JK 2244-14-40

Bakgrund

Den 18 januari 2013 väcktes åtal mot MG vid Västmanlands tingsrätt. Åtalet avsåg gärningar begångna mot målsäganden A, bl.a. sexuellt ofredande, våldtäkt mot barn och övergrepp i rättssak. Vid tidpunkten för det åtalade gärningarna (år 2012) var A 16 år och familjehemsplacerad hos MG.

Jur. kand., sedermera advokaten AT var i målet förordnad som målsägandebiträde för A. Den 24 januari 2013 gav målsägandebiträdet in en skrift till tingsrätten i vilken angavs att A biträdde åtalet och yrkade skadestånd av MG med anledning av brotten. Skadeståndsyrkandet framställdes också av målsägandebiträdet vid huvudförhandlingen i målet. Någon fullmakt för målsägandebiträdet att som ombud företräda A gavs inte in och begärdes inte heller in av tingsrätten medan målet var anhängigt där.

I dom den 20 mars 2013 ogillade tingsrätten åtalet mot MG. Även A:s skadeståndsanspråk ogillades, vilket tingsrätten angav följde av bedömningen i ansvarsdelarna.

Domen överklagades den 27 mars av åklagaren som yrkade att hovrätten skulle döma MG i enlighet med åtalet till ett långt fängelsestraff. Även målsägandebiträdet ingav samma dag ett överklagande med – såvitt avsåg frågan om skadestånd – yrkandet att hovrätten skulle bifalla A:s vid tingsrätten framställda skadeståndsyrkanden. Till överklagandet fogades en fullmakt som A utställt för målsägandebiträdet att som hennes ombud föra talan i målet.

Den 25 april 2013 förelade hovrätten målsägandebiträdet att senast den 10 maj 2013 komplettera överklagandet med en fullmakt, undertecknad av A:s vårdnadshavare, som visade att målsägandebiträdet var ombud för A. Det erinrades om att överklagandet annars skulle kunna komma att avvisas.

Efter att ha beviljats visst anstånd i fullmaktsfrågan kom målsägandebiträdet den 17 maj 2013 in med en skrift till hovrätten. Hon uppgav där bl.a. att det vid samtal med vårdnadshavaren kommit fram att vårdnadshavaren ”inte har målsägandens bästa för ögonen” och begärde att hovrätten skulle pröva om det, trots att målsäganden var underårig, var tillräckligt att målsäganden själv undertecknade fullmakten. Också åklagaren i målet uttryckte – bl.a. med hänvisning till FN:s barnkonvention – uppfattningen att så borde kunna vara fallet.

Hovrätten förelade åter, den 21 augusti 2013, målsägandebiträdet att vid avvisningsäventyr senast den 28 augusti komma in med en fullmakt underskriven av A:s vårdnadshavare.

Den 28 augusti 2013 ingav målsägandebiträdet en ny skrift där hon yrkade att hovrätten, om man inte godtog den fullmakt som A utfärdat, skulle godta en av ordföranden för socialnämnden i berörd kommun utställd fullmakt, vilken uppgavs skulle inges senare. Om inte heller en sådan fullmakt kunde godtas, yrkades att hovrätten skulle bevilja anstånd till dess en särskild vårdnadshavare kunnat utses för A. Något datum när detta skulle kunna ske angavs inte, utan endast att anståndet skulle vara skäligt. Vid en kontakt med hovrätten den 3 september 2013 uppgav målsägandebiträdet att något förfarande om särskild vårdnadshavare för A ännu inte hade inletts.

Den 4 september 2013 ingav målsägandebiträdet en fullmakt utställd av socialnämndens ordföranden i A:s hemkommun. Den 4 oktober 2013 meddelade målsägandebiträdet att hon framfört en begäran till socialnämnden att ”sätta igång en process” om utseende av särskilt förordnad vårdnadshavare.

I ett beslut den 15 oktober 2013 avvisade hovrätten – som inte fann skäl att bevilja ytterligare anstånd – det av målsägandebiträdet för A:s räkning framställda överklagandet. I skälen för beslutet angavs följande.

