1

Regeringens proposition

2013/14:15

Gemensamt konsumentskydd i EU

Prop.

2013/14:15

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 3 oktober 2013

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen nya åtgärder för att stärka konsu-

mentskyddet vid avtal som ingås på distans och utanför affärslokaler.

Förslagen innebär bl.a. att ångerrätt införs för konsumenter som ingår

avtal på offentliga platser som gator, köpcenter och badstränder. Tydliga

regler föreslås också om vilken informationsskyldighet näringsidkaren

har vid ingående av avtal på distans och utanför affärslokaler. Vid

distansavtal som ingås på en näringsidkares webbplats föreslås även att

konsumenten endast ska vara bunden om han eller hon uttryckligen har

gått med på att betala för varan eller tjänsten.

Bakgrunden till förslagen är att allt fler människor handlar varor och

tjänster på distans, framför allt via internet, och inte sällan från utlandet.

Samma regler kommer med förslagen att gälla i alla EU-länder, vilket

gör det enklare för både konsumenter och näringsidkare att veta vad som

gäller vid köp av varor och tjänster både i Sverige och i andra länder

inom unionen.

I propositionen föreslås vidare att konsumentskyddet i vissa avseenden

ska stärkas för alla konsumentavtal, dvs. även avtal som ingås i butik. Ett

avtalsvillkor som innebär att konsumenten är hänvisad till ett betal-

nummer för telefonkontakter med näringsidkaren efter det att ett avtal

ingåtts ska anses oskäligt.

Förslagen bygger på ett direktiv om konsumenträttigheter som antagits

inom EU.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 13 juni 2014.

Prop. 2013/14:15

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. 4

2

Lagtext .............................................................................................. 5

2.1

Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932) .......................................................................... 5

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om

handelsagentur .................................................................... 7

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1512) om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden ............................... 8

2.4

Förslag till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59) ......................................... 9

2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden ................................................... 21

2.6

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486) ........................................................................ 22

2.7

Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(2010:1846) ...................................................................... 25

2.8

Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen

(2011:1244) ...................................................................... 26

3

Ärendet och dess beredning ............................................................ 28

4

Direktivet och dess genomförande .................................................. 28

5

Nya regler om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ............. 33

5.1

Tillämpningsområde ......................................................... 33

5.2

Finansiella tjänster ............................................................ 39

5.3

Informationsbestämmelser ............................................... 41

5.4

Konsumentens ångerrätt ................................................... 47

5.5

Näringsidkarens dröjsmål ................................................. 52

5.6

Lagval ............................................................................... 53

6

Information vid konsumentavtal som ingås i näringsidkarens

affärslokal ....................................................................................... 54

7

Rätten att häva ett köp ..................................................................... 56

8

Vissa oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden .................... 60

9

Rättsmedel och påföljder för att säkra efterlevnaden ...................... 64

10

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................................... 65

11

Ekonomiska och andra konsekvenser ............................................. 66

12

Författningskommentar ................................................................... 68

12.1

Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932) ........................................................................ 68

12.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351) om

handelsagentur .................................................................. 70

12.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1512) om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden ............................. 70

12.4

Förslaget till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59) ....................................... 72

Prop. 2013/14:15

3

12.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden .................................................. 99

12.6

Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486) ..................................................................... 100

12.7

Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(2010:1846) ................................................................... 104

12.8

Förslaget till lag om ändring i skatteförfarandelagen

(2011:1244) ................................................................... 105

Bilaga 1

Direktivet om konsumenträttigheter .................................. 107

Bilaga 2

Sammanfattning av departementspromemorian

Gemensamt konsumentskydd i EU (Ds 2013:15) .............. 132

Bilaga 3

Promemorians författningsförslag ...................................... 133

Bilaga 4

Förteckning över remissinstanserna ................................... 156

Bilaga 5

Jämförelsetabell ................................................................. 157

Bilaga 6

Lagrådsremissens lagförslag .............................................. 159

Bilaga 7

Lagrådets yttrande .............................................................. 182

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 oktober 2013 .... 186

Rättsdatablad ........................................................................................ 187

Prop. 2013/14:15

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

2. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur,

3. lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsument-

förhållanden,

4. lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

5. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

6. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

7. lag om ändring i konsumentkreditlagen (2010:1846),

8. lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244).

Prop. 2013/14:15

5

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1

Förslag till lag om ändring i

konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs¹ att 5, 13 och 43 §§ konsumentköplagen

(1990:932) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

Om det inte följer av avtalet att

varan skall avlämnas vid en

bestämd tidpunkt, efter anfordran

eller utan uppskov, skall den av-

lämnas inom skälig tid från köpet.

Om det inte följer av avtalet när

varan ska avlämnas, ska den av-

lämnas utan onödigt dröjsmål och

senast 30 dagar efter det att

avtalet ingicks.

Har köparen inte fått kredit, är

säljaren inte skyldig att lämna ut

varan förrän den betalas.

Om köparen inte har fått kredit,

är säljaren inte skyldig att lämna ut

varan förrän den betalas.

13 §

Köparen får häva köpet, om

säljarens dröjsmål är av väsentlig

betydelse för honom.

Köparen får häva köpet, om

säljarens dröjsmål är av väsentlig

betydelse för honom eller om han

före avtalets ingående har med-

delat säljaren att avlämnande av

varan senast en viss dag är av-

görande för att han ska ingå av-

talet. Köparen får också häva

köpet, om säljaren meddelar att

han inte kommer att avlämna

varan.

Har köparen förelagt säljaren en

bestämd tilläggstid för varans av-

lämnande och är den inte oskäligt

kort, får köparen även häva köpet

om varan inte avlämnas inom

tilläggstiden. Medan tilläggstiden

löper får köparen häva köpet

endast om säljaren meddelar att

Om köparen har krävt att sälja-

ren avlämnar varan inom en be-

stämd tilläggstid och om tilläggs-

tiden inte är oskäligt kort, får

köparen även häva köpet om varan

inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får

köparen häva köpet endast om

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om

konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europa-

parlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv

85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011,

s. 64, Celex 32011L0083).

Prop. 2013/14:15

6

han inte kommer att fullgöra köpet

inom denna tid.

säljaren meddelar att han inte

kommer att fullgöra köpet inom

denna tid.

Har köparen utan att förelägga

säljaren någon tilläggstid krävt

fullgörelse av köpet, får köparen

häva köpet om varan inte avläm-

nas inom en skälig tid efter det att

kravet framställdes.

Om köparen har krävt fullgörel-

se av köpet utan att ange någon

tilläggstid, får köparen häva köpet

om varan inte avlämnas inom en

skälig tid efter det att kravet

framställdes.

Avser köpet en vara som skall

tillverkas eller skaffas särskilt för

köparen efter dennes anvisningar

eller önskemål och kan säljaren

inte utan väsentlig förlust tillgodo-

göra sig varan på annat sätt, får

köparen häva köpet endast om syf-

tet med köpet är väsentligen för-

felat genom dröjsmålet och sälja-

ren insåg eller borde ha insett detta.

43 §

Hävs köpet, bortfaller säljarens

skyldighet att överlämna varan och

köparens skyldighet att betala

köpesumman.

Om köpet hävs, bortfaller sälja-

rens skyldighet att överlämna varan

och köparens skyldighet att betala

köpesumman.

I den mån köpet har fullgjorts

får vardera parten kräva att mot-

parten lämnar tillbaka vad han har

tagit emot. Var och en får därvid

hålla inne vad han har tagit emot

till dess att den andre ger ut vad

han skall lämna tillbaka samt

betalar eller ställer godtagbar

säkerhet för skadestånd och ränta

som han kan vara skyldig att

erlägga.

I den mån köpet har fullgjorts

får vardera parten kräva att mot-

parten utan onödigt dröjsmål läm-

nar tillbaka vad han har tagit emot.

Var och en får då hålla inne vad

han har tagit emot till dess att den

andre ger ut vad han ska lämna

tillbaka samt betalar eller ställer

godtagbar säkerhet för skadestånd

och ränta som han kan vara skyl-

dig att betala.

Om säljaren skall företa omleve-

rans, får köparen hålla inne vad

han har tagit emot till dess att

omleverans sker.

Om säljaren ska företa omleve-

rans, får köparen hålla inne vad

han har tagit emot till dess att

omleverans sker.

1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

2. Äldre föreskrifter gäller för avtal som har ingåtts före ikraft-

trädandet.

Prop. 2013/14:15

7

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351)

om handelsagentur

Härigenom föreskrivs att 17 och 22 §§ lagen (1991:351) om handels-

agentur ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §¹

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning

eller köp på huvudmannens vägnar.

I fråga om distansavtal och hem-

försäljningsavtal finns särskilda

bestämmelser i distans- och hem-

försäljningslagen (2005:59).

I fråga om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler finns särskilda

bestämmelser i lagen (2005:59)

om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler.

22 §²

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för

sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med

betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Får huvudmannen kännedom

om att agenten utan bemyndigande

har vidtagit en åtgärd som avses i

första stycket beträffande ett avtal

som kan anses ha kommit till stånd

genom agentens medverkan eller

som har ingåtts med en tredje man

som hör till ett område eller en

kundkrets som har tilldelats agent-

en, skall huvudmannen, om han

inte vill godkänna åtgärden, med-

dela tredje man detta utan oskäligt

uppehåll. Gör han inte det, anses

han ha godkänt åtgärden.

Om huvudmannen får kännedom

om att agenten utan bemyndigande

har vidtagit en åtgärd som avses i

första stycket beträffande ett avtal

som kan anses ha kommit till stånd

genom agentens medverkan eller

som har ingåtts med en tredje man

som hör till ett område eller en

kundkrets som har tilldelats agent-

en, ska huvudmannen, om han inte

vill godkänna åtgärden, meddela

tredje man detta utan oskäligt

uppehåll. Om han inte gör det,

anses han ha godkänt åtgärden.

I fråga om distansavtal och hem-

försäljningsavtal finns särskilda

bestämmelser i distans- och hem-

försäljningslagen (2005:59).

I fråga om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler finns särskilda

bestämmelser i lagen (2005:59)

om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler.

Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

¹ Senaste lydelse 2005:64.

² Senaste lydelse 2005:64.

Prop. 2013/14:15

8

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1512)

om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

Härigenom föreskrivs¹ i fråga om lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden

dels att nuvarande 13 § ska betecknas 14 §,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 3 a och 13 §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 a §

Vid tillämpning av 3 § ska ett

avtalsvillkor anses oskäligt om det

innebär att konsumenten är hän-

visad till att använda ett telefon-

nummer med förhöjd taxa för att

ta kontakt med näringsidkaren per

telefon med anledning av ett

mellan dem ingånget avtal.

13 §

Ett avtalsvillkor som innebär att

konsumenten ska betala mer för en

vara, tjänst eller annan nyttighet

än det som i avtalet anges vara

priset för nyttigheten är utan ver-

kan mot konsumenten, om denne

inte uttryckligen har godkänt

villkoret.

1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

2. Bestämmelsen i 13 § gäller endast för avtal som har ingåtts efter

ikraftträdandet.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om

konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europa-

parlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv

85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011,

s. 64, Celex 32011L0083).

Prop. 2013/14:15

9

2.4

Förslag till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59)

Härigenom föreskrivs¹ i fråga om distans- och hemförsäljningslagen

(2005:59)

dels att 2 kap., 4 kap. och 5 kap. ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 1 kap. 3 § ska betecknas 1 kap. 4 §,

dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 3 kap. 1–3, 7, 8, 11 och 12 §§ samt rubriker-

na till lagen och till 3 kap. ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före nuvarande 1 kap. 3 § ska sättas närmast

före 1 kap. 4 §,

dels att det i lagen ska införas ett nytt kapitel, 2 kap., två nya para-

grafer, 1 kap. 3 § och 3 kap. 14 §, samt närmast före 1 kap. 3 § och 3 kap.

14 § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Distans- och hemförsäljningslag

Lag om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestäm-

melser om konsumentskydd vid

distansavtal om varor och icke fi-

nansiella tjänster (2 kap.), distans-

avtal om finansiella tjänster och

finansiella instrument (3 kap.) och

hemförsäljningsavtal (4 kap.). Lagen

innehåller också gemensamma

bestämmelser för distansavtal och

hemförsäljningsavtal (1 och 5 kap.).

Dessa gemensamma bestämmelser

gäller för alla distansavtal och

hemförsäljningsavtal som omfattas

av lagen, om inte annat anges i

lagen.

Denna lag innehåller bestäm-

melser om konsumentskydd vid

distansavtal och avtal utanför

affärslokaler.

2 §

I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås

inom ramen för ett av närings-

idkaren organiserat system för att

distansavtal: avtal som ingås

inom ramen för ett av närings-

idkaren organiserat system för att

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om

konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europa-

parlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv

85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011,

s. 64, Celex 32011L0083).

Prop. 2013/14:15

10

träffa avtal på distans och kommu-

nikationen uteslutande sker på

distans,

träffa avtal på distans, om kommu-

nikationen uteslutande sker på

distans,

hemförsäljningsavtal: avtal som

ingås vid ett hembesök eller under

en av näringsidkaren organiserad

utflykt till en plats utanför dennes

fasta försäljningsställe,

avtal utanför affärslokaler: avtal

som ingås

– då näringsidkaren och kon-

sumenten samtidigt är närvarande

på någon annan plats än i nä-

ringsidkarens fasta eller rörliga

affärslokal eller efter det att kon-

sumenten lämnat ett anbud på en

sådan plats,

– i näringsidkarens affärslokal

eller med hjälp av ett medel för

distanskommunikation i omedelbar

anslutning till att konsumenten

kontaktats av näringsidkaren på

någon annan plats där de sam-

tidigt varit närvarande, eller

– under en utflykt som har

organiserats av näringsidkaren i

marknadsförings- eller försälj-

ningssyfte,

hembesök: ett besök i konsu-

mentens eller någon annan konsu-

ments bostad eller på någon

annan plats där konsumenten inte

endast för stunden befinner sig,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål

som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål

som har samband med den egna näringsverksamheten.

Behörighet för näringsidkarens

ombud

3 §

Om näringsidkaren anlitar ett

ombud, ska denne alltid anses be-

hörig att handla på näringsidka-

rens vägnar när det gäller att

– ingå distansavtal eller avtal

utanför affärslokaler,

– utfästa förmåner som är av-

sedda att ingå i ett sådant avtal,

och

– ta emot betalning för närings-

idkarens räkning.

Näringsidkaren får inte till nack-

del för konsumenten inskränka

denna behörighet.

Prop. 2013/14:15

11

2 kap. Avtal om varor och icke finansiella tjänster

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för avtal varigenom en näringsidkare överlåter

eller upplåter lös egendom till eller utför en tjänst åt en konsument. Med

tjänst avses i detta kapitel också uthyrning av fast egendom. För avtal om

finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella

instrument gäller i stället 3 kap.

Detta kapitel gäller inte för avtal som

1. avser uthyrning för varaktigt boende,

2. avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark

eller i vatten,

3. ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat

eller i en automatiserad affärslokal,

4. ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefon-

automat,

5. avser en tjänst som fullgörs genom användning av en telefon-,

internet- eller faxuppkoppling, om tjänsten utförs vid ett enda tillfälle,

6. avser vadhållning, kasinospel eller andra lotteritjänster,

7. avser försäljning av livsmedel eller andra dagligvaror för hushållet

som levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distribu-

tionssystem med regelbunden utkörning, eller

8. omfattas av lagen (1992:1672) om paketresor eller lagen (2011:914)

om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig

semesterprodukt.

Kapitlet gäller inte för avtal utanför affärslokaler, om det pris som

konsumenten sammanlagt ska betala understiger 400 kronor.

I fråga om avtal om transport av personer gäller endast 3 § tredje

stycket och 9 §.

Information innan ett avtal ingås

2 § Innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information

om

1. sitt namn, organisationsnummer, telefonnummer och telefaxnummer

samt sin adress och e-postadress, och, om näringsidkaren agerar för

någon annans räkning, dennes motsvarande uppgifter,

2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som

är lämplig med hänsyn till varan eller tjänsten och till hur informationen

ges,

3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om

priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas; om avtalet löper på

obegränsad tid eller avser en prenumeration, ska även kostnaderna per

faktureringsperiod och per månad anges,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om

inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

6. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något

annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande; om avtalet ska

ingås på näringsidkarens webbplats, ska det i början av beställnings-

Prop. 2013/14:15

12

processen anges vilka betalningssätt som godtas och om det finns några

begränsningar för leveransen,

7. handpenning eller andra ekonomiska garantier som konsumenten ska

lämna och de villkor som gäller för detta,

8. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag, hur reklama-

tion kan göras och gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumen-

ten kan vända sig för att framställa klagomål,

9. huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, tids-

fristen och övriga villkor för ångerrätten, hur ångerrätten utövas samt att

det finns ett standardformulär för utövande av ångerrätten och hur konsu-

menten kan ta del av det,

10. den skyldighet konsumenten vid utövande av ångerrätten kan ha att

på egen bekostnad återsända varan samt, vid distansavtal, kostnaden för

att återsända varan om den är sådan att den inte kan återsändas med post,

11. huruvida konsumenten är skyldig att ersätta näringsidkaren enligt

15 § 3 eller 4,

12. garantier eller liknande utfästelser samt den assistans och service

som gäller efter försäljningen,

13. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsu-

menten kan ta del av dem,

14. avtalets löptid,

15. kortaste giltighetstid för konsumentens skyldigheter enligt avtalet,

16. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller

förnyas automatiskt,

17. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåt-

gärder, och vilken maskin- och programvara som krävs för att använda

det digitala innehållet, och

18. vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren

prövad utanför domstol.

Vid en auktion får informationen enligt första stycket 1 ersättas med

motsvarande uppgifter om auktionsförrättaren, om det är möjligt att delta

i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för

distanskommunikation. Under samma förutsättning får information enligt

första stycket 8 om gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsu-

menten kan framställa klagomål avse auktionsförrättarens verksamhets-

ställe.

Vid telefonförsäljning ska försäljaren i början av samtalet informera

konsumenten om sitt namn, samtalets syfte, näringsidkarens identitet och

försäljarens relation till näringsidkaren.

Hur information ska ges vid distansavtal

3 § I fråga om distansavtal ska informationen enligt 2 § första och andra

styckena ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det

medel för distanskommunikation som används. Särskild hänsyn ska tas

till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.

Om avtalet ska ingås med hjälp av ett sådant medel för distanskommu-

nikation som gör att information endast kan ges i begränsad omfattning

eller under begränsad tid, ska åtminstone information enligt 2 § första

stycket 1, i fråga om näringsidkarens namn och organisationsnummer, 2–

4, 14 och 16 ges med hjälp av det kommunikationsmedlet. Om det finns

Prop. 2013/14:15

13

en ångerrätt, ska information enligt 2 § första stycket 9 också ges med

hjälp av kommunikationsmedlet. Övrig information enligt 2 § första

stycket ska ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i första

stycket i denna paragraf.

Om avtalet ska ingås på näringsidkarens webbplats, ska konsumenten

särskilt uppmärksammas på innehållet i den information som ges enligt

2 § första stycket 2–4 och 14–16.

4 § När ett distansavtal har ingåtts ska näringsidkaren inom rimlig tid ge

konsumenten en bekräftelse på avtalet. Bekräftelsen ska ges senast när

varan levereras eller tjänsten börjar utföras.

Bekräftelsen ska ges i en läsbar och varaktig form som är tillgänglig

för konsumenten och innehålla den information enligt 2 § första och

andra styckena som inte redan getts i sådan form. Om konsumenten i

enlighet med 11 § 11 har gått med på att det inte finns någon ångerrätt

vid köp av digitalt innehåll, ska det framgå av bekräftelsen.

Hur information ska ges vid avtal utanför affärslokaler

5 § I fråga om avtal utanför affärslokaler ska informationen enligt 2 §

första och andra styckena ges klart och begripligt i en handling eller, om

konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som

är tillgänglig för konsumenten. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos

underåriga och andra särskilt utsatta personer.

När ett avtal har ingåtts ska näringsidkaren ge konsumenten en kopia

av det undertecknade avtalet eller en bekräftelse på avtalet. Kopian eller

bekräftelsen ska ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till

det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen-

ten. Om konsumenten i enlighet med 11 § 11 har gått med på att det inte

finns någon ångerrätt vid köp av digitalt innehåll, ska det framgå av

kopian eller bekräftelsen.

Påföljder vid utebliven information

6 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 2–5 §§, ska

marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestäm-

melserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska

anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

7 § Om näringsidkaren inte före avtalets ingående och på det sätt som

anges i 3 § eller 5 § första stycket har gett sådan information om till-

kommande kostnader som anges i 2 § första stycket 4, är konsumenten

inte skyldig att betala dessa kostnader.

Informationen som avtalsinnehåll

8 § Informationen enligt 2 § första och andra styckena är en del av

avtalet, såvida parterna inte uttryckligen har kommit överens om något

annat.

Prop. 2013/14:15

14

Beställning som görs på en webbplats

9 § Vid distansavtal som ingås på en webbplats är konsumenten bunden

av en beställning som medför en betalningsförpliktelse endast om för-

pliktelsen har tydliggjorts före beställningen och konsumenten uttryck-

ligen har påtagit sig förpliktelsen.

Konsumentens ångerrätt

10 § Konsumenten har rätt att frånträda avtalet (ångerrätt) genom att till

näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar

från den dag som anges i 12 § (ångerfrist). Om konsumenten lämnar

meddelandet på näringsidkarens webbplats, ska näringsidkaren utan

dröjsmål bekräfta mottagandet av meddelandet i en läsbar och varaktig

form som är tillgänglig för konsumenten.

Om konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har lämnat

eller sänt ett meddelande enligt första stycket, får meddelandet åberopas

även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Undantag från ångerrätten

11 § Ångerrätt gäller inte för avtal som

1. avser en tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har

samtyckt till att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns

någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts,

2. avser en vara eller tjänst vars pris beror på sådana svängningar på

marknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa

under ångerfristen,

3. avser en vara som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar

eller som annars har fått en tydlig personlig prägel,

4. avser en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

5. avser en vara som med bruten försegling inte lämpligen kan åter-

lämnas på grund av hälso- eller hygienskäl och förseglingen har brutits

av konsumenten,

6. avser en vara som till sin natur är sådan att den efter leverans

sammanblandas med en annan vara på så sätt att varorna inte kan skiljas

från varandra,

7. avser alkoholhaltig dryck till ett bestämt pris, när leverans inte kan

ske inom 30 dagar och värdet på drycken vid leveransen beror på sådana

svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka,

8. avser en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat dator-

program och förseglingen har brutits av konsumenten,

9. avser lösnummer av en tidning eller en tidskrift,

10. ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på

ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation,

11. avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett

fysiskt medium, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till leverans

på detta sätt och gått med på att det inte finns någon ångerrätt,

12. avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan

liknande fritidsaktivitet, servering, catering eller någon annan liknande

tjänst, inkvartering, varutransport eller biluthyrning, om näringsidkaren

Prop. 2013/14:15

15

ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd

tidsperiod, eller

13. avser en brådskande reparations- eller underhållsåtgärd vid ett

besök i konsumentens bostad, om besöket äger rum på konsumentens

initiativ och uttryckliga begäran och reparations- eller underhållsåtgärden

omfattas av konsumentens begäran eller har ett direkt samband med

denna.

Ångerfristen

12 § Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ånger-

fristen löpa den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Vid avtal

om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Om avtalet avser flera varor eller en vara som består av flera delar,

börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får den sista varan

respektive den sista delen av varan i sin besittning. I fråga om regel-

bunden leverans av varor under en viss tid börjar ångerfristen dock löpa

när konsumenten får varorna från den första leveransen i sin besittning.

I fråga om avtal om leverans av vatten, gas eller el, när försäljningen

inte sker i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, och i fråga om

avtal om leverans av fjärrvärme, börjar ångerfristen löpa den dag då

avtalet ingås. Detsamma gäller i fråga om avtal om digitalt innehåll som

levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium.

Ångerfristen enligt första–tredje styckena börjar aldrig löpa förrän

konsumenten har fått information om ångerrätten enligt 2 § första

stycket 9 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket. Rätten att

ångra sig upphör dock senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt

ut om information hade getts på föreskrivet sätt.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

13 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten utan

onödigt dröjsmål och senast inom 14 dagar på egen bekostnad lämna

eller sända tillbaka varan till näringsidkaren. Om näringsidkaren har gått

med på att stå för kostnaden för återsändande av varan eller inte har gett

konsumenten information enligt 2 § första stycket 10 på det sätt som an-

ges i 3 § eller 5 § första stycket, ska kostnaden bäras av näringsidkaren.

Första stycket gäller inte, om näringsidkaren har erbjudit sig att hämta

varan eller, vid avtal utanför affärslokaler, varan levererats till konsu-

mentens bostad när avtalet ingicks och inte lämpligen kan återsändas

med post. I sådana fall ska näringsidkaren på egen bekostnad hämta

varan.

14 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska näringsidkaren betala

tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Återbetalning

ska göras utan onödigt dröjsmål och senast inom 14 dagar från den dag då

näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet från-

trätts.

Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara behöver åter-

betalning dock inte göras förrän näringsidkaren tagit emot varan från

konsumenten eller konsumenten visat att varan sänts tillbaka. Detta

Prop. 2013/14:15

16

gäller inte om näringsidkaren enligt 13 § andra stycket på egen bekostnad

ska hämta varan.

Näringsidkaren ska använda samma betalningssätt som konsumenten,

om inte konsumenten uttryckligen går med på något annat. Konsumenten

får inte drabbas av några kostnader på grund av att ett annat betalnings-

sätt används.

15 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten ersätta

näringsidkaren för

1. förhöjda leveranskostnader på grund av konsumentens val av

leveransmetod,

2. en varas värdeminskning i den mån den beror på att konsumenten

hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fast-

ställa dess egenskaper eller funktion, under förutsättning att närings-

idkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 på

det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket,

3. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är

skäligt, för en tjänst som delvis utförts innan konsumenten utövade

ångerrätten, under förutsättning att konsumenten uttryckligen har begärt

att tjänsten skulle börja utföras under ångerfristen och näringsidkaren har

gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det

sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, och

4. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är

skäligt, för vatten, gas eller el, när försäljningen inte skett i en begränsad

volym eller en fastställd kvantitet, eller fjärrvärme, där leveransen på-

börjats innan konsumenten utövade ångerrätten, allt under förutsättning

att konsumenten uttryckligen har begärt att leverans skulle påbörjas

under ångerfristen och näringsidkaren har gett konsumenten information

enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller

5 § första stycket.

Anknytande avtal

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av avtalet

har ingått ett anknytande avtal med näringsidkaren eller med någon

annan på grund av en överenskommelse mellan denne och närings-

idkaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumen-

ten får åläggas någon påföljd för detta. Detsamma ska gälla om konsu-

menten utövar ångerrätten och det är fråga om ett sådant kreditköp som

avses i konsumentkreditlagen (2010:1846).

3 kap.

Distansavtal om finansiella

tjänster och finansiella

instrument

Avtal om finansiella tjänster och

finansiella instrument

1 §

Detta kapitel gäller för distansavtal mellan en näringsidkare och en

konsument om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster

eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument.

Prop. 2013/14:15

17

Kapitlet gäller även för avtal

utanför affärslokaler mellan en

näringsidkare och en konsument

om finansiella tjänster. Kapitlet

gäller dock inte för ett sådant av-

tal, om det pris som konsumenten

sammanlagt ska betala understiger

400 kronor eller om avtalet om-

fattas av konsumentkreditlagen

(2010:1846).

Bestämmelserna gäller inte för de enskilda tjänster eller överlåtelser

som utförs inom ramen för ett avtal om fortlöpande tjänster eller åter-

kommande överlåtelser.

Om parterna inom ett år ingår ett

nytt distansavtal om samma slag

av finansiella tjänster eller finan-

siella instrument, behöver närings-

idkaren inte på nytt lämna infor-

mation enligt 3 och 4 §§.

Om parterna inom ett år ingår ett

nytt avtal om samma slag av

finansiella tjänster eller finansiella

instrument, behöver näringsidka-

ren inte på nytt lämna information

enligt 3 och 4 §§.

Med finansiella instrument avses detsamma som i lagen (1991:980) om

handel med finansiella instrument. Det som sägs i detta kapitel om

finansiella instrument gäller också andra finansiella produkter.

2 §²

Bestämmelserna om ångerrätt i

7–12 §§ gäller inte distansavtal om

Bestämmelserna om ångerrätt i

7–12 §§ gäller inte avtal om

1. finansiell tjänst eller överlå-

telse av finansiellt instrument och

priset beror på sådana svängningar

på finansmarknaden som närings-

idkaren inte kan påverka och som

kan inträffa under ångerfristen,

1. finansiell tjänst eller över-

låtelse av finansiellt instrument,

om priset beror på sådana sväng-

ningar på finansmarknaden som

näringsidkaren inte kan påverka

och som kan inträffa under ånger-

fristen,

2. deltagande i emission eller

annan likartad aktivitet och priset

för den rättighet som aktiviteten

avser efter teckningstidens utgång

kommer att bero på sådana sväng-

ningar på finansmarknaden som

sägs i 1,

2. deltagande i emission eller

annan likartad aktivitet, om priset

för den rättighet som aktiviteten

avser efter teckningstidens utgång

kommer att bero på sådana sväng-

ningar på finansmarknaden som

sägs i 1,

3. kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller

bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i

byggnad som inte hör till fastighet, eller

4. försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre.

Bestämmelserna om ångerrätt

gäller inte heller om båda parter på

konsumentens begäran har fullgjort

sina förpliktelser enligt distansavtalet.

Bestämmelserna om ångerrätt

gäller inte heller om båda parter på

konsumentens begäran har fullgjort

sina förpliktelser enligt avtalet.

² Senaste lydelse 2012:68.

Prop. 2013/14:15

18

3 §³

I rimlig tid innan ett distansavtal

ingås ska näringsidkaren ge infor-

mation om

I rimlig tid innan ett avtal ingås

ska näringsidkaren ge information

om

1. sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer

eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande

uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive

uppgift om dennes relation till näringsidkaren,

2. ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3. den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvud-

sakliga egenskaper,

4. den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris,

inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5. att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som

varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6. de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som

avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och

avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida

utvecklingen och avkastningen,

7. sättet för betalning och för fullgörande,

8. vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om

vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av

ångerrätten,

9. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om

inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10. den tid under vilken erbjudandet gäller,

11. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller

periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12. vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13. vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och

om vilken domstol som är behörig,

15. på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och

på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtals-

tiden,

16. hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter

som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17. vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

Informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är

anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Närings-

idkaren ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett distansavtal

ingås ska näringsidkaren också till-

handahålla samtliga avtalsvillkor.

I rimlig tid innan ett avtal ingås

ska näringsidkaren också till-

handahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren ska ges i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om

avtalet ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte

tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtals-

³ Senaste lydelse 2010:761.

Prop. 2013/14:15

19

slutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form

snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Om distansavtalet avser en

betaltjänst enligt lagen (2010:751)

om betaltjänster gäller inte första

stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

Om avtalet avser en betaltjänst

enligt lagen (2010:751) om betal-

tjänster gäller inte första stycket

1–4, 11, 12 och 14–16.

7 §

Konsumenten har rätt att från-

träda distansavtalet (ångerrätt) ge-

nom att till näringsidkaren lämna

eller sända ett meddelande om

detta inom 14 dagar från den dag

som anges i 8 § (ångerfrist). Vid

distansavtal om livförsäkring eller

privat individuellt pensionssparan-

de är ångerfristen dock 30 dagar.

Konsumenten har rätt att från-

träda avtalet (ångerrätt) genom att

till näringsidkaren lämna eller

sända ett meddelande om detta

inom 14 dagar från den dag som

anges i 8 § (ångerfrist). Vid avtal

om livförsäkring eller privat indi-

viduellt pensionssparande är ånger-

fristen dock 30 dagar.

Om konsumenten i rätt tid och

på ett ändamålsenligt sätt har

lämnat eller sänt ett meddelande

enligt första stycket, får meddelan-

det åberopas även om det förse-

nas, förvanskas eller inte kommer

fram.

8 §

Ångerfristen börjar löpa den dag

då distansavtalet ingås. Vid distans-

avtal om livförsäkring börjar ånger-

fristen dock löpa den dag då

konsumenten får kännedom om att

försäkringsavtalet kommit till stånd.

Ångerfristen börjar löpa den dag

då avtalet ingås. Vid avtal om liv-

försäkring börjar ångerfristen dock

löpa den dag då konsumenten får

kännedom om att försäkringsav-

talet kommit till stånd.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information och avtals-

villkor enligt 3 § fjärde stycket eller 4 § andra stycket kommer konsu-

menten till handa.

11 §⁴

Näringsidkaren har rätt till er-

sättning för den tjänst som har

tillhandahållits enligt distansav-

talet innan ångerrätten utövades.

Ersättningen får inte överstiga ett

belopp som står i proportion till

omfattningen av den tillhandahåll-

na tjänsten, jämförd med den full-

ständiga tjänsten enligt avtalet.

Näringsidkaren har rätt till er-

sättning för den tjänst som har

tillhandahållits enligt avtalet innan

ångerrätten utövades. Ersättningen

får inte överstiga ett belopp som

står i proportion till omfattningen

av den tillhandahållna tjänsten,

jämförd med den fullständiga

tjänsten enligt avtalet.

Näringsidkaren får inte kräva betalning enligt första stycket, om

näringsidkaren

⁴ Senaste lydelse 2012:68.

Prop. 2013/14:15

20

1. har underlåtit att lämna information enligt 3 § första stycket 8 om

vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

eller

2. utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet

innan ångerfristen har löpt ut.

12 §

Om konsumenten utövar sin

ångerrätt och det med anledning

av distansavtalet har ingåtts ett

anknytande avtal om tjänster som

tillhandahålls av näringsidkaren

eller av någon annan på grund av

en överenskommelse mellan denne

och näringsidkaren, skall det an-

knytande avtalet upphöra att gälla

utan att konsumenten får åläggas

någon påföljd för detta.

Om konsumenten utövar sin

ångerrätt och det med anledning

av avtalet har ingåtts ett anknyt-

ande avtal om tjänster som till-

handahålls av näringsidkaren eller

av någon annan på grund av en

överenskommelse mellan denne

och näringsidkaren, ska det an-

knytande avtalet upphöra att gälla

utan att konsumenten får åläggas

någon påföljd för detta.

Lagval

14 §

Ett avtalsvillkor som anger att

lagen i ett land utanför Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet ska

tillämpas på avtalet gäller inte, om

den lag som gäller med bortseende

från villkoret är lagen i ett land

inom Europeiska ekonomiska sam-

arbetsområdet och den lagen ger

konsumenten ett bättre skydd.

1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

2. Äldre föreskrifter gäller för avtal som har ingåtts före ikraft-

trädandet.

Prop. 2013/14:15

21

2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528)

om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 22 § lagen (2007:528) om värde-

pappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

22 §¹

Ett värdepappersinstitut ska förse sina kunder med lättbegriplig

information om

1. värdepappersinstitutet och dess tjänster,

2. finansiella instrument och föreslagna placeringsstrategier,

3. handelsplatser,

4. priser och avgifter, samt

5. institutets riktlinjer för utförande av order.

Informationen ska ge kunderna rimliga möjligheter att förstå arten av

och vilka risker som är förknippade med de investeringstjänster och de

finansiella instrument som institutet erbjuder. Informationen får lämnas i

standardiserad form.

All information som ett värdepappersinstitut lämnar till sina kunder ska

vara rättvisande och tydlig och får inte vara vilseledande. Marknads-

föringsmaterial ska lätt kunna identifieras som sådant.

Särskilda bestämmelser om en

näringsidkares marknadsföring av

produkter och tjänster och vilken

information som ska lämnas till

kunder finns i marknadsförings-

lagen (2008:486) samt i distans-

och hemförsäljningslagen (2005:59).

Särskilda bestämmelser om en

näringsidkares marknadsföring av

produkter och tjänster och vilken

information som ska lämnas till

kunder finns i marknadsförings-

lagen (2008:486) samt i lagen

(2005:59) om distansavtal och

avtal utanför affärslokaler.

Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

¹ Senaste lydelse 2008:512.

Prop. 2013/14:15

22

2.6

Förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs¹ i fråga om marknadsföringslagen (2008:486)

dels att 1 och 37 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 22 a §, samt närmast före

22 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2013/14:17

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets

intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka

marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell

verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekono-

miska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations-

samhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– distans- och hemförsäljnings-

lagen (2005:59),

– lagen (2005:59) om distansav-

tal och avtal utanför affärslokaler,

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,

– lagen (2010:510) om lufttransporter,

– radio- och tv-lagen (2010:696),

– alkohollagen (2010:1622),

– konsumentkreditlagen (2010:1846),

– lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende

eller långfristig semesterprodukt, och

– lagen (2013:000) om marknadsföring av modersmjölksersättning och

tillskottsnäring.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om

konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europa-

parlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv

85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011,

s. 64, Celex 32011L0083).

Prop. 2013/14:15

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Information innan ett

konsumentavtal ingås

22 a §

Vid andra avtal än distansavtal

och avtal utanför affärslokaler en-

ligt 1 kap. 2 § lagen (2005:59) om

distansavtal och avtal utanför

affärslokaler ska näringsidkaren

innan avtalet ingås ge konsumen-

ten klar och begriplig information

om

1. sitt namn och telefonnummer

samt sin gatuadress och e-post-

adress,

2. produktens huvudsakliga egen-

skaper i den omfattning som är

lämplig med hänsyn till produkten

och till hur informationen ges,

3. produktens pris, inbegripet

skatter och avgifter, eller, om

priset inte kan anges i förväg, hur

priset beräknas,

4. kostnader för leverans eller

porto och andra tillkommande

kostnader,

5. villkoren för betalning samt

för leverans eller fullgörande på

något annat sätt och tidpunkt för

leverans eller fullgörande,

6. den rätt som konsumenten har

att reklamera enligt lag och hur

reklamation kan göras,

7. garantier eller liknande ut-

fästelser samt den assistans och

service som gäller efter försälj-

ningen,

8. avtalets löptid,

9. villkoren för att säga upp

avtalet, om det gäller tills vidare

eller förnyas automatiskt, och

10. funktionen hos digitalt inne-

håll, inbegripet tekniska skydds-

åtgärder, och vilken maskin- och

programvara som krävs för att

använda det digitala innehållet.

