ARN 2014-05617

Fråga om värdeminskningsavdrag vid ångerrätt av skor som använts.

Fråga om värdeminskningsavdrag vid ångerrätt av skor som använts. Beslut 2015-07-10; 2014-05617.

MB begärde att få ångra köpet av ett par skor och få tillbaka hela den summa hon betalat för dem. Den 20 juni 2014 levererades ett par skor som hon köpt av företaget via internet för 749 kr. Hon provade skorna en helg men tyckte inte att de var bekväma. Den 23 juni meddelade hon företaget att hon ville utnyttja ångerrätten och lämna tillbaka skorna. Företaget ville bara betala tillbaka 50 procent av vad hon betalat.

Företaget motsatte sig kravet. Skorna är använda och inte längre i nyskick. Företaget kan därför inte sälja skorna till någon annan kund. Företaget säljer endast nya och oanvända skor och har inte någon butik för andrasortering eller liknande. Företaget har erbjudit MB att lämna tillbaka skorna mot ett avdrag för användningen med 50 procent.

Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning

Köpet har skett genom ett distansavtal som omfattas av lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen) i lagens lydelse från och med den 13 juni 2014.

En konsument har rätt att frånträda (ångra) ett distansavtal om köp av en vara genom att lämna ett meddelande om detta till säljföretaget (näringsidkaren) inom 14 dagar från leveransen (2 kap. 10 och 12 §§). Om konsumenten ångrar köpet ska han eller hon på egen bekostnad skicka tillbaka varan till näringsidkaren, som därefter ska betala tillbaka köpesumman (2 kap. 13-14 §§).

Före lagändringen 2014 fick konsumenten utöva ångerrätten endast om han eller hon hållit varan ”i väsentligen oförändrat skick”. Att det förbehållet avskaffades är en följd av att EU:s direktiv 2011/83 om konsumenträttigheter genomförts i svensk rätt, bl.a. genom ändringar i distansavtalslagen. Numera kan konsumenten ångra köpet även om han eller hon använt eller till och med skadat varan. Men konsumenten kan bli skyldig att ersätta näringsidkaren för varans värdeminskning, om värdeminskningen beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion (2 kap. 15 § 2).

Nämnden konstaterar att MB ångrade köpet inom ångerfristen. Frågan är om hon har rätt att få tillbaka hela den summa som hon har betalat för skorna eller om företaget har rätt till ett värdeminskningsavdrag.

En grundläggande förutsättning för konsumentens skyldighet att ersätta näringsidkaren för värdeminskning är att näringsidkaren före köpet informerat konsumenten om och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, om tidsfristen och om övriga villkor för ångerrätten, om hur ångerrätten utövas samt om att det finns ett standardformulär för utövande av ångerrätten och om hur konsumenten kan ta del av formuläret (2 kap. 2 § första stycket 9). Informationen ska ha lämnats på ett klart och begripligt sätt (2 kap. 3 §).

Företaget har redogjort för vilken information om ångerrätten som företaget lämnar till sina kunder. Där anges att en privatkund enligt lag har 14 dagars ångerrätt, men att företaget tillämpar en ångerfrist om 30 dagar. Vidare anges att skorna får vara provade, men inte använda och att skorna måste lämnas tillbaka i nyskick eftersom företaget endast säljer nya skor. Informationen anger också att om det visar sig att skorna är hanterade i större omfattning än vad som varit nödvändigt för att prova dem, kommer avdrag att göras för slitage och värdeminskning. Enligt nämndens bedömning har företaget genom detta uppfyllt sin informationsskyldighet enligt distansavtalslagen.

2014-05617

2015-07-14

015

Nästa fråga nämnden ska ta ställning till är hur stort värdeminskningsavdrag företaget har rätt att göra. Nämnden konstaterar att en varas värdeminskning ska ersättas i den mån den beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion (2 kap 15 § 2 distansavtalslagen, jfr artikel 14.2 i direktivet om konsumenträttigheter). I lagens förarbeten uttalas att bedömningen ska göras utifrån vilken typ av vara det är fråga om. Exempel på när ersättning för värdeminskning kan komma i fråga är att ett klädesplagg fläckats eller skadats (prop. 2013/14:15 s. 94).

