JK 1124-06-22

Bakgrund

I en artikel i tidningen Världen idag den 30 december 2005 redogjordes för oordning och andra problem som hade förekommit i Polisens vapenförråd i Stockholm. En förundersökning genomfördes år 2004 med anledning av vapenhanteringen. Förundersökningen lades ned av vice chefsåklagaren KE med motiveringen att det inte längre fanns anledning att anta att någon enskild befattningshavare hade agerat brottsligt. Bristerna i vapenhanteringen hade uppkommit under en lång följd av år och åklagaren gjorde bedömningen att ansvaret delades av för många personer för att ett straffrättsligt ansvar skulle kunna utkrävas av någon enskild individ. 

I den nämnda artikeln i Världen idag angavs också att vissa vapen med koppling till Polisen hade funnits med i brottssammanhang eller hanterats av privatpersoner som hade uppdrag åt Polisen. 

Den 10 februari 2006 beslutade Justitiekanslern att initiera ett ärende för att undersöka varför det inte hade varit möjligt att ställa någon till svars för den oreda som förekom i vapenförrådet och om åtgärder behövde vidtas, bl.a. för att ansvarsförhållandena i framtiden skulle vara tydligare. Granskningen skulle inte i första hand inriktas på att klargöra ansvarsfrågan utan främst på skälen till åklagarens nedläggningsbeslut, konsekvenserna av att ansvar inte kunde utkrävas samt de nuvarande och framtida ansvarsförhållandena. Eftersom flera utredningar hade gjorts med inriktning på oredan i vapenhanteringen fann Justitiekanslern inte skäl att genomföra en särskild granskning med inriktning på dessa brister som sådana. 

Utredningen i ärendet

Justitiekanslern har haft tillgång till en sammanställning av den nämnda förundersökningen, som leddes av KE och bedrevs vid Polismyndigheten i Stockholms län, Enheten för Interna Utredningar (ärende med dnr Ai-193-288-04 eller 0201-K80553-04). Vidare har förundersökningsprotokollet angående misstanke om brott mot vapenlagen mot WP, som var föreståndare för polismyndighetens vapenverkstad under en stor del av den aktuella tiden, varit tillgängligt i ärendet liksom domen i den efterföljande rättegången. WP åtalades i maj 2005 för brott mot vapenlagen under påstående att han i sin egenskap av styrelseledamot och vapen- och ammunitionsförvaltare för Stockholmspolisens skytteförening hade olovligen innehaft ammunition fram till den 23 oktober 2003. WP dömdes i enlighet med åtalet till ett bötesstraff (Stockholms tingsrätts dom den 5 december 2006 i mål B 2969-04). 

Justitiekanslern har vidare tagit del av en granskningsrapport över en inspektion som Rikspolisstyrelsen genomförde hos Polismyndigheten i Västra Götalands län angående handläggningen av vissa vapenärenden (dnr VKA-128-3104/05) samt över en inspektion vid två polismyndigheter och Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) angående skrotning av skjutvapen (dnr VKA-128-2102/05, Justitiekanslerns ärende med dnr 6418-06-20). 

Justitiekanslern har slutligen tagit del av samtliga domar rörande åtalet för bl.a. grovt vapenbrott mot f.d. kriminalkommissarien OL, samt även varit närvarande vid huvudförhandlingen i Högsta domstolen. OL var åtalad bland annat för att olovligen ha hanterat vapen inom ramen för den informatörs- eller infiltratörsverksamhet som förekom hos Polisen. 

Remissyttranden har inhämtats från Rikspolisstyrelsen angående tillsynen över Polisens förvaring och hantering av tjänstevapen och från KE angående de bedömningar som han gjorde i samband med att förundersökningen om oredan i Stockholmspolisens vapenverkstad lades ned. Något yttrande från Polismyndigheten i Stockholms län har inte inhämtats. 

