NJA 2000 s. 285

Fråga om en whiplash-skadad person skulle anses ha haft kännedom om att en fordran på trafikskadeersättning kunde göras gällande under mer än tre år innan talan om sådan ersättning väcktes, så att rätten till ersättning blivit preskriberad.

TR:n

W.B. väckte i juni 1997 talan mot WASA SAK Försäkringsaktiebolag (Wasa) vid Göteborgs TR och yrkade att TR:n skulle fastställa att Wasa var skyldigt att till W.B. utge trafikskadeersättning för personskada som drabbat henne vid trafikolycka d 17 april 1989.

Wasa bestred käromålet.

Domskäl

TR:n (tf rådmannen Alenbratt) anförde i dom d 20 febr 1998: Till grund för sin talan har W.B. anfört följande. W.B. anmälde d 28 jan 1996 till Wasa att hon drabbats av en whiplashskada på grund av en trafikolycka d 17 april 1989. Först efter läkarbesök 1994/1995 blev W.B. medveten om att det finns ett samband mellan hennes nackbesvär och trafikolyckan. W.B. har anmält skadan och väckt talan inom tre år från det att hon fick kännedom om att hon kunde göra sina anspråk gällande varför hon inte förlorat rätten till ersättning.

Wasa har till grund för bestridandet anfört att W.B:s fordran avseende trafikskadeersättning för personskada är preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen, eftersom hon inte väckt talan inom tre år från det att hon fick kännedom om fordringen.

Parternas utveckling av talan.

W.B. har till utveckling av sin talan anfört följande. Hon drabbades d 17 april 1989 av en trafikolycka. En vecka efter trafikolyckan sökte hon läkare på grund av värk från nacken. Den undersökande läkaren fann inga hållpunkter för någon allvarlig skada men skrev en röntgenremiss. Vid röntgenundersökningen kunde ingen fraktur eller felställning konstateras och hennes rörlighet bedömdes vara normal. W.B. gjorde mot denna bakgrund inte någon anmälan om personskada till Wasa. Inte heller gjorde hon någon anmälan om skador på bilen, eftersom dessa var så lindriga att hennes far kunde åtgärda dem. Efter trafikolyckan har W.B. haft värk i nacken och obehag genom att hon varit spänd i nacken. Ingen av de läkare som hon sökt för sina besvär förklarade för henne att det fanns ett samband mellan dessa besvär och trafikolyckan. I samband med ett besök d 14 sept 1994 hos läkaren L.W. antecknades i sjukjournalen att W.B. efter en dikeskörning med bil 1990 "sannolikt haft en whiplashskada, övergående. Har slutat städjobb pga värk." W.B. kan dock inte erinra sig att L.W. upplyst henne om detta. Läkaren bedömde besvären som lumbago och han skrev en remiss till sjukgymnast och röntgen. Av journalen över besök hos sjukgymnast d 21 sept 1994 framgår att W.B. sedan fyra år tillbaka hade haft besvär från nacken och bröstryggen. Vidare framgår att hon 1990 hade varit med om en dikeskörning med bil och då sannolikt fått en whiplashskada i nacken. W.B. fick dock inte något besked härom av sjukgymnasten. Den 6 sept 1995 besökte W.B. läkaren H.M. för misstanke om borelia och d 13 okt 1995 för problem med nacke, huvudvärk och synproblem. Vid båda tillfällena noterades i journalen att W.B. hade varit med om en trafikolycka 1989. Vid läkarbesöket i oktober 1995 antecknades i journalen bl a "Whiplashliknande skada. Nu muskulärt spänningstillstånd i trapeziusmuskeln framförallt, sekundär spänningshuvudvärk ibland och tidvis yrsel." H.M. var den förste läkaren som lämnade henne besked om att det kunde finnas ett samband mellan hennes besvär och trafikolyckan. Det var således först härvid som W.B. fick klart för sig att det kunde föreligga ett sådant samband. Den 28 jan 1996 anmäldes till Wasa att W.B. drabbats av en whiplashskada till följd av en trafikolycka d 17 april 1989. Wasas sakkunnigläkare Lorenz Bergmann har i ett yttrande uttalat att materialet i ärendet talar för att W.B. blivit medvetandegjord om eventuell orsak i trafikolyckan 1989 först vid läkarbesök och besök hos sjukgymnast under 1994. Trafikskadenämnden har i yttrande d 26 mars 1997 uttalat att Wasa inte bör göra invändning om preskription. - W.B. har således först vid besöken hos H.M. under hösten 1995 fått klart för sig att det kunde råda ett samband mellan trafikolyckan och hennes besvär. I varje fall har hon tidigast under september 1994 blivit medveten härom. Hon har därför inte förlorat sin rätt till ersättning.

