JK 3210-97-22

Anmälan mot domare på grund av dröjsmål med handläggning av mål vid tingsrätt

Bakgrund

I samband med Justitiekanslerns granskning av statliga myndigheters ärendeförteckningar i oktober 1997 uppmärksammades att ett vattenmål vid Umeå tingsrätt som hade anhängiggjorts år 1987 ännu inte var avgjort (VA 10/87). Enligt uppgift hade huvudförhandling i målet hållits i oktober 1990.

Justitiekanslern initierade utredning i saken, varvid yttranden inhämtades från tingsrätten. Rådmannen Nils-Gunnar E, som var ansvarig för handläggningen av målet, lämnade upplysningar liksom lagmannen Hans H. Viss ytterligare beredning av ärendet förekom.

Den 30 mars 1998 inkom Hans H till Justitiekanslern med en kompletterande skrivelse där han upplyste att han vid en målgenomgång på den rotel som innehas av Nils-Gunnar E funnit ytterligare ett antal mål och ärenden där betydande dröjsmål förekommit. Hans H ansåg sig skyldig på grund av det inträffade att aktualisera frågan om Nils-Gunnar E gjort sig skyldig till fel eller försummelse i sin tjänsteutövning.

De frågor som här har aktualiserats på grund handläggningen av målen och ärendena behandlas i det följande under skilda rubriker, varvid handläggningen av 1987 års vattenmål tas upp först och därefter handläggningen av övriga mål och ärenden.

Justitiekanslerns remiss till Umeå tingsrätt besvarades genom en skrivelse den 18 november 1997 undertecknad av lagmannen Hans H. I skrivelsen hänvisas till ett bifogat yttrande av rådmannen Nils-Gunnar E som har följande lydelse.