Informationsskyldigheten enligt

första stycket gäller inte, om infor-

mationen framgår av samman-

Prop. 2013/14:15

24

hanget. Informationsskyldigheten

gäller inte heller i fråga om

1. vardagliga avtal som fullgörs

omedelbart,

2. andra avtal om fast egendom

än sådana som avser uthyrning av

fast egendom, eller

3. avtal som anges i 2 kap. 1 §

andra stycket 1, 2 och 6–8 samt

fjärde stycket och i 3 kap. lagen

om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler.

37 §

Den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot ett förbud

eller ett åläggande som har med-

delats med stöd av 23, 24 eller

25 §, eller mot 7 §, eller mot 8 §

och någon av bestämmelserna i 9,

10, 12–17 §§, eller mot någon av

bestämmelserna i 18–22 §§, eller

mot någon av punkterna i bilaga I

till direktiv 2005/29/EG, ska er-

sätta den skada som därigenom

uppkommer för en konsument

eller någon annan näringsidkare.

Den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot ett förbud

eller ett åläggande som har med-

delats med stöd av 23, 24 eller

25 §, eller mot 7 §, eller mot 8 §

och någon av bestämmelserna i 9,

10, 12–17 §§, eller mot någon av

bestämmelserna i 18–22 a §§, eller

mot någon av punkterna i bilaga I

till direktiv 2005/29/EG, ska er-

sätta den skada som därigenom

uppkommer för en konsument

eller någon annan näringsidkare.

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till

omständigheter av annan än ekonomisk art.

Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

Prop. 2013/14:15

25

2.7

Förslag till lag om ändring i

konsumentkreditlagen (2010:1846)

Härigenom föreskrivs att 10 § konsumentkreditlagen (2010:1846) ska

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Vid telefonförsäljning av en

kredit tillämpas i stället för 8 §

första stycket och 9 § första

stycket det som föreskrivs i 3 kap.

4 § första stycket distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59).

Den beskrivning av den finansiella

tjänstens huvudsakliga egenskaper

som ska ges enligt det stycket ska

innehålla information om

Vid telefonförsäljning av en

kredit tillämpas i stället för 8 §

första stycket och 9 § första

stycket det som föreskrivs i 3 kap.

4 § första stycket lagen (2005:59)

om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler. Den beskrivning av

den finansiella tjänstens huvud-

sakliga egenskaper som ska ges

enligt det stycket ska innehålla

information om

1. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

2. kreditavtalets löptid,

3. varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

4. krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referens-

index eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor

för ändring av krediträntan,

5. den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel,

och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och

6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ord-

ning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika

krediträntor.

Om det är fråga om en kredit som avses i 9 §, ska beskrivningen

innehålla information om kreditbeloppet, krediträntan med villkor för

den och angivande av referensindex eller referensräntor samt den

effektiva räntan med angivande av ett representativt exempel. Om avtalet

innebär att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela den

utestående krediten, ska också det anges.

Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

Prop. 2013/14:15

26

2.8

Förslag till lag om ändring i

skatteförfarandelagen (2011:1244)

Härigenom föreskrivs att 39 kap. 2 och 5 §§ skatteförfarandelagen

(2011:1244) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

39 kap.

2 §¹

I denna lag avses med

kassaregister: kassaapparat, kassaterminal, kassasystem och liknande

apparatur för registrering av försäljning av varor och tjänster mot kontant

betalning eller mot betalning med kontokort,

torg- och marknadshandel: all handel utom sådan som en närings-

idkare stadigvarande bedriver i permanenta lokaler eller i omedelbar

anslutning till dessa,

distansavtal: avtal som ingås

inom ramen för ett av närings-

idkaren organiserat system för att

träffa avtal på distans, om kommu-

nikationen uteslutande sker på

distans,

hemförsäljningsavtal: avtal som

ingås vid ett hembesök eller under

en av näringsidkaren organiserad

utflykt till en plats utanför dennes

fasta försäljningsställe,

restaurangverksamhet: näringsverksamhet som avser restaurang,

pizzabutik och annat liknande avhämtningsställe, gatukök, kafé,

personalmatsal, catering och centralkök,

frisörverksamhet: näringsverksamhet som avser hårvård, samt

tvätteriverksamhet: näringsverksamhet som avser rengöring av textilier

eller därmed jämförbara material samt sådan uthyrning, färgning, lagning

eller ändring av textilier eller därmed jämförbara material som sker i

samband med den näringsverksamheten.

Näringsverksamhet som huvudsakligen avser annan verksamhet än

restaurang-, frisör- eller tvätteriverksamhet ska dock inte anses som

sådan verksamhet.

¹ Senaste lydelse 2013:27.

Prop. 2013/14:15

27

Lydelse enligt SFS 2013:384

Föreslagen lydelse

5 §

Skyldigheten att använda kassaregister gäller inte för den som

1. bara i obetydlig omfattning säljer varor eller tjänster mot kontant

betalning eller mot betalning med kontokort,

2. är befriad från skattskyldighet enligt inkomstskattelagen (1999:1229)

för inkomst från sådan försäljning som avses i 4 §,

3. bedriver taxitrafik enligt taxitrafiklagen (2012:211),

4. säljer varor eller tjänster

genom sådana distansavtal eller

hemförsäljningsavtal som avses i

distans- och hemförsäljningslagen

(2005:59),

4. säljer varor eller tjänster

genom distansavtal eller hemför-

säljningsavtal,

5. säljer varor eller tjänster med hjälp av en varuautomat eller annan

liknande automat eller i en automatiserad affärslokal, eller

6. anordnar automatspel enligt lagen (1982:636) om anordnande av

visst automatspel eller enligt lotterilagen (1994:1000).

Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

Prop. 2013/14:15

28

3

Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit ett nytt direktiv om konsument-

rättigheter¹. Genom direktivet upphävs tidigare direktiv om hem- och

distansförsäljning från 1985 respektive 1997. Dessutom ändras direktivet

om oskäliga villkor i konsumentavtal från 1993 och direktivet om vissa

aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade

garantier från 1999. De nationella åtgärderna för att följa det nya direk-

tivet om konsumenträttigheter ska gälla i medlemsstaterna från och med

den 13 juni 2014. Direktivet finns som bilaga 1.

I kommissionens regi har tre möten hållits om genomförandet av

direktivet. Överläggningar har dessutom hållits med företrädare för

berörda departement i övriga nordiska länder om tolkningen och genom-

förandet av direktivet.

Som ett led i genomförandet utarbetades i Justitiedepartementet departe-

mentspromemorian Gemensamt konsumentskydd i EU (Ds 2013:15). En

sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2, och promemorians

författningsförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats.

En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena

finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2013/2027/L2).

En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i

direktivet och närmast motsvarande bestämmelser i svensk lag finns i

bilaga 5.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 september 2013 att inhämta Lagrådets

yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen följer Lagrådets för-

slag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.1, 5.3, 5.4, 7 och 11

samt i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissens förslag görs också några språkliga

och redaktionella ändringar.

4

Direktivet och dess genomförande

Direktivets syfte och innehåll

Direktivet om konsumenträttigheter spänner över ett stort område.

Huvudsakligen regleras avtal om konsumentköp och konsumenttjänster

som ingås på distans eller utanför affärslokaler. Men direktivet innehåller

också artiklar som gäller oavsett på vilket sätt ett avtal ingås. Det gäller

exempelvis vissa artiklar om oskäliga avtalsvillkor. Direktivet är ett s.k.

¹ Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om

konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europa-

parlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv

85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011,

s. 64, Celex 32011L0083).

Prop. 2013/14:15

29

fullharmoniseringsdirektiv. Det innebär att direktivet innehåller harmoni-

serade bestämmelser och att medlemsstaterna därför inte får behålla eller

införa bestämmelser i nationell lag som skiljer sig från vad som före-

skrivs i direktivet. Flertalet tidigare direktiv på det konsumenträttsliga

området är minimiharmoniseringsdirektiv. Det innebär att medlems-

staterna har varit fria att föreskriva längre gående krav än vad som följer

av direktiven, t.ex. för att på särskilda områden uppnå ett högre konsu-

mentskydd. Många medlemsstater har utnyttjat denna möjlighet, men på

skiftande områden och i varierande omfattning. Det har medfört en

fragmentisering av regelverken inom EU. För konsumenterna kan det

vara oklart vad som gäller vid avtal som ingås med en näringsidkare i ett

annat EU-land. Det riskerar att hämma intresset för att ingå sådana avtal.

För näringsidkarna kan det framstå som besvärligt att sälja varor eller

tjänster till konsumenter i en annan medlemsstat, eftersom det i princip är

lagen i konsumentens hemland som ska gälla.

Direktivet är indelat i sex kapitel och har två bilagor.

Kapitel I i direktivet innehåller artiklar om syfte, definitioner och

tillämpningsområde.

Syftet med direktivet är enligt artikel 1 dels att åstadkomma ett konsu-

mentskydd som ligger på en hög nivå, dels att bidra till att den inre

marknaden fungerar tillfredsställande.

Artikel 2 innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet, såsom

vem som ska anses vara konsument och vem som ska anses vara närings-

idkare i direktivets mening. Ett nytt begrepp är ”avtal utanför fasta affärs-

lokaler”. Exempel på sådana avtal är avtal som ingås i konsumentens

bostad eller på dennes arbetsplats, men även avtal som ingås på offent-

liga platser som gator, köpcenter och badstränder (s.k. canvasförsäljning)

omfattas. Begreppet inrymmer således mer än det nuvarande begreppet

hemförsäljning.

I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet ska tilläm-

pas på avtal mellan näringsidkare och konsumenter om köp av varor och

tillhandahållande av tjänster, liksom på avtal om försörjningstjänster och

nyttigheter, såsom fortlöpande leverans av el, vatten, gas eller fjärrvärme.

I samma artikel anges också de avtalstyper som är undantagna från

tillämpningsområdet. Direktivet är inte tillämpligt på sociala tjänster eller

hälso- och sjukvårdstjänster. Spelverksamhet ligger också utanför, lik-

som finansiella tjänster. Anledningen är bl.a. att sådana tjänster lämpar

sig mindre väl för generella bestämmelser av det slag som finns i direk-

tivet. Det finns dessutom redan ett antal instrument på EU-nivå som

innehåller harmoniserande bestämmelser om konsumentskydd på det

finansiella området. Vidare undantas skapande, förvärv och överlåtelse

av rättigheter i fast egendom från direktivet. Rättigheter i fast egendom är

till sin karaktär normalt bundna till rättssystemet i den stat där fastigheten

är belägen. Det finns väl utvecklade nationella regleringar av sådana

rättigheter och det finns därför inte ett lika påtagligt behov av att harmo-

nisera reglerna. Det finns av liknande skäl också ett undantag för upp-

förande av nya byggnader, ombyggnad av befintliga byggnader och

uthyrning för varaktigt boende. Avtal om småhusentreprenad eller

ombyggnationer faller alltså utanför tillämpningsområdet. Däremot ska

direktivet tillämpas på avtal som en konsument ingår med en hantverkare

om tjänster som ska utföras i konsumentens bostad. Slutligen undantas

Prop. 2013/14:15

30

sådana avtal som regleras av paketresedirektivet² och direktivet om

konsumentskydd vid tidsdelat boende³.

Artikel 4 ger uttryck för att direktivet innebär fullharmonisering.

Medlemsstaterna får inte i sin nationella lagstiftning behålla eller införa

bestämmelser som avviker från de bestämmelser i direktivet som innebär

fullharmonisering.

Kapitel II i direktivet innehåller endast en artikel, artikel 5, som gäller

konsumentinformation i samband med andra avtal än distansavtal och

avtal utanför fasta affärslokaler. Den är alltså tillämplig på avtal som

ingås i butiker. Artikeln innehåller minimikrav på den information som

näringsidkaren ska lämna till konsumenten innan ett avtal ingås.

Kapitel III gäller för distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler.

Regleringen är till största delen gemensam för båda avtalstyperna.

Artiklarna 6–8 föreskriver vilken information näringsidkaren ska lämna

till konsumenten innan avtalet ingås och hur informationen ska lämnas.

Artiklarna 9–16 reglerar konsumentens rätt att ångra sig när ett avtal

har ingåtts på distans eller utanför fasta affärslokaler. Huvudregeln är att

konsumenten har rätt att ångra sig inom 14 dagar.

I kapitel IV behandlas vissa frågor som rör andra konsumenträttigheter

än informationskrav och ångerrätt. I artiklarna 18 och 20, som är

tillämpliga på alla slags avtal om köp av varor, behandlas frågor om när

en vara ska levereras, vilka rättigheter köparen har vid sen leverans och

när risken för att varan skadas går över på köparen.

Artiklarna 19, 21 och 22 gäller oskäliga avtalsvillkor och ska tillämpas

på köpeavtal, tjänsteavtal och avtal om tillhandahållande av gas, el,

vatten och fjärrvärme. Artikel 19 handlar om uttag av avgifter vid betal-

ning på visst sätt. I artikel 21 behandlas frågan om avgifter för att

använda en kundtjänst per telefon. Artikel 22 innehåller ett förbud mot

att på vissa sätt dölja en betalningsskyldighet för konsumenten.

Kapitel V innehåller allmänna bestämmelser. Artiklarna 23–26 inne-

håller vissa regler för direktivets efterlevnad. Medlemsstaterna ska t.ex.

ge konsumentorganisationer, offentliga organ (som Konsumentombuds-

mannen) och branschorganisationer rätt att föra talan inför domstol om

frågor som regleras i direktivet.

Vid leveranser av varor eller tillhandahållande av tjänster som sker

utan föregående beställning föreskriver direktivet i artikel 27 att ett

uteblivet svar från konsumentens sida inte ska anses innebära ett sam-

tycke till leveransen eller till att tjänsten utförs.

Enligt artikel 28 ska medlemsstaterna senast den 13 december 2013

offentliggöra de lagar och andra författningar som krävs för att genom-

föra direktivet. Bestämmelserna ska tillämpas från och med den 13 juni

2014.

I den mån medlemsstaterna utnyttjar möjligheter att avvika från direk-

tivet ska detta, enligt artikel 29, rapporteras till kommissionen. Enligt

² Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra

paketarrangemang (EGT L 158, 23.6.1990, s. 59, Celex 31990L0314).

³ Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om

konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semester-

produkter, återförsäljning och byte (EUT L 33, 3.2.2009, s. 10, Celex 32008L0122).

Prop. 2013/14:15

31

artikel 30 ska kommissionen lämna en rapport om tillämpningen av

direktivet till Europaparlamentet och rådet.

I kapitel VI finns slutbestämmelser. Enligt artikel 31 ska de tidigare

direktiven om distansavtal och hemförsäljning upphöra att gälla. Vidare

föreskriver artiklarna 32 och 33 att vissa justeringar ska ske av direk-

tiven om oskäliga villkor i konsumentavtal och om vissa aspekter

rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garan-

tier. I båda fallen införs det en skyldighet för medlemsstaterna att

rapportera till kommissionen om ändringar som sker i den berörda

nationella lagstiftningen eller om avsteg görs från direktiven.

Bilaga I A till direktivet innehåller ett formulär med information om

ångerrätten som en näringsidkare ska kunna fylla i och lämna till en

konsument för att därigenom uppfylla sin informationsskyldighet.

Bilaga I B innehåller en mall för det ångerformulär som en konsument

som ångrar sitt avtal kan använda sig av.

Genomförande av direktivet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resul-

tat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form

och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om

Europeiska unionens funktionssätt). Det innebär att en medlemsstat vid

genomförandet av direktivet inte behöver använda sig av samma termi-

nologi och systematik som direktivet.

Det svenska genomförandet bör ske på ett sådant sätt att direktivets

konsumentskydd säkert är uppfyllt. Samtidigt är det viktigt att avgöra i

vad mån nya regler också ska gälla för konsumentavtal som faller utanför

direktivets tillämpningsområde. Genomförandet måste anpassas till den

terminologi och systematik som finns i den svenska konsumentlagstift-

ningen.

Inte minst mot bakgrund av den omfattande gränsöverskridande verk-

samhet som förekommer mellan de nordiska länderna är det också av

värde att ägna uppmärksamhet åt hur övriga nordiska länder genomför

direktivet.

Utgångspunkten är att direktivet i princip är tillämpligt på samtliga

avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument. Den över-

vägande delen av bestämmelserna ska dock endast tillämpas på distans-

avtal och på avtal utanför fasta affärslokaler. Direktivet har dessutom

försetts med ett flertal specifika undantag för olika avtalstyper.

I svensk rätt finns det ingen generell konsumentlag som är tillämplig

på alla typer av konsumentavtal och som dessutom innehåller så olika

typer av bestämmelser som finns i direktivet. Genomförandet av direk-

tivet kommer därför att påverka flera lagar. Bestämmelser om distans-

avtal och hemförsäljning finns i distans- och hemförsäljningslagen

(2005:59), och den lagen är central vid genomförandet av direktivet.

Med hänsyn till att direktivet i så stor utsträckning rör distansavtal och

avtal utanför fasta affärslokaler är det lämpligt att behandla direktivets

generella bestämmelser om definitioner och tillämpningsområde

(kapitel I i direktivet) tillsammans med bestämmelserna om distansavtal

och avtal utanför fasta affärslokaler (kapitel III i direktivet). Vad som

ytterligare talar för det är att det inte fullt ut finns anledning att, vid

Prop. 2013/14:15

32

genomförande av resterande delar av direktivet, ha de undantag från

tillämpningsområdet som anges i första kapitlet. Frågor om distansavtal

och avtal utanför fasta affärslokaler behandlas i avsnitt 5 i propositionen.

I direktivets andra kapitel finns en bestämmelse om information som

näringsidkaren ska lämna inför ingående av andra konsumentavtal än

distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Det finns inte några

civilrättsliga sanktioner knutna till bestämmelsen. Andra generella bestäm-

melser om information som näringsidkaren ska lämna till en konsument

finns i marknadsföringslagen (2008:486), bl.a. i 12 §. Genomförandet av

direktivets andra kapitel behandlas i avsnitt 6.

I direktivets fjärde kapitel finns bestämmelser som enbart är tillämpliga

på köpeavtal (artiklarna 18 och 20) och som gäller frågor om när en vara

ska levereras, vilka rättigheter köparen har vid sen leverans och när

risken för att varan skadas går över på köparen. I svensk rätt finns

bestämmelser av motsvarande slag i konsumentköplagen (1990:932). I

avsnitt 7 behandlas genomförandet av dessa artiklar.

Fjärde kapitlet i direktivet innehåller också tre artiklar som gäller vissa

avtalsvillkor och som ska tillämpas både på köpeavtal och tjänsteavtal. I

artikel 19 finns en bestämmelse som rör avgifter för olika betalningssätt,

i artikel 21 behandlas frågan om avgifter för att använda en kundtjänst

per telefon och artikel 22 innehåller ett förbud mot att på vissa sätt ta ut

dolda tilläggsbetalningar. Artiklarna behandlar näringsidkarens möjlighet

att använda olika typer av avtalsvillkor mot konsumenten. I lagen

(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden finns generella

bestämmelser om avtalsvillkor. Artiklarna behandlas i avsnitt 8.

I direktivets femte kapitel finns bestämmelser om efterlevnad av direk-

tivets bestämmelser och om påföljder. Dessa frågor behandlas i avsnitt 9.

I direktivets femte kapitel finns även en bestämmelse om att en konsu-

ment inte ska behöva betala för en leverans av en vara eller tillhanda-

hållande av en tjänst som görs utan föregående beställning (artikel 27).

En motsvarande bestämmelse finns i distansavtalsdirektivet från 1997.

Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att svensk rätt

uppfyller direktivets krav i det avseendet (prop. 1999/2000:89 s. 66 f.).

Prop. 2013/14:15

33

5

Nya regler om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler

5.1

Tillämpningsområde

Regeringens förslag: Distans- och hemförsäljningslagen ska byta

namn till lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Med

avtal utanför affärslokaler avses t.ex. avtal som ingås vid gatuförsälj-

ning. Sådana avtal ska alltså omfattas av lagen.

Det ska finnas gemensamma bestämmelser för distansavtal och för

avtal utanför affärslokaler om varor och tjänster i allmänhet. Avtal om

uthyrning av fast egendom för annat ändamål än varaktigt boende,

t.ex. av en sommarstuga eller en lokal, ska omfattas av bestämmel-

serna, liksom avtal som ingås vid en auktion. Avtal som avser lotteri-

tjänster ska däremot inte längre omfattas av regleringen. Även avtal

utanför affärslokaler där det pris som konsumenten ska betala under-

stiger 400 kronor ska undantas från bestämmelserna.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Promemorians förslag till definition av avtal utanför fasta affärslokaler

skiljer sig något från regeringens förslag till definition av avtal utanför

affärslokaler.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen

eller lämnar dem utan invändning. Några remissinstanser, bl.a. Allmänna

reklamationsnämnden, Post- och telestyrelsen, Direkthandelns förening,

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Tidningsutgivarna och

Svenska Bankföreningen, påpekar att promemorians definition av avtal

utanför fasta affärslokaler skiljer sig från direktivets. Allmänna reklama-

tionsnämnden anser att det bör övervägas om en definition av begreppet

fasta affärslokaler ska tas in i lagen. Även Juridiska fakultetsnämnden

vid Stockholms universitet och Sveriges advokatsamfund har synpunkter

på genomförandet av direktivets definitioner och anser bl.a. att fler

definitioner bör tas in i lagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

universitet är tveksam till begreppet digitalt innehåll och menar att ett

annat begrepp, t.ex. elektroniskt innehåll, bör användas. Juridiska fakul-

tetsnämnden vid Stockholms universitet är tveksam till att undanta avtal

utanför affärslokaler som understiger 400 kr.

Skälen för regeringens förslag

Regleringen bör som utgångspunkt omfatta alla avtal som ingås utanför

affärslokaler

Det nya direktivet innehåller huvudsakligen bestämmelser om distans-

avtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Motsvarande bestämmelser i

svensk rätt finns främst i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59).

Regleringen i den lagen bygger på de tidigare direktiven om distansavtal

och hemförsäljning. Lagens andra kapitel innehåller regler för distans-

avtal om varor och icke finansiella tjänster, medan fjärde kapitlet inne-

håller bestämmelser om hemförsäljning. I övrigt innehåller lagen bestäm-

Prop. 2013/14:15

34

melser om distansavtal avseende finansiella tjänster och finansiella

instrument (3 kap.) samt inledande och gemensamma bestämmelser som

gäller för alla distansavtal och hemförsäljningsavtal som omfattas av

lagen (1 resp. 5 kap.).

I direktivet definieras distansavtal som varje köpe- eller tjänsteavtal

som ingås mellan näringsidkaren och konsumenten med stöd av ett

organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av

tjänster på distans, utan att näringsidkaren och konsumenten är fysiskt

närvarande, och enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för

distanskommunikation fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet

ingås. Definitionen är i sak oförändrad i förhållande till tidigare direktiv

om distansavtal. Den nuvarande definitionen i distans- och hemförsälj-

ningslagen kan därmed behållas.

Direktivet innehåller också en definition av avtal utanför fasta affärs-

lokaler. Därmed avses, för det första, avtal som ingås när näringsidkaren

och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande på en plats som inte är

näringsidkarens fasta affärslokal. Detsamma gäller avtal som ingås efter

det att konsumenten lämnat ett anbud under de förhållandena. För det

andra avses avtal som ingås i näringsidkarens fasta affärslokal eller med

hjälp av distanskommunikation omedelbart efter det att konsumenten

tilltalats av näringsidkaren på någon annan plats än i dennes affärslokal.

Slutligen omfattas även avtal som ingås under en utflykt organiserad av

näringsidkaren i syfte att marknadsföra och sälja varor eller tjänster.

Direktivet innehåller dessutom en definition av begreppet fasta affärs-

lokaler. Enligt den avses med begreppet varje typ av lokal, fast eller

rörlig, där näringsidkaren vanligen eller säsongsvis bedriver sin verk-

samhet.

För att genomföra direktivet behöver det införas regler som träffar alla

avtal som ingås, som det uttrycks i den svenska versionen, utanför

näringsidkarens fasta affärslokal. De avtal som i hittillsvarande lag-

stiftning benämns hemförsäljningsavtal inbegrips i detta begrepp. Det är

lämpligt att föra in en definition av begreppet motsvarande direktivets i

den svenska lagen. I den engelska versionen används begreppet ”off-

premises contract” och i den franska används ”contrat hors établisse-

ment”. I förhållande till dessa texter tycks den svenska översättningen

avvika något i det att det talas om fasta affärslokaler. När det i direktivet

också sägs att affärslokalen kan vara fast eller rörlig, är det lämpligt att

använda begreppet avtal utanför affärslokaler i den svenska lagen och

alltså inte avtal utanför ”fasta” affärslokaler. Som några remissinstanser

påpekar bör definitionen formuleras något annorlunda än vad som

föreslås i promemorian så att det framgår att om avtalet ingås i närings-

idkarens affärslokal eller med hjälp av något medel för distanskommu-

nikation ska detta ske i omedelbar anslutning till att konsumenten kon-

taktats på någon annan plats. En närmare beskrivning av begreppet

affärslokaler och vilka avtal som avses återfinns i författningskommen-

taren. Det får anses onödigt att dessutom ha en särskild definition av

begreppet affärslokaler.

Prop. 2013/14:15

35

Distans- och hemförsäljningslagen bör byta namn och struktureras om

Direktivet innebär att relativt omfattande ändringar måste göras i distans-

och hemförsäljningslagen. Eftersom regleringen av distansavtal och avtal

utanför affärslokaler till största delen är gemensam, bör även den svenska

lagen behandla distansavtal och avtal utanför affärslokaler i ett samman-

hang. Lagens andra kapitel om distansavtal som – jämte det fjärde kapit-

let om hemförsäljning – i huvudsak innehåller den svenska reglering som

påverkas av direktivet bör därför omarbetas helt och innehålla gemen-

samma bestämmelser för distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Samtidigt bör det fjärde kapitlet upphävas. I övriga kapitel för direktivet

med sig endast mindre ändringar. För att få en bättre struktur i lagen bör

de bestämmelser i lagens femte kapitel som kvarstår flyttas till lagens

övriga kapitel.

I och med att begreppet hemförsäljning utmönstras ur lagen, bör lagens

namn ändras. Det framstår som lämpligt att lagens namn även fortsätt-

ningsvis anger de två avtalstyper som regleras i lagen. Lagen bör därför

benämnas lag om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Ytterligare definitioner behöver inte införas i lagen

I direktivet definieras konsument som varje fysisk person som agerar för

ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten.

Definitionen korresponderar väl med vad som anges i flertalet andra EU-

instrument på konsumenträttens område. I svensk rätt brukar konsument-

definitionen även innehålla ett huvudsaklighetsrekvisit. I distans- och

hemförsäljningslagen, liksom t.ex. i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden, anges att konsument är den som handlar huvud-

sakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Vid genom-

förandet av direktivet om konsumentskydd vid tidsdelat boende över-

vägdes överensstämmelsen mellan den svenska och den EU-rättsliga

konsumentdefinitionen (prop. 2010/11:85 s. 29). Det bedömdes att kon-

sumentdefinitionen borde utformas på samma sätt som i näraliggande

lagstiftning, som också delvis genomför EU-rätt, dvs. med ett huvud-

saklighetsrekvisit. I förevarande fall har det klargjorts i direktivets skäl

17 att vid avtal som både faller utom och inom en persons närings-

verksamhet ska personen ändå anses vara konsument, om näringssyftet är

så begränsat att det inte dominerar avtalet. Mot denna bakgrund finns det

starka skäl att behålla det svenska huvudsaklighetsrekvisitet.

På motsvarande sätt definierar direktivet näringsidkare som en fysisk

eller juridisk person som agerar för ändamål som faller inom ramen för

den egna närings- eller yrkesverksamheten. Direktivet poängterar att det

saknar betydelse om en juridisk person ägs av det allmänna eller är

privatägd. Direktivets definition av näringsidkare inkluderar även

personer som agerar i en näringsidkares namn eller för dennes räkning.

Det ligger i sakens natur att det svenska näringsidkarbegreppet även

omfattar anställda eller andra som handlar i näringsidkarens namn eller

för dennes räkning. I distans- och hemförsäljningslagen finns dessutom

en bestämmelse som särskilt reglerar befogenhet för näringsidkarens

ombud (5 kap. 1 §); bestämmelsen kommer att finnas kvar men flyttas till

1 kap. Något särskilt tillägg i definitionen av näringsidkare behövs därför

inte.

Prop. 2013/14:15

36

Direktivet innehåller också andra definitioner. Definitionen av varak-

tigt medium finns med såväl i det tidigare direktivet om distansavtal som

i andra direktiv, t.ex. konsumentkreditdirektivet⁴. Någon definition i lag

har dock inte ansetts nödvändig, utan i stället används uttrycket läsbar

och varaktig form (t.ex. prop. 2004/05:13 s. 44 f.). Det är lämpligt att

använda det uttrycket även fortsättningsvis. Definitionen av finansiell

tjänst överensstämmer med tillämpningsområdet för 3 kap. i distans- och

hemförsäljningslagen, se 3 kap. 1 §. När det gäller de övriga definitioner-

na klargörs innebörden av begreppen i några fall i samband med att de

används i materiella bestämmelser, t.ex. offentlig auktion (auktion där det

är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att

använda ett medel för distanskommunikation, se förslaget till 2 kap.

11 § 10) och biavtal (anknytande avtal, se förslaget till 2 kap. 16 §).

Resterande begrepp får anses vara tillräckligt tydliga i sig själva. Det

gäller t.ex. begreppet digitalt innehåll som i direktivet definieras som

data som produceras och tillhandahålls i digital form, t.ex. spel, musik

och applikationer. Begreppet används bl.a. i informationsbestämmelserna

där det finns särskilda krav för näringsidkare att ge information om

funktionen hos digitalt innehåll. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

universitet anser att det är tveksamt om begreppet digitalt innehåll bör

användas, bl.a. eftersom det inte är teknikneutralt. Fakultetsnämnden

föreslår elektroniskt innehåll som alternativt begrepp. Enligt regeringens

mening är det, liksom gjorts i direktivet, mest lämpligt att använda

begreppet digitalt innehåll i lagen.

Sammanfattningsvis är det regeringens bedömning att ytterligare

definitioner inte är nödvändiga.

Närmare om vilka slags avtal som bör omfattas

Det står klart att direktivet, liksom regleringen i distans- och hemförsälj-

ningslagen, omfattar avtal om överlåtelse och upplåtelse av lös egendom

samt tjänsteavtal. Lagen bör därför även fortsättningsvis omfatta sådana

avtal (jfr prop. 1999/2000:89 s. 23 f. och prop. 2004/05:13 s. 126).

Av artikel 3.3 och skäl 26 framgår att vissa avtal om upplåtelse av fast

egendom omfattas av direktivet; uthyrning för andra ändamål än varak-

tigt boende. Med det avses bl.a. säsongsvis uthyrning av bostäder för

fritidsändamål, t.ex. uthyrning av sommarstugor. Även uthyrning av

lokaler och mark omfattas. Distans- och hemförsäljningslagen omfattar

inte upplåtelse av fast egendom. Lagen bör därför ändras så att dessa

typer av avtal om uthyrning av fast egendom omfattas. Enligt direktivets

systematik anses dessa upplåtelser vara tjänster. Av lagtekniska skäl är

det lämpligt att använda samma lösning vid genomförandet av de nu

aktuella bestämmelserna.

Flera typer av avtal är undantagna från direktivets tillämpningsområde

(artikel 3). En konsekvens av detta är att medlemsstaterna själva kan

bestämma vilka regler som ska gälla för de undantagna avtalstyperna (i

den mån de inte omfattas av något annat EU-instrument). I distans- och

⁴ Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument-

kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008,

s. 66, Celex 32008L0048).

Prop. 2013/14:15

37

hemförsäljningslagen finns också undantag för delvis samma avtalstyper.

Därtill kommer att andra avtalstyper undantagits från delar av lagen, t.ex.

från bestämmelserna om ångerrätt.

Till att börja med undantas i direktivet avtal om sociala tjänster, t.ex.

barnomsorg och hemtjänst, liksom avtal om hälso- och sjukvårdstjänster

(artikel 3.3 a och b). I Sverige har de flesta av dessa tjänster snarare en

offentligrättslig prägel än en privaträttslig. Om ett avtal ingås mellan en

enskild och en tjänsteutövare som är näringsidkare, omfattas dock avtalet

av tillämpningsområdet för distans- och hemförsäljningslagen. Det kan

t.ex. gälla vissa avtal om medicinsk eller annan behandling av människor

(prop. 1999/2000:89 s. 74). Det är lämpligt att behandla dessa tjänster på

samma sätt även fortsättningsvis. Något undantag för sociala tjänster

eller hälso- och sjukvårdstjänster bör därför inte införas i lagen.

Vidare undantas avtal om spel och lotterier från direktivets tillämp-

ningsområde (artikel 3.3 c). Enligt nuvarande reglering omfattas dessa

avtal, men de har undantagits från bestämmelserna om ångerrätt (2 kap.

4 §). Lotterier av olika slag regleras i lotterilagen (1994:1000). Rätten att

anordna lotterier är enligt den lagen begränsad. Tillstånd att anordna

lotterier får endast lämnas till den som har till syfte att främja allmän-

nyttiga ändamål. Direktivets regler om information är något mer utförliga

än de som fanns i det tidigare distansavtalsdirektivet. Varken reglerna om

information eller ångerrätt är anpassade för avtal som gäller spel och

lotterier. Sådana avtal bör därför, till skillnad från i dag, undantas från

lagens tillämpningsområde.

Direktivet är inte heller tillämpligt på avtal om finansiella tjänster

(artikel 3.3 d). Finansiella tjänster behandlas i avsnitt 5.2.

Undantag har i direktivet gjorts för avtal som på olika sätt är relaterade

till fast egendom. För det första undantas avtal om tillskapande, förvärv

eller överlåtelse av fast egendom eller av rättigheter i fast egendom

(artikel 3.3 e). Med rättigheter i fast egendom torde i direktivets mening

avses exempelvis panträtter och bestående nyttjanderätter såsom servitut.

Sådana avtal relaterade till fast egendom kommer att vara undantagna

från lagens tillämpningsområde utan att något uttryckligt undantag

behövs.

Vidare har avtal om uppförande av nya byggnader, omfattande om-

byggnad av befintliga byggnader och avtal om uthyrning av bostäder för

permanent boende undantagits från direktivets tillämpningsområde

(artikel 3.3 f). Reglerna om distansavtal och hemförsäljning i distans-

och hemförsäljningslagen är inte tillämpliga på avtal som avser upp-

förande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.

Däremot är lagen tillämplig på både om- och tillbyggnader samt på

reparationer av befintliga byggnader. Eftersom direktivet undantagit om-

fattande ombyggnader från tillämpningsområdet, är medlemsstaterna fria

att reglera vad som ska gälla för dem. Det saknas anledning att i det

avseendet ändra lagens tillämpningsområde i förhållande till vad som

gäller enligt nuvarande ordning. Avtal om om- och tillbyggnader samt

reparationer av fast egendom bör alltså omfattas av lagen. Att avtal om

uthyrning av bostäder för varaktigt boende bör undantas nämns ovan.

I vissa situationer skulle direktivets regler kunna komma i konflikt med

andra EU-instrument. Två specifika situationer som har uppmärksam-

mats i direktivet är när en konsument köper en paketresa eller ingår ett

Prop. 2013/14:15

38

avtal om tidsdelat boende och avtalet ingås på distans eller utanför

affärslokaler (artikel 3.3 g och h). Det har därför klargjorts att direktivet

inte ska tillämpas på avtal som omfattas av tillämpningsområdet för

direktivet om konsumentskydd vid tidsdelat boende eller direktivet om

paketresor. Motsvarande undantag bör finnas i den svenska lagen. Detta

gäller i princip redan i dag, eftersom avtal enligt lagen (2011:914) om

konsumentskydd vid tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt är

undantagna från informationsskyldighet och ångerrätt både för distans-

avtal och för hemförsäljningsavtal. Även distansavtal om inkvartering

och transport är undantagna från informationsskyldighet och ångerrätt.

Även avtal som enligt medlemsstatens lagstiftning ska ingås under

medverkan av en offentlig tjänsteman är undantagna från direktivet

(artikel 3.3 i). Några avtal av sådant slag finns inte i svensk rätt. Det

finns därför inte behov av något uttryckligt undantag i den delen.

Undantagna från direktivets tillämpningsområde är vidare avtal om

tillhandahållande av livsmedel och andra dagligvaror för hushållet som

fysiskt tillhandahålls av näringsidkare som gör utkörningsrundor (artikel

3.3 j). Vidare undantas avtal som ingås med hjälp av varuautomater, och

distansavtal med teleoperatörer som ingås genom offentliga telefon-

automater för användningen av dessa (artikel 3.3 l och m). Även avtal

som avser en tjänst som fullgörs genom användning av en enda telefon-,

internet- eller faxuppkoppling undantas. Gemensamt för de angivna

avtalstyperna är att det generellt inte kan anses finnas något särskilt

informationsbehov före avtalets ingående och att någon ångerrätt

knappast kan bli aktuell. Det finns därför inte något skäl att låta lagstift-

ningen omfatta dessa avtalstyper, vilket i princip inte innebär någon

skillnad mot vad som gäller i dag. En närmare beskrivning av vilka avtal

som avses finns i författningskommentaren.

Avtal om transport undantas från bestämmelserna om informations-

skyldighet och ångerrätt i distans- och hemförsäljningslagen. Det nya

direktivets tillämpningsområde omfattar i och för sig avtal om transpor-

ter. Avtal om tjänster som består i persontransport omfattas dock enbart

av ett fåtal artiklar (artikel 3.3 k). Den begränsade regleringen motiveras

med att passagerartransporter redan är föremål för annan unionslagstift-

ning. Bestämmelser finns bl.a. i förordningar om rättigheter och skyldig-

heter för tågresenärer⁵, bussresenärer⁶ och fartygsresenärer⁷. Dessa för-

ordningar innehåller regler som är specifikt anpassade för de särskilda

avtalstyperna. Det finns mot den bakgrunden inte anledning att låta avtal

om persontransporter omfattas av den nya regleringen i vidare mån än

vad direktivet kräver. Andra transporter, t.ex. varutransporter, bör dock

omfattas av regleringen. Dessa avtal bör emellertid, precis som enligt

⁵ Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om

rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EUT L 315, 3.12.2007, s. 14, Celex

32007R1371).