Närmare om förundersökningen

I förundersökningsmaterialet ingår en utredningsrapport som var resultatet av en genomlysning av vapenverkstaden som tf. ekonomidirektören JA och personaldirektören SW hade beslutat om den 24 november 2003. Utredningsrapporten överlämnades till länspolismästaren den 23 januari 2004. Biträdande länspolismästaren RS lät genomföra en inventering av distriktens och avdelningarnas vapeninnehav. Inventeringen avslutades den 31 mars 2004, varvid framkom att det alltjämt rådde oklarhet om var vissa tjänstevapen fanns. Den 1 april 2004 begärde RS att saken skulle utredas av Enheten för Interna Utredningar. Dagen därpå beslutade KE att inleda en förundersökning beträffande misstanke om brott mot vapenlagen alternativt tjänstefel. 

Följande antecknas ur den sammanställning av förundersökningen som Justitiekanslern har gått igenom. 

Vapenverkstaden vid Polismyndigheten i Stockholms län var före år 1995 underställd Förvaltningsenheten. Denna delades sedermera upp i tre enheter, Ekonomiavdelningen, Personalavdelningen och Utvecklingsavdelningen. Vapenverkstaden kom i samband med denna omorganisation att överföras till serviceenheten vid Ekonomiavdelningen. Den 1 mars 2004 överfördes vapenverkstaden till Personalavdelningen. 

Tjänsteföreskrifter angående tjänstevapen meddelades av polismyndigheten första gången i juli 1995 och trädde i kraft den 15 augusti samma år (TjF 1995:18 933-A). I föreskrifterna reglerades bl.a. ansvarsfördelning och inköp, reparationer och kassation av tjänstevapen samt även inventering av myndighetens vapeninnehav. Dessa föreskrifter kom att ersättas av nya, TjF 2001:09 104-C, och – från den 15 december 2002 – TjF 2002:18 104-C. 

Under år 2001 uppmärksammades att det inom myndigheten fanns ett stort antal olika egenutvecklade rutiner för hantering och administration av tjänstevapen. Ett projektarbete påbörjades därför (IT-projektet för tjänstevapen). Arbetet avslutades den 27 januari 2003. Under projektets gång infördes datasystemet VG-vapen och funktionen länsvapenansvarig. Man initierade också den tidigare nämnda organisationsförändringen, att vapenverkstaden fördes över till Personalavdelningen. 

Systemet VG-vapen visade mycket snart ett antal missförhållanden beträffande myndighetens vapenhantering, både i vapenverkstaden och hos myndigheten som helhet. Dessa gällde bl.a. hanteringen av vapen mellan Stockholmspolisens skytteförening och polismyndigheten. Efter inspektioner som genomfördes under slutet av september 2003 initierades ett ärende vid Enheten för Interna Utredningar angående Stockholmspolisens skytteförening. Detta ledde till det tidigare nämnda åtalet i maj 2005 och domen i december 2006 mot WP för brott mot vapenlagen. Denne var, som också tidigare nämnts, föreståndare för myndighetens vapenverkstad samt ledamot av styrelsen för Stockholmspolisens skytteförening och i den egenskapen vapen- och ammunitionsförvaltare i föreningen. 

Vid inspektionerna framkom behov av en analys av hanteringen av myndighetens vapen, något som även hade påpekats av förvaltningsgruppen för VG-vapen under hösten 2003. Det kom fram att ett hundratal tjänstevapen inte kunde lokaliseras. Den 24 november 2003 beslutade därför tf. chefen för Ekonomiavdelningen och chefen för Personalavdelningen om den genomlysning av vapenverkstaden som tidigare har nämnts och som redovisades den 23 januari 2004 till länspolismästaren. 

Utredningen kom fram till att varken vapenverkstaden eller myndigheten som helhet klarade sina uppgifter enligt gällande tjänsteföreskrifter angående hanteringen av vapen, och att verkstaden under en följd av år hade haft bristfälliga rutiner gällande vapenhantering och redovisning. Härutöver framkom följande. 

- Det förekom formella brister vid tillsättandet av den senaste vapenredogöraren.

- Vapenverkstaden klarade inte av att utföra besiktningar av tjänstevapen inom den föreskrivna 24-månadersperioden, inte heller övriga vapenbesiktningar.