Wasa har till utveckling av bestridandet anfört följande. Den 30 jan 1996 inkom en skadeanmälan till Wasa enligt vilken anmäldes att W.B. drabbats av personskada i form av en whiplashskada vid en trafikolycka d 17 april 1989. Med anledning av skadeanmälan tog Wasas skadereglerare P.P. per telefon kontakt med W.B. som uppgav att hon fått en nackskada efter olyckan. Hon sade till honom att hon inte hade sökt läkare direkt utan gått och haft lite ont under cirka en vecka, varefter hon sökte läkare som röntgade nacken. Hon berättade också att hon inte brytt sig om att anmäla personskadan till försäkringsbolaget, eftersom hon inte tyckte att det var lönt, men att en person nu hade sagt till henne att anmäla personskadan. Den 7 febr 1996 avböjde Wasa under åberopande av preskription att utge trafikskadeersättning till W.B.. Wasa vitsordar i och för sig att W.B. till följd av olyckan drabbats av personskada. Wasa gör dock gällande att W.B. i omedelbar anslutning till olyckan upplevde nackbesvär och att hon hela tiden därefter haft nackbesvär. Således har hon alltsedan olyckstillfället haft kännedom om att personskadan uppkommit till följd av trafikolyckan och därmed också haft kännedom om sin fordran på trafikskadeersättning. W.B. har emellertid inte framställt krav eller väckt talan inom tre år från det att hon fått kännedom om fordringen. Hennes rätt till ersättning har därför förfallit.

Domskäl.

W.B. har på sin begäran hörts under sanningsförsäkran. På Wasas begäran har vittnesförhör hållits med skaderegleraren P.P.. Därutöver har parterna förebragt skriftlig bevisning.

W.B. har uppgett bl a följande. Hon fick sladd på en rullgrusväg och körde ner i ett dike. Bilens skador var lindriga och kostnaden för åtgärdandet av bilen understeg självrisken 1 000 kr. Vid olyckstillfället var en kusin med som passagerare i bilen och hon skadade nyckelbenet vid olyckan. Efter olyckan blev W.B., som var 18 år vid olyckstillfället, mycket orolig och ledsen. Hon hade ont i nacken och var spänd i axlarna. Efter en vecka gick hon till läkare. Denne uppgav att det inte var något fel på henne men att hon kunde vara hemma en vecka om hon ville. Läkaren nämnde inget om någon whiplashskada. För att vara säker på att det inte var något fel på henne skickade läkaren henne till röntgen. Röntgenbilderna utvisade att hon var frisk. Hon fortsatte att arbeta som städerska under ett år efter olyckan men fick sedan sluta på grund av sina besvär. Hon hade ont i nacken till och från varje dag. När hon besökte läkare uppgav dessa för henne att det berodde på premenstruella besvär att hon var spänd och orolig. När hon efter flera år inte blivit bättre började hon undra. Hon uppgav för läkaren L.W. att hon hade varit med om en trafikolycka. Läkaren L.W. sade inget om att hon hade en whiplashskada. Hon frågade sjukgymnasten, som hon besökte i oktober 1994, om hennes besvär hade med olyckan att göra men sjukgymnasten sade att besvären inte hade något samband med trafikolyckan. I oktober 1995 besökte hon läkaren H.M.. För honom berättade hon allt, om trafikolyckan och premenstruella besvär. H.M. uppgav att det förelåg ett samband mellan hennes besvär och trafikolyckan. Det var först vid detta tillfälle som hon fick kännedom om att ett sådant samband kunde föreligga.

