lagen.nu

NJA 1994 s. 194

Hovrätt har avvikit från prejudikat av Högsta domstolen. Detta har inte ansetts grunda skadeståndsskyldighet för staten.

(Jmf 1979 s 180)

J.I. förde efter stämning å staten vid HD talan med yrkande om skadestånd.

Bakgrund. I HD:s dom upptogs härom följande.

J.I. var i Stockholms TR, fastighetsdomstolens mål F 49/85 angående ledningsrätt, ombud för fyra klagande, bland dem makarna P. och K.A., vid deras talan mot Statens vattenfallsverk. J.I. var därjämte förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen åt makarna A. Sedan fråga uppkommit huruvida J.I. uppburit ersättning i strid mot 23 § rättshjälpslagen och J.I. yttrat sig häröver meddelade fastighetsdomstolen d 18 nov 1986 beslut, varigenom J.I. entledigades som biträde enligt rättshjälpslagen åt P. och K.A. samt avvisades som ombud för samtliga huvudmän. I beslutet förelades makarna A att lämna uppgift om sina ekonomiska förhållanden. Som skäl för beslutet anförde fastighetsdomstolen att J.I. av makarna A uppburit sammanlagt 120 000 kr utöver vad som följer enligt 22 § rättshjälpslagen, att ersättningen avsåg sådant som skulle ersättas inom rättshjälpslagens ram, att J.I:s förfarande stred mot 23 § rättshjälpslagen och medförde att J.I. inte längre borde kvarstå som biträde enligt nämnda lag samt att förfarandet vidare innebar att J.I. inte uppfyllde de krav som ställs på ombud enligt 12 kap 2 § RB varför han inte heller längre borde kvarstå som ombud i målet.

Sedan P. och K.A. inkommit med uppgifter om sina ekonomiska förhållanden beslöt fastighetsdomstolen d 17 dec 1986 att den för dem beviljade rättshjälpen skulle upphöra.

Besvär över fastighetsdomstolens beslut d 18 nov 1986 anfördes såväl av J.I. som av samtliga fyra huvudmän. J.I. yrkade i första hand upphävande av beslutet beträffande både entledigande som biträde enligt rättshjälpslagen och avvisande av honom som ombud. I andra hand yrkade han upphävande av beslutet om hans avvisande som ombud. Vidare yrkade han muntligt förhör i HovR:n samt inhämtande av yttrande från Domstolsverket. Svea HovR uttalade i beslut d 20 jan 1987 att HovR:n ej fann skäl att hålla muntligt förhör eller att inhämta begärt yttrande samt att besvären lämnades utan bifall (mål Ö 3153/86).

Efter besvär av J.I. fann HD i beslut d 15 maj 1987 ej skäl meddela prövningstillstånd.

J.I. var jämväl i Stockholms TR:s mål T 7-295-84 angående försäkringsersättning ombud för P.A. vid dennes talan mot Hansa ömsesidig sakförsäkring samt tillika förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen. TR:n meddelade d 26 nov 1986 beslut. Av detta framgår att det ovannämnda avvisningsbeslutet i målet F 49/85 var känt, att det i nu ifrågavarande mål uppstått fråga om J.I. även här av sin huvudman mottagit otillåten ersättning samt att J.I. förnekat detta. TR:n uttalade - förutom redogörelse för fastighetsdomstolens beslut - följande: Oavsett huruvida J.I. i nu förevarande mål mottagit ersättning i strid mot 23 § rättshjälpslagen eller ej, finner TR:n redan vad som sålunda förekommit vid fastighetsdomstolen ge vid handen att J.I. ej heller i det nu aktuella målet bör kvarstå som rättshjälpsbiträde och ombud. Han skall följaktligen entledigas som rättshjälpsbiträde och avvisas som ombud jämväl i detta mål.

Dessutom förelades P.A. att även i detta mål lämna uppgift om sina ekonomiska förhållanden. Sedan P.A. underlåtit att efterkomma föreläggandet upphävdes d 19 febr 1987 den honom beviljade rättshjälpen.

Såväl J.I. som P.A. anförde besvär över TR:ns beslut om entledigande och avvisning. Svea HovR lämnade i beslut d 20 jan 1987 besvären utan bifall (mål Ö 3187/86).

Efter besvär av J.I. fann HD i beslut d 15 maj 1987 ej skäl meddela prövningstillstånd.