- Vapenverkstaden klarade inte av att underhålla expanderbara batonger.

- Vapenverkstaden hade inte full kontroll över var vissa tjänstevapen fanns, inte heller över andra vapen inom myndigheten.

- De inventeringar av vapenverkstaden som hade gjorts de senaste åren var inte kompletta.

- Tjänsten som vapenredogörare hade varit vakant sedan den 1 januari 2004.

- Det var inte klarlagt vem som ansvarade för den särskilda beredskapspolisens vapen och för dessas underhåll.

- Vapenverkstaden klarade inte av att fullfölja kraven i VG-vapen angående bl.a. registrering.

- Vapenverkstaden och polismyndigheten som sådan saknade gemensamma rutiner för utlämnande av vapen.

- Myndigheten hade inte beaktat den rekommendation som hade lämnats av IT-projektet för tjänstevapen den 27 januari 2003 angående underbemanningen på vapenverkstaden. 

Utredningen lämnade förslag till ett antal åtgärder för att komma till rätta med de problem som fanns vid polismyndigheten beträffande vapenhanteringen. Man föreslog bl.a. att alla vapenfrågor inklusive vapenverkstaden skulle överföras till Personalavdelningen för att man skulle få en samlad central styrning av vapen- och utbildningsfrågor. Gemensamma arbetsrutiner vid återtagande och utlämnande av tjänstevapen skulle utarbetas och blanketter för ändamålet tas fram. Vissa förändringar i tjänsteföreskrifterna föreslogs. Myndigheten borde vidare klargöra vissa förhållanden, bl.a. avseende vapeninköp och ansvaret för beredskapspolisens vapen. 

Vidare lämnades följande rekommendationer. 

- Att tydliga arbetsbeskrivningar på de funktioner som fanns inom vapenorganisationen skulle tas fram.

- Att ekonomiavdelningen skulle tillföras både personal och ekonomiska medel.

- Att personal skulle rekryteras till funktionerna vapenredogörare och handläggare samt vapentekniker.

- Att det under en övergångsperiod skulle kontrolleras att myndighetens krav och åtaganden enligt gällande tjänsteföreskrifter tillgodosågs, och att de rutiner som hade fastställts följdes.

- Att samtliga distrikt och avdelningar inom polismyndigheten skulle ha gemensamma rutiner för återtagande och utlämnande av tjänstevapen.

- Att vapenteknikerna skulle prioritera besiktning av vapen.

- Att myndigheten skulle initiera en dialog med Rikspolisstyrelsen för framtagande av en nationell policy i vapenfrågor, rutiner etc.

- Att myndigheten skulle initiera ett avtal om hanteringen av externa vapen och de kostnader som hör till desamma i enlighet med inkomna förfrågningar. 

Beträffande vapensituationen vid en inventering den 11 december 2003 redovisades följande. Situationen bedömdes som mycket allvarlig även om man inte med säkerhet kunde slå fast om några tjänstevapen saknades. Man framhöll att det behövdes en kraftfull och samlad insats från polismyndighetens sida för att ta reda på var alla tjänstevapen fanns. Det kunde inte uteslutas att denna granskning skulle visa att tjänstevapen saknades och att de skulle komma att finnas med i brottsliga sammanhang.

Granskningen visade att det fanns 6 109 vapen registrerade i VG-vapen. Det fanns 654 utkvitterade vapen med oklara förhållanden och 175 vapen som inkvitterade utan att de kunde återfinnas i vapenförrådet. Det fanns ca 1 000 vapen som inte var registrerade i VG-vapen och som myndigheten saknade kontroll över. Det senare kunde ha att göra med hur inköpen av tjänstevapen hade skötts. 

Utredaren framhöll som ytterst viktigt att alla myndighetens vapeninköp skedde genom Personalavdelningen och vapenredogöraren. Vidare gjordes en uppskattning av personbehovet för att uppnå en fungerande hantering av myndighetens vapen. Funktionerna skulle renodlas med klara arbetsbeskrivningar. 

