ARN 2010-7836

Fråga om transporten är en väsentlig del av en paketresa, 15 och 16 §§ paketreselagen (1992:1672).

Fråga om transporten är en väsentlig del av en paketresa, 15 och 16 §§ paketreselagen (1992:1672) .

Avgörande 2012-04-03; Änr 2010-7836.

A och B deltog i en paketresa till Agadir. När de skulle resa hem informerades de om att flyget var inställt till följd av ett vulkanutbrott på Island. De erbjöds efter ett par dagar hemresa med flyg till Grekland och därifrån med buss till Sverige. De accepterade inte erbjudandet av en rad olika skäl, bland annat på grund av att A var magsjuk. Bussresan var inte heller likvärdig med en flygresa. De reste istället hem med ett annat flygbolag och yrkade därför skadestånd med 16 201 kr för hotellkostnader, transport till flygplatsen, telefonsamtal, merkostnaden för den alternativa hemresan, nödvändiga inköp av nya väskor och för incheckning av en gitarr.

Researrangören motsatte sig kraven. På hemresedagen var det kaos i den internationella flygtrafiken. Den information som fanns att tillgå ändrades hela tiden. När flygtrafiken förutspåddes förbli inställd på obestämd tid fick researrangören söka andra transportvägar för att få hem sina resenärer. Det som gick att ordna från Marocko var en kombination av flyg till Thessaloniki och bussresa därifrån till Göteborg. Researrangören fullföljde sina skyldigheter enligt resevillkoren och paketreselagen genom att ordna en hemresa utan kostnad för resenärerna på det sätt som var möjligt. A och B var kritiska och krävde en annan, bekvämare transport hem än den som erbjöds. De valde att inte följa med. Researrangören fick kännedom om att A var sjuk först två dagar efter det att den erbjudna hemresan avgått. Om sjukdom hindrar hemresa är det inte researrangörens sak utan resenärens och resenärens försäkringsbolags ansvar. Skadestånd ska inte utgå eftersom följderna av askmolnet var utanför researrangörens kontroll och något som researrangören inte skäligen kunnat undvika eller övervinna följderna av. A har inte heller begränsat sina kostnader utan bott kvar på ett dyrt hotell och köpt nya resväskor. Kostnaderna för telefonsamtal har inte drabbat A utan ett aktiebolag.

Nämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

Ostridiga förhållanden

Den flygning som skulle föra resenärerna tillbaka till Stockholm den 15 april 2010 ställdes in. Skälet till detta var att luftfartsmyndigheter utfärdat flygförbud till följd av det askmoln som spreds från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull. Researrangören arrangerade en ny hemresa med flyg till Grekland och buss därifrån till Sverige. Resenärerna avböjde att följa med denna resa.

Är transporten en väsentlig del i en paketresa?

Paketreselagen (1992:1672) är tillämplig i ärendet.

Enligt 15 § första stycket paketreselagen ska arrangören, om en väsentlig del av en avtalad paketresa inte kan tillhandahållas, ordna lämpliga ersättningsarrangemang utan extra kostnad för resenären. Vad som avses med ”väsentlig del” ska enligt prop. 1992/93:95 bedömas utifrån objektiva kriterier (se s. 90). Det är inte nödvändigt att transport ingår i ett arrangemang för att detta ska utgöra en paketresa

2010-7836 2012-09-11

042

(se 2 § paketreselagen), men om en paketresa innefattar en flygtransport måste denna enligt nämndens bedömning alltid anses utgöra en väsentlig del av det avtalade arrangemanget.

Den avtalade hemtransporten med flyg kunde inte genomföras. Nämnden finner att researrangören i enlighet med 15 § första stycket paketreselagen därför varit skyldigt att ordna ett lämpligt ersättningsarrangemang.

Researrangörens invändning att 15 § paketreselagen endast gäller för sådana delar i paketresan som inträffar före hemresan saknar stöd i både lagtexten, det bakom lagtexten liggande EU-direktivet och förarbetena till paketreselagen (se främst prop. 1992/93:95). Nämnden bortser därför från den invändningen.

Har researrangören anordnat ett lämpligt ersättningsarrangemang?

