1. Riksdagcn1974..1 saml. Nr 97

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 97 2

När det gäller det administrativa området utgår ersättning enligt den föreslagna lagen endast vid sådana frihetsinskränkningar som har haft karaktär av egentliga frihetsberövanden, t. ex. intagning på vårdanstalt. Förutsättning för ersättningsrätt är att det befinns uppenbart att frihets— berövandet var utan grund. Bedömningen av åtgärden skall alltså ske med utgångspunkt från vad man efteråt känner till.

Den föreslagna lagen upptar i likhet med 1945 års lag vissa undantag från rätten till ersättning. Har t. ex. den som varit utsatt för frihetsin- skränkning själv uppsåtligen föranlett beslutet utgår inte ersättning. I den nya lagen sägs också att ersättningsrätt inte föreligger, om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock inte längre vägras på den grunden att misstanke om brott kvar- står.

Ersättning kan enligt förslaget utgå för utgifter, förlorad arbetsför- tjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Lagen innehåller inte några bestämmelser om hur ersättningen skall beräknas. Allmänna ska— deståndsprinciper blir alltså tillämpliga. Ersättningen kan jämkas om tiden för frihetsinskränkningen har beaktats vid fastställande eller verk- ställighet av brottspåföljd.

Ersättningsfrågorna enligt den nya lagen skall i princip prövas av domstol. Avsikten är emellertid att JK, på samma sätt som när det gäl- ler anspråk enligt skadeståndslagen , skall få möjlighet att träffa upp- görelse om ersättningen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 97 3

Förslag till

Lag om ersättning vid frihetsinskränkning

1 %

Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk klinik, ta- gen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten, om

1. frikännande dom meddelas för gärningen,

2. åtalet avvisas eller avskrives,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väckes eller, såvitt gäller förvarsarrcst, beslutet härom upphäves utan att målet hänskjutes till rättegång eller disciplinstraff ålägges, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsfram- ställning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphäves eller ersättes av beslut om mindre ingri- pande åtgärd eller undanröjes utan förordnande om ny handläggning.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för brott som avses i 24 kap. 1 5 första stycket rättegångsbalken har jämväl rätt till ersättning, om gärningen i domen hänföres under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt 1 5 andra stycket eller 2 & samma kapitel och det icke har förelegat sådana förutsättningar för häktning som anges där. För rätt till ersättning på grund av anhållande fordras dessutom att det ej heller har förelegat omständighet som anges i 24 kap. 5 5 andra stycket rättegångsbalken.

2 &

Den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller fritidsstraff eller varit intagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken, ungdomsfängelse eller internering har rätt till ersättning av staten, om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkstäl- ligheten undanröjes utan förordnande om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 & brotts- balken har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. '

3 %

Den som i annat fall än som anges i 1 eller 2 5 till följd av beslut vid myndighetsutövning varit berövad friheten har rätt till ersättning av staten, om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund.

4 5

Rätt till ersättning föreligger ej, om den som har varit utsatt för fri- hetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett denna. Har han sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fall

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 97 ' 4

som avses i 1 &, sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår ersättning endast om det finns synnerliga skäl:

Rätt till ersättning föreligger ej heller, om det i annat fall med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock ej vägras på den grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

5 &

Ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i närings- verksamhet och lidande.

Ersättningen får nedsättas efter vad som finnes skäligt, om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller eljest beaktats vid fast- ställande eller verkställighet av brottspåföljd.

6 % Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättningen blivit slutligt bestämd.

7 5

Utgår ersättning enligt denna lag och har den ersättningsberättigade rätt till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1945: 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall upp- höra att gälla.

Den nya lagen gäller även i fråga om frihetsinskränkning som har skett före ikraftträdandet och som icke har upphört dessförinnan. I övrigt tillämpas äldre bestämmelser beträffande frihetsinskränkning som har ägt rum före ikraftträdandet.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 97 5

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen statsrådet den 28 februari 1974.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST, GElJER, NORLING, LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIJ ON, HJELM-WALLEN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrå- dets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående ersättning vid frihetsinskränkning och anför.

2. Gällande rätt

2.1 Skadeståndslagen m. in.

En ny skadeståndslag (SFS 1972: 207) har trätt i kraft den 1 juli 1972. Lagen innehåller bl.a. allmänna bestämmelser om skadestånds- ansvar på grund av eget vållande. Vidare finns bestämmelser om skyl- dighet för arbetsgivare att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten (s. k. principalansvar).

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att skadestånds- lagen upptar bestämmelser om skadestånd i offentlig verksamhet, vilka saknar motsvarighet i tidigare gällande rätt. Enligt 3 kap. 2 5 skall staten eller kommun ersätta person- eller sakskada eller direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada — s.k. ren fömiögenhetsskada — som vållas genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig myndighet. Er- sättning skall dock utgå endast om de krav har åsidosatts som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning (3 kap. 3 å). Enligt 3 kap. 4 % är den skadelidande inte heller berättigad till ersättning för skada som hade kunnat undvikas genom överklagande av felaktigt beslut. Ersättning för ren förmögenhetsskada genom intrång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är skä- ligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försum- melsens beskaffenhet och övriga omständigheter (3 kap. 5 å).

Ersättningstalan kan enligt 3 kap. 7 & skadeståndslagen inte föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t, riksdagen, högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, om inte beslutet undantags- vis har upphävts eller ändrats. Statens eller kommuns skadestånds- ansvar kan jämkas enligt särskilda regler i 3 kap. 6 &. Bl.a. kan jämk- ning vid sakskada ske, om det "är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Skadeståndslagen innehåller också en helt ny bestämmelse (4 kap. 1 5) som begränsar arbetstagares skadeståndsansvar. En arbetstagare är sålunda skyldig att ersätta skada som han vållar genom fel eller för- summelse i tjänsten endast i den mån det med hänsyn till omständig- heterna föreligger synnerliga skäl.

Skadeståndslagen innehåller inte någon bestämmelse om jämkning av skadestånd med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Enligt lagen (1973: 213) om ändring av skadeståndslivräntor, som trätt i kraft den 1 januari 1974, skyddas emellertid skadestånd i form av livränta mot förändringar i penningvärdet genom att livräntebeloppet ändras i takt med basbeloppets förändringar. Ändringen är begränsad till högst 5 % per år.

Skadeståndsanspråk enligt skadeståndslagen prövas av allmän dom- stol. I princip skall talan väckas vid allmän underrätt. Detta gäller bl. a.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 97 7

vid skadeståndskrav med anledning av beslut av administrativ myndighet eller sådana judiciella avgöranden av förvaltningsdomstol eller special- domstol som inte överprövas av allmän domstol. Beträffande andra ju- diciella avgöranden finns en särskild forumregel i 3 kap. 10 %. Regeln innebär att skadeståndstalan mot staten med anledning av dom eller beslut av hovrätt, allmän underrätt eller krigsrätt skall väckas vid den domstol som enligt 2 kap. 2 & eller 3 kap. 3 & rättegångsbalken (RB) är behörig att ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslu- tet. Talan med anledning av beslut eller åtgärd av tjänsteman som anges i nämnda lagrum i RB skall på motsvarande sätt väckas vid den dom- stol som är behörig att ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av sådan tjänsteman. Skadeståndstalan med an- ledning av beslut av Konungen i statsrådet, riksdagen, högsta domstolen eller regeringsrätten väcks i högsta domstolen.

I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972: 5 s. 382) framhålls det angelägna i att främja frivillig skadereglering när det gäller skadeståndsanspråk mot det allmänna. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. I 2 & kungörelsen föreskrivs att ersättningsanspråk skall fram— ställas hos JK, om anspråket grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Anspråk på annan grund fram- ställs hos den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhets= område skadan inträffat eller, om för viss verksamhet sådan myndighet inte finns, hos JK. Den myndighet hos vilken ersättningsanspråk fram— ställs förhandlar för statens räkning med den som kräver skadestånd och för statens talan i saken inför domstol (3 5). Uppkommer i ärende som handläggs av annan myndighet än JK fråga om åtagande för staten att utge skadestånd med belopp överstigande 10000 kronor, hänskjuts ärendet till JK. Ärende som handläggs av JK hänskjuts till Kungl. Maj:t. om fråga uppkommer om åtagande med belopp över- stigande 100 000 kronor (4 5). IK kan enligt 6 % uppdra åt annan myn- dighet att fullgöra vad som enligt kungörelsen ankommer på honom och även överta handläggning av ärende från annan myndighet. I 8 & föreskrivs att talan inte får föras mot beslut i ärende som handläggs enligt kungörelsen.

RB:s forumregler är tillämpliga då talan anhängiggörs mot staten. Enligt 10 kap. 2 % RB skall staten i tvistemål i allmänhet sökas där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte. När det gäller s. k. beslutsskador skall JK bevaka statens talan och behörig domstol är Stockholms tingsrätt.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 97 8

2.2. Lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Enligt lagen (1945 : 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häk- tade eller dömda m.fl. (1945 års lag) utgår ersättning av allmänna medel vid vissa fall av frihetsinskränkningar. De frihetsinskränkningar som enligt lagen kan medföra rätt till ersättning kan indelas i två hu- vudgrupper, beroende på om frihetsinskränkningen har föranletts av dom eller beslut som har vunnit laga kraft eller av annat beslut. Lagen följer denna indelning på så sätt att i 1 & behandlas frågan om ersätt- ning åt den som drabbats av straffprocessuellt tvångsmedel — varmed enligt 3 & jämställs vissa frihetsberövanden som föranleds av dom eller beslut som inte vunnit laga kraft — medan 2 %, kompletterad med vissa

bestämmelser i 3 &, avser frihetsberövanden som föranletts av dom el— ler beslut som har vunnit laga kraft.

2.2.1 Frihetsinskränkning till följd av straffprocessuellt tvångsmedel e. (2.

De straffprocessuella tvångsmedel som kan föranleda ersättningsrätt enligt 1 & är

1 häktning 2 anhållande som följs av häktning 3 anhållande i annat fall under längre tid än ett dygn, samt 4 reseförbud under längre tid än ett dygn.

Åtgärderna skall vara föranledda av misstanke om brott. Med de angivna åtgärderna jämställs enligt 3 5

5 intagning i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 & BrB ( anstaltsbehandling som ingår i skyddstillsyn), 6 intagning i anstalt för undergående av ungdomsfängelse, samt 7 arrest,

allt under förutsättning att åtgärderna föranletts av dom eller beslut som inte har vunnit laga kraft.

I de angivna fallen av frihetsberövande avser rätten till ersättning hela den tid vederbörande har varit berövad friheten. Reseförbud som inte sträcker sig över ett dygn medför aldrig ersättningsrätt, även om det omedelbart efterföljs av anhållande eller häktning.

Lagens syfte är att ersättning skall ges åt den som har varit oskyl- digt berövad friheten. Som villkor för ersättning har inte uppställts att myndigheten skall ha förfarit culpöst vid beslutet om frihetsberövande. Inte heller torde det vara av betydelse om beslutet kan sägas ha varit oriktigt. För att nå syftet att den som oskyldigt varit berövad friheten skall få ersättning för frihetsförlusten har man i lagen i stället angett vissa omständigheter som utlöser ersättningsrätt. Dessa utgörs av myn- dighetsavgöranden, ingående i eller knutna till det judiciella förfarande

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 97 9

som är avsett att leda fram till fastställande av om brott blivit be- gånget och vilken påföljden då skall vara för detta. Avgörandena karak- teriseras av att myndighet (domstol, åklagare) tar annan ställning till skuldfrågan än den som föranledde beslut om frihetsinskränkning. I 1 & första stycket anges dessa myndighetsavgöranden. Som villkor för ersättningsrätt uppställs sålunda där (1) att den misstänkte frikänns från brottet eller (2) att mot honom väckt talan läggs ner eller (3) att för- undersökning avslutas utan att åtal väcks.

Att straffmätningen blir mildare än som förutsatts vid beslutet om frihetsinskränkning inverkar inte. Skulle sålunda domen komma att lyda på böter och inte på frihetsstraff medför detta ej någon rätt till ersättning. Inte heller det förhållandet att brottet i domen hänförs un— der mildare straffbud än'som åberopades vid häktningcn torde i princip medföra att ersättningsskyldighet inträder, förutsatt att det är fråga om samma gärning.

I lagen har inte uppställts något krav på att den skadelidandes oskuld skall vara till fullo bevisad för att rätt till ersättning skall föreligga. Däremot har i 1 5 andra stycket upptagits vissa bestämmelser om undantag från ersättningsrätten, vilka hänger samman med omständig- heterna i det särskilda fallet. Lagrummet innehåller dels vissa speciella undantagsregler, dels en undantagsregel av mera generell natur.

De speciella undantagsreglerna avser alla att den misstänkte på nå- got sätt varit anledning till att beslutet om frihetsinskränkning kom- mit till stånd, antingen genom att undandra sig att medverka till sa- kens utredning eller tvärtom genom att rikta misstanke på sig själv.

Till den första gruppen av omständigheter _— som kan sägas mot- svara vissa häktningsskäl upptagna i 24 kap. 1 & första stycket RB — - 'hör att den misstänkte (1) sökt avvika eller (2) sökt annorledes undan- dra sig förundersökning eller lagföring samt vidare att den misstänkte (3) sökt undanröja bevis eller (4) sökt på annat sätt försvåra sakens utredning.

Till den andra gruppen hör att den misstänkte föranlett frihetsin- skränkningen (5) genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten, (6) genom att falskeligen ange sig själv eller (7) eljest uppsåtligen.

Alla de speciella undantagsreglerna förutsätter att det föreligger eller kan presumeras ett sammanhang mellan å ena sidan det förhållande som anges och å andra sidan beslutet om frihetsinskränkningen. Det åberopade förhållandet måste därför ligga i tiden före beslutet.

Den generella undantagsregeln har i lagen angivits så, att ersättning inte utgår om det — i annat fall än som förut sagts —— med hänsyn till omständigheterna inte framstår som skäligt. Bestämmelsen föregicks av åtskilliga överväganden under förarbetena till lagen. Processlagbcred— ningen föreslog (SOU 1.944: 9 s. 124) en lagtext där det som villkor för ersättningsrätt föreskrevs att anledning till misstanke att vederbö-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 97 10

rande förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart inte kvarstod. I samband med att förslag till lag remitterades till lagrådet uttalade departementschefen (prop. 1945: 10 s. 11) att det uppställda villkoret måste anses medföra en alltför snäv begränsning och förordade i stället den regeln, att ersättning åt häktad inte fick utgå om grundad miss- tanke alltjämt kvarstod mot honom. Det syntes departementschefen dock erforderligt att en sådan föreskrift kompletterades med en be- stämmelse som gav möjlighet att även i andra fall vägra ersättning, då det skulle vara stötande att sådan utgick. Med anledning av vad som anförts av lagrådet ändrades sedermera orden ”grundad misstanke” till ”anledning till misstanke”. Vid riksdagsbehandlingen ansåg första lagutskottet (lLU 1945: 19 s. 26) att det var olämpligt att i ett ersätt- ningsärende göra uttalanden om kvarstående misstanke. Man ville emellertid inte ta bort möjligheten att avslå begäran om ersättning på grund av sådan misstanke. Med anledning därav fick bestämmelsen sin slutliga utformning.

2.2.2. Frihetsberövande till följd av lagakraftvunnet avgörande

Om ett frihetsberövande har föranletts av lagakraftvunnen dom eller beslut, kan ersättning utgå enligt 2 &. Förutsättning härför är först och främst att det är fråga om något av följande frihetsberövanden, näm- ligen

1 fängelse, 2 förvandlingsstraff för böter.

Med dessa båda institut jämställs enligt 3 % 3 intagning i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 & BrB (anstaltsbehandling som ingår i skyddstillsyn), 4 intagning i anstalt för undergående av ungdomsfängelse, 5 arrest, 6 intagning i anstalt för undergående av internering.

Som allmänt villkor för rätt till ersättning gäller enligt paragrafens första lcd:

1 Den dömde skall ha undergått straffet helt eller delvis. För förlust som orsakas av t. ex. förlorat anseende redan på grund av en fällande dom utgår således ingen ersättning. 2 Efter resning eller besvär över domvilla skall dom ha meddelats som innebär antingen frikännande eller ringare straff än den dömde redan utstått.

Enligt senare ledet i 2 & gäller vissa undantag från ersättningsrätt, vilka kan hänföras till konkreta åtgärder av den dömde själv. Ersättning utgår sålunda inte om han föranlett att han blivit dömd till straffet (1) genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten, (2) genom falsk angivelse av sig själv eller (3) eljest uppsåtligen.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 97 _ 11

Den generella undantagsregeln i 1 5 andra stycket saknar motsva- righet i 2 %. Någon möjlighet att ta hänsyn till eventuellt kvarstående misstanke finns sålunda inte i detta sammanhang.

2.2.3. Ersr'irtningsrättens omfattning I 4 5 första stycket lämnas regler om ersättningsrättens omfattning. Härav framgår att ersättning kan lämnas för

1 mistad arbetsförtjänst, 2 annat intrång i näring, 3 nödiga kostnader, samt 4 det lidande som intrånget i friheten medfört, dock endast om det föreligger synnerliga skäl.

I enlighet med vad som anförts i prop. 1945: 10 (s. 15) avser de tre första punkterna bl. a. avlöning till extra arbetskraft, utgifter för resa från häkte eller straffanstalt tillbaka till hemorten samt kostnader i samband med ersättningsanspråkets framställande. Däremot är det inte avsett att ersättning skall utgå för det men i vederbörandes näring som indirekt vållats av att han varit åtalad eller dömd för brott. Ej hel- ler avses att ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brottmålet.

I fråga om punkten 4 anförs i propositionen (1945: 10 s. 15) att synnerliga skäl att utge ersättning torde föreligga om t. ex. en förut oförvitlig person häktas och det sedermera utreds att han är helt oskyl- dig. Av bestämmelsens avfattning framgår att endast lidande som or- sakas av intrånget i friheten skall beaktas. Däremot avser bestämmelsen inte att ge ersättning för att åtal blivit väckt.

I 4 5 andra stycket behandlas anspråk på ersättning som ännu inte blivit bestämd. Enligt första punkten får ett sådant anspråk inte över- låtas. Andra pnnkten, som avser anspråk på ersättning för ekonomisk skada, innehåller en regel om att efter den ersättningsberättigadcs död hans dödsbo får föra talan om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats honom.

Överlåtelseförbudet i första punkten har inte bara betydelse för tale- rätten utan också en annan verkan. Av förbudet följer även att ansprå- ket inte får tas i mät och att det inte i händelse av konkurs räknas till konkursboet. Att detta är fallet framgår numera av uttryckliga bestäm- melser i 66 5 1 mom. utsökningslagen och 27 & första stycket konkurs—

lagen.

2.2.4 Handläggningen av ersättningsanspråk m. m.

Anspråk på ersättning skall i princip framställas hos den domstol som är behörig att pröva talan om ansvar för brottet. Då anspråk på er- sättning enligt 1 & framställs, kan detta göras antingen i det mål där ansvarsfrågan handläggs eller senare genom särskild ansökan. Det sist- nämnda blir aktuellt när åtal inte ägt rum eller när anspråket inte fram-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 97 . 12

ställts i samma mål som ansvarsfrågan. Ansökan görs då hos den rätt som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller som sist handlagt ansvars- frågan (5 5 första stycket). I fråga om anspråk på ersättning enligt 2 5 kan vederbörande välja mellan att framställa anspråket i det mål, vari frågan om frikännande eller nedsättning av straffet handläggs, eller senare genom särskild ansökan hos den rätt som sist handlagt nämnda fråga (5 å andra stycket).

I fråga om den särskilda ansökningens form föreskrivs att den skall vara skriftlig. Vidare gäller att ansökan skall göras inom viss tid, näm- ligen 1 då åtal ej ägt rum: tre månader från den dag då sökanden fick veta

att åklagaren beslutat att inte åtala, 2 då åtal lagts ned: tre månader från den dag då slutligt beslut i målet vann laga kraft, 3 då sökanden frikänts eller fått straffnedsättning: tre månader från den dag då domen härom vann laga kraft. Ordningen med särskild ansökan har, enligt vad departementschefen anmärkt i prop. 1945: 10 (s. 16), tillskapats bl. a. för det fall att svå- righeter möter att redan i brottmålet förebringa utredning om den lidna skadans storlek. I propositionen framhålls emellertid det önskvärda i att frågan huruvida förutsättningar för ersättning föreligger kan prövas i samband med huvudsaken även i sådant fall. Dessa tankegångar ligger bakom bestämmelserna i 5 % tredje stycket. Enligt dessa kan sökanden inskränka sin ersättningstalan till att avse fastställelse huruvida ersätt- ningsrätt föreligger. Vidare har öppnats möjlighet för domstolen att hänskjuta frågan om beloppets bestämmande till prövning efter sär- skild ansökan. Sådan ansökan skall inom förut angiven tid av tre må- nader göras hos den rätt vilken såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden.

I 5 % fjärde stycket har slutligen upptagits bestämmelser om åklaga- res talerätt. Åklagaren skall sålunda erhålla tillfälle att yttra sig över begäran om ersättning. Han har också rätt att föra talan på det all- männas vägnar.

I 6 5 har upptagits vissa bestämmelser om rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan om ersättning. Som huvudregel gäller att rätten vid ansökningens prövning och avgörande är domför i den sammansättning som gällt för målet om ansvarsfrågan. Har rätten inte tidigare handlagt ansvarsmålet, skall nämnd deltaga vid avgörandet av saken. Rättens avgörande sker genom beslut.

I 7 % första stycket föreskrivs att utdömd ersättning skall utbetalas av statsverket sedan beslutet därom vunnit laga kraft. I 7 å andra styc- ket slutligen lämnas vissa bestämmelser om statens regressrätt. Skulle sökanden haft rätt att kräva ut beloppet av annan som skadestånd, inträ- der staten i rätten mot denne.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 97 13

Angående tillämpningen av 1945 års lag hänvisas till utredningens betänkande (s. 196—210).

2.3. Rättsltjälpslagen

Rättshjälpslagen (1972z429) trädde i kraft den 1 juli 1973. Rätts— hjälp utgår som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning.

Allmän rättshjälp kan i princip lämnas var och en i alla rättsliga ange- lägenheter där behov av bistånd föreligger, oberoende av om den rätts- liga angelägenheten behandlas vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller av skiljemän. Vissa begränsningar gäller emellertid. För angelägenhet som har samband med sökandens närings- verksamhet kan allmän rättshjälp inte lämnas näringsidkare om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Som allmän förutsättning för att allmän rättshjälp skall lämnas gäller att den rättssökande har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad. Vid allmän rättshjälp be- talar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Som kostnad för rättshjälpen anses i första hand den rättssökan- des kostnad för bevisning vid allmän domstol samt nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän. I angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol beslutar biträde om utredning. Har biträde inte för- ordnats, kan rättshjälpsnämnden besluta om utredning. Bland övriga kostnader som omfattas av rättshjälpen är kostnader för resa och uppe- hälle i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse har ålagts.

Vid allmän rättshjälp skall den rättssökande efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Kostnadsbidraget har i princip konstruerats som ett system med maximibelopp. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet, skall det allmänna bära de överskjutande kostnaderna. Är å andra sidan kostnaderna för allmän rättshjälp lägre än maximi- beloppet, skall kostnadsbidraget motsvara kostnaderna. Kostnadsbidra— get utgår i första hand efter årsinkomst och underhållsskyldighet enligt vissa schabloner. .

