JK 3806-03-40

Justitiekanslern kan inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering besluta om skadestånd till en enskild. En förutsättning för detta är dock att staten är skadeståndsskyldig enligt någon författningsbestämmelse eller annan skadeståndsrättslig reglering. Det ankommer på den som begär skadestånd att visa att förutsättningarna för skadeståndet är uppfyllda. Handläggningen hos Justitiekanslern är skriftlig. 

I 3 kap. 2 § skadeståndslagen finns en generell bestämmelse om statens skadeståndsskyldighet. Enligt bestämmelsen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. 

Bestämmelser om bevakningförfarande i konkurs finns bl.a. i 9 kap.konkurslagen. Enligt 1 § i detta kapitel bör rätten besluta att bevakning skall äga rum om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen. Rätten skall i sådana fall även besluta inom vilken tid bevakning skall ske. Tiden skall alltid vara mellan fyra och tio veckor (2 §). Ett beslut om bevakning skall genast kungöras av rätten (3 §). 

Enligt 26 § konkursförordningen skall dessutom rätten underrätta bl.a. de kända borgenärerna. En sådan underrättelse sänds enligt 50 § i samma förordning i vanligt brev till mottagaren under hans senaste kända postadress. 

Tingsrätten har, såvitt framkommit i ärendet, varit skyldig att underrätta BJ om bevakningsförfarandet. En underlåtenhet att skicka en sådan underrättelse skulle därför kunna innebära att skadeståndsansvar har uppkommit för staten. Detta är emellertid inte självklart eftersom även kända borgenärer skulle kunna anses ha fått kännedom om bevakningsförfarandet genom kungörelsen. Eftersom de kända borgenärerna har anledning att förlita sig på att en särskild underrättelse kommer att skickas från rätten anser jag dock att underlåtenhet att följa bestämmelsen i 26 § konkursförordningen leder till skadeståndsansvar för staten. 

Staten har däremot inte något ansvar för att underrättelserna verkligen kommer mottagarna till handa sedan de avsänts. Tingsrätten behöver därför inte försäkra sig om att underrättelsen kommit fram, t.ex. genom att infordra ett mottagningsbevis. Bakgrunden till detta är dels den ovan nämnda kungörelsen av beslutet, dels att kända borgenärer får antas normalt ha kännedom om att konkursen pågår och därför ha vissa möjligheter att på annat sätt hålla sig underrättade om vad som händer i konkursen, t.ex. genom att kontakta förvaltaren eller tingsrätten. Av det anförda följer att BJ, för det fall underrättelsen har försvunnit under postbefordran eller t.ex. tillgripits ur en brevlåda, inte har rätt till skadestånd av staten. 

Staten, genom tingsrätten, har bevisbördan för att underrättelsen har skickats. Frågan är emellertid också hur högt beviskrav som bör ställas. Med hänsyn till svårigheterna att förebringa säker bevisning utifrån det handlingssätt som konkursförordningen föreskriver kan beviskravet inte ställas alltför högt. Ett högt ställt beviskrav skulle dessutom ge borgenärer som av förbiseende har försuttit bevakningsfristen alltför stora möjligheter till skadestånd genom att blankt påstå att de aldrig har mottagit någon underrättelse. För det fall staten kan göra sannolikt att underrättelsen har skickats bör därför beviskravet anses uppfyllt. 

Det som talar för att underrättelsen har skickats är framför allt den omständigheten att originaletiketten har tagits bort. Med hänsyn till den stora erfarenhet av posthantering som finns vid domstolarna är det därför - enligt min bedömning - sannolikt att etiketten har satts på ett kuvert innehållande den aktuella underrättelsen och lämnats för postbefordran. 

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att staten har fullgjort sin bevisbörda och följaktligen inte ådragit sig skadeståndsansvar mot BJ. Anspråket skall därför avslås. 

Jag vill tillägga att min prövning begränsas av den skriftliga handläggningsformen här. BJ:s möjligheter att förebringa motbevisning inom ramen för detta skaderegleringsärende har därför varit liten. Det har t.ex. inte funnits möjlighet till muntlig bevisupptagning, vilket det finns i allmän domstol.