⁶ Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om

passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004

(EUT L 55, 28.2.2011. s. 1, Celex 32011R0181).

⁷ Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010

om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av

förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 334, 17.12.2010, s. 1 (Celex 32010R1177).

Prop. 2013/14:15

39

nuvarande ordning, undantas från ångerrätten, se avsnitt 5.4 och författ-

ningskommentaren.

När det gäller avtal utanför affärslokaler får medlemsstaterna besluta

att direktivets regler inte ska tillämpas om det belopp som konsumenten

ska betala inte överstiger 50 euro (artikel 3.4). I fråga om hemförsäljning

gäller i dag ett undantag för avtal där det pris som konsumenten ska

betala understiger 300 kr. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet är tveksam till om möjligheten att undanta avtal om lägre

belopp ska utnyttjas, eftersom det generellt sett medför en svaghet att

konsumentskyddet kan påverkas av hur en konsument gör sina köp, t.ex.

genom att köp delas upp för att understiga det aktuella beloppet. Enligt

regeringens mening är det, för att bidra till ökad handel och lägre

transaktionskostnader, rimligt att även fortsättningsvis undanta avtal av

det slaget från lagens tillämpningsområde. Summan bör justeras uppåt.

Lagen bör därmed inte gälla för avtal utanför affärslokaler, om det pris

som konsumenten ska betala understiger 400 kr.

Distans- och hemförsäljningslagen undantar distansavtal som ingås vid

en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt

än genom att använda ett medel för distanskommunikation. Auktioner

som sker uteslutande på distans (e-auktioner) omfattas dock både av

tillämpningsområdet och av ångerrätten. I direktivet finns det inte möj-

lighet att göra undantag från tillämpningsområdet för någon typ av

auktioner, vilket betyder att alla distansavtal som ingås vid en auktion,

som utgångspunkt kommer att omfattas av lagstiftningen. De auktions-

avtal som i distans- och hemförsäljningslagen undantas från tillämp-

ningsområdet undantas i direktivet dock från ångerrätten medan ånger-

rätten finns kvar vid e-auktioner, se avsnitt 5.4 och författningskommen-

taren. Lagrådet pekar på att skillnaden när det gäller ångerrätt för olika

typer av auktionsavtal kan synas svårmotiverad. När frågan om huruvida

distans- och hemförsäljningslagen skulle vara tillämplig på auktionsavtal

övervägdes, ansåg regeringen att behovet av ett konsumentskydd vid e-

auktioner var så starkt att det motiverade att avtal ingångna vid sådana

auktioner skulle omfattas av lagen. Det ansågs däremot inte ändamåls-

enligt att omfatta auktioner där man kan delta både på distans och på

plats; en sådan ordning skulle leda till en budgivningssituation där vissa

auktionsdeltagare har möjlighet att ångra det lagda budet medan andra

auktionsdeltagare saknar denna rätt (prop. 1999/2000:89 s. 35 och prop.

2004/05:13 s. 85). Denna syn gör sig enligt regeringens mening i allt

väsentligt alltjämt gällande och direktivet ger också uttryck för detta.

5.2

Finansiella tjänster

Regeringens förslag: Bestämmelserna om bl.a. informationskrav och

ångerrätt för distansavtal om finansiella tjänster ska gälla även vid

avtal om finansiella tjänster som ingås utanför affärslokaler. Avtal där

det pris som konsumenten ska betala understiger 400 kronor ska dock

undantas från bestämmelserna. Även kreditavtal ska undantas från

bestämmelserna.

Prop. 2013/14:15

40

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I promemorian undantas inte finansiella tjänster där priset understiger

400 kronor.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians förslag. Svensk Försäkring efter-

lyser överväganden om ett undantag för finansiella tjänster som under-

stiger 400 kronor.

Skälen för regeringens förslag: Avtal om finansiella tjänster, t.ex.

kreditavtal och försäkringsavtal, undantas från direktivets tillämpnings-

område. Skälet för detta är att det redan finns EU-instrument med åt-

skilliga bestämmelser om konsumentskydd. För svenskt vidkommande

regleras distansavtal om finansiella tjänster i 3 kap. distans- och hem-

försäljningslagen (2005:59) och direktivet medför inte några ändringar i

det kapitlet. Bestämmelserna om distansavtal om finansiella tjänster

införlivar direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster⁸. Sist-

nämnda direktiv innehåller inte några bestämmelser om hemförsäljning

av finansiella tjänster. Hemförsäljning av finansiella tjänster omfattas

dock i dag av regleringen i distans- och hemförsäljningslagens fjärde

kapitel som i huvudsak innebär att konsumenten har ångerrätt och ska

informeras om detta. Avtal om finansiella instrument undantas dock.

Regleringen bygger delvis på bestämmelser i hemförsäljningsdirektivet⁹,

som upphävs i och med det nya direktivet. I och med att fjärde kapitlet i

lagen föreslås upphävas, uppstår frågan om hur konsumentskyddet vid

hemförsäljning av finansiella tjänster bör regleras.

Det är lämpligt att det även fortsättningsvis finns bestämmelser om

ångerrätt och om information om ångerrätten för avtal utanför affärs-

lokaler som avser finansiella tjänster. Kraven på information för distans-

avtal och avtal utanför affärslokaler som avser varor och icke finansiella

tjänster föreslås nu bli likalydande. Det framstår enligt regeringens

mening som lämpligt att göra på samma sätt för finansiella tjänster. I

direktivet uppmuntras dessutom medlemsstaterna att, när det gäller

finansiella tjänster, låta sig inspireras av gällande unionslagstiftning på

området när de lagstiftar på områden som inte regleras på unionsnivå, så

att lika förutsättningar för alla konsumenter och alla avtal om finansiella

tjänster säkerställs (skäl 32). Det behov av reglering som finns för

finansiella tjänster bör således tillgodoses genom att tredje kapitlet görs

tillämpligt även på dessa tjänster. Det finns enligt regeringens mening

anledning att, precis som när det gäller varor och icke finansiella tjänster,

undanta finansiella tjänster där det pris som konsumenten ska betala

understiger 400 kronor.

När det gäller den typ av finansiella tjänster som regleras i konsument-

kreditlagen (2010:1846), dvs. kreditavtal, finns omfattande bestämmelser

om informationskrav och ångerrätt i den lagen. Konsumentkreditlagen

⁸ Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om

distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv

90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16,

Celex 32002L0065).

⁹ Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de

fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31, Celex

31985L0577).

Prop. 2013/14:15

41

bygger på ett fullharmoniserande direktiv, som också förhåller sig till

direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster. Det är därför inte

lämpligt att låta avtal utanför affärslokaler om kredit omfattas av ytter-

ligare reglering.

Bestämmelserna i tredje kapitlet i lagen om distansavtal och avtal utan-

för affärslokaler om bl.a. information, påföljd vid utebliven information

och ångerrätt bör alltså enligt regeringens uppfattning gälla även för avtal

utanför affärslokaler som avser finansiella tjänster, förutom kreditavtal.

En skillnad mot nuvarande reglering av ångerrätt vid hemförsäljning av

finansiella tjänster är att avräkningsreglerna i 3 kap. 11 § kommer att

gälla. Avräkningsreglerna innebär bl.a. att näringsidkaren får kräva att

konsumenten betalar för den del av en finansiell tjänst som har tillhanda-

hållits under ångerfristen. Det betyder en något mindre förmånlig ånger-

rätt för konsumenten än vad som enligt nuvarande ordning gäller vid

hemförsäljning.

Det saknas vidare anledning att inte ha samma regler om undantag från

ångerrätten för distansavtal om finansiella tjänster som för sådana avtal

utanför affärslokaler. De undantag som finns från ångerrätten för distans-

avtal bör därför gälla även för avtal utanför affärslokaler (se 3 kap. 2 §).

5.3

Informationsbestämmelser

Regeringens förslag: Vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler

om varor och icke finansiella tjänster ska all information ges till

konsumenten innan avtalet ingås. En nyhet är att information ska ges

om vilken maskin- och programvara som krävs för digitala produkter.

Informationen ska vara klar och begriplig och särskild hänsyn ska

tas till behovet av skydd för särskilt utsatta personer.

När ett avtal har ingåtts ska konsumenten inom rimlig tid få en

kopia av avtalet eller en bekräftelse av avtalet.

Näringsidkare som åsidosätter informationsskyldigheten ska kunna

drabbas av sanktioner enligt marknadsföringslagen.

Det införs också en civilrättslig regel om följden av utebliven

information. Informerar inte näringsidkaren om kostnader för leverans

och porto eller andra tillkommande kostnader, är konsumenten inte

skyldig att betala sådana kostnader.

En näringsidkare ska på sin webbplats tidigt i beställningsprocessen

ange begränsningar i leveransen och vilka betalningssätt som godtas.

För att konsumenten ska vara bunden av en beställning som görs på en

näringsidkares webbplats krävs att konsumenten uttryckligen påtagit

sig förpliktelsen att betala.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I promemorian görs dock den preciseringen att informationen ska lämnas

i rimlig tid innan avtalet ingås. I promemorian finns inte någon bestäm-

melse om att näringsidkaren på sin webbplats tidigt i beställnings-

processen ska ange begränsningar i fråga om leverans och vilka betal-

ningssätt som godtas. Enligt promemorians förslag gäller bestämmelsen

om krav för att en konsument ska vara bunden av en beställning för alla

Prop. 2013/14:15

42

elektroniska avtal, dvs. inte bara sådana som ingås på en näringsidkares

webbplats. Vidare föreslås i promemorian att möjligheten att särskilt

reglera informationskraven vid avtal utanför affärslokaler som avser

underhålls- och reparationstjänster, som inte kostar mer än 200 euro, bör

utnyttjas.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians förslag. Svensk Energi påpekar att

det för avtal om el finns informationskrav också i ellagen (1997:857) och

Svensk Fjärrvärme anser att avtal om fjärrvärme ska undantas från lagen

och att dessa avtal uteslutande bör regleras i fjärrvärmelagen (2008:263).

Telenor Sverige AB framför liknande synpunkter när det gäller elek-

troniska kommunikationstjänster för vilka det finns en reglering i lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation. Näringslivets Delegation för

Marknadsrätt, till vilken Tidningsutgivarna ansluter sig, och Svensk

Handel ifrågasätter varför informationen enligt förslaget ska ges i rimlig

tid innan ett avtal ingås, då motsvarande precisering saknas i direktivet.

SWEDMA anser att det inte bör åligga näringsidkaren att ta särskild

hänsyn till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer,

eftersom det är svårt vid telefonförsäljning att avgöra om en konsument

är särskilt utsatt. SWEDMA påpekar också att det är otydligt hur de sär-

skilda bestämmelserna om information vid elektroniska avtal respektive

avtal som ingås med hjälp av ett medel för distanskommunikation som

gör att informationen endast kan ges i begränsad omfattning eller under

begränsad tid, t.ex. sms, förhåller sig till varandra. Konsumentverket och

Kommerskollegium påpekar att det inte kommer till tydligt uttryck i

lagen att en webbplats enligt artikel 8.3 i direktivet bl.a. ska ange

begränsningar i leveransen. Även Sveriges advokatsamfund ifrågasätter

genomförandet i detta avseende. Några remissinstanser tar upp frågan om

skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning. Konsumentverket, Post- och

telestyrelsen, Energimarknadsinspektionen och Svensk Energi anser att

ett krav på skriftlig bekräftelse bör införas, medan Näringslivets

Delegation för Marknadsrätt, till vilken Tidningsutgivarna ansluter sig,

och SWEDMA är av motsatt uppfattning.

Skälen för regeringens förslag

Gemensamma informationskrav för distansavtal och avtal utanför

affärslokaler

Artiklarna 6–8 i direktivet innehåller regler om information som närings-

idkaren ska lämna till konsumenten före ingåendet av ett distansavtal

eller ett avtal utanför affärslokaler. Vad informationen ska innehålla

anges i 20 punkter i artikel 6. Exempelvis ska information ges om

näringsidkaren, varan eller tjänsten, kostnader, leveransmetoder och

ångerrätt. Av artikel 6 framgår också att de informationsuppgifter som

näringsidkaren lämnar, om t.ex. varan eller olika slags kostnader, ska

anses utgöra avtalsinnehåll, om inte parterna uttryckligen kommit

överens om något annat. Det anges också att det vid en tvist är närings-

idkaren som ska bevisa att information har lämnats.

För distansavtal ska enligt hittillsvarande reglering viss information

lämnas innan avtalet ingås medan annan information ska ges efter det att

avtalet ingåtts (2 kap. 6 och 7 §§ distans- och hemförsäljningslagen

Prop. 2013/14:15

43

[2005:59]). I fråga om hemförsäljningsavtal finns endast en skyldighet

för näringsidkaren att informera konsumenten om ångerrätten (4 kap.

3 §).

Distansavtal och avtal utanför affärslokaler om varor och icke finan-

siella tjänster ska fortsättningsvis regleras i ett gemensamt kapitel i lagen.

Innehållet i den information som ska lämnas före ingåendet av ett avtal är

detsamma vid båda avtalstyperna. Informationsinnehållet bör därmed

anges i en för avtalstyperna gemensam bestämmelse. Införlivandet av

direktivet innebär att all information ska ges samtidigt – innan avtalet

ingås. Vid telefonförsäljning ska näringsidkaren alltid i början av sam-

talet upplysa om vem han eller hon är (artikel 8.5).

Informationsbestämmelserna blir något mer utförliga än de som i dag

gäller för distansavtal, särskilt i fråga om information om digitalt inne-

håll. Med digitalt innehåll avses data som produceras och levereras i

digital form, som t.ex. datorprogram, applikationer, spel, musik, videor

eller texter. Det spelar ingen roll om åtkomsten sker genom nedladdning,

direktuppspelning från ett fysiskt medium eller på något annat sätt.

Näringsidkaren ska informera om funktionen hos digitalt innehåll och

vilka tekniska skyddsåtgärder som har använts samt vilken maskin- eller

programvara som krävs för att använda digitalt innehåll.

Bestämmelserna om information bör, i den utsträckning det är möjligt,

formuleras på samma sätt som liknande informationsbestämmelser i

annan konsumenträttslig lagstiftning. Hur de skilda punkterna i informa-

tionsbestämmelsen ska förstås utvecklas i författningskommentaren.

Utöver de informationskrav som införs för avtal som ingås på distans

eller utanför affärslokaler finns i speciallagstiftning särskilda informa-

tionskrav som gäller för vissa avtalstyper, t.ex. el, fjärrvärme och elektro-

niska kommunikationstjänster som också bygger på EU-lagstiftning.

Detta kan, liksom är fallet redan med hittillsvarande reglering, innebära

svårigheter för näringsidkare och konsumenter. Med hänsyn till hur de

olika direktiven är utformade är det dock mycket svårt att göra på något

annat sätt än att låta de informationskrav som kommer att finnas i lagen

om distansavtal och avtal utanför affärslokaler gälla även för t.ex. el,

fjärrvärme och elektroniska kommunikationstjänster. Kommissionen

kommer att senast 2014 ta fram riktlinjer som en hjälp att korrekt genom-

föra de befintliga EU-reglerna på det digitala området och det nya

direktivet.¹⁰

I artikel 6.4 anges att information som gäller reglerna om ångerrätt får

lämnas med hjälp av ett särskilt formulär (bilaga I A till direktivet).

Användande av formuläret är alltså frivilligt. Om näringsidkaren har fyllt

i formuläret på rätt sätt, bör denne anses ha uppfyllt informationskraven

när det gäller ångerrätten. Regeringen avser att i förordning föreskriva att

formuläret ska fastställas av Konsumentverket. Formuläret ska hållas till-

gängligt för näringsidkare och konsumenter.

Direktivet lämnar en möjlighet för medlemsstaterna att på särskilt sätt

reglera kravet på förhandsinformation vid avtal utanför affärslokaler som

¹⁰ Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, ekonomiska och sociala

kommittén samt regionkommittén, En strategi för konsumentpolitiken i EU – Att öka

förtroendet och tillväxten, KOM 2012 (225) slutlig.

Prop. 2013/14:15

44

avser underhålls- eller reparationstjänster som inte kostar mer än

200 euro (artikel 7.4). I promemorian föreslås att denna möjlighet utnytt-

jas. Enligt regeringens mening skulle dock ett utnyttjande av möjligheten

vara förenat med administrativa kostnader för näringsidkarna och det kan

ifrågasättas om möjligheten skulle underlätta vid den här typen av avtal.

Promemorians förslag bör alltså inte genomföras i denna del.

Närmare om hur informationen ska lämnas

I artiklarna 6–8 finns bl.a. regler om hur informationen ska tillhanda-

hållas vid avtal utanför affärslokaler respektive distansavtal. Bestämmel-

serna motsvarar till stor del vad som gäller enligt 2 kap. 6 § andra och

tredje styckena respektive 4 kap. 3 § andra stycket distans- och hemför-

säljningslagen. Vissa förändringar behövs dock.

Det bör föreskrivas att informationen ska vara klar och begriplig (se

artikel 6.1). Eftersom det inte i direktivet, till skillnad från i andra direk-

tiv på konsumenträttens område, anges att informationen ska ges i rimlig

tid innan avtalet ingås, bör ett sådant krav inte uppställas. I hittills-

varande reglering anges att näringsidkaren ska ta särskild hänsyn till

behovet av skydd för underåriga. I skäl 34 anges att näringsidkaren vid

tillhandahållande av informationen ska beakta de särskilda behoven hos

konsumenter som är särskilt utsatta på grund av nedsatt fysisk eller

psykisk funktionsförmåga, ålder eller godtrogenhet. Med hänsyn till hur

skälet är formulerad bör det fortsättningsvis följa av bestämmelsen att

näringsidkaren har ansvar för att motparten förstår vad avtalet innebär

och således att denne ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd inte

bara för underåriga utan även för andra särskilt utsatta personer. Vad

detta innebär får näringsidkaren bedöma i varje enskilt fall. Närings-

idkaren kan t.ex. vid telefonförsäljning behöva ställa frågor för att för-

säkra sig om att konsumenten har förstått vad avtalet innebär.

Liksom i det tidigare direktivet om distansförsäljning finns det i det nu

aktuella direktivet en möjlighet för medlemsstaterna att införa bestäm-

melser om på vilket språk informationen ska lämnas (artikel 6.7). Vid

genomförandet av det tidigare direktivet valde regeringen att inte föreslå

en sådan bestämmelse (prop. 1999/2000:89 s. 39). Det har inte fram-

kommit något som föranleder regeringen att nu göra en annan bedöm-

ning. Lagrådet anser att lagens krav på att informationen ska ges på ett

klart och begripligt sätt i många fall ställer krav på ett vidsträckt bruk av

svenska språket. Även regeringen anser att direktivets och lagens krav i

vissa fall kan komma att innebära att informationen behöver ges på

svenska.

När det gäller hur informationen ska lämnas skiljer sig bestämmelserna

åt i fråga om avtalstyperna. Vid avtal utanför affärslokaler är huvud-

regeln att informationen ska lämnas i pappersform (artikel 7.1). Om

konsumenten samtycker till det, får den i stället lämnas på ett annat

varaktigt medium. Vid distansavtal ska informationen lämnas eller göras

tillgänglig för konsumenten på ett sätt som är lämpligt för den form av

distanskommunikation som används (artikel 8.1).

Eftersom bestämmelserna skiljer sig åt är det nödvändigt att införa

särskilda regler för hur informationen ska lämnas vid distansavtal

respektive avtal utanför affärslokaler. Bestämmelserna innebär inga stora

Prop. 2013/14:15

45

skillnader jämfört med vad som gäller i dag. En nyhet är dock att om ett

distansavtal ingås med hjälp av ett medel för distanskommunikation som

endast medger ett begränsat utrymme eller en begränsad tid för att visa

information, behöver information endast ges om varans eller tjänstens

huvudsakliga egenskaper, näringsidkarens identitet, priset, avtalets löp-

tid, uppsägningsreglerna och ångerrätten. Det gäller t.ex. avtal som ingås

via sms. Övrig information får lämnas på något annat lämpligt sätt

(artikel 8.4).

Enligt artikel 8.2 finns särskilda bestämmelser som gäller för vissa

distansavtal. I artikeln anges att det gäller avtal som ingås elektroniskt,

vilket enligt ordalydelsen synes innefatta såväl avtal som ingås på en

näringsidkares webbplats som avtal som ingås t.ex. genom e-post eller

sms. I skäl 39 förklaras dock artikeln med att det vid distansavtal som

ingås på webbplatser är viktigt att säkerställa att konsumenten fullt ut kan

läsa och förstå huvudinslagen i avtalet innan beställningen görs. Det

tyder på att artikeln enbart är tänkt att tillämpas på avtal som ingås på en

webbplats. Artikeln är också svår att tillämpa på andra elektroniska avtal,

t.ex. en sms-biljett för bussen. Vid sådana beställningar kan närings-

idkaren inte veta när konsumenten kommer att skicka sin beställning och

således när informationen ska ges. Därtill kommer att det, som nämns

ovan, i artikel 8.4 finns en särskild bestämmelse som gäller avtal som

ingås med hjälp av ett medel för distanskommunikation som medger ett

begränsat utrymme eller en begränsad tid för att visa informationen, dvs.

avtal som t.ex. ingås genom sms. Det framstår inte som lämpligt att

bestämmelserna i artikel 8.2 och artikel 8.4 ska gälla parallellt för vissa

avtal. Artikel 8.2 bör därför enligt regeringens mening, till skillnad mot

vad som görs i promemorian, tolkas så att den enbart avser sådana

elektroniska avtal som ingås på en näringsidkares webbplats.

För att genomföra artikel 8.2 krävs en bestämmelse som ålägger

näringsidkaren att när avtalet ska ingås på en webbplats särskilt upp-

märksamma konsumenten på den viktigaste informationen. Det gäller

information om varan eller tjänsten, priset, avtalets löptid och villkoren

för att säga upp av avtalet.

Vidare krävs, som några remissinstanser påpekar, en uttrycklig regel

som innebär att näringsidkaren på sin webbplats, senast i början av

beställningsprocessen, på ett tydligt sätt ska ange om det finns några

begränsningar för leveransen samt vilka betalningssätt som godtas

(artikel 8.3).

I direktivet anges att sedan avtalet ingåtts ska en kopia av eller en

bekräftelse på ett avtal utanför affärslokaler respektive en bekräftelse på

ett distansavtal lämnas (artiklarna 7.2 och 8.7). Motsvarande bestämmel-

ser bör därför införas i lagen.

Medlemsstaterna har möjlighet att införa regler som innebär att avtal

som ingås per telefon endast blir bindande för konsumenten efter det att

denne skriftligen bekräftat avtalet (artikel 8.6), och några remissinstanser

framför synpunkter när det gäller denna möjlighet. Huvudregeln i svensk

rätt är att muntliga avtal är bindande för parterna i samma utsträckning

som skriftliga. I Regeringskansliet pågår dock ett arbete med att analyse-

ra de problem som konsumenter ibland möter i samband med telefon-

försäljning, liksom möjliga åtgärder för att komma tillrätta med dessa.

Som ett led i det arbetet övervägs ett förslag om krav på skriftlig

Prop. 2013/14:15

46

bekräftelse vid ingående av avtal om vissa finansiella tjänster

(Ds 2013:25). Förslaget har remitterats och bereds nu i Regerings-

kansliet. Det finns inte anledning att i detta lagstiftningsprojekt överväga

frågan närmare.

De marknadsrättsliga sanktionsmöjligheterna kompletteras med vissa

civilrättsliga regler

Medlemsstaterna ska enligt artikel 24 föreskriva effektiva, proportionella

och avskräckande påföljder för att säkerställa att näringsidkaren följer

bestämmelserna i direktivet.

I hittillsvarande reglering i 2 kap. 8 § och 4 kap. 4 § distans- och hem-

försäljningslagen finns bestämmelser som innebär att näringsidkare som

åsidosätter informationsskyldigheten ska kunna drabbas av sanktioner

enligt marknadsföringslagen (2008:486). Motsvarande bör gälla också

för de nya informationsbestämmelserna.

I samband med genomförandet av tjänstedirektivet¹¹ ansågs att vissa

informationsbestämmelser som gäller distansavtal om varor och icke

finansiella tjänster i några detaljer har krav som går längre än gemen-

skapens harmoniserade krav. Därför infördes en bestämmelse i 2 kap.

4 a § distans- och hemförsäljningslagen som innebär att marknadsrätts-

liga påföljder vid utebliven information i vissa fall inte ska tillämpas.

Eftersom konsumenträttighetsdirektivet innebär fullharmonisering och

informationsbestämmelserna således utformas helt i överensstämmelse

med direktivet, finns det inte behov att ha kvar den bestämmelsen.

Enligt direktivet kan i vissa fall utebliven information även få civil-

rättsliga följder.

I artikel 6.6 finns bestämmelser som innebär att konsumenten i vissa

fall är befriad från att betala vissa kostnader. Det gäller kostnader för

leverans eller porto och andra tillkommande kostnader. Om närings-

idkaren inte, före avtalet och på det sätt som sådan information ska

lämnas, har informerat kunden om förekomsten av sådana kostnader, är

konsumenten inte skyldig att betala dem. Det behövs en bestämmelse i

den svenska lagen med den innebörden.

För att genomföra direktivet krävs också en bestämmelse som innebär

att näringsidkaren vid avtal som ingås på dennes webbplats ska se till att

konsumenten i samband med beställningen uttryckligen medger att

beställningen är förenad med betalningsskyldighet. Om beställningen

t.ex. görs genom att trycka på en knapp, bör det på knappen eller i

omedelbar anslutning till den otvetydigt framgå att beställningen medför

en skyldighet att betala. Om konsumenten inte trycker på knappen eller

vidtar en motsvarande åtgärd, bör konsumenten inte vara bunden av

beställningen (artikel 8.2).

Behovet av åtgärder för att säkra efterlevnaden av direktivet i andra

avseenden behandlas i avsnitt 9.

¹¹ Europaparlamentet och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om

tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 27.12.2006, s. 36, Celex 32006L0123).

Prop. 2013/14:15

47

5.4

Konsumentens ångerrätt

Regeringens förslag: Det införs gemensamma bestämmelser om

ångerrätt för distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Ångerfristen

ska alltid vara 14 dagar. För vissa avtalstyper gäller inte ångerrätten.

När ångerrätten utövas ska konsumenten, med vissa undantag, på

egen bekostnad lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Näringsidkaren ska återbetala vad konsumenten betalat för varan och

har då rätt till avdrag för värdeminskning på varan, om värdeminsk-

ningen uppkommit till följd av att konsumenten hanterat varan i större

utsträckning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper

och funktion.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians förslag. Konsumentverket motsätter

sig förslaget i den del det innebär att ångerfristen kan börja löpa även om

konsumenten inte har mottagit skriftlig information om ångerrätten.

Även Svensk Energi påtalar att det innebär ett problem att muntlig

information om ångerrätten är tillräcklig.

Skälen för regeringens förslag

Konsumenten har rätt att ångra avtalet inom 14 dagar

Enligt artikel 9.1 i direktivet gäller som huvudregel att konsumenten vid

distansavtal och avtal utanför affärslokaler har rätt att frånträda avtalet

inom 14 dagar (ångerrätt). I artikelns andra punkt finns regler om när

ångerfristen börjar löpa. Enligt artikel 10 gäller särskilda regler om

ångerfristen när näringsidkaren försummat sin skyldighet att informera

om ångerrätten.

Hur den konsument som vill utnyttja ångerrätten ska gå till väga regle-

ras i artikel 11. Det som krävs av konsumenten är att denne lämnar

näringsidkaren ett otvetydigt meddelande om sitt beslut att frånträda

avtalet. Till hjälp för konsumenten finns det ett formulär som konsumen-

ten kan – men inte måste – använda (bilaga 1B i direktivet). I artikel 11.2

klargörs att det är tillräckligt att konsumenten skickar sitt meddelande

före ångerfristens utgång. Av artikelns fjärde punkt framgår att det är

konsumenten som i en tvist måste bevisa att han eller hon uppfyllt kraven

för att utöva ångerrätten, dvs. skickat meddelande om utövande av ånger-

rätten inom ångerfristen.

I fråga om distansavtal finns regler om ångerrätt i 2 kap. 9–16 §§

distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). När det gäller hemförsälj-

ning finns regler om ångerrätt i 4 kap. 5–10 §§ samma lag. För andra slag

av avtal som ingås utanför affärslokaler finns i dag inga bestämmelser

om ångerrätt. Det gäller exempelvis för avtal som ingås vid gatuförsälj-

ning, s.k. canvasförsäljning.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning ska ångerfristen

alltså vara 14 dagar. Vid tidsangivelser av detta slag i EU-direktiv avses

Prop. 2013/14:15

48

kalenderdagar.¹² I nuvarande lagstiftning finns dessutom en bestämmelse

om att konsumenten alltid har sju arbetsdagar på sig att utöva ånger-

rätten. Någon motsvarighet till den bestämmelsen finns inte i direktivet.

Den nya fristen om 14 kalenderdagar bör alltså vara absolut.

Precis som i dag ska konsumenten utöva ångerrätten genom att inom

tidsfristen lämna eller sända ett meddelande till näringsidkaren om det.

Konsumenten ska kunna använda det standardformulär som finns men

kan också själv formulera meddelandet. Regeringen avser att i förordning

föreskriva att formuläret ska fastställas av Konsumentverket. Formuläret

bör hållas tillgängligt för näringsidkare och konsumenter.

Om näringsidkaren på sin webbplats möjliggör för konsumenten att

ångra avtalet elektroniskt, ska näringsidkaren utan dröjsmål bekräfta

mottagandet av meddelandet (artikel 11.3). En sådan bestämmelse bör

införas i den svenska lagen.

I distans- och hemförsäljningslagen finns en bestämmelse som innebär

att om konsumenten i rätt tid och på ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt

ett meddelande om att han eller hon utövar ångerrätten, får meddelandet

åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram

(5 kap. 3 § första meningen). Av artikel 11.2 framgår att konsumenten

har utövat sin ångerrätt om han eller hon skickar sitt meddelande om

utövande av ångerrätten före tidsfristens utgång. Den svenska bestäm-

melsen får anses överensstämma med direktivet och kan därför behållas.

Direktivets reglering om när ångerfristen börjar löpa, artikel 9.2,

överensstämmer huvudsakligen med nuvarande svenska bestämmelser.

För att genomföra direktivet behövs dock förtydligande regler om vad

som gäller vid köp av flera varor och vid regelbunden leverans av varor.

Liksom i nuvarande reglering ska en förlängd frist om ett år gälla, om

näringsidkaren inte uppfyllt sin skyldighet att informera om ångerrätten,

artikel 10. Till skillnad från i dag medger direktivet inte en förlängd frist

om tre månader för det fall näringsidkaren utelämnat någon annan

information än den om ångerrätten.

Precis som Konsumentverket och Svensk Energi påpekar kommer de

föreslagna reglerna inte, till skillnad från vad som gäller enligt hittills-

varande regler, innebära att det finns ett krav på att konsumenten har fått

en bekräftelse på avtalet i skriftlig form för att ångerfristen ska börja

löpa. Vid telefonförsäljning av tjänster räcker det således att informa-

tionen ges muntligt innan avtalet ingås; ångerfristen börjar då löpa när

avtalet ingås. När det gäller varor börjar ångerfristen däremot inte att

löpa förrän konsumenten tar emot varorna och vid den tidpunkten ska

konsumenten också senast ta emot en bekräftelse. Bestämmelserna

utformas i enlighet med direktivet och det är inte möjligt att behålla

dagens svenska reglering. Det bör dock påpekas att det finns krav på att

informationen, oavsett hur avtalet ingås, ges klart och begripligt, och den

bör vara anpassad till den konsument som får den. Om informationen

inte ges på föreskrivet sätt, börjar ångerfristen inte löpa och det finns i

sådana fall också möjlighet till andra sanktioner mot näringsidkaren.

¹² Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för

bestämning av perioder, datum och frister (EGT L 124, 8.6.1971, s. 1, Celex 31971R1182).

Prop. 2013/14:15

49

Undantag från ångerrätten

I artikel 16 finns en uppräkning av avtalssituationer för vilka det inte ska

finnas ångerrätt. Artikeln ger inte möjlighet för medlemsstaterna att

införa eller behålla regler om ångerrätt i dessa fall.

Undantagen motsvarar delvis det som gäller enligt 2 kap. 2–4 §§ samt

4 kap. 2 § distans- och hemförsäljningslagen. Direktivets reglering inne-

håller dock fler undantag. Anledningen till det är främst att regleringen

omfattar flera slag av avtal än tidigare, avtal utanför affärslokaler är t.ex.

ett betydligt vidare begrepp än hemförsäljning. De avtal som undantas

från ångerrätten är sådana där en ångerrätt framstår som olämplig med

hänsyn till varans eller tjänstens natur, t.ex. varor som är avsedda att

användas omedelbart eller tjänster som är brådskande. En närmare

beskrivning av vilka avtal som undantas från ångerrätten finns i författ-

ningskommentaren (2 kap. 11 §).

Verkningar av att ångerrätten utövas

När det gäller följderna av att konsumenten utövar ångerrätten skiljer sig

direktivets bestämmelser från nuvarande regler på flera punkter och

regleringen måste därför ändras.

Verkningarna av att konsumenten utövar ångerrätten anges i artikel 12.

Innebörden av att konsumenten utövar sin ångerrätt är att båda parters

skyldighet att ingå eller fullgöra ett avtal bortfaller. Detta är en grund-

läggande princip som gäller i svensk rätt utan att det behövs en uttrycklig

bestämmelse om det.

I artikel 13, som avser näringsidkarens skyldigheter, anges att denne

utan onödigt dröjsmål och senast inom 14 dagar ska återbetala det som

konsumenten erlagt. Enligt 2 kap. 14 § distans- och hemförsäljningslagen

ska näringsidkaren inom 30 dagar betala tillbaka det som konsumenten

betalat. Denna bestämmelse måste alltså ändras. För att uppnå överens-

stämmelse med direktivet bör också ett undantag införas i fråga om

näringsidkarens återbetalningsskyldighet för sådana leveranskostnader

som orsakats av att konsumenten valt en annan leveransmetod än den

som näringsidkaren normalt erbjuder (artikel 13.2). Vidare bör uttryck-

ligen anges att näringsidkaren, i enlighet med artikel 13.3, vid köpeavtal i

allmänhet inte är skyldig att genomföra återbetalningen förrän han eller

hon återfått varorna eller konsumenten har kunnat styrka att varorna

avsänts. Detta gäller i princip redan i dag (2 kap. 14 § första stycket

andra meningen). Att det bör införas vissa undantag framgår nedan.

För att genomföra artikeln måste det vidare införas en bestämmelse om

vilket betalningssätt som näringsidkaren ska använda för återbetalningen

(artikel 13.1 andra stycket). Som huvudregel ska näringsidkaren använda

samma betalningssätt som konsumenten använt. Endast om det accepte-

ras av konsumenten och det inte innebär några kostnader för denne, får

ett annat betalningssätt användas.

Artikel 14 avser konsumentens skyldigheter när han eller hon utnyttjar

ångerrätten. Enligt huvudregeln ska konsumenten, precis som enligt

2 kap. 13 § distans- och hemförsäljningslagen, lämna eller skicka tillbaka

varan till näringsidkaren. För att genomföra artikeln måste det införas en

tidsfrist som innebär att återlämnande ska ske utan onödigt dröjsmål och

Prop. 2013/14:15

50

senast 14 dagar efter det att konsumenten meddelat att han eller hon

utövar ångerrätten.

För att genomföra direktivet krävs det dessutom bestämmelser om vem

som ska bära kostnaden för återsändandet av en vara. Som huvudregel är

det konsumenten som ska stå för kostnaden att sända tillbaka varan.

Detta innebär en viss förändring, framför allt vid telefonförsäljning och

hemförsäljning. Vid dessa avtal gäller i dag särskilda bestämmelser

enligt 2 kap. 15 § och 4 kap. 9 §, som bl.a. innebär att näringsidkaren ska

betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända

tillbaka varan.

Enligt artikel 14.1 gäller vissa undantag från huvudregeln om konsu-

mentens kostnadsansvar vid återsändandet av varan. Dessa undantag bör

införas i lagen. Undantag ska således gälla om näringsidkaren erbjudit

sig att stå för kostnaden och om näringsidkaren underlåtit att informera

konsumenten om dennes ansvar. Även i dessa fall ska dock konsumenten

vara skyldig att lämna eller sända tillbaka varorna.

I vissa fall är konsumenten inte skyldig att på egen bekostnad lämna

eller sända tillbaka varorna. Det gäller om näringsidkaren har erbjudit sig

att hämta varorna (artikel 14.1 första stycket). Det gäller också vid avtal

utanför affärslokaler, om en vara levererats till konsumentens bostad när

avtalet ingicks och det inte är lämpligt att skicka tillbaka varan med post

(artikel 14.1 tredje stycket). Bestämmelser av den innebörden bör införas

i lagen. Det bör framgå av bestämmelserna att näringsidkaren i de situa-

tionerna är skyldig att på egen bekostnad hämta varan.

Enligt direktivet får näringsidkaren inte hålla inne återbetalningen av

det som konsumenten har betalat, om näringsidkaren har erbjudit sig att

själv hämta varorna. En bestämmelse av den innebörden finns i lagråds-

remissen. Någon motsvarande uttrycklig bestämmelse för den andra

situationen när näringsidkaren är skyldig att hämta varorna finns inte i

lagrådsremissen och inte heller i direktivet. Enligt ordalydelsen av

bestämmelsen i lagrådsremissen skulle det innebära att en näringsidkare

kan undgå återbetalning genom att inte hämta en vara som närings-

idkaren enligt lag är skyldig att hämta. Som Lagrådet påpekar är en

sådan konsekvens inte förenlig med bestämmelsens syfte eftersom den

urholkar ångerrätten. Den kan inte heller anses förenlig med direktivets

syfte att säkerställa konsumentens rätt i denna situation. Enligt rege-

ringens uppfattning bör direktivet rimligen tolkas så att näringsidkaren

aldrig kan avvakta återbetalning, om näringsidkaren är skyldig att hämta

varan. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten. Det kan nämnas att

samma bedömning görs i det betänkande från den finska arbetsgruppen

för konsumenträttigheter, med förslag på genomförande av direktivet,

som under våren 2013 remissbehandlats i Finland (Justitieministeriets

betänkanden och utlåtanden 28/2013).