När det gäller rättshjälp åt misstänkt i brottmål skall liksom hittills, oberoende av den misstänktes ekonomiska förhållanden, offentlig för- svarare förordnas vid behov. I övrigt kan rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgå när den tilltalades årsinkomst inte överstiger tre gånger basbeloppet. Något kostnadsbidrag skall inte utgå. Gränsen vid tre gånger basbeloppet kan jämkas uppåt på grund av försörjningsbörda. Förmånerna vid denna form av rättshjälp består i att den tilltalades kostnad för inställelse och för bevisning vid domstolen ersätts av all-' männa medel. ' ' ' '

• Sida 14
•  Original

Prop. 197 4: 97 14

Frikänns den tilltalade, skall ersättningen till offentlig försvarare, kostnaden för annan rättshjälp liksom annan kostnad som har utgått av allmänna medel stanna på statsverket. Reglerna i 31 kap. 1 & RB om den tilltalades skyldighet att, om han döms för brottet, återbetala sådan kostnad till statsverket har mjukats upp för att underlätta den dömdes återanpassning. Återbetalningsskyldighet får bl. a. inte åläggas med högre belopp än som motsvarar vad den dömde högst skulle betala i kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.

Rättshjälp kan i vissa mål och ärenden som angår den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten utgå som offentligt bi- träde. Detta gäller huvudsakligen inom mentalsjukvården, nykterhets- vården, barnavården och kriminalvården samt på ntlänningslagstift— ningens område. Om behov föreligger, skall offentligt biträde förordnas i ärende om bl. a. intagning i eller utskrivning från sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Detsamma gäller i ärende om vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda samt när fråga är om pla- cering av särskoleelev i annat hem än det egna. Offentligt biträde kan också förordnas i ärende angående intagning eller återintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i ärende angående omhändertagan- de av barn för samhällsvård eller samhällsvårds slutliga upphörande samt i ärende om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fäng- else eller återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering. På utlänningslagstiftningens område kan offentligt biträde vid behov förordnas i ärende angående utlännings avlägsnande ur landet. Den som erhållit hjälp av offentligt biträde är inte återbetal- ningsskyldig för ersättningen.

2.4. Lagstiftning om frihetsinskränkning

Svensk lagstiftning innehåller bestämmelser om frihetsinskränkningar inom olika områden. De författningar som kommer i fråga rör främst samhällets brottsförebyggande verksamhet. Dessutom finns bestämmel- ser om frihetsinskränkningar på bl. a. sociallagstiftningens område.

Utredningen har i sitt betänkande (s. 65—97) lämnat en omfattande redogörelse för vad gällande svensk rätt innehåller om frihetsberövande och andra frihetsinskränkningar. Jag får hänvisa till denna redogörelse. Nämnas bör emellertid att en del bestämmelser har tillkommit eller ändrats efter det att utredningens betänkande lades fram. Sålunda har vissa bestämmelser i polisinstruktionen ersatts av lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande. Reglerna om övervakningsnämnds möjlig- het att meddela föreskrifter för villkorligt frigiven samt om prövotid vid skyddstillsyn m.m. har ändrats genom lagen (1.973: 918) om änd- ring i brottsbalken , som trätt i kraft den 1 januari 1974.

Efter vissa lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1973 (SFS 1973: 17—19) utgörs disciplinstraff för krigsmän numera av fritids-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 97 15

straff och disciplinbot. I prop. 1974: 20 har föreslagits att lagen om behandling i fångvårdsanstalt den 1 juli 1974 skall ersättas av en ny lag om kriminalvård i anstalt. Slutligen gäller sedan den 1 juli 1973 en ny sjömanslag (SFS 1973: 282).

2.5. Utländsk rätt

I utländsk rätt finns flera exempel på regler om ersättning för oberät- tigade frihetsinskränkningar. Även på denna punkt får jag hänvisa till utredningens betänkande (s. 53—64).

3. Vissa internationella överenskommelser m. m.

Den enskildes rätt till frihet och personlig säkerhet har upprepade gånger fastslagits i olika internationella sammanhang. År 1948 antog Förentahationerna en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, i vars tredje artikel fastslås att envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Avsikten var att förklaringen sedermera skulle efterföljas av en konvention. Innan denna hunnit komma till stånd antogs år 1950 inom Europarådet den s.k. europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Kon- ventionen ratificerades av Sverige den 11 januari 1952 ( prop. 1951: 165 ).

Av intresse i förevarande sammanhang är främst artikel 5. Enligt denna artikel har envar rätt till frihet och personlig säkerhet, och det föreskrivs att ingen får berövas sin frihet annat än i vissa uppräknade fall och i den ordning som lag föreskriver. De fall av frihetsberövande som uppräknas är:

1 Frihetsberövande efter fällande dom av vederbörlig domstol (mom. 1 a). 2 Arrestering eller frihetsberövande 2.1 på grund av underlåtenhet att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande (mom. 1 b), 2.2 i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyl- dighet (mom. 1 b), 2.3 för att ställa vederbörande inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott (mom. 1 c), eller

2.4 när det skäligen anses nödvändigt för att förhindra vederbörande att 2.4.1 begå ett brott, eller 2.4.2 undkomma efter att ha begått ett brott (mom. 1 c). Frihetsberövande mot en underårig för att vederbörande skall 3.1 undergå skyddsuppfostran (mom. 1 d), eller 3.2 inställas inför vederbörlig rättslig myndighet (mom. 1 (1). U)

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 97 16

4 Frihetsberövande till förhindrande av spridning av smittosam sjuk- dom (mom. 1 e). 5 Frihetsberövande emedan vederbörande är 5.1. sinnessjuk (mom. 1 e), 5.2 alkoholist (mom. 1 e), 5.3 hemfallen åt missbruk av droger (mom. 1 e), eller 5.4 lösdrivare (mom. 1 e). 6 Arrestering eller frihetsberövande 6.1 till förhindrande av att vederbörande obehörigen inkommer i landet (mom. 1 f), eller 6.2 som ett led i förfarande för vederbörandes utvisning eller utläm- nande (mom. 1 f).

I samtliga fall anges att arrest eller frihetsberövande skall ha skett lagligen eller i laga ordning.

Artikeln innehåller vidare i mom. 2—4 åtskilliga bestämmelser i fråga om förfarandet vid frihetsberövande, vilka bl. a. föreskriver följande. Den som arresteras skall snarast möjligt och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom (mom. 2). Envar som är arresterad eller berövad sin frihet enligt punk- terna 2.3 och 2.4 skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. Envar som berövas sin frihet genom arrestering eller el- jest skall ha rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsbe- rövandet snabbt prövas samt att hans frigivning beslutas om åtgärden inte är laglig (mom. 4).

Till sist innehåller artikel 5 en slutbestämmelse (mom. 5) om ersätt- ning. Det föreskrivs där att, om någon har blivit utsatt för arrestering eller frihetsberövande i strid mot artikelns bestämmelser, han skall ha rätt till skadestånd.

De ersättningsanspråk som avses i artikel 5 mom. 5 torde böra riktas mot den ansvariga myndighetspersonen. Artikeln medför alltså inte någon plikt för staten att svara för full ersättning.

Ratifikationen av europarådskonventionen medför inte att svensk domstol eller annan myndighet har att direkt tillämpa konventionens bestämmelser utan härför fordras en särskild lagstiftningsakt (jfr prop. 1968: 132 s. 17 ff, 127 ff och 133 f samt 1LU 1970: 18 s. 2 ff). Där- emot är det självklart att den är folkrättsligt bindande.

Till den nämnda konventionen ansluter sig ett tilläggsprotokoll nr 4 av år 1963, vilket biträtts av Sverige (prop. 1964: 87). Enligt artikel 2, som enligt uttalande i protokollet skall anses som tilläggsartikel till kon- ventionen, gäller att den som lagligen befinner sig på en stats område har rätt att där fritt röra sig och att fritt välja bostad samt att _envar har rätt att lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget. Dessa rättig— -

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 97 17

heter får enligt artikeln inte underkastas andra inskränkningar än så-. dana som är antingen nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ord- ningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddande av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter eller också — med avseende på bestämda områden — berättigade av hänsyn till det allmän— nas intresse. Inskränkningarna skall vara angivna i lag.

År 1966 antogs inom FN en konvention om medborgerliga och poli- tiska rättigheter. Sverige har tillträtt konventionen ( prop. 1971: 125 ). Av intresse i detta sammanhang är närmast artikel 9, som innehåller följande:

1 Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag. 2 Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen för åtgärden och skall ofördröjligen underrättas om varje anklagelse mot honom.

3 Den som är arresterad eller eljest berövad sin frihet på grund av anklagelse för brottslig gärning skall ofördröjligen ställas inför do- mare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till fri— givning. Det skall ej vara allmän regel att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar, men för frigivning må krävas garantier för att vederbörande inställer sig dels till rättegången, dels vid varje annat tillfälle under det rättsliga förfarandet dels, i förekommande fall, för verkställighet av domen. 4 Den som berövats sin frihet genom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas, om åtgärden ej är laglig. 5 Den som utsatts för olaglig arrestering eller annat olagligt frihetsbe- rövande skall ha rätt till skadestånd.

Vidare märks artikel 12 som motsvarar artikel 2 i det nyss nämnda tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen. Bestämmelserna är av väsentligen likartat innehåll.

4. Utredningen

4.1. Allmänna synpunkter

Utredningen konstaterar till en början att det föreligger behov av och utrymme för ett förstärkt ersättningsskydd och att det vid utform- ningen av ny lagstiftning på området är möjligt att åstadkomma viss förenkling och standardisering.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 97 . 18

Utredningen framhåller också att man vid utformningen av. ny lag- stiftning inte torde vara direkt bunden av internationella förpliktelser. Däremot bör enligt utredningen den principiella uppläggningen av för- slaget i hög grad bestämmas av dess förhållande till den. nya skade- ståndslagen. Det erinras om att enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen sta- ten eller kommun i princip skall ersätta skada som -vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning och att detta lagrum har giltighet också beträffande sådana frihetsinskränkningar som avses i 1945 års lag.

Utredningen framhåller att uppmärksamhet givetvis måste ägnas åt hur det framtida förhållandet mellan skadeståndslagen och de nya lag- reglerna kommer att te sig. Meningen med förslaget är att åstadkom- ma en förbättring av. den skadelidandes rättsliga situation vid vissa speciella fall av oriktiga myndighetsbeslut. Dess regler om ersättnings- beräkning och om förfarandet kan då visserligen göras annorlunda än vad som i motsvarande hänseende gäller enligt skadeståndslagen men man bör söka undvika sådan motsättning att tillämpningssvårigheter uppkommer. Det måste också anses lämpligt att söka utforma reglerna så att skadeståndslagen inte _behöver ändras. Det är vidare att märka att, om en viss typ av myndighetsbeslut lämnas utanför den nya regle- ringen, så finns skadeståndslagen att tillgripa, och utelämnandet har alltså inte den avgörande betydelse som det kan förefalla.

När det gäller den formella utformningen av de nya lagreglerna är det i och för sig tänkbart att arbetain .dem i skadeståndslagen . Utred- ningen har emellertid valt att låta reglerna bilda en särskild lag.

4.2. Lagstiftningens tillämpningsområde

Frihetsinskränkningar som skett i Samband med rättegång i brottmål benämner utredningen judiciella frihetsinskränkningar. Övriga frihets- inskränkningar sammanförs under beteckningen administrativa frihets- inskränkningar. Utredningen diskuterar till en början om de nya lag-. bestämmelserna bör omfatta även administrativa frihetsinskränkningar. Utredningen finner det härvid påkallat att göra en jämförelse huruvida administrativa frihetsinskränkningar principiellt eller eljest mera väsent- ligt skiljer sig från de judiciella. 'En skillnad är att administrativa fri- hetsinskränkningar ofta avser vård av den omhändertagne. Så kan emellertid också, ehuru i mindre omfattning, vara fallet med judiciella frihetsinskränkningar. Utvecklingen har enligt utredningen lett till att det härvidlag mera blivit fråga om en gradskillnad än om en artskill- nad. Liknande gäller det förhållandet att ett frihetsberövande som utgör brottspåföljd kan vara diffamerande. .En sådan verkan kan även en administrativ frihetsinskränkning medföra, ehuru i mindre grad. Att utrymmet för diskretionär prövning är större vid beslut om administra-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 97 19

tiva frihetsinskränkningar kan enligt utredningen inte vara något prin- cipiellt skäl för att låta dem falla utanför lagstiftningen. Utredningen finner tvärtom att behovet av generösare ersättningsregler kan vara särskilt framträdande när prövningen varit bestämd av lämplighets- överväganden.

Utredningens överväganden utmynnar i förslag om att även de ad— ministrativa frihetsinskränkningama skall omfattas av den nya lagstift- ningen. En annan sak är att förutsättningarna för ersättningsskyldighet för administrativa frihetsinskränkningar inte kan göras i allo lika dem som gäller för de judiciella. I detta sammanhang erinras ånyo om att möjlighet att få ersättning enligt skadeståndslagen kvarstår även i fall då den speciella lagen inte blir tillämplig.

4.3. Uppläggningen av ersättningsreglema

Utredningen diskuterar två principlösningar för en ny lagstiftning som vill tillföra de skadelidande mera fördelaktiga rättsliga ersätt- ningsmöjligheter än regeln i 3 kap. 2 & skadeståndslagen erbjuder. Den ena är att efterbilda eller lägga till grund den lösning som kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar kom fram till i sitt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43). Den andra utvägen är att bygga ut regelsystemet i 1945 års lag och låta detta i något förändrad form gälla för hela eller större delen av det område som nu är ifrågasatt för lagstiftning. I intetdera fallet utgör då förefintligheten av culpa (fel eller försummelse) förutsättning för er- sättningsrätt.

Utredningen konstaterar att en ersättningsregel liknande den som upptagits i 1958 års förslag skulle innebära att oriktighet hos beslutet om ingripande skulle medföra ersättningsskyldighet. Eventuellt skulle fordras en så att säga kvalificerad oriktighet (”uppenbart att ingripan- det var utan grund”). Principen skulle alltså —— eventuellt med modi- . fierande begränsningsregler — vara att ett framställt ersättningsan- språk skulle föranleda en efterhandsprövning av myndighetsbeslutets riktighet. Och denna prövning skulle inte ske i den ordning som är föreskriven för att den som är missnöjd med beslutet skall kunna vinna rättelse, utan i stället företas av den ersättningsbeviljande myndigheten. Själva beslutet skulle då kvarstå orubbat, ehuru det skulle ge upphov till ersättningsrätt. Enligt ett system, konstruerat i överensstämmelse med grundsatserna för 1945 års lag, skulle däremot någon sådan fri- stående efterhandsprövning inte vara tillåten (utom möjligen i undan- tagsfall). I stället skulle. anknytas till förefintliga prövningsmöjligheter och ersättningsskyldigheten göras beroende av om beslutet blivit i stadgad ordning rättat på ett eller annat sätt.

Utredningen går först in på en närmare granskning av 1958 års för-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 97 20

slag. Detta förslag — som för stats eller kommuns ersättningsskyldig- het upptog en culparegel (1 å), ungefär motsvarande den som seder- mera införts i 3 kap. 2 & skadeståndslagen— innehöll i 9 & första stycket en bestämmelse att den som enligt myndighets beslut varit be- rövad friheten skulle ha rätt till ersättning, om det därefter fanns up- penbart att ingripandet var utan grund, oavsett om åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet. Vi- dare fanns i 9 5 andra stycket en föreskrift av innebörd att 1945 års lag skulle gälla beträffande ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. i stället för första stycket.

Efter att närmare ha gått genom de skäl som kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har anfört till stöd för sitt förslag tar utredningen upp det system som representeras av 1945 års lag och jämför detta med skadeståndslagen. Utredningen finner att det erbjuder den skadelidande en påtaglig fördel. Han har nämligen då ingen skyl- dighet att bevisa att fel eller försummelse har förekommit. I stället kan han inskränka sig till att åberopa att beslutet om frihetsinskränk- ning blivit på visst sätt ersatt med ett annat. Han behöver alltså endast hänföra sig till den prövning som skett i stadgad ordning och som gällt frågan huruvida ett beslut om frihetsinskränkning skall stå fast eller ej. Vid en sådan prövning har, allmänt sett, den som drabbats av frihets- inskränkning inte någon egentlig bevisskyldighet för att frihetsinskränk- ningen var obefogad utan bevisbördan åvilar där i princip det allmän- na. — Å andra sidan är den enskilde med det här skisserade systemet betagen möjligheten att till stöd för sitt ersättningsanspråk åberopa och bevisa att fel eller försummelse har förelegat. Emellertid får det enligt utredningen rimligen antas att, om han anser att fel eller försummelse förekommit, han då också skulle ha sett sig föranledd att söka ändring i beslutet om frihetsinskränkning. '

Utredningen påpekar att det vid skadeståndslagens tillkomst fram- stod som ett svårlöst problem hur man skulle komma till rätta med motsättningen mellan å ena sidan efterhandsprövning av besluts orik- tighet och å andra sidan den prövning som företas i därför stadgad ordning och som avser om beslut skall rättas eller ej. För att komma till rätta med detta problem togs i skadeståndslagen (3 kap. 4 5) in en bestämmelse om förlust av ersättningsrätt när vederbörande utan giltig anledning underlåtit att föra talan öm rättelse. Bestämmelsen hade en något annorlunda formulerad motsvarighet i 1958 års förslag, 16 &. Vidare föreskrevs i 3 kap. 7 & skadeståndslagen att talan om ersättning inte får föras med anledning av vissa beslut, om beslutet inte upphävts eller ändrats. Även denna föreskrift har viss motsvarighet i 1958 års förslag.

Utredningen framhåller att, om man väljer en lösning enligt förebild av 1945 års lag, så försvinner problemet om motsättningen till rätts-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 97 21

kraftsinstitutet och den ordinarie instansordningen. Man undgår där- igenom den både principiella och praktiska olägenhet som ligger i att riktigheten av ett beslut blir föremål för två prövningar i olika rättslig ordning.

Utöver de skäl som hittills anförts för att välja en lösning efter före- bild av 1945 års lag kommer enligt utredningen även följande i be- traktande. Att i likhet med 1945 års lag anknyta till den prövning av beslutet som sker i stadgad ordning innebär utan tvivel vissa process- ekonomiska fördelar. I jämförelse med den andra principlösningen blir domstolarnas och myndigheternas arbetsbörda mindre och kost- naderna lägre.

Enligt utredningen lär det också förhålla sig så att man knappast kan överge de grundsatser som 1945 års lag vilar på när det gäller oskyl- digt häktade eller dömda. Det skulle vara en avsevärd försämring av dessa skadelidandes rättsställning, om en frikännande dom i rättegång mot häktad eller efter resning inte såsom nu skulle automatiskt utlösa ersättningsrätt för häktningen resp. det verkställda straffet utan ersätt- ningsrätten bli beroende av en ytterligare prövning av häktningsbeslu- tets eller straffdomens riktighet. Utredningen påpekar att det också i 1958 års förslag har befunnits nödvändigt att bibehålla giltigheten av 1945 års lag inom dess område.

Utredningen tillägger att det mellan judiciella och administrativa frihetsinskränkningar finns en betydelsefull skillnad som hittills inte berörts. Medan det typiska för de judiciella frihetsinskränkningama är att de vidtas med anledning av en isolerad gärning i det förflutna sker däremot administrativa frihetsinskränkningar mot bakgrund av vederbörandes totala situation för dagen. Om man efter förebild av 1945 års lag vill göra ersättningsrätten beroende av att beslutet om frihetsinskränkning efterföljs av ett nytt beslut av annan innebörd, är tydligen möjligheten att det nya beslutet föranletts av nytillkomna omständigheter med all sannolikhet åtskilligt större vid administrativa frihetsinskränkningar än vid judiciella. Detta förhållande torde emel- lertid enligt utredningen inte utgöra något hinder mot att vid den" principiella uppläggningen av förslaget följa systemet i 1945 års lag.

I enlighet med det sagda bygger utredningens lagförslag på princi- perna i 1945 års lag. Ersättningsskyldigheten har sålunda gjorts be— roende av att beslutet om frihetsinskränkning blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll.

Någon bevisning om att det första beslutet varit oriktigt eller att fel eller försummelse förekommit vid myndighetsutövning skall ej behöva föras. I stället gäller frågan endast om beslutet om frihetsinskränkning sedermera efterföljts — och på ett eller annat sätt ersatts —— av nytt. beslut som medför annat resultat. Det är endast detta som behöver bevisas och någon motbevisning om att det första beslutet var riktigt skall enligt förslaget inte vara tillåten.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 97 22

4.4. Vilken nyprövning bör kunna utlösa ersättningsskyldighet?

4.4.1. Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränkning

Ersättningsskyldighet enligt 1945 års lag föreligger bl. a. när en dom som vunnit laga kraft upphävs eller ändras efter ansökan om resning eller besvär över domvilla. Den nya domen skall lyda på antingen full- ständigt frikännande eller också på ringare straff än det som avtjänats på grund av den tidigare domen. Enligt utredningen framstår ersätt- ningsskyldighet såsom särskilt motiverad i fall av denna art. Det är där- för närmast självklart att motsvarande bör gälla i den speciallagstiftning som nu avses komma till stånd. Ersättning bör således utgå för frihets- inskränkning, om ett lagakraftägande beslut härom blir upphävt eller ändrat efter användande av extraordinärt rättsmedel. Det skall liksom nu inte nödvändigtvis fordras att det nya beslutet innebär frikännande utan vara tillräckligt att ändringen medför en lindrigare påföljd än som utståtts.

Utredningen framhåller att det i fråga om administrativa frihets— inskränkningar inte finns tillgång till extraordinära rättsmedel i samma utsträckning som när det gäller judiciella frihetsinskränkningar.

Utredningen diskuterar huruvida ersättningsrätt bör föreligga även när det nya beslutet utgör upphävande eller ändring i ordinär våg av beslutet om frihetsinskränkning. I 1945 års lag finns i 3 & bestämmelse att 1 & skall äga tillämpning om någon, utan att domen vunnit laga kraft, varit intagen i anstalt för undergående av behandling varom stadgas i 28 kap. 3 & BrB eller ungdomsfängelse eller har avtjänat arrest. Så långt har lagstiftaren gödtagit principen att ett nytt beslut som innebär upphävande eller ändring i ordinär väg bör kunna utlösa ersättningsrätt. Utöver vad som följer av denna bestämmelse har emel- lertid principen inte genomförts i 1945 års lag. I fråga om frihetsbe- rövanden på grund av brott kommer därigenom åtskilligt att falla utan- för ersättningsreglema. Förutom i den situationen att en dom upphävs på talan av den dömdes motpart, är så fallet när ett beslut om häkt- ning överklagas och blir upphävt. Att beslut av övervakningsnämnd upphävs medför inte heller någon ersättningsskyldighet för staten en- ligt 1945 års lag.

En ordning, enligt vilken beslut i ordinär väg om ändring av ett frihetsinskränkande ingrepp kan utlösa ersättningsskyldighet, torde fylla en uppgift. Utredningen föreslår därför att även beslut av detta slag får medföra att den skadelidande försätts i den mera gynnsamma er- sättningssituation som den nya lagstiftningen avser att tillskapa.

I detta sammanhang framhåller utredningen att administrativa fri- hetsinskränkningar f. n. endast tämligen sällan torde överklagas. Att ut- vägen att överklaga beslut om administrativ frihetsinskränkning inte anlitas i någon större utsträckning utgör emellertid enligt utredningen

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 97 23

inte något avgörande skäl mot att genomföra den "rättsliga konstruktion som antytts i det föregående. Om en intagen överklagar beslutet härom och om han vinner rättelse, förefaller det utredningen föga rimligt att ersättningsskyldighet skulle utebli därför att det är fråga om ingripande"- som sällan överklagas och än mera sällan'blir ändrat.