I skäl 47 i EU-direktivet framhålls att konsumenten endast bör få hantera och undersöka en vara på motsvarande sätt som i en butik. En konsument får endast prova ett klädesplagg, inte använda plagget. I den icke bindande vägledning för tillämpningen av direktivet som DG Justice inom EUkommissionen publicerade i juni 2014 anges att jämförelsen i direktivet med butiksköp normalt kan fungera som en god utgångspunkt för bedömningen om konsumenten använt varan i större omfattning än vad som varit nödvändigt. I vägledningen sägs det också att konsumenten normalt måste kunna testa ljud och bild vid köp av TV- och videoutrustning och prova plagg, dock utan att ta bort tillverkarens lappar. Däremot kan konsumenten inte testa hushållsartiklar genom att använda dem eller konfigurera programvara i en dator. I så fall har konsumenten gjort mer än vad som varit nödvändigt för att kontrollera varans egenskaper och funktion. Enligt vägledningen kan konsumenten normalt öppna förpackningen för att få tillgång till varorna, om liknande varor normalt visas i butiker i oförpackat skick (s. 48 f.).

MB har uppgett att hon ”provat skorna under en helg”, vilket talar för att hon använt dem utöver vad som varit nödvändigt för att undersöka skorna. Nämnden har dessutom granskat skorna och kan konstatera att de är av en sådan sandalmodell som oftast används utan strumpor. Enligt nämndens uppfattning är skorna i ett sådant skick att de måste ha använts betydligt mer än som krävts för att undersöka deras egenskaper och funktion. Företaget har därför rätt till ersättning för skornas minskade värde.

Slutligen är frågan hur stort värdeminskningsavdrag som bör göras på det belopp som MB har rätt att få tillbaka.

Det sägs inget i lagtexten eller i direktivet om hur värdeminskningen ska beräknas. Förarbetena ger inte heller någon närmare ledning. I DG Justices´ vägledning påpekas att värdeminskningen kan bestå av ersättning för rengöring och reparation och, om varan inte längre kan säljas som ny, en objektivt motiverad intäktsförlust för näringsidkaren när denne säljer den tillbakalämnade varan som en andrahandsvara (s. 48.). Det innebär alltså att en jämförelse ska göras mellan varans marknadsvärde vid köpetillfället och det marknadsvärde varan har då ångerrätten utövas. Om varan är i sådant skick att den inte kan säljas vidare kan värdeminskningsavdraget, enligt nämndens uppfattning, uppgå till samma belopp som konsumenten betalat för den.

Att intäktsförlusten ska vara objektivt motiverad talar för att andrahandsvärdet måste bedömas efter vad en använd vara generellt kan förväntas säljas för på den öppna marknaden, oavsett om näringsidkaren i det enskilda fallet sålt varan vidare för ett lägre belopp eller om företaget saknar ett organiserat system för andrahandsförsäljning.

Bevisbördan för värdeminskningens storlek bör ligga på näringsidkaren (jfr EU-domstolens dom den 3 september 2009 i mål C-489/07, Pia Messner – Stefan Krüger).

Företaget har inte, utöver att lämna in skorna till nämnden, gett in någon utredning om hur värdeminskningens storlek beräknats. Det är rimligt att anta att andrahandsvärdet för skor som använts

typiskt sätt är betydligt lägre än nypriset. Med hänsyn till det skick skorna är i nu anser nämnden att MB inte har rätt att få tillbaka mer än 50 procent av det hon betalat för skorna, vilket företaget erbjöd henne redan innan hon gjorde sin anmälan till nämnden. MB:s begäran ska därför avslås.