I Stockholms TR:s mål T 10-1-87 mellan G.D. och B.E. angående skadestånd var J.I. ombud för G.D.. I målet uppkom fråga om J.I. på grund av vad som tidigare förevarit borde avvisas jämväl i nu ifrågavarande mål.

TR:n meddelade d 13 febr 1987 följande beslut:

Genom att på sätt som skett i fastighetsdomstolens mål nr 49/85 bryta mot föreskrifterna i rättshjälpslagen har J.I. visat oredlighet. Med hänsyn till att oredligheten stått i direkt samband med J.I:s sätt att fullgöra sitt uppdrag såsom rättegångsombud och J.I. därigenom också svikit det särskilda förtroende det innebär att vid rätten vara förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen, finner TR:n att J.I. bör avvisas som ombud även i förevarande mål samt att skäl jämväl föreligger till att förklara honom obehörig att brukas som ombud vid TR:n i dess helhet. Avstängningen bör dock begränsas till viss tid.

TR:n avvisar J.I. som ombud i målet och förklarar honom obehörig att för tiden t o m d 31 dec 1989 brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid Stockholms TR.

Efter besvär av J.I. meddelade Svea HovR d 26 juni 1987 följande beslut (mål Ö 517/87), varvid två ledamöter var skiljaktiga.

Skäl: HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning att J.I. visat oredlighet genom att bryta mot föreskrifterna i rättshjälpslagen så som han gjorde i fastighetsdomstolens mål nr 49/85. TR:n hade på grund av den oredligheten fog för att avvisa honom som ombud också i det överklagade målet.

Frågan huruvida TR:n dessutom hade stöd av 12 kap 5 § RB att förklara J.I. obehörig som ombud, biträde och försvarare vid TR:n för viss tid på grund av samma oredlighet är svårare att besvara. Lagförarbetena tyder inte på att detta skulle ha varit meningen och HD har tidigare, låt vara under dissens, gått på den linje förarbetena talar för (NJA 1950 s 359). Men detta har, enligt HovR:ns mening med fog, kritiserats i litteraturen. Och HovR:n över Skåne och Blekinge gick för få år sedan (RH 124:83) på den linje som TR:n följde i detta mål. Det ansågs både att ändamålshänsyn talade för det och att lagtexten i själva verket ej uteslöt en sådan tillämpning.

HovR:n delar denna sistnämnda uppfattning om hur 12 kap 5 § RB kan och bör tillämpas. Och då HovR:n inte finner motiverat att begränsa den tid för vilken TR:n obehörigförklarat J.I., skall besvären lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Efter det att J.I. beviljats partiellt prövningstillstånd meddelade HD d 15 dec 1987 beslut (målet refererat i NJA 1987 s 879).

I skälen för beslutet anförde HD: Genom - - - rättshjälpslagen. J.I:s förfarande - - - har också föranlett TR:n att förklara honom obehörig att för tiden tom d 31 dec 1989 brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid den rätten. HovR:n har konstaterat att beslutet i sist angiven del i och för sig strider mot ett i NJA 1950 s 359 refererat avgörande av HD men har ändå stannat för att - med tillämpning av 12 kap 5 § RB - lämna J.I:s besvär över TR:ns beslut utan bifall.

Reglerna om behörighet att vara ombud i rättegång finns i 12 kap 1-4 §§ RB. De allmänna behörighetsvillkoren innefattar enligt 2 § att den som anlitas skall med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet av rätten finnas lämplig som ombud i målet. Behörighetsreglerna skall, utan att någon särskild bestämmelse om detta har funnits behövlig (se NJA II 1943 s 136 vid 5 §), beaktas av rätten självmant och i förekommande fall föranleda avvisande utan invändning av part.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd "eller finnes han eljest olämplig", skall enligt 12 kap 5 § RB rätten avvisa honom som ombud i målet. På samma grunder får rätten förklara ombudet obehörigt för viss tid eller tills vidare vid den rätt där målet är anhängigt. De angivna bestämmelserna gäller enligt 12 kap 22 § resp 21 kap 3 § 3 st RB också i fråga om rättegångsbiträde och försvarare.