Utredningen framhåller ytterligare'en synpunkt som är av mera all- mänt slag. När det gäller att ta ställning till vilka fall det är som'skall' ersättas kan man mötas av invändningen att en viss typsituation regel- mässigt innebär ett så jämförelsevis'obetydligt ingrepp att ersättning inte bör komma i fråga. En sådan invändning kan stundom ha fog för sig. Genom den föreslagna lagstiftningens konstruktion undviker man emel- lertid den besvärliga och känsliga avvägningen av frihetsingreppets be- tydelse. I det övervägande antalet fall som avses med förslaget fram- kommer det senare beslutet genom en omprövning, verkställd av över- ordnad myndighet. Frågan huruvida ingreppet har varit av betydelse kan anses besvarad genom att möjlighet till överklagande medgivits och ge- nom att överklagandet lett till ändring. '

Vad angår det senare beslutets innehåll bör det — såsom i 2 5 1945 års lag — vara tillräckligt att beslutet går ut på en" lindrigare påföljd än som vederbörande fått vidkännas. Utredningen medger att jämförelsen mellan vad som skall anses svårare eller lindrigare ibland kan erbjuda svårigheter. '

Ersättningsrätt enligt den nya lagen föreligger inte i fall då en myn- dighet självmant rättar sitt tidigare beslut.

4.4.2. Ändring av'beslut om förberedande frihetsinskränkning

Enligt 1945 års lag föreligger rätt till ersättning när en person som varit misstänkt för brott blir frikänd eller åtalet mot honom läggs ner eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Ersättning skall då utgå för användande av straffprocessuella tvångsmedel som antingen varit av frihetsberövande natur — häktning eller anhållande — eller utgjorts av reseförbud. Det nya beslutet innefattar här följaktligen inte överprövning av det tidigare beslutet att använda sådana tvångsmedel. Den bedömning som sker i det nya beslutet avser i stället att fastställa slutresultatet av det rättsliga förfarande, vartill användandet av tvångs- medel varit anknutet som ett förberedande led. Det tidigare beslutet blir inte ersatt—med ett annat beslut utan kvarstår med de verkningar som det möjligen kan äga. '

Enligt utredningens mening är det inte tänkbart" att från förslaget utesluta ersättningsrätt i de nu angivna fallen. Däremot finner utred— ningen det tveksamt om ersättningsrätt bör föreligga i motsvarande situationer vid andra frihetsinskränkningar. Administrativa frihetsin- skränkningar är givetvis av växlande natur. Ofta förekommer frihets- inskränkningar som är tänkta att vara förberedande eller provisoriska

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 97 24

och som är avsedda att gälla i avvaktan på slutligt ställningstagande till frågan huruvida ett mera varaktigt omhändertagande skall ske.

Förberedande administrativa frihetsinskränkningar skiljer sig från de judiciella på ett sätt som är av betydelse i detta sammanhang. Vid administrativa förberedande frihetsinskränkningar är frågeställningen en annan än skyldig eller ej skyldig. Här torde i stället behovet av vård stå i blickpunkten, och beslutet utgör ett ställningstagande tills vidare till frågan härom. Vårdsituationen kan emellertid ofta bli förändrad under mellantiden. Även frånsett sådana förändringar ligger det i sakens natur att fortsatt utredning lätt kan leda till annat resultat än som framkom vid den mera summariska prövningen i det förberedande beslutet. Det förefaller därför utredningen antagligt att man genom att låta motsva— rande ersättningsrätt som vid häktning o.d. gälla även administrativa förberedande frihetsinskränkningar skulle kunna få ett antal ersätt- ningsfall, där ersättning framstår som omotiverad för den allmänna uppfattningen.

En annan svårighet vid de förberedande administrativa frihetsin- skränkningama är att finna en lämplig motsvarighet till det krav på fri- kännande dom etc. som skall vara uppfyllt för att ersättning för förbe- redande judiciell frihetsinskränkning skall utgå. Av naturliga skäl kan man inte gärna nöja sig med ett obestämt krav att slutresultatet av det administrativa förfarandet inneburit enbart en mildare bedömning än som förutsattes vid den förberedande åtgärden.

Det bör enligt utredningen inte heller lämnas utan beaktande att en förberedande administrativ frihetsinskränkning kan föranleda ersättning enligt skadeståndslagen och — om beslutet ersatts av nytt beslut —- även enligt de tidigare behandlade reglerna om ersättning efter över- klagande osv. Den skadelidande är alltså i vilket fall som helst'inte ställd utan ersättningsrätt. '

Vid övervägande av frågan stannar utredningen för att inte generellt utsträcka ersättningsrätten vid förberedande judiciella frihetsberövanden till att gälla även förberedande administrativa frihetsinskränkningar.

Med denna ståndpunkt blir det av betydelse att dra en gräns mellan förberedande frihetsinskränkningar som är av judiciell natur och sådana som är administrativa. Såsom förberedande judiciell frihetsinskränkning bör enligt utredningen kunna anses även fall då någon varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat eller om krigsman varit tagen i förvars— arrcst. Därutöver förekommer vissa tveksamma gränsfall. Av rent prak— tiska skäl lämnas ingripanden enligt lagen om samhällsfarlig asocialitet utanför de nu behandlade reglerna. Även åtgärd som vidtas i och för utlämning lämnas utanför reglerna om ersättning vid häktning o. (1.

Enligt 35 % utlänningslagen kan utlänning tas i förvar. Om det med- delas ett senare beslut att ifrågasatt avvisning, förpassning eller utvis-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 97 25

ning inte skall äga rum torde detta ofta bygga på humanitära skäl. Och ett tagande i förvar som sker när fråga är om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning har tydligen ej den karaktär av förberedande åtgärd som det här är fråga om. De båda nu angivna fallen-synes där- för utredningen inte vara av den typ att de bör inbegripas.

Ersättningsrätt för den som varit häktad e. d. föreligger enligt de nyss behandlade reglerna bl. a. om frihetsberövandet följts av frikän- nande dom. Härtill fogar utredningen ett ytterligare förhållande som skall kunna utlösa ersättningsrätt, nämligen att domen lyder på ett brott som inte kunnat föranleda häktning enligt det lagrum som åberopades härför.

4.4.3. Ulskrivningsbeslut

Utredningen påpekar att det är mindre vanligt att den som blivit intagen i anstalt för vård enligt social lagstiftning överklagar beslutet härom för att återvinna sin frihet. "Han har nämligen möjlighet att i stället begära utskrivning, vilket måste förefalla honom vara ett enklare förfarande. Över huvud taget torde det för alla berörda parter, inbegri- pet myndigheterna, framstå som mera meningsfullt med utskrivning, eftersom återvinnandet av friheten är det relevanta i sammanhanget och inte så mycket frågan om den ursprungliga intagningen var felaktig eller ej. Problem uppstår emellertid därvid när det .gäller ersättnings- rätten, eftersom den skall anknytas till det förhållandet att beslutet om ingripande blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll. Detta är inte fallet i den angivna situationen, eftersom beslutet om intagning allt- jämt står kvar. Utskrivning innebär i och för sig inte något underkän- nande av intagningsbeslutet. Normalt är det i stället fråga om att den vård som anordnats befinnes ha lett till en förbättring. Det ojämförligt största antalet utskrivningar är av detta slag. Utredningen finner det därför otänkbart att generellt grunda ersättningsrätt på att utskrivning skett. Från principiell synpunkt skulle det då också vara mest konsekvent att inte heller medge ersättning i fall när utskrivning i verkligheten är ett surrogat för ett upphävande efter överklagande. Praktiska hänsyn kan emellertid föranleda en annan ståndpunkt.

Eftersom den föreslagna lagstiftningen har karaktär av ett komple— ment till skadeståndslagen är det enligt utredningen av betydelse om skadestånd kan utgå enligt nämnda lag för felaktigt beslut om intag- ning i fall av denna typ. Frågan är om passivitetsregeln i 3 kap. 4 5 utgör hinder därför. '

En begäran om utskrivning uppfyller väl knappast passivitetsregelns krav att den skadelidande skall ha fört talan om' rättelse eller använt särskilt rättsmedel. Däremot kan giltig anledning till underlåtenhet i detta avseende inte sällan anses ha förelegat. Detta kommer dock, framhåller utredningen, att bero på de särskilda omständigheterna i det

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 97 26

enskilda fallet och kan därför inte gälla över hela linjen beträffande utskrivningar från administrativt frihetsberövande. Det kan alltså på grund av passivitetsregeln'förekomma att den som utskrivits från ett administrativt frihetsberövande inte får något skadestånd enligt skade- ståndslagen trots att beslutet var felaktigt.

Med hänsyn härtill och mot bakgrund av uttalandena i propositio— nen med förslag till skadeståndslag ( prop. 1972: 5 s. 526 ) rörande betydelsen av nytillkommande lagstiftning om oriktiga frihetsberövan- den finner utredningen anledning föreligga att överväga en utbyggnad av de nya ersättningsreglerna'på denna punkt. Utredningen föreslår att man inför en undantagsregel som tillmäter utskrivning en viss be— gränsad betydelse. Bestämmelsen skall vara avsedd för fall av intagning för vård i egentlig mening och kan utan olägenhet inskränkas till de viktigare lagarna härom, barnavårdslagen, nykterhetslagen, lagen om slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall samt omsorgslagen.

Som förutsättning för ersättningsrätt i de nu berörda fallen är det enligt utredningen inte möjligt att ange att begäran om utskrivning - skall ha varit ett förtäckt överklagande. Inte heller är det lämpligt att göra skillnad mellan fall då särskild begäran om utskrivning fram- ställts och sådana då detta'ej är fallet. Utredningen anser i stället att man, med frångående i detta undantagsfall av en grundsats i" förslaget, måste föreskriva en prövning av intagningsbeslutets riktighet i efter- hand och utanför stadgad ordning. Sådan prövning av riktigheten bör då få tillgripas, om myndighetens bedömning skedde väsentligen med beaktande av förhållanden som förelåg redan vid intagningen. För att ersättningsrätt skall föreligga måste därvid prövningen klart visa att intagningsbeslutet var felaktigt. På denna punkt erinrar konstruktionen sålunda om 9 5 första stycket i 1958 års förslag.

4.5. Vilket material får ligga till grund för nytt beslut som utlöser er- sättningsskyldighet?

Utredningen framhåller att ett nytt beslut kan grundas på helt andra omständigheter än som var bestämmande för tidigare beslut i samma sak och att det därför under vissa förhållanden kan vara orimligt att skillnaden i bedömning skall medföra någon rätt till ersättning. Detta" kan motivera en särskild regel om bedömningsunderlaget för det senare beslutet.

Behov av en sådan regel uppkommer inte beträffande de ersättnings- fall då en förberedande judiciell åtgärd efterföljs av slutligt avgörande i motsatt riktning, t.ex. när ett häktningsbeslut efterföljs av frikän- nande dom. Frågan om frikännandet möjligen grundats på omständig- heter som ej förelåg tidigare blir utan betydelse när saken gäller om den tilltalade är skyldig till brottet eller ej. En senare bedömning av

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 97 27

åtalsfrågan eller skuldfrågan söm ger till resultat att brott inte blivit begånget bör liksom hittills kunna föranleda ersättning, oavsett-om be- dömningen grundats på någon omständighet som man eventuellt skulle vilja beteckna som ny. '

Läget är emellertid annorlunda i fall då det tidigare beslutet efter överklagande etc. har blivit ersatt av nytt beslut. Visserligen bör det inte inverka om en omständighet som förelåg redan vid det tidigare beslutet blir framdragen först i samband med det senare beslutet. Eftersom det i regel inte är den enskilde som har att sörja för utredning utan detta ankommer på vederbörande myndighet eller annan tjänsteman, bör er- sättningsrätt inte gå förlorad därför att någon föreliggande omstän- dighet av betydelse blir beaktad först i den högre instansen. Men en omständighet som inträder först efter det tidigare beslutet bör enligt utredningens mening ha motsatt verkan. Detta är framför allt tänkbart vid administrativ frihetsinskränkning. Utgör denna led i ett förfarande som företrädesvis är anlagt på att bereda vård, kan det mycket väl tänkas att den överprövande myndigheten är ställd inför en annan situa- tion än den som förelåg vid det första beslutet. Man torde knappast finna något principiellt skäl för att en ändring i bedömningen som beror på ändring i faktiska förhållanden skall medföra ersättningsskyldighet. Det är tydligt att ändringen i ett sådant fall inte innebär att det tidigare beslutet tillkommit genom fel eller försummelse eller annars Var oriktigt.

Med hänsyn till det sagda förordar utredningen att ändringsbeslut skall medföra ersättningsrätt endast om det grundats på väsentligen samma omständigheter som förelåg redan vid tiden för det tidigare beslutet. I allmänhet torde det enligt utredningen inte erbjuda svårighet att avgöra om denna förutsättning'föreligger. Vad som avses är pröv- ningen av förutsättninga'rna för frihetsinskränkningen. Det får därvid inte förhålla sig så att en mera avgörande förutsättning har fallit bort _ eller att det vid sidan av de föreliggande förutsättningarna har inträtt ett nytt förhållande som utesluter eller avsevärt förringar deras be- tydelse. Denna situation kan föreligga när det gäller straffmätningen i brottmål. Sålunda kan det vid fullföljd från skilda underrätter tänkas att hovrätten ersätter de ådömda påföljderna med en gemensam påföljd eller att i stället för ungdomsfängelse döms till skyddstillsyn på grund av att den dömdes personliga förhållanden förbättrats. Vidare kan si- tuationen uppkomma vid bedömning av vårdbehov. Avgörande vid denna bedömning är hur det ställer sig i dagens situation och man har då att fråga sig om den myndighet, som meddelar ändringsbeslutet, sannolikt skulle ha kommit till samma resultat om den fattat sitt av- görande vid tiden för det tidigare beslutet. Som exempel på vad som kan vara av betydelse härvidlag nämner utredningen att det yppats möjlighet till vård i enskilt hem eller att det inträtt förändringar till' det bättre i vederbörandes psykiska tillstånd eller att han tvärtom blivit drabbad av en obotlig kroppslig sjukdom.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974: 97 28

Vad slutligen rör skuldfrågan i brottmålsprocessen påpekar utred- ningen att ersättningsrätt inte utesluts av att den tilltalade under tiden mellan besluten exempelvis återtagit sitt erkännande eller att annan erkänt brottet. Detta är inte att anse som ny omständighet i lagens me- ning. Den grundläggande förutsättningcn för den senare bedömningen är att den tilltalade inte begått något brott och denna förutsättning förelåg redan vid det tidigare beslutet.

Även om man sålunda för ersättningsrätt bör kräva att det senare beslutet skall vara grundat på samma omständigheter som förelåg vid det tidigare beslutet,-behöver man enligt utredningen inte dessutom fordra att dessa omständigheter skall ha varit kända då. Det förefaller knappast rimligt att den enskilde skall bli lidande därför att omstän- digheterna inte förebragts redan i samband med det tidigare beslutet.

Fall då nytt beslut kommit till stånd efter användande av extraordi— närt rättsmedel, såsom resningsansökan eller domvillobesvär, skall en- ligt förslaget kunna utlösa ersättningsrätt. Detsamma är förhållandet enligt 1945 års lag. Denna innehåller emellertid ingen sådan regel om bedömningsunderlag som angivits i det föregående. Det kan därför dis- kuteras om den nya lagens krav på bedömningsu'nderlagets beskaffen- het bör gälla även för beslut, tillkomna efter användande av extra- ordinärt rättsmedel.

Vad först angår beslut efter domvillobesvär betonar utredningen att här är fråga om att rättegångsfel förekommit inom domstolsprocessen. Bifalles besvären av denna formella anledning, undanröjs domen och ny handläggning skall i allmänhet äga rum vid den rätt som meddelat dom (59 kap. 3 & RB). Enligt utredningen finns det inte anledning att beträffande den nya —. frikännande eller mildrande — dom som-där— efter kommer till stånd göra undantag från den angivna regeln om be— dömningsunderlaget.

Mera tveksamt ställer det sig enligt utredningen när det är fråga om resning i brottmål. Utredningen finner emellertid att regeln om bedöm- ningsunderlaget torde ha en begränsad räckvidd i sådana fall och att den endast mera sällan torde kunna träda i funktion. Den inskränk— ning av ersättningsskyldigheten som därigenom inträder i jämförelse ' med 1945 års lag finner utredningen därför obetydlig. De skäl som för-' anlett uppställandet av regeln har sin tillämpning även i dessa sannolikt fåtaliga fall. Det synes därför utredningen riktigast att inte heller beträffande. resning i brottmål medge något undantag från regeln.

4.6. Vilka samhällsåtgärder bör ersättningsskyldigheten avse?

Utredningen räknar med dels frihetsberövanden i egentlig mening, dels inskränkningar i rörelsefriheten. Medan frihetsberövande utmärks av att vederbörande får röra sig endast inom ett starkt begränsat om-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1974: 97 29

råde och att han är rent faktiskt hindrad att lämna det, är det karak- teristiska för övriga frihetsinskränkningar som kan komma i fråga i förevarande sammanhang, att området är en viss ort eller plats och att vederbörande kvarhålls där av insikten att han kan bli föremål för på- följd av något slag om han beger sig därifrån, t. ex. så att en milda— re behandling ersätts av en mera sträng. Att en person exempelvis hindras lämna Sverige anser utredningen med hänsyn till de interna- tionella konventionerna (kap. 3) få anses innebära frihetsinskränkning.

Ersättningsrätt bör enligt utredningen föreligga, när någon har varit utsatt för egentligt frihetsberövande till följd av myndighets beslut. Ut- redningen anmärker därvid att ett beslut om frihetsberövande kan före- ligga i den formen att det blir beslutat att ett frihetsberövande skall fortsätta. Ett beslut varigenom t. ex. villkorlig frigivning eller utskriv- ning från sluten psykiatrisk vård vägras bör sålunda anses vara ett sådant beslut om frihetsberövande som kan föranleda ersättningsrätt.

När det gäller myndighetsbeslut som medför ingripande i den en- skildes rörelsefrihet utan att detta kan betecknas som frihetsberövande, anser utredningen att, om situationen är sådan att ersättning skulle ha utgått för ett genom faktiska åtgärder åstadkommet frihetsberövande, så är det skäligt och rimligt att samma möjligheter till ersättning — fastän eventuellt med lägre belopp — skall stå öppna då den enskilde föranleds att underkasta sig inskränkning i rörelsefriheten inför utsikten att annars bli utsatt för en betungande påföljd. Utredningen förordar således, huvudsakligen av principiella skäl, att lagstiftningen skall om- fatta inte bara frihetsberövanden i egentlig mening utan också mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten.

För att utesluta mera betydelselösa ingripanden från tillämpningen upptar utredningen i sitt förslag en regel om att ersättning utgår endast om den frihetsinskränkning som det är fråga om har pågått samman- lagt mer än 24 timmar i sträck.

4.7. Undantag från ersättningsskyldighet

Utredningen föreslår att man i den nya lagen för in en bestämmelse om undantag från ersättningsskyldighet, motsvarande 1 5 andra stycket första punkten i 1945 års lag. Sålunda skall ersättningsrätt vara ute- sluten, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkning själv upp- såtligen har föranlett ifrågavarande myndighetsbeslut eller, såvitt gäller häktning o.d., om vederbörande har" sökt. undandra'sig förundersök-. ning eller lagföring eller i övrigt otillbörligen försvåra utredningen.

Vad därefter gäller den nuvarande regeln i 1 5 andra stycket andra punkten, som innebär att ersättning inte får utgå om det med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt, konstaterar utredningen att regeln ger .

• Sida 30
•  Original

Prop. 1974: 97 30

möjlighet att avslå en persons ersättningsanspråk. av det skälet att miss- tanke kvarstår mot honom. Bestämmelsen har även under årens lopp använts på detta sätt. Vägande kritik har emellertid framförts mot att kvarstående misstanke skall utesluta ersättningsrätt.

Utredningen anser att det med fog kan göras "gällande att en regel om undantag från ersättning vid kvarstående misstanke är otillfreds- ställande från pricipiell synpunkt. Konsekvensen av en sådan regel mås- te bli att det tillskapas en särskild kategori av frikända, nämligen så- dana som visserligen frikänts men nekats ersättning på grund av att misstanke kvarstår. Detta står inte i god överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning. En allmänt erkänd grundsats är att den som inte kun- nat överbevisas om brott också skall betraktas som oskyldig. Utredning- en finner det vidare tydligt att om en oskyldig av hänsyn till en regel liknande den nu gällande skulle underlåta att begära ersättning eller om han till följd av regeln skulle bli vägrad sådan, detta innebär en större olägenhet än om ersättning tillerkänns en frikänd person ehuru hans oskuld kan sättas i fråga.

Utredningens ståndpunkt är därför att frågan om ersättning skall av- göras utan hänsyn till om misstanke kvarstår.

Den nu berörda regeln i 1945 års lag har verkan även i ett annat, mera allmänt hänseende. Prövning skall ske om det över huvud taget är skäligt att utge ersättning. Frågan om kvarstående misstanke är for- mellt endast ett moment i denna skälighetsprövning. Huruvida möjlig— heten till en allmän skälighctsprövning utnyttjas i praxis är enligt ut- redningen svårt att få någon uppfattning om. I besluten begagnas van- ligen den generella formulering som täcker även misstankefallen.

Enligt utredningens uppfattning är det olämpligt att utan närmare riktlinjer meddela en allmänt hållen föreskrift att undantag från ersätt- ningsskyldighet kan göras efter skälighetsbedömning. En ren skälig- hetsbedömning av detta slag synes stämma mindre väl med tanke- gången i förslaget i övrigt. Avsikten är att ersättningsskyldighet skall uppkomma som en följd av att visst faktum inträder och att den ersätt- ningsbeviljande myndigheten skall vara i möjligaste mån befriad från att pröva omständigheterna i samband med frihetsinskränkningen. Vad angår den ekonomiska sidan av saken framhåller utredningen att det över huvud taget inte torde vara att räkna med att förslaget skall med— föra några överhövan betungande kostnader för statsverket. Mot denna bakgrund synes det utredningen riktigast att inte medge någon allmän skälighctsprövning.

Utredningen anser att verkställd avräkning av häktningstid o. d. bör inverka på beräkningen av ersättningen. Utredningens lagförslag inne- håller därför en regel om att ersättning får jämkas efter vad.som finnes skäligt, om tiden för ingripandet har avräknats vid fastställande av brottspåföljd eller om därvid eljest tagits hänsyn till ingripandet.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1974: 97 31

4.8. Ersättningsgill skada och ersättningens storlek

När det gäller bestämmandet av ersättningens storlek är det enligt utredningen möjligt att tänka sig en mer eller mindre sträng norma- lisering. En sådan ordning medför att prövningen av ersättningens storlek förenklas och görs snabbare, vilket givetvis innebär processeko- nomiska fördelar. För den enskilde skadelidande kan det vara till nytta om en standardisering av ersättningsberäkningen befriar honom från att framhålla och utreda de olika omständigheter som hänför sig till uppkomsten och omfattningen av olika skador. I andra hand finns det i så fall alltid möjlighet att tillgripa skadeståndslagen, som inte föreskriver någon standardisering av ersättningsbelopp men som å andra ' sidan har strängare villkor för inträde av ersättningsrätt.