Enligt nuvarande ordning är en förutsättning för ångerrätt att konsu-

menten hållit varan i väsentligen oförändrat skick (2 kap. 12 §). Om

varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som varit

nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet

som inte kan hänföras till konsumenten, gäller dock ångerrätten. Motsva-

rande bestämmelse finns inte i direktivet. Enligt direktivet är inte ånger-

rätten beroende av hur konsumenten hanterat varan. Däremot bör det, för

att uppfylla direktivet, införas en särskild bestämmelse om att konsu-

Prop. 2013/14:15

51

menten ska ersätta näringsidkaren för värdeminskning som uppkommit

till följd av att konsumenten hanterat varan i större utsträckning än som

varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper och funktion

(artikel 14.2). När det gäller betydelsen av hittillsvarande 2 kap. 12 §, se

avsnitt 7.

När det gäller delvis eller helt utförda tjänster, leverans av vatten, gas,

el – när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller en fastställd

kvantitet – eller leverans av fjärrvärme, som på konsumentens begäran

påbörjats under ångerfristen, ska konsumenten betala en på visst sätt

uträknad ersättning för det som utförts respektive levererats före

utövandet av ångerrätten (artikel 14.4 a). Om konsumenten inte begärt

utförande eller leverans under ångerfristen, är konsumenten dock inte

betalningsskyldig. Motsvarande bestämmelser bör införas i den svenska

lagen.

När det gäller digitalt innehåll som inte tillhandahålls på ett fysiskt

medium uppstår en särskild problematik till följd av att innehållet inte

kan återställas på något för näringsidkaren kontrollerbart sätt. Till skill-

nad från leverans av el, vatten och gas är det inte heller möjligt att delvis

leverera och låta konsumenten betala för den del som levererats innan

ångerrätten utövas. Direktivet har löst det genom att konsumenten endast

kan begära leverans under ångerfristen, om han eller hon samtidigt med-

ger att ångerrätten går förlorad. Har näringsidkaren levererat under

ångerfristen utan att konsumenten begärt det, har näringsidkaren inte rätt

till någon ersättning om konsumenten ångrar sig utan måste betala

tillbaka hela beloppet till konsumenten (artikel 14.4 b).

Direktivets artikel 15 handlar om verkan av utövad ångerrätt på an-

knytande avtal (biavtal enligt direktivets lydelse). Artikeln gäller anknyt-

ande avtal oberoende av vad det avtalet avser. Den är således vidare än

distans- och hemförsäljningslagens bestämmelser i 2 kap. 16 § och 4 kap.

10 §, som enbart tar sikte på anknytande avtal om kredit. Artikel 15 är

utformad på samma sätt som i konsumentkreditdirektivet och direktivet

om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter, och det är

naturligt att utforma den nya bestämmelsen på liknande sätt som gjorts

vid genomförande av dessa direktiv (25 § konsumentkreditlagen

[2010:1846] respektive 3 kap. 12 § distans- och hemförsäljningslagen).

Enligt direktivet ska det anknytande avtalet vid utövad ångerrätt upphöra

att gälla utan kostnad för konsumenten, frånsett kostnader som föreskrivs

i artiklarna 13.2 och 14. Det innebär att konsumenten även med avseende

på det anknytande avtalet ska stå för t.ex. eventuella leveranskostnader i

enlighet med konsumentens val.

Prop. 2013/14:15

52

5.5

Näringsidkarens dröjsmål

Regeringens förslag: Det ska inte finnas några särskilda regler för

distansavtal och avtal utanför affärslokaler om näringsidkarens dröjs-

mål och verkningarna av detta.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 18 i direktivet innehåller

bestämmelser om leveranstidpunkt, dröjsmål och hävningsrätt vid köpe-

avtal. Den omfattar alla köpeavtal som avser varor och är alltså inte

begränsad till distansavtal och avtal utanför affärslokaler. För att genom-

föra den bestämmelsen föreslås vissa ändringar i konsumentköplagen

(1990:932) som får bäring även på distansavtal och avtal utanför affärs-

lokaler när det gäller köp av varor, se avsnitt 7. Det finns därför inget

behov av särskild reglering med avseende på sådana avtal.

När det gäller tjänsteavtal innehåller direktivet inte någon motsvarande

reglering; artikel 18 omfattar inte denna typ av avtal. I distans- och hem-

försäljningslagen (2005:59) finns särskilda bestämmelser om fullgörelse

vid sådana avtal som gäller både för köpeavtal och avtal om tjänster

(2 kap. 17 § och 4 kap. 11 §). Enligt paragraferna ska näringsidkaren

fullgöra sin prestation inom skälig tid och senast, om inte annat avtalats,

inom 30 dagar från konsumentens betalning (första stycket i respektive

paragraf). Paragraferna reglerar också konsumentens möjligheter att häva

avtalet om näringsidkaren inte fullgör prestationen i tid, och det finns

vidare bestämmelser om verkningar av hävning som i princip innebär att

näringsidkaren ska betala tillbaka vad konsumenten har betalat (andra

stycket i respektive paragraf).

Frågan är om det även fortsättningsvis bör finnas särskilda regler om

dröjsmål och verkningarna därav för distansavtal och avtal utanför affärs-

lokaler när det gäller tjänster.

Bestämmelser om fullgörelse av avtal om tjänster finns i konsument-

tjänstlagen (1985:716). Enligt 24 § föreligger dröjsmål på näringsidka-

rens sida om uppdraget, utan att det beror på något förhållande på

konsumentens sida, inte har avslutats inom den tid som har avtalats eller,

om någon tid inte har avtalats, inom den tid som är skälig med hänsyn

särskilt till vad som är normalt för en tjänst av samma art och omfattning.

Dröjsmål föreligger också, om näringsidkaren inte iakttar en överens-

kommen tid för påbörjande av tjänsten eller för ett arbetes framskridan-

de. I 29 och 30 §§ samma lag finns bestämmelser om konsumentens

möjligheter till hävning och verkningar av hävning. Bestämmelserna bör

i stor utsträckning kunna tillämpas analogt även i fråga om sådana

tjänster som inte omfattas av konsumenttjänstlagen. Det finns därmed

inte behov att ha särskilda bestämmelser om fullgörelse och hävning för

distansavtal och avtal utanför affärslokaler. De bör upphävas.

I 5 kap. 3 § andra meningen distans- och hemförsäljningslagen finns en

bestämmelse som handlar om risken för att ett meddelande om hävning

på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin prestation i tid, försenas,

förvanskas eller inte kommer fram. Bestämmelsen är kopplad till den

Prop. 2013/14:15

53

särskilda regleringen för distans- och hemförsäljningsavtal och bör såle-

des också utmönstras.

I 2 kap. 17 § tredje stycket respektive 4 kap. 11 § tredje stycket

distans- och hemförsäljningslagen finns bestämmelser för avtal om vissa

fritidsaktiviteter, t.ex. idrottsevenemang. Det får avtalas att skyldigheten

för näringsidkaren att återbetala vad konsumenten har betalat inte ska

gälla, om fritidsaktiviteten måste ställas in på grund av vädret. Bestäm-

melserna infördes på grund av att det inte ansågs motiverat att olika

regler skulle gälla för näringsidkarens återbetalningsskyldighet beroende

på om konsumenten köper en biljett till ett evenemang på distans eller

t.ex. i en biljettlucka vid näringsidkarens affärsställe. I det senare fallet

gäller nämligen enligt allmänna fordringsrättsliga principer att parterna

kan avtala bort återbetalningsskyldigheten (prop. 2004/05:13 s. 101). I

och med att det inte föreslås någon tvingande reglering om återbetal-

ningsskyldighet behövs det inte heller något undantag för fritids-

aktiviteter.

5.6

Lagval

Regeringens förslag: Lagval i fråga om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler som avser varor och icke finansiella tjänster ska enbart

regleras av Rom I-förordningen. Den nuvarande lagvalsregeln ska

alltså begränsas till avtal om finansiella tjänster och finansiella

instrument.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget i prome-

morian.

Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. 2 § distans- och hemförsälj-

ningslagen (2005:59) anges att ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett

land utanför EES ska tillämpas på avtalet inte gäller i fråga om regler om

distansavtal och hemförsäljningsavtal, om den lag som gäller med bort-

seende från villkoret är lagen i ett land inom EES och den lagen ger

konsumenten ett bättre skydd. Bestämmelsen, som genomför artiklar i

det tidigare direktivet om distansförsäljning och i direktivet om distans-

försäljning av finansiella tjänster till konsumenter, innebär en allmänt

sett förmånligare reglering för konsumenten än vad som annars skulle

följa av 1980 års Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktel-

ser. Motsvarande artikel finns inte i det nya direktivet. I stället anges i

skäl 58 att om tillämplig lag för avtalet är lagen i ett tredjeland bör Rom

I-förordningen¹³ tillämpas för att avgöra om konsumenten får behålla det

skydd som följer av direktivet. Rom I-förordningen är direkt tillämplig

och någon särskild bestämmelse som anger att den ska tillämpas är inte

nödvändig. Mot denna bakrund bör bestämmelsen i 5 kap. 2 § inte längre

gälla för avtal om varor och icke finansiella tjänster utan enbart för avtal

¹³ Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om

tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6, Celex

32008R0593).

Prop. 2013/14:15

54

om finansiella tjänster och finansiella instrument. Det är då lämpligt att i

stället placera den i 3 kap. lagen om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler.

6

Information vid konsumentavtal som

ingås i näringsidkarens affärslokal

Regeringens förslag: Vid konsumentavtal som ingås i närings-

idkarens affärslokal ska näringsidkaren, innan avtal ingås, till konsu-

menten lämna information om bl.a. varans eller tjänstens egenskaper

och funktion. Informationen behöver inte lämnas om det gäller ett

vardagligt avtal som fullgörs omedelbart i samband med att det ingås

eller om informationen framgår av sammanhanget.

Lämnas inte informationen, ska näringsidkaren kunna drabbas av

sanktioner enligt marknadsföringslagen.

Informationsskyldigheten ska inte gälla för alla typer av avtal. I

princip ska det gälla samma undantag här som för distansavtal och

avtal utanför affärslokaler. Det innebär undantag för t.ex. avtal om

paketresor, tidsdelat boende, finansiella tjänster, finansiella instru-

ment, lotteritjänster och de flesta avtal som rör fast egendom.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I promemorian föreslås dock mera begränsade undantag från informa-

tionsskyldigheten.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians förslag. Näringslivets Delegation

för Marknadsrätt, till vilken Tidningsutgivarna ansluter sig, anser att det

är svårt att förutse hur de föreslagna bestämmelserna ska kunna tillämpas

på ett lämpligt sätt i praktiken. Svensk Handel har liknande synpunkter

och menar att den föreslagna informationsskyldigheten är omotiverad.

Svenska Spel menar att vadhållning och andra lotteritjänster bör undantas

från regleringen.

Skälen för regeringens förslag: I direktivets artikel 5, som är tillämp-

lig på alla typer av avtal som omfattas av direktivet utom distansavtal

och avtal utanför affärslokaler, åläggs näringsidkaren att klart och tydligt

lämna viss information till konsumenten innan denne blir bunden av ett

avtal eller anbud, om inte informationen framgår redan av samman-

hanget. Den information som ska lämnas gäller varans eller tjänstens

egenskaper och funktion, näringsidkarens identitet m.m., det samman-

lagda priset, sättet för betalning, de garantier som gäller för en vara,

avtalets löptid samt, i fråga om digitalt innehåll, maskinvarukrav m.m.

Informationskraven påminner om dem som gäller för distansavtal och

avtal utanför affärslokaler, men är inte lika omfattande (se avsnitt 5.3).

Av artikelns tredje punkt framgår att medlemsstaterna inte behöver

tillämpa bestämmelserna i fråga om vardagliga transaktioner som utförs

omedelbart i samband med avtalet.

Prop. 2013/14:15

55

Direktivets bestämmelser har alltså ett vidsträckt tillämpningsområde

och gäller för avtal av skiftande slag. Liknande informationskrav gäller i

dag vid marknadsföring enligt 12 § marknadsföringslagen (2008:486).

Där anges bl.a. att marknadsföring ska anses vara vilseledande, om

näringsidkaren i en framställning erbjuder konsumenten en bestämd

produkt med en prisangivelse utan att viss närmare angiven information

framgår.

Regleringarna skiljer sig åt i fråga om när informationen ska lämnas.

Enligt artikel 5 ska informationen lämnas innan konsumenten blir bunden

av ett avtal eller anbud. Informationsskyldigheten riktas alltså till en

specifik konsument. Bestämmelsen i 12 § marknadsföringslagen är där-

emot tillämplig på så kallade köperbjudanden, det vill säga vid mark-

nadsföring av en bestämd produkt med en prisangivelse.

För att genomföra artikeln bör en ny bestämmelse med informations-

krav, som ska gälla för andra avtal än distansavtal och avtal utanför

affärslokaler, föras in i marknadsföringslagen. I princip blir alltså

bestämmelsen tillämplig på avtal som ingås i näringsidkarens affärs-

lokaler, t.ex. i butiker. Bestämmelsen bör, i den mån det är möjligt, ut-

formas på samma sätt som den motsvarande föreslagna informations-

bestämmelsen i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärs-

lokaler (2 kap. 2 §). I 22 § marknadsföringslagen finns en bestämmelse

om information i samband med försäljning om avtalade garantier som är

mer utförlig än den som finns i direktivet (jfr artikel 5.1 e). Av 2 § fram-

går dock att den i vissa fall inte är tillämplig på tjänster. Det bör därför

även i den nya bestämmelsen finnas en informationspunkt om avtalade

garantier.

Några remissinstanser anser att det i praktiken blir svårt att tillämpa

reglerna. Enligt direktivet behöver inte informationen ges, om den redan

framgår av sammanhanget. Det kan t.ex. handla om information som

syns i näringsidkarens lokaler eller på produkten. Direktivet möjliggör

också att undanta s.k. vardagliga inköp från informationskraven. Detta

undantag bör utnyttjas. Avsikten med bestämmelserna i direktivet är

alltså inte att näringsidkaren ska tvingas ge information till alla konsu-

menter som går in i en butik. Enligt regeringens mening måste de nya

bestämmelserna kunna tillämpas på ett praktiskt sätt som inte innebär en

onödig belastning för näringsidkarna.

I princip bör också, vilket till viss del är en skillnad mot förslaget i

promemorian, övriga möjligheter till undantag enligt artikel 3 i direktivet

utnyttjas. De slag av avtal som undantas i lagen om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler bör således undantas även i den nya bestämmelsen i

marknadsföringslagen. Det betyder bl.a. att det bör införas undantag för

avtal om paketresor, tidsdelat boende och långfristiga semesterprodukter

samt för finansiella tjänster och finansiella instrument. Som Svenska Spel

påpekar bör även avtal som avser vadhållning, kasinospel och andra

lotteritjänster undantas. Vidare bör avtal som hänför sig till fast egendom

undantas, förutom avtal om uthyrning för annat ändamål än varaktigt

boende. I författningskommentaren finns samtliga slag av avtal som

undantas angivna.

Prop. 2013/14:15

56

7

Rätten att häva ett köp

Regeringens förslag: Vid konsumentköp ska säljaren avlämna varan

utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att avtalet ingicks,

om det inte följer av avtalet när varan ska avlämnas.

Köparen ska ha rätt att häva köpet vid dröjsmål, om dröjsmålet är av

väsentlig betydelse för honom eller henne, om köparen före avtalets

ingående meddelat säljaren att leverans senast en viss dag är av avgö-

rande betydelse eller om säljaren förklarat att han eller hon inte avser

att leverera varan. Köparen ska också få häva köpet, om han eller hon

krävt att säljaren avlämnar varan inom en bestämd tilläggstid och

varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Den uttryckliga begränsningen

i hävningsrätten i fråga om varor som tillverkats eller anskaffats

särskilt för köparen efter dennes anvisningar tas bort.

Det tydliggörs att parternas prestationer vid hävning ska gå åter utan

onödigt dröjsmål.

De särskilda bestämmelserna om riskens övergång vid distansavtal

och hemförsäljningsavtal upphävs.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Enligt promemorians förslag måste dock köparen, om han eller hon vid

säljarens dröjsmål vill hålla fast vid köpet, förelägga säljaren en bestämd

tilläggstid, inom vilken säljaren ska fullgöra köpet. I konsekvens härmed

föreslås också att den i konsumentköplagen (1990:932) uttryckligen an-

givna möjligheten att häva köpet efter skälig tid, om köparen krävt full-

görelse utan att ange en tilläggstid, tas bort.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians förslag. Juridiska fakultetsnämnden

vid Uppsala universitet påpekar att det inte framgår uttryckligen av

direktivet att konsumenten måste ange en bestämd tilläggstid i sin

begäran om fullgörelse, utan avsikten synes i stället vara att klargöra att

det är en förutsättning för hävning att det har angetts en tidsfrist inom

vilken näringsidkaren ska fullgöra köpet. Konsumentverket anser att en

bestämmelse om senaste tid för avlämnande bör införas även i konsu-

menttjänstlagen. Även Post- och telestyrelsen menar att en sådan ändring

bör övervägas. Energimarknadsinspektionen framför synpunkter på vad

som avses med el och gas som säljs i begränsad volym eller fastställd

kvantitet.

Skälen för regeringens förslag

De bestämmelser i direktivet som gäller alla slag av köpeavtal bör

genomföras i konsumentköplagen

Artikel 18 i direktivet handlar om säljarens ansvar vid dröjsmål med

leverans av varor medan artikel 20 rör riskens övergång vid köp av varor.

Artiklarna ska tillämpas på alla köpeavtal, dvs. även på andra köpeavtal

än sådana som ingås på distans eller utanför affärslokaler (artikel 17).

Med varor avses lösa saker. Vatten, gas och el ska också anses vara varor

i direktivets mening när de saluförs i en begränsad volym eller fastställd

kvantitet (artikel 2.3).

Prop. 2013/14:15

57

Konsumentköplagen gäller för köp av lösa saker som en näringsidkare

(säljare) säljer till en konsument (köpare). Vatten och gas anses alltid

vara lösa saker. Konsumentköplagens tvingande reglering är dock inte

tillämplig vid köp av ledningsburen gas när avtalsvillkoren för leverans-

en godkänts av Konsumentverket (3 § andra stycket). Försäljning av

elektrisk kraft omfattas inte av konsumentköplagens bestämmelser (prop.

1989/90:89 s. 59). Det kan här nämnas att Energimarknadsinspektionen

anser att el som säljs i en begränsad volym eller fastställd kvantitet kan

vara batterier. Sådana produkter omfattas av begreppet lösa saker och

faller därmed in under lagens tillämpningsområde. Försäljning av led-

ningsburen el eller gas i begränsad volym eller fastställd kvantitet till

konsumenter förekommer inte på den svenska marknaden.

Artiklarna 18 och 20 ska inte tillämpas på leveranser av fjärrvärme och

inte heller på tillhandahållande av digitalt innehåll som levereras på

något annat sätt än på ett fysiskt medium. Detta överensstämmer med

konsumentköplagens tillämpningsområde även om lagen, när det gäller

digitalt innehåll, torde kunna tillämpas analogt (prop. 2011/12:28 s. 20).

Sammanfattningsvis får det, vid en jämförelse av konsumentköplagens

tillämpningsområde med tillämpningsområdet för artiklarna 18 och 20 i

direktivet, anses lämpligt att dessa artiklar genomförs genom ändringar i

konsumentköplagen. Det finns inom ramen för detta lagstiftningsarbete

inte utrymme att, som Konsumentverket och Post- och telestyrelsen före-

slår, överväga frågan om dröjsmål vid tjänster.

Säljarens ansvar vid dröjsmål med leverans av varor

I artikel 18.1 regleras näringsidkarens skyldighet att leverera varan i tid.

Bestämmelsen gäller om parterna inte har avtalat något annat. Varan ska

levereras genom att den fysiska besittningen av eller kontrollen över den

överförs till konsumenten utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar

efter det att avtalet ingicks.

I artikel 18.2 regleras möjligheten att häva avtalet om näringsidkaren

inte levererar i tid, oavsett om leveranstidpunkten har bestämts genom

avtal mellan parterna eller följer av artikel 18.1. Konsumenten ska då

uppmana näringsidkaren att genomföra leveransen inom en tidsperiod

som är lämplig med hänsyn till omständigheterna. Levererar närings-

idkaren inte inom tilläggstiden, får konsumenten häva avtalet.

I vissa fall har konsumenten (artikel 18.2 andra stycket) en omedelbar

rätt att häva avtalet. Det gäller om näringsidkaren har vägrat att leverera

varan, om dröjsmålet är avgörande med hänsyn tagen till alla omstän-

digheter när avtalet ingicks eller om det klargjorts vid avtalet att leverans

inom en särskild tid var av avgörande betydelse.

Hävs avtalet, ska näringsidkaren återbetala det som konsumenten

betalat (artikel 18.3). Direktivet utesluter inte att konsumenten kan ha

även andra rättigheter vid hävning i enlighet med nationell lagstiftning

(artikel 18.4).

I konsumentköplagen finns det en motsvarande reglering om tiden för

avlämnande av varan och följderna av säljarens dröjsmål. Enligt den

regleringen ska en vara, om det inte följer av avtalet att varan ska avläm-

nas vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, avläm-

nas inom skälig tid från köpet (5 §). En vara är avlämnad när den har

Prop. 2013/14:15

58

kommit i köparens besittning (6 §), dvs. när varan har tagits om hand av

köparen eller överlämnats till någon som handlar på köparens vägnar.

Om varan inte avlämnas i tid, och det inte beror på köparen, har

köparen rätt att hålla inne betalningen samt att kräva fullgörelse eller i

vissa fall häva avtalet (10–13 §§). Dessutom har köparen rätt att kräva

skadestånd (14 §).

Köparen får häva avtalet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig bety-

delse för honom eller henne eller om köparen förelagt säljaren en

tilläggstid – som inte är oskäligt kort – och säljaren inte avlämnat varan

inom denna. Om köparen krävt fullgörelse men inte angett någon

bestämd tilläggstid, får han eller hon häva avtalet om varan inte avlämnas

inom skälig tid (13 §).

Om köpet hävs, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och

köparens skyldighet att betala köpesumman. I den mån förpliktelsen har

fullgjorts, ska vardera parten lämna tillbaka vad som tagits emot (43 §).

I huvudsak överensstämmer alltså regleringen i direktivet med regle-

ringen i konsumentköplagen. Några skillnader finns dock.

Som nämns ovan innehåller direktivet, till skillnad från konsument-

köplagen, en fast tidsfrist inom vilken en vara ska avlämnas. För att

genomföra direktivet behöver därför den nuvarande bestämmelsen om att

varan ska avlämnas inom skälig tid från köpet ersättas med en bestäm-

melse om att varan ska avlämnas utan onödigt dröjsmål och senast 30

dagar efter det att avtalet ingicks. Av direktivet följer att parterna – vilket

är det vanliga – själva kan avtala om leveranstid. Detsamma gäller i

huvudsak enligt svensk rätt. Kravet i konsumentköplagen på att avtalet

ska innebära att varan ska avlämnas vid en bestämd tidpunkt, efter

anfordran eller utan uppskov bör dock ersättas med en mer allmänt utfor-

mad bestämmelse. Mot denna bakgrund föreslås en reglering som

innebär att varan ska avlämnas utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar

efter det att avtalet ingicks, om det inte följer av avtalet när varan ska

avlämnas. Konsekvenserna av en för sen leverans regleras, som framgår

ovan, i 10–14 §§. Som Lagrådet anför får det antas att ett dröjsmål som

får dessa konsekvenser uppstår först när 30–dagarsgränsen eller en annan

avtalad leveransdag passerats, i vart fall i praktiken.

Omedelbar hävningsrätt finns enligt direktivet när säljaren förklarat sig

ha för avsikt att inte leverera, när köparen redan vid avtalets ingående

förklarat för säljaren att leverans vid en viss tidpunkt var avgörande eller

när det objektivt sett kan sägas att leverans vid en viss senaste tidpunkt

var av avgörande betydelse. Enligt nuvarande reglering om köparens

hävningsrätt i 13 § konsumentköplagen har köparen en omedelbar

hävningsrätt, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom

eller henne. Även fortsättningsvis bör köparen ha rätt att häva köpet i den

situationen. Den uttryckliga rätten till omedelbar hävning måste dock

utökas till att också omfatta två andra situationer. Det gäller när köparen

innan avtalet ingicks har förklarat för säljaren att leverans en viss sista

dag är av avgörande betydelse för honom eller henne. Det gäller också

när säljaren har förklarat för köparen att han inte avser att leverera.

Regeringen föreslår att den omedelbara hävningsrätten utökas på detta

sätt.

Det finns i 13 § fjärde stycket en bestämmelse som gäller fall då köpet

avser en vara som ska tillverkas eller anskaffas särskilt för köparen efter

Prop. 2013/14:15

59

dennes anvisningar. Om säljaren då inte utan väsentlig förlust kan till-

godogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet

med köpet är väsentligen förfelat och säljaren insåg eller borde ha insett

detta. Direktivet har ingen motsvarande bestämmelse. Regeringen före-

slår därför att bestämmelsen utgår. De nämnda omständigheterna bör

dock även fortsättningsvis kunna vara av betydelse vid de skälighets-

bedömningar som ska göras i fråga om tilläggstid och hävningsrätt.

Bestämmelserna i 43 § konsumentköplagen om verkningar av hävning

överensstämmer i princip med direktivets motsvarande bestämmelser i

artikel 18.3. Där anges att näringsidkaren utan onödigt dröjsmål ska

återbetala alla belopp som erlagts i enlighet med avtalet. För att få en

bättre överensstämmelse med direktivet bör det även i den svenska lagen

anges att återlämnandet ska ske utan onödigt dröjsmål. En ändring av det

slaget föreslås.

Det finns anledning att belysa ytterligare två frågor. I dessa delar är

några lagändringar dock inte påkallade.

Enligt konsumentköplagen (9 §) anses säljaren inte vara i dröjsmål om

det beror på köparen eller något förhållande på hans eller hennes sida att

varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Motsvarande precisering av

vad som avses med dröjsmål finns inte i direktivet. Den svenska bestäm-

melsen får dock anses ge uttryck för en självklarhet. Den bör alltså

behållas.

Ordalydelsen i direktivets artikel 18.2 ger närmast vid handen att det

skulle krävas att köparen, om denne vill att köpet ska fullgöras, ålägger

säljaren en skälig tilläggstid för leveransen. I promemorian görs bedöm-

ningen att direktivet ska tolkas på detta sätt och det föreslås en lagänd-

ring för att åstadkomma det resultatet. Om artikel 18.2 läses tillsammans

med övriga punkter i artikeln och tillsammans med skäl 52 framstår

kravet på att ange en skälig tilläggstid dock, som påpekas av Juridiska

fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, snarare kopplat till rätten att

häva köpet. Bestämmelsen om skälig tilläggstid bör alltså ses som en

möjlighet för köparen att säkerställa en rätt att häva avtalet om leverans

inte sker inom tilläggstiden, dvs. samma ordning som gäller enligt svensk

rätt. Regeringen gör alltså här en annan bedömning än den som görs i

promemorian.

Riskens övergång

I artikel 20 finns en bestämmelse om när risken för att en vara kommer

bort eller skadas går över från näringsidkaren till konsumenten. Risken

går över på konsumenten när varan överlämnas till denne eller till någon

som denne utsett att ta emot varan eller till ett transportföretag som

konsumenten har anlitat.

Enligt 8 § konsumentköplagen går risken för varan över på köparen när

den avlämnas. Varan anses avlämnad när den har kommit i köparens

besittning (6 §). Med besittning avses, på samma sätt som i andra sam-

manhang, såväl omedelbar som medelbar besittning. En vara anses alltså

avlämnad oavsett om köparen själv tagit hand om den eller om den tagits

om hand av någon som köparen har utsett.

De formuleringar som används i direktivet för att beskriva när risken

för varan övergår på köparen står i god överensstämmelse med det som

Prop. 2013/14:15

60

gäller vid en tillämpning av konsumentköplagen. I distans- och hem-

försäljningslagen (2005:59) finns emellertid särskilda bestämmelser om

riskens övergång vid distansavtal och hemförsäljningsavtal (2 kap. 12 §

och 4 kap. 7 §). De innebär bl.a. att konsumenten får utöva sin ångerrätt

om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon omständighet

som inte kan hänföras till konsumenten. Direktivets reglering gäller

också för dessa slag av konsumentköp och medför att dessa bestämmel-

ser inte kan finnas kvar. Det föreslås därför att bestämmelserna upphävs.

Bestämmelsen i 8 § konsumentköplagen kommer alltså att gälla fullt ut

även vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

8

Vissa oskäliga avtalsvillkor i

konsumentförhållanden

Regeringens förslag: Ett avtalsvillkor ska kunna förbjudas att

användas i framtiden, om villkoret innebär att konsumenten är hän-

visad till ett betalnummer för telefonkontakter med näringsidkaren

med anledning av ett ingånget avtal.

Ett avtalsvillkor som innebär att konsumenten blir skyldig att betala

tillägg utöver det avtalade priset för en vara, tjänst eller annan nyttig-

het ska som utgångspunkt vara utan verkan mot konsumenten.

Regeringens bedömning: Det behövs inte något ytterligare förbud

mot avgifter vid betalningar utöver det förbud som finns i lagen om

betaltjänster.

Promemorians förslag överensstämmer, i fråga om avtalsvillkor om

betalnummer och tilläggsbetalningar, i huvudsak med regeringens. I

promemorian föreslås även att ett avtalsvillkor ska kunna förbjudas om

villkoret innebär att näringsidkaren får ta ut en större avgift av konsu-

menten för användning av ett visst betalningssätt än den avgift närings-

idkaren själv får vidkännas som följd av att det betalningssättet används.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians förslag. Konsumentverket anser att

lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden inte lämpar

sig för den reglering som föreslås. Svenska Bankföreningen anser att

finansiella tjänster bör undantas från bestämmelserna. Några remiss-

instanser framför synpunkter på det avgiftsförbud som gäller vid betal-

ning med ett betalningsinstrument enligt lagen (2010:751) om betal-

tjänster; Konsumentverket anser att utformningen av avgiftsförbudet bör

utredas vidare medan Konkurrensverket och Svensk Handel menar att

avgiftsförbudet bör tas bort.

Prop. 2013/14:15

61

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Artiklarna om oskäliga avtalsvillkor bör genomföras i lagen om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden

Artiklarna 19, 21 och 22 i direktivet anger att avtalsvillkor med en viss

innebörd ska förbjudas eller inte ha den verkan som anges i villkoret.

Artiklarna gäller såväl köpeavtal och tjänsteavtal som avtal om tillhanda-

hållande av vatten, gas, el, fjärrvärme och digitalt innehåll. De gäller

vidare oavsett var eller på vilket sätt avtalen ingås. Tillämpningsområdet

är således vidsträckt och omfattar i princip alla konsumentavtal som inte

undantas i direktivet.

Materiella regler om köp av varor och tjänster och om tillhanda-

hållande av gas, el och fjärrvärme finns i dag i en mängd olika lagar. För

vissa typer av tjänster saknas direkt tillämplig lagreglering. Det är en

fördel om det, för att genomföra direktivet, inte behöver göras identiska

ändringar i en mängd olika lagar. Direktivets reglering bör lämpligen

genomföras i en lag med ett tillämpningsområde som omfattar samtliga

de berörda avtalstyperna.

I lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen)

finns marknadsrättsliga bestämmelser om att Marknadsdomstolen får

förbjuda en näringsidkare att använda ett avtalsvillkor som är oskäligt

mot konsumenten. Vidare innehåller lagen civilrättsliga bestämmelser

som bl.a. innebär att ett oklart avtalsvillkor som inte har varit föremål för

individuell förhandling, det vill säga ett standardvillkor, vid en tvist ska

tolkas till konsumentens förmån. Lagen gäller vid tillhandahållande av

varor, tjänster och andra nyttigheter och omfattar därmed alla avtalstyper

som regleras i direktivet.

Avtalsvillkorslagen införlivar direktivet om oskäliga villkor i konsu-

mentavtal¹⁴. I en bilaga till det direktivet finns en icke-uttömmande lista

över villkor som, enligt direktivet, kan anses oskäliga. Villkoren på den

listan behöver alltså inte alltid betraktas som oskäliga och även andra

villkor kan vara oskäliga. Listan finns upptagen i prop. 1994/95:17

s. 92 f. När det gäller de artiklar som nu ska införlivas finns inte motsva-

rande möjlighet till flexibilitet. Medlemsstaterna ska se till att konsu-

menter som ringer upp näringsidkaren inte debiteras mer än en grund-

läggande samtalstariff. Vidare har konsumenten rätt att få tillbaka

tilläggsbetalningar som denne inte har samtyckt till.

Det direktiv som nu ska genomföras kräver alltså att det framgår av lag

att avtalsvillkoren inte får tillämpas. I den mån nya regler behövs fram-

står det som mest lämpligt att placera dessa i avtalsvillkorslagen.

Artikel 19 – Begränsning av avgifter

I artikel 19 anges att medlemsstaterna ska förbjuda näringsidkare att ta ut

större avgifter för användningen av ett visst betalningssätt än vad

näringsidkarna själva fått vidkännas till följd av att ifrågavarande betal-

ningssätt använts. Begreppet betalningssätt är i och för sig inte definierat

i direktivet och torde enligt ordalydelsen vara ett vitt begrepp som inne-

¹⁴ Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

(EGT L 95, 21.4.1993, s. 29, Celex 31993L0013).

Prop. 2013/14:15

62

fattar alla möjliga sätt att betala, som kontokort, kontantbetalning, rese-

check eller växel. Artikel 19 måste emellertid läsas tillsammans med

direktivets skäl 54. I skälet anges att medlemsstaterna, i enlighet med

artikel 52.3 i betaltjänstdirektivet¹⁵, bör ha rätt att förbjuda eller begränsa

näringsidkarnas rätt att ta ut avgifter med beaktande av behovet att stimu-

lera konkurrensen och främja en effektiv användning av betalnings-

instrument. Med betalningsinstrument avses t.ex. kontokort. Däremot

omfattas inte kontantbetalning, resecheck eller växel av begreppet. I

skälet anges vidare att det, i vart fall, bör vara förbjudet att ta ut avgifter

som överstiger de kostnader som näringsidkaren haft. Artikeln synes

således enbart ta sikte på avgifter vid betalning med betalningsinstrument

och inte på eventuella avgifter vid betalning på annat sätt. En sådan

tolkning har också kommissionen gett uttryck för under de möten om

genomförandet av direktivet som har hållits. I det betänkande från arbets-

gruppen för konsumenträttigheter med förslag på genomförande av direk-

tivet som remitterats under våren 2013 i Finland görs samma bedömning

(Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 28/2013). Även rege-

ringen, som här inte delar den bedömning som görs i promemorian, är av

uppfattningen att artikeln enbart reglerar avgifter vid betalningar med

betalningsinstrument.

I 5 kap. 1 § lagen om betaltjänster finns en bestämmelse om förbud

mot att ta ut avgifter vid användning av betalningsinstrument. Bestäm-

melsen grundar sig på nämnda artikel 52.3 i betaltjänstdirektivet som ger

medlemsstaterna möjlighet att förbjuda eller begränsa betalningsmot-

tagarens rätt att begära en avgift från betalaren. Någon ytterligare lag-

stiftningsåtgärd är inte påkallad.

Några remissinstanser lämnar synpunkter på avgiftsförbudet i lagen om

betaltjänster. Det är inte inom ramen för detta lagstiftningsarbete möjligt

att utvärdera det förbudet.

Artikel 21 – betalnummer

Enligt artikel 21 ska medlemsstaterna se till att en konsument inte debite-

ras mer än grundläggande samtalstariff för samtal till en telefontjänst i

anslutning till ett ingånget avtal. Syftet med bestämmelsen är att skydda

konsumenten mot oväntade avgifter när denne vänder sig till exempelvis

näringsidkarens kundtjänst i anledning av ett ingånget avtal.

Vissa frågor om konsumentavtal som rör telefonsamtal regleras i lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation. Lagen innehåller bestämmel-

ser om tjänster till slutanvändare, t.ex. konsumenter. Vilka priser som

gäller för samtal ska framgå av avtalet mellan konsumenten och den som

tillhandahåller kommunikationstjänsten. Vissa samtal, s.k. betalsamtal

eller betalteletjänster, kan debiteras med en högre taxa än normala sam-

tal. Enligt beslut av Post- och Telestyrelsen ska telefonnummer för betal-

samtal ha prefixen 0900-, 0939-, 0944- eller 099-. Den som tillhanda-

håller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är skyldig att på begäran av en

¹⁵ Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om

betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG,

2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319,

5.12.2007, s. 1, Celex 32007L0064).

Prop. 2013/14:15

63

abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av utgående samtal med förhöjd

taxa.

Det finns emellertid ingen reglering som skyddar konsumenten mot att

drabbas av höga samtalstaxor i de nu aktuella situationerna. Ett förbud

mot avtalsvillkor som innebär att högre taxa än den normala används

behöver alltså införas.

Bestämmelsen bör utformas så att ett avtalsvillkor är oskäligt, om det

innebär att en konsument som ska ta kontakt med näringsidkaren med

anledning av ett ingånget avtal är hänvisad till att använda ett telefon-

nummer som debiteras med en högre taxa än normala telefonsamtal

(förhöjd taxa). Villkor som träffas av bestämmelsen kan t.ex. ange att

konsumenter som vill reklamera fel i en vara eller tjänst ska använda ett

betalnummer. Det kan också vara fråga om att näringsidkaren anger ett

betalnummer som enda kontaktväg för hjälp med att få en vara att

fungera. För att undgå att handla i strid med bestämmelsen bör närings-

idkarna alltid ange ett nummer med normal taxa som konsumenterna kan

använda. Bestämmelsen bör inte omfatta den situationen att en närings-

idkare använder ett betalnummer för bokningar eller andra kontakter före

avtalsslutet. Bestämmelsen bör inte heller omfatta situationer då närings-

idkaren tillhandahåller en så specialiserad kundsupport att det är fråga

om ett nytt avtal om en tjänst.