Prövningen enligt 12 kap 2 § RB har förutsatts bli vidtagen redan vid rättegångens början (NJA II 1943 s 132 och Gärde m fl, Nya rättegångsbalken, s 113), medan enligt motiven bestämmelserna i 12 kap 5 § tar sikte på fall då ombud först under rättegången befinnes icke kunna eller vilja på ett tillfredsställande sätt utföra sitt uppdrag (NJA II 1943 s 136, jfr Gärde m fl a a s 115 och Söderlund, Kommentar till Rättegångsbalken, s 332 och 345). Det förut citerade uttrycket "eller finnes han eljest olämplig" lämnar i och för sig utrymme för att kunna avse omständigheter som skulle ha möjliggjort ett omedelbart avvisande enligt 12 kap 2 § RB. Med hänsyn till den dubbla reglering en sådan tolkning skulle betyda och till de motivuttalanden som redan har nämnts synes emellertid uttrycket inte kunna tilläggas en sådan innebörd (jfr Ekelöf, Rättegångsbalken II, 1985, s 81 med hänv).

Bestämmelserna i 12 kap 5 § RB får alltså anses enligt sin ordalydelse uteslutande ta sikte på fall av anmärkning mot det sätt på vilket ombudet utför sitt uppdrag i det anhängiga målet. Den i paragrafen angivna befogenheten för rätten att meddela ett avvisningsbeslut med giltighet utöver det målet måste därmed anses inskränkt på motsvarande sätt.

En tillämpning av bestämmelserna i enlighet med det nu sagda har som HovR:n anmärkt kritiserats som opraktisk (se Welamson i SvJT 1953 s 691, jfr Ekelöf a st). Som en allvarlig nackdel har framhållits förfånget för parter som, i brist på förhandsbesked, till ombud väljer personer som gång efter annan redan har befunnits diskvalificerade enligt 12 kap 2 § RB. En jämförelse med det av processkommissionen utarbetade förslag som låg till grund för bestämmelserna (se SOU 1926:33 s 30-33) visar att dessa synpunkter där var tillgodosedda genom att de allmänna diskvalifikationsgrunder som nu motsvaras av villkoren i 12 kap 2 § RB i allmänhet förutsatte tidigare beslut i form av sk ovärdighetsförklaring (se PLB:s redogörelse för tidigare bestämmelser NJA II 1943 s 136) eller dom avseende brott av viss angiven typ. Den ändring som processlagberedningens förslag innebar i detta hänseende har inte kommenterats i förarbetena till rättegångsbalken.

En obehörighetsförklaring av det slag som det nu är fråga om är, särskilt om den som i detta fall beslutas för en bestämd tidsperiod, en trubbig åtgärd såtillvida att den utesluter det hänsynstagande till beskaffenheten av olika mål som framhölls som särskilt betydelsefullt när rättegångsbalken antogs av riksdagen (NJA II 1943 s 134).-Även om det nyss berörda partsintresset av förhandsbesked är angeläget måste beaktas att mer generella förbud kan, beroende på omständigheterna, få förödande verkningar för en person som ägnar sig åt detta slag av juridisk verksamhet. Det kan, när bestämmelserna kom till, ha ansetts motiverat att reservera sådana mera vittgående förklaringar för fall där beslutet kunnat grundas på en egen erfarenhet hos rätten. Det bör i vart fall inte komma i fråga att besluta om en åtgärd av detta slag utan klart lagstöd. Den kritik som framförts får i stället övervägas i lagstiftningsarbetet.

HD ansluter sig alltså till ställningstagandet i det förut nämnda år 1950 refererade avgörandet. Den J.I. meddelade obehörighetsförklaringen skall därför upphävas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut såvitt nu är i fråga upphäver HD förklaringen att J.I. skall vara obehörig som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid Stockholms TR för tiden tom d 31 dec 1989.

Yrkanden.

J.I. yrkade förpliktande för staten att till honom på grund av Stockholms TR:s och Svea HovR:s ovannämnda beslut utge skadestånd enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) för liden skada, vållad genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar, med 6 200 000 kr jämte ränta enligt räntelagen.

HD avvisade i beslut d 20 dec 1991 J.I:s talan såvitt avsåg Stockholms TR:s tre beslut.

HD förordnade vidare i beslut d 4 maj 1993 att särskild dom skulle ges över huruvida Svea HovR vid besluten d 20 jan 1987 i mål Ö 3153/86, d 20 jan 1987 i mål Ö 3187/86 och d 26 juni 1987 i mål Ö 517/87 gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning som jämlikt 3 kap 2 § skadeståndslagen kan grunda skadeståndsskyldighet för staten gentemot J.I..

Justitiekanslern bestred yrkandena i kvarvarande delar.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Freyschuss, referent, Danelius och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl.