Vid bedömningen av om det av researrangören anordnade ersättningsarrangemanget för hemresan var lämpligt måste hänsyn tas till de extraordinära omständigheter som rådde vid tillfället. Det var inte möjlighet att vid den tidpunkten ordna flygtransport från Agadir till Sverige. Eftersom ett stort antal resenärer från olika länder hade behov av ersättningstransporter, måste hänsyn också tas till vilken kapacitet som då fanns på transportmarknaden. Resenärerna verkar ha utgått från att paketreselagens bestämmelser innebär att ersättningsarrangemanget, dvs. ersättningshemresan, måste vara likvärdig med den avtalade hemresan, vilket skulle innebära att ersättningshemresan måste ske med flyg. Något stöd för den uppfattningen finns dock inte i paketreselagen. Det som sägs i 15 § andra stycket paketreselagen om likvärdig transport gäller inte ersättningsarrangemang utan enbart den hemresa som ska ordnas om ett ersättningsarrangemang inte kan ordnas eller om det avvisas av resenären på godtagbara grunder.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner nämnden att det erbjudna ersättningsarrangemanget, flyg till Grekland och busstransport därifrån till Sverige, får anses ha varit lämpligt.

Har det någon betydelse att resenärerna avvisat det erbjudna ersättningsarrangemanget?

Om en resenär på godtagbara grunder avvisar ett ersättningsarrangemang, ska arrangören, om det är skäligt, utan extra kostnad för resenären tillhandahålla en likvärdig transport tillbaka till platsen för avresan eller till någon annan ort som resenären godkänner (se 15 § andra stycket paketreselagen).

Även om, vilket kan ifrågasättas i detta ärende, resenärerna skulle ha haft grund för att avvisa ersättningsarrangemanget, är arrangören skyldigt att tillhandahålla en likvärdig transport till platsen för avresan eller någon annan ort som resenären godkänner bara om det är skäligt. Med likvärdig transport måste i detta fall förstås flygtransport. Någon möjlighet för researrangören att tillhandahålla en sådan till Sverige fanns inte. På grund av de extraordinära omständigheter som förelåg finner nämnden att det inte kan anses skäligt att researrangören skulle ha haft skyldighet att tillhandhålla en likvärdig transport. Nämnden har därför ingen anledning att pröva om resenärerna har haft godtagbar grund för att avvisa ersättningsarrangemanget.

Har förändringen i paketresan inneburit en försämring för resenärerna?

Om en paketresa förändras på ett sådant sätt som anges i 15 § första eller andra styckena paketreselagen och förändringen medför en försämring för resenären, är han eller hon, om det är skäligt, berättigad till prisavdrag och skadestånd (se 15 § tredje stycket paketreselagen).

Det bör observeras att bestämmelsen inte förutsätter att researrangören eller någon som researrangören svarar för är skyldig till försummelse. Däremot kan frågan om hur researrangören eller någon som researrangören svarar för har agerat få betydelse för skälighetsbedömningen.

För att prisavdrag och skadestånd ska komma i fråga krävs alltså som en första förutsättning att förändringen av paketresan medfört en försämring för resenären. Enligt förarbetena till paketreselagen (se prop. 1992/93:95 s. 91) måste en försämring för resenären anses föreligga i de fall då han eller hon på grund av uteblivna tjänster inte fullföljer resan, liksom då ersättningsarrangemanget håller lägre kvalitet eller i övrigt inte på ett godtagbart sätt motsvarar de tjänster som skulle ha tillhandahållits enligt avtalet. Vad som ska prövas är således om ersättningshemresan som erbjudits inneburit en försämring för resenärerna jämfört med den avtalade hemresan. Så får klart anses vara fallet. Restiden har förlängts och skett genom en omväg och med lång busstransport i stället för med flyg. Detta gäller oavsett om resenärerna haft grund för att avvisa ersättningsarrangemanget eller inte.

Skälighetsbedömningen

För att resenärerna ska vara berättigade till prisavdrag och skadestånd krävs också att det kan anses vara skäligt. I förarbetena till paketreselagen (se nämnda prop. s. 90) sägs beträffande tillämpningen av 15 § tredje stycket att det ”i de flesta fall” får anses skäligt att resenärerna får ett prisavdrag. Nämnden konstaterar att resenärerna redan har fått ett prisavdrag. Nämnden bedömer det prisavdraget som tillräckligt med hänsyn till omständigheterna. När det gäller skadestånd anförs vidare i förarbetena (se s. 90 f) att resenären inte ska få skadestånd när bristen i arrangemangen inte alls kan tillskrivas arrangören eller någon som arrangören svarar för. Hänsyn ska också tas till om arrangören tillgodosett resenärens intressen på ett godtagbart sätt, bl.a. om arrangören gjort vad som borde göras för att ordna ett lämpligt ersättningsarrangemang.

