skulden skall göras. Enligt min mening kan det inte heller vara erforderligt att ge särskilda bestämmelser i lag om upplysningar som kan erhållas genom

enkla räkneoperationer med användande av givna faktorer. Jag åsyftar här

kommitténs förslag att särskild uppgift skall lämnas om summan av kre-

ditbelopp och kreditkostnad (i kommitténs förslag betecknad skuldbeloppet) samt vid kreditköp om kreditköpspriset (summan av kontantpris och kre-

ditkostnad).

Mot bakgrund av det anförda anser jag att man bör kunna inskränka

lagens bestämmelser om information inför slutande av kreditavtal till att avse samma slags information som skall tiäimnas vid annonsering o. d. Det betyder att information skall lämnas om den effektiva räntan för kre-

diten och att, om kredit lämnas för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet, uppgift också skall lämnas om kreditkostnaden i kronor samt om den ifrågavarande nyttighetens Kontantpris.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att man med den information om kreditkostnad som nu har diskuterats inte tillräckligt beaktar

den komplicerade beslutssituation som konsumenten kan befinna sig i inför

valet mellan exempelvis kontantköp och kreditköp eller mellan olika kreditformer. Det har påpekats att det för konsumenten är av vikt att ta hänsyn till sådana faktorer som förändringar i penningvärdet, de skattemässiga konsekvenserna av olika alternativ samt värdet av att genom upptagande av

kredit kunna bruka en vara eller annan nyttighet tidigare än om konsu-

menten skulle ha sparat till ifrågavarande förvärv.

Jag kan för min del hålla med om att information om kreditkostnad,

effektiv ränta m. m. inte alltid är tillräcklig för att konsumenten skall kunna fatta ett rationellt beslut. Denna information ger emellertid konsumenten en betydelsefull del av det nödvändiga beslutsunderlaget. Uppenbarligen kan det inte komma i fråga att ålägga näringsidkare att vid marknadsföring

av kredit lämna konsumenten information om inverkan av sådana allmänna

ekonomiska faktorer som penningvärdeförändringar eller av sådana till den enskildes personliga förhållanden knutna faktorer som de skattemässiga konsckvenserna av olika handlingsalternativ. Det utgör en uppgift för den allmänna konsumentupplysningsverksamheten att ge konsumenterna det kunskapsunderlag som fordras för att på bästa sätt bedöma och utnyttja tillgänglig information. I detta sammanhang har också den kommunala kon- . sumentvägledningen en viktig uppgift att fylla genom upplysning och råd-

givning i enskilda fall. Det bör vidare understrykas att det naturligtvis inte

finns något som hindrar näringsidkare från att som ett led i sin kundservice lämna konsument sådan ytterligare information som av olika skäl kan be-

dömas som önskvärd, förutsatt att det är fråga om saklig och korrekt in-

formation.

Jag övergår härefter till vissa frågor rörande tillämpningsområdet för och

den närmare utformningen av konsumentkreditlagens särskilda bestämmel-

ser om informationsplikt.

Marknadsföringslagen, som enligt vad tidigare har anförts kommer att

utgöra grundvalen för dessa bestämmelser, äger tillämpning beträffande marknadsföring som företas av näringsidkare. Det är endast mot näringsidkare — samt mot den som är anställd hos näringsidkare eller handlar på näringsidkares vägnar — som tvångsåtgärder kan riktas med stöd av marknadsföringslagens gencralklausul om information. Samma kategorier bör omfattas av den föreslagna informationsplikten i konsumentkreditlagen. Informationsplikten bör alltså gälla endast för näringsidkare som till konsument erbjuder kredit, vilken är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och

som lämnas eller förmedlas 1 näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Informationsplikten bör å andra sidan omfatta varje sådan näringsidkare. Det bör sålunda inte komma i fråga att, som har föreslagits från något håll, generellt undanta banker och försäkringsbolag från skyldigheten att

lämna information enligt ifrågavarande bestämmelser. Redan nu är banker

och försäkringsbolag underkastade reglerna i marknadsföringslagen. Härtill

kommer att ett framträdande syfte med den föreslagna informationsplikten

är att konsumenten skall sättas i tillfälle att göra kostnadsjämrförelser bl. a.

rnellan olika krediter som är direkt inriktade på köp och fristående krediter som lämnas av banker och andra kreditgivare.

I det nyss berörda förmedlingsfallet bör den förmedlande näringsidkaren åläggas att svara för att föreskriven information lämnas. Detta gäller dock självfallet endast i den mån han lämnar sin medverkan vid annonsering,

skyltning och liknande marknadsföring beträffande ifrågavarande kredit eller vid tillfälle då de presumtiva parterna står i begrepp att sluta avtal om

kredit.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden med anledning av kommitténs förslag som under remissbehandlingen har — främst från näringslivsoch kreditgivarhåll — hävdats att informationsplikten bör begränsas till att

omfatta krediter som är inriktade på att finansiera ett visst köp. Man har

härvid utgått från att det främst är i valet mellan olika kreditformer för genomförande av ett köp som konsumenten har behov av att jämföra kostnaderna för olika krediter. Från denna utgångspunkt har förordats att checkräkningskrediter och andra fortlöpande krediter i bank samt s. k. notariatlån

och långfristiga krediter inte skall omfattas av informationsplikten. Till stöd för den ifrågasatta begränsningen har vidare anförts svårigheten eller omöjligheten att beträffande fortlöpande krediter och långfristiga krediter på förhand beräkna den faktiska kreditkostnaden och därmed ange den effektiva

räntan. Det har vidare påpekats att kostnaderna för åtskilliga krediter är

beroende av diskontot och av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt

en del remissinstanser ter sig information till konsumenten rörande den

effektiva räntan föga meningsfull, om den måste bygga på varierande eller föränderliga förutsättningar och — när det gäller fortlöpande krediter — på

fiktiva antaganden rörande konsumentens utnyttjande av krediten.

På åtskilliga håll anser man att skyldigheten att inför träffande av avtal

upplysa om den effektiva räntan för fristående lån bör begränsas till att

gälla fall då konsumenten särskilt begär sådan information. En alltför om-

fattande obligatorisk upplysningsplikt anses medföra onödigt arbete och onödiga kostnader.

Enligt min mening är konsumentens behov av vederhäftig och jämförbar information rörande kreditkostnader i stort sett lika framträdande och beaktansvärt vare sig erbjuden kredit är direkt inriktad på förvärv av varor

och andra nyttigheter, typiskt sett utgör ett alternativ till sådan kredit eller

är av annat slag. Det saknas därför anledning att — utöver vad som följer

av den i föregående avsnitt berörda avgränsningen av konsumentkredit-

lagens tillämpningsområde — begränsa omfattningen av informationsplikten

med hänsyn till det ändamål för vilket en kredit är avsedd att utnyttjas. I överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit bör informations-

plikten alltså omfatta alla krediter som erbjuds till konsument och är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. En annan sak är att det kan finnas skäl att efterge informationskravet när det rör sig om bagatellartad kredit e. d.

Denna fråga skall jag strax återkomma till.

Vid en del kreditformer kan det vara svårt att på förhand beräkna den

faktiska kreditkostnaden. Detta hindrar emellertid inte att även i dessa fall viss information kan och bör lämnas beträffande effektiv ränta och eventuellt kreditkostnaden i kronor, låt vara att informationen här måste få en något

annan innebörd än i de fall då den faktiska kostnaden är helt och hållet känd på förhand. Att det dock även på den här punkten kan finnas skäl att medge undantag från informationsplikten skall jag beröra i det följande.

När det gäller kontokrediter, checkräkningskrediter och andra fortlöpande krediter är den faktiska kreditkostnaden beroende av det sätt på vilket kreditutrymmet i framtiden utnyttjas. Detta hindrar inte att det är av stor betydelse för konsumenten att kunna bilda sig en uppfattning om kostnadsläget för en kredit av ifrågavarande slag. Detta kan åstadkommas exempelvis genom att, som kommittén har föreslagit, näringsidkaren vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring samt inför avtal om sådan kredit lämnar upplysning om den effektiva räntan vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Anges ett antal olika, realistiska användningssätt kan kon-

sumenten få en för honom värdefull bild av kostnaden för den ifrågavarande krediten. Påpekas bör också att det redan i dag förekommer att konto-

kortsföretag vid marknadsföring och i kontoavtal lämnar uppgifter om effektiv ränta inom vissa ramar (t. ex. 14-17 procent). Även denna metod

förtjänar beaktande. Enligt min mening bör det i konsumentkreditlagen

lämnas öppet enligt vilket tillvägagångssätt effektiv ränta skall redovisas

när det gäller fortlöpande krediter. Det bör överlåtas åt konsumentverket att, på samma sätt som beträffande information vid marknadsföring i övrigt, ta fram riktlinjer härvidlag.

F åtskilliga fall kan den faktiska kostnaden för en viss kredit inte hel och hållet bestämmas på förhand, t. ex. därför att räntesatsen är knuten till det vid varje tidpunkt gällande diskontot. Likväl måste det anses vara

av betydande värde för konsumenten att vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring samt inför slutande av avtal om sådan kredit få uppgifter om effektiv ränta och eventuellt kreditkostnaden i kronor, även

om uppgifterna måste lämnas utifrån de förutsättningar som gäller vid det aktuella tillfället.

I detta sammanhang bör dock, med anledning av vad som har anförts i ett par remissyttranden, framhållas att den föreslagna informationsplikten

självfallet inte kan få den verkan att kreditgivaren skulle vara förhindrad att — i mån av befogenhet enligt kreditavtalet — ändra kreditvillkoren. Det

finns inte heller anledning att ålägga kreditgivare att vid kostnadsändringar som sker under den löpande kredittiden på nytt lämna information om

kreditkostnad eller effektiv ränta. Det huvudsakliga syftet med den här

diskuterade informationsplikten föreligger ju inte längre när kreditavtalet

väl har ingåtts. Enligt min mening finns det knappast anledning att anta

att kreditgivare i nu avsett fall skulle vägra att på en konsuments särskilda begäran lämna uppgifter om den inverkan som en villkorsändring kan ha

på kostnadsbelopp och effektiv ränta. Viktigt är emellertid att informationen till konsumenten inför slutande av kreditavtal innehåller tydliga uppgifter

om de ändringar av kostnadsvillkoren som kan ifrågakomma. Som bankinspektionen har framhållit i sitt remissyttrande bör det också kunna för-

utsättas alt förändringar av kreditvillkoren till konsumentens nackdel sker

endast om de är nödvändigt betingade av omständigheterna. Det får anses åligga vederbörande tillsynsmyndighet att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor.

Kreditvillkoren kan ibland vara beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Kreditkostnaderna kan sålunda variera med hänsyn exempelvis till huruvida säkerhet över huvud taget lämnas eller till arten av lämnad säkerhet. I sådana fall kan näringsidkaren vid sin marknadsföring behöva

lämna alternativa uppgifter beträffande effektiv ränta. Här liksom eljest bör

det ankomma på konsumentverket att ta fram lämpliga riktlinjer för in-

formationslämnandet.

Skyldigheten att inför slutande av kreditavtal lämna information om offektiv ränta, kreditkostnad m. m. bör enligt min mening gälla oavsett om konsumenten särskilt begär information eller ej. Visserligen kan naturligtvis

informationsplikten komma att medföra visst besvär och vissa kostnader

för näringsidkarsidan. Om informationsplikten inte görs obligatorisk torde det emellertid finnas risk för att konsumenten drar sig för att i samband med förhandlingar om kredit orsaka motparten olägenhet genom att begära

den ifrågavarande informationen.

Den skriftliga information som enligt det nu framlagda förslaget skall

lämnas innan kreditavtal sluts skall självfallet alltid ges till konsumenten/kredittagaren. Jag finner inte anledning att härutöver föreslå bestäm-

melser av innebörd att informationen också måste lämnas till den som i

egenskap av borgensman eller eljest jämte huvudgäldenären åtar sig be-

talningsansvar mot kreditgivaren. Om en sådan person är närvarande när

informationen lämnas, torde det ligga i sakens natur att också denne får

del av informationen. I andra fall måste det anses tillfyllest med den möjlighet som vederbörande har att genom kredittagaren få tillgång till de ifrå-

gavarande upplysningarna. Det bör också utan vidare kunna förutsättas att kreditgivaren på begäran lämnar borgensmän och liknande den information som behövs.

Kommittén har såvitt gäller kreditköp föreslagit den begränsningen av

informationsplikten inför slutande av kreditavtal, att denna skulle föreligga endast om den ifrågavarande varans kontantpris överstiger ctt av regeringen bestämt högsta gränsvärde — högst fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500 kr.) — och om kredittiden överstiger en månad eller lämnas obestämd.

Även jag anser att kravet på information i vissa undantagsfall bör kunna

efterges. Ett sådant fall är när det rör sig om helt bagatellartad kredit eller när kredittiden är mycket kort. Det bör då inte krävas att den tidigare berörda informationen lämnas vare sig vid annonsering, skyltning och liknande

marknadsföring eller inför slutande av kreditavtal.

Det kan vidare tänkas att det i något enstaka fall eller beträffande viss form av kredit uppstår särskilda svårigheter att få fram hanterlig och rätt-

visande information om exempelvis den effektiva räntan. Även i en sådan situation bör kravet på den ifrågavarande informationen kunna efterges.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i konsumentkreditlagen upptas bestämmelser om informationsplikt av följande innehåll. Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit samt innan kreditavtal sluts lämna information om den effektiva räntan

för krediten, om inte särskilda skäl föranleder annat. Är fråga om kredit

för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall även kreditkostnaden och nyttighetens kontantpris anges. Information som nu har an-

getts behöver dock inte lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller

det annars föreligger särskilda skäl. Informationen inför slutande av kreditavtal skall alltid lämnas skriftligen.

Av det tidigare anförda framgår att bestämmelserna avses omfatta alla krediter som faller under konsumentkreditlagens tillämpningsområde och

således även kredit för kontoköp, checkräkningskredit och annan fortlöpande

kredit. Med hänsyn till den ståndpunkt jag i det föregående har intagit

när det gäller tänkbara metoder att redovisa effektiv ränta för fortlöpande

kredit bör inte, som i kommitténs förslag, meddelas några speciella bestämmelser beträffande denna typ av kredit.

Den förordade samordningen med marknadsföringslagen bör komma till uttryck genom att man i konsumentkreditlagen erinrar om att det i fråga

om underlåtelse att lämna information som särskilt föreskrivs i konsumentkreditlagen eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen. Härigenom markeras inte

bara att den i konsumentkreditlagen föreskrivna informationen vid tillämp-

ningen av marknadsföringslagen skall anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt utan också att konsumentkreditlagens bestämmelser härvidlag inte är uttömmande.

Samordningen mellan marknadsföringslagen och konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om informationsplikt innebär bl. a. att dessa be-

stämrmmnelser inte kommer att vara direkt sanktionerade i den meningen att

offentligrättslig påföljd omedelbart kan åläggas näringsidkare som underlåter

att efterkomma bestämmelserna. Om rättelse inte kan åstadkommas på annan väg får ingripande ske med tillämpning av marknadsföringslagens

sanktionssystem. Näringsidkaren kan alltså åläggas vid vite att fortsättnings-

vis lämna föreskriven information. Detta kan ske genom att näringsidkaren godkänner ett av KO utfärdat informationsföreläggande, dvs. genom ett

i princip frivilligt åtagande från näringsidkarens sida, eller tvångsvis genom ett av marknadsdomstolen utfärdat informationsåläggande. En ekonomisk

sanktion kan således utkrävas först om föreläggandet eller åläggandet över-

träds, dvs. i praktiken om näringsidkaren upprepar sin underlåtelse. Detta kan givetvis framstå som en viss omgång i fall då informationspliktens innehåll utan vidare framgår av konsumentkreditlagens bestämmelser. I

viss omfattning kommer emellertid lagen att lämna öppet hur informationsplikten skall fullgöras. I den mån så är fallet måste givetvis infor-

mationspliktens närmare innebörd fastställas innan det kan bli fråga om att utkräva rättsliga sanktioner. Detta kan ske i samband med vitesåläggandet.

Av vad jag förut har anfört framgår att det kommer att bli en väsentlig uppgift för konsumentverket att i olika hänseenden ta fram närmare riktlinjer för informationen vid marknadsföring av krediter. Härigenom tillgodoses

näringsidkarnas behov av vägledning vid fullgörandet av informationsplik- .

ten. Som tidigare har nämnts bör arbetet med.att ta fram riktlinjer bedrivas enligt det mönster som har utbildats vid tillämpningen av marknadsföringslagstiftningen, dvs. i första hand under samråd och samarbete med näringsidkarsidan. Vid behov bör emellertid verket också kunna ensidigt utfärda riktlinjer. Dessa bör emellertid inte ges annan rättslig karaktär än sådana riktlinjer som i övrigt utfärdas vid tillämpningen av marknadsfö-

ringslagen. Vid prövning av fråga om underlåtelse att lämna föreskriven

information vid marknadsföring av konsumentkredit har marknadsdomstolen sålunda visserligen att ta hänsyn till utfärdade riktlinjer men domstolen kan samtidigt i det aktuella fallet jämka dessa inom ramen för de föreslagna lagbestämmelserna. |

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte skyldigheten att inför

slutande av kreditavtal lämna information om effektiv ränta och kreditkostnad m. m. bör förenas även med viss civilrättslig sanktion. Konsumen-

ten skulle exempelvis inte vara bunden av ett kreditavtal med mindre han innan avtalet ingåtts har kvitterat mottagandet av en handling som innehåller den föreskrivna informationen. Jag är inte beredd att föreslå införande av någon särskild civilrättslig sanktion i detta sammanhang. Den information om effektiv ränta och kredit-

kostnad i kronor m. m. som enligt de här föreslagna bestämmelserna skall lämnas innan kreditavtal sluts har visserligen stor betydelse från konsumentsynpunkt. Det skulle emellertid föra alltför långt att generellt förena informationsplikten med en så ingripande påföljd som att kreditavtalet inte

skulle ha bindande verkan mot konsumenten, och någon annan civilrättslig påföljd torde inte komma i fråga i detta sammanhang.

I anslutning härtill bör dock framhållas att underlåtelse att lämna in-

formation rörande kreditvillkor eller vilseledande information i vissa grövre fall givetvis kan medföra att ett kreditavtal kan angripas med stöd av redan

gällande avtalsrättsliga regler. Uppsåtligt vilseledande framställning vid

marknadsföring kan också leda till straff enligt 6 § marknadsföringslagen.

Vidare kan påpekas att det vid kreditköp med återtaganderätt faktiskt kommer att föreligga en upplysningsplikt som är sanktionerad även på annat sätt än genom marknadsföringslagens påföljdssystem. Jag avser nämligen

att i det följande föreslå att det för handräckning för återtagande skall krävas

att kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller uppgifter beträffande kreditkostnad, kreditbelopp, kontantpris och kreditköpspris m. m.

Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna att KO i sitt remissvar

har ifrågasatt om inte kreditgivaren i avtal om kredit för kontoköp utöver den tidigare berörda informationsskyldigheten även bör åläggas viss upplysningsplikt beträffande den kreditkostnad som faktiskt uppkommer under

avtalstiden. Kreditgivaren skulle exempelvis kunna åläggas att lämna uppgift

om effektiva räntan på ianspråktagen kredit när saldobesked utfärdas eller skriftligt krav framställs på grund av debitering av kontot.

För min del är jag inte beredd att nu föreslå en upplysningsplikt av det ifrågasatta innehållet. Frågan synes böra övervägas i samband med att man tar upp även andra spörsmål beträffande kontokortsföretagens redovisning

till konsumenterna av kontobalanser och kreditkostnader samt utformning-

en i Övrigt av exempelvis saldobesked (jfr betänkandet s. 133 och 141 f). Hithörande frågor torde i första hand komma att aktualiseras i konsument-

7 Riksdagen 1976177. 1 saml. Nr 123

verkets verksamhet när det gäller att ta fram riktlinjer för marknadsföringen av krediter samt inom ramen för verkets och KO:s allmänna granskning av avtalsvillkor.

$.4 Kontantinsats vid kreditköp

Det finns f. n. inte någon generellt gällande författningsreglering beträf-

fande kontantinsats (begränsning av kreditbeloppet) vid kreditköp. För bilhandein gäller dock vissa särskilda bestämmelser som innebär bl. a. krav

på kontantinstans motsvarande minst 40 procent av vederlaget för försåld

bil. Reglerna, som grundas på lagen (1975:90) med bemyndigande att med-

dela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar,

återfinns i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalnings-

villkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63) samt i en

därtill anslutande överenskommelse mellan kommerskollegium och Motörbranschens riksförbund (MRF), den s. k. avbetalningsöverenskommelsen. En redogörelse för reglerna har lämnats i avsnitt 2.2.8.

Kommittén föreslår att man i den nya lagen tar in regler om krav på kontantinsats motsvarande minst 25 procent av varans kontantpris. Kontantinsatskravet skall enligt förslaget gälla under förutsättning att varans kontantpris överstiger ett av regeringen fastställt gränsvärde och att parterna

överenskommer om längre kredittid än en månad, räknat från utgången

av den månad när kreditbeloppet tas t anspråk, eller lämnar kredittiden

obestämd. Gränsvärdet skall fastställas efter förslag av tillsynsmyndigheten enligt lagen och får enligt kommitténs förslag inte sättas högre än fem

procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (dvs. j december 1976 drygt 500 kr.). Om de angivna förutsättningarna föreligger får sålunda kreditgivaren inte medge högre kreditbelopp än 75 procent av varans kontantpris.

Kommittén föreslår vidare vissa regler som är avsedda att förhindra att kontantinsatskravet kringgås genom att vad som i realiteten utgör ctt kreditköp delas upp på flera köp eller genom att en bestämd kortare kredittid

förlängs i efterhand. Enligt förslaget får regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara meddela föreskrifter om kontantinsats som avviker

trån de föreslagna reglerna. Bestämmelserna om kontantinsats föreslås straffsanktionerade. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot dem

skall enligt förslaget dömas till böter.

En reservant i kommittén ställer sig negativ till ett lagfäst krav på kontantinsats av viss minsta storlek vid kreditköp. Om ett kontantinsatskrav skall införas anser reservanten att insatsens storlek bör sättas betydligt lägre än vad kommittén har föreslagit och inte högre än 15 procent. Även vid

en sådan lägsta kontantinsatsnivå menar reservanten att man bör överväga

möjligheterna att medge lägre kontantinsats vid kreditförsäljning av böcker, särskilt uppslagsverk. Enligt reservanten talar vidare starka skäl för att i första hand helt undanta kontokrediterna från ett kontantinsatskrav. I vart fall bör kontantinsatskravet vid kontokrediter utformas så att ett belopp motsvarande den lagstadgade kontantinsatsen får föras upp på nästkom-

mande kontoutdrag för full betalning tillsammans med sedvanlig månads-

amortering. Reservanten anser vidare att gränsvärdet för kontantinsatskravet bör fastställas direkt i lag och bestämmas till minst 10 procent av basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 1 000 kr.),

men med möjlighet för regeringen att även i detta hänseende meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar det. I andra hand menar reservanten att regeringen bör ha fria händer att besluta om gränsvärdets storlek.

En annan reservant anser att kontantinsatsens nivå bör sättas till 20 procent av kontantpriset. Denna reservant delar majoritetens uppfattning att ett kontantinsatskrav bör gälla även vid köp med kontokort men anser i likhet med den tidigare nämnde reservanten att kontantinsatsen härvid bör få tas ut i efterhand, vid nästkommande amorteringstiltfälle.

Kommitténs förslag om krav på viss minsta kontantinsats vid kreditköp har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Enighet råder

visserligen om att det är av värde för såväl konsumenterna som närings-

idkarna att en inte alltför obetydlig kontantinsats normalt tas ut. Däremot

framförs olika uppfattningar i frågorna huruvida ett krav på kontantinsats

bör tas upp i lag och, om så skulle ske, hur lagreglerna närmare bör utformas.

En majoritet av remissinstanserna ställer sig negativ till lagstiftning om viss minsta kontantinsats. Här återfinns framför allt näringslivsrepresen-

tanter men även en del andra remissinstanser, bland dem vissa företrädare

för konsumentintressena. Särskilt skall här nämnas konsumentverket, som

dock anser att ett genomförande av kommitténs förslag rörande kontant-

insats och begränsning av kredittiden skulle kunna vara av värde såvitt gäller hemförsäljningsområdet. Som skäl mot att ha generella lagregler om minsta kontantinsats anförs att sådana regler kan försvåra och i viss ut-

sträckning omöjliggöra en anpassning av kontantinsatsen till företagens och

konsumenternas särskilda förutsättningar och varornas beskaffenhet. Be-

hovet av att kunna variera kontantinsatsen framhålls också av flera re-

missinstanser som i och för sig godtar tanken på lagstiftning om krav på kontantinsats.

När det gäller den närmare utformningen av eventuella lagregler om kontantinsats råder delade meningar bl. a. beträffande tillämpningen av ett kontantinsatskrav på låneköp och kontoköp. Vidare förekommer skilda uppfattningar rörande den lämpliga kontantinsatsnivån.

En del remissinstanser har kritiska synpunkter på förslaget att straffsanktionera bestämmelser om kontantinsats. I det sammanhanget påpekas bl. a.

att en straffrättslig reglering försvårar önskvärd nyansering av bestämmelserna. Vidare antyder några remissinstanser att bötesstraff måhända inte är ett tillräckligt verksamt medel för att motverka att kontantinsatskravet

åsidosätts. Vissa förslag framförs om att straffpåföljden skall ersättas eller

kompletteras med påföljder av civilrättslig natur. Härvid skulle man exempelvis kunna föreskriva att kreditgivaren inte får utkräva större det av medgivet kreditbelopp än som motsvarar 75 procent av varans kontantpris.

I åtskilliga remissyttranden diskuteras möjligheterna att åstadkomma en tillräckligt effektiv kontroll av att ett lagstadgat kontantinsatskrav inte åsi-

dosätts. Många remissinstanser, inte minst inom näringslivet, menar att

en sådan kontroll skulle kräva mycket betydande resurser. Det påpekas också att bristande kontroll över efterlevnaden av kontantinsatskravet kan medföra 2n snedvridning av konkurrensläget till mindre nogräknade säljares

förmån. För min del vill jag först understryka att om man vill förebygga oöverlagda eller ofördelaktiga kreditköp, så är givetvis en klargörande information om

villkoren för köpet av den största betydelse. Den allmänna konsumentupplysningsverksamheten torde ha gjort allt fler människor köpmedvetna

och ökat deras möjligheter att rätt bedöma värdet av olika försäljningsargument. Den i det föregående 'avsnittet föreslagna informationsplikten vid marknadsföring av krediter utgör ytterligare ett steg i denna riktning.

Även om man får till stånd en fyllig konsumentinformation torde det

inte kunna undvikas att konsumenter i en del fall — om det inte fordras

någon nämnvärd ekonomisk uppoffring i köpögonblicket — ingår avtal om köp på kredit som de annars inte skulle ha gett sig in på och som sedermera visar sig alltför betungande eller på annat sätt ofördelaktiga. Av kommitténs material framgår också att kontantinsatsen vid ”havererade” avbetalningsköp har varit lägre än den genomsnittliga. Det bör framhållas att det ingalunda behöver bero på bristande erfarenhet e. d. att en konsument faller till föga för ett erbjudande om köp på kredit som fordrar ingen eller endast obetydlig kontantinsats. Särskilt vid mera påträngande försäljningsformer

ökar svårigheten att stå emot ett erbjudande, när inte kravet på kontantinsats utgör ett avhållande moment. Redan det nu anförda innebär enligt min mening att det är av vikt från allmän konsumentskyddssynpunkt att en inte alltför obetydlig kontantinsats tas ut vid köp på kredit. Ett krav på rimlig kontantinsats har emellertid

inte bara den verkan att oöverlagda eller oönskade köp kan motverkas.

När kreditbeloppet begränsas kan också hela kreditförhållandet i regel avslutas inom kortare tid och till lägre kostnad för konsumenten. Härigenom bibehåller konsumenten i större utsträckning sin framtida valfrihet på marknaden. Hans ekonomiska planering underlättas och oförutsedda händelser

kan mötas lättare. En inte alltför ringa kontantinsats bidrar också till att varans värde vid varje tid bättre svarar mot den återstående skulden enligt kreditavtalet.

Att det också för den seriöse säljaren/kreditgivaren innebär fördelar att en inte alltför obetydlig kontantinsats tas ut vid kreditförsäljning behöver knappast påpekas.

Av kommitténs betänkande framgår att näringsidkare i dag vanligen tar

ut kontantinsatser som ligger kring det procenttal som kommittén har föreslagit. Det förekommer emellertid i viss utsträckning att varor säljs på kredit utan någon kontantinsats alls eller med en kontantinsats som är alltför låg för att den skall kunna motverka oöverlagda eller oönskade köp. En

sådan praxis kan i en del fall vara betingad av de särskilda förhållandena

vid en speciell kreditform. Sålunda kan det t. ex. anses ligga i själva idén med kontokortssystemen att kontohavaren inte skall vara beroende av att ständigt ha kontanter tillgängliga.

När det sedan gäller rena avbetalningsköp finns det branscher där man av hävd har tillämpat förhållandevis låga kontantinsatser. Ursprungligen kan detta åtminstone i viss mån ha förestavats av intresset att över huvud taget kunna föra ut produkter till ekonomiskt svagare konsumenter. I och med att det efter hand har skett en allmän förbättring i konsumenternas

ekonomiska standard har emellertid detta skäl förlorat sin bärkraft. I stället

torde underlåtenhet att kräva en rimlig kontantinsats i en del fall användas uteslutande som ett marknadsförings- och konkurrensmedel på bekostnad av konsumenternas och mer ansvarskännande näringsidkares intressen.

När det gäller möjligheterna att få till stånd en bättre praxis beträffande uttagande av kontantinsats får det förutsättas att en viss självsanering äger rum på näringsidkarsidan. Emellertid kan man enligt min mening inte helt och hållet lita till frivilliga åtgärder. Det är också tveksamt om myndigheterna på konsumentskyddsområdet med hjälp av redan gällande lagstiftning kan

få fram tillfredsställande resultat.

På grund av det anförda ansluter jag mig i princip till kommitténs uppfattning att man i en konsumentkreditlag bör ställa upp ett krav på kontantinsats vid kreditförsäljning till konsumenter. Som jag har förutskickat

redan i det inledande avsnittet bör emellertid reglerna om kontantinsats

ges en något annan utformning än enligt kommitténs förslag.

Kommittén har för sin del ansett att regler om krav på kontantinsats

(begränsning av kreditbeloppet) bör gälla vid alla former av kreditköp. Detta

innebär att kontantinsats skulle krävas inte bara vid köp av vara, vid vilket

säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen, utan också

vid köp där någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse

mellan denne och säljaren. Kontantinsatskravet skulle sålunda gälla även vid olika former av kontoköp och låneköp. För att från kontantinsatskravet föra bort mera bagatellartade kreditköp och köp som formellt faller under detta begrepp men där kreditsyftet inte är särskilt framsträdande har kommittén föreslagit vissa begränsningar som knutits till varans kontantpris

och till kredittiden. Reglerna härom har emellertid fått byggas ut med vissa bestämmelser som är avsedda att förhindra kringgåenden med hjälp av begränsningsreglerna. Slutligen har kommittén föreslagit att regeringen, om det påkallas av särskilda förhållanden, får möjlighet att meddela avvikande

föreskrifter om kontantinsats beträffande viss vara. För min del anser jag liksom flera remissinstanser att kommittéförslaget

i de återgivna delarna är alltför stelt och onyanserat. Det innefattar också en enligt min mening onödigt komplicerad reglering, som även av den enskilde konsumenten kan upplevas som alltför krånglig. Den grundläggande målsättningen med av införa regler om viss minsta kontantinsats bör vara att förstärka och genomdriva ett inom stora delar av marknaden redan existerande synsätt på vad som kan anses utgöra god sed vid kreditförsäljning till konsumenterna. Vidare bör syftet vara att i konsumentskyddets intresse åstadkomma en uppstramning av den praxis i fråga om kontantinsats som av olika anledningar tillämpas inom vissa områden. Detta fordrar inte ett regelsystem som mer eller mindre likriktar hela konsumentkreditmarknaden. Hänsyn måste tas till att man här rör sig på ett vidsträckt område som innefattar många skilda branscher, ett flertal olika kreditformer, som i sin tur kan förändras och utökas med nya, samt en nära nog oöverskådlig mängd varor av olika karaktär och i skilda prisklasser. Reglerna om kontantinsats måste därför göras mera flexibla.

Med det nu sagda har jag redan antytt att jag inte kan biträda kommitténs

förslag att införa straffsanktionerade lagregler om ett krav på kontantinsats.

Den från flera synpunkter lämpligaste lösningen när det gäller lagregleringen av ett kontantinsatskrav är enligt min mening att även i detta hänscende anknyta till marknadsföringslagens regelsystem för upprätthållande av god sed på marknaden. Kreditförsäljning som sker i strid med konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör generellt anses som otillbörlig marknadsföring i den mening som avses i 2 § marknadsföringslagen. Härigenom kan kravet på kontantinsats, i likhet med den tidigare föreslagna informationsplikten vid marknadsföring av kredit, föras in under det marknadsrättsliga kontroll- och sanktionssystemet.

Den nu diskuterade lösningen har flera fördelar. Inte minst väsentligt är att också frågor rörande kontantinsatskravet kommer att hanteras inom ramen av ett för marknadens parter väl känt och allmänt godtaget re-

gelsystem, där de rättstillämpande myndigheterna har särskilda förutsättningar alt mot varandra väga de var för sig berättigade konsument- och näringsidkarintressena. Systemet ger näringslivets representanter möjlighet till inflytande när det gäller den mera praktiska utformningen och tillämpningen av kontantinsatskravet. Samtidigt kan konsumentmyndigheterna

med hjälp av vitesföreläggande tvinga fram den praxis som är önskvärd,

om rättelse inte kan nås på annat sätt.

När det gäller tilläimpningsområdet för ett lagstadgat krav på kontantinsats

har kommittén, som tidigare nämnts, ansett att det bör omfatta alla former av kreditköp. Vad särskilt beträffar kontoköp och låneköp anser kommittén visserligen att de f.n. inte är förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna och att de i dagens läge representerar relativt fördelaktiga alternativ till avbetalningsköp. Om någon kreditköpsform undantas från reglerna om kontantinsats skulle detta emellertid enligt kommittén sannolikt

leda till en överströmning mot det oreglerade området, varigenom reglernas

skyddssyfte kunde förfelas.

I denna del har kommittéförslaget under remissbehandlingen utsatts för

hård kritik från många håll. Ett stort antal remissinstanser anser att kontoköp bör undantas från ett krav på viss minsta kontantinsats. Åtskilliga instanser ifrågasätter också undantag för låneköpen. Till stöd härför anförs bl. a. att

kontoköpen och låneköpen är förhållandevis fördelaktiga från konsumentsynpunkt. Den av kommittén berörda överströmningseffekten bör följakt-

ligen snarast betraktas som önskvärd. Det helt övervägande antalet remissinstanser kritiserar även av andra skäl tanken på ett kontantinsatskrav vid sådana kontoköp som sker inom ramen för existerande kontokortssystem.

Kritiken går i huvudsak ut på att kravet på kontantinsats i köpögonblicket

är helt främmande för idén med kontokortssystemen och att olika praktiska problem skulle uppstå. En sådan ordning anses också kunna försvåra de svenska kontokortssystemens deltagande i internationellt samarbete på området. Om de kontoköp som sker inom ramen för existerande kontokortssystem skulle underkastas ett kontantinsatskrav anser de allra flesta remissinstanserna att detta i vart fall bör utformas på det sättet att en summa motsvarande kontantinsatsen för varje köp får föras upp på nästkommande

saldobesked för att betalas jämte den sedvanliga avbetalningen på konto-

skulden.

För egen del vill jag först slå fast att kontantinsatskravet bör omfatta alla kreditköp vid vilka säljaren lämnar köparen anstånd med betalningen, alltså bl. a. sedvanliga avbetalningsköp och andra delbetalningsköp där säljaren är i vart fall ursprunglig kreditgivare. Annat har inte heller ifrågasatts under remissbehandlingen.

När det härefter gäller frågan huruvida bestämmelser om kontantinsats

bör omfatta även låneköp och kontoköp torde visserligen, som kommittén och flera remissinstanser har framhållit, de krediter av denna typ som f. n. förekommer vara relativt fördelaktiga för konsumenterna i olika hänseenden. Bl. a. torde kreditkostnaderna I allmänhet vara förhållandevis låga. Det kan

emellertid inte utan vidare förutsättas att förhållandena på denna punkt

förblir oförändrade. I låneköpens och kontoköpens konstruktion ligger så-

lunda inte någon garanti för att de skulle vara särskilt fördelaktiga för konsumenten. Det bör därför inte komma i fråga att på den nu antydda grunden undanta dessa kreditköpsformer från ett krav på kontantinsats.

Beträffande sådana kontoköp, som sker inom ramen för den typ av kon-

tokortssystem som i dag har stor utbredning på marknaden, finns det emel-

lertid andra skäl som talar mot ett krav på kontantinsats i köpögonblicket. Jag kan härvidlag i huvudsak ansluta mig till den tidigare berörda remiss-

kritiken. Den nuvarande ordningen kan på flera sätt vara praktisk för kon-

sumenten och bör därför inte kompliceras i vidare mån än konsumentskyddsintresset från andra synpunkter verkligen påkallar.

Enligt min mening finns det också flera skäl som talar mot att beträffande nuvarande typer av kontoköp tillämpa ett system med efterföljande kontantinsats. Bl. a. skulle det härigenom kunna uppkomma en ej önskvärd

ryckighet i fråga om storleken av det belopp som kontohavaren har att

betala vid varje amortering på kontoskulden.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid inte att det skulle vara omöjligt att tillämpa ett krav på kontantinsats vid nuvarande typer av kontoköp. Som jag nyss har antytt är det heller inte uteslutet att kontokortssystemen

förändras på ett sätt som är till nackdel för konsumenterna och som gör

det befogat att ställa upp krav på kontantinsats. Vidare bör beaktas att det under begreppet kontoköp ryms även andra kreditköpssystem än den nu vanliga typen av kontokortssystem. Enligt min mening bör kontoköpen

därför inte generellt undantas från kontantinsatskravet. Däremot bör be-

stämmelserna om kontantinsats ges en sådan utformning att de medger

undantag från kontantinsatskravet.

Konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör enligt min mening inledas med en allmän bestämmelse om att kontantinsats skall tas ut i

enlighet med god sed på marknaden. Härmed markeras att ett huvudsyfte

med lagstiftningen är att förstärka och genomdriva ett synsätt som redan nu finns inom stora delar av den seriösa handeln. Självfallet måste emellertid synen på vad som är god sed kunna undergå förändringar. Jag har också

i det föregående framhållit att det på vissa områden bör ske en uppstramning

av den praxis som f.n. tillämpas när det gäller att ta ut kontantinsats.

Som jag strax skall återkomma till bör den inledande regeln om iakttagande av god sed på markanden kompletteras med en bestämmelse om den minsta kontantinsats som normalt skall tas ut. I övrigt får innebörden av begreppet god sed preciseras inom ramen för det näringsrättsliga systemet. Det bör alltså ankomma på konsumentverket att genom förhandlingar och överenskommelser med näringsidkarsidan få till stånd riktlinjer i fråga om vilken kontantinsats som skall tas ut. I och med att näringsidkarsidan ges möjlighet

till inflytande torde det enligt min mening skapas goda förutsättningar för att få fram smidiga och väl avpassade regler. På det sättet ökar också möj-

ligheterna att få till stånd en god efterlevnad av reglerna. Jag vill emellertid

betona att näringsidkarsidan inte kan få ett avgörande inflytande på vilken kontantinsatspraxis som skall tillämpas. Genom att man i lagtexten väljer uttrycket ”god sed på marknaden” i stället för uttrycket ”god affärssed” markeras också att det inte i första hand är fråga om att följa de värderingar

som kan ha utbildats i näringslivskretsar. Självfallet har konsumentverket möjlighet att, liksom i andra sammanhang som berörs av marknadsföringslagen, ensidigt utfärda riktlinjer rörande kontantinsats vid kreditköp. I sista hand blir det mark nadsdomstolens uppgift att, under hänsynstagande till lagstiftningens syfte och med beaktande av utfärdade riktlinjer, avgöra vad som på det berörda området skall anses utgöra god sed på marknaden.

Den nu förordade regeln ger utrymme för en anpassning av kravet på

kontantinsats till de speciella förhållanden som kan gälla för viss vara,

bransch eller kreditform. Bestämmelsen innebär också att man i vissa fall

helt kan efterge kravet på kontantinsats. Det kan t.ex. vid en viss kre-

ditköpsform finnas starka skäl från såväl konsument- som näringsidkarsynpunkt som talar mot att kontantinsats tas ut. Som framgår av vad jag

tidigare har anfört bör sålunda kontokortssystemen åtminstone tills vidare hållas utanför ett krav på kontantinsats När det gäller låneköp finns det

däremot inte någon särskild anledning att göra avkall på principen att kon-

tantinsats skall tas ut. Det kan vidare föreligga anledning att från kon-

tantinsatskravet undanta sådana fortlöpande leveranser på kredit som är van-

liga t. ex. när det gäller eldningsoljor. Möjlighet bör också finnas att efterge

kravet på kontantinsats vid köp som avser varor med förhållandevis lågt

pris eller där kredittiden är kort. I det sistnämnda hänseendet kan som

exempel nämnas sådana vanliga fall där betalningen för en vara skall erläggas inom 30 dagar.

Av såväl principiella som praktiska skäl bör, som jag tidigare har nämnt, den nyss förordade allmänna bestämmelsen om iakttagande av god sed följas av en regel om den lägsta kontantinsatsnivå som normalt skall gälla i fall då god sed på marknaden fordrar att kontantinsats över huvud taget tas ut.

Kommitténs förslag innebär som tidigare nämnts att kontantinsatsen normalt skall utgöra 25 procent av varans kontantpris. Såväl i reservationer och särskilda yttranden med anledning av förslaget som under remissbe-

handlingen har dock skilda meningar framkommit när det gäller frågan om lämplig kontantinsatsnivå. Flertalet remissinstanser, bl. a. representanter för näringslivet men även företrädare för konsumentintressena, har uttryckt farhågor för att kommitténs förslag skulle kunna leda till svårigheter särskilt

för resurssvaga konsumenter. Åtskilliga remissinstanser har emellertid i prin-

cip godtagit kommitténs förslag. Bland dessa återfinns LO och TCO, vilka

dock har antytt att kontantinsatsnivån möjligen kan sättas något lägre än

kommittén har föreslagit. Framför allt från näringslivets sida har vidare befarats att kommitténs förslag skulle kunna leda till allvarliga störningar

för olika företag i form av efterfrågeminskning, särskilt inom de sektorer

av kreditköpsmarknaden där man f. n. tillämpar relativt låga kontantinsatser. Från näringslivshåll anser man att kontantinsatsnivån inte bör sättas högre

än 10-15 procent av varans kontantpris.

För min del anser jag att en kontantinsats på 20 procent av varans kontantpris normalt får anses lämplig när det gäller att tillgodose intresset av att motverka oöverlagda och oförmånliga köp. Med hänsyn till nu rådande kontantinsatspraxis och mot bakgrund av remissutfallet, särskilt de stora löntagarorganisationernas ställningstaganden, kan man utgå från att en kontantinsats av denna storlek normalt inte skall vålla onödiga svårigheter för konsumenterna. Därmed bör det heller inte uppkomma några större efter-

frågeminskningar för företagen. Jag föreslår alltså att den lägsta kontantinsats

som normalt bör tas ut skall motsvara 20 procent av varans kontantpris.

Som framgår av vad kommittén och åtskilliga remissinstanser har anfört

innebär även denna nivå en inte obetydlig höjning i förhållande till den praxis som inom vissa branscher eller beträffande vissa varor f.n. tillämpas

även av seriösa näringsidkare. Här märks särskilt handeln med vissa hushållsapparater och böcker, vilka i väsentlig utsträckning marknadsförs genom hemförsäljning, samt handeln med musikinstrument. Jag har redan inledningsvis framhållit att det i hithörande fall kan finnas skäl att höja kon-

tantinsatsbeloppen. Just vid hemförsäljning kan det, som även har påpekats av flera remissinstanser, vara särskilt angeläget med ett krav på inte alltför obetydlig kontantinsats. Det skall emellertid inte förnekas att en plötslig

höjning av kontantinsatsnivån i en del av de berörda fallen skulle kunna

leda till allvarliga störningar för företagen. Det är bl. a. detta förhållande

som ligger bakom kommitténs förslag att regeringen beträffande viss vara skulle få meddela avvikande föreskrifter om kontantinsats. För min del

anser jag det onödigt att fordra särskilda regeringsbeslut för att hänsyn skall kunna tas till de specicHa förhållandena inom vissa branscher eller beträffande vissa varor. Jag föreslår därför att det i lagen uttryckligen sägs att 20-procentsnivån skall kunna underskridas, om särskilda förhållanden föranleder det.

Av det nyss anförda framgår att med ”särskilda förhållanden” bör avses bl. a. sådana omställningssvårigheter som kan uppstå inom vissa branscher, där man f.n. i betydande omfattning säljer varor på kredit med en lägre kontantinsats än 20 procent. Till stor del blir det alltså fråga om temporära förhållanden, som inte bör kunna åberopas annat än under en övergångsperiod sedan bestämmelserna trätt i kraft. Med hänsyn till att det här rör sig om en måttlig lägsta kontantinsatsnivå synes övergångsperioden knappast behöva uppgå till mer än ett eller ett par år. Denna tid torde kunna utnyttjas för en stegvis höjning av kontantinsatserna till tjugoprocentsnivån.

I vissa fall bör emellertid särskilda förhållanden kunna åberopas för att

även på längre sikt tillämpa lägre kontantinsatser än 20 procent av varans kontantpris. Det kan t.ex. finnas skäl att ha en lägre kontantinsatsnivå beträffande mycket dyrbara och värdebeständiga varor, där behovet av att genom krav på viss minsta kontantinsats motverka oöverlagda köp är föga

framträdande och i vart fall kan tillgodoses genom en procentuellt lägre kontantinsats.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden med anledning av kom-

mitténs förslag som i remissyttranden från främst näringslivets sida har

förordats en särbehandling av böcker när det gäller kravet på kontantinsats. Till stöd härför har åberopats kulturpolitiska aspekter samt hänsyn till tryck-

frihetsförordningens (TF) bestämmelser om rätt att sprida tryckta skrifter.

I det senare hänseendet är av intresse dels bestämmelsen i 6 kap. 14 TF

om rätt för varje svenskt rättssubjekt att saluhålla eller på annat sätt sprida

tryckta skrifter, dels bestämmelsen i 1 kap. 23 andra stycket TF enligt

vilken det är i princip förbjudet för myndighet eller annat allmänt organ

att på grund av tryckt skrifts innehåll hindra bl. a. spridning av skriften bland allmänheten.

Det torde inte finnas anledning befara att ett krav på 20 procents kontantinsats vid kreditförsäljning av böcker och andra tryckta skrifter kommer

att verka väsentligt hämmande på försäljningen av sådana skrifter. Redan

på grund härav anser jag det vara uteslutet att det av konsumentskyddsintressen förestavade kontantinsatskravet skulle kunna stå i strid med de nyss berörda tryckfrihetsrättliga grundsatserna. Inte heller anser jag att kulturpolitiska hänsyn ger anledning att särbehandla böcker och andra tryckta

skrifter när det gäller kontantinsatskravet. Mot bakgrund av främst bestäm-

melsen i I kap. 2§ andra stycket TF vill jag emellertid understryka att

kravet på kontantinsats bör på ett likformigt sätt riktas mot kreditförsäljning

av alla tryckta skrifter utan avseende på deras innehåll. Detta bör iakttas bl.a. i den mån det blir aktuellt att, till undvikande av omställningssvå-

righeter inom branschen, under någon tid efter lagens ikraftträdande tillämpa en lägre kontantinsats än 20 procent beträffande böcker och andra tryckta

skrifter.

Av kontantinsatskravets anknytning till marknadsföringslagens bestämmelser om otillbörlig marknadsföring följer att myndigheterna på konsumentskyddsområdet, i sista hand marknadsdomstolen, får ett avgörande

inflytande även när det gäller frågan vad som skall anses utgöra sådana

särskilda förhållanden som föranleder att kontantinsatsen får sättas lägre än 20 procent av varans kontantpris. För att tillgodose näringsidkarnas behov av förutsebarhet bör konsumentverket även på denna punkt, efter de för-

handlingar som behövs, utfärda riktlinjer. Om möjligt bör därvid anges den lägre kontantinsatsnivå som i olika fall bör kunna tillämpas i stället

för den i lagen föreskrivna normalnivån.

Sammanfattningsvis förestår jag alltså att i konsumentkreditlagen tas in dels en huvudregel om att kontantinsats skall tas ut vid kreditköp i enlighet med god sed på marknaden, dels en bestämmelse om att kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda

förhållanden föranleder annat. Därutöver bör tas in en kompletterande fö-

Prop, 1976/77:123 108

reskrift att som kontantinsats inte skall anses betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Underlåter näringsidkare att iaktta de återgivna bestämmelserna skall det betraktas som otillbörlig marknads-

föring. En fråga som under remissbehandlingen har gett anledning till åtskillig

kritik mot kommitténs förslag rörande kontantinsats är kontrollaspekten. Från åtskilliga håll har gjorts gällande att kontrollen av att lagregler beträffande kontantinsats efterlevs skulle kräva mycket betydande resurser,

bl. a. för att inte mindre seriösa näringsidkare skall få ett försteg i förhållande till lojala företagare.

De problem som det här kan bli fråga om har enligt min mening getts överdrivna proportioner. Visserligen är det en mycket stor mängd affärstransaktioner som kommer att omfattas av reglerna om kontantinsats.

Genom det inflytande som kan beredas näringsidkarsidan inom ramen för

det marknadsrättsliga regelsystemet skapas emellertid, som tidigare har framhållits, goda förutsättningar för smidiga och branschanpassade normer.

Därmed ökar också förutsättningarna för en god efterlevnad av kontant-

insatskravet. I övrigt torde en tillfredsställande kontroll kunna uppnås utan att alltför stora resurser behöver sättas in. Skulle någon näringsidkare i mera beaktansvärd omfattning åsidosätta reglerna om kontantinsats, förutsätter jag att detta relativt snabbt kommer till konsumentmyndigheternas kän-

nedom. BI. a. kan det förväntas att de olika branschorganisationerna noga

följer praxis inom sina respektive områden. Som jag skall återkomma till i ett senare avsnitt anser jag dessutom att konsumentverket bör ges möjligheter att genom stickprovskontroller hos företagen undersöka hur kravet

på kontantinsats efterlevs.

Jag vill tillägga att jag självfallet avser att med uppmärksamhet följa frågor rörande efterlevnaden av bestämmelserna om kontantinsats. Om det mot förmodan skulle visa sig att det härvidlag uppkommer missförhållanden kan särskilda åtgärder övervägas. En nära till hands liggande åtgärd, som har berörts i vissa remissyttranden men som har tförefallit mig alltför långt-

gående för att nu tillgripas, är att förena bestämmelserna om kontantinsats med cen civilrättslig sanktion. Denna skulle kunna gå ut på att säljare eller

annan kreditgivare förlorar rätten att kräva ut så stor del av fordran på grund av kreditköp som svarar mot brist i den kontantinsats som lagligen

skulle ha tagits ut. Även andra åtgärder kan komma i fråga. Efter samråd med chefen för ekonomidepartementet föreslår jag — i likhet

med kommittén — att man t. v. behåller den särskilda reglering i fråga om "kontantinsats m. m. som f. n. gäller för bilhandeln. De kreditköp som omfattas av regleringen bör emellertid inte formellt undantas från tillämpnings-

området för konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats. De

båda regelsystemen torde utan olägenhet kunna gälla vid sidan av varandra.

Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Som tidigare nämnts har kommittén föreslagit att regeringen inte bara

beträffande bilar utan också med avseende på andra varor skall kunna meddela föreskrifter om kontantinsats som avviker från konsumentkreditlagens

bestämmelser, om det påkallas av särskilda förhållanden. Jag har förut konstaterat att det inte bör krävas särskilda regeringsbeslut för att man vid tillämpningen av kontantinsatskravet skall kunna ta hänsyn till de speciella förhållandena inom vissa branscher eller beträffande vissa varor. Ett

annat skäl till kommitténs ifrågavarande förslag har emellertid varit att låta

regeringen få möjlighet att använda föreskrifter om bl. a. kontantinsats vid

kreditköp som ett ekonomiskt-politiskt instrument. I samråd med chefen för ekonomidepartementet förordar jag dock att möjligheten att i kredit-

politiskt syfte ge sådana föreskrifter i fråga om varor i allmänhet inte prövas i detta sammanhang. Frågan bör i stället övervägas i samband med den

prövning av den kreditpolitiska lagstiftningen som skall ske med anledning

av att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel upphör att gälla vid utgången

av år 1977.

5.5 Kredittid

Lika litet som när det gäller kreditbeloppets storlek finns det f. n. någon allmän reglering av kredittidens längd vid avbetalningsköp och andra kre-

ditköp. Däremot finns det i den särskilda regleringen beträffande försäljning

av bilar en bestämmelse om att kredittiden i hithörande fall får vara längst

24 månader.

I kommitténs lagförslag har tagits in en allmän regel om att kreditgivaren

vid kreditköp varken vid avtalstillfället eller senare får medge en längre

sammanlagd kredittid än 24 månader. Denna regel skall dock inte behöva

iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskom-

melsen innebär att varje månad skall återbetalas minst tio procent av det

skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång.

Avvikande bestämmelser om kredittid skall enligt förslaget få meddelas av regeringen beträffande viss vara, när särskilda förhållanden påkallar det. Reglerna om kredittid föreslås bli straffsanktionerade.

Kommittén anför till stöd för reglerna om kredittid att en konsument kan ha svårt att för en längre tid överblicka sin förmåga att fullfölja ett

betalningsåtagande och att ett långvarigt åtagande i alltför hög grad kan

begränsa den framtida valfriheten. Redan nu tillämpas i allmänhet kredittider

som understiger två år. Längre tider förekommer dock vid försäljning av en del dyrare föremål som t. ex. större båtar. Enligt kommitténs mening

bör emellertid en begränsning av kredituden till två år kunna iakttas vid köp av alla slags varor.

En reservant i kommittén anser att maximitiden helst bör anpassas till varans pris och livslängd, något som skulle kunna tillgodoses genom va-

riation av maximitiden med hänsyn till kreditbeloppets storlek. I andra hand förordar reservanten att maximitiden sätts till åtminstone tre år. Han menar

också att kreditgivaren bör få förlänga kredittiden när konsumenten huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter, en uppfattning som delas av ytterligare en reservant.

Få remissinstanser stöder helt förslaget om en legal gräns för kredittiden. Flertalet anser att en reglering av kredittiden visserligen kan övervägas men att det i så fall är nödvändigt med en reglering som är differentierad inom

tämligen vida ramar. Nästan alla framhåller som nödvändigt att kredit-

givaren ges rätt att förlänga kredittiden när konsumenten oförskyllt har kommit i ekonomiska svårigheter. Vissa av de instanser som yttrat sig — bl. a.

KO och konsumentverket — avstyrker helt en allmän lagreglering av kredittiden. Som har nämnts redan i föregående avsnitt menar dock konsu-

mentverket att en maximerad kredittid skulle kunna vara av värde på hem-

försäljningsområdet.

För egen del håller jag med kommittén om att en maximering av kre-

dittiden kan i viss mån vara av värde för konsumenterna genom att underlätta deras ekonomiska planering och motverka att gjorda betalnings-

åtaganden sedermera visar sig alltför betungande. En begränsning av kredittiden får emellertid antas ha en betydligt svagare verkan i detta hänseende

än ett krav på kontantinsats. Regler om en minsta kontantinsats — som jag har förordat i närmast föregående avsnitt — torde också få en återhållande

effekt på kredittidens längd. Jag är inte övertygad om att man genom att

särskilt reglera även kredittiden skulle uppnå så stora fördelar för konsu-

menterna. I varje fall skulle regleringen behöva göras mindre stel än kommittén har föreslagit. Visserligen framgår det av det material som kommittén har presenterat att kredittiderna vid kreditköp i allmänhet ligger under två år. Fall kan emellertid förekomma när en längre kredittid än två år är befogad. Framför allt gäller detta i fråga om vissa dyrare varor eller varor

med lång livslängd. Som har framhållits av nästan samtliga remissinstanser

måste också en kreditgivare ha möjlighet att förlänga kredittiden när kredittagaren exempelvis på grund av sjukdom eller arbetslöshet har råkat i

betalningssvårigheter.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att åtskilliga kreditgivare f. n. tillämpar ett system med vissa amorteringsfria månader, t. ex. vid jultid och semestertid. En sådan ordning kan vara av stort värde för konsumen-

terna.

Om man vill tillgodose de nu angivna synpunkterna, måste en reglering av kredittidens längd bli tämligen komplicerad. Detta förhållande samman-

taget med den jämförelsevis ringa betydelse från konsumentskyddssynpunkt

som en sådan reglering skulle få gör att jag anser att man f.n. bör avstå

från att införa generellt gällande bestämmelser om längsta kredittid. Frågan

huruvida en reglering av kredittidens längd av särskilda skäl kan vara på-

kallad på hemförsäljningsområdet bör enligt min mening inte tas upp förrän hemförsäljningskommittén har slutfört sitt pågående utredningsarbete.

5.6¶Trepartsförhållanden

Vid avbetalningsköp och andra kreditköp där säljaren ursprungligen är kreditgivare är det mycket vanligt att säljaren mot vederlag i en eller annan form överlåter sin fordran mot köparen på grund av köpet till en särskild finansiär. Även pantsättning av fordringar kan förekomma. Oftast är finan-

siären en bank eller ett särskilt finansieringsföretag. Köparen har därefter

att betala sin skuld på grund av köpet till den särskilde finansiären. Säljaren kvarstår emellertid som köparens motpart i det köprättsliga förhållandet. Genom överlåtelsen eller pantsättningen av fordringen uppkommer alltså ett trepartsförhållande.

Ett trepartsförhållande vid kreditköp kan emellertid också uppkomma på annat sätt. Vid låneköp får köparen låna pengar av bank eller annan kreditgivare. De lånade medlen används för köp hos viss säljare. Köparen

ingår rättsligt sett två skilda avtal, ett kreditavtal med kreditgivaren och

ett avtal om köp med säljaren. Utmärkande för låneköpssituationen är emellertid att det mellan säljaren och kreditgivaren finns en överenskommelse

som går ut på att kreditgivaren lämnar kredit för köp hos säljaren. Vanligen tillgår transaktionen så att de lånade medlen överförs från kreditgivaren

direkt till säljaren, utan att passera genom köparens händer. I allmänhet kommer köparen inte heller i personlig kontakt med kreditgivaren, utan kreditavtalet tecknas hos säljaren.

Vissa kontokrediter har samma grundläggande konstruktion som låneköpet. Kontohavaren/köparen ingår med en kreditgivare ett kreditavtal som

innebär att kontohavaren beviljas ett visst kreditutrymme som får utnyttjas

för köp hos vissa säljare. Kontohavaren får i regel av kreditgivaren en plastbricka, ett kontokort, som han visar upp hos säljaren när han vill använda sig av kontokrediten. Man talar här emellanåt om externa kreditkort (jfr prop. 1973:138 s. 271). Från dessa typer av kontokredit brukar skiljas bl. a. fall där krediten beviljas av företag som står en viss säljare nära och avser köp endast hos denne. Kreditbevis som utfärdas i sådana fall kallas ibland interna kreditkort (prop. 1973:138 s. 270).

F 15 och 168§ konsumentköplagen finns bestämmelser som tar sikte på vissa sådana trepartsförhållanden som nu berörts. Bestämmelserna syftar till att skydda konsumenten/köparen mot att behöva betala till en finansiär eller särskild kreditgivare i fall då köparen, om säljaren

varit kreditgivare och alltjämt innehaft fordringen, mot säljarens krav på

betalning skulle ha kunnat rikta invändningar på grund av köpet, t. ex. invändning om dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Bestämmelserna i 15 § konsumentköplagen avser den situationen att säl-

jare överlåter eller pantsätter sin fordran. Tidigare var det vanligt att köparen i sådana fall genom en särskild klausul i kreditköpsavtalet (s. k. cut-offklausul) skars av från möjligheten att mot finansiärens krav på betalning göra invändningar på grund av köpet. 15 § konsumentköplagen innebär att

: köparen inte är bunden av en sådan klausul.

Bestämmelserna i 16 § konsumentköplagen tar sikte på låneköpssitua-

tionen. Genom dessa bestämmelser tillförsäkras köparen rätt att mot kre-

ditgivarens krav framställa samma invändningar på grund av köpet som

han kan göra mot säljaren.

Varken 15 eller 16 § konsumentköplagen gäller kreditköp som sker med användande av s.k. externa kreditkort (prop. 1973:138 s. 274). Vidare är paragrafernas räckvidd begränsad på så sätt att köparen bara ges rätt att

vägra betalning. Han kan alltså inte med stöd av paragraferna kräva att finansiären eller den särskilde kreditgivaren lämnar tillbaka någon del av den betalning som redan erlagts eller i övrigt vidtar åtgärd som kan åligga

säljare, när det föreligger dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Vid konsumentköplagens tillkomst framhölls att bestämmelserna i 15 och 168§ kunde behöva omprövas sedan kreditköpkommittén lagt fram sina förslag. Härvid nämndes särskilt frågan huruvida köparen borde ges

rätt att också kräva tillbaka vad han erlagt till finansiär eller särskild kreditgivare samt frågan om köparens relationer till kontokortsföretag (prop.

1973:138 s. 152 f). Kommittén har nu föreslagit att kredittagares/köpares ställning i förhål-

lande till finansiär eller särskild kreditgivare vid kreditköp förstärks ytter-

ligare. Förslaget tar bl.a. sikte just på de nyss berörda frågorna. Enligt kommittén bör 15 och 16 §§ konsumentköplagen ersättas av en bestämmelse i konsumentkreditlagen enligt vilken köparen vid kreditköp

i princip får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivare som mot säljaren. Med kreditgivare avses härvid inte bara den som har lämnat krediten utan också den som har övertagit den ursprunglige kreditgivarens fordran. Förslaget innebär att köparen inte bara får rätt att göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning utan också får möjlighet att kräva åter vad han erlagt till kreditgivaren samt mot denne framställa andra köprättsliga anspråk såsom krav på avtalsenlig leverans, av-

hjälpande av fel i varan och skadestånd. Vidare innebär förslaget att de nämnda befogenheterna mot kreditgivare tillkommer köparen vid alla kreditköp, alltså även vid sådana kontoköp som f. n. inte omfattas av 15 och

16 §§ konsumentköplagen.

Kommittén anser emellertid att köprättsliga förpliktelser mot köparen i första hand bör fullgöras av säljaren. Kommittén föreslår därför att köparen, om han vill framställa anspråk på grund av köpet mot annan kreditgivare än säljaren, först skall göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden. Vidare föreslår kommittén att fristående kreditgivares betalningsansvar begränsas till det belopp som han har mottagit av köparen med anledning av krediten.

En reservant i kommittén anser att Köparens ställning bör förstärkas endast

på det sättet, att invändningsrätten enligt 16 § konsumentkreditlagen ut-

sträcks till att gälla vid alla former av kreditköp.

De flesta remissinstanserna har godtagit kommitténs förslag. Det är dock åtskilliga instanser, främst företrädare för näringslivet, som ansluter sig till

reservantens uppfattning. Vidare anser man på några håll att regleringen

i 15 och 16 §§ konsumentköplagen bör bibehållas oförändrad.

För egen del anser jag att övervägande skäl talar för att man nu utvidgar de regler om trepartsförhållanden som gäller enligt konsumentköplagen och förstärker köparens ställning gentemot särskild kreditgivare. Sålunda anser jag till en början liksom kommittén, som på denna punkt är enhällig, och de allra flesta remissinstanserna att köparens rättigheter gentemot särskild kreditgivare bör gälla vid alla former av kreditköp, alltså även vid kontoköp.

När det därefter gäller frågan huruvida köparen bör ges rätt att inte bara

framställa invändning mot krav på betalning utan också göra gällande andra anspråk på grund av köpet, bör först klargöras vilka anspråk det kan bli fråga om. Härvid bör till en början nämnas anspråk på prestation in natura. Om säljaren har råkat i dröjsmål med leverans av försåld vara, har köparen sålunda anspråk på att leveransen fullgörs. Och om försåld vara är behäftad med fel har köparen i vissa fall rätt att kräva att felet avhjälps, t. ex. genom reparation, eller att han i stället för den felaktiga varan får en felfri.

