ARN 2013-08404

Fråga om fordran på ersättning enligt EU-förordning 261/2004 varit preskriberad samt fråga om rätten till ersättning gått förlorad på grund av för sen reklamation.

Fråga om fordran på ersättning enligt EU-förordning 261/2004 varit preskriberad samt fråga om rätten till ersättning gått förlorad på grund av för sen reklamation. Avgörande 2014-08-25; 2013-08404

PJR begärde kompensation enligt EU-förordning 261/2004 med 600 euro. Den 4 september 2008 kl. 22.30 skulle hon flyga med SAS från Arlanda till Peking. Flyget blev försenat med 18 timmar och 35 minuter.

Företaget motsatte sig kravet. Flygningen genomfördes i september 2008. PJR reklamerade och framställde dock sitt krav på kompensation enligt förordningen först den 18 februari 2013, dvs. fyra och ett halvt år efter förseningen. Enligt 23 § konsumentköplagen krävs att en konsument reklamerar ett fel inom skälig tid från det att han eller hon märkt felet för att inte förlora sin rätt att påtala felet. Motsvarande bör gälla även i den här situationen. PJR har inte reklamerat inom skälig tid. Hennes fordran är preskriberad.

Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning (Nedan redovisas endast

en del av skälen. Nämnden konstaterade bl.a.inledningsvis att EU-förordning 261/2004 var tillämplig och att kompensation kan utgå till passagerare på flygningar med anslutande förbindelsen om passageraren kommer fram till slutdestinationen tre timmar eller senare än den tidtabellsenliga ankomsten, även om förseningen vid avgången understigit tre timmar. Nämnden konstaterade vidare att företaget inte bevisat att förseningen orsakats av extraordinära omständigheter och att avståndet var sådant att ersättningen skulle uppgå till 600 euro.)

Är PJR:s fordran preskriberad?

Det saknas regler om talefrister och om preskription i EU-förordning 261/2004. Sådana regler finns däremot i Montrealkonventionen. Enligt artikel 35 förlorar flygpassageraren sin rätt till skadestånd till följd av en försenad transport om passageraren inte väcker talan mot flygbolaget inom två år. Motsvarande gäller enligt artikel 29 i Warszawakonventionen.

EU-domstolen har i en dom den 22 november 2012 i mål C 139-11, Moré ./. KLM, behandlat frågan vilken talefrist som ska gälla vid krav på kompensation enligt förordning 261/2004. Målet gäller en flygning som skulle ha ägt rum den 20 december 2005, men som ställdes in. Passageraren väckte talan mot flygbolaget KLM i februari 2009. KLM gjorde gällande att talan var preskriberad, eftersom talan väckts efter utgången av tvåårsfristen i Montreal- och

2013-08404

2014-11-24

019

Warszawakonventionerna. EU-domstolen konstaterade att det i avsaknad av unionsbestämmelser ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa rättigheter för enskilda enligt unionsrätten, såvida dessa regler är likvärdiga och effektiva. Tidsfristen för att väcka talan om kompensation enligt förordning 261/2004 ska således, menar domstolen, fastställas i enlighet med den nationella rätten i varje medlemsstat och inte med tillämpning av den tvååriga talefristen i Warszawa- och Montrealkonventionerna. Domstolen framhöll särskilt att kompensation enligt EU-förordningen är något annat än ersättning för ekonomisk skada enligt konventionerna.

Det finns inga särskilda preskriptionsregler i svensk rätt som är direkt tillämpliga på den nu aktuella situationen. En tillämpning av svensk rätt leder inte heller tillbaka till Montrealkonventionens regler om talefrister (jfr Court of Appeals dom den 19 juni 2014 i målet Dawson v Thomson Airways Ltd). Preskriptionslagen (1981:130) ska alltså tillämpas. Det innebär att fordran preskriberas tio år efter dess tillkomst. Fordran får här anses ha uppkommit vid förseningen, dvs. i september 2008. PJR:s fordran är alltså inte preskriberad.

Har PJR förlorat sin rätt genom att inte höra av sig till företaget i tid?

Det finns inte några regler om reklamationsplikt i EU-förordning 261/2004. Frågan berörs inte i förordningens preambel och övervägdes inte uttryckligen, såvitt nämnden kunnat finna, av EUlagstiftaren vid förordningens tillkomst. Nämnas kan dock att EU-kommissionen i det förslag till ny förordning som lades fram våren 2013 tagit in en bestämmelse som innebär att en passagerare är skyldig att framföra ett krav enligt förordningen senast 30 dagar efter det försenade eller inställda flyget (artikel 16a). Följden av en utebliven reklamation framgår inte av förslaget.