"Målet inkom till vattendomstolen 1987-07-02. Den rotel på vilket målet lottades innehades då av rådmannen Johan L. Ansökan i målet avser bl.a. tillstånd till reglering av sju källsjöar och ändrade regleringsvillkor för ytterligare en källsjö inom Nätraåns vattenområde. Ansökan upptar inklusive bilagor 323 aktsidor. Under handläggningen har ytterligare ca 500 aktsidor tillkommit. Syn utom huvudförhandling hölls under tiden 1987-10-29-30. Sedan undertecknad övertagit roteln höll vattendomstolen därefter i ny sammansättning och med undertecknad som ordförande huvudförhandling och ny syn 1990-10-10-12. Vid huvudförhandlingens avslutande tillkännagavs - i enlighet med vad som är brukligt i större vattenmål - att tidpunkten för meddelande av dom i målet skulle tillkännages i den för kallelser stadgade ordningen, dvs. att domstolen genom kungörelse skulle meddela tidpunkten för blivande dom i målet. I samband med att huvudförhandlingen avslutades hölls en kortare överläggning med nämnden. Protokollet från huvudförhandling omfattar 115 aktsidor och förelåg färdigställt 1990-11-16. Med anledning av att sökanden först vid huvudförhandlingen redovisade vissa uppgifter rörande företagets ekonomiska tillåtlighet (3:4 vattenlagen) förekom därefter viss skriftväxling härom samt rörande vattenkemiska frågor. Denna skriftväxling kan sägas ha avslutats 1991-05-10. Under skriftväxlingen inkom 1991-03-14 till vattendomstolen en skrift vari anmäldes att regeringen genom beslut 1991-02-28 med stöd av 11:3 vattenlagen övertagit prövningen av tillåtlighetsfrågan. Vattendomstolen hade således att i stället för att meddela dom i målet avge sådant yttrande som avses i 13:42 vattenlagen. Utarbetandet av yttrandet har på grund av arbetsbelastning blivit utdraget. Det material som skulle genomgås inför utarbetade av yttrande är vidare omfattande och arbetet tidsödande då separata redovisningar föreligger beträffande de hydrologiska förhållandena och den samhällsekonomiska lönsamhet för samtliga åtta sjöar som avses med ansökan. Det kan nämnas att akten f.n. omfattar 823 sidor. Min tid kom därefter att upptas med handläggning av kraftverksmål och bromål som med hänsyn till förestående byggstart krävde snabb handläggning samt ett stort antal ärenden om ersättning av bygdeavgiftsmedel. Regelmässigt är handläggningen förenad med resor utom kansliorten inom det vidsträckta domsområdet. Det förtjänar framhållas att jag när jag 1989-09-01 övertog roteln helt saknade tidigare erfarenhet av handläggning av vattenmål. Under den första tiden hade jag möjlighet att samråda med en äldre kollega med tidigare erfarenhet av handläggning av vattenmål. Denna möjlighet bortföll då denna kort efter årsskiftet 89/90 tillträdde annan tjänst. Nämnda förhållanden har medfört att arbetet med yttrandet inte kunnat bedrivas så rationellt som varit önskvärt och arbetet har därför blivit splittrat och utdraget. Utarbetandet har även i betydande omfattning krävt insatser bl.a. beträffande de vattenkemiska frågorna från domstolens fastighetsråd vars tid även upptas av de vattenmål som handläggs på annan rotel. I efterhand inser jag att materialets omfattning var sådan att det för att inom rimlig tid kunna avge yttrande hade varit önskvärt att odelat kunnat ägna sig åt uppgiften. Jag bedömde inte denna möjlighet som realistisk då det skulle ställa sig svårt att kunna "låna in" någon jurist med erfarenhet av vattenmål för ändamålet. Under innevarande år har emellertid arbetet kunnat slutföras. Sedan koncept till yttrande utarbetats hölls en fortsatt överläggning med nämnden 1997-11-06. Yttrande i målet kommer, sedan utkastet omredigerats med anledning av synpunkter som framkommit vid överläggningen, att avges under innevarande månad. Jag medger att jag begått ett allvarligt fel genom att handläggningen blivit så utdragen och beklagar det inträffade djupt. Avslutningsvis vill jag peka på att prioriteringen av arbetsuppgifterna inom vattendomstolen i de fall då en sökande haft flera ansökningar som varit föremål för handläggning i stor utsträckning fått styras av sökandens bedömning av respektive företags angelägenhetsgrad. En lång rad ansökningar från sökandebolaget har sålunda under den aktuella tiden handlagts och avgjorts i enlighet med sökandens bedömning av respektive företags angelägenhetsgrad. Jag har vidare vid de kontakter som förekommit med sökandebolagets ombud inte uppfattat det som att projektet var "högprioriterat" av sökanden."

Hans H uppgav i skrivelsen till Justitiekanslern att han för egen del inte hade något annat att tillägga än att det givetvis var oacceptabelt att yttrandet till regeringen dröjt mer än sex år.

I en förnyad remiss den 19 december 1997, nu ställd till Hans H, begärde Justitiekanslern att lagmannen skulle yttra sig angående i vilken utsträckning han hade hållit sig informerad om målets handläggning och vilka åtgärder som under åren vidtagits från hans sida för att påskynda handläggningen av målet.

Hans H besvarade remissen genom ett yttrande den 28 januari 1998, varvid han uppgav bl.a. följande.

"Det var min avsikt när jag tillträdde som lagman vid tingsrätten 1992 att jag, efter mönster från den allmänna sidan, skulle ha regelbundna genomgångar av vattendomstolens samtliga inneliggande mål och ärenden med de båda vattenrådmännen och fastighetsrådet. Så skedde också den 26 november 1993 och den 9 januari 1995. Dessa målgenomgångar var mycket tidsödande på grund av vattenmålens speciella karaktär med många gamla, mycket omfattande mål, där frågor om bl.a. fiske och vattenhushållning med långa prövotider inte slutbehandlats. I avsaknad av egen kunskap och erfarenhet av handläggningen av dessa mål fann jag det svårt att bilda mig en egen uppfattning om mål och ärenden handlades på ett författningsenligt och effektivt sätt inom rimlig tid. Möjligen har detta bidragit till att jag, när arbetsbördan blivit för stor, inte tillräckligt prioriterat dessa målgenomgångar i tron att rotelinnehavarna tog sitt författningsenliga ansvar för handläggningen av målen och att den tidigare berörda underrättelseskyldigheten enligt punkten 3.3 i arbetsordningen skulle fullgöras så att jag underrättades om problem skulle uppstå. Följden har blivit att jag skjutit den - hela tiden planerade - tredje målgenomgången framåt i tiden.

