JK 2171-09-40

Bakgrund

Justitiekanslern avslog genom ett beslut den 8 april 2009 KJN:s skadeståndsanspråk.

Beslutet bifogas som bilaga 1.

Nu framställt anspråk

KJN har därefter återkommit i ärendet. Som han får förstås har han begärt att Justitiekanslern ska slå fast att staten, på huvudsakligen samma grunder som har angetts i det tidigare beslutet, är skadeståndsskyldig mot honom samt att han ska tillerkännas 1 800 kr i ersättning motsvarande de grundavgifter som Kronofogdemyndigheten har tagit ut av honom.

Justitiekanslern har hämtat in handlingar och muntliga upplysningar om KJN:s ärende från Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) och Kronofogdemyndigheten. Av dessa har följande framkommit. 

En avgiftskontrollant från RIKAB ansåg sig den 23 januari 2008 se en TV-mottagare i KJNs bostad. Med anledning av detta skickade RIKAB den 12 februari 2008 ett brev till honom med uppmaning att inom femton dagar höra av sig till bolaget. I brevet angavs vidare att om KJN inte hörde av sig inom den föreskrivna tiden skulle bolaget skicka en faktura till honom. Eftersom KJN inte kontaktade RIKAB påfördes han TV-avgift enligt 9 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. RIKAB skickade i tiden därefter ett e-brev till KJN med innebörd att TV-avgift hade registrerats på honom eftersom han inte hade hört av sig. KJN svarade inte på detta meddelande.

Eftersom KJN inte betalade TV-avgifterna ansökte RIKAB hos Kronofogdemyndigheten om utmätning mot honom. I samband med att målen registrerades hos Kronofogdemyndigheten ålades KJN att betala grundavgifter om sammanlagt 1 800 kr (se 17 kap. 1 § utsökningsbalken). 

KJN skickade den 30 september 2008 ett e-brev till RIKAB i vilket han angav att han hade fått ett kravbrev från Kronofogdemyndigheten med anledning av att han inte hade betalat de påförda TV-avgifterna. Han hävdade samtidigt att han inte var innehavare av någon TV-mottagare. Vid omprövning den 3 oktober 2008 beslutade RIKAB att KJN var skyldig att betala TV-avgift. Det angavs att beslutet kunde överklagas till länsrätten. KJN överklagade dock inte beslutet.

Kronofogdemyndigheten mätte ut medel från KJNs bankkonto motsvarande hans skuld till RIKAB. Samtidigt togs från KJN sammanlagt 1 800 kr avseende de obetalda grundavgifterna.

KJN invände mot Kronofogdemyndighetens verkställighet. Med anledning härav kontaktade myndigheten RIKAB som vidhöll att KJN var betalningsskyldig för de TV-avgifter som hade påförts honom. Genom en omprövning den 17 februari 2009 beslutade dock RIKAB att KJN inte var betalningsskyldig enligt de tidigare besluten eftersom det inte gick att utreda om han verkligen var innehavare av en TV-mottagare.

RIKAB återbetalade de TV-avgifter som hade tagits ut av KJN. Den 25 februari 2009 inkom KJN till Kronofogdemyndigheten med en ansökan om befrielse från att betala de grundavgifter som tidigare hade tagits ut av honom. Enligt Kronofogdemyndighetens uppfattning förelåg dock inte särskilda skäl att till KJN återbetala de uttagna grundavgifterna (se 17 kap. 4 § utsökningsbalken). 

Staten ska enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. RIKAB:s verksamhet i samband med bl.a. debitering och uppbörd av avgift för TV-innehav är en sådan verksamhet, trots att den bedrivs i bolagsform. Även Kronofogdemyndighetens verksamhet i samband med beslut om utmätning är en sådan verksamhet. Den nämnda skadeståndsbestämmelsen är således tillämplig i ärendet.  

När det gäller frågor om rättstillämpning eller bevisvärdering är det för skadeståndsansvar inte tillräckligt att ett myndighetsutövande organ har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. I sådana fall finns det nämligen inte sällan utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan vara riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. För att skadeståndsgrundande oaktsamhet ska anses föreligga vid oriktig rättstillämpning eller bevisvärdering förutsätts sålunda att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts (se bl.a. NJA 1994 s. 654). Detta gäller i den utsträckning ett konstaterat fel inte också innefattar en överträdelse av Europakonventionens regler (se bl.a. NJA 2005 s. 462). Så är dock inte fallet här.

I det här fallet grundades RIKAB:s beslut att påföra KJN TV-avgift främst på den omständigheten att en avgiftskontrollant sade sig ha sett en TV-mottagare i KJNs bostad. Härefter skrev RIKAB till honom den 12 februari 2008 och anmodade honom att höra av sig inom 15 dagar. Det gjorde han inte. Under dessa omständigheter var det inte fel av RIKAB att registrera honom som skyldig att betala för innehav av TV.

Härefter skrev RIKAB på nytt till KJN och gav beskedet att han hade registrerats för TV-innehav per den 23 januari 2008 och var skyldig att betala avgift. Någon betalning inkom emellertid inte, vilket ledde till att RIKAB överlämnade ärendet till Kronofogdemyndigheten. Först härefter – den 30 september och den 2 oktober 2008 – hörde KJN av sig, varefter RIKAB vid sin första omprövning vidhöll att han var betalningsskyldig. En vecka senare ändrade man denna bedömning. 

Under angivna omständigheter var det inte fel av RIKAB att överlämna ärendet till Kronofogdemyndigheten och att – på grundval av vad som hade förekommit – vidhålla bedömningen att KJN var betalningsskyldig. Det betyder att det inte heller i denna del har uppkommit någon skadeståndsskyldighet för staten.

Avslutningsvis vill jag kommentera KJN:s fråga ”Men jag har ju fått betala dessa 1800 kr, för vad?”. Svaret är att denna kostnad framför allt har uppkommit till följd av att han inte protesterade innan ärendet överlämnades till Kronofogdemyndigheten. Därför får det anses vara hans eget fel att kostnaden uppkom. Häri ligger också att RIKAB enligt gällande rätt har ett visst utrymme för att göra felbedömningar utan att de blir skadeståndsgrundande för staten. Om en myndighet – eller den som ersätter en myndighet – inte skulle ha utrymme att göra mindre felbedömningar, skulle den statliga verksamheten bli alltför svår att bedriva. Enskilda får därför finna sig i att de ibland kan drabbas av sådana mindre felbedömningar.