Köparen kan emellertid också, vid sidan av eller i stället för naturaanspråk, ha anspråk på en penningprestation från säljarens sida. Såväl vid dröjsmål med leverans som när försåld vara är behäftad med fel får köparen sålunda under vissa förutsättningar häva köpet, och vid hävning är säljaren i princip skyldig att betala tillbaka vad köparen har erlagt av köpeskillingen. Vid

fel i varan kan köparen, om köpet inte hävs, göra avdrag på köpeskillingen

eller i vissa fall kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet. Vidare kan köparen, oavsett om köpet hävs eller inte, ha rätt till ersättning för skada till följd av dröjsmålet eller felet.

Kommitténs förslag innebär att köparen får rätt att mot fristående kreditgivare rikta inte bara penninganspråk på grund av köpet utan också naturaanspråk. Detta förhållande har föranlett vissa kritiska kommentarer från

en del remissinstansers sida, och jag kan för min del ansluta mig till kritiken.

De kreditgivare det här är fråga om får normalt antas inte alls syssla med varuhandel. Det ter sig då föga ändamålsenligt att köparen i lag skulle till-

försäkras rätt att mot sådana kreditgivare framställa naturaanspråk på grund av köpet. Det huvudsakliga syftet med kommitténs nu diskuterade förslag

är också att köparen skall vara garanterad att bl. a. vid dröjsmål eller felaktig vara helt eller delvis få tillbaka det belopp han har betalat till kreditgivaren med anledning av kreditköpet.

Med hänsyn till det anförda bör det enligt min mening inte komma i fråga att ålägga fristående kreditgivare ansvar för naturaprestation. En annan sak är att redan den nu gällande invändningsrätten enligt 15 och 16 5§

konsumentköplagen i praktiken kan användas för att åstadkomma uppfyllelse in natura. Genom att köparen har rätt att avbryta betalningarna

till kreditgivaren torde denne nämligen i vissa fall kunna förmås att t. ex. 8 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 123

utöva press på säljaren så att han uppfyller sina förpliktelser.

När det däremot gäller penningprestationer anser jag att flera skäl talar för att kreditgivaren får ett längre gående ansvar än f.n. för att sådana prestationer fullgörs. Liksom kommittén finner jag det rimligt att en kre-

ditgivare som möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den för-

säljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpsformen, varav båda har fördel, har ett vidsträckt ansvar mot köparen. Från konsumentsynpunkt är det också angeläget att köparen så långt möjligt hålls skadeslös i fall då det exempelvis finns anledning att häva köpet. Att köparen skulle vara utan möjlighet att få tillbaka vad han har betalat till kreditgivaren därför att

säljaren exempelvis är insolvent måste anses otillfredsställande. Det är också

rimligt att köparen kan vända sig till kreditgivaren med andra typer av penninganspråk, t. ex. krav på skadestånd på grund av köpet. Att det emellertid

bör finnas en gräns för kreditgivarens betalningsskyldighet ämnar jag strax återkomma till.

Som argument mot en rätt för köparen att vända sig till kreditgivaren

med krav på betalning har under remissbehandlingen anförts att köparen

vid kreditköp härigenom får en bättre ställning än den som köpt en vara kontant. Kontantköparen har ju bara säljaren att vända sig till, om han exempelvis vill ha tillbaka vad han har betalat. Det finns emellertid inte anledning att avstå från att bereda kreditköparen behövligt skydd bara därför

att kontantköparen har en i vissa avseenden mindre förmånlig ställning. Härtill kommer att kreditköpsformen ofta måste utnyttjas av de ekonomiskt

särskilt svaga konsumenterna.

Jag kan inte heller finna andra skäl som på ett avgörande sätt talar mot en lagstiftning av den här diskuterade innebörden. Såväl den tidigare nämnde reservanten som en del remissinstanser har visserligen hänvisat till att en tvingande skyldighet för kreditgivare att betala tillbaka vad han har uppburit av köparen skulle kunna allvarligt minska säljarens möjligheter att finansiera kreditköp genom överlåtelse eller pantsättning av sina kundfordringar. Dessa

farhågor torde dock få betraktas som överdrivna. Jag vill erinra om att

redan köparens nuvarande rätt att mot kreditgivares krav på betalning framställa invändningar på grund av köpet innebär att kreditgivaren bär ett betydande ansvar gentemot köparen. Det bör knappast ha någon allvarlig negativ inverkan på seriösa säljares möjligheter att finansiera sin kreditförsiäljning, om kreditgivare härutöver åläggs att i vissa fall betala tillbaka hela

eller en del av det belopp som han har mottagit av köparen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att köparen vid alla former av kreditköp dels skall ha befogenhet att framställa samma invändningar på grund av köpet mot kreditgivare som mot säljaren, dels ges rätt att göra penninganspråk på grund av köpet gällande inte bara mot säljaren

utan också mot kreditgivare. I det senare hänseendet bör dock, som kom-

mittén har föreslagit, kreditgivarens ansvar vara begränsat till det belopp som han har mottagit av köparen med anledning av krediten. Bestämmel-

serna bör tas in i konsumentkreditlagen, vilket leder till att 15 och 16 §§ konsumentköplagen bör upphävas.

Enligt kommitténs förslag skulle köparen, för att få framställa anspråk

mot kreditgivare, först göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden

på grund av köpet. Flera remissinstanser har ansett att en sådan regel kan

vålla tillämpningssvårigheter. Det har också framhållits att man, när flera

åläggs ansvar för fullgörande av ett och samma penninganspråk, i allmänhet

antingen ger borgenären full frihet att välja mellan de olika gäldenärerna

eller mera konkret anger vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att borgenären skall få vända sig mot annan gäldenär än den som är

ansvarig I första hand. Den tidigare nämnde reservanten i kommittén liksom

åtskilliga remissinstanser anser att kreditgivarens ansvar bör utformas så,

att köparen får rikta anspråk mot kreditgivaren endast om säljaren gått i

konkurs eller inställt sina betalningar.

För egen del finner jag det i och för sig naturligt att konsumenten/köparen vid kreditköp i första hand riktar eventuella anspråk på grund av köpet

mot säljaren. Med de av mig nyss förordade reglerna om kreditgivares ansvar

i trepartsförhållanden bör detta också regelmässigt bli fallet. De vanligaste anspråken vid konsumentköp torde nämligen vara naturaanspråk, såsom anspråk på leverans av försåld vara, reparation av felaktig vara eller leverans

av felfritt gods i felaktig varas ställe. Sådana anspråk kan enligt de av mig

föreslagna reglerna riktas bara mot säljaren. Om denne av en eller annan aniedning inte kan fullgöra naturaanspråket och köparen därför vill ha kom-

pensation i pengar torde anspråket i de allra Aesta fall komma att regleras av säljaren. Detsamma torde regelmässigt bli fallet om köparen har ett på

köpet grundat penninganspråk mot säljaren som inte förutsätter att natu-

raanspråk först har framställts.

I praktiken torde det sålunda bli endast i förhållandevis få fall som köparen får behov att rikta penninganspråk på grund av köpet mot annan kreditgivare än säljaren, I dessa fall lär förhållandena ofta komma att vara sådana som kommittén har åsyftat när den har uppställt sin begränsningsregel, nämligen att säljaren undandrar sig eller inte kan fullgöra sina åligganden på grund av köpet. Införs en sådan allmänt hållen begränsningsregel öppnar man emellertid en möjlighet för kreditgivare att avvisa eller i varje fall förhala

anspråk som i och för sig är befogade. Enligt min mening skulle det å

andra sidan innebära en alltför snäv begränsning av köparens möjligheter

att rikta penninganspråk mot kreditgivaren, om man som förutsättning här-

för uppställer att säljaren har gått i konkurs, inställt sina betalningar, håller sig undan e.d. Härtill kommer att penninganspråk som cj överstiger den obetalda delen av kreditfordringen alltid kan göras gällande mot kreditgivaren genom att köparen utnyttjar sin rätt att framställa invändningar

mot kreditgivarens krav på betalning. Härvidlag uppställs inte några begränsningar av nyss diskuterad art. Så långt kan kreditgivaren alltså sägas bära ett primärt och solidariskt ansvar mot köparen för säljarens förpliktelser

på grund av köpet. Om då kreditgivaren, som jag här har föreslagit, åläggs ett beloppsmässigt mer omfattande ansvar synes det knappast befogat att

detta till en del skulle få krävas ut endast under vissa förutsättningar.

Med hänsyn till det anförda anser jag att det i lagen inte bör ställas upp

något särskilt villkor för att köparen skall få framställa penninganspråk på

grund av köpet mot den särskilde kreditgivaren.

Som jag tidigare nämnde bör de nu förordade bestämmelserna om kreditgivares ansvar gälla vid alla former av kreditköp, således även vid kontoköp. Härvid uppkommer vissa tillämpningsfrågor som sammanhänger med att kontohavarens amorteringar i allmänhet avräknas på kontots totala

saldo och inte hänförs till de enskilda köp som skett med utnyttjande av

kontokrediten. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Kommittén har inte föreslagit några regler om förhållandet mellan säljare

och fristående kreditgivare vid kreditköp. Inte heller jag anser att några sådana regler behövs. Kreditgivaren kan givetvis på samma sätt som hittills betinga sig regressrätt mot säljaren för den händelse köparen gör gällande invändning mot krav på betalning och likaså om köparen mot kreditgivaren framställer penninganspråk på grund av köpet.

1 17 § konsumentköplagen finns ett straffsanktionerat förbud för säljare, som lämnar anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav, att beträffande sin fordran eller som bevis för denna motta av köparen ingången

växelförbindelse eter skuldförbindelse vars överlåtande eller pantsättning

inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Kommittén föreslår att dessa bestämmelser överförs till konsumentkreditlagen med den utvidg-

ningen att förbudet, i stället för att riktas endast mot säljare som lämnar

betalningsanstånd, riktas mot varje kreditgivare vid kreditköp. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig till det.

5.7 Betalning i förtid

Vid avbetalningsköp har köparen enligt 6 § avbetalningsköplagen rätt att

när han vill betala hela sin återstående skuld på grund av köpet. Härvid skall tillämpas ett i 4 § samma lag reglerat avräkningsförfarande som innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten

eftersom han inte utnyttjar heta den avtalade kredittiden.

Avbetalningsköparens ovillkorliga rätt att betala i förtid innebär ett avsteg från vad som i allmänhet gäller. Det sammanhänger med att avbetalnings-

köparen i allmänhet inte kan få definitiv äganderätt till godset förrän hela

eller en större del av betalningen har erlagts. Någon motsvarande lagstadgad befogenhet att betala i förtid finns inte såvitt gäller andra kreditköp eller vid vanliga lån. Vid kreditköp torde det i praktiken dock knappast före-

komma att säljaren eller annan kreditgivare vägrar köparen att betala sin skuld i förtid.

Kommittén anser att det också vid andra kreditköp än avbetalningsköp

—- alltså även när köparens möjlighet att förfoga över varan inte är beroende

av betalningen —- bör vara till fördel för konsumenten/köparen att ha en ovillkorlig rätt att när som helst avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren och därvid få kreditkostnaden reducerad med hänsyn till att hela

den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Kommittén föreslår därför bestäm-

melser med sådant innehåll.

Vad kommittén sålunda föreslagit har allmänt godtagits under remiss-

behandlingen. Också jag anser att förslaget på denna punkt är lämpligt.

Konsumentkreditlagen bör alltså innehålla regler om rätt för köparen vid

kreditköp att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid och att därvid i förekommande fall få kreditkostnaden reducerad. Jag återkommer i det följande till frågan hur reduktionen bör gå till.

Förtida betalning av skuld kan aktualiseras också av annan anledning än att gäldenären själv vill betala i förtid. Det är sålunda vanligt att kre-

ditgivare genom en s. k. förfalloklausul förbehåller sig rätt att kräva för-

tidsbetalning av gäldenären t. ex. för den händelse denne åsidosätter sina förpliktelser enligt kreditavtalet eller i fall då säkerhet som lämnats för krediten försämras. I princip råder här avtalsfrihet. Den nya generalklausulen

i avtalslagen utgör emellertid ett skydd mot oskälig tillimpning av för-

falloklausuler (jfr prop. 1975/76:81 s. 139 f.

Vid avbetalningsköp gäller särskilda begränsningar i rätten att åberopa en förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål får säljaren sålunda enligt 2§ första stycket avbetalningsköplagen inte på grund härav utkräva annars ej förfallen post, om inte köparens underlåtenhet att betala avser belopp som utestår obetalt minst fjorton dagar utöver förfallodagen. Vidare måste detta belopp uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två celler flera poster, till minst en tjugondel av nämnda pris. I 2 § andra stycket finns bestämmelser som ger köparen viss möjlighet att förhindra bl. a. tillämpningen av en förfalloklausul, även om han råkat i sådant betalningsdröjsmål som nyss sagts. Vid förtidsbetalning på grund

av att säljaren gör förfalloklausul gällande har köparen samma rätt till re-

duktion av sin återstående skuld som vid förtidsbetalning på eget initiativ.

Det skall framhållas att avbetalningsköplagen inte innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens möjlighet att åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens betalningsdröjsmål. Här råder alltså — liksom vid andra kreditköp än avbetalningsköp — principiellt avtalsfrihet.

Kommittén föreslår att man beträffande alla konsumentkreditköp begrän-

sar kreditgivares rätt att göra gällande förfalloklausul till vissa angivna fall. Hit bör enligt kommittén till en början hänföras köparens betalningsdröjsmål. Kommittén anser att förfalloklausul härvid bör få göras gällande endast om köparen har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp,

som uppgår till mer än en tiondel av summan av kreditkostnaden och kreditbeloppet för kreditköpet. Med kreditbelopp avses vid betalningsanstånd den del av varas kontantpris varmed anstånd lämnas samt vid lån, såsom

vid låneköp, det lånade beloppet. Vid kreditköp som är förenat med rätt för kreditgivaren att återta varan

bör enligt kommittén en förfalloklausul få göras gällande också för den

händelse köparen överlåter varan eller i strid mot parternas avtal för varan

ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.

En reservant i kommittén anser att kreditgivaren vid kreditköp med återtaganderätt bör få åberopa en förfalloklausul också om köparen vanvårdar

varan och därmed försämrar den kreditsäkerhet som återtaganderätten är

avsedd att utgöra. Till vanvård bör enligt reservanten hänföras underlåtenhet att hålla varan försäkrad, om försäkringsplikt föreligger enligt kreditköpsavtalet.

Kommittén framhåller att kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och att undantagsfall kan förekomma där bankerna med hänsyn till särskilda

föreskrifter i banklagstiftningen har vägande skäl att göra gällande förfal-

loklausuler på andra grunder än de nu angivna. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som ger utrymme för en något strängare tillämpning av

förfalloklausuler i sådana fall.

Remissinstanserna godtar i och för sig kommitténs förslag att kreditgivares

rätt att göra förfalloklausul gällande vid kreditköp skall begränsas till fall

av kvalificerat betalningsdröjsmål och, vid kreditköp med återtaganderätt,

fall där köparen har överlåtit varan eller avtalsstridigt fört den ur landet. Åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivet, ansluter sig

emellertid till reservantens uppfattning att vid kreditköp med återtaganderätt utrymmet för tillämpning av förfalloklausuler bör vidgas något.

För min del anser jag liksom kommittén att konsumentkreditlagen ut-

tömmande bör ange de fall i vilka kreditgivare vid kreditköp får använda sig av en förfalloklausul. Som kommittén har föreslagit bör detta få ske

vid kvalificerat betalningsdröjsmål. Kommitténs förslag beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning synes vara väl avvägt. Det är visserligen riktigt, som KO har påpekat i sitt remissyttrande, att den av kommittén föreslagna regeln under speciella förutsättningar kan vara

något mindre förmånlig för köparen än motsvarande bestämmelse i avbetalningsköplagen. Anledningen härtill är att den föreslagna regeln sätter det belopp som dröjsmålet avser i relation till summan av kreditkostnad

och kreditbelopp och inte, vilket närmast skulle motsvara regeln i avbetalningsköplagen, till summan av kreditkostnad och kontantpris (kredit-

köpspriset). För alla normala fall innebär kommitténs förslag emellertid en förbättring av köparens ställning jämfört med regleringen i avbetalningsköplagen. Dessutom kommer skyddet mot åberopande av förfalloklausuler att gälla även vid andra former av kreditköp än det traditionella avbetalningsköpet. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag i denna del.

Däremot kan jag inte dela kommitténs uppfattning att kreditgivaren skall

kunna göra en förfalloklausul gällande även i fall då en säkerhetsrätt äventyras. Frågan om kreditgivaren skall ha rätt att påfordra betalning i förtid

bör enligt min mening avgöras enbart med hänsyn till om köparen fullgör sin betalningsskyldighet på ett godtagbart sätt eller ej. Sköter köparen sina betalningar, finns det inte anledning att likväl tillåta kreditgivaren att fordra betalning med frångående av gällande betalningsplan. Regler av den in-

nebörd som kommittémajoriteten och reservanten har förordat skulle f. ö.

säkerligen få en begränsad praktisk betydelse. Så länge köparen fullgör sin

betalningsskyldighet torde det sålunda i regel bero på rena tillfälligheter, om kreditgivaren får veta att köparen överlåter eller vanvårdar varan eller för den ur landet. Och i de fall reglerna verkligen aktualiserades skulle

de uppenbarligen kunna ge upphov till svårbedömda tvister,

Vid kreditköp — med eller utan återtaganderätt — bör kreditgivare således

inte få utkräva betalning i förtid i andra fall än då köparen har råkat i

sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som tidigare har berörts.

I 25 andra stycket avbetalningsköplagen finns som tidigare har nämnts bestämmelser som ger köparen vissa möjligheter att genom betalning i efterhand avvärja tillämpningen av en förfalloklausul. Kommittén har inte ansett att några motsvarande regler behöver införas i konsumentkreditlagen. Jag har emellertid för min del en motsatt uppfattning. Sålunda anser jag när

det gäller kreditköp med återtaganderätt att en rätt att avvärja tillämpningen av en förfalloklausul behövs för att inte skyddet mot obefogat återtagande

skall urholkas. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med att jag

behandlar frågor om återtagande. Som kommittén har framhållit är bank ofta kreditgivare vid kreditköp. Enligt 63 § lagen (1955:183) om bankrörelse (63 § ändrad senast 1975:227)

gäller vissa föreskrifter om löptiden för lån och om förtida uppsägning av lån. Om lånetiden överstiger ett år skall bankaktiebolag sålunda, utom i vissa fall, förbehålla sig rätt att säga upp lånet till betalning inom ett år.

Vidare skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp vissa lån till

betalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet inte längre

föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Motsvarande föreskrifter finns i lagen (1955:416) om sparbanker (ändrad senast 1976:143) och lagen

(1956:216) om jordbrukskasserörelsen (ändrad senast 1976:144).

Kreditgivare som är bunden av dessa författningsföreskrifter bör givetvis vara skyldig att iaktta föreskrifterna även beträffande lån som lämnas till

konsument under sådana förhållanden att fråga är om kreditköp. I likhet

med kommittén föreslår jag därför att kreditgivaren får fordra betalning i förtid även i andra fall än vid sådant betalningsdröjsmål som tidigare

har nämnts, om skyldighet att göra det följer av annan författning. Som kommittén har framhållit torde detta med hänsyn till rådande bankpraxis

inte medföra risk för att konsumenterna utsätts för oskälig tillämpning av

förfallo- och uppsägningsklausuler. Skulle det ske i något fall, har konsumenten möjlighet att åberopa generalklausulen i avtalslagen.

Som tidigare har fastslagits bör kreditköpare som begagnar sig av möjligheten att betala sin skuld i förtid ha rätt att få kreditkostnaden reducerad med hänsyn till att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Detsamma bör givetvis gälla om kreditgivaren med stöd av cen förfalloklausul eller

i samband med återtagande av vara utkräver betalning i förtid.

Det i 4 § avbetalningsköplagen reglerade avräkningsförfarandet vid förtida

betalning innebär i huvudsak att köparens skuld reduceras genom att säljaren tillgodoräknas endast så stor del av de vid avräkningstillfället ej förfallna posterna som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kommittén framhåller att avbetalningsköplagens metod för avräkningen inte tar hänsyn till vare sig kredittidens längd eller till det förhållandet att en relativt större del av kreditkostnaden kan utgöra kostnad för uppläggning av krediten och därmed hänföra sig till kredittidens början. Enligt

kommittén har från bl. a. finansicringsföretagens sida hävdats att en mera genomarbetad metod bör införas.

Kommittén föreslår för det första att kreditgivaren alltid, oavsett när kre-

dittiden avbryts, skall få tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggning av krediten, under förutsättning att denna kostnad särskilt har angetts i kre-

ditavtalet och inte är oskälig. När det gäller metoden för reduktion av kreditkostnaden i övrigt anser kommittén att hänsyn bör tas till kredittidens längd. Kommittén föreslår därför en regel där det sägs att från köparens

kvarstående skuld skall avräknas den del av kreditkostnaden som hänför

sig till den ej utnyttjade kredittiden. Enligt kommittén bör ändamålsenliga metoder för avräkningen kunna utformas i samråd mellan konsumentverket och berörda näringsidkare. Kommittén har därför avstått från att föreslå mera detaljerade bestämmelser om hur avräkningen skall gå till. I betänkandet har kommittén emellertid redovisat vissa möjliga normer för av-

räkningen, bl. a. den s.k. 78-regeln (betänkandet s. 201, jfr s. 139 f och 150).

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga

remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) framhåller emellertid att metoden för reduktion av kreditkostnaden inte bör vara mera komplicerad än att

den kan hanteras av parterna själva och förordar att avbetalningsköplagens avräkningsregler kommer till användning i stället för de av kommittén förordade.

Det är naturligtvis i och för sig önskvärt att avräkningen mellan parierna vid förtida betalning i kreditköpsförhållanden kan ske enligt regler som ger

ett så rättvist resultat som möjligt. Samtidigt är det ett väsentligt intresse att avräkningsreglerna utan större svårighet kan tillämpas vid uppgörelser

mellan parterna själva och i det summariska förfarandet vid handräckning

för återtagande av vara. Inte minst viktigt är att reglerna ges en sådan utformning att den enskilde konsumenten lätt kan kontrollera att avräkningen

i visst fall inte har gett ett sämre resultat för honom än som följer av tagen.

Mot bakgrund av det nu anförda kan jag biträda kommitténs förslag att

kreditgivaren vid avräkningen alltid skall få tillgodoräkna sig kostnaden

för uppläggningen av krediten, om denna kostnad särskilt har angetts i

avtalet mellan parterna och inte är oskälig.

När det gäller metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden

torde visserligen intresset av största möjliga rättvisa mellan parterna kunna

tillgodoses inom ramen för de av kommittén föreslagna reglerna. Dessa

synes emellertid ofta förutsätta alltför komplicerade beräkningar för att uppfylla kravet på nödvändig enkelhet. Enligt min mening bör reduktionen av kreditkostnaden kunna ske genom en schablonmässig beräkning som i huvudsak ansluter till principen bakom motsvarande regler i avbetalningsköplagen. Jag förordar därför att, vid beräkningen av kreditgivarens fordran vid förtida betalning i kreditköpsförhållande, den obetalda delen av kre-

ditfordringen skall minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Som tidigare nämnts skall kreditgivaren dock alltid få tillgodoräkna sig skälig uppläggningskostnad som särskilt har angetts i avtalet.

Vad som nu har anförts rörande konsumentens rätt till förtida betalning,

möjligheten att göra gällande förfalloktausuler och avräkning vid förtids-

betalning har endast avscende på kreditköp. Kommittén har menat att rätten att göra förfalloklausuler gällande bör begränsas även såvitt gäller fristående lån, som lämnas till konsument under sådana förhållanden att konsumentkreditlagen är tillämplig. Kommittén föreslår för de fristående lånens del en regel av innebörd att förfalloklausul får göras gällande endast om trygghet

inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den föreslagna regeln

skulle enligt kommitténs mening i allmänhet utgöra hinder mot att förfalloklausul görs gällande vid mindre omfattande betalningsdörjsmål.

Kommitténs förslag på denna punkt har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Bankinspektionen och Sveriges föreningsbankers förbund anser emellertid att den av kommittén föreslagna regeln i viss mån skulle komma i konflikt med de tidigare berörda reglerna i banklagstiftningen enligt vilka kreditgivaren — utom i vissa fall — är skyldig bl. a. att förbehålla sig rätten att säga upp lån till återbetalning inom ett år.

För egen del kan jag hålla med de båda nämnda remissinstanserna. Den av kommittén förordade regeln skulle uppenbarligen kunna hindra bank att göra gällande den rätt att säga upp lån till betalning inom ett år, som bank enligt banklagstiftningen är skyldig att förbehålla sig. Det skulle därför

i varje fall bli nödvändigt att göra ett förbehåll för banklagstiftningen mot-

svarande det förbehåll som jag har förordat beträffande kreditköp. Mot den

nu diskuterade regeln kan emellertid också åberopas att den skulle få ringa

praktisk betydelse, åtminstone såvitt gäller bankerna. Sålunda torde bankpraxis redan nu motsvara innehållet i regeln.

Däremot skulle den föreslagna regeln möjligen kunna vara av visst värde för konsumenterna i förhållande till andra kreditgivare än banker. När det

gäller fristående lån rör man sig cmellertid på ett område som är svårt att

överblicka. Sådana lån kan vara av den mest skiftande beskaffenhet och

lämnas under synnerligen olikartade förhållanden. Det kan därför finnas

ett flertal fullt legitima skäl för kreditgivaren att ställa upp och göra gällande förbehäll om betalning i förtid även för andra fall än som avses med kom-

mitténs förslag.

Med hänsyn ull det: anförda finner jag åtminstone f.n. inte anledning

att införa några särskilda regler om begränsningar i kreditgivares rätt att göra förfalloklausuler och därmed jämförbara avtalsvillkor gällande vid fri-

stående lån. I den mån det behövs ett skydd mot oskälig tillämpning av törtalloklausuler i hithörande fall torde man kunna nöja sig med gene-

ralklausulen i avtalslagen, som ger möjlighet att beakta samtliga förhållanden

i det enskilda fallet. Kommittén har framhållit att andra särskilda, i avtal föreskrivna påföljder för konsuments åsidosättande av avtalet — t.ex. viten — i regel inte bör

godtas vare sig vid kreditköp eller fristående lån. Kommittén har emellertid inte föreslagit några särskilda regler därom utan har hänvisat till att avtalsvillkor som föreskriver sådan påföljd bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen. Jag ansluter mig till detta synsätt Gfr prop. 1975/76:81).

5.8 Avräknings- och kopplingsförbehåll

En särskild typ av avtalsvillkor som behandlas i avbetalningsköplagen är s. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll. Med kopplingsförbehåll avses ett avtalsvillkor enligt vilket två eller flera kreditavtal mellan samma parter kopplas samman på visst sätt. Kopplingen går ut på att kreditgivaren ges rätt att utnyttja säkerhet som ställts enligt ett av avtalen som säkerhet även för fullgörande av övriga avtal. Med avräkningsförbehållt åsyftas ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren rätt att bestämma på vilken av flera

fordringar, som han kan ha mot en kredittagare, en inbetalning från denne

skall avräknas.

Enligt 8 § avbetalningsköplagen får vid avbetalningsköp kopplings- och

avräkningsförbehåll förekomma endast i begränsad omfattning. Sålunda förbjuds i princip koppling som innebär att gods som sålts med återtaganderätt

får utnyttjas som säkerhet för att köparen fullgör även annan förpliktelse än sådan som åligger honom enligt avbetalningsköpet. Undantag görs dock för det fallet att ett kopplingsförbehåll avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. Inte heller avräkningsförbehåll får

förekomma annat än då det avser ersättning för reparation e.d. Förbehåll som strider mot dessa regler är utan verkan. |

När det gäller andra kreditköp än avbetalningsköp samt fristående lån

finns det inte några särskilda bestämmelser i lag som begränsar möjligheterna att göra gällande kopplings- och avräkningsförbehåll. Förbehåll som med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt kan emellertid jämkas

eler lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen (jfr prop. 1975/76:81, särskilt s. 145 f.).

Kommittén har — såvitt angår kreditköp med återtaganderätt — lagt fram

förslag som innebär att återtaganderiätten inte kan utnyttjas som sä-

kerhet för annan fordran än den som rör själva köpet. Förbehåll om åter-

taganderätt får sålunda enligt kommitténs förslag göras gällande endast vid

dröjsmål med betalningen av köparens skuld på grund av kreditköpet. Med

den konstruktionen anser kommittén att det inte behövs någon motsvarighet

till avbetalningsköplagens principiella förbud mot kopplingsförbehåll.

Avräkningsförbehåll bör enligt kommittén helt förbjudas vid alla konsumentkreditköp. Kommittén framhåller att sådana förbehåll bl. a., såvitt angår kreditköp med återtaganderätt, kan leda till att återtaganderätten fak-

tiskt kopplas till andra fordringar. Kommittén föreslår därför en regel av innebörd att avräkningsförbehåll vid kreditköp skall vara ogiltigt. Enligt förslaget skall denna regel dock inte utgöra hinder för kreditgivare vid kon-

toköp att avräkna erlagt belopp mot kontots saldo.

En reservant i kommittén anser att kopplings- och avräkningsförbehåll

vid kreditköp även i fortsättningen bör få tillämpas i den begränsade ut-

sträckning som f. n. medges enligt avbetalningsköplagen. Enligt reservanten har detta stor praktisk betydelse särskilt för bilbranschen. Om möjligheterna

att begagna sådana förbehåll helt slopas kan det enligt reservanten få till följd att köparen inte får reparera den köpta varan på kredit hos kreditgivaren.

Detta kan i sin tur medföra t. ex. att köparen inte i tid verkställer ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigt motiverade reparationer av en bil. Vidare befarar reservanten att ett totalt förbud mot kopplings- och avräkningsförbehåll vid kreditköp kan leda till att kreditgivare som verkligen reparerar varan i stället utnyttjar sin retentionsrätt, dvs. rätt att kvarhålla varan till dess att reparationskostnaden har betalts.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag. Det är emel-

lertid åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivets intressen, som ansluter sig till reservantens uppfattning. Några remissinstanser anser att endera av de båda typerna av förbehåll bör tillåtas i åtminstone väsentligen samma omfattning som enligt avbetalningsköplagen.

För egen del vill jag erinra om att frågan om giltigheten av kopplingsoch avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp diskuterades utförligt i samband med 1953 års ändringar i avbetalningsköplagen, när bestämmelserna

i lagens 85 fick sitt nuvarande innehåll i sak. Därvid anfördes bl. a. att

systemet med koppling var skadligt i olika hänseenden inte bara för avbetalningsköparna utan även för kreditlivet och omsättningen. Med hänsyn härtill ansågs det tveksamt om kopplings- och avräkningsförbehåll alls borde tillåtas. Vad som då slutligt — trots stark kritik från vissa remissinstansers

och två lagrådsledamöters sida — fällde utslaget till förmån för att sådana

förbehåll borde tillåtas i den nuvarande begränsade utsträckningen var för-

hållandena inom avbetalningshandeln med motorfordon. Särskilt lades vikt vid hänsynen till kapitalsvaga trafikutövares — dvs. näringsidkares — intresse

av att kunna få nödvändiga reparationer utförda på kredit (se prop. 1953:3 s. 49 f, 55 of, 104 f och 112 1). De skäl som vid 1953 års lagändringar anfördes mot att över huvud tuget utlåta koppling vid avbetalningsköp har fört farande giltighet. Den utvidgning

av äterlaganderätten som sker genom kopplingsförbehåll kan sålunda, även

om förbehållet avser endast reparationsfordringar 0. d., medföra en avsevärd belastning för köparen och allvarligt försvaga dennes ställning i förhållande

ull säljaren/kreditgivaren. Ett kopplingsförbehåll kan föranleda köparen att

vända sig till säljaren för att få ett arbete utfört även i fall då det i realiteten

skulle vara förmänligare om arbetet gjordes på annat häll. Sedan köparen väl har satt sig i skuld hos säljaren även för reparation e.d. kan han utsättas

för en hård press genom att säljaren kan utnyttja sin återtaganderätt även

för reparationstordringen. Härvid kan uppkomma stötande konsekvenser

för köparen, t.ex. när han har betalat större delen av sin skuld på grund av själva köpet. Även från sakrättsliga synpunkter kan kritik anföras

mot att tillåta kopplingsförbehåll ens såvitt gäller reparationsfordringar e.d. Vid utkrävande av sådana fordringar genom utnyttjande av återtaganderätten behöver säljaren sålunda inte konkurrera med köparens övriga bor-

genärer, och detta gäller även om köparen efter fordringens uppkomst har

erlagt full betalning enligt själva kreditköpsavtalet. Det kan med skäl ifrågasättas varför just säljaren i motsats till andra företagare som sysslar med exempelvis bilreparationer skall ha en sådan speciellt gynnad ställning. Inte minst gäller detta när sambandet mellan försäljning och reparation framstår som lösligt, t. ex. därför att lång tid förflutit från försäljningen.

Till det nu anförda kommer att jag beträffande återtaganderätt vid kre-

ditköp, som närmare skall utvecklas i följande avsnitt, har det synsättet att Återtaganderätten aldrig bör få utnyttjas enbart i påtryckningssyfte. Vid kreditköp med återtaganderätt bör förhållandet i princip vara det att varans återstående värde skall svara mot köparens återstående skuld enligt kreditköpsavtalet. Det är emellertid uppenbart att denna grundtanke skulle kunna förfelas, om man tillåter att återtaganderätten utnyttjas för att säkerställa inte bara kreditgivarens fordran på grund av själva köpet utan också reparationsfordringar o.d. som är okända när själva köpet sker.

Självklart kan en konsument någon gång vara beroende av att få t. ex.

en bilreparation utförd på kredit. Det torde emellertid bara i rena undantagsfall kunna inträffa att en konsument vägras kredit enbart därför att

koppling till återtaganderätt inte får ske. Enligt min mening finns det normait

inte anledning att befara att vare sig konsumenter eller kreditgivare kommer

att åsamkas nämnvärda olägenheter, om återtaganderätten får användas enbart till säkerställande av själva kreditköpsfordringen.

På grund av det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag be-

träffande kopplingsförbehåll. Att sådant förbehåll inte skall kunna utnyttjas

för att använda återtaganderätt för annan fordran än kreditköpsfordringen

har i kommitténs lagförslag kommit till uttryck genom en regel som innebär

att förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast vid dröjsmål med betalningen av denna fordran. En sådan lagteknisk lösning får enligt min

mening anses lämplig. Den utesluter visserligen inte att köparen för fullgörandet av sina förpliktelser enligt kreditköpsavtal — med eller utan återtaganderätt — ställer säkerhet exempelvis i form av pant och att parterna avtalar att panten får utnyttjas som säkerhet även för andra fordringar. Fallet torde emellertid vara synnerligen opraktiskt. Avtalsvillkor av denna typ torde också i stor utsträckning kunna angripas med stöd av avtalslagens generalklausuk.

Vad nu sagts beträffande kopplingsförbehåll vid kreditköp äger i princip motsvarande tillämpning när det gäller avräkningsförbehåll. BL a. kan ett

sådant förbehåll faktiskt sätta köparen i samma situation som följer av ett

kopplingsförbehåll. I enlighet med kommitténs förslag bör avräkningsförbehåll frånkännas verkan vid alla konsumentkreditköp, med den av kom-

mittén förordade modifikationen för kontoköpens del. Vad angår lån som är fristående från kreditköp innehåller de skuldebrevsformulär som bankerna använder vanligen såväl avräkningsförbehåll

som kopplingsförbehåll ts. k. generalpantklausuler). I likhet med kommittén, vars bedömning har godtagits av remissinstanserna, anser jag att generalklausulen i avtalslagen utgör ett nöjaktigt skydd mot oskälig ullimpning

av sådana förbehåll vid fristående lån, vare sig lånet har lämnats av bank

eller av annan kreditgivare (se vidare angående generalpantkalusuler prop.

1975/76:81 s. 145 fl).

5.9¶Återtaganderätt vid kreditköp

5.9.1 Begränsning av återtaganderätten

Trots utbredningen av modernare kreditköpsformer som låneköp och kontoköp domineras marknaden fortfarande av det traditionella avbetalningsköpet. Utmärkande för detta är att säljaren förbehåller sig rätt att återta den sålda varan, om köparen inte fullgör sin det av avtalet. Varan ställs

alltså som kreditsäkerhet. Enligt kommitténs mening bör återtaganderätten omprövas. eftersom den är förbunden med olägenheter för konsumenterna i olika avseenden. Kommittén framhåller särskilt att konsumenten inte fritt kan förfoga över den

köpta varan utan att riskera straffrättslig påföljd och att varan, om den återtas, ofta saknar egentligt värde för kreditgivaren medan den kan ha ett förhållandevis högt bruksvärde för konsumenten.

Kommittén har vid sin prövning funnit att återtaganderättens betydelse

som kreditsäkerhet är överskattad. Större delen av de varor som säljs med återtaganderätt betingar ett relativt lågt pris och varornas värde sjunker snabbt när konsumenten använder sig av dem, Realsäkerheten är alltså

dålig, vilket i sin tur medför att kreditgivarens intresse att verkligen ta

tillbaka varan normalt är mycket litet. Enligt kommitténs mening uppnås

en bättre säkerhet om kredit beviljas med utgångspunkt i konsumentens förmåga att fullfölja sina förpliktelser än om kreditgivaren förlitar sig på

möjligheten att återta en vara som snabbt minskar i värde, I sammanhanget framhålls att utvecklingen på kreditupplysningsområdet har gett kreditgivaren helt andra möjligheter än tidigare att ta hänsyn till köparens betal-

ningsförmåga. Mot denna bakgrund har kommittén kommit fram till att försäljning med återtaganderätt inte bör tillåtas när det gäller konsumtionsvaror i all-

mänhet utan endast beträffande dyrbarare föremål som på grund av sin

värdebeständighet och förhållandena på andrahandsmarknaden är mera läm-

pade som kreditsäkerhet. Som exempel har nämnts bilar.

Kommitténs förslag innebär att regeringen skall besluta vilka varor som får säljas med återtaganderätt. Regeringens beslut föreslås kunna avse endast varor vilkas kontantpris överstiger två basbelopp enligt lagen om allmän

försäkring (dvs. i december 1976 21 400 kr.). Som ytterligare förutsättning för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande krävs enligt

förslaget att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet samt att köparen har dröjt i mer än en månad med att betala mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Vad kommittén sålunda föreslagit har mött stark kritik under remissbehandlingen. Huvuddelen av remissinstanserna önskar visserligen att återtaganderätten inskränks men anser att den föreslagna beloppsgränsen, två basbelopp, är för hög. Flera remissinstanser menar att varans art bör tillmätas större betydelse i sammanhanget än dess pris och att ett mera flexibelt system bör eftersträvas. Ett grundläggande tema i invändningarna mot kommitténs förslag är att en alltför kraftig begränsning av återtaganderätten skulle göra det svårare att köpa på kredit för de konsumenter som inte kan erbjuda annan säkerhet än själva varan.

För min del vill jag först understryka att den primära funktionen hos

ett förbehåll om återtaganderätt är och bör vara att bereda säljaren säkerhet

för den lämnade krediten. I praktiken är återtaganderätten den enda form av realsäkerhet som kan upplåtas i lösöre utan att kredittagaren måste avstå från besittningen till föremålet. Återtaganderätten med det därtill knutna, relativt enkla exekutiva förfarandet enligt avbetalningsköplagen kan därmed vara av ett visst värde både för säljaren/kreditgivaren och för köparen. Inte minst väsentligt är härvidlag att det i avbetalningsköplagen har ställts upp åtskilliga regler till köparens skydd iden situation då säljaren har återtaganderätt, vilka saknar motsvarighet vidt. ex. utmätning.

Det är emellertid uppenbart att återtaganderätten f.n. ofta begagnas i

annat syfte än att åstadkomma verklig realsäkerhet vid kreditköp. Som kommittén har framhållit sjunker en varas värde i allmänhet snabbt när kon-

sumenten har börjat använda den. För åtskilliga varor som nu säljs med förbehåll om återtaganderätt saknas en fungerande andrahandsmarknad. Dessa förhållanden minskar realsäkerheten och därmed också säljarens intresse av att verkligen ta tillbaka varan. Samtidigt torde varan inte sällan ha ett betydande bruksvärde för konsumenten. F sådana fall får ett villkor

om återtaganderätt i stället den huvudfunktionen att tjäna som ett påtryckningsmedel för att tvinga fram betalning. De undersökningar som kommittén har gjort visar också att säljarna ofta under lång tid hotar med att återtagande skall ske utan att hotet verkställs. Detta kan innebära en avsevärd press på konsumenten.

Olägenheterna för konsumenten förstärks naturligtvis, om återtagande verkligen sker. Konsumenten får då lämna från sig en vara som han kanske till största delen har betalat och som har ett högt bruksvärde för honom, samtidigt som den har ringa värde i säljarens hand.

Mot bakgrund av det anförda anser jag liksom kommittén att användandet

av förbehåll om återtaganderätt bör begränsas, Jag är dock inte beredd att

gå så långt som kommittén har föreslagit. Enligt min mening skulle kommitténs förslag kunna få en del negativa konsekvenser. Som jag tidigare nämnt har flera remissinstanser uttryckt farhågor för att vissa grupper av

Konsumenter inte längre skulle kunna skaffa sig en del varor på kredit,

om förslaget genomfördes. För min del anser jag visserligen att dessa farhågor

är överdrivna. Åtminstone efter en tid skulle säkert marknaden i stor ut-

sträckning anpassa sig efter det ändrade läget. En plötslig kraftig in-

skränkning av återtaganderätten skulle dock temporärt kunna medföra att

en del konsumenter ställdes utan kreditmöjlighet. Det skulle också, åtminstone under en övergångstid, kunna uppstå samhällsekonomiska störningar. Vidare kan det, som jag tidigare har antytt, i vissa situationer tänkas innebära en smidig lösning även från konsumentens synpunkt att en vara återtas, om konsumenten saknar möjlighet att fullfölja kreditköpsavtalet.

Vid avgörandet av i vilken utsträckning återtaganderätt bör få förekomma

anser jag att man bör utgå från återtaganderättens funktion som kredit-

säkerhet. Däremot bör en återtaganderätt som endast fungerar som påtryck-

ningsmedel inte godtas. I princip bör alltså förbehåll om återtaganderätt få ställas upp endast vid försäljning av varor som med hänsyn till beskaffenhet eller värde eller på grund av förhållandena på marknaden verkligen

är lämpade som kreditsäkerhet. Viktigt är emellertid också att man för de fall då återtagande skall få ske ställer upp regler om avräkning m. m. som i tillräcklig utsträckning tillvaratar konsumenternas intressen. Jag återkom-

mer till dessa regler i det följande.

Om användningen av förbehåll om återtaganderätt på angivet sätt be-

gränsas kommer säljaren att, i de fall då återtaganderätt inte kan göras

gällande, vara hänvisad till domstolsförfarande och utmätning för eventuell

tvångsindrivning av sin fordran på grund av kreditköp. Eftersom en fordringsägare måste ha tillgång till ett exekutivt förfarande för indrivning av sina fordringar kan denna möjlighet inte gärna rubbas. Domstolsförfarandet

med åtföljande utmätning är emellertid inte lika bekvämt för fordringsägaren

som det exekutiva förfarandet för återtagande. Begränsningen av återtaganderätten bör alltså få till följd att kreditköparna mindre ofta än f. n. utsätts för att möjligheten att vidta exekutiva åtgärder utnyttjas i påtryckningssyfte.

När det gäller att närmare ange t vilka fall förbehåll om återtaganderätt

bör få användas anser jag i likhet med flera remissinstanser att det är mindre

lämpligt att som kommittén dra en bestämd gräns med anknytning till

varans kontantpris. På det sättet skulle bl. a. varor tillhörande samma va-

rugrupp ibland kunna göras till föremål för återtaganderätt och ibland inte,

trots att varornas lämplighet som kreditsäkerhet kan vara i stort sett den-

samma. Jag ansluter mig därför till de remissinstanser som efterlyser ett mera flexibelt system.

Vill man åstadkomma ett sådant system ligger det nära till hands att också i detta sammanhang anknyta till den ordning som redan gäller enligt

marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Som tidigare har nämnts in-

nehåller dessa lagar generalklausuler som gör det möjligt för marknads-

domstolen och KO att förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder resp. avtals-

villkor. Den verksamhet som bedrivs inom ramen för marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen utgörs i betydande omfattning av förhandlingar mellan KO och berörda näringsidkare eller branschorganisationer. Flertalet ärenden klaras av genom att näringsidkarsidan frivilligt utfäster sig att inte använda vissa marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor. Först när förhand- Jingsvägen visar sig oframkomlig tillgrips de mera kraftfulla medel som lagstiftningen ställer till förfogande, t.ex. förbud vid vite av marknadsdomstolen.

Enligt min mening kan det näringsrättsliga systemet med fördel begagnas

även när det gäller att reglera användandet av avtalsvillkor om återtag-

anderätt. Genom förhandlingsmetoden och det näringsrättsliga systemet i övrigt blir det möjligt att göra en mera nyanserad bedömning av frågan

huruvida en vara är lämpad som kreditsäkerhet och om den därmed bör

kunna göras till föremål för ätertaganderätt. Särskilt värdefullt är att hänsyn

kan tas inte bara till rådande förhållanden utan även till de förändringar

som efter hand sker på marknaden för olika produkter. Det blir också möjligt att under en övergångstid Jåta näringsidkare använda sig av återtaganderätt i något större utsträckning för att sedan införa en mera restriktiv praxis.

Konsumentkreditlagen bör därför enligt min mening innehålla en bestämmelse enligt vilken näringsidkare som använder förbehåll om återtagunderätt vid marknadsföring av vara, som inte är lämpad som kreditsäkerhet,

kan förbjudas att fortsätta därmed. Denna bestämmelse är avsedd att, liksom

de mera allmänt inriktade generalklausulerna i avtalsvillkorslagen och mark-

nadsföringslagen, utgöra basen för konsumentverkets förhandlingsverksamhet. Vad gäller den närmare handläggningen av förbudsfrågor bör reglerna i avtalsvillkorslagen kunna äga motsvarande tillämpning.

När det gäller att pröva om en vara är lämpad som kreditsäkerhet och

därmed bör få göras till föremål för återtaganderätt bör undersökas om dess

beskaffenhet är sådan att den kan antas något så när bibehålla sitt värde

under kredittiden. Varan bör vara så värdebeständig att en kreditgivare verk-

ligen kan tillgodogöra sig ett relativt stort ckonomiskt värde genom att

återta den.

Varans värde vid inköpstillfället, dess pris, bör naturligtvis också spela en roll vid bedömningen. Sålunda bör varor med relativt lågt pris normalt

inte få göras till föremål för återtaganderätt, oavsett deras värdebeständighet.

Särskilt måste här beaktas att kostnaderna för själva återtagandet och varans fortsatta hantering kan bli så höga att kreditsäkerhetens ekonomiska värde urholkas. Det är svårt att ange någon bestämd prisgräns under vilken

återtaganderätt över huvud taget inte bör förekomma. I regel torde det emel-

lertid vara mindre lämpligt att använda återtaganderätt som kreditsäkerhet

när det gäller varor som har ett pris understigande ca 1000 kr. Förutom varans beskaffenhet och värde bör, som jag tidigare har antytt, förhållandena på marknaden beaktas. Jag tänker då främst på förutsättningarna att på nytt sälja en vara som har återtagits. Enligt min mening

bör det i princip finnas en fungerande andrahandsmarknad för varan

i fråga, om den skall kunna återtas. Sådan marknad finns f.n. då det gäller föremål som bilar och båtar och kanske även beträffande vissa hus-

hållsapparater, t. ex. TV-apparater, frysskåp och symaskiner. Den omständigheten att det ibland förekommer att ctt visst slags vara säljs i begagnat

skick behöver inte betyda att det finns en fungerande andrahandsmarknad.

För att en sådan marknad skall anses föreligga bör det kravet ställas att försäljningen bedrivs seriöst i organiserade former.

Den ordning som jag nu har föreslagit innebär att man inskränker användandet av förbehåll om återtaganderätt till att avse produkter som typiskt sett är lämpliga som säkerhetsobjekt. Det behövs emellertid också regler

som inskränker kreditgivarens möjlighet att i det enskilda fallet göra gällande

återtaganderätten. Kommittén har härvidlag föreslagit att endast mera kva-

lificerat dröjsmål med betalningen skall få åberopas, nämligen dröjsmål i mer än en månad med förfallen del av betalningen som uppgår till mer

än en tiondel av (den ursprungliga) summan av kreditbeloppet och kre-

ditkostnaden. I förhållande till avbetalningsköplagen innebär förslaget för det första att tidsfristen fördubblas, vilket också bättre överensstämmer med

den indrivningspraxis som efterhand har utvecklats. För det andra kan varan

inte längre återtas när köparen har betalat nio tiondelar av skulden. Kre-

9 Riksdagen 1976177.1 saml. Nr 123

ditgivaren måste då anlita det omständligare förfarandet att vända sig till domstol och skaffa sig en exckutionstitel samt eventuellt söka utmätning med stöd därav. Vidare kommer annat skäl än betalningsförsummelse inte längre att kunna åberopas för återtagande vid konsumentkreditköp.

Vad kommittén sålunda föreslagit har lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. KO har dock, liksom när det gäller begränsningen av rätten att åberopa förfalloklausul, påpekat att de föreslagna reglerna under speciella förutsättningar kan vara något mindre förmånliga för köparen än motsvarande bestämmelser i avbetalningsköplagen. Som jug har framhållit i avsnitt 5.7 innebär kommitténs förslag emellertid för alla normala fall en förbättring av köparens ställning. Jag förordar därför att det genomförs.

Ett annat Irav som kan behöva ställas för att återtagande skall få ske är att det ifrågavarande skuldbeloppet inte är preskriberat. Gällande rätt innebär på den punkten att sakrättsliga anspråk inte preskriberas och att det därför inte föreligger något hinder att utnyttja ett förbehåll om äganderätt eller återtaganderätt, även om själva fordringen skulle ha preskriberats. Redan i propositionen med förslag till ny preskriptionslag (prop. 1976/77:5 s. 172) har uttalats att denna ordning är otillfredsställande och att starka skäl talar för att införa bestämmelser om preskription av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. I praktiken uppnås ett sådant resultat, om man som villkor för återtaganderätt föreskriver att det ifrågavarande fordringsbeloppet inte är preskriberat. jag föreslår alltså att en sådan regel förs in i konsumentkreditlagen.

I kommitténs förslag uttrycks klart vad som redan f. n. torde gälla, nämligen att förbehåll om återtaganderätt får åberopas endast om förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet. Ett av säljaren gjort förbehåll kan emellertid åberopas av bank eller annan till vilken säljaren överlåtit sin rätt. Det är också mycket vanligt att avbetalningssäljare finansierar sin kreditgivning genom att överlåta sina kontrakt till banker eller särskilda finansieringsbolag.

Under remissbehandlingen har det gjorts gällande att även andra kreditgivare än säljare borde kunna göra förbehåll om återtaganderätt med den verkan i bl. a. exekutivt hänseende som f.n. enligt avbetalningsköplagen följer av sådant förbehåll. Återtaganderätten skulle därmed utvidgas till låneköp och andra former av kreditköp vid vilka det nu inte finns möjlighet för kreditgivare att på detta sätt säkerställa sig.

Själv tar jag i likhet med kommittén avstånd från tanken att på någon punkt utvidga återtaganderätten. Vad just gäller låneköpet vill jag erinra om att denna kreditform har införts av konsumentkooperationen i syfte att skapa ett alternativ till köp med återtaganderätt. Jag anser det vara av värde, inte minst från konkurrenssynpunkt, att utvecklingen från krediter med återtaganderätt mot modernare kreditformer uppmuntras.

En särskild fråga är under vilka förutsättningar köparen genom att erlägga betalning, sedan han kommit i kvalificerat dröjsmål, bör kunna hindra att

föremålet återtas. Frågan är f. n. reglerad i 2 § andra stycket avbetalningsköplagen. Kommittéförslaget innehåller däremot inte några särskilda regler

i ämnet. Enligt kommittén förekommer det knappast att en säljare vill utnyttja återtaganderätten sedan dröjsmålet rättats till. Att i ett sådant läge

utnyttja förbehåll om återtaganderätt bör enligt kommitténs mening f.ö.

kunna hindras genom åberopande av generalklausulen i 36 § avtalslagen, oavsett anledningen till det dröjsmål som rättats till.

Jag delar visserligen kommitténs uppfattning att den nu berörda frågan

har begränsad praktisk betydelse. I likhet med KO anser jag det dock finnas skäl att ta in en bestämmelse i ämnet i konsumentkreditlagen. Beaktas bör sålunda bl. a. att återtagande ofta sker genom ett summariskt handräckningsförfarande. Det finns därmed inte så stora möjligheter att komma till

rätta med oskäliga krav på återtagande med hjälp av generalklausulen. Jag

föreslår därför en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren inte får återta varan om köparen, sedan han råkat i kvalificerat dröjsmål men innan varan

återtas, betalar det belopp som dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader.

Till skillnad från regeln i 2 § andra stycket avbetalningsköplagen bör den

nu förordade bestämmelsen gälla oavsett anledningen till dröjsmålet.

5.9.2 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande

Liksom kommittén anser jag att konsumentkreditlagen bör innehålla särskilda bestämmelser om den uppgörelse som skall äga rum mellan kreditgivaren och köparen då en vara återtas och att dessa bestämmelser, liksom avbetalningsköplagens motsvarande regler, bör tillämpas såväl i samband

med rättegång och handräckning som vid utomprocessuella uppgörelser.

Kommitténs förslag rörande avräkningen mellan parterna vid återtagande har i princip godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Även jag kan i huvudsak ansluta mig till förslaget i denna del. Köparen bör således

tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Beräkningen av varans värde

bör ske med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 3 § avbetalningsköplagen. Kreditgivaren bör å sin sida få tillgodoräkna sig först och främst den obetalda delen av kreditfordringen. Om återtagandet sker innan den avtalade kredittiden har gått till ända skall köparen emellertid inte be-

höva betala hela den avtalade kreditkostnaden, utan kreditgivaren bör i sådant fall få vidkännas samma reduktion av sin fordran som vid annan betalning i förtid (jfr avsnittet 5.7). Den obetalda delen av kreditfordringen skall alltså minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren

skall dock alltid få tillgodoräkna sig skälig och i avtalet särskilt angiven

kostnad för uppläggning av krediten. Kreditgivaren bör vidare i förekommande fall få tillgodoräkna sig viss dröjsmålsränta samt vissa nödvändiga

kostnader för ätertagandet.

När det gäller kostnader för återtagandet har kommittén föreslagit en

regel av innehåll att ersättning skall utgå enligt bestämmelser som regeringen

meddelar. Kommittén har härvid hänvisat till den reglering som f. n. gäller

för avbetalningsköpens del. I 45 första stycket avbetalningsköplagen föreskrivs att säljaren, när avbetalningsgods återtas, får tillgodoräkna sig bl. a.

kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Vidare gäller enligt tredje stycket av samma paragraf att ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Bestämmelser i ämnet

finns i kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m. (ändrad senast

1976:796).

Enligt nämnda kungörelse får i mål om handräckning enligt 108 avbetalningsköplagen säljaren räknas till godo ersättning för dels exekutions-

avgift, dels eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde, dels utgift för inställelse vid förrättning, om inställelsen har

varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt, och dels kostnad för transport av godset. Ersättning för eget arbete samt arvode till ombud eller biträde

bestäms enligt kungörelsen till skäligt belopp, dock högst (fr. o. m. den I januari 1977) 120 kronor om ej särskilda skäl föreligger. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse vid förrättning skall bestämmelserna

om beräkning av ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättning för transportkostnad bestäms enligt kungörelsen till skäligt belopp. I mål om verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats utge gods som sålts genom avbetalningsköp, räknas säljaren enligt kungörelsen till godo ersättning för kostnad enligt vad utmätningsmannen bestämmer. Jag delar kommitténs uppfattning att en reglering som i sak motsvarar den nu angivna bör gälla beträffande kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig ersättning för kostnader vid återtagande enligt konsumentkreditlagen. Emellertid bör såväl arten av de kostnader för vilka ersättning skall få tillgodoräknas som de huvudsakliga normerna för ersättningens storlek anges

i lagen.

Jag föreslår alltså att i konsumentkreditlagen tas in bestämmelser enligt vilka kreditgivaren vid återtagande av vara får tillgodoräkna sig ersättning

för exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för

inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning

för utgift för inställelse bör bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne ha motsvarande tillämpning. Föreskrift härom bör tas in i lagen. Vidare bör i lagen föreskrivas att kreditgivaren i mål om handräckning för återtagande får tillgodoräkna sig även skälig ersättning

för sitt eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde. Det bör ankomma på regeringen att närmare reglera vad som härvidlag skall anses utgöra skälig ersättning.

I sammanhanget kan anmärkas att regeringen genom beslut den 2 december 1976 har uppdragit åt datainspektionen att inkomma med förslag till långsiktig reglering av ersättningsfrågor av det slag som här har berörts. Inspektionens förslag bör enligt regeringsbeslutet ha inkommit till justi- tiedepartementet den 1 september 1977.

I avbetalningsköplagen finns en regel av den innebörden att, om köparen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, varan inte får återtas utan att kreditgivaren kompenserar köparen. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot kommitténs förslag att en motsvarande bestämmelse tas in i konsumentkreditlagen, och jag ansluter mig för egen del till förslaget.

När det gäller den motsatta situationen, nämligen den att kreditgivaren vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än köparen, har kommittén föreslagit att köparens restskuld inte skall få krävas ut i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder har utsatts för onormal värdeminskning. Enligt förslaget får emellertid i denna situation inte utkrävas mer än vad som hänför sig till den onormala värdeminskningen.

En ledamot av kommittén har reserverat sig mot förslaget i den nu återgivna delen. Vidare har förslaget mött motstånd under remissbehandlingen. Härvid har huvudsakligen framförts invändningar av principiell natur. Sålunda har anförts att förslaget strider mot hävdvunna civilrättsliga regler, närmast principen att avtal skall hållas. Vidare har framhållits att förslaget innebär att säljaren skulle stå faran för att godset förstörs eller onormalt försämras av annan anledning än åtgärder från köparens sida, t. ex. genom olyckshändelse. Vissa remissinstanser har å andra sidan anfört att det föreslagna undantaget från det principiella förbudet att kräva ut restskuld kan bli svårt att tillämpa.

För egen del vill jag till en början erinra om följande. Vid kreditköp med återtaganderätt har kreditgivaren i händelse av dröjsmål med betalningen f.n. två alternativ att välja mellan. Det ena är att i vanlig ordning göra gällande sin på avtalet grundade fordringsrätt, i sista hand genom domstolsförfarande och utmätning. Kommittén har inte föreslagit att denna möjlighet skall inskränkas och detta är inte heller min avsikt. Det andra alternativet som står kreditgivaren till buds när köparen inte uppfyller sina betalningsförpliktelser enligt avtalet är att återta varan. Som tidigare har framhållits är det här fråga om ett relativt enkelt och bekvämt förfarande som erbjuder vissa fördelar för kreditgivaren jämfört med domstolsförfarande och utmätning.

Bakom kommitténs förslag kan sägas ligga det synsättet att kreditgivaren, om han väljer det för honom fördelaktiga återtagandealternativet, i gengäld bör få nöja sig med det värde som återtagandet kan tillgodoföra honom.

Häremot kan enligt min mening inte riktas några avgörande invändningar. Tvärtom står en sådan ordning i god överensstämmelse med den syn på återtaganderätten som kreditsäkerhet, åt vilken jag tidigare har gett uttryck. Det kommer då att ligga i säljarens intresse att använda förbehåll om återtaganderätt endast när det gäller varor som är lämpade att utgöra säkerhet för den lämnade krediten. Vidare är den föreslagna ordningen ägnad att understödja kravet på kontantinsats och önskemålet om en till varans livs längd anpassad kredittid. Flera skäl talar sålunda för att restskuld som uppkommer för köparen vid återtagande inte skall få krävas ut.

Som nyss har nämnts innebär emellertid kommittéförslaget att restskuld skulle få krävas ut om och i den mån restskulden svarar mot en onormal minskning av varans värde, vilken orsakats av köparen. Vad som åsyftas är vanvård och liknande.

På den punkten anser jag liksom en del remissinstanser att det kan vålla svårigheter att avgöra inte bara när det föreligger onormal värdeminskning utan också hur stor det av en värdeminskning som kan betecknas som ”onormal”. Det torde också sällan bli anledning att tillämpa den ifrågavarande undantagsregeln. Enligt min mening är fördelarna med enkla och enhetliga regler så stora att de överväger de nackdelar som undantagsvis kan tänkas uppkomma, om kreditgivare efter återtagande skärs av även från möjligheten att kräva ut restskuld som uppkommit på grund av att varan har utsatts för onormal värdeminskning. Jag förordar därför att kreditgivaren inte i något fall skall få kräva ut restskuld om han har valt att återta varan. Med anledning av vad som har anmärkts under remissbehandlingen vill jag framhålla att detta inte innebär någon principiell rubbning av regeln att köparen står faran för godset sedan det har kommit i hans besittning. Kreditgivaren har, som tidigare påpekats, möjlighet att driva in hela sin fordran på grund av köpet genom att i stället för återtagande välja domstolsförfarande och utmätning. Det kan förutsättas att kreditgivare som överväger att återta en vara normalt har möjlighet att, innan verkställighet sker, förskaffa sig upplysningar om varans skick.

5.9.3 Förfarandet vid återtagande och förbud mot utmätning, m.m.

Avbetalningsköplagen innehåller bestämmelser om handräckning för återtagande av avbetalningsgods och förrättning för verkställighet av dom varigenom köparen förpliktats återlämna föremål som har sålts på avbetalning. Enligt kommitténs mening bör dessa bestämmelser i princip äga motsvarande tillämpning då kreditgivaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt konsumentkreditlagen. Kommittéförslaget innehåller dock vissa avvikelser från vad som f.n. gäller enligt avbetalningsköplagen. Sålunda föreslås som förutsättning för att ansökan om handräckning över huvud taget skall få göras, att det föreligger en skriftlig och av parterna underskriven

handling rörande köpet som —- förutom förbehåll om återtaganderätt — in-

nehåller uppgifter om olika kreditköpsfaktorer, bl. a. den effektiva räntan.

Vidare föreslår kommittén att köparens s. k. benficium vid handräckning

för återtagande eller verkställighet av dom utökas. På denna punkt gäller enligt 11 § andra stycket avbetalningsköplagen att gång- och sängkläder som

är oundgängligen behövliga för köparen eller hans närmaste inte får återtas. Förslaget innebär däremot att handräckning eller verkställighet inte får be-

viljas beträffande vara som enligt 65 § utsökningslagen undantas från utmätning, dvs. exempelvis föremål som är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. .

För egen del kan jag i likhet med remissinstanserna i princip ansluta mig till kommitténs förslag. Emellertid anser jag att förutsättningarna för handräckning bör anges direkt i konsumentkreditlagen. Till en början bör, som kommittén har föreslagit, anges att handräckning

får ske bara om det föreligger ett skriftligt avtal som innehåller förbehåll

om återtaganderätt. Vidare bör företes skriftliga uppgifter om vissa betydelsefulla kreditköpsfaktorer. Vilka faktorer som här bör komma i fråga skall jag närmare beröra i specialmotiveringen. Ytterligare bör som förut-

sättning för handräckning gälla att det är uppenbart att köparen har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål med betalningen som krävs för att återtagande

skall få ske. Det bör också anges att handräckning inte får beviljas, om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt de tidigare

berörda reglerna. Slutligen bör, som kommittén har föreslagit, en regel ställas upp om att handräckning inte får ske beträffande vara som enligt 65 § ut-

sökningslagen undantas från utmätning.

Kommitténs förslag innebär att handräckning inte heller får beviljas, om

köparen visar sannolika skäl att godset har blivit sålt till oskäligt högt pris.

Enligt min mening är det dock onödigt att ställa upp ett sådant villkor. Genomförs de regler om avräkning och preskription av restskulden som jag tidigare har föreslagit, innebär det att kreditgivaren får nöja sig med

det värde varan har då den återtas. Har priset från början varit oskäligt,

kommer den oskäliga delen inte att kunna utkrävas. Detta innebär att ju högre priset är, desto fördelaktigare är det i regel för köparen att kreditgivaren

utnyttjar återtaganderätten i stället för annat indrivningsförfarande. Motsvarande gäller för övrigt beträffande kreditkostnaden.

Beträffande förfarandet vid handräckning anser jag att de nuvarande reg-

lerna i avbetalningsköplagen i stor utsträckning bör kunna göras tillämpliga. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen. Vid sidan av det förenklade förfarande som en handräckning innebär

kan en säljare som vill utnyttja ett förbehåll om återtaganderätt också gå till domstol och utverka en dom som förpliktar köparen att lämna tillbaka varan. Säljaren kan därefter i vanlig ordning begära att domen verkställs. Förutsättningarna för att verkställighet skall få ske bör i stor utsträckning vara desamma som när det gäller beviljande av handräckning. Bl.a. bör

det anges i lagen att verkställighet inte får ske beträffande vara som omfattas

av utsökningslagens utmätningsförbud. Härmed garanteras att ett förbehåll

om återtaganderätt inte i någon situation kan utnyttjas så, att den enskilde går miste om exempelvis saker som är nödvändiga för ett hem och dess skötsel.