Artikel 22 – tilläggsavgifter

I artikel 22 anges att konsumentens uttryckliga samtycke krävs till alla

extra betalningar utöver den ersättning som avtalats för näringsidkarens

huvudsakliga avtalsförpliktelse. Artikeln synes alltså ta sikte på situa-

tioner när ett pris anges för en vara eller en tjänst men där priset inte

omfattar ”hela” varan eller tjänsten, utan konsumenten måste betala

tillägg för att få ”hela” varan eller tjänsten. Om konsumenten inte ut-

tryckligen har samtyckt till ett sådant villkor, ska det vara utan verkan.

Ett sådant avtalsvillkor torde i regel anses oskäligt enligt 36 § lagen

(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område (avtalslagen). Artikeln fordrar dock att villkor av detta slag aldrig

ska kunna göras gällande mot konsumenten (om inte ett uttryckligt

samtycke finns). Det behöver därför införas en sådan bestämmelse.

Liksom i promemorian föreslås en bestämmelse som ska tillämpas direkt

på förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten. Den ska med

andra ord ha civilrättsliga konsekvenser. Svenska Bankföreningen anser

att det är oklart hur promemorians förslag förhåller sig till avtal om

finansiella tjänster och att sådana avtal bör undantas från tillämpnings-

området. Föreningen menar att avtal om finansiella tjänster är sär-

präglade. Enligt regeringens bedömning finns inte tillräckliga skäl att

undanta vissa avtalstyper från regleringen.

Prop. 2013/14:15

64

9

Rättsmedel och påföljder för att säkra

efterlevnaden

Regeringens bedömning: Det kommer att finnas lämpliga och effek-

tiva rättsmedel för att säkra efterlevnaden av de nya bestämmelserna.

Det kommer också att finnas effektiva, proportionella och avskräckan-

de påföljder för detta ändamål. Någon ytterligare reglering behöver

därför inte införas.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

ingen invändning mot promemorians bedömning. Konsumentverket anser

att marknadsföringslagens sanktionssystem behöver skärpas.

Skälen för regeringens bedömning: I direktivets artikel 23.1, som

handlar om prövning i domstol eller i administrativ ordning, anges att

medlemsstaterna ska se till att det finns lämpliga och effektiva medel för

att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i direktivet. Av artikel

23.2 framgår att medlen ska omfatta bestämmelser varigenom ett eller

flera organ enligt den nationella lagstiftningen får väcka talan inför

domstol eller behöriga förvaltningsmyndigheter för att se till att bestäm-

melserna som genomför direktivet tillämpas. Det kan röra sig om offent-

liga organ, konsumentorganisationer eller branschorganisationer.

Enligt artikel 24 ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om på-

följder vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlig-

het med direktivet. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och

avskräckande.

I avsnitt 5.3 föreslås att marknadsföringslagen (2008:486) ska tilläm-

pas i fråga om underlåtelse att ge information innan ett distansavtal eller

ett avtal utanför affärslokaler ingås. Sådan information ska anses vara

väsentlig (2 kap. 6 § förslaget till lag [2005:59] om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler). En sådan bestämmelse finns också redan i dag i

distans- och hemförsäljningslagen. Vidare föreslås i avsnitt 6 att det

direkt i marknadsföringslagen införs en bestämmelse om information vid

alla konsumentavtal (förslaget till 22 a § marknadsföringslagen).

Marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser blir alltså tillämpliga

om näringsidkaren brister i sina skyldigheter. Det innebär bl.a. att en

näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta

med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 §). En närings-

idkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig informa-

tion får åläggas att lämna informationen (24 §). I fall som inte är av

större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om för-

bud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 §. Talan om förbud eller

åläggande väcks annars vid Marknadsdomstolen (47 §). En sådan talan

får väckas av Konsumentombudsmannen, av en näringsidkare som berörs

av marknadsföringen eller av en sammanslutning av konsumenter,

näringsidkare eller löntagare. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande, kan näringsidkaren

även bli skyldig att betala skadestånd (37 §).

Prop. 2013/14:15

65

I avsnitt 8 föreslås att vissa avtalsvillkor ska anses oskäliga. Det inne-

bär att Marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkaren att i framtiden i

liknande fall använda samma eller väsentligen samma avtalsvillkor (3 §

lagen [1994:1512] om avtalsvillkor i konsumentförhållanden). En fråga

om förbud tas upp efter ansökan av Konsumentombudsmannen eller i

vissa fall av en sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller

löntagare (4 § nämnda lag). I avsnitt 8 föreslås också att ett visst avtals-

villkor ska vara ogiltigt. En prövning av den frågan, liksom av andra

civilrättsliga regler som föreslås, t.ex. i 2 kap. 7 och 9 §§ lagen om

distansavtal och avtal utanför affärslokaler, kan ske i allmän domstol.

Vid sidan av prövning i allmän domstol kan en konsument även vända

sig till Allmänna reklamationsnämnden. Nämnden är en statlig myndig-

het vars huvuduppgift är att på ett opartiskt sätt pröva tvister mellan

konsumenter och näringsidkare. Nämndens prövning är kostnadsfri och

utmynnar i en rekommendation om hur tvisten bör lösas.

Av det anförda framgår att det kommer att finnas lämpliga och effek-

tiva rättsmedel för att säkra efterlevnaden av direktivet. Det kommer

också att finnas tillräckligt effektiva, proportionella och avskräckande

påföljder för detta ändamål. Kraven i artiklarna 23 och 24 får alltså anses

uppfyllda.

10

Ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft

den 13 juni 2014.

I fråga om avtal som ingåtts före ikraftträdandet ska äldre bestäm-

melser tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över promemorians förslag i

denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 28 i direktivet ska med-

lemsstaterna senast den 13 december 2013 anta de bestämmelser som är

nödvändiga för att följa direktivet. Bestämmelserna ska träda i kraft

senast den 13 juni 2014 och gälla för avtal som ingås efter detta datum.

Det är nödvändigt att de föreslagna bestämmelserna träder i kraft den

13 juni 2014. De blir då tillämpliga på avtal som har ingåtts efter ikraft-

trädandet och på marknadsföring efter den tidpunkten. I fråga om avtal

som ingåtts före ikraftträdandet bör äldre bestämmelser tillämpas. Det

bör tydliggöras genom övergångsbestämmelser.

Bestämmelsen om att vissa avtalsvillkor ska anses oskäliga (förslaget

till 3 a § lagen [1994:1512] om avtalsvillkor i konsumentförhållanden)

ska användas vid tillämpning av 3 § i samma lag. Enligt den bestämmel-

sen kan Marknadsdomstolen endast förbjuda näringsidkare att använda

avtalsvillkor för framtiden och det finns därför inget behov av en

övergångsbestämmelse.

Prop. 2013/14:15

66

11

Ekonomiska och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Den nya enhetliga regleringen inom EU

bör innebära besparingar för företag som bedriver verksamhet över

nationsgränserna. På sikt bör regleringen kunna leda till bättre kon-

kurrens och lägre priser för konsumenter. Samtidigt kommer förslagen

att medföra vissa kostnadsökningar för företag, framför allt för de som

säljer på distans eller utanför affärslokaler. Dessa torde dock huvud-

sakligen avse anpassningar till de nya kraven på information och där-

för vara övergående. För det allmänna bedöms förslagen medföra

endast begränsade merkostnader.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har ingen invändning

mot promemorians bedömning. Konsumentverket anser att en resurs-

förstärkning är en nödvändig förutsättning för att Konsumentverket ska

kunna utöva en effektiv och aktiv tillsyn. Regelrådet avstyrker prome-

morians förslag och menar att konsekvensutredningen är bristfällig.

Regelrådet framför bl.a. att det saknas en beskrivning såväl av det mer-

arbete för företagen som regleringen kan medföra som beloppsmässiga

uppskattningar av de administrativa kostnader som kommer att uppstå för

företag med anledning av förslaget samt hur många företag som berörs.

Småföretagarnas Riksförbund delar Regelrådets uppfattning. Närings-

livets Delegation för Marknadsrätt, till vilken Tidningsutgivarna ansluter

sig, menar att förslagens konsekvenser för olika branscher inte har utretts

tillräckligt. Svensk Handel poängterar att behovet av informationsinsatser

inför ikraftträdande av de nya bestämmelserna är stort.

Skälen för regeringens bedömning: Propositionens förslag gäller

genomförande av ett EU-direktiv. Den nya enhetliga regleringen inom

EU bör innebära besparingar för företag som bedriver verksamhet över

nationsgränserna. På sikt bör regleringen kunna leda till bättre kon-

kurrens och lägre priser för konsumenter.

Direktivet lämnar endast i liten utsträckning utrymme för andra na-

tionella regleringar än de som följer av direktivets bestämmelser. Några

alternativa lösningar att överväga vid genomförandet av direktivet i

svensk rätt finns ofta inte. I vissa avseenden tillåter dock direktivet med-

lemsstaterna att välja olika lösningar. En genomgående strävan har då

varit att undvika regleringar som skapar administrativa bördor för närings-

idkare utan att medföra annat än mycket begränsad nytta för konsumenter.

Utanför direktivets tillämpningsområde är det möjligt med nationella

regleringar. I huvudsak föreslås dock i propositionen inte några föränd-

ringar som inte har med införlivandet av direktivet att göra. Ett undantag

gäller avtal utanför affärslokaler om finansiella tjänster där regleringen

föreslås vara densamma som för distansavtal om sådana tjänster. Det

innebär i och för sig en ökad informationsskyldighet för företag som

tillhandahåller sådana tjänster, vilket skulle kunna medföra ökade kost-

nader. Eftersom det är exakt samma informationsbestämmelser som för

distansavtal, för vilka företagen redan bör ha utarbetade informations-

blanketter och avtalsförslag, bör det dock snarast innebära besparingar

för dessa företag.

Prop. 2013/14:15

67

I propositionen föreslås regler, främst för distansavtal och avtal utanför

affärslokaler, som innebär att fler företag än tidigare kommer att omfattas

av regler gällande informationskrav och ångerrätt. Vad gäller informa-

tionskrav föreslås även vissa regler i marknadsföringslagen (2008:486).

Lagrådet tar upp frågan om konsekvenserna för företagen. Förslagen

kommer att innebära vissa kostnader av administrativ karaktär för före-

tagen. Det hade naturligtvis varit önskvärt om det hade gått att närmare

ange hur många företag som berörs av förslagen och hur stora kost-

naderna kommer att bli för varje företag. Med hänsyn till den begränsade

tid som finns för att genomföra direktivet har det dock inte varit möjligt.

När det gäller skapande och uppdatering av blanketter för t.ex. informa-

tion är det något som enbart medför kostnader i ett inledande skede.

För de företag som sysslar med e-handel finns redan bestämmelser om

krav på information och ångerrätt. Även om förändringar sker i lagstift-

ningen är kraven till stora delar desamma som enligt hittillsvarande

reglering. Om ett avtal kan ingås på en webbplats måste webbplatsen ses

över så det blir möjligt för konsumenten att, innan denne blir bunden av

en beställning som medför en betalningsförpliktelse, uttryckligen ta på

sig förpliktelsen.

För vissa avtal utanför affärslokaler innebär förslagen att nya regler

införs och att marknadsföring, information och standardavtal måste

anpassas till det nya regelverket. När konsumenter utnyttjar sin ångerrätt

medför det kostnader för näringsidkare. Det förhållandet att fler avtals-

typer omfattas av ångerrätt innebär att dessa kostnader kommer att öka.

Informationskraven i marknadsföringslagen är nya och omfattar före-

tag som säljer produkter i affärslokaler. Förslagen kan innebära vissa

kostnader för anpassning även för dessa företag. Informationskraven är

dock allmänt hållna och för de allra flesta företag är det redan i dag själv-

klart att ge konsumenten den aktuella informationen.

Eftersom förslagen innebär att det blir likadana bestämmelser i hela

EU inom ramen för direktivets tillämpningsområde, behöver företagen i

mindre grad anpassa sina avtal till olika nationella marknader, vilket bör

innebära en kostnadsbesparing.

De ändringar som föreslås i konsumentköplagen (1990:932) och lagen

(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden innebär till stora

delar klargöranden av gällande rätt och konsekvenserna för företagen bör

därmed bli begränsade.

För det allmänna bedöms förslagen medföra endast begränsade mer-

kostnader. Ett visst initialt behov av informations- och utbildningsin-

satser från Konsumentverket kommer att finnas. Regeringens bedömning

är dock att kostnaderna bör kunna rymmas inom verkets befintliga an-

slagsramar. När det gäller Konsumentverkets tillsynsansvar så ändras

inte tillsynsuppgifterna på något annat sätt än vad som följer av förslagen

i sak och ska därför också rymmas inom de befintliga ekonomiska ramar-

na. De föreslagna reglerna torde inte innebära några ökade kostnader för

konsumentvägledare, Allmänna reklamationsnämnden eller domstolarna.

Lagförslagen innebär som nämns ovan att företagen behöver anpassa

bl.a. sin information till den nya regleringen. Bestämmelserna ska dock

inte börja tillämpas förrän den 13 juni 2014. Det finns således tid för

företagen att göra nödvändiga anpassningar.

Prop. 2013/14:15

68

12

Författningskommentar

12.1

Förslaget till lag om ändring i

konsumentköplagen (1990:932)

Tiden för avlämnandet

5 § Om det inte följer av avtalet när varan ska avlämnas, ska den avlämnas utan

onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att avtalet ingicks.

Om köparen inte har fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan

förrän den betalas.

I paragrafen regleras vid vilken tidpunkt en vara ska avlämnas. Över-

vägandena finns i avsnitt 7. Genom ändringarna i första stycket genom-

förs artikel 18.1 i direktivet. I andra stycket görs enbart språkliga

ändringar.

Av första stycket framgår att om det anges i avtalet när varan ska

avlämnas, gäller detta. Avtalet kan innehålla en bestämd tidpunkt, ett

visst datum, för avlämnande. Även om tiden för avlämnande är något

mer obestämd – det kan t.ex. anges att avlämnandet ska ske inom sex

veckor – får det anses följa av avtalet när varan ska avlämnas.

Tiden för avlämnande får anses avtalad även när det anges i avtalet att

avlämnande ska ske efter anfordran. Ett avtalsvillkor som innebär att av-

lämnande ska ske efter anfordran, varpå säljaren har längre tid än 30

dagar på sig att avlämna varan, skulle dock kunna betraktas som oskäligt

(jfr nedan om den yttersta tidpunkten för avlämnande).

Om tiden för avlämnandet inte följer av avtalet, ska varan avlämnas

utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar från tidpunkten när avtalet

ingicks. Att avlämnande ska ske utan onödigt dröjsmål innebär att sälja-

ren ska sträva efter att avlämna varan så fort som möjligt. Sjukdom,

varierande efterfrågan, försenade leveranser till säljaren m.m. kan göra

att avlämnandet fördröjs. Den yttersta tidpunkten för avlämnande är 30

dagar efter det att avtalet ingicks.

Konsekvenserna av att varan avlämnas för sent eller inte alls regleras i

10–14 §§.

Rätt att häva köpet

13 § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för

honom eller om han före avtalets ingående har meddelat säljaren att avlämnande

av varan senast en viss dag är avgörande för att han ska ingå avtalet. Köparen

får också häva köpet, om säljaren meddelar att han inte kommer att avlämna

varan.

Om köparen har krävt att säljaren avlämnar varan inom en bestämd tilläggstid

och om tilläggstiden inte är oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan

inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva

köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom

denna tid.

Om köparen har krävt fullgörelse av köpet utan att ange någon tilläggstid, får

köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet

framställdes.

Prop. 2013/14:15

69

I paragrafen behandlas köparens rätt att häva avtalet vid säljarens dröjs-

mål. Ändringarna i första stycket innebär att förutsättningarna för att

häva ett köp förändras något. I andra och tredje styckena görs enbart

språkliga ändringar. Det hittillsvarande fjärde stycket utgår. Övervägan-

dena finns i avsnitt 7. Genom ändringarna i paragrafen genomförs artikel

18.2 i direktivet.

I första stycket regleras köparens rätt att omedelbart häva avtalet när

säljaren inte har avlämnat varan i rätt tid. Omedelbar hävningsrätt finns,

liksom hittills, om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen. Ett

exempel på en sådan situation är att en brudklänning levereras först efter

bröllopet. Härutöver finns det en omedelbar hävningsrätt vid dröjsmål

om köparen, före avtalets ingående, har angett för säljaren att avlämnan-

de senast en viss dag är avgörande för att han eller hon ska ingå avtalet.

Här är således köparens subjektiva uppfattning avgörande, till skillnad

från den först nämnda situationen då det görs en objektiv bedömning.

Det avgörande är att säljaren har fått klart för sig att köparen inte avser

att stå fast vid avtalet vid händelse av dröjsmål med avlämnandet. Slut-

ligen klargörs att köparen får häva avtalet om säljaren meddelar att han

eller hon inte kommer att leverera den beställda varan.

Verkningar av hävning och omleverans

43 § Om köpet hävs, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och

köparens skyldighet att betala köpesumman.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten utan

onödigt dröjsmål lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får då hålla

inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han ska lämna

tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som

han kan vara skyldig att betala.

Om säljaren ska företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit

emot till dess att omleverans sker.

I paragrafen regleras verkningar av hävning och omleverans. Övervägan-

dena finns i avsnitt 7. Genom ändringen i andra stycket genomförs artikel

18.3 i direktivet. I övrigt görs enbart språkliga ändringar.

Ändringen i andra stycket innebär att det uttryckligen anges att

återlämnandet ska ske utan onödigt dröjsmål. Angående det uttrycket, se

kommentaren till 5 §.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

2. Äldre föreskrifter gäller för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Enligt första punkten börjar de nya bestämmelserna tillämpas den 13 juni

2014.

I andra punkten tydliggörs, i enlighet med allmänna principer inom

avtalsrätten, att äldre bestämmelser tillämpas på avtal som ingåtts före

ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 10. Genom bestämmelserna genomförs

artikel 28 i direktivet.

Prop. 2013/14:15

70

12.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351)

om handelsagentur

Förhållandet till tredje man

17 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning eller

köp på huvudmannens vägnar.

I fråga om distansavtal och avtal utanför affärslokaler finns särskilda bestäm-

melser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln om förhållandet till

tredje man i fråga om behörigheten att ingå avtal. I andra stycket erinras

om att det finns särskilda bestämmelser för vissa typer av avtal.

Hänvisningen i andra stycket ändras med anledning av att distans- och

hemförsäljningslagen byter namn och att begreppet hemförsäljning

ersätts av det vidare begreppet avtal utanför affärslokaler. Hänvisningen

tar sikte på bestämmelserna i 1 kap. 3 § om behörighet för närings-

idkarens ombud.

22 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för sålda

varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med betalningen eller

nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Om huvudmannen får kännedom om att agenten utan bemyndigande har vid-

tagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan anses ha

kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har ingåtts med en tredje

man som hör till ett område eller en kundkrets som har tilldelats agenten, ska

huvudmannen, om han inte vill godkänna åtgärden, meddela tredje man detta

utan oskäligt uppehåll. Om han inte gör det, anses han ha godkänt åtgärden.

I fråga om distansavtal och avtal utanför affärslokaler finns särskilda bestäm-

melser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Första och andra styckena i paragrafen innehåller huvudreglerna om för-

hållandet till tredje man i fråga om behörigheten att ta emot betalning, att

medge anstånd med betalningen eller att medge prisnedsättning eller

annan ändring i avtalet. I tredje stycket erinras om att det finns särskilda

bestämmelser för vissa typer av avtal.

I andra stycket görs enbart språkliga ändringar.

Hänvisningen i tredje stycket ändras med anledning av att distans- och

hemförsäljningslagen byter namn och att begreppet hemförsäljning

ersätts av det vidare begreppet avtal utanför affärslokaler. Hänvisningen

tar sikte på bestämmelserna i 1 kap. 3 § om behörighet för närings-

idkarens ombud.

12.3

Förslaget till lag om ändring i lagen

(1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden

3 a § Vid tillämpning av 3 § ska ett avtalsvillkor anses oskäligt om det innebär

att konsumenten är hänvisad till att använda ett telefonnummer med förhöjd taxa

för att ta kontakt med näringsidkaren per telefon med anledning av ett mellan

dem ingånget avtal.

Prop. 2013/14:15

71

Paragrafen, som är ny, innehåller en reglering om att vissa avtalsvillkor i

konsumentavtal, vid en prövning enligt 3 §, alltid ska anses oskäliga. Det

innebär bl.a. att Marknadsdomstolen får förbjuda näringsidkaren att i

framtiden använda avtalsvillkoren. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Genom paragrafen genomförs artikel 21 i direktivet.

Paragrafen behandlar avtalsvillkor som reglerar konsumentens telefon-

kontakter med näringsidkaren med anledning av ett ingånget avtal. Det

kan t.ex. gälla telefonkontakter för att reklamera en vara eller för att få

upplysningar om hur varan fungerar. Det kan också handla om kontakter

efter ett avtals ingående men före avtalets fullgörande, t.ex. vid beställ-

ning av varor med lång leveranstid. Om konsumenten vid sådana efter-

följande telefonkontakter är hänvisad till att använda ett telefonnummer

med en högre taxa än normaltaxa, är avtalsvillkoret oskäligt. Vad som är

normaltaxa kan variera över tid och nivån på taxan kan också bero på

avståndet mellan konsumenten och näringsidkaren. Bestämmelsen är av-

sedd att komma åt avtalsvillkor som innebär att konsumenten är hänvisad

till ett s.k. betalnummer, dvs. ett telefonnummer som har en taxa som

överstiger vad som får anses normalt vid traditionella telefonsamtal.

13 § Ett avtalsvillkor som innebär att konsumenten ska betala mer för en vara,

tjänst eller annan nyttighet än det som i avtalet anges vara priset för nyttigheten

är utan verkan mot konsumenten, om denne inte uttryckligen har godkänt

villkoret.

Paragrafen, som är ny, tar sikte på avtalsvillkor som ålägger konsumen-

ten att betala mer för en vara, tjänst eller annan nyttighet än det som i

avtalet angetts vara priset för nyttigheten. Övervägandena finns i

avsnitt 8. Genom paragrafen genomförs artikel 22 i direktivet.

Bestämmelsen utgår från situationen att det finns ett pris för en vara,

tjänst eller annan nyttighet som konsumenten ska betala. Om det utöver

priset finns ett annat villkor som innebär att konsumenten ska betala mer

än det angivna priset, är utgångspunkten att villkoret är utan verkan.

Syftet med bestämmelsen är att konsumenten inte ska vilseledas av en

prisuppgift.

Avtalsvillkor som innebär att konsumenten får betala tillägg för till-

behör eller tilläggstjänster omfattas inte av bestämmelsen, t.ex. tillägg för

en cykelkorg till en cykel eller extratjänster kopplade till ett betal- eller

kreditkort. Om ett villkor innebär att konsumenten ska betala extra för

något som naturligen uppfattas som en del av en vara, tjänst eller annan

nyttighet, t.ex. däck till en cykel eller underarbete vid en måleritjänst till

fast pris, torde villkoret dock träffas av bestämmelsen.

För att ett avtalsvillkor som träffas av bestämmelsen ska gälla gent-

emot konsumenten fordras att konsumenten uttryckligen har godkänt

detta. Godkännandet ska avse just det aktuella avtalsvillkoret. Det gäller

inte något formkrav för godkännandet. Ett uttryckligt godkännande kan

ske genom att en handling skrivs under eller att konsumenten på särskild

fråga muntligen godkänner villkoret. Att enbart nämna villkoret i ett

standardavtal är inte tillräckligt. Det ankommer på näringsidkaren att vid

en tvist visa att konsumenten uttryckligen har godkänt villkoret. Om

konsumenten inte uttryckligen har godkänt villkoret, är det utan verkan

Prop. 2013/14:15

72

mot konsumenten. En konsument som redan betalat har då rätt att få

tillbaka sina pengar.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

2. Bestämmelsen i 13 § gäller endast för avtal som har ingåtts efter ikraft-

trädandet.

Enligt första punkten börjar de nya bestämmelserna tillämpas den 13 juni

2014.

I andra punkten tydliggörs, i enlighet med allmänna principer inom

avtalsrätten, att 13 § endast ska tillämpas på avtal som ingåtts efter ikraft-

trädandet.

Övervägandena finns i avsnitt 10, där det också framgår att någon

övergångsbestämmelse inte är nödvändig för 3 a §. Genom bestämmel-

serna genomförs artikel 28 i direktivet.

12.4

Förslaget till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59)

Lagen byter namn till lagen om distansavtal och avtal utanför affärs-

lokaler. Lagens struktur ändras. Samtliga kapitel gäller för såväl distans-

avtal som avtal utanför affärslokaler. Första kapitlet innehåller allmänna

bestämmelser och definitioner. Andra kapitlet gäller för avtal om över-

låtelse och upplåtelse av lös egendom samt utförande av icke-finansiella

tjänster. Med tjänst avses i det kapitlet också vissa avtal om uthyrning av

fast egendom. Som en följd av att gemensamma bestämmelser i stor

utsträckning införs för distansavtal och avtal utanför affärslokaler om-

arbetas kapitlet i sin helhet. Av samma anledning utmönstras också det

särskilda kapitlet om hemförsäljning (4 kap.). Tredje kapitlet som

behandlar distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

vidgas till att omfatta även sådana avtal om finansiella tjänster som

träffas utanför affärslokaler. Bestämmelserna i femte kapitlet upphör att

gälla eller flyttas till övriga kapitel. Lagen kommer alltså att innehålla tre

kapitel. Flera bestämmelser från nuvarande andra kapitlet överförs i sak

oförändrade till det nya omarbetade andra kapitlet. För en mer utförlig

kommentar till dessa bestämmelser hänvisas till prop. 1999/2000:89 och

prop. 2004/05:13.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distansavtal och

avtal utanför affärslokaler.

I paragrafen anges vad lagen innehåller. Ändringarna i paragrafen är en

följd av att lagens struktur förändras.

Prop. 2013/14:15

73

Definitioner

2 § I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat

system för att träffa avtal på distans, om kommunikationen uteslutande sker på

distans,

avtal utanför affärslokaler: avtal som ingås

– då näringsidkaren och konsumenten samtidigt är närvarande på någon

annan plats än i näringsidkarens fasta eller rörliga affärslokal eller efter det att

konsumenten lämnat ett anbud på en sådan plats,

– i näringsidkarens affärslokal eller med hjälp av ett medel för distans-

kommunikation i omedelbar anslutning till att konsumenten kontaktats av

näringsidkaren på någon annan plats där de samtidigt varit närvarande, eller

– under en utflykt som har organiserats av näringsidkaren i marknadsförings-

eller försäljningssyfte,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som

faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har

samband med den egna näringsverksamheten.

Paragrafen anger innebörden av olika uttryck som används i lagen.

Ändringarna innebär att definitionerna av begreppen hemförsäljnings-

avtal och hembesök utgår och att det i stället införs en definition av

”avtal utanför affärslokaler”. Ändringen i definitionen av distansavtal är

enbart språklig. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Genom ändringarna i

paragrafen genomförs artikel 2 i direktivet.

Begreppet affärslokaler är centralt i definitionen av avtal utanför

affärslokaler. Med affärslokaler avses fasta eller rörliga lokaler som

näringsidkaren, permanent eller säsongsvis, använder som vanlig plats

för sin affärsverksamhet. Det finns inget krav på att lokalen måste utgöra

en butik eller ett kontor utan även enklare affärsställen omfattas. Kiosker,

varubussar och marknads- eller mässtånd kan alltså vara affärslokaler.

Vid bedömningen av om det är fråga om en affärslokal eller inte ska hän-

syn tas till hur regelbunden näringsidkarens verksamhet är i den aktuella

lokalen. Om försäljningen från lokalen inte endast sker undantagsvis, är

det normalt fråga om en affärslokal. Det betyder att lokaler där en

näringsidkare utövar sin verksamhet under en inte alltför kort period,

t.ex. under turistsäsongen på en skid- eller badort, på en julmarknad eller

vid en organiserad torghandel, i regel utgör affärslokaler. Däremot

omfattas inte ett försäljningsställe i en galleria där en näringsidkare under

några dagar säljer smycken. Vid bedömningen av om verksamheten ska

anses ha skett i en affärslokal bör hänsyn tas till om det framstår som

naturligt för konsumenten att själv söka upp lokalen för ett köp. Om det

inte är så utan försäljningstillfället snarast innebär ett överrasknings-

moment för konsumenten, bör ett avtal anses ingånget utanför affärs-

lokal.

Om avtalet ingås utanför affärslokaler blir bestämmelserna i lagen om

bl.a. informationsskyldighet och ångerrätt tillämpliga. I definitionen

anges de tre olika fall då det är fråga om avtal utanför affärslokaler. Det

första fallet består i att avtal ingås, eller konsumenten lämnar ett anbud,

när konsumenten och näringsidkaren samtidigt är fysiskt närvarande på

en annan plats än i näringsidkarens fasta eller rörliga affärslokal. Det kan

vara fråga om avtal som ingås i konsumentens bostad eller på dennes

Prop. 2013/14:15

74

arbetsplats eller i en annan näringsidkares lokaler. Även avtal som ingås

på allmänna platser som gator, köpcenter, badstränder, idrottsanlägg-

ningar och allmänna transportmedel omfattas.

Det andra fallet gäller avtal som ingås i näringsidkarens affärslokaler

eller genom distanskommunikation, men där konsumenten omedelbart

dessförinnan blivit kontaktad av näringsidkaren utanför affärslokalerna.

Det gäller alltså både när konsumenten i nära anslutning till kontakten

följer med näringsidkaren till affärslokalerna och när konsumenten, med

anledning av kontakten med näringsidkaren, exempelvis ringer denne

eller kontaktar denne med e-post.

Det tredje fallet avser avtal som ingås på en utflykt som har organise-

rats av näringsidkaren. Sådana avtal omfattas av den hittillsvarande

definitionen av hemförsäljningsavtal och den närmare innebörden har

tidigare diskuterats (prop. 2004/05:13 s. 123). Ett typfall där utflykts-

regeln är tillämplig är när en detaljhandlare anordnar en resa för konsu-

menter till ett näringsställe och där visar och säljer sina produkter.

Behörighet för näringsidkarens ombud

3 § Om näringsidkaren anlitar ett ombud, ska denne alltid anses behörig att

handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att

– ingå distansavtal eller avtal utanför affärslokaler,

– utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal, och

– ta emot betalning för näringsidkarens räkning.

Näringsidkaren får inte till nackdel för konsumenten inskränka denna

behörighet.

Paragrafen behandlar den behörighet som tillkommer ombud för närings-

idkaren. Bestämmelserna i paragrafen överförs i sak i princip oförändra-

de från 5 kap. 1 §. Begreppet ”hemförsäljningsavtal” byts mot begreppet

”avtal utanför affärslokaler” och i övrigt görs endast språkliga och redak-

tionella ändringar.

2 kap. Avtal om varor och icke finansiella tjänster

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för avtal varigenom en näringsidkare överlåter eller

upplåter lös egendom till eller utför en tjänst åt en konsument. Med tjänst avses i

detta kapitel också uthyrning av fast egendom. För avtal om finansiella tjänster

eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument gäller i stället 3 kap.

Detta kapitel gäller inte för avtal som

1. avser uthyrning för varaktigt boende,

2. avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i

vatten,

3. ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat eller i en

automatiserad affärslokal,

4. ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefonautomat,

5. avser en tjänst som fullgörs genom användning av en telefon-, internet- eller

faxuppkoppling, om tjänsten utförs vid ett enda tillfälle,

6. avser vadhållning, kasinospel eller andra lotteritjänster,

7. avser försäljning av livsmedel eller andra dagligvaror för hushållet som

levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med

regelbunden utkörning, eller

Prop. 2013/14:15

75

8. omfattas av lagen (1992:1672) om paketresor eller lagen (2011:914) om

konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt.

Kapitlet gäller inte för avtal utanför affärslokaler, om det pris som konsumen-

ten sammanlagt ska betala understiger 400 kronor.

I fråga om avtal om transport av personer gäller endast 3 § tredje stycket och

9 §.

I paragrafen anges tillämpningsområdet för lagens bestämmelser om

distansavtal och avtal utanför affärslokaler när det gäller varor (lös egen-

dom) och icke finansiella tjänster. I första stycket anges ramen för vilka

slag av avtal som omfattas, medan det andra stycket innehåller undantag

för åtta olika typer av avtal. I tredje stycket undantas avtal utanför affärs-

lokaler som avser mindre belopp. I fjärde stycket anges vad som gäller

för avtal om persontransporter. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittills-

varande 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Genom paragrafen genomförs artikel 3 i direktivet.

Första stycket

Kapitlet gäller avtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter

lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument. I lagen används i

övriga delar ”varor” i betydelsen ”lös egendom”. Med överlåtelse avses

avtal varigenom äganderätten till det överlåtna övergår till konsumenten.

Med upplåtelse avses sådana avtal varigenom konsumenten får en

begränsad rätt till föremålet, såsom olika former av nyttjanderätter. När

det gäller tjänster kan det vara fråga om t.ex. arbeten på fasta eller lösa

saker, om förvaring av egendom eller om uppdrag av intellektuellt eller

konstnärligt slag. Det sagda överensstämmer med vad som hittills gäller.

Enligt första stycket avses med tjänst i kapitlet också uthyrning av fast

egendom. Med uthyrning avses såväl upplåtelser genom hyra som upp-

låtelser genom arrende. Det innebär att kapitlet exempelvis omfattar avtal

varigenom en näringsidkare hyr ut en villa eller en parkeringsplats åt en

konsument. Upplåtelser för varaktigt boende är dock undantagna, se

vidare andra stycket 1.

Liksom hittills omfattas avtal om leverans av vatten, el och gas av

tillämpningsområdet. Även avtal om leverans av fjärrvärme omfattas.

Tillämpningsområdet omfattar även köp av digitala produkter, dvs. avtal

om leverans av digitalt innehåll. Det kan röra sig om t.ex. datorprogram,

applikationer, spel, musik, videor eller texter. Åtkomsten kan ske genom

nedladdning eller direktuppspelning, från ett fysiskt medium eller på

något annat sätt.

Av första stycket framgår också att andra kapitlet inte gäller för avtal

om finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella

instrument. För dessa avtal gäller i stället tredje kapitlet i lagen. Det

gäller såväl distansavtal som avtal utanför affärslokaler. En motsvarande

hänvisning finns i hittillsvarande 2 kap. 1 § tredje stycket.

Andra stycket

I andra stycket görs undantag för vissa typer av avtal. Några undantag är

oförändrade i förhållande till hittillsvarande undantag i lagen, medan

andra är nya.

Prop. 2013/14:15

76

I första punkten undantas uthyrning för varaktigt boende. Med varak-

tigt boende avses uthyrning för bostadsändamål när hyresgästen använ-

der egendomen som sin permamenta bostad. Det gäller uthyrning av

såväl lös egendom, t.ex. en byggnad på ofri grund, som fast egendom.

Kapitlet tillämpas alltså inte i fråga om avtal om hyra av bostadslägenhet

enligt 12 kap. jordabalken, om lägenheten ska användas som permanent

bostad. Även övernattningslägenheter som används som komplement till

en permanent bostad bör omfattas av undantaget. Att undantaget inne-

håller ett krav på varaktigt boende innebär att kapitlet gäller för upp-

låtelser av semesterbostäder. Även långfristiga avtal om upplåtelser av

mark, t.ex. en campingplats eller en parkeringsplats, omfattas av kapitlets

tillämpningsområde. Detsamma gäller avtal som innebär att en konsu-

ment hyr en lokal t.ex. hyra av en ateljé för fritidsändamål, hyra av en

festlokal och hyra av ett garage eller ett förråd.

I andra punkten undantas avtal om uppförande av byggnad eller annan

fast anläggning på mark eller i vatten. Undantaget är oförändrat (jfr

hittillsvarande 2 kap. 1 § andra stycket 1 och 4 kap. 1 § andra stycket 3).

I tredje punkten undantas avtal som ingås med hjälp av varuautomater

eller andra liknande automater eller i en automatiserad affärslokal.

Undantaget är oförändrat (jfr hittillsvarande 2 kap. 1 § andra stycket 2).

Undantaget i fjärde punkten, som avser användning av en offentlig

telefonautomat för samtal, är oförändrat (jfr hittillsvarande 2 kap. 1 §

andra stycket 3).

Av femte punkten framgår att också vissa andra avtal om telefoni m.m.

undantas. Det handlar om avtal om tjänster som ingås genom att en

konsument ringer ett enda telefonsamtal, sänder ett telefax eller kopplar

upp sig mot internet vid ett tillfälle. Det gäller t.ex. när en konsument

ringer till en nummerupplysning som tillhör en operatör med vilken

konsumenten inte har något abonnemangsavtal. Även andra betalsamtal

som endast sker vid ett tillfälle och där det inte före samtalet varit någon

kontakt mellan konsumenten och den som erbjuder tjänsten omfattas,

t.ex. telefonröstning. Om konsumenten däremot tecknat ett abonnemang,

där avsikten är att flera samtal ska ske, omfattas avtalet inte av undan-

taget.

Ett annat exempel som omfattas av undantaget är en sms-tjänst av-

seende rapportering av väder som, på grund av en överenskommelse

mellan tjänsteleverantören och den operatör med vilken konsumenten

tecknat ett mobiltelefonabonnemang, tillhandahålls genom mobiltele-

fonen och faktureras av operatören. Om avtalet avser en återkommande

prenumerationstjänst, t.ex. väderrapportering som meddelas en gång i

veckan, omfattas det inte av undantaget. Inte heller anslutning till s.k.

dejtingtjänster på internet torde omfattas av undantaget.

I sjätte punkten undantas avtal som avser vadhållning, kasinospel eller

andra lotteritjänster. Begreppet lotteri definieras i lotterilagen (1994:1000)

och undantaget omfattar i vart fall de tjänster som omfattas av den lagen.