Jag har emellertid fortlöpande hållit mig informerad om arbetsläget på vattenrådsrotlarna lika väl som på tingsrättens övriga rotlar. Belastningen på varje enskild rotelinnehavare har behandlats i plenum flera gånger om året. Arbetsordningens fördelningsplan har därvid diskuterats och i mån av behov justerats för att förhindra överbelastning på någon rotel.

I belysning av vad som inträffat kan jag bara konstatera att jag i brist på information av handläggningen av målet VA 10/87 inte vidtagit någon åtgärd för att påskynda handläggningen av målet.

Målgenomgång avseende samtliga vattenmål och ärenden, som ännu inte avslutats, hålls den 30 januari 1998.

När det gäller kontrollrutinerna i övrigt håller jag - i likhet med min företrädare - målgenomgång i form av plenum minst en gång och oftast två gånger om året med Domstolsverkets rotelinventeringslistor per den 31 mars och den 30 september för förenklade tvistemål, övriga tvistemål utom gemensamma ansökningar, brottmål och fastighetsdomstolsmål som underlag. Vid dessa genomgångar tas alla mål äldre än 15 månader upp. Mål som blivit äldre än 24 månader behandlas närmare med inriktning på att en tidpunkt för avgörandet skall läggas fast.

Sedan 1996 rapporterar tingsrätterna enligt beslut av regeringen verksamhetsmål för omloppstider när det gäller förenklade tvistemål, övriga tvistemål exkl. familjemål och brottmål exkl. notariemål. Umeå tingsrätt fastställer sina verksamhetsmål i plenum, varvid arbetsläget på alla rotlar och behovet av ändringar i fördelningsplanen också avhandlas. Ett sådant plenum hölls den 23 januari 1998.

----

Avslutningsvis vill jag nämna att yttrandet till regeringen i målet Va 10/87 avgavs den 2 december 1997."

Justitiekanslern har slutligen också inhämtat yttrande från Miljödepartementet angående handläggningen av ärendet om tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen inom Regeringskansliet.

Som nämndes inledningsvis upplyste Hans H i en skrivelse hit den 30 mars 1998 att han vid en målgenomgång på den rotel inom tingsrätten som handhas av Nils-Gunnar E funnit ytterligare ett antal mål och ärenden där allvarliga dröjsmål med meddelande av dom eller beslut hade förekommit. Hans H har upprättat en förteckning över de mål och ärenden där handläggningen dragit ut på tiden. Förteckningen upptar sammanlagt 7 mål och 14 ärenden.

Enligt Hans H har avgörandena i åtminstone ett av målen och i tio av ärendena dröjt så länge att han anser det vara hans skyldighet att aktualisera frågan om Nils-Gunnar E genom dröjsmålen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i sin tjänsteutövning.

Det mål som granskningen här gäller är ett större vattenmål som kom in till vattendomstolen vid Umeå tingsrätt i juli 1987. Huvudförhandling i målet ägde rum i oktober 1990, varvid vattendomstolen upplyste att tidpunkten för meddelande av dom skulle tillkännages genom kungörelse. I februari 1991 beslutade regeringen att med stöd av 11 kap. 3 § vattenlagen (VL) överta prövningen av tillåtlighetsfrågan. Därmed uppkom en skyldighet för vattendomstolen att med ett eget yttrande överlämna frågan till regeringens prövning (13 kap. 42 § VL). Målet och domstolens yttrande överlämnades i december 1997, dvs. drygt sju år senare. Handläggningen av målet vid domstolen kom alltså att pågå i drygt 10 år.