Vid kreditköp med återtaganderätt är kreditgivaren, som tidigare fram-

hållits, oförhindrad att göra gällande sin fordringsrätt i vanlig ordning. Detta

innebär att kreditgivaren, sedan han erhållit dom eller annat verkställbart

utslag, kan begära att köparens egendom utmäts. För fordran på grund

av avbetalningsköp gäller emellertid enligt avbetalningsköplagen att just

det föremål som köpet avser inte får utmätas. Anledningen härtill är att utmätning och försäljning i exekutiv ordning kan ge ett sämre resultat för

avbetalningsköparen än en uppgörelse enligt avbetalningsköplagens regler. Enligt kommitténs mening bör detta utmätningsförbud upprätthållas också vid tillämpning av konsumentkreditlagen.

För egen del vill jag erinra om att de regler om avräkning och preskription av restskulden som jag har föreslagit för det fall att återtagande sker är förmånligare för köparen än avbetalningsköplagens motsvarande bestämmelser. Det är uppenbart att den avsedda förstärkningen av köparens ställning kan utebli om en vara som har sålts med återtaganderätt skulle kunna

utmätas för kreditfordringen. Jag föreslår därför att man i konsumentkreditlagen tar in ett särskilt förbud mot sådan utmätning. För fullständighetens

skull bör påpekas att vara som har sålts på kredit utan förbehåll om återtaganderätt däremot, med de inskränkningar som följer av 65 § utsökningslagen, kan utmätas för fordran på grund av köpet.

5.9.4¶Vissa andra frågor

Under remissbehandlingen har bl. a. KO hävdat att konsumentkreditlagen bör innehålla en motsvarighet till avbetalningsköplagens regel om rätt för

köparen att inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits. Jag ansluter mig till den uppfattningen. En regel av det angivna innehållet bör alltså föras in i konsumentkreditlagen. Om köparen vill utnyttja sin åter-

lösningsrätt bör han vara skyldig att betala, förutom varans värde, den eventuella restskuld som har uppkommit vid den tidigare avräkningen.

Kommittén har föreslagit att återtaganderätten skall preskriberas om kreditgivaren, sedan ansökan om handräckning gjorts, har medgett uppskov och till följd härav verkställighet inte har skett inom sex månader. Förslaget syftar till att förhindra att kreditgivaren under oskäligt lång tid utnyttjar

återtaganderätten enbart som ett hot mot en köpare som har betalningssvårigheter.

För egen del vill jag erinra om att mina tidigare förslag innebär att åter-

taganderätten får karaktären av en mera renodlad säkerhetsrätt. En sådan

rätt bör enligt min mening i princip få fylla sin funktion så länge fordringen

består. Med hänsyn härtill och då, som flera remissinstanser också har påpekat, den föreslagna preskriptionsregeln med lätthet skulle kunna kringgås

anser jag att förslaget inte bör genomföras. I sammanhanget vill jag fram hålla att de förslag som jag har fört fram i det föregående, bl. a. när det gäller preskription av restskuld, torde leda till att återtaganderätten i betydligt

mindre omfattning än tidigare kommer att på nyss angivet sätt utnyttjas

enbart som ett påtryckningsmedel mot köparen.

5.10 Särskilda bestämmelser om kontokredit m. m.

Med avtal om kontokredit menas vanligen ett avtal som berättigar kredittagaren att ta i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fort-

löpande kredit. Kredittagarens uttag bokförs på ett för honom upplagt konto. Krediten är fortlöpande på det sättet att kontohavaren genom att göra inbetalningar på kontot kan bibehålla och variera sitt kreditutrymme under

i princip obegränsad tid. En vanlig form av fortlöpande kredit är checkräkningskredit och den

särskilt på löntagarna inriktade banklönekrediten. Vid fortlöpande kredit av detta slag kan kredittagaren/konsumenten disponera sitt kreditutrymme

för praktiskt taget vilket ändamål som helst.

En allt vanligare typ av fortlöpande kredit, som har ägnats särskild uppmärksamhet av kommittén, representeras av de kontokreditsystem som har byggts upp av banker och andra finansieringsföretag. Utmärkande för dessa system är att ett särskilt kontoföretag till sig ansluter dels näringsidkare som tillhandahåller nyttigheter av olika slag, dels förbrukare — enskilda konsumenuer eller andra — för vilka nyttigheterna är avsedda. Systemet fungerar i princip så, att konsumenten inom ramen för det medgivna kreditutrymmet lånar pengar av kontoföretaget för att betala nyttigheten. I praktiken går

pengarna direkt från kontoföretaget till den näringsidkare som har tillhan-

dahållit nyttigheten. För att denne skall veta att konsumenten har ett konto som är anslutet till systemet har konsumenten i regel fått en plastbricka från kontoföretaget som uppvisas när han vill använda sig av kontokrediten, dvs. ett kontokort.

Som framgår av vad jag har sagt i ett tidigare avsnitt avses den nya konsumentkreditlagen i princip omfatta alla konsumentkrediter, således även olika slag av kontokrediter i den mån de är avsedda huvudsakligen

för enskilt bruk. Detta innebär bl. a. att näringsidkare som marknadsför kontokredit är skyldig att iaktta lagens bestämmelser om information (se

avsnittet 5.3). Vidare blir lagens olika regler om kreditköp tillämpliga, om

kontokrediten används vid inköp av varor. Av särskilt intresse härvidlag är de regler som på visst sätt gör kreditgivaren medansvarig för säljarens

förpliktelser mot köparen på grund av köpet, t. ex. vid fel i vara (avsnitt

5.6), eller som utesluter återtaganderätt vid bl. a. kontoköp (avsnitt 5.9).

Kommittén har föreslagit att lagens bestämmelser om kreditköp i visst fall skall gälla även när kontokredit tas i anspråk vid förvärv av andra nyttigheter än varor, t. ex. sällskapsresor. Det fall som kommittén åsyftar är

det vanliga fallet att ett avtal om kontokredit berättigar konsumenten att

ta i anspråk kreditutrymmet såväl vid köp av vara som vid andra förvärv. Kommittén, som framhåller att det i kontokortssystemen inte görs någon

skillnad mellan krediter som hänför sig till varuinköp och andra krediter,

pekar särskilt på att reglerna om kreditgivarens ansvar för felaktiga varor och annat som har med själva köpet att göra i så fall skulle äga motsvarande

tillämpning vid förvärv av tjänster o. d.,t. ex. när en researrangör inte fullgör sina åligganden mot konsumenten. Vad kommittén föreslagit i denna del har lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

Givetvis är det angeläget att konsumenternas ställning stärks även i fall

då andra nyttigheter än varor förvärvas på kredit. Som jag tidigare har framhållit bör man emellertid i detta lagstifthingsärende i stort sett nöja sig

med att reglera kreditköp av varor. Frågor som gäller exempelvis kon-

tantinsats eller fristående kreditgivares ansvar i samband med tillhanda-

hållande av tjänster och andra nyttigheter utanför varuområdet bör anstå i avvaktan på resultatet av främst kreditköputredningens och konsument-

tjänstutredningens pågående utredningsarbete. Vad jag nu har sagt bör i

princip gälla oavsett på vilket sätt krediten ges. Lagstiftning om tjänster på kredit bör alltså anstå även när det är fråga om tjänst som betalas med användande av kontokredit. Enligt min mening finns det härvid inte anledning av göra skillnad mellan fall då ett kontokortssystem gäller enbart förvärv av andra nyttigheter än varor, exempelvis sällskapsresor, och fall då ett kontokortssystem är blandat, dvs. medger förvärv av såväl varor som andra nyttigheter. Det skulle te sig egendomligt om ett förvärv av tjänst skulle underkastas kreditköpsreglerna enbart i det speciella fallet att förvärvet sker inom ramen för ett blandat kontokortssystem. På grund av det sagda

förordar jag att förvärv av andra nyttigheter än varor helt och hållet hålls

utanför de regler som gäller kreditköp, alltså även i det fall som nyss har berörts.

Jag går nu över till ett annat spörsmål som rör kontokrediterna, nämligen frågan om betalningsansvaret när kontokort har använts av obehörig person. Som närmare framgår av betänkandet innehåller standardavtalen på kon-

tokortsområdet regelmässigt avtalsvillkor varigenom konsumenten/kontohavaren påtar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom

att kontokort används av obehörig. Kommittén har föreslagit att sådana

avtalsvillkor skall få göras gällande endast om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan, förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller, utan att

grov oaktsamhet ligger honom till last, förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren. För belopp som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning är kontohavaren enligt förslaget betalningsansvarig endast om han har förfarit svikligt, exempelvis gjort osann anmälan om förlust och sedan fortsatt att använda kortet.

Förslaget har lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Ett par instanser vill dock gå längre i begränsning av kontohavarens ansvar. Sålunda anmärker konsumentverket att kontohavare enligt kommitténs förslag i alltför stor utsträckning kan bli ansvarig för belopp som påförts kontot efter det att han mist kortet men innan han anmält förlusten. Verket föreslår att kontohavarens ansvarighet härvidlag begränsas till ett belopp motsvarande fem procent av basbeloppet. Enligt KO finns det anledning att överväga införande av regler som generellt begränsar kontohavarens betalningsansvar till visst belopp och som helt befriar honom från ansvar i fall där innehav av kortet utgjort enda legitimation för den obehörige.

För egen del anser jag att det finns ett klart behov av regler till skydd för kontohavare i fall då kontokort används av obehörig. Vid utformningen av reglerna bör utgångspunkten vara att risken för ekonomisk förlust i första hand skall bäras av kreditgivaren. Kreditgivaren har nämligen möjlighet att på olika sätt begränsa sitt risktagande, främst genom krav på legitimation när kort används. I vissa kvalificerade fall bör dock kreditgivaren ha möjlighet att göra konsumenten betalningsskyldig.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anser jag att de bestämmelser som kommittén härvidlag har föreslagit innebär en lämplig avvägning. Detta betyder att jag inte nu vill förorda ytterligare speciella begränsningar av den typ som föreslagits av KO och konsumentverket. Att införa en generell begränsning av kontohavarens ansvar till en viss beloppsnivå skulle enligt min mening kunna alltför mycket undergräva respekten för de normer som måste finnas när det gäller skyldighet att förvara kortet väl och snarast anmäla förlust av kortet. Ansvarsbegränsningsregeln skulle ju få betydelse endast om kontohavaren överlämnat kontokortet till annan, förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller förlorat kortet på annat sätt och underlåtit att Snarast efter upptäckt anmäla förlusten. Och i dessa fall blir kontohavaren ansvarig endast för sådana obehöriga kontouttag som sker innan kreditgivaren har mottagit anmälan att kontohavaren inte längre har kortet i sin besittning. Självfallet kan även ett sådant ansvar — med hänsyn till beloppets storlek eller andra omständigheter - stundom framstå som oskäligt mot kontohavaren. Sådana fall kan emellertid angripas med hjälp av jämkningsregeln i 368 avtalslagen.

Jag vill emellertid understryka att det förhållandet att man nu inför ett grundskydd för kontohavarna i samband med uttag av obehörig inte bör

hindra konsumentmyndigheterna att noga följa kontoföretagens praxis och att, om det bedöms angeläget från konsumentsynpunkt, söka få till stånd

en ytterligare förbättring av avtalsvillkoren eller vid behov påkalla lagänd-

ring.

I vissa kontokortssystem gäller att även annan än kontohavaren kan enligt

kontoavtalet vara behörig att använda kontokort som utfärdats på grund

av avtalet. De av kommittén föreslagna reglerna bör jämkas med hänsyn Hill detta förhållande. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

De särskilda reglerna om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort bör enligt min mening äga tillämpning oavsett kontokreditens närmare inriktning. Reglerna bör således gälla såväl när kontokrediten avser endast inköp av varor som när krediten kan användas för annat ändamål.

5.11¶Kreditköp och förhyrning

En konsument som behöver en viss kapitalvara kan f.n. i en del fall välja mellan att köpa den och att hyra den. I likhet med kommittén anser jag att det från konsumentsynpunkt är en fördel att marknaden på detta sätt erbjuder alternativ varigenom behov av kapitalvaror kan tillgodoses. Särskilt om konsumentens behov av varan är tillfälligt kan det vara en

lämplig utväg att hyra den i stället för att göra en större investering i form

av ett köp. Även förhyrning för längre tid kan för en del konsumenter vara en fördel, bl. a. från bekvämlighetssynpunkt. Som framgår av kommittébetänkandet ansvarar ju uthyraren i regel för underhåll och reparation av föremålet under hyrestiden.

Det förhållandet att konsumenterna i viss omfattning kan välja mellan

att köpa och att hyra en vara kan naturligtvis inte förbises vid en reglering av kreditköpen. Till en början bör klargöras vilka transaktioner som är kreditköp och vilka som är förhyrning. Som kommittén har framhållit ligger den väsentliga skillnaden mellan förhyrning och kreditköp i avtalets syfte

beträffande äganderätten till varan. Då parterna ingår ett avtal om kreditköp

är deras avsikt att konsumenten skall bli ägare till föremålet. Vid avtal

om förhyrning är avsikten däremot att konsumenten under viss tid skall

använda varan utan att äga den. Det förekommer emellertid att avtal be-

tecknas som hyresavtal trots att avsikten är att konsumenten skall äga fö-

remålet. Ett skäl kan vara att säljaren vill kringgå vissa tvingande skyddsregler som har ställts upp vid köp. För att undanröja varje tvivel om att

det i sådana fall är fråga om ett kreditköp innehåller I $ avbetalningsköplagen

en erinran om att köp föreligger även om avtalet har betecknats som hyresavtal, ”såframt det finnes vara åsyftat. att den, som fått godset till sig

utgivet, skall bli ägare därav”. Kommittén föreslår att en motsvarande erinran tas in i konsumentkre-

ditlagen. Jag ansluter mig till förslaget i den delen. Det är uppenbart att

en säljare inte bör kunna kringgå skyddsreglerna i den föreslagna konsumentkreditlagen genom att beteckna ett avtal som förhyrning trots att det

i verkligheten är fråga om försäljning. Som exempel på bestämmelser som

på detta sätt skulle kunna kringgås till nackdel för konsumenterna kan nämnas reglerna om återtaganderätt.

En sak som också måste uppmärksammas i detta sammanhang är överströmningsproblematiken. Kommittén har räknat med att de regler som den har föreslagit för kreditköpens del, bl. a. beträffande informationsplikt,

kontantinsatskrav och begränsning av återtaganderätten, kan leda till en

överströmning från kreditköp till långtidsförhyrning. Detta kan innebära

problem genom att förhyrningsområdet f. n. inte är särskilt reglerat ur kon-

sumentskyddssynvinkel.

Enligt kommitténs mening är långtidsförhyrning förbunden med vissa

nackdelar för konsumenterna. Kommittén pekar särskilt på att förhyrning i det långa loppet ställer sig avsevärt dyrare än motsvarande kreditköp samt

att konsumenten kan råka ut för mycket stränga påföljder, om han kommer efter med hyran. Risk finns också, menar kommittén, att en del näringsidkare

för att undgå kontantinsätskravet och för att även fortsättningsvis kunna

använda sig av det hot som återtagandemöjligheten innebär övergår från kreditförsäljning till uthyrning. Därigenom skulle konsumentkreditlagens skyddsregler förfela en stor del av sin verkan och påtagliga olägenheter kunna uppstå för konsumenterna.

Kommittén föreslår därför som komplement till konsumentkreditlagen

en särskild uthyrningslag. Som motsvarighet till konsumentkreditlagens krav på kontantinsats innehåller den föreslagna uthyrningslagen bestämmelser om att den som hyr en vara av visst värde skall, om hyrestiden överstiger en månad eller lämnas obestämd, deponera ett visst belopp hos uthyraren. Vidare åläggs uthyraren informationsskyldighet rörande den ekonomiska innebörden av förhyrningen. Kommittén föreslår också att konsumenten tillerkänns rätt att säga upp hyresavtalet när förhyrningen har pågått i sex månader. Efter samma tid skulle konsumenten vidare ha rätt

att köpa varan. Priset skulle i så fall fastställas efter ett i lagen angivet avräkningsförfarande. Beträffande förslagets närmare innehåll får jag hänvisa till den tidigare framställningen (4.3). Som jag har nämnt i ett tidigare avsnitt har förslaget till uthyrningslag fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Flertalet av de re-

missinstanser som har yttrat sig synes visserligen mena att en mer allmän

övergång från kreditköp till långtidsförhyrning knappast är önskvärd. Från

flera håll — bl. a. från LO:s sida — påpekas emellertid att långtidsförhyrning

många gånger kan vara till fördel för konsumenterna och att man i varje

fall inte bör gå så långt i reglering av denna verksamhet som kommittén

har föreslagit. Skulle kommitténs förslag genomföras finns det enligt vissa

instansers mening risk för att viss uthyrningsverksamhet, t. ex. uthyrning

av TV-apparater, allvarligt försvåras. Åtskilliga remissinstanser framhåller

också att faran för en icke önskvärd överströmning från köp till uthyrning

minskar, om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående

utformning än kommittén har föreslagit. För min del vill jag först erinra om att de förslag rörande kreditköp som jag har lagt fram i det föregående innebär att bl. a. reglerna om kontantinsats

och återtaganderätt blir mer flexibla än enligt kommitténs förslag. Så t. ex.

kommer bättre hänsyn att kunna tas till förhållandena i varje särskild

bransch. Det finns därmed enligt min mening mindre risk för en ofördelaktig överströmning från kreditköp till förhyrning. Även bortsett härifrån anser

jag att kommitténs farhågor för en sådan överströmning är överdrivna. Som jag redan har antytt inledningsvis i detta avsnitt måste också beaktas att

vissa former av uthyrningsverksamhet, framför allt korttidsuthyrning men även uthyrning för längre tid, fyller ett angeläget konsumentbehov. Själv-

fallet måste sådan verksamhet kunna bedrivas även i fortsättningen. På den punkten kan jag hålla med vissa remissinstanser om att det finns risk

för att även befogad uthyrningsverksamhet skulle allvarligt försvåras, om

kommitténs förslag genomförs.

Vad jag nu har sagt leder till att man i varje fall inte bör gå så långt i reglering av uthyrningsverksamheten som kommittén har föreslagit. Bl. a. bör man enligt min mening avstå från att införa något krav på deposition av ett visst belopp hos uthyraren. Detta hindrar emellertid i och för sig inte att man genomför vissa andra delar av kommittéförslaget. Självfallet kan konsumenternas ställning gentemot näringsidkarna behöva stärkas även på det speciella område som uthyrningsverksamheten utgör. Och utan tvekan innehåller kommittéförslaget på den punkten åtskilliga beaktansvärda

detaljer. Jag tänker då främst på förslagets bestämmelser om information

men också på reglerna om rätt för konsumenten att säga upp hyresavtalet eller att under vissa förutsättningar köpa varan.

Vad först gäller informationsfrågan vill jag emellertid erinra om att den har kommit i ett nytt läge genom den utbyggda marknadsföringslagen. Inom ramen för den lagen kan konsumentmyndigheterna få till stånd en väsentligt förbättrad konsumentupplysning även på uthyrningsområdet (jfr prop. 1975/76:34 s. 124), Liksom är fallet när det gäller krediter kunde det vis-

serligen finnas behov av vissa speciella informationsregler som särskilt tar sikte på uthyrning. Jag anser dock inte att det enbart av den anledningen finns skäl att införa en särskild uthyrningslag.

När det därefter gäller frågorna om uppsägningsrätt och rätt att köpa den hyrda varan kan jag till stora delar ansluta mig till kommitténs värderingar. Viktigt är naturligtvis att konsumenten vid uthyrning har valfrihet och inte binds av hyresavtalet för längre tid än som svarar mot hans behov. Beaktas bör också att en alltför lång hyrestid kan få avsevärda olägenheter på så sätt att det sammanlagda hyresbeloppet kan komma att överstiga

varans pris. Kommitténs förslag ger konsumenten möjlighet att undvika de ekonomiskt sett oskäliga konsekvenser som ett fortsatt förhyrande kan leda till och att i stället på vissa villkor bli ägare till föremålet.

Samtidigt som alltså kommitténs grundtankar är värda beaktande, anser

jag dock att det framlagda lagförslaget även i hithörande frågor går alltför långt. Detta gäller framför allt förutsättningarna och villkoren för köp av

den hyrda varan. Även de av kommittén föreslagna bestämmelserna om

uppsägningsrätt skulle kunna få vissa negativa konsekvenser för konsu-

menterna, främst i form av förhöjda hyresavgifter. Frågorna behöver därför övervägas närmare. Vad som har framkommit vid kommitténs ut-

redningsarbete tyder inte heller på att det finns något omedelbart behov

att ingripa med lagstiftningsåtgärder på det berörda området. Jag vill f. ö. understryka att det redan nu finns goda möjligheter att med stöd av avtalsvillkorslagen komma till rätta med villkor i uthyrningsavtal som är

oskäliga mot konsumenterna. Även den civilrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen kan användas i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag, Som jag redan tidigare har uttalat, att man

åtminstone f. n. bör avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning

av varor till konsumenter. Skulle mot förmodan kreditköpsreglerna leda

till en för konsumenterna ofördelaktig överströmning från köp till uthyrning eller skulle utvecklingen annars visa att en särskild reglering behövs, får frågan tas upp till förnyad prövning.

5.12 Tillsyn

Kommittén har föreslagit att efterlevnaden av konsumentkreditlagstift-

ningen skall stå under tillsyn av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt kommittén bör tillsynen anförtros åt myndighet på konsumentskyddsområdet, företrädesvis konsumentverket. Tillsynsverksamheten bör inte vara enbart kontrollerande utan även inriktas på att ytterligare förbättra konsumenternas ställning i kreditsammanhangen samt på att ta fram statistik och andra betydelsefulla uppgifter beträffande konsumentkrediterna.

För att efterlevnaden av lagstiftningen skall kunna övervakas på ett rationellt sätt — härvid har särskilt nämnts kravet på kontantinsats vid kreditköp — bör tillsynsmyndigheten enligt kommittén ges rätt att företa inspektion hos varje näringsidkare som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Näringsidkare skall enligt förslaget vara skyldig att lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten be-

gär för sin tillsyn. För att vid behov kunna framtvinga handlingar och upplysningar skall tillsynsmyndigheten kunna förelägga vite. Kommittén fö-

reslår också att tillsynsmyndigheten ges rätt att meddela de föreskrifter som

föranleds av tillsynen och att förena dessa med vite. Talan mot tillsyns-

myndighetens beslut skall kunna föras hos regeringen genom besvär.

Kommittén föreslår vidare en straffsanktionerad bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit befattning med

tillsynsärende.

Kommitténs förslag att konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen samt de föreslagna bestämmelserna om

inspektionsrätt m. m. har, utom såvitt angår området för verkets tillsynsverksamhet, godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Vissa företrädare

för näringslivet anser dock att den föreslagna tillsynsverksamheten skulle innebära ett stort intrång hos näringsidkarna. Som tidigare nämnts befarar också flera remissinstanser att det blir svårt att utan en betydande resursinsats övervaka att bestämmelserna om kontantinsats vid kreditköp efterlevs.

Åtskilliga remissinstanser, bl. a. bankinspektionen samt företrädare för bankvärlden och för näringslivets intressen, avstyrker förslaget att konsumentverket skall utöva tillsyn även när det gäller bankernas kreditgivning till konsumenter. Dessa remissinstanser anser att tillsynen i denna del bör ankomma på bankinspektionen, dock i samråd med konsumentverket. Även

datainspektionen ifrågasätter lämpligheten av kommitténs förslag på denna

punkt.

För egen del anser jag det självklart att det måste finnas viss offentlig tillsyn över efterlevnaden av den föreslagna konsumentkreditlagen. Tillsynen bör utövas av konsumentverket. som enligt sin instruktion (SFS 1976:429) är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Till frågan om vissa undantag från verkets ullsyn skall jag strax återkomma.

För att konsumentverket på ett tillfredsställande sätt skall kunna genomföra tillsvnsverksamheten är det enligt min mening nödvändigt att verket ges rätt att företa inspektion hos näringsidkare under dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Detta motiveras bl. a. av önskemålet om en effektiv övervakning av att kravet på kontantinsats vid kreditköp iakttas. Det är av betydelse inte minst av hänsyn till lojala näringsidkare att respekten för kontantinsatskravet upprätthålls.

Självfallet kan det inte komma i fråga att söka anordna något slags kon-

tinuerlig bevakning av att alla näringsidkare som säljer varor på kredit iakttar kontantinsatsreglerna. En sådan kontrolt är varken möjlig eller nödvändig. Däremot bör konsumentverket genom inspektionsrätt få möjlighet att stick-

provsvis kontrollera att näringsidkare följer bestämmelserna om kontant-

insats, utan att det behöver föreligga anledning anta att dessa har åsidosatts. Én motsvarande metod har valts för att övervaka efterlevnaden av de särskilda föreskrifter om bl. a. kontantinsats som gäller för bilhandelns del (se avsnittet 2.2.8). En rätt att företa inspektion och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen är naturligtvis också av stor betydelse när det giller att övervaka efterlevnaden av konsumentkreditlagen i övrigt. Inte minst gäller detta bestämmelserna om informationsplikt vid mark nadsföring av kredit och om användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp.

Konsumentverket bör vidare ges rätt att av vederbörande näringsidkare erhålla de upplysningar om dennes verksamhet som verket begär för sin tillsyn.

Hur den föreslagna inspektionsrätten närmare skall utövas bör enligt min mening prövas i konsumentverkets löpande arbete med tillsynen. En möjlighet är att verket genom egna tjänstemän verkställer inspektion. Det finns dock anledning att i detta sammanhang erinra om den pågående utredningen

(H 1976:04) rörande arbetsuppgifter m. m. för en regional konsumentpolitisk organisation. Eventuellt kan det befinnas lämpligt att konsumentverkets inspektionsrätt åtminstone till en det utövas genom en sådan regional organisation. Konsumentkreditlagens bestämmelser om inspektion bör utformas så att de ger möjlighet härtill.

Om näringsidkare underlåter att lämna tillgång till handling eller upplysning i enlighet med de nu föreslagna reglerna i konsumentkreditlagen, bör konsumentverket kunna ålägga vederbörande vid vite att fullgöra sin skyldighet. Vitet bör kunna fastställas till högst 10000 kr (jfr 11 § marknadsföringslagen).

De förordade tillsynsreglerna gör att det också bör tas in en besvärsbestämmelse i konsumentkreditlagen. Sålunda bör beslut som innebär att

näringsidkare skall tillhandahålla konsumentverket handling kunna överklagas hos kammarrätten (jfr 22 § marknadsföringslagen).

I sammanhanget bör också införas bestämmelser om tystnadsplikt för

den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning

med tillsynsärende enligt lagen samt bestämmelser om den ordning i vilken

talan om utdömande av vite som har förelagts enligt lagen skall föras.

Kommittén har föreslagit att bland tillsynsbestämmelserna skall tas upp

en särskild regel enligt vilken konsumentverket kan meddela de föreskrifter

som föranleds av tillsynen samt förena sådan föreskrift med vite. För egen del anser jag det inte påkallat med en sådan regel. I verkets tillsynsuppgift

ligger givetvis att verket bör meddela de råd o.d. som i samband med

tillsynen finnes påkallade. Det finns emellertid inte tillräcklig anledning att härtill knyta något särskilt tvångsmedel.

Konsumentverkets tillsyn enligt lagen bör i princip omfatta alla näringsidkare som kan vara berörda av lagen, dvs. näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar konsumentkredit eller annars uppträder som kreditgivare i lagens mening (jfr avsnittet 5.2) eller som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar konsumentkredit.

En särskild fråga är emellertid om konsumentverkets tillsyn enligt lagen

bör omfatta även banker och försäkringsbolag, som står under särskild tillsyn.

Innan jag går närmare in på denna fråga vill jag något beröra förhållandet mellan de nu föreslagna tillsynsreglerna och vissa bestämmelser i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

10 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Jag har i tidigare avsnitt föreslagit att konsumentkreditlagens bestämmelser om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av kredit

samt reglerna om kontantinsats vid kreditköp anknyts till marknadsföringslagens regelsystem. Underlåtelse att vid marknadsföring av kredit lämna erforderlig information skall sålunda bedömas med tillämpning av generalklausulen om information i 3 § marknadsföringslagen, medan åsidosät-

tande av bestämmelserna om kontantinsats skall betraktas som otillbörlig

marknadsföring enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. På motsvarande sätt skall bestämmelserna om användning av förbehåll om åter-

taganderätt vid kreditköp anknytas till avtalsvillkorslagen.

Vad jag nu har sagt innebär att marknadsföringslagens resp. avtalsvillkorslagens kontroll- och sanktionssystem blir tillämpligt såvitt angår

de berörda bestämmelserna. Härvid gäller enligt 11 § första stycket marknadsföringslagen att KO i ärende som avser tillämpning av 2 eller 3 § samma lag kaff:anmana näringsidkare att komma in med yttrande eller upplysning

i ärendet. I fall då beslut om förbud enligt 2 X eller informationsåläggande

enligt 3 § marknadsföringslagen kan antas komma i fråga får KO vidare

anmana näringsidkare att tillhandahålla bl. a. handling som kan ha betydelse

för utredningen i ärendet. Efterkoms inte sådan anmaning, får KO enligt

11 5 andra stycket marknadsföringslagen förelägga vite om högst 10 000

kr. När förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen har meddelats, kan KO kontrollera att det iakttas genom att med stöd av 16 § marknads-

föringslagen anmana den som avses med förbudet eller åläggandet att till-

handahålla bl. a. upplysningar och handlingar som behövs för den nämnda kontrollen. Också här kan KO använda vite som tvångsmedel. Enligt 3 a 3 avtalsvillkorslagen är näringsidkare skyldig att på KO:s anmaning komma in med yttrande eller upplysning i ärende enligt den lagen. Anmaning kan förenas med vitesföreläggande.

De föreslagna reglerna om konsumentverkets tillsyn enligt konsument-

kreditlagen är inte avsedda att rubba eller inskränka de befogenheter som

sålunda tillkommer KO enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

Med hänsyn till att KO-ämbetet numera är knutet till konsumentverket

torde de båda regelsystemen utan olägenhet kunna gälla vid sidan av va-

randra. Som jag nyss nämnde bör det särskilt övervägas om konsumentverkets

tillsyn enligt konsumentkreditlagen bör omfatta även banker och försäk-

ringsbolag som redan är underkastade särskild ullsyn. På denna punkt har

kommitténs förslag utsatts för åtskillig kritik under remissbehandlingen.

För min del vill jag erinra om att mina tidigare förslag innebär att konsumentkreditlagens bestämmelser i än högre grad än enligt kommittéförslaget inriktas på kreditköp. Krediter som är fristående från kreditköp, dvs. vanliga banklån, checkräkningskrediter m. m., berörs sålunda endast av be-

stämmelserna om marknadsföring av kredit. Och när det zgiller mark-

nadsföring får reglerna i bl.a. 11 3 marknadsföringslagen — som omfattar

även banker och försäkringsbolag — anses ge konsumentmyndigheterna tillräckliga möjligheter till kontroll av bankers och försäkringsbolags mark-

nadsföring beträffande kredit. Vad därefter gäller kravet på kontantinsats

riktas det enligt föreliggande förslag endast mot säljaren vid kreditköp. Förbud mot användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp skall

likaledes kunna riktas endast mot säljare.

Särskilt för bankernas del kan visserligen tillämpning av lagens bestämmelser i övrigt bli aktuell genom att bank medverkar som kreditgivare vid

kreditköp (jfr avsnittet 5.2). Tillsynen av att bankerna härvid iakttar konsumentkreditlagens regler bör emellertid enligt min mening ankomma på bankinspektionen inom ramen för dess allmänna tillsynsverksamhet. Under de senaste åren har i samband med olika reformer på konsumentskyddets

område framhållits bankinspektionens uppgift att bevaka även konsumentintressena. Denna uppgift har också understrukits av bankinspektionen i dess remissyttrande över kommitténs förslag till konsumentkreditlag. I sammanhanget bör påpekas att den nyligen tillsatta banklagsutredningen (Fi

1976:04) har fått i uppdrag att närmare överväga vad som bör gälla i fråga

om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd åt bankkunderna. Enligt direktiven för kommittén bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan hur gränsen bör dras mellan bankinspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen, varvid en avvägning bör göras mellan önskemålet att myndighetskontakterna med bankerna samordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Mot bakgrund av det nu anförda förordar jag att verksamhet som står

under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsyn undantas från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen. Undantag bör vidare göras för Sveriges riksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag. Slutligen bör självfallet även den verksamhet som enligt konsumentkreditlagen kommer att utövas av exekutiv myndighet undantas från konsumentverkets tillsyn.

IF sammanhanget vill jag erinra om att finansieringsbolagskommittén (Fi

1975:08) f. n. överväger huruvida även andra finansieringsföretag än bankinstilut och kreditaktiebolag bör bli föremål för allmän kontroll och insyn. Sedan den kommittén samt banklagsutredningen har lagt fram sina förslag

kan det givetvis bli aktuellt med vissa förnyade överväganden beträffande tillsynen enligt konsumentkreditlagen.

5.13 Resursbehov

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet vill jag något gå in

på frågan om resursbehov för de myndigheter som berörs av de förslag

som har lagts fram i det föregående. Som tidigare har framhållits skall konsumentverket genom förhandlingar och överenskommelser med näringsidkarsidan och på annat sätt ta fram

riktlinjer för tillämpningen av olika bestämmelser i konsumentkreditlagen.

Detta gäller främst bestämmelserna om informationsplikt vid marknads-

föring av kredit, kontantinsats vi kreditköp och användning av förbehåll

om återtaganderätt vid kreditköp. I entighet med de förslag som jag har lagt fram i avsnittet 5.12 skall det vidare ankomma på konsumentverket att utöva tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen. Det är här i viss mån fråga om arbetsuppgifter som följer av gällande instruktion för konsumentverket och som har ingått bland förutsättningarna för verkets organisatoriska uppbyggnad och anslagstilldelning. Emellertid

kan det inte uteslutas att verket kan komma att behöva en viss resurs-

förstärkning för att kunna möta de krav som den nya lagstiftningen ställer.

På ärendets nuvarande stadium kan dock inte någon bestämd ställning tas när det gäller resursbehovet hos konsumentverket. Denna fråga får prövas

i anslutning till de årliga anslagsfrågorna.

Även marknadsdomstolens arbetssituation torde i viss mån komma att

förändras till följd av den nu föreslagna lagstiftningen. Det får sålunda för-

utsättas att lagen kommer att medföra en ökad tillströmning av ärenden till domstolen. Vid åsidosättande av reglerna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt bör rättelse emellertid ofta kunna åstadkommas på frivillig väg. I sammanhanget skall också erinras om KO:s möjligheter att ingripa med förbuds- eller informationsföreläggande enligt 14 eller 15 § marknadsföringslagen och med

förbudsföreläggande enligt 6 § avtalsvillkorslagen. Med hänsyn härtill bör

det kunna förutsättas att endast fall av större vikt kommer att föras till prövning i marknadsdomstolen.

Det är sålunda oklart om marknadsdomstolens resursbehov påverkas. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning it denna fråga.

5.14¶Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Självfallet är det angeläget att den nya konsumentkreditlagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Beaktas bör emellertid att åtskilliga regler i lagen kräver förarbete från berörda myndigheters och organisationers sida.

Bl. a. bör det tas fram riktlinjer för tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt

vid kreditköp. Vad särskilt angår marknadsföringsbestämmelserna är det

också önskvärt att det före lagens ikraftträdande kan utarbetas hjälpmedel

i form av schabloner, tabeller e. d. för angivande av bl. a. den effektiva

räntan för olika krediter. Till det sagda kommer att enskilda näringsidkare behöver viss tid för att anpassa sin verksamhet till lagens föreskrifter.

De nu berörda synpunkterna kan enligt min mening tillgodoses om lagen får träda i kraft den 1 januari 1978. Jag föreslår alltså att lagen sätts i kraft vid den tidpunkten.

Bestämmelserna i konsumentkreditlagen bör i princip äga tillämpning endast på avtal som har ingåtts efter lagens ikraftträdande. Detta torde stå

i överensstämmelse med allmänna grundsatser (jfr prop. 1973:138 med för-

slag till konsumentköplag, m. m., s. 281, 311 f och 318). Ett undantag bör

dock göras när det gäller bestämmelserna om kontohavares betalningsansvar gentemot kreditgivare för belopp som har påförts konto genom att kon-

tokort använts av obehörig (se avsnitt 5.10). Enligt min mening bör dessa bestämmelser tillämpas även beträffande kontoavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Det skulle annars komma att förflyta alltför lång tid innan bestämmelserna slår igenom i större omfattning.

Till undvikande av missförstånd vill jag i det sammanhanget påpeka att lagens bestämmelser om kreditköp alltid blir tillämpliga på köp som har

ingåtts efter bestämmelsernas ikraftträdande, även om köpet skulle ha skett

med utnyttjande av kontokredit. Härvidlag saknar det betydelse att själva avtalet om kontokredit till äventyrs har träffats före ikraftträdandet.

Konsumentkreditlagens exekutionsrättsliga bestämmelser om återtagande av vara, som har förvärvats genom kreditköp med förbehåll om återtag-

anderätt, bör i enlighet med kommitténs förslag tillämpas endast på köp

som sker efter ikraftträdandet. För äldre köp kommer alltså avbetalningsköplagens regler att gälla.

5.15¶Följdändringar i andra författningar

Som jag tidigare har nämnt bör avbetalningsköplagen stå kvar även efter konsumentkreditlagens ikraftträdande och därvid gälla för sådana avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagens tillämpningsområde. Hit hör främst avbetalningsköp mellan näringsidkare i yrkesmässig verksamhet. Som tidigare har nämnts är kreditköputredningen, som har cfterträtt kommittén, sysselsatt med att bl. a. göra en fortsatt översyn av avbetalnings-

köplagen. "Redan nu bör emellertid vissa ändringar göras i avbetalningsköplagen. Till en början bör i enlighet med kommittéförslaget en erinran tas in

i lagens I $ om att konsumentkreditlagen gäller i fråga om konsumentkreditköp.

I 3 och 4 §X avbetalningsköplagen finns bestämmelser om den ekonomiska

uppgörelse som skall ske mellan köpare och säljare, om avbetalningsgods återtas. Enligt 4§ första stycket får säljaren vid uppgörelsen räkna sig till godo bl. a. kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande, Enligt tredje stycket gäller att ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Sådana bestämmelser finns i kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m. (ändrad senast 1976:796). En redogörelse för kungörelsens innehåll har lämnats i avsnittet 5.9.2.

De nu berörda bestämmelserna bör ändras så att de kommer att motsvara den reglering av kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig ersättning för återtagandekostnad som jag har förordat för konsumentkreditköpens del (se avsnittet 5.9.2). Huvuddelen av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse bör sålunda flyttas över till avbetalningsköplagen.

En ändring bör också göras i [15 andra stycket avbetalningsköplagen. Detta lagrum innehåller en bestämmelse om att gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn inte i något fall får återtas. På grund av en hänvisning i 15 § första stycket äger bestämmelsen motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Som har påpekats av en remissinstans torde de nu berörda bestämmelserna sakna praktisk betydelse utanför konsumentkreditområdet. Och konsumentkreditlagen bör, som jag tidigare har förprdat, innehålla särskilda regler om att egendom som kan hänföras till köparens beneficium enligt 65 § utsökningslagen inte får återtas. Jag föreslår därför att 11 § andra stycket avbetalningsköplagen upphävs och att den nyssnämnda hänvisningen i 155 första stycket samma lag utmönstras.

Vid sidan av avbetalningsköplagen berörs också konsumentköplagen av den nya konsumentkreditlagen. Sålunda anser jag, som jag tidigare nämnt, att de nuvarande bestämmelserna i 15-17 §§ konsumentköplagen om trepartsförhållanden och förbud mot vissa fordringsbevis med vissa ändringar bör flyttas över till konsumentkreditlagen. De angivna paragraferna i konsumentköplagen bör alltså upphävas.

Som jag närmare skall återkomma till i specialmotiveringen bör med förbehåll om återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet. Denna definition omfattar båda de typer av förbehåll som anges i 18 avbetalningsköplagen, dvs. såväl återtagandeförbehåll som äganderättsförbehåll.

Den säkerhet som kreditgivaren kan uppnå genom förbehåll om åtcertaganderätt är straffrättsligt skyddad. Har någon i sin besittning egendom vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, döms han nämligen enligt 10 kap. 4 § brottsbalken för olovligt förfogande, om han vidtar åtgärd varigenom egendomen frånhänds

den andre eller denne annorledes berövas sin rätt. Enligt 10 kap. 10 § andra stycket brottsbalken får olovligt förfogande över

egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning har erlagts, inte åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Bakom denna åtalsregel ligger tanken att säljaren inte skall kunna anlita åklagaren som indrivningsorgan vid avbetalningsköp. Ordalydelsen

i bestämmelsen kan emellertid ge intrycket att begränsningen av åtalsplikten

endast avser fall där uttryckligt äganderättsförbehåll föreligger.

Enligt min mening bör åtalsregeln ändras så, att det klart framgår att

den omfattar inte bara äganderättsförbehåll utan också andra förbehåll som ger målsäganden möjlighet att återta föremålet.

6¶Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. konsumentkreditlag, 2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp, 3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877), 4. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

7¶Specialmotivering

7.1 Förslaget till konsumentkreditlag

IS

Paragrafen anger lagens tillimpningsområde. Den motsvarar I 8 i kom-

mitténs förslag till konsumentkreditlag med endast en redaktionell justering. I första stycket har orden ”eller erbjudes” skjutits in för att markera att lagen innehåller bestämmelser rörande bl. a. marknadsföring av krediter.

Konsumentkreditlagen syftar till att stärka konsumentens ställning på kreditmarknaden i förhållande till typiskt sett överlägsna motparter. Lagen omfattar därför kredit som lämnas eHer erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i cgenskap av privatperson. Termen näringsidkare skall i överensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avtals-

villkorslagen och konsumentköplagen fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet

av ekonomisk natur. Som en ytterligare förutsättning för lagens tillämplighet i nu berörda fall gäller emellertid att krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet. Denna behöver inte vara särskilt inriktad på kreditgivning. Om en näringsidkare vars yrkesmässiga verksamhet avser för-

säljning av varor endast i enstaka undantagsfall beviljar köpare kredit är

lagen likväl tillämplig i dessa fall. Däremot äger lagen enligt huvudregeln inte tillämpning om näringsidkare erbjuder eller lämnar kredit utanför sin

yrkesmässiga verksamhet.

Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.2) har lagen dock ansetts böra omfatta också vissa fall där kreditgivaren inte är näringsidkare eller väl är näringsidkare men lämnar krediten utanför sin yrkesmässiga verksamhet. Denna utsträckning av tillämpningsområdet framgår

av bestämmelsen i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen är utformad

efter förebild av 15 andra stycket konsumentköplagen och har i princip

samma innebörd (jfr prop. 1973:138 s. 162 f). Konsumentkreditlagen är alltså tillämplig även på kredit som lämnas av annan än näringsidkare i yrkes-

mässig verksamhet, under förutsättning att krediten förmedlas av näringsidkare som därvid i sin yrkesmässiga verksamhet handlar såsom ombud för kreditgivaren.

Kravet att krediten skall ha förmedlats av näringsidkare som ombud för

kreditgivaren innebär inte att kreditavtalet måste ha slutits av näringsidkaren. Regeln omfattar också fall då kreditgivaren exempelvis själv undertecknat ett skriftligt kreditavtal men en förmedlande näringsidkare aktivt medverkat vid slutandet av avtalet. Däremot medför regeln inte att lagen

blir tillämplig om näringsidkare enbart har lämnat kreditgivaren anvisning på en kredittagare.

Vad nu sagts beträffande förmedlingsfallen har främst tagit sikte på

tillämpligheten av de regler i lagen som förutsätter att ett kreditavtal har kommit till stånd. Bestämmelserna om marknadsföring av kredit, vilka i

förmedlingsfallet riktar sig mot den förmedlande näringsidkaren, äger självfallet tillämpning redan i den mån näringsidkaren medverkar vid de i dessa bestämmelser avsedda tidigare skedena.

Det kan särskilt anmärkas att bestämmelserna i I Y medför att lagen är

tillämplig på kredit som lämnas vid köp på auktion, under förutsättning

att auktionen ombesörjs av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller — under de förutsättningar i övrigt som anges i IN — för

alla former av kredit. Med kredit avses betalningsanstånd samt lån. Kre-

ditbeloppets storlek, kredittidens längd och liknande faktorer saknar i och

för sig betydelse för lagens tillämplighet. Även s.k. fortlöpande krediter omfattas, dvs. kreditavtal enligt vilka kreditgivaren beviljar ett visst kreditutrymme som sedan får disponeras mer eller mindre efter gottfinnande. Av de enskilda materiella bestämmelserna i lagen är det emellertid endast bestämmelserna om marknadsföring av kredit som fullt ut har detta vidsträckta tillämpningsområde. Huvuddelen av lagens bestämmelser avser endast krediter som lämnas för kreditköp. Härmed avses enligt 3 § köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av be-

talningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som

köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Härunder faller sålunda bl. a. sedvanliga delbetalningsköp samt s. k. låneköp och köp som sker med utnytt-

jande av kontokredit, allt i den mån köpet avser vara.

Med anledning av vad som har anmärkts i en del remissyttranden bör

framhållas att lagen gäller vare sig en kredit är avsedd att användas för

investering av mer värdebeständig natur celler för utpräglat förbrukningsändamål.

Enligt såväl första som andra stycket fordras för att lagen skall vara tilllämplig på en kredit att denna är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Härigenom förtydligas att lagen i princip endast omfattar kredit som erbjuds eller lämnas till enskild medborgare i hans egenskap av privatperson. Sam-

tidigt klargörs dock att lagen gäller även om krediten till viss, men jäm-

förelsevis mindre väsentlig del avses bli utnyttjad i och för kredittagarens näringsverksamhet.

Beträffande innebörden av att krediten skall vara avsedd huvudsakligen

för enskilt bruk och kriteriets betydelse för lagens tillämplighet i olika fall

kan ytterligare framhållas följande.

Vid kreditköp av vara torde det avgörande för lagens tillämplighet i princip

bli för vilket ändamål den på kredit förvärvade varan skall användas. Här-

vidlag kan hänvisas till de uttalanden som gjordes när förslaget till kon-

sumentköplag lades fram (prop. 1973:138 s. 161 t). Som där har framhållits

torde det vanligen framgå av en varas beskaffenhet hur den är avsedd att

användas. Det förhållandet att en vara har köpts för att användas uv någon annan än köparen/kredittagaren själv, t. ex. medlem av hans familj, hindrar inte att varan och därmed krediten skall anses avsedd för enskilt bruk. Detsamma gäller om varan skall ges som present åt annan person. Vid tvekan om vilket ändamål varan — och därmed krediten — är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med förvärvet vara avgörande. Någon skyldighet för honom att självmant upplysa kreditgivaren härom bör inte föreligga. Syftet med förvärvet måste emellertid på något sätt framgå av omständigheterna vid köpet och upptagandet av krediten. Det bör dock fram-

hållas att kreditgivaren inte utan vidare kan förlita sig på en uppgift av

kredittagaren att varan —- och därmed krediten - är avsedd för annat än

huvudsakligen enskilt bruk, eftersom en sådan ordning skulle innebära att

lagen lätt kunde åsidosättas (jfr prop. 1973:138 s. 291 f samt 313).

När det gäller kredit för kontoköp och annan fortlöpande kredit syftar uttrycket ”kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk” på den kredit som enligt avtalet beviljas av kreditgivaren, dvs. på kreditutrymmet.

Avsikten med det enskilda kontoköpet saknar i princip betydelse. Detta förhållande vållar inte några särskilda problem vid tillämpningen av be-

stämmelserna om marknadsföring av kredit (5-7 Sv) och om kontohavarens betalningsansvar för belopp som påförts konto genom att kontokort använts

för inköp av obehörig (24 §). Dessa bestämmelser tar sikte på kontoavtalet

som sådant. Detsamma gäller bestämmelserna om förtidsbetalning (12 och 13 Y) och om avräkning av belopp som erläggs av kredittagaren (14 5).

Vid tillimpningen av sistnämnda bestämmelser bör kreditgivarens fordran

enligt avtal om kredit för kontoköp betraktas som en enhetlig fordran (fr

specialmotiveringarna till 12 och 14 §§). Bestämmelserna i 12—14 §§ är alltså

tillämpliga, om kreditutrymmet enligt kontoavtal är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, och de bör då tillämpas även t den mån enskilda ianspråktaganden av kreditutrymmet skulle ha avsett annat än köp av vara för huvudsakligen enskilt bruk.

Andra bestämmelser i lagen tar emellertid på ett utpräglat sätt sikte på

det enskilda kreditköpet. Av dessa är det främst bestämmelserna i 105 om köparens befogenheter mot särskild kreditgivare som äger aktualitet för kontoköpens del. Av vad som tidigare har anförts följer att dessa bestämmelser inte äger tillämpning på kreditköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymme enligt kontoavtal, om kreditutrymmet inte är avsett huvudsakligen för enskilt bruk. Detta gäller alltså även om det aktuella kontoköpet avser vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Emellertid torde någon gång även det omvända förhållandet kunna inträffa, dvs. att kreditutrymmelt är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men att ett enskilt

kontoköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymmet avser vara som är avsedd att till jämförelsevis väsentlig del användas i köparens/kontohavarens näringsverksamhet. I sådant fall bör bestämmelserna i 10 5 inte anses tillämpliga.

Vid avgörandet av om en kredit skall anses vara ”uvsedd” huvudsakligen

för enskilt bruk bör man, som tidigare har framhållits, i allmänhet ta hänsyn

till kredittagarens syfte med krediten. Detta gäller dock självfallet inte såvitt angår bestämmelserna i 5 § om informationsplikt vid annonsering, skyltning

och liknande marknadsföring beträffande kredit. Det avgörande för huruvida sådan informationsplikt föreligger måste i stället vara om krediterbjudandet

över huvud taget kan anses riktat till konsumenter och avser kredit som kan tänkas bli utnyttjad för enskilt bruk. Rör det sig om kredit som typiskt sett kan antas bli utnyttjad endast för någon form av rörelse eller annan

näringsverksamhet blir bestämmelserna om marknadsföring i 5 § således

inte tillämpliga.

28 För att inte texten i lagens olika bestämmelser onödigtvis skall tyngas

har det ansetts lämpligt att bland lagens inledande bestämmelser ta upp definitioner av vissa begrepp och termer som förekommer i lagen. De ifrågavarande definitionerna återfinns i 2 och 3 §§, som väsentligen motsvarar 2 och 4 §§ i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Det grundläggande

begreppet kredit har dock definierats redan i IS. Lagen innehåller en rad bestämmelser om förhållandet mellan kreditgivare

och konsument/kredittagare (i vissa bestämmelser även betecknad som kö-

pare). Som har framhållits i avsnittet 5.2 i den allmänna motiveringen bör

vid tillämpningen av nämnda bestämmelser var och en som i kreditför-

hållandet framstår som konsumentens motpart anses som kreditgivare. Det-

samma gäller de bestämmelser i lagen som, utan att direkt avse förhållandet mellan parterna, innehåller förhållningsregler för kreditgivare samt de bestämmelser i lagen som är av exckutionsrättslig natur.

Som konsumentens motpart i kreditförhållandet framstår inte endast den som ursprungligen lämnar ett betalningsanstånd eller ett lån utan även den som övertar den ursprunglige borgenärens fordran och därefter kan göra

denna gällande mot konsumenten. Som kommittén har framhållit kan det här vara fråga t.ex. om en finansiär, till vilken en säljare överlåter eller

pantsätter sina kundfordringar.

Med hänsyn till det anförda anges i 258 att med kreditgivare avses dels var och en som lämnar kredit som omfattas av lagen, dels var och en som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Vad som avses med att fordran övertagits har redan berörts. Det skall

vara fråga om att rätt som tillkommit innehavare av fordringen övergått

till annan på sådant sätt att denne för egen räkning kan göra gällande fordringen mot konsumenten. Övertagandet behöver självfallet inte ha avsett hela den ursprungliga fordringen. Påpekas bör att lagen fortsätter att vara tillämplig på viss kredit även om hela eller del av fordringen enligt kreditavtalet går genom flera händer i en kedja av överlåtelser.

I sammanhanget bör också erinras om att avgörande för lagens tillämplighet över huvud taget är att krediten har lämnats eller förmedlats av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Är detta fallet fortfar lagen att vara tillämplig på ifrågavarande kredit även om fordringen mot konsumenten övertas av annan än näringsidkare. Vederbörande är då kreditgivare i lagens mening. Om å andra sidan någon i egenskap av privatperson har lämnat en kredit utan att detta skett genom näringsidkares förmedling

blir lagen inte tillämplig därför att fordringen senare övertas av näringsidkare

som därvid handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. För fullständighetens skull skall dock framhållas att lagen givetvis är tillämplig om en privatperson för skens skull har insatts som ursprunglig kreditgivare men krediten i själva verket lämnas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

I paragrafen definieras vidare innebörden av den på åtskilliga håll i lagen förekommande termen kreditkostnad. Hirmed avses det sammanlagda be- Joppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. Av definitionen framgår att vad som åsyftas är ett i kronor angivet belopp. Vilken benämning kreditgivaren har gett de olika kostnadsposterna saknar: betydelse liksom deras natur, om de blott debiteras kredittagaren med anledning av krediten. Det kan vara fråga om kostnader för inhämtande av kreditupplysningar, olika slag av fasta eller rörliga avgifter, s. k. avbetalningstillägg, gäldräntor m. m. Med kreditkostnad avses dock självfallet endast belopp som debiteras kredittagaren även när han fullgör alla sin förpliktelser enligt kreditavtalet. Dröjsmålsräntor, straffavgifter e. d., som debiteras kredittagaren endast för den händelse han åsidosätter sina åligganden enligt avtalet, hör således inte hit.

Med kreditkostnad avses i lagen också ett sådant tillägg vid förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet, vilket består i att den som förvärvar nyttigheten på kredit helt eller delvis går miste om sådan ”rabatt” som säljaren

lämnar konsumenter vid förvärv mot kontant betalning. Vad som åsyftas här-

med har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Jag

vill understryka att det skall vara fråga om rabatter som den enskilde säljaren

regelmässigt lämnar till konsumenter som betalar kontant men som inte

kommer kreditförvärvaren till del. Däremot avses inte avdrag från ett i regel fast kontantpris, som mer i undantagsfall lämnas till konsumenter

på grund av speciella omständigheter, t. ex. släktskap, anställningsförhål-

lande, långvarig affärsförbindelse, ctt särskilt stort inköp ctc.

I överensstämmelse med den innebörd som sålunda tillagts begreppet kreditkostnad definieras vidare i förevarande paragraf den i lagen förekom-

mande termen kontantpris. Därmed åsyftas det pris till vilket vara, tjänst

eller annan nyttighet vanligen hålls konsument till handa mot kontant betalning. Med uttrycket ”vanligen” markeras att kontantpriset enligt lagen

inte får inrymma sådana regelmässigt lämnade ”kontantrabatter” som nyss berörts. Bortsett från utvidgningen till att omfatta även priset för andra nyttigheter än varor är någon principiell saklig ändring inte åsyftad i förhållande till kommittéförslagets definition av termen kontantpris. Det har ansetts tillräckligt tydligt framgå av definitionen i dess föreliggande utformning att den avser det pris som den enskilde säljaren vanligen tar ut vid

kontantaffärer eller - om något sådant pris till äventyrs inte kan fastställas

— det pris som får anses utgöra det gängse marknadspriset vid kontantaffärer beträffande nyttigheter av ifrågavarande slag.

De i paragrafen upptagna definitionerna av termerna kreditbelopp och kre-

ditfordran torde med hänsyn till det redan anförda inte kräva någon närmare kommentar. Vad som avses med kreditbelopp har avgörande betydelse bl. a.

för beräkningen av effektiva räntan för en kredit. Användandet av termen

kreditfordran betingas av att det från lagteknisk synpunkt har ansetts för-

delaktigt med en särskild beteckning för summan av kreditbelopp och kreditkostnad (jfr bl. a. 12-15 och 17 §§). Termen molsvarar den i kommittéförslaget begagnade termen ”skuldbelopp”, som här har undvikits eftersom den i högre grad leder tanken till att det skulle vara fråga om konsumentens

vid varje tillfälle föreliggande skuld till kreditgivaren. Så är inte fallet när

det gäller krediter av icke fortlöpande karaktär. Vid sådana krediter utgör kreditfordringen — som framgår av definitionerna av kreditkostnad och kre-

ditbelopp — ett för varje kredit i regel konstant belopp. När det däremot gäller fortlöpande krediter som exempelvis kredit för kontoköp motsvarar kreditfordringen i princip gäldenärens vid varje tidpunkt föreliggande skuld enligt kreditavtalet. I fråga om bestämmandet av kreditfordringen vid kon-

tokredit får jag vidare hänvisa till vad som anförs under 125.

Vidare anges i förevarande paragraf innebörden av termen effektiv ränta, vilken förekommer i bestämmelserna om marknadsföring av kredit (5 och

6 §§). Vad som avses med effektiva räntan för en kredit och hur den effektiva

räntan kan beräknas i olika fall har närmare berörts i avsnittet 5.3 i den allmänna motiveringen.

35 Paragrafen, som motsvarar del av 2 § samt 48 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag, innehåller en bestämning av vad som i lagen avses med kreditköp. Detta begrepp är grundläggande för tillämpningen av ett stort antal bestämmelser i lagen.

Med kreditköp avses för det första köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Det avgörande är att säljaren

ulger varan till köparen eller någon som är i dennes ställe utan at ha erhållit full betalning. Hit hör det traditionella avhbetalningsköpet och andra delbetalningsköp men också de fall där full betalning erläggs på en gång vid någon tidpunkt efter det att varan har utgivits.

Under begreppet kreditköp faller vidare köp av vara, vid vilket någon

det av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren

eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse meltan kreditgivaren och säljaren. Hit hör köp av den typ som representeras av låneköpen och vissa former av kontoköp. Köparen får här låna pengar till köpet av en särskild kreditgivare. Mellan denne och säljaren föreligger en överenskommelse av innebörd att kreditgivaren lämnar kredit för inköp hos säljaren.

I vissa kontokortssystem gäller att kontohavare hos kreditgivaren kan få ut kontanta medel, som bokförs som en skuld på kontot. Ett sådant

lån bör anses jämställt med andra från kreditköp fristående krediter. Om

de lånade medlen används för inköp av vara utgör detta således inte kreditköp

i den mening som avses i 35.

Som framgår av 385 saknar kreditbeloppets storlek, kredittidens längd

och liknande omständigheter i och för sig betydelse för frågan huruvida

kreditköp skall anses föreligga eller inte. Det är dock givet att lagens bestämmelser om kreditköp i regel får praktisk betydelse endast om krediten har en inte alltför obetydlig omfattning. Att kravet på kontantinsats bör kunna eftlerges vid kreditköp som avser vara med eu förhållandevis lågt prisellerdär kredittiden är kort har berörts iavsnittet 5.4idenallmänna motiveringen.

Kreditköp i lagens mening föreligger endast om föremålet för köpet är en vara. Med uttrycket ”vara” avses liksom enligt avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen fysiska föremål, inbegripet levande djur. Begreppet omfattar däremot inte byggnad på annans mark eller rättigheter av olika slag och inte heller aktier och andra värdepapper eller fast egendom (jfr prop. 1971:15 och 1973:138 s. 160).

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en regel som syftar till

att under lagens tvingande bestämmelser om kreditköp föra in avtal som har klätts i nyttjunderättsavtalets form men som i själva verket måste anses

utgöra köpeavtal. Det avgörande härvidlag är huruvida det kan anses ha varit parternas avsikt att den som har fått vara utlämnad till sig skall bli ägare av varan. Bestämmelsen har sin motsvarighet i I $ andra stycket avbetalningsköplagen.

Vid förhyrning av varor för längre tid förekommer det ibland att avtalet

innehåller en s. k. optionsklausul, varigenom uthyraren limnar konsumenten möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller vid dess utgång bli

ägare till varan, om konsumenten så önskar. Som kommittén har framhållit

(betänkandet s. 205) kan det här vara fråga om maskerade kreditköp. Emellertid kan det också hända att parterna har velat lämna frågan om köp

öppen till ett senare tillfälle. I så fall bör naturligtvis avtalet betraktas som

förhyrning till dess att konsumenten utnyttjar möjligheten att förvärva va-

ran. Om detta sker på kredit blir konsumentkreditlagens regler om kreditköp i fortsättningen gällande för parternas mellanhavande. I övrigt får det överlämnas åt rättstillämpningen att dra gränsen mellan kreditköp och hyresavtal

med tillämpning av bestämmelsen i 3 § andra stycket. I sammanhanget bör för fullständighetens skull påpekas att bestämmel-

serna i 5 § om informationsplikt vid annonsering, skyltning och liknande

marknadsföring beträffande kredit kan bli att tillämpa i samband med mark-

nadsföring av erbjudande om förhyrning av vara, om det vid marknadsföringen tillkännages att varan enligt hyresvillkoren kan förvärvas med äg-

"anderätt och att förvärvet kan ske på kredit. Kommittén har i sitt förstag till konsumentkreditlag upptagit en särskild

definition av begreppet kontoköp. Därmed avses enligt kommittéförslaget kreditköp, vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ctt av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. Det har inte befunnits erforderligt att i det föreliggande lagförslaget ta in en motsvarande definition. När uttrycket kontoköp används i förevarande framställning avses emellertid köp av just den typ som har beskrivits i den av kommittén

föreslagna definitionen.

45 Paragrafen motsvarar IX tredje stycket i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Den fastslår att lagen i förhållandet mellan konsument och kreditgivare är på det sättet tvingande till konsumentens förmån att de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner konsumenten inte får inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkor är ogiltigt i den mån villkoret innebär en sådan inskränkning. Konsumenten får däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmelser. Lagen ger således konsumenten ett minimiskydd i förhållandet till kreditgivaren.

Beaktas bör att lagen vid sidan av civilrättsliga regler, dvs. regler som direkt tar sikte på förhållandet mellan kreditgivare och konsument, också innehåller bestämmelser av näringsrättslig karaktär. Hit hör bl. a. bestämmelserna om marknadsföring av kredit (5-7 SY, kontantinsats (8 och 9 §§8)

och användandet av förbehåll om återtaganderätt (15 § tredje stycket). Dessa

bestämmelser berörs inte av förevarande paragraf.

5§ Paragrafen inleder avsnittet med bestämmelser om marknadsföring av

kredit (5-7 §§). Bestämmelserna, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3), utgör för konsumentkreditområdet ett komplement tull marknadsföringslagens generellt giltiga och allmänt utformade generalklausul om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter (3 § marknadsföringslagen). I 5 och 6 §8 konsumentkreditlagen anges viss information som näringsidkare skall lämna

vid olika former av marknadsföring beträffande kredit och på skilda stadier av marknadslöringsprocessen. Vidare föreskrivs att informationen i visst

fall måste ges i skriftlig form. Anknytningen till marknadsföringslagen och dess system för kontroll, rättslig prövning och sanktionering av att infor-

mationsplikten fullgörs kommer till uttryck i 7§. Av denna framgår att

den information som anges i 5 och 6 §§ skall anses ha sådan särskild betydelse

från konsumentsynpunkt som avses i 3 § marknadsföringslagen. Bestim-

melsen i 7 § innebär emellertid samtidigt en erinran om att det enligt 3§ marknadsföringslagen kan prövas huruvida även annan information än den

som särskilt anges i 5 och 6 §§ konsumentkreditlagen kan anses ha särskild

betydelse från konsumentsynpunkt vid marknadsföring beträffande kredit.

Termen marknadsföring har i konsumentkreditlagen samma innebörd som i marknadsföringslagen. Därmed avses ätgärd som syftar till att främja

avsättningen av nyttighet. Redan själva tillhandahållandet av nyttighet, även

om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd (prop. 1975/76:34

s. 124). Begreppet nyttighet omfattar som tidigare har nämnts även krediter

(prop. 1975/76:34 s. 125 D.

I 55 första stycket, som är utformat på grundval av 3 § i kommitténs förslag till konsumentkreditlag, anges sådan information som skall lämnas

vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit.

Bestämmelserna i första meningen tar sikte på all slags kredit, alltså även fristående kredit utan samband med köp e. d. fr definitionen i I 5). I andra

meningen ges bestämmelser beträffande kredit som erbjuds för särskilt ändamål, nämligen för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet.