Under förundersökningen hördes ett antal personer upplysningsvis, däribland biträdande länspolismästaren RS och vapenteknikern SM, som hade tillträtt tjänsten som vapenredogörare år 2002 efter WP. WP fick efter en sjukdomsperiod lämna sin tjänst i september 2003, då oredan i vapenverkstaden upptäcktes. SM avsade sig tjänsten den 1 januari 2004. 

I utredningsmaterialet finns vidare en anteckning om vilka personer som var chefer för Ekonomiavdelningen, serviceenheten och vapenverkstaden från år 1995 och framåt. 

Remissyttrandena

Åklagaren, vice chefsåklagare KE, har i sitt yttrande (2006-10-31) betonat att syftet med en förundersökning är att utreda om någon person skäligen kan misstänkas för brott. I och med att oredan i vapenverkstaden befanns ha pågått under en längre tid gick det enligt hans uppfattning inte att peka ut någon enskild individ som ansvarig för förhållandena. Det fanns därför enligt KE inte heller anledning att utsträcka förundersökningen till att höra de personer som var ansvariga för ledningen av vapenverkstaden. När det gäller anledningen till att åtal inte väcktes mot WP även för oredan i polismyndighetens vapenverkstad har KE förklarat att WP hade en helt underordnad ställning i sammanhanget och dessutom hade haft helt otillräckliga personella och ekonomiska resurser för att kunna fullgöra bokföring, uppföljning och redovisning av polismyndighetens vapen. Det blev därför inte aktuellt att delge honom misstanke om brott i denna del. 

I Rikspolisstyrelsens yttrande (2007-01-02) sägs i huvudsak följande. Det åligger polismyndigheterna att inte bara hålla god ordning på sina skjutvapen utan också att föra en förteckning med vissa närmare angivna uppgifter över myndighetens samtliga skjutvapen, och att årligen inventera de skjutvapen som myndigheterna har. Rikspolisstyrelsen har inom ramen för sin föreskriftsrätt ålagt polismyndigheterna att årligen lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen om utfallet av kompetensproven för tjänstevapen och i förekommande fall antalet återtagna skjutvapen. Rikspolisstyrelsen utövar vidare tillsyn i form av inspektioner och besök vid polismyndigheterna. År 2002 genomfördes sålunda en granskning av hur skyldigheten enligt förordningen (1996:31) om statliga myndigheters skjutvapen m.m. hade fullgjorts inom Polisen. Som ett led i uppföljningen av den granskningen begärde Rikspolisstyrelsen år 2005 in uppgifter från samtliga polismyndigheter angående myndigheternas förteckningar över vapen. Av redovisningen framgick att rutinerna för förteckning av vapen i många fall hade förbättrats genom användandet av ett datoriserat vapenregister. Vid den senaste inventeringen hade några myndigheter upptäckt att vapen saknats eller inte återfunnits vid kontroll. I förekommande fall har anmälan gjorts till Åklagarmyndigheten. – Med anledning av vad som hade kommit fram vid uppföljningen beslutade Rikspolisstyrelsen i augusti 2006 att genomföra en förnyad granskning av polismyndigheterna vad gäller skyldigheten att föra en förteckning över vapen. Vid Rikspolisstyrelsen pågår arbetet med att centralisera ett system för uppföljning av hanteringen av Polisens vapen, VG-vapen. Detta system är planerat att vara tillgängligt för polismyndigheterna under första halvåret 2007. Systemet kommer att underlätta polismyndigheternas uppföljning av vapenfrågorna och Rikspolisstyrelsens tillsyn. Det finns planer på att företa en brett upplagd granskning av polismyndigheternas hantering av tjänstevapen. Rikspolisstyrelsen har också framhållit att rikspolischefen vid sina återkommande möten med länspolismästarna har poängterat behovet av att konstaterade brister vad gäller hanteringen av tjänstevapen åtgärdas med förtur. 