Rätten att föra talan å en omyndigs vägnar, dvs. för den som är under 18 år, tillkommer den unges vårdnadshavare, om det som i det här fallet gäller brott mot den omyndiges person (se 20 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken och 9 kap. 1 § föräldrabalken, se också Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, åttonde upplagen, s. 53). En fullmakt för någon att föra en underårigs talan ska alltså undertecknas av vårdnadshavaren. En fullmakt som skrivits under av den underårige själv kan med andra ord inte godtas. A:s far är ensam vårdnadshavare för henne. Någon fullmakt som denne skrivit under har, trots förelägganden om att överklagandet annars kan avvisas, inte kommit in till hovrätten. [Målsägandebiträdet] AK har till styrkande av sin behörighet att överklaga tingsrättens dom även gett in en fullmakt som socialnämndens ordförande har undertecknat. Hon har i det sammanhanget särskilt pekat på att socialnämnden i ett fall som detta – då den underårige är föremål för åtgärder enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga – under vårdtiden har samma ansvar som vårdnadshavaren för den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken (se 11 § sista stycket i den förstnämnda lagen). Av den nämnda paragrafen i föräldrabalken framgår för övrigt bl.a. att ett barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Det ansvar som ligger på socialnämnden enligt vad som nyss nämnts kan dock inte sägas innebära att nämnden tar över den rätt som vårdnadshavaren har när det gäller att föra talan med anledning av brott mot den omyndiges person. Detta innebär att den fullmakt som skrivits under av socialnämndens ordförande inte ger målsägandebiträdet behörighet att föra talan å A:s vägnar. På grund av det anförda avvisar hovrätten överklagandet. Vad AK anfört beträffande åtgärder att utse en särskild vårdnadshavare utgör inte skäl att bevilja ytterligare anstånd i fullmaktsfrågan.

Rätten att föra talan å en omyndigs vägnar, dvs. för den som är under 18 år, tillkommer den unges vårdnadshavare, om det som i det här fallet gäller brott mot den omyndiges person (se 20 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken och 9 kap. 1 § föräldrabalken, se också Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, åttonde upplagen, s. 53).

En fullmakt för någon att föra en underårigs talan ska alltså undertecknas av vårdnadshavaren. En fullmakt som skrivits under av den underårige själv kan med andra ord inte godtas. A:s far är ensam vårdnadshavare för henne. Någon fullmakt som denne skrivit under har, trots förelägganden om att överklagandet annars kan avvisas, inte kommit in till hovrätten.

[Målsägandebiträdet] AK har till styrkande av sin behörighet att överklaga tingsrättens dom även gett in en fullmakt som socialnämndens ordförande har undertecknat. Hon har i det sammanhanget särskilt pekat på att socialnämnden i ett fall som detta – då den underårige är föremål för åtgärder enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga – under vårdtiden har samma ansvar som vårdnadshavaren för den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken (se 11 § sista stycket i den förstnämnda lagen). Av den nämnda paragrafen i föräldrabalken framgår för övrigt bl.a. att ett barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.

Det ansvar som ligger på socialnämnden enligt vad som nyss nämnts kan dock inte sägas innebära att nämnden tar över den rätt som vårdnadshavaren har när det gäller att föra talan med anledning av brott mot den omyndiges person. Detta innebär att den fullmakt som skrivits under av socialnämndens ordförande inte ger målsägandebiträdet behörighet att föra talan å A:s vägnar.

På grund av det anförda avvisar hovrätten överklagandet. Vad AK anfört beträffande åtgärder att utse en särskild vårdnadshavare utgör inte skäl att bevilja ytterligare anstånd i fullmaktsfrågan.

Målsägandebiträdet överklagade, för A:s räkning, hovrättens beslut att avvisa A:s överklagande. Högsta domstolen (HD) avvisade dock överklagandet den 30 oktober 2013, eftersom någon fullmakt utvisande målsägandebiträdets behörighet att föra A:s talan inte hade getts in dit.