För att marknadsföringsätgärd enligt 58 skall anses föreligga krävs att den vänder sig till allmänheten eller till viss, större eller mindre, grupp av intressenter. Vanligen torde hithörande åtgärder ha formen av skriftliga framställningar. Bestämmelserna i 5 X gäller emellertid även om det är fråga om muntliga meddelanden. Åtgärden behöver inte vara av sådan art att

flera personer samtidigt kan ta del av den. Sådan tetefonförsäljning av t. ex.

ett bokverk som sker genom att en representant för säljaren systematiskt ringer upp konsumenter och erbjuder dem att köpa bokverket får sålunda anses utgöra marknadsföringsåtgärd som här avses. Får konsument i samband därmed upplysning om att kredit kan erhållas måste samtidigt den information lämnas som anges i 58. Det behöver knappast tilläggas att detsamma gäller vid sådan direktreklam som består i meddelanden som är adresserade till den enskilde konsumenten.

Enligt första meningen i paragrafens första stycke skall vid marknads-

föringen lämnas information om den effektiva räntan. Häri ligger att mark-

nadsföringen måste avse ett något så när bestämt eller individualiserat kre-

diterbjudande. I denna del kan hänvisas till vad som har anförts i den

allmänna motiveringen tavsnitt 5.3). Här bör dock ytterligare understrykas att ett krediterbjudande ofta får anses tillräckligt bestämt och individua-

liserat, även om kreditbelopp, kredittid och kostnadsvillkor varierar inom vissa ramar. I den allmänna motiveringen har berörts hur informations-

plikten i sådana fall bör kunna fullgöras. När det gäller kontokortskrediter förekommer det att man på försäljnings-

ställen som är anslutna till ett visst kontokortssystem anbringar mindre

skyltar eller s. k. dekaler som utvisar detta förhållande. Ofta återfinns på

dessa skyltar eller dekaler en uttrycklig upplysning om att visst kontokort kan användas för inköp på försäljningsstället. Ibland upptas endast en inar-

betad symbol för det ifrågavarande kontokortsystemet. Syftet med anbring-

andet av sådana skyltar eller dekaler kan naturligtvis delvis vara alt främja

avsättningen av den kredit som det är fråga om. Det kan då sägas röra sig om sådan marknadsföring beträffande kredit som faller under bestäm-

melserna i 5 §. Det primära syftet torde dock i allmänhet vara att ge konsumenterna upplysning om att visst slags kontokredit kan användas för inköp på försäljningsstället, på samma sätt som när man med liknande skyltar anger att inköp får ske mot betalning med check. Det torde normalt

inte fylla något informationsbehov hos konsumenten att han vid sådan skylt-

ning som här avses får uppgift om den effektiva räntan för den ifrågavarande

krediten. I någon mån kan detta emellertid vara beroende av hur skyltningen

närmare utformas. Enligt min mening bör det överlämnas åt i första hand konsumentverket att efter samråd med berörda näringsidkare bedöma om och i så fall på vilket sätt information i hithörande fall skall lämnas be-

träffande den effektiva räntan för den kontokredit som är i fråga. I detta

sammanhang vill jag framhålla att bestämmelserna om marknadsföring av

kredit inte uppställer något krav på att den föreskrivna informationen nöd-

vändigltvis måste lämnas I samma handling som innefattar marknadsföringsåtgärden.

Vid fortlöpande krediter som t. ex. kontokortskrediter och checkräknings-

krediter kan den faktiska effektiva räntan inte på förhand exakt anges, eftersom den blir beroende av hur kreditutrymmet kommer att utnyttjas. Vidare blir i en del fall den faktiska effektiva räntan beroende av eventuella framtida ändringar i diskontot osv. I den allmänna motiveringen har klargjorts att

det ankommer på konsumentverket att i samråd med berörda näringsidkare

ta fram riktlinjer för hur informationsplikten i nu avsedda fall bör fullgöras.

I allmänhet bör krävas att näringsidkaren på någon procent när anger

den effektiva räntan för olika krediter och olika fall. Kraven på exakthet

bör inte drivas längre än att lämpliga hjälpmedel i form av schabloner och s. k. lathundar kan komma till användning. Som har nämnts i den allmänna

motiveringen kan det för vissa kreditformer vara lämpligt att den effektiva

räntan anges som en ram, t.ex. 14-17 procent. En sådan ram bör dock inte vara vidare än vad som påkallas av praktiska skäl.

Vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall enligt

il Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

andra meningen i 54 första stycket anges inte bara effektiva räntan för krediten utan också kreditkostnaden och nyttighetens kontantpris. Bestämmelsen tar alltså sikte på sådana fall där krediten är bunden till visst förvärv.

Mcd kreditkostnad avses, som framgår av 28, ett i pengar angivet belopp.

Vad som avses med kontantpriset för viss nyttighet framgår likaledes av 23. En förutsättning för att uppgift om kontantpris skall behöva lämnas är givetvis att den ifrågavarande nyttigheten i realiteten har eu kontantpris som avviker från priset vid kreditförvärv. Detta torde sällan vara förhållandet när det gäller exempelvis fastigheter. I övrigt får här hänvisas till specialmotiveringen till 2 §.

I 585 andra stycket görs ett par undantag från informationsplikten. In-

formation enligt första stycket behöver sålunda för det första inte lämnas

i fråga om kredit av ringa omfattning. Hänsyn kan härvid tas både till

kreditbeloppets storlek och till kredittidens längd. Det får ankomma på kon-

sumentmyndigheterna att ge vissa riktlinjer härvidlag.

Den information som anges i första stycket behöver inte heller lämnas, om det annars föreligger särskilda skäl. Av den allmänna motiveringen framgår att denna undantagsregel tar sikte bl. a. på den situationen att det

visar sig vara förenat med särskilt stora svårigheter att lämna information

om t. ex. den effektiva räntan på ett hanterligt och rättvisande sätt. Svå-

righeter härvidlag torde emellertid ofta kunna lösas genom att uppgifter om den effektiva räntan förses med förklarande anmärkningar eller genom

att den effektiva räntan anges som en ram. Det kan vidare i vissa fall te sig föga meningsfullt att lämna uppgift om kreditkostnaden i kronor, t. ex. när det rör sig om en mycket långfristig kredit. Den ifrågavarande undantagsregeln är emellertid avsedd att ges en snäv tillämpning.

Som tidigare har nämnts reglerar 5 § inte uttömmande frågan om vilken information som skall lämnas vid annonsering, skyltning och liknande mark-

nadsföring beträffande kredit. Med stöd av generalklausulen i 3 § mark-

nadsföringslagen kan näringsidkare åläggas att vid sådan marknadsföring lämna även annan information, som i visst fall kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Att bestämmelserna i 5 § i visst fall kan behöva tillämpas vid erbjudande

om förhyrning av vara har berörts under 35.

1 6 5, som närmast motsvarar 9 och 24 §3 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag, finns bestämmelser om den information som näringsidkare

skall lämna till konsument innan kreditavtal sluts.

Av paragrafen framgår att den föreskrivna informationen skall lämnas innan ett tilltänkt kreditavtal blir bindande för konsumenten. Exakt på vilket stadium av förhandlingarna informationen skall lämnas anges inte i lag-

texten. Det ligger emellertid i sakens natur att detta, som har nämnts i den allmänna motiveringen, bör ske när parterna kan sägas stå i begrepp

att träffa avtal om kredit. Informationen kan givetvis föranleda att konsumenten vill fortsätta förhandlingarna och att information därför senare ånyo måste lämnas med utgångspunkt från de nya förutsättningar som kan ha blivit ett resultat av de fortsatta förhandlingarna.

Den information som skall lämnas innan kreditavtal sluts är densamma

som enligt 53 första stycket skall lämnas i samband med sådan mark-

nadsföring av kredit som avses där. Oavsett formen för krediten skall alltså

information normalt lämnas beträffande den effektiva räntan för krediten. När det gäller fortlöpande krediter och andra krediter vid vilka den faktiska

effektiva räntan inte kan anges på förhand får konsumentverket, liksom

i fråga om information vid marknadsföring som avses i 5 §, ta fram riktlinjer för hur informationsplikten bör fullgöras.

Är det fråga om kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall därutöver ges information om kreditkostnaden samt om kontantpriset för den ifrågavarande nyttigheten. Här kan hänvisas till vad som har anförts under 53.

Av paragrafen framgår att från skyldigheten att lämna information inför slutande av kreditavtal gäller samma undantag som anges i 5 3. Information om effektiv ränta m. m. behöver sålunda inte lämnas när det exempelvis

är fråga om kredit av ringa omfattning. Ett annat praktiskt och vanligt

falt då information bör kunna underlåtas utgör köp, vid vilket full betalning skall ske inom viss kortare tid, t.ex. 30 dagar. I övrigt får även i denna del hänvisas till specialmotiveringen till 5 5.

Informationen enligt 6 § skall alltid lämnas i skriftlig form.

Förevarande paragraf innehåller lika litet som 53 någon uttömmande reglering av vilken information som bör lämnas till konsumenten. Givetvis måste denne innan kreditavtal sluts få uppgifter också om sådana faktorer som kreditbeloppets storlek, kreditköpspriset, kredittidens längd, amorteringsplanen, kontantinsatsens storlek m. m. Av skäl som närmare har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har det emellertid inte ansetts behövligt att i konsumentkreditlagen meddela föreskrifter härom. De nämnda faktorerna ingår på sådant sätt som delar i kreditavtalet att de måste förutsättas bli kända för konsumenten innan han ingår avtalet. I vissa fall kan även annan information vara av betydelse för konsumenterna. Vid fortlöpande krediter kan det sålunda vara av intresse att få veta exempelvis

vilka möjligheter det finns att helt undgå ränta på ianspråktaget kredit-

utrymme. För dessa och andra fall ger generalklausulen i 3 § marknads-

föringslagen möjlighet att ålägga näringsidkare att lämna den erforderliga

informationen. I sammanhanget bör erinras om att vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt handräckning för återtagande kommer att kunna beviljas endast om kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller bl. a. uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall erläggas

(208 konsumentkreditlagen).

Liksom hittills torde konsumentkreditavtal även i fortsättningen regel-

mässigt komma att träffas i skriftlig form. I betydande omfattning lär stan-

dardiserade avtalsformulär komma att upprättas som är anpassade till kon-

sumentkreditlagens bestämmelser i olika hänseenden. Det bör ligga i näringsidkarsidans eget intresse att utarbeta sådana avtalsformulär I samråd

med konsumentverket. Härvid bör givetvis tillses att formulären får en sådan utformning att konsumenten ges klar och tydlig information om de

faktorer som anges i 6 § konsumentkreditlagen och om andra förhållanden

som är av betydelse för bedömningen av avtalets innebörd. I sammanhanget bör också beaktas konsumenternas intresse av att få kreditkostnaden specificerad i poster som är avdragsgilla vid taxering och andra poster. Det kan givetvis också visa sig lämpligt att utarbeta särskilda, från själva av-

talsformulären fristående formulär för fullgörande av informationsplikten.

Informationsplikten enligt 6 § åvilar näringsidkare som lämnar eller för-

medlar den ifrågavarande krediten. Med förmedling åsyftas här liksom i

15 det fall att näringsidkare uppträder som ombud för kreditgivaren. Ofta torde då inte bara förmedlaren utan också kreditgivaren vara näringsidkare. Åtminstone vid vissa former av låneköp torde situationen sålunda vanligen vara den att säljföretaget förmedlar krediten och därvid uppträder som ombud för den bank eller det finansieringsföretag som lämnar krediten. I sådant fall ligger informationsplikten både på kreditgivaren och på den förmedlande näringsidkaren. Givetvis är det dock tillräckligt att den senare lämnar den föreskrivna informationen. Skulle informationsplikten åsidosättas, kan emellertid + det nu berörda fallet informationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen riktas såväl mot kreditgivaren som mot den förmedlande näringsidkaren. Om å andra sidan kreditgivaren är en privatperson, riktar sig informationsplikten enligt förevarande paragraf enbart mot förmedlande näringsidkare. Om denne kvarstår som ombud för kreditgivaren när information enligt 6 § skall lämnas, åligger det alltså honom att se till att konsumenten får den föreskrivna skriftliga informationen.

Informationsplikten fullgörs gentemot konsument som avses bli kredittagare i det tilltänkta kreditavtalet. I den allmänna motiveringen har berörts vissa frågor rörande information till borgensmän och andra som kan ha

intresse av att erhålla samma information som kredittagaren. Här får hänvisas till vad där har anförts (avsnitt 5.3).

75 Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, innehåller

en hänvisning till marknadsföringslagens regelsystem. Innebörden härav är först och främst att om näringsidkare vid marknadsföring av kredit underlåter att lämna information som anges i 3 och 6 §§ eller som annars

är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, så kan han enligt 35 marknadsföringslagen åläggas att lämna den ifrågavarande informationen.

Informationsåläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och

annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vid sidan av generalklausulen i 3 § marknadsföringslagen blir även de handtläggningsregler m. m. som anknyter till generalklausulen tillämpliga när det gäller informationsplikten enligt konsumentkreditlagen. Detta innebär bl. a. att fråga om informationsåläggande kan tas upp inför mark-

nadsdomstolen efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning

av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Näringsidkare är skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i ärende rörande informationsplikten. I ärende där informationsåläggande kan antas komma i fråga är näringsidkare även skyldig att på anmaning av KO till-

handahålla handling och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterkoms inte KO:s anmaning får KO förelägga näringsidkaren

vid vite att fullgöra sin skyldighet. Beslut i fråga om informationsåläggande hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller

annat särskilt skäl påkallar det. Fråga om informationsåläggande får i fall som inte är av större vikt prövas av KO genom informationsföreläggande.

Jag vill i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnittet 5.3) samt till marknadsföringslagen och dess förarbeten (prop. 1975/76:34).

Informationsåläggande riktas endast mot den som har företagit mark-

nadsföringsåtgärd och därvid underlåtit att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Marknadsdomstolens avgöranden vid tillämpning av bestämmelserna om informationsplikt vid marknads-

föring av kredit kommer sålunda formellt att avse endast enskilda fall. Trots

detta torde avgörandena få en betydande effekt som prejudikat i den mån

de rör mera principiella frågor.

Påpekas bör att informationsåläggande kan komma i fråga inte bara om

näringsidkare vid marknadsföring av kredit 1. ex. helt underlåter att lämna

information om effektiv ränta e. d. utan givetvis också om näringsidkaren

visserligen lämnar information men denna är oriktig. Rör det sig om uppsåtligt vilseledande framställning kan även straffbestämmelsen i 6 § mark-

nadsföringslagen bli tillämplig.

Enligt 3 § andra stycket marknadsföringslagen får informationsåläggande innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, att den skall lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller att den i viss form skall lämnas till konsument som begär det. Dessa bestämmelser kommer att vara fullt ut tillämpliga på åläggande att lämna information som avses i 5 och 6 §§ konsumentkreditlagen. När det I 6 X konsumentkreditlagen föreskrivs att informationen inför slutande av kre-

ditavtal skall vara skriftlig följer därav och av 7§ att marknadsdomstolen kan ålägga vederbörande att lämna den i 6 § angivna informationen i skriftlig form.

Informationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen skall enligt 53 samma lag förenas med vite. om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

Anledning att avstå från vitesföreläggande kan finnas t.ex. om KO vill

ta upp ett ärende i marknadsdomstolen i syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefult fråga. Det kan i sådant fall vara ett gemensamt intresse för KO samt näringsidkaren och dennes organiv tion att få frågan prövad av marknadsdomstolen. Om KO då kan avstå från

att begära vitesföreläggande har detta ansetts öka möjligheterna att vinna samförstånd om att dra frågan under domstolens prövning (jfr prop. 1970:57

s. 91 f).

85 Paragrafen innehåller tillsammans med 93 bestämmelserna om kon-

tantinsats vid kreditköp. I kommitténs lagförslag finns bestämmelser om kontantinsats (maximering av kreditbeloppet) i 5, 6 och 8 §§, vartill har

fogats en straffbestämmelse i 303.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ har utförligt behandlats i den allmänna moti-

veringen (avsnitt 5.4, jfr även 5.12). Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om den kontantinsats som

skall tas ut och om vem som skall svara för att detta sker. Vidare anges i paragrafen att betalning med medel som köparen fått låna under vissa särskilda förhållanden inte skall anses utgöra kontantinsats i lagens mening.

Med kontantinsats torde i allmänt språkbruk avses betalning med kontanter eller motsvarande, t. ex. check, som erläggs innan vara utges till köpare på grund av ett köpeavtal. Uttrycket kontantinsats har i 8 §i princip samma innebörd. Som skall beröras i det följande bör emellertid med kontant betalning jämställas det fall att köparen lämnar ett inbytestöremål. Vidare bör det i vissa fall kunna komma I fråga alt ta ut en betalning, utgörande

kontantinsats i lagens mening, först efter det att varan har utgetts till köparen.

Huvudregeln i första stycket innebär att säljaren av köparen skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Innebörden av denna regel har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen. Regeln styr för

det första frågan huruvida kontantinsats i visst fall över huvud taget skall tas ut. Den lämnar sålunda utrymme för att i undantagsfall helt efterge

kravet på kontantinsats. Vidare har regeln betydelse för frågan om kon-

tantinsatsens storlek. Den styr också frågan om hur kontantinsatsen skall

tas ut, t.ex. vid vilken tidpunkt detta skall ske.

Avgörande i dessa hänseenden är vad som beträffande kreditköp av det ifrågavarande slaget utgör god sed på marknaden. Som framgår av den allmänna motiveringen får konsumentverket härvidlag ett långtgående inflytande genom att verket i överläggningar och förhandlingar med näringsidkarsidan och genom utfärdande av riktlinjer kan i hög grad påverka be-

traktelsesättet när det gäller att avgöra vad som kan anses utgöra god mark-

nadssed.

I den allmänna motiveringen har berörts vissa fall där undantag från

kontantinsatskravet bör kunna komma i fråga. Detta gäller bl. a. kontokortssystem av den typ som numera har vunnit utbredning på marknaden. Det torde utan vidare kunna konstateras att det i dag står i överensstämmelse med god sed på marknaden att kontantinsats inte tas ut vid kreditköp som sker inom ramen för sådana kontokortssystem, och de skäl som ligger bakom

denna praxis talar för att den t. v. bör bibehållas. Det förtjänar emellertid

att än en gång understrykas att kontokortssystemen i och för sig omfattas

av reglerna om kontantinsats. Som har antytts i den allmänna motiveringen är det inte uteslutet att förhållandena utvecklar sig så att det framdeles

blir aktuellt att kräva uttagande av kontantinsats även vid kontoköp av nu berört slag.

I enlighet med vad som tidigare har sagts skall kontantinsatsen normalt

erläggas innan varan utges till köparen. Utlämnas i sådant fall varan innan

hela kontantinsatsen har erlagts har bestämmelserna i 8 X inte iakttagits, och detta gäller även om kontantinsatsen betalas inom kort tid efter det att varan utlämnats. Det är alltså självfallet inte tillräckligt att parterna upprättar ett kontrakt där det sägs att föreskriven kontantinsats skall utgå.

Det kan emellertid tänkas speciella fall då en betalning motsvarande kon-

tantinsatsen bör få tas ut senare än då varan utlämnas till köparen. Bl. a.

kan övervägas att vid hemförsäljning, där den s. k. ångerveckan gäller, låta konsumenten vänta med att erlägga kontantinsats till dess att ångerveckan löpt ut. Hithörande frågor får prövas av konsumentmyndigheterna vid till-

lämpningen av reglerna i 8 och 955.

18 § första stycket ges vidare en föreskrift som innebär att kontantinsatsen,

om sådan skall utgå, normalt skall motsvara minst 20 procent av den ifrågavarande varans kontantpris. Lägre kontantinsats kan, temporärt eller för framtiden, ifrågakomma om särskilda förhållanden påkallar det. Dessa be-

stämmelser har tämligen ingående behandlats i den allmänna motiveringen

och torde knappast erfordra ytterligare kommentarer. För fullständighetens skult bör dock framhållas att regeln om iakttagande av god sed på marknaden i något fall kan fordra uttagande av högre kontantinsats än 20 procent.

Enligt paragrafen åligger det säljaren vid kreditköp att ta ut föreskriven kontantinsats. Annan än säljaren kan — utom i vissa förmedlingsfall som strax skall beröras — inte drabbas av påföljd om kontantinsatskravet har åsidosatts. Fristående kreditgivare behöver alltså i och för sig inte kontrollera att föreskriven kontantinsats har erlagts. En annan sak är att banker och andra finansieringsinstitut får anses ha ett allmänt ansvar att tillse, att de inte medverkar i kreditköpssammanhang där det förekommer brott mot

kontantinsatsreglerna. För bankernas och kreditakticbolagens del kan ett sådant ansvar utkrävas inom ramen för den särskilda tillsynen över dessa

företag. I sammanhanget bör erinras om att frågan huruvida även andra

finansieringsföretag skall ställas under offentlig tillsyn övervägs av finansieringsbolagskommittén (Fi 1975:08). Av I $ konsumentkreditlagen följer att ett kreditköp kan falla under lagens

bestämmelser även om säljaren är en privatperson. Detta gäller t. ex. om

säljaren lämnar kredit och som ombud anlitar en näringsidkare, som i sin

yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköpet. I sådant fall bör det åvila näringsidkaren att se till att föreskriven kontantinsats tas ut. Frågan skall närmare beröras i specialmotiveringen till 95.

I 85 andra stycket upptas den i och för sig självklara regeln att som kontantinsats inte skall anses betalning med medel som köparen får låna

av säljaren. Som kontantinsats skall inte heller anses betalning med medel

som köparen får låna av annan kreditgivare än säljaren på grund av överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren. Den överenskommelse som här åsyftas skall gå ut på att kreditgivaren lånar ut pengar till köpare just för att denne skall kunna erlägga erforderlig kontantinsats. Det fordras i

och för sig inte, såsom enligt 2 Y andra stycket förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, att säljaren och kreditgivaren har ekonomisk intressegemenskap.

Som tidigare har nämnts kan kontantinsatsen eller del därav erläggas genom att säljaren får motta ett inbytesobjekt. Sådana transaktioner torde framför allt kunna få betydelse när kreditköpet avser en dyrare vara. Det fordras inte att inbytesobjektet utgörs av en vara av samma slag som kreditköpet avser.

Att kontantinsats sålunda kan erläggas i form av inbytesobjekt kan givetvis i viss mån komplicera tillsynen över att kontantinsatskravet efterlevs. Fram-

för allt är det värderingen av inbytesobjektet som kan vålla problem. Den

grundläggande principen bör vara att värderingen skall ske med iakttagande

av god köpmannased. Självfallet är kontantinsatskravet inte uppfyllt, om det kontantbelopp som enligt lagen krävs vid viss affär formellt har uppnåtts

genom att ett inbytesobjekt har åsatts ett med hänsyn till god köpmannased alltför högt värde. Det bör härvidlag i princip sakna betydelse, om säljaren kan visa att han sedermera har lyckats avyttra inbytesobjektet till ett högre pris än det värde som enligt nu berörda principer bort åsättas objektet. Affärsvinst I efterföljande led bör alltså regelmässigt inte få åberopas till stöd för att kontantinsatskravet har uppfyllts.

Det är tänkbart att inbytesobjektet tidigare har sålts av den säljare som vid ett senare kreditköp övertar objektet och att köparen alltjämt har en

till det tidigare köpet hänförlig restskuld till säljaren. I så fall måste rest-

skulden givetvis avräknas från inbytesobjektets värde. Motsvarande gäller

om säljaren eventuellt från köparen övertar betalningsansvaret för restskuld till annan kreditgivare.

9¶Säljer näringsidkare vara utan att iaktta bestämmelserna om kontantinsats i 85, skall detta enligt förevarande paragraf anses utgöra sådan handling

som avses i 2 § marknadsföringslagen, dvs. otillbörlig marknadsföringsåt-

gärd. Som regel torde handlingen få anses otillbörlig mot såväl konsument

som konkurrerande näringsidkare.

Förbud enligt 2 § marknadsföringslagen kan grundas endast på handling som företagits av näringsidkare eller på näringsidkares vägnar.

Näringsidkaren behöver inte vara part i köpeavtalet. Bestämmelsen i 9 § avser även den situationen att näringsidkaren för en privatpersons räkning säljer en vara samt fråga är om kreditköp i lagens mening. Som har nämnts

redan under 8 § åligger det i sådant fall näringsidkaren att ta ut kontantinsats

av köparen. Gör näringsidkaren inte det kan han drabbas av förbud enligt

28 marknadsföringslagen. Som framgår av sistnämnda lagrum kan förbud

meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit ull handlingen.

Vid sidan av generalktausulen 1 2 § marknadsföringslagen blir även de

handläggningsregler m. m. i marknadsföringslagen som anknyter till generalklausulen tillämpliga när det gäller kravet på kontantinsats. Jag får i den deten hänvisa till vad som anförts i specialmotiveringen till 75.

I 308 finns en erinran om att regeringen med stöd av lagen t1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmissig försäljning av bilar kan meddela särskilda bestiimmelser om bl. a. kontantinsats vid bilförsäljning. Sådana bestämmelser finns f. n. i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63, se avsnittet 2.2.8). Beträffande förhållandet mellan denna särskilda reglering och konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats får hänvisas till specialmotiveringen till 30 8.

1 10 5 regleras köparens rätt att vid kreditköp göra gällande invändningar och anspråk. som grundas på köpet. mot annan kreditgivare än säljaren (särskild kreditgivare). Paragrafen, som har behandlats i avsnittet 5.6 i den allmänna motiveringen, motsvarar med vissa ändringar 10 §i kommitténs

förslag till konsumentkreditlag. Den ersätter bestämmelserna i 15 och 16 §§

konsumentköplagen.

Första stycket innehåller bestämmelser om köparens rätt att mot särskild

kreditgivares krav på betalning framställa invändningar på grund av köpet.

Bestämmelserna innebär att köparen vid varje form av kreditköp kan framställa alla de på köpet grundade invändningar som han skulle ha kunnat göra gällande mot säljaren. Vad som avses med kreditköp anges i 3 3. Med

kreditgivare förstås enligt 25 den som har lämnat krediten eller övertagit

den ursprunglige kreditgivarens fordran mot köparen.

Med ”invändningar på grund av köpet” åsyftas invändningar som grundas

på bestämmelser i köpeavtalet, på köprättsliga lagregler såsom bestimmelserna I konsumentköplagen och den allmänna köplagen eller på allmänna

avtalsrättsliga regler. Hit hör i första hand påståenden om kontraktsbrott

av säljaren (dröjsmål eller fel). Mot särskild kreditgivares krav på betalning kan köparen sålunda åberopa exempelvis att säljaren inte har levererat varan

i rätt tid eller att den är behäftad med fel och att köparen därför enligt

reglerna I konsumentköplagen har rätt alt innehålla köpeskillingen eller del

därav tills leverans sker, felet avhjälps elter felfri vara levereras. Vidare kan köparen hävda t.ex. att han enligt konsumentköplagen hur rätt att häva köpet på grund av dröjsmål etter fel. Köparen kan emellertid också

göra gällande att han av annan anledning inte är skyldig att stå fast vid

köpet, t. ex. därför att detta är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Paragrafens undra stycke reglerar köparens rätt att vid kreditköp göra gällande anspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare. Bestämmelserna innebär att köparen mot särskild kreditgivare kan framstälta samma penninganspråk på grund av köpet som han kan göra gällande mot säljaren. Det kan vara fråga t.ex. om anspråk på återbetalning av köpeskilling, skadeståndsanspråk, ersättning för reparation av varan e. d. Kreditgivaren svarar i princip lika med säljaren för fullgörandet av sådant anspråk, Kreditgivarens ansvar är beloppsmässigt dock begränsat till summan av vad han har mottagit

av köparen med anledning av krediten. Den befogenhet mot särskild kreditgivare som köparen kan grunda på

bestämmelserna i andra stycket torde få sin främsta betydelse om ett köp hävs eller av annan anledning skall återgå och köparen till följd härav har anspråk på att återfå vad han presterat på grund av köpet. Även i andra fall kan bestämmelserna bli tillimpliga, nämligen om köparen har ett penninganspråk mot säljaren som till beloppet överstiger den obetalda delen

av kreditfordringen. Det är att märka att anspråk enligt andra stycket kan riktas mot varje särskild kreditgivare som har mottagit betalning av köparen

med anledning av kreditköpet. Kreditgivaren behöver sålunda inte alltjämt inneha fordringen mot köparen. Ansvaret enligt 10 3 andra stycket gäller även om kreditgivaren sedermera har överlåtit fordringen till annan.

Att särskild kreditgtvare svarar lika med säljaren för fullgörande av anspråk som avses i andra stycket innebär i och för sig att köparen kan vända sig direkt mot kreditgivaren med sitt anspråk. Han behöver sålunda inte först vända sig mot säljaren för att söka förmå denne att tillgodose anspråket. Inte heller behöver köparen i rättegång mot säljaren först få fastställt utt

anspråket är rättsligen grundat, utan detta kan 1 förekommande fall lika

gärna fastställas i rättegång mellan köparen och den särskilde kreditgivaren. En annan sak är, som har framhållits i den allmänna motiveringen, att köparen I praktiken först torde komma att vända sig mot säljaren med

sitt anspråk. Av betydelse härvidlag är framför allt att flertalet av de pen-

ninganspråk som vanligen förekommer vid köp och som inte i praktiken

kan regleras genom invändningsrätten enligt 10 X första stycket förutsätter

att anspråk på prestation in natura först har framställts. Sådana naturaanspråk kan inte enligt 10 § andra stycket riktas mot särskild kreditgivare utan härvid har köparen att vända sig mot säljaren. Vid dröjsmål med leverans måste

köparen sålunda enligt 3 X första stycket konsumentköplagen normalt upp-

mana säljaren att avlämna varan varefter köparen under skälig tid måste

avvakta leverans innan han får häva köpet. Om vara är behäftad med fol som säljaren har åtagit sig att avhjälpa måste köparen enligt 4 X första stycket konsumentköplagen, innan han kan göra gällande annat anspråk på grund av felet, först lämna säljaren skälig tid att avhjälpa felet eller leverera felfri

vara. Om varan är behäftad med fel som inte skall avhjälpas på grund

av åtagande som nyss nämnts får köparen enligt 5 § konsumentköplagen inte göra avdrag på köpeskillingen eller häva köpet om säljaren erbjuder

sig att avhjälpa felet eller att leverera felfri vara och rättelsen sker genast

samt utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

För att köparen skall kunna framställa penninganspråk på grund av köpet

mot särskild kreditgivare fordras att köparen är bevarad vid sin rätt att göra gällande anspråket mot säljaren. Köparen måste således ha iakttagit sådan reklamationsplikt o. d., vars fullgörande utgör en förutsättning för

aut köparen skall kunna rikta anspråk mot säljaren fr bl.a. 11 konsu-

mentköplagen). Kreditgivaren får givetvis mot köparens anspråk framställa alla de tnvändningar som säljaren skulle ha kunnat göra gällande.

Ett huvudsyfte med bestämmelserna i 10 § andra stycket är att köparen när ett köp hävs skall vara garanterad att återfå vad han har presterat på grund av köpet. En förutsättning för att köparen efter hävning skall återfå vad han har betalat är emellertid i regel att köparen å sin sida återlämnar

varan i väsentligen oförändrat och oförminskat skick till säljaren (jfr 57

och 58 §§ köplagen). En kreditgivare är alltså i en hävningssiutation inte

skyldig att göra någon återbetalning till köparen med mindre denne på nyss angivet sitt lämnar tillbaka varan. Köparen bör alltid anses ha fullgjort

sina förpliktelser härvidlag om han har återlämnat varan till säljaren. Som har nämnts i den allmänna motiveringen står det den särskilde kreditgivaren fritt att genom avtal med säljaren reglera deras inbördes mellanhavanden med anledning av kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser på grund av kreditköp.

Till skillnad från de hittills gällande bestämmelserna i 15 och 16 38 konsumentköplagen har reglerna i 10 § konsumentkreditlagen tillämpning också

vid alla former av kontoköp. Vissa närmare förutsättningar härför har berörts i specialmotiveringen till I 5.

I kontokortssystemen bokförs alla inköp som sker med utnyttjande av kontokrediten på kontohavarens konto. Kreditgivaren tillställer, i regel må-

natligen, kontohavaren ett besked om saldot på kontot. När kontohavaren

skall betala kontoskulden kan han i allmänhet välja mellan två olika till-

vägagångssätt. Han kan sålunda för det första varje månad betala hela skul-

den på kontot. Om detta betalningssätt används torde det inte uppkomma några särskilda problem vid tillämpning av bestämmelserna 1 10 § på kontoköp.

Kontohavaren brukar emellertid kunna vilja att i stället göra avbetalningar

på kontoskulden. Enligt de bestämmelser som vanligen upptas i kontoavtal skall avbetalning i så fall avse viss minsta kvotdel av saldot på kontot,

dock visst lägsta belopp (t. ex. 50 kr.). Betalningen avräknas i regel på det totala saldot. Om kontohavare som använder sådant betalningssätt vill ut-

nyttja sin invändningsrätt enligt 10 § första stycket får det först fastställas

hur stor del av de betalningar, vilka ertagts sedan det aktuella köpet skedde, som kan anses hänföra sig till detta köp. En användbar metod synes vara

att i efterhand så stor del av betalningarna avräknas på den till köpet hän-

förliga fordringen som motsvarar dennas andel av det vid varje betalnings-

tillfälle föreliggande saldot. Sedan så skett torde återstoden av den till det

aktuella köpet hänförliga fordringen — eller det lägre belopp som den ifrågavarande invändningen avser (jfr t. ex. sista meningen i 4 § andra stycket konsumentköplagen) - kunna t. v. krediteras kontohavarens konto eller på

annat sätt undantas från fortsatta betalningar i avvaktan på reglering av

det förhållande som utgör grunden för invändningen. Av bestämmelserna i 105 första stycket och deras tvingande natur får anses följa att kreditgivaren,

när han får motta meddelande från kontohavaren att denne vill göra gällande

invändning på grund av köpet, är skyldig att vidta de nu nämnda åtgärderna. Givetvis finns det inte något som hindrar kreditgivaren att i stället tillämpa det enklare förfaringssättet att t. v. från fortsatta avbetalningar undanta ett

belopp motsvarande hela den till det ifrågavarande köpet hänförliga kreditfordringen. Om kontohavare som utnyttjar betalningssättet avbetalning med stöd av 10.8 andra stycket framställer anspråk mot kreditgivaren vid kontoköp,

torde anspråket I allmänhet kunna regleras genom kreditering av kontot. Detta torde i regel kunna ske genom att kontot krediteras med hela det belopp som anspråket avser, givetvis dock högst med ett belopp motsvarande

kreditfordringen på grund av det ifrågavarande köpet.

I

Paragrafen motsvarar 21 och 30 §§ i kommitténs förslag till konsument-

kreditlag och skall jämföras med 17 § konsumentköplagen.

Enligt första stycket första meningen får kreditgivaren inte ta emot av

köparen ingången viixelförbindelse beträffande fordran på grund av kreditköp. I förhållande till vad som f.n. gäller enligt 17 § konsumentköplagen har

den sakliga ändringen gjorts att förbudet riktas inte enbart mot säljare som lämnar anstånd med betalning utan mot var och en som vid kreditköp lämnar konsumenten kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens

fordran (jfr definitionen av kreditgivare i 2 5). Erläggs alltså betalningen

till någon del med belopp som köparen erhåller som lån av särskild kre-

ditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, får kre-

ditgivaren inte beträffande fordran på grund av kreditköpet ta emot växel. Detsamma gäller naturligtvis säljaren, om han har lämnat köparen ett lån

för att erlägga köpeskillingen (jfr definitionen av kreditköp i 2 §). Inte heller

ett finansieringsföretag eller annan som Övertar säljarens eller annan ursprunglig kreditgivares fordran får ta emot växel. Vad nu sagts gäller oavsett

om den efterföljande kreditgivaren agerar som näringsidkare eller privatperson (jfr specialmotiveringen till 2).

Förbudet avser av köparen ingången växelförbindelse, dvs. fall där köparen

som acceptant, trassent eller endossent är växelgäldenär. I andra stycket har emellertid liksom i konsumentköplagen gjorts undantag för egen växel som är utställd av bankinstitut. Säljaren eiler annan kreditgivare är alltså

oförhindrad att ta emot postväxel, där bankinstitutet I egenskap av utställare

är betalningsskyldigt för hela växelsumman (se prop. 1973:138 s. 278). I

sammanhanget bör framhållas att köp mot betalning med check inte är att betrakta Som kreditköp (jfr dock nedan).

Enligt första stycket andra meningen får kreditgivaren inte heller ta emot

av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången

skuldförbindelse, vars överlåtande eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Bestämmelsen avser samma fordringshandlingar som nuvarande 17 § konsumentköplagen. Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 2 kap. skuldebrevslagen. Som exempel på andra handlingar som kan inskränka köparens invändningsrätt kan nämnas

postdaterade checkar (se prop. 1973:138 s. 276).

Den som uppsåtligen bryter mot förbudet att ta emot växel eller annan handling som anges i första stycket dömes enligt tredje stycket till böter.

Sanktionsbestämmelsen överensstämmer med vad som f.n. gäller enligt

konsumentköplagen. Kommittén har föreslagit att även oaktsamhet skall kunna leda till bötespåföljd. En sådan skärpning har emellertid inte ansetts motiverad.

Vad som föreskrivs i 11 § påverkar inte de regler som enligt 17 § växellagen och 158 skuldebrevslagen gäller om skydd för tredje man som i god tro förvärvar växel eller annan löpande fordringshandling. Om en sådan hand-

ling trots förbudet i första stycket kommer i omlopp, blir således innehållet

i växellagen resp. skuldebrevslagen avgörande när det gäller att bedöma borgenärens möjligheter att värja sig från invändningar från köparens sida.

125 Paragrafen motsvarar 11 och 12 §§ i kommitténs förslag till konsument-

kreditlag och kan jämföras med 6 § tredje stycket och 2X första stycket

avbetalningsköplagen. Den har behandlats under 5.7 i den allmänna motiveringen.

Vid kreditköp har enligt första stycket köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. Denna köparens befogenhet är ovillkorlig och kan som framgår av 43 inte åsidosättas genom avtal. Rätten till förtidsbetalning gäller såväl mot säljare som mot andra kreditgivare vid kre-

ditköp. Vem som är att anse som kreditgivare och vad som avses med kreditköp framgår av 2 och 353.

Andra stycket begränsar kreditgivarens möjligheter att kräva betalning

i förtid. Liksom första stycket är bestämmelsen tillämplig vid kreditköp.

Enligt andra stycket får kreditgivaren kräva betalning i förtid endast om

han har gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i mer än en månad

med att erlägga förfallen del av kreditfordringen och denna del uppgår till

mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Bestämmelsen riktar sig mot s. k. förfalloklausuler i kreditköpskontrakt.

Av inledningen till andra stycket framgår att avtalet måste innehålla en sådan klausul, om kreditgivaren över huvud taget mot köparens vilja skall kunna kräva betalning i snabbare takt än som framgår av den överenskomna

betalningsplanen. Endast förfalloklausuler som hänför sig till dröjsmål med betalningen

får göras gällande. Härvidlag krävs att köparen på angivet sätt har kommit i kvalificerat dröjsmål. De båda krav som uppställs, tidskravet och storlekskravet, måste samtidigt vara uppfyllda. Utgångspunkten för tidsberäkningen är den betalningsplan som parterna kommit överens om.

Vid kreditköp som är förenat med återtaganderätt har köparen enligt 16 8 viss möjlighet att värja sig mot att kreditgivaren gör gällande en förfalloklausul, även om köparen har kommit i sådant kvalificerat dröjsmål som anges I 128. I denna del får hänvisas till vad som anförs under 16. Med kreditfordringen avses, som framgår av 2 §, det sammanlagda beloppet av kreditbelopp och kreditkostnad. Dröjsmålsbeloppet, dvs. den obetalda del av kreditfordringen som är förfallen enligt betalningsplanen, skall sättas I relation till hela kreditfordringen. Visar det sig att dröjsmålsbeloppet

uppgår till mer än en tiondel av denna kan kreditgivaren således göra gällande en förfalloklausul, om även tidskravet är uppfyllt.

Vid kreditköp i allmänhet, som vanliga delbetalningsköp och låneköp där kreditavtalet hänför sig till köp av viss vara, utgör kreditfordringen i regel ett konstant belopp som vanligen torde vara uttryckligen angivet

i avtalet eller eljest skriftligen dokumenterat tjfr specialmotiveringen till

6 5). I vissa fall torde dock kreditkostnaden kunna variera under avtalstiden,

t.ex. därför att räntesatsen anknutits till diskontot. I sådana fall kommer

kreditfordringens storlek att förändras med variationen i kreditkostnaden.

Givetvis skall hänsyn tas härtll vid tillämpningen av 12x.

När det gäller köp med användande av kontokredit är det uppenbart

att bestämmelserna i 123 i regel inte kan sättas i relation till varje enskilt

kontoköp. Detta följer av att kontohavarens betalningar i allmänhet avräknas på kontots totala saldo utan uppdelning på de enskilda köpen. Avgörande för frågan huruvida kreditgivaren i ett kontoavtal skall kunna göra gällande en förfalloklausul bör därför vara om konsumenten/kontohavaren har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen del av kontots saldo, vilken

uppgår till mer än en tiondel av hela saldot. Med ”kreditfordringen” avses

alltså vid kontoavtal det vid varje tidpunkt föreliggande kontosaldot, vilket omfattar dels utnyttjat kreditbelopp och dels upplupen kostnad för krediten.

För att belysa kontokreditsituationen kan som exempel tas det fallet att kontohavaren enligt avtalet skall betala minst en tiondel av saldot inom en månad efter det att han fått motta månatligt saldobesked. Vid ett tillfälle (månad 0) visar saldobeskedet ett saldo på 5 000 kr. Kontohavaren gör i

fortsättningen inte någon inbetalning. Vid nästa tillfälle för saldobesked

(månad 1) skulle kontohavaren enligt avtalet ha betalat 500 kr. Vid det därpå följande tillfället (månad 2) utgör det till betalning förfallna beloppet mer än tiondel av den månad 0 föreliggande kreditfordringen. Därmed börjar den tidsfrist löpa som är av betydelse i sammanhanget. Efter loppet av

ytterligare en månad har kreditgivaren möjlighet att med stöd av en förfalloklausul utkräva betalning av hela kreditfordringen.

Av det anförda framgår att det saknar betydelse huruvida kontohavaren efter den tidpunkt som bildar utgångspunkt vid bedömningen (månad 0) tar kreditutrymmet i anspråk ytterligare. Självfallet måste gälla att kon-

tohavaren inte kan försätta sig i en bättre ställning genom att efterhand

öka saldot samtidigt som han inte gör några inbetalningar. Vidare torde av allmänna principer följa att kreditgivaren har rätt att avvisa avbetalningar

på kontoskulden vilka understiger avtalat och förfallet amonteringsbelopp.

Det bör anmärkas att av den nu berörda regleringen följer att kreditgivaren inte genom enbart uppsägning av ett kontoavtal kan bringa den avtalade amorteringsplanen till upphörande. Härför fordras att en förfalloklausul kan göras gällande.

Enligt 12 § tredje stycket utgör de i andra stycket stadgade begränsningarna

i rätten att åberopa förfalloklausuler inte hinder för bank eller annan kre-

ditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om sådan skyldighet följer av annan författning. Av den allmänna motiveringen (avsnittet 5.7) framgår att det här är banklagstiftningen som åsyftas. Regeln i tredje stycket tillåter emellertid inte ifrågavarande kreditgivare att åberopa förfalloktlausuler som är strängare än vad som är direkt motiverat av den berörda lagstiftningen. Vidare bör framhållas att regeln gäller endast för det fall kreditgivaren lämnat ett lån till konsumenten, dvs. vid kreditköp av låneköpets konstruktion. Regeln är däremot inte tillimplig när bankak-

ticebolag e.d. inträder som kreditgivare i konsumentkreditlagens mening

genom att överta säljares fordran mot köpare enligt ett mellan säljaren och köparen upprättat kreditköpsavtal. Här gäller enligt allmänna rättsgrund-

satser att den nye kreditgivaren inte mot köparen förvärvar längre gående

rätt i fråga om möjligheten att åberopa förfalloklausul än säljaren själv hade.

135 Paragrafen motsvarar 13 § i kommitténs förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 4 § avbetalningsköplagen, vartill hänvisas i 6 § tredje

stycket och 9 5 samma lag. Bestämmelsen har behandlats under 5.7 i den

allmänna motiveringen. Den innebär att köparen vid förtidsbetalning av

skuld på grund av kreditköp har rätt att få sin skuld reducerad på visst sätt.

Med förtidsbetalning förstås betalning av belopp som enligt den avtalade betalningsplanen ännu inte är förfallet till betalning. Det saknar betydelse om det är köparen själv som tar initiativet till förtidsbetalning eller om

det är kreditgivaren som med stöd av en avtalsklausul påfordrar sådan be-

talning. Som framgår av 178 tredje stycket skall bestämmelserna i 135 tillämpas även vid den avräkning som äger rum när kreditgivare återtar

vara som har sålts med förbehåll om återtaganderiätt.

Vid förtidsbetalning utnyttjas inte hela den överenskomna kredittiden. Bestämmelserna i 138 syftar till att köparen vid förtidsbetalning inte skall

behöva betala den del av kreditkostnaden som vid en schablonmässig be-

räkning kan anses belöpa på den ej utnyttjade kredittiden. Enligt paragrafen

skall sålunda, när förtidsbetalning aktualiseras, vid beräkning av kredit-

givarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgo-

doräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas kreditgivarens kostnad

för kreditupplysning. Hit hör också administrationskostnader som hänför sig till avtalsförhållandets inledande skede, men däremot inte efter hand uppkommande aviseringskostnader och liknande. Det kan vara svårt för

kreditgivaren att ange den exakta kostnaden för uppläggningen av viss kredit. En schablonmässig beräkning bör därför kunna komma i fråga. Som en spärr föreskrivs emellertid att endast uppläggningskostnad som ej är oskälig

får tillgodoräknas kreditgivaren. Innebörden av bestämmelserna i 13 3 kan belysas med följande exempel Gfr kommitténs betänkande s. 228 f).

En vara köps på kredit den 30 maj. Kredittiden är tio månader. Enligt köpeavtalet har varan köpts på följande villkor i övrigt:

Kontantpris: 1350 kr. Kontantinsats: 350 kr. Kreditbelopp: 1 000 kr. Kreditkostnad: 165 kr. Kreditfordringen: 1165 kr.

Av kreditkostnaden utgör 55 kr. uppläggningskostnad. Betalningen skall

enligt avtalet erläggas med 116 kr. 50 öre den 30 i varje månad med början

den 30 juni.

Den 30 november har köparen enligt betalningsplanen betalat sammanlagt

699 kr. av kreditfordringen. Samma dag, dvs. vid utgången av den sjätte månaden av den avtalade kredittiden, vill köparen göra sig fri från kreditavtalet genom förtidsbetalning. Ej utnyttjad kredittid uppgår till fyra må-

nader, dvs. till 4/10 av den avtalade kredittiden. Sedan kreditgivaren har

tillgodoräknats hela uppläggningskostnaden för krediten skall alltså den obetalda delen av kreditfordringen, 466 kr., minskas med 4/10 av (165-55 =) 110 kr., dvs. 44 kr. Kreditgivarens fordran uppgår således till (466-44 =) 422 kr.

För tillämpningen av bestämmelserna i 13 § är det en underförstådd för-

utsättning att den i kreditfordringen ingående kreditkostnaden till någon del kan anses hänförlig till den ej utnyttjade kredittiden. Detta bör alltid

anses vara fallet vid sedvanliga delbetalningsköp och lånecköp. Vid kon-

tokrediter innefattar kreditfordringen däremot i allmänhet endast kostnad som faktiskt hänför sig till utnyttjad kredittid. Någon reduktion av kostnaden enligt 13 8 blir då inte aktuell.

145 Paragrafen motsvarar 14 5 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 8X tredje stycket avbetalningsköplagen. Den har behandlas i avsnittet 5.8 i den allmänna motiveringen.

Den som har flera förfallna skulder till samma kreditgivare har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning

som inte täcker allt vad han är skyldig. Gäldenären kan emellertid tänkas på förhand avstå från denna befogenhet. Avtalsvillkor varigenom sådant

avstående görs är i allmänhet bindande. Bestämmelsen i 14 § riktar sig mot villkor av angivet slag, s. k. avräkningsförbehåll, i samband med kreditköp.

Enligt 14 X får belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp inte först avräknas på annan fordran. Har sålunda köparen exempelvis ingått två delbetalningsavtal med samme säljare och vill köparen att inbetalat belopp skall anses som betalning på den ena fordringen, får säljaren inte först dra av beloppet från den andra fordringen. Motsvarande gäller för banker och andra kreditgivare som trätt i säljarens ställe. Vidare gäller beträffande kreditgivare som har lämnat dels

ett från köp fristående lån, dels en kredit i samband med köp till samme

konsument att han inte får neka konsumenten avräkning på den fordran som hänför sig till kreditköpet.

Förbudet att göra gällande avräkningsförbehåll har, som framhållits i den allmänna motiveringen, särskild betydelse vid kreditköp med återtaganderätt. Om nämligen kreditgivaren hade kunnat åberopa sådant förbehåll, hade det i praktiken inneburit att återtaganderätten kunnat kopplas till annan fordran mot samme gäldenär än den som ursprungligen förenats med återtaganderätt.

Vid kontokrediter utgörs kreditfordringen av kontots saldo. Bestämmelsen i 148 utgör således inte hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, på vanligt sätt avräknar erlagt belopp mot saldot.

12 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

155 Med denna paragraf inleds konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser

om Ååtertaganderätt (15-23 §§). Paragrafen motsvarar 15 och 16 58 i kommittéförslaget. Den kan jämföras med I $X första stycket och 2 § första stycket

avbetalningsköplagen.

Enligt 15 § första stycket avses med förbehåll om återtaganderätt avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan om köparen inte

fullgör sin del av ett kreditköpsavtal. Ett sådant villkor kan formuleras

på olika sätt. Definitionen i första stycket omfattar båda de typer av förbehåll som anges i I I avbetalningsköplagen, således återtagandeförbehåll och ägan-

derättsförbehåll. Även det senare förbehållet innebär nämligen att varan skall kunna återtas vid bristande fullgörelse från köparens sida. Såväl äganderättsförbehåll som återtagandeförbehåll torde numera ge kreditgivaren ett sakrättsligt skydd med avseende på det gods som omfattas

av förbehållet (angående återtagandeförbehåll, se rättsfallet NJA I 1975:222). Kreditgivarens rätt till godset är således skyddad i förhållande till tredje man, t.ex. vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om återtaganderätt har ett vidare

tillämpningsområde än avbetalningsköplagens. Sistnämnda lag gäller näm-

ligen endast vid delbetalningsköp där minst en post skall ertäggas i efterhand,

medan konsumentkreditlagens regler gäller även kreditköp där hela betal-

ningen skall erläggas på en gång efter köpet.

En grundläggande förutsättning för att en vara skall kunna återtas från köparen är naturligtvis att avtalet innehåller ett förbehåll om återtaganderätt som är giltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler och att de i avtalet uppställda förutsättningarna för att förbehållet skall få göras gällande är uppfyllda. Därjämte uppställs i 15 § andra stycket vissa särskilda krav för att

förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande.

Enligt andra stycket krävs till en början att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning. Annan kre-

ditgivare än säljaren kan alltså inte förbehålla sig detta slag av säkerhet

i varan. Ett av säljaren uppställt förbehåll kan emellertid åberopas av annan kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit eller pantsatt sin rätt.

Säljaren kan endast göra förbehåll som har till ändamål att trygga hans egen rätt till betalning på grund av kreditköpet. När betalningen som vid låneköp och vissa former av kontoköp erläggs med belopp som köparen lånar från bank eller annan kreditgivare kan således säljaren inte förbehålla

sig återtaganderätt och inte heller göra ett giltigt förbehåll till säkerhet för köparens förpliktelser mot kreditgivaren. Detta innebär att återtaganderätt är utesluten i samband med låneköp och kontoköp.

Observeras bör vidare att förbehåll om återtaganderätt måste ha tillkommit i samband med köpet. Detta innebär att en vara inte i efterhand kan göras till föremål för säkerhetsrätt av detta slag.

Enligt andra stycket krävs vidare för att återtaganderätt skall få utövas

att köparen har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen och

ej preskriberad del av kreditfordringen och att denna del uppgår till mer

än en tiondel av hela kreditfordringen. Annat kontraktsbrott än betalnings-

dröjsmål godtas således inte som grund för återtagande och dröjsmålet måste

vara kvalificerat på angivet sätt. Härvidlag råder i princip överensstämmelse med förutsättningarna för att kreditgivaren med stöd av förfalloklausul skall

få kräva betalning i förtid (se 128 andra stycket). Att kreditfordringens storlek i vissa fall kan variera under avtalstiden har berörts under 125.

Vid tillämpningen av 158 skall hänsyn tas till sådana variationer.

För att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande krävs som

nämnts att den del av kreditfordringen som dröjsmålet avser inte har blivit preskriberad. I realiteten innebär detta att återtaganderätten efter en tid kan upphöra.

Det bör anmärkas att det enligt annan författning än konsumentkredit-

lagen kan föreligga särskilda begränsningar av möjligheten att göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt (jfr 2 kap. 4 och 5 §§ jordabalken).

Genom tredje stycket begränsas i näringsrättslig ordning användandet av förbehåll om återtaganderätt. Enligt första meningen kan näringsidkare som vid försäljning av vara använder sådant förbehåll förbjudas att framdeles i liknande fall använda förbehållet, om det avser vara som med hänsyn

till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet. I den allmänna motiveringen

(avsnitt 5.9) har angivits närmare riktlinjer för lämplighetsprövningen.

Förbud kan riktas inte bara mot näringsidkare som själv är säljare utan

även mot närmnmgsidkare som använder sig av återtagandeförbehåll när han i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköp som ombud för säljaren.

Enligt tredje stycket andra meningen äger i fråga om förbud avtalsvillkorslagens bestämmelser motsvarande tillämpning. Hänvisningen till av-

talsvillkorslagens regelsystem innebär inte bara att förbud kan meddelas

av marknadsdomstolen utan också att fråga om förbud i fall som ej är av större vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande. Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av marknadsdomstolen.

En förutsättning för meddelande av förbud är enligt avtalsvillkorstagen att det är påkallat från allmän synpunkt.

Förbud skall i princip förenas med vite. Det kan meddelas även anställd

hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Fråga

om förbud upptas inför marknadsdomstolen efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Anknytningen till avtalsvillkorslagen betyder vidare att näringsidkare är

skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning

i förbudsärende enligt 15 X tredje stycket konsumentkreditlagen. Efterkoms

inte sådan anmaning, får KO förelägga näringsidkaren att vid vite fullgöra sin skyldighet.

Beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Interimistiskt beslut kan meddelas om särskilda skäl föreligger. Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Förbud som enligt 15 5 tredje stycket kan riktas mot återtagandeklausuler är alltså av näringsrättslig karaktär. Detta hindrar emellertid inte en återverkan på det civilrättsliga planet. Ett villkor som kan förbjudas elter rentav har förbjudits av marknadsdomstolen torde vid bedömning i ett enskilt fall ofta kunna lämnas utan avseende med stöd av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen. Här kan hänvisas till vad som har anförts i prop. 1975/76:81 (s. 131). Enligt 215 konsumentkreditlagen får handräckning för återtagande av vara inte beviljas, om det ifrågavarande återtagandeförbehållet har uppställts i strid mot förbud enligt 153 tredje stycket.

16§

Paragrafen saknar uttrycklig motsvarighet i kommittéförslaget (jfr uttalande på s. 185 i kommitténs betänkande). Den kan jämföras med 2 83 andra stycket avbetalningsköplagen (se även 64 första stycket samma lag).

Enligt 16 § kan köparen, sedan han har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 15 § andra stycket, hindra att varan återtas genom att i efterhand erlägga det belopp som inte har betalats i rätt tid plus ränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan inte har återtagits, oavsett anledningen till dröjsmålet. Rättelse kan ske både före och efter det att kreditgivaren har inlett rättegång eller exekutivt förfarande för att återta varan.

För att rättelse skall anses fullgjord måste köparen först och främst betala allt som inte har erlagts i rätt tid enligt avtalet. Således måste köparen betala även belopp som har varit förfallet i mindre än en månad och därför inte har haft betydelse för kreditgivarens rätt att göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

För det andra måste köparen betala dröjsmålsränta på ifrågavarande belopp enligt de grunder som anges i 17 § tredje stycket. Köparen behöver således inte betala högre ränta än som anges i 6 § räntelagen. Vidare måste köparen ersätta kreditgivaren för kostnader som kan ha uppkommit för denne och som anges i 175 fjärde och femte styckena.

Verkan av rättelse enligt 16 § är för det första att kreditgivaren inte på grund av ifrågavarande dröjsmål får återta varan. Dirtill kommer enligt bestämmelsens andra punkt, att kreditgivaren inte heller får göra gällande avtalsvillkor om förtida betalning (se 12 § andra stycket) på grund av dröits-

målet. Däremot är kreditgivaren oförhindrad att vid framtida kvalificerade dröjsmål göra gällande förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausul.

Paragrafen motsvarar 178 första — tredje styckena i kommittéförstlaget och kan jämföras med 3 och 4§§ avbetalningsköplagen.

I första stycket sägs att om kreditgivaren vill återta varan, skall avräkning göras mellan honom och köparen. Avräkningen sker på det sätt som anges i andra och tredje styckena.

Reglerna om avräkning tillämpas såväl vid handräckning för återtagande som vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt. Reglerna skall emellertid också tillämpas om kreditgivaren med stöd av sådant förbehåll vill återta varan utan medverkan av myndighet, vilket naturligtvis förutsätter köparens medgivande. Av 4§ framgår att reglerna om avräkning inte till köparens nackdel kan åsidosättas genom avtal.

Vid avräkning skall enligt andra stycket köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, varvid 3 § avbetalningsköplagen äger motsvarande tillämpning.

I 3 3 avbetalningsköplagen föreskrivs att godsets värde vid återtagandet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja godsets försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall sålunda tas till omständigheter som är ägnade att höja värdet i säljarens hand, såsom att han kan på nytt sälja godset i egen rörelse och dessförinnan avhjälpa eventuell skada på godset. När det gäller principerna för värderingen kan hänvisas till prop. 1953:3. Här bör dock anmärkas följande.

Vad säljaren kan antas ”utvinna” genom att på lämpligt sätt sälja varan omfattar vad som kan antas inflyta genom försäljningen med avdrag av försäljningskostnaderna. Av nyssnämnda proposition framgår att i princip alla försäljningskostnader skall beaktas, såväl fasta kostnader som mera speciella, t. ex. för annonsering, transport och reparation. Säljaren får däremot inte tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya försäljningen.

I regel torde en vara sjunka i värde efter köpetillfället. Någon gång kan värdet dock tvärtom ha stigit. Givetvis skall i sådant fall avräkningen vid återtagande ske med hänsyn till det nya, högre värdet. Detta gäller även om köparen härigenom tillgodoräknas ett högre värde än kreditköpspriset för varan.

Det kan inträffa att kreditgivaren för att kunna verkställa ett återtagande måste betala vissa skulder som egentligen åvilar köparen. Denne kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verkställt reparationen har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparationsfordringen (s.k. retentionsrätt). Om kreditgivaren då för att få ut varan

tvingas betala reparationsfordringen bör hänsyn härtill tas vid bestämmandet

av varans värde vid avräkningsförfarandet. Detta torde överensstämma med vad som gäller enligt avbetalningsköplagen Ufr prop. 1953:3 s. 38 ff, särskilt

s. 39, samt Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 2 uppl., Stock-

holm 1957, s. 55). Vad nu sagts bör gälla även när retentionsrätt utövas

för andra fordringar än reparationsfordringar och kreditgivaren på grund

härav måste betala sådan fordran för att återtagandet skall kunna verkställas.

I 175 tredje-femte styckena anges vad kreditgivaren får räkna sig till godo vid avräkningen.

Kreditgivaren får enligt tredje stycket först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 13 §. Enligt 13 § skall, när förtidsbetalning sker, vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den

avtalade kredittiden. Dessutom får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kost-

naden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet

och ej är oskälig. Beträffande reduktionen av kreditkostnaden hänvisas i övrigt till vad som har anförts vid 135.

Normalt kan avtalets uppgifter om kreditköpsfaktorerna läggas till grund för beräkningen av vad kreditgivaren skall tillgodoräknas enligt 17 § tredje stycket. Handräckning är utesluten om dessa uppgifter är ofullständiga eller felaktiga (fr specialmotiveringen till 20 och 21 §§). Vid domsverkställighet blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att från kontraktet

avvikande uppgifter om kreditköpsfaktorerna skall läggas till grund vid avräkningsförfarandet. Köparen kan t.ex. ha vunnit framgång med en in-

vändning om att kontraktets kontantprisuppgift ej motsvarar faktiskt till-

lämpat kontantpris eller att kreditkostnaden är oskäligt hög.

Utöver obetald del av kreditfordringen, reducerad enligt 135, får kre- | ditgivaren enligt 17 3 tredje stycket tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock

cj enligt högre räntefot än som anges i 6 § räntelagen. Enligt den bestäm-

melsen skall ränta beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det

av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.

Är det fråga om handräckning måste yrkande om dröjsmålsränta framställas senast vid återtagandeförrättningen. Innehåller åberopat kontrakt bestämmelser om dröjsmålsränta kan kreditgivaren anses ha yrkat sådan ränta.

Enligt 17 § fjärde och femte styckena får kreditgivaren vid avräkningen också tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader som kan uppkomma

vid återtagande av vara. I fjärde stycket anges till en början att kreditgivaren får räkna sig till godo ersättning för exekutionsavgift. Sådan avgift tas ut

enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Vidare får kreditgivaren

tillgodoräkna sig skälig kostnad för transport av varan samt ersättning för

utgift som han åsamkats för inställelse vid återtagandeförrättning, om in-

ställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Ersättning för utgift för inställelse vid återtagandeförrättning bestäms med motsvarande tillämpning av bestämmelserna om beräknande av ersättning

av allmänna medel till vittne. Dessa bestämmelser återfinns i vittneser-

sättningskungörelsen (1973:262, ändrad senast 1975:1086). I 17§ femte

stycket ges en särskild regel om tillgodoräknande av ersättning för kostnad

i mål om handräckning för återtagande. I sådant mål får kreditgivaren tillgodoräkna sig även skälig ersättning för sitt eget arbete med anledning

av målet samt arvode till ombud eller biträde. Regeringen avses utfärda föreskrifter om vad som härvidlag skall anses utgöra skälig ersättning.

Här bör slutligen pekas på ett par olikheter mellan konsumentkreditlagen och avbetalningsköplagen.

Konsumentkreditlagen tillåter inte vare sig kopplings- eller avräknings-

förbehåll. Det har därför inte kommit i fråga att införa någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 § första stycket 5 avbetalningsköplagen om avräkning av reparationsersättning o. d.

Enligt avbetalningsköplagen får säljare tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremic som säljaren har att fordra och som inte har inräknats i avbetalningspriset (4 § första stycket 3). Konsumentkreditlagen saknar mot-

svarighet till denna bestämmelse. Kostnad för försäkring, liksom all annan ersättning som säljaren betingar sig utöver kontantpriset, är nämligen enligt konsumentkredittagen (2 §) att betrakta som kreditkostnad och ingår således

i den del av kreditfordringen som tillgodoräknas kreditgivaren efter reduktion enligt 135.

185 Paragrafen motsvarar 17 § fjärde och femte styckena kommittéförslaget

och kan jämföras med 53 avbetalningsköplagen.

Konsumentkreditlagens reglering av återtaganderätten innebär liksom motsvarande bestämmelser i avbetalningsköplagen att kreditgivaren inte skall kunna göra någon extra vinst på att köparen tvingas lämna varan ifrån sig. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren — dvs. om varan åsätts ett värde som är högre än summan

av de belopp kreditgivaren får tillgodoräkna sig — får därför varan enligt

huvudregeln i första stycket återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen.

En särskild regel gäller i fall där varan har värderats av utmätningsman. Som framgår av 133 och 15 X andra stycket avbetalningsköplagen, vartill

hänvisas i 22 § konsumentkreditlagen, skall varan värderas av utmätnings-

man vid handräckning och vid verkställighet av dom på återtagande, om

inte domen föreskriver annat. Och som framgår av 14 och 15 §§ avbetal-

ningsköplagen, vartill likaledes hänvisas i konsumentkreditlagen, blir re-

sultatet av en avräkning efter utmätningsmans värdering inte alltid slutgiltigt. Kreditgivaren har liksom köparen möjlighet att underställa värderingen domstols prövning. Skulle domstolen därvid uppskatta varans värde

till lägre belopp än utmätningsmannen har gjort, blir köpare som vid av-

räkningen har tillerkänts överskjutande mellanskillnad återbetalningsskyldig gentemot kreditgivaren. Kreditgivaren har därför ett intresse av att kunna säkra återbetalning. Av det skälet har kreditgivaren valrätt mellan att erlägga mellanskillnad till köparen och att nedsätta beloppet hos utmätningsman, om varan har värderats av denne.

