ARN 2012-01334

Fråga om en person kan anses ha ingått ett distansavtal om telefonabonnemang i egenskap av konsument.

Fråga om en person kan anses ha ingått ett distansavtal om telefonabonnemang i egenskap av konsument.

Avgörande 2012-08-13; Änr 2012-01334.

B yrkade uppsägning av avtalet och att bolagets krav på honom återkallades. Den 4 november 2011 blev han uppringd av bolagets säljare och beställde då ett telefonabonnemang för 195 kr per månad. Vid förfrågan om bolaget sålde för Telia svarade bolagets säljare att bolaget gjorde det. När han fick skriftlig bekräftelse visade det sig dock att tjänsten inte motsvarade vad han beställt. Det visade sig att det var fråga om ett helt annat bolag. Detta innebar att han först fick krav även från Telia där han krävdes på 299 kr för att han bröt avtalet, men detta har senare efterskänkts. Felet upptäcktes den 7 november 2011. Han har en lantbruksfastighet men telefonen är hans privata. Hans abonnemang hos Telia har alltid varit privatabonnemang. Bolaget hävdade att någon ångervecka inte gällde eftersom han hade företag. Klagomål framställdes den 6 december 2011 och han angav att han inte ville avtala om tjänsten eftersom den inte motsvarade vad han beställt. Han har blivit lurad till ett abonnemang han inte önskat, han har aldrig velat lämna Telia som telefonoperatör.

Bolaget motsatte sig yrkandet. B hävdar att säljaren från bolaget påstod sig ringa från Telia samt att telefonen används för privat bruk och att man även bör få 14 dagars ångerrätt på ett tecknat avtal. Den 2 november 2011 kontaktade bolaget kunden och erbjöd honom ett billigare abonnemang via deras nät. Bolaget hyr sig in i samma nät som Telia. Att ett abonnemang har varit privat hos Telia innebär inte att det inte kan kopplas som företagsabonnemang hos en annan operatör. Särskilt när abonnemanget står på personnummer som är tillhörande kund. Efter varje tecknat avtal görs en inspelningskontroll för att säkerställa att man ingått ett giltigt avtal. Den nödvändiga informationen bör nämnas i varje samtal. Därefter görs en kontroll hos UC av personnummer samt eventuell kreditvärdighet. Skärmdump från UC bifogas som visar att kunden är företagare. Det nummer som finns för företaget är samma som kopplats till bolaget. Det muntliga avtalet skickades på begäran till kunden den 2012

-02-07, där det framgår tydligt att byte av operatör kommer att ske till bolaget och även att det är företagspriser det gäller. Det talades om priser exklusive moms, samt personnummer som organisationsnummer (vilket tyder på enskild firma). Bolaget rekommenderar kund att koppla tillbaka sitt abonnemang och nyttja bindningstiden. Det ersätter uppsägningsavgift avseende abonnemanget upp till 400 kr

Nämnden gjorde följande bedömning.

Det aktuella avtalet har träffats per telefon, den 4 november 2011, och är således ett distansavtal.

Frågan i ärendet är om B har haft rätt att ångra avtalet med stöd av bestämmelserna i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Den lagen ger en konsument rätt att frånträda ett distansavtal (ångerrätt) genom att lämna eller sända ett meddelande om detta till näringsidkaren inom fjorton dagar från den dag då avtalet ingicks (s.k. ångerfrist). Ångerfristen börjar dock tidigast att löpa den dag då konsumenten fick information av näringsidkaren om sin ångerrätt m.m.

2012-01334

2012-11-19

021

Det är således bara konsumenter som har ångerrätt enligt den angivna lagen. Med konsument avses enligt 1 kap. 2 § i lagen ”en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”.

Vad som ska bedömas i det nu aktuella fallet är således om B ingått avtalet med bolaget i egenskap av konsument. För att så ska vara fallet krävs alltså att han är ”en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”.

B är en fysisk person. Bolaget har i såväl ett välkomstbrev som ett bekräftelsebrev som båda sänts ut till anmälaren angivit B som mottagare av breven och därmed avtalspart. Det är således B (och inte någon juridisk person) som ingått avtalet med bolaget. Det återstår då att bedöma om han ingått avtalet med bolaget ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid den bedömningen beaktar nämnden särskilt följande. B är 75 år gammal. Hans tidigare abonnemang hos Telia har alltid varit ett privatabonnemang. Telefonen finns i hans bostad. Frågan är då om den omständigheten att B är lantbrukare och i den egenskapen driver jordbruksnäring och därför möjligen då och då ringer samtal på telefonen som har samband med hans jordbruksnäring kan anses utgöra något som har betydelse vid bedömningen av om han ingått avtalet i egenskap av konsument. Det kan då noteras att samma definition på konsument som i den nu aktuella lagen återfinns även i andra konsumenträttsliga lagar, t.ex. konsumentköplagen (1990:932) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Av förarbetena till konsumentköplagens motsvarande bestämmelse framgår att det för att en part ska anses ha ingått avtalet i egenskap av konsument inte ställs upp något krav på att partens agerande ska ligga utanför dennes yrke. Det innebär att även köp för sådana ändamål som har att göra med en persons yrke omfattas av konsumentbegreppet i de nu aktuella lagarna (se prop. 1989/90:89, s. 59; jfr Eriksson, Nordling, Palm, Konsumentköp, En kommentar till konsumentköplagen, s. 41). Huvudsaklighetskravet innebär att man vid avtal om köp eller tjänster som en person tänker använda både privat och i näringsverksamhet måste göra en bedömning av om köpet respektive tjänsten är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamheten. Kommer man fram till att så är fallet har personen ingått avtalet i egenskap av konsument och de konsumenträttsliga lagarna är då tillämpliga. Av förarbetena till konsumentköplagen framgår att det är den enskilde köparens avsikt med förvärvet som är avgörande (se prop. 1989/90:89, s. 60; jfr Eriksson, Nordling, Palm, a.a., s. 42). Något krav på att denna köparens avsikt med förvärvet varit synbar för säljaren uppställs däremot inte.

Nämnden finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, särskilt med hänsyn till B ålder, att telefonen finns i hans bostad, att telefonabonnemanget alltid tidigare varit ett privatabonnemang och att det inte visats att telefonabonnemanget använts i någon nämnvärd omfattning i B:s näringsverksamhet, att avtalet med bolaget får anses ha ingåtts huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. B ska därför anses ha ingått avtalet i egenskap av konsument. Distans- och hemförsäljningslagen är därför tillämplig på avtalet.

Eftersom B inte fått någon information om sin ångerrätt enligt distans- och hemförsäljningslagen har ångerfristen ännu inte gått ut. Han har således rätt att med hänvisning till ångerrätten frånträda avtalet. Hans yrkande ska därför bifallas.