P.P. har under sitt vittnesförhör lämnat uppgifter som överensstämmer med vad Wasa sakframställningsvis anfört beträffande P.P:s kontakter med W.B..

TR:n gör följande bedömning.

I målet är ostridigt att W.B. på grund av en trafikolycka d 17 april 1989 har drabbats av personskada. Ostridigt är också att skadan har anmälts till Wasa d 30 jan 1996. Vidare framgår att W.B. d 30 juni 1997 till TR:n inkommit med en ansökan om stämning på Wasa med anledning av ifrågavarande skada. Frågan i målet är om W.B:s fordran på trafikskadeersättning förfallit på grund av preskription.

Enligt 28 § trafikskadelagen skall den som vill bevaka rätt till trafikskadeersättning väcka talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Ifrågavarande bestämmelse bör ges innebörden att preskriptionstiden börjar löpa från det att den skadelidande fått kännedom om att förutsättningar föreligger för väckande av en fastställelsetalan (jfr RH 1994:129). Till grund för bedömningen av när preskriptionstiden börjar löpa bör således läggas den tidpunkt när de faktiska förhållanden som krävs för en fastställelsetalan inträffat och den skadelidande fått kännedom om dessa.

W.B. har gjort gällande att hon först vid läkarbesök under oktober 1995 fått kännedom att det kunde råda ett samband mellan hennes besvär och trafikolyckan. Wasa å sin sida har hävdat att W.B. alltsedan olyckstillfället haft kännedom om sin fordran på trafikskadeersättning.

Av utredningen i målet framgår att W.B. alltsedan trafikolyckan under 1989 haft ont i nacke och axlar. Av journalen över W.B:s läkarbesök d 24 april 1989 framgår att läkaren bedömde att det inte fanns några hållpunkter för någon allvarlig skada hos W.B.. Utlåtandet antecknat på röntgenremissen daterad d 24 april 1989 anger att röntgenundersökningen inte visat någon fraktur eller felställning och att W.B:s rörlighet var normal. Enligt TR:ns mening kan W.B. vid denna tid inte anses haft kännedom om att det kunde råda ett samband mellan hennes besvär och trafikolyckan.

Enligt vad som framkommit har dock i samband med läkarbesök och besök hos sjukgymnast under september 1994 antecknats i journalerna att W.B. sannolikt haft eller fått en whiplashskada. Mot bakgrund härav finns det anledning anta att W.B. i samband med läkar- och sjukgymnastbesök haft sådan kännedom att hon kunnat göra anspråk på trafikskadeersättning. Däremot har inget framkommit som ger anledning att anta att W.B. redan dessförinnan fått klart för sig att det kunde råda ett samband mellan trafikolyckan och hennes besvär. TR:n finner därför att W.B. tidigast under september 1994 får anses ha haft kännedom om att fordringen på trafikskadeersättning kunde göras gällande. På grund härav och då hon väckt talan d 30 juni 1997 har hon inte förlorat sin rätt till trafikskadeersättning. W.B:s talan skall därför bifallas.

Domslut

Domslut.

TR:n fastställer att Wasa är skyldigt att till W.B. utge trafikskadeersättning för personskada som drabbat henne vid trafikolyckan d 17 april 1989.

HovR:n för Västra Sverige

Wasa överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla W.B:s talan vid TR:n.

W.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, hovrättsrådet Sundqvist, referent, och hovrättsassessorn Christianson) fastställde i dom d 25 aug 1998 TR:ns dom.