Med lotteri avses lottning, gissning, vadhållning och liknande förfaran-

den liksom t.ex. bingospel, automatspel, roulettspel, tärningsspel och

kortspel (3 § lotterilagen). Vadhållning och andra lotteritjänster omfattas

av den hittillsvarande regleringen i fråga om distansavtal med undantag

för ångerrätten (2 kap. 4 § 5).

Prop. 2013/14:15

77

Bestämmelsen i sjunde punkten innehåller ett undantag för avtal om

leverans av livsmedel eller andra dagligvaror för hushållet till en konsu-

ments bostad eller arbetsplats. Det är alltså fråga om mat, drycker och

andra livsmedel med begränsad hållbarhet. Även avtal om leveranser

som huvudsakligen innehåller sådana varor, men även i begränsad

omfattning andra varor, omfattas av undantaget. Undantaget omfattar av-

tal om hemleverans av så kallade matkassar, innehållande färskvaror att

användas under någon eller några veckors tid. Dessa avtal omfattas av

den hittillsvarande regleringen men undantas från informationsskyldighet

och ångerrätt (2 kap. 3 § andra stycket och 4 kap. 2 § andra stycket).

I åttonde punkten undantas avtal som omfattas av lagstiftningen om

paketresor eller om tidsdelat boende. Dessa avtal undantas i princip även

i den hittillsvarande regleringen (2 kap. 2 och 3 §§ samt 4 kap. 2 §).

Tredje stycket

Tredje stycket innehåller ett undantag för avtal utanför affärslokaler om

det totala pris som konsumenten ska betala understiger 400 kronor.

Beloppsgränsen gäller det sammanlagda priset för det som konsumenten

köper vid avtalstillfället. Om en konsument t.ex. köper flera böcker som

var för sig enbart kostar 100 kronor men tillsammans kostar 400 kronor

eller mer, är lagen tillämplig. Näringsidkaren kan således inte kringgå

bestämmelsen genom att upprätta separata avtal för varje enhet eller

produkt. För distansavtal finns inte motsvarande undantag. Bestämmel-

sen motsvarar hittillsvarande 4 kap. 1 § andra stycket 1 med den

skillnaden att beloppet höjs från 300 till 400 kronor.

Fjärde stycket

Av fjärde stycket framgår att det av kapitlets bestämmelser endast är 3 §

tredje stycket och 9 § som ska tillämpas på avtal om transport av

personer. I de paragraferna finns särskilda bestämmelser som gäller för

det fall att avtalet har ingåtts på en näringsidkares webbplats. Undantaget

gäller för samtliga transportslag och oberoende av om det är fråga om

kollektivtrafik eller en transport av endast en passagerare, t.ex. i taxi.

Övriga bestämmelser i kapitlet gäller inte för avtal om transport av

personer. Det innebär bl.a. att bestämmelserna om ångerrätt inte gäller

för sådana avtal.

Information innan ett avtal ingås

2 § Innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om

1. sitt namn, organisationsnummer, telefonnummer och telefaxnummer samt

sin adress och e-postadress, och, om näringsidkaren agerar för någon annans

räkning, dennes motsvarande uppgifter,

2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är

lämplig med hänsyn till varan eller tjänsten och till hur informationen ges,

3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset

inte kan anges i förväg, hur priset beräknas; om avtalet löper på obegränsad tid

eller avser en prenumeration, ska även kostnaderna per faktureringsperiod och

per månad anges,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte

kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

Prop. 2013/14:15

78

6. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt

och tidpunkt för leverans eller fullgörande; om avtalet ska ingås på närings-

idkarens webbplats, ska det i början av beställningsprocessen anges vilka betal-

ningssätt som godtas och om det finns några begränsningar för leveransen,

7. handpenning eller andra ekonomiska garantier som konsumenten ska lämna

och de villkor som gäller för detta,

8. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag, hur reklamation kan

göras och gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan vända sig

för att framställa klagomål,

9. huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, tidsfristen

och övriga villkor för ångerrätten, hur ångerrätten utövas samt att det finns ett

standardformulär för utövande av ångerrätten och hur konsumenten kan ta del av

det,

10. den skyldighet konsumenten vid utövande av ångerrätten kan ha att på egen

bekostnad återsända varan samt, vid distansavtal, kostnaden för att återsända

varan om den är sådan att den inte kan återsändas med post,

11. huruvida konsumenten är skyldig att ersätta näringsidkaren enligt 15 § 3

eller 4,

12. garantier eller liknande utfästelser samt den assistans och service som

gäller efter försäljningen,

13. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsumenten kan

ta del av dem,

14. avtalets löptid,

15. kortaste giltighetstid för konsumentens skyldigheter enligt avtalet,

16. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas

automatiskt,

17. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och

vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala inne-

hållet, och

18. vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad

utanför domstol.

Vid en auktion får informationen enligt första stycket 1 ersättas med mot-

svarande uppgifter om auktionsförrättaren, om det är möjligt att delta i auktionen

även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation.

Under samma förutsättning får information enligt första stycket 8 om gatu-

adressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål avse

auktionsförrättarens verksamhetsställe.

Vid telefonförsäljning ska försäljaren i början av samtalet informera konsu-

menten om sitt namn, samtalets syfte, näringsidkarens identitet och försäljarens

relation till näringsidkaren.

I paragrafen regleras den skyldighet en näringsidkare har att informera

konsumenten innan ett distansavtal eller ett avtal utanför affärslokaler

ingås. Paragrafen motsvarar till stora delar vad som gäller för distans-

avtal enligt hittillsvarande 2 kap. 6 § (innan avtalet ingås) och 7 § (när

avtalet ingåtts). En nyhet är att all information ska lämnas innan avtalet

ingås. Informationskraven anpassas också för att överensstämma med

direktivet, bl.a. införs särskilda informationskrav för digitalt innehåll

(punkten 17). Hur informationen ska lämnas regleras i 3–5 §§. Över-

vägandena finns i avsnitt 5.3. Genom paragrafen genomförs artiklarna

6.1, 6.2, 6.3, 6.4, 8.3 och 8.5 i direktivet.

Prop. 2013/14:15

79

Första stycket

I första stycket anges, i 18 punkter, information som ska lämnas innan ett

avtal ingås. Flera punkter avser förhållanden som inte alltid föreligger i

det enskilda fallet. Finns det t.ex. inga kostnader för leverans eller avser

avtalet inte digitalt innehåll, behöver givetvis ingen uppgift lämnas om

det.

Enligt punkten 1 ska näringsidkaren informera om sitt namn, organisa-

tionsnummer, telefonnummer och telefaxnummer samt sin adress och e-

postadress. Informationen ska vara sådan att konsumenten enkelt ska

kunna identifiera och kontakta näringsidkaren. Om näringsidkaren agerar

för någon annans räkning, ska dennes motsvarande uppgifter också an-

ges. Som Lagrådet påpekar innebär det t.ex. att en försäljnings-

kommissionär ska lämna uppgifter om kommittenten. Bestämmelsen

motsvarar delvis hittillsvarande 2 kap. 6 § första stycket 1.

Punkten 2 föreskriver att näringsidkaren ska lämna information om

varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är

lämplig med hänsyn till varan eller tjänsten och till hur informationen ska

lämnas. Bestämmelsen motsvarar delvis hittillsvarande 2 kap. 6 § första

stycket 2.

Enligt punkten 3 ska näringsidkaren informera om varans eller

tjänstens pris. Det som ska anges är det totala pris som konsumenten ska

betala. En nyhet i förhållande till hittillsvarande 2 kap. 6 § första

stycket 3 är att det uttryckligen anges att om priset inte kan anges i för-

väg, ska information ges om hur det beräknas. I fråga om arbete på

löpande räkning ska därmed anges hur stor kostnaden är per arbetad

timme. Kan det inte i förväg med säkerhet sägas vilket material som

behövs för att utföra tjänsten, ska kostnaderna anges för sådant material

man kan anta kommer att behövas. I punkten finns också en precisering

som gäller avtal som löper på obegränsad tid eller som avser en

prenumeration. I dessa fall ska priset anges per faktureringsperiod. Om

fakturering inte sker månadsvis, ska även kostnaden per månad anges.

Enligt punkten 4 ska näringsidkaren lämna information om kostnader

för leverans eller porto. Det kan röra sig om kostnader för att närings-

idkaren själv levererar varan eller för att den fraktas på annat sätt, t.ex.

per post. Därutöver ska näringsidkaren informera om alla andra kost-

nader som kan tillkomma, av vilket slag de än är. Ett exempel är fakture-

ringskostnader. Om kostnaderna inte kan beräknas i förväg, ska det ges

information om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma. Enligt 7 §

har näringsidkaren inte rätt till ersättning för leveranskostnader eller

andra tillkommande kostnader, om information inte har lämnats i enlig-

het med denna punkt.

Punkten 5 gäller information om kostnader överstigande normaltaxa

för att ett visst medel för distanskommunikation används. Bestämmelsen

överensstämmer med hittillsvarande 2 kap. 6 § första stycket 7. Ett

avtalsvillkor som innebär att konsumenten är hänvisad till att använda ett

telefonnummer med förhöjd taxa för att ta kontakt med näringsidkaren

per telefon med anledning av ett ingånget avtal är enligt 3 a § lagen

(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden att anse som

oskäligt.

Prop. 2013/14:15

80

Enligt punkten 6 ska näringsidkaren informera om villkoren för betal-

ning och för leverans eller annat fullgörande. Det innebär att det ska

anges vilka betalningssätt som godtas och när betalning ska ske. Det ska

också anges vid vilken tidpunkt näringsidkaren senast ska leverera varan

eller tillhandahålla tjänsten eller när konsumenten kan hämta varan och

om det finns några begränsningar för leveransen eller tillhandahållandet.

Om ett avtal ska ingås på en näringsidkares webbplats finns en särskild

regel om när informationen ska lämnas. Det ska på webbplatsen, redan i

början av beställningsprocessen, anges om det finns några begränsningar

för leveransen, t.ex. om näringsidkaren inte levererar till vissa länder,

samt vilka betalningssätt som godtas. Bestämmelsen motsvarar delvis

hittillsvarande 2 kap. 6 § första stycket 5.

Av punkten 7 framgår att näringsidkaren ska lämna information dels

om konsumenten ska betala någon handpenning, det vill säga om någon

del av betalningen ska göras som förskottsbetalning, dels om konsumen-

ten ska lämna några andra ekonomiska garantier, så som att lämna egen-

dom som pant. Information ska även lämnas om de villkor som gäller för

handpenningen eller garantin.

Enligt punkten 8 ska näringsidkaren informera om den rätt som konsu-

menten har att reklamera enligt lag. I princip innebär det att konsumenten

ska få information om den treåriga reklamationsfristen i konsument-

köplagen (1990:932). Konsumenten ska också få information om nä-

ringsidkarens reklamationshantering. Det innebär information om hur

konsumenten kan gå till väga för att reklamera och hur en reklamation

hanteras. Näringsidkaren ska också ange adressen till det verksamhets-

ställe dit konsumenten kan reklamera, om inte den informationen lämnas

enligt punkten 1. Det kan handla om fall när näringsidkaren har flera

adresser eller om näringsidkaren agerar för annans räkning. Bestämmel-

sen överensstämmer delvis med hittillsvarande 2 kap. 7 § andra stycket 2.

Enligt punkten 9 ska näringsidkaren informera konsumenten om huru-

vida och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt (jfr 10 §). Om

det finns en ångerrätt ska konsumenten få information om ångerfristen

och hur den beräknas, hur konsumenten ska göra om han eller hon vill

ångra sig samt vad som gäller när konsumenten har ångrat sig. Konsu-

menten ska också upplysas om att det finns ett standardformulär, som

kan användas när ångerrätten utövas samt var det finns att få tag på.

Konsumentverket ska fastställa och hålla formuläret tillgängligt för

näringsidkare och konsumenter, vilket kommer att anges i förordning.

När det är fråga om avtal av de slag som regleras i 11 §, ska närings-

idkaren särskilt informera om att konsumenten inte har någon ångerrätt

eller att ångerrätten under vissa omständigheter kan förloras. Det handlar

dels om avtal om tjänster som, med konsumentens samtycke, har

påbörjats under ångerfristen och också fullgjorts, dels om vissa avtals-

typer där en ångerrätt, med hänsyn till varans eller tjänstens natur,

framstår som olämplig. Någon ångerrätt finns inte heller vid avtal om

brådskande reparations- eller underhållsåtgärder som ingås vid ett

hembesök på konsumentens begäran. Punkten överensstämmer i stora

delar med vad som gäller enligt hittillsvarande 2 kap. 6 § första stycket 6.

Av punkten 10 framgår att näringsidkaren ska lämna information om

att konsumenten vid utövandet av ångerrätten kan vara skyldig att själv

betala vad det kostar att sända tillbaka varan (jfr 13 §). Om, vid distans-

Prop. 2013/14:15

81

avtal, varorna är sådana att de inte kan återsändas per post, ska närings-

idkaren också ange hur stora kostnaderna för återsändandet beräknas bli.

Det handlar om varor som till sin natur är sådana att vanlig post-

hantering, dvs. att skicka varan i ett kuvert eller i ett paket, inte är möjlig.

Det kan vara fråga om skrymmande varor som en soffa eller varor som

inte tål att skickas med post. Av 13 § andra stycket följer att närings-

idkaren på egen bekostnad ska hämta varan om den, vid avtal utanför

affärslokaler levererats till konsumentens bostad när avtalet ingicks och

inte lämpligen kan återsändas med post.

I punkten 11 finns en särskild bestämmelse om att näringsidkaren ska

informera om att konsumenten, i fall som avses i 15 § 3 eller 4, ska

ersätta näringsidkaren för tjänster som har utförts innan ångerrätten

utövats. Det handlar om fall när en konsument uttryckligen begärt att

tillhandahållandet av en tjänst eller leverans av fjärrvärme, vatten, gas

eller el ska inledas under ångerfristen.

För information om ångerrätten kommer det att finnas ett standard-

formulär, som näringsidkaren har möjlighet att använda för att ge infor-

mation enligt punkterna 9–11, bl.a. om hur ångerrätten utövas och vilka

kostnader ett utövande kan medföra för konsumenten. Konsumentverket

ska fastställa och tillhandahålla formuläret, vilket kommer att anges i

förordning.

Punkten 12 gäller information om garantier och motsvarande utfästel-

ser som gäller för en såld vara eller en tjänst. Det gäller garantier som

följer av avtalet. Näringsidkaren kan också ha gjort en utfästelse om att

under vissa förutsättningar återbetala priset för varan eller att byta ut,

reparera eller utföra någon form av service på varan. Konsumenten ska

även få information om den service eller assistans som konsumenten

enligt avtalet har rätt till. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak hittills-

varande 2 kap. 7 § andra stycket 3.

Enligt punkten 13 ska näringsidkaren informera om uppförandekoder

som gäller för hans eller hennes verksamhet och om hur konsumenten

kan få del av dessa. Vad som avses är olika former av icke författnings-

reglerade branschregler om affärsmetoder som gäller på nationell eller

internationell nivå. Begreppet uppförandekod finns definierat i artikel 2 f

i direktivet om otillbörliga affärsmetoder¹⁶. Begreppet har samma bety-

delse här.

Punkten 14 föreskriver att näringsidkaren ska informera om avtalets

löptid. Informationen ska vara sådan att det framgår under vilken tid

konsumenten är bunden av avtalet.

Enligt punkten 15, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, ska

näringsidkaren särskilt informera om den kortaste giltighetstiden för

konsumentens skyldigheter enligt avtalet. Det kan gälla information om

avtalets kortaste löptid om avtalet avser återkommande leveranser av

varor eller om det avser tjänster som ska utföras fortlöpande.

¹⁶ Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga

affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre

marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och

rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 2006/2004 (EGT L 149, 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029).

Prop. 2013/14:15

82

Bestämmelsen har viss motsvarighet i hittillsvarande 2 kap. 6 § första

stycket 9.

Om avtalet gäller tills vidare eller förnyas automatiskt, ska närings-

idkaren enligt punkten 16 informera om villkoren för att säga upp avtalet.

Konsumenten ska alltså få information om hur han eller hon ska göra för

att avsluta sitt åtagande. Bestämmelsen motsvarar delvis hittillsvarande

2 kap. 7 § andra stycket 4.

Punkten 17 gäller information vid avtal om digitalt innehåll. Närings-

idkaren ska upplysa om funktionen hos det digitala innehållet. Bestäm-

melsen syftar till att konsumenten ska få allmän information om

produktens funktion för att kunna bilda sig en uppfattning om produktens

användningsområde. Utförligare instruktioner om användning och funk-

tion kan lämnas i bruksanvisningen och behöver alltså inte lämnas innan

avtalet ingås. Konsumenten ska få information om vilka tekniska skydds-

åtgärder som har använts, vilket t.ex. innebär att information ska ges om

huruvida det följer några särskilda begränsningar i möjligheten att

använda innehållet till följd av att detta är skyddat mot exempelvis

kopiering. Näringsidkaren ska vidare informera om vilken maskin- och

programvara som krävs för att använda det digitala innehållet. Ett exem-

pel kan vara om det krävs en särskild programvara eller maskin för att ett

spel ska kunna användas eller en skiva ska kunna spelas. Näringsidkarens

informationskrav avser det som han eller hon känner till eller rimligen

kan förväntas känna till.

Enligt punkten 18 ska information ges om vilka möjligheter konsumen-

ten har att få en tvist med näringsidkaren prövad utom domstol. Det

gäller information om olika reklamationsnämnder och liknande alterna-

tiva tvistlösningsförfaranden.

Andra stycket

I andra stycket anges att när ett avtal ingås vid en auktion, där budgivare

kan vara fysiskt närvarande i auktionslokalen, får viss information om

näringsidkaren i stället avse auktionsförrättaren. Det betyder att namn,

gatuadress och andra kontaktuppgifter, inklusive gatuadressen till det

verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål, kan avse det

auktionsföretag som förrättar auktionen.

Tredje stycket

I tredje stycket ges vissa särskilda regler om näringsidkarens skyldigheter

vid telefonförsäljning. Bestämmelsen motsvarar hittillsvarande 2 kap. 6 §

tredje stycket. Konsumenten ska omedelbart informeras om att det är

fråga om ett samtal i försäljningssyfte. Vidare ska försäljaren informera

om sitt namn, om näringsidkarens identitet och om sin relation till

näringsidkaren. Konsumenten ska alltså direkt vid samtalets början få

veta vilket företags varor eller tjänster som saluförs, vem som utför

försäljningen och om denne är anställd av eller arbetar på uppdrag av

företaget.

Hur information ska ges vid distansavtal

3 § I fråga om distansavtal ska informationen enligt 2 § första och andra

styckena ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för

Prop. 2013/14:15

83

distanskommunikation som används. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos

underåriga och andra särskilt utsatta personer.

Om avtalet ska ingås med hjälp av ett sådant medel för distanskommunikation

som gör att information endast kan ges i begränsad omfattning eller under

begränsad tid, ska åtminstone information enligt 2 § första stycket 1, i fråga om

näringsidkarens namn och organisationsnummer, 2–4, 14 och 16 ges med hjälp

av det kommunikationsmedlet. Om det finns en ångerrätt, ska information enligt

2 § första stycket 9 också ges med hjälp av kommunikationsmedlet. Övrig

information enligt 2 § första stycket ska ges på något annat lämpligt sätt i

enlighet med kraven i första stycket i denna paragraf.

Om avtalet ska ingås på näringsidkarens webbplats, ska konsumenten särskilt

uppmärksammas på innehållet i den information som ges enligt 2 § första stycket

2–4 och 14–16.

I paragrafen regleras hur informationen enligt 2 § första och andra

styckena ska lämnas inför ingående av distansavtal. Övervägandena finns

i avsnitt 5.3. Genom paragrafen genomförs artiklarna 6.1, 8.1, 8.2 och 8.4

i direktivet.

I första stycket anges att information enligt 2 § första och andra

styckena ska ges klart och begripligt och lämnas på ett sätt som är

anpassat för det medel för distanskommunikation som används. Med att

informationen ska ges klart och begripligt avses att den ska ges på ett

sådant sätt att konsumenten normalt sett inte har några svårigheter att ta

del av den eller att förstå den. Det faller sig i regel naturligt vilken metod

som näringsidkaren bör använda sig av. När avtalet ingås per telefon ges

alltså informationen muntligen under telefonsamtalet, medan informa-

tionen kan finnas på näringsidkarens webbplats om avtalet ingås på

internet. Av betydelse är här givetvis vem informationen riktar sig till.

Det påpekas att näringsidkaren ska ta särskild hänsyn till behovet av

skydd för underåriga och andra särskilt utsatta konsumenter. Det kan

handla om konsumenter med nedsatt fysisk eller psykisk funktions-

förmåga. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med hittillsvarande

reglering i 2 kap. 6 § andra stycket.

I andra stycket regleras den situationen att distanskommunikation sker

med ett medel där utrymmet för information är begränsat eller där infor-

mationen endast kan ges under en kortare tid. Ett exempel kan vara

textmeddelanden som skickas till en telefon. I de fallen gäller en begräns-

ning av skyldigheten att lämna information med det kommunikations-

medlet. Viss information ska dock alltid lämnas med det aktuella kom-

munikationsmedlet. Vilken information som alltid ska lämnas anges

genom hänvisningar till de aktuella punkterna i 2 § första stycket. Övrig

information ska lämnas på något annat lämpligt sätt. Det kan innebära att

informationen skickas med post eller e-post eller att den finns tillgänglig

på en hemsida dit konsumenten hänvisas. Informationen ska lämnas i

enlighet med de krav som anges i första stycket, dvs. klart och begripligt

och anpassat till kommunikationsmedlet i fråga.

Tredje stycket är tillämpligt vid avtal som ingås på en näringsidkares

webbplats. Vad som avses är alltså beställningar från en hemsida som

tillhandahåller näringsidkarens varor eller tjänster. Bestämmelsen ålägger

näringsidkaren att särskilt uppmärksamma konsumenten på vissa delar av

informationen innan denne ingår något bindande avtal på webbplatsen.

Den information som särskilt ska framhållas gäller näringsidkarens iden-

Prop. 2013/14:15

84

titet, priset och leveranskostnaderna samt avtalets löptid och hur avtalet

sägs upp. För att informationsskyldigheten ska anses uppfylld ska upp-

gifterna finnas tydligt synliga för konsumenten i samband med att denne

genomför sin beställning. Även i 2 § första stycket 6 finns en bestäm-

melse som särskilt gäller vid avtal som ingås på en näringsidkares

webbplats.

4 § När ett distansavtal har ingåtts ska näringsidkaren inom rimlig tid ge konsu-

menten en bekräftelse på avtalet. Bekräftelsen ska ges senast när varan levereras

eller tjänsten börjar utföras.

Bekräftelsen ska ges i en läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu-

menten och innehålla den information enligt 2 § första och andra styckena som

inte redan getts i sådan form. Om konsumenten i enlighet med 11 § 11 har gått

med på att det inte finns någon ångerrätt vid köp av digitalt innehåll, ska det

framgå av bekräftelsen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den bekräftelse som närings-

idkaren ska lämna till konsumenten efter det att ett distansavtal har

ingåtts. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande 2 kap. 7 § första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Genom paragrafen genomförs

artikel 8.7 i direktivet.

Av första stycket framgår att näringsidkaren är skyldig att lämna

konsumenten en bekräftelse på parternas avtal. Bekräftelsen ska lämnas

inom rimlig tid. Begreppet rimlig tid härrör från direktivet, och vad som

är rimlig tid får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Rimlig tid är dock aldrig längre än fram till den tidpunkt då varan

levereras eller tjänsten börjar utföras.

I andra stycket anges att bekräftelsen ska lämnas i en varaktig och

läsbar form. Det innebär det att informationen kan lämnas med e-post

eller på en cd eller liknande. Också en webbplats på internet där informa-

tionen lagras kan uppfylla kraven, förutsatt att informationen med säker-

het bevaras i ursprungligt skick och i det enskilda fallet är tillgänglig för

konsumenten så länge informationen är relevant (se t.ex. prop.

2009/10:242 s. 97 och prop. 2004/05:13 s. 44).

I stycket regleras också vad bekräftelsen ska innehålla. När det gäller

innehållet får det betydelse vilken information som tidigare lämnats i

läsbar och varaktig form. Bekräftelsen behöver endast ta upp sådan infor-

mation som konsumenten inte redan fått i sådan form. Om konsumenten,

i fråga om leverans av digitalt innehåll som inte finns på ett fysiskt

medium, samtyckt till att leverans sker under ångerfristen och gått med

på att ångerrätten inte ska gälla, ska det särskilt anges i bekräftelsen.

Hur information ska ges vid avtal utanför affärslokaler

5 § I fråga om avtal utanför affärslokaler ska informationen enligt 2 § första och

andra styckena ges klart och begripligt i en handling eller, om konsumenten

samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för

konsumenten. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra

särskilt utsatta personer.

När ett avtal har ingåtts ska näringsidkaren ge konsumenten en kopia av det

undertecknade avtalet eller en bekräftelse på avtalet. Kopian eller bekräftelsen

ska ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar

och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om konsumenten i enlig-

Prop. 2013/14:15

85

het med 11 § 11 har gått med på att det inte finns någon ångerrätt vid köp av

digitalt innehåll, ska det framgå av kopian eller bekräftelsen.

Paragrafen innehåller bestämmelser dels om hur informationen enligt 2 §

första och andra styckena ska lämnas vid avtal utanför affärslokaler, dels

om näringsidkarens skyldighet att i de fallen ge konsumenten en kopia

eller bekräftelse av avtalet. Paragrafen motsvarar i vissa delar hittills-

varande 4 kap. 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Genom paragrafen

genomförs artiklarna 6.1, 7.1 och 7.2 i direktivet.

Av första stycket framgår att huvudregeln, vid avtal utanför affärs-

lokaler, är att informationen enligt 2 § första och andra styckena ska ges

klart och begripligt i en handling. Med handling avses, liksom i övrigt i

konsumenträtten, ett pappersdokument. Endast om konsumenten sam-

tycker till det, får informationen ges i en annan läsbar och varaktig form

som är tillgänglig för konsumenten. Med att informationen ska ges klart

och begripligt avses att den ska ges på ett sådant sätt att konsumenten

normalt sett inte har några svårigheter att ta del av den eller att förstå

den. Liksom vid distansavtal ska särskild hänsyn tas till behoven hos

underåriga och andra särskilt utsatta personer.

Av andra stycket framgår att näringsidkaren, sedan avtalet ingåtts, ska

ge konsumenten en kopia av avtalsdokumentet eller en bekräftelse av

avtalet. Som huvudregel ska det ske i en handling, dvs. i pappersform.

Med konsumentens samtycke får det dock ges i en annan läsbar och

varaktig form. Om konsumenten, i fråga om leverans av digitalt innehåll

som inte finns på ett fysiskt medium, samtyckt till att leverans får ske

under ångerfristen och gått med på att ångerrätten därmed inte ska gälla,

ska det anges i kopian eller bekräftelsen.

Påföljder vid utebliven information

6 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 2–5 §§, ska

marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i

29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara

väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

I paragrafen anges de marknadsrättsliga följderna av att näringsidkaren

inte uppfyller sin informationsskyldighet. Bestämmelsen, som hänvisar

till marknadsföringslagen, överensstämmer med hittillsvarande 2 kap. 8 §

och 4 kap. 4 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.3 och 9. Genom para-

grafen genomförs artikel 24 i direktivet.

7 § Om näringsidkaren inte före avtalets ingående och på det sätt som anges i 3 §

eller 5 § första stycket har gett sådan information om tillkommande kostnader

som anges i 2 § första stycket 4, är konsumenten inte skyldig att betala dessa

kostnader.

I paragrafen anges en civilrättslig följd av att näringsidkaren i visst

avseende inte uppfyllt lagens informationskrav. Övervägandena finns i

avsnitt 5.3. Genom paragrafen genomförs artikel 6.6 i direktivet.

Om näringsidkaren inte före avtalets ingående informerat om leverans-

eller portokostnader eller andra tillkommande kostnader, är konsumenten

inte skyldig att stå för dessa kostnader. Att informationen ska ha getts på

Prop. 2013/14:15

86

det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket innebär bl.a. att den ska ha

getts klart och begripligt och att den för distansavtal ska ha getts på ett

sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som

använts. Vid avtal utanför affärslokaler är huvudregeln att informationen

ska ha getts i en handling.

Har näringsidkaren brustit i sin informationsskyldighet i de avseenden

som anges, får det alltså civilrättsliga konsekvenser. En konsument som

betalat kostnader av aktuellt slag kan då kräva att näringsidkaren ska

betala tillbaka dessa. Vid en tvist åligger det näringsidkaren att visa att

informationen har lämnats på föreskrivet sätt.

I 12 § fjärde stycket finns en bestämmelse som särskilt reglerar följden

av att näringsidkaren inte informerar om ångerrätten eller att sådan

information lämnas för sent.

Informationen som avtalsinnehåll

8 § Informationen enligt 2 § första och andra styckena är en del av avtalet,

såvida parterna inte uttryckligen har kommit överens om något annat.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om betydelsen av informationen i

förhållandet mellan parterna. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Genom

paragrafen genomförs artikel 6.5 i direktivet.

Av bestämmelsen följer att om konsumenten eller näringsidkaren gör

gällande att avtalet inte överensstämmer med den information som

näringsidkaren lämnat, så åligger det den parten att visa att parterna har

träffat en uttrycklig överenskommelse om att avtalet har ett annat inne-

håll än det som följer av informationen. Lyckas inte detta, ska avtalet

anses ha det innehåll som framgår av den lämnade informationen.

Upplysningar i informationen som inte i något avseende rör parternas

förpliktelser anses dock inte utgöra avtalsvillkor.

Syftet med kravet på en uttrycklig överenskommelse är att frågan

särskilt ska ha uppmärksammats och att det har skett ett aktivt ställnings-

tagande. En uttrycklig överenskommelse kan ske t.ex. genom att en

handling skrivs under, att en särskild ruta fylls i eller att part på särskild

fråga muntligen godkänner överenskommelsen.

Beställning som görs på en webbplats

9 § Vid distansavtal som ingås på en webbplats är konsumenten bunden av en

beställning som medför en betalningsförpliktelse endast om förpliktelsen har

tydliggjorts före beställningen och konsumenten uttryckligen har påtagit sig

förpliktelsen.

Paragrafen innehåller en regel som är avsedd att skydda konsumenten

mot att omedelbart ta på sig ett betalningsansvar vid elektroniska beställ-

ningar. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Genom paragrafen genomförs

artikel 8.2 i direktivet.

Enligt paragrafen är konsumenten bunden av ett distansavtal som ingås

på en webbplats endast om han eller hon uttryckligen påtagit sig ett

betalningsansvar. Det innebär att webbsidor där konsumenter kan göra

beställningar ska vara så utformade, att näringsidkaren före beställningen

tydliggör förpliktelsen på ett sådant sätt att konsumenten uttryckligen kan

påta sig betalningsansvar när denne gör en beställning. Finns det en

Prop. 2013/14:15

87

knapp som konsumenten ska klicka på för att genomföra beställningen,

ska texten på eller i omedelbar anslutning till knappen således ange att

beställningen medför betalningsskyldighet. Om sådan information sak-

nas, eller om beställningen genomförs utan att konsumenten på annat sätt

uttryckligen påtagit sig betalningsansvar, är denne inte bunden av

beställningen.

Konsumentens ångerrätt

10 § Konsumenten har rätt att frånträda avtalet (ångerrätt) genom att till närings-

idkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag

som anges i 12 § (ångerfrist). Om konsumenten lämnar meddelandet på närings-

idkarens webbplats, ska näringsidkaren utan dröjsmål bekräfta mottagandet av

meddelandet i en läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Om konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har lämnat eller sänt

ett meddelande enligt första stycket, får meddelandet åberopas även om det

försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om konsumen-

tens ångerrätt. I paragrafen anges också hur ångerrätten utövas. Para-

grafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 2 kap. 9 §, 4 kap. 5 § och

5 kap. 3 § första meningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Genom

paragrafen genomförs artiklarna 9.1 och 11 i direktivet.

I första stycket anges att konsumenten har en ångerrätt. Det anges

också vad konsumenten ska göra om han eller hon vill utöva ångerrätten.

Av 11 § framgår att det finns vissa undantag från ångerrätten.

Konsumenten har rätt att ångra avtalet utan att ange några skäl. Om

konsumenten utövar sin ångerrätt, upphör parternas skyldigheter att full-

göra avtalet. Det ligger i sakens natur att om konsumenten endast lämnat

ett anbud när han eller hon utövar ångerrätten, upphör dennes bundenhet

av anbudet (se artikel 12).

Att ångra avtalet kan i vissa fall innebära kostnader för konsumenten,

vilket framgår av 13 och 15 §§.

Ångerrätten utövas genom att konsumenten lämnar eller sänder ett

meddelande om det till näringsidkaren. För det ändamålet kan konsu-

menten använda sig av ett standardformulär. Av 2 § första stycket 9

framgår att näringsidkaren ska informera konsumenten om att det finns

ett sådant standardformulär och hur konsumenten kan få tillgång till det,

se närmare författningskommentaren till den paragrafen. Konsumenten

kan också välja att på annat sätt meddela att avtalet frånträds.

Ångerfristen är 14 kalenderdagar räknat från den dag som anges i 12 §.

När det gäller varor innebär det i princip den dag då konsumenten får

varan i sin besittning och när det gäller tjänster den dag då avtalet ingås. I

12 § finns också en särskild bestämmelse om ångerfristen som gäller när

näringsidkaren inte har lämnat information om ångerrätten, eller har

lämnat den för sent. Det är naturligtvis så att konsumenten, om förutsätt-

ningarna i övrigt är uppfyllda, har rätt att ångra sig även innan ånger-

fristen börjar löpa.

Av andra meningen i första stycket framgår att om konsumenten läm-

nar meddelande om ångerrätten på näringsidkarens webbplats, ska

näringsidkaren utan dröjsmål bekräfta mottagandet av meddelandet i en

läsbar och varaktig form. Det finns dock ingen skyldighet för närings-

Prop. 2013/14:15

88

idkaren att möjliggöra för konsumenten att ångra avtalet på webbplatsen.

Vad som avses med läsbar och varaktig form framgår av författnings-

kommentaren till 4 §. Bekräftelsen kan t.ex. skickas med e-post.

Andra stycket, som förs över från hittillsvarande 5 kap. 3 §, innehåller

en regel om att det är näringsidkaren som, om konsumenten kan visa att

ett meddelande om att denne utövar ångerrätten lämnats eller sänts, bär

risken för att meddelandet försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Bestämmelsen i hittillsvarande 5 kap. 3 § andra meningen om risken för

meddelanden om hävning på grund av dröjsmål utgår, eftersom lagen

inte längre innehåller några bestämmelser om fullgörelsetidpunkt.

Undantag från ångerrätten

11 § Ångerrätt gäller inte för avtal som

1. avser en tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har sam-

tyckt till att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns någon ånger-

rätt när tjänsten har fullgjorts,

2. avser en vara eller tjänst vars pris beror på sådana svängningar på mark-

naden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ånger-

fristen,

3. avser en vara som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som

annars har fått en tydlig personlig prägel,

4. avser en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

5. avser en vara som med bruten försegling inte lämpligen kan återlämnas på

grund av hälso- eller hygienskäl och förseglingen har brutits av konsumenten,

6. avser en vara som till sin natur är sådan att den efter leverans samman-

blandas med en annan vara på så sätt att varorna inte kan skiljas från varandra,

7. avser alkoholhaltig dryck till ett bestämt pris, när leverans inte kan ske inom

30 dagar och värdet på drycken vid leveransen beror på sådana svängningar på

marknaden som näringsidkaren inte kan påverka,

8. avser en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram

och förseglingen har brutits av konsumenten,

9. avser lösnummer av en tidning eller en tidskrift,

10. ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett

annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation,

11. avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt

medium, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till leverans på detta sätt

och gått med på att det inte finns någon ångerrätt,

12. avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande

fritidsaktivitet, servering, catering eller någon annan liknande tjänst, inkvartering,

varutransport eller biluthyrning, om näringsidkaren ska tillhandahålla tjänsten på

en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod, eller

13. avser en brådskande reparations- eller underhållsåtgärd vid ett besök i

konsumentens bostad, om besöket äger rum på konsumentens initiativ och ut-

tryckliga begäran och reparations- eller underhållsåtgärden omfattas av konsu-

mentens begäran eller har ett direkt samband med denna.

Enligt paragrafen gäller inte kapitlets bestämmelser om ångerrätt för de

uppräknade situationerna eller typerna av avtal. Paragrafen motsvaras

delvis av regleringen i hittillsvarande 2 kap. 2–5 §§ och 4 kap. 2 §. Över-

vägandena finns i avsnitt 5.4. Genom paragrafen genomförs artikel 16 i

direktivet.

I paragrafen anges 13 situationer eller typer av avtal för vilka ånger-

rätten inte gäller.

Prop. 2013/14:15

89

Enligt punkten 1 finns inte ångerrätt vid avtal om en tjänst som full-

gjorts, under förutsättning att konsumenten uttryckligen har samtyckt till

att tjänsten påbörjas och gått med på att det inte finns någon ångerrätt när

tjänsten har fullgjorts. Bestämmelsen gäller alltså till att börja med endast

tjänster som fullgjorts, dvs. helt och fullt har avslutats. En andra förut-

sättning är att konsumenten gått med på att det inte finns någon ångerrätt

när tjänsten har fullgjorts. Det krävs inte att konsumentens medgivande

till att det inte finns någon ångerrätt sker i någon särskild form, men det

ankommer på näringsidkaren att visa att medgivande har skett. Slutligen

förutsätts att tjänsten, med konsumentens uttryckliga samtycke, påbörjas

under ångerfristen. Ett uttryckligt samtycke kan lämnas t.ex. genom att

en handling skrivs under, att en särskild ruta fylls i eller att konsumenten

på särskild fråga muntligen godkänner överenskommelsen.

Punkten 2 gäller varor eller tjänster vars priser varierar på grund av

svängningar på marknaden och där näringsidkaren inte kan påverka

prisutvecklingen.

