JK 4485-05-41

ML var som anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 11 oktober 2003 – 10 juni 2004 på grund av misstanke om mord. Han dömdes den 1 april 2004 av Helsingborgs tingsrätt för mord till livstids fängelse. Den 23 juni 2004 frikändes han genom en dom av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrättens dom vann laga kraft.

Genom ett beslut av Justitiekanslern den 12 november 2004 (dnr 3650-04-41) tillerkändes ML ersättning med anledning av frihetsberövandet med bl.a. 300 000 kr för lidande och 170 000 kr för förlorad arbetsförtjänst. Ersättningen för förlorad arbetsförtjänst avsåg sådant inkomstbortfall som ML hade drabbats av under själva frihetsberövandet. Justitiekanslern avslog ML:s anspråk på ersättning för inkomstbortfall under viss tid efter det att han hade försatts på fri fot med motiveringen att anspråket till stor del avsåg uppskattade framtida inkomstförluster samt att utredningen inte gav underlag för bedömningen att ML efter frigivandet hade förlorat någon inkomst på grund av själva frihetsberövandet. Justitiekanslern uttalade vidare att det stod ML fritt att återkomma i den delen men att han, för att få bifall till sitt anspråk, då måste dels åberopa utredning som styrker inkomstförlusten, dels göra troligt att de minskade inkomsterna hade orsakats av frihetsberövandet.

ML har nu återkommit i saken. Han har begärt ersättning med 177 354 kr för förlorad arbetsförtjänst och med 3 750 kr för ombudsarvode. Han har anfört bl.a. följande.

När han frihetsberövades arbetade han som säljare av kontorsmaterial på företaget Ekofekt AB. Han hade arbetat på företaget sedan den 1 juni 2003 och i samma bransch sedan två år. Han hade en väl inarbetad krets med kunder och andra kontakter. Då hans lön är helt provisionsbaserad är han för sin försörjning helt beroende av sina kundkontakter. Från första dagen av frihetsberövandet stod han helt utan inkomster.

Han hade kvar sin anställning efter frigivandet. Av naturliga skäl hade dock hans kunder skaffat sig andra kontakter för sina inköp och med ett fåtal undantag fick han börja från början och försöka återuppbygga en kundstock. Detta visade sig svårare än befarat. Efter att han hade arbetat fram till juni 2005 med mycket knappa inkomster, kunde både han och hans arbetsgivare konstatera att frihetsberövandet hade medfört så stora svårigheter att det inte gick att få någon lönsamhet i arbetet. Arbetsgivaren tvingades därför säga upp hans anställning. Han är i dag arbetslös.

Anspråket avser utebliven inkomst under ett år efter det att han försattes på fri fot, d.v.s. till och med juni månad 2005. Beloppet har räknats fram genom att den inkomst som han faktiskt har erhållit under det aktuella året har dragits från den bruttoinkomst om 19 180 kr per månad som han hade före frihetsberövandet.

ML har åberopat ett intyg från arbetsgivaren samt lönebesked under tiden från och med september 2004 till och med juni 2005. Av lönebeskeden framgår att han har haft följande bruttoinkomster:

September 2004 – 18 444 krOktober 2004 – 7 329 krNovember 2004 – 5 327 krDecember 2004 – 4 227 krJanuari 2005 – 1 216 krFebruari 2005 – 5 059 krMars 2005 – 3 707 krApril 2005 – 1 845 krMaj 2005 – 1 656 krJuni 2005 – 3 996 kr

Som Justitiekanslern anförde i det tidigare beslutet utgår ersättning för förlorad arbetsförtjänst med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) med ett belopp som motsvarar den skada som kan visas ha uppkommit i varje särskilt fall som en direkt följd av själva frihetsberövandet. Det som ersätts är alltså i första hand ett sådant inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sin vanliga sysselsättning under den tid då han eller hon är berövad friheten. I vissa speciella fall och i skälig omfattning kan ersättning utgå även för en sådan inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet.