Utredningen tar upp några olika former av skada och behandlar för var och en av dem frågan huruvida skadeformen bör ifrågakomma för ersättning och hur denna i så fall bör beräknas. '

4.8.1. Hinder eller förlust i närng

Hinder eller förlust i näring utgör enligt 5 kap. 2 & skadestånds- lagen ersättningsgill skada, när någon har blivit tillfogad personskada; Här kan man bl. a. göra skillnad mellan skada som uppkommer genom att inkomst går förlorad under sjukdomstiden och bestående skada som konstateras vid sjukdomstidens slut. I det nu föreliggande sammanhanget finner utredningen det lämpligt att anknyta till denna uppdelning. Det faller sig därvid naturligt att låta skillnaden avse, å ena sidan förlust av inkomst under tiden för frihetsinskränkningen och å andra sidan den nedsättning av förvärvsförmågan som kan kvarstå efter frihets! inskränkningens slut. Med användande av beteckningar som är vanliga i domstolspraxis torde man då kunna tala om ersättning för förlorad arbetsförtjänst resp. ersättning för nedsatt arbetsförmåga.

4.8.2. Förlorad arbetsförtjänst

Förlorad arbetsförtjänst är en typisk skada av en frihetsinskränkning. Det är också den skada som framför allt avses i 1945 års lag. Att så- dan skada bör omfattas av den nya lagen behöver knappast närmare motiveras. Däremot anser utredningen att det förtjänar diskuteras om ersättningen lämpligen bör standardiseras eller eljest bestämmas ge- nom fastställande av ett maximum eller ett minimum.

Nära till hands ligger därvidlag att för en standardisering använda den placering i sjukpenningklass som sker enligt lagen om allmän för- säkring. Ett sådant förfaringssätt har använts i- lagen om ersättning åt smittbärare, nämligen med avseende på dem som underkastats observa- tion eller isolering eller eljest inskränkning i arbete.

Denna utväg förefaller i och för sig vara det främsta medlet att åstadkomma en standardisering med därav följande mera summariskt

• Sida 32
•  Original

Prop. 1974: 97 32

förfarande. Genom att sjukpenningen är satt i relation till inkomstens storlek blir standardiseringen mindre stel och anordningen medger en viss nyansering av ersättningsbelopp efter den faktiska förlusten. För- farandet för fastställande av ersättning kan då utformas så, att den er- sättningsbeviljande myndigheten självmant införskaffar uppgifter om tillämplig sjukpenning, varigenom det underlättas för den skadelidande att göra sina anspråk gällande. Åtskilliga andra synpunkter är emeller- tid att beakta när man vill ta ställning till lämpligheten av den tänkta anordningen.

Den gällande sjukpenningersättningen enligt lagen om allmän för- säkring begränsas bl.a. därigenom att man tar hänsyn endast till in- komster upp till en viss nivå. Den som har inkomst därutöver och går den förlustig till följd av att han berövas sin frihet, får alltså inte full gottgörelse härför, om ersättningssystemet uteslutande byggs på sjuk— penningen. Mot detta kan det emellertid, framhåller utredningen, göras gällande att det endast är socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersättningsbehov som bör tillgodoses. Med en sådan utgångspunkt skulle det bli naturligt att låta den summariska beräkningen av ersätt- ningsbelopp avse inkomster av mera vanlig storleksordning.

Inte heller i lägre inkomstklasser kan emellertid sjukpenningen sägas genomsnittligt motsvara inkomstbortfallet. Framför allt förekommer indi- viduella ojämnheter och felaktigheter. Enligt uppgift torde ungefär 40 % av de försäkrade stå för lågt placerade f.n. Härtill kommer att skadeståndslagen alltjämt upprätthåller grundsatsen om full ersättning. Det kan alltså inträffa att den skadelidande, mer eller mindre befogat, anser ersättning efter sjukpenning vara för snålt tilltagen. Han kan då tycka det vara onödigt att åberopa den nya lagens regler och i stället uteslutande vilja tillgripa skadeståndslagen , trots att den har strängare villkor för inträde av ersättningsrätt.

Man skulle då kunna tänka sig ett system som innebär att ersättning för förlorad arbetsförtjänst i princip beräknas efter sjukpenningbelopp men att högre ersättning kan utgå om skadan visas vara väsentligt större. Härigenom kommer lagen alltså att begränsa sig till att dra upp en minimigräns för ersättningen.

Även om uppställandet av en minimigräns kan medföra vissa för- delar, synes dock olägenheterna överväga. Enligt utredningens uppfatt- ning skulle en minimigräns, bestämd i huvudsak efter gällande sjuk- penning, medföra en viss stelhet i tillämpningen och nödvändiggöra tämligen vittgående undantag för att undvika underkompensation eller överkompensation. Lagregler härom torde bli tämligen invecklade och mindre överskådliga. Vid sidan av bestämmelser 'om en sådan minimi- gräns måste man bibehålla en generell regel om ersättning efter vad skadan skattas till.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1974: 97 . 33

Med hänsyn till det sagda föreslår utredningen att man i lagen inte - tar in någon regel om minimiersättning e. (1. utan att ersättning för mistad arbetsförtjänst skall utgå med belopp motsvarande den arbets- inkomst som vederbörande visar sig ha gått förlustig till följd av. frihets- inskränkningen.

4.8.3. Nedsatt arbetsförmåga

Vid sidan av den skada som inträder genom att arbetsförtjänst går . förlorad under tiden för frihetsinskränkningen kan också förekomma en mera bestående skada, nedsatt arbetsförmåga. Det torde visserligen inte vara så vanligt att arbetsförmågan blir stadigvarande nedsatt just till följd av själva ingripandet. De åtgärder som vidtas föratt åstad- komma och vidmakthålla ett frihetsberövande eller en annan frihetsin— skränkning bör givetvis inte utföras så att de kan vara ägnade att med- föra någon sådan skada. Emellertid kan det tänkas att en person, exem- pelvis en violinist, förlorar sin speciella yrkesskicklighet genom att ett frihetsberövande pågår längre tid. Härtill kommer att den nuvarande ersättningsregeln i 1945 års lag måste anses omfatta sådan" skada. Det synes därför utredningen riktigast att den nya lagen inte utesluter den. Det får ankomma på den skadelidande att visa; att arbetsförmågan blivit nedsatt till följd .av frihetsinskränkningen och i vilken mån så blivit fallet.

4.8.4. Annat intrång i näring

Under uttrycket hinder eller förlust i näring inbegrips inte bara för- lorad arbetsförtjänst och nedsatt arbetsförmåga utan också annat in—- trång i näring, t. ex. skada därigenom att en mindre företagare måste lägga ner rörelsen till .följd av sin frånvaro under tiden för frihetsin- skränkningen. Utredningen påpekar att företagaren kan ha avslutat verksamheten innan t. ex. ett ådömt fängelsestraff har börjat verkställas, men att detta ändå kan ha varit anledningen till nedläggandet.

4.8.5. Kostnader

I 1945 års lag omfattar ersättningsrätten även ersättning för nödiga kostnader. Motsvarighet härtill bör enligt utredningen tas upp i den nya lagen. Vad som därvid kommer i fråga kan dels ha samband med hin- ' der eller förlust i näring, dels vara mera fristående-. I sistnämnda-hän— seende märks utgifter för resor till eller från vederbörande-anstalt. Man kan också tänka sig att.hit räkna t. ex. kostnad för familjens flyttning till en mindre bostad samt utgifter för skötsel av barn. Såsom hinder eller förlust i näring bör däremot betraktas kostnaden för extra arbets- kraft som blir behövlig i-en rörelse eller hyresutgifter som ävenefter in- . gripandet måste betalas för en verkstads- eller kontorslokal. Hit hör

även arbetslöner som vederbörande alltjämt är bunden att erlägga. -- , . - .

3 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 97

• Sida 34
•  Original

Prop. ] 974: 97 34

4.8.6. Begränsning av ersättningen

Utredningen diskuterar också frågan huruvida ersättningen bör bc- gränsas till att utgå med lägre belopp än som motsvarar skadan i. så- dana fall då skadan är betydande. Utredningen konstaterar emellertid till en början att införandet av en fixerad maximigräns är förenat med betydande svårigheter. Det finns då anledning överväga om en mera allmänt hållen begränsningsregcl kan vara önskvärd och hur den i så fall kan konstrueras. Utredningen hänvisar emellertid till att frågan om jämkning av ersättning vid personskada är föremål för skadeståndskom- mitténs överväganden. I det läge som är för handen synes det utred- ningen vara mest tillrådligt att inte föregripa det p'rincipresultat som . kommittén kan komma till. Utredningens förslag upptar därför inte nå- gon allmän regel om begränsning av ersättningens storlekf .

4.8.7. Lidande

Utredningen erinrar till en början om att 1945 års lag begränsar rät- ten till ersättning för lidande till fall då synnerliga skäl föreligger. I skadeståndslagen har emellertid inte influtit någon regel om synnerliga skäl såsom villkor för ersättning för psykiskt lidande.

Enligt utredningens uppfattning bör utgångspunkten vara att den som utan skäl blivit berövad friheten mot sin vilja också alltid har varit utsatt för ett lidande. Självklart är att en instängning är ägnad att med- föra mer eller mindre kännbara psykiska påfrestningar. Tvånget att lämna sin självvalda miljö med invanda personliga kontakter måste också för så gott som alla kännas betungande och svårt att uthärda.

Utredningen påpekar att om en prövning som går ut på att uppskat- ta storleken, ekonomiskt sett, av psykiskt lidande skall bli rättviSande, så borde den egentligen bygga på en noggrann, ofta kanske subtil ana- lys av inverkande omständigheter. Av förklarliga skäl kan något Sådant i regel inte åstadkommas, utan rättstillämpningen torde i verkligheten se sig hänvisad till att arbeta med generaliseringar som bygger mera på yttre än inre kriterier. Det kan vara naturligt om ett sådant, i och för sig fullt försvarligt bedömningssätt inför den allmänna uppfattningen någon gång kan förefalla kännetecknat av otymplighet och brist på för- ståelse. Man har anledning fråga sig om det inte "redan med'hänsyn här- till kunde vara en vinst om ersättningsbedömningen i stället kunde nor- maliseras i själva lagen till att avse standardiserade belopp.

En synpunkt som också 'gör sig gällande härvidlag "är att lagstift- ningen skall äga giltighet vid sidan av skadeståndslagen och vara avsedd att möjliggöra ett snabbare och enklare förfarande. Det är då inte till- rådligt att låta ersättningsuppskattningen följa alla de skiftande, ofta svårbedömbara nyanserna i upplevelsen av frihetsberövandet sem ett li- dande. Önskemålet om enkla regler kan likaledes motivera att man bör bortse från vederbörandes personliga förhållande, såsom hans psyke, familjeförhållanden, ställning i samhället o.d.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 97 35

Med hänsyn till det sagda föreslår utredningen en regel om att den som har berövats friheten alltid skall anses ha varit utsatt för lidande och att ersättning för lidande skall utgå med ett standardiserat belopp. Ersättningen skall beräknas till tiondelen av det basbelopp som gäller när ersättningsfrågan avgörs. Därutöver skall beräknas ett hundradels basbelopp för varje påbörjat dygn av de 30 första dygnen av frihets- berövandet och fyra tusendels basbelopp för varje påbörjat dygn av den tid av frihetsberövandet som följt därefter.

De förordade reglerna avser fall då någon har berövats friheten. Beträffande ingrepp i friheten som inte utgör frihetsberövande kan det vara tveksamt om någon ersättning för lidande bör utgå. Det lidande som uppkommer genom att någon tvingas att göra, tåla eller underlåta något äger emellertid viss likhet med vad som kan bli följden av egent- liga frihetsberövanden. Härtill kommer att det inte sällan kan inträffa att behandlingen t. ex. av en brottslig eller vårdbehövande person växelvis består av frihetsberövande och av annan frihetsinskränkning. Det kan i och för sig synas naturligt att inräkna hela behandlingstiden vid beräkning av ersättning för lidande, låt vara med lägre belopp för viss del av tiden. Emellertid finner utredningen det påtagligt att ersättning för lidande vid lindrigare frihetsinskränkning lämpar sig mindre väl för en sådan normalisering som angetts förut. Lidande till följd av beslut om annan frihetsinskränkning än frihetsberövande bör därför enligt utredningen inte föras in under systemet med normaliserad ersättning.

Utredningen kommer därefter över på frågan om detta system be- höver kompletteras med bestämmelse om fastställande efter fritt skön av ersättning för lidande. Undantagsvis kan förekomma frihetsberövan- . den som orsakat sådant lidande att den normaliserade ersättningen framstår som klart otillräcklig. Man kan exempelvis tänka sig fall då en person som förut aldrig varit föremål för något samhällsingripande blir utsatt för ett hårt och uppseendeväckande frihetsberövande. Ut- redningen anser att det bör öppnas möjlighet att i sådant fall upp- skatta ersättningen efter skälighetsbedömning. Både subjektiva och objektiva omständigheter bör därvid enligt utredningen komma i betrak- tande.

Vidare märks att den normaliserade ersättningen, såsom nyss sagts, inte avser lidande på grund av frihetsinskränkning som inte innebär- frihetsberövande. Även här kan tänkas föreligga behov av en ersätt- ningsmöjlighet efter skälighetsbedömning. Visserligen torde man i all-, mänhet inte behöva räkna med att det i sådana fall har förekommit ett lidande av sådan betydelse att det bör föranleda ersättning utöVer vad som utgår för hinder eller förlust i'näring och för nödiga kostnader. Någon gång kan dock så anses vara fallet. En kompletterande undan- tagsbestämmelse om ersättning beräknad efter skälighetsbedömning bör därför avse även denna situation.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 97 36

4.8.8 Sveda och värk m. m.

Utredningens förslag avser inte rätt till ersättning för sveda och värk och inte heller för skada genom lyte eller annat stadigvarande men. Dessa skador är inte typiska för ett obefogat frihetsingripande. Det är självklart att ett frihetsberövande eller en frihetsinskränkning skall verkställas så att sådana skador inte uppkommer; Skulle detta undan- tagsvis ändå bli fallet, torde det allmänna bli ersättningsskyldigt, vare sig ingripandet var obefogat eller ej. Skulle vederbörande själv ha varit orsaken till att han, låt vara efter ett obefogat ingripande, åsamkats sådana skador, torde det knappast finnas någon anledning att han skall få ersättning.

Genom skadeståndslagen är det enligt utredningen sörjt för att den som åsamkats sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men har tillgång till tillräckliga ersättningsmöjligheter.

4.8.9. Allmänna skadeståndsfrågor

Vid fastställande av ersättning är den principiella utgångspunkten att det obefogade ingripandet (frihetsberövande eller annan frihetsin- skränkning) skall ha varit orsak till skadan; Enligt utredningen är 'det tänkbart att söka åstadkomma en närmare precisering av orsakssam- manhanget beträffande vissa typfall och eventuellt också att utvidga ersättningsrätten till att avse jämväl skada, där skadeorsaken måste sägas vara en annan än det obefogade ingripandet, ehuru närstående. Vad som närmast skulle kunna komma i fråga i det sistnämnda hän- seendet är skada som härrör, inte från ingripandet, utan från beslutet därom. ' '

Enligt utredningens mening står dock föga att vinna genom att söka ange några, nödvändigtvis ganska detaljerade undantag från eljest gäl- lande allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser-rörande kausalitet och adekvans. Det får antas att domstolarna vid sin tillämpning kommer att kunna uppnå resultat som ter sig rimliga. Härvid torde det sätt varpå skadan tillfogats tala för att visa generositet mot den drabbade. Vida- re torde bedömningen påverkas av det förhållandet att staten besitter särskilt stor ekonomisk bärkraft. '

4.8.10. Bevisfrågor

Det ankommer i princip på den som varit utsatt' för det obefogade ' ingripandet att visa att'ersättningsgill skada har uppstått. Även härvid- lag kan man enligt utredningen beakta de nyss anförda synpunkterna att det sätt varpå skadan tillfogats talar för att visa generositet mot den drabbade och att staten besitter särskilt stor ekonomisk bärkraft. Be- träffande den standardiserade ersättningen för lidande krävs inte mera ' av den som varit berövad friheten än att han skall åberopa den om; ständighet som gör ingripandet obefogat. '

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 97 - 37

4.8.1] F örändring av penningvärdet

Utredningen framhåller att svensk lagstiftning i åtskilliga samman- hang har tagit hänsyn till att penningvärdet förändras. Främst märks här bestämmelserna om anknytning till basbelopp i lagen om allmän försäkring. Även inom andra rättsområden har det sörjts för att vissa periodiskt utgående penningprestationer inte skall få förändrat inne- håll. Så har skett genom lagen om ändring av vissa underhållsbidrag samt lagen om tillägg 'till vissa trafiklivräntor och förordningen om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedcl, m.m. Dessa författningar innebär bl. a. att underhållsbidrag resp. livräntor i visst hänseende ställs i relation till basbeloppet. Härjämte erinras om skade- ståndskommitténs förslag till lagstiftning om värdesäkring av skade- ståndslivräntor (SOU 1972: 12).1

Nämnda lagstiftning om underhållsbidrag och livräntor avser att åstad- komma värdesäkring av periodiska prestationer som redan är fast- ställda till visst nominellt belopp genom dom eller avtal. När det gäller den nu aktuella lagstiftningen är läget inte helt detsamma. Det förut- sätts här att åtminstone i flertalet fall ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång. Den förändring av penningvärdet som man kan ha att räkna med hänför sig alltså till tiden från ingripandets början och till fastställandet av ersättningen. Utredningen anser emellertid att sta- ten i princip bör stå för följderna av en försämring i penningvärdet som kan påverka ersättningsrätten.

I enlighet med dessa överväganden upptar den föreslagna lagen reg-- ler om viss anknytning till basbeloppet. Enligt utredningen är det fram- för allt i tre hänseenden som en värdesäkring kan vara behövlig. En- ligt det tidigare anförda skall ersättning för hinder eller förlust i näring och — i vissa fall — ersättning för lidande beräknas efter vad skadan ' kan skattas till. Hänför sig beräkningen till tiden då skadan inträffade, kan den i pengar bestämda ersättningen komma att vara otillräcklig gottgörelse när den utbetalas. Vidare kan ersättning utgå för kostna- der i samband med ingripandet. Om beräkningen hänför sig till det kostnadsbelopp som vederbörande då nödgades vidkännas, kan det inträffa att ersättningen inte längre motsvarar den verkliga kostnaden. Slutligen anmärks att ersättning för lidande kan vara ställd i relation till basbeloppet. Men detta belopp, som fastställs månadsvis, kan under- gå förändringar.

Ett skydd mot förändringar i penningvärdet kan enligt utredningen tänkas genomfört på olika sätt. Mest lämpligt synes vara att uppräk— ning i anledning av penningvärdeförändring sker efter enhetliga grun- der. Man torde då böra välja den utvägen att skadan beräknas efter- förhållandena då den inträdde och att uppräkning sker efter basbeloppets

¹ Lagstiftning på grundval'av förslaget har skett och trätt i kraft den 1 januari 1974.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 97 33

förändringar fram till den tidpunkt då det första beslutet rörande er- sättningsfrågan meddelades. Därigenom undviks överklaganden, föran- ledda uteslutande av en förväntad höjning av basbeloppet.-

4.9 Statens ansvar för ersättningen

Utredningen anmärker att ersättningen enligt 1945 års lag utgår av statsmedel. När det gäller den nya lagen torde de judiciella frihetsin- skränkningama tämligen undantagslöst ankomma på statstjänstemän. Beträffande administrativa frihetsinskränkningar förhåller det sig däre- mot annorlunda. I viss utsträckning tillkommer avgörandet här kom- munala organ eller kommunalt anställda. Det är därför anledning att ta upp frågan om staten bör bära något ersättningsansvar för frihetsin- skränkningar som beslutats i kommunal verksamhet.

Grundsatsen för principalansvar i allmänhet är att skadeståndsanspråk skall riktas mot den som driver den verksamhet vari skadan uppkommit. Skadeståndslagen innehåller i 3 kap. 2 å den regeln att stat eller kom- mun skall ersätta viss skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.

En konstruktion, enligt vilken staten skulle svara för en del angivna ersättningsfall och kommun för andra, synes utredningen mindre läm- pad för den nya lagens vidkommande. Utredningen anser det inte heller ligga något principiellt oriktigt i att i stället låta staten svara för all ersättning som grundas enbart på den nya lagens regler. Vid skade- ståndslagens tillkomst diskuterade man möjligheten att utsträcka statens ansvar enligt nämnda lag till att omfatta allt skadestånd för fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Tanken som sådan avvisades men gränsen mellan stats och kommuns ersättningsansvar drogs så att sta- ten skall ha ansvar även för vissa förvaltningsuppgifter som lagts på kommunala organ. När det gäller den nya lagen bör man enligt ut- redningen beakta att de frihetsinskränkningar som avses här oftast är synnerligen ingripande för individen och att de inte kan vidtas utan stöd av den statliga lagstiftningen. Det förefaller rimligt att staten skall svara för det ökade ersättningsskydd som förslaget erbjuder i jämförel- se med skadeståndslagen . Förslagets regler går också ut på detta.

Förhållandena kan emellertid vara sådana att en viss skada helt eller delvis bör ersättas både enligt den nya lagen och enligt skadestånds- lagen. I sådant fall bör staten ha regressrätt gentemot kommun, såvitt gäller utgiven ersättning enligt den nya lagen för skada för vilken kom- munen svarar enligt skadeståndslagen. Den utökning av ersättning som den nya lagen medfört i jämförelse med skadeståndslagen kan däremot givetvis inte göras gällande regressvis. Staten måste alltså kunna stödja sitt eventuella regressanspråk på skadeståndslagens regler i 3 kap.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 97 39

4.10. Förfarandet

Utredningen erinrar om att prövningen av ersättning enligt 1945 års lag tillkommer allmän domstol och att det i skadeståndslagen inte upp- tas något undantag från regeln att skadeståndstalan mot det allmänna skall upptas av allmän domstol.

Även när det gäller den nya lagen bör det enligt utredningen vara en" ' principiell utgångspunkt att ett ersättningsanspråk skall prövas av dom- stol. Detta utesluter dock inte i och för sig att domstolen eventuellt skulle kunna avlastas från en del av bedömningen.

För att ersättningsrätt skall inträda enligt den nya lagen krävs för. vissa viktiga fall att det senare beslut, som ändrar eller upphäver det tidigare beslutet, är väsentligen grundat på omständigheter som förelåg redan vid tiden för det tidigare beslutet. I och för sig kunde det ligga nära till hands att låta den myndighet som meddelar detta senare beslut samtidigt med bindande verkan fastställa om den angivna förutsättning- en föreligger eller ej. Emellertid innehåller förslaget också bestämmelser om vissa förhållanden som utesluter ersättningsrätt eller föranleder att ersättningen jämkas. Dessa förhållanden bör tillhöra domstolspröv- ningen, vilket kan vara anledning till att detsamma skall gälla också den tidigare angivna förutsättningen för ersättningsrätt.

I själva verket torde domstolen kunna få god vägledning av det senare beslutet med tillhörande handlingar och protokoll. Särskilt är så fallet vad gäller domstolsförfarande. Om det är en allmän domstol som meddelar beslut som innebär ett annat ställningstagande än tidi- gare beslut, kan man utgå från att domstolen anger vilka omständigheter som inverkat på bedömningen. Liknande gäller numera även för för- valtningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter. .

I enlighet härmed föreslår utredningen att även den nu ifrågavarande förutsättningen för ersättningsrätt -—- att det senare beslutet väsentligen är grundat på omständigheter som förelåg redan vid tiden för det tidi- gare beslutet — skall prövas av den domstol som har ersättningsfrågan till bedömande. .

