JK 4675-07-41

Anspråk m.m.

MS var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 12 september – 3 november 2006 på grund av misstanke om grovt rån. Åtalet beträffande den häktningsgrundande brottsligheten ogillades. MS dömdes emellertid för annan brottslighet till fängelse i sex månader.

I en ansökan som kom in till Justitiekanslern den 24 januari 2007 begärde MS genom advokaten Alexandra Lyckman ersättning för lidande med 50 000 kr och för ombudskostnader med 3 100 kr. Efter att jag hade inhämtat ett beslut från Kriminalvården av vilket det framgick att tiden för det aktuella frihetsberövandet hade tillgodoräknats MS som straffverkställighet fann jag att MS i och för sig var berättigad till ersättning för den tid som han hade varit frihetsberövad men att han på grund av innehållet i strafftidsbeslutet till fullo hade kompenserats. Med stöd av bestämmelserna i 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen ansåg jag det därmed skäligt att jämka ersättningen till noll, se JK dnr 835-07-41.

MS har nu genom advokaten CS återkommit och hemställt att Justitiekanslern skall ompröva det tidigare beslutet. Till stöd för sin begäran om omprövning har MS anfört i huvudsak följande. Det anses allmänt som grundläggande i förekommande sammanhang att det är psykiskt mer påfrestande att vara häktad än att avtjäna ett fängelsestraff. En domstol kan exempelvis döma ut påföljden fängelse tre månader men konstatera att straffverkställigheten får anses ha skett genom en häktning som har varat under två månader. När Justitiekanslern beslutade i ärendet försummades att beakta ett i domstolarna accepterande grundläggande faktum – att det är svårare att ”avtjäna” tid i häkte än i fängelse. Därtill kommer att det för MS:s del följde restriktioner med häktningen. Då det inte har tagits någon hänsyn till den mer betungande ofrivilliga vistelsen i häktet var det inte skäligt att jämka ersättningen till noll. Det skulle i så fall ha framgått av den aktuella lagen att det fanns stöd för en sådan jämkning. Justitiekanslerns stränga tolkning av bestämmelsen rimmar därför illa med allmänt giltiga skadeståndsrättsliga principer. Vidare sätts i fråga efter vilka normer och i vilka fall jämkning över huvud taget skall ske.

Av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen framgår att då tiden för en frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid bl.a. verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt. I det tidigare beslutet hänvisades till ett uttalande i förarbetena (prop. 1974:97 s. 68) där det angavs att storleken på jämkningen måste bli beroende av en skälighetsprövning och att det är möjligt att jämka ersättningen till noll.

Enligt den praxis som tillämpas här anses det inte vara någon skillnad såvitt gäller rätten till ersättning mellan det fallet att en person har fått tillgodoräkna sig en utdömd påföljd genom tid som anhållen eller häktad och det fallet att personen har avtjänat påföljden på vanligt sätt, dvs. i fängelse. Inte heller anses det förhållandet att ett frihetsberövande har varit förenat med restriktioner innebära att lidandet har varit svårare än annars. Häri ligger naturligtvis ett visst schablontänkande som utgår från det faktum att det egentligen inte är möjligt att värdera lidande i pengar och att en viss förenkling därför måste ske vid värderingen av lidandet. De schablonbelopp som Justitiekanslern tillämpar får anses ge uttryck för den förenklingen genom att de utgår från ett genomsnittligt lidande med viss marginal både uppåt och nedåt.

De omständigheter som MS nu har anfört ger på grund av det anförda inte anledning att frångå den bedömning som gjordes i det tidigare beslutet. MS:s ersättningsanspråk skall således avslås.