ARN 2003-1168
Ett bolag har åtagit sig att sälja en båt för ett dödsbos räkning. Genom att inte informera om att det varit nödvändigt att utföra vissa åtgärder för att båten skulle kunna säljas eller kostnaderna för dessa åtgärder har bolaget brustit i sin omsorgsplikt. Bolaget har därför inte ansetts haft rätt till ersättning utöver den avtalade försäljningsprovisionen.
Ett bolag har åtagit sig att sälja en båt för ett dödsbos räkning. Genom att inte informera om att det varit nödvändigt att utföra vissa åtgärder för att båten skulle kunna säljas eller kostnaderna för dessa åtgärder har bolaget brustit i sin omsorgsplikt. Bolaget har därför inte ansetts haft rätt till ersättning utöver den avtalade försäljningsprovisionen. Avgörande 2003-08-26; 2003-1168
Dödsbodelägarna A och C gav bolaget i uppdrag att mot en provision på 10 % av försäljningssumman sälja en dödsboet tillhörig segelbåt. När A och C fick likvidavräkningen upptäckte de att bolaget hade debiterat ett högre belopp för uppdraget än överenskommet. De yrkade därför återbetalning av skillnaden mellan avtalat och debiterat pris.
Bolaget bestred yrkandet och anförde att A hade beställt den utförda tjänsten och också godkänt kostnader för att göra båten försäljningsmässig.
Nämnden gjorde följande bedömning.
Lagregler om avtalsförhållanden rörande tjänster som en näringsidkare utför åt en konsument finns i konsumenttjänstlagen (1985:716). Den lagens tillämpningsområde anges i 1 §. Av bestämmelserna där framgår att konsumenttjänstlagen inte är tillämplig på sådana fall som det nu ifrågavarande fallet.
Bestämmelserna i konsumenttjänstlagen har emellertid kommit att i stor utsträckning tillämpas analogt på sådana fall som inte direkt omfattas av lagens tillämpningsområde. En orsak till det är att bestämmelserna i den lagen kan anses i viss omfattning bygga på allmänna obligationsrättsliga principer för avtalsförhållanden där en näringsidkare tillhandahåller en tjänst åt en konsument (jfr prop. 1984/85:110 s. 39 f).
Enligt 4 § konsumenttjänstlagen skall en näringsidkare utföra en tjänst fackmässigt. Han skall med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligt. Denna bestämmelse är ett uttryck för den omsorgsplikt som åligger näringsidkaren i förhållande till en konsument. I förarbetena till konsumenttjänstlagen har omsorgsplikten framhållits som en allmän obligationsrättslig princip av särskild vikt i konsumentförhållanden (se prop. 1984/85:110 s. 39). Det har där framhållits att i förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument är näringsidkarens skyldigheter enligt omsorgsprincipen av särskild betydelse. Med hänvisning till vad som ovan anförts finner nämnden att bestämmelsen i 4 § konsumenttjänstlagen bör kunna tillämpas analogt i den nu ifrågavarande tvisten.
Nämnden konstaterar att det i det förevarande fallet saknas ett skriftligt avtal som reglerar parternas mellanhavanden. I näringsidkarens omsorgsplikt får normalt anses ingå att tillse att parternas mellanhavanden regleras på ett tillfredsställande sätt och att ett skriftligt avtal upprättas när det behövs för att klargöra vad som avtalats. Brister i detta avseende får i allmänhet läggas näringsidkaren till last. Då skriftligt avtal saknas mellan parterna bör således enligt nämndens mening konsumentens uppgifter, i den mån dessa inte har motbevisats, läggas till grund nämndens bedömning av tvisten.
I det nu föreliggande fallet saknas ett skriftligt avtal. A och C har uppgivit att parterna som en ersättning till bolaget för tjänsten muntligen avtalat om en försäljningsprovision på 10 % av försäljningssumman. Bolaget har också uppgivit att parterna muntligen avtalat om en försäljningsprovision om 10 %. Bolaget har dock tillagt att avtalet också innehållit en
minimiprovision om 10 000 kr. Bolaget har inte, mot de båda konsumenternas bestridande, kunnat styrka sitt påstående om minimiprovision. På grund härav finner nämnden, med hänvisning till vad nämnden ovan anfört, att A och C inte är skyldiga att betala högre provision till bolaget för försäljningen än 10 % av försäljningssumman.
Bolaget har också hävdat att det i avtalet ingick att bolaget skulle ha rätt till ersättning för kostnader för att iordningställa båten för försäljning. A och C har bestritt detta. Till stöd för sitt påstående har bolaget åberopat att det fortlöpande informerat de båda konsumenterna om vilka åtgärder som krävdes för att båten skulle kunna säljas. Däremot har bolaget enligt egna uppgifter aldrig fört på tal vad detta skulle kosta. A och C har bestritt bolagets uppgifter om att de informerats om vilka åtgärder som krävdes för att sätta båten i säljbart skick, dock med ett undantag. De har medgivit att bolaget informerat dem om att båten behövde tas upp och att de därvid medgivit att 5 000 kr som tidigare inbetalats för transport av båten i stället fick användas för detta ändamål.
Med hänsyn till vad som ovan anförts om omsorgsplikten konstaterar nämnden att bolaget haft ansvaret för att konsumenterna inte bara informerats om vilka åtgärder som krävdes för att iordningställa båten för försäljning utan också för att konsumenterna fått information om vilka kostnader åtgärderna kunde komma att medföra för att konsumenterna skulle få möjlighet att ta ställning till om de önskade ingå ett avtal på dessa villkor. Nämnden finner att bolaget, mot konsumenternas bestridande inte har lyckats visa att bolaget informerat dem om vilka åtgärder som krävdes och bolaget har dessutom medgivit att det inte klargjort för konsumenterna vilka kostnader dessa åtgärder skulle medföra. Det framstår för nämnden som föga sannolikt att konsumenterna skulle ha varit beredda att ingå ett avtal där det helt saknades uppgift om vilka kostnader som konsumenten skulle kunna komma att få betala, inte minst med tanke på båtens inte alltför höga värde. På grund härav och med beaktande av vad nämnden ovan anfört om omsorgsplikten och verkningarna av att den inte iakttas finner nämnden det inte övervägande sannolikt att det mellan parterna ingångna avtalet innehållit en rätt för bolaget att få ersättning av konsumenterna för kostnader för att ställa båten i ordning för försäljning. Bolaget får alltså anses inte ha visat att en sådan rätt förelåg enligt avtalet. Någon annan grund för rätt till sådan ersättning har inte ens angivits av bolaget.
Sammanfattningsvis finner nämnden således att det mellan parterna ingångna avtalet inte ger bolaget rätt till annan ersättning av de båda konsumenterna för den av bolaget utförda tjänsten än en försäljningsprovision på 10 % av försäljningssumman. Försäljningspriset var 79 000 kr. Provisionen skulle således rätteligen vara 7 900 kr. Bolaget borde således, efter avdrag för provisionen ha utbetalat 71 100 kr till A och C. Bolaget har emellertid hittills bara utbetalat 52 250 kr till dem. Bolaget skall således utbetala ytterligare 18 850 kr till A och C.