Utredningen framhåller att det i och för sig kunde vara en fördel om alla ärenden behandlades centralt av samma myndighet. En del be- dömningsfrågor som är speciella för förslaget kan tänkas återkomma tämligen likartade i skilda ersättningsärenden. Inte minst gäller detta beräkningen av ersättningsbelopp i olika hänseenden. Vidare torde en- ligt utredningens mening antalet ärenden inte kunna väntas bli särskilt stort. Ett förfarande av angiven typ skulle kunna beräknas bli enklare och snabbare än domstolsförfarandet.

Enligt utredningen kan, fördelarna vinnas på annat sätt, åtminstone delvis. När det gäller ”beslutsskador” inom skadeståndslagens område är den frivilliga skaderegleringsverksamheten anförtrodd åt JK. Utred-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 97 40

ningen anser att man lämpligen kan anknyta härtill. Genom att före- skriva att i princip alla ersättningsanspråk enligt lagen skall framställas hos JK och att anspråken inte får göras gällande inför domstol annat än om och i den mån han ogillat dern, torde man uppnå att'en viss enhetlig- het i praxis skapas genom hans verksamhet. Vad angår JKs ställning som representant för staten synes man kunna låta själva lagens be- stämmelser innebära bemyndigande för honom att för statens del träffa- avgörande utan någon begränsning till belopp. Här torde mera sällan vara fråga om annat än belopp av tämligen ordinär storlek.

Man får förutsätta att JK i viss utsträckning är verksam för åstad- kommande av utredning i 'ett hos honom anhängigt ärende som rör ersättning enligt den nya lagen. Om JK finner att det i princip förelig- ger ersättningsrätt torde han sålunda av eget initiativ böra införskaffa närmare uppgifter om frihetsinskränkningen.

JKs beslut bör vara bindande för staten. Skulle beslutet innebära att framställt anspråk helt eller delvis ogillas, bör beslutet innehålla att den sökande måste väcka talan mot staten vid domstol.

Rätten att framställa anspråk på ersättning bör enligt utredningen begränsas till tiden genom bestämmelser om preskription, nämligen. dels en i lagtexten angiven preskriptionstid för framställning till JK, dels en av denne angiven tid för väckande av talan vid domstol. Utan någon sådan preskriptionstid skulle fordringen —— i likhet med fordran enligt skadeståndslagen— preskriberas först efter tio år räk- - nat från frihetsinskränkningen eller beslutet därom. Det kan enligt utredningens mening inte vara lämpligt att det under så lång tid skulle stå en person öppet att tillgripa ettdera eller bägge av två rättsanspråk som avser samma faktiska förhållande. Det är önskvärt att frågan om ersättning enligt förslaget blir avgjord innaneller åtminstone samtidigt med prövningen huruvida skadeståndsrätt föreligger enligt skadestånds- lagen. Genom införandet av en preskriptionstid kan åstadkommas att avgörande av anspråk enligt skadeståndslagen sker med beaktande av hur ett anspråk som stöder sig på den nya lagens bestämmelser tidigare blivit bedömt eller eventuellt att anspråken kan jämföras med varandra vid prövning i samma rättsliga förfarande.

Utgångspunkten för den preskriptionstid som föreslås bör enligt ut- redningen vara den tidpunkt då rätt till ersättning enligt den nya lagen . inträder, dvs. den tidpunkt då det senare beslutet vunnit laga kraft eller eljest är att betrakta som slutgiltigt. I utskrivningsfallen torde tid- punkten för beslutet om slutlig' utskrivning böra vara avgörande. Det torde vara tillräckligt att vederbörande inom preskriptionstiden fram- ställer påstående hos JK att ersättningsrätt föreligger enligt förslaget. Några specificerade ersättningsyrkanden ,bör det däremot inte vara nödvändigt att göra gällande inom denna tid.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 97 . 41

Utredningen påpekar att det i 1945 års lag'finns regler som är av- sedda att möjliggöra att ersättningsanspråk görs gällande vid domstol på ett tidigt stadium. Sålunda får anspråk enligt 1 & göras gällande re- dan i det mål vari ansvarsfrågan handläggs och anspråk enligt 2 & i det mål vari frågan om frikännande eller nedsättning av straffet handläggs. Flera skäl talar emellertid mot att föra in en motsvarande regel i'den ' nya lagen. Bl. a. bör beaktas att lagen omfattar även administrativa fri- hetsinskränkningar och att staten i regel inte har någon representant för sitt ekonomiska intresse i ett administrativt förfarande om frihets- inskränkning. Att bibehålla den enligt 1945 års lag gällande ordningen enbart för domstolsförfaranden synes knappast tänkbart. Härigenom skulle enhetligheten i bedömningen av ersättningsfrågor brytas sönder. Vidare förtjänar erinras om att, såvitt erhållna uppgifter visar, möj- ligheten att få prövning redan på ett tidigt stadium —— i brottmålet —. utnyttjats endast i ringa utsträckning, ca 10 % av samtliga fall.

Det finns följaktligen enligt utredningen inte någon anledning att i den nya lagen uppta motsvarighet till reglerna i 1945 års lag om möj- lighet att framställa anspråk vid domstol på ett tidigare stadium.

I fråga om forum för ersättningsanspråk gentemot staten finns spe- ciella regler i 1945 års lag vilka avviker från vad i allmänhet (10 kap.- 2 & RB) gäller. Utredningen erinrar om att departementschefen i pro- positionen med förslag till skadeståndslag uttalade bl. a. (prop. 1972: 5 s. 387) att han inte ansåg det behövligt med särskilda regler om vilken underrätt som skulle vara behörig domstol för skadeståndstalan mot det allmänna enligt 3 kap. skadeståndslagen. Enligt departementschefens mening ges en tillfredsställande lösning av forumfrågan genom regeln i 10 kap. 2 % RB att staten skall i tvistemål i allmänhet sökas där den' myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte. Eftersom JK skall bevaka statens talan när det gäller beslutsskador, är det Stock-' holms tingsrätt som blir behörig domstol för talan mot staten. Motsva- rande bör enligt utredningen gälla för talan med stöd av den nya lagen.

Skadeståndslagen innehåller också en särskild forumbe'stämmelse i 3 kap. 10 5. Den avser talan om ersättning enligt 3 kap. 2 5 i lagen med anledning bl. a. av vissa beslut av domstol eller domare och beslut av JK eller RÅ. Forumregeln anpassas därigenom till vad som gäller om forum privilegiatum. Skälen som varit bestämmande för att uppta lag— regeln i skadeståndslagen synes utredningen inte föranleda .till att den bör efterbildas i den nya lagen.

Utredningen tar härefter upp frågan om samordning av anspråk en- ligt å ena sidan den nya lagen och å andra sidan skadeståndslagen . Det är av intresse att domstolsprövningen av de båda anspråken sker gemensamt. Det föreslås därför att JK skall anvisa den underrätt som har att pröva anspråket enligt den nya lagen. Om en underrätt har yrkande enligt skadeståndslagen till behandling, torde JK lämpligen

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 97 42

böra hänvisa till denna. Detta torde i regel inte föranleda några svå- righeter eftersom flertalet skadeståndsyrkanden gentemot staten, grun- dade på skadeståndslagen, lär anhängiggöras vid forum enligt 10 kap. 2 & RB.

Sedan domstolsprocess börjat angående ersättningsanspråk enligt den nya lagen, kan det hända att talan om skadestånd enligt skadestånds- lagen för samma ingripande väcks vid annan domstol. Sammanläggning av målen kan ej då ske, eftersom de ej väckts vid samma domstol (14 kap. 7 & RB). Det torde få förutsättas att det nytillkomna yrkandet inte avgörs innan målet om anspråk enligt den nya lagen blivit avdömt. '

Utredningen föreslår särskilda regler om kostnader i samband med' förfarandet hos JK och rättegångskostnader vid domstol. Enligt utred- ningens mening bör den enskilde få en något gynnsammare ställning i kostnadshänseende än som skulle följa av vanliga regler. Om ett obe- fogat ingripande har skett, skall den enskilde kunna driva sin sak hos JK på statens bekostnad. Utredningens lagförslag innehåller därför en bestämmelse om att staten i sådant fall skall vidkännas den enskildes ansökningskostnader hos JK med undantag för kostnad som inte skä- ligen varit påkallad för att ta till vara hans rätt. Vidare föreslås att staten i princip skall vidkännas sina egna kostnader vid domstol och att . staten därutöver i princip skall ersätta kostnad som åsamkas den enskilde genom att staten fullföljt talan till högre rätt.

4.11. Övergångsbestämmelser

Den nya lagen innebär att den enskilde får ett gynnsammare rätts- läge i fråga om administrativa frihetsinskränkningar än f.n. Detsamma gäller i stort sett beträffande judiciella frihetsinskränkningar. Enligt ut- redningens mening föreligger det inte något principiellt hinder mot att låta en utvidgad ersättningsskyldighet för staten få verkningar också beträffande frihetsinskränkningar som skett före den nya lagens ikraft- trädande, i den mån det endast är fråga om att staten självmant åtar sig ett större ansvar än tidigare. Om en sådan utökning av ansvaret över huvud taget anses lämplig, är det också anledning att den får sträcka sina verkningar bakåt i tiden. Härtill kommer att, om man skulle utesluta frihetsinskränkningar som skett före ikraftträdandet, så skulle en påföljd eller vårdåtgärd som pågått både före och efter ikraft- trädandet bli att bedöma delvis enligt tidigare gällande rätt och delvis enligt den nya lagen. Utredningen föreslår därför att den nya lagen blir tillämplig även beträffande frihetsinskränkningar före ikraftträ- dandet.

När det gäller förhållanden som kan medföra ersättning enligt 1945 års lag finner utredningen det emellertid lämpligt att sätta en gräns för den nya lagens tillämpning bakåt i tiden. Har ersättningsanspråk

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 97 43

framställts enligt 1945 års lag, kan det medföra onödiga komplikationer om den nya lagen skulle föras in i bedömningen på ett eller annat sta- dium av förfarandet. I det fallet bör därför den gamla lagen tillämpas beträffande ersättning för sådana åtgärder som anspråket avser.

4.12. Ekonomiska konsekvenser

Utredningen framhåller att en reform efter förslagets riktlinjer gi- vetvis medför en viss utgiftsökning för staten. Beträffande de s.k. ju- diciella frihetsinskränkningama torde det dock ekonomiskt sett inte inträda någon mera avsevärd ändring mot vad som gäller nu. Enligt de statistiska uppgifter som införskaffats skulle sammanlagda beloppet av utgivna ersättningar enligt 1945 års lag utgöra omkring 100000 kronor för de fem åren 1965—1969, motsvarande ungefär 20000 kronor om året. Det framhålls emellertid att uppgifterna torde vara alltför osäkra för att de skulle kunna ge någon mera exakt föreställning om storleken av statens utgifter i detta hänseende. Otvivelaktigt är emel- lertid att det inte varit fråga om mera betydande belopp.

Den nya lagens regler om ersättning för judiciella frihetsinskränkning- ar överensstämmer inte helt med 1945 års lag. Sålunda görs förut- sättningarna för ersättningsrätt mera liberala genom att även beslut om ändring i ordinär väg skall medföra inträde av sådan rätt. Därjämte inbegrips även åtskilliga frihetsinskränkningar som inte 'utgör frihets- berövanden. Framför allt märks emellertid att den s.k. oskuldspara- grafen faller bort. Det är mycket möjligt att denna har avhållit många från att ansöka om ersättning, som eljest kunnat komma i fråga. Ut- redningen påpekar att man dock endast härvidlag rör sig med an- taganden. Om man trots de ovissa faktorerna vill försöka en prognos är det enligt utredningens mening mest rationellt att beträffande judi- ciella frihetsinSkränkningar räkna med en ökning av de sammanlagda ersättningsbeloppen, sannolikt dock inte överstigande 100 %.

När det gäller administrativa frihetsinskränkningar införs genom den nya lagen en ersättningsrätt som inte finns f.n. Här saknas alltså varje jämförelsematerial. Man är då ställd inför liknande svårigheter som vid införandet av skadeståndslagen och som då föranledde att några förutsägelser om kostnadernas' omfattning inte kunde göras (prop. 1972: 5 s. 319). Det sken av tillförlitlighet som en siffermässig kalkyl är ägnad att framkalla skulle enligt utredningens mening vara miss- visande eftersom de grundläggande utgångspunkterna för kalkylen torde visa sig i hög grad variabla. Utredningen ser sig därför nödsakad att avstå från att söka räkna ut de framtida utgifterna för erSättning avseende administrativa frihetsinskränkningar.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 97 44

5. Föredraganden

5.1. Allmänna synpunkter

Frihetsberövanden och andra frihetsinskränkningar kan komma i fråga enligt bestämmelser av skilda slag. Av intresse i detta samman— hang är främst de straffrättsliga reglerna om frihetsberövande som påföljd för brott. I nära samband med dem står de straffprocessuella bestämmelserna om häktning, anhållande, reseförbud rn. m'. Därutöver finns ett flertal föreskrifter om frihetsberövande i administrativ ord- ning, t. ex. tvångsintagning på "vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och vissa omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen. '

I ett rättssamhälle måste det vara en självklar strävan att så långt möjligt undanröja riskerna för att någon mister friheten utan laga grund. Frihetsberövanden och andra inskränkningar i den personliga rörelsefriheten kan enligt vår lagstiftning ske endast i former som till- godoser högt ställda anspråk på rättssäkerhet. I rättskipning och annan myndighetsutövning ägnas noggrann uppmärksamhet åt beslut om fri- hetsingripanden. Den granskning som utövas av JO och JK är i hög grad inriktad på beslut av denna art. Det ligger emellertid i sakens natur att misstag inte helt kan undvikas. Det kan förekomma fall då lagliga förutsättningar för ett ingripande visserligen har förelegat när ingripan- det gjordes men det i efterhand visar sig att åtgärden varit oberättigad. Det kan också inträffa att bedömningen varit felaktig från början och något ingripande alltså inte hade bort äga rum.

I viss utsträckning lämnar samhället ekonomisk kompensation till den som drabbas av en oriktig frihetsinskränkning. Den nya skadestånds- lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1972, innefattar bl. a. regler om det allmännas skadeståndsansvar. Lagen innehåller inte någon bestämmelse som direkt tar sikte på ersättning vid oriktig frihetsinskränkning. Beslut om frihetsinskränkning faller däremot in under den allmänna regeln i skadeståndslagen att staten eller kommun skall ersätta personskada, sak- skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försum- melse vid myndighetsutövning. Ersättning skall dock utgå endast omde krav har åsidosatts som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Den skadelidande är inte heller berättigad till ersättning för skada som hade kunnat undvikas genom överklagande av felaktigt beslut. Ersättning för lidande kan enligt skade- ståndslagen utgå endast om skadan har uppkommit genom brott mot den personliga friheten, annat ofredande som innefattar brott eller genom ärekränkning eller liknande brottslig gärning. Den omständigheten att någon till följd av tjänstefel berövas den personliga friheten törde inte' i och för sig föranleda att skadeståndslagens regler om ersättning för lidande blir tillämpliga.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 97 45

.Ersättningsbestämmelser finns också'i 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Lagen innebär att ersättning under vissa betingelser utgår av allmänna medel, om en fri- hetsinskränkning har ägt rum på grund av myndighetsavgörande och avgörandet sedermera ändras eller upphävs. I fråga om den som har varit häktad eller anhållen eller underkastad reseförbud utgår ersättning under förutsättning att frikännande dom meddelas, åtalet läggs ned eller förundersökningen avslutas utan åtal. Rätt till ersättning föreligger inte, om den som åtgärden avsett har försvårat utredningen eller själv upp- såtligen orsakat åtgärden eller om det i annat fall med hänsyn till om- ständigheterna inte är skäligt att ersättning utgår. På grund av sist- nämnda bestämmelse kan ersättning vägras i fall då anledning till miss— tanke alltjämt kvarstår mot den som blivit föremål för tvångsåtgärden.

Även den som har undergått fängelsestraff eller' s'om har varit'intagen '. i anstalt för undergående av ungdomsfängelse eller internering m. m. har i vissa fall rätt till ersättning.'En förutsättning är att det efter ansö- kan om resning eller besvär över domvilla meddelas dom varigenom personen frikänns eller ådöms ringare straff än han redan har utstått. Inte heller här föreligger rätt tillersättning, om den som avtjänat straff uppsåtligen har föranlett straffdomen. '

1945 års lag har kritiserats i olika avseenden. Framför allt har man riktat kritik mot att kvarstående misstanke om brott skall kunna med- föra att ersättning inte utgår till den som har varit berövad friheten. Med hänsyn bl. a. till de brister som finns i nuvarande lagstiftning och till angelägenheten av att åstadkomma en bättre samordning med skade— ståndslagen har en utredning tillsatts med uppdrag att se över reglerna om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden. Utredning— en har avgett betänkandet (SOU 1972: 73) Ersättning för vissa obefo- gade frihetsinskränkningar, som innehåller förslag till en ny lag med bestämmelser om ersättning. ' '

En utgångspunkt för lagförslaget är att det föreligger behov av och utrymme för ett förstärkt ersättningsskydd för den som har blivit ut- satt för en oriktig frihetsinskränkning. Vid utformningen av de nya reglerna har utredningen "också strävat efter att åstadkomma förenkling och standardisering. - : . . '

Den föreslagna lagen, som är avsedd att ersätta 1945 års lag, om- fattar såväl judiciella "frihetsinskränkningar, dvs. frihetsinskränkningar som faller inom den egentliga rättsvården, som administrativa frihets- inskränkningar, dvs. frihetsinskränkningar inor'n- socialvård och sjuk- vård m. in Som huvudprincip gäller enligt förslaget att alla former av frihetsinskränkningar skall kunna ersättas, oavsett i vilket sammanhang - de har beslutats. Under förslaget faller inte bara egentliga frihetsberö- vanden utan också andra mindre ingripande inskränkningar i den en- skildes rörelsefrihet, t. ex. reseförbud och föreskrift örn vistels'eort eller

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 97 45

bostad. En förutsättning är dock att frihetsinskränkningen har varat mer än 24 timmar i sträck.

Även vissa andra villkor har uppställts för ersättningsrätt. Utrednings- förslaget bygger härvid på den tanken att den enskilde, när han vill ha ersättning, i allt väsentligt skall vara befriad från att bevisa att be- slutet om frihetsinskränkningen var oriktigt. I stället är ersättningsrät- ten i princip beroende av om beslutet om frihetsinskränkning har ersatts av ett annat beslut eller ej.

Remissinstanserna har i stor utsträckning vitsordat behovet av ny lagstiftning på området. På många håll delar man utredningens upp- fattning att den enskildes ersättningsmöjligheter bör utökas i förhållan- de till gällande regler. Flertalet remissinstanser godtar härvid förslaget att den nya lagen skall omfatta såväl judiciella som administrativa fri- hetsinskränkningar. Även uppläggningen i övrigt av ersättningsreglerna lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. I en del remissvar framförs dock kritik mot såväl den föreslagna lagens omfattning som ersättningsreglernas utformning.

För min del vill jag först konstatera att det givetvis är av väsentlig betydelse för den enskilde att han inte blir utsatt för oberättigade in- skränkningar i sin personliga frihet. Som jag redan inledningsvis har anfört torde vår lagstiftning i detta avseende tillgodose högt ställda rätts- säkerhetskrav. Det torde därför vara förhållandevis sällsynt att en obe- rättigad frihetsinskränkning äger rum. Uppenbart är emellertid att miss- tag inte helt kan undvikas. Det är i sådana fall angeläget att den enskil- de får ekonomisk kompensation för den lidna skadan. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär som det är fråga om är det enligt min mening befogat att tillämpa generösa ersättningsregler. Den enskilde har ett berättigat anspråk på att få ersättning inte bara för den ekonomiska skada som han har drabbats av utan också för det lidande som den oberättigade frihetsinskränkningen har inneburit.

Vår nuvarande lagstiftning innebär att samhället i viss utsträckning lämnar kompensation till den som har utsatts för en oberättigad fri- hetsinskränkning. Härigenom torde lagstiftningen, som utredningen har framhållit, uppfylla de krav som ställs i de av Sverige tillträdda kon- ventionerna om skydd för de mänskliga rättigheterna m.m. Gällande regler tar emellertid endast sikte på de mera flagranta fallen av oriktiga frihetsinskränkningar. Sålunda förutsätter skadeståndslagen , som tidi- gare nämnts, att det har förelegat fel eller försummelse från den be- slutande myndighetens sida. Vidare är möjligheterna att med stöd av skadeståndslagen få ersättning för lidande kraftigt begränsade.

Jämfört med skadeståndslagen ger 1945 års lag bättre ersättnings- möjligheter. Lagen är emellertid begränsad till judiciella frihetsin- skränkningar. Vidare ger även 1945 års lag mycket små möjligheter för den enskilde att erhålla ersättning för lidande. Av stor betydelse är också

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 97 47

den tidigare påtalade begränsningen i ersättningsrätten för det fall att misstanke om brott kvarstår.

Med hänsyn till det sagda anser jag det befogat att förstärka den enskildes rätt till ersättning vid oberättigade frihetsinskränkningar. Som utredningen har föreslagit bör regler om sådan ersättning tas in .i en ny lag som ersätter 1945 års lag. När det gäller lagens utformning anser jag att utredningens förslag kan läggas till grund i vissa avseenden. Bl. a. anser jag, som jag närmare skall utveckla i följande avsnitt, att lagen bör omfatta beslut om såväl judiciella som administrativa frihets- inskränkningar. På en del andra punkter har jag emellertid en upp- fattning som avviker från vad utredningen har föreslagit. Detta gäller bl. a. förutsättningarna för ersättning vid administrativa beslut. Jag åter- kommer till detta i det följande.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang säga något om förhållan- det mellan den nya lagen och skadeståndslagen. Enligt skadestånds- lagens inledningsbestämmelse är den lagen tillämplig, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Jag ämnar i det följande föreslå att man i den nya lagen tar in regler som innebär att den enskilde under vissa förutsättningar har rätt till ersättning vid olika typer av frihetsin- skränkningar. Det är tydligt att, i den mån det föreligger förutsättningar för ersättning enligt den nya lagen, så är den lagen och inte skadestånds- lagen tillämplig. Detta gäller alla frågor som regleras i lagen, bl. a. frågan hur ersättningen skall bestämmas. Det kan emellertid inträffa att en viss typ av frihetsinskränkning inte faller under den nya lagens ersättnings- bestämmelser eller att det av annan anledning inte föreligger rätt till er- sättning enligt den nya lagen. I så fall bör det finnas möjlighet att fram- ställa skadeståndsanspråk enligt skadeståndslagen.

Givetvis kan det inte bli tal om att genom den nya lagen åstadkomma en fullständig skadeståndsrättslig reglering av de fall som i och för sig omfattas av lagen. Som närmare kommer att framgå av det följande är avsikten endast att den nya lagen skall innehålla ett begränsat antal grundläggande bestämmelser. Vid sidan av lagen kommer därför vissa regler i skadeståndslagen att bli tillämpliga. Detta gäller bl.a. reglerna om ersättning för vissa typer av skador, t. ex. personskada, som inte är ersättningsgilla enligt den nya lagen. Dessutom måste den nya lagen liksom skadeståndslagen kompletteras med de oskrivna skadestånds- rättsliga grundsatser som har utvecklats eller framdeles kan komma att" utbildas i rättstillämpningen. .