Försäkringsbolaget, nu Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag, (ombud försäkringsjuristen Lars von Sydow) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.

W.B. (ombud advokaten Rolf Skårman) bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Wetterstrand, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma grunder för sin talan som i TR:n och HovR:n.

Det är ostridigt att W.B. på grund av en trafikolycka d 17 april 1989 drabbades av en personskada och att skadan anmäldes till WASA SAK Försäkringsaktiebolag, Wasa, d 30 jan 1996. Av utredningen framgår att W.B. i anslutning till trafikolyckan uppsökte läkare och fick besked att det inte fanns hållpunkter för allvarligare skada. En röntgenundersökning visade att rörligheten var normal. Vid läkarbesök d 14 sept 1994 antecknades i sjukjournalen bl a att W.B. efter en dikeskörning med bil 1990 "sannolikt haft en whiplashskada, övergående". Läkaren bedömde besvären som lumbago och remitterade henne till sjukgymnast. Av journalen över besök hos sjukgymnasten d 21 sept 1994 framgår, förutom att W.B. varit med om nämnda trafikolycka, bl a att hon sedan fyra år haft besvär från nacke och bröstrygg och att hon sannolikt fått en whiplashskada i nacken efter olyckan. Den 6 sept 1995 uppsökte hon ytterligare en läkare varvid antecknades i journalen bl a "Whiplashliknande skada". Enligt W.B. upplystes hon först vid detta tillfälle om att det kunde finnas ett samband mellan hennes besvär och trafikolyckan.

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) skall enligt huvudregeln i 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. W.B. har väckt talan mot Wasa d 30 juni 1997. Frågan i målet är om W.B. redan före d 30 juni 1994 hade den kännedom som enligt 28 § trafikskadelagen medför att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa.

Preskriptionsbestämmelsen i 28 § trafikskadelagen har utformats i enlighet med motsvarande bestämmelse i lagen om försäkringsavtal (1927:77), 29 §. I förarbetena till 29 § försäkringsavtalslagen anges inte närmare hur uttrycket "han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande" skall tolkas (NJA II 1927 s 405ff). Frågan har diskuterats i den juridiska litteraturen (se bl a Edmund Gabrielsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson, s 110ff och NJA 1997 s 97 med däri gjorda hänvisningar). Vanligen torde det inte bereda svårigheter att konstatera att någon drabbats av en ersättningsgill personskada på grund av trafikförsäkring. Svårigheter kan dock uppstå i samband med skador som den nu aktuella, s k whiplashskador, där de inledande besvären, som vanligen inte är tvistiga ur kännedomssynpunkt, kan vara av lindrig natur och där allvarligare besvär visar sig först efter flera år. Ofta kan det vara svårt att efter lång tid påvisa samband mellan olyckan och skadorna. I detta fall har emellertid vitsordats att det föreligger ett sådant samband.

För att kännedom enligt 28 § trafikskadelagen skall föreligga torde krävas dels att det föreligger ett samband mellan olyckan och skadorna, dels att den skadade känner till eller annars måste anses ha kännedom om att det föreligger ett sådant samband och att det därmed föreligger möjlighet att göra anspråk på trafikskadeersättning. När det gäller treårspreskriptionen skall utredas hur det förhåller sig vid den tidpunkt som infaller tre år före det att talan väcks mot försäkringsgivaren.

W.B. uppsökte läkare cirka en vecka efter trafikolyckan. HD instämmer i HovR:ns bedömning att, mot bakgrund av resultatet av de undersökningar som hon då genomgick, hon inte redan vid denna tidpunkt kan anses ha haft sådan kännedom att hon kunnat göra anspråk på trafikskadeersättning. Under september 1994 antecknades i journaler både hos läkare och sjukgymnast att hon sannolikt fått en whiplashskada på grund av trafikolyckan. W.B. måste vid den tiden anses ha haft sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på trafikskadeersättning att preskriptionstiden börjar löpa. Hon väckte således talan inom tre år från det att hon fick sådan kännedom. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Munck, Lennander, Westlander, Håstad, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma grunder för sin talan som i TR:n och HovR:n.