Enligt punkten 3 gäller ett undantag för varor som tillverkats enligt

konsumentens önskemål eller annars har fått en personlig prägel. Undan-

tagets räckvidd är i huvudsak densamma som i hittillsvarande 2 kap. 5 §.

Undantaget i punkten 4 gäller varor som snabbt kan försämras eller bli

för gamla. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med hittillsvaran-

de 2 kap. 4 § 2.

Enligt punkten 5 undantas förseglade varor där förseglingen brutits av

konsumenten och då varorna av hygien- eller hälsoskäl inte lämpligen

kan återlämnas. Ett exempel på sådana varor kan vara underkläder.

Punkten 6 gäller varor som efter leverans sammanblandas med en

annan vara på så sätt att de inte kan skiljas från varandra. Undantaget

gäller till exempel för bränsle som fylls på direkt i en tank till en värme-

panna. Även om varan inte har sammanblandats i det enskilda fallet

saknas ångerrätt.

Av punkten 7 framgår att ångerrätt inte heller gäller vid försäljning av

alkoholhaltig dryck som prissätts på en marknad. Det gäller t.ex. försälj-

ning av primörvin, dvs. försäljning av vin i förskott.

Undantaget enligt punkten 8 gäller förseglade ljud- eller bildupptag-

ningar och förseglade datorprogram där förseglingen brutits av konsu-

menten. Bestämmelsen motsvarar hittillsvarande 2 kap. 4 § 3.

Enligt punkten 9 gäller ingen ångerrätt vid köp av lösnummer av en

tidning eller en tidskrift. Till skillnad från vad som gäller enligt hittills-

varande 2 kap. 4 § 4 gäller undantaget inte för prenumerationer.

Punkten 10 undantar avtal som ingåtts vid en auktion där det varit

möjligt att delta även på annat sätt än genom ett medel för distans-

kommunikation. Vid sådana auktioner, där budgivare kan vara fysiskt

närvarande i auktionslokalen, gäller alltså ingen ångerrätt. Sker budgiv-

ningen uteslutande genom distanskommunikation, finns det däremot

ångerrätt.

Undantaget i punkten 11 gäller digitalt innehåll som levereras på annat

sätt än på ett fysiskt medium. Det handlar alltså om t.ex. köp av dator-

program, applikationer, spel, musik, videor eller texter där åtkomsten

sker genom nedladdning eller direktuppspelning. Om det digitala inne-

hållet levereras på ett fysiskt medium. dvs. t.ex. på en cd eller dvd,

omfattas det inte av bestämmelsen.

Prop. 2013/14:15

90

Om sådant innehåll levereras under ångerfristen och konsumenten

avstår från ångerrätten, är avståendet giltigt. Avgörande för om det finns

ångerrätt vid avtal om digitalt innehåll är således enbart om konsumenten

uttryckligen samtycker till leveransen och samtidigt går med på att det

inte finns någon ångerrätt. Ett uttryckligt samtycke kan lämnas t.ex.

genom att en handling skrivs under, att en särskild ruta fylls i eller att

konsumenten på särskild fråga muntligen godkänner överenskommelsen.

Om konsumenten inte uttryckligen samtycker till att digitalt innehåll till-

handahålls under ångerfristen och samtidigt går med på att det inte finns

någon ångerrätt, har konsumenten alltså rätt att ångra avtalet. Om konsu-

menten utnyttjar sin ångerrätt ska näringsidkaren också återbetala vad

konsumenten har betalat, se 14 §.

Enligt punkten 12 gäller ångerrätten inte heller för avtal enligt vilka

näringsidkaren på en bestämd dag eller under bestämd tid ska tillhanda-

hålla vissa tjänster. Bestämmelsen motsvarar till stora delar hittills-

varande 2 kap. 3 § första stycket. Liksom hittills undantas tjänster som

avser kulturevenemang och idrottsevenemang eller någon annan liknande

fritidsaktivitet. Ett exempel på en fritidsaktivitet kan vara att konsumen-

ten utövar en sport. Undantaget för servering, catering och andra lik-

nande tjänster överensstämmer med vad som hittills gäller. Med in-

kvartering avses allt logi, dvs. såväl övernattning på hotell och vandrar-

hem som hyra av semesterbostäder. Avtal om uthyrning för varaktigt

boende omfattas inte av lagens tillämpningsområde (1 § andra stycket 1).

Vidare finns det inte någon ångerrätt för avtal om varutransporter. Att

ångerrätten inte gäller vid avtal om persontransporter följer redan av 1 §

fjärde stycket. Även biluthyrning undantas.

Punkten 13 omfattar avtal avseende brådskande reparations- eller

underhållsarbete vid ett besök i konsumentens bostad som äger rum på

konsumentens initiativ och uttryckliga begäran. Viss motsvarighet finns i

hittillsvarande 4 kap. 1 § andra stycket 4. En förutsättning för att punkten

ska vara tillämplig är att det gäller avtal om reparation eller underhålls-

arbete. Endast brådskande arbeten omfattas. Exempel på brådskande

arbeten är reparation av ett skadat tak eller en vattenläcka. Det kan också

gälla arbete på egendom som konsumenten har ett starkt behov av, såsom

reparation av ett kylskåp eller en tvättmaskin. Det är tillräckligt att

arbetet är brådskande enligt konsumentens uppfattning. Om konsumen-

ten vid sin kontakt med näringsidkaren uppger att åtgärden är bråd-

skande, bör näringsidkaren således i allmänhet kunna förlita sig på den

uppgiften. Vidare förutsätter bestämmelsen att hembesöket sker på

konsumentens initiativ och uttryckliga begäran. Undantaget gäller endast

för sådant brådskande arbete som konsumenten begärt ska utföras eller

som har ett direkt samband med denna. Om ytterligare tjänster utförs

eller andra varor säljs vid besöket, gäller alltså inte undantaget.

Ångerfristen

12 § Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa

den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Vid avtal om en tjänst börjar

ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Om avtalet avser flera varor eller en vara som består av flera delar, börjar

ångerfristen löpa den dag då konsumenten får den sista varan respektive den sista

delen av varan i sin besittning. I fråga om regelbunden leverans av varor under en

Prop. 2013/14:15

91

viss tid börjar ångerfristen dock löpa när konsumenten får varorna från den första

leveransen i sin besittning.

I fråga om avtal om leverans av vatten, gas eller el, när försäljningen inte sker i

en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, och i fråga om avtal om leverans

av fjärrvärme, börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås. Detsamma gäller

i fråga om avtal om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett

fysiskt medium.

Ångerfristen enligt första–tredje styckena börjar aldrig löpa förrän konsumen-

ten har fått information om ångerrätten enligt 2 § första stycket 9 på det sätt som

anges i 3 § eller 5 § första stycket. Rätten att ångra sig upphör dock senast ett år

efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om information hade getts på

föreskrivet sätt.

I paragrafen anges när ångerfristen om 14 dagar börjar löpa i fråga om

olika avtalstyper. I första stycket anges huvudregeln för avtal om en vara

eller en tjänst. I de följande styckena anges särregler som gäller för vissa

typer av avtal. Det finns också i sista stycket en bestämmelse om för-

längd ångerfrist i vissa fall. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande

2 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 6 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Genom paragrafen genomförs artiklarna 9 och 10 i direktivet.

Av första styckets första mening framgår att ångerfristen vid avtal om

överlåtelse eller upplåtelse av varor börjar löpa när konsumenten får

varan i sin besittning. Begreppet besittning har samma innebörd som i

6 § konsumentköplagen (1990:932), dvs. att varan har tagits om hand av

konsumenten eller överlämnats till någon som handlar på konsumentens

vägnar. För avtal om tjänster gäller, enligt andra meningen, att ånger-

fristen börjar löpa den dag då avtalet ingås. Som framgår av 1 § första

stycket och andra stycket 1 avses med tjänster också uthyrning av fast

egendom för andra ändamål än varaktigt boende. Hyresavtal som avser

logi är dock i princip undantagna från ångerrätten (11 § 12). Vid exem-

pelvis uthyrning av ett garage eller förråd, börjar ångerfristen, enligt

förevarande bestämmelse, löpa vid avtalets ingående.

I andra stycket finns förtydligande regler om vad som gäller vid avtal

om köp av flera varor eller av en vara som består av flera delar.

I tredje stycket anges att ångerfristen vid de där angivna avtalstyperna

börjar löpa den dag då avtalet ingås. Det gäller avtal om leverans av

vatten, gas eller el i de fall försäljningen inte sker i en begränsad volym

eller en fastställd kvantitet. Sker försäljning i en begränsad volym eller

en fastställd kvantitet, är det fråga om en vara och i så fall gäller första

stycket. Också vid avtal om leverans av fjärrvärme samt vid tillhanda-

hållande av digitalt innehåll som inte finns på något fysiskt medium

gäller att ångerfristen börjar löpa den dag då avtalet ingås.

I fjärde stycket finns särskilda regler om ångerfristens längd i vissa

situationer. Det gäller om näringsidkaren inte lämnar information om

ångerrätten i rätt tid, om den information som lämnas är ofullständig eller

felaktig eller om näringsidkaren helt underlåter att lämna information om

ångerrätten. Av bestämmelsen framgår att ångerfristen aldrig börjar löpa

förrän konsumenten fått information om ångerrätten på det sätt som

anges i 3 § eller 5 § första stycket. Enligt de bestämmelserna ska

informationen ha getts klart och begripligt och, vid distansavtal, på ett

sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som

Prop. 2013/14:15

92

använts. Vid avtal utanför affärslokaler är huvudregeln att informationen

ska ha getts i en handling.

Om näringsidkaren uppfyllt informationsskyldigheten vid en senare

tidpunkt än när ångerfristen enligt huvudregeln i föregående stycken

börjat löpa, löper ångerfristen ut 14 dagar efter det att konsumenten fick

del av informationen. Rätten att ångra sig upphör dock alltid, dvs. oavsett

om konsumenten fått informationen eller inte, att gälla senast ett år efter

det att ångerfristen skulle ha löpt ut om informationen hade getts på före-

skrivet sätt.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

13 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten utan onödigt

dröjsmål och senast inom 14 dagar på egen bekostnad lämna eller sända tillbaka

varan till näringsidkaren. Om näringsidkaren har gått med på att stå för kostnaden

för återsändande av varan eller inte har gett konsumenten information enligt 2 §

första stycket 10 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, ska kostnaden

bäras av näringsidkaren.

Första stycket gäller inte, om näringsidkaren har erbjudit sig att hämta varan

eller, vid avtal utanför affärslokaler, varan levererats till konsumentens bostad när

avtalet ingicks och inte lämpligen kan återsändas med post. I sådana fall ska

näringsidkaren på egen bekostnad hämta varan.

I paragrafen regleras frågan om återsändande av varan när konsumenten

utövar sin ångerrätt. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Paragrafen

överensstämmer delvis med hittillsvarande 2 kap. 13 § första stycket och

4 kap. 8 § första stycket. Genom paragrafen genomförs artiklarna 6.6 och

14 i direktivet.

När det gäller köp av varor som redan levererats följer av första

styckets första mening att huvudregeln är att konsumenten på egen

bekostnad ska lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren. Med

vara avses också material som är levererat och som är avsett att användas

för utförande av en tjänst. Återlämnandet ska ske utan onödigt dröjsmål,

vilket innebär att konsumenten ska sträva efter att skicka tillbaka varan

så fort som möjligt. Varan ska skickas eller lämnas åter senast 14 dagar

efter det att konsumenten utövade sin ångerrätt, dvs. lämnade med-

delandet om detta. Innan konsumenten har lämnat tillbaka varan, är

näringsidkaren inte skyldig att betala tillbaka vad konsumenten har

betalat, se 14 § andra stycket.

I stycket anges vidare två fall där konsumenten visserligen är skyldig

att lämna eller sända tillbaka varan, men där kostnaden för åtgärden ska

bäras av näringsidkaren. Det gäller för det första när näringsidkaren

erbjudit sig att stå för den kostnaden. Vidare gäller det när närings-

idkaren inte uppfyllt sin skyldighet att informera konsumenten om att

denne ska svara för returkostnaderna. Skyldigheten har uppfyllts om

näringsidkaren har gett konsumenten denna information på sätt som

anges i 3 § eller 5 § första stycket.

Andra stycket, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, inne-

håller undantag från huvudregeln i första stycket. Konsumenten är inte

skyldig att lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren om denne

erbjudit sig att hämta den. I det fallet inskränker sig konsumentens

skyldighet till att lämna ut varan till näringsidkaren när denne kommer

Prop. 2013/14:15

93

för att hämta den. Det andra undantaget gäller avtal utanför affärslokaler

om varan levererats till konsumentens bostad i samband med att avtalet

ingicks. Om en sådan vara är olämplig att sända med post, har konsu-

menten inte någon skyldighet att på egen bekostnad sända tillbaka den på

annat sätt. Det kan t.ex. gälla skrymmande, tunga eller sköra varor eller

varor som är temperaturkänsliga. I dessa fall ska näringsidkaren på egen

bekostnad hämta varan.

14 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska näringsidkaren betala tillbaka

vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Återbetalning ska göras utan

onödigt dröjsmål och senast inom 14 dagar från den dag då näringsidkaren tog

emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts.

Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara behöver återbetalning dock

inte göras förrän näringsidkaren tagit emot varan från konsumenten eller konsu-

menten visat att varan sänts tillbaka. Detta gäller inte om näringsidkaren enligt

13 § andra stycket på egen bekostnad ska hämta varan.

Näringsidkaren ska använda samma betalningssätt som konsumenten, om inte

konsumenten uttryckligen går med på något annat. Konsumenten får inte drabbas

av några kostnader på grund av att ett annat betalningssätt används.

I paragrafen regleras näringsidkarens återbetalningsskyldighet när konsu-

menten utnyttjar ångerrätten. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande

2 kap. 14 § första stycket och 4 kap. 9 § första stycket. Övervägandena

finns i avsnitt 5.4. Genom paragrafen genomförs artikel 13 i direktivet.

I första styckets första mening ges huvudregeln, att näringsidkaren ska

återbetala det som han eller hon mottagit utan onödigt dröjsmål och

senast inom 14 dagar. Hittillsvarande bestämmelse innebär att betalning

ska ske snarast. Utan onödigt dröjsmål torde i och för sig innebära att

näringsidkaren har något mer tid på sig att betala tillbaka. I praktiken

innebär ändringen dock inte någon större skillnad, eftersom tidsfristen

kortas från 30 dagar till 14 dagar.

I andra stycket införs en regel som innebär att näringsidkaren, vid köp

av varor, kan vänta med återbetalningen till dess att han eller hon återfått

varan eller konsumenten visat att varan avsänts, till exempel genom ett

inlämningskvitto. Näringsidkaren kan dock inte vänta med återbetalning-

en om han eller hon själv ska hämta varan, antingen på grund av eget

åtagande eller på grund av att det rör sig om ett avtal utanför affärs-

lokaler där varan levererats till konsumentens bostad när avtalet ingicks

och inte lämpligen kan återsändas med post. Bestämmelsen utformas

med beaktande av Lagrådets synpunkter.

I tredje stycket regleras formerna för återbetalningen. Enligt första

meningen ska återbetalningen normalt göras med samma betalningssätt

som konsumenten använt. Om konsumenten betalat med ett kontokort,

ska alltså medlen återföras till det konto som är kopplat till kortet. Av-

vikelser från den bestämmelsen får göras endast om konsumenten

uttryckligen har gått med på det. Ett sådant medgivande kan lämnas

antingen i samband med det ursprungliga avtalet om köp av varan eller

när återbetalningen aktualiseras. Enligt andra meningen får det valda

återbetalningssättet inte i sådana fall innebära några extra kostnader för

konsumenten.

Prop. 2013/14:15

94

15 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten ersätta närings-

idkaren för

1. förhöjda leveranskostnader på grund av konsumentens val av leveransmetod,

2. en varas värdeminskning i den mån den beror på att konsumenten hanterat

varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egen-

skaper eller funktion, under förutsättning att näringsidkaren har gett konsumenten

information enligt 2 § första stycket 9 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första

stycket,

3. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för

en tjänst som delvis utförts innan konsumenten utövade ångerrätten, under

förutsättning att konsumenten uttryckligen har begärt att tjänsten skulle börja

utföras under ångerfristen och näringsidkaren har gett konsumenten information

enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första

stycket, och

4. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för

vatten, gas eller el, när försäljningen inte skett i en begränsad volym eller en

fastställd kvantitet, eller fjärrvärme, där leveransen påbörjats innan konsumenten

utövade ångerrätten, allt under förutsättning att konsumenten uttryckligen har

begärt att leverans skulle påbörjas under ångerfristen och näringsidkaren har gett

konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges

i 3 § eller 5 § första stycket.

I paragrafen regleras vad konsumenten ska ersätta näringsidkaren för vid

utövande av ångerrätten. Ofta kan näringsidkaren reglera ersättningen

genom att göra avdrag vid återbetalning enligt 14 §. Övervägandena

finns i avsnitt 5.4. Genom paragrafen genomförs artiklarna 7.3, 8.8, 13

och 14 i direktivet.

I punkten 1 anges att konsumenten ska betala för leverans enligt ett

särskilt önskemål som varit dyrare än det leveransalternativ som närings-

idkaren normalt använder. Ersättningen ska avse skillnaden mellan vad

konsumenten betalat och kostnaden för leverans med näringsidkarens

vanliga leveransmetod.

Enligt punkten 2 ska konsumenten betala ersättning för en värde-

minskning på en vara. Det gäller sådan värdeminskning som beror på att

konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt

för att fastställa dess egenskaper eller funktion. I vilken utsträckning det

är nödvändigt att hantera en vara för att fastställa dess egenskaper eller

funktion får bedömas utifrån vilken typ av vara det är fråga om. Det kan

till exempel vara fråga om värdeminskning till följd av att kläder fläckats

eller skadats när de hanterats. Konsumenten ska endast betala värde-

minskningen om näringsidkaren uppfyllt sin informationsskyldighet

enligt 2 § första stycket 9. Enligt den bestämmelsen ska konsumenten få

information bl.a. om de villkor som gäller när ångerrätten utövas, dvs.

bl.a. att konsumenten kan bli skyldig att betala för värdeminskning av en

vara. Informationen ska också ha getts på det sätt som anges i 3 § eller

5 § första stycket.

Av punkten 3, som utformas efter Lagrådets förslag, framgår att

konsumenten ska betala för den del av en tjänst som utförts under ånger-

fristen. En förutsättning är att det är konsumenten som uttryckligen

begärt att utförandet av tjänsten skulle inledas under fristen. Utgångs-

punkten är att det som konsumenten ska betala ska stå i proportion till

omfattningen av den del av tjänsten som tillhandahållits fram till dess att

konsumenten underrättar näringsidkaren om att han eller hon utövar sin

Prop. 2013/14:15

95

ångerrätt jämfört med den fullt utförda tjänsten som föreskrivs i avtalet.

Om beloppet inte är skäligt, ska det sättas ned. Vid bedömningen av om

beloppet är skäligt bör det göras en beräkning utifrån marknadsvärdet av

det som utförts. En förutsättning för betalningsskyldighet är att närings-

idkaren har lämnat information enligt 2 § första stycket 9 och 11. Det

innebär att näringsidkaren ska ha informerat om förutsättningarna för att

utöva ångerrätten och om att konsumenten kan bli skyldig att betala

ersättning för utförda tjänster. Informationen ska ha getts på det sätt som

anges i 3 § eller 5 § första stycket.

Det finns enligt punkten 4 som också utformas efter Lagrådets förslag,

även en skyldighet för konsumenten att betala för en proportionell andel

av det avtalade priset för leverans av vatten, gas eller el, i de fall när

försäljningen inte sker i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet,

och för leverans av fjärrvärme. Även i dessa fall gäller att konsumenten

är betalningsskyldig endast om denne uttryckligen begärt att leveransen

skulle ske under ångerfristen. Sker försäljning av vatten, gas eller el i en

begränsad volym eller fastställd kvantitet, är det fråga om en vara och i

så fall gäller 13 och 14 §§. På samma sätt som enligt punkten 3 ska

ersättningen vara skälig och en förutsättning för betalningsskyldighet är

att näringsidkaren har lämnat information enligt 2 § första stycket 9

och 11, på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket.

Anknytande avtal

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av avtalet har

ingått ett anknytande avtal med näringsidkaren eller med någon annan på grund

av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska det anknytande

avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Detsamma ska gälla om konsumenten utövar ångerrätten och det är fråga om ett

sådant kreditköp som avses i konsumentkreditlagen (2010:1846).

Paragrafen innehåller en bestämmelse om automatisk återgång av så

kallade anknytande avtal. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande

2 kap. 16 § och 4 kap. 10 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Genom

paragrafen genomförs artikel 15 i direktivet.

Med anknytande avtal avses ett avtal genom vilket konsumenten för-

värvar varor eller tjänster i samband med ett distansavtal eller ett avtal

utanför affärslokaler, när varorna levereras eller tjänsterna tillhandahålls

av näringsidkaren eller en tredje part på grundval av en överenskom-

melse mellan den tredje parten och näringsidkaren (se definitionen av

biavtal i artikel 2.15). I förhållande till hittillsvarande 2 kap. 16 § och

4 kap. 10 § utvidgas tillämpningsområdet genom att bestämmelsen inte

endast omfattar kreditavtal utan alla anknytande avtal som ingåtts med

anledning av distansavtalet eller avtalet utanför affärslokaler. Det kan till

exempel vara fråga om försäkringsavtal eller avtal om service eller

underhåll.

Liksom enligt hittillsvarande bestämmelser ska ett anknytande kredit-

avtal, som ingåtts med någon annan än säljaren, upphöra att gälla när

konsumenten utövar sin ångerrätt gentemot säljaren också när det inte

finns någon överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren men där

varan eller tjänsten anges i kreditavtalet.

Prop. 2013/14:15

96

Att konsumenten inte får åläggas någon påföljd innebär inte att konsu-

menten undgår alla konsekvenser av att avtalet återgår. Konsumenten kan

behöva stå för kostnader enligt 13 och 15 §§, t.ex. kostnader för att sända

tillbaka varan, eventuella förhöjda leveranskostnader i enlighet med

konsumentens val och värdeminskning i den mån sådana kostnader följer

av att det anknytande avtalet upphör att gälla.

3 kap. Avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal mellan en näringsidkare och en konsu-

ment om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster eller om

överlåtelse eller emission av finansiella instrument.

Kapitlet gäller även för avtal utanför affärslokaler mellan en näringsidkare

och en konsument om finansiella tjänster. Kapitlet gäller dock inte för ett sådant

avtal, om det pris som konsumenten sammanlagt ska betala understiger

400 kronor eller om avtalet omfattas av konsumentkreditlagen (2010:1846).

Bestämmelserna gäller inte för de enskilda tjänster eller överlåtelser som utförs

inom ramen för ett avtal om fortlöpande tjänster eller återkommande överlåtelser.

Om parterna inom ett år ingår ett nytt avtal om samma slag av finansiella

tjänster eller finansiella instrument, behöver näringsidkaren inte på nytt lämna

information enligt 3 och 4 §§.

Med finansiella instrument avses detsamma som i lagen (1991:980) om handel

med finansiella instrument. Det som sägs i detta kapitel om finansiella instrument

gäller också andra finansiella produkter.

Paragrafen anger tillämpningsområdet för lagens bestämmelser om avtal

om finansiella tjänster och finansiella instrument. Övervägandena finns i

avsnitt 5.2.

Enligt andra stycket, som är nytt, gäller 3 kap. även för avtal utanför

affärslokaler om finansiella tjänster. En definition av begreppet avtal

utanför affärslokaler finns i 1 kap. 2 §. Det gäller alltså t.ex. försäkrings-

avtal som träffas i konsumentens bostad eller i ett köpcentrum. Precis

som när det gäller 2 kap. gäller inte kapitlet om det pris som konsu-

menten ska betala understiger 400 kronor. Avtal som omfattas av konsu-

mentkreditlagen (2010:1846) är också undantagna. För kreditavtal som

ingås utanför affärslokaler regleras informationskrav och ångerrätt av den

lagen.

Fjärde stycket, som motsvarar hittillsvarande tredje stycket, ändras

endast på så sätt att ”distansavtal” ersätts av ”avtal”.

2 § Bestämmelserna om ångerrätt i 7–12 §§ gäller inte avtal om

1. finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument, om priset beror på

sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka

och som kan inträffa under ångerfristen,

2. deltagande i emission eller annan likartad aktivitet, om priset för den

rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på

sådana svängningar på finansmarknaden som sägs i 1,

3. kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt

eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte

hör till fastighet, eller

4. försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre.

Prop. 2013/14:15

97

Bestämmelserna om ångerrätt gäller inte heller om båda parter på konsumen-

tens begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet.

Paragrafen innehåller vissa undantag från bestämmelserna om ångerrätt.

Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Ändringarna i paragrafen innebär att ”distansavtal” ersätts av ”avtal”,

eftersom bestämmelserna förutom distansavtal även gäller avtal utanför

affärslokaler som avser finansiella tjänster, se 1 §. Det innebär att samma

undantag från ångerrätten gäller vid dessa avtal. I övrigt görs ingen

ändring i sak.

Information innan ett avtal ingås

3 § I rimlig tid innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge information om

1. sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer eller sin

e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter

beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om

dennes relation till näringsidkaren,

2. ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3. den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga

egenskaper,

4. den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet

arvoden, skatter och avgifter,

5. att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken

betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6. de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet

avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen

inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och

avkastningen,

7. sättet för betalning och för fullgörande,

8. vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad

konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

9. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte

kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10. den tid under vilken erbjudandet gäller,

11. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt

återkommande finansiell tjänst,

12. vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13. vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och om

vilken domstol som är behörig,

15. på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på

vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16. hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns

att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17. vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

Informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till

det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren ska ta särskild

hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett avtal ingås ska näringsidkaren också tillhandahålla

samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren ska ges i en handling eller i någon annan

läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet ska

ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informa-

tionen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren

Prop. 2013/14:15

98

ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har

ingåtts.

Om avtalet avser en betaltjänst enligt lagen (2010:751) om betaltjänster gäller

inte första stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

Paragrafen reglerar de informationskrav som gäller för avtal om

finansiella tjänster och finansiella instrument. Övervägandena finns i

avsnitt 5.2.

Ändringarna innebär att ”distansavtal” ersätts av ”avtal”.

Konsumentens ångerrätt

7 § Konsumenten har rätt att frånträda avtalet (ångerrätt) genom att till

näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från

den dag som anges i 8 § (ångerfrist). Vid avtal om livförsäkring eller privat

individuellt pensionssparande är ångerfristen dock 30 dagar.

Om konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har lämnat eller sänt

ett meddelande enligt första stycket, får meddelandet åberopas även om det

försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

I paragrafen ges den grundläggande rätten för konsumenten att frånträda

ett ingånget avtal. Övervägandena finns i avsnitt 5.2 och 5.4.

Ändringarna i första stycket innebär att ”distansavtal” ersätts av

”avtal”. På samma sätt som enligt hittillsvarande bestämmelse om hem-

försäljning (4 kap. 5 §) gäller att ångerfristen är 30 dagar vid avtal om

livförsäkring.

Andra stycket, som är nytt och som motsvarar hittillsvarande 5 kap. 3 §

första meningen, innehåller en regel om att det är näringsidkaren som bär

risken för att meddelanden från konsumenten om att denne utövar

ångerrätten försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

8 § Ångerfristen börjar löpa den dag då avtalet ingås. Vid avtal om livförsäkring

börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsumenten får kännedom om att

försäkringsavtalet kommit till stånd.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information och avtalsvillkor

enligt 3 § fjärde stycket eller 4 § andra stycket kommer konsumenten till handa.

I paragrafen anges vilken dag ångerfristen börjar löpa. Övervägandena

finns i avsnitt 5.2.

Ändringarna innebär att ”distansavtal” ersätts av ”avtal”.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

11 § Näringsidkaren har rätt till ersättning för den tjänst som har tillhandahållits

enligt avtalet innan ångerrätten utövades. Ersättningen får inte överstiga ett

belopp som står i proportion till omfattningen av den tillhandahållna tjänsten,

jämförd med den fullständiga tjänsten enligt avtalet.

Näringsidkaren får inte kräva betalning enligt första stycket, om närings-

idkaren

1. har underlåtit att lämna information enligt 3 § första stycket 8 om vad

konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten, eller

2. utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet innan

ångerfristen har löpt ut.

Prop. 2013/14:15

99

Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens rätt till ersätt-

ning när konsumenten har utövat sin ångerrätt. Övervägandena finns i

avsnitt 5.2.

Ändringen innebär att ”distansavtal” ersätts av ”avtal”.

Anknytande avtal

12 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av avtalet har

ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls av näringsidkaren eller

av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och närings-

idkaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får

åläggas någon påföljd för detta.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om automatisk återgång av vissa

anknytande avtal. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Ändringen innebär att ”distansavtal” ersätts av ”avtal”.

Lagval

14 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet ska tillämpas på avtalet gäller inte, om den lag

som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

Paragrafen, som är ny och som motsvarar hittillsvarande 5 kap. 2 §, ger

skydd mot vissa s.k. lagvalsklausuler. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

Placeringen av paragrafen i förevarande kapitel i lagen innebär att den

nu enbart gäller för avtal om finansiella tjänster och finansiella

instrument. Lagvalsfrågor som rör avtal om varor och icke finansiella

tjänster regleras i sin helhet av Rom I-förordningen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2014.

2. Äldre föreskrifter gäller för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Enligt första punkten börjar de nya bestämmelserna tillämpas den 13 juni

2014.

I andra punkten tydliggörs, i enlighet med allmänna principer inom

avtalsrätten, att äldre bestämmelser tillämpas på avtal som ingåtts före

ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 10. Genom bestämmelserna genomförs

artikel 28 i direktivet.

12.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528)

om värdepappersmarknaden

8 kap. Skydd för investerare och andra rörelseregler

Information till kund

22 § Ett värdepappersinstitut ska förse sina kunder med lättbegriplig information

om

1. värdepappersinstitutet och dess tjänster,

Prop. 2013/14:15

100

2. finansiella instrument och föreslagna placeringsstrategier,

3. handelsplatser,

4. priser och avgifter, samt

5. institutets riktlinjer för utförande av order.

Informationen ska ge kunderna rimliga möjligheter att förstå arten av och vilka

risker som är förknippade med de investeringstjänster och de finansiella instru-

ment som institutet erbjuder. Informationen får lämnas i standardiserad form.

All information som ett värdepappersinstitut lämnar till sina kunder ska vara

rättvisande och tydlig och får inte vara vilseledande. Marknadsföringsmaterial

ska lätt kunna identifieras som sådant.

Särskilda bestämmelser om en näringsidkares marknadsföring av produkter

och tjänster och vilken information som ska lämnas till kunder finns i marknads-

föringslagen (2008:486) samt i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utan-

för affärslokaler.

Paragrafen innehåller bestämmelser om information som värdepappers-

institut ska ge sina kunder.

Ändringen i fjärde stycket är en följd av att distans- och hemförsälj-

ningslagen byter namn till lagen om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler.

12.6

Förslaget till lag om ändring i

marknadsföringslagen (2008:486)

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen

i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring

som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets

tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler,

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,

– lagen (2010:510) om lufttransporter,

– radio- och tv-lagen (2010:696),

– alkohollagen (2010:1622),

– konsumentkreditlagen (2010:1846),

– lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller

långfristig semesterprodukt, och

– lagen (2013:000) om marknadsföring av modersmjölksersättning och

tillskottsnäring.

Prop. 2013/14:15

101

Paragrafen innehåller en bestämmelse om lagens syfte. Vidare finns en

uppräkning av ett antal lagar som innehåller bestämmelser om marknads-

föring.

I andra stycket görs den ändringen att hänvisningen till distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59) ersätts av en hänvisning till det nya

namnet på den lagen, lagen om distansavtal och avtal utanför affärs-

lokaler.

Information innan ett konsumentavtal ingås

22 a § Vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler enligt

1 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska

näringsidkaren innan avtalet ingås ge konsumenten klar och begriplig

information om

1. sitt namn och telefonnummer samt sin gatuadress och e-postadress,

2. produktens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med

hänsyn till produkten och till hur informationen ges,

3. produktens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan

anges i förväg, hur priset beräknas,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat

sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande,

6. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag och hur reklamation

kan göras,

7. garantier eller liknande utfästelser samt den assistans och service som

gäller efter försäljningen,

8. avtalets löptid,

9. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas

automatiskt, och

10. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och

vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala inne-

hållet.

Informationsskyldigheten enligt första stycket gäller inte, om informationen

framgår av sammanhanget. Informationsskyldigheten gäller inte heller i fråga

om

1. vardagliga avtal som fullgörs omedelbart,

2. andra avtal om fast egendom än sådana som avser uthyrning av fast

egendom, eller

3. avtal som anges i 2 kap. 1 § andra stycket 1, 2 och 6–8 samt fjärde stycket

och i 3 kap. lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Paragrafen, som är ny, reglerar den information som näringsidkaren ska

lämna innan en konsument blir bunden av vissa typer av avtal. Över-

vägandena finns i avsnitt 6. Genom paragrafen genomförs artikel 5 i

direktivet.

I första stycket, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anges

att vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska

näringsidkaren ge konsumenten information innan avtalet ingås.

Begreppen distansavtal och avtal utanför affärslokaler definieras i 1 kap.

2 § lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Den lagen

innehåller mer långtgående informationskrav för den typen av avtal. I

och med att dessa avtal är undantagna gäller paragrafen huvudsakligen

avtal som ingås i en näringsidkares affärslokal. Att informationen ska ges

Prop. 2013/14:15

102

innan ett avtal ingås innebär att den ska ges när konsumenten står i

begrepp att ingå avtalet och alltså på ett senare stadium än den informa-

tion som ska ges i samband med ett köperbjudande enligt 12 §. Före-

varande paragrafs placering i lagen gör bestämmelsen till ett

informationsåläggande. Det innebär att informationen anses väsentlig

och utelämnande av informationen är vidare otillbörligt (detsamma gäller

information enligt 22 §, se prop. 2007/08:115 s. 155). Det innebär att

marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser kan användas, om infor-

mationen inte ges. Näringsidkaren kan därmed bl.a. åläggas att lämna

informationen om den uteblir (24 §).

Det finns inte något formkrav för hur informationen ska ges, men

informationen ska vara klar och begriplig. Det betyder, liksom enligt

andra bestämmelser med detta krav (t.ex. förslaget till 2 kap. 3 § lagen

om distansavtal och avtal utanför affärslokaler), att konsumenten inte ska

ha några svårigheter att ta del av eller förstå informationen.

Den information som ska ges preciseras i tio punkter. Flera punkter

avser förhållanden som inte alltid föreligger i det enskilda fallet. Finns

det t.ex. inga kostnader för leverans eller avser avtalet inte digitalt inne-

håll, behöver givetvis ingen uppgift lämnas om det. Innehållet i informa-

tionen motsvarar delar av den information som ska lämnas vid distans-

avtal och avtal utanför affärslokaler (förslaget till 2 kap. 2 § första

stycket 1–4, 6, 8, 12, 14, 16 och 17 lagen om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler).

Enligt punkten 1 ska näringsidkaren informera om sitt namn, sitt

telefonnummer och sin gatuadress. Informationen ska vara sådan att

konsumenten enkelt ska kunna identifiera och kontakta näringsidkaren.

I punkten 2 föreskrivs att näringsidkaren ska lämna information om

produktens huvudsakliga egenskaper. Av definitionen i 3 § framgår att

med produkt avses bl.a. varor, tjänster och andra nyttigheter. Informa-

tionen ska lämnas i den omfattning som är lämplig med hänsyn till

produkten och till hur informationen lämnas. Det bör normalt vara

tillräckligt att produktens utmärkande egenskaper anges på ett sådant sätt

att konsumenten kan bilda sig en uppfattning om produkten.

Av punkten 3 framgår att näringsidkaren ska informera om produktens

pris. Det som ska anges är det totala pris som konsumenten ska betala.

Om priset inte kan anges i förväg, ska det anges hur det beräknas. I fråga

om arbete på löpande räkning ska därmed anges hur stor kostnaden är per

arbetad timme. I prisinformationslagen (2004:347) finns generella be-

stämmelser som ställer krav på näringsidkaren att ge korrekt och tydlig

prisinformation om produkter.

Enligt punkten 4 ska det lämnas information om kostnader för leverans

och porto. Därutöver ska näringsidkaren informera om alla andra kost-

nader som kan tillkomma, av vilket slag de än är. Om kostnaderna inte

kan beräknas i förväg, ska det ges information om att sådana ytterligare

kostnader kan tillkomma.

I punkten 5 föreskrivs att information om villkoren för betalning och

leverans eller fullgörande på annat sätt ska lämnas. Även tidpunkt för

leverans eller annat fullgörande ska anges.

Enligt punkten 6 ska näringsidkaren upplysa konsumenten om den rätt

som konsumenten har enligt lag att reklamera. Konsumenten ska också få

information om hur reklamation kan göras.

Prop. 2013/14:15

103

Punkten 7 gäller information om garantier och motsvarande utfästelser

som gäller för en såld produkt. Det gäller garantier som följer av avtalet.

Även i 22 § finns en bestämmelse om informationsskyldighet när det

gäller garantier. Information ska också ges om den service eller assistans

som konsumenten enligt avtalet har rätt till.

I punkten 8 föreskrivs att näringsidkaren ska informera om avtalets

löptid. Informationen ska vara sådan att det står klart för konsumenten

under vilken tid denne blir bunden av avtalet.

Om avtalet gäller tills vidare eller förnyas automatiskt, ska närings-

idkaren enligt punkten 9 informera om villkoren för uppsägning. Konsu-

menten ska alltså få information om hur han eller hon ska göra för att

avsluta sitt åtagande.