Jag återkommer till förhållandet mellan den nya lagen och skade- ståndslagen i samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna i det följande.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974: 97 . 48

5.2. Lagstiftningens tillämpningsområde

Utredningen diskuterar utförligt huruvida den nya lagen bör omfatta inte bara judiciella utan även administrativa frihetsinskränkningar. Ut- redningen konstaterar bl. a. att det såtillvida finns en skillnad mellan de båda typerna av ingripanden som vårdbehov oftare ligger till grund för beslut om administrativa frihetsinskränkningar. Utvecklingen har emel- lertid enligt utredningen lett till att det i detta hänseende har blivit en gradskillnad mera än en artskillnad mellan de olika typerna av frihets- inskränkning. Att utrymmet för diskretionär prövning är större vid ad- ministrativa beslut anser utredningen inte vara något skäl att låta dem falla utanför lagstiftningen. Tvärtom finner utredningen att behovet av generösare ersättningsregler är särskilt framträdande när prövningen har varit bestämd av lämplighetsöverväganden.

Utredningens överväganden utmynnar, som tidigare nämnts, i förslag om att den nya lagen skall omfatta såväl judiciella som administrativa frihetsinskränkningar. I stor utsträckning görs också förutsättningarna för ersättning lika i de bägge fallen.

Den omfattning som den nya lagen föreslås få tillstyrks eller lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Betänklighet mot att administrativa frihetsinskränkningar skall omfattas av ersättningsregleringen framförs ' emellertid av några remissinstanser, däribland RÅ, rikspolisstyrelsen och hovrätten över Skåne och Blekinge;

De kritiska remissinstansema understryker bl. a. att de olika typerna av frihetsinskränkningar har olika syfte. Vårdsynpunkterna framträder starkare vid de administrativa frihetsinski'änkniiigarna. Vidare förelig-' ger ett större utrymme för diskretionär prövning vid frihetsinskränk- ningar av administrativ natur. Det system för reglering av ersättnings- frågorna som förslaget upptar lämpar sig därför inte för de administra- tiva åtgärderna. Några remissinstanser menar att. de fall då ersättning bör utgå för administrativa frihetsinskränkningar är sådana att fel eller försummelse föreligger vid beslutets fattande och att ersättning i så fall kan utgå enligt skadeståndslagen. På några håll förordar man att frågan om ersättning för administrativa frihetsinskränkningar utreds ytterli- gare. ' '

För min del vill jag först konstatera att det givetvis föreligger vissa skillnader mellan de judiciella och de administrativa frihetsinskränk- ningarna. Förutsättningarna för en frihetsinskränkning är ofta mindre detaljreglerade när det är en förvaltningsmyndighet eller förvaltnings- domstol som skall fatta beslutet än när avgörandet ligger hos allmän domstol. Detta gör att utrymmet för en diskretionär prövning blir större i fråga om de administrativa frihetsinskränkningama. Som har fram- hållits av både utredningen och flera remissinstanser bestäms vidare åt- gärder på det administrativa området i stor utsträckning av föreliggande

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 97 49

vårdbehov. I domstolsfallen är det ofta andra synpunkter som är väg- ledande.

Även om det sålunda finns vissa skillnader mellan de judiciella och de administrativa frihetsinskränkningama, är det uppenbart att dessa skillnader är av underordnad betydelse för den enskilde. Från hans synpunkt torde det ofta vara likgiltigt vilken myndighet som har fattat beslutet om frihetsinskränkning. Hans intresse av att få ersättning för en oberättigad frihetsinskränkning torde vara lika stort i samtliga fall.

En annan sak är att det ofta torde vara svårt att fastställa huruvida en frihetsinskränkande åtgärd har varit oberättigad, när beslutet har fattats i administrativ ordning. Det är också på denna punkt som skill- naden mellan de judiciella och de administrativa frihetsinskränkningar- na är av störst betydelse i detta sammanhang. Svårigheten att avgöra om en administrativ frihetsinskränkning har varit berättigad eller inte häng- er samman mcd de omständigheter som jag nyss har angett, bl. a. det förhållandevis stora utrymmet för en diskretionär prövning.

Vad jag nu har anfört leder mig till slutsatsen att man i princip bör låta den enskilde ha samma rätt till ersättning, oavsett om det obe- rättigade frihetsinskränkandet har varit av judiciell eller administrativ natur. Den nya lagen bör således omfatta båda typerna av frihetsin- skränkningar. Däremot kan det ifrågasättas om förutsättningarna för ersättning bör vara desamma i de bägge fallen. Jag återkommer till detta i följande avsnitt.

Redan i detta sammanhang bör emellertid sägas något om vem som skall bära kostna-dsansvaret för ersättningar enligt den nya lagen. Det är därvid att märka att beslut om judiciella frihetsinskränkningar så gott som undantagslöst torde fattas av tjänstemän eller motsvarande inom den statliga organisationen, medan avgörandena på det administra- tiva området i viss utsträckning tillkommer kommunala organ eller kommunalt anställda.

Grundsatsen för principalansvar i allmänhet är att skadeståndsan- språk skall riktas mot den som driver den verksamhet vari skada har uppkommit. Skadeståndslagen innehåller också den regeln att staten eller kommun har skyldighet att under de förutsättningar som anges i lagen ersätta skada soni vållas i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.

Enligt utredningens uppfattning är det mindre lämpligt att införa en konstruktion enligt vilken staten skulle svara för en del av ersätt- ningsfallen enligt den nya lagen och kommun för andra. Utredningen föreslår i stället att staten ensam skall svara för det ökade ersättnings-' skydd som den nya lagen erbjuder jämfört med skadeståndslagen. Är det fråga om en skada som helt eller delvis faller både under den nya lagen och under skadeståndslagen, bör dock staten ha regressrätt mot kommun, såvitt gäller ersättning för skada som kommunen svarar ' för enligt skadeståndslagen.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1974: 97 . 50

Vad utredningen sålunda föreslagit har i allmänhet godtagits av re- missinstansema. På några håll anser man det emellertid onödigt att ha en regressrätt för staten gentemot kommun.

Även jag finner det rimligt att staten tar på sig ansvaret för det öka- de ersättningsskydd som den nya lagen innebär. Givetvis talar vissa principiella skäl för att ståten får regressrätt mot kommun, när det är fråga om sådan skada som kommunen i och för sig skulle ha kunnat bli skyldig att ersätta enligt skadeståndslagen . Enligt min mening skulle emellertid en sådan regressrätt ha ringa praktisk betydelse. Jag före- slår därför att staten även slutgiltigt skall svara för de ersättningar som kan komma att utgå enligt den nya lagen.

5.3. Uppläggningen av ersättningsreglerna

Utredningen diskuterar två principlösningar för ersättningsreglernas utformning. Den ena är att efterbilda eller lägga till grund den lösning som kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar kom till i sitt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (1958 års för— slag). Detta förslag innehöll bl.a. en bestämmelse att den som enligt myndighets beslut varit berövad friheten skulle ha rätt till ersättning, om det därefter fanns uppenbart att ingripandet var utan grund, oav- sett om åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet. Den andra lösningen som utredningen disku- terar är att bygga ut regelsystemet i 1945 års lag och låta detta i något förändrad form gälla för hela eller större delen av det område som nu är ifrågasatt för lagstiftning.

Utredningen pekar på att den förstnämnda metoden förutsätter att den ersättningsbeviljande myndigheten gör en efterhandsprövning av om beslutet om frihetsinskränkning var riktigt eller ej. Ett system konstruerat enligt 1945 års lag innebär däremot att ersättningsrätten knyts till förefintliga prövningsmöjligheter i ordinär eller extraordinär väg. Rätten till ersättning görs alltså beroende av om beslutet om fri- hetsinskränkning har blivit rättat i stadgad ordning.

Det system som representeras av 1945 års lag erbjuder enligt utred— ningens mening en påtaglig fördel för den skadelidande. Han har i ett sådant system ingen skyldighet att bevisa att fel eller försummelse har förekommit utan behöver bara åberopa att beslutet om frihetsin- skränkning har blivit på visst sätt ersatt med ett annat. Med ett system enligt 1945 års lag försvinner också problemet om motsättning till rätts- kraftsinstitutet och den ordinarie instansordningen. Man undgår den både principiella och praktiska olägenhet som ligger i att riktigheten av ett beslut blir föremål för två prövningar i olika rättslig ordning. Till förmån för en lösning, byggd på 1945 års lag, talar enligt utred- ningen vidare att man vinnerprocessekonomiska fördelar och att de grundsatser som 1945 års lag vilar på knappast kan överges när det gäl- ler oskyldigt häktade eller dömda.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1974: 97 '. 51

I enlighet med dessa överväganden bygg-er utredningens lagförslag på principerna i 1945 års lag. Ersättningsmöjligheten har alltså gjorts be- roende av att beslutet om frihetsinskränkning har blivit'ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll. Den angivna principen har dock inte kunnat genomföras fullt ut. Vid vissa typer av administrativa frihets- inskränkningar, bl.a. intagning på vissa vårdanstalter, har ersättnings— rätten gjorts beroende av den ersättningsbeviljande myndighetens be— dömning av om det ursprungliga beslutet var riktigt eller ej.

Den föreslagna uppläggningen av ersättningsreglerna har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. I flera remissvar understryks fördelarna av att ersättning utgår utan att någon prövning behöver ske i ersättningsärendet av det påtalade beslutets riktighet. '

Kritik framförs emellertid av några remissinstanser, däribland hov- rätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten medger att det i och för sig är mest förenligt med principerna för vår rättegångsordning och med förvaltningsrättsliga grundsatser att rätten till ersättning inte ba— seras på en efterhandsprövning av myndighetsbeslutets riktighet utan i stället grundas på att beslutet har blivit rättat i stadgad ordning. Ut- redningens förslag, som innebär att fullföljd av talan eller anlitande av särskilda rättsmedel i princip är enda vägen att skapa underlag för ett ersättningsbeslut, kan emellertid utestänga den Skadelidande från ersättning i behjärtansvärda fall. Åtminstone när det gäller administra- tiva frihetsberövanden bör det enligt hovrättens mening finnas möj- lighet att beakta giltig anledning att inte fullfölja talan. Hovrätten pe- kar också på andra svagheter i utredningens förslag och anser samman- fattningsvis att reglerna om ersättning vid administrativa frihetsin- skränkningar bör bygga på 1958 års förslag. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

En rad remissinstanser, som i och för sig är positiva till den prin- cipiella uppläggningen av ersättningsreglerna, riktar kritik mot vissa av de praktiska resultat som utredningsförslaget kommer att leda till.

Jag har redan i tidigare avsnitt förordat att den nya lagen skall om- fatta såväl judiciella som administrativa frihetsinskränkningar. Givet- vis är det en fördel om förutsättningarna för ersättning kan vara så en- hetliga som möjligt i de båda fallen. Det är också angeläget att ha ett system som gör det enkelt att fastställa huruvida ersättningsrätt före— ligger.

Det system som utredningen har förordat innebär flera fördelar. Reg- lerna är såtillvida lätta att tillämpa, som den enskilde inte behöver före— bringa bevis om att fel eller försummelse har förekommit eller att be- slutet annars var oriktigt utan endast åberopa att beslutet om frihetsin- skränkning har på visst sätt blivit ersatt med ett annat. Den föreslagna uppläggningen är också väl förenlig med principen: att lägre instansers avgöranden i första hand skall prövas i den ordning som anvisas genom reglerna om fullföljdsförfarandet.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1974: 97 52

Den nu angivna principen återspeglas också i skadeståndslagens regler. Sålunda anförs i propositionen med förslag till skadeståndslag att lägre instansers avgöranden inte bör få överprövas på en omväg i form av en judiciell eller administrativ prövning av skadeståndsanspråk mot det all- männa. Denna synpunkt tillgodoses i skadeståndslagen genom en passi- vitetsregel som innebär att om den "skadelidande utan giltig anledning har underlåtit att föra talan om rättelse eller använda särskilt rättsme- del, så utgår inte ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas.

Även om det system som utredningen har förordat är förenat med vissa fördelar, kan man enligt min mening också rikta en rad invänd- ningar mot det. Man kan till en början inte bortse från att judiciella beslut om frihetsinskränkningar på avgörande punkter skiljer sig från be- slut som fattas i administrativ ordning. Jag har redan i föregående av— snitt påpekat att. utrymmet för diskretionär prövning ofta är större vid de administrativa besluten än vid de judiciella, samtidigt som Vårdsyn- punkter gör sig starkare gällande. Dessa skillnader är, som jag tidigare har framhållit, inte sådana att man för den skull bör lämna någondera typen av frihetsinskränkningar utanför den nya lagen. Däremot måste allvarliga svårigheter uppstå, om man i samtliga fall skall tillämpa de förutsättningar för ersättning som utredningen har ställt upp.

Grundtanken bakom utredningens förslag är att om ett beslut om fri- hetsinskränkning har blivit ersatt av ett annat beslut som upphäver eller mildrar det tidigare, så utgör detta ett indicium på att det första beslutet var felaktigt. När det gäller judiciella avgöranden torde detta antagande stämma i viss utsträckning. Förhållandena är emellertid annorlunda när det gäller administrativa beslut om frihetsinskränkning. Den speciella ka- raktären hos dessa beslut, framför allt det förhållandet att de ofta för- anleds av rena vårdsynpunktcr, gör att skilda instanser relativt ofta måste komma att stanna i olika bedömningar utan att man för den skull kan säga att något av besluten var felaktigt. Såväl när det gäller judi- ciella som administrativa beslut kan dessutom det senare avgörandet vara grundat på omständigheter som inte förelåg vid tidpunkten för det ursprungliga beslutet om frihetsinskränkning.

Utredningen har tagit hänsyn till den sist nämnda omständigheten och föreslagit att man som villkor för ersättningsrätt skall ställa upp det kom- pletterande-kravet att det senare beslutet är väsentligen grundat på om- ständigheter som förelåg vid tidpunkten för det tidigare beslutet. Det är emellertid uppenbart att det måste vålla praktiska svårigheter att avgöra om detta krav är uppfyllt. Svårigheterna torde dock vara mindre fram- trädande när det gäller de judiciella avgörandena. Detta hänger bl. a. samman med att de allmänna domstolarnas avgöranden i regel är en- hetligt uppställda och fylligt motiverade. Även om det undantagsvis skulle vara svårt att fastställa om samma omständigheter ligger till grund för två skilda domstolsavgöranden, kan det hävdas att saken har mindre

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 97 ' 53

betydelse på det judiciella området. När det gäller de judiciella frihets- inskränkningama kan det i vissa fall framstå som rimligt att den en- skilde får rätt till ersättning även i sådana fall då det senare avgörandet helt eller delvis är grundat på omständigheter som inte förelåg vid tid- punkten för det tidigare avgörandet.

På det administrativa området torde det många gånger vara betydligt svårare att fastställa om två avgöranden är grundade på väsentligen samma omständigheter. Samtidigt är det, med hänsyn till karaktären hos de administrativa besluten, betydligt mera angeläget att i dessa fall som förutsättning för ersättningsrätt kräva att väsentligen samma om- ständigheter har förelegat vid tidpunkten för de båda besluten.

Svårigheten att jämföra två skilda administrativa beslut hänger sam- man med att materialet i administrativa ärenden ofta är knapphändigare än i mål eller ärenden vid allmän domstol. Inte sällan torde det inträffa att den myndighet som fattar det senare beslutet undviker att bestämt ange om det är grundat på samma omständigheter som förelåg vid tiden för det tidigare beslutet. De brister i materialet som sålunda kan finnas kommer, om utredningens förslag genomförs, att gå ut över den en— skilde. Om nämligen den ersättningsprövande myndigheten inte kan fastställa att de ifrågavarande besluten har hänfört sig till väsentligen samma omständigheter, måste ersättning i princip vägras. Detta gäller också om den ersättningssökande är i stånd att visa att det ursprungliga beslutet är felaktigt.

Jag kommer därmed in på en annan väsentlig invändning som kan riktas mot utredningens förslag. Som framgått av den tidigare redogö- relsen innebär förslaget att den enskilde i princip är nödsakad att föra talan om ändring av beslutet om frihetsinskränkning för att få underlag för ett ersättningsbeslut. Har han försummat att föra sådan talan är han avskuren från ersättningsrätt.

Som jag tidigare har anfört gäller en liknande passivitetsprincip enligt skadeståndslagen . Den skillnaden föreligger emellertid mellan skade- ståndslagen och utredningens förslag att passivitetsregeln i skadestånds- lagen inte är absolut. Sålunda kan den enskilde, trots att han har för- summat att föra talan om rättelse e. d., erhålla skadestånd, om han har haft giltig anledning till sin försummelse. Något motsvarande undantag från passivitetsprincipen finns emellertid inte i utredningsförslaget.

Att bygga ersättningsreglerna på en absolut passivitetsprincip finner jag inte utgöra någon mera beaktansvärd nackdel för den enskilde. när det gäller de judiciella" frihetsinskränkningama. Har lägre instans med— delat beslut om en sådan frihetsinskränkning, har den enskilde alltid möjlighet att överklaga beslutet eller på annat sätt påkalla prövning av det. Som utredningen har framhållit får det också förutsättas att sådan prövning regelmässigt begärs, om någon anser "att en judiciell frihets- inskränkning är oberättigad. Det är vidare att-märka att även ersätt-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974: 97 54

ningsreglerna i 1945 års lag bygger-på den principen att beslutet om fri- hetsinskränkning har blivit ersatt av ett annat beslut. .

Läget är emellertid annorlunda när det gäller de administrativa fri- hetsinskränkningama. Det torde visserligen även beträffande sådana frihetsinskränkningar regelmässigt finnas möjlighet att få beslutet om— prövat antingen i ordinär eller extraordinär väg. Många gånger kan det emellertid vara naturligt attvälja en annan utväg än överklagande, om man vill ha en administrativ frihetsinskränkning upphävd. Jag syftar härvid framför allt på fall då någon har omhändertagits för vård enligt sociallagstiftningen. För den enskilde torde det ofta vara enklare att begära utskrivning från vårdanstalten än att begära prövning av det ur- sprungliga beslutet om intagning. I så fall kan den-.intagne återvinna friheten trots att intagningsbeslutet formellt står kvar.

Utredningen har i sitt förslag tagit hänsyn till de speciella förhållan- den som föreligger på vårdområdet och föreslagit en undantagsregel som innebär att, om någon har skrivits ut från vårdanstalten under vä- sentligen samma förhållanden som förelåg vid beslutet om intagning, så skall ersättningsrätt kunna föreligga trots att beslutet om intagning inte har överklagats. Ersättningsrättcn skall i stället vara beroende av en prövning i efterhand av om det ursprungliga intagningsbeslutet var be- rättigat eller ej.

Onekligen undgår man med den nu angivna undantagsregeln några av de nackdelar som är förenade med den absoluta passivitetsprincip som i övrigt ligger till grund för utredningens förslag. Undantagsregeln har emellertid utformats på ett sådant sätt att den får en ganska begränsad räckvidd. Kravet på att utskrivning skall ha skett under väsentligen samma förhållanden som förelåg vid beslutet om intagning torde också komma att vålla praktiska svårigheter. Till detta kommer att bärkraften i utredningens förslag helt allmänt försvagas genom nödvändigheten att göra det berörda undantaget. Det är svårt att undgå tanken att det kan finnas fler fall då det inte rimligen kan läggas den enskilde till last att han har underlåtit att överklaga beslutet om frihetsinskränkning.

Vid sidan av de skäl som enligt det nu sagda talar mot utredningens uppläggning av ersättningsreglerna kan också anföras att lagstiftningen, som utredningens förslag visar, rent tekniskt blir mycket invecklad, om man vill hålla fast tanken på en enhetlig reglering av de olika typerna av frihetsinskränkning. Sammanfattningsvis anser jag därför att tanken på en sådan enhetlig reglering bör överges.

Vad beträffar de judiciella frihetsinskränkningama finner jag övervä- gande skäl tala för att manbehåller de principersom ligger till grund för ersättningsrätten i 1945 års lag. Jag återkommer i följande avsnitt till hur ersättningsreglerna närmare bör utformas.

Däremot bör man i fråga om de administrativa frihetsinskränkningama välja en annan lösning. Nära till hands ligger då att välja en lösning

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 97 55

som bygger på 1958 års förslag. Detta innebär. som tidigare nämnts, att ersättning utgår, om den ersättningsprövande myndigheten i efter- hand finncr det uppenbart att beslutet om frihetsinskränkning var utan grund.

En fördel med en regel, utformad i enlighet med principerna i 1958 års förslag, är att den är lagtekniskt enkel. Den är också väl förenlig med uppläggningen av skadeståndslagen. Mot införandet av den angivna regeln har utredningen åberopat bl. a. att det är tveksamt om den ger ersättningsmöjligheter utöver skadeståndslagen. För egen del anser jag det emellertid vara klart att en regel byggd på 1958 års förslag medför förbättrade ersättningsmöjligheter för den skadelidande jämfört med skadeståndslagen. Som exempel kan nämnas det fallet att utred- ningsmaterialet i ett ärende innehåller en oriktig utsaga eller att någon avgörande omständighet är okänd för den tjänsteman som ansvarar för beslutet om frihetsinskränkning utan att detta på något sätt kan läggas honom till last. I så fall utgår inte någon ersättning enligt skadestånds- lagen. Däremot kan ersättning komma att utgå, om man som villkor ställer upp att beslutet i efterhand skall befinnas uppenbarligen sakna grund.

För att tillgodose "det tidigare angivna önskemålet att beslut om frihets- inskränkning i första hand skall prövas i den ordning som anvisas ge- nom reglerna om fullföljd o. (1. kan det övervägas att, på samma sätt som har skett i skadeståndslagen , komplettera den nu angivna ersätt- ningsregeln med en passivitetsregel. Detta innebär att om den enskilde utan giltig anledning har underlåtit att föra talan om rättelse eller an- vända särskilt rättsmedel, så skulle ersättning inte utgå för skada som därigenom hade kunnat undvikas. En liknande passivitetsregel finns f. ö. ocksåi 1958 års lagförslag.

Enligt min mening finns det emellertid flera omständigheter som talar mot införandet av en passivitetsregel i detta sammanhang. Jag har redan framhållit att det vid intagning för vård enligt sociallagstift- ningen ofta är naturligt att den enskilde avstår från att överklaga intag- ningsbeslutet och i stället begär utskrivning. I sådana fall skulle en pas- sivitetsregel som tar sikte på det ursprungliga beslutet uppenbarligen inte passa in. Även i andra fall av administrativa frihetsinskränkningar torde förhållandena många gånger vara sådana, att det inte bör läggas den enskilde till last att han har underlåtit att använda vanliga rätts- medel.

Jag anser att man kan nå en tillfredsställande lösning på proble- met genom att i stället införa en allmän undantagsregel, som innebär att ersättningsrätt inte föreligger, om det med hänsyn till omständig- heterna är oskäligt att ersättning utgår.- En sådan undantagsregel är i första hand påkallad av andra skäl än det som nu är aktuellt. Jag åter- kommer till detta i det följande. Regeln torde emellertid undantagsvis

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 97 56

kunna tillämpas i sådana fall då den enskilde har underlåtit att föra talan mot beslutet om frihetsinskränkning.

På grund av det sagda förordar jag i fråga om de administrativa frihetsinskränkningama en regel av innebörd att ersättningsrätt före— ligger, om det efter ingripandet befinns uppenbart att det var utan grund. Detta skall gälla oberoende av om fel eller försummelse har förelegat vid myndighetsutövningen.

