ARN 2002-0164

Fråga om en resa anordnats av en sådan arrangör som avses i lagen (1992:1672) om paketresor. Även fråga om det förbund som marknadsfört och sålt resan kan betraktas som näringsidkare.

Fråga om en resa anordnats av en sådan arrangör som avses i lagen ( 1992:1672 ) om paketresor. Även fråga om det förbund som marknadsfört och sålt resan kan betraktas som näringsidkare. Avgörande 2003-02-04; 2002-0164

K m.fl. deltog i en paketresa till Rom. Resan hade marknadsförts och sålts av förbundet D och arrangerats av bussbolaget B. Arrangemanget visade sig innehålla ett flertal fel och brister, bl.a. inkvarterades resenärerna på ett annat hotell än det som utlovats. Vidare uteblev utlovade utflykter och transporter m.m. K m.fl. yrkade återbetalning av hela resans pris.

Förbundet D bestred yrkandet med motiveringen att föreningen inte är rätt motpart.

Bussbolaget B bestred yrkandet med motiveringen att bolaget inte är rätt motpart.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Nämnden har inledningsvis att ta ställning till om lagen (1992:1672) om paketresor (paketreselagen) är tillämplig eller inte.

En av förutsättningarna för att paketreselagen skall vara tillämplig är att den aktuella resan har anordnats av en arrangör. Med arrangör avses enligt 3 § paketreselagen den som annat

än tillfälligtvis organiserar paketresor. Häri ligger främst att han svarar för sammansättningen

av paketet och samordnar de tjänster som ingår. Något krav på att paketreseverksamheten skall bedrivas yrkesmässigt uppställs dock inte (prop. 1992/93:95 s. 67). Det förhållande att paketreseverksamhet inte utgör förbundet D:s huvudsakliga verksamhet utgör således i sig inget hinder mot lagens tillämpning. Inte heller utgör det förhållandet att förbundet är en ideell förening och inte bedriver någon vinstgivande verksamhet något sådant hinder.

Vid bedömningen av vad som i detta sammanhang är ”annat än tillfälligtvis” bör man, enligt lagens förarbeten, beakta dels hur ofta vederbörande ordnar paketresor, dels hur regelbundet eller sporadiskt resorna återkommer. Den som ordnar två eller tre paketresor tätt efter varandra till ett visst evenemang omfattas knappast av lagen, dock under förutsättning att han i sin verksamhet i övrigt inte alls organiserar paketresor. Detsamma bör gälla den som oregelbundet och relativt sällan ordnar paketresor (prop. 1992/93:95 s. 67).

Av lagens 3 § framgår vidare att det, för att paketreselagen skall bli tillämplig, krävs att den som anordnar paketresor också säljer och marknadsför dem. Härigenom utesluts, enligt vad som anförs i propositionen, paketresor som t.ex. idrottsföreningar, församlingar och skolor själva ordnar för sina medlemmar respektive elever (prop. 1992/93:95 s. 67).

Sammantaget innebär det nu sagda att endast den som återkommande anordnar resor – även om detta endast sker en eller ett par gånger om året – och som dessutom marknadsför och säljer resorna, är att betrakta som arrangör i lagens mening.

Av utredningen i ärendet framgår att förbundet D har anordnat en paketresa med buss för sina medlemmar till Rom. Det är i ärendet ostridigt, i varje fall mellan K m.fl. och förbundet, att resan inte har motsvarat vad som har utlovats och att den därigenom har blivit sämre än vad hon har haft anledning att förvänta sig.

När det gäller frågan huruvida förbundet D är att betrakta som arrangör i lagens mening framgår av utredningen i ärendet att förbundet D visserligen har marknadsfört och sålt

paketresan. Däremot kan nämnden, på den i ärendet föreliggande utredningen, inte finna att förbundet återkommande och regelbundet anordnar paketresor för sina medlemmar på sådant sätt som krävs för att lagen skall vara tillämplig. Mot denna bakgrund anser nämnden att förbundet D inte uppfyller kriterierna för att betraktas som arrangör i den mening som avses i paketreselagen. Paketreselagen är således inte tillämplig.

Nämnden har därefter att ta ställning till om nämnden eljest är behörig att pröva tvisten mellan K m.fl. och förbundet D och därvid, vid bedömningen av ansvarsfrågan, tillämpa allmänna avtalsrättsliga grunder.

Enligt 1 § förordning (1988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden framgår bl.a. att en av nämndens uppgifter är att opartiskt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk, s.k. konsumenttvist. Därav följer att nämnden inte kan pröva en tvist mellan en konsument och en part som inte är att betrakta som näringsidkare.

Begreppet näringsidkare kan i ett fall som det nu aktuella jämställas med arrangör så som begreppet definieras i paketreselagen. Eftersom förbundet D inte är att betrakta som arrangör, kan inte nämnden pröva tvisten. Ärendet avvisas därför i den del det avser förbundet D.

När det gäller frågan i vilken mån K m.fl. kan rikta sina anspråk mot bussbolaget B gör nämnden följande bedömning.

Av handlingarna i ärendet framgår att det är förbundet D och inte K m.fl. som är avtalspart med bussbolaget B. Med anledning därav har resenärerna inte någon grund för sin talan och vid sådant förhållande kan deras talan gentemot bussbolaget inte bifallas. Deras yrkande i den delen skall således avslås.

En ledamot reserverade sig mot beslutet enligt följande. Det är ostridigt att förbundet D marknadsfört och sålt paketresan och att den inte motsvarat vad som utlovats. Det har dock inte framkommit att förbundet D regelbundet anordnat paketresor och nämndens majoritet har därför avvisat ärendet.

Paketreselagen och möjligheten för en resenär att klaga till Allmänna reklamationsnämnden är väl bekant bland allmänheten. För K m.fl. torde det inte ha framgått att deltagande på denna resa inte omfattades av paketreselagen och att därmed möjligheten att få rättelse genom rekommendation i reklamationsnämnden saknades.

Till skillnad från majoriteten menar jag att det knappast kan ha varit lagstiftarens avsikt att göra resenärerna till omedvetna ”rättslösa” försöksobjekt under en organisations första resor för att därefter uppnå status som fullvärdiga paketresenärer vid följande resor. K m.fl. borde därför haft rätt till en skälig prisreduktion.