JK 1324-02-41

MH anhölls den 15 oktober 1997 på grund av misstanke om grov varusmuggling och häktades den 17 oktober 1997 som på sannolika skäl misstänkt för olovlig befattning med smuggelgods och brott mot alkohollagen. Häktningsbeslutet hävdes den 30 oktober 1997. Förundersökningen har därefter avslutats utan att åtal har väckts.

MH har begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst/intrång i näringsverksamhet med 27 000 kr och för lidande med 15 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 3 486 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1988:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och dessutom upphört före ikraftträdandet. MH:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

MH är till att börja med berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen får antas ha inneburit för honom. Ersättningen bör bestämmas i enlighet med vad som brukar utgå vid frihetsinskränkningar av jämförbar längd, dvs. till 9 000 kr.

Till stöd för sin begäran om ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller intrång i näringsverksamhet har MH anfört i huvudsak följande. Vid tidpunkten för frihetsberövandet bedrev han näringsverksamhet i ett handelsbolag. Hans månadsinkomst uppgick till 16 000 - 17 000 kr. Med anledning av frihetsberövandet anställde handelsbolaget en vikarie att utföra hans arbetsuppgifter. Kostnaden för detta uppgick till 27 000 kr och avsåg lön under en tid av en månad, eftersom det inte gick att anställa en vikarie för en kortare tid. MH har enligt en överenskommelse med den andre bolagsmannen kompenserat denne för hela denna kostnad. Till följd härav har hans egna möjligheter att lyfta ersättning ur bolaget minskat i motsvarande mån.

Av utredningen i ärendet framgår att lön till vikarien har utgetts av handelsbolaget. Ett handelsbolag är en självständig juridisk person. Bolaget äger sina tillgångar vilka är skilda från bolagsmännens privata egendom. Det kan vidare förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstol och andra myndigheter. Ersättningsanspråket synes vara att hänföra till intrång i den näringsverksamhet som handelsbolaget har bedrivit. Även om bolaget åsamkats en kostnad för en tillfällig ersättare kan emellertid ersättning härför inte utgå, eftersom ersättning enligt frihetsinskränkningslagen endast kan utgå till den som varit föremål för frihetsinskränkningen och för skada som denne har lidit (jfr JK-beslut 1982 D 5). Anspråket är i denna del således närmast att hänföra till en sådan tredjemansskada som inte är ersättningsgill enligt skadeståndsrättsliga principer (se NJA 1975 s. 533).

En bolagsman kan inte heller för egen del begära skadeståndsersättning för en skada som ett handelsbolag har lidit. I detta fall har emellertid MH, vilket jag i och för sig inte har anledning att ifrågasätta, åtagit sig ett ersättningsansvar gentemot den andre bolagsmannen för de kostnader som bolaget haft för extra arbetskraft med anledning av frihetsberövandet. Åtagandet torde dock i realiteten innebära en förpliktelse för MH att stå för bolagets kostnader för vikarien. Eftersom bolaget inte självt är berättigat till skadeståndsersättning för denna kostnad är det min uppfattning att en sådan övervältring av ersättningsansvaret på en bolagsman inte medför att denne har bättre rätt till skadestånd än vad bolaget har haft. Jag kan därför inte se att MH på grund av själva åtagandet skulle ha rätt till ersättning av staten i enlighet med vad han har gjort gällande.

I detta sammanhang vill jag dock framhålla att MH:s möjlighet att ta ut ersättning ur rörelsen i och för sig torde ha begränsats till följd av de kostnader som bolaget haft för vikarien. Sådan inkomst av näringsverksamhet som den frihetsberövade har gått miste om är han naturligtvis berättigad att få ersatt i form av förlorad arbetsförtjänst. Jag anser mig kunna godta att den uppgivna kostnaden - 27 000 kr - skall läggas till grund för prövningen av skälig ersättning i denna del. Eftersom utredningen inte ger underlag för någon annan bedömning än att bolagets resultat skulle fördelas lika mellan bolagsmännen bör utgångspunkten vara att MH skall tillgodoräknas vad som får sägas ha utgjort hans "andel" av den angivna kostnaden, dvs.13 500 kr. Då denna kostnad i motsvarande mån får anses ha inskränkt utrymmet för honom att lyfta ersättning ur bolaget, bör det angivna beloppet utges till honom såsom ersättning för förlorad arbetsinkomst. I övrigt skall dock anspråket i denna del avslås.

Begärd ersättning för ombudskostnader godtas.