J.I. har utvecklat sin talan och anfört grunder beträffande de tre målen enligt följande.

I fastighetsdomstolens mål F 49/85 hade P. och K.A. redan år 1982 av rättshjälpsnämnden beviljats allmän rättshjälp med J.I. som biträde. Under handläggningen av målet förbättrades makarnas ekonomiska ställning under våren 1985 på sådant sätt att de ej längre kunde anses berättigade till rättshjälp. Den beviljade rättshjälpen blev därför i realiteten inaktuell och skulle även formellt bli det så snart makarna anmält de ändrade förhållandena till fastighetsdomstolen. Makarna var väl medvetna om att de var skyldiga att göra en sådan anmälan. J.I., som inte själv var skyldig att anmäla saken till domstolen, hade också träffat en överenskommelse med dem om att de skulle göra en sådan anmälan. Någon anmälan gjordes dock aldrig av makarna, något som J.I. saknade vetskap om. Enär rättshjälpen enligt hans mening var inaktuell var det jämväl klart att aktuella kostnader i målet, i den utsträckning de ej skulle bestridas av Vattenfall, skulle betalas av hans huvudmän. Makarna A hade jämväl under våren 1985 J.I. ovetande anlitat B.E. som ombud utan åberopande av rättshjälp. Den 18 juli 1985 mottog han av makarna A den första betalningen om 30 000 kr enligt kvitto. Av kvittots lydelse framgår att beloppet avsåg förskott på handläggningskostnader i målet samt att slutlig regleringsavräkning skulle ske i samband med dom eller slutligt avgörande av tvisten. Även övriga belopp mottogs mot kvitton och med sådana förbehåll. I sammanhanget bör beaktas att flera andra uppdrag var under handläggning för makarna A:s räkning och att avsevärda belopp för arbete, kostnader mm under en följd av år stod oreglerade. Rättshjälpen täcker ej heller kostnader för tekniskt biträde eller för utredare. Han har enligt direktiv från huvudmännen i målet mot Vattenfall anlitat särskilda utredare (tekniskt biträde) och därigenom, intill dess biträdesersättningen blivit slutligt fastställd i målet, fått delansvar för uppkomna utredningskostnader, vars storleksordning ännu ej var känd då fastighetsdomstolen och HovR:n entledigade honom som biträde och avvisade honom som ombud. Kostnaderna i målet skulle dessutom enligt bestämmelserna i ledningsrättslagen betalas av motparten vilket också fastställdes genom fastighetsdomstolens utslag i målet d 24 okt 1991. Någon betalning "för mycket" enligt 23 § rättshjälpslagen har han således ej uppburit. Ej heller har han förfarit oredligt. Någon skada har ej uppkommit för staten eller för makarna A. De emottagna beloppen var att jämställa med sedvanliga a-contobetalningar från uppdragsgivare utan rättshjälp eller med försträckning (lån) i avbidan på sluthandläggning av tvisten. Först d 4 mars 1987 fick han vetskap om makarna A:s till fastighetsdomstolen ingivna uppgifter om deras ändrade ekonomiska förhållanden och det med anledning härav d 17 dec 1986 meddelade beslutet om upphävande av den beviljade rättshjälpen. Han hade därför ej möjlighet att åberopa detta material i HovR:n innan beslut meddelades där d 20 jan 1987. Först i inlaga till HovR:n d 19 mars 1987 beträffande det tredje avvisningsbeslutet kunde J.I. åberopa dessa uppgifter. HovR:n underlät att från fastighetsdomstolen infordra dessa uppgifter om makarna A:s ekonomi och beslutet om den upphävda rättshjälpen, vilket allt borde utgjort processmaterial vid HovR:ns bedömning av avvisningsfrågan. Även fastighetsdomstolen borde på eget initiativ ha skickat in detta viktiga material till HovR:n. HovR:n avgav inte heller någon motivering till sitt ställningstagande i beslutet. Lagbestämmelserna och deras förarbeten ger inte utrymme för den tolkning av rättshjälpslagen som underrätterna gjort. Det var även felaktigt att tillämpa 12 kap 2 § RB. HovR:n underlät också att hålla av honom begärd förhandling liksom att inhämta av honom begärt yttrande från Domstolsverket. Även om vissa fel och försummelser skulle kunna hänföras till fastighetsdomstolens handläggning svarar staten även för dessa enligt vad som får anses gälla om kumulerade fel eller försummelser av olika myndigheter inom samma offentliga rättssubjekt, vilket åberopas beträffande samtliga tre hovrättsbeslut. Officialprincipen och proportionalitetsprincipen kräver att sådana myndighetsbeslut noga övervägs enär skadeverkningarna vid felaktiga beslut kan bli irreparabla.