Med anledning av att Justitiekanslern har kunnat avgöra detta ärende först nu – juli 2008 – har Justitiekanslern övervägt att be Rikspolisstyrelsen om ett kompletterande yttrande med anledning av vad som har anförts om planerna på ett centraliserat system och en brett upplagd granskning. Justitiekanslern har emellertid avstått från det och i stället beslutat att ställa vissa frågor till Polismyndigheten i Stockholms län om situationen i dag (se nedan). 

Relevant regelverk

I vapenlagen (1996:67) regleras enskildas och organisationers befattning med civila skjutvapen och ammunition. I lagen föreskrivs krav på tillstånd för innehav av i princip samtliga typer av skjutvapen. Där finns även bestämmelser om krav på tillstånd för innehav av ammunition. Att bedriva handel med skjutvapen kräver särskilt tillstånd. Också införsel av skjutvapen och ammunition till Sverige kräver tillstånd enligt lagen. Vapenlagen kompletteras av mer detaljerade bestämmelser i vapenförordningen (1996:70) och av föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av Rikspolisstyrelsen. 

Beträffande skjutvapen och ammunition som innehas av staten är i vapenlagen endast bestämmelserna om att föra register tillämpliga (se 1 kap. 8 § och 2 kap.17-21 §§vapenlagen). Dessa innebär bl.a. att varje polismyndighet ska föra ett lokalt vapenregister över tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. Vidare ska Rikspolisstyrelsen föra separata centrala register över vapeninnehavare, registrerade skjutvapen och vapenhandlare. Vapenregistren har till ändamål dels att ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda brott med anknytning till skjutvapen, dels att underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt vapenlagen. Beträffande skjutvapen som polismän bär i tjänsten uppställs inte något krav på tillstånd. Dessa vapen behöver därför inte förtecknas i de lokala eller centrala vapenregistren. I målet mot OL har Högsta domstolen gjort vissa uttalanden om i vilka fall ett vapen kan anses innehas av staten och därmed vara undantaget från tillståndsplikten. 

För Polisens förvaring och hantering av tjänstevapen gäller förordningen (1996:31) om statliga myndigheters skjutvapen m.m. Där föreskrivs bl.a. följande. 5 §: En myndighet som har skjutvapen ska hantera dem på ett sätt som är betryggande från säkerhetssynpunkt. Myndigheten ska hålla god ordning på vapnen och föra en förteckning över myndighetens samtliga skjutvapen. Av förteckningen ska framgå för vilket ändamål ett vapen disponeras och vid vilken organisatorisk enhet vapnet finns eller vem som har tilldelats det. – 6 §: Myndigheten ska årligen inventera de skjutvapen som myndigheten har. – 7 §: Om ett skjutvapen har förlorats ska myndigheten göra en grundlig utredning om förlusten och anmäla saken till polisen om det inte är uppenbart onödigt. – 11 §: Skjutvapen ska förvaras på ett sådant sätt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt det, eller att det på något annat sätt går förlorat. Vapnen ska i all den utsträckning som är möjlig förvaras i utrymmen som myndigheten disponerar. 

Förordningen kompletteras av mer detaljerade föreskrifter och allmänna råd av Rikspolisstyrelsen, främst föreskrifter och allmänna råd om Polisens och andra statliga myndigheters förvaring och transport av skjutvapen och ammunition (RPSFS 2005:9, FAP 943-1). Dessa föreskrifter och allmänna råd, som trädde i kraft den 1 januari 2006, ersatte tidigare föreskrifter om förvaring av tjänstevapen och ammunition, som gällde sedan den 1 januari 1974. 

På myndighetsnivå har Polismyndigheten i Stockholms län meddelat ett antal tjänsteföreskrifter rörande tjänstevapen. I tjänsteföreskrifter i juli 1995 (TjF 1995:18, 933-A) meddelade myndigheten regler om ansvarsfördelning, inköp, reparation och kassation samt förlust av tjänstevapen och in- och utlämning av vapen. Det föreskrevs också att en årlig inventering skulle göras beträffande varje arbetsenhets vapeninnehav. Dessa föreskrifter ersattes av nya i samma ämne den 1 juli 2001 (TjF 2001:09, 104-C), vilka i sin tur kom att ersättas av nya den 15 december 2002 (TjF 2002:18, 104-C). Dessa gällde fram till den 1 maj 2005, då nya föreskrifter trädde i kraft (TjF 2005:09, 104-C). I huvudsak avhandlar även dagens föreskrifter de nyssnämnda frågorna.