Det är ostridigt att W.B. på grund av en trafikolycka d 17 april 1989 drabbats av en personskada (whiplash), för vilken hon varit berättigad till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) från försäkringsbolaget.

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen skall enligt 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad. Preskriptionsbestämmelsen överensstämmer med en motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

W.B. har väckt talan mot försäkringsbolaget först d 30 juni 1997. Frågan i målet är därför, huruvida hon före d 30 juni 1994 fått sådan kännedom om sin rätt till trafikskadeersättning att hennes anspråk preskriberats.

I försäkringsavtalslagens förarbeten ges vissa upplysningar om preskriptionsbestämmelsens ändamål, men där görs ingen precisering av hur kravet på kännedom skall förstås (se NJA II 1927 s 405; jfr även Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl s 195, Nial, Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, s 265 ff, Lindskog, Preskription, 1990, s 441, Nordenson, Vänbok till Erland Strömbäck, 1996, s 225 ff, och Edmund Gabrielsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson, 1999, s 110 ff och JT 199798 s 655 ff).

Bestämmelsen får anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Kravet på sådan kännedom, bl a om orsakssambandet, bör inte luckras upp, särskilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader, och rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande.

Som försäkringsbolaget hävdat i målet får det anses att den treåriga preskriptionstiden i vissa fall börjar löpa redan när den skadelidande har kännedom om att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget. Eftersom inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, bör preskription dock inträda endast med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år.

Enligt en journalanteckning sökte W.B. läkare d 24 april 1989 för nackvärk. Hon uppgav därvid att hon en vecka tidigare kört av vägen med bil men då inte uppsökt sjukhus eftersom hon klarat sig oskadd. Under den gångna veckan hade hon dock haft värk i nacken. Nu har hon fått mer och mer ont med utstrålning mot axlarna. Läkaren fann enligt journalen inga hållpunkter för någon allvarlig skada. Han skrev emellertid en röntgenremiss då det förelåg oklarhet om en whiplashskada uppkommit. På remissen antecknades att patienten hade ont i mellersta halsryggen och i muskulatur. Utlåtande från röntgenundersökningen innehöll att det inte förelåg någon fraktur eller felställning i halsryggen och att patienten hade normal rörlighet.

Av journalanteckningen framgår att W.B. hade kännedom om ett samband mellan trafikolyckan och hennes värk. Hon får därmed också anses ha haft kännedom om att hon hade rätt till ersättning från försäkringsbolaget för sveda och värk. Hennes rätt att nu kräva sådan ersättning är därmed preskriberad.

Av journalanteckningen och röntgenutlåtandet framgår vidare att W.B. misstänkte att trafikolyckan kunde ha orsakat henne andra besvär än själva värken. Emellertid är det inte visat att hon i anslutning till undersökningarna i april 1989 hade kännedom om att olyckan orsakat skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda och värk.

I september 1994 har W.B. sökt läkare och sjukgymnast med omnämnande av trafikolyckan och av att hon sedan fyra år tillbaka hade besvär från nacken och bröstryggen och därför slutat sitt arbete som städerska. Det kan emellertid inte anses visat att hon före en läkares besked i oktober 1995 fått kännedom om att annan fordran än den som ovan angivits kunde göras gällande mot försäkringsbolaget.

Domslut

Domslut. HovR:ns dom ändras endast på det sättet att HD fastställer att Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag är skyldigt att till W.B. utge trafikskadeersättning för personskada som drabbat henne vid en trafikolycka d 17 april 1989 utom såvitt avser ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan.

HD:s dom meddelades d 15 juni 2000 (mål nr T 3840-98).