Som grund för sin skadeståndstalan i denna del gör J.I. gällande. Fastighetsdomstolens och HovR:ns bedömning är uppenbart oriktig. En med vederbörlig omsorg och omdöme gjord prövning skulle inte ha lett till att J.I. entledigats som biträde enligt rättshjälpslagen och avvisats som ombud. Genom att besluta om så ingripande åtgärder som entledigande och avvisning utan att omsorgsfullt och med omdöme pröva saken har HovR:n genom fel eller försummelse vållat J.I. personskada och ren förmögenhetsskada, som staten enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen är skyldig ersätta.

Stockholms TR:s beslut d 26 nov 1986 i mål T 7-295-84 föregicks av en förfrågan från TR:n om J.I. erhållit någon ersättning från P.A. i det målet. J.I. förnekade detta och hänvisade bl a till sitt yttrande till fastighetsdomstolen i målet F 49/85. Uteslutande med stöd av fastighetsdomstolens beslut d 18 nov 1986 avvisade TR:n honom som biträde enligt rättshjälpslagen och avvisade honom som ombud i målet T 7-295-84. Eftersom någon överträdelse av 23 § rättshjälpslagen inte skett i fastighetsdomstolens mål på skäl som tidigare anförts har också TR:ns beslut i målet T 7-295-84 blivit felaktigt. Beslutet har jämväl saknat laga stöd då ombud endast får avvisas på grund av anmärkning mot det sätt på vilket ombudet utfört sitt uppdrag i det anhängiga målet och någon sådan anmärkning ej förelåg i målet T 7-295-84. Beslutet strider härigenom mot 12 kap 2 och 5 §§ RB, lagförarbetena och HD:s prejudikat NJA 1950 s 359 och 1987 s 879.

I besvär till HovR:n över TR:ns beslut hänvisade J.I. även till sin besvärsinlaga till HovR:n beträffande fastighetsdomstolens beslut. Inte heller i detta fall motiverades HovR:ns beslut. Även i förevarande avgörande lämnades J.I:s begäran om utredningsåtgärder utan åtgärd. Av samma skäl som det hävdats att TR:ns beslut blivit felaktigt görs det gällande att HovR:ns beslut inte blivit riktigt. Därtill kommer att fastighetsdomstolens beslut ej ens vunnit laga kraft. HovR:n har inte heller i detta fall gjort förfrågningar hos TR:n om förekomsten av eller innehållet i de uppgifter om sin ekonomi som P.A. förelagts inkomma med.

Som grund för sin skadeståndstalan i denna del gör J.I. gällande. TR:ns och HovR:ns bedömning är uppenbart oriktig. En med vederbörlig omsorg och omdöme gjord prövning skulle inte ha lett till att J.I. entledigats som biträde enligt rättshjälpslagen och avvisats som ombud. Beslutet att avvisa J.I. som ombud i målet saknar laga stöd. Sådant beslut får endast grunda sig på vad som förekommit i målet. Genom att besluta om så ingripande åtgärder som entledigande och avvisning utan att omsorgsfullt och med omdöme pröva saken har HovR:n genom fel eller försummelse vållat J.I. personskada och ren förmögenhetsskada, som staten enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen är skyldig att ersätta.

Vad angår Stockholms TR:s beslut d 13 febr 1987 i mål T 10-1-87 upptog TR:n frågan om J.I:s avvisande som ombud i detta mål uteslutande med fastighetsdomstolens mål F 49/85 som grund. Av samma anledning upptog TR:n frågan om J.I:s behörighet att överhuvudtaget uppträda som ombud mm i TR:n. J.I. argumenterade utförligt såväl sakligt som rättsligt i yttrande d 9 febr 1987 mot att beslut fattades av det innehåll det sedan fick. TR:ns beslut överklagades av J.I. d 27 febr 1987. Besvärsinlagan kompletterades d 19 mars 1987 varvid makarna A:s då kända inkomst- och förmögenhetsuppgifter avseende inkomståret 1985 samt fastighetsdomstolens beslut om upphävd rättshjälp bifogades. Svea HovR höll även förhandling i målet d 20 maj 1987. HovR:ns beslut d 26 juni 1987 överklagades sedan till HD.