Frågan är då om PJR, som företaget hävdat, gått miste om sin rätt till kompensation i och med att hon hört av sig till bolaget först fyra och ett halvt år efter förseningen, trots att EU-förordning 261/2004 inte innehåller några regler med ett sådant krav. Saken bör, i likhet med frågan vilken talefrist som ska gälla vid den här typen av krav, bedömas med tillämpning av nationell rätt.

Svensk rätt innehåller inga direkt tillämpliga lagregler som innebär att PJR varit skyldig att reklamera eller agera på annat sätt i viss tid efter förseningen.

Det förhållandet att flygningen omfattas av reglering, dvs. EU-förordningen, och således inte befinner sig på ett helt oreglerat område innebär enligt nämndens mening inte i sig att det föreligger något hinder mot att fylla ut eventuella luckor i regleringen, i vart fall i frågor där EUlagstiftaren som här inte uttryckligen tagit ställning (jfr justitierådet Lindskogs tillägg i NJA 2008 s. 243).

Det finns regler om reklamationsplikt i ett flertal svenska lagar på det civilrättsliga området, bl.a. konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen och paketreselagen. I lagen om lufttransporter hänvisas det också till Montrealkonventionen, bl.a. till dess reklamationsregler vid krav på ersättning för skadat och försenat bagage.

Reklamationsplikt har motiverats bl.a. med att den avtalsbrytande parten genom en reklamation får en möjlighet att undersöka och ta ställning till om det föreligger ett avtalsbrott som parten svarar för, att avhjälpa felet och begränsa skadan och att säkra bevisning. En sådan plikt har också setts som ett uttryck för den lojalitetsplikt som anses föreligga mellan avtalsparter och en följd av principen om status quo, som går ut på att en part normalt inte antas vilja påkalla en förändring i en situation om han eller hon inte gör det.

Ett genomgående drag hos dessa reklamationsregler är att den part som drabbas av avtalsbrottet ska reklamera inom skälig tid från det att parten upptäckt eller borde ha upptäckt felet. Utebliven reklamation för normalt med sig att parten inte kan göra gällande avtalsbrottet, men det kan även leda till bl.a. omvänd bevisbörda eller att vissa typer av påföljder faller bort. Vad som är att betrakta som skälig tid beror på förhållandena i det enskilda fallet. Reklamation som sker inom två månader från det att konsument märkt ett fel anses dock enligt konsument- och konsumenttjänstlagen alltid ha skett i tid.

Det vore i och för sig inte otänkbart att tillämpa reklamationsreglerna i exempelvis konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen eller paketreselagen analogt på den nu aktuella förseningen. Avtalstyperna skiljer sig dock åt i flera väsentliga avseenden, vilket talar emot en sådan tillämpning. Försiktighet har också förespråkats i den juridiska litteraturen när det gäller att använda reklamationsregler analogt.

Nämnden kan mot den bakgrunden inte finna att det finns någon viss specifik reklamationsregel i lag som det framstår som naturligt att tillämpa analogt i den här situationen.

Förekomsten av lagregler om reklamationsplikt har setts som uttryck för att det finns en allmän kontraktsrättslig rättsgrundsats i svensk rätt om att en part - i vart fall om det föreligger ändamålsskäl och ett behov av klargörande parterna emellan - är skyldig att reklamera för att inte gå förlustig sin fordran även utanför lagreglerat område. Stöd för den uppfattningen finns i rättspraxis men också i den juridiska litteraturen. Även passivitet under lång tid från en parts sida har ansetts i vissa fall kunna leda till förlust av en rättighet utan uttryckligt stöd av lag.

Enligt nämndens mening kan det anföras bärkraftiga skäl för att ålägga en flygpassagerare en plikt att höra av sig till flygbolaget med sitt krav i den här situationen. På så sätt uppnås att

avtalsförhållandet mellan passageraren och flygbolaget kan avvecklas i nära anslutning till flygningen samtidigt som det klaras ut om det finns något kvarstående krav på flygbolaget eller ej. Utan en sådan skyldighet skulle flygbolaget vara tvunget att säkra bevisning om varje försenat och inställt flyg under tio år. I det sammanhanget kan nämnas att ett flygbolag såvitt nämnden känner till inte får spara personuppgifter om passagerare under någon längre tid. Det kan inte heller anses särskilt besvärligt eller betungande för en passagerare att i anslutning till flygningen föra fram ett krav, även om passageraren som här är konsument. Ett flygbolags skyldighet att kunna lämna en rättvisande bild av verksamhetens ställning och verksamhet talar också för att ålägga passageraren en plikt att i anslutning till flygningen klargöra om han eller hon har ett krav på kompensation.