Att hemresan inte kunnat genomföras på avtalat sätt har berott på omständigheter som inte researrangören eller någon som den svarar för har orsakat. Enligt nämndens uppfattning har researrangören erbjudit en med hänsyn till omständigheterna lämplig ersättningstransport. Om resenärerna hade följt med på denna, skulle de ekonomiska skador som uppstått för dem i form av kostnader för hotell och ersättningstransporter m.m. inte ha uppstått. Den omständigheten att resenärerna inte ansåg sig kunna följa med på det av researrangören tillhandahållna ersättningsarrangemanget eftersom A var för sjuk ska inte bedömas annorlunda än om A blivit för sjuk för att åka hem med den avtalade hemtransporten.

Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter finner nämnden att det inte är skäligt att researrangören ska betala skadestånd för den försämring som den erbjudna hemresan skulle ha inneburit i förhållande till den ursprungliga hemresan.

Speciellt om telefonkostnaderna

En researrangör är på avtalsrättsliga grunder skyldig att ge resenären den hjälp som behövs när det uppstår en förändring i avtalade tjänster. Den regeln gäller även när det inte föreligger något skadeståndsgrundande fel i tjänsten. Denna skyldighet har kommit till uttryck i 16 § fjärde stycket paketreselagen, men får enligt paketreselagens förarbeten (jfr nämnda prop. s. 92) anses gälla även utanför denna paragrafs tillämpningsområde. Hjälpen ska ges genast när den behövs.

A har uppgett att researrangörens personal i Agadir i stället för att själva bistå A hänvisat A till researrangörens huvudkontor i Stockholm. Researrangören har inte invänt mot påståendet. Nämnden finner därför att researrangören brutit mot sin avtalsrättsligt grundade skyldighet att bistå A. Till följd av detta har A haft kostnader för telefonsamtal.

Researrangören har vidare motsatt sig att ersätta A för telefonsamtalen med hänvisning till att dessa ringts från en företagstelefon. Detta utesluter emellertid inte att A skulle vara berättigad att få ersättning för samtalen. Det får nämligen förutsättas att A haft skyldighet att i sin tur betala företaget ersättning för att A använt företagets telefon för privata samtal.

På grund av vad som nu har anförts finner nämnden att researrangören är skyldig att ersätta A för de telefonkostnader A drabbats av till följd av uteblivet bistånd. Storleken på beloppet som sådant har researrangören inte ifrågasatt. Researrangören har emellertid – som nämnden uppfattat det – gjort gällande att A försummat att begränsa sina kostnader. Researrangören har dock inte lagt fram någon bevisning som visar att A åsidosatt sin skyldighet att begränsa sina kostnader. På grund av detta finner nämnden att A är berättigade till ersättning av researrangören för hela telefonkostnaden, 4 787 kr.

Sammanfattning

A:s yrkanden om ersättning för kostnader för hotell, transport till flygplats, merkostnad för alternativ hemresa, inköp av nya väskor och incheckning av en gitarr ska avslås.

Researrangören ska rekommenderas att ersätta A med 4 787 kr för telefonkostnader.

____________

Två ledamöter reserverade sig enligt följande.

Eniga med nämnden i övrigt reserverar vi oss mot beslutet i den del som rör A:s telefonkostnader. A har yrkat ersättning för telefonkostnader om 4 787 kronor. I ärendet har framkommit att det aktuella telefonabonnemanget tillhör ett företag. A har inte i ärendet anfört att A personligen drabbats av kostnaden, utan i stället angivit att företaget drabbats av kostnader som A vill få ersättning för. Mot bakgrund härav anser vi att yrkandet om ersättning för telefonkostnader ska avslås.

Även om det skulle anses att ersättning för telefonsamtal ska utgå, kan, mot bakgrund av researrangörens invändning om att A haft en skyldighet att begränsa sina kostnader, inte det yrkade beloppet anses skäligt. Vi anser därför att det yrkade beloppet i sådant fall ska nedsättas till ett belopp som med hänsyn till relevanta omständigheter kan anses skäligt.