JK 2974-03-21

Stockholms tingsrätt ogillade genom en dom den 8 juli 1988 ett åtal mot två läkare för bl.a. mord. I domskälen uttalade tingsrätten emellertid att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkarna hade styckat en kvinnas kropp och att de därigenom hade gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid, ett brott som emellertid var preskriberat och som åklagaren inte heller hade väckt åtal för. Läkarna överklagade tingsrättens dom och yrkade att det av tingsrätten gjorda uttalandet i fråga om styckningen och brott mot griftefrid skulle undanröjas. Svea hovrätt avvisade genom ett beslut den 30 september 1988 läkarnas överklagande med motiveringen att endast en domstols domslut, och inte dess domskäl, kan överklagas. Högsta domstolen fann i ett beslut den 12 januari 1989 inte skäl att meddela prövningstillstånd.

Socialstyrelsen yrkade hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att de båda läkarnas legitimationer skulle återkallas på grund av att Stockholms tingsrätt hade funnit det ställt utom allt rimligt tvivel att de hade styckat kvinnans kropp. Ansvarsnämnden biföll genom ett beslut den 23 maj 1989 Socialstyrelsens yrkande. Läkarna överklagade beslutet till Kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten undanröjde genom en dom den 6 oktober 1989 ansvarsnämndens beslut och lämnade Socialstyrelsens begäran om återkallelse av legitimationerna utan bifall. Kammarrätten uttalade i domen att den av Socialstyrelsen åberopade tingsrättsdomen med det som hade anförts där inte utgjorde en tillräcklig grund för en självständig och allsidig prövning och utvärdering av skuldfrågan i målet om återkallelse av legitimationerna. Socialstyrelsen kunde därför, enligt kammarrätten, med sin anmälan och det som därvid hade åberopats inte anses ha visat att det fanns skäl att frånta läkarna deras legitimationer. Socialstyrelsen överklagade kammarrättens dom. Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd den 30 november 1989.

Den 11 juni 1990 upphävde Regeringsrätten kammarrättens dom och återförvisade målet till kammarrätten för fortsatt handläggning. I sitt beslut anförde Regeringsrätten bl.a. att det för återkallelse av en läkarlegitimation inte kan komma i fråga att kräva mindre än full och övertygande bevisning för att läkaren har gjort sig skyldig till den handling eller den försummelse som har åberopats som grund för ett yrkande om återkallelse, att det i det aktuella fallet inte fanns skäl att ställa lägre krav på bevisningen för att läkarna hade styckat kroppen än vad som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen, att tingsrättens dom i detta fall inte – på grund av de särskilda omständigheterna – kunde godtas i målet om återkallelse av läkarlegitimationerna på det sätt som normalt gäller och att det därför blev nödvändigt att i återkallelsemålet närmare pröva om det fanns tillräckliga bevis för att läkarna hade styckat kroppen. Regeringsrätten uttalade vidare att kammarrätten, när den fann att tingsrättens dom inte ensam utgjorde tillräcklig grund för ett ställningstagande i deslegitimationsfrågan, borde ha föranstaltat om den ytterligare utredning som kammarrätten ansåg nödvändig. Detta hade kammarrätten inte gjort. Allt detta sammantaget innebar, enligt Regeringsrätten, att målet borde visas åter till kammarrätten för ny handläggning.

I det återförvisade målet höll kammarrätten muntlig förhandling varvid läkarna, ett flertal vittnen och sakkunniga hördes. I en dom den 31 maj 1991 lämnade kammarrätten läkarnas överklaganden av HSAN:s beslut utan bifall, vilket innebar att återkallelsen av läkarnas legitimation bestod. I domskälen uttalade kammarrätten att inget enskilt bevis band läkarna till styckningen. Kammarrätten fann dock efter en sammanvägning av bevismaterialet att det var ställt utom varje rimligt tvivel att de båda läkarna tillsammans hade utfört styckningen. Regeringsrätten beslutade den 6 februari 1992 att inte meddela prövningstillstånd.

Läkarna ansökte om resning och klagade över domvilla beträffande dels tingsrättens dom den 8 juli 1988, dels hovrättens avvisningsbeslut den 30 september 1988. Högsta domstolen avslog genom ett beslut den 24 oktober 2000 resningsansökningen och klagan över domvilla såvitt gällde hovrättens avvisningsbeslut. Högsta domstolen uttalade i beslutet bl.a. att tingsrättens formulering i domskälen inte kunde anses innebära att den rättstilllämpning som hade legat till grund för hovrättens avvisningsbeslut uppenbart stred mot lag och att inte heller Europakonventionens bestämmelser kunde anses innebära att hovrättens avvisningsbeslut var att anse som uppenbart stridande mot lag. Svea hovrätt avslog den 16 februari 2001 motsvarande talan mot tingsrättens dom.

Läkarna ansökte också om resning hos Regeringsrätten och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom av den 31 maj 1991 eller att Regeringsrätten skulle undanröja sitt den 30 november 1989 meddelade prövningstillstånd och sitt återförvisningsbeslut av den 11 juni 1990, varigenom kammarrättens dom den 6 oktober 1989 skulle stå fast. Som skäl för resning anfördes dels att det vid handläggningen i kammarrätten och Regeringsrätten hade begåtts rättegångsfel av skilda slag, dels att det hade tillkommit ny bevisning och nya omständigheter som sannolikt hade lett till en annan utgång om de hade förebragts tidigare.