Nämnden gör mot den bakgrunden den sammantagna bedömningen att det – oaktat att det saknas uttrycklig lagreglering i reklamationsfrågan - som utgångspunkt bör krävas att en flygpassagerare ska göra gällande sitt krav på kompensation enligt EU-förordning 261/2004 inom skälig tid från det att den försenade flygningen har avslutats eller det kunnat konstateras att flygningen inte skulle komma att utföras och att passageraren i annat fall förlorar sin rätt till kompensation.

Som redovisats har PJR här väntat omkring fyra och ett halvt år med att framställa sitt krav. Hennes uppgift om att företaget inte lämnat föreskriven information om rätten till kompensation har inte bemötts av företaget och får visserligen godtas. Det i sig utgör dock inte tillräckliga skäl för att frångå sagda huvudregel. Inte heller i övrigt har det framkommit att PJR haft giltig ursäkt för att vänta så länge med att föra fram sitt krav. En reklamation efter så lång tid kan inte anses ha skett i skälig tid.

Under alla förhållanden måste PJR genom att vänta så länge anses ha gett bolaget befogad anledning utgå från att hon avstått från sin rätt till kompensation genom passivitet.

Det anförda leder fram till slutsatsen att PJR:s yrkande ska avslås.

Skiljaktig mening

Två av nämndens ledamöter var skiljaktiga och anser att beslutet efter rubriken Har PJR förlorat

sin rätt genom att inte höra av sig till företaget i tid? borde ha en annan lydelse. De anförde i

huvudsak följande. Nämnden kan inte finna att det finns någon viss reklamationsregel i lag som det framstår som naturligt att tillämpa analogt i den här situationen. Någon analogisk tillämpning bör således inte komma i fråga.

Förekomsten av lagregler om reklamationsplikt har ibland setts som uttryck för en allmän rättsgrundsats om att en part är skyldig att reklamera motpartens avtalsbrott för att inte gå förlustig sin rätt, även utan lagreglering. Det finns stöd för den ståndpunkten i rättspraxis. Frågan är dock omdiskuterad och olika uppfattningar har kommit till uttryck i den juridiska litteraturen. Inte minst gäller det frågan vilken konsekvens som bör följa på en utebliven reklamation. Flera alternativ är tänkbara och det är inte givet att det nödvändigtvis måste leda till att rätten till kompensation faller bort. Därtill kommer att rättspraxis i huvudsak synes ta sikte på köp av varor och olika typer av tjänster, bl.a. rådgivning, där det många gånger inte är givet huruvida det föreligger ett avtalsbrott och säljaren, vid utebliven reklamation, i god tro kan vara av uppfattningen att avtalsrelationen har avslutats i laga ordning och utan kvarstående krav från motparten. Ett flygbolag måste däremot normalt vara medvetet om ett försenat eller inställt flyg och få räkna med att det kan komma krav på kompensation även utan reklamation från passagerarens sida. Förordningen är vidare utformad på ett sådant sätt att tanken synes vara att flygbolaget ska betala kompensation av sig självt vid ett inställt eller försenat flyg utan att konsumenten ska behöva påtala det inträffade. Reglerna om att passagerare har rätt till omedelbar assistans på plats vid försenade och inställda flyg talar också i den riktningen.

En så pass ingripande och rättighetsavskärande konsekvens bör i stället enligt nämndens mening ha uttryckligt stöd i författning. En annan ordning kan knappast anses vara förenlig med förordningens syfte.

Flygbolagens svårigheter och kostnader för att säkra bevisning om försenade och inställda flyg bör inte överdrivas och kan inte heller anses otillbörligt betungande. Snarare får det ses som en naturlig del av verksamheten och utgör inte ett tillräckligt skäl för att ålägga passagerare en reklamationsplikt.

Nämnden är mot bakgrund av det sagda inte beredd att utan stöd i lag eller förordningen ålägga en flygpassagerare en skyldighet att höra av sig inom viss tid inom ramen för tioårsfristen med ett krav på kompensation för att inte gå miste om sin rätt. Särskilt gäller det i ett fall som detta där företaget, såvitt framkommit, inte har lämnat föreskriven information om passagerarnas rättigheter enligt förordningen.

Det har inte framkommit att PJR på något sätt – utöver att inte framställa något krav – agerat på ett sådant sätt att hon gett företaget befogad anledning utgå från att hon avstått från att kräva kompensation. Inte heller PJR:s passivitet kan då läggas till grund för ställningstagandet att hennes rätt till kompensation fallit bort.

Yrkandet ska således bifallas.