En förutsättning för att ersättning skall utgå med stöd av frihetsberövandelagen är att det har visats att skadan har vållats av själva frihetsberövandet. I den mån en skada beror på något annat, t.ex. brottsmisstanken, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet, är den inte ersättningsgill.

ML har gjort gällande att han under det långa frihetsberövandet förlorade de flesta av sina kunder och att han till stor del fick ”börja om från början” när han försattes på fri fot. Det är inte osannolikt att det åtminstone delvis förhåller sig på det sättet. Det kan emellertid finnas flera förklaringar till de minskade inkomsterna. Av intyget från ML:s arbetsgivare framgår att frihetsberövandet påverkade ML negativt ”då det gäller att genomföra ett bra säljjobb ute på fältet”. I intyget anges vidare följande: ”Då uppehållet var en längre tid så förlorade ML och Ekofekt en stor del av kundunderlaget och att ta tillbaks detta visade sig svårt då rykte hade spridits att ML hade suttit inne anklagad för mord, och att vissa kunder slutade handla av den anledningen och givetvis så mår man inte bra av att höra sånt som säljare.” Detta ger närmast vid handen att det var brottsmisstankarna och inte frihetsberövandet som medförde att kundunderlaget minskade för ML:s del samt att den omständigheten att han hade varit misstänkt för brott medförde att han inte kunde utföra sitt arbete på samma sätt som tidigare. Till detta kommer följande. Om det hade varit enbart själva frihetsberövandet som hade orsakat det minskade kundunderlaget borde ML rimligen ha kunnat återuppbygga kundstocken inom ramen för det år som hans ersättningsanspråk avser. I stället har hans inkomster snarare minskat under årets gång. Detta tyder på att de uteblivna inkomsterna åtminstone en viss tid efter det att ML försattes på fri fot har haft andra orsaker än själva frihetsberövandet.

Det föreligger alltså en betydande osäkerhet vad gäller orsaken till inkomstförlusterna. Med hänsyn till att det, som nämnts ovan, ändå inte framstår som osannolikt att inkomstförlusten åtminstone delvis beror på ett minskat kundunderlag som en direkt följd av själva frihetsberövandet finner Justitiekanslern att det är rimligt att tillgodoräkna ML en viss bevislättnad i detta hänseende. Justitiekanslern godtar därför att förlusten under en tid efter frihetsberövandet har berott, helt eller delvis, på frihetsberövandet.

Vid bedömningen av för vilken tidsperiod ersättning skall utgå anser Justitiekanslern att en utgångspunkt måste vara att ju längre tid som har passerat efter frigivningen desto större anledning finns det att utgå från att ML:s svårigheter att arbeta har berott på brottsmisstankarna snarare än på själva frihetsberövandet. Bedömningen av vid vilken tidpunkt det kan antas att inkomstförlusten beror på det ena snarare än det andra måste göras från fall till fall. I det här fallet godtar Justitiekanslern att inkomstförlusten fram till årsskiftet 2004 – vilket motsvarar drygt ett halvår – får anses ha berott på frihetsberövandet. Den inkomstförlusten bör ML således ersättas för. Någon ersättning för tiden därefter kan dock inte utgå.

Justitiekanslern har tidigare godtagit att ML före frihetsberövandet hade en genomsnittlig inkomst om 19 180 kr brutto per månad. För juni – augusti har inte ingivits några lönebesked. Det framgår alltså inte att han har förlorat någon inkomst under dessa månader. För tiden september – december skall avdrag göras för den bruttoinkomst som ML enligt de ingivna lönebeskeden har erhållit, sammantaget 35 327 kr. Ersättning bör således utgå med (19 180 x 4 =) 76 720 ./. 35 327 = 41 393 kr.

Om ML kan visa att han har förlorat inkomster på grund av frihetsberövandet även under juni – augusti 2004 är jag beredd att bevilja honom ytterligare ersättning i den delen.

Den begärda ersättningen för ombudskostnader får anses skälig och godtas.