Regeringsrätten avslog genom ett beslut den 30 maj 2001 läkarnas begäran om resning. I beslutet fann Regeringsrätten att läkarna inte hade visat att det vid handläggningen av frågan om återkallelse av deras läkarlegitimationer hade begåtts något rättegångsfel som kunde utgöra grund för resning och att de inte heller hade visat att det på grund av ny bevisning och nya omständigheter fanns skäl för resning.

I september 2003 ansökte läkarna på nytt, genom sitt ombud professor AA, om resning av kammarrättens dom den 31 maj 1991. Socialstyrelsen avstyrkte bifall till resningsansökningen.

Regeringsrätten avslog genom ett beslut den 1 juli 2004 resningsansökan.

Ärendet aktualiserades hos Justitiekanslern den 23 september 2003 i och med att AA skickade en kopia av läkarnas resningsansökan hit. I resningsansökan angavs att den skickades till Justitiekanslern i dennes egenskap av regeringens – och statens – högste ombudsman och på grund av ”Socialstyrelsens tidigare redovisade svårigheter att ta ställning till frågan om resning”.

AA har därefter till Justitiekanslern gett in kopior av de handlingar som getts in av parterna i Regeringsrätten. Han har också gett in sin skrift Anatomin av en häxprocess, skriven efter Regeringsrättens beslut i resningsfrågan.

I ett e-brev till Justitiekanslern den 31 januari 2005 anförde AA att anledningen till att han inte hade framställt något yrkande för läkarnas räkning var att han ville ge statens organ tillfälle att reagera på egen hand. Han tillade dock att läkarna har anspråk på stora skadestånd för en rad kumulerade fel av statliga organ sedan år 1985 och att det finns anledning för Justitiekanslern att efter en företagen bedömning av fallet ge till känna sin mening bl.a. för att Socialstyrelsen skall få underlag för en resningsansökan till läkarnas förmån.

Den 3 februari 2005 höll Justitiekanslern ett internt möte för diskussion angående det ingivna materialet. Deltagarna hade också tagit del av bl.a. tingsrättens och kammarrättens domar.

Den 14 februari 2005 har AA gett in en ny skrivelse i saken. Han har där anfört bl.a. följande.

Han vill att Justitiekanslern bordlägger ärendet. Den tidigare framställningen avsåg inte att hos Justitiekanslern utlösa något allmänt tillsynsärende med prövning av om Socialstyrelsen eller Regeringsrätten har betett sig på ett klandervärt sätt i det senaste resningsärendet. Av en sådan prövning har hans huvudmän för närvarande inget intresse och sannolikt ingen hjälp. Hans framställning till Justitiekanslern hade som underliggande syfte att Justitiekanslern skulle sätta sig in i de materiella bevisfrågorna för att därefter, när frågan aktualiseras i Socialstyrelsen, kunna medverka med sådan rådgivning att styrelsen inser nödvändigheten av att den utarbetar en resningsansökan till förmån för läkarna. Ett annat syfte var att Justitiekanslern skulle sätta sig in i förutsättningarna för statens skadeståndsansvar mot läkarna i detta mycket speciella fall.

AA har därutöver framställt följande särskilda yrkanden.

1. Att Justitiekanslern skall inhämta ett yttrande från Rättsmedicinalverket över läkarnas den 18 december 2003 till verket framställda begäran om granskning av en viss professors agerande i ärendet.

2. Att Justitiekanslern skall inhämta ett yttrande från Rikspolisstyrelsen med anledning av advokaten KK:s ansökan om att få stöd för ett klarläggande besked om betydelsen av fingeravtryck på plastsäckar i vilka det påträffats likdelar.

3.Att Justitiekanslern skall inhämta ett yttrande från Västerorts polismästardistrikt i Solna angående resultatet av den pågående, fortsatta utredningen av möjligheterna att använda vissa hårstrån i utredningen.

4.Att Justitiekanslern skall ta emot honom för ett sammanträde för att dels ytterligare få hela bevisläget belyst, dels diskutera förutsättningarna för statens skadeståndsansvar mot läkarna.

Justitiekanslern höll den 15 februari 2005 ett nytt internt sammanträde i saken.

Justitiekanslern har vid flera tidigare tillfällen prövat frågor som har anknytning till det s.k. styckmordsärendet. I ett beslut den 8 mars 1989 bedömde Justitiekanslern bl.a. vissa frågor som gällde tingsrättens och hovrättens handläggning av målen där (dnr 1898-88-22). Justitiekanslern har också tagit ställning till en anmälan om tjänstefel riktad mot ledamöterna i Regeringsrätten för deras behandling av den första resningsansökan där (dnr 703-03-21 och 778-03-20).

Även Riksdagens ombudsmän (JO) har vid flera tillfällen prövat frågor som har anknytning till styckmordsärendet. JO beslutade bl.a. dels den 11 februari 2002, dels den 10 mars 2003 att inte utreda anmälningar med klagomål mot bl.a. Regeringsrättens beslut i det första resningsärendet och kammarrättens dom.