Vapenhanteringen vid Polismyndigheten i Stockholms län

Det står klart att en omfattande oreda har förekommit vid vapenverkstaden hos Polismyndigheten i Stockholms län. Förutom att vapen tillhörande polismyndigheten och skytteföreningen har sammanblandats, har registreringen av myndighetens vapen varit mycket bristfällig. Myndigheten har inte haft kännedom om var alla myndighetens vapen har befunnit sig, och inte heller vilka personer som har lämnat in eller kvitterat ut vapen från verkstaden. Vapnen har inte heller hållits förvarade i enlighet med gällande föreskrifter. 

Att ett högt säkerhetstänkande måste genomsyra en verksamhet som går ut på att hantera vapen säger sig själv. Bortsett från att myndigheten har ett ansvar för att vapen inte hamnar i orätta händer krävs att myndigheten har sådana rutiner att det är möjligt att upptäcka om vapen som tillhör myndigheten har förekommit i brottssammanhang. Det kan konstateras att Polismyndigheten i Stockholms län inte har levt upp till de krav som ställs. 

Bristerna i vapenhanteringen har varit mycket allvarliga. De har inte i första hand berott på att det skulle saknas föreskrifter eller andra riktlinjer för hur vapen ska hanteras, utan snarare på bristande kontroll över verksamheten från ledningens sida, i första hand cheferna för de avdelningar eller enheter där vapenverkstaden ingick organisatoriskt. Trots att t.ex. krav på årliga inventeringar fanns enligt tjänsteföreskrifter i vart fall från och med år 1995, har sådana antingen inte genomförts eller, när de har förekommit, varit helt otillräckliga. 

Eftersom de nämnda bristerna har varit föremål för såväl en intern utredning hos myndigheten som en förundersökning har jag, som nämnts inledningsvis, inte funnit skäl att genomföra en egen granskning inriktad på bristerna som sådana. Därför har polismyndigheten inte heller beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, och så här långt i efterhand har jag inte anledning att uttala förnyad kritik på grund av de missförhållanden som sedan länge har varit väl kända för myndigheten. Det finns ändå anledning för mig att slå fast att den oordning som rådde i vapenhanteringen hos Polismyndigheten i Stockholms län självfallet var helt oacceptabel. 

Jag konstaterar att adekvata åtgärder synes ha vidtagits för att komma till rätta med problemen. För min del kvarstår ändå några frågor, som jag återkommer till nedan. 

Oordning i vapenhanteringen synes ha förekommit även vid andra polismyndigheter. Detta har visat sig genom Rikspolisstyrelsens granskning år 2002 av polismyndigheternas skyldigheter enligt förordningen (1996:31) om statliga myndigheters skjutvapen m.m. 

Ansvarsfrågorna och förundersökningen

Oredan i polismyndighetens vapenverkstad har, som KE har konstaterat i samband med sitt nedläggningsbeslut, uppkommit under en lång följd av år. Till viss del synes bristerna i verkstaden ha berott på resursbrist både ekonomiskt och personellt. Ansvaret har under årens lopp legat på olika nivåer i organisationen och på olika personer. 

Det är självklart att någon har ett ansvar för brister av det slag som har framkommit. Det är också mycket angeläget att någon ställs till svars för sådana missförhållanden. Jag anser mig ändå inte ha tillräcklig anledning att nu, flera år i efterhand, försöka närmare slå fast vem eller vilka som främst bar ansvaret. I sista hand har det naturligtvis vilat på myndighetens chef. Bristerna borde ha aktualiserat frågan om disciplinansvar för någon eller några personer. Såvitt jag förstår har något sådant ansvar inte utkrävts. Den tidigare vapenansvarige, WP, har dock – vid sidan om åtal och dom för olaglig hantering av ammunition i Polisens skytteförening – ställts till svars så till vida att han fick lämna sin befattning på vapenverkstaden. 