När köparen har rätt att lyfta nedsatt belopp framgår av 14 5 andra stycket och 15 3 andra stycket avbetalningsköplagen (jfr 22 § konsumentkreditlagen).

Om kreditgivaren tillgodoräknas ett större belopp än köparen, får kreditgivaren enligt andra stycket inte kräva ut mellanskillnaden trestskulden). Transaktionen mellan parterna är således i detta läge i princip avslutad. Med restskuld enligt förevarande bestämmelse avses emellertid bara belopp som omfattas av avräkningsreglerna. Således är kreditgivaren oförhindrad

att även efter varans återtagande kräva ut ersättning för rättegångskostnader som hänför sig till dom varigenom köparen har förpliktats att utge varan.

Påpekas bör att restskulden skall betalas, om köparen vill begagna sig

av sin rätt att lösa tillbaka varan, sc 193.

198 Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, kan jämföras med 68 andra stycket avbetalningsköplagen.

Bestämmelserna innebär att köparen oberoende av kreditgivarens sam-

tycke har rätt att inom fjorton dagar lösa tillbaka återtagen vara genom betalning som sätter kreditgivaren I samma ekonomiska situation som om återtagandet hade avvärjts genom slutbetalning från köparen.

Vill köparen återlösa varan skall han betala kreditgivaren varans värde

vid återtagandet, dvs. samma värde som har använts vid avräkningen. I förekommande fall måste köparen också betala den restskuld som har upp-

kommit vid avräkningen. Har således vid det tillfället kreditgivaren till-

godoräknats ett större belopp än köparen är denne skyldig att erlägga mellanskillnaden, om han vill utnyttja återlösningsrätten.

Återlösningsrätt gäller oavsett om återtagande har skett handräckningsvis, genom domsverkställighet eller genom uppgörelse mellan parterna utan medverkan av myndighet.

208 I 20-22 3§ finns bestämmelser om handräckning och verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt.

Med handräckning förstås det förenklade processuella förfarande som an-

visas i avbetalningsköplagen och som gör det möjligt för kreditgivaren att mot köparens vilja återta varan utan att först behöva vända sig tll domstol

för att få en verkställbar dom. De formella förutsättningarna för handräckning anges i 20 §, som motsvarar 18 § kommittéförslaget och kan jämföras med 10 8 avbetalningsköp-

lagen.

Enligt 205 första stycket får kreditgivaren söka handräckning hos ut-

mätningsman, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller förbehåll om återtaganderätt

och uppgift om vissa kreditköpsfaktorer. De krav på handlingens innehåll

som här ställs upp har syftet att skapa underlag för utmätningsmannens bedömning av ärendet. Rent faktiskt kan de också framtvinga att den som säljer cn vara med återtaganderätt lämnar köparen viss viktig information om kreditköpets innebörd (ifr 6 3).

Konsumentkreditlagen uppställer inte i och för sig något krav på skriftlig form för att ett kreditköpsavtal skall vara giltigt. Men för att handräckning

skall komma i fråga krävs således att en skriftlig köpehandling har upprättats.

Förutom återtaganderättsförbehåll måste handlingen innehålla uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen

och när betalning skall erläggas. Beträffande innebörden av de olika termerna

hänvisas till 2 §. Utmätningsmannen har att kontrollera att uppgifterna stäm-

mer inbördes.

Saknas uppgifter som krävs enligt första stycket, skall ansökningen om handräckning avslås. Detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl att kontraktet innehåller felaktig uppgift, exempelvis om kontantpriset.

Den omständigheten att en handräckningsansökan har avslagits av ut-

mätningsmannen inskränker inte kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol för att utverka dom varigenom köparen förpliktas att lämna

tillbaka varan.

[ andra stycket föreskrivs att ansökan om handräckning skall göras skrift-

ligen samt innehålla uppgift om den del av kreditfordringen som utestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att utmätningsmannen skall kunna göra den prövning som avses i 215 första stycket. Till ansökan skall fogas

styrkt avskrift av handling som anges i första stycket. Vid brister i dessa avseenden bör utmätningsmannen bereda sökanden tillfälle att komplettera

ansökningen. Sker inte komplettering skall ansökningen avslås.

218 Denna paragraf innehåller ytterligare förutsättningar för att handräckning

skall få beviljas. Paragrafen kan jämföras med 19 § kommittéförslaget och

11 § avbetalningsköplagen.

Enligt första stycket får handräckning beviljas endast om det är uppenbart

att de förutsättningar som anges i 15 § andra stycket föreligger. Förbehållet

om återtaganderätt måste således ha gjorts av säljaren i samband med köpet

för att trygga dennes rätt till betalning. Vidare krävs att köparen har kommit

i kvalificerat dröjsmål med betalningen på närmare angivet sätt och att fordringen inte är preskriberad (se specialmotiveringen till 15 4).

Framgår det redan av ansökningshandlingarna att de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda, skall ansökningen genast avslås. Detsamma gäller, om det i handräckningsmålet framkommer omständighet som ger anledning till tvekan huruvida förutsättningarna är uppfyllda. Detta följer av rekvisitet att saken skall vara uppenbar och ligger för övrigt i den summariska processens natur. En invändning från köparens sida leder alltså till att ansökningen skall avslås, om inte invändningen är klart obefogad. Avslås ansökningen är kreditgivaren oförhindrad att få sin sak prövad vid domstol.

Som framgår av 16 § kan köparen, även om förutsättningarna för återtagande är uppfyllda, hindra att varan återtas genom att erlägga belopp som

ej har betalats i rätt tid jämte ränta och kostnader. Detta gäller även om

betalningen görs på ett så sent stadium som vid förrättningen i ett handräckningsmål. Härvid är dock att märka att köparen måste betala hela det belopp som är förfallet till betalning. Kreditgivaren är alltså inte skyldig att godta ett lägre belopp, även om det är så stort att kvalificerat dröjsmål enligt 15 § andra stycket inte längre skulle föreligga. Om kreditgivaren emellertid godtar sådan betalning, går han miste om rätten att återta varan på

grund av dröjsmålet.

Som framgår av 22 § med dess hänvisning till bl. a. 14 § avbetalningsköplagen har köpare och kreditgivare rätt att föra talan mot beslut i fråga om handräckning samt möjlighet att i vissa hänseenden åstadkomma rättelse genom talan vid domstol.

Enligt andra stycket får handräckning inte beviljas om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt 15 X tredje stycket. Till förbud räknas såväl marknadsdomstolens beslut som godkänt förbudsföreläggande av KO. Bestämmelsen innebär att ansökan om handräckning skall avslås, om sökanden eller den från vilken sökanden har övertagit återtaganderätten har förbjudits att använda förbehåll om återtaganderätt av-

seende vara av det slag som ansökningen gäller. Har således en säljare meddelats sådant förbud får varken säljaren eller den finansiär hos vilken säljaren diskonterar sina kreditköpskontrakt beviljas handräckning.

Utmätningsmannen har att självmant iaktta bestämmelsen och måste, när varans slag ger anledning därtill, undersöka huruvida förbehållet om-

fattas av meddelat förbud. Detta torde kunna ske genom hänvändelse till konsumentverket. Det kan vara lämpligt att konsumentverket upprättar

förteckningar över förbud som har meddelats.

Det bör anmärkas att handräckning inte kan vägras enbart på den grund

att annan näringsidkare än sökanden i det aktuella handräckningsmålet eller

den från vilken sökanden har övertagit den påstådda återtaganderätten har

förbjudits att använda förbehåll om återtaganderätt beträffande sådan vara som målet gäller. Köparen har emellertid alltid rätt att vända sig till allmän domstol för att få förbehållets skälighet prövad enligt 36 § avtalslagen. Vid

en sådan prövning torde domstolen komma att fästa stort avseende vid den praxis som med ledning av den näringsrättsliga bestämmelsen i 15§

tredje stycket har utbildats på marknaden. Enligt 21 § tredje stycket får handräckning eller domsverkställighet inte beviljas för återtagande av vara som enligt 65 § utsökningslagen undantas

från utmätning.

F. n. gäller enligt 11 § andra stycket och 15 § första stycket avbetalnings-

köplagen att handräckning och domsverkställighet inte får ske beträffande gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen och hans

familj. Detta skydd för köparen är av betydligt mindre omfattning än det

skydd som vid utmätning tillkommer gäldenär enligt 65 § utsökningslagen, gäldenärens s. k. beneficium.

Från utmätning undantas enligt sistnämnda lagrum bl. a. möbler och an-

nan utrustning som är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk och utrustning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet, allt till skä-

ligt värde. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis elektriska

hushållsapparater från utmätning. I praktiken förekommer att även TV-

apparat och under speciella omständighetert. o. m. bil inbegrips i gäldenärens beneficium. Huruvida viss sak som gäldenären har ingår i hans beneficium

är en fråga som får besvaras olika i olika verkställighetsärenden beroende på gäldenärens situation. Vad som skall undantas från utmätning kan också

variera från tid till annan beroende på standardutveckling m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i 67 § tredje stycket ut-

sökningslagen finns bestämmelser som innebär att om viss egendom som

avses i 65 § samma lag har sådant värde att den inte kan undantas enligt

65 §, utmätning får ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens försäljning, av den behållna köpeskillingen skall utfå visst belopp för att

kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. Dessa bestämmelser blir inte tillämpliga vid handräckning eller domsverkställighet för återtagande.

228 Bestämmelserna i 20 och 21 SY om handräckning och verkställighet av

dom är inte uttömmande. De fylls ut genom en hänvisning till de regler

på området som finns i avbetalningsköplagen. Hänvisningen finns i 225,

som motsvarar 19 § kommittéförslaget.

Enligt 22 § äger — utöver 20 och 21 §§ konsumentkreditlagen - 10 § tredje och fjärde styckena, 12-15 §§ och 16 § första stycket avbetalningsköplagen motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och domsverkställighet enligt konsumentkreditlagen.

De angivna bestämmelserna i avbetalningsköplagen rör bl. a. frågor om kostnad, anstånd, värdering, överklagande och tillämpning av bestämmelser

i utsökningslagen. Sålunda föreskrivs i 10 § tredje stycket avbetalningsköplagen att kostnad för handräckning skall, där utmätningsmannen begär det, förskjutas av sökanden.

[ 12 8 avbetalningsköplagen finns föreskrifter om anstånd. Har handräckning sökts på grund av dröjsmål med betalningen och finnes dröjsmålet

bero på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter, som kan antas vara av tillfällig natur, får utmätningsmannen medge anstånd med verkställigheten, om inte säljarens rätt till godset äventyras eller hans

rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges för en tid av upp till

tre månader från dagen för ansökningen men kan vid synnerliga skäl

utsträckas att gälla intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen får föreskriva villkor för anståndet och, om anledning förekommer, förklara

att anståndet skall upphöra att gälla. Enligt 15 § första stycket avbetalningsköplagen skall bestämmelserna i 12 § samma lag äga motsvarande tillämp-

ning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen

förpliktas utge gods som blivit sålt genom avbetalningsköp.

I 16 § första stycket andra punkten avbetalningsköplagen sägs att ansökan om handräckning eller domsverkstillighet förfaller, om säljaren har medgett uppskov med förrättningen och på grund därav verkställighet ej har skett

när sex månader förflutit från dagen för ansökningen.

Gods för vars återtagande handräckning meddelas skall enligt 13 % avbetalningsköplagen upptecknas och värderas av utmätningsmannen. Denne får vid behov tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen. Vid förrättning för domsverkställighet skall enligt 15 § andra stycket bestämmelserna i 135

gälla i fråga om värdering. om annat inte föreskrivs i domen.

I 1458 första stycket avbetalningsköplagen finns en bestämmelse om att beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor som sista in-

stans. Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd som

vidtagits vid handräckning är han enligt 14 § andra stycket avbetalnings-

köplagen oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren att han väckt sådan talan inom en månad efter det handräckning

gavs eller, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom samma tid efter överexekutors beslut, får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 5 § första stycket avbetalningsköplagen kan ha blivit nedsatt hos denne med anledning av att godsets värde vid avräkningen mellan

parterna befunnits överstiga vad som räknats säljaren till godo. Enligt 15 §

andra stycket skall bestämmelserna i 14 § andra stycket beträffande talan

mot utmätningsmans värdering äga motsvarande tillämpning med avseende

på förrättning för domsverkställighet.

På grund av hänvisningen i 22 § konsumentkreditlagen skall nu redo-

visade bestämmelser för avbetalningsköp äga motsvarande tillämpning på

konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Vad som i dessa

bestämmelser sägs om säljare gäller — liksom vid direkt tillämpning av avbetalningsköplagen - även om den som har övertagit säljarens rätt. Den hänvisning som i 14 § andra stycket avbetalningsköplagen görs till 5 § första stycket samma lag skall vid tillämpning av konsumentkreditköp betraktas

som en hänvisning till 183 första stycket konsumentkreditlagen. I 155

avbetalningsköplagen ingår en hänvisning till 11 § andra stycket samma

lag. Som framgår i avsnitt 5.15 i den allmänna motiveringen föreslås 115

andra stycket avbetalningsköplagen bli upphävt.

Emellertid är inte heller avbetalningsköplagens förfaranderegler uttömmande. Enligt 10 X fjärde stycket avbetalningsköplagen — vartill 22 § kon-

sumentkreditlagen alltså hänvisar — skall nämligen vad i 50, 59, 60 och

60 a §X utsökningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning äga motsvarande

tillämpning på handräckning enligt avbetalningsköplagen. De angivna bestämmelserna i utsökningslagen handlar om behörig utmätningsman, underrättelse till gäldenären (denne skall normalt underrättas). betydelsen av

gäldenärens frånvaro när förrättning skall ske (frånvaro är enligt huvudregeln

inte hinder för förrättningen) och provisorisk åtgärd i fall där verkställighet inte kan ske genast.

Vidare föreskrivs i 16 § första stycket första punkten avbetalningsköplagen — som alltså också omfattas av hänvisningen i 22 § konsumentkreditlagen

—- att jämte bestämmelserna i avbetalningsköplagen skall utsökningslagens

föreskrifter lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Härmed torde närmast

åsyftas utsökningslagens mera allmänna bestämmelser, exempelvis regler

om jäv mot utmätningsman.

Här skall slutligen erinras om att de regler om handräckning och verkställighet av dom, vartill konsumentkreditlagen hänvisar, f. n. prövas dels i samband med arbetet inom justitiedepartementet på en ny utsökningsbalk

(se betänkandet Utsökningsrätt XIII, SOU 1974:55, s. 174). dels under kre-

ditköputredningens arbete med översyn av avbetalningsköplagen.

235 Enligt paragrafen får vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt

inte utmätas för fordran på grund av kreditköpet. I sak överensstämmer denna bestämmelse med kommittéförslaget (se kommitténs specialmotivering till 19 §). Paragrafen har sin motsvarighet i 16 § andra stycket av-

betalningsköplagen. Där föreskrivs att för fordran på grund av avbetalnings-

köp får det gods köpet avser inte tas i mät.

Vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt är kreditgivaren oförhindrad att göra gällande sin fordringsrätt i vanlig ordning. Han kan således vända sig till domstol för att få ett verkställbart utslag på sin fordran i

stället för att göra gällande sin återtaganderätt. Med stöd av sådant utslag kan kreditgivaren begära utmätning hos köparen. På grund av förevarande bestämmelse är han emellertid då hänvisad till annan egendom än den

som köpet avser. Därigenom förhindras att konsumentkreditlagens värde-

rings- och avräkningsregler sätts ur spel.

248 Paragrafen motsvarar 23 § kommittéförslaget. Den har behandlats under

5.10 i den allmänna motiveringen.

Vid avtal om kontokredit förekommer avtalsvillkor som innebär att kontohavaren åtar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom

att kontokort, som utlämnas till honom som kreditbevis, används av obe-

hörig. Bestämmelserna i förevarande paragraf begränsar kreditgivarens möj-

ligheter att använda sådana avtalsvillkor. Paragrafen gäller inte bara vid

köp av varor utan också när kontokredit lämnas för andra ändamål.

Med kontokort avses en handling eller ett föremål, vanligen en plastbricka, som används som bevis om att ett avtal om kontokredit har ingåtts. Termen ”kontokort” har valts med hänsyn till att den används i allmänt språkbruk. Av vad nyss sagts framgår att termen syftar också på andra handlingar

eller föremål än de sedvanliga kontokorten. Det har inte ansetts erforderligt

att I detta sammanhang närmare ange vilka krav som bör ställas på ett kontokort eller att i övrigt gå in på de rättsverkningar som kan vara förbundna

med kontokort.

Mcd kontohavare avses den som är bunden av avtalet med kreditgivaren

och således ansvarig för att inbetalningar görs på kontot i enlighet med

vad som har överenskommits mellan parterna. I vissa fall torde förekomma att två eller flera personer — exempelvis äkta makar — är kontohavare i ett och samma kontoavtal.

Vem som är behörig att använda ett kontokort får i första hand avgöras

med ledning av kontoavtalet. Förutsätter detta att kontokort kan användas

av en viss krets av personer, exempelvis familjemedlemmar, är naturligtvis dessa behöriga.

Används kontokort av obehörig måste någon av de särskilda förutsätt-

ningar som anges i första stycket 1-3 vara uppfylld för att kreditgivaren

skall kunna göra gällande en klausul om betalningsskyldighet för kontohavaren.

I första stycket I anges det fallet att kontohavaren eller annan som är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Här avses ett frivilligt överlämnande som leder till att kortet används av

någon som inte enligt kontoavtalet är behörig härtill. Har kontohavaren

eller annan som är behörig att använda kontokortet lämnat ifrån sig detta under tvång eller liknande omständighet, bedöms kontohavarens betalnings-

skyldighet enligt första stycket 3.

I första stycket 2 anges det fallet att kontohavaren eller annan behörig användare genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Vid bedömningen av huruvida sådan oaktsamhet föreligger bör beaktas att kontokort i regel

är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang, ofta för

att användas i stället för pengar vid smärre inköp. Det bör därför krävas

mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses fö-

religga. Som exempel kan nämnas att kontokortet har lämnats kvar i ficka. väska, fordon e. d. som inte stått under uppsikt. Förloras kontokort när det förvaras i vederbörandes bostad torde grov oaktsamhet i regel inte böra anses föreligga.

I första stycket 3 anges det fallet att kontohavaren eller annan behörig användare har förlorat besittningen av kontokort på annat sätt än genom överlämnande till annan eller grov oaktsamhet. I sådant fall går kontohavaren helt fri från betalningsansvar på grund av obehörig användning av kortet, om kontohavaren eller den som annars var behörig att använda kortet snarast efter det att förlusten har upptäckts gör anmälan hos kreditgivaren. Förlustanmälan enligt 3 kan, med den verkan som anges i paragrafen, ske även om kortet vid tidpunkten för anmälan åter har kommit i kontohavarens eller annan behörig persons besittning.

Om anmälan enligt första stycket 3 inte sker snarast efter upptäckt blir kontohavaren — under förutsättning att detta föreskrivits i kontoavtalet och med den begränsning som följer av bestämmelsen i paragrafens andra stycke - betalningsansvarig för alla de belopp som genom obehörig användning

av kontokortet har påförts kontot.

Även om kontohavaren eller annan behörig användare har lämnat ifrån sig kontokort till annan, förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller förlorat besittningen av kortet på annat sätt och underlåtit att snarast efter upptäckt

anmäla förlusten hos kreditgivaren kan kontohavarens betalningsansvar be-

gränsas. Enligt andra stycket av förevarande paragraf är kontohavaren nämligen i princip inte betalningsansvarig för belopp som genom att kontokort använts av obehörig har påförts konto efter det att kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan behörig användare inte längre har kontokortet i sin besittning. Som ett undantag från denna huvudregel gäller emellertid att kontohavaren är betalningsskyldig även för sådant belopp, om kontohavaren har förfarit svikligt. Kontohavaren kan t. ex. ha limnat

kontokortet till någon som inte enligt kontoavtalet är behörig att använda

kortet och ha överenskommit med den till vilken kortet överlämnats att denne skall fortsätta att bruka kortet sedan kontohavaren gjort anmälan som avses I andra stycket.

Vid tillämpningen av andra stycket saknar det betydelse vem som har

gjort anmälan till kreditgivaren. Anmälaren kan sålunda vara en helt

utomstående person, t. ex. någon som hittat kortet och översänt det till

kreditgivaren. Som tidigare har nämnts kan det förekomma att två eller flera personer

är kontohavare i ett och samma kontoavtal. Vanligen torde dessa vara solidariskt betalningsansvariga för belopp som pålörts kontot. I sådant fall

gäller givetvis anmälan som avses i 24X till förmån för alla kontohavarna.

255 Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om konsumentverkets tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5.12 i den allmänna motiveringen.

Som kommittén framhöll i sitt betänkande bör tillsynsmyndighetens verksamhet inte bara gå ut på övervakning av att konsumentkreditlagens regler iakttas. Myndigheten bör även verka för ytterligare förbättringar av konsumenternas ställning I kreditsammanhangen samt samla in och vidarebefordra viktig konsumentupplysning på kreditområdet. Konsumentverkets

uppgifter i dessa senare hänseenden följer emellertid redan av verkets in-

struktion (SFS 1976:429). Enligt denna har konsumentverket sålunda till

uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. Instruktionen

ålägger verket särskilt bl. a. att övervaka marknadens utbud, att utföra eller låta utföra undersökningar av olika nyttigheter och att informera konsumenterna om för dem viisentliga fakta och förhållanden.

Självfallet bör konsumentverkets tillsynsverksamhet bedrivas på sådant

sätt att den inte vållar onödig kostnad eller olägenhet. En bestämmelse

härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

263 Paragrafen reglerar konsumentverkets rätt att för sin tillsyn bl. a. företa inspektion hos näringsidkare som berörs av konsumentkreditlagen. Rätten

att företa inspektion m. m. omfattar inte banker och andra näringsidkare som enligt 255 har undantagits från konsumentverkets tillsyn. Bestämmelserna i 26 § har behandlats i avsnittet 5.12 i den allmänna motiveringen.

Den näringsidkare hos vilken inspektion skall äga rum behöver inte på förhand underrättas om inspektionen. Detta torde likväl böra ske, om det inte finns anledning anta att ändamålet med inspektionen härigenom äventyras.

Konsumentverket eller den som efter verkets förordnande verkställer inspektion har rätt att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Här åsyftas handlingar som näringsidkaren disponerar över på sådant sätt att han har rätt att utlimna handlingarna, t. ex. egen bokföring, till verksamheten hörande kontrakt o. d. Det är inte nödvändigt att handlingarna förvaras hos näringsidkaren själv. Denne kan också åläggas att skaffa fram handlingar som han på nyss angivet sätt disponerar över men som av en eller annan anledning har överlämnats till annan, exempelvis för indrivning av fordran.

Vederbörande näringsidkare är vidare skyldig att lämna de upplysningar om sin verksamhet som begärs för tillsynen.

Enligt andra stycket får konsumentverket förelägga näringsidkaren vite, högst 10 000 kr., för att framtvinga handlingar och upplysningar i samband med inspektion. Föreläggande att tillhandahålla handling får enligt 29 § överklagas hos kammarrätten. Beslut om inspektion eller föreläggande att lämna upplysningar får enligt bestämmelserna i nyssnämnda paragraf däremot inte överklagas.

Av den allmänna motiveringen (se särskilt avsnittet 5.12) samt av specialmotiveringen till 7, 9 och 15 §§ framgår att konsumentverkets tillsynsbefogenheter enligt 25 och 26 §3 inte utgör den enda möjligheten för konsumentmyndigheterna att utöva kontroll av att konsumentkreditlagens bestämmelser efterlevs. Därjämte gäller nämligen vid tillimpningen av reglerna om informationsplikt och kontantinsats KO:s befogenheter enligt bl. a. 11 § marknadsföringslagen och vid tillämpningen av reglerna om användning av återtagandeförbehåll KO:s befogenheter enligt 3 a § avtalsvillkorslagen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om talan beträffande utdömande av vite som avses i 26 3. Bestämmelserna har utformats efter förebild av 173 första stycket marknadsföringslagen.

13 Riksdagen 19761/77. 1 saml. Nr 123

288 I paragrafen anges att den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning med tillsynsärende enligt konsumentkreditlagen inte får obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet. Föreskrifter om straff för brott mot bestämmelse om tystnadsplikt finns i 20 kap. 3§ brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om talan mot beslut av konsumentverket i fall som avses I 26 5. Bestämmelserna har utformats efter förebild av 228 marknadsföringslagen.

30 §

Paragrafen innehåller en erinran om att regeringen kan meddela särskilda bestämmelser om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Sådana bestämmelser, som kan avse bl. a. kontantinsats vid kreditköp, utfärdas med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (se avsnittet 2.2.8).

Bestämmelser av det slag som avses i 30 § finns f. n. i förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och i den därtill anknytande s. k. avbetalningsöverenskommelsen mellan kommerskollegium och MRF (se avsnittet 2.2.8). Enligt förordningen och överenskommelsen gäller ett krav på minst 40 procents kontantinsats samt en begräsning av kredittiden till 24 månader. Säljare som åsidosätter kontantinsatskravet eller begränsningen av kredittiden straffas enligt förordningcen med böter, vilka utdöms av allmän domstol. Om säljaren är bunden av avbetalningsöverenskommelsen skall han i stället erlägga ett civilrättsligt vite, som utdöms av bilkreditnämnden. Tillsynen över efterlevnaden av förordningen utövas av kommerskollegium, medan MRF övervakar att avbetalningsöverenskommelsen iakttas.

Enligt kommitténs förslag skulle kreditköp som omfattas av den nämnda förordningen undantas från tillämpningen av konsumentkreditlagens bestämmelser om bl. a. kontantinsats genom en uttrycklig föreskrift härom i övergångsbestämmelserna till lagen. En sådan särskild föreskrift har cmellertid inte ansetts påkallad. Förordningen innefattar nämligen en specialreglering med annat syfte än konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats. Så länge denna specialreglering innebär ett krav på högre kontantinsats än som följer av tillämpningen av konsumentkreditlagen torde den i praktiken utesluta att lagens bestämmelser om kontantinsats tillämpas på kreditköp som avses i förordningen och avbetalningsöverenskommelsen.

Övergångsbestämmelserna

[ enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt

5.14) anges att konsumentkreditlagen träder i kraft den 1 januari 1978.

Av övergångsbestämmelserna framgår att bestämmelserna i 24 § om kontohavares betalningsansvar när kontokort har använts av obehörig skall till-

lämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts före lagens ikraftträdande

(jfr under 5.14).

Flera författningar innehåller bestämmelser som avser det fall att någon innehar vara på grund av avbetalningsköp. I vägtrafiklagstiftningen föreskrivs sålunda på olika håll att det särskilda ansvar som kan åvila ägare av fordon skall gälla innehavaren i fall då fordonet innehas på grund av

avbetalningsköp. Här kan nämnas bestämmelsen i 165 3 vägtrafikkungörelsen (1972:603) samt motsvarande bestämmelser i fordonskungörelsen (1972:595), — terrängtrafikkungörelsen — (1972:594), — bilavgaskungörelsen (1972:596), bilregisterkungörelsen (1972:599), lagen (1967:420) om flyttning

av fordon i vissa fall samt lagen (1972:435) om överlastavgift. Vidare kan nämnas 2 8 trafikskadelagen (1975:1410), enligt vilken trafikförsäkringsplikten beträffande fordon som innehas av någon som har förvärvat det genom

avbetalningsköp celler i övrigt under äganderättsförbehåll skall fullgöras av

innehavaren. |

För nu berörda fall har i övergångsbestämmelserna till konsumentkreditlagen tagits upp en regel som innebär att bestämmelse i lag eller annan

författning, som avser det fall att vara innehas på grund av avbetalningsköp elter i övrigt under äganderättsförbehåll, skall gälla även för det fall att

vara innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som avses i 158 konsumentkreditlagen.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om avbetalningsköp

I 18 avbetalningsköplagen har som ett fjärde stycke tagits in en erinran om bestämmelserna i konsumentkreditlagen.

Bestämmelserna i 43 avbetalningsköplagen har ändrats i enlighet med

vad som har anförts i avsnittet 5.15 i den allmänna motiveringen. Ändringen

innebär i huvudsak att i paragrafen anges de kostnader för vilka säljaren vid återtagande av avbetalningsgods får tillgodoräkna sig ersättning.

På samma sätt som när det gäller konsumentkreditköpen (se specialmoti-

veringen till [7 § konsumentkreditlagen) avses regeringen meddela närmare föreskrifter angående storleken av ersättning för säljarens eget arbete samt arvode till ombud eller biträde i mål om handräckning för återtagande. I samband därmed bör kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i

mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m., upphävas.

Ändringarna i avbetalningsköplagen innebär vidare att nuvarande andra stycket i 11 § upphävs, varjämte en hänvisning till den bestämmelsen utmönstras ur 155. Frågan har behandlats i avsnittet 5.15 i den allmänna motiveringen.

Ändringarna i avbetalningsköplagen föreslås träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen, dvs. den I januari 1978. Äldre bestämmelser skall dock gälla ifråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

7.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

Förslaget innebär att 15-17 §§ konsumentköplagen, vilka ersätts av 10 och 11 85§ konsumentkreditlagen, skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Bestämmelserna skall dock även därefter gälta i fråga om köp som har ingåtts före den 1 januari 1978.

7.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Genom förslaget ändras den särskilda åtalsregeln i 10 kap. 10 § andra stycket brottsbalken så, att det klart framgår att regeln omfattar inte bara olovligt förfogande över egendom som sålts med äganderättsförbehåll utan också olovligt förfogande över egendom som omfattas av annat förbehåll som ger målsäganden möjlighet att återta egendomen.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

9¶Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Frop. 1976/77:123 197

Bilaga I Kommitténs lagförslag

Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

18 Denna lag gäller kredit, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk

och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som

ombud för kreditgivaren. Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

28 I lagen avses med

kredit: betalningsanstånd eller lån,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kre-

ditgivarens fordran, kreditköp: köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med

någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erlägges

med belopp, som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan

kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, kontantpris: det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning; kan detta pris ej beräknas, skall såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris, kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset som hänför sig till anståndet samt vid lån det lånade beloppet,

kontantinsats: skillnaden mellan kontantpris och kreditbelopp,

kreditkostnad: summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som

konsumenten har att erlägga i anledning av krediten,

kreditköpspris: summan av kontantpris och kreditkostnad,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven såsom en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden, kredittid: den tidrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall betalas,

räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk,

skuldbelopp: summan av kreditbelopp och kreditkostnad.

kontoköp: kreditköp, vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medpgivet utrymme för fortlöpande kredit, kontokort: legitimationshandling som utfärdats av kreditgivaren såsom

kreditbevis vid kontoköp.

Marknadsföring

3§ Vid annonsering, skyltning eller liknande marknadsföring, där kredit erbjudes, skall uppgift lämnas om den effektiva räntan för den kredit som

avses med erbjudandet.

Avses med erbjudandet kredit för kontoköp, checkräkningskredit eller

annan fortlöpande kredit, skall uppgiften utformas så, att därav framgår

den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Avses med erbjudandet kredit för visst köp, skall förutom effektiva räntan

varans kontantpris angivas.

Särskilda bestämmelser om kreditköp

4§ Äravsikten att den till vilken varan utgives skall bli ägare därav, föreligger kreditköp även om avtalet betecknats såsom uthyrning eller betalningen såsom vederlag för varans bruk eller nyttjande.

58 Överstiger kontantpriset det gränsvärde som bestämts enligt 6 § och överenskommer parterna om längre kredittid än en månad eller bestämmes ej kredittiden, får kreditgivaren ej medgiva högre kreditbelopp än sjuttiofem procent av kontantpriset.

Avtalas vid sam ma tillfälle om flera kreditköp och överstiger kontantpriset vid något av dessa ej gränsvärdet men överstiger varornas sammanlagda kontantpris detta värde, skall det sammanlagda kontantpriset ligga till grund

för tillämpningen av första stycket. Har parterna överenskommit om kredittid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga tiden utöver en månad, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen, om kontantpriset överstiger

gränsvärdet.

6 8 Gränsvärdet bestämmes av regeringen efter förslag av tillsynsmyndig-

heten. Det får ej bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

7§ Kreditgivaren får ej medgiva längre kredittid än tjugofyra månader.

Bestämmelsen i första stycket behöver ej iakttagas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebir att varje månad skall återbetalas minst tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång.

83 När särskilda förhållanden påkallar det, får regeringen beträffande viss vara meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid som avviker från bestämmelserna i 5 och 755.

98 Överstiger kontantpriset gränsvärdet och överenskommer parterna om längre kredittid än en månad eller bestämmes ej kredittiden, skall då krediten lämnas i samband med köp, kreditgivaren eller säljaren såsom ombud för denne innan köpet slutes i tillämpliga delar lämna köparen skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kreditkostnaden, kredit-

köpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet samt de tidpunk-

ter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet.

Har parterna i samband med köp överenskommit om kredittid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga tiden utöver en månad, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen, om kontantpriset överstiger gränsvärdet.

Träffas överenskommelse som berättigar till kontoköp, skall skriftlig upp-

gift lämnas om den effektiva räntan. Uppgiften skall utformas så, att därav framgår den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditut-

rymmet.

10 § Köparen får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivare som mot säljaren.

Vill köparen med stöd av första stycket framställa anspråk mot annan kreditgivare än säljaren, skall han först göra sannolikt att säljaren ej fullgör sina åligganden på grund av köpet.

Framställer köparen anspråk som avses i andra stycket, är kreditgivaren

ej skyldig att utgiva mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

11 § Köparen har alltid rätt att betala skuldbeloppet i förtid.

128 Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid, får endast göras gällande I. om köparen dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp

som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet celler

2. om köparen, när kreditgivaren kan göra gällande återtaganderätt enligt

155, överlåtit varan eller i strid med avtalet fört varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.

Bestämmelserna i första stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare

förbehåll om betalning i förtid.

13§ Vill köparen betala skuldbeloppet i förtid eller kräver kreditgivaren

förtidsbetalning med stöd av 12, skall vid beräkning av kreditgivarens

fordran från den obetalda delen av skuldbeloppet avriknas den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.

Vid avräkningen får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten under förutsättning att denna kostnad särskilt angivits i avtalet och ej är oskälig.

148 Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att avräkna

av köparen erlagt belopp på fordran som ej hänför sig till kreditköpet, är ogiltigt.

Bestämmelsen i första stycket utgör ej hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp på kontots saldo.

158 Avtalsvillkor, som ger kreditgivaren möjlighet att taga tillbaka varan om köparen ej fullgör sina skyldigheter enligt avtalet (återtaganderätt), får göras gällande endast under förutsättning

1]. att varan omfattas av regeringens beslut enligt 165,

2. att förbehållet om återtaganderätt gjorts av säljaren i samband med

köpet samt

3. att köparen dröjt i mer än en månad med att ertägga till betalning

förfallen del av skuldbeloppet, som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet.

168 Regeringen beslutar efter förslag av tillsynsmyndigheten vilka varor

som får göras till föremål för återtaganderätt. Sådant beslut får avse endast

varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring.

178 Vid återtagande av vara skall uppgörelse äga rum mellan parterna.

Köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet skall vad som stadgas i 3 § lagen (1915:219) om avbetalningsköp äga motsvarande tillämpning.

Kreditgivaren tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet efter avräkning enligt 13 §. Kreditgivaren äger därjämte tillgodoräkna sig dröjs-

målsränta, dock ej enligt högre räntefot än som angives i (5 § första stycket förslaget till räntelag), samt kostnaden för återtagandet. Ersättning för kost-

nad som nu sagts utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Överstiger varans värde det belopp som kreditgivaren tillgodoräknas, får

varan ej återtagas med mindre kreditgivaren betalar överskottet till köparen

eller, om handräckning sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där.

Är varans värde mindre än det belopp som tillgodoräknas kreditgivaren,

får denne ej kräva ut skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens

åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Kreditgivaren får i sådant fall

ej kräva ut mer än vad som hänför sig till värdeminskningen.

188 Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att om kreditköpet upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller

1. förbehåll om återtaganderätt samt

2. de uppgifter som angives i 9X första stycket.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift

om den del av skuldbeloppet som utestår obetald. Ansökningen skall i hu-

vudskrift och bestyrkt avskrift vara åtföljd av den handling som avses i

första stycket. |

19 8 I fråga om handräckning för varans återtagande samt i fråga om för-

rättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt, äger i övrigt vad som föreskrives

i lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande tillämpning. Handräckning eller verkställighet får dock ej beviljas beträffande vara

som enligt 65 § utsökningslagen (1877:31) undantages från utmätning.

208 Har ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 § lagen

(1915:219) om avbetalningsköp, får kreditgivaren ej längre göra gällande

återtaganderätten.

215 Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överlåtande eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första punkten äger ej tillimpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen.

228 Innebär avtal som berättigar till kontoköp att kreditutrymmet får tas i anspråk även för annat förvärv än köp av vara, skall denna lags bestämmelser till den del de rör kontoköp äga motsvarande tillämpning på förvärvet.

23 § Avtalsvillkor som innebär att den med vilken kreditgivaren träffat överenskommelse som berättigar till kontoköp (kontohavaren) åtager sig be-

talningsansvar för belopp, som påförts kontot genom att kontokort använts för inköp av obehörig, får endast göras gällande

1. om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan, 2. om kontohavaren genom prov oaktsamhet förlorat kortet eller

3. om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last. förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren.

För belopp som påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort

anmilan att han ej längre har kortet i sin besittning är kontohavaren betälningsansvarig endast om han förfarit svikligt.

Särskilda bestämmelser om lån

248 Erhåller konsumenten, när fråga ej är om kreditköp, kredit i form av lån, skall innan avtalet slutes kreditgivaren i tillämpliga delar lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden samt de tidponkter då delbetalningar skall göras.

25§ Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehånc” sig rätt att kräva betalning i förtid, får i fråga om lån som avses i 24 X göras gällande endast om trygghet cj längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Tillsvn m. m.

26 8 Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

Tillsynen skall utövas så, att den ej vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig. 27 § Tillsynsmyndigheten har rätt att företaga inspektion hos näringsidkare som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att taga del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn.

Underlåter den som bedriver verksamheten att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna paragraf, får myndigheten förelägga vite. 28§ Det ankommer på myndigheten, att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten enligt 3, 9 och 2455 skall fullgöras.

Myndigheten har härutöver rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Föreskrift enligt detta stycke får förenas med vite.

Innan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra Sig. 298 Den som hos myndigheten tagit befattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemtlighet.

Straff m.m.

30 8 Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot

5,7, 21 eller 29 § eller mot föreskrift som meddelats enligt 28 § första stycket.

31§ Allmänt åtal för brott mot 293 får väckas endast om målsäganden

anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

328 Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom

besvär.

Denna lag träder I kraft den Tillsynsmyndigheten får dock

före nämnda dag meddela föreskrift enligt 28 §, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 5 och 7 §§ om kreditbelopp och kredittid gäller ej kreditköp som omfattas av förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa

betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Härigenom föreskrives följande. 15 Denna lag gäller när konsument av näringsidkare hyr vara, som är avsedd

huvudsakligen för enskilt bruk och som hyres ut i näringsidkarens yrkes-

mässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om uthyrning från annan än näringsidkare, om uthyrningen förmedlas av näringsidkare

som ombud för uthyraren.

Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt. 23 Överenskommer parterna om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, och överstiger varans kontantpris det gränsvärde, son, regeringen beslutat med stöd av 6 § konsu-

mentkreditlagen, får uthyraren ej överlämna varan till konsumenten förrän

denne hos uthyraren deponerat ett belopp som motsvarar antingen

1. betalning för hela den avtalade hyrestiden eller 2. tjugofem procent av varans kontantpris.

Bestämmes ej hyrestiden och överstiger kontantpriset gränsvärdet, får varan ej överlämnas förrän konsumenten deponerat det belopp som angives

i första stycket 2.

Belopp som sålunda deponerats får ej utlämnas till konsumenten förrän

hyresavtalet upphör att gilla. Vad nu sagts utgör ej hinder mot att kon-

sumenten ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för betalning

av förfallen hyra. Det åligger uthyraren att utan dröjsmål avskilja deponerade medel från

egna tillgångar. 38 Uthyraren får då varans kontantpris överstiger gränsvärdet ej medgiva sådan förlängning av hyrestiden att den sammanlagda tiden blir längre än

en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen började, i annat fall än att konsumenten deponerat det belopp som angives i 23

första stycket 2.

Med förlängning likställes nytt avtal beträffande varan eller annan vara

av samma slag.

48 Som deposition enligt 2 eller 33 anses ej belopp vilket konsumenten

erhållit såsom lån av uthyraren eller av kreditgivare som avses i I $ konsumentkreditlagen på grund av överenskommelse mellan denne och uthyraren.

Med kontantpris avses det pris till vilket uthyraren skulle ha varit villig

att sälja varan mot kontant betalning. Kan detta pris ej beräknas skall såsom

kontantpris anses varans gängse marknadspris. 5 & Överstiger varans kontantpris gränsvärdet och överenskommer parterna

om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, eller bestämmes ej hyrestiden, skall uthyraren innan avtalet slutes i tillämpliga delar lämna konsumenten skriftlig uppgift om

hyrestidens längd, vad konsumenten har att erlägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionsbeloppets storlek, de särskilda hyres-

beloppens storlek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall

betalas ur depositionsbeloppet samt tidpunkten för varans överlämnande. Har uthyraren genom utfästelse om underhåll, reparation eller liknande åtagit sig att svara för varan under hyrestiden, skall uthyraren därjämte lämna uppgift om hur stor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet.

Har parterna överenskommit om hyrestid som ej är längre än en månad,

räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, och vill parterna

förlänga hyrestiden därutöver, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas

vid förlängningen, om varans kontantpris överstiger gränsvärdet.

6 &$ Har hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, får konsumenten

göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid. 78 Vid hyrestidens utgång eller när avtalet eljest upphör att gälla skall uthyraren genast återbära vad konsumenten deponerat jämte ränta, i den mån det deponerade beloppet ej till följd av avtalet tagits i anspråk såsom betalning

för den utnyttjade hyrestiden.

85 Konsumenten har, då hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, rätt att köpa varan för ett pris som motsvarar skillnaden mellan vad som enligt andra stycket tillgodoräknas uthyraren och konsumenten.

Uthyraren tillgodoräknas varans kontantpris vid hyrestidens början samt till skäligt belopp de kostnader han har haft för att fullgöra sådant åtagande

som avses i 53 första stycket andra punkten. Konsumenten tillgodoräknas vad han har erlagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden.

Konsumenten har rätt att utan särskilt vederlag bli ägare till varan när

konsumenten med tillämpning av andra stycket tillgodoräknas ett större belopp än uthyraren.

98 När särskilda förhållanden påkallar det, får regeringen beträffande ut-

hyrning av viss vara föreskriva att 2, 3, 6 och 83§ ej skall äga tillämpning

eller meddela därifrån avvikande föreskrifter om deposition, uppsägningsrätt och rätt att köpa varan.

10 § Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterlevnaden

av denna lag.

Tillsynen skall utövas så, att den ej våltar större kostnad eller olägenhet

än som är nödvändig.

11 § Tillsynsmyndigheten har rätt att företaga inspektion hos näringsidkare

som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att taga del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn.

Underlåter den som bedriver verksamheten att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna paragraf, får myndigheten

förelägga vite.

128 Det ankommer på myndigheten att meddela föreskrifter om hur upp-

giftsskyldigheten enligt 53 skall fullgöras. Myndigheten har härutöver rätt att meddela de föreskrifter som föranleds

av tillsynen. Föreskrift enligt detta stycke får förenas med vite.

Innan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare be-

redas tillfälle att yttra sig.

1385 Den som hos myndigheten tagit befattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid fått veta om enskilds

personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.

14§ Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot

2,3 eller 13 § eller mot föreskrift som meddelats enligt 12 § första stycket.

15§ Allmänt åtal för brott mot 133 får väckas endast om målsäganden

anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

163 Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den . Tillsynsmyndigheten får dock före nämnda dag meddela föreskrift enligt 12 §, såvitt avser tiden efter ikraft-

trädandet.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att I 3 lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med avbetalningsköp — - - -- —--- erlagd. Har avtalet ——- - - - - —-- därav.

Sammanlagda beloppet — — —- —- —- - —- —- utgiva.

I fråga om konsumentköp gäller

bestämmelserna i konsumentkre-

ditlagen.

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestimmelser gäller dock i fråga om konsumentköp som ingåtts före lagens ikraftträdande.

Förslag till Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15, 16 och 17 33 konsumentköplagen (1973:877) skall upphöra att gälla vid utgången av . Paragraferna gäller dock

fortfarande i fråga om köp som ingåtts före nämnda tidpunkt.

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1¶Förslaget till konsumentkreditlag

1.1 Allmänna synpunkter

RÅ anser att kommitténs förslag innebär en värdefull förstärkning av

konsumentskyddet och att de framlagda lagförslagen i allt väsentligt framstår

som välmotiverade och ägnade att läggas till grund för lagstiftning. RÅ

framhåller att inom kriminalpolitiken uppmärksamheten alltmer har kommit

att riktas mot nya former av ekonomisk kriminalitet, bl. a. bedrägeriliknande

beteenden som riktar sig mot en stor'grupp medborgare, t. ex. konsumenter i allmänhet. Värdet i varje särskilt fall kan vara så begränsat att någon enskild målsägande inte finner skäl att reagera med polisanmälan eller på annat sätt. RÅ anser att det här som i andra fall är bättre att försöka förebygga sådana företeelser än att i efterhand ingripa med straffrättsliga påföljder. Enligt RÅ:s uppfattning utgör en civilrättslig reglering till skydd för konsumenterna ett gott exempel på brottspreventiva insatser på detta område

och de framlagda förslagen kan enligt RÅ hälsas med tillfredsställelse även

från denna speciella synpunkt.

Göra hovrätt ansluter stig till uppfattningen att konsumenternas ställning vid kreditköp behöver förbättras i vissa hänseenden. Hovrätten har emellertid vissa invändningar mot förslaget. vilket enligt hovrättens mening innebär en relativt omfattande reglering av kreditköpen av delvis straffrättstig, delvis civilrättslig natur. Hovrätten vänder sig särskilt mot tanken att införa

en straffrättslig reglering i fråga om marknadsföring, kontantinsats, kredittid och upplysningsplikt, där de föreslagna bestämmelser som skall grunda

straffansvar enligt hovrättens mening är mycket obestämda till sitt innehållt och inte tillgodoser de krav som från rättssäkerhetssynpunkt måste ställas på straffsanktionerade lagbestämmelser. Hovrätten anser vidare att den föreslagna straffrättsliga regleringen kommer att kräva en betydande tillsynsorganisation, medföra belastning av rättsväsendet samt leda till en stel och onyanserad reglering. Enligt hovrätten bör en i och för sig angelägen lösning av ifrågavarande konsumentproblem inte sökas inom ramen för

en straffrättslig lagstiftning. Hovrätten avstyrker därför att kommitténs för-

slag läggs till grund för lagstiftning i denna del. Enligt hovrättens mening bör i stället prövas en lösning genom näringsrättsliga regler, såsom inom ramen för marknadsföringslagen,

Datainspektionen anser att betänkandet innehåller en rad förslag av positivt

värde för ett förbättrat konsumentskydd inom sitt område. Flera bestäm-

melser i förslaget har emellertid enligt datainspektionens mening fått en utformning som innefattar ej avsedda begränsningar av kreditmöjligheterna. Datainspektionen framhåller att ett väsentligt anspråk på en lagreglering inom förevarande område är att lagreglerna är entydiga och lättitllämpliga

eftersom de skall tillämpas av personer utan juridisk sakkunskap. Enligt

datainspektionens uppfattning uppfyller lagförslagen inte detta anspråk, De

föreskrifter som tillsynsmyndigheten utfärdar kan enligt datainspektionen

inte i alla avseenden tänkas lösa de tolkningsproblem som lagstiftningen

lämnar öppna. Vidare anser datainspektionen att frågan om nordisk samordning av ny lagstiftning på det aktuella sakområdet inte tillräckligt har

belysts i betänkandet.

Bankinspektionen framhåller att den föreslagna lagen är tillämplig inte

bara på krediter, som säljare av varor lämnar till köpare, utan även på bankkrediter som lämnas konsument för hans enskilda behov, däribland egnahemslån och andra lån till egen bostad. Lagen har sålunda en vid syftning

och går in på viktiga delar av bankinspektionens verksamhetsområde. Den huvudsakliga regleringen avser emellertid kreditköp (4-23 §§) och berör ban-

kerna i den mån de övertar fordringar från säljare eller lämnar lån till konsument för betalning av vara och detta sker på grund av överenskommelse mellan bank och säljare.

Bankinspektionen uppger att bankernas finansiering av avbetalningshan-

del sker genom rörelsekrediter, som möjliggör för säljarna att själva lämna

kundkrediter och behålla kundfordringarna i egen portfölj, och/eller genom

rebelåning av fordringarna. Rörelsekrediterna lämnas mot realsäkerhet eller

annan säkerhet, som inte innebär direkt belåning av kundfordringar. Denna kreditgivning berörs inte av bestämmelserna om kreditköp på annat sätt än genom den inverkan bestämmelserna kan få på bedömningen av företagets (säljarens) allmänna kreditvärdighet och värdet av företagsinteck-

ning, beträffande vilken kundfordringsstocken i och för sig kan vara ett

viktigt element. Rebelåning av kundfordringar innebär vanligtvis att företaget (säljaren) beviljas en kredit med villkoret att det skall finnas viss säkerhetsmarginal — storleken beroende av beräknad förlustrisk — mellan disponerat kreditbelopp och summan av de fordringar i vilka banken har

säkerhet. Det är inte fråga om ett regelrätt övertagande från bankens sida av fordringarna utan om en säkerhetsrätt, i vars konstruktion brukar förutsättas att företaget (säljaren) återtar fordran som inte likvideras i förutsatt

ordning. Sådan fordran kan i regel återlämnas av banken inom den förutnämnda säkerhetsmarginalen. Eftersom de föreslagna bestämmelserna talar om övertagande av fordran, förtjänar det enligt bankinspektionen påpekas att bank inte kan köpa eller definitivt utan regressrätt överta fordringar Gfr 543 banklagen). Bankinspektionen nämner vidare att för kreditengagemang generellt gällande hypotek ofta är så beräknat att det ger viss marginell täckning av kredit som här avses.

Bankinspektionen anser att lagförslaget inte i någon avgörande grad torde inverka på bankernas möjligheter att genom krediter av förutnämnt slag

finansiera avbetalningshandel. Den effekten bör dock inte uteslutas att ban-

kerna med hänsyn till principen om betryggande säkerhet kan få anledning kräva ökade säkerhetsmarginaler eller nedskärning av krediterna beroende på hur man bedömer företags (säljares) allmänna kreditvärdighet. Särskild

betydelse har därvid enligt bankinspektionen de genom lagförslaget starkt begränsade möjligheterna att återta vara vid bristande likvid.

Bankinspektionen säger sig se de föreslagna bestämmelserna angående

kredtiköp främst med utgångspunkt från deras betydelse för bankverksamheten. Bankinspektionen går därför inte in på de allmänt konsumentpolitiska

överväganden som bär upp förslaget och tar sålunda inte ställning till den

enligt inspektionen svårbedömda frågan om det är ett konsumentintresse att som skydd mot förhastade kreditköp kräva kontant betalning av minst en fjärdedel av kontantpriset. Inte heller går bankinspektionen närmare in

på den tämligen invecklade reglering som föreslås eller på frågan, om de kostnadsökningar för kreditköpare som enligt inspektionens mening torde

följa därav är motiverade med hänsyn till de avsedda fördelarna för kon-

sumenterna. Utifrån de synpunkter som bankinspektionen främst har att

beakta anser sig inspektionen i huvudsak dock kunna lämna förslagets centrala delar utan väsentlig erinran.

RSV delar kommitténs uppfattning att konsumentkrediter även i framtiden kommer att fylla en viktig funktion för många konsumenter och att den enskilde konsumentens ställning på kreditmarknaden därför behöver

förbättras. RSV anser att kommitténs förslag till upplysningsplikt för säljaren

om kreditvillkoren härvid har en särskilt viktig funktion att fylla.

Kronotogdemyndigheten i Göteborgs distrikt framhåller att den har mer mål om återtagande enligt lagen om avbetalningsköp att handlägga än någon annan kronofogdemyndighet i landet. Kronofogdemyndigheten anser inte att avbetalningshandelns verkningar har varit så negativa att det är påkallat med en så genomgripande reform som kommittén har föreslagit. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör det räcka med en partiell reform av avbetalningsköplagen. Kronofogdemyndigheten påpekar att endast en obetydlig del av alla kreditköp leder till handräckningsansökan. I övriga fall

slutförs köpet eller träffar parterna någon form av uppgörelse. Kronofogdemyndigheten framhåller att det visserligen får anses tillfreds-

ställande att utvecklingen går mot andra kreditformer men att vissa nack-

delar dock är förbundna därmed. BI. a. kommer det att finnas medborgare

som saknar möjlighet att erhålla andra former av kredit. Dessa har f.n. möjlighet till inköp av arbetsbesparande hushållsredskap och annan egendom genom att säljaren anser sig kunna lämna kredit mot säkerhet i det sålda

godset på grund av äganderättsförbehåll. Om förslaget genomförs står enligt

kronofogdemyndigheten inte heller denna kreditmöjlighet öppen. Innan möjligheterna till kreditköp så markant begränsas måste, framhåller kronofogdemyndigheten, frågan om alternativa kreditformer lösas. Ett grundläggande motiv för den föreslagna lagstiftningen är att förstärka konsumentens ställning. Enligt kronofogdemyndigheten kan det på goda grunder befaras att konsumentens ställning i flera avseenden försämras.

Ett annat skäl som kronofogdemyndigheten anser tala mot den föreslagna lagstiftningen är att den avviker från den reglering av avbetalningshandeln som finns i övriga Norden, trots att den stora rörligheten över gränserna motiverar en enhetlig lagstiftning på området.

Kronofogdemyndigheten i Mariestads distrikt delar uppfattningen att de nuvarande bestämmelserna om avbetalningsköp bör kompletteras med regler som stärker köpares/kredittagares ställning, men att de traditionella av-

betalningskrediterna inte kan avskaffas inom överskådlig framtid. Det nuvarande systemet är enligt kronofogdemyndigheten förenat med

vissa missförhållanden som bör rättas till. Detta bör ske utan att man samtidigt försvårar eller lägger hinder i vägen för den avbetalningshandel som

fungerar vil, som framstår som konsumentvänlig och som omfattar 100 000-

tals inkomsttagare. Allmänhetens förmåga att — när vissa fakta är kända

—- kunna bedöma vad som är ekonomiskt vettigt i det särskilda fallet bör inte förringas på ett sådant sätt som enligt kronofogdemyndighetens uppfattning präglar t.ex. 5, 7 och 245§ i förslaget till konsumentkreditlag. Också kronofogdemyndigheten i Vänersborgs distrikt anser att konsumenternas ställning i kreditsammanhang behöver stärkas. Enligt kronofogde-

14 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 123

myndigheten synes den föreslagna konsumentkreditlagen i allt väsentligt ägnad att tillgodose detta syfte. Kronofogdemyndigheten i Malmö distrikt finner likaledes det framlagda förslaget i huvudsak väl ägnat att ligga till grund

för lagstiftning.

Kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt säger sig hysa i stort sett samma

uppfattning som kommittén om nödvändigheten av en lagstiftning som

stärker konsumentens ställning vid kreditköp. Kronofogdemyndigheten

uppger att den i sin verksamhet ofta finner att det är de ekonomiskt svaga

och samtidigt okunniga om innebörden i den kredit som lämnas, som blir föremål för exekutiva åtgärder vilka än mer försvårar deras situation. Enligt kronofogdemyndighetens mening synes den tillämnade lagstiftningen därför i princip vara motiverad, även om den innebär en hård styrning av konsumentens frihet att välja köpform och vara. Kronofogdemyndigheten anser dock att kommittén har överbetonat avbetalningshandelns negativa verkningar och förordat åtgärder som inte kan undanröja de menliga konsekvenserna av förhastade köp i allmänhet. Kronofogdemyndigheten anser vidare att vissa bestämmelser som i sista hand berör kronofogdemyndighets verksamhet har fått en utformning som kan bli till viss nackdel för konsumenten. Kronofogdemyndigheten åsyftar härvid de enligt myndighetens mening alltför stränga reglerna i 16 § förslaget till konsumentkreditlag om begränsning av återtaganderätten.

Enligt konjunkturinstitutet har kommittén sett frågan om kreditköpen: som en social fråga och avsett att skydda de svagaste konsumenterna mot att lockas till alltför stora kreditköp och - som kommittén anser — alltför dyra avbetalningsköp. Institutet menar att framför allt förslaget om inskränkningar i återtaganderätten sannolikt leder utvecklingen i riktning mot mindre inslag av kreditköp finansierade av de säljande företagen. Institutet framhåller emellertid att kommittén inte har diskuterat hur finansieringsproblemen skall lösas för de grupper som för närvarande har svårigheter att erhålla andra krediter. främst personer med lägre inkomst. Enligt institutets uppfattning torde för dessa grupper kommitténs förslag om inskränkningar av återtaganderätten och om högre kontantinsatser närmast få den effekten

att köpen av varaktiga konsumtionsvaror minskar. Vill man bryta kom-

binationen kredit och köp utan att få alltför uttalade sådana effekter, ställer

detta enligt institutet krav på en ny typ av kreditgivning som troligen skulle

få baseras på kreditförsäkring. Ett från sociala synpunkter godtagbart försäkringssystem synes enligt institutet utgöra ett behövligt komplement till de av kommittén framlagda förslagen.

Konjunkturinstitutet framhåller vidare att kommittén tycks ha utgått från

att människor i allmänhet har låg planeringskapacitet och att man därför bör försvåra möjligheterna till kreditköp. I den mån kommitténs bedömning

av själva utgångsläget kan anses riktig är det enligt institutet ingalunda

självklart att slutsatsen måste bli den som dragits av kommittén. Just en låg planeringskapacitet skulle kunna göra det motiverat att inte låta kreditköpen bli alltför svåråtkomliga för konsumenterna. Bristande möjligheter

vill kreditköp skulle nämligen kunna leda till att inköpen i ökad grad riktas mot icke varakuga nyttigheter. Det skulle enligt institutets mening kunna ifrågasättas om inte det ”tvångssparande” som ett kreditköp ofta föranleder kan vara lämpligt för en del konsumenter som annars har stora svårigheter att göra ett större samlat köp.

Enligt institutet föreligger det vissa svårigheter att få ett begrepp om de

aktuella problemens samhällsekonomiska betydelse och om konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Konsumtionskrediternas omfattning är

otillräckligt statistiskt belysta och den löpande informationen på området

är mycket ofullständig. Institutet menar att det skulle vara av stort värde att få tillgång till en samlad total bild av samtliga konsumtionskrediter vid åtminstone någon tidpunkt under senare år. Enligt institutet kan föränd-

ringar i villkoren för avbetalningshandeln och annan form av kreditköpsverksamhet få effekter på efterfrågan på i första hand varaktiga konsum-

tionsvaror. Institutet påpekar att sådana förändringar därmed utgör ett tänk-

bart medel att använda i stabiliseringspolitiskt syfte. Villkoren för konsumtionskrediterna kan också påverka konsumtionens fördelning mellan olika

grupper av varor och tjänster samt mellan särskilda inkomstgrupper. Denna typ av effekter synes enligt institutet förtjäna uppmärksamhet även från

de synpunkter som varit vägledande för kreditköpkommittén i dess arbete.

Kommerskollegium säger sig inte vara övertygat om att den av kommittén

föreslagna lagstiftningen till alla delar främjar syftet att förstärka konsumentens ställning i kreditsammanhang.

Svenska handelskammareförbundet och Stockholms handelskammare anser att den föreslagna regleringen är alltför långtgående. Om förslaget genomförs

uppstår enligt dessa remissinstansers mening en betydande risk för att för-

säljningen av konsumentkapitalvaror kommer att minska. För många konsumenter kommer de skärpta reglerna för kredithandeln att medföra att de tvingas avstå från planerade inköp medan andra kanske uppskjuter ett planerat köp eller väljer att köpa en billigare vara. Sannolikt kommer efterfrågeminskningen beträffande vissa varugrupper att bli av sådan omfattning alt sysselsättningen påverkas.

Handelskammarceförbundet och handelskammaren framhåller att det vis-

serligen finns anledning att I vissa avseenden stärka konsumenternas ställning på kreditköpsområdet. Utgångspunkten bör dock vara att det är kon-

sumenterna själva som skall bestämma vilka varor de vill köpa och hur

de skall disponera sina ekonomiska resurser för olika ändamål. Därvid bör

konsumenterna självfallet ha ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Han-

delskammareförbundet och handelskammaren ställer sig därför positiva till

de bestämmelser i den föreslagna konsumentkreditlagen som syftar till att ullförsäkra konsumenten tillgång till en korrekt och uttömmande information om kreditvillkor, kostnader m. m. Denna form av lagstiftning be-

främjar enligt handelskammareförbundets och handelskammarens på sikt

konsumentens intressen långt bättre än sådana direkta regleringar som innebär ingrepp i hans beslutsfrihet och återspeglar en ambition till övervakning och styrning från myndigheternas sida.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig i sitt yttrande till den av kommittéledamoten Björling avgivna reservationen. Handelskammaren anför att kommitténs förslag beträffande regleringen av avbetalningshandeln tagna var för sig kan synas rimliga och inte alltför genom-

gripande. Tillsammantagna kommer åtgärderna dock enligt handelskam-

marens mening att innebära en omfattande inskränkning av avbetalningshandeln och därigenom cen väsentlig omstrukturering av hävdvunna för-

säljningsformer samt fara för sysselsättningen inom vissa branscher. Han-

delskammaren uttrycker vidare farhågor för snedvridning av efterfrågan från nyttiga kapitalvaror till rena konsumtionsvaror. Handelskammaren anser

att kommittén inte ens i ringa mån har beaktat avbetalningshandelns positiva

sidor och att förslagen i väsentliga delar motverkar syftet att skydda konsumenterna mot alltför betungande kreditåtaganden och mot alltför stränga påföljder om de likväl råkar i betalningssvårigheter. Om en konsument verk-

ligen vill genomföra ett avbetalningsköp kommer de skärpta villkoren ofta

att innebära kredit i andra former, vilket enligt handelskammarens mening knappast framstår som mindre betungande för konsumenten. Slopandet av

återtaganderätten kommer enligt handelskammaren att framtvinga en prövning av köparens kreditvärdighet på samma sätt som nu sker i samband

med beviljandet av kontokredit. Handelskammaren menar att resultatet ofta kommer att bli att något avbetalningsköp över huvud taget inte blir av och att just den mindre kapitalstarka grupp av konsumenter för vilka av-

betalningssystemet varit det kanske enda sättet att förvärva en kapitalvara

för hemmet kommer att avhållas från sådana köp, vilket handelskammaren

anser vara en missriktad form av konsumentskydd. Avbetalningssystemcet innebär enligt handelskammaren i allt väsentligt betydande fördelar för stora grupper av konsumenter och bör underlättas i stället för att försvåras. Handelskammaren i Jönköpings län framhåller att det är betydelsefullt med en lagstiftning vilken ger som resultat en ökad information om kostnader

och villkor i samband med kreditköp. Lagstiftningen bör dock inte vara

så överbeskyddande att den omöjliggör kreditköp, som för många framstår

som ett bra finansieringsalternativ. Enligt handelskammaren har kreditkö-

pen även i dagens samhälle en viktig funktion att fylla, inte minst vid köp av nyttoföremål. Handelskammaren framhåller att en stor hemmamarknad är en förutsättning för att ett företag idag med framgång skall kunna

exportera konsumentkapitalvaror. Om lagstiftningen leder till att hemmamarknaden kraftigt minskar, kommer detta enligt handelskammaren direkt

att påverka företagens möjligheter att konkurrera utomlands med kraftiga

negativa sysselsättningseffekter som följd.

Handelskammaren anser att konsumenterna redan idag gör de nödvändiga avvägningarna inför köp och att lagstiftningen i det avseendet knappast kommer att påverka deras handlingssätt. Att en konsument i dag medvetet skulle ges felaktig eller oklar information om den reella kostnaden vid olika

finansieringsalternativ måste enligt handelskammarens uppfattning höra till

undantagen.

