JK 346-04-41

Bakgrund

MF dömdes den 15 september 1994 av distriktsdomstolen i Sarajevo, i Bosnien och Hercegovina, för våldtäkt till fängelse tre år. Han släpptes samma dag ur häkte. Högsta Domstolen i Bosnien och Hercegovina undanröjde i beslut den 10 augusti 1995 distriktsdomstolens dom samt återförvisade målet dit för ny prövning. Den 21 november 1996 påbörjades en ny förhandling vid distriktsdomstolen i Sarajevo. Förhandlingen ställdes dock in eftersom bl.a. MF inte var närvarande. Han häktades i sin frånvaro av distriktsdomstolen den 30 juni 1997. En internationell häktningsorder utfärdades av domstolen den 26 december 2002. 

Justitieministeriet i Bosnien och Hercegovina begärde i en framställning till Justitiedepartementet att MF skulle utlämnas till Bosnien och Hercegovina. Han anhölls av svensk åklagare den 25 februari 2003. Anhållningsbeslutet anmäldes enligt 23 § lagen om utlämning för brott (1957:688) till Göteborgs tingsrätt. I ett beslut den 26 februari 2003 fastställde tingsrätten åklagarens anhållningsbeslut. Den 12 mars 2003 hävde åklagaren anhållningsbeslutet. MF var härefter och fram till den 27 oktober 2003 ålagd reseförbud med anmälningsskyldighet två gånger i veckan. 

Sedan Riksåklagaren verkställt utredning i saken överlämnade Riksåklagaren med ett eget yttrande frågan om utlämning till Högsta domstolen. I ett beslut den 12 december 2003 fann Högsta domstolen att hinder för utlämning förelåg enligt 9 § andra stycket utlämningslagen. Som skäl för beslutet anförde Högsta domstolen bl.a. följande. 

"Enligt 9 § andra stycket utlämningslagen skall, om dom angående gärningen inte meddelats i den främmande staten, framställning om utlämning grundas på beslut om häktning som meddelats av behörig myndighet i den främmande staten. Av samma stycke framgår att framställningen inte får bifallas, med mindre det föreligger sannolika skäl för att personen har begått gärningen. 

Riksåklagaren har beträffande frågan om det föreligger sannolika skäl för att MF begått den påstådda gärningen anfört följande. Utredningen visar att MF och övriga misstänkta haft samlag med målsäganden vid den angivna tidpunkten. Målsäganden har uppgett att detta skett under hot och tvång samt visst våld, medan de misstänkta anfört att det varit fråga om frivilliga samlag. Målsägandens uppgifter om händelseförloppet stöds inte av vad vare sig vittnena uppgett eller vad läkarundersökningen visat. Det finns inte heller i övrigt något som stöder hennes uppgifter. Vittnena och i viss mån även resultatet av läkarundersökningen pekar snarare på att det kan ha gått till på det vis som de misstänkta påstått. Vid en bedömning av bevisläget går det heller inte att komma ifrån att händelsen inträffade för snart tio år sedan. Till detta kommer att - såvitt är känt för Riksåklagaren - det efter det att Högsta domstolen i Bosnien och Hercegovina återförvisade målet med kritik mot handläggningen och den föreliggande bevisningen i målet inte tillkommit något som styrker åtalet. 

Högsta domstolen finner i likhet med Riksåklagaren att det på grundval av den nu föreliggande utredningen inte kan anses föreligga sannolika skäl för att MF begått den gärning för vilken han begärs utlämnad. 

Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 9 § andra stycket utlämningslagen." 

Regeringen beslutade den 5 februari 2004 att avslå framställningen med hänvisning till Högsta domstolens bedömning. 

Anspråk m.m.

MF har med anledning av anhållandet och reseförbudet begärt ersättning för lidande med 81 500 kr, varav 12 800 kr avser den tid han var anhållen och 68 700 kr den tid han var ålagd reseförbud. Hans anspråk avser vidare ersättning för förlorad arbetsinkomst med 13 786 kr. Han har också begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 2 500 kr. 

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande. 

Justitiekanslern har under hand inhämtat muntliga upplysningar från åklagaren. 

Den rättsliga regleringen vid utlämning för brott

Av 23 § utlämningslagen framgår att den som i en främmande stat är misstänkt för ett brott som kan föranleda utlämning får, på begäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning, omedelbart anhållas av åklagare enligt vad som gäller för brottmål. Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten som skyndsamt efter förhandling enligt vad som är stadgat för brottsmål prövar åtgärden samt, om anhållandet skall bestå, genast underrättar chefen för Justitiedepartementet om detta. 