Det finns skäl att anta att myndighetens ledning såg detta som ett tillräckligt ansvarsutkrävande vid sidan om den förundersökning som gjordes. Jag har dock inte undersökt hur man såg på detta, eller om frågan om disciplinansvar för WP eller andra aktualiserades. Jag konstaterar att jag borde ha ställt denna fråga till myndigheten. Så här långt i efterhand finns det dock inte tillräcklig anledning att ta upp saken. 

Jag förutsätter att brister som upptäcks framöver rättas till snabbt och – i förekommande fall – anmäls till åklagare eller behörig ansvarsnämnd. 

Förundersökningen handlade enbart om det straffrättsliga ansvaret. Det torde stå klart att i varje fall tjänstefel har förekommit med avseende på vapenhanteringen, och det är olyckligt att ingen har kunnat ställas till svars för detta brott. Det hade sannolikt varit möjligt om bristerna hade upptäckts av polismyndigheten i ett någorlunda tidigt skede och åtgärder då hade vidtagits. 

Med tanke på den långa tid som hade förflutit, de många personer som hade varit inblandade och den utspädning av ansvaret som med tiden därmed hade kommit att ske anser jag mig inte ha tillräcklig grund för att rikta invändningar mot KE:s bedömning att det inte gick att utkräva något straffrättsligt ansvar. Det finns i varje fall inte skäl att i efterhand göra en ny prövning av den frågan. 

Kvarstående frågor

Det är självfallet ytterst angeläget att missförhållandena i vapenhanteringen vid Polismyndigheten i Stockholms län inte upprepas. Jag avser därför att följa upp detta ärende med några frågor till myndigheten. 

Särskilt angeläget måste det anses vara att Polisens vapen inte kommer till användning i brottsliga sammanhang. Jag noterar att uppgifter om sådan användning förekom i målet mot OL, liksom uppgifter om att vapen hade hanterats av i varje fall någon privatperson som hade fungerat som informatör eller infiltratör åt Polisen. Det förekom också uppgifter om att vapen som hade köpts eller omhändertagits från kriminella på nytt hade kommit i omlopp. Jag noterar också att det i polismyndighetens egen rapport den 23 januari 2004 uttalades att det inte kunde uteslutas att en kommande granskning skulle komma att visa att tjänstevapen saknades och kanske fanns med i brottsliga sammanhang. 

Med hänvisning till det sagda bör Polismyndigheten i Stockholms län anmodas att senast den 1 oktober 2008 besvara några frågor, varvid ett särskilt tillsynsärende bör inledas för detta ändamål. Frågorna är följande: 

1. Är det känt om något eller några av myndighetens vapen saknas i dag eller finns på annat håll än som framgår av registret? 

2. Finns det anledning att befara att något eller några av myndighetens vapen, eller vapen som har köpts från kriminella eller omhändertagits av myndigheten, används i brottsliga sammanhang eller av någon privatperson som fungerar som informatör eller infiltratör hos myndigheten? 

3. Vilken bedömning görs i övrigt i frågan om vapenhanteringen hos myndigheten i dag är fullgod? 

4. Bedöms det att ansvarsförhållandena – främst straffrättsligt och disciplinrättsligt – i dag är tydliga när det gäller vapenhanteringen? 

Det kan naturligtvis förekomma missförhållanden när det gäller vapenhanteringen hos andra polismyndigheter än Stockholmspolisen. Med hänsyn till de initiativ som har tagits från Rikspolisstyrelsens sida anser jag mig dock inte i dag ha skäl att särskilt undersöka detta. 

Den rapport från Rikspolisstyrelsen om skrotning av skjutvapen som har funnits i ärendet har inte gett anledning till någon åtgärd från min sida. 

--- 

Jag vill avslutningsvis beklaga att avgörandet av ärendet har dragit ut på tiden.