Gotlands handelskammare anför liknande synpunkter beträffande behovet av möjligheter till kreditköp och den föreslagna lagens verkningar för konsumenterna. Handelskammaren anser att nu gällande lagstiftning bereder

konsumenterna tillräckligt skydd. Skånes handelskammare anser att det i vissa avseenden finns behov av

en särskild reglering av konsumentkreditköp. Handelskammaren hyser

emellertid tveksamhet inför den modell kommittén har valt för främjande

av konsumentintresset, huvudsakligen på grund av att vissa av förslagen enligt handelskammarens uppfattning kommer att försämra konsumentens

ställning och leda till oacceptabla förändringar i befintlig näringsverksamhet.

Handelskammaren anser att kommittén endast mycket schematiskt har redovisat kreditköpens fördelar för konsumenterna, och att det hade varit

värdefullt om kommittén genomfört någon form av attitydundersökning

beträffande konsumenternas inställning till kreditköp. Enligt handelskammarens mening känner konsumenterna själva sin förmåga att utnyttja tillgängliga resurser och konsekvenserna av de misstag som självfallet ibland

begås utgör enligt handelskammaren i flertalet fall knappast så stora problem att de motiverar till de omfattande ingrepp i den enskildes valmöjligheter som kommittén har föreslagit.

Handelskammaren finner det uppenbart att den föreslagna lagstiftningen

på sikt kommer att innebära att kreditköpsmöjligheterna minskar väsentligt.

En sådan utveckling kan enligt handelskammarens mening knappast anses främja konsumentens ställning. Handelskammaren framhåller att ett brett

utbud av valmöjligheter beträffande såväl själva varan som finansieringsformen framstår som en av de mera väsentliga förutsättningarna för att konsumenten skall kunna genomföra ett efter sina önskemål och resurser riktigt köp. Begränsningar i möjligheterna att välja lämplig form för finansiering av ett köp kommer att i stor utsträckning drabba konsumenter med

begränsade inkomster och tillgångar. Framför allt de föreslagna reglerna beträffande kontantinsats och kredittid kan därför enligt handelskammarens

mening komma att få sociala konsekvenser. Handelskammaren framhåller

vidare att de kännbara pålagorna på avbetalningskrediterna på sikt kommer

att innebära en överströmning från avbetalningsköp till framför allt lån i

kreditinstitut vilka lån kan förväntas bli dyrare eftersom hanteringen av

dem är förhållandevis kostsam. Samtidigt kan det bli svårare att erhålla

kredit, inte minst med hänsyn till de kreditrestriktioner som bankerna kan

komma att åläggas från tid till annan.

Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad samt handelskammaren i Örebro och Västmanlands län ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reser-

vation och experten Casons särskilda yttrande. Handelskammaren i Örebro och Västmanlands län anser att det, om kommitténs förslag godtas, föreligger

uppenbar risk för att många konsumenter ställs utan realistiska möjligheter att finansiera köp av varaktiga kapitalvaror. Enligt handelskammarens mening måste kreditköpet bibehållas som ett användbart alternativ till bankkrediter eftersom möjligheten till sådana krediter inte står öppen för alla konsumenter och bankerna i samband med kreditrestriktioner inte ens kan tillgodose legitima lånebehov.

Även Västerbottens handelskammare anser det orealistiskt att anta att ban-

kerna skulle ha resurser att bevilja krediter för varuköp i situationer då utlåningsmöjligheterna minskar. Enligt handelskammarens mening kommer de åtgärder som föreslagits i syfte att begränsa kreditköpmöjligheterna för de resurssvagare — viss minsta kontantinsats, maximering av kredittiden

och begränsning av återtaganderätten — i särskilt hög grad att drabba dem

som bäst behöver möjligheten till kreditkonsumtion. Handelskammaren be-

farar vidare att förändringar i förutsättningarna för kreditköp kan få be-

tydande effekter för sysselsättningen.

NO delar kommitténs uppfattning att konsumentskyddet behöver förstärkas på området för kreditköp. Ett väsentligt medel härför är enligt NO med all säkerhet att bedömningsunderlaget för köparen/låntagaren vid val mellan olika betalningsalternativ förbättras avsevärt.

NO vill inte bestrida att syftet att skydda konsumenterna mot alltför

betungande kreditåtaganden och mot alltför stränga påföljder vid betalningssvårigheter är angeläget. NO håller också för troligt att de föreslagna åtgärderna kommer att nedbringa frekvensen havererade avbetalningsköp och

att man vidare i någon mån torde uppnå en i och för sig önskvärd över-

strömning till billigare kreditformer. De f. n. svagaste avbetalningskundernas

intresse av att få tillgång till eftertraktade varor får enligt NO tillgodoses

på annat sätt. Den höjning av kontantinsatsen som blir följden i många fall, den strikta begränsningen av kredittiden och den starkt inskränkta återtaganderätten torde enligt NO:s mening nämligen sammantaget försvåra för åtskilliga svaga konsumenter att köpa vissa varor, samtidigt som de skyddas mot kanske för tunga ekonomiska åtaganden. NO påpekar att dessa konsumenter oftast inte heller har möjlighet att ordna bankkredit. Enbart kontantinsatskravet kan i och för sig mötas med sparande under viss tid före köpet och kan i så fall inte anses medföra allvarligare olägenheter. NO anser emellertid att det också finns risk för att vissa konsumenter frestas att söka lån vid sidan av den reguljära lånemarknaden på ännu sämre villkor.

Ett sätt att lösa problemen kan enligt NO vara atv försäkrings- eller stats-

garantivägen bereda även svaga köpare möjligheter till inköpskrediter.

NO konstaterar att kommittén har insett att ett införande av de föreslagna

bestämmelserna åtminstone under en övergångstid kan minska konsumenternas efterfrågan och att det därför skulle kunna finnas anledning att ta hänsyn till det konjunkturpolitiska läget vid fastställandet av tidpunkten för lagens ikraftträdande. NO anser att detta är en viktig aspekt på de till-

tänkta reglerna som måhända borde ha utvecklats ytterligare i själva be-

tänkandet. Även om konsumentskyddsaspekten är den primära går det enligt NO inte att bortse från de konjunkturpolitiska verkningarna.

KO framhåller i sitt yttrande att läget på kreditmarknaden idag medför åtskilliga olägenheter för den enskilde konsumenten. Utbudet av krediter är stort, och det kan vara svårt för konsumenten att avgöra vilka krediterbjudanden som är fördelaktiga och vilka som är oförmånliga. Likaså kan konsumenten ha svårt att bilda sig en uppfattning om vilken extra ekonomisk

belastning som ett köp av en vara eller en tjänst på kredit i förhållande

till ett kontantköp medför. Enligt KO är det många gånger alltför lätt att ingå avtal om kreditköp, vilket medför att många konsumenter drar på sig skulder och kostnader som de egentligen inte har råd med. Den konsument som har gjort ett kreditköp har vidare en otrygg ställning i olika avseenden. Vid dröjsmål med betalningen riskerar konsumenten att den återstående skuldsumman förfaller till betalning omedelbart. Säljarens rätt att ta tillbaka varan utgör ett latent hot. KO anser det nuvarande läget

otillfredsställande också från andra utgångspunkter. Många avbetalningsköp fullföljs inte av köparna, vilket är till men inte bara för säljarna utan också

för övriga konsumenter genom den kostnadsövervältring som ofta torde göras på dem. Även för samhället i stort är detta till nackdel. Statliga myndigheter belastas med betydande kostnader för att tillhandahålla säljarna en indrivningsapparat.

KO uppger att han under sin verksamhetstid har fått motta ett stort antal

anmälningar som gällt marknadsföringen av krediterbjudanden. I många fall då marknadsföringen bedömts vara otillbörlig, har rättelse kunnat vinnas.

Enligt KO har dock lagen om otillbörlig marknadsföring gett KO små möjligheter att påverka företagens marknadsföring så att konsumenten lätt kan jämföra olika kredit- och försäljningsutbud. Vidare kan KO med stöd av

avtalsvillkorslagen bara i begränsad utsträckning ingripa mot sådana villkor för olika slags kreditköp, t. ex. avbetalningsköp, som gör konsumenternas

ställning otrygg. KO nämner dock att KO år 1973 hade omfattande för-

handlingar med centrala organisationer inom näringslivet om utformningen

av ett köpekontrakt för standardvaror, främst avsett för kreditförsäljning,

vilka leddoe till att det utarbetades ett nytt kontrakt, ”K 74”, med en speciell

variant för hemförsäljning, ”K 74 (HY, vilka kontrakt är anpassade till konsumentköplagen.

Enligt KO är behovet av ytterligare åtgärder på detta område stort. KO ställer sig därför posiuv ull kreditköpkommitténs förslag.

SPK tramhåller att de av kommittén föreslagna skärpningarna av kreditvillkoren bör ses i förhållande till den praxis som f. n. gäller för kreditköp inom skilda varuområden. För vissa varuområden såsom exempelvis TVoch fotohandeln kommer förslaget att innebära en skärpning av gillande praxis, medan kreditvillkoren på andra områden, främst handeln med bilar

och större fritidsbåtar, redan är i överensstänrmelse med de föreslagna be-

stämmelserna. Entigt SPK:s mening måste skärpta regler, som är avsedda som skydd för konsumenten, noga vägas mot önskemålet om ett kreditsystem som gör det möjligt för konsumenter utan större tillgång till kontanta medel att skaffa konsumtionskapitalvaror. SPK delar kommitténs uppfattning att en fortsatt utveckling mot billigare kreditformer är förmånlig ur

konsumentsynpunkt. Det finns visserligen restriktioner för erhållande av banklån för konsumtionsändamål. SPK erinrar emellertid om att bankerna

hittills vanligen beviljat s. k. sparlån även under tider då andra former av kredit i allmänhet inte givits för konsumtionsändamålt.

Konsumentverket framhåller att en betydande del av de produkter som används i hemmet betingar en så stor kapitalinsats att det för stora grupper

av konsumenter är svårt att förvärva dem genom kontant köp med egna medel. Samtidigt har dessa produkter en så lång brukstid att det framstår

som motiverat att betalningen kan pågå under en lång tid. Konsumentverket nämner i detta sammanhang varor som förväntas ha en livslängd av 10 år eller mer, såsom symaskiner, frysskåp, tvättmaskiner, TV-apparater och bilar. Enligt konsumentverkets mening har många konsumenter ett legitimt behov av att på något sätt erhålla krediter eller lån för sådana köp. Stora grupper medborgare — särskilt då resurssvaga konsumenter — är hänvisade

till avbetalningskrediter.

Konsumentverket delar kreditköpkommitténs uppfattning att konsumentens ställning bör väsentligt förbättras i kreditsituationen. Konsumentverket instämmer vidare i kommitténs uppfattning att den bästa åtgärden i avsikt att förbättra konsumenternas läge är att öka deras möjligheter att erhålla reguljära lån. Verket framhåller att sådana krediter it dagens läge dock inte är tillgängliga för stora konsumentgrupper. En orsak är att dessa gruppers kreditvärdighet är för låg enligt gängse bedömningsnormer. En annan orsak är att bankkrediter är konjunkturbetingade på eu helt annat sätt än avbetalningskrediterna. Kreditmöjligheterna skulle enligt konsumentverket kunna förbättras exempelvis genom statliga garantier för lån i vanliga banker, ett försäkringssystem för skydd av konsumentkrediter, förbättrade bosiättningslån, särskilda kreditinstiut för småkrediter osv. Konsumentverket föreslår att dessa frågor utreds innan slutlig ställning tas till kommitténs förslag.

Kan konsumenternas kreditbehov lösas på angivet sätt blir avbetalningskrediterna enligt konsumentverkets mening i stor utsträckning onödiga. I vissa situationer kan det dock framstå som önskvärt för konsumenten att ett köp avslutas omgående utan att hela köpesumman betalas kontant. Detta kan vara fallet bl.a. vid hemförsäljning. Även vid köp av dyrare

produkter, exempelvis bilar och båtar, kan det vara av värde med ett av-

betalningssystem där den köpta varan kan utgöra säkerhet för betalningen. Härigenom minskar man kreditgivarens risktagande och underlättar köpet.

Dessa skäl talar enligt konsumentverkets uppfattning för att det även fort-

sättningsvis kommer att finnas ctt visst berättigat utrymme för avbetalningskrediter även om systemet måste väsentligen förbättras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att det framstår som an-

geläget ur allmän synpunkt att kreditförsäljningen ges viss stadga och till-

styrker att kommitténs förstag i allt väsentligt läggs till grund för lagstiftning.

Köplagsutredningen anför i sitt yttrande att kreditköpkommitténs förslag

i två viktiga avseenden skiljer sig från den konsumentskyddande lagstiftning

som tidigare har lagts fram i Sverige. Det ena är att förslaget tar upp betydelsefulla regler som, även om de skulle stå i överensstämmelse med konsumenternas intressen på längre sikt, dock inte kan tänkas motsvara

de enskilda konsumenternas önskemål i de särskilda fallen. Det andra är att medan tidigare lagstiftning i stort sett har accepterat bestående förhål-

landen och sökt influera på avtal och praxis så att de rättsinstitut som nu förekommer skall fungera till konsumenternas bästa, syftet med föreliggande förslag är att motverka vissa hittills betydelsefulla juridiska institut. Några av de viktigaste reglerna avser ytterst att påverka utvecklingen i riktning att avskaffa de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning.

Köplagsutredningen finner för sin del inte möjligt att ta ståndpunkt i frågan om det är lämpligt att söka motverka avbetalningsköpen. Ett bestämt ställningstagande skulle enligt köplagsutredningen fordra bl. a. sakkunskap i ekonomiska frågor och en ingående analys av de sannolika konsekvenserna av att avbetalningsköpen minskar. Köplagsutredningen anser att åtskilliga sådana konsekvenser kan tänkas: att köp i större utsträckning sker kontant, att andra kreditformer träder i stället, att handräckning vid avbetalningsköp ersätts av lagsökning och utmätning som medel aut framtvinga betalning av köpkredit, att konsumtionen av sådana varor som nu köps på avbetalning i betydande utsträckning ersätts av annan konsumtion, att säljarna finner möjligheter att kringgå lagen. Kan man räkna med att andra lämpligare

kreditformer ställs till förfogande för dem som nu är hänvisade till av-

betalningsköp, talar enligt köplagsutredningen säkert mycket för att motverka dessa köp. Köplagsutredningen anser det önskvärt att möjligheten härtill blir föremål för en närmare utredning. Kommittén har emellertid enligt köplagsutredningens mening inte visat att avbetalningsköpen — eller andra former av kreditköp — är onödiga. En utgångspunkt bör i stället vara, att det finns ett kreditbehov som bör kunna tillfredsställas till lägsta möjliga kostnad. Köplagsutredningen menar att de båda huvudsyften som kommittén lagt till grund, nämligen att motverka kombinationer av köp och

kreditgivning och att hindra missbruk och olämpliga påföljder, inte utan

svårighet kan tillgodoses genom samma regler. Det kan befaras att regler som har till väsentligt syfte att motverka köpkrediter inte är ägnade att

underlätta att de krediter som faktiskt förekommer fungerar smidigt och till konsumenternas bästa.

Köplagsutredningen anser att det eventuella värdet av att motverka avbetalningsköpen måste vägas mot de betydande olägenheter som man kan

vänta om kommitténs förslag genomförs. Reglerna kan enligt köplagsut-

redningen inte antas motsvara konsumenternas egna önskemål. Köplagsutredningen menar att detta särskilt gäller kravet på minsta kontantinsats. Sådana inskränkningar i konsumenternas frihet att själva bestämma vilka avtal som de skall ingå måste enligt köplagsutredningens uppfattning, oav-

sett vilken inställning man har till avbetalningsköp i allmänhet, betraktas som en betydande nackdel. Köplagsuwedningen anser det inte heller kunna uteslutas, att en köpare för att undgå tillimpning av den föreslagna konsumentkreditlagen söker dölja att ett köp i själva verket är ett konsumentköp,

vilket kan försvåra för honom att åberopa hemförsäljningslagen,

konsumentköplagen eller avtalsvillkor som endast gäller för konsumentköp.

Köplagsutredningen berör också de av kommittén föreslagna straffreg-

lerna. Enligt köplagsutredningens mening synes det inte lämpligt att införa

straffregler som måste befaras bli ineffektiva på grund av att båda parter i ett avtalsförhållande vill undgå att tillämpa lagens regler. Erfarenheterna från hyresregleringen är inte uppmuntrande. Förutsättningarna för straff-

barhet är också så utformade att avsevärd osäkerhet kan uppstå om en

handling är straffbar eller inte. Bruket av straffsanktionen får enligt köplagsutredningens mening betraktas som en olägenhet av det föreslagna

systemet, låt vara att svårigheterna att finna andra sanktioner är uppenbara.

Köplagsutredningen anför vidare att kommitténs önskan att förebygga kringgående av de föreslagna reglerna leder till att de skall gälla även andra

typer av avtal än de som de främst riktar sig mot och utredningen finner

det härvid bl.a. anmärkningsvärt, att de regler som avser att motverka avbetalningsköpen också riktar sig mot de typer av kreditköp som sägs inte vara förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna, särskilt s. k. låncköp och kontoköp. Däremot vill kommittén, framhåller

köplagsutredningen, tillåta ”överströmning” från kreditköp till banklån, utan

att ställa upp något krav på minsta kontantinsats eller längsta kredittid, och utan att omgärda dessa med några egentliga garantier mot missbruk. Enligt köplagsutredningens mening är det emellertid viktigt att olika kreditformer får konkurrera på lika villkor.

I fråga om kommitténs förslag om begränsning av rätten att återta sålt

gods vid konsumenters kreditköp framhåller köplagsutredningen bl. a. att det synes tveksamt om man nu bör avskaffa all möjlighet för en konsument att lämna kreditsäkerhet i lös sak utan besittning för säkerhetshavaren. Utredningen anser att denna fråga bör lösas i ett större sammanhang.

Sammanfattningsvis uttalar köplagsutredningen som sin mening att —

även om det skulle befinnas motiverat att motverka avbetalningsköp i tra-

ditionell mening — olägenheterna av de förstag om kommittén framlägger måste betraktas som mycket betydande. Huruvida dessa olägenheter kan elimineras utan att förslaget helt omarbetas, anser sig köplagsutredningen inte kunna bedöma. Enligt utredningen måste det emellertid vara ett vä-

sentligt syfte för en fortsatt bearbetning av det framlagda förslaget att eli-

minera dessa oliigenheter. Köplagsutredningen anser det också erforderligt att den föreslagna konsumentkreditlagen blir föremål för en betydande om-

arbetning i rättstekniskt avseende. Därvid bör enligt utredningens mening

i högre grad än som skett i förslaget konsumenternas intresse av såväl överskådlig lagstiftning och begreppsbildning som differentierade uppgifter vid ingående av olika med kredit förbundna avtal uppmärksammas. Beträffande de konsumentskyddande reglerna bör avsevärd uppmärksamhet ägnas åt

frågan om de ytterligare fördelar som konsumenterna kan uppnå genom

att deras skydd stärks är värda det pris som kan bestå i att kreditgivningen

till konsumenter försvåras.

Hemförsäljningskommittén (majoriteten) instämmer i allt väsentligt i vad som i betänkandet framhålts därom, att olägenheterna vid kreditköp har

sin grund huvudsakligen i kombinationen kredit och köp samt att det starkt kan ifrågasättas om inte de traditionella avbetalningskrediterna i framtiden

bör avskaffas och kredtigivningen i stället överlåtas på banker eller andra kreditinrättningar. Hemförsäljningskommittén framhåller att det är väl känt att det i dag

förekommer en marknadsföring och en konkurrens inom avbetalningshandeln som många gånger lockar konsumenten med låg kontantinsats och lång kredittid. Härigenom kommer väsentliga egenskaper hos varan, såsom pris och kvalitet samt garantier och serviceåtaganden från säljaren m. m. i bakgrunden. Av betänkandet framgår att avbetalningssäljaren i många

fall tillgodogör sig en vinst på själva kreditgivningen, vilket innebär att

konsumentens kreditkostnad överstiger den ”riskfaktor”, som borde vara

avgörande. Hemförsäljningskommittén finner emellertid naturligt att kreditköpkommittén inte ansett tiden mogen att avskaffa köpkrediterna, eftersom ett sådant förslag skulle ställa krav på nya kreditformer för de stora konsumentgrupper som i dag är hänvisade till kreditköp. Hemförsäljnings-

kommittén anser det dock beklagligt att kreditköpkommittén inte på något sätt berört frågan om sådana kreditformer, även om den inte uttryckligen

nämnts i kommitténs direktiv. Hem försäljningskommittén erinrar om att hemförsäljning sedan lång tid

tillbaka har debatterats och kritiserats. Särskilt hemförsiljning på kredit har

ansetts medföra ekonomiska och sociala vådor för konsumenterna. Kraven

på ingripanden från statsmakterna mot hemförsäljning har därför ofta riktat in sig på avbetalningshandeln. Omvänt har kraven på en reformering av avbetalningssystemet ofta haft sin udd riktad mot just agentverksamheten. Enligt hemförsäljningskommitténs mening framgår det på skilda ställen i betänkandet att behovet av skydd för konsumenterna vid kreditköp är särskilt markant vid hemförsäljning. Andelen kreditköp är större vid hem-

försäljning än vid butiksförsäljning, de lägsta inkomstgrupperna har extremt

höga kreditköpsandelar för dammsugare och symaskiner som i mycket stor

utsträckning säljs via hemförsäljning, kontantinsatserna är i många fall låga vid hemförsäljning av dessa varor. Hemförsäljningskommittén framhåller

att ett genomförande av de framlagda förslagen inte kommer att påverka hemförsäljningskommitténs utredningsarbete beträffande allmänt öppet köp och återlämningsrätt vid köp av begagnad personbil.

En ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck) instämmer i den reservation som avgetts av kommittéledamoten Björling och i experten Casons särskilda yttrande samt hänvisar till Sveriges köpmanna-

förbunds remissyttrande. I särskilt yttrande framhåller en ledamot av hemförsäljningskommittén (pro-

fessorn Ulf Bernitz) av. man i Nera länder redan har genomfört omfattande konsumentskyddande lagstiftning om konsumentkrediter. Det är enligt Ber-

nitz i hög grad påkallat att tidsenlig sådan lagstiftning genomförs också i Sverige. Bernitz är av den uppfattningen utt det idag föreligger missförhållanden inom avbetalningshandeln vilka särskilt knyter sig till åter-

taganderätten samt till avräkningsreglerna i samband med återtagande men

även visar sig på andra sätt. Enligt Bernitz mening bör den nya lagstiftningen

därför i första hand inriktas på att komma till rätta med från konsumentsynpunkt olämpliga företeelser i samband med avbetalningsförsäljning och

närliggande kreditformer.

Kreditköpkommittén har emellertid, anför Bernitz, inte nöjt sig härmed utan har låtit lagförslaget omfatta konsumentkrediter överhuvudtaget. Förslagets ambitionsnivå har bl. a. härigenom blivit mycket hög. För att lagtekniskt klara uppgiften hur kreditköpkommittén nödgats tillgripa grova

schablonregler samt förestå införande av ett sannolikt omfattande tillsyns-

system. Enligt Bernitz' uppfattning har ambitionsnivån satts för högt i nu- . varande läge, särskilt med hänsyn till att kreditköpkommittén inte haft att föreslå nya kreditformer att fungera som alternativ till eller eventuellt ersätta kreditköp. Härtill kommer att om man vid en analys av förmånwv tigheten för konsumenten av kontantköp resp. förekommande former av

kreditköp tar hänsyn till genomsnittlig inflationstakt och avdragsrätten vid beskattningen för skuldränta, kontantköp generellt sett knappast torde fram-

stå som så förmånliga som kreditköpkommittén synes ha antagit. Det bör enligt Bernitz också framhållas att privatpersoners möjligheter att utnyttja

"sina konsumtionskapitalvaror och sitt lösöre i övrigt såsom kreditunderlag

utan att behöva frånhända sig besittningen är ett generellt problem, som förtjänar att utredas närmare och i positiv anda.

Leasingutredningen säger sig från de synpunkter utredningen har att fö-

reträda inte ha något att erinra mot den föreslagna konsumentkreditlagens

principiella innehåll.

Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) framhåller att utbudet av

konsumentkrediter under senare år kraftigt ökat och att det därför är an-

geläget att få till stånd enhetliga villkor på sätt som framgår av kommitténs förslag. Dessa är enligt kommunen 1 allt väsentligt ägnade att tillstyrkas. En förutsättning för en effektiv lagstiftning på området är dock enligt kommunen att den blivande tillsynsmyndigheten tillförs personella och andra

resurser i tillräckligt mått.

Kommunen anser att ett krav på 25 procents kontantinsats sannolikt kommer att styra kreditköpskunderna till bankerna. Man får enligt kom-

munen utgå från att bankerna söker tillgodose denna efterfrågan på deras

tjänster och att de intar en positiv attityd när det gäller att bedöma konsumenternas kreditförmåga. Enligt kommunens uppfattning bör myndigheterna ges möjlighet att i någon form ingripa, om bankerna skulle anse

småkrediterna olönsamma, eftersom det annars föreligger uppenbar risk att

den svarta lånemarknaden kommer att få näring.

En minoritet inom Malmö kommunstyrelse ansluter sig i allt väsentligt till kommittéledamoten Björlings reservation samt anför därutöver bl. a. att det är nödvändigt att den föreslagna lagstiftningen utformas enkelt och generellt, så att handeln kan tillämpa den utan tolkningssvårigheter och så att tillsynen över efterlevanden av lagstiftningen inte blir kostnadskrävande.

LO instämmer i kommitténs uppfattning att en stor del av de okigenheter som är förknippade med kreditköp bottnar i att säljare och kreditgivare

ofta är samma person. LO ansluter sig vidare till tanken att kreditgivningen på sikt bör överlåtas till fristående kreditinrättningar. LO understryker att det för att konsumentskyddsregler av nu aktuellt slag skall bli effektiva krävs, att de är enkelt utformade och inte uppfattas som onödiga eller ”by-

råkratiska” av konsumenten. För alt den föreslagna lagstiftningen skall få

avsedd effekt måste, framhåller LO. såväl konsumenterna som näringsidkare och kreditgivare informeras. LO förutsätter därför att en massiv informa-

tions- och upplysningskampanj kommer till stånd i samband med den föreslagna lagens ikraftträdande.

De framlagda tagförslagen utgör enligt LO:s mening en naturlig och konsekvent uppföljning och utveckling av tidigare reformer inom konsument-

rättens område. LO tillstyrker därför i princip de framlagda förslagen. Intill

dess nya kreditformer har introducerats på marknaden får emellertid nuvarande kreditköpsmöjligheter enligt LO:s mening inte omgärdas med så stränga regler att de blir omöjliga att utnyttja för stora konsumentkategorier. LO framhåller att detta i all synnerhet gäller då inskränkningarna kommer

att drabba konsumenter som har låg inkomst och/eller stor försörjningsbörda

och som på grund härav eller av andra skäl inte bedöms som kreditvärdiga.

Även TCO delar kommitténs uppfattning att de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning i framtiden bör avskaffas och kreditgivningen helt överlåtas på banker och

andra kreditinrättningar. Ett sätt att förbättra konsumenternas möjligheter

att förvärva dyrbarare konsumtionskapitalvaror vore enligt TCO således att

öka möjligheterna till reguljära lån. TCO framhåller att sådana krediter i

dagens läge emellertid inte är tillgängliga för stora konsumentgrupper, främst p. g. a. all deras kreditvärdighet enligt gängse bedömningsnormer anses för

låg. Statliga garantier för banklån, ett försäkringssystem för skydd av kon-

sumentkrediter, förbättrade bosättningslån eller särskilda kreditinstitut för

smålån skulle kunna förbättra dessa gruppers lånemöjligheter. TCO anser

att dessa frågor närmare bör utredas. I avvaktan på den föreslagna utred-

ningen anser TCO det dock motiverat att konsumenternas kreditsituation

på vissa punkter förbättras.

Sveriges advokatsamfund avstyrker att förslaget till konsumentkreditlag

läggs till grund för lagstiftning. Advokatsamfundet tillstyrker viss ytterligare

reglering av konsumentkrediterna i förhållande till gällande rätt men anser

att denna reglering kan ske genom ändringar i och tillägg till nuvarande lagstiftning.

Advokatsamfundet erinrar om de nya lagar på konsumentskyddsområdet som redan föreligger och som ger möjligheter att på olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk inom avbetalningshandeln, nämligen lagen om otillbörlig marknadsföring, lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor och lagen om hemförsäljning m. m. Härtill kommer reglerna i avbetalningsköplagen. Genom dessa lagstiftningsåtgärder har enligt advokatsamfundet konsumentens ställning vid kreditköp i avsevärd utsträckning förbättrats.

Om kommitténs förslag genomförs, är det enligt advokatsamfundets mening de konsumenter som inte har tillgång till alternativa finansierings-

möjligheter som i första hand skulle drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln. Även om bankerna för närvarande har en positiv inställning

till konsumentlån, är denna fråga helt beroende av den kreditpolitik som förs i landet. Bankernas benägenhet att lämna personlån kan snabbt ändras.

Det synes enligt advokatsamfundet inte möjligt att i nämnvärd omfattning ersätta avbetalningskrediterna med en kombination av banklån och kon-

tantköp.

Advokatsamfundet anser att det av kommittén redovisade faktaunderlaget är ofullständigt. De fördelar för konsumenterna som är förknippade med kreditköp berörs endast i korthet. Enligt advokatsamfundets mening

vilar förslaget vidare på den felaktiga uppfattningen att konsumenterna över-

lag inte kan på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter

att fullfölja de åtaganden som förekommer vid kreditköp. Advokatsam-

fundet anser inte heller att de i betänkandet lämnade uppgifterna om kreditförluster och av kronofogdemyndigheterna handlagda avbetalningsmål

ger skäl för att påstå att olägenheterna med den traditionella avbetalningshandeln skulle vara så stora att lagstiftningen måste inriktas på att avskaffa den för det stora flertalet produkter. Vidare anser advokatsamfundet att det är en brist att några mera genomgripande och övertygande analyser

av förslagets verkningar inte verkställts. I detta avseende är man enligt advokatsamfundet utlämnad till mer eller mindre kvalificerade gissningar,

såväl hur industrin skall anpassa sig till de ändrade förhållandena som vilka samhällsekonomiska konsekvenser lagstiftningen kommer att medföra.

Advokatsamfundet ser det också som en allvarlig brist att kommittén

inte ägnat större uppmärksamhet åt hur den framtida kreditköpshandeln

skall finansieras, om kommitténs förslag genomförs. För närvarande sker finansiering i stor utsträckning genom att avbetalningskontrakten överlåts

på bank eller annat finansieringsinstitut. Härvidlag spelar säkerheten i form av äganderättsförbehållet till varan stor roll. Om denna säkerhet inte längre

står till buds, synes möjligheterna för de säljare som inte kan ställa andra säkerheter att finansiera sin kreditförsäljning vara försvinnande små.

Föreningen Sveriges kronofogdar anför att kommitténs förslag syftar till

att stärka konsumenternas ställning bl. a. genom att ålägga avbetalnings-

säljare skyldighet att lämna uppgift om kreditkostnadernas storlek. Enligt föreningens mening måste denna målsättning anses vara riktig och stå i samklang med utvecklingen i samhället. Föreningen delar också uppfattningen att kreditkostnaderna bör hållas nere men hävdar att detta bör ske på ett sådant sätt att Konsumenternas valmöjlighet inte i väsentligare grad

minskas.

Föreningen framhåller att de betalningssvaga konsumenterna, på grund av företagens skiktning av kunderna, i allmänhet har haft att välja mellan

en dyr kredit eller ingen kredit alls. Avbetalningsköp har ofta även för

normala konsumenter inneburit höga kreditkostnader. Någon alternativ kre-

ditform har emellertid ännu inte kunnat ordnas. Enligt föreningen måste

institutet avbetalningsköp därför behållas tills vidare, och reformsträvandena måste inriktas på att förbättra Köparnas ställning. Föreningen anser emellertid att stränga skyddsregler i många fall kan avsevärt minska konsumenternas möjligheter att få kredit. Den mest konsumentvänliga attityden i nuvarande läge vore därför enligt föreningens mening att sätta ett tak för kreditkostnaderna och låta konsumenterna fritt välja köpform.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, till vilkas gemensamma yttrande Konfektionsindustriföreningen, Sveriges musikhandlares riksförbund och en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck) hänvisar, ansluter sig i alla delar till kommittéledamoten Björlings reservation samt anför bl. a. följande:

Organisationerna jämte flera andra näringslivsorganisationer lät i oktober

1975 genomföra en undersökning för att kartlägga allmänhetens kunskaper om, inställning till och erfarenheter av kreditköpen (näringslivets attityd-

undersökning). Anledningen till att denna undersökning gjordes var att kom-

mittén inte klarlagt dessa förhållanden men det oaktat föreslår en mycket genomgripande reglering av konsumtionskrediterna. Detta förefaller så

mycket märkligare som konsumtionskreditutredningen, vilken år 1961 lät

utföra en mycket omfattande intervjuundersökning bland hushållen för att utröna kreditköpens förekomst och fördelning inom olika varugrupper och hushåll, hushållens attityder m. m., i sitt slutbetänkande ställde sig positiv

till konsumtionskrediternas förekomst. Kommitténs uppgift har enligt be-

tänkandet varit att föreslå åtgärder som förstärker konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Organisationerna ställer sig högst tvivlande till att detta resultat skulle uppnås om föreliggande förslag blir föremåt för tag-

stiftning. Regleringen innebär en kraftig inskränkning i konsumenternas

frihet att själva bestämma när och på vilket sätt de skall göra sina inköp. De konsumenter som inme har tillgång till kontanta medel och som inte

kan prestera säkerhet för kredit torde över huvud taget inte få möjlighet

att genomföra köp av kapitalvaror och tjänster i den omfattning de själva anser önskvärt och realistiskt ur privatekonomisk synvinkel. Regleringen tycks vara baserad på uppfattningen att konsumenterna saknar förmåga att själva avgöra om de skall köpa på kredit celler ej. Organisationerna anser att näringslivets attitydundersökning visar att merparten av konsumenterna - framför allt de som använder sig av kreditköp — har en annan uppfattning.

Kommittén ifrågasätter om inte de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter, som lämnas i samband med försäljning, i framtiden bör avskaffas och kreditgivningen i stället helt överlåtas på banker eller andra

kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. På detta sätt försvårar eller omöjliggör man för stora grupper av konsumenter — framför allt de resurssvaga, de som saknar tillgång till andra finansieringsmöjligheter — att utnyttja en del av sin inkomst till inköp av varor som iär så dyrbara att de inte kan betala dem kontant. Att kunna fördela kostnaderna över en längre tidsperiod anför kommittén själv som en stor fördel med kreditköpen.

At! för övrigt förlita sig på att banker och andra kreditinrättningar vid varje

tid skall stå till tjänst med de lån konsumenterna önskar torde vara alltför optimistiskt. Av konjunkturpolitiska skäl begränsas som bekant bankernas utlåningsmöjligheter från tid till annan. Att konsumenterna genom att enbart vara hänvisade till bankernas utlåningsmöjligheter på detta sätt skulle bli beroende av en konjunkturpolitisk reglering är olämpligt. Om kommitténs

förslag blir föremål för lagstiftning är risken stor att försäljningen av kon-

sumentkapitalvaror på kredit kommer att minska. Detta kommer till klart uttryck i näringslivets attitydundersökning. På fråga vad de intervjuade skul- Ile göra om vid ett planerat större inköp på kredit det visade sig att de

inte kunde få låna i bank och ej heller köpa på kredit i någon form, svarade

56 procent att de skulle ha avstått från att köpa. Endast 20 procent svarade att de skulle spara först och köpa sedan. Efterfrågeminskningen skulle sannolikt bli av sådan omfattning att sysselsättningen beträffande flera varugrupper kom att negativt påverkas. Organisationerna hänvisar till Husqvarna AB:s skrivelse till justitiedepartementet i anledning av kommittcbetänkandet. Av skrivelsen framgår bl. a. att Husqvarna 1974 höjde kontantinsatsen från tidigare 7 procent till 12 procent samtidigt som man mins-

kade kredittidens längd från 36 till 29 månader. Dessa åtgärder hade till följd att antalet avbetalningsförsäljningar sjönk från 60 procent år 1973 till

46 procent vid mitten av 1975. Totalförsäljningen minskade med 10-15

procent i volym vilket allvarligt påverkat det svenska försäljningsbolagets

lönsamhet. En annan bransch inom vilken sysselsättningen skulle komma

att negativt påverkas om lagförslaget går igenom är handeln med musik-

instrument. Denna bransch medger vid kreditköp låg kontantinsats och lång kredittid. Ytterligare ett exempel på en bransch där, om förslaget går

igenom, försäljningsvolymen skulle minska är möbelhandeln. Inom denna

bransch tillämpas redan en genomsnittlig kontantinsats av omkring 25 procent. Emellertid skulle den föreslagna regeln om att i princip avskaffa åter-

taganderätten tå en mycket negativ effekt. Den totala försäljningen inom möbelhandeln 1974 utgjorde 3 300 miljoner kronor. Kreditförsäljningen svarude för 440 miljoner kronor.

Organisationerna betonar att de delar kommitténs uppfattning att kon-

sumenterna bör ha tillgång till sådan information att de lätt kan göra en kostnadsjämförelse mellan olika former av kredit och mellan olika kredit-

givares erbjudanden. Organisationerna delar också kommitténs uppfattning att konsumenterna bör skyddas mot oskäligt stränga påföljder för det fall de likväl inte fullföljer ingånget avtal. Vad organisationerna vänder sig emot är att kommittén tycks ha bortsett från att konsumenterna har behov av kredit och att detta behov bör tillfredsställas på ett för alla parter smidigt

sätt och till konsumenternas bästa. Organisationerna kan därför inte acceptera de föreslagna reglerna om kontantinsats, kredittid, trepartsförhål- Janden och återtaganderätt, vilka syftar till att på sikt avskaffa köpkrediterna.

SHIO ställer sig positiv till att reglerna för konsumentskydd vid avbe-

talningsköp moderniseras och förbättras. Detta bör emellertid enligt SHIO:s

mening ske genom att man tillskapar en ”ramlag” för konsumentkreditköp, medan detaljbestämmelser för olika varugrupper och branscher bör utformas efter förhandlingar mellan KO/konsumentverket och berörda branschor-

ganisationer. | KF framhåller att konsumentkooperationen av hävd företräder principen

att konsumentköp skall göras mot kontant betalning. Ett skäl för denna ståndpunkt är enligt KF att kontant betalning motverkar oöverlagda köp. Den tekniska utvecklingen på konsumentvarusidan har emellertid föranlett att avsteg måste göras från denna princip. Sålunda har KF genom låneköpet

infört en form av lån, som är direkt knutet till förvärv av kapitalvaror. Denna konstruktion medför att krediten skiljs från betalningen som alltid

sker kontant. Enligt KF är det riktigt, som kommittén konstaterat, att konsumenternas kostnader för låneköp i allmänhet är lägre än för traditionella avbetalningsköp samt att KF härigenom har tagit initiativ till en för konsumenterna fördelaktig utveckling som leder bort från sådana kreditköp där säljaren. såsom vid avbetalningsköp, kan ta tillbaka varan.

KF påpekar att rådande inflationstakt och den skattemässiga effekten av skuldriäntor faktiskt kan medföra, att kredit som lämnas i samband med

köp blir fördelaktigare för konsumenten än att denne sparar till kontantinsats eller till ett helt kontant köp. Enligt KF är det beklagligt att kommittén inte har utrett detta förhållande. KF anser att kommitténs uttalanden om sitt syfte att skydda konsumenten mot alltför betungande åtaganden i samband med köp härigenom kommer att framstå som mindre väl underbyggda.

KF anser att det vid den fortsatta behandlingen av den föreslagna lagen bör övervägas alt göra den mer flexibel så att kreditgivningens omfattning

kan användas som kompletterande konjunkturpolitiskt instrument.

Svenska bankföreningen ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation och till experten Casons särskilda yttrande.

Bankföreningen anser att ambitionen att hålla den varubundna kredit-

givningen till konsumenter inom en socialt och samhällsekonomiskt för-

svarlig ram bör kunna tillgodoses med mindre långtgående, mindre kom-

plicerade och mindre stelbenta regler än vad kommittén föreslagit i fråga om krav på kontantinsats och begränsning av kredittiden. Bankföreningen

säger sig härvid vilja fästa särskild vikt vid de farhågor som yppats för att de föreslagna reglerna skulle kunna få negativa konsekvenser för sysselsättningen.

Beträffande tidpunkten för ett ikraftträdande av en eventuell lagstiftning enligt kommitténs förslag anser bankföreningen att ikraftträdandet inte bör

ske förrän tidigast sex månader efter det att riksdagen antagit lagstiftningen.

Bankföreningen framhåller att åtskilligt förberedelsearbete av praktisk natur

måste genomföras för att myndigheter och näringsliv skall kunna aNPassa sig till ifrågavarande lagstiftning, ett arbete som inte rimligen kan påbörjas

rned full kraft förrän riksdagsbeslut i ärendet föreligger. Kommittén har

föreslagit att tillsynsmyndigheten innan lagstiftningen träder i kraft skall kunna meddela föreskrifter enligt 28 § förslaget till konsumentkreditlag. Detta torde enligt bankföreningens mening också vara helt nödvändigt för att lagen skall kunna förutsättas fungera på avsett vis. Härtill kommer att tillsynsmyndighetens föreskrifter enligt förslaget skall tillkomma i samarbete med näringsidkarna och deras organisationer varjämte tid behövs för anpassningen i övrigt inom näringslivet av rutiner, blanketter o. d.

Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget till konsumentkreditlag,

med undantag av bestämmelserna om upplysningsplikt beträffande kreditkostnader, i fråga om vilka sparbanksföreningen dock anser att de särskilda

förhållanden som gäller för konsumentkrediter i bank bör beaktas. Spar-

banksföreningen anser att avbetalningsköpen i dag representerar en så stor del av kapitalvarumarknaden att allvarliga verkningar för handel och industri skulle uppkomma om kommittéförslaget lades till grund för lagstiftning.

Sparbanksföreningen ansluter sig till konsumtionskreditutredningens (SOU 1966:42) allmänna bedömning, enligt vilken en förbättrad konsumentupplysning ökar konsumenternas möjligheter att på förmånligaste sätt utnyttja sin frihet att välja mellan olika kreditformer, enligt vilken en vaken konsumentopinion utgör en viktig garanti för att konsumtionskrediterna får en så effektiv utformning som möjligt och enligt vilken detta i ett samhälle som i allt väsentligt bygger på fri konkurrens och fritt konsumtionsval är en viktig grundval för all bedömning. Sparbanksföreningen säger sig vidare anse att en huvuddel av konsumentkrediterna bör förmedlas via banksystemet. För detta talar enligt sparbanksföreningen såväl konsumenternas intresse av krediter till bästa pris som samhällsekonomiska effektivitetsskäl. En förutsättning är emellertid, framhåller sparbanksföreningen, att penningpolitiken mera medvetet sammankopplas också med målen för konsumentpolitiken.

Sparbanksföreningen riktar kritik mot att det knappast föreligger en analys av huruvida förändringar under senare år i hushållens ekonomiska situation eller på konsumentkreditmarknaden som sådan kan föranleda ingripanden av den art som kommittén förestagit. Sparbanksföreningen framhåller att

1970-talet för de svenska hushållen har inneburit en omfattande omför-

delning av de ekonomiska resurserna. Förändringar i skatte- och social-

lagstiftning kombinerade med en solidarisk lönepolitik har medfört en betydande inkomstutjämning mellan olika typer av hushåll. Övergång till må-

nadslön för allt fler löntagare liksom minskade fluktuationer i inkomster

vid sjukdom eller arbetslöshet medger i dag möjligheter för de flesta att

planera sin ekonomi på längre sikt och att även genomföra kreditköp utan negativa konsekvenser. Sparbanksföreningen uppger att detta helt och fullt bestyrks av erfarenheter som vunnits inom sparbankernas budgetrådgivning. Undersökningar som under år 1973 gjorts av näringslivet och av Sveriges

Radio ger enligt sparbanksföreningen också underlag för en sådan bedömning.

Enligt sparbanksföreningens mening har kommittén i stor utsträckning byggt sina ställningstaganden på ett inaktuellt och därmed osäkert material, och inte analyserat konsumentens preferenser för olika finansieringsformer

vid köp. Ehuru forskningen beträffande konsumenternas beteende när det

gäller ekonomisk planering visserligen inte är särskilt omfattande är det enligt sparbanksföreningen dock uppenbart att olikheter i sparbeteende fö-

religger. Några kan utan yttre tryck bestämma sig för att spara till ett bestämt

mål medan andra behöver kontraktera sitt sparande antingen det sker i förskowu eller i efterhand. Sparbanksföreningen anför vidare att det för många är nödvändigt att spara i förskott med speciellt avtal för att nå fördelar

som hög avkastning eller lånelöfte, om sparandet skall bli av och fullföljas. För andra utgör äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp en väsentlig förutsättning för att åtagandet skall fullföljas. Enligt sparbanksföreningens uppfattning är det olyckligt att kommittén inte tagit hänsyn till sådana in-

dividuella avvikelser utan bedömt konsumenternas beteende och behov som

enhetliga.

Sparbanksföreningen framhåller att konsumenternas problem på kredit-

marknaden huvudsakligen är två: åtkomsten och priset. Flertalet hushåll

behöver ha tillgång till krediter för angelägna behov, t. ex. investering i

varaktiga kapitalvaror. De skall också erhålla dessa krediter till ett rimligt pris och på rimliga amorteringsvillkor. Dessa senare utgör för det enskilda hushållet ett väl så viktigt motiv för val av kredit som priset. Sparbanks-

föreningen anser att den traditionella avbetalningshandeln oftast har uppfyllt

åtkomstvillkoret men mindre ofta och mindre väl har motsvarat kravet

på rimliga priser. Kostnadssidan har sedan länge behövt saneras. Detta har

enligt sparbanksföreningen försvårats av främst två skäl. För det första har den reguljära bankkreditmarknaden inom ramen för nuvarande penningpolitik inte släppts fram tillräckligt för att kunna erbjuda sina prismässigt

och amorteringsmässigt bättre alternativ. För det andra har det varit svårt

för konsumenterna att överblicka de verkliga och fulla kostnaderna eftersom

prisdeklaration av krediter saknats.

För sanering av avbetalningshandeln föreslår utredningen en regleringsmodell med tre grundläggande inslag: generell kontantinsats, begränsning av amorteringstiden till två år, samt upphävande av rätten att återta varor

med ett kontantpris som inte överstiger två basbelopp. Enligt sparbanks-

föreningens mening löses inte något av de två grundproblemen med denna modell. Sparbanksföreningen anser att åtkomsten av krediter försvåras. Säljarens återtaganderätt har enligt sparbanksföreningen representerat den enda säkerhet som kunnat åberopas av de konsumenter som inte haft tillgång till pantbrev, borgen elier etablerad bankkontakt. En stelt reglerad kontantinsats liksom en snäv återbetalningstid som inte tar hänsyn till betal-

ningsförmåga kan enligt sparbanksföreningen stjälpa i stället för att hjälpa.

Sparbanksföreningen menar att det finns inslag i förslaget som kan få djupt ojämlika verkningar, inte minst för de yngre konsumenthushållen som ofta har stora investeringsbehov men ännu är oprövade i kreditsammanhang. Modellen komplicerar enligt sparbanksföreningen också refinanseringen av en acceptabelt fungerande del av avbetalningshandeln och den kan därmed

verka prishöjande. En bättre modell för sanering av avbetalningshandeln vore enligt spar-

banksföreningens åsikt ett generellt pristak med en maximering av den ef-

fektiva räntan, eftersom denna modell attackerar konsumentkreditens kostnadsproblem men bevarar det bästa i åtkomstmöjligheten och tillgodoser

15 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

både samhällets och konsumentens intresse. De invändningar som utredningen framför mot en sådan tanke finner sparbanksföreningen inte övertygande. Sparbanksföreningen anser vidare att övervakningen av att be-

stämmelserna efterföljs inte blir svårare med denna modell än med den av utredningen föreslagna och att farhågorna för att konkurrens mellan olika

kreditformer skulle upphöra är ogrundade.

Sveriges föreningsbankers förbund ansluter sig i huvudsak till kommitté-

ledamoten Björlings reservation. Förbundet framhåller att kommitténs över-

väganden präglas av uppfattningen, att konsumenterna inte själva kan bedöma konsekvenserna av sina åtaganden och att samhället därför bör begränsa konsumenternas valfrihet och handlingsmöjligheter. Förbundet delar

inte denna grundläggande uppfattning och anser därför inte att förslaget

gagnar konsumenternas intressen. Enligt förbundets mening torde tvärtom skillnaderna mellan betalningssvaga och betalningsstarka konsumenter

ytterligare markeras, om förslaget genomförs. LRF anför liknande synpunk-

ter.

PK-banken anser att kommitténs förslag innebär risk för att utbudet av

vissa typer av konsumtionskrediter kommer att minska. Enligt PK-banken

är det inte säkert eller ens sannolikt att bankinstituten kommer att kunna kompensera denna minskning, bl. a. på grund av de periodvis återkommande kreditrestriktionerna som i hög grad drabbar hushållssektorn. Kommitténs

bristande intresse för denna sida av problemet torde enligt PK-banken bottna i en grundläggande värdering att skuldsättning för konsumtionsändamål

är av ondo. PK-banken anser det kunna på goda grunder ifrågasättas om en sådan generalisering är berättigad i dagens samhälle. Med stigande levnadsstandard för stora befolkningsgrupper, innebärande bl. a. avsevärda satsningar på hem och fritid. kommer konsumtionen i framtiden sannolikt I än högre grad än hittills att inriktas på varaktiga konsumtionsvaror i sådana prislägen att de normalt inte kan betalas ur den löpande inkomsten. Enligt PK-banken är det, särskilt vid nuvarande prisstegringstakt, inte svårt att

finna exempel på att köp på kredit är ett för konsumenten fördelaktigt hand-

lingsalternativ.

PK-banken framhåller att det för en utredning av det slag som kommittén haft att genomföra i och för sig är en rimlig utgångspunkt att konsumenten ekonomiskt och kunskapsmässigt normalt befinner sig i underläge i förhållande till säljaren/kreditgivaren och att konsumentens ställning därför behöver stärkas. Enligt PK-bankens uppfattning finns det dock anledning ställa frågan om det är nödvändigt med en så omfattande reglering, som kommittén föreslagit. Ökade fortlöpande kontakter mellan bankerna och

den stora allmänheten, inte minst genom tillkomsten av ett par miljoner

aktiva lönekonton under senare år, har gjort och kommer att göra det mer

naturligt för allmänheten att vända sig direkt till bankerna när det gäller konsumtionskrediter. Enligt PK-banken börjar det också bli allmänt känt

att bankkrediter i allmänhet är billigare än andra jämförbara kreditformer. Genomförs förslaget om öppen redovisning av kreditkostnaderna kommer enligt PK-banken överströmningen till bankerna sannolikt att påskyndas. Mot bakgrund av den antydda utveckling på efterfrågesidan synes det enligt PK-bankens mening berättigat att ifrågasätta behovet av en del av de åtgärder kommittén föreslagit, inte minst om man beaktar konsekvenserna på utbudssidan.

Sammanfattningsvis framhåller PK-banken att den ställer sig odelat po-

sitiv till förslaget om ökad upplysningsplikt och att detta tillsammans med ökad konsumentupplysning på litet sikt bör kunna omstrukturera konsumentkreditgivningen i den riktning kommittén eftersträvar. Enligt PK-banken behövs emellertid dessutom en mera positiv inställning från statsmakternas sida till bankinstitutens utlåning till hushållssektorn. Flertalet av de övriga förslag kommittén framlagt anser PK-banken leda till alltför

omfattande regleringar utan att innebära någon egentlig lösning på själva grundproblemet att förse allmänheten med billiga krediter i betryggande former.

Finansieringsföretagens förening ansluter sig i huvudsak till kommittéle-

damoten Björlings reservation och till experten Casons särskilda yttrande. Vidare hänvisar föreningen till näringslivets attitydundersökning.

Föreningen uppger att kommitténs lagförslag berör de finansieringsföretag bland föreningens medlemmar som är avbetalningsinstitut och kreditkortsföretag samt lämnar följande upplysningar om refinansiering och hantering av avbetalningskontrakt.

För de flesta varugrupper som säljs med stöd av konsumentkrediter utgör avbetalningskrediterna enligt föreningen den dominerande kreditformen på marknaden. Avbetalningsinstituten belånar avbetalningskontrakt som slutes

mellan säljföretag och konsument. Hos avbetalningsinstituten förekommer

dessutom vissa andra finansicringsformer såsom personkrediter. förbättringslån till egna hem, lån till fritidsbåtar och bilar. Såväl avbetalningsinstituten som kreditkortsföretagen åtager sig även att administrera och finansiera säljföretags finansieringsverksamhet mot konsument. Avbetal-

ningsinstitutens verksamhet vänder sig till säljföretagen som för konsu-

mentkreditgivning erbjuds en finansieringsfunktion och en hanteringsfunktion. På marknaden finns ett flertal olika refinansieringsformer för avbe-

talningsfordringar. En av de vanligaste formerna för föreningens medlemmar kan i korthet beskrivas enligt följande. Kreditens grunddrag är att säljfö-

retaget erhåller en kreditmöjlighet upp till en högsta limit inom vilken sälj-

företaget fortlöpande äger refinansiera avbetalningskontrakt. Finansicrings-

företaget granskar varje enskilt avbetalningskontrakt och efter kreditprövning meddelas säljföretaget och dess kund att kontraktet godtagits. I refinansieringsavtalet med säljföretaget anges de formella och materiella krav som ett avbetalningskontrakt skall uppfylla. Alla risker inkl. kreditrisken åvilar vanligen säljföretaget. Det hör således till undantagen att finansie-

ringsföretagen ”köper” (övertager kreditrisken) för säljföretagens avbetalningskontrakt eller att kreditrisken delas. Avtalet mellan avbetalningsin-

stilutet och säljföretaget innehåller en rätt för finansieringsföretaget att återföra kontraktet till säljföretaget om t. ex. fel på varan uppstår eller gäldenären inte betalar. I avtalet mellan finansieringsföretaget och säljföretaget regleras även andra tjänster. Avbetalningsinstitut ombesörjer t. ex. den för de flesta säljföretag mycket betungande hanteringen av avbetalningsreskontran såsom

uppläggning, mottagning och bokföring av betalning, kravverksamhet och

statistik. De ledande finansieringsföretagen, vilka är medlemmar i föreningen, har nått mycket långt då det gäller att utnyttja datatekniken i administrationen av avbetalningsfordringarna. Detta ger dem möjlighet att till rimliga kostnader erbjuda säljföretagen en omfattande service som innebär

bl. a. kostnadsbesparingar. Den administrativa hanteringstjänsten säljs i betydande omfattning även separat utan kombination med kredit. Det fö-

rekommer sålunda att finansieringsföretag utför hanteringsfunktionen för

avbetalningskontrakt som säljföretag refinansierat hos bank. Den teknik

som tillämpas vid refinansiering/hantering är att avbetalningskontraktet upprättas och översändes till finansieringsföretaget varefter datorn presterar en avräkning till säljföretaget. Finansieringsföretaget underrättar konsumenten om att säljföretaget till finansieringsföretaget överlåtit sin fordran och rätten till varan.

När det gäller kontoköpen anmärker föreningen att i betänkandet (avsnitt

4.3.3) anges att antalet konton vid ingången av år 1975 uppskattats till mellan 200 000 och 250 000 och den utestående kreditvolymen till mellan

200 och 250 miljoner kronor. Till dessa siffror skall enligt föreningen dock läggas den kontoverksamhet som förekommer i postorderbranschen där an-

talet konton uppges vara ca 200 000, motsvarande en utestående kreditvolym

på 100-150 miljoner kronor.

Föreningen anser att kommitténs målsättning att ytterst påverka utvecklingen mot att kreditgivningen helt överlåtes på banker eller andra kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse har inverkat på utformningen

av kommitténs förslag så att uppgiften att förstärka konsumenternas ställ-

ning i kreditsammanhang har kommit att intaga en mer sekundär plats. Föreningen anser vidare att betänkandet baserats på ett ofullständigt material och att dess framställning rörande avbetalningsköp inte är rättvisande, varvid föreningen särskilt berör några punkter i betänkandet.

Föreningen kritiserar sålunda bl. a. kommitténs uttalanden att det länge

stått klart att erbjudande av kredit i samband med köp kan leda till att

konsumenten åtar sig betalningsförpliktelser som inte kan klaras av, att

redan det stora antalet avbetalningsmål härvid talar sitt tydliga språk samt att det står klart att, även om det stora flertalet konsumenter slutligen betalat

sina köpskulder, detta inte sällan sker med stora svårigheter och under

uppoffringar på andra för hushållen betydelsefulla områden. Enligt föreningens mening är uttalandena inte underbyggda. Hänvisningen till det stora antalet avbetalningsmål avser enligt föreningen troligen den utredning som intagits som bilaga 2 i betänkandet och i korthet redovisas på s. 68 i betänkandet. Där uppskattas antalet avbetalningsköp 1971 till 750 000 st. Denna siffra är enligt föreningen felaktig. Föreningen uppger att redan en grov skattning av endast några av föreningens medlemmars ”nydiskontering”

leder till detta resultat. Därtill kommer det betydande antal kontrakt som

bankerna diskonterar samt de kontrakt som säljföretagen inte refinansierar. När det gäller kommitténs uttalande att av totalt 750 000 avbetalningsköp 38 374 köp - eller ungefär fem procent — ledde till ansökningar om åter-

tagande av godset vill föreningen fästa uppmärksamheten på att antalet ansökningar måste sättas i relation till antalet löpande kontrakt under 1971, vilket enligt föreningen leder till en väsentligt lägre procentsats. Föreningen vänder sig vidare mot kommitténs uttalanden att avbetalningsköpet medför påfallande höga kreditkostnader för konsumenten, att prisskillnaden mellan avbetalningskredit och andra krediter endast till liten

del kan förklaras under hänvisning till större kreditrisker, att förklaringen till huvuddelen av kostnadsskillnaden torde ligga I själva systemet, att avbetalningshandeln med dess sammanblandning av kredit och försäljning inte på samma sätt som bankverksamhet fyller kraven på rationellt skött kreditgivning samt att systemet i regel förutsätter att säljaren i sin tur anlitar olika kreditgivare med åtföljande hanterings- och refinansieringskostnader.

Enligt föreningens mening är kommitténs material varken tillräckligt omfattande eller tillräckligt analyserat för att motivera dessa uttalanden. Föreningen framhåller att de mindre undersökningar som kommittén låtit genomföra eller hänvisat till hänför sig till olika år och att endast ett fåtal varugrupper har medtagits vid jämförelser av kreditkostnaderna. Föreningen påpekar också att det finns finansieringsföretag som åt bank omhänderhar

hantering av hos bank refinansierade avbetalningskontrakt. Enligt förening-

ens mening har kommittén förbisett att systemet innebär en kostnadsbe-

sparing hos de säljföretag som inte själva sköter avbetalningsreskontran. Föreningen framhåller vidare att kommittén vid sina jämförelser beträffande

konsumentens kreditkostnader inte har beaktat att säljföretagen på annat sätt, t. ex. i förhållande till konsumenten i gemen, kan finansiera sina kreditkostnader, medan vid avbetalningsköp köparen ensam bär alla kreditkostnader. Enligt föreningens mening torde skillnaderna för konsumenten mellan de olika konsumentkreditformernas kreditkostnader i realiteten bli förhållandevis begränsade om hänsyn tas till samtliga omständigheter. Föreningen framhåller också att banklån i allmänhet inte är ett alternativ till konsumentkrediter för flertalet konsumenter samt att skillnaden i kreditkostnad för konsumenten mellan en avbetalningskredit och ett banklån i vart fall för mindre krediter torde vara obetydlig med hänsyn till nuvarande avgifter för uppläggning och amortering vid banklån.

Sammanfattningsvis uttalar föreningen att kommittén inte har beaktat

de olika konsumentkrediternas karaktär, funktion och plats på marknaden. Föreningen framhåller att varken säljföretag eller finansieringsföretag ens

på kort sikt är betjänta av att konsumentens intresse åsidosätts. Såväl föreningen som dess medlemmar har på olika sätt arbetat för konsumentens berättigade anspråk på skydd i samband med konsumentkrediter. Föreningen uppger att den tog intiativet till bl. a. de standardiserade avbetalningskontrakt som numera upprättats genom Köpekontraktsgruppens försorg efter överläggningar med KO. Föreningen anför vidare att konsumentkreditmark-

naden under en lång följd av år har varit föremål för en självsanering som följt av koncentrationstendenser och ett intensifierat marknadsintresse. Kon-

sumentkrediternas finansiärer är i huvudsak koncentrerade till banker och finansieringsföretag samt till större tillverkare och grossister. För att bibehålla och förstärka allmänhetens och säljföretagens förtroende är det i finanstärernas intresse att åstadkomma och bevara en god etik och normbildning

för konsumentkrediterna. Konsumentkreditmarknaden är i dag väletablerad

och möjliggör en utökad kreditgivning till konsument. Föreningen framhåller att varje konsumentkreditform som omnämns i kommitténs betänkande fyller sin funktion och har sin plats på marknaden. Anpassning har skett efter behov och önskemål och marknaden kännetecknas enligt föreningen av en konkurrens som främjar såväl produktutveckling som prissättning till gagn för konsumenterna.

Mot den angivna bakgrunden framstår enligt föreningens uppfattning fertalet av de bestämmelser som kommittén föreslår såsom verklighetsfräm-

mande. Föreningen anser att kommitténs förslag innebär sådana ingrepp

att det finns risk för att avbetalning och kreditkort kommer att avskaffas eller kraftigt begränsas som kreditformer. Föreningen uttalar att den ore-

serverat ansluter sig till syftena att förstärka konsumenternas ställning i kreditsammanhangen samt att skydda konsumenterna mot alltför betungande kreditåtaganden och mot alltför stränga påföljder om de likväl råkar

1 betalningssvårigheter. Enligt föreningens mening kommer emellertid

många av kommitténs förslag, om de genomförs, att få helt motsatta effekter

och bl.a. inskränka möjligheterna för stora konsumentgrupper att täcka angelägna behov, medan andra betydande konsumentgrupper kommer att

helt utestängas från konsumentkrediter och andra finansieringsmöjligheter. Finansieringsföretagens förening åberopar vidare cu yttrande av professorn

Lennart Vahlén, vilket fogats såsom bilaga till föreningens remissyttrande.

Vahlén anför att kommitténs förslag skiljer sig från tidigare lagar och lagförslag inom det s. k. konsumentpaketet genom sin politiska målsättning att begränsa och styra konsumenternas handlingsmöjligheter. Kommittén vill försvåra och så småningom avskaffa de traditionella avbetalningskrediterna. Oavsett vilken ståndpunkt man intar till frågan om det föreligger ett behov av politisk styrning av konsumenternas kreditinköp uppstår enligt Vahléns mening rättstekniska svårigheter att tillgodose denna målsättning i en lag som också skall innehålla regler om konsumentskydd

i sedvanlig mening. Vahlén framhåller att kommittén t. ex. har försökt att

genom sitt förslag förbättra institutet avbetalningsköp men samtidigt har

velat göra avbetalningsköpet mindre attraktivt för praktisk användning.

Enligt Vahlén är läsaren av förslaget inte sällan i ovisshet om vilket av

dessa syften som kan antas ha dominerat vid utformningen av olika stad-

ganden, vilket försvårar lagtolkningen.

Vahlén anför vidare att kommittén med sina utgångspunkter inte har

haft anledning att göra några nyanserade avvägningar mellan motstående intressen eller att ta hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas praktiska användbarhet i den meningen att de olika reglerade rättsinstituten skall fortleva och kunna hanteras i näringslivet. Vahlén framhåller att endast mycket starka närings- och konjunkturpolitiska skäl kan tänkas motivera

en lagstiftning i överensstämmelse med förslaget. Detta innehåller flera regler

som måste antas strida mot rimliga intressen från enskilda konsumenters

sida, det bryter igenom bestående riättsinstitut och branschsedvanor och

försöker introducera helt nya begrepp och rutiner utan hänsynstagande till differentieringen av olika branscher. Vidare är förslaget svåröverskådligt och det laborerar med en omfattande begreppsflora som enligt Vahlén måste betraktas som obegriplig för andra än för specialister och som omöjliggör realistisk information. Konsekvenserna av olika föreslagna regler är svåra att bedöma och otillräckligt utvecklade i motiven. Vahlén anser det också uppenbart att de föreslagna reglerna skulle bereda stora praktiska tillämpningssvårigheter.

