JK 2769-97-21

Som jag förstått Carina H:s anmälan anser hon att domare, åklagare m.fl. som är medlemmar i t.ex. en Rotary-klubb därigenom ikläder sig särskilda förpliktelser i förhållande till andra medlemmar i en sådan organisation och att dessa förpliktelser påverkar eller kan påverka deras yrkesgärning på ett sätt som kan sätta opartiskheten i den offentliga verksamheten i fråga.

En svårighet vid granskningen av de frågor som Carina H tar upp i sin anmälan följer av de begränsningar som gäller för Justitiekanslerns tillsynsuppgift. Enligt den lag som reglerar Justitiekanslerns tillsyn är tillsynsuppgiften begränsad till den offentliga verksamheten (se 1 § lagen, 1975:1339, om justitiekanslerns tillsyn). Saken uttrycks så att Justitiekanslern skall ha tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden.

Det nu anförda betyder att Justitiekanslern inte har möjlighet att från en privat organisation som t.ex. Rotary begära in yttranden eller kräva att få upplysningar om verksamheten. Inte heller kan Justitiekanslern kräva att få uppgifter om Rotary eller dess verksamhet från en enskild medlem, även om denne har anställning inom rättsväsendet. Medlemskapet i en sådan förening får nämligen anses vara en privat angelägenhet som ligger vid sidan av anställningen. Det är alltså förenat med vissa svårigheter för ett statligt tillsynsorgan som Justitiekanslern att utreda en anmälan av det slag det här är fråga om.

Justitiekanslern har emellertid under hand inhämtat vissa handlingar rörande verksamheten inom Rotary, bl.a. Svensk Rotary-handbok, utgiven i oktober 1997. Under rubriken "Vart syftar Rotary?" lämnas i handboken följande uppgifter.

"Syftet med Rotary är att uppmuntra tjänandet som bas för all verksamhet genom att

lära känna människor och därigenom få möjlighet att tjäna,

tillämpa en hög etisk standard i yrkeslivet, erkänna varje nyttig sysselsättnings värde och se till att den egna yrkesverksamheten ges en möjlighet att tjäna samhället,

tillämpa tjänandets ideal i dagligt liv och i förhållande till samhället.

främja internationellt samförstånd och fred genom ett världsomfattande kamratskap."

I handboken anges vidare vad som förväntas av en s.k. rotarian.

"Vid lagrådet i Singapore 1989 antogs en deklaration med regler avsedda att användas av rotarymedlemmar i det dagliga livet. Deklarationen innebär och understryker främst att jag som rotarian förväntas

betrakta mitt yrke som ett medel att - direkt eller indirekt - hjälpa andra,

tillämpa de etiska regler, både till bokstav och andemening, som gäller för mitt yrke samt följa mitt lands lagar och i praktiken omsätta högt stående moraliska normer.

hedra mitt yrke och främja dess etiska standard,

vara hederlig, lojal och rättvis mot alla dem jag kommer i kontakt med,

visa aktning och respekt för alla yrken och verksamheter, vilka är till nytta för samhället,

erbjuda min förmåga - inom yrket och i övrigt - för att ge människor arbets- och utvecklingsmöjligheter samt lindra nöd och förbättra mina medmänniskors livskvalité.

Dessa regler beträffande etiska frågor - om rätt och orätt, gott och ont - är krävande. I våra liv kan dock en tillämpning göra att ansträngningens glädje liksom många av våra framtidsvisioner kan bli en verklighet."

Med den reservation som ligger i att jag möjligen inte haft full tillgång samtliga dokument som ligger till grund för Rotary-verksamheten, kan jag för egen del inte finna att de syften som bär upp verksamheten eller de förhållningsregler som gäller för medlemmarna skulle föra med sig förpliktelser för den enskilde av sådant slag att denne i sin yrkesutövning på den offentliga sektorn skulle få svårigheter att handla opartiskt. Det anges visserligen i de angivna dokumenten att en Rotary-medlem skall "hjälpa andra" och att han skall "tillämpa tjänandets ideal i dagligt liv och i förhållande till samhället". Men det finns inget som tyder på att dessa förhållningsregler skulle innebära att Rotary-medlemmen skulle vara förpliktad att enbart hjälpa eller tjäna andra Rotary-medlemmar. Enligt min mening får reglerna i stället i enlighet med sin ordalydelse uppfattas som en uppmaning till medlemmarna att hjälpa och tjäna alla människor. Jag uppfattar alltså texterna så att organisationen snarare har en allmänt filantropisk inriktning än en snäv intresseinriktning vänd endast mot de egna medlemmarna och den egna verksamheten. Jag noterar för övrigt att det i handboken särskilt anges att medlemmen skall följa landets lagar och i praktiken omsätta högt stående moraliska normer.

Även om jag i de Rotary-dokument som jag haft tillgång till således inte kunnat finna något anmärkningsvärt med utgångspunkt från de frågor Carina H tar upp i sin anmälan, vill jag i sammanhanget ändå framföra några mer allmänna synpunkter på förhållandet mellan organisationstillhörighet och jäv. Dessa frågor är inte helt oproblematiska och som Carina H är inne på i sin anmälan får de en särskild aktualitet just inom rättsväsendet där åtskilliga domare, åklagare och advokater tillhör Rotary-klubbar eller andra liknande organisationer.

I Sverige råder organisationsfrihet och det är alltså tillåtet för t.ex. en domare eller en åklagare att tillhöra vilken organisation som helst. Det har i olika sammanhang till och med framförts som önskvärt att domare deltar i organisationslivet för att få erfarenheter som kan vara till nytta i den dömande verksamheten. Jag delar i huvudsak den uppfattningen. Erfarenheter som förvärvas inom föreningslivet grundar liksom erfarenhet från andra samhällsområden kunskaper som många gånger är till stor nytta i det praktiska rättslivet.

En följd av att någon deltar i föreningsverksamhet är emellertid också att han eller hon får gemensamma intressen med andra som deltar i verksamheten. Det är ofrånkomligt. Självklart kan det även uppkomma mer eller mindre starka personliga bindningar med olika föreningsmedlemmar. För en domare som har att iaktta jävsreglerna i rättegångsbalken innebär detta normalt inte något problem. Enbart den omständigheten att domaren är medlem i samma förening som någon som deltar i en rättegång, t.ex. en part eller ett vittne, betyder normalt inte att det föreligger en jävssituation. Om föreningen är indragen i en rättstvist vid domstolen kan saken komma i ett annat läge, i vart fall om domaren är styrelseledamot eller innehar någon annan mera framskjutande ställning inom föreningen. I en sådan situation kan jäv föreligga och domaren bör då inte delta i rättegången. Det är för övrigt en skyldighet för domaren att själv uppmärksamma jävsfrågorna och ta de initiativ som situationen kan påkalla.

Det finns emellertid förhållanden - och jag föreställer mig att det är sådana som Carina H syftar på i sin anmälan - där det formellt inte föreligger jäv men där omständigheterna ändå är sådana att allmänheten kan sätta ifråga om inte en jävsliknande situation föreligger. Så kan vara fallet när det t.ex. på en mindre ort finns ett flertal verksamma jurister som är medlemmar i en och samma förening och där det vid rättegångar förekommer att både domare, åklagare och advokat tillhör föreningen. Även om det i en sådan situation formellt inte föreligger jäv, kan man inte blunda för att förhållandena kan skapa misstro hos allmänheten och att utomstående kan fråga sig om de rättsliga överväganden som görs t.ex. inom ramen för en rättegång kan vara helt opåverkade av att de inblandade känner varandra väl och regelbundet umgås i samma förening. Särskilt när det gäller föreningar som inte är öppna för envar finns en risk för att en sådan misstro kan uppstå gentemot de företrädare för rättsväsendet som är medlemmar i föreningen.

Att det under senare tid till Justitiekanslern inkommit ett flertal anmälningar som just gäller frågor om domares och andras opartiskhet med hänsyn till medlemskap i Rotary-föreningar kan givetvis uppfattas som ett varningstecken. Jag har också uppmärksammat att det i massmedier på flera håll i landet har förekommit reportage och artiklar angående dessa frågor. Carina H anger uttryckligen i sin anmälan vissa förhållanden i Östersund. Men även på andra håll i landet har liknande diskussioner förekommit, bl.a. i Ronneby. Att frågan sålunda debatterats i olika sammanhang ser jag dock närmast som ett sundhetstecken och bör inte tas till intäkt för att det allmänt skulle finnas en utbredd misstro mot domare och andra befattningshavare på grund av deras engagemang i föreningslivet.

Min egen inställning i dessa frågor är att det är fullt möjligt för en offentlig tjänsteman, t.ex. en domare, en åklagare eller en kronofogde, att vara medlem i en förening av det slag som här har nämnts utan att det i princip innebär några problem från jävssynpunkt. Det kan dock finnas anledning för den enskilde domaren, åklagaren m.fl. att vara uppmärksam och iaktta en viss försiktighet när omständigheterna är sådana att ett deltagande i föreningslivet kan ge upphov till misstro hos allmänheten angående opartiskheten eller oförvitligheten hos dem som arbetar inom rättsväsendet. Det är emellertid knappast en uppgift för Justitiekanslern som ett statligt tillsynsorgan att ge några närmare anvisningar om vad som kan anses lämpligt eller mindre lämpligt i de situationer som här avses. Som jag tidigare nämnde är ju frågan om medlemskap i en privat förening en sak som ligger vid sidan av det offentliga anställningsförhållandet och den faller därmed i princip utanför den sfär som utgör Justitiekanslerns tillsynsområde. Det får i stället ankomma på den enskilde offentlige tjänstemannen att själv ta ställning i dessa frågor med hänsyn tagen till kraven på opartiskhet och objektivitet och de övriga omständigheter som kan vara att betydelse för att tilltron till rättsskipningen skall kunna upprätthållas. Jag anser inte heller att problemen är av den omfattning att det finns anledning för mig att initiera lagstiftningsåtgärder i frågan.

Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.