Vidare gäller enligt vad som föreskrivs i 9 § andra stycket utlämningslagen, om dom inte har meddelats i den främmande staten, att en framställning om utlämning skall grundas på ett beslut om häktning som har meddelats av behörig myndighet i den främmande staten. Framställningen får inte bifallas med mindre det föreligger sannolika skäl för att personen har begått gärningen. 

Själva framställningen om utlämning skall ges in till Justitiedepartementet (14 §). Till framställningen skall fogas en avskrift av häktningsbeslutet. Innan regeringen meddelar beslut med anledning av framställningen skall ett yttrande avges av Riksåklagaren (15 §). Om den som avses med framställningen inte har samtyckt till utlämningen skall ärendet dessutom prövas av Högsta domstolen (17 §). Högsta domstolen prövar frågan om utlämning lagligen kan beviljas. Finner Högsta domstolen att hinder mot utlämningen föreligger får framställningen inte beviljas (20 §). 

Frågan om MF:s rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen

MF har varit frihetsberövad och ålagd reseförbud i Sverige efter ett beslut om häktning och en utfärdad efterlysning från Bosnien och Hercegovina. Frihetsinskränkningarna har beslutats med stöd av bestämmelserna i utlämningslagen. MF:s begäran om ersättning skall därför prövas med stöd av 5 § frihetsberövandelagen. Enligt den bestämmelsen föreligger rätt till ersättning om det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses enligt förarbetena att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då har blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. För att beslutet skall anses ha "vilat på felaktiga grunder" bör vidare förutsättas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet (prop. 1997-98:105 s. 53). 

I det nu aktuella fallet visar utredningen att beslutet om anhållandet i allt väsentligt fattades mot bakgrund av det häktningsbeslut och den efterlysning som hade utfärdats av distriktsdomstolen i Sarajevo. Den omständigheten att beslutet fattades på grundval av ett begränsat material kan i sig inte anses innebära att beslutet fattades på felaktiga grunder i den mening som avses i frihetsberövandelagen. Det ligger i sakens natur att utredningen i ett utlämningsärende i inledningsskedet många gånger är begränsad och att bedömningen om sannolika skäl föreligger får belysas närmare under den fortsatta utredningen genom exempelvis förhör med den person som begärs utlämnad. 

I efterhand kan det emellertid konstateras att framställningen om utlämning av MF inte uppfyllde de krav på sannolika skäl som ställs upp i 9 § andra stycket utlämningslagen. Med hänsyn till vad som nu är känt beträffande frågan om det förelåg sannolika skäl för att MF hade begått den i framställningen påstådda gärningen framstår det som klart att frihetsinskränkningarna fattades på felaktiga grunder och därför var oriktiga. MF är således berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. 

Lidandeersättningen

När det gäller ersättning för lidande med anledning av anhållningen bör MF tillerkännas ersättning med det belopp som normalt utgår vid frihetsberövanden av motsvarande längd, dvs. 13 000 kr. 

När det gäller frihetsinskränkningar som reseförbud respektive anmälningsskyldighet saknas uttalanden i förarbetena om hur sådana bör ersättas. Inte heller finns det några vägledande rättsfall om hur stor ersättningen skall vara i sådana situationer. Med utgångspunkt i att lidandeersättningen skall uppskattas efter omständigheterna i varje enskilt fall brukar Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet bestämma ersättningen i fall av reseförbud till ett belopp som står i viss proportion (i regel en tiondel) till vad som utges då någon har varit anhållen eller häktad under en motsvarande tidslängd. Om reseförbudet har varit förenat med anmälningsskyldighet av mer betungande omfattning - kanske flera gånger per vecka - kan ersättningen bestämmas till ett något högre belopp. 

I MF:s fall kan reseförbudet inte anses ha varit förenat med någon mer betungande anmälningsskyldighet. Ersättningen i den delen bör uppgå till skäliga ansedda 15 000 kr. 

Ersättning för lidande skall alltså utgå till MF med (13 000 + 15 000) 28 000 kr. 

Ersättningen för förlorad arbetsinkomst m.m.

MF har visat att han har gått miste om arbetsinkomst under den tid han var anhållen. Med hänsyn till att han var berövad friheten under en tid av 16 dagar och med ledning av det intyg från arbetsgivaren som har getts in hit bör ersättningen för förlorad arbetsinkomst bestämmas till 12 240 kr. 

MF bör vidare tillerkännas ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med begärt belopp.