Jag har inte för avsikt att gå in på enskildheter i handläggningen av målet utan skall enbart uppehålla mig vid frågan om det dröjsmål som har uppstått. Normalt skall ett vattenmål avgöras inom loppet av två månader, om det inte föreligger sådana synnerliga skäl som kräver att en något längre tid är erforderlig för att avfatta domen (13 kap. 43 § vattenlagen). Motsvarande krav får anses gälla när domstolen i stället med ett eget yttrande skall överlämna målet till regeringen. Nu kom överlämnandet till regeringen att dra ut på tiden under så lång tid som drygt sju år, vilket givetvis är helt oacceptabelt.

Rådmannen Nils-Gunnar E, som var närmast ansvarig för handläggningen av målet, har som förklaring till dröjsmålet angivit att han under långa perioder haft en tung arbetsbörda vid domstolen på grund av arbete också med andra mål och att han, i vart fall inledningsvis, hade bristande erfarenhet av vattenmål. Jag ifrågasätter inte dessa uppgifter. En pressande arbetsbörda eventuellt i kombination med bristande vana att handlägga vissa speciella typer av mål kan i och för sig godtas som ursäkt för vissa dröjsmål. I sådana situationer ökar emellertid också kraven på en tillfredsställande planering av arbetet.

När ett mål av större beskaffenhet skall avgöras i samband med huvudförhandling är det sålunda angeläget att det görs en noggrann planläggning av hur arbetet med målet skall bedrivas. Det gäller inte bara frågan om vilka åtgärder som är nödvändiga att vidta inför själva huvudförhandlingen och i samband med denna utan i lika hög grad planeringen av det arbete som skall utföras efter huvudförhandlingen. Inte minst viktigt är att tillräckligt med tid avsätts för själva domskrivningen eller, som i det nu aktuella målet, med att färdigställa ett yttrande. Det är av stor vikt från rättssäkerhetssynpunkt att domen/yttrandet avfattas i nära anslutning till huvudförhandlingen medan intrycken från förhandlingen alltjämt finns i färskt minne. Att snabbt komma i gång med skrivandet efter huvudförhandlingen har också arbetsbesparande effekter. Hänsynen till parterna kräver vidare att domen kan meddelas så snabbt som möjligt.

När det gäller mål av den storlek som det här är fråga om är det naturligt att planeringsarbetet bedrivs i samråd med lagmannen eller i förekommande fall administrative chefen vid domstolen. Inte sällan finns det t.ex. anledning överväga om inte den domare som skall avfatta dom eller yttrande i ett större mål bör erhålla viss arbetsbefrielse från sitt normala rotelarbete för att mera odelat kunna ägna sig åt skrivandet under åtminstone någon tid efter en huvudförhandlingen.

Beträffande det nu aktuella vattenmålet är det tydligt att det har brustit i planeringsarbetet. Huvudansvaret för att yttrandet till regeringen inte färdigställdes på det sätt som borde ha skett ligger givetvis på Nils-Gunnar E. Det är enligt min mening synnerligen anmärkningsvärt att han kunde låta handläggningen av målet dra ut på tiden på ett sådant sätt att yttrandet inte kunde färdigställas förrän efter sju år.

Även i övrigt visar handläggningen av det aktuella målet att det förekommit allvarliga brister i tingsrättens organisation. En tingsrätt måste givetvis ha ett fungerade kontrollsystem för att fånga upp sådana mål eller ärenden som av något skäl blir liggande och inte avgörs inom rimlig tid. Ansvaret för att det finns ett sådant kontrollsystem vilar ytterst på lagmannen i egenskap av chef för domstolen. Som regel handlar det om att lagmannen med viss regelbundenhet tillsammans med domarna i domstolen har s.k. rotelgenomgångar, varvid särskilt mål och ärenden av äldre beskaffenhet skall uppmärksammas.