5.4. Judiciella frihetsinskränkningar

5.4.1. Fängelse och andra stm/friitrrliga påföljder

Ersättningsrätt enligt 1945 års lag föreligger bl. 3. när en lagakraft-' vunnen dom på fängelse eller annan frihetsberövande påföljd helt eller delvis har verkställts och domen sedermera upphävs eller ändras efter ansökan om resning eller besvär över domvilla. Den nya domen skall lyda antingen på fullständigt frikännande eller också på ringare straff än det som har avtjänats på grund av den tidigare domen. Dessutom före— ligger ersättningsrätt, om någon utan att domen mot honom har vunnit laga kraft har varit intagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 % brottsbalken eller ungdomsfängelse eller avtjänat ' arrest och det därefter meddelas frikännande dom.

Enligt utredningens uppfattning är det i hög grad motiverat att den enskilde får rätt till ersättning i de fall som nu har berörts. Utredningen föreslår därför att motsvarande ersättningsrätt skall gälla enligt den nya lagen. Dessutom föreslås att den enskilde skall kunna få ersättning, när talan i annat fall än som avses med 1945 års lag fullföljs i ordinär väg och den äldre domen upphävs eller mildras.

Utredningen anscr emellertid att man i den nya lagen bör ställa upp ett särskilt villkor för ersättningsrätt. Sålunda bör det krävas att den senare domen är väsentligen grundad på samma omständigheter som fö- relåg vid tiden för den tidigare domen. Som skäl härför anför utred- ningen att ett nytt avgörande kan grundas på helt andra omständig- heter än som var bestämmande för det tidigare avgörandet och att det under vissa förhållanden kan ;vara orimligt att skillnaden i bedömning Skall medföra någon rätt till ersättning.

En annan begränsning. i ersättningsrätten enligt utredningens förslag ligger i det tidigare angivna allmänna villkoret att en frihetsinskränkning skall ha varat under mer än 24 timmar i sträck för att grunda rätt till ersättning. .

Vad utredningen sålunda har föreslagit i fråga om ersättningför un- dergånget fängelsestraff eller. annan straffrättslig påföljd har tillstyrkts . eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

För min del anser jagdet-självklart att. ersättningsrätt-liksom enligt 1945 års lag skall föreligga, när en lagakraftvunnen dom på. fängelse

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 97 57

eller motsvarande upphävs eller mildras efter resning eller domvillo- besvär. Vidare bör den enskilde även i fortsättningen ha rätt till ersätt- ning, när han utan lagakraftvunnen dom har varit intagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 % brottsbalken eller ung- domsfängelse och det därefter meddelas frikännande dom. Detsamma bör gälla, om någon har undergått den påföljd som numera ersätter arrest, nämligen fritidsstraff.

Liksom utredningen anser jag det befogat att utvidga ersättningsrät- ten till att omfatta även andra fall då en straffrättslig påföljd undan- röjs eller mildras efter fullföljd i ordinär väg. Jag vill påpeka att denna utvidgning av ersättningsrätten är av begränsad praktisk betydelse, efter- som de frihetsinskränkningar det här är fråga om i allmänhet inte kan äga rum förrän lagakraftägande dom föreligger. Den utvidgade rätten till ersättning kan emellertid komma att tillämpas, när en dom ändras på talan av den dömdes motpart.

Vad därefter gäller det föreslagna tillägget att ersättningsrätten skall vara beroende av att det senare avgörandet är väsentligen grundat på samma omständigheter som förelåg vid det tidigare avgörandet, vill jag påpeka att något motsvarande villkor inte gäller i de fall som avses med 1945 års lag. Liksom utredningen anser jag att det rent principiellt kan te sig mindre tillfredsställande, om ersättning utgår i sådana fall då det senare avgörandet grundas på omständigheter som har tillkommit efter det tidigare avgörandet. I praktiken måste dock sådana fall bli tämligen sällsynta, när det gäller sådana avgöranden som det nu är fråga om. Även om de båda avgörandena skulle ha olika grund, anser jag det dock uteslutet att försämra ersättningsskyddet för den enskilde, jämfört med vad som är fallet enligt 1945 års lag. Jag anser därför inte att man bör ställa upp det berörda villkoret, när det gäller fall som omfattas av den äldre lagen. Inte heller finner jag anledning att föra in villkoret be- träffande det ringa antalet nytillkommande ersättningsfall.

Det av utredningen föreslagna villkoret att en frihetsinskränkning skall ha varat mer än 24 timmar i sträck för att grunda ersättningsrätt har inte någon motsvarighet i 1945 års lag, såvitt gäller de typer av frihetsinskränkningar som nu är-i fråga. Enligt min mening bör 'något sådant villkor inte heller ställas upp i den nya lagen.

Med hänsyn till det-anförda föreslår jag att man -i den nya lagen för in en regel om att den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller fritidsstraff eller varit intagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken, ungdomsfängelse eller internering har rätt till ersättning, om påföljden efter överklagande, res- . ning eller domvillobesvär undanröjs eller-ersätts av mindre ingripande påföljd. Motsvarande bör gälla ifråga .om den som efter förordnande av domstol har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i special- sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 97 58

Som har påpekats under remissbehandlingen kan det ibland komma att uppstå svårigheter, när det gäller att avgöra om en senare påföljd är mindre ingripande än en tidigare. Jag vill emellertid påpeka att detta problem inte är nytt utan att det uppkommer redan vid tillämpningen av 1945 års lag. En jämförelse mellan olika brottspåföljder med avseende på svårighetsgraden är också föreskriven på åtskilliga ställen i RB, t. ex. 31 kap. 10 5 första stycket och 51 kap. 25 & angående skyldighet att ersätta rättegångskostnad resp. förbud för högre rätt att i vissa fall döma till svårare påföljd än lägre instans. Enligt min mening kan man inte i lagtexten ge några närmare anvisningar för bedömningen av det angivna spörsmålet. Problemet får i stället lösas i rättstillämpningen. Jag ämnar emellertid göra vissa kommentarer i speeialmotiveringen.

5.4.2. Straffprocessuella åtgärder

Enligt 1945 års lag föreligger rätt till ersättning även när någon till följd av misstanke om brott har varit utsatt för visst straffproces— suellt tvångsmedel, nämligen häktning, anhållande eller reseförbud. Er- sättning utgår i sådant fall, om den misstänkte sedermera blir frikänd eller om åtalet mot honom läggs ned eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. I fråga om anhållande som inte'omedelbart följs av häktning och beträffande reseförbud uppställs dock det Villkoret att åtgärden skall ha varat under längre tid än ett dygn.

Utredningen föreslår att ersättningsrätt skall föreligga även enligt den nya lagen i de situationer som nu har angetts. Dessutom föreslås er- sättning på motsvarande sätt kunna utgå vid vissa andra förberedande judiciella frihetsinskränkningar, nämligen när någon har varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat eller när krigsman har varit tagen i förvars— arrest.

Utredningen föreslår vidare den utvidgningen i förhållande till 1945 års lag att den enskilde skall ha rätt till ersättning, om beslutet om häktning osv. blir ändrat efter underställning, överklagande eller dom- villobesvär. I de angivna fallen uppställs dock som ett villkor för er- sättning, att det senare beslutet skall vara väsentligen grundat på samma omständigheter som förelåg vid tidpunkten för det tidigare beslutet.

Som en ytterligare utvidgning föreslås att ersättningsrätt skall före- ligga, om häktning eller anhållande har vidtagits med stöd av 24 kap. l & RB men brottet i domen hänförs under sådant lagrum att häktning inte hade kunnat ske annat än enligt undantagsregeln i 2 & i samma kapitel. Detta innebär att den enskilde skall ha dömts för brott som har lägre maximistraff än ett års fängelse. En förutsättning för ersättnings- rätt i sådant fall skall dock vara att de förutsättningar för häktning som anges i 24 kap. 2 & RB uppenbart har brustit. För att ersättning skall kunna utgå för anhållande krävs enligt förslaget dessutom att det

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 97 - 59

inte har förelegat omständigheter som anges i 24 kap. 5 5 andra stycket RB. Det skall således inte ha varit av synnerlig vikt att den misstänkte har tagits i förvar trots att fulla skäl till häktning inte har förelegat.

Liksom när det gäller ersättning vid fängelse och annan straffrättslig påföljd begränsas ersättningsrätten till följd av straffprocessuell åtgärd genom det tidigare angivna kravet på att frihetsinskränkningen skall ha varat mer än 24 timmar i sträck.

Vad utredningen sålunda föreslagit i fråga om ersättning vid straff- processuella åtgärder har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. På några håll ifrågasätter man emellertid om inte också en myndighets hä- vande av eget beslut om frihetsinskränkning bör kunna grunda ersätt— ningsrätt i vissa fall.

För egen del finner jag det till en början klart att den nya lagen bör innehålla en motsvarighet till de nuvarande reglerna om ersättning vid häktning, anhållande och reseförbud. Jag biträder också utredningens förslag om att ersättning på motsvarande sätt skall kunna utgå, när någon har varit tagen i förvar genom beslut av fartygsbefälhavare etc. Utöver de straffprocessuella åtgärder som utredningen har angett bör även domstols förordnande om intagning på rättspsykiatrisk klinik kun- na föranleda ersättningsrätt.

Liksom utredningen anser jag att man bör vidga ersättningsrätten till att omfatta också fall då den straffprocessuella tvångsåtgärden upphävs efter överklagande eller liknande. Även i det speciella fallet att den misstänkte fälls till ansvar för ett brott som inte hade kunnat föranleda häktning anser jag det skäligt att ersättning utgår.

Onekligen talar vissa skäl för att man i överklagandefallen ställer upp krav på att det senare beslutet skall vara väsentligen grundat på samma omständigheter som förelåg vid tidpunkten för det tidigare beslutet. Med hänsyn bl. a. till att häktningsbeslut kan överklagas utan iakttagan- de av någon viss besvärstid torde det "inte sällan kunna inträffa att ett beslut om upphävande av häktning är grundat på nytillkomna om- ständigheter. Det kan i sådant fall förefalla oberättigat att ersättning utgår.

Jag vill emellertid påpeka att något motsvarande krav på att vä- sentligen samma omständigheter skall föreligga vid de olika avgörandena inte har ställts upp vare sig i 1945 års lag eller i utredningens lagför- slag, när det t. ex. gäller möjligheten för den som har varit häktad att få ut ersättning efter frikännande dom. Uppenbarligen kan det även i sådant fall förekomma att det senare avgörandet grundar sig på nytill- kommande omständigheter.

Jag har redan tidigare framhållit som min mening att man så långt möjligt bör följa principerna i 1945 års lag, när det gäller de judiciella avgörandena. Jag anser det också befogat att ha generösa ersättnings- regler i förevarande fall. Med hänsyn härtill anser jag inte att man i

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 97 ' 60

den nya lagen bör ställa upp ett uttryckligt villkor om att beslut vari- genom häktning e. d. upphävs skall vara grundat på väsentligen samma omständigheter som häktningsbeslutet. Skulle det i undantagsfall före- falla klart oberättigat att låta ersättning utgå, finns det möjlighet att vägra ersättning med stöd av den av mig tidigare förordade allmänna undantagsregeln att ersättning inte utgår, om det är oskäligt.

Vad därefter gäller kravet på att frihetsinskränkningen skall ha varat viss minsta tid anser jag att man bör följa de principer som gäller en- ligt 1945 års lag. Ersättning vid häktning bör således utgå oberoende av hur lång tid häktningen har pågått. Däremot bör en 24-timmarsgräns ställas upp vid självständiga.anhållanden och reseförbud. Detsamma bör gälla vid de andra förberedande frihetsinskränkningar som närmast är att jämställa med anhållande. Jag återkommer till frågan om tids- gräns i specialmotiveringen.

Onekligen kan det diskuteras att, som ett par remissinstanser har föreslagit, utsträcka rätten till ersättning vid häktning o.d. till att om- fatta också det fallet att myndigheten själv upphäver sitt beslut. Enligt min mening skulle det dock föra alltför långt att ha en ersättningsrätt i sådant fall. När en myndighet upphäver sitt eget beslut om häktning e. d. torde det i de allra flesta fall bero på att nya omständigheter har tillkommit eller att vissa tidigare skäl för frihetsinskränkningen har fal— lit bort. Jag anser därför inte att den nya lagen bör medge rätt till er- sättning i det angivna fallet. Den enskilde har emellertid möjlighet att begära ersättning med stöd av skadeståndslagen , om det ursprungliga beslutet har tillkommit genom fel eller försummelse.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att man i den nya lagen tar in en bestämmelse om att den som har varit häktad på grund av miss- tanke om brott eller som till följd av sådan misstanke under mer-än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning, om (1) frikännande dom meddelas för gärningen, (2) åtalet avvisas eller avskrivs, (3) förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upp- hävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller (4) beslutet om frihetsinskränkning efter överprövning, "överkla- gande eller domvillobesvär upphävs eller ersätts av beslut som innebär mindre ingripande åtgärd. .

Vidare bör föreskrivas att, om någon har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen med stöd av 24 kap. 1 & RB, så skall ersättningsrätt föreligga, om gärningen i" domen hänförs under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt 2 & samma kapitel och det inte har förelegat sådana förutsättningar för häktning som anges där. För rätt till ersättning på grund av anhållande skall där-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 97 61

jämte fordras att det inte heller har förelegat omständighet som anges i 24 kap. 5 5 andra stycket RB.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de nya regler som gäller be- träffande rätten för den enskilde att tillgodoräkna sig häktning och an- nan straffprocessuell frihetsinskränkning vid fastställande av brotts- påföljd (SFS 1973: 43). Sedan den 1 april 1973 är sådant tillgodoräk- nande obligatoriskt och fullständigt. I vissa fall kan den situationen inträffa att någon som har varit häktad e. (1. döms till påföljd men att han ändå har rätt till ersättning för häktningen enligt de nyss för- ordade reglerna. Uppenbarligen vore det inte rimligt, om personen i en sådan situation skulle få både tillgodoräkna sig häktningstiden som verkställd påföljd och erhålla full ersättning. "Den nya lagen bör därför innehålla en regel om jämkning av ersättningen i sådant fall. Jag åter- kommer till detta i ett senare avsnitt.

5.5. Administrativa frihetsinskränkningar

Jag har redan i ett tidigare avsnitt förordat att rätten till ersättning vid administrativa frihetsinskränkningar skall utformas enligt principer- na i 1958 års förslag. Ersättning skall alltså kunna utgå, om det befinns uppenbart att frihetsinskränkningen var utan grund. Det skall härvid vara likgiltigt, om fel eller försummelse har förelegat hos den instans som har fattat beslut om åtgärden.

Ersättningsrätten enligt 1958 års förslag var emellertid begränsad på så sätt att den omfattade endast sådana frihetsinskränkningar som hade karaktären av frihetsberövande. Härmed avsågs fall då vederbörande var fängslad eller genom inspärrning eller övervakning eller på något motsvarande sätt var faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område. Utanför begreppet frihets- berövande föll bl. a. reseförbud.

Utredningen konstaterar att det i såväl strafflagstiftningen som an- nan lagstiftning förekommer exempel på sådana frihetsinskränkningar som inte kan betecknas som frihetsberövanden. Sålunda finns i brotts- balken bl. a. bestämmelser som ger möjlighet för övervakningsnämnd eller motsvarande att meddela föreskrift om vistelseort eller bostad. Liknande föreskrifter kan meddelas på sociallagstiftningens område, bl. a. med stöd av barnavårdslagen eller nykterhetsvårdslagen. Sociallag- stiftningen innehåller även andra exempel på frihetsinskränkningar som inte är så långt gående att de kan betecknas som frihetsberövanden.

Utredningens förslag innebär, som tidigare nämnts, att ersättnings- rätt enligt den nya lagen skall föreligga inte bara vid egentliga frihets- berövanden utan också vid andra mindre ingripande inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. Som skäl anför utredningen bl. a. att den enskilde kan föranledas att underkasta sig en viss inskränkning i rörelse-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 97 62

friheten inför utsikten att annars bli utsatt för en mera betungande påföljd och att det är skäligt att den enskilde i sådant fall har samma möjligheter till ersättning som vid egentligt frihetsberövande.

Utredningsförslaget innebär vidare att ersättning skall kunna utgå vid beslut om fortsättning av en redan pågående åtgärd. Sålunda skall t. ex. vägrad villkorlig frigivning kunna föranleda ersättning.

Remissinstanserna har i allmänhet inte framfört några invändningar mot utredningens förslag i de nu berörda frågorna. På några håll anser man emellertid att svårigheter kan uppstå när det gäller att avgöra om en viss åtgärd, t. ex. meddelande av föreskrift, är att bedöma som en frihetsinskränkande åtgärd. Ett par remissinstanser finner det tveksamt om ersättning bör kunna utgå i sådana fall då det först har varit fråga om ett befogat frihetsberövande och frisläppande sedermera har vägrats.

För min del anser jag att det rent principiellt finns skäl att låta den. nya lagens regler om ersättning omfatta även andra frihetsinskränkningar än egentliga frihetsberövanden. Jag har också i föregående avsnitt för- ordat att den enskilde skall kunna få ersättning i ett visst sådant fall, nämligen vid reseförbud på grund av misstanke om brott. Att låta e'r- sättningsrätten gälla generellt vid alla administrativa åtgärder som inne- fattar ett mått av frihetsinskränkning skulle dock föra mycket långt. Risk-finns för att de ersättningsprövande myndigheterna i så fall skulle bli hårt belastade med ersättningsanspråk. Uppenbarligen skulle också besvärliga gränsdragningsproblem kunna uppstå, när det gäller att av- göra om ett visst beslut har en frihetsinskränkande effekt eller ej. Bl.a. skulle tveksamhet uppkomma i åtskilliga fall då föreskrift har meddelats i straffrättsligt sammanhang eller enligt någon av socialförfattningarna. Det kan inte heller bortses från att de fall då den enskilde har utsatts för en frihetsinskränkande åtgärd utan att dock berövas friheten ter sig avsevärt mindre behjärtansvärda än de fall då det har varit fråga om ett egentligt frihetsberövande. I fall av det förstnämnda slaget torde den enskildes intressen normalt få anses tillgodosedda genom möjlig— heten att erhålla ersättning enligt skadeståndslagen.

Med hänsyn till det sagda anser jag att ersättningsrätten enligt den nya lagen bör, såvitt gäller administrativa beslut, begränsas till att avse egentliga frihetsberövanden.

När det gäller frågan vad som skall anses utgöra frihetsberövande anser jag att de uttalanden som gjordes i samband med att 1958 års förslag lades fram bör vara vägledande. Till frihetsberövande bör alltså hänföras fall då någon är fängslad eller genom inspärrning eller över- vakning e. (1. är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område. Uppenbart är att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller på vårdanstalt för alkoholmiss- brukare skall anses berövad friheten. Detsamma gäller den som har om— händertagits för sluten psykiatrisk vård "eller som har intagits i ung-.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 97 63

domsvårdsskola. Den som efter omhändertagande för samhällsvård har överlämnats till enskilt hem eller. blivit intagen på annan anstalt'. än ungdomsvårdsskola torde däremot inte kunna anses vara berövad fri- heten i andra fall än då han har blivit föremål för direkta tvångsåtgär- der, t. ex. inläsning.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att ersättningsrätt bör kunna föreligga inte bara när beslut har fattats om att någon skall be— rövas friheten och beslutet därefter går i verkställighet utan också när en person som är intagen vägras att återfå friheten. .Sålunda bör. t. ex. vägrad villkorlig frigivning från fängelse eller vägrad utskrivning från vårdanstalt föranleda ersättning, om beslutet uppenbart saknar grund.

Lika litet som när det gäller judiciella frihetsinskränkningar i allmän- lret anser jag det finnas skäl att beträffande de administrativa frihets- berövandena ställa upp krav på att frihetsberövandet skall ha varat viss minsta tid för att ersättningsrätt skall föreligga.

På grund av det anförda förordar jag att i den nya lagen förs in en bestämmelse av innebörd att den som varit berövad friheten till följd av administrativt beslut har rätt till ersättning, om det befinns uppen- bart att frihetsberövandet var utan grund.

Det misstag som har föranlett det felaktiga frihetsberövandet kan hänföra sig såväl till lagtolkning e. d. som till de faktiska förhållandena. Bedömningen av åtgärden förutsätts ske med utgångspunkt från vad man efteråt känner till. Genom föreskriften att frihetsberövandet skall vara uppenbart utan grund markeras att endast objektivt klart oriktiga fall av ingripanden kan föranleda ersättning.

5.6. Undantag från ersättningsrätten

Som framgått av den tidigare redogörelsen innehåller 1945 års lag vissa bestämmelser om undantag från rätten till ersättning. Sålunda gäl- ler både för den som har varit häktad e. d. och för den som har under- gått fängelsestraff eller motsvarande att han är utesluten från ersätt— ningsrätt, om han genom sanningslös bekännelse eller falsk angivelse eller på annat sätt uppsåtligen själv har föranlett frihetsinskränkningen. I fråga om den som har varit häktad e. d. föreskrivs också att ersätt— ning inte utgår, om personen i fråga har sökt avvika eller på annat sätt undandra sig förundersökning eller lagföring eller om han har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning.

Utredningen har i sitt lagförslag tagit upp regler som motsvarar de nu återgivna undantagsbestämmelserna. Sålunda utesluts enligt försla- get ersättningsrätt, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkning själv uppsåtligen har föranlett ifrågavarande myndighetsbeslut eller, såvitt gäller häktning o.d., om vederbörande har sökt undandra sig- förundersökning eller lagföring eller i övrigt otillbörligen försvåra ut- redningen.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 97 64

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget i denna del. På några håll anser man emellertid att undantagsbestämmelsen bör vidgas något. Det framhålls att det visserligen inte kan krävas av en misstänkt att han skall vara positivt verksam för utredningens fullstän- digande men att passivitet i vissa situationer kan framstå som likvärdig med en sanningslös bekännelse eller med undanröjande av bevis. Med den avfattning den föreslagna bestämmelsen har fått, särskilt uttrycket "obehörigen” försvåra utredningen, kan det emellertid tänkas att så— dan passivitet inte kommer att utgöra hinder för rätt till ersättning. En annan remissinstans anser att det föreslagna undantaget för det fall att någon otillbörligen försvårar utredningen bör vara tillämpligt inte bara på det judiciella området utan också när det är fråga om ett admi- nistrativt frihetsberövande.

För egen del anser jag det till en början uppenbart att ersättning inte bör utgå, om en person själv har föranlett en frihetsinskränkning genom sanningslös bekännelse eller falsk angivelse eller på annat sätt uppsåt- ligen. Något mera tveksam är situationen, om den enskilde har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring eller sökt försvåra sakens ' utredning. Utgångspunkten måste emellertid vara att den som genom egna åtgärder har vållat en frihetsinskränkning som annars inte skulle ha ägt rum inte kan göra anspråk på ersättning. Den som genom att- avvika eller undanröja bevis föranleder att han häktas, bör således i princip inte ha någon ersättningsrätt, även om det senare skulle visa sig att häktningen var oberättigad. I vissa fall bör även passivitet kunna vara tillräcklig. Som har framhållits under remissbehandlingen kan det vis- serligen inte krävas av en misstänkt att han skall vara positivt verksam för utredningens fullständigande. Om emellertid en person har vägrat att besvara frågor om exempelvis namn och hemvist eller vistelseort och därigenom föranlett att han har blivit anhållen eller häktad, skulle det framstå som klart oskäligt att tillerkänna honom ersättning om han sedermera blir försatt på fri fot. '

Emellertid anser jag att en absolut undantagsregel för det fall att den enskilde har försökt avvika eller försvåra utredningen skulle kunna få otillfredsställande konsekvenser i vissa situationer. Det kan sålunda tänkas att en person som är oskyldig till ett brott men som bedömer att han trots detta löper stor risk att häktas som misstänkt för brottet, väljer att hålla sig undan hellre än att utsätta sig för möjligheten av ett frihetsberövande. Den situationen kan då inträffa att han häktas just på den grunden att han har sökt avvika och att han sedermera blir frikänd e. d., sedan det har visat sig att han är oskyldig. I ett sådant fall skulle det vara klart otillfredsställande, om han skulle sakna varje möjlighet att få ersättning. Jag anser därför att den enskilde bör ha rätt till ersättning trots att han har försökt avvika eller försvåra ut- redningen, om synnerliga skäl föreligger.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 97 65

Jag delar den vid remissbehandlingen framförda meningen att undan- taget från ersättningsrätt för det fall att den enskilde har försvårat ut- redningen bör gälla inte bara på det judiciella området utan också när det är fråga om ett administrativt frihetsberövande. Den som genom att försvåra utredningen har förorsakat att han exempelvis har blivit inta- gen pa vårdanstalt för alkoholmissbrukare bör således inte kunna göra anspråk på ersättning, även om intagningen i och för sig varit oberätti- gad.