Eftersom TR:ns beslut d 13 febr 1987 liksom HovR:ns beslut d 26 juni 1987 grundats på fastighetsdomstolens beslut har dessa beslut blivit felaktiga av samma anledning som anförts beträffande fastighetsdomstolens beslut. Av skäl som tidigare anförts har TR:n och HovR:n inte i strid mot bestämmelserna i 12 kap 2 och 5 §§ RB ägt avvisa J.I. som ombud i målet eftersom någon anmärkning inte riktats mot det sätt på vilket han utfört sitt uppdrag i det anhängiga målet. Även obehörighetsförklaringen som TR:n och HovR:n gjort har på sätt HD utvecklat i sitt beslut skett i strid mot 12 kap 5 § RB och HD:s klara prejudikat NJA 1950 s 359. Trots upprepat önskemål i besvärsförfarandet om inhämtande av yttrande från Sveriges advokatsamfund har HovR:n inte bifallit denna begäran. Enligt advokatsamfundets disciplinnämnds praxis blir påföljden för vederbörande advokat inte ens vid uppenbar överträdelse av 23 § rättshjälpslagen annat än varning. TR:ns och HovR:ns beslut innebar långtgående ingrepp i enskilds egendomsförhållanden och kränkte allvarligt enskilds rätt att utöva yrke och näring. Den felaktiga och skadebringande myndighetsutövningen initierades av det allmänna och gäller kollektivt fattade beslut av funktionärer i domstolsväsendet vilka det åvilar särskilt strängt ansvar och på vilka höga krav därför också kan ställas vid myndighetsutövning.

Som grund för sin skadeståndstalan i denna del gör J.I. gällande. TR:ns och HovR:ns bedömning är uppenbart oriktig och beslutet saknar laga stöd. En med vederbörlig omsorg och omdöme gjord prövning skulle inte ha lett till någon avvisning och obehörighetsförklaring. Genom att besluta om så ingripande åtgärder som avvisning och obehörighetsförklaring under lång tid utan att omsorgsfullt och med omdöme pröva saken har HovR:n genom fel eller försummelse vållat J.I. personskada och ren förmögenhetsskada, som staten enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen är skyldig ersätta.

Justitiekanslern har bestritt att fel eller försummelse har förekommit vid HovR:ns myndighetsutövning beträffande de tre målen på sätt J.I. gjort gällande. HovR:n har enligt Justitiekanslern inte brustit i omsorg och omdöme vid prövningen av målen och inte heller har härvid felaktig rättstillämpning eller åsidosättande av författningsföreskrift förekommit. Justitiekanslern har vidare i huvudsak anfört.

Svea HovR:s beslut d 20 jan 1987 i mål Ö 3153/86. HovR:ns ställningstagande får antas ha inneburit att den delat fastighetsdomstolens uppfattning vad avser såväl själva slutet som den av fastighetsdomstolen lämnade motiveringen. J.I. måste ha varit medveten om att han hade förordnande som rättshjälpsbiträde när han betingade sig och mottog ersättning av sina huvudmän och ha insett att förfarandet stred mot 23 § rättshjälpslagen. Den omständigheten att rättshjälpen sedermera upphört på grund av förhållanden som eventuellt förelåg redan då ersättningen utgick kan inte förändra bedömningen av J.I:s handlande. Att HovR:n i sitt beslut inte närmare utvecklat sin mening torde inte kunna ges annan innebörd än att HovR:n ansett de av J.I. i HovR:n anförda omständigheterna sakna betydelse för saken och att HovR:n därför kunnat ansluta sig till fastighetsdomstolens bedömning utan att närmare behöva utveckla skälen härför.

Svea HovR:s beslut d 20 jan 1987 i mål Ö 3187/86. HovR:ns beslut bygger på förutsättningen att J.I. i fastighetsdomstolens mål hade visat oredlighet genom att ta emot ersättning vid sidan av rättshjälpen. J.I:s uppfattning att denna förutsättning brister är felaktig av skäl som tidigare anförts.

J.I:s ståndpunkt, att avvisning av ombud endast skulle få ske där anmärkning mot ombudets sätt att utföra sitt uppdrag i det aktuella målet förekommit, torde inte vara riktig. Det har funnits sakliga och lagliga förutsättningar att avvisa J.I. som ombud i målet vid Stockholms TR, avd 7, med hänvisning till vad som förekommit i målet vid fastighetsdomstolen.