Lagmannen Hans H har uppgett att han haft rotelgenomgångar under åren 1993 och 1995, men att han på grund av ett pressat arbetsläge under senare tid inte prioriterat rotelgenomgångarna. Jag har visserligen förståelse för att arbetet i en domstol kan vara pressat och att en domstolschef under vissa tider kan ha svårigheter att finna erforderlig tid för sådant som inte uppfattas som oundgängligen nödvändigt att ta itu med. I det nu aktuella målet hölls emellertid huvudförhandling redan år 1990 och det borde därför rimligen ha uppmärksammats vid rotelgenomgångarna år 1993 och år 1995 att något yttrande till regeringen inte hade avlämnats och att målet alltjämt var oavgjort. Hans H kan inte undgå kritik för att kontrollen vid domstolen av äldre mål inte fungerade bättre och att han inte vidtog någon åtgärd i syfte att påskynda handläggningen av det nu ifrågavarande målet.

Vad som förekommit i ärendet aktualiserar också frågan om rutinerna inom Regeringskansliet.

Som jag nämnde inledningsvis beslutade regeringen i februari 1991 att med stöd av 11 kap. 3 § VL överta prövningen av tillåtlighetsfrågan från vattendomstolen. Sedan detta beslut hade fattats och expedition hade skett till berörda parter avslutades ärendet i Miljödepartementet (M90/3382/4). Enligt vad som upplysts från departementet är detta den ordning som tillämpas inom Regeringskansliet när det gäller denna typ av ärenden. När vattendomstolen sedermera överlämnar ett yttrande till regeringen avseende tillåtlighetsprövningen läggs ett nytt ärende upp i Regeringskansliet för den vidare handläggningen av vattenmålet. Enligt vad som anges i Miljödepartementets yttrande hit har denna ordning hittills fungerat väl. Yttranden från domstolar har kommit in i rimlig tid utan att Regeringskansliet särskilt bevakat detta.

Dröjsmål av det slag som förekommit i det här aktuella vattenmålet är dessbättre sällsynt förekommande. När sådana dröjsmål ändå inträffar framstår det dock som otillfredsställande att Regeringskansliet frånhänt sig möjligheten att hålla kontroll på att yttrandet från domstolen kommer in inom rimlig tid. Enligt min mening skulle det vara önskvärt att det inom Regeringskansliet infördes någon form av bevakningsrutin i syfte att fånga upp sådana fall där dröjsmål inträffar. Det är inte min uppgift att lämna förslag på hur en sådan bevakningsrutin närmare skall utformas. Det synes mig dock inte vara omöjligt att utan mera ingripande förändringar i de nuvarande rutinerna införa en förhållandevis enkel ordning, varigenom åtminstone en viss översikt och kontroll etableras med avseende på här aktuella ärenden under tid som de handläggs i domstol. Jag anser att frågan bör övervägas vidare inom Regeringskansliet.

Den förteckning som Hans H upprättat över de mål och ärenden vari dröjsmål förekommit upptar sammanlagt 7 mål och 14 ärenden. I ett av målen (VA 6/83) och i tio av ärendena (VÄ 19/93, VÄ 2/95 - 8/95, VÄ 11/95 - 12/95) har huvudförhandling resp. sammanträde ägt rum under år 1996. Vid tiden för Hans H:s skrivelse hit den 30 mars 1998 hade dom eller beslut inte meddelats i dessa mål resp. ärenden.

För tingsrättens prövning av nu angivna mål och ärenden har Nils-Gunnar E varit ansvarig. Med ledning av de uppgifter Hans H lämnat i skrivelsen hit kan dras slutsatsen att Nils-Gunnar E också i dessa fall har underlåtit att iaktta de tidsfrister som gäller för meddelande av dom eller beslut.

Utredningen får anses ge vid handen att Nils-Gunnar E vid handläggningen av såväl 1987 års vattenmål som de mål och ärenden som tagits upp i Hans R:s förteckning uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt regler som gäller för uppgiften. Omständigheterna är sådana att det finns anledning anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken kan ha begåtts.

Jag beslutar därför att inleda förundersökning i ärendet och uppdrar åt överåklagaren Björn E, Åklagarmyndigheten i Sundsvall, att ombesörja att förundersökning verkställs och att därefter redovisa resultatet av denna hit.

Jag översänder en kopia av detta beslut till Hovrätten för Övre Norrland