JK 2547-01-41
Ersättning till den som dömts för sexualbrott mot underårig och avtjänat straff i två år men frikänts efter resning
Anspråk m.m.
ES anhölls den 30 november 1992 och häktades den 2 december 1992 såsom på sannolika skäl misstänkt för otukt med barn, grovt brott, samt grovt sexuellt utnyttjande av underårig. ES åtalades därefter för dessa brott samt för sexuellt ofredande. Genom dom den 23 december 1992 ogillade Lidköpings tingsrätt åtalet och ES försattes på fri fot. Sedan åklagaren överklagat tingsrättens dom dömdes ES av Göta hovrätt den 9 mars 1993 i enlighet med åtalet till fängelse tre år. I domen förordnades att ES skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft. ES överklagade hovrättens dom. Högsta domstolen fann dock inte skäl att meddela prövningstillstånd.
ES avtjänade fängelsestraffet. Han frigavs efter två tredjedelar av strafftiden och har således sammanlagt varit berövad friheten under en tid av två år.
Sedan Högsta domstolen beviljat resning och förordnat att målet på nytt skulle tas upp i hovrätten ogillade Göta hovrätt åtalet genom dom den 19 juni 2001. Av domen framgår bl.a. att ES:s dotter, som varit målsägande i målet, ändrat sina uppgifter och förklarat att hon inte längre upplevde sig ha blivit sexuellt utnyttjad av sin far.
ES har begärt ersättning för lidande med, såsom det framställts, ett belopp som i vart inte skall understiga 500 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 3 363 kr. ES har till stöd för sin begäran anfört i huvudsak följande. Han har dömts och avtjänat straff för sexualbrott mot sin egen biologiska dotter. Brottet är något av det mest skändliga man kan anklagas för. Han har hela tiden förnekat de påstådda gärningarna. Han bor i en relativt liten ort utanför Lidköping, där alla i stort sett känner varandra. Han har under de nio år som gått från det att han först greps och fram till frikännandet levt under ett starkt socialt tryck. Frihetsberövandet och målet väckte stor uppmärksamhet i lokalpressen men publicitet har förekommit även i de rikstäckande tidningarna.
Åklagarmyndigheten har avgett yttrande och därvid bl.a. bekräftat ES:s uppgifter om uppmärksamhet i massmedia.
Ersättning till följd av frihetsberövanden regleras numera i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, som den 1 januari 1999 ersatte lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. När det gäller åtgärder som vidtagits och upphört före den 1 januari 1999 skall dock 1974 års lag alltjämt tillämpas. Det leder till att det är bestämmelserna i den lagen som är aktuella i förevarande fall.
Av 1 och 2 §§ frihetsinskränkningslagen följer att en rätt till ersättning enligt lagen under vissa förutsättningar föreligger om en frikännande dom meddelas. ES är i enlighet med dessa bestämmelser berättigad till ersättning för den skada som frihetsberövandet lett till.
Ersättningen för lidande skall bestämmas efter en prövning av den skada som kan anses ha uppstått i det enskilda fallet. Det skall således ske en individuell prövning av varje ersättningsärende. Vid prövningen bör, utöver frihetsberövandets längd, hänsyn tas till bl.a. arten av den brottslighet som misstanken avsett och graden av publicitet i samband med frihetsberövandet
ES - som var 63 år när han första gången frihetsberövades med anledning av den påstådda brottsligheten - har varit berövad friheten under två års tid. Frihetsberövandet har föranletts av misstanke om allvarlig brottslighet som innefattat omständigheter som i hög grad får antas ha utsatt honom för omgivningens missaktning. Till detta kommer att han blivit frikänd först sedan resning beviljats och efter det att han avtjänat det utdömda straffet. Samtliga nu anförda omständigheter talar med styrka för att frihetsberövandet får antas ha inneburit ett mycket stort lidande för honom.
Till bilden hör vidare den publicitet som enligt vad åklagaren bekräftat förekommit i samband med frihetsberövandet. Även detta förhållande verkar i förhöjande riktning när det gäller att bestämma ersättningen för lidande, särskilt med beaktande av att ES bor på en relativt liten ort och därmed sannolikt har kunnat identifieras av många personer.
Med hänvisning till det anförda och till vad som i övrigt kommit fram i ärendet finner jag att ersättningen för lidande skäligen bör bestämmas till 650 000 kr.
Den yrkade ersättningen för ombudskostnader är skälig. Ersättning skall därför i den delen utgå med 3 363 kr.