Svea HovR:s beslut d 26 juni 1987 i mål Ö 517/87. HovR:n har utförligt motiverat sitt ställningstagande, utmynnande i att HovR:n lämnade anförda besvär utan bifall. Beslutet grundas på en tolkning av 12 kap 2 och 5 §§ RB med utgångspunkt i vad som enligt förarbeten, doktrin och praxis kunnat anses vara gällande rätt. HovR:ns prövning har inte varit culpös och har skett med erforderlig omsorg och noggrannhet. Beträffande de sakliga förutsättningarna för att avvisa J.I. som ombud hänvisas till vad som anförts beträffande HovR:ns tidigare beslut. Lagliga förutsättningar har sålunda förelegat att avvisa J.I. som ombud i det aktuella målet. Även de i HovR:n skiljaktiga ledamöterna har i denna del varit eniga med majoriteten. HD:s prövning av målet avsåg endast den del av HovR:ns beslut som gällde förutsättningarna för att för viss tid förklara J.I. obehörig att brukas som ombud mm vid TR:n. Beträffande målet i övrigt beviljades ej prövningstillstånd. HD har sålunda i denna del inte funnit underdomstolarnas rättstillämpning oförenlig med gällande praxis.

Vad angår HovR:ns beslut till den del det upphävts av HD räcker det inte för skadeståndsansvar att en myndighet eller en domstol har bedömt en juridisk fråga eller en bevisfråga fel. En felaktig rättstillämpning torde endast i undantagsfall vara så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse från myndighetens sida. Endast grava felbedömningar kan anses som vårdslöshet. Att HD i sitt beslut d 15 dec 1987 gjort en annan rättslig bedömning än HovR:n och hävt obehörighetsförklaringen innebär inte att HovR:ns bedömning kan läggas staten till last som skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Rättsläget beträffande tolkningen av 12 kap 2 och 5 §§ RB kan ej anses ha varit entydigt före HD:s nyssnämnda beslut. I svensk rätt anses det inte föreligga någon oavvislig skyldighet att följa prejudikat från de högsta dömande instanserna. Om, såsom i förevarande fall, det kunnat ifrågasättas, huruvida ett tidigare avgörande i den högsta instansen framstår som auktoritativt, torde den omständigheten att en lägre instans ansett sig kunna avvika från det äldre avgörandet i vart fall inte vara av beskaffenhet att grunda skadeståndsskyldighet för staten.

HD gör följande bedömning.

Vad gäller Svea HovR:s beslut d 20 jan 1987 som innebar fastställelse av fastighetsdomstolens beslut framgår av utredningen att J.I. i målet såsom makarna A:s ombud mottagit ersättning med 120 000 kr. Så länge fastighetsdomstolen inte förordnat om att rättshjälpen upphört har han ej varit berättigad att av makarna A mottaga betalning som skulle ersättas inom rättshjälpslagens ram. Som fastighetsdomstolen och sedan även HovR:n funnit får anses utrett att den av makarna A erlagda ersättningen mottagits av J.I. i strid mot 23 § rättshjälpslagen. Detta förhållande förändras ej av att makarna A senare i samband med målets avgörande skulle få ersättning för sina rättegångskostnader enligt ledningsrättslagens bestämmelser av motparten. Under angivna omständigheter har fastighetsdomstolen och HovR:n ägt rätt att entlediga J.I. som biträde enligt rättshjälpslagen och att med stöd av 12 kap 2 § RB avvisa honom som ombud i målet. Genom den av J.I. förebragta utredningen är ej visat att HovR:n gjort sig skyldig till fel eller försummelse i något av de hänseenden J.I. gjort gällande.

Svea HovR:s andra beslut d 20 jan 1987 som innebar fastställelse av TR:ns beslut i mål T 7-295-84 grundas på att J.I. i strid mot 23 § rättshjälpslagen mottagit ersättning i fastighetsdomstolens mål. J.I:s invändning att fastighetsdomstolens beslut varit felaktigt har som HD tidigare redogjort för befunnits oriktig. Något stöd för J.I:s ståndpunkt att avvisning endast kan ske om anmärkning kan riktas mot ombudet i det aktuella målet föreligger inte i vare sig lagtext, lagförarbeten eller rättspraxis. TR:n och HovR:n har sålunda med stöd av fastighetsdomstolens beslut ägt entlediga J.I. som rättshjälpsbiträde och med stöd av 12 kap 2 § RB avvisa honom som ombud i det förevarande målet. Genom den av J.I. förebragta utredningen är inte visat att HovR:n gjort sig skyldig till fel eller försummelse i något av de hänseenden J.I. gjort gällande.

