ARN 2006-4446

Betalningsskyldighet för obehöriga uttag som gjorts med ett stulet kontokort har ansetts uppkomma först om spärranmälan inte har gjorts snarast efter den faktiska upptäckten av förlusten av kortet.

G A blev bestulen på sin plånbok i Barcelona den 18 juli 2005. I plånboken fanns ett Visa-kort och uppenbarligen även ett MasterCard-kort. Han förlustanmälde Visa-kortet genast. Däremot gjordes ingen förlustanmälan av MasterCard-kortet, eftersom han inte kände till att han hade det med sig. Han hade inte skälig anledning misstänka att han förlorat kortet, eftersom han var övertygad om att han inte hade det med sig. Han borde alltså inte ha upptäckt förlusten när den skedde.

G A yrkade betalningsbefrielse för ett belopp om 96 278 kr 21 öre. Som grund anförde han att han snarast efter den faktiska upptäckten av förlusten spärrat kortet.

Banken motsatte sig yrkandet. Tidsfristen för spärranmälan skall räknas från den tidpunkt då förlusten av kortet borde ha upptäckts.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Ärendet gäller vilket ansvar en kontohavare har för uttag som gjorts obehörigen från kontohavarens konto i banken med hjälp av ett kontokort som kontohavaren förlorat. Bestämmelser av betydelse för bedömningen av den frågan finns i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830). Dessa bestämmelser innebär, såvitt är i fråga i detta ärende, att kontohavaren är betalningsskyldig för obehöriga uttag, om han eller hon förlorat kortet och inte snarast efter förlusten anmält denna till banken.

Av utredningen framgår att G A under resa i Sydeuropa den 18 juli 2005 blivit bestulen på sin plånbok innehållande ett VISA-kort och ett MasterCard-kort av en ficktjuv, att det gjorts 33 obehöriga uttag med hjälp av Mastercard-kortet med ett sammanlagt belopp om 96 278 kr och att det efter reklamation nu kvarstår ett tvistigt belopp om 46 423 kr 49 öre.

Det är ostridigt att VISA-kortet har spärrats genast efter stölden, medan Mastercard-kortet spärrats den 19 juli 2005 kl. 11.37.

G A har gjort gällande att utgångspunkten vid bedömningen huruvida förlustanmälan skett ”snarast efter förlusten” skall vara den faktiska förlusten. Banken har å sin sida hävdat att det är den tidpunkt då kontohavaren borde ha upptäckt förlusten som skall vara utgångspunkt.

Nämnden konstaterar att det av lagtexten framgår att det är den faktiska tidpunkten för upptäckten som är avgörande. Lagens förarbeten ger inte vid handen att lagstiftaren haft någon annan avsikt. De av banken åberopade besluten ger inte heller något klart stöd för den av banken hävdade tolkningen av bestämmelsen. Enligt nämndens uppfattning bör således utgångspunkten för fristens beräkning vara den tidpunkt då kontohavaren de facto upptäckt förlusten och inte då han eller hon borde ha upptäckt den.

G A har gjort gällande att han utgått från att han lämnat Mastercard-kortet hemma i Sverige och att han därför inte känt till att kortet blivit stulet. Påståendet vinner ett klart stöd av övrig utredning i ärendet, inte minst utskriften av telefonsamtalet då VISA-kortet spärrats, och bör därför läggas till grund för nämndens bedömning. Härigenom finner nämnden utrett att G A

upptäckt förlusten först då han kontaktats av banken den 19 juli 2005. Det är ostridigt att kortet spärrats i omedelbar anslutning härtill. G A har således spärrat kortet snarast efter det att förlusten upptäckts. Det anförda leder fram till slutsatsen att yrkandet om betalningsbefrielse skall bifallas.