ARN 2001-5142

Fråga om rätt till försäkringsersättning varit preskriberad när skadan bekräftats först sju år efter skadetillfället (29 § försäkringsavtalslagen).

Fråga om rätt till försäkringsersättning varit preskriberad när skadan bekräftats först sju år efter skadetillfället ( 29 § försäkringsavtalslagen ). Avgörande 2002-06-19; 2001-5142

G skadades vid en jeepfärd på Kanarieöarna i november 1991. Efter olyckan drabbades hon av bl.a. ryggbesvär men besvären kopplades inte samman med olyckan. G råkade ut för en trafikolycka i augusti 1995 och det var först efter en magnetkameraröntgen i oktober 1998 som den skada som då upptäcktes på G:s ryggrad bedömdes kunna vara förklaringen till hennes besvär.

G yrkade försäkringsersättning för den skada som hon ådrog sig vid jeepfärden i november 1991.

Försäkringsbolagen E och S bestred yrkandet på den grunden att skadeanmälan inte gjorts inom tre år från skadetillfället. Rätten till försäkringsersättning var därmed preskriberad.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Av utredningen i ärendet framgår att G skadats vid en jeepfärd på Kanarieöarna i november 1991. Varken läkare eller sjukgymnast har satt uppkomna besvär i samband med skadetillfället. I stället har besvären kopplats samman med hennes psoriasis. G har sedan råkat ut för en trafikolycka i augusti 1995. Först efter magnetkameraröntgen i oktober 1998 har läkare utifrån magnetröntgenbilderna funnit att den skada som fanns på vänster sida i G:s ryggrad kunde vara förklaringen till hennes besvär.

Enligt 29 § försäkringsavtalslagen (1927:77) skall den som vill bevaka en fordringsrätt på grund av försäkringsavtal i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske; om det underlåtes förlorar fordringsägaren sin rätt.

Det har varit en omdiskuterad fråga från vilken tidpunkt de angivna fristerna skall räknas. En uppfattning har varit att preskriptionsfristen skall räknas från tidpunkten för själva olyckshändelsen, alltså från dagen för trafikolyckan. En annan är att den skall räknas från den tidpunkt då en skada ger sig till känna, vilket kan vara vid en senare tidpunkt. Frågan har numera fått sin lösning i rättspraxis. Högsta domstolen har således slagit fast att preskriptionsfristen skall räknas från den senare tidpunkten (i rättsfallen NJA 2000 s. 285, 2001 s. 93 och 2001 s. 695).

Nämnden finner att G först när hon efter magnetröntgen fått bekräftat att skada uppkommit på vänster sida i ryggraden insett att hon kunde göra gällande en fordran mot respektive försäkringsbolag. Nämnden delar således inte bolagens uppfattning att anmälan till S den 10 november 1999 och till E den 7 februari 2001 lämnats in efter det att preskription inträtt. G:s talan bör bifallas på så sätt att bolagen rekommenderas att frånfalla invändningen om preskription och pröva skadeanmälningarna i sak, frånsett i vad avser ersättning för sveda och värk i samband med olyckshändelsen, vilket anspråk enligt nämndens mening är preskriberat.