Den 31 oktober 2013 kallade hovrätten till huvudförhandling i målet, att hållas den 4, 5, 7 och 8 november 2013. Samma dag inkom en begäran från A om att hovrätten skulle vilandeförklara målet. Skälet var att hon på nytt – denna gång för egen räkning – hade överklagat hovrättens beslut att avvisa hennes överklagande rörande skadestånd och att hon ansåg att huvudförhandling i hovrätten inte borde hållas innan HD hade fattat beslut i frågan om avvisning. MG motsatte sig att målet vilandeförklarades.

A:s överklagande avvisades av HD den 4 november 2013, med angivande av att A var underårig och inte behörig att själv föra sin talan i målet. Tingsrättens dom vann därmed laga kraft i den del som avsåg A:s skadeståndsanspråk.

Hovrätten höll härefter den planerade huvudförhandlingen. Av protokollet från huvudförhandlingen framgår bl.a. att ordföranden under förhandlingens första dag upplyste att målsägandens överklagande till HD hade avvisats, och att målsägandebiträdet senare lämnade beskedet att A frånföll sin begäran om vilandeförklaring av målet.

Den 2 december 2013 dömde hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, MG för vissa av de åtalade gärningarna till fängelse i två år och sex månader. Hovrättens dom vann laga kraft när HD den 9 januari 2014 beslutade att inte meddela prövningstillstånd i målet.

A fyllde 18 år i slutet av december 2013.

Anspråket

A har nu yrkat skadestånd av staten med 150 000 kr, motsvarande den ersättning som hon anser skulle ha tillerkänts henne om skadeståndsyrkandet mot MG hade prövats i domstol. Hon har också – som det får uppfattas – begärt att Justitiekanslern inom ramen för sitt tillsynsuppdrag ska granska hur domstolarna hanterat hennes ersättningsanspråk i brottmålet.

Som grund för sina yrkanden har hon anfört bl.a. följande.

Det är uppenbart att rättsväsendets hantering av hennes ersättningskrav mot MG, som grundat sig på allvarliga sexualbrott, inte har varit förenligt med principen om barnets bästa. Ett barn placerat i fosterhem till följd av faderns – ensam vårdnadshavare – försummelser har lämnats utan möjlighet att få skadestånd för det allvarliga brott som hon blivit utsatt för i fosterhemmet. Detta är inte rimligt.

Av artikel 12 i FN:s barnkonvention framgår att konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Hovrättens bedömningar i de aktuella frågorna har grundat sig på formaliteter och har inte varit förenliga med FN:s barnkonvention. Det framgår inte av hovrättens ”lämplighetsbedömning” i anståndsfrågan om det alls beaktats att A redan i december 2013 skulle komma att fylla 18 år, och därmed själv bli behörig att underteckna en fullmakt för målsägandebiträdet.

Hovrätten borde mot den nämnda bakgrunden inte ha avvisat A:s överklagande. Det görs gällande att hovrätten (i första hand) borde ha prövat överklagandet i sak. Alternativt (i andra hand) borde hovrätten på domvillogrund ha undanröjt tingsrättens dom i den del som avser skadeståndsanspråket. Att så inte har skett medför skadeståndsskyldighet för staten. Alternativt åberopas som grund för skadeståndsanspråket att Västmanlands tingsrätt dömt i sak avseende det enskilda anspråket trots att det saknats en giltig fullmakt för målsägandebiträdet.

Om de nämnda felen inte hade begåtts skulle en prövning i domstol ha kommit till stånd beträffande A:s skadeståndsanspråk mot MG. Med beaktande av att MG dömdes för ett fall av våldtäkt mot barn och för sexuellt ofredande mot A skulle skadestånd för kränkning ha utgått i enlighet med hennes yrkanden i anslutning till dessa brott (sammanlagt 150 000 kr).

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Svea hovrätt. Hovrätten har inledningsvis anfört följande.

Bestämmelser om målsägandebiträde finns i lag (1988:609) om målsägandebiträde. Ett målsägandebiträde ska tillvarata målsägandens intresse och bland annat bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk (3 §). Av 4 § lagen om målsägandebiträde följer att utöver bestämmelserna i lagen om målsägande tillämpas för målsägandebiträde rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsbiträde (12 kap. 22 § rättegångsbalken). Behörigheten för ett rättegångsbiträde är mer begränsad än ett ombuds. Ett biträde är behörigt att handla på partens vägnar endast i dennes närvaro. För en underårig målsägande när det rör brott mot person är det vårdnadshavaren som företräder målsäganden (20 kap. 14 § rättegångsbalken). Detta innebär att vårdnadshavaren, om inte målsägandebiträdet får en rättegångsfullmakt, måste godkänna målsägandebiträdets åtgärder. En formell förutsättning för att en underårig målsägande ska kunna framställa ett skadeståndsyrkande i tingsrätten är således ett godkännande av vårdnadshavaren. I det nu aktuella målet avvisades målsägandens överklagande av hovrätten på den grunden att fullmakt saknades. I det läget saknades processuella förutsättningar för hovrätten att pröva frågan om målsäganden som underårig hade rätt att med bistånd av målsägandebiträdet föra en skadeståndstalan i tingsrätten. Eftersom det, på angivet sätt, är vårdnadshavaren som disponerar över processen har hovrätten inte heller kunnat pröva tingsrättens dom i skadeståndsdelen på domvillogrund. Ett förordnande som målsägandebiträde ger inte i sig en rätt att överklaga tingsrättens avgörande. För att överklaga krävs en fullmakt från målsäganden (se NJA II 1988 s. 226). Någon fullmakt som gav målsägandebiträdet denna rätt gavs inte in vid överklagandet. I detta fall krävdes en fullmakt från målsägandens vårdnadshavare eftersom målsäganden var underårig. Hovrätten uppmärksammade i ett tidigt skede att målsägandebiträdet inte hade någon fullmakt. Målsägandebiträdet förelades den 25 april 2013 att komplettera överklagandet med behörighetshandlingar. Målsägandebiträdet gavs vid flera tillfällen anstånd med att följa kompletteringsföreläggandet.

Bestämmelser om målsägandebiträde finns i lag (1988:609) om målsägandebiträde. Ett målsägandebiträde ska tillvarata målsägandens intresse och bland annat bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk (3 §).

Av 4 § lagen om målsägandebiträde följer att utöver bestämmelserna i lagen om målsägande tillämpas för målsägandebiträde rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsbiträde (12 kap. 22 § rättegångsbalken). Behörigheten för ett rättegångsbiträde är mer begränsad än ett ombuds. Ett biträde är behörigt att handla på partens vägnar endast i dennes närvaro.

För en underårig målsägande när det rör brott mot person är det vårdnadshavaren som företräder målsäganden (20 kap. 14 § rättegångsbalken). Detta innebär att vårdnadshavaren, om inte målsägandebiträdet får en rättegångsfullmakt, måste godkänna målsägandebiträdets åtgärder. En formell förutsättning för att en underårig målsägande ska kunna framställa ett skadeståndsyrkande i tingsrätten är således ett godkännande av vårdnadshavaren.

I det nu aktuella målet avvisades målsägandens överklagande av hovrätten på den grunden att fullmakt saknades. I det läget saknades processuella förutsättningar för hovrätten att pröva frågan om målsäganden som underårig hade rätt att med bistånd av målsägandebiträdet föra en skadeståndstalan i tingsrätten. Eftersom det, på angivet sätt, är vårdnadshavaren som disponerar över processen har hovrätten inte heller kunnat pröva tingsrättens dom i skadeståndsdelen på domvillogrund.

Ett förordnande som målsägandebiträde ger inte i sig en rätt att överklaga tingsrättens avgörande. För att överklaga krävs en fullmakt från målsäganden (se NJA II 1988 s. 226). Någon fullmakt som gav målsägandebiträdet denna rätt gavs inte in vid överklagandet. I detta fall krävdes en fullmakt från målsägandens vårdnadshavare eftersom målsäganden var underårig. Hovrätten uppmärksammade i ett tidigt skede att målsägandebiträdet inte hade någon fullmakt. Målsägandebiträdet förelades den 25 april 2013 att komplettera överklagandet med behörighetshandlingar. Målsägandebiträdet gavs vid flera tillfällen anstånd med att följa kompletteringsföreläggandet.

Därefter har hovrätten berört beslutet den 15 oktober 2013, genom vilket målsägandebiträdets begäran om ytterligare anstånd i fullmaktsfrågan avslogs och biträdets överklagande av tingsrättens dom avvisades. Utöver vad som framgår av beslutsskälen (återgivna ovan) har hovrätten framhållit följande.

När det gäller frågan om hovrätten skulle bevilja ytterligare anstånd hör till saken att något förfarande enligt bestämmelserna i 6 kap. 7 § föräldrabalken om att flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare inte ens hade påbörjats. Målet var sedan tidigare utsatt till huvudförhandling och det var enligt hovrättens mening inte lämpligt att ställa in förhandlingen och låta den anstå till dess att nyssnämnt förfarande inletts och saken så småningom hade prövats i domstol. Vid bedömningen om ytterligare anstånd borde ha getts och förhandlingen borde ha ställts in bör även den tilltalades intresse av att få saken prövad beaktas. Den tilltalade var åtalad för ett allvarligt brott som han hade frikänts från av tingsrätten och hade ett intresse av att målet prövades utan ytterligare fördröjning. Den tilltalade hade också motsatt sig att huvudförhandlingen skulle ställas in.

När det gäller frågan om hovrätten skulle bevilja ytterligare anstånd hör till saken att något förfarande enligt bestämmelserna i 6 kap. 7 § föräldrabalken om att flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare inte ens hade påbörjats. Målet var sedan tidigare utsatt till huvudförhandling och det var enligt hovrättens mening inte lämpligt att ställa in förhandlingen och låta den anstå till dess att nyssnämnt förfarande inletts och saken så småningom hade prövats i domstol.

Vid bedömningen om ytterligare anstånd borde ha getts och förhandlingen borde ha ställts in bör även den tilltalades intresse av att få saken prövad beaktas. Den tilltalade var åtalad för ett allvarligt brott som han hade frikänts från av tingsrätten och hade ett intresse av att målet prövades utan ytterligare fördröjning. Den tilltalade hade också motsatt sig att huvudförhandlingen skulle ställas in.

Hovrätten har därtill anfört följande.

Avslutningsvis beklagar hovrätten det materiellt stötande resultatet när en tilltalad döms för ett brott men målsägande på grund av en vårdnadshavares agerande inte ges möjlighet att genom en prövning i domstol få ersättning för den kränkning och det lidande som hon utsattes för. Möjligheten för målsägande att ändå få sådan ersättning torde dock alltjämt finnas genom en ansökan om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten. Information om denna möjlighet för målsäganden lämnades av hovrätten i samband med att hovrätten meddelade dom i målet.

Avslutningsvis beklagar hovrätten det materiellt stötande resultatet när en tilltalad döms för ett brott men målsägande på grund av en vårdnadshavares agerande inte ges möjlighet att genom en prövning i domstol få ersättning för den kränkning och det lidande som hon utsattes för.

Möjligheten för målsägande att ändå få sådan ersättning torde dock alltjämt finnas genom en ansökan om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten. Information om denna möjlighet för målsäganden lämnades av hovrätten i samband med att hovrätten meddelade dom i målet.

Även Västmanlands tingsrätt har yttrat sig i ärendet. Den domare som var ordförande när tingsrätten avgjorde målet har anfört följande.

Tingsrättens domare har ingen annan uppfattning om ett målsägandebiträdes behörighet än den som redovisas i hovrättens yttrande [till Justitiekanslern]. När en underårig målsägande för talan om skadestånd med hjälp av sitt målsägandebiträde utgår tingsrätten dock från att målsägandebiträdet har vårdnadshavarens samtycke till att föra den underåriges talan och kräver därför inte in någon fullmakt från vårdnadshavaren. Så skedde inte heller i detta fall.

Tingsrättens domare har ingen annan uppfattning om ett målsägandebiträdes behörighet än den som redovisas i hovrättens yttrande [till Justitiekanslern]. När en underårig målsägande för talan om skadestånd med hjälp av sitt målsägandebiträde utgår tingsrätten dock från att målsägandebiträdet har vårdnadshavarens samtycke till att föra den underåriges talan och kräver därför inte in någon fullmakt från vårdnadshavaren. Så skedde inte heller i detta fall.

Lagmannen vid tingsrätten har anslutit sig till ordförandens bedömning och tillagt följande.

En av målsägandebiträdets huvuduppgifter är att föra målsägandens talan om skadestånd i anledning av brott. Som framgått av handläggande domarens yttrande är den gängse uppfattningen att biträdet förutsätts ha vårdnadshavares samtycke till åtgärden. Om inte något särskilt framkommer som ger anledning till att närmare undersöka saken sker ingen kontroll av att ett sådant samtycke finns. Såvitt jag förstår framkom ingenting särskilt i denna fråga vid tingsrätten, utan problemet visade sig först i hovrätten. Huruvida målsägandebiträdet hade uppdrag av vårdnadshavaren vid tingsrätten är okänt.

En av målsägandebiträdets huvuduppgifter är att föra målsägandens talan om skadestånd i anledning av brott. Som framgått av handläggande domarens yttrande är den gängse uppfattningen att biträdet förutsätts ha vårdnadshavares samtycke till åtgärden. Om inte något särskilt framkommer som ger anledning till att närmare undersöka saken sker ingen kontroll av att ett sådant samtycke finns. Såvitt jag förstår framkom ingenting särskilt i denna fråga vid tingsrätten, utan problemet visade sig först i hovrätten. Huruvida målsägandebiträdet hade uppdrag av vårdnadshavaren vid tingsrätten är okänt.

Tingsrätten kommer att avvakta Justitiekanslerns bedömning i fråga om kontroll av behörigheten för målsägandebiträdet innan nya rutiner i detta avseende övervägs.

A har yttrat sig över vad domstolarna anfört. Det har upplysts att hon avser att ansöka hos Brottsoffermyndigheten om brottsskadeersättning och att denna process är inledd av hennes ombud men att någon ansökan är ännu inte är ingiven.

Allmänna överväganden

Av 3 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde framgår det huvudsakliga innehållet i biträdets uppdrag. Målsägandebiträdet har till uppgift att ta till vara målsägandens intressen i målet samt att lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet ska också bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren.

Målsägandebiträdes behörighet att inför en domstol handla på målsägandens vägnar behandlas i 4 § fjärde stycket samma lag. Där framgår att rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde ska tillämpas. Av dessa regler följer att ett målsägandebiträde inte utan en giltig fullmakt kan vidta processhandlingar för målsägandens räkning (t.ex. framställa anspråk eller överklaga avgöranden). Om målsäganden inte genast invänder mot en processhandling som biträdet företar i hans eller hennes närvaro, ska det dock anses som att målsäganden har godkänt denna. (Jfr 12 kap. 22 § rättegångsbalken.)

När ett målsägandebiträde har förordnats för ett barn blir det därmed, för att avgöra målsägandebiträdets behörighet, nödvändigt att ta ställning till vem som med giltig verkan äger utfärda en rättegångsfullmakt för biträdet eller i övrigt godkänna dennes rättshandlingar. Vid en talan om skadestånd på grund av brott mot en omyndigs person är det vårdnadshavaren som kan göra detta (se 20 kap. 14 § första stycket jämfört med 11 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken).

Av rättegångsbalkens bestämmelser framgår således att målsägandebiträdets behörighet att på A:s vägnar framställa ett skadeståndskrav, biträda åtalet samt överklaga tingsrättens dom har förutsatt en giltig fullmakt eller ett godkännande som varit giltigt (jfr 12 kap. 8 respektive 22 §§ rättegångsbalken). Lagen ger inte – även med beaktande av FN:s barnkonvention – något utrymme för att A, som var omyndig, själv kunde utfärda en sådan fullmakt eller ge ett sådant godkännande. Detta är också den bedömning domstolarna gjort i det aktuella målet. (Det kan anmärkas att Hovrätten för Västra Sverige gjort en annan bedömning i en dom den 13 oktober 2014, mål nr B 1060-14, vilket f.n. ligger för prövning i HD.)

Tingsrätten borde inte ha dömt över skadeståndsanspråket

Att tingsrätten, trots att någon fullmakt inte hade utfärdats av vårdnadshavaren, dömde över A:s skadeståndanspråk har i tingsrättens yttrande hit förklarats med att tingsrätten, när ett målsägandebiträde för en skadeståndstalan för målsägandens räkning, utgår från att biträdet har vårdnadshavarens samtycke till att föra den underåriges talan. Någon kontroll sker därför inte om det inte kommer fram något som ”ger anledning att närmare undersöka saken”.

A:s vårdnadshavare var, såvitt framgår, inte närvarande vid tingsrättens huvudförhandling i målet. Det finns inget i handlingarna som talar för att tingsrätten i det aktuella fallet haft något konkret stöd för antagandet att ett samtycke fanns från vårdnadshavaren. Tingsrätten verkar således ha tillämpat den ordning som angetts i yttrandet hit, och därmed utgått från att målsägandebiträdet haft vårdnadshavarens samtycke utan att göra någon kontroll av om detta var riktigt.

Det saknas emellertid enligt min mening stöd i gällande rätt för att ett sådant antaget samtycke som tingsrätten synes ha tillämpat skulle kunna ersätta en fullmakt eller utgöra ett sådant giltigt godkännande av målsägandebiträdets processhandlingar som krävs. Ett sådant antagande om samtycke som tingsrätten gjort kan därmed inte ha någon verkan beträffande ett målsägandebiträdes behörighet.

Tingsrätten borde således inte, utan att behörighetsfrågan klarlagts, ha dömt över skadeståndsanspråket. Det finns skäl att rikta kritik mot tingsrätten för att detta skedde.

Hovrättens handläggning har varit formellt korrekt

När tingsrättens dom hade överklagats ingavs till hovrätten fullmakter för målsägandebiträdet vilka undertecknats av A själv respektive av socialnämndens ordförande i hennes hemkommun. Dessa fullmakter godtogs inte av hovrätten. Mot bakgrund av det som angetts ovan var detta formellt helt korrekt. Något stöd för att målsägandebiträdet var behörigt att för A:s räkning överklaga tingsrättens dom förelåg inte vid den tidpunkt då överklagandet avvisades av hovrätten.

Det kan diskuteras om hovrätten i den uppkomna situationen ändå borde ha vidtagit någon annan åtgärd än att besluta om avvisning av överklagandet. Med facit i hand kan det tyckas att domstolen, i vart fall i mitten av maj 2013 när målsägandebiträdet meddelade att vårdnadshavaren ”inte har målsägandens bästa för ögonen” och vägrade att skriva på en fullmakt, tydligare borde ha uppmanat målsägandebiträdet att omedelbart agera för att åtgärda problemet genom att få till stånd en särskilt förordnad vårdnadshavare för A. Det kan även ifrågasättas om det inte hade varit rimligt i den uppkomna situationen om hovrätten meddelat visst ytterligare anstånd i fullmaktsfrågan och avvaktat med att avgöra målet, särskilt med vetskap om att A skulle fylla 18 år under december månad 2013. Beträffande handläggningsfrågor av denna karaktär där olika intressen ofta måste ställas mot varandra har emellertid domstolarna ett relativt stort bedömningsutrymme. De ställningstaganden som hovrätten har gjort i det aktuella fallet – där bl.a. den tilltalades intresse av att få saken prövad har beaktats – ligger inom detta utrymme. Hovrättens beslut bör därför inte föranleda någon kritik.

A har menat att hovrätten i det uppkomna läget i vart fall borde ha undanröjt tingsrättens ogillande dom såvitt avser A:s ersättningsanspråk. Den delen av domen, till vilken också tingsrättens fel hänförde sig, hade emellertid inte behörigen överklagats till hovrätten. I en sådan situation råder viss oklarhet om det, ens på s.k. domvillogrund, är möjligt att inom ramen för det pågående målet besluta om ett undanröjande. (Se t.ex. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949 s. 774, jfr bl.a. RH 1981:50 och NJA 2000 s. 10.) Eftersom gällande reglering inte ger entydigt stöd för att ett undanröjande skulle, eller ens kunde, beslutas kan hovrätten inte kritiseras för att så inte skedde.

A:s begäran hos Justitiekanslern om skadestånd från staten

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande, ett s.k. culpaansvar. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv och att det vid den bedömningen är av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 1210.)

Med dessa utgångspunkter, och mot bakgrund av de bedömningar som gjorts ovan, står det klart att hovrättens handläggning och avgörande av det aktuella målet inte innefattar något sådant fel eller någon sådan försummelse som kan vara skadeståndsgrundande.

Däremot anser jag att det som tingsrätten kritiserats för – dvs. att tingsrätten dömt över A:s skadeståndsanspråk utan att behörighetsfrågan klarlagts – i och för sig innefattar sådan oaktsamhet som kan ge upphov till skadeståndsskyldighet för staten.

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer emellertid att det måste finnas ett klart orsakssamband mellan vållandet och den uppgivna skadan för att skadestånd ska kunna medges. Till det kommer att den skadelidande är skyldig att begränsa sin skada.

A har begärt ersättning hos Justitiekanslern motsvarande det skadestånd som, enligt hennes bedömning, skulle ha utdömts om det enskilda anspråket mot MG hade prövats i domstol. Det står visserligen klart att A på grund av tingsrättens dom inte kan få till stånd en ny prövning av hennes anspråk mot MG. Hon bör emellertid, som hovrätten framhållit i sitt yttrande hit, ha möjlighet att få s.k. brottsskadeersättning på grund av den brottslighet mot henne som MG har dömts för. Sådan ersättning begärs genom en ansökan till Brottsoffermyndigheten. A:s ombud har också upplyst Justitiekanslern om att A avser ansöka om sådan ersättning.

Brottsskadeersättning kan, något förenklat, anses träda istället för skadestånd från en gärningsman. Mot den nämnda bakgrunden finns det således inte, i vart fall inte i detta skede, grund för bedömningen att tingsrättens oaktsamhet har orsakat någon slutlig och ersättningsgill skada för A.

A:s skadeståndsanspråk kan därför inte bifallas. När Brottsoffermyndigheten har prövat hennes begäran om brottsskadeersättning är hon emellertid, om hon anser att någon skada kvarstår, välkommen att återkomma till Justitiekanslern med sitt krav.

Sammanfattning

Svea hovrätts handläggning och avgörande av det aktuella målet har inte innefattat något som kan föranleda kritik. Däremot finns grund för att uttala kritik mot Västmanlands tingsrätt som har dömt över A:s skadeståndsanspråk utan att klarlägga om det var behörigen framställt. Tingsrätten har därigenom gjort sig skyldig till oaktsamhet som kan ge upphov till skadeståndsskyldighet för staten. Det är emellertid inte klarlagt att tingsrättsdomen har orsakat någon slutlig och ersättningsgill skada för A. Detta främst då hon bör kunna få s.k. brottsskadeersättning som motsvarar det som hon begärt skadestånd för. Hennes skadeståndsanspråk kan därför inte bifallas.

Det finns avslutningsvis skäl att betona att det är mycket olyckligt och i grunden oacceptabelt att A, ett barn som utsatts för allvarliga brott, inte på ett godtagbart sätt kunnat få sitt anspråk prövat inom ramen för brottmålet. De inblandade aktörerna bör dra lärdom av det inträffade. Jag översänder därför beslutet för kännedom inte bara till domstolarna utan också till Riksåklagaren och Advokatsamfundet för de åtgärder som där kan anses påkallade.