Punkten 10 gäller information vid avtal om digitalt innehåll. Närings-

idkaren ska upplysa om funktionen hos det digitala innehållet. Bestäm-

melsen syftar till att konsumenten ska få allmän information om

produktens funktion för att kunna bilda sig en uppfattning om produktens

användningsområde. Utförligare instruktioner om användning och funk-

tion kan lämnas i bruksanvisningen och behöver alltså inte lämnas innan

avtalet ingås. Konsumenten ska få information om vilka tekniska skydds-

åtgärder som har använts, vilket exempelvis innebär att information ska

ges om huruvida det följer några särskilda begränsningar i möjligheten

att använda innehållet till följd av att detta är skyddat mot exempelvis

kopiering. Näringsidkaren ska vidare informera om vilken maskin- och

programvara som krävs för att använda det digitala innehållet. Ett

exempel kan vara om det krävs en särskild programvara eller maskin för

att ett spel ska kunna användas eller en skiva kunna spelas. Närings-

idkarens informationskrav avser det som han eller hon känner till eller

rimligen kan förväntas känna till.

I andra stycket anges vissa undantag från informationsskyldigheten i

första stycket. Informationen behöver inte ges särskilt om informationen

framgår av sammanhanget. I praktiken torde det ofta vara så att mycket

av den information som ska ges, t.ex. namn och adress, framgår av sam-

manhanget; den syns i näringsidkarens lokaler eller på produkten.

Av punkten 1 framgår att informationen inte heller behöver ges om det

är fråga om vardagliga avtal som fullgörs omedelbart. Med vardagliga

avtal avses köp av dagligvaror och liknade inköp som sker regelbundet.

Även köp av kläder torde i regel omfattas av undantaget. Större inköp,

t.ex. av en TV-apparat, en läsplatta eller möbler, kan däremot inte anses

vara vardagliga. Att avtalet fullgörs omedelbart innebär att produkten

betalas i sin helhet på en gång och att konsumenten tar med sig

produkten ut ur butiken.

Av punkten 2 framgår att informationsskyldigheten inte gäller avtal om

fast egendom. I fråga om avtal om uthyrning av fast egendom gäller dock

informationsskyldigheten. Det är alltså samma slag av avtal gällande fast

egendom som omfattas av informationsskyldigheten enligt denna para-

graf som också omfattas av regleringen i lagen om distansavtal och avtal

utanför affärslokaler (se 2 kap. 1 § den lagen). Att uthyrning för varaktigt

boende undantas från informationsskyldigheten framgår av tredje

punkten.

Enligt punkten 3 undantas vidare vissa avtal som anges i lagen om

distansavtal och avtal utanför affärslokaler. För en närmare beskrivning

Prop. 2013/14:15

104

av vilka avtal som avses, se författningskommentaren till 2 kap. 1 § i den

lagen.

37 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett

åläggande som har meddelats med stöd av 23, 24 eller 25 §, eller mot 7 §, eller

mot 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller mot någon av

bestämmelserna i 18–22 a §§, eller mot någon av punkterna i bilaga I till direktiv

2005/29/EG, ska ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument

eller någon annan näringsidkare.

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till omständig-

heter av annan än ekonomisk art.

Paragrafen reglerar skadeståndsansvaret vid brott mot bestämmelserna i

lagen. Ändringen innebär att även de nya bestämmelserna i 22 a § sank-

tioneras med ett skadeståndsansvar. Det betyder att den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet utelämnar information som anges i den paragrafen

kan bli skadeståndsskyldig.

12.7

Förslaget till lag om ändring i

konsumentkreditlagen (2010:1846)

10 § Vid telefonförsäljning av en kredit tillämpas i stället för 8 § första stycket

och 9 § första stycket det som föreskrivs i 3 kap. 4 § första stycket lagen

(2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Den beskrivning av

den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper som ska ges enligt det stycket

ska innehålla information om

1. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

2. kreditavtalets löptid,

3. varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

4. krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller

referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av

krediträntan,

5. den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det

sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och

6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning

enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor.

Om det är fråga om en kredit som avses i 9 §, ska beskrivningen innehålla

information om kreditbeloppet, krediträntan med villkor för den och angivande

av referensindex eller referensräntor samt den effektiva räntan med angivande av

ett representativt exempel. Om avtalet innebär att konsumenten kan uppmanas att

betala tillbaka hela den utestående krediten, ska också det anges.

I paragrafen finns särskilda bestämmelser om information som ska

lämnas vid telefonförsäljning av krediter.

I första stycket görs den ändringen att hänvisningen till distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59) ersätts av en hänvisning till det nya

namnet på den lagen, lagen om distansavtal och avtal utanför affärs-

lokaler.

Prop. 2013/14:15

105

12.8

Förslaget till lag om ändring i

skatteförfarandelagen (2011:1244)

39 kap. Dokumentationsskyldighet

Definitioner

2 § I denna lag avses med

kassaregister: kassaapparat, kassaterminal, kassasystem och liknande appara-

tur för registrering av försäljning av varor och tjänster mot kontant betalning eller

mot betalning med kontokort,

torg- och marknadshandel: all handel utom sådan som en näringsidkare stadig-

varande bedriver i permanenta lokaler eller i omedelbar anslutning till dessa,

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organise-

rat system för att träffa avtal på distans, om kommunikationen uteslutande sker

på distans,

hemförsäljningsavtal: avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av

näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försälj-

ningsställe,

restaurangverksamhet: näringsverksamhet som avser restaurang, pizzabutik

och annat liknande avhämtningsställe, gatukök, kafé, personalmatsal, catering

och centralkök,

frisörverksamhet: näringsverksamhet som avser hårvård, samt

tvätteriverksamhet: näringsverksamhet som avser rengöring av textilier eller

därmed jämförbara material samt sådan uthyrning, färgning, lagning eller ändring

av textilier eller därmed jämförbara material som sker i samband med den

näringsverksamheten.

Näringsverksamhet som huvudsakligen avser annan verksamhet än restau-

rang-, frisör- eller tvätteriverksamhet ska dock inte anses som sådan verksamhet.

I paragrafen anges innebörden av olika uttryck som används i lagen.

Definitionerna i första stycket av begreppen kassaregister, torg- och

marknadshandel, restaurangverksamhet, frisörverksamhet och tvätteri-

verksamhet ändras inte. Två nya definitioner läggs till i stycket, vilket är

en följd av att begreppet hemförsäljningsavtal utmönstras ur lagen

(2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. I och med att

begreppet behålls i förevarande lag ändras inte undantagen från skyldig-

heten att använda kassaregister. Definitionen av distansavtal överens-

stämmer med den som finns i lagen om distansavtal och avtal utanför

affärslokaler (1 kap. 2 §). Definitionen av hemförsäljningsavtal överens-

stämmer med den som finns i den hittillsvarande lydelsen av den

paragrafen (se bl.a. prop. 2004/05:13 s. 123).

5 § Skyldigheten att använda kassaregister gäller inte för den som

1. bara i obetydlig omfattning säljer varor eller tjänster mot kontant betalning

eller mot betalning med kontokort,

2. är befriad från skattskyldighet enligt inkomstskattelagen (1999:1229) för

inkomst från sådan försäljning som avses i 4 §,

3. bedriver taxitrafik enligt taxitrafiklagen (2012:211),

4. säljer varor eller tjänster genom distansavtal eller hemförsäljningsavtal,

5. säljer varor eller tjänster med hjälp av en varuautomat eller annan liknande

automat eller i en automatiserad affärslokal, eller

6. anordnar automatspel enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst

automatspel eller enligt lotterilagen (1994:1000).

Prop. 2013/14:15

106

I paragrafen regleras undantagen från skyldigheten att använda kassa-

register.

I punkten 4 görs den ändringen att hänvisningen till distans- och hem-

försäljningslagen (2005:59) tas bort. Hänvisningen är inte längre

nödvändig eftersom det i 2 § i förevarande lag införs definitioner av

begreppen distansavtal och hemförsäljningsavtal.

Prop. 2013/14:15

Bilaga 1

107

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/83/EU

av den 25 oktober 2011

om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets

och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( ¹ ),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (

2

),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( ³ ), och

av följande skäl:

(1)

Ett antal bestämmelser om konsumenträttigheter i avtals­

förhållanden anges i rådets direktiv 85/577/EEG av den

20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall

då avtal ingås utanför fasta affärslokaler ( ⁴ ) och Europa­

parlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj

1997 om konsumentskydd vid distansavtal ( ⁵ ).

(2)

Dessa direktiv har med hänsyn till erfarenheterna setts

över i syfte att förenkla och uppdatera gällande bestäm­

melser, undanröja inkonsekvenser och åtgärda oönskade

brister i bestämmelserna. Översynen visade att de två

direktiven bör ersättas med ett enda direktiv. Detta direk­

tiv bör därför innehålla standardbestämmelser för gemen­

samma aspekter på distansavtal och avtal utanför fasta

affärslokaler och inte längre bygga på en minimiharmo­

niseringsstrategi som de tidigare direktiven, samtidigt

som det bör vara möjligt för medlemsstaterna att behålla

eller anta nationella bestämmelser med avseende på vissa

aspekter.

(3)

Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europe­

iska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen

bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom

åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i fördraget.

(4)

Enligt artikel 26.2 i EUF-fördraget ska den inre mark­

naden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rör­

lighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säker­

ställs. En harmonisering av vissa aspekter av distansavtal

och avtal utanför fasta affärslokaler krävs för att främja

en verklig inre marknad för konsumenter med en god

balans mellan en hög konsumentskyddsnivå och konkur­

renskraftiga företag, samtidigt som subsidiaritetsprincipen

respekteras.

(5)

Möjligheterna med distansförsäljning över gränserna, som

borde vara ett av de mer påtagliga resultaten av den inre

marknaden, utnyttjas inte fullt ut. Jämfört med den stora

ökningen av den inhemska distansförsäljningen under de

senaste åren har den gränsöverskridande distansförsälj­

ningen ökat i begränsad utsträckning. Denna skillnad är

särskilt påtaglig i fråga om näthandel, där det finns stora

möjligheter till ytterligare tillväxt. De gränsöverskridande

möjligheterna när det gäller avtal som ingås utanför fasta

affärslokaler (direktförsäljning) begränsas av vissa fakto­

rer, till exempel de skilda nationella konsumentskydds­

bestämmelser som näringslivet måste rätta sig efter. Jäm­

fört med ökningen av den inhemska direktförsäljningen

under de senaste åren, särskilt inom tjänstesektorn (t.ex.

försörjningstjänster), är antalet konsumenter som utnytt­

jar denna kanal för inköp över gränserna fortfarande lågt.

Med hänsyn till de ökade affärsmöjligheterna i många

medlemsstater bör små och medelstora företag (inklusive

SV

L 304/64

Europeiska unionens officiella tidning

22.11.2011

( ¹ ) EUT C 317, 23.12.2009, s. 54.

( ² ) EUT C 200, 25.8.2009, s. 76.

( ³ ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 23 juni 2011 (ännu ej of­

fentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 10 oktober 2011.

( ⁴ ) EGT L 372, 31.12.1985, s. 31.

( ⁵ ) EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.

108

Prop. 2013/14:15

Bilaga 1

enskilda näringsidkare) eller ombud för företag som be­

driver direktförsäljning vara mer benägna att söka affärs­

möjligheter i andra medlemsstater, särskilt i gränsregio­

ner. En fullständig harmonisering av vissa bestämmelser

om konsumentinformation och ångerrätt i distansavtal

och avtal utanför fasta affärslokaler kommer därför att

bidra till en hög konsumentskyddsnivå och till att den

inre marknaden fungerar bättre i förhållandet mellan nä­

ringsidkare och konsumenter.

(6)

Vissa skillnader skapar betydande hinder på den inre

marknaden som påverkar näringsidkare och konsumen­

ter. Dessa skillnader gör att kostnaderna för att följa

regelverket ökar för de näringsidkare som vill sälja varor

eller tillhandahålla tjänster över gränserna. Denna opro­

portionerliga fragmentering undergräver också kon­

sumenternas förtroende för den inre marknaden.

(7)

En fullständig harmonisering av vissa huvudaspekter i

lagstiftningen bör leda till betydligt större rättssäkerhet

för både konsumenter och näringsidkare. Både kon­

sumenter och näringsidkare bör kunna förlita sig på ett

enda regelverk grundat på tydligt definierade rättsliga

begrepp som reglerar vissa aspekter i avtal mellan nä­

ringsidkare och konsumenter i hela unionen. Effekten

av en sådan harmonisering bör bli att de hinder som

följer av de fragmenterade bestämmelserna undanröjs

och att den inre marknaden fullbordas på detta område.

Dessa hinder kan bara undanröjas genom att det införs

enhetliga unionsbestämmelser. Konsumenterna bör också

tillförsäkras en hög enhetlig skyddsnivå i hela unionen.

(8)

De regleringsaspekter som ska harmoniseras bör endast

beröra avtal som ingås mellan näringsidkare och kon­

sumenter. Därför bör detta direktiv inte påverka nationell

lagstiftning beträffande anställningsavtal, avtal om arvs­

rätt, avtal om familjerätt och avtal om upprättande och

organisation av bolag eller partnerskapsavtal.

(9)

I detta direktiv fastställs bestämmelser om information

som ska lämnas för distansavtal och avtal utanför fasta

affärslokaler och avtal av annat slag än de nyssnämnda.

Detta direktiv reglerar också ångerrätten i samband med

distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler och har­

moniserar vissa föreskrifter om fullgörande och vissa an­

dra aspekter på avtal mellan näringsidkare och kon­

sument.

(10)

Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av bestäm­

melserna i Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig

lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen) ( ¹ ).

(11)

Detta direktiv bör inte påverka unionsbestämmelserna för

särskilda sektorer, såsom humanläkemedel, medicintek­

niska produkter, integritet och elektronisk kommunika­

tion, patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och

sjukvård, märkning av livsmedel och den inre marknaden

för el och naturgas.

(12)

Informationskraven i detta direktiv bör komplettera in­

formationskraven i Europaparlamentets och rådets direk­

tiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster

på den inre marknaden ( ² ) och Europaparlamentets och

rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa

rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, sär­

skilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direkti­

vet om elektronisk handel) (

3

). Medlemsstaterna bör be­

hålla möjligheten att införa ytterligare informationskrav

för de tjänsteleverantörer som är etablerade inom deras

territorium.

(13)

Medlemsstaterna bör förbli behöriga, i enlighet med

unionsrätten, att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv

på områden som inte faller inom dess tillämpnings­

område. Medlemsstaterna får således behålla eller införa

nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i

detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser i förhål­

lande till avtal som inte omfattas av direktivets tillämp­

ningsområde. Medlemsstaterna får t.ex. besluta att ut­

vidga tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv

till juridiska personer eller fysiska personer som inte är

”konsumenter” i den mening som avses i detta direktiv,

såsom icke-statliga organisationer, nystartade företag eller

små och medelstora företag. Medlemsstaterna får likale­

des tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på avtal som

inte är ”distansavtal” i den mening som avses i detta

direktiv, exempelvis för att de inte ingåtts med stöd av

ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhan­

dahållande av tjänster på distans. Dessutom får medlems­

staterna också behålla eller införa nationella bestämmel­

ser om frågor som inte särskilt tas upp i detta direktiv,

t.ex. ytterligare bestämmelser om köpeavtal, bland annat

när det gäller leverans av varor eller krav på tillhandahål­

lande av information under ett avtals löptid.

(14)

Detta direktiv bör inte påverka nationell lagstiftning på

avtalsrättens område för avtalsrättsliga aspekter som inte

regleras i detta direktiv. Därför bör detta direktiv inte

påverka nationell lagstiftning som reglerar exempelvis

ett avtals ingående eller giltighet (t.ex. bristande sam­

tycke). Inte heller bör detta direktiv påverka nationell

lagstiftning om de allmänna rättsmedlen i avtalsfrågor,

bestämmelserna om den allmänna ekonomiska ord­

ningen (t.ex. bestämmelser om oskäligt höga priser och

ockerpriser) och bestämmelserna om oetiska juridiska

transaktioner.

SV

22.11.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 304/65

( ¹ ) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

( ² ) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.

( ³ ) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

Prop. 2013/14:15

Bilaga 1

109

(15)

Detta direktiv bör inte harmonisera språkliga krav som

tillämpas på konsumentavtal. Följaktligen får medlems­

staterna i nationell lagstiftning behålla eller införa språk­

liga krav beträffande information vid avtals ingående och

avtalsvillkor.

(16)

Detta direktiv bör inte påverka nationell lagstiftning om

juridiska företrädare, såsom bestämmelserna om personer

som agerar i näringsidkarens namn eller på hans vägnar

(t.ex. ett ombud eller en förvaltare). Medlemsstaterna bör

behålla sin behörighet på detta område. Detta direktiv

bör vara tillämpligt på alla näringsidkare, offentliga såväl

som privata.

(17)

Definitionen av begreppet konsument bör omfatta fysiska

personer som agerar för ändamål som faller utanför den

egna närings- eller yrkesverksamheten. Om, beträffande

avtal med dubbla syften, ett avtal ingås för ändamål som

dels faller inom, dels faller utanför personens egna nä­

rings- eller yrkesverksamhet och näringssyftet är så be­

gränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sam­

manhang bör den personen även anses såsom kon­

sument.

(18)

Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas frihet att i

enlighet med unionslagstiftningen definiera vad de anser

vara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, hur dessa

tjänster bör organiseras och finansieras i enlighet med

reglerna för statligt stöd samt vilka särskilda krav de

bör underställas.

(19)

Med digitalt innehåll avses data som produceras och le­

vereras i digital form, såsom datorprogram, applikationer,

spel, musik, videor eller texter, oavsett om åtkomsten

skett genom nedladdning, direktuppspelning, från ett fy­

siskt medium eller på vilket annat sätt som helst. Avtal

om leverans av digitalt innehåll bör omfattas av detta

direktiv. Om det digitala innehållet levereras på ett fysiskt

medium, såsom cd eller dvd, bör det anses som en vara i

den mening som avses i detta direktiv. Liksom avtal om

leverans av vatten, gas eller el, i de fall försäljningen inte

omfattar en begränsad volym eller fastställd kvantitet,

eller avtal om leverans av fjärrvärme, bör avtal om digi­

talt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium

klassificeras varken som köpeavtal eller tjänsteavtal vid

tillämpningen av detta direktiv. Avtal av detta slag bör

innefatta en ångerrätt för konsumenten, om inte kon­

sumenten samtyckt till att avtalet börjar fullgöras redan

under ångerfristen och sålunda gått med på att ångerrät­

ten går förlorad. Förutom de allmänna informationskra­

ven bör näringsidkaren upplysa konsumenten om det

digitala innehållets funktion samt om dess relevanta

driftskompatibilitet. Med funktion bör här avses hur det

digitala innehållet kan användas till exempel för att spåra

konsumenternas beteende; begreppet bör också avse av­

saknaden eller förekomsten av tekniska begränsningar, till

exempel skydd i form av förvaltning av digitala rättighe­

ter eller regionkodning. Med relevant driftskompatibilitet

menas information om vilken standardmaskinvara och

programvaruomgivning som det digitala innehållet är

kompatibelt med, till exempel operativsystem, nödvändig

version och vissa egenskaper hos maskinvaran. Kommis­

sionen bör undersöka behovet av ytterligare harmonise­

rade bestämmelser i fråga om digitalt innehåll, och vid

behov lägga fram ett lagstiftningsförslag för att ta itu

med frågan.

(20)

Definitionen av distansavtal bör omfatta samtliga fall då

avtal ingås mellan en näringsidkare och en konsument

med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning

eller tillhandahållande av tjänster på distans och enbart

med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskom­

munikation (t.ex. postorder, internet, telefon eller fax),

fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet ingås.

Den definitionen bör också omfatta situationer då kon­

sumenten besöker affärslokalerna endast för att få upp­

lysningar om varan eller tjänsten och de därpå följande

förhandlingarna och ingående av avtalet sköts på distans.

Däremot bör ett avtal som förhandlas fram i närings­

idkarens affärslokaler och slutligen ingås genom distans­

kommunikation inte betraktas som ett distansavtal. Inte

heller bör ett avtal som initieras genom distanskommuni­

kation men slutligen ingås i näringsidkarens affärslokaler

betraktas som ett distansavtal. Inte heller bör begreppet

distansavtal omfatta bokningar som konsumenten gjort

genom ett medel för distanskommunikation för att be­

ställa tillhandahållande av en yrkesmässig tjänst, som när

en kund ringer för att boka tid hos frisören. I begreppen

organiserade system för distansförsäljning eller tillhanda­

hållande av tjänster på distans bör ingå system som er­

bjuds av tredje man, annan än näringsidkaren, men an­

vänds av näringsidkaren, såsom en webbplattform. Det

bör emellertid inte omfatta fall där webbplatserna endast

ger information om näringsidkaren, hans varor och/eller

tjänster samt kontaktuppgifter.

(21)

Ett avtal utanför fasta affärslokaler bör definieras som ett

avtal som ingås mellan en näringsidkare och en kon­

sument som samtidigt är fysiskt närvarande, på ett annat

ställe än i näringsidkarens fasta affärslokaler, t.ex. i kon­

sumentens bostad eller på dennes arbetsplats. Utanför

fasta affärslokaler kan konsumenten stå under potentiellt

psykologiskt tryck eller kan ställas inför ett överrask­

ningsmoment, oavsett om konsumenten har beställt be­

söket av näringsidkaren eller inte. Definitionen av avtal

utanför fasta affärslokaler bör också inbegripa situationer

där konsumenten tilltalas personligen och enskilt utanför

fasta affärslokaler men avtalet omedelbart därefter ingås i

näringsidkarens affärslokaler eller genom ett medel för

distanskommunikation. Definitionen av ett avtal utanför

fasta affärslokaler bör inte omfatta situationer då närings­

idkaren först kommer till konsumentens bostad enbart

SV

L 304/66

Europeiska unionens officiella tidning

22.11.2011

110

Prop. 2013/14:15

Bilaga 1

för att ta mått eller lägga fram en uppskattning, utan att

konsumenten förbinder sig till något som helst, och där

avtalet ingås först längre fram, antingen i näringsidkarens

fasta affärslokaler eller genom ett medel för distanskom­

munikation, utgående från näringsidkarens uppskattning.

I sådana fall bör avtalet inte anses ha ingåtts omedelbart

efter det att näringsidkaren tilltalat konsumenten, om

konsumenten haft tid att fundera över näringsidkarens

uppskattning innan avtalet ingicks. Inköp som görs un­

der en utflykt organiserad av näringsidkaren, där de för­

värvade produkterna marknadsförs och utbjuds till för­

säljning, bör betraktas som avtal utanför fasta affärsloka­

ler.

(22)

Fasta affärslokaler bör omfatta alla typer av lokaler (t.ex.

affärer, stånd eller lastbilar) som näringsidkaren använder

som fast eller vanlig plats för sin affärsverksamhet. Mark­

nads- och mässtånd bör betraktas som fasta affärslokaler

om de uppfyller detta villkor. Detaljhandelslokaler där

näringsidkaren utövar sin verksamhet säsongvis, t.ex. un­

der turistsäsongen på en skid- eller badort, bör betraktas

som fasta affärslokaler eftersom de är det ställe där nä­

ringsidkaren vanligen utövar sin verksamhet. Offentliga

platser, t.ex. gator, köpcentrum, badstränder, idrotts­

anläggningar och allmänna transportmedel, som närings­

idkaren i undantagsfall använder för sin affärsverksamhet,

samt privata bostäder och arbetsplatser bör inte betraktas

som fasta affärslokaler. De affärslokaler som tillhör en

person som agerar i en näringsidkares namn eller för

dennes räkning i enlighet med detta direktiv bör anses

vara affärslokaler i den mening som avses i detta direktiv.

(23)

Varaktiga medier bör göra det möjligt för konsumenten

att lagra information så länge denne behöver den för att

kunna skydda sina från förbindelsen med näringsidkaren

härrörande intressen. Begreppet varaktigt medium bör

särskilt omfatta papper, usb-minnen, cd-rom, dvd, min­

neskort eller datorers hårdskivor liksom e-post.

(24)

En offentlig auktion innebär att näringsidkare och kon­

sumenter är närvarande eller har möjlighet att närvara

personligen vid auktionen. Varorna eller tjänsterna bjuds

ut av näringsidkaren till konsumenten genom ett budgiv­

ningsförfarande, som i vissa medlemsstater kräver lagligt

tillstånd, för att sälja varor eller tjänster till allmänheten.

Den som lagt ett vinnande bud är skyldig att köpa va­

rorna eller tjänsterna. Användningen av webbplattformar

för auktioner som är tillgängliga för konsumenter och

näringsidkare bör inte betraktas som en offentlig auktion

enligt detta direktiv.

(25)

Avtal som avser fjärrvärme bör omfattas av detta direktiv

i likhet med avtal om leverans av vatten, gas eller el. Med

fjärrvärme avses leverans av värme, till exempel i form av

ånga eller varmt vatten, från en central produktionskälla

via ett överförings- och distributionssystem till flera

byggnader för uppvärmningsändamål.

(26)

Avtal som rör överlåtelse av fast egendom eller av rät­

tigheter till fast egendom eller skapandet eller förvärvan­

det av sådan fast egendom eller sådana rättigheter, avtal

om uppförande av nya byggnader, avtal om omfattande

ombyggnad av befintliga byggnader samt avtal om uthyr­

ning för bostadsändamål är redan föremål för ett antal

specifika krav enligt nationell lagstiftning. Till dessa avtal

hör till exempel försäljningen av fastigheter som ännu

inte bebyggts och hyrköp. Bestämmelserna i detta direk­

tiv lämpar sig inte för sådana avtal, vilka därför inte bör

omfattas av direktivets tillämpningsområde. Med omfat­

tande ombyggnad menas att en byggnad byggs om på ett

sätt som är jämförbart med uppförande av en ny bygg­

nad, t.ex. när endast den gamla byggnadens fasad beva­

ras. I synnerhet tjänsteavtal om tillbyggnad (t.ex. av ett

garage eller en veranda) och tjänsteavtal som rör annan

reparation och renovering av byggnader än omfattande

ombyggnad av dem bör omfattas av detta direktiv liksom

avtal som rör fastighetsmäklares tjänster och avtal som

rör uthyrning för andra ändamål än bostadsändamål.

(27)

Transporttjänster omfattar passagerartransport och trans­

port av varor. Passagerartransport bör inte omfattas av

detta direktiv eftersom den redan är föremål för annan

unionslagstiftning, eller, när det gäller kollektivtrafik och

taxibilar, för reglering på nationell nivå. Bestämmelserna i

detta direktiv om skydd för konsumenter mot oskäliga

avgifter för användningen av olika betalningsmedel eller

mot dolda kostnader bör dock också gälla för avtal om

passagerartransporter. Däremot bör konsumenterna i

samband med varutransport och biluthyrning, som är

tjänster, åtnjuta skydd genom detta direktiv, med undan­

tag för ångerrätten.

(28)

För att undvika administrativa bördor för näringsidkare

får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa detta direk­

tiv när varor eller tjänster av ringa värde säljs utanför

fasta affärslokaler. Gränsen för beloppet bör sättas till­

räckligt lågt, så att endast inköp av ringa betydelse un­

dantas. Medlemsstaterna bör kunna fastställa detta värde i

nationell lagstiftning, förutsatt att det inte överskrider

50 EUR. När flera avtal vars innehåll har samband med

varandra ingås samtidigt av konsumenten bör den totala

kostnaden beaktas vid tillämpningen av denna gräns.

SV

22.11.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 304/67

Prop. 2013/14:15

Bilaga 1

111

(29)

Sociala tjänster har fundamentalt särpräglade drag som

återspeglas i sektorsspecifik lagstiftning, dels på unions­

nivå, dels på nationell nivå. Sociala tjänster inbegriper å

ena sidan tjänster för särskilt missgynnade personer eller

personer med särskilt låga inkomster samt tjänster för

personer och familjer som behöver hjälp med rutinmäs­

siga vardagssysslor och å andra sidan tjänster för alla

människor som har ett särskilt behov av hjälp, stöd,

skydd eller uppmuntran under en bestämd livsfas. Sociala

tjänster omfattar bland annat tjänster för barn och ung­

domar, biståndstjänster för familjer, ensamstående föräld­

rar och äldre människor, tjänster för migranter. Sociala

tjänster omfattar både kortfristiga och långfristiga vård-

och omsorgstjänster, t.ex. tjänster som tillhandahålls av

hemtjänster eller i serviceboenden och äldreboenden

(vårdhem). Sociala tjänster omfattar inte bara sådana

som tillhandahålls av staten på nationell, regional eller

lokal nivå av tillhandahållare på uppdrag av staten eller

av staten erkända välgörenhetsorganisationer utan även

sådana som tillhandahålls av privata aktörer. Bestämmel­

serna i detta direktiv är inte lämpliga för sociala tjänster,

som därför bör undantas från dess tillämpningsområde.

(30)

Hälso- och sjukvård kräver särskilda regler på grund av

sin tekniska komplexitet, sin betydelse för tjänster av

allmänt intresse och på grund av sin omfattande offent­

liga finansiering. Hälso- och sjukvård definieras i Europa­

parlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den

9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter

vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård

( ¹ ) som

”hälso- och sjukvårdstjänster som hälso- och sjukvårds­

personal tillhandahåller patienter i syfte att bedöma, bi­

behålla eller återställa deras hälsotillstånd, inbegripet för­

skrivning, utlämning och tillhandahållande av läkemedel

och medicinska hjälpmedel”. Hälso- och sjukvårdsperso­

nal är enligt definitionen i detta direktiv läkare, sjukskö­

terskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tand­

läkare, barnmorskor eller farmaceuter enligt Europaparla­

mentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den

7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikatio­

ner ( ² ), eller annan person som utövar yrkesverksamhet

inom hälso- och sjukvårdssektorn som är begränsad till

ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direk­

tiv 2005/36/EG, eller en person som anses tillhöra hälso-

och sjukvårdspersonalen enligt lagstiftningen i den med­

lemsstat där behandlingen sker. Bestämmelserna i detta

direktiv är inte lämpliga för hälso- och sjukvård, som

därför bör undantas från dess tillämpningsområde.

(31)

Spelverksamhet bör undantas från detta direktivs tillämp­

ningsområde. Spelverksamhet innebär att insatser med

penningvärde görs i hasardspel, t.ex. lotterier, kasinospel

och vadslagningar. Medlemsstaterna bör kunna införa

andra, också strängare, konsumentskyddsåtgärder i sam­

band med sådana verksamheter.

(32)

Gällande unionslagstiftning om bland annat finansiella

tjänster till konsumenter, paketresor och tidsdelat boende

innehåller åtskilliga bestämmelser om konsumentskydd.

Därför bör detta direktiv inte vara tillämpligt på avtal

inom dessa områden. När det gäller finansiella tjänster

bör medlemsstaterna uppmuntras att låta sig inspireras

av gällande unionslagstiftning på området när de lag­

stiftar på områden som inte regleras på unionsnivå, så

att lika förutsättningar för alla konsumenter och alla avtal

om finansiella tjänster säkerställs.

(33)

Näringsidkaren bör vara skyldig att i förväg informera

konsumenterna om eventuella arrangemang som medför

att konsumenterna måste betala en handpenning till nä­

ringsidkaren, inklusive sådana arrangemang som innebär

att ett belopp blockeras på konsumentens kredit- eller

bankkort.

(34)

Näringsidkaren bör ge konsumenten klar och begriplig

information innan konsumenten blir bunden av ett avtal

som ingåtts utanför fasta affärslokaler, ett distansavtal, ett

avtal av annat slag än de två sistnämnda eller ett mot­

svarande erbjudande. Näringsidkaren ska vid tillhandahål­

landet av informationen beakta de särskilda behoven hos

konsumenter som är särskilt utsatta på grund av nedsatt

mental, fysisk eller psykisk funktionsförmåga, ålder eller

godtrogenhet, av ett slag som näringsidkaren rimligtvis

kan förväntas förutse. Beaktandet av dessa särskilda be­

hov bör dock inte medföra olika nivåer för konsument­

skyddet.

(35)

Den information som näringsidkaren ska tillhandahålla

konsumenten bör vara obligatorisk och bör inte kunna

ändras. Det oaktat bör avtalsparterna ha rätt att uttryck­

ligen enas om att ändra innehållet i det avtal som de

sedan ingår, till exempel i fråga om arrangemangen för

leverans.

(36)

Vid distansavtal bör informationskraven anpassas till tek­

niska begränsningar i vissa medier, t.ex. begränsat antal

tecken för vissa mobiltelefonskärmar eller tidsbegräns­

ningar för reklaminslag i tv. I sådana fall bör närings­

idkaren uppfylla vissa minimikrav på information och

hänvisa konsumenten till någon annan informationskälla,

t.ex. genom att lämna ett gratis telefonnummer eller en

hypertextlänk till näringsidkarens webbplats där den re­

levanta informationen är direkt och lätt tillgänglig. Kravet

att informera konsumenten om kostnaden för återsän­

dande av sådana varor som inte brukar kunna återsändas

per post kommer att anses uppfyllt om näringsidkaren

SV

L 304/68

Europeiska unionens officiella tidning

22.11.2011

( ¹ ) EUT L 88, 4.4.2011, s. 45.

( ² ) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

112

Prop. 2013/14:15

Bilaga 1

till exempel anger ett transportföretag (till exempel det

transportföretag som denne anlitat för leveransen av va­

ran) och ett pris för återsändandet. Om kostnaderna för

återsändandet inte rimligtvis kan förhandsberäknas av

näringsidkaren, till exempel eftersom denne inte själv er­

bjuder att ordna med återtransporten, bör näringsidkaren

tala om att denna kostnad måste betalas och kan vara

stor, tillsammans med en rimlig uppskattning av max­

imikostnaden, vilken kan bygga på kostnaderna för leve­

rans till konsumenten.

(37)

Eftersom konsumenten vid distansförsäljning inte kan se

varan innan avtalet ingås bör konsumenten ha ångerrätt.

Av samma skäl bör konsumenten ha rätt att prova och

undersöka den vara han har köpt, i den utsträckning det

behövs för att fastställa varans beskaffenhet, egenskaper

och funktionsduglighet. När det gäller avtal utanför fasta

affärslokaler bör konsumenten ha ångerrätt på grund av

en potentiell överraskningseffekt och/eller ett potentiellt

psykologiskt tryck. Utövande av ångerrätten bör medföra

att parternas skyldigheter att fullgöra avtalet upphör.

(38)

E-handelsplatserna bör klart och läsbart ange, åtminstone

när beställningen görs, om det finns några begränsningar

för leveransen samt vilka betalningssätt som godtas.

(39)

Vad gäller distansavtal som ingås på webbplatser är det

viktigt att säkerställa att konsumenten fullt ut kan läsa

och förstå huvudinslagen i avtalet innan beställningen

görs. Därför bör det föreskrivas i detta direktiv att dessa

uppgifter ska visas omedelbart intill den bekräftelse som

krävs för att beställning ska kunna göras. Det måste

också ses till att konsumenten vid sådana tillfällen kan

fastställa från och med vilken tidpunkt denne är bunden

av en skyldighet att erlägga betalning till näringsidkaren.

Därför bör konsumentens uppmärksamhet, med hjälp av

en otvetydig lydelse, särskilt fästas på att beställning in­

nebär skyldighet att erlägga betalning till näringsidkaren.

(40)

De skillnader som för närvarande finns när det gäller

ångerfristens längd såväl mellan medlemsstaterna som

mellan distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler

medför rättslig osäkerhet och kostnader för att efterleva

regelverket. Samma ångerfrist bör gälla för alla distans­

avtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Vid tjänsteavtal

bör ångerfristen löpa ut 14 dagar efter det att avtalet

ingås. Vid köpeavtal bör ångerfristen löpa ut 14 dagar

efter den dag då konsumenten eller en tredje part, annan

än transportföretaget, som utsetts av konsumenten, tar

varan i sin fysiska besittning. Dessutom bör konsumen­

ten kunna utöva sin ångerrätt innan han tar varan i fysisk

besittning. Om konsumenten beställer flera varor på

samma gång men varorna levereras vid olika tidpunkter

bör ångerfristen löpa ut 14 dagar efter den dag då kon­

sumenten tar den sista varan i fysisk besittning. När en

vara levereras i skilda poster eller delar bör ångerfristen

löpa ut 14 dagar efter den dag då konsumenten fysiskt

tar den sista posten eller delen i besittning.

(41)

För att uppnå rättssäkerhet bör rådets förordning (EEG,

Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för

bestämning av perioder, datum och frister ( ¹ ) tillämpas

vid beräkningen av de tidsfrister som anges i detta direk­

tiv. Alla tidsfrister i detta direktiv bör därför förstås som

att de anges i kalenderdagar. Om en tidsfrist uttryckt i

dagar ska räknas från det ögonblick då en händelse eller

en handling äger rum, bör den dag då händelsen eller

handlingen äger rum inte anses ingå i tidsfristen.

(42)

Bestämmelserna om ångerrätt bör inte påverka medlems­

staternas lagar och andra författningar om hävning eller

icke-verkställbarhet av ett avtal eller om konsumentens

möjlighet att fullfölja sina avtalsmässiga åtaganden före

den tidpunkt som anges i avtalet.

(43)

Om näringsidkaren inte på ett lämpligt sätt har infor­

merat konsumenten före ingåendet av ett distansavtal

eller ett avtal utanför fasta affärslokaler bör ångerfristen

förlängas. För att det ska finnas rättssäkerhet kring ång­

erfristen bör dock en begränsning på tolv månader infö­

ras.

(44)

Skillnaderna när det gäller sätten att utöva ångerrätten i

medlemsstaterna har medfört kostnader för näringsidkare

som bedriver handel över gränserna. Införandet av en

harmoniserad standardblankett som konsumenterna kan

använda när de utövar sin ångerrätt bör göra det enklare

att frånträda avtal, och skapa rättssäkerhet. Därför bör

medlemsstaterna inte ställa några ytterligare formella

krav på unionens standardblankett, till exempel i fråga

om teckenstorlek. Konsumenten bör dock även i fortsätt­

ningen kunna utöva sin ångerrätt genom ett meddelande

avfattat med egna ord, under förutsättning att meddelan­

det om beslutet att frånträda avtalet till näringsidkaren är

otvetydigt. Ett brev, ett telefonsamtal eller tillbakasän­

dande av varorna med ett tydligt besked skulle kunna

ses som uppfyllande av detta krav, men det bör åligga

konsumenten att bevisa att denne utövat ångerrätten

inom den frist som fastställs i direktivet. Av denna an­

ledning ligger det i konsumentens intresse att använda

sig av ett varaktigt medium för meddelanden till närings­

idkaren om utövande av ångerrätten.

SV

22.11.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 304/69

( ¹ ) EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.