Av samma skäl som HovR:n i det tidigare beslutet ägt avvisa J.I. som ombud har lagliga förutsättningar förelegat för HovR:n att i sitt beslut d 26 juni 1987 fastställa TR:ns beslut att avvisa J.I. som ombud i målet T 10-1-87. Genom den av J.I. förebragta utredningen har inte visats att HovR:n i denna del gjort sig skyldig till fel eller försummelse i något av de hänseenden J.I. gjort gällande.

Vad angår den del av HovR:ns beslut som innebar fastställelse av TR:ns beslut att för viss tid förklara J.I. obehörig att vara ombud, biträde eller försvarare vid Stockholms TR och som upphävts av HD uppkommer frågan om skadeståndsskyldighet föreligger för staten på grund av felaktig rättstillämpning.

En rättstillämpning kan endast i undantagsfall anses så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse, dvs culpa, från myndighetens sida (jfr prop 1972:5 s 518). Skilda krav bör ställas på olika myndigheter och om ett avgörande har stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet bör särskild omsorg krävas. Särskilt höga anspråk bör i detta hänseende ställas på domstolarna. Även om underdomstolar inte är bundna av HD:s prejudikat är dessa av stor betydelse vid bedömningen av om en domstol i sin rättstillämpning gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Samtidigt måste utrymme lämnas för domstolarnas rättsskapande verksamhet. En domstol bör sålunda ha vissa möjligheter att avvika från tidigare rättspraxis, och om den anför rimliga skäl för att tillämpa lagen på ett annat sätt än HD gjort kan en sådan rättstillämpning i vart fall inte föranleda skadeståndsskyldighet för staten.

Vad gäller tillämpningen av 12 kap 5 § RB har förelegat ett avgörande av HD från 1950 (NJA 1950 s 359) som HovR:n avvikit ifrån. HovR:n har utförligt motiverat sitt ställningstagande och härvid bla hänvisat till kritik som förekommit i doktrinen mot avgörandet och till ett senare hovrättsavgörande som innefattar en avvikelse från HD:s ställningstagande.

Med hänsyn till vad nu anförts kan HovR:ns avgörande inte anses utgöra fel eller försummelse som föranleder skadeståndsskyldighet för staten.

Sammanfattningsvis finner HD sålunda att Svea HovR inte genom något av de tre besluten gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning som jämlikt 3 kap 2 § skadeståndslagen kan grunda skadeståndsskyldighet för staten gentemot J.I..

Parterna har underrättats om att målet vid denna utgång kan avgöras slutligt.

Domslut.

Med fastställande av att Svea HovR vid besluten d 20 jan 1987 i mål Ö 3153/86, d 20 jan 1987 i mål Ö 3187/86 och d 26 juni 1987 i mål Ö 517/87 inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning som jämlikt 3 kap 2 § skadeståndslagen kan grunda skadeståndsskyldighet för staten lämnar HD J.I:s i målet förda talan utan bifall.

HD:s dom meddelades d 5 april 1994 (nr DT 88).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1994-04-05
Målnummer
T327-91
Lagrum
3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1979 s. 180
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Myndighetsutövning
Statens skadeståndsansvar
Prejudikat
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

NJA 2003 s. 285: Fråga om regeringen gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid bedömning av talerätt i ett strandskyddsärende.
NJA 2003 s. 527: Talan om skadestånd mot domare i HovR för påstådda kränkningar av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har ogillats utan att stämning utfärdats. (Jfr 2003 s. 217)
NJA 2007 s. 862: Fråga om underlåtelse att kommunicera en ansökan om rättsprövning har utgjort skadeståndsgrundande fel eller försummelse.
NJA 2010 s. 112: En klagande i ett bygglovsärende har ansetts inte vara berättigad till skadestånd för rättegångskostnader som föranletts av oriktig myndighetsutövning av kommunen. 3 kap. 2 § skadeståndslagen...
NJA 2013 s. 842: Statens skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen och enligt Europakonventionen när en miljösanktionsavgift har dömts ut trots att tillräckliga påståenden rörande förutsättningarna för ett...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation