JK 291-09-41

VT har varit efterlyst av United Nations Interim Administration Mission in Kosovo (UNMIK). Den 25 september 2007 begärde UNMIK i en framställning att han skulle utlämnas till Kosovo. Framställningen om utlämning grundades på ett häktningsbeslut som hade meddelats den 7 november 2001 av undersökningsdomaren i distriktsdomstolen i Mitrovica i Kosovo. Det brott som VT begärdes utlämnad för motsvaras i Sverige av mord.

VT anhölls i Göteborg den 6 september 2007. I ett beslut den 10 september samma år fastställde Göteborgs tingsrätt anhållandet. Han häktades den 26 oktober 2007. VT försattes den 12 maj 2008 på fri fot av Högsta domstolen efter en förhandling som avsåg utlämningsfrågan. Regeringen avslog den 29 maj 2008 framställningen om utlämning med hänvisning till Högsta domstolens bedömning.

VT har begärt ersättning för lidande med 250 000 kr, för förlorad arbetsförtjänst med 183 385 kr och för ombudskostnader med 2 760 kr. Han har vidare begärt ränta på yrkade belopp.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande.

VT har fått ta del av åklagarens yttrande och förelagts att komplettera sitt anspråk på ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Han har emellertid inte hörts av.

Justitiekanslern har tagit del av riksåklagarens yttranden den 26 februari och den 5 mars 2008 (2007/5904), Högsta domstolens beslut den 20 maj 2008 (Ö 931-08) och regeringens beslut den 29 maj 2008 (JuBIRS2006/3736).

Justitiekanslerns bedömning

Något om den rättsliga regleringen vid utlämning för brott

Av 23 § utlämningslagen framgår att den som i en främmande stat är misstänkt för ett brott som kan föranleda utlämning får, på begäran av en behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning, omedelbart anhållas av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller för brottmål. Beslut om användning av tvångsmedel ska utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad som är stadgat för brottmål prövar åtgärden samt, om anhållandet ska bestå, genast underrättar chefen för Justitiedepartementet om detta.

Vidare gäller enligt 9 § andra stycket utlämningslagen, i det fall en dom inte har meddelats i den främmande staten, att en framställning om utlämning ska grundas på ett beslut om häktning som har meddelats av en behörig myndighet i den främmande staten. Framställningen får inte bifallas med mindre än att det föreligger sannolika skäl för att personen har begått gärningen.

Själva framställningen om utlämning ska ges in till Justitiedepartementet (14 §). Till framställningen ska fogas en avskrift av häktningsbeslutet. Innan regeringen meddelar beslut med anledning av framställningen ska ett yttrande avges av riksåklagaren (15 §). Om den som avses med framställningen inte har samtyckt till utlämningen ska ärendet dessutom prövas av Högsta domstolen (15 §). Högsta domstolen prövar därvid frågan om en utlämning lagligen kan beviljas. Finner Högsta domstolen att hinder mot utlämningen föreligger får framställningen inte beviljas (20 §).

Frågan om VT rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen

VT har varit frihetsberövad med stöd av 23 § utlämningslagen. Det rör sig därför om ett s.k. administrativt frihetsberövande. Hans begäran om ersättning ska då prövas enligt 5 § frihetsberövandelagen (jfr Justitiekanslerns beslut den 1 november 2004 i ärendet med dnr 346-04-41). Enligt nämnda paragraf föreligger rätt till ersättning om det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då har blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. För att beslutet ska anses ha vilat på felaktiga grunder bör vidare förutsättas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet (se prop. 1997/98:105 s. 53).

I det aktuella fallet visar utredningen att besluten om anhållande och häktning av VT i allt väsentligt fattades mot bakgrund av ett beslut om häktning av undersökningsdomaren i distriktsdomstolen i Mitrovica, Kosovo. Den omständigheten att besluten fattades på grundval av ett begränsat material kan inte i sig anses innebära att de fattades på felaktiga grunder i den mening som avses i frihetsberövandelagen. Det ligger i sakens natur att utredningen i ett utlämningsärende i inledningsskedet många gånger är begränsad och att bedömningen om sannolika skäl föreligger får belysas närmare under den fortsatta utredningen genom exempelvis förhör med den person som begärs utlämnad.

I ett beslut den 20 maj 2008 fann Högsta domstolen att Republiken Kosovo inte hade tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention och att det för utlämning därmed krävdes att det förelåg sannolika skäl för att VT hade begått den påstådda gärningen (9 § andra stycket utlämningslagen). Domstolen uttalade att det vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att någon som begärs utlämnad har begått det brott för vilket han begärs utlämnad måste ske en värdering av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopas som grund för framställningen. De konkreta omständigheter som brottsmisstankarna mot VT byggde på och som hade presenterats för svenska myndigheter ansågs inte vara tillräckliga som underlag för en bedömning att det förelåg sannolika skäl för att han hade begått gärningen. Trots att riksåklagaren hade begärt in kompletterande utredning från UNMIK tillkom inte heller någon ytterligare utredning, t.ex. i form av teknisk bevisning. Domstolen fann därför att det förelåg hinder mot utlämning enligt 9 § andra stycket utlämningslagen eftersom det inte fanns sannolika skäl för att VT hade begått den aktuella gärningen.

Det förhållandet att Högsta domstolen slog fast att underlaget för häktningsbeslutet i Kosovo inte var tillräckligt för att nå upp till kravet på sannolika skäl innebär inte att det är fråga om ett sådant fall av oriktighet som avses i förarbetena till frihetsberövandelagen. Situationen hade varit annorlunda om det exempelvis skulle ha framkommit att det hade funnits lögnaktiga vittnesmål mot VT. Om det har förekommit förfalskningar, klara misstag av polis eller åklagare och liknande kan det också vara fråga om oriktighet i bestämmelsens mening.

Något sådant har emellertid inte framkommit här. Utredningen i ärendet ger inte heller vid handen att besluten om anhållande och häktning har innehållit några fel som skulle vara av sådan betydelse för frihetsberövandet att detta kan anses ha vilat på felaktiga grunder enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Mot bakgrund härav anser Justitiekanslern att det inte står klart att besluten om anhållande och häktning av VT vilade på felaktiga grunder och därför var oriktiga. Med hänsyn härtill är VT inte berättigad till någon ersättning enligt frihetsberövandelagen.

Vid denna bedömning ska även hans begäran om ersättning för ombudskostnader lämnas utan bifall.