Vahlén anger vissa exempel på vad som enligt hans mening visar lag-

förslagets särart ur konsumenträttslig synvinkel. Härvid anför Vahlén bl. a. följande. Enligt 1§ 3 st. i den föreslagna konsumentkreditlagen skall avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen vara ogiltigt. Å andra sidan bör villkor som leder till fördelaktigare resultat för konsumenten än en tillimpning av lagens föreskrifter enligt motiven kunna åberopas. Hit kan enligt Vahlén onekligen höra avtalsbestämmelser om längre kredittid än 24 månader eller om rätt till anstånd

med betalningen i vissa situationer. Sådana bestämmetser blir därför enligt nämnda stadgande civilrättsligt bindande. Vahlén framhåller att det måste

anses föga önskvärt att tillskapa rättsregler som av båda avtalsparter kan anses vara till nackdel för dem. Man kan enligt Vahlén skapa en svart

marknad som leder till förakt för rättskipningen och till en dålig och osäker

rättstillämpning.

Vidare anmärker Vahlén att förslaget till konsumentkreditlag uppställer ett invecklat system av skyddsregler för konsument vid kreditköp, vilka

regler blir tillämpliga med full effekt när avbetalningsköp med återtagan-

derätt föreligger. i mindre utsträckning när återtaganderätt ej föreligger

och i ringa utsträckning vid konsumentlån. Likväl vill kommittén avskaffa

återtaganderätten och leda utvecklingen över från avbetalningsköp till konsumentlån, dvs. lån som inte ges av säljaren eller annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Vahlén påpekar att detta innebär att kommittén, när den önskar avskaffa avbetalningsköpet,

också vill avskaffa de sociala skyddsreglerna både i lagen om avbetalningsköp

och i den föreslagna konsumentkreditlagen för att behålla endast det ut-

sökningsrättsliga beneficiet, till nackdel både för konsumenterna och för

näringslivet.

Vahlén berör vidare den av kommittén föreslagna skyldigheten för kreditgivare att i marknadsföringen lämna information om bl. a. kreditkostnaden och framhåller att en sådan information marknadsmässigt bör medföra att avbetalningskredit inte blir dyrare än annan konsumtionskredit, om man bortser från att vissa tillägg kan vara motiverade för finansierings- och han-

teringskostnader, vilka dock enligt kommitténs mening inte skall vara så

stora och ur konsumentens synpunkt kan uppvägas av fördelen att kreditköpet är bekvämt. Enligt Vahléns mening borde det då inte finnas någon anledning att med alla medel bekämpa avbetalningsköpet.

MRF delar kommitténs allmänna bedömning att de olika former av kre-

ditköp som förekommer i marknaden behöver ses över. En positiv grundsyn på reformarbetet är enligt MRF motiverad från både näringsidkar- och konsumentskyddssynpunkt.

MRF hyser dock betänkligheter mot lagförslagets omfattning och detaljrikedom samt säger sig ha den erfarenheten att okunnigheten hos kon-

sumenterna är ganska stor även beträffande redan gällande, väsentliga kon-

sumentskyddsregler.

Beträffande kommitténs uttalanden att man i ett längre perspektiv bör

kunna skilja varuförsäljningen från kreditgivningen och att den senare i

högre grad bör överlåtas till kreditinstituten anför MRF att proportionen

och ansvarsfördelningen mellan de olika försäljnings- och kreditformerna

säkerligen kan diskuteras. Enligt MRF bör det emellertid vara ett viktigt mål i konsumentpolitiken att bibehålla valfrihet och alternativa finansieringsvägar. MRF framhåller att avbetalningskrediten väl försvarar sin plats i kreditsystemet. Den är snabb och praktisk samt ger utrymme för ett visst — men begränsat — risktagande. Kostnaderna för avbetalningskrediter i detaljistledet blir av naturliga skäl högre än för lån i banker och finansieringsinstitut. MRF påpekar att bilhandeln har gjort noggranna kostnads-

analyser som presenterats för kommittén och som finns redovisade i be-

tänkandet. De undersökningar som kommittén har genomfört visar enligt MRF:s mening inga anmärkningsvärda kreditkostnader för bilbranschen

jämfört med andra konsumentkreditområden, dock förekommer variationer

i: kreditkostnadsnivån som kan behöva rättas till. Kommitténs uttalanden att domstolarna genom tillimpning av den förmögenhetsrittsliga generalklausulen skall kunna motverka oskäligt höga kreditkostnader är enligt

MRF:s mening en positiv komplettering av kommitténs förslag rörande upplysningsskyldighet för kreditgivare. MRF framhåller vidare att avbe-

talningssäljaren måste redovisa mervärdeskatt på den totala kreditkostnaden,

vilket innebär en olycklig konkurrensskevhet i relation till bankerna. Från konsument- och näringsidkarhåll har kinge krävts en ändring härutinnan. Vidare medför den inflationistiska utveckling som utmärker Sveriges — liksom de tlesta övriga industriländers — ekonomi enligt MRF oundvikligen höga kreditkostnader, eftersom räntan i princip skall täcka såväl rimlig kapitalavkastning som penningvärdeförsämringen under lånetiden. MRF anser att detta faktum bör observeras vid ställningstaganden till såväl kostnadsnivå

som kredittidens längd.

Sammanfattningsvis uttalar MRF att det framlagda förslaget till konsumentkreditlag på många områden innebär en positiv nydaning av ett rättsområde som länge varit i stort behov av modernisering. Många av de fö-

reslagna konsumentskyddsreglerna välkomnas också av MRF som dock

på några punkter framför cerinringar, främst mot tanken att avskaffa återtaganderätten för bilar med ett kontantpris understigande två basbelopp.

MRF hänvisar till näringslivets attitydundersökning samt till vissa andra

undersökningar, som redovisas i MRF:s tidskrift ”Motorbranschen” nr 14:1975.

Också Sveriges bilindustri- och bilerossistförening hänvisar till dessa un-

dersökningar. I anslutning härtill framhåller föreningen att konsumentpolitiska åtgärder bör baseras på verklig kännedom om konsumentens situation

och attityder samt att det utredningsunderlag som krediköpkommittén redovisat inte ger något tillfredsställande sådant underlag. Detta gäller enligt

föreningen främst den alldeles övervägande delen av avbetalningsköp som inte föranleder återtagning. Föreningen framhåller att ett fungerande system

för konsumtionskrediter i första hand är ett konsumentintresse, vilket enligt föreningen klart framgår av de åberopade undersökningarna. Bland olika

former av konsumentkrediter spelar enligt föreningen avbetalningshandeln

en avgörande roll även om den inom bilsektorn minskat i relativ betydelse. Föreningen påpekar att det av näringslivets attitydundersökning framgår

att av de intervjuade som haft aktuell erfarenhet av avbetalningsköp 65

procent haft enbart goda erfarenheter, medan endast åtta procent haft enbart dåhga. Enligt föreningen är det också branschens erfarenhet att avbetalningsköpen nästan alltid fullföljs utan allvarliga anmärkningar. Antalet återtagningar är mycket litet och kreditförlusterna små. Föreningen anser att det mot denna bakgrund inte finns någon anledning att göra det svårare för konsumenten att få avbetalningskredit som ett alternativ till andra former av konsumentkrediter. Det bör också ligga I konsumentens intresse att han

för att lättare få kredit kan erbjuda lämplig säkerhet. Föreningen anför att

detta kanske speciellt gäller de konsumenter som köper begagnad bil och som man i andra konsumentpolitiska sammanhang värnar om, men vilkas

kreditmöjligheter allvarligt begränsas om de inte kan erbjuda bilen som säkerhet. Föreningen framhåller vidare att konsumtionskrediterna är ett branschintresse för bilbranschen och då inte minst för biltillverkarna och leverantörsföreiagen. Det är väsentligt att planeringen kan ske på längre sikt och att hela försäljnings-, garanti- och servicesystemet fungerar på ett rationellt

sätt som ger god, stabil ekonomi för alla parter.

Vid bedömningen av kommitténs förslag, främst då det gäller återtaganderätten, bör enligt föreningen inte bortses från risken för kostnadsförhöjande effekter på grund av ökade kostnader för besvärligare och mer

ingående kreditbedömningar, inklusive värdering av alternativa säkerheter,

samt större kreditförluster för branschen. Enligt föreningens mening kan förslagen också medföra sysselsättningsproblem på grund av minskad bilförsäljning, orsakad av försämrade kreditmöjligheter för konsumenten.

Föreningen biträder kommitténs uppfattning att man vid bestämmandet av tidpunkten för ikraftträdandet bör beakta att myndigheternas förbere-

dande arbete tar viss tid i anspråk. Enligt föreningens mening är det dock minst lika viktigt att berörda företag och deras organisationer får erforderlig

tid för information, omformulering av avtalsvillkor och omorganisation av olika rutiner. Föreningens erfarenhet från bl. a. introduktionen av konsumentköplagen är att informationsbehovet knappast kan överskattas.

M framhåller i sitt yttrande att förbundets synpunkter främst baserar sig på de erfarenheter, som förbundet vunnit såsom landets största företrädare

för bilkonsumenterna. M ställer sig positivt till den föreslagna konsumentkreditlagens bestämmelser angående informationsplikt samt avräkning vid

återtagning och förtidsbetalning. M anser att bilkonsumenterna något förenklat kan indelas i två grupper,

nämligen dels den som noga överväger ett avbetalningsköp, dels den som

impulsköper utan närmare eftertanke. Det förefaller enligt M:s mening mind-

re troligt att impulsköparna i någon nämnvärd omfattning skulle ha skyddats av nu gällande regler om minsta kontantinsats och längsta avbetalningstid

inom bilbranschen. Enligt M:s erfarenheter är den grupp som noga överväger sitt bilköp utan tvekan väsentligt större än den ”obetänksamma” gruppen.

M anser att det är motiverat att skydda konsumenten i olika sammanhang,

men ett sådant skydd får enligt M:s uppfattning inte i alltför stor utsträckning

baseras på att konsumenten helt sak nar möjligheter att själv avgöra, huruvida

han har ekonomiska förutsättningar att genomföra ett avbetalningsköp. M

framhåller att man I sammanhanget rimligen måste beakta att ett inte oväsentligt antal avbetalningsköp, som planerats av den enskilde konsumenten, aldrig kommer till stånd på grund av att den kreditprövning, som säljaren

ofta företager, utvisar att avbetalningsköpet skulle bli alltför betungande för den presumtive köparen. De speciella regler, som sedan 1959 tillämpats vid köp av personbilar

på avbetalning, har enligt M i stort sett fungerat tillfredsställande. Emellertid

ställer sig M tveksamt till huruvida den föreslagna konsumentkreditlagen

medför önskat konsumentskydd utan att samtidigt förvärra läget för den omdömesgilla majoriteten av konsumenter. M uppger att erfarenheterna

från kontakter med bilköpare som gjort s. k. impulsköp har visat att det

bästa skyddet mot impulsköp, såväl på avbetalning som kontant, är en utvidgning av tillämpningsområdet för de principer som ligger till grund för hemrförsäljningslagen eller någon form av generell återlämningsrätt. Om återlämningsrätt införs bör enligt M säljarens kostnader på grund av ett återlämnande givetvis drabba den som utnyttjar denna rätt och inte hela konsumentkollektivet.

KAK anser i princip att en förbättring av konsumentskyddet på kreditköpsområdet är önskvärd. KAK menar emellertid att en del av kommitténs förslag kommer att motverka detta syfte genom regler som är så långtgående,

t. ex. beträffande återtagningsrätten, att svårigheterna för kreditköp avsevärt ökas och konsumenternas valfrihet minskas. Enligt KAK:s uppfattning bör

fastslås att konsumenterna i ett demokratiskt samhälle själva skall ha rätt alt fritt bestämma vilka varor och tjänster de vill köpa och hur de skall disponera sina ekonomiska resurser. Konsumenterna är. framhåller KAK,

de enda som har möjlighet att själva insiktsfullt bedöma de egna behoven och möjligheterna att själva tillgodose dem. KAK anser det anmärkningsvärt att kommittén inte ens har försökt utröna konsumenternas önskemål. KAK

åberopar näringslivets attitydundersökning och påpekar att avbetalningsköp

endast i undantagsfall föranleder allvarliga anmärkningar. Mot denna bakgrund finns det enligt KAK:s mening inte någon anledning att göra det svårare för konsumenten att använda sig av avbetalningskredit som alternativ till andra kreditformer. KAK anser det särskilt böra framhållas att en stör grupp konsumenter, i synnerhet bland bilägare, accepterar avbetalning som den naturliga kreditformen. Enligt KAK gäller detta framför allt de ekonomiskt svagare konsumenter som av ckonomiska skäl köper begagnad bil och för vilka det är av särskild vikt att kunna erbjuda bilen som säkerhet.

MHF framhåller att kreditmarknaden under de senaste decennierna har ökat i omfattning och att detta tyder på att ett stort antal konsumenter

i denna ser ett acceptabelt sätt att finansiera sina inköp. Under perioder av kraftig inflation kan det enligt MHF t. o. m. i vissa fall anses ha varit ekonomiskt gynnsamt att anlita de kreditmöjligheter som erbjudits. Kommittén har, framhåller MHF, underlåtit att redovisa de positiva effekter

som köpkrediterna i vissa fall kan ha för hushållen medan de negativa

sidorna däremot har belysts ganska ingående. Denna något ensidiga redovisning kan enligt MHF till viss del bero på det bristande faktaunderlaget. MHF anser att resultatet av näringslivets attitydundersökning antyder att det skulle ha varit av stort värde som underlag för kommitténs ställningstaganden, om kommittén undersökt konsumenternas inställning till köpkrediterna, användningen av dessa samt behovet av reformer.

MHF anför vidare att det av betänkandet framgår att man syftar till ett avskaffande av nu förekommande avbetalningskrediter för att i framtiden helt överföra denna verksamhet på banker och andra kreditinrättningar som inte har direkta försäljningsintressen. Detta är enligt MHF:s mening i och

för sig en lovvärd målsättning eftersom den skulle kunna leda tl! lägre kreditkostnader för konsumenten. Enligt MHF har kommittén emellertid

bortsett från att dagens situation med en ”fri kreditmarknad” till stor del är ett resultat av att banker och andra kreditinstitutioner till följd av bl. a. kreditrestriktioner fått begränsade utlåningsmöjligheter. MHF befarar därför att ett avskaffande av nuvarande konkurrens mellan olika kreditformer i

betydande omfattning kan begränsa konsumenternas möjlighet att fritt välja tid och sätt för anskaffning av en vara.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det inte minst mot bakgrund av de konsumentskyddande lagar som på senare år gjort Sverige känt som ctt föregångsland är naturligt att avbetalningshandeln och övriga

former av konsumentkrediter får en modern reglering. | Svenska båtindustriföreningen ansluter sig i allt väsentligt till kommit-

téledamoten Björlings reservation. Enligt föreningen har kommittén un-

derkänt konsumenternas förmåga att själva bedöma sin ekonomiska situa-

tion och föreningen anser att kommitténs strävanden att skydda konsumenterna har fått formen av ett ekonomiskt förmynderi som främst drabbar de konsumenter som saknar möjlighet att använda alternativa finansieringssätt. .

Föreningen anser att den föreslagna konsumentkreditlagen i stora stycken

är såväl konsumentovänlig som företagsfientlig och att den inte under några

omständigheter kan ges den kategoriska utformning som kommittén fö-

reslagit. Föreningen framhåller att många människor inte skulle kunna skatta

sig värdefulla kapitalvaror om inte möjligheten till rimliga avbetalningsköp fanns och att samhället bör underlätta i stället för att försvåra för människorna att skaffa sig kapitalvaror. Enligt föreningen tyder näringslivets attitydundersökning på att en stor majoritet av kreditköpare har enbart

goda erfarenheter av kreditköp. Föreningen framhåller vidare att den bland sina medlemmar har ett flertal relativt små företag som säljer förhållandevis

dyra kapitalvaror. Enligt föreningens mening har kommittén ensidigt inriktat

sig på konsumentens/köparens situation och föreslagit förändringar som ställer i varje fall den mindre företagaren försvarslös mot en mindre nogräknad köpare.

Föreningen uppger att den i likhet med en rad andra remissinstanser

avgav ett positivt remissvar över betänkandet ”Utsökningsrätt XIII” (SOU

1974:55). De där föreslagna möjligheterna till hypotekarisk pantsättning sågs

enligt föreningen av både bransch och konsumenter som en positiv ut-

veckling. Såvitt föreningen kunnat inhämta kommer dessa förslag inte att föreläggas riksmötet i form av en proposition inom ”överskådlig framtid”.

Detta faktum i kombination med de ändringar i sjölagen som per den 1

januari 1976 minskat möjligheterna till inteckning av småbåtar och med de av kommittén framlagda förslagen gör enligt föreningen att den, hyser

allvarlig oro för den framtida utvecklingen vad avser möjligheterna till vettiga och för branschen väl anpassade kreditformer. Det är föreningens upp-

faltning att ett genomförande av kommitténs förslag med säkerhet får all-

varliga konsekvenser för de flesta företag inom båtbranschen liksom för

konsumenterna.

Direktförsäljningsföretagens förening (DF) lämnar i sitt remissyttrande bl. a. följande upplysningar rörande föreningens verksamhet.

DF bildades 1968 och är en sammanslutning av företag, vilka organiserat sin marknadsföring i Sverige så att försäljningen huvudsakligen sker direkt

från producent till konsument (direktförsäljning, hemförsäljning). DF om-

fattar f.n. 105 medlemsföretag, varav 87 betecknas som associerade. Fö-

retagen representerar ett antal olika varubranscher med distributionsformen

som gemensam bas. De största medlemsföretagen har bedrivit en kontinuerlig verksamhet med personlig försäljning direkt till konsument sedan början av 1910-talet och tillhör idag landets ledande industriföretag både när det gäller svensk marknad och export. Som sysselsättningsfaktor utgör DF:s medlemsföretag ett icke oväsentligt inslag i svenskt näringsliv. Fö-

retagens marknadsandelar kan enligt DF uppskattas till exempelvis för sy-

maskiner cirka 80 procent, för dammsugare 40 procent, för övriga hushållsmaskiner 15 å 20 procent, för brandskyddsmaterial 70 procent. Av böcker avsätts cirka 40 procent via direkt personlig kontakt. Av medlemsftöretagen bedriver över 90 procent kreditförsäljning i systematisk form. Majoriteten

av dessa svarar för och/eller administrerar kreditgivning till konsument

i egen och/eller huvudleverantörens regi. Enligt DF berör förslagen till ändringar i nuvarande kreditlagstiftning således i hög grad medlemsföretagens

framtida marknadsställning och konkurrenssituation. DF ansluter sig till syftet med kommitténs förslag att stärka konsumen-

ternas ställning vid kreditköp samt framhåller att inte något av DF:s medlemsföretag ens på kort sikt är betjänt av att obilliga villkor tillämpas eller

att mindre god affärssed får göra sig gällande. DF ifrågasätter emellertid om kommitténs förslag i praktiken verkligen skulle få avsedd effekt och om det stora köparskikt som berörs skulle uppleva den föreslagna reformen

som konsumentvänlig. Enligt DF:s mening bör konsumenterna själva be-

stämma vad de vill köpa av varor och tjänster och hur de skall disponera

sina ekonomiska resurser för olika ändamål. Betänkandets beskyddande tendens ter sig enligt DF något överdriven vid en tidpunkt då kontinuerlig

konsumentupplysning via alla typer av massmedia tillhör vardagen och konsumenterna sedan början av 70-talet åtnjuter ett lagstiftningsskydd utan tidigare motstycke.

Enligt DF synes kommittén utgå från att den kreditgivande näringsidkaren ofta är benägen att missbruka sin ställning och dra otillbörlig fördel av den konsument som utnyttjar kreditköp. Sådant missbruk borde enligt DF:s mening enklast kunna motverkas genom det redan existerande förbudet mot oskäliga avtalsvillkor.

DF menar att kreditgivning genom det säljande företaget för majoriteten

av konsumenterna framstår som rationell. DF hänvisar härvid till närings-

livets attitydundersökning samt till en tidigare undersökning av liknande slag (se SOU 1966:42). DF finner det anmärkningsvärt att utredningen vill

främja konkurrens på olika villkor: å ena sidan bankkredit utan krav på

kontantinsats och utan mervärdesskatt på kreditkostnaden, å den andra sidan säljarkredit med obligatorisk kontantinsats och mervärdesskatt även på kreditkostnaden.

Enligt DF torde kommittén inte ha avsett att genom krav på kontantinsats

och maximering av kredittidens längd skapa ett konjunkturpolitiskt instru-

ment. DF säger sig i detta sammanhang vilja understryka att flera av de i förslaget ingående bestämmelserna redan på kort sikt otvivelaktigt skulle

komma att få negativa effekter på DF:s medlemsföretags ekonomi. Enligt

DF är det sålunda uppenbart att den föreslagna lägsta kontantinsatsen om

25 procent kommer att innebära ett säljmotstånd för de medlemsföretag

som idag traditionellt arbetar med en handpenning som ligger mellan 5 och 10 procent samt att den föreslagna maximeringen av kredittiden kommer att verka i samma riktning. DF anser att dessa båda åtgärder tillsammans

med slopande av återtaganderätten och den därav följande restriktiviteten

i kreditgivningen kan förmodas leda till avsevärt minskade avsättningsmöjligheter. Detta kommer enligt DF att medföra kortare serier i produktionen, sysselsättningsproblem i såväl tillverknings- som distributionsledet, försämrad lönsamhet i företagen och prishöjningar för konsumenten. DF

framhåller att för flera av DF:s tillverkande medlemsftöretag en stark hemmamarknad utgör den primära förutsättningen för en effektiv exportverksamhet. En försvagad ställning på hemmamarknaden innebär fördelar för utländsk konkurrens och försämrar med dubbel effekt det svenska företagets

internationella konkurrenskraft. Åtgärder som medvetet äventyrar medlemsföretagens ckonomi kan enligt DF komma att få allvarliga konsekvenser för sysselsättningen på många orter i landet.

DF vänder sig även mot kommitténs uttalanden i betänkandet att den

föreslagna kontantinsatsen sannolikt leder till en minskning av hemförsäljningen samt att det ur samhällsekonomisk synvinkel inte torde vara något att invända mot att denna ”jämförelsevis kostsamma och ibland på-

trängande försäljningsform” får träda tillbaka. Enligt DF:s mening har hem-

försäljningen inom många branscher en avgörande inverkan på konsument-

prisnivån. Bokproduktionen inom landet skulle enligt DF få åsättas ett mångdubblat pris om spridning via direkt personlig försäljning skulle hämmas elier hindras. Detsamma gäller för flera andra varubranscher där de stora seriernas ekonomi, möjliggjord genom direktförsäljning, enligt DF ger en lägre konsumentprisnivå än som eljest vore möjligt.

Svenska postorderföreningen ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation samt hänvisar till näringslivets attitydundersökning.

Föreningen uppger att den består av 13 medlemsföretag samt att tre av dessa erbjuder kunderna kontokredit. Dessa tre företags sammanlagda kon-

toförsäljning under år 1975 beräknas enligt föreningen till totalt 215 miljoner

kronor. De tre företagen har sammanlagt beviljat 320 000 konton. Den sam-

mantagda utestående kreditvolymen är 160 miljoner kronor. De genom-

snittliga köpen uppgår till 300 kronor per köptillfälle och det genomsnittliga saldot per konto uppgår till 695 kronor.

Föreningen påpekar att enbart Köpkort AB och föreningen sammanlagt har ca 500 000 kontohavare medan kommittén i sitt betänkande anger det totala antalet kontohavare till mellan 200000 och 250 000. De utestående kontokrediterna hos Köpkort AB och föreningen uppgår till sammanlagt ca 350 miljoner kronor medan kommittén beräknat volymen till totalt 200-250 miljoner kronor. Såvitt föreningen kan förstå har kommittén över huvud taget inte tagit hänsyn till den kontokredithandel som sker genom postorderföretagen. Erfarenheterna av denna handel visar enligt föreningen att kunderna på intet sätt saknar förmåga att själva avgöra sina möjligheter att sköta betalningarna. De s. k. problemkunderna representerar endast ca en procent. Enligt föreningen är postorderhandelns service speciellt viktig för landets glesbygdsområden där postorderföretagen inte bara fungerar som

varudistributörer utan också som bekväma och viktiga kreditgivare. Om kommitténs förslag till konsumentkreditlag genomförs oförändrat kommer

postorderföretagen enligt föreningens uppfattning att påverkas kraftigt i ne-

gativ riktning med minskad sysselsättning inom branschen som följd.

Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråförhundet ansluter sig ull kommitténs strävanden att skapa enhetliga regler för kredithandeln och stärka konsumenternas ställning i samband med kreditköp. Ett förenhetligande av reglerna ger konsumenten bättre översikt av marknaden

samtidigt som själva beslutsfattandet underlättas. Sålunda bör enligt för-

eningen och förbundet de föreslagna reglerna om upplysningsplikt vid marknadsföring ge köparen ett väsentligt bättre underlag för bedömning av olika krediterbjudanden samt möjliggöra det för köparen förmånligaste beslutet. Föreningen och förbundet anser dock att kommittén i sin ambition att utöka skyddet för konsumenten har kommit att föreslå alltför restriktiva regler, framför allt i fråga om kontantinsatsens storlek, kredittidens längd och återtaganderätten, på vilka punkter föreningen och förbundet ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation. De föreslagna åtgärderna

kommer enligt föreningen och förbundet sannolikt att verka återhållande

på kreditutbudet och därmed göra det svårare för dem som har störst behov av kredit att erhålla sådan. Vidare framhåller de att den föreslagna konsumentkreditlagen i hög grad kommer att påverka rutinerna inom detalj-

handeln och att man där kan förutse besvärligheter med avseende på tolkning

och tillämpning. .

Köpkort AB uppger att dess verksamhet består i att administrera och finansiera kontoköp varvid bolaget nära samarbetar med affärs- och spar-

bankerna. Bolaget är det enda rikstäckande kreditkortsföretaget och svarar

för mer än hälften av kreditkortsmarknaden. Beträffande verksamhetens aktuella omfattning (oktober 1975) uppger bolaget att det har 180 000 kontohavare, att kontokrediter har beviljats till ett belopp av 417 miljoner kronor, att kontokrediter har disponerats till ett belopp av 191 miljoner kronor, att försäljningen år 1975 beräknas uppgå till 300 miljoner kronor samt att 7400 detaljister är anslutna.

Bolaget uppger vidare att kontoköpens andel av de totala kreditköpen

på den svenska marknaden ännu är förhållandevis ringa men på senare

år har befunnit sig i kraftig tillväxt. Detta torde bero på att konsumenterna

i ökad omfattning, såsom kommittén framhållit, kommit att uppfatta kon-

toköp som ett modernt och fördelaktigt alternativ till andra köp- och be-

talningsformer. Kontokrediter, såsom Köpkort, uppfyller enligt bolagets mening redan I hög grad de krav som kommittén ansett väsentliga att beakta. De bygger sålunda på ett fortlöpande kundförhållande mellan konsument

och kreditkortsföretag, de ger i likhet med bankkredit konsumenten stor frihet vid val av inköpsställe och de är inte förenade med återtaganderätt beträffande inköpta varor.

Bolaget ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation. Bolaget

anser sålunda att kommitténs förslag är alltför långtgående i förhållande till syftet att åstadkomma ett bättre konsumentskydd. Hråga om kontantinsats, kredittidens längd, återtaganderätt, trepartsförhållande m. m. anser bolaget att den föreslagna regleringen är överdrivet detaljerad och enligt bolagets mening torde den få till följd att många konsumenter, som inte har tillgång till kontanta medel eller som inte kan prestera säkerhet för kredit, över huvud taget inte får möjlighet att genomföra köp av kapitalvaror och dyrare

tjänster i den omfattning de själva bedömer önskvärt och realistiskt ur pri-

vatekonomisk synvinkel. Om lagstiftningen på så sätt försvårar eller omintetgör tillgången till den organiserade konsumentkreditmarknaden finns det enligt bolaget påtaglig risk för att kreditsvaga konsumenter vänder sig till en dyrare och vanskligare ”grå” kreditmarknad, vilket uppenbart skulle motverka utredningens syfte.

Bolaget uppger att mångåriga erfarenheter hos bolaget och övriga svenska finansieringsföretag tyder på att konsumenterna har förmåga att själva avgöra vilka ekonomiska åtaganden de kan gå iland med. Konsumenten i gemen sköter enligt bolaget avvecklingen av sina kreditköp utan anmärkning och finansieringsföretagen iakttar en betydande flexibilitet när det gäller beviljande av

betalningsanstånd i ömmande fall. Det finns inga fakta som talar för att morgondagens mer välutbildade och medvetne konsument skulle ha sämre förmågaatträtt bedöma sina konsumtionsbehov och sin betalningsförmåga. Inte hel-

ler finns något som tyder på att finansieringsföretagen av egen drift skulle vara

på väg mot en hårdare behandling av de ekonomiska mellanhavandena med sina kunder. I sammanhanget hänvisar bolaget till näringslivets attitydundersökning, vilken enligt bolaget visar att behovet hos konsumenten av en långtgående reglering av villkoren för konsumentkrediter inte är så stort som kommittén synes ha antagit.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle avstyrker att kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning. Förbundet gillar i och för sig syftet att stärka

konsumentens ställning vid kreditköp men ifrågasätter om lagförslaget verkligen skulle få gynnsam effekt för konsumenten. Enligt förbundets mening kan det befaras att verkan blir den motsatta, särskilt för resurssvaga kon-

sumenter. Kommitténs uppfattning att konsumenten i en köpsituation inte

är i stånd att själv bedöma sina behov och möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden finner förbundet närmast stötande, och förbundet ansluter sig

på denna punkt till kommittéledamoten Frenkels reservation. Enligt för-

bundet bör det vara ett oavvisligt krav att konsumentens valfrihet i köpsituationen bibehålles. Näringslivets attitydundersökning visar enligt för-

bundet att flertalet konsumenter har enbart goda erfarenheter av nuvarande

förhållanden på konsumentkreditmarknaden.

Husqvarna AB framhåller att bolaget med sitt engagemang inom kreditköpssektorn självfallet är införstått med utredningens grundläggande strävan att åstadkomma en modern reglering av kreditköpen. Bolaget kan emellertid inte på alla punkter ansluta sig till kommitténs överväganden och förslag, vilka enligt bolaget rubbar hävdvunna värderingar av de avtalsslutande parternas elemen-

tära rättigheter och skyldigheter. Bolaget redovisar i remissyttrandet sin erfarenhetav kreditköpsfrågoroch gör därjämte ett försök till utvärdering av den av kommittén föreslagna lagstiftningens tänkbara effekter. Bolaget anför därvid bl. a. följande:

Husqvarnaärett av de svenska företag som byggt ut sin försäljningsorganisa-

tion föratt söka åstadkomma en effektiv bearbetning av marknaden. Detta gäl-

ler samtliga produktområden inom vilka bolaget verkar, men förhållandet är

inom ramen för kommitténs uppdrag mest uttalat beträffande symaskinssektorn. Av flera orsaker — inte minst frånvaron av en svensk symaskins-

fackhandel — har bolaget valt hemförsäljningssystemet, där kreditköpsmöj-

ligheten spelar en mycket betydelsefull roll. Totalomsättningen i Sverige är

ca 80 miljoner kronor. Inte mindre än 50 procent av företagets försäljning

sker på avbetalning. Fram till 1974 var avbetalningsandelen över 60 procent

uv totalförsäljningen. Under trycket av kapitalbrist samt vetskapen om att

kreditköpkommitten hade planer på att höja handpenningens storlek samt

minska kredittidens längd, höjdes år 1974 kontantinsatsen från tidigare ca

7 procent till ca 12 procent. samt minskades kredittidens längd från 36

månader till 29 månader. Dessa åtgärder har haft till följd att antalet av-

betalningsförsäljningar har sjunkit från 60 procent år 1973 till 46 procent

vid mitten av 1975. Detta har medfört en minskning av totalförsäljningen med 10-15 procent i volym, vilket allvarligt påverkat det svenska försäljningsbolagets lönsamhet. Bolaget har under mer än 65 år samlat erfarenheter

från sin verksamhet och successivt kunnat stärka sin ställning. Man kan

därför på empiriska grunder hävda, att avbetalningshandeln fungerat utan

större olägenhet för kunderna och att den i bolagets fall utgör ett finan-

sieringsalternativ utan vilket ett stort köparskikt inte skulle ha kunnat förvärva en så produktiv nyttighet som symaskinen innebär för de allra flesta hushåll. Symaskinen utgör ett gott exempel på arbets- och tidsbesparande hjälpmedel i hemmet. Genom kombinationen av uppsökande hemförsäljning och ett okomplicerat kreditgivningssystem kan den förvärvas också av de människor för vilka den innebär en väsentlig privatekonomisk besparingsmöjlighet. Utöver den produktiva nytta som en symaskin får genom

flitigt användande har den även en påfallande lång ekonomisk livslängd. När ett byte sker har den gamla maskinen ett högt andrahandsvärde, vilket konsumenten tillgodogör sig genom inbytesförfarandet. En nyligen genom-

förd undersökning visar t. ex. vilka genomsnittliga inbytesvärden som tillgodoräknas kunden:

Betänkandet innehåller ett Aertal exempel på vad man anser vara oskälipa

kreditkostnader vidt. ex. avbetalningsköp. Det torde i och för sig inte finnas anledning att ifrågasätta dessa bedömningar. Det bör enligt bolagets mening

emellertid också understrykas, att exempel finns på företag, vars politik härvidlag är påtagligt konsumentvänlig. Sålunda framgår i betänkandet (sid. 60) att den effektiva räntan vid symaskinsköp från Husqvarna utgör 13,8 procent, såvida den lägsta kontantinsatsen erlagts och den maximala kredittiden utnyttjas. Detta kan i såväl absoluta som relativa termer betraktas som en för konsu-

menten ytterst skälig kostnad, även jämfört med t. ex. ett låneköp. Som fram-

hållits har bolaget sedan 1973 höjt kontantinsatsen och minskat kredittidens

längd. Detta har haft till följd att den ”effektiva räntan” ,somislutet på 1973 var 13.8 procent nu är 18,2 procent under samma förutsättningar. Den högre kontantinsatsen respektive den kortare amorteringstiden har alltså i detta hänseende försämrat konsumentens ställning. Om man beaktar det faktum att symaskinen är en produktiv investering redan under amorteringstiden, framstår

fortfarande den aktuella räntekostnaden som förmånlig även jämfört med al-

ternativet att avstå från köpet till dess hela inköpspriset kan erläggas kontant. Bolagets avbetalningsförsäljning av symaskiner sker med äganderättsförbehåll inom ramen för gällande lagstiftning. Detta medför en för båda parterenkel avtalsform, där t. ex. kreditvärdighetsprövningen och kreditupplysningsrutinerna kan reduceras till ett minimum. I praktiken har det också visat sig att man tack vare detta kan bedriva en mycket liberalare kreditpolitik än om denna säkerhetsrätt saknades. Av detta följer att många av de minst

köpstarka konsumenterna — vars behov av en symaskin samtidigt ofta är

störst — endast härigenom varit i stånd att förvärva produkten. Naturligtvis förekommer fall av havererade köp. varvid varan i sista hand måste återtas. Andelen sådana fall är dock på intet sätt anmärkningsvärd. Det okomplicerade handräckningsförfarande som nuvarande bestämmelser medger är dessutom smidigt och inte minst ur konsumentens synpunkt praktiskt, eftersom det inte medför varaktig registrering eller annan prickning. Ur

ekonomisk synpunkt innebär en återtagning av varan ingen som helst förlust för köparen. Dels har tillgången till en symaskin varit en produktiv faktor i hushållet och dels förekommer icke sällan fall där kunden i samband med återtagandet erhåller ett kontantbelopp som restitution, nämligen då

varan bedöms ha eu högre värde än det aktuella restbeloppet. Detta sammanhänger med symaskinens tidigare beskrivna värdebeständighet. Även om det alltså förekommer att maskiner måste återtas. är det långt vanligare att bolaget träffar nya betalningsplaner med konsumenten; denne har nästan

undantagslöst fortsatt behov av maskinen och önskar helst behålla den. Varken myndigheter eller kunder har under den långa period som bolaget

bedrivit avbetalningsförsäljning haft anledning att rikta kritik mot bolagets

kreditpolitik eller dess sätt att i förekommande fall göra säkerhetsrätten

gällande. — Det dominerande köparskiktet utgörs av barnfamiljer med svag likvid ställning. För dessa är en låg handpenning och lång kredittid av ut-

slagsgivande betydelse. Inte sällan saknar dessa familjer en etablerad bank-

förbindelse och deras möjligheter till målsparande är av många skäl tämligen begränsade. En så skärpt reglering av konsumentkrediterna som utredningen föreslår, skulle otvivelaktigt minska inköpsmöjligheterna för de människor det här gäller. Dessa omständigheter tillsammantagna ställer enligt bolagets

mening symaskinen i en särställning, vilken även erkänts av statsmakterna.

Vid genomförandet av vissa konjunkturpolitiskt betingade kreditköpsregle-

ringar under 1950-talet undantog sålunda den dåvarande regeringen syma-

skinen från beslutade skärpningar av villkoren. — För det enskilda företaget

är det omöjligt att bortse från de företagsekonomiska och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av de presenterade förslagen. För bolagets del berörs

i Sverige ca 2000 människor enbart inom produktion och marknadsföring av symaskiner. Én begränsning av kredittiden enligt kommitténs förslag kommer otvivelaktigt att försvåra avsättningen. Ännu större negativ effekt

kan antas uppstå genom den stipulerade minsta kontantinsatsen om 25 procent vilken bör ställas i relation till vad som nu tillämpas av företaget. Det rör sig dock om mer än en fördubbling av handpenningen. Mer än

hälften av kreditköparna lämnar idag den minsta föreskrivna kontantinsatsen. Om man antar att denna grupp helt skulle bortfalla på grund av att man inte kan betala den högre kontantinsalsen, innebär detta en 25 96 -ig nedgång i företagets svenska försäljning. För bolaget kan en sådan minskning göra det omöjligt att bibehålla nuvarande organisation på grund av att de fasta kostnaderna per enhet ökar i motsvarande grad, genomsnittsförsäljningen per representant sjunker med omedelbara krav på högre provisioner

vid kollektivavtalsförhandlingarna och enär konkurrensläget inte medger

kompensation i form av prishöjningar. I slutfasen av detta tänkta läge uppstår en kapitalförstöring av stora mått, varvid dessutom inom fält- och representantkåren om ca 500 personer betydande sysselsättningsproblem kan befaras. Ur bolagets synpunkt följer vidare, att avsättningsproblemen över huvud skulle bli ytterst svårbemästrade, alldenstund det i Sverige inte existerar någon fackhandel som kunde utgöra ett tillnärmelsevis acceptabelt substitut. Att bygga upp ett sådant återförsäljarnät skulle medföra investeringar av en omfattning som bolaget troligen inte vore i stånd att med

framgång genomföra. Mot dessa resonemang kan visserligen hävdas, att

företagets symaskinsproduktion till tre fjärdedelar exporteras och att Sverige därför får antas spela en marginell roll. Situationen är emellertid den, att en stark hemmamarknad är den absoluta förutsättningen för en effektiv

internationell bearbetning, inte minst i denna svåra bransch. Det starka

ömsesidiga beroendet sammanhänger med t. ex. följande omständigheter.

Bolaget har funnit sin speciella ”nisch” i form av högt utvecklade ma-

skintyper. Nuvarande organisation har i sitt arbetssätt en inbyggd feed-back funktion, som snabbt registrerar marknadens reaktioner, varigenom man kan bibehålla sitt tekniska och kommersiella försprång i relation till konkurrenterna. En försvagad hemmamarknad innebär motsvarande fördelar för de utländska fabrikaten då importen från länder med lägre kostnadsnivå kommer att oavsiktligt gynnas. Detta försämrar i dubbel omfattning bolagets konkurrenskraft på världsmarknaden. Det kan alltså med fog hävdas, att en reglering av konsumentkrediterna för det klassiska avbetalningsobjekt som symaskinen utgör skulle kunna medföra en väsentlig nedgång i den

16 Riksdagen 1976177. 1 saml. Nr 123

totala avsättningen på hemmamarknaden, företagsekonomiska effekter av betydande omfattning, vilka eventuellt leder till en nedbrytning av bolagets

svenska försäljningsorganisation, en därav följande försvagning av den in-

ternationella konkurrensförmågan samt i sista hand allvarliga sysselsättningsproblem bland de ca 2 000 anställda inom produktion och marknadsföring. Sammantagna kan dessa tänkbara effekter för den svenska symaskinsindustrin bli så kännbara att man måste ifrågasätta om verksamheten

på sikt kan framgångsrikt bedrivas.

Husqvarna AB hänvisar i sitt remissyttrande till en skrivelse till bolaget

från dess norska dotterföretag. I skrivelsen, som är dagtecknad den 5 sep-

tember 1975, anges bl.a. att i Norge infördes krav på 35 procents kontantinsats från den 16 maj 1974, att symaskinsbranschens omsättning under ”perioden” sjunkit med 15 procent samt att detta innebär att avbetalningshandeln nedgått med 30 procent.

AB IKEA Konto ansluter sig till kommittéledamöterna Björlings och Fren-

kels reservationer samt till de särskilda yttranden som avgetts av två av kommitténs experter. Bolaget uppger sig ha den erfarenheten att konsu-

menterna på cgen hand rätt kan bedöma sina behov och sina möjligheter att fullgöra gjorda åtaganden. Enligt bolagets mening bör strävan vara att

informera konsumenten om hans valmöjligheter och inte att genom lag-

stiftning begränsa hans handlande.

AB Electrolux anser att kommitténs förslag kan komma att kraftigt påverka

bolagets sysselsättning, exportmöjligheter och lönsamhet. Bolaget framhåller att den totala kreditförsäljningen i Sverige år 1973 utgjorde ca 5 miljarder kro-

nor, att bilar, TV, möbler, båtar och hushållsapparater var de fem viktigaste grupperna med e? andel av ca 30 procent eller 1,5 miljarder kronor samt att av sistnämnda belopp bolaget omsätter ca 100 miljoner kronor genom hem försäljning av dammsugare. Härvid sysselsätts ca 700 säljare. Denna starka hemmamarknad med direkt kontakt med konsumenterna har enligt bolaget gett en unik möjlighet att utveckla konkurrenskraftiga dammsugare.

Bolaget uppger att dess dammsugare både i Sverige och i utlandet säljs genom hemförsäljning varvid avbetalningsköpet enligt bolaget är en vanlig företeelse som av konsumenten upplevts som ett bra och bekvämt alternativ. Hos de svenska kunderna varierar kontantinsatsen mellan 5 och 7 procent. Enligt bolagets uppfattning skulle en minskning i försäljningen inträda redan vid en nedre kontantinsatsgräns på 10 procent, och om gränsen höjs till av kommittén föreslagna 25 procent är enligt bolaget mer än halva

kreditförsäljningen i farozonen. Bolaget påstår att konsekvenserna skulle bli ett omsättningsbortfall på ca 20 miljoner kronor, en minskning i sysselsättningen med omkring 140 personer på säljsidan och med 50 personer

inom fabrikationen och indirekt med ytterligare personer på arbetar- och

tjänstemannasidan inom och utom koncernen. Denna minskning skulle enligt bolagets mening dessutom få följder för sysselsättning och kostnadsnivå i bolagets försäljning i Skandinavien och i övriga världen samt hos bolagets underleverantörer. Härigenom skulle bolaget också få en annan kostnadsbild i sin dammsugarfabrik i Västervik, vilket skulle påverka bolagets export.

Försäljningen av bolagets konsumentkapitalvaror i Sverige är enligt bolaget av storleksordningen 400 miljoner kronor. En undersökning år 1972 gav enligt bolaget vid handen, att omkring 11 procent såldes på avbetalning

i Sverige med en lägsta kontantinsats av ca 15 procent och med en av-

betalningstid av upp till 30 månader och vanligast mellan 18 och 24 månader.

I anslutning härtill framhåller bolaget att en avbetalningshandel med 11 procent av omsättningen i fackhandeln inte återspeglar det fulla kreditbehovet för inköp av kapitalvaror eftersom konsumenten har alternativa möjligheter att finansiera sitt köp, t. ex. med banklån.

Bolaget anser att ytterligare en utredning bör tillsättas för att undersöka de

makroekonomiska effekterna av kommitténs förslag.

Sveriges musikhandlares riksförbund anser att kommitténs lagförslag inte tar hänsyn till de speciella förhållandena i olika berörda branscher, i synnerhet

inom handeln med musikinstrument. Enligt förbundet beräknas preliminärt 1975 års omsättning inom denna bransch uppgå till 164 miljoner kronor.

Förbundet redovisar en undersökning som dåvarande Sveriges Pianoför-

bund företog under tiden 1/12 1966-28/2 1967 beträffande köp av pianon.

Undersökningen omfattade 16 firmor och 904 försäljningar. Enligt förbundet

visade undersökningen bl. a. att avbetalningsförsäljningen uppgick till ca

50 procent. Kredittiden varierade från sex månader till fem år och var någon gång ännu längre. I något mer än 50 procent av fallen uppgick kredittiden

till fyra år.

Förbundet uppger vidare att de instrument som i dag köps oftast ligger i prisklassen 5 000-7 000 kronor. Vid avbetalningsköp av pianon ligger den genom-

snittliga kontantinsatsen på 200-300 kronor medan ”motsvarande” belopp vid hyresförfarande ligger på 100-150 kronor.

Förbundet anser att de hushåll som har barn i skolåldern kommer att drabbas hårdast av kommitténs förslag till begränsningar av kredithandeln. Förbundet framhåller att samhället sedan slutet av 60-talet harlämnat ökat stöd till musikundervisningen i skolorna, vilket resulterat i ett ökat intresse för musik från elevernas sida. Denna ökade satsning från samhällets sida har enligt

förbundets mening inte följts av motsvarande större möjligheter för berörda

hushåll att leva upp till skolans högre undervisningsstandard i musik. För att överbrygga denna situation har musikhandeln försökt att tillämpa så gynnsamma villkor som möjligt för dessa konsumenter. Branschen har härvid kunnat gå med på konsumenternas önskemål om bättre kreditmöjligheter på grund av att nuvarande regler medger det och därför att pianon har en förhållandevis lång livslängd, 50-70 år. Enligt förbundet visar erfarenheterna inom branschen att en låg handpenning och en lång avbetalnings-

period är den enda möjligheten för föräldrar att skaffa ett dyrbart instrument

under barnens uppväxt- och skoltid. Hyresförfarandet gör det möjligt för föräldrar med barn i skolåldern att inte binda stort kapital i en vara som barnen efter några år kanske tappar intresset för. Även ungdomar som spelar

i fritidsorkestrar har enligt förbundet ökat sin efterfrågan. Ofta är det här fråga om ungdomar som ännu inte har kommit ut i förvärvslivet och som

därför ofta får hjälp av sina föräldrar, vilka i sin tur utnyttjar de kreditmöjligheter som den nuvarande avbetalningsköplagen medger. Enligt för-

bundet skulle den föreslagna lagstiftningens effekt inom denna grupp san-

nolikt bli att de ungdomar, vars föräldrar inte har god ekonomi, kommer

att hamna I en sämre situation än sina kamrater. Förbundet framhåller

också att musikstuderande och andra enskilda konsumenter kommer att drabbas om kommitténs förslag genomförs, i all synnerhet de musikstuderande som har begränsade inkomster.

Förbundet håller för sannolikt att ett genomförande av kommitténs lagförslag sannolikt kommer att medverka till ökad import av billigare och

sämre musikinstrument. Detta kommer att medföra negativa konsekvenser

inte bara för konsumenterna utan även för de få svenska pianotillverkarna,

för vilka resultatet anses kunna bli driftsinskränkningar.

Elinderska Conto Företagen ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation. Rörande sin verksamhet uppger Conto Företagen följande. Företaget driver dels egen kontoverksamhet med refinansiering i Stockholms sparbank och dels lego-verksamhet, som innebär att företaget sköter det administrativa arbetet isamband med kontoförsäljning förledande svenska detaljhandelsföretag i enlighet med speciella samarbetsavtal, bl. a. inom möbelbranschen, radio- och TV-branschen samt konfektionsbranschen. Köpkort och

Conto Företagen är landets två ledande service- och finansieringsföretag på

kontokortssektorn. Totalt är antalet konton i Conto Företagens verksamhet ca 60 000 meden beviljad kredit på över 180 miljoner kronor, varav den utnyttjade

krediten f. n. är ca 70 miljoner kronor.

Conto Företagen anser att en kreditköpsbegränsande lagstiftning i första hand kommer att drabba de ekonomiskt svaga i samhället. Innan man åstadkommer denna skada bör man enligt Conto Företagen söka utreda vilka

faktorer som ligger bakom fall av betalningssvårigheter vid kreditköp. Conto Företagen uppger att de interna analysersom företaget gjort otvetydigt visar, att betalningssvårigheter sammanhänger med inträffade yttre händelser av typen

skilsmässa, förlust av nära anhörig och arbetslöshet. För dylika fall kan den av kommittén föreslagna lagen enligt Conto Företagens mening knappast få någon hjälpande effekt, snarare tvärtom.

Också Svenska företagares riksförbund ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation. Förbundet anför bl. a. att avbetalningshuandeln utgör en betydelsefull faktor både i den enskildes och i samhällets ekonomi och framhåller att det är svenska produkter som klart dominerar kreditköpsmarknaden. Förbundet uppger att avbetalningsköpet tidigare var en inköpsform främst för konsumenter med små inkomster men numera anlitas även av konsumentgrupper med höga inkomster. En av de främsta orsakerna

till denna förändring torde enligt förbundet vara den fortlöpande inflationen

i kombination med möjligheten att göra avdrag vid taxeringen för ränteutgifterna.

Förbundet anser att förändringar i formerna för kreditköp i mycket hög grad skulle påverka både den enskilde och näringslivet. Åtgärder som innebär risker för en avmattning av kreditköpen torde sålunda enligt förbundet direkt påverka sysselsättningen i näringslivet. Vidare anser förbundet att kommitténs förslag rörande främst kontantinsats samt begränsning av kredittiden

och säljarens återtaganderätt kan befaras stjälpa de svaga konsumenterna

genom att nära nog ställa dem utan möjlighet att anskaffa dyrbarare konsumtionsvaror. Enligt förbundets uppfattning har det inte kunnat konsta-

teras några så allvarliga missförhållanden med den nuvarande ordningen

att de kan motivera en begränsning av möjligheterna till kreditköp. För-

bundet anser att en förbättrad skolundervisning i konsumentkunskap skulle vara betydligt effektivare än en mångfald av ingrepp och kontrollåtgärder.

Några remissinstanser berör särskilt de begrepp och begreppsdefinitioner som

kommer till användning i den föreslagna konsumentkreditlagen (fr 2 3 förslaget till konsumentkreditlag).

En ledamot av hemförsäljningskommittén (professorn Ulf Bernitz) framhåller i särskilt yttrande att ett uttryck för förslagets höga ambitionsnivå är den vidsträckta bestämning som givits ett av förslagets nyckelbegrepp, kreditköp.

Med förslagets definition blir alla konsumentköp där konsumenten får varan

i sin hand utan att dessförinnan ha erlagt full betalning att se som kreditköp.

Bernitz påpekar att under denna definition faller mängder av fall, som i det praktiska livet inte uppfattas såsom kreditgivningssituationer, exempelvis vanlig budskickning där betalning förutsätts ske i efterhand inom några dagar eller skickning av vara per post mot betalning enligt medsänd räkning eller postgiroblankett. Lagförslagets vidsträckta kreditköpsbegrepp

ter sig enligt Bernitz konstruerat. Bernitz anser att det med hänsyn härtill och till att lagförslaget väsentligen endast omfattar kreditgivning med längre

kredittid än en månad kan ifrågasättas om behov föreligger av ett kre-

ditköpsbegrepp med den föreslagna omfattningen. Mer naturligt synes

enligt Bernitz” mening vara att som kreditköp endast betrakta köp förenade med överenskommelse om kreditgivning av viss, närmare angiven, minsta

längd och omfattning samt uppställa en supplerande regel för fall där betal-

ningsanstånd uttryckligen eller de facto givits efter köpet. — Även M berör begreppet kreditköp och framhåller särskilt att begreppet kan vålla svårigheter ex-

empelvis vid bilreparationer som oftast inrymmer både försäljning av vara (re-

servdel) och av tjänst (inmontering). Köplagsutredningen anser att begreppsap-

paraten och definitionerna i förslaget till konsumentkreditlag bör övervägas närmare. Utredningen framhåller att åtskilliga av definitionerna i uppräkning-

eni förslagets 2 3 är svårtillgängliga, särskilt de som hänvisar till andra i uppräkningen definierade termer. Enligt köplagsutredningen kan det också ifrågasättas om definitionerna alltid överensstämmer med det bruk som sedan görs av termerna. Kronofogdemyndigheten i Mariestads distrikt anför liknande synpunkter och fram håller att man så långt det är möjligt bör hålla sig till vedertagna begrepp. Aven Sveriges advokatsamfund och professorn Lennart Vahlén, vars yttrande åberopas av Finansieringsföretagens förening, ställer sig tveksamma till kommitténs begreppssystematik.

1.2¶Lagstiftningstekniken

Flera remissinstanser anför synpunkter på den av kommittén valda lagstiftningstekniken.

RÅ framhåller att lagstiftningen på konsumentskyddsområdet tenderar att bli svåröverskådlig. Enligt RÅ bör i vart fall på längre sikt övervägas att sammanföra åtminstone den föreslagna konsumentkreditlagen, avbetalningsköplagen, konsumentköplagen och hemförsäljningslagen till en lag. Även konsumentverket betonar att det är en fördel om lagstiftningen på området samordnas så långt som möjligt så att konsumenter m. fl. får lättare att överblicka gällande bestämmelser. Konsumentverket anser att frågan om samordning mellan å ena sidan lagstiftning om konsumentkrediter för betalning av tjänster och den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara samt å andra sidan övrig konsumentskyddslagstiftning bör avgöras i samband med behandlingen av konsumenttjänstutredningens

framtida förslag.

Vissa remissinstanser ifrågasätter om inte en del av reglerna i den föreslagna konsumentkreditlagen bör inarbetas i eller eljest närmare samordnas med den nya marknadsföringslagen. Göta hovrätt framhåller — till synes särskilt rörande de straffsanktionerade bestämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt, kreditbelopp och kredittid — att det kan ligga nära till hands att utforma bestämmelserna som ett komplement till den allmänna

bestämmelsen om otillbörlig marknadsföring i marknadsföringslagen. Regler

av sådan natur skulle enligt hovrätten kunna vara mera allmänt hållna,

medan det närmare innehållet fick bestämmas genom förhandlingar mellan

näringslivet och KO och i sista hand genom marknadsdomstolens praxis.

Med en sådan lösning skulle de olika förhållandena inom skilda branscher

och skillnaderna mellan olika typer av krediter lättare kunna beaktas. Efter-

levnaden av sådana bestämmelser skulle enligt hovrätten också kunna kon-

trolleras på ett betydligt enklare och mindre kostnadskrävande sätt. Enligt konsumentverket bör bestämmelserna i förslagets 3 och 28 §§ lämpligen upptas i marknadsföringslagen. Hemförsäljningskommittén (majoriteten) och TCO ifrågasätter om inte samtliga de föreslagna bestämmelserna om informationsplikt bör föras in såsom specialbestämmelser i marknadsföringslagen. En ledamot av hemförsäljningskommittén (professorn Ulf Bernitz) framhåller i Särskilt yttrande att det med hänsyn till att marknadsföringslagen upptar en generalklausul om informationsskyldighet kan ifrågasättas, om särskilda lagregler rörande marknadsföring av krediterbjudanden över huvud är er-

forderliga. Bernitz påpekar emellertid att marknadsföringslagens särskilda

straffbestämmelser, riktade mot vissa förfaranden som entydigt framstår som olämpliga, ger marknadsföringslagen ökad stadga och konkretion. Det vore enligt Bernitz' mening lämpligt att på grundval av den föreslagna konsumentkreditlagens 3 3 utforma en särskild, straffsanktionerad bestämmelse

i marknadsföringslagen om underlåten information vid marknadsföring av

krediterbjudanden till konsument. Även professorn Lennart Vahlén ifrågasätter i sitt av Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande om de föreslagna stadgandena om marknadsföring i 3 och 24 §§ behövs med hänsyn till det allmänna stadgandet om information i 3 § marknadsföringslagen.

I praktiken kommer vid tillämpningen av denna lag förhandlingar att föras

mellan näringslivet och KO om lämplig utformning av information till konsumenter och KO har enligt lagen rättsmedel till sitt förfogande om någon

uppgörelse ej kan nås. Enligt Vahlén kan man därför slopa marknadsför-

ingsbestämmelserna i en kommande konsumentkreditlag och vid tillämpningen av den nya marknadsföringslagen beakta de synpunkter som kommit fram i kommittébetänkandet. Denna uppfattning delas av Sveriges industriförbund. Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfektionsindustriföreningen, Sveriges bilindustrioch bilgrossistförening. en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck) och Svenska bankföreningen. Bankföreningen anser att man härigenom skulle kunna vinna betydande fördelar. De enligt bankföreningens

mening komplicerade och stelbenta reglerna i kommitténs förslag skulle

kunna undvaras och en smidig tillämpning skulle främjas genom att näringsidkarnas hela informationsplikt kunde hanteras inom ramen för ett enhetligt marknadsrättsligt regelsystem.

KO däremot framhåller att de föreslagna reglerna om upplysningsskyl-

dighet på kreditmarknaden innefattar en specialreglering som är mer de-

taljerad än marknadsföringslagens allmänt formulerade bestämmelser. Kre-

ditmarknaden är också ett område som är ganska klart avgränsat från andra områden. Med hänsyn till att reglerna om upplysningsskyldigheten i samband med konsumentkrediter måste vara ganska detaljerade och i viss mån principiellt avvikande från marknadsföringslagens, bör enligt KO:s mening en specialroglering — på sätt utredningen föreslagit — ske i konsumentkre-

ditlagen. KO framhåller att en sådan lösning givetvis inte hindrar att in-

gripanden kan ske också enligt marknadsföringslagen vid otillbörlig marknadsföring av krediter.

Flera remissinstanser berör frågan om den föreslagna konsumentkreditlagstiftningens inordnande i eller samordning med konsumentköplagen och avbetalningsköplagen. Dessa remissinstanser förordar emellertid i all-

mänhet en mindre omfattande eller mindre långtgående reglering av konsumentkrediterna. Konsumentverket väcker frågan om inte konsumentkre-

ditlagstiftningen med undantag av bestämmelserna i förslagets 3 och 28 §§

kan inarbetas i konsumentköplagen. När det gäller de föreslagna bestäm-

melserna om kontantinsats och längsta kredittid vid kreditköp — vilka av-

styrks av konsumentverket — framhåller verket att motsvarande reglering

f.n. endast finns beträffande försäljning av bilar på avbetalning, där reg-

leringen tillkommit främst av konjunkturpolitiska skäl. Konsumentverket anser att en reglering som utgör ett konjunkturpolitiskt instrument måste ha en flexibel utformning för att kunna anpassas till det aktuella konjunkturkiget och därför inte skall placeras i en lag med huvudsakligen konsumentskyddande syfte. Sveriges föreningsbankers förbund förordar en uppdelning av konsumentkreditregleringen på konsumentköplagen och avbe-

talningsköplagen. Datainspektionen framhåller att de föreslagna bestämmelserna om kreditköp avses gälla för vanliga konsumentköp från näringsidkare medan avbetalningsköpslagen kvarstår i princip oförändrad och blir tillämplig

endast i vissa andra situationer, såsom vid vissa kreditköp av näringsidkare. Flera skäl talar enligt datainspektionens mening för att dessa regelsystem i stället sammanförs till en lag. Därigenom skulle underlättas tillämpningen av och tillsynen över lagens efterlevnad samt informationen om lagen till

säljare/kreditgivare och till konsumenterna. En sådan lösning hindrar enligt

datainspektionen inte en särreglering av konsumtionskrediter. Datainspek-

tionen hänvisar i detta sammanhang till den lagtekniska lösningen i kre-

ditupplysningslagen. Föreningen Sveriges kronofogdar anser att en uppdelning av avbetalningsköpen på två lagar är ägnad att vålla oenhetlig rättstillämpning och tveksamhet t. ex. när det gäller frågan vem som skall anses vara konsument och sålunda åtnjuta skydd av konsumentkreditlagen. Föreningen befarar också att reglerna kan bli svåröverskådliga för allmänheten. Föreningen föreslår att man under det fortsatta lagstiftningsarbetet undersöker möjligheterna att inarbeta de nya reglerna i gällande avbetalningsköplag. Även RS anser att uppdelningen av avbetalningsköpen på två lagar kan vålla problem, nämligen vid den rättsliga prövningen av kreditavtalet i handräckningsärenden. Fråga kan uppkomma om ett avtal skall hänföras till konsumentkreditlagen eller till avbetalningsköplagen, om kronofogdemyn-

dighet skall pröva denna fråga ex officio eller först efter invändning samt

om hur kronofogdemyndighet skall förfara om klarhet inte kan vinnas. RSV erinrar om att handräckning bygger på ett skriftligt, förenklat processuellt förfarande hos kronofogdemyndighet, som saknar möjlighet att närmare granska partsrelationerna. Enligt RSV:s uppfattning bör kronofogdemyndighet vid tveksamhet ha möjlighet att avvisa ansökan om återtag-

ning. RSV finner det angeläget att dessa frågor klarläggs genom motiv-

uttalanden i en kommande proposition. Göra hovrätt ifrågasätter om reglerna

i HI och 12 §§ avbetalningsköplagen, vilka väsentligen har ett socialt syfte, bör kvarstå oförändrade om kommitténs förslag genomförs. Enligt hovrätten

synes i vart fall utrymme saknas för tillämpning av 11 § andra stycket av-

betalningsköplagen på köp av vara som inte är avsedd för enskilt bruk.

Beträttande konsumentköp har bestämmelsen enligt hovrätten inte heller någon självständig betydelse vid sidan av regeln i 19 5 andra stycket konsumentkreditlagen. Leasingutredningen påpekar att vägtrafiklagstiftningen föreskriver särskilt ägaransvar för bl.a. den som innehar ett fordon ”på

grund av avbetalningsköp”. Utredningen framhåller att dessa lagrum givetvis bör gälla även vid köp med förbehåll om återtaganderätt enligt den föreslagna konsumentkreditlagen.

1.3¶Tillämpningsområdet

Det stora flertalet remissinstanser lämnar utan erinran de i Is förslaget till konsumentkreditlag upptagna bestämmelserna om lagens tillämpningsområde.

Kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Mariestads distrikt anser dock att den föreslagna lagen bör omfatta alla avbetalningsköp och inte bara sådana där konsument är köpare och näringsidkare är säljare. De båda kronofog-

demyndigheterna framhåller att även andra kredittagare än konsumenter är i behov av skydd i kreditsituationen och att skyddsbehovet gör sig gällande

även om kreditgivaren inte är näringsidkare. Med en sådan mer enhetlig

reglering vinns enligt de båda kronofogdemyndigheterna också att man und-

viker problem med gränsdragningen mellan avbetalningsköplagen och den föreslagna konsumentkreditlagen. Köplagsutredningen framhåller att den all-

männa formuleringen av 1 § förslaget till konsumentkreditlag, enligt vilken

lagen skall gälla kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. ger upphov till viss osäkerhet om lagens räckvidd särskilt som det måste vara svårt att avgöra om ett lån eller en löpande kredit är avsedd för enskilt bruk. Köplagsutredningen nämner som exempel fall där en arbetsgivare lämnar sina arbetstagare lån för förvärv av egna hem. Det kan

enligt utredningen också vara ovisst för vilket ändamål en checkräknings-

kredit lämnas. Köplagsutredningen framhåller vidare att förslagets innebörd beträffande lån såtillvida synes något oviss, som de föreslagna reglerna om tillsyn (26-29 3§) enligt sin ordalydelse skall gälla även för lån, medan i motiven tillsynsreglerna inte nämns bland dem som är tillämpliga på lån. Enligt köplagsutredningen synes det sakligt sett tveksamt om banker och försäkringsbolag, vilka är underkastade annan tillsyn, bör vara underkastade tillsyn av särskild myndighet i vad avser lån som de lämnar till konsumenter.

De speciella reglerna om lån (24 och 25 §§) är också föga betydande. Köp-

lagsutredningen anser därför tillräckligt skäl saknas att låta den föreslagna

lagen bli tillämplig på fristående lån, särskilt som det torde vara lätt att

genomföra det väsentliga av förslagets intentioner genom den tillsyn som banker och försäkringsbolag redan är underkastade. Även Sveriges doma-

reförbund framhåller att tillämpningsområdet för den föreslagna konsumentkreditlagen synes oklart. Eftersom den föreslagna lagen avses omfatta varje

kredit som huvudsakligen syftar till privat konsumtion, vare sig detta syfte

skall uppnås genom köp av varor, tjänster eller på annat sätt med användande

av kredit är det enligt förbundets mening lätt att föreställa sig svårbedömda gränsfall, särskilt i fråga om kredit vid husbyggnad och dylikt. Professorn

Lennart Vahlén anför i sitt av Finansieringsföretagens förening åberopade ytt-

rande liknande synpunkter. Vahlén anser det vara otydligt vad som menas

med kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Enligt Vahlén

måste i sista hand kredittagarens för kreditgivaren utåt synbara syften bli avgörande. Förslaget skall emellertid, framhåller Vahlén, inte innebira att kreditsökanden är skyldig att lämna en redogörelse för sina syften. Vahlén anmärker att förslaget inte gör någon skillnad mellan investeringar och köp

av egentliga förbrukningsartiklar. — När det gäller konsumentkreditlagens

tillämpningsområde menar Vahlén vidare, i anslutning till 4 § i förslaget till konsumentkreditlag, att det inte längre finns anledning att söka föra in vissa hyresavtal under bestämmelserna om kreditköp eftersom kommittén även har framlagt ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om ut-

hyrning av vara som i olika avseenden innehåller strängare regler för nä-

ringsidkaren än konsumentkreditlagen. Enligt Vahlén är det då i stället av större intresse att draga en klar gräns mellan köp och hyra, bl. a. genom att ta ställning till problemet med hyresavtal som har optionsklausul, Vahlén framhåller att konsumenten enligt den föreslagna uthyrningslagen, då hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, skall ha rätt att förvärva

varan. Varje hyresavtal som varar längre än sex månader måste därför enligt Vahléns mening betecknas som ett avtal som medför en villkorlig äganderätt

för konsumenten. Enligt Vahlén kommer ifrågavarande bestämmelser i uthyrningslagen säkerligen att intas i de skriftliga hyresavtal som upprättas

efter lagarnas eventuella ikraftträdande och således bli avtalsinnehåll. Den

praktiska konsekvensen härav synes vara att ett hyresavtal som varat längre tid än sex månader bör betraktas såsom ett kreditköp. Det synes nämligen, framhåller Vahlén, svårt att i praktiken balansera skillnaden mellan så olika regelsystem på skilda varianter av villkorlig äganderätt, den ena beroende av att konsumenten fullgör sina avbetalningar och den andra av att kon-

sumenten förklarar sig vid en senare tidpunkt än avtalsslutet vilja bli ägare

till godset.

Kommerskollegium biträder kommitténs förslag att de nu gällande konjunkturpolitiskt motiverade avbetalningsreglerna inom bilbranschen bör

kvarstå oförändrade. Också leasingutredningen förklarar sig utgå från att

detta åtminstone t. v. blir fallet. Enligt bilkreditnämnden torde det i de föreslagna Öövergångsbestämmelserna angivna undantaget för bilhandeln gälla

inte endast bilaffärer som omfattas av förordningen (1959:575) med före-

skrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar utan även affärer som berörs av avbetalningsöverenskommelsen rörande bilar. Detta bör enligt bilkreditnämndens mening klargöras i ett motivuttalande eftersom 1959 års förordning inte i några materiella hänseenden gäller MRF:s

medlemmar och andra bilhandelsföretag som har anslutit sig till avbetal-

ningsöverenskommelsen. Bilkreditnämnden påpekar att det därvid bör beaktas att bilförsäljning tull anställda och vissa andra bilaffärer, t. ex. köp av invalidbilar, faller utanför avbetalningsöverenskommelsen och f. n. inte berörs av några särskilda regler om kontantinsats och kredittid. Även om

de särskilda reglerna för bilhandeln alltså lämnas åt sidan finns det enligt

bilkreditnämndens mening anledning att uppmärksamma några rättstillämp-

ningsproblem som hänger samman med de olika regelsystemen på detta

område. I den praktiska tillämpningen har sålunda visat sig att vissa slag av kringgåenden av reglerna om kontantinsats och kredittid fångas upp vid den rättsliga prövningen inom bilkreditnämnden, medan svårigheter har uppkommit att beivra motsvarande förfaranden inom det område som handläggs av åklagare och domstolar med stöd av 1959 års förordning. Att

bilkreditnämnden har kunnat gå längre när det gäller att fälla till ansvar

för vissa kringgåenden av bestämmelserna hänger enligt nämnden samman

med de anvisningar rörande avbetalningsöverenskommelsens tillämpning

som MRF har utfärdat efter hörande av kommerskollegium och med det

förhållandet att MRF-handlarna också har åtagit sig att i sin försäljningsverksamhet inte vidta åtgärd som strider mot syftet i överenskommelsen eller som är avsedd att möjliggöra ett kringgående av densamma. Då nu

lagstiftningsåtgärder övervägs bör enligt bilkreditnämndens mening dessa

för branschen besvärande olikheter i den rättsliga behandlingen rättas till,

även om bilhandelns särskilda villkor får stå kvar i övrigt. Bilkrediinämnden

anser det viktigt att sådana uttalanden i förarbetena som överensstämmer med bilkreditnämndens praxis får slå igenom också på det område som regleras av 1959 års förordning, även om förordningen i övrigt lämnas oför-

ändrad. Härigenom skulle de berörda olikheterna mellan de båda regel-

systemen på bilköpsområdet i stort sett försvinna. Enligt bilkreditnämndens mening gäller behovet av en samordning av nu antytt slag inte bara de

situationer som kommittén har berört utan också en rad tillämpningsfrågor.

Svenska bankföreningen anser att s. k. notariatlån på de skäl experten Cason

har anfört i sitt särskilda yttrande bör undantas från den föreslagna lagens

tillämpningsområde. Detta kan enligt bankföreningen enkelt åstadkommas genom ett tillägg till 1 § andra stycket i förslaget till konsumentkreditlag av innebörd att lagen ej gäller sådana ”förmedlingskrediter” som förmedlas

av bankinstitut som står under bankinspektionens tillsyn. I anslutning härtill

förordar bankföreningen också att krediter avsedda att säkerställas genom panträtt i fast egendom eller tomträtt undantas från lagens tillämpningsområde. Sådana krediter är enligt bankföreningen praktiskt taget aldrig ett alterantiv till en finansiering genom ett kreditköp, och att tynga handlägg-

ningen av ärenden rörande fastighetskredit med redovisning av ”den ceff-

ektiva räntan” torde, enligt bankföreningens uppfattning, inte tillgodose något praktiskt behov hos konsumenterna. Även professorn Lennart Vahlén framhåller i sitt av Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande att

den föreslagna konsumentkreditlagen synes få ett alltför vidsträckt tillämp-

ningsområde om den skall omfatta även lån mot panträtt i fast egendom.

1.4¶Upplysningsplikt för kreditgivaren

Kommitténs förslag att kreditgivare skall vara skyldig att vid marknads-

föring av krediter och i samband med avtal om kreditköp eller lån lämna

uppgift om bl. a. kreditkostnad stöds i princip eller lämnas i princip utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. I flera remissyttranden

framhålls att detta förslag är av särskild betydelse för att förbättra kon-

sumentens ställning inte bara genom att bättre beslutsunderlag ges utan

också genom att konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare främjas. Såsom framgår av ett föregående avsnitt (1.2) ifrågasätter vissa remiss-

instanser om inte informationsplikten bör regleras inom ramen tör mark-

nadsföringslagen.

Flera remissinstanser betonar vikten av att upplysningsplikten ges en sådan utformning att den information som skall lämnas blir lättillgänglig för konsumenterna samt praktiskt hanterlig för kreditgivarna. Synpunkter i den-

na riktning framförs bl.a. av datainspektionen. Skånes handelskammare, köplagsutredningen, LO. SHIO, MRF), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Husmodersförbundet Hem och Samhälle. Bl. a. Skånes handelskammare

och MRF framhåller att det får förutsättas att schablonregler och s. k. lat-

hundar får komma till användning i den praktiska tillämpningen. MRF framhåller också vikten av att myndigheterna och handeln gemensamt utarbetar tillämpningsanvisningar. Även enligt Svenska bankföreningen torde

det vara nödvändigt att tillsynsmyndighetens föreskrifter om redovisning av den effektiva räntan meddelas i tabellform så att de kan tillimpas vid butiks- eller bankdisken utan särskilda räkneoperationer i varje enskilt ärende. I anslutning härtill framhåller bankföreningen vikten av att tillsyns-

myndigheten ges tillräckliga resurser för att kunna utforma praktiskt användbara föreskrifter.

Hemförsäljningskommittén (majoriteten) är positiv till den föreslagna upplysningsplikten men anser att det kan finnas skäl att inte ha alltför stora

förväntningar på effekterna av de föreslagna bestämmelserna. Förutsättningen för att informationen skall få någon effekt i det enskilda fallet är

nämligen att konsumenten har tillgång till alternativa finansieringsformer.

För den svage konsumenten, som inte är ”bankmässig”, blir informationen

om den höga kostnaden för avbetalningsköp närmast en ytterligare sten

på bördan. Hemförsäljningskommittén påpekar att det av betänkandet fram-

går att konsumenterna i USA påverkats mycket litet i sitt beteende av den

där föreskrivna informationen om den relativa kostnaden för krediten.

Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyrdförbundet anser det

oklart vad som menas med marknadsföring där kredit erbjudes. Tolkningen

av innehållet i 3 § förslaget till konsumentkreditlag kan därför komma att variera mellan olika kreditgivare och tillämpningen av bestämmelserna i

paragrafen kan komma att vålla besvärligehter. Enligt föreningen och för-

bundet blir för en reklamköpare tolkningen av särskild betydelse när utrymmet för information är begränsat på grund av mediets karaktär. Detta gäller exempelvis vid s.k. slagordsreklam, information på dekaler, mini-

affischer etc. Föreningen och förbundet anser därför att lagtexten bör in-

nehålla klarare definitioner av begreppet marknadsföring med krediterbiudande. Föreningen och förbundet understryker vidare nödvändigheten av att tillämpningsföreskrifter i fråga om upplysningsplikten tar hänsyn till

att informationsmängden måste anpassas till mediets förutsättningar och

att begränsningar av Informationen därför i vissa fall av praktiska skäl är nödvändiga. Även Köpkort AB utgår ifrån att tillsynsmyndigheten får befogenhet att i individuella fall ge dispens från skyldigheten att i annonsering och skyltning ange den effektiva räntan. Bolaget arbetar av tradition med igenkänningssymboler i säljföretagens annonser och på deras dörrar, fönster och kassaplatser (dekaler). Dessa K-märken fyller visserligen syftet all erinra kunden om möjligheten att köpa med hjälp av Köpkort. men de är enligt bolagets mening inte egentliga erbjudanden om kredit utan snarare en betalningsanvisning av samma typ som ”Betala gärna med check”. Bolaget framhåller att varken K-märkena i säljföretagsannonser eller dekalerna har sådan storlek och utformning att de på ett för konsumenten meningsfullt sätt kan förses med uppgift om den effektiva räntan samt att det f.ö. I praktiken skulle vara ogörligt att byta fönster- och kassadekaler efter varje ränteändring.

Datainspektionen framhåller att det är väsentligt att konsumenten får saklig och riktig information omedelbart innan ett köp slutes. Beträffande infor-

mationsplikten enligt 9 § i den föreslagna konsumentkreditlagen kan det

emellertid enligt datainspektionens mening ifrågasättas om inte uppgifternas mängd motverkar det vällovliga syftet. För en köpare är det egentliga informationsbehovet att få den ekonomiska innebörden av kreditavtalet klargjord för sig. Den föreslagna informationsskyldigheten innebär bl. a. att en

trefaldig information skall lämnas om kostnaderna för krediten. Datainspektionen anser det kunna övervägas om inte erforderlig information kan

lämnas på ett för köparen lättillgängligare sätt. Liknande synpunkter anförs av köplagsutredningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund. konfekuonsindu- Striföreningen samt en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), vilka också ifrågasätter om syftet att köparen skall kunna basera

sitt beslut på en jämförelse mellan olika kreditmöjligheter tillräckligt till-

godoses om upplysningsplikten kan fullgöras först i avtalsögonblicket genom uppgifter i kontraktet.

KO anser det vara av största betydelse att regeln om upplysningsplikt

inför avtalsslutet får genomslagskraft. För att uppnå detta bör enligt KO

påföljden för brott mot regeln skärpas. KO ansluter sig till förslaget att

vid kontoköp upplysning enligt 9 5 om den effektiva räntan skall lämnas

inte vid inköpstillfället utan när kreditöverenskommelsen träffas. Den av

utredningen föreslagna upplysningsplikten bör enligt KO:s mening dock

utökas. KO framhåller att kontohavaren när kreditöverenskommelsen träffas

— oavsett vilken information som då lämnas till honom — inte klart kan inse vilka amorteringar och kostnader som ett ianspråktagande av krediten

kommer att medföra. Kreditkostnaden kan då inte anges, eftersom den

är beroende av framtida händelser, dvs. av t vad mån kontohavaren tar krediten i anspråk eller ej. KO anser det kunna förmodas att kontohavaren, inte minst sedan han redan tagit i anspråk viss kredit, har svårt att inför

en ny debitering av kontot avgöra vilken effekt denna kommer att få i

fråga om ytterligare kostnader. Det lämpligaste skulle därför vara om kontohavaren inför varje ny debitering hade kännedom om de kostnader som hade samband med den kredit som redan tagits i anspråk. KO framhåller att det visserligen inte torde vara möjligt att åstadkomma detta med nu-

varande system för debitering och redovisning av konton, men att det dock

finns vissa möjligheter att ge kontohavaren överblick över sin kostnads-

ställning. I USA föreskrivs i den federala s.k. ”Truth. in Lending Act”

att vissa uppgifter om kreditkostnaden skall anges i det månatliga saldobeskedet. Enligt KO bör detta kunna tillämpas också här. KO anser det

därför böra föreskrivas att uppgift skall lämnas om den effektiva räntan

på ianspråktagen kredit då saldobesked utfärdas etler skriftligt krav framställs

på grund av gjord debitering av kontot.

Köplagsutredningen påpekar att ett skäl till att kreditköpkommittén vill låta all kreditgivning för konsumtionsändamål omfattas av den föreslagna konsumentkreditlagen är att det enligt kommitténs mening fordras enhetlighet i begrepp och normer för att konsumenterna skall kunna överblicka olika alternativ på kreditmarknaden. Köplagsutredningen anser det dock kunna ifrågasättas om den enhetlighet som kommittén föreslår är ägnad att öka överskådligheten. Den leder bl. a. till en högt driven abstraktion

i begreppsbildningen, något som inte bara för allmänheten utan även för

fackmän kan bereda svårigheter när man skall bilda sig en uppfattning om vad som avses och jämföra fördelar och olägenheter av olika kreditformer.

Köplagsutredningen framhåller bl. a. att begreppet kreditköp täcker transaktioner som sinsemellan skiljer sig avsevärt. De fakta som en konsument

kan behöva känna vid dessa olika köp varierar enligt köplagsutredningen

starkt, och kreditkostnaden uttryckt som effektiv ränta är blott ett av dem. Vid delbetalningsköp torde en väsentlig synpunkt för konsumenten vara hur stort belopp han skall betala varje månad, så att han kan ställa detta

i relation till sina inkomster och till sina övriga utgifter. Vid kontokort torde däremot ofta vara viktigast, vilka möjligheter köparen har att helt

undgå räntor och vilka maximala kreditbelopp och kredittider han kan erhålla med utnyttjande av kortet. Kraven på information vid kontokrediter synes därför enligt köplagsutredningens mening inte i så hög grad som enligt förslaget böra koncentreras till den effektiva räntan.

Köpkort AB har inget att invända mot den föreslagna upplysningsplikten i 3 och 9 5§. Bolaget uppger att det i sin marknadsföring och i de kontobestämmelser som ingår i avtalet med varje kund under en längre tid har angivit en effektiv ränta i intervall (t. ex. 14-17 26). En dylik uppgift torde enligt bolaget vara i överensstämmelse med kommitténs uppfattning

om schablon för ränteangivelsen och bolaget förutsätter att ev. erforderliga

kompletteringar kan utarbetas i samråd med tillsynsmyndigheten.

Några remissinstanser berör särskilt begreppet effektiv ränta och därmed sammanhängande frågor. Datainspektionen framhåller att begreppet effektiv

ränta synes bygga på fiktionen att kreditkostnaden enbart är en funktion

av kredittiden. Enligt datainspektionen är detta emellertid inte fatlet. Vid all kreditgivning till konsument uppkommer dels en fast kostnad, bestående av kostnad för inhämtande av kreditupplysning och kostnad för arbete med uppläggning av krediten, dels en rörlig kostnad, nämligen räntan på det belopp som omfattas av krediten. Såväl jämförelser mellan olika kreditalternativ som avräkning vid förtida betalning och vid återtagning skulle enligt

datainspektionen underlättas om en sådan uppdelning görs definitionsmäs-

sigt. Inspektionen påpekar att motsvarande uppdelning av kostnader och löpande ränta är föreskriven i 5 § inkassolagen. Datainspektionen anser att räntan bör anges på enhetligt sätt för alla former av konsumentkredit, förslagsvis som årlig ränta på skuldbeloppet. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) ställer sig skeptisk till att begreppet effektiv ränta skall användas som jämförelsenorm i konsumentupplysningen. Enligt kommunen känner de flesta inte till begreppets innebörd och det används i skiftande betydelser. Enligt kommunens mening bör kreditkostnaden alltid uttryckas i kronor. Sveriges advokatsamfund samt professorn Lennart Vahlén, vars yttrande åbe-

ropas av Finansieringsföretagens förening, anser begreppet effektiv ränta konst-

lat och stridande mot vanligt språkbruk. Advokatsamfundet och Vahlén framhåller att räntor i sedvanlig mening endast är en del av kreditkostnaden, medan enligt förslaget kreditkostnaden fiktivt skall anges som cen årlig ränta för att möjliggöra en avskräckande jämförelse med egentliga lånceräntor. Ränta på skuld är avdragsgill vid beskattning men ”effektiv ränta” är inte

avdragsgill i sin helhet. Härtill kommer att den verkliga räntan är avdragsgill

endast i den utsträckning och för det år den faktiskt erläggs. Advokatsamfundet och Vahlén anser att förslaget i denna del kommer att skapa förvirring.

Svenska bankföreningen understryker betydelsen av att de föreskrifter om

redovisning av den effektiva räntan som avses gälla bankkrediter grundas på en formel som ger en rättvisande bild av den verkliga kreditkostnaden

för bankkrediter vid en jämförelse med andra kreditformer. Bankföreningen påpekar att det härvidlag är av stor betydelse att den formel som läggs till grund beaktar amorteringsintervallets inverkan på den effektiva räntan.

Svenska sparbanksföreningen framhåller att den av kommittén anvisade for-

meln för beräkning av effektiv ränta vid månadsamorteringar inte kan an-

vändas i de fall då amorteringsperioderna är kvartal eller halvår. Avvikelser på flera procentenheter kan förekomma. Enligt sparbanksföreningen bör till-

synsmyndigheten uppmärksammas på förhållandet. Sparbanksföreningen

påpekar vidare att konsumenten, som är van att bedöma kostnad i kronor och ören, torde behöva särskild information även om amorteringstaktens

och amorteringstidens inverkan på kreditkostnaden.

Direktförsäljningsföretagens förening (DF) har i princip ingenting emot att kreditkostnaden blir föremål för klargörande information till konsumenterna, men ifrågasätter om användandet av begreppet effektiv ränta kan tjäna avsett syfte. Enligt DF kan begreppet inte anses vara vedertaget och entydigt. DF framhåller att frågan om användandet av begreppet effektiv ränta dock

inte enbart är en semantisk fråga. Enligt DF:s mening har begreppet sådana uppenbara begränsningar att det inte kan tjäna som ”jämförpris” för olika

kreditkostnader, utan tvärtom kan bli vilseledande för konsumenten vid val mellan olika köpalternativ. DF åberopar i detta sammanhang en till

föreningens yttrande fogad utredning av ekonomie licentiaten Ulf Lundman, Stockholm, vilken enligt DF:s mening visar att effektiva räntan inte är ett så entydigt mått på kreditkostnaden att den kan bli ett begripligt inslag

1 konsumentupplysningen.

Husqvarna AB anser att även t. ex. kontantinsatsens storlek och kredittidens längd bör anges för att uppgift om den effektiva räntan vid marknadsföring skall utgöra en för konsumenten meningsfull information. Enligt bolaget kan det antas att en komplett sammanställning över relevanta beräkningsgrunder blir så omfattande, att dess återgivande vid varje form av marknadsföring blir opraktiskt eller ohanterligt. För att täcka alla tänkbara räntevariabler inom ett helt produktsortiment skulle en så stor mängd uppgifter behöva anges att konsumenten oavsiktligt kan bli vilseledd. Bolaget ifrågasätter också om innebörden i begreppet effektiv ränta över huvud taget

kan göras förståeligt för den köpande allmänheten.

I fråga om kravet på att kreditgivaren i vissa fall enligt 3 och 938 i

förslaget till konsumentkreditlag även skall ange varans kontantpris framhåller datainspektionen att kontantpriset enligt förslaget inte skall vara lika med ”prislappspriset”, eftersom eventuellt förekommande kontantrabatter bör dras av från detta pris. Detta innebär bl. a. svårigheter för säljaren och tillsynsmyndigheten att fastställa korrekt kontantpris. På sikt kan effekten

bli att kontantrabatter helt försvinner, vilket knappast gagnar konsumentkollektivet som helhet. Även NO anser att kravet på uppgift om ”nettokontantpris” kan tänkas leda till en minskad rabattgivning. NO menar

att detta i så fall bör leda till en motsvarande sänkning av kontantprisnivån för att konsumenterna skall hållas skadelösa. Tillsynsmyndighet och pris-

övervakande myndighet får enligt NO antas kunna beakta effekter även

av detta slag. SPK säger sig inte gå in på närmare bedömning av för- och

nackdelar med på marknaden förekommande pris- och rabattdifferentiering.

na än n

SPK framhåller dock att de genomsnittligt uttagna priser för varor och tjän-

ster, som presenteras i SPK:s utredningar — vilka kommittén anser kan

ligga till grund för normbildningen när det gäller kontantpriset — i samtliga fall avser förhållanden under tidigare perioder. För vissa varor genomför SPK fortlöpande undersökningar, medan beträffande andra varor utredning-

arna genomförs med längre tids mellanrum. Den ambitionsnivå som kom-

mittén förutsätter hos tillsynsmyndigheten när det gäller bestämning av

kontantpriset skulle enligt SPK kräva att ett omfattande statistiskt material inhämtas fortlöpande för samtliga berörda varor. SPK framhåller vidare att

resultaten av SPK:s rabattundersökningar avser de genomsnittliga rabatterna

för grupper av företag, hela branscher etc. Om uppgifter om kontantpriser skall kunna ha ett reellt informationsvärde bör enligt SPK:s mening fö-

refintlig spridning i rabattgivningen redovisas, vilket kräver omfattande sta-

tistiska undersökningar.

RSV tar upp vissa skatrerättsliga svnpunkter på den föreslagna informationsplikten för kreditgivare. RSV framhåller att det i förslaget förutsätts att den information konsumenten skall få i samband med köpet inte skall

omfatta ett uttryckligt angivande av den i beloppet ”kreditkostnad” ingående delposten ”alla räntor”. Från skatterättslig synpunkt anser RSV att en ob-

ligatorisk upplysningsplikt även i detta avseende bör tas in i lagtexten. Såsom motivering härför anför RSV följande. Enligt 39 § 1 mom. kommunalskattelagen är ränta på skuld, som inte

skall dras av i annan förvärvskälla, avdragsgill under inkomst av kapital. Även om räntan hänför sig till en i princip inte avdragsgill levnadskostnad är den alltså avdragsgill. Regeringsrätten har i ett pleniavgörande (RÅ 1970 ref. 9) prövat frågan om avdrag vid köparens inkomsttaxering för ränta, avbetalningstillägg och expeditionskostnader vid köp på avbetalning av personbil, avsedd att användas uteslutande för privat bruk. Regeringsrättens majoritet fann därvid bl. a. att, om vid avbetalningsköp avtal träffades mellan parterna om att ränta skulle erläggas på ogulden del av köpeskillingen, räntan var avdragsgill vid inkomsttaxeringen även om den ingick i avbetalningspriset. Av utgången i målet framgår vidare att avbetalningstillägg och expeditionskostnader vid köpet inte ansågs avdragsgilla. Regeringsrättens utslag har diskuterats av Claes Sandels, Plenimål om avbetalningsränta, Skattenytt, 1970, s. 157, ifr också Ulf Malmgård, Om avdrag för räntekostnad, Skattenytt, 1974, s. 196. Av Malmgårds artikel, s. 198, framgår att RSV:s

nämnd för rättsärenden i ett ärende om förhandsbesked i taxeringsfråga

funnit att avgift för checkräkningskredit var att jämställa med päldränta vid beräkning av inkomst av kapital. Talan fördes inte mot detta förhands-

besked, varför ärendet inte kom under regeringsrättens prövning. Det har inte närmare klarlagts hur förhandsbeskedet skall ses i förhållande till re-

geringsrättens utslag om behandlingen i avdragshänseende av olika poster i ett avbetalningspris. Numera föreligger ett av Köpekontraktsgruppen efter överläggningar med konsumentombudsmannen utarbetat standardformulär för avbetalningskontrakt, vari den i princip avdragsgilla ränteposten skall specificeras och vissa upplysningar om avdragsrätten lämnas. Likväl förekommer det många gånger att skattskyldiga i sina deklarationer yrkar avdrag för gäldränta trots att fråga är om en helt eller delvis inte avdragsgill kostnad som rör avbetalningsköp. Om taxeringsmyndigheternas utredning visar att den skattskyldige gjort sådant yrkande, vägras avdrag antingen för hela det yrkade beloppet eller också för den del av avbetalningstillägget

som inte efter en skälighetsuppskattning kan hänföras till avdragsgill ränta. Anses den skattskyldige ha lämnat oriktig uppgift i sin deklaration rörande det yrkade avdraget påförs också skattetillägg enligt 116 a § taxeringslagen. Enligt RSV:s mening synes de skattskyldiga med visst fog kunna hävda, att en del av ”kreditkostnaden” är ränta och såsom sådan en avdragsgill kostnad. Om räntan därvid inte specificeruts särskilt, återstår endast att göra en skönsmässig bedömning. Både för de skattskyldiga och taxerings-

myndigheterna är ett sådant förfarande otillfredsställande eftersom det i

och för sig måste finnas faktiska möjligheter att räkna fram det exakta räntebeloppet. Av det anförda framgår att posten ”effektiv ränta” från taxeringssynpunkt är utan intresse och — särskilt om den är den enda ränteposten som presenteras av säljaren — kan vara direkt vilseledande för köparen. Posten ”effektiv ränta” omfattar ju även kostnader som inte är avdragsgilla

vid taxering. Då det är delposten ”alla räntor” i kreditkostnaden som är

den vid taxering i princip avdragsgilla kostnaden, bör den posten specificeras särskilt i samband med att säljaren informerar köparen inför köpet. Även om kreditköpet sträcker sig över flera kalenderår och räntan alltså inte får dras av under ett utan under flera beskattningsår är en sådan specifikation av stort värde för den skattskyldige och för myndigheternas taxeringskontroll. Härtill kommer att en sådan specifikation även tillgodoser ett viktigt konsumentintresse. En öppen redovisning av denna räntepost ger konsu-

menten en förbättrad möjlighet att göra jämförelser med andra finansie-

ringsalternativ. Vid sådana val har beskattningseffekterna normalt intresse även för den vanlige konsumenten. |

RSV framhåller vidare att det i andra stycket av anvisningarna till 14 §

lagen om mervärdeskatt stadgas bl. a. att avbetalningstillägg, finansieringstilllägg, ränta och annat pristillägg som skall erläggas av köparen enligt avtalet skall inräknas i vederlaget. Detta vederlag läggs sedan till grund för bestämmande av det beskattningsvärde på vilket skatten beräknas. Gällande regler om mervärdeskatt motiverar alltså inte, såsom principerna för inkomstbeskattningen, någon specifikation i faktura eller motsvarande handling av delposten räntekostnad, utan alla kreditkostnader inräknas i vederlaget. Enligt RSV är det emellertid inte säkert att bestämmelserna fortsättningsvis kommer att ha denna innebörd. I en skrivelse till finansdepartementet den 27 maj 1971 lade

RSV fram vissa ändringsförslag på mervärdeskatteområdet. RSV anförde där-

vid bl. a., att ränta på reversfordran och andra skuldebrev inte borde räknasin i beskattningsvärdet och att samma princip borde gälla även i avbetalningskontrakt angiven ränta. I mervärdeskatteutredningens delbetänkande ”Översyn av mervärdeskatten, del I, Materiella regler” (Ds F1 1973:3) anfördes (s. 82), att

utredningen avsåg att i sitt slutbetänkande särskilt behandla räntefrågan. Slut-

betänkandet har ännu inte avlämnats men kan snart förväntas. För det fall reglerna om ränta på mervärdeskatteområdet kommer att ändras blir det, framhåller RSV, sålunda även ur mervärdeskattesynpunkt angeläget att delposten ”alla räntor” specificeras särskilt i köpehandlingarnaisamband med kreditköp.

Frågorna i vad mån upplysningsplikten vid marknadsföring bör gälla även

för krediter och andra fortlöpande krediter i bank samt i vad mån kreditgivaren

bör vara skyldig att lämna uppgifter om kreditkostnad m. m. vid avtal om lån

utan samband med kreditköp berörs av ett stort antal remissinstanser.

AO tillstyrker kommitténs förslag i dessa delar och framhåller det angelägna I att också kreditgivare som erbjuder från visst köp fristående lån

blir skyldiga att lämna uppgift om effektiv ränta. Även på detta område

finns enligt KO behov av upplysning. Inte sällan beskrivs olika låneformer

i marknadsföringen på ett sådant sätt att en presumtiv låntagare måste ha

stora svårigheter att bedöma om lånet är förmånligt med hänsyn till bl. a. räntans storlek och amorteringstidens längd. När det gäller tillämpningen av 24 3 i förslaget till konsumentkreditlag framhåller KO att det torde kunna

uppstå tveksamhet om ett lån i ett visst fall lämnas till en person i egenskap av konsumenteller rörelseidkare. KO förutsätteratt regeln fåren extensiv tillämp-

ning och att upplysningar alltid lämnas om det inte är osannolikt att lånet eller en del av det kommer att användas för privat konsumtion. För vissa lånefor-

mer, såsom bosättningslån och s. k. sparlån, vilka är direkt avsedda för konsumenter, bör enligt KO tillsynsmyndigheten föreskriva generell uppgiftsskyl-

dighet. Enligt KO:s mening bör vidare uppgift enligt 24 § lämnas inte bara till den person som upptar lånet utan också till annan som i egenskap av t. ex. bor-

gensman eller växelgäldenär ikläder sig ett betalningsansvar gentemot kredit-

givaren.

Åtskilliga remissinstanser anstuter sig i dessa frågor till experten Casons

särskilda yttrande — till vilket kommittéledamoten Björling i sin reservation

i huvudsak anslutit sig —- nämligen kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, en ledamot

av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Svenska bankföreningen, Finansieringsföretagens förening, Svenska båtindustriföreningen, Svenska postorderföreningen. Köpkort AB, IKEA konto AB. Elinderska Conto Företagen, Sveriges företagares riksförbund. Även Skånes handelskammare och Gotlands handelskammare anför synpunkter som

väsentligen motsvarar dem som återfinns i Casons särskilda yttrande. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anslutersig till Casons meningatt upplysningsplikten enligt 24 § förslaget till konsumentkreditlag beträffande lån som

är fristående från kreditköp bör göras beroende av konsumentens begäran där-

om samtaatts. k. notariatlån helt bör undantas från den föreslagna upplysnings-

plikten. Sveriges föreningsbankers förbund anser att upplysningsplikten inte bör omfatta bankerna.

Bankinspektionen framhåller beträffande 3 § förslaget till konsumentkreditlag att bestämmelsen när det gäller bankernas kreditgivning främst torde ta sik-

te på bankernas direkta medverkan i kreditköpssammanhang. När bank mark-

nadsförsin rörelse, innefattande bl. a. kreditgivning i hittillsvarande former till

privatpersoner, tordeett uppfyllande av bestämmelsen mera sällan vara möjligt

eller meningsfullt, eftersom kreditvillkoren dels är avhängiga av diskontot,

dels skiftar med hänsyn till om säkerhet ställs eller ej och till säkerhetens be-

skaffenhet i förekommande fall. Enligt bankinspektionen hindrar detta dock inte att upplysning lämnas om effektiva räntan — vid oförändrat diskonto-—i frå-

ga om standardiserade personkreditformer såsom sparlån o. d. Bankinspektionen framhåller vidare att för checkräkningskredit (med eller utan ställd säkerhet)deneffektiva räntan inte kan bestämmas på förhand, eftersom själva krediten utgör ett rambelopp och sammanlagda beloppet av kreditavgift och ränta beroravi vilken utsträckning kontot disponeras. Dessa omständigheter bör be-

aktas vid meddelande av föreskrifter angående paragrafens tillämpning för banker. För att så skall kunna ske i erforderlig mån och uppgiftsskyldigheten

inte kräva större arbetsinsatser och kostnader än som är skäligt börenligt bank-

17 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

inspektionens mening lydelsen av 3 § jämkas. Enligt bankinspektionen harliknande synpunkter giltighet beträffande tillämpningen av 24 § förslaget till kon-

sumentkreditlag såvitt angår effektiv ränta och kreditkostnader. Exempelvis

synes det inte meningsfullt eller möjligt att lämna uppgift om ”kreditkostnaden angiven såsom en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet. i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under

den löpande kredittiden” (definitionen av effektiv ränta), när fråga är om

amorteringslån med lång löptid. Angivande av räntesats som — om lånet inte är räntebundet — relateras till gällande diskonto bör enligt bankinspektionens mening vara tillfyllest. I nu nämnt avseende kan emellertid även behöva beaktas att det är svårt för bankerna att beträffande kredit, som reellt förutsätts löpa under så lång tid att bankens kostnader inte kan förutses redan vid kreditavtalets ingående, för hela löptiden binda sig vid en strikt

diskontorelaterad räntesats eller kreditavgifter som gäller vid kreditens lämnande. Bankinspektionen anser därför att också innehållet i 24 § jämkas. Bankinspektionen framhåller i sammanhanget att det bör kunna förutsättas att förändringar av kreditvillkoren till kundens nackdel inte skall ske om

de inte är nödvändigt betingade av omständigheterna. Förändringarna bör inte vara av annat slag än vad kredittagaren enligt bankens information vid kreditens lämnande har haft anledning att räkna med. Naturligtvis kan situationer uppstå då en avvägning mellan kredittagarens och bankens intressen är komplicerad. Tillsynsmyndigheten fyller här enligt bankinspektionens erfarenhet en viktig funktion såsom en instans för prövning av klagomål från allmänheten. Även Svenska sparbanksföreningen — som i fråga

om checkräknings- och kontokrediter ansluter sig till experten Casons sir-

skilda yttrande — påpekar de praktiska svårigheter för bankernas del att uppfylla upplysningsplikten som vid lån med längre löptid följer av diskontoändringar. Enligt sparbanksföreningens mening måste bankerna antingen medges rätt att i avtal införa bestämmelser om förändring av kreditkostnad vid diskontoändringar, eller också måste avtalen sägas upp och skrivas om vid varje ränteändring. Det förra alternativet talar enligt sparbanksföreningen för att bankerna bör befrias från upplysningsplikt vad gäller krediter med längre löptid, då konsumenten inte med ledning av informationen kan göra de överväganden utredningen avser. Det senare alternativet motverkar de rationaliseringsåtgärder, som vidtagits inom lånehanteringen och förutsätter återgång till ökad manuell behandling. Sparbanks-

föreningen framhåller att en sådan åtgärd skulle kraftigt fördyra admini-

strationen och verka starkt prishöjande, vilket knappast kan anses gagna konsumenternas intressen. NO framhåller att upplysningsplikten i fråga om t. cx. effektiv ränta på sådana krediter som inte är knutna till visst köp inte får drivas så långt att kostnaderna för dessa jämförelsevis fördelaktiga kreditformer höjs. Såvitt gäller förslaget att vid checkräkningskrediter och

andra fortlöpande krediter den effektiva räntan skall anges för olika tänkbara utnyttjanden får enligt NO:s mening förutsättas att man kan få ange ctt

begränsat antal realistiska alternativ. Även SACO/SR framhåller att man i fråga om fortlöpande krediter måste beakta svårigheten att ge upplysningar som täcker varje slags användning av krediutrymmet. PK-banken anser att de svårigheter att ange de exakta kreditkostnaderna som kommer att föreligga vid vissa kreditformer inte torde vara större än att de kan lösas 1 samråd med tillsynsmyndigheten.

1.5 Kreditbelopp och kredittid

Kommitténs förslag rörande maximering av kreditbeloppet (krav på kontantinsats) och kredittiden vid kreditköp har, såsom antyds av de i avsnitt 1.1 redovisade uttalandena, fått ett blandat mottagande.

1.5.1 Maximering av kreditbeloppet (krav på kontantinsats)

Kommitténs förslag på denna punkt stöds eller lämnas utan erinran av RÅ, Göta hovrätt, RSV, kronofogdemyndigheterna i Malmö, Mariestads, Vä-

nersborgs och Västerås distrikt, statens industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län. hemförsäljningskommittén (majoriteten), leasingutredningen,

LO, TCO, M och KAK. Statens industriverk anser dock att kommittén inte i tillräcklig omfattning utrett lagstiftningens inverkan på varuefterfrågan

och därmed inte heller produktions- och sysselsättningseffekterna i de branscher vars försäljning till stor del sker genom kreditköp. Det förefaller enligt industriverkets mening sannolikt att efterfrågan på vissa varor kan komma att omfördelas produkt- och tidsmässigt. Negativa effekter kan uppstå på

kort sikt, i synnerhet om lagförslaget skulle införas under en lågkonjunktur

med sviktande orderingång. Även om man på kort sikt kan se vissa negativa

effekter bedömer industriverket det emellertid som mindre sannolikt att

produktionen och sysselsättningen inom industrin kan komma att påverkas i nämnvärd omfattning. Hemförsäljningskommittén (majoriteten) uppehåller sig vid kreditköpkommitténs uttalanden i betänkandet, att förslagen i denna del innebär en uppstramning av nuvarande förhållanden särskilt för företag som bedriver hemförsäljning av hushållsmaskiner på kredit, att den föreslagna kontantinsatsen kan förmodas leda till en minskning av hemförsäljningen, att det ur samhällsekonomisk synvinkel inte torde vara något

alt invända mot att denna jämförelsevis kostsamma och ibland påträngande försäljningsform får träda tillbaka samt att det — med hänsyn till de effekter

på exempelvis sysselsättningen som detta kan medföra - dock kan finnas skäl att med tillämpning av den föreslagna dispensregeln i 8 § konsumentkreditlagen under en Övergångstid ge företagen tillfälle till en omläggning av sina försäljningsmetoder. Hemförsäljningskommittén ansluter sig till dessa bedömningar. För den händelse förslagen om kreditbelopp och kredittid

inte skulle befinnas lämpliga att genomföra på hela marknaden framhåller

hemförsäljningskommittén att hemförsäljningsområdet torde vara den del av marknaden där det är mest befogat att genomföra en sådan reglering. Hemförsäljningskommittén menar att som en följd av förslagets lagtekniska konstruktion — att kontantinsatsen skall erläggas när krediten tas i anspråk, dvs. senast när konsumenten får den köpta varan i sin besittning - kommer konsumenten i de fall när hemförsäljaren levererar varan redan vid avtalstillfället (sammanträffandet) att tvingas överväga sitt köp noggrannare än f.n. enbart på grund av kravet på kontantinsats. Att konsumenten på detta sätt erhåller en extra ”hjälp” att noggrant överväga och kanske motstå

en hemförsäljares aktiva säljargumentering finner hemförsäljningskommit-

tén tillfredsställande mot bakgrund av dess kännedom om hemförsäljnings-

marknaden. Visserligen har konsumenten sin ångerrätt att falla tillbaka på,

men den information som hemförsäljningskommittén har tillgång till ger en antydan om att det finns en psykologiskt betingad tröghet eller rentav motvilja hos konsumenterna att utnyttja ångerrätten även när det vore

befogat. Hemförsäljningskommitten nämner i sammanhanget att de två största företagen på hemförsäljningsområdet —- AB Elextrolux och Husqvarna AB-— bäpge regelmässigt levererar sina varor direkt vid avtalsullfättet.

Antagandet i propositionen till hemförsäljningslagen (prop. 1971:86 s. 73, 82), att ångerveckan skulle medföra att det skulle komma att höra till undan-

tagen att köparen fick varan levererad innan ångerfristen löpt ut, har alltså

inte besannats. Den kanske främsta orsaken härtill är enligt hemförsilj-

ningskommittén att ångerfrekvensen hos köparna kommit att ligga på en

låg nivå, varför det inte berett företagen några problem att leverera direkt.

LO hänvisar bl. a. till resultatet av näringslivets attitydundersökning, enligt vilken de intervjuade i genomsnitt accepterade en lägsta kontantinsats om

20 till 25 procent, samt till att det av betänkandet framgår att kontantinsatsen

vid havererade avbetalningsköp är extremt låg. En relativt kraftig kontantinsats skulle enligt LO antagligen leda till att den enskilde konsumenten tvingas att noggrant tänka över köpet och dess konsekvenser. Huruvida kontäntinsatsen skall bestämmas till 25 procent eller till en lägre procentsats för att detta syfte skall uppnås är enligt LO svårbedömbart. I brist på närmare

utredning härom accepterar LO kommitténs förslag, men framhåller att detta

tal på intet sätt är sakrosankt. Skulle det senare visa sig att kravet på 25 procents kontantinsats är olämpligt, bör enligt LO procentsalsen justeras. TCO anför liknande synpunkter.

Datainspektionen anser att ett krav på kontantinsats har ett väsentligt värde för konsumentskyddet genom att en köpare bättre överväger affären och genom att kreditåtagandet minskar. Datainspektionen ifrågasätter dock

om inte det avsedda konsumentpolitiska målet kan nås även om anspråket

på kontantinsats sätts lägre än 25 procent. vilket för vissa varor och branscher innebär en avsevärd höjning och kan befaras leda till omställningssvårigheter. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) hälsar i och för sig förslaget om viss minsta kontantinsats med tillfredsställelse men anser att

en modifiering av insatsens storlek kan övervägas. SACO/SR förordar ett

krav på 15 procents kontantinsats. SACO/SR hyser dock tvekan om i vad mån bestämmelser om kontantinsats och kredittid verkligen blir effektiva med hänsyn till åtalsregelns utformning. Vidare är det enligt SACO/SR oklart i vad mån alternativa finansieringsformer kommer att stå till buds för de ekonomiskt svaga grupperna i samhället samt vilka samhällsekonomiska konsekvenser, närmast avseende sysselsättningen, som förslaget kommer att få. Att hemförsäljningen skulle drabbas hårt av en regel om kontantinsats, betraktar SACO/SR dock inte som någon nackdel. SACO/SR framhåller att man på grund av dessa tveksamma punkter kunde ifrågasätta en alternativ metod, exempelvis att ge KO ett uppdrag inom ramen för

avtalsvillkorslagen att förhandla om och i sista hand inför marknadsdomstolen föra talan om kontantinsatser och kredittid. Enligt SACO/SR förefaller

emellertid en sådan ordning ganska tung. Föreningen Sveriges kronofogdar ha i och för sig inte något att erinra mot en lagstiftning om minsta kon-

tantinsats men är dock något tveksam till kommitténs förslag med hänsyn

till att det kan vålla svårigheter för köpsvaga konsumenter. Även KA ansluter sig i princip till förslaget att en viss procent av kontantpriset skall erläggas som kontantinsats, men påpekar au man inte kan bortse från att många

konsumenter vid en så hög kontantinsats som den föreslagna får svårare

att göra övervägda och riktiga köp. KF anser att denna negativa fördelningspolitiska effekt av lagförslaget är ägnad att väcka betänkligheter. KF

ifrågasätter därför om inte den för konsumenterna mer fördelaktiga kreditformen låneköp bör särbehandlas. Det som härvid kommer ifråga gäller

närmast kontantinsatsens höjd. Enligt KF är det önskvärt att lagförslaget i detta hänseende modifieras.

NO framhåller att en fixering av kontantinsatsen till 25 procent överlag

visserligen har praktiska fördelar men torde få starkare effekter i vissa bran-

scher som nu har klart lägre genomsnittsinsatser än i andra branscher. Här-

igenom kan uppstå kontraktionseffekter som inte är önskvärda från allmän

synpunkt. Detta drabbar sannolikt inte enbart varor som säljs direkt i hemmen. Om man vill undvika alltför många dispensfall bör det därför enligt NO övervägas att direkt i lagen möjliggöra anpassning av kontantinsatsen efter förhållandena på olika varuområden. Därvid bör man också söka undvika att verkningarna av bestämda kontantinsatskrav särskilt drabbar låg-

prisföretag, t. ex. inom postorderhandeln, som f. n. torde ha relativt låga = vid kontoköp inga — krav på kontantinsats.

KO delar kommitténs uppfattning att dot finns anledning att söka nedbringa kostnaderna och att få konsumenten att närmare överväga sitt behov av en viss vara och innebörden av ett kreditköp. KO menar liksom kommittén att en maximering av kreditbeloppet kan vara ett lämpligt instrument

med vilket detta kan åstadkommas. Som framgår av betänkandet inne-

bär en regel om lägsta kontantinsats om 25 procent av kontantpriset för ett stort antal kreditköp ingen ändring 1 förhållande till läget i dag. Inom cen stor del av den seriösa avbetalningshandeln kräver säljarna kontantinsatser på mellan 20 och 40 procent. I vissa branscher är kon-

tantinsatserna normalt högre. Det förekommer också branscher med lägre kontantinsatser. Lägre kontantinsatser — eller inga kontantinsatser alls —

uttas enligt KO:s erfarenhet i huvudsak av mindre nogräknade säljare, inte

minst vid hemförsäljning. Det är också signifikativt att köp med låg kontantinsats havererar oftare än andra köp. KO är således i princip enig med

utredningen om att det bör uppställas krav på viss minsta kontantinsats vid kreditköp. KO vill dock inte tillstyrka den föreslagna 25-procentsregeln. En sådan regel kan enligt KO vara praktisk att tillämpa men innebär dock att man något godtyckligt låser fast principen om lägsta kontantinsats och

därmed avstår från möjligheten att i praktiken uppnå de eftersträvade ef-

fekterna. I vissa fall kan det vara befogat med en högre kontantinsats än 25 procent, medan det i andra fall är lämpligare med en lägre handpenning. KO förordar därför en mer flexibel reglering. Det bör enligt KÖ:s uppfattning ankomma på regeringen att på förslag av tillsynsmyndigheten bestämma vilken lägsta kontantinsats som skall gälla för olika varuslag. Lägsta kontantinsats bör således kunna fastställas till olika procentsatser för skilda varugrupper. Detta innebär enligt KO inte att samtliga förekommande varor bör indelas i en stor mängd grupper och att man sedan föreskriver om viss lägsta kontantinsats för varje grupp. Än mindre innebär det att kontantinsatsen skall differentieras inom varje varugrupp. Detta skulle enligt

KO vara alltför tungt att administrera utan att fördelarna därmed skulle vara särskilt stora. Systemet skulle också bli svåröverskådligt för både näringsidkare och konsumenter. En viss differentiering av lägsta kontantinsats

kan enligt KO:s mening däremot vara lämplig, 1. ex. så att lägsta kon-

tantinsats fastställs till visst lägre procenttal för varor av nödvändighetskaraktär och till visst högre procenttal för varor av renodlad lyx- eller till-

fällighetskaraktär. Härvid bör hänsyn också tas till varans pris. KO anser

att en differentiering kan vara lämplig även av konjunkturpolitiska skäl.

KO framhåller att om detta KO:s förslag genomförs bör man å andra sidan kunna avstå från den av kommittén föreslagna dispensregeln. Eu dispens-

förfarande torde enligt KÖ inte vara något lämpligt styrmedel i detta fall.

En dispensregel tillämpas antingen försiktigt, vilket medför att lägsta Kon-

tantinsatsens storlek inte anpassas till de faktorer som bör beaktas i sammanhanget, eller generöst, vilket leder till att antalet dispensansökningar blir stort.

Köplagsutredningen anser att kravet på minsta kontantinsats om 25 procent av kontantpriset för konsumenterna kommer att kännas som ett band på

deras frihet att bestämma om sina privata angelägenheter. Inga omstän-

digheter, hur socialt eller ekonomiskt övertygande de än må vara, berättigar köparen att träffa avtal om kreditköp med lägre kontantinsats. - Den föreslagna konsumentkreditlagen 5 § ger enligt köplagsutredningen flera exempel på att önskan att förebygga att reglerna kringgås leder till att de

skall gälla även andra typer av avtal än dem som de främst riktar sig mot.

Skall inte betalning ske omedelbart vid överlämnande av vara måste enligt förslaget parterna särskilt komma överens om en kredittid på högst en

månad; eljest fordras att kreditbeloppet utgör högst 75 procent av priset.

Enligt köplagsutredningen blir det alltså inte lingre möjligt att för de fall, där det är klart att köparen inte skall åtnjuta någon längre kredit,

behandla betalningstiden så formlöst som vanligen sker nu. Enligt försla-

get får, om parterna har kommit överens om en kredittid som ej är längre in en månad och de vill förlänga denna tid, kreditbeloppet lika-

ledes utgöra högst 75 procent av priset. Köparen måste med andra ord vid förlängningen alltid betala minst 25 procent av priset. Men i många

fall sker nu, om inte köparen betalar i tid, ingen särskild överenskommelse utan förlängningen av kredittiden sker genom att säljaren dröjer med att kräva in en förfallen fordran. Enligt köplagsutredningens mening framgår inte av lagtexten eller motiven vad säljaren enligt den föreslagna lagen bör göra för att vara säker på att inte ådra sig straff när köparen inte betalar

vid förfallotiden. Skulle resultatet bli att han regelbundet söker driva in

åtminstone 25 procent, utan avseende vid de omständigheter som föranlett att köparen inte betalar, kan regeln enligt köplagsutredningens mening inte anses fungera till konsumenternas förmån. Köplagsutredningen framhåller emellertid vidare att utredningen givetvis inte vill motsätta sig att det ställs upp ett krav på minsta tillåtna kontantinsats vilket har till syfte inte att motverka kreditköpen men att bidra till att avbetalningsköpen fungerar

lämpligt och köparnas kreditkostnader hålls nere. Kraven bör därvid variera

med hänsyn till vilken kreditform det är fråga om och nivån bör inte sättas

så högt att även konsumenter i visserligen små men ändock ordnade eko-

nomiska förhållanden i praktiken utestängs från möjligheten att efterfråga dyrare konsumentkapitalvaror.

SHIO anser att en modernisering och förbättring av reglerna för konsumentskydd vid avbetalningsköp bör ske genom en ramlagstiftning för

konsumentkreditköp, medan detaljbestämmelser för olika varugrupper och branscher bör fastställas efter förhandlingar mellan KO/konsumentverket och berörda branschorganisationer. Svenska sparbanksföreningen biträder principen att viss kontantinsats bör förekomma men anser att den bör an-

passas till konsumentens betalningsförmåga. De av kommittén angivna gränserna är enligt sparbanksföreningen godtyckligt valda. MRF framhåller

att det torde vara principiellt riktigt att ha vissa generella regler för minsta

kontantinsats och längsta kredittid för dyrare kapitalvaror. Större köpåtaganden bör enligt MRF i normalfallet motsvaras av en likviditetsuppoffring

för köparen. MRF framhåller att avbetalningsöverenskommelsen för bil-

handeln utan tvivel bidragit till sundare branschförhållanden. Restriktio-

nerna har nämligen, förutom samhällsekonomiska, även positiva sociala

och konsumentpolitiska effekter. Reglerna nödvändiggör för hushållen att

planera sina investeringar på ett förnuftigt sätt. Detta förutsätter dock att

restriktionerna inte blir så hårda att de får en direkt prohibitiv effekt. MRF

påpekar dock att de erfarenheter som vunnits av kreditrestriktioner inom bilbranschen inte utan vidare låter sig överföras till andra kapitalvarubranscher. Varje varugrupps olikartade förutsättningar måste beaktas och ev. restriktionssystem byggas upp därefter. En viktig och måhända avgörande invändning som kan riktas mot kommitténs förslag om generella kreditrestriktioner är att kontrollaspekten inte tillräckligt beaktats. MRF anser

att det kommer att bli svårt att skapa ett effektivt system utan risk för

antingen urholkning av bestämmelserna genom bristande efterlevnad eller

för en alltför omfattande kontrollapparat. Det torde enligt MRF:s mening

vara välbetänkt att analysera restriktionsmöjligheterna från bransch till bransch och söka förverkliga målsättningarna i nära samarbete med berörda branschorganisationer. Liknande synpunkter framförs av Sveriges bilindustrioch bilgrossistförening.

Flertalet remissinstanser är negativa till ett lagfäst krav på viss minsta

kontantinsats. Detta gäller kronofogdemyndigheterna i Göteborgs- och Växjö

distrikt, Svenska handelskammareförbundet. Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), en minoritet i Malmö kommunstyrelse, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfektionsindustriföreningen, LRF, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening, Svenska båtindustriföreningen, Svenska postorderföreningen, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyrådförbundet, Köpkort AB. Husmodersförbundet Hem och Samhälle, AB Electrolux. Dessa remissinstanser anser i andra hand, om ett lagfäst krav på viss minsta kontantinsats likväl skall införas, att kontantinsatsen bör sättas lägre än kommittén föreslagit och inte högre än 10-15 procent av kontantpriset. I allmänhet åberopas för dessa ståndpunkter samma eller liknande skäl som kommittéledamoten Björling andragit för sin reservation i denna del. Finansieringsföretagens för-

ening framhåller bl. a. att föreningen bestämt avråder från en i lag diffe-

rentierad reglering av et ev. kontantinsatskrav med hänsyn till varugrupp eller med begagnande av olika beloppsgränser. Enligt föreningen är utländska erfarenheter härav negativa.

Ett lagfäst krav på viss minsta kontantinsats avstyrks vidare av kom-

merskollegium, Västerbottens handelskammare, konsumentverket, Sveriges advokatsamtund, PK-banken, MHF, Direktförsäljningsföretagens förening, Hus-

qvarna AB, Elinderska Conto Företagen, Svenska företagares riksförbund. Här-

vid anför kommerskollegium bl. a. att de föreslagna reglerna om kontantinsats (och maximering av kredittiden) kan komma att verka diskriminerande gentemot konsumentgrupper med begränsad likviditet samt att det skulle cer-

fordras en mycket stor kontrollapparat för att övervaka efterlevnaden av

reglerna. Även konsumentverket och MHF anser att kommitténs förslag om

krav på kontantinsats (och maximering av kredittiden) innebär en försämring för de stora konsumentgrupper som har de ekonomiska förutsättningarna för att klara av ett kreditköp vid låg kontantinsats och med många små delbetalningar. Konsumentverket anser det oberättigat att låta det begränsade antalet misslyckade kreditköp leda till en allmän försämring av kreditmöjligheterna även för köpare som klarar av sådana köp. Konsumentverket

finner emellertid situationen något annorlunda när det gäller hemförsäljning.

Enligt konsumentverkets mening är vid denna försäljningsform riskerna

för oöverlagda köp stora och verket anser att det skulle kunna vara värdefullt att för hemförsäljning införa de av kommittén föreslagna reglerna om kon-

tantinsats och maximering av kredittiden. Sveriges advokatsamfund framhåller att svårigheterna att lagstifta såvitt gäller kontantinsats och kredittid är uppenbara. De stora i praktiken förekommande variationerna av dessa

faktorer ger enligt advokatsamfundet klara belägg för att förhållandena växlar

betydligt från en bransch till en annan och att parterna anpassar sig härtill. Den aktuella varans pris och ekonomiska livslängd måste enligt advokat-

samfundets uppfattning spela stor roll vid fastställandet av minsta kontantinsats och längsta kredittid. En lagstiftning som inte tar hänsyn till

dessa faktorer kan inte vara meningsfull. Å andra sidan skulle en för de enskilda varuslagen anpassad reglering bli så komplicerad att den redan av detta skäl inte bör ifrågakom ma. Härtill kommer enligt advokatsamfundet att en dylik lagstiftning i stort sett endast skulle innebära en kodifiering

av gällande praxis.

Svenska bokförläggareföreningen tar upp frågan om särbehandling av kreditförsäljning av böcker och korrespondenskurser i fråga om krav på minsta kontantinsats, samt ansluter sig till kommittéledamoten Björlings reservation i fråga om bokförsäljningen. Enligt föreningens mening bör I första hand bokförsäljningen av tryckfrihetsrättsliga och kulturpolitiska skäl helt befrias från krav på kontantinsats. Detsamma bör gälla korrespondenskurser. Skulle detta inte bedömas som möjligt bör i vart fall kraven på kontantinsats för böcker och korrespondenskurser nyanseras så som skett i dansk och norsk lagstiftning. Enligt bokförläggareföreningen kan ett krav på minst 25 procents kontantinsats vid avbetalning få klart negativa effekter för bokförsäljningen. Böcker som det från kulturpolitisk synpunkt är angeläget att

sprida, bl. a. uppslagsverk, säljs i allmänhet utan någon kontantinsats alls,

varför ett krav på 25 procents kontantinsats här skulle bli särskilt märkbart.

En betydande volymminskning av kreditförsäljningen av böcker skulle kunna bli följden och denna skulle gå ut över den kultureHt värdefulla litteratur som skulle omfattas av den föreslagna konsumentkreditlagen. Bokförläggareföreningen finner det förvånande att kommittén inte diskuterat möjligheten att uppställa sådana undantag från ett krav på kontantinsats vid avbetalning som finns i dansk och norsk lagstiftning. Skälen till denna särbehandling av böcker synes enligt föreningen vara tryckfrihetsrättsliga och kulturpolitiska. När det gäller de tryckfrihetsrättshga

synpunkterna åberopar bokförläggareföreningen bestämmelserna i 6 kap. 15 tryckfrihetsförordningen, enligt vilka varje svensk medborgare och

svensk juridisk person har rätt att fritt saluhålla eller annorledes sprida tryckta

skrifter. Bokförläggareföreningen hävdar att spridningsrätten enligt orda-

lagen i tryckfrihetsförordningen har obegränsad räckvidd, men naturligtvis

i praktiken måste underkastas vissa inskränkningar, t. ex. av ordningshänsyn eller då spridningen utgör ett led i en i brottsbalken kriminaliserad handling. När det gäller frågan i vad mån hinder får uppställas för att tillgodose konsumentpolitiska intressen är bedömningen enligt bokförläggareföreningens uppfattning betydligt känsligare. Föreningen menar att lagstiftaren genom sitt ordval i 6 kap. 15 tryckfrihetsförordningen synes ha velat slå vakt om

den uppsökande försäljning, som det i hög grad är fråga om när det gäller

kreditförsäljning av böcker, för att göra spridningsrätten verkningsfull. Rät- 1en till saluhållande nämns i lagtexten som en integrerande del av spridningsfriheten. Detta måste enligt bokförläggareföreningen innebära att vid en avvägning mellan å ena sidan konsumentpolitiska intressen av att införa restriktioner som i praktisk tillämpning verkar inskränkande på sprid-

ningsrätten och å andra sidan intresset av att upprätthålla tryckfrihetsför-

ordningens spridningsrätt opåverkad, det senare intresset måste väga väsentligt tyngre. Bokförläggareföreningen anser att ingripanden enligt marknadsföringslagen mot otillbörliga marknadsföringsmetoder eller enligt av-

talsvillkorslagen mot oskäliga avtalsvillkor vid kreditförsäljning av böcker inte är jämförbara med vad som föreslås av kommittén. Marknadsförings-

lagen och avtalsvillkorslagens regler tillämpas med utgångspunkt från en otillbörlighets- och oskälighetsbedömning i det enskilda fallet och kan därför inte hota spridningsrätten för en betryggande majoritet av dem som säljer böcker. De i förstaget till konsumentkreditlag intagna restriktionerna kom-

mer enligt bokförläggareföreningen däremot att drabba spridningen av böck-

er mera generellt och i fråga om kravet på kontantinsats med stor sannolikhet verka försvårande. Beträffande de kulturpolitiska spekterna på kommitténs förslag erinrar föreningen om att en inte oväsentlig del av de från kulturell synpunkt angelägna böckerna säljs via avbetalning och har sådant pris att de kommer att omfattas av förslaget. Det gäller i första hand uppslagsverk av olika slag. Att en effektiv spridning av goda uppslagsverk måste ses som ett viktigt kulturpolitiskt intresse torde enligt bokförläggareföreningen kunna betraktas som självklart. Föreningen påpekar att detta klart har manifesterats I den statliga kulturpolitiken. Enligt bokförläggareföreningen är det ett välkänt och på lång erfarenhet grundat faktum att större uppslagsverk behöver en uppsökande försäljning på avbetalningsvillkor för att kunna spri-

das. Bokförläggareföreningen framhåller att marknadsföringslagen och av-

talsvillkorslagen tillsammans med hemrförsäljningslagen fullt torde tillfreds-

ställa behovet av att ge konsumenterna ett effektivt skydd mot bokför-

säljning som sker i strid mot konsumenternas intressen. Föreningen vill

inte fördölja att det tidigare förekommit en inte obetydlig direktförsäljning

av böcker med diskutabla metoder. Försäljning av vissa utländska uppslagsverk har i några fall varit av detta slag och därmed bidragit till att skada den seriösa bokförsäljningen. Enligt bokförläggareföreningen synes emellertid en väsentlig sanering ha ägt rum under senare år och det är endast enstaka fall som kan rapporteras från KO.

Även Direktförsäljningstöretagens förening anser att böcker bör särbehandlas när det gäller kravet på kontantinsats, såsom skett i Danmark och Norge. Uppfattningen att en särskild reglering för böcker bör övervägas delas också

av åtskilliga remissinstanser som ansluter sig till kommittéledamoten Björ-

lings reservation, nämligen kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad. handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, en ledamot

av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfektionsindustriföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening, Svenska båtindustriföreningen, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet, Köpkort AB.

M anser att det från konsumentsynpunkt inte innebär några risker att för avbetalningsköp av bilar sänka kontantinsatsen till 25 procent. Enligt M måste förutsättas att konsumenten vid en så kostnadskrävande investering som ett bilköp noggrannare än eljest överväger sina möjligheter att

fullfölja köpet. M anser vidare att vid flertalet bilköp på avbetalning en

kontantinsats på 25 procemt är mer än tillräcklig för att köparen normalt

inte skall behöva riskera att värdet av bilen under en tvåårig kredittid är lägre än restskulden. Enligt M kan en onödigt hög kontantinsats vid bilköp vara till nackdel för konsumenter som har stort behov av bil men

begränsad likviditet. Genom ett krav på alltför hög kontantinsats kan en sådan konsument tvingas till att köpa en sämre bil, vilket i sin tur kan

medföra en så kraftig ökning av underhållskostnaderna att det skulle ha

ställt sig fördelaktigare med en dyrare bil, en lägre kontantinsats, ett högre kreditbelopp och en högre kreditkostnad. Detta har även väsentlig betydelse för trafiksäkerheten.

Beträffande de av kommittén föreslagna reglerna att bl. a. kontantinsats

skall krävas när varas kontantpris överstiger ett av regeringen efter förslag

av tillsynsmyndigheten bestämt gränsvärde, högst fem procent av basbe-

loppet enligt lagen om allmän försäkring, finner datainspektionen det tvek-

samt om i vart fall beloppsmässigt små krediter vid avbetalningsköp bör

undantas från en regel om minsta kontantinsats. Datainspektionen fram-

håller att en konsument med så svag betalningsförmåga att han efterfrågar

kredit för inköp för några hundra kronor ofta torde vara i särskilt stort

behov av konsumentskydd. Bibehålls avgränsningen enligt 6 § i förslaget kan vidare regeln om lägsta kontantinsats på ett enkelt sätt kringgås. Enligt

datainspektionen bör därför 5 § första stycket ändras och 6 § i förslaget utgå.

Många remissinstanser ansluter sig på denna punkt till kommittéledamoten Björlings reservation, enligt vilken i första hand gränsvärdet bör bestämmas i lag och utgöra minst 10 procent av basbeloppet med möjlighet för regeringen att meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar det och i andra hand gränsvärdet bör bestämmas av regeringen utan bundenhet till visst högsta gränsvärde. Denna uppfattning delas således av kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, Svenska handelskammareförbundet, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, en ledamot av hemförsäljnineskommittén (direktören Per Schierbeck). en minoritet i Malmö kommunstyrelse, Sveriges industriförbund, Sverizes grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfektuonsindustriföreningen. Svenska företagares riksförbund, Svenska bankföreningen. Sveriges föreninesbankers förbund. Svenska båtindustriföreningen, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyeråförbundet, Köpkort AB. Konftekrtionsindustriföreningen framhålter att en väsentlig del av den inhemska produktionen av framförallt s. k. tyngre konfektion, varmed avses överrockar

och kappor samt kostymer och dräkter, men även en rad andra konfek-

tionsartiklar betingar detaljhandelspriser som väsentligt överstiger det av