När det gäller den språkliga utformningen av den berörda undantags— regeln anser jag liksom ett par remissinstanser att det kan vålla miss- förstånd om man anger att försvårandet av sakens utredning skall ha skett otillbörligen. Enligt min mening bör man på denna punkt välja samma. formulering som finns i 1945 års lag. Därmed uppnår man bl. a. den fördelen att man kan bygga vidare på den praxis som har utbildat sig när det gäller tolkningen av ifrågavarande uttryck.

Sammanfattningsvis föreslår jag att i den nya lagen tas in en be- stämmelse om att ersättningsrätt inte föreligger, om den som varit ut- satt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett denna. Vidare bör föreskrivas att, om den som varit utsatt för frihetsinskränk- ningen har sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens ut- redning eller, i fråga om häktning o.d., sökt undandra sig förunder- sökning eller lagföring, så föreligger ersättningsrätt endast om det finns ' synnerliga skäl. '

1945 års lag innehåller också en bestämmelse om att ersättning inte utgår till den som har varit häktad c. d., om det med hänsyn till om- ständigheterna ej är skäligtatt ersättning ges. Som framgått av den ti- digare redogörelsen är syftet med bestämmelsen-bl. a. att göra det möj- ligt att vägra ersättning för det fall att misstanke om brott kvarstår. Be- stämmelsen har också tillämpats på detta sätt.

Enligt utredningens mening är det principiellt otillfredsställande att ersättningsrätt skall kunna uteslutas vid kvarstående misstanke om brott. ' En allmänt erkänd grundsats är att den som inte har kunnat överbe- visas om brott också skall betraktas som oskyldig. Utredningen anser därför att frågan om ersättning skall avgöras utan hänsyn till om miss- tanke om brott kvarstår. '

Utredningen påpekar emellertid att den berörda undantagsregeln har verkan även i ett annat, mera allmänt hänseende. Prövning skall ske-om det över huvud taget är skäligt att utge ersättning. Enligt utredningens uppfattning är det olämpligt att utan närmare riktlinjer meddela en så— dan allmänt hållen föreskrift om undantag från ersättningsrätten. En ren skälighetsbedömning strider också mot de tankegångar som i övrigt ligger bakom utredningens förslag. Utredningen föreslår därför att un- dantagsregeln inte skall få någon motsvarighet i den-nya lagen. '

Förslaget om att erSättningsfrågan skall avgöras utan hänsyntill om -'

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 97 . 66

misstanke om brott kvarstår har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Däremot är flera remissinstanser betänk- - samma mot att lagförslaget inte lämnar någon möjlighet till skälighets- prövning. Följden av utredningens förslag blir bl. a. att en häktad som har meddelats åtalsunderlåtelse alltid får rätt till ersättning, trots att det är klarlagt att brott har begåtts. En generell ersättningsrätt i sådana fall är dock enligt flera remissinstanser orimlig. Remissinstanserna drar fram även andra fall där en ersättningsrätt enligt deras uppfattning är synnerligen diskutabel. På grund- därav föreslås från flera håll att den nya lagen skall innehålla en undantagsbestämmelse motsvarande den som finns i 1945 års lag. I. varje fall bör det framgå av lagen att rätt till ersättning utesluts när den misstänkte ostridigt är knuten vid det brott som har föranlett frihetsinskränkningen.

För min del vill jag liksom utredningen framhålla att det ären all- mänt erkänd grundsats att den som inte har kunnat överbevisas om brott också skall betraktas som oskyldig. Att vägra ersättning till den som-har frikänts på den grunden att misstanke om brott finns kvar står inte i överensstämmelse med vår rättsuppfattning. Jag anser det därför helt klart att den nuvarande möjligheten att vägra ersättning på grund av kvarstående misstanke bör tas bort. '

Även om kvarstående misstanke inte bör kunna föranleda undantag från rätten till ersättning, kan man dock tänka sig andra fall som inte täcks av de undantagsbestämmelser som jag tidigare har förordat och där det är oskäligt att ersättning utgår. Hit hör den under remissbe- handlingen påtalade situationen att häktad meddelas åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller enligt 20 kap. 7 5 4 RB. I dessa fall är det-klarlagt att den häk- tade har begått ifrågavarande brott. Någon- beivran genom domstol sker dock ej, utan den skyldige blir som regel föremål för annan åt- gärd från samhället. Jag delar remissinstansernas åsikt att det skulle vara orimligt om det i sådant fall alltid skulle föreligga ersättningsrätt. På samma sätt kan det framstå som oskäligt om ersättning utgår i fall då inledd förundersökning visar att brott har begåtts men åtal" ej väcks på den grunden att erforderlig målsägandeangivelse återtas. Det kan vidare förekomma att åklagaren vid omfattande brottslighet gör häktningsfram- ställning endast på grund av ett eller ett par av brotten. Under den fortsatta förundersökningen- förebringas bevisning om ytterligare brott som också skulle ha kunnat åberopas: till stöd för häktningsyrkandet. Det kan då tänkas att åtalet ogillas för det eller de b'rott för vilka häkt— ' ning skett och att den misstänkte i stället fälls till ansvar för de senare utredda brotten. Äveni sådant-fall skulle det vara orimligt om ersätt- ning alltid skulle utgå.

Som jag har nämnt i ett tidigareavsnitt torde- det inte-sällan kunna. inträffa att ett beslut -om- upphävande av häktning e.d.-.är grundat'på'

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 97 67

omständigheter som har inträffat efter beslutet om häktning. "Det kan - också hända att en omständighet som har gjort frihetsinskränkningen fullt befogad sedermera har fallit bort." Som exempel kan nämnas 'att en person häktas med hänsyntill risken för att han skall försvåra sakens utredning och att han försätts på fri fot, sedan utredningen har av- slutats. Även i sådant fall bör det finnas möjlighet att vägra ersättning.

Ytterligare ett fall då det finns skäl att ställa upp en undantagsregel ' - är då en person som har varit utsatt för ett administrativt frihetsberö- vande underlåter att överklaga beslutet om frihetsberövande eller vid- ta annan åtgärd som kan begränsa skadan. Som jag tidigare har nämnt innehåller skadeståndslagen en passivitetsregel som i princip utesluter ersättningsrätt i sådana situationer. Jag har i ett tidigare avsnitt till- bakavisat tanken på att införa en liknande passivitetsregel i den nya lagen. Enligt min mening kan man dock inte helt avstå från möjligheten att vägra ersättning i hithörande fall. '

På grund av det anförda förordar jag att man i den nya lagen för in en bestämmelse om att ersättningsrätt inte föreligger, om det med hän- syn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Dessutom bör föreskrivas att ersättning inte får vägras på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. '

5.7. Jämkning av ersättning

I 33 kap. 5——8 åå BrB finns vissa bestämmelser om avräkning av . häktningstid m.m. Sålunda föreskrivs i 33 kap. 5 & första stycket bl. a. att, om någon döms till fängelSe på viss tid, ungdömeängelse eller in- ternering m.m. och den dömde med anledning av misstanke om brott som prövats genom dom i målet har under minst 24 timmar varit be- rövad friheten som häktad eller anhållen osv., så skall tiden för frihets- berövandet anses som tid under vilken den ådömda påföljden har verk- ställts i anstalt. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsbe-' rövandct ringa, får domstolen förordna att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet. Enligt 33 kap. 5 % tredje stycket kan domstolen förordna att påföljd i form av böter, suspension eller dis— ciplinstraff skall anses helt eller delvis verkställd, om den dömde på grund av misstanke om brott som prövats genom dom i målet har varit berövad friheten på sätt. som anges i första stycket. '

I 33 kap. 7 & finns bl. a. en föreskrift som tar sikte. på det fallet att någon har börjat undergå fängelse, ungdomsfängelse, internering e. d. och han i högre rätt i stället döms till annan påföljd. I så fall har de tidigare återgivna reglerna om avräkning av häktningstid m.m.-"mot- svarande tillämpning-i fråga om' den tid" varunder verkställighet av: fängelsestraffet osv. har. skett. " ' '

Enligt utredningen bör'man vid "bestämmande'av ersättning för. obe- ' '

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 97 68

fogad frihetsinskränkning ta hänsyn till om frihetsinskränkningen har avräknats vid bestämmande av brottspåföljd e. (1. Utredningens lagför- slag innehåller därför en regel om att ersättning får jämkas efter vad som finnes skäligt, om tiden för ingripandet har avräknats vid fast- ställande av brottspåföljd eller om därvid eljest tagits hänsyn till in- gripandet. ' '

Vad utredningen sålunda föreslagit har allmänt godtagits av remissin- stanserna. Från något håll anser man emellertid att jämkning bör ske i ytterligare några situationer utöver dem som omfattas av lagförslaget. En sådan situation föreligger då någon som undergår straffverkställighet är häktad i annat mål. Frikänns han i det mål där han är häktad bör, framhålls det, ersättning knappast utgå för de dagar under vilka han ändå har varit berövad friheten på grund av verkställighet.

Även jag anser det befogat att ersättning för frihetsinskränkning skall kunna jämkas, om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller eljest beaktats vid fastställande av brottspåföljd. Att föra in en uttryck- lig lagbestämmelse härom kan dock synas tveksamt med hänsyn till de regler om bestämmande av ersättning som jag ämnar föreslå i det föl- jande. Har avräkning av häktningstid skett, är det uppenbart att den enskildes skada till följd av häktningen regelmässigt blir mindre. Efter- som ersättningsreglerna innebär att ersättning skall utgå i förhållande till den lidna skadan kommer därmed även ersättningen att minskas. I klarhetens intresse anser jag det dock lämpligt att i den nya lagen föra in en uttrycklig bestämmelse om jämkning i de nu berörda fallen.

Jämkningsregeln blir i första hand tillämplig när häktning c. d. har avräknats på fängelse eller annan påföljd i enlighet med reglerna i 33 . kap. 5—8 55 BrB. Vidare kan regeln komma-att tillämpas, när en ädömd påföljd undanröjs. och ersätts av en ny påföljd enligt bestäm— melserna i 34 kap. BrB och hänsyn skall tas till vad den dömde har ' undergått av den tidigare påföljden. Även avräkning som sker enligt 12—14 55 lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän bör kunna föranleda jämkning av ersättning.

Storleken av jämkningen måste av naturliga skäl bli beroende av en skälighctsprövning. I och för sig är det möjligt att jämka så långt att ingen ersättning utgår. Å andra sidan kan det förekomma fall där även en obetydlig jämkning kan framstå som obillig, trots att avräkning av häktningstid c. d. har skett. Tydligt är att, om häktning har avräk- nats vid fastställande av brottspåföljd men verkställigheten av påfölj- den av någon anledning aldrig blir aktuell, så bör ersättningen inte jämkas. .

Uppenbarligen kan det finnas skäl att jämka ersättningen i det under remissbehandlingen påtalade fallet att någon som undergår straffverk- ställighet är häktad i ett annat mål och han frikänns i det mål där han . är häktad. Fallet bör dock enligt min mening inte regleras genom en

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 97 69

särskild jämkningsbestämmelse. I stället kan man nå en skälig avvägning av ersättningen med hjälp av de allmänna reglerna om hur ersättningen skall bestämmas.

5.8. Ersättningsgill skada

Enligt 1945 års lag utgår ersättning för mistad arbetsförtjänst och intrång i näring samt för nödiga kostnader. Om det föreligger särskilda skäl, får ersättning ges även för det lidande som intrånget i friheten har medfört.

I skadeståndslagen föreskrivs att statens eller kommuns ersättnings- skyldighet för det fall att fel eller försummelse har förekommit omfat- tar personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Ersättning för ren förmögenhetsskada som har uppkommit till följd av intrång i närings- verksamhet utgår dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet och övriga omständigheter.

I vissa speciella fall kan staten eller kommun åläggas att utge ersätt- ning även för lidande. Sålunda föreskrivs i skadeståndslagen att bestäm- melserna om skyldighet att ersätta personskada skall tillämpas också i fråga om lidande sem tillfogas någon genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott eller genom äre- kränkning eller dylik brottslig gärning. I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972: 5 s. 571) sägs att självständigt ämbets- brott i vissa undantagsfall kan anses utgöra sådant brott som avses i den återgivna bestämmelsen. Den omständigheten att ett tjänstefel med- för att någon berövas den personliga friheten torde dock inte i och för sig föranleda att ersättning för lidande utgår. '

Utredningen konstaterar att förlorad arbetsförtjänst är en typisk skada av en frihetsinskränkning. Att sådan skada bör omfattas av den nya lagen behöver enligt utredningen knappast närmare motiveras. Som sena- re skall behandlas anser utredningen emellertid att det förtjänar dis- kuteras om ersättningen lämpligen bör standardiseras eller annars be— stämmas genom fastställande av ett maximum eller ett minimum.

Vid sidan av den skada som inträder genom att arbetsförtjänst går förlorad under tiden för frihetsinskränkningen kan det enligt utredning— en också förekomma en mer bestående skada, nämligen nedsatt arbets- förmåga. Det torde visserligen inte vara så vanligt att arbetsförmågan blir stadigvarande nedsatt just till följd av själva ingripandet. Emellertid kan det tänkas att en person förlorar sin speciella yrkesskicklighet ge- nom att ett frihetsberövande pågår längre tid. Utredningen anser där- för att den nya lagen inte bör utesluta ersättning för hithörande skador.

Ersättningsrätten enligt den nya lagen bör enligt utredningen omfatta även annat intrång i näring än som inbegrips under uttrycken förlorad

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 97 70

arbetsförtjänst och nedsatt arbetsförmåga, t. ex. skada genom att en företagare måste lägga ner rörelsen till följd 'av sin frånvaro under ti- den för frihetsinskränkningen. Vidare anser utredningen att ersättning bör utgå för nödiga kostnader.

När det gäller övriga typer av skador konstaterar utredningen att sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men inte utgör så- dana skador som är typiska för ett obefogat frihetsingripande. Utred— ningens lagförslag omfattar därför inte ersättning för sådana skador. Däremot föreslår utredningen en regel om att den som har berövats friheten alltid skall anses ha varit utsatt för lidande. Vidare föreslår ut- redningen, som närmare skall behandlas i det följande, att ersättning för lidande skall utgå med schabloniserat belopp. I undantagsfall skall ersättning för lidande kunna utgå även vid annan frihetsinskränkning än frihetsberövande.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget om att ersätt- ning enligt den nya lagen skall utgå för mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse och nedsättning av arbetsförmågan. Man godtar också allmänt förslaget om att ersättning skall utgå för nödiga kostnader som har samband med frihetsinskränkningen.

Ett par remissinstanser påpekar att den skada som en frihetsinskränk- ning kan innefatta normalt är vad som i skadeståndslagen betecknas ren förmögenhetsskada. Sådan skada är enligt skadeståndslagen under- kastad vissa inskränkningar i ersättningshänseende, i den mån det rör sig om intrång i näringsverksamhet. Enligt en remissinstans är det rim- ligt att en liknande begränsningsregcl ställs upp i den nya lagen. En annan remissinstans anser emellertid att det vid de flesta fall av frihets- berövanden skulle framstå som obilligt, om skadeståndet begränsades vid intrång i näringsverksamhet. Från ett annat håll framhålls att det inte torde vara ovanligt att personer som har blivit föremål för frihetsberö- vanden mister sin anställning på grund därav. I sådant fall bör den en- skilde få ekonomiskt stöd för sökande av ny anställning under viss tid efter frihetsberövandet.

En remissinstans påpekar att skada till följd av frihetsberövande un- dantagsvis kan ha karaktären av verklig personskada i skadeståndsla- gens mening. Det kan därför övervägas att låta också dessa skadefall omfattas av den nya lagen. En sådan utvidgning av lagens tillämpnings- område förordas dock inte. '

Utredningens förslag att frihetsberövande alltid skall anses medföra lidande har kritiserats i flera remissvar. Även om det i och för sig är tilltalande med den generösa bedömning som ligger till grund för för- slaget, anser man att det skulle vara i det närmaste orimligt om ersättning för lidande inte skulle kunna vägras i vissa situationer. Det framhålls att ett frihetsberövande ibland kan framstå som en humanitär åtgärd och att frihetsberövandet i varje fall inte alltid innebär något egentligt lidande eller obehag för den enskilde.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 97 71

För min del vill jag liksom ett par remissinstanser först konstatera att den skada som en frihetsinskränkning kan medföra normalt utgör vad som i skadeståndslagen betecknas ren förmögenhetsskada. I lagens för- arbeten anges att ren förmögenhetsskada kan bestå i exempelvis förlorad arbetsinkomst eller utebliven vinst i näringsverksamhet. Däremot torde nedsättning av arbetsförmågan, dvs. invaliditet, vara en typisk följd av personskada. Sådan skada kan naturligtvis, som också har framhållits under remissbehandlingen, undantagsvis uppkomma i samband med ett frihetsberövande. Detta är fallet inte bara när ett frihetsingripande verk- ställs på ett alltför hårdhänt sätt utan också när ett frihetsberövande annars skadar omhändertagens fysiska eller psykiska hälsa. Givetvis kan det övervägas att låta den nya lagen omfatta också de nu angivna skade— fallen. Det kan emellertid hävdas att skador av dessa slag knappast har ett sådant samband med det felaktiga i frihetsberövandet att det framstår som naturligt att vidga den nya lagens strikta skadeståndsansvar till att omfatta dessa fall. Hithörande personskador kan inträffa också vid be- fogade frihctsberövanden. Även i övrigt skulle det innebära komplika- tioner att låta lagen innefatta personskador.

På grund av det sagda anser jag att ersättning enligt den nya lagen inte bör utgå för personskada. Har någon drabbats av sådan skada i samband med ett frihetsberövande, blir han alltså hänvisad att fram- ställa skadeståndsanspråk enligt skadeståndslagen .

I enlighet med vad jag nyss anförde bör ersättningsrätten enligt den nya lagen i första hand innefatta ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Under detta uttryck bör falla inte bara förlorad inkomst i anställning utan också förlust i näringsverksamhet. En sådan vidsträckt tolkning av begreppet förlorad arbetsförtjänst stämmer med den terminologi som har använts av skadeståndskommittén i betänkandet Skadestånd V. Med anledning av vad som har anförts under remissbehandlingen vill jag framhålla att även förlust av inkomst som hänför sig till tid under vilken en person söker nytt arbete bör vara ersättningsgill i skälig omfattning.

Givetvis kan det diskuteras att, på samma sätt som har skett i skade- ståndslagen, införa en begränsning i ersättningsrätten för det fall att ska- dan utgörs av intrång i näringsverksamhet. Jag anser dock liksom en remissinstans att en sådan begränsning skulle vara obillig när det är fråga om sådana oberättigade frihetsinskränkningar som omfattas av lagen. Principen bör alltså vara att full ersättning utgår även för intrång i näringsverksamhet.

Liksom utredningen anser jag vidare att ersättning enligt den nya lagen bör utgå för nödiga kostnader som har uppkommit i samband med fri— ' hetsinskränkningen. I lagtexten bör dock, på samma sätt som har skett i betänkandet Skadestånd V, användas uttrycket ersättning för utgifter.

Till ersättningsgilla utgifter bör i första hand hänföras utgifter för resor till eller från vederbörande anstalt. Vidare kan ersättning tänkas

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 97 72

utgå för kostnad för familjens flyttning till en mindre bostad samt ut- gifter för skötsel av barn. Kostnaden för extra arbetskraft som har be- hövts i en rörelse bör däremot inte anses som en ersättningsgill utgift i detta sammanhang. Kostnaden får i stället tas med i beräkningen vid be- stämmandet av ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

De skador som jag nu har talat om har utgjort ekonomiska skador. Frågan är om ersättning enligt den nya lagen bör utgå också för ideell skada, dvs. lidande. Jag vill på den punkten först uttala att en frihets- inskränkning uppenbarligen i de flesta fall är ägnad att medföra mer eller mindre kännbara psykiska påfrestningar. Givetvis måste det psy— kiska trycket förstärkas, om den intagne upplever frihetsinskränkningen som oberättigad.

Det är emellertid uppenbart att den enskildes upplevelse av en frihets- inskränkning varierar kraftigt från fall till fall. Undantagsvis kan om- ständigheterna kring ingripandet vara sådana att frihetsinskränkningen inte alls eller i mycket ringa grad medför lidande. Som exempel kan nämnas fall då frihetsinskränkningen avser en person som under lång tid har missbrukat sprit eller narkotika och som saknar fast bostad och anställning.

På grund av det sagda avstyrker jag utredningens förslag om att fri- hetsberövande automatiskt skall medföra ersättning för lidande. Om det emellertid i det enskilda fallet konstateras att ett frihetsberövande eller annan frihetsinskränkande åtgärd som omfattas av lagen har inne- burit lidande, anser jag det klart befogat att den som har drabbats skall ha rätt till ersättning för denna form av skada. Ersättningsrätten bör därvid inte som i 1945 års lag begränsas genom ett krav på synnerliga skäl e. d.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså, när det gäller frågan om ersätt- ningsgill skada, att i den nya lagen förs in en bestämmelse om att ersätt- ning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst och lidande.

5.9. Ersättningens storlek

1945 års lag innehåller inte några föreskrifter om hur ersättningen skall beräknas. Inte heller skadeståndslagen innehåller någon allmän bestämmelse på denna punkt. Detta innebär att ersättningen i varje sär- skilt fall skall bestämmas så, att den motsvarar den uppkomna skadan. Principen modifieras dock i skadeståndslagen genom jämkningsregler för vissa speciella situationer.

Vid bestämmandet av ersättning enligt den nya lagen kan man enligt utredningen tänka sig en mer eller mindre sträng normalisering. En så- dan ordning medför att prövningen av ersättningens storlek förenklas och görs snabbare, något som kommer även den enskilde till godo.

När det gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst ligger det enligt utredningen nära till hands att för en standardisering använda den pla-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1974: 97 73

cering i sjukpenningklass som sker enligt lagen om allmän försäkring. Utredningen konstaterar emellertid att sjukpenningen inte alltid motsva- rar inkomstbortfallet. Man skulle då kunna tänka sig ett system som innebär att ersättning för förlorad arbetsförtjänst i princip beräknas efter sjukpenningbelopp men att högre ersättning kan utgå, om skadan visas vara väsentligt större. Utredningen tillbakavisar dock även denna tanke och föreslår i stället att ersättning för mistad arbetsförtjänst skall utgå med belopp motsvarande den arbetsinkomst som vederbörande visar sig ha gått förlustig till följd av frihetsinskränkningen.

Utredningen tar i detta sammanhang också upp tanken på att, såvitt gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst o.d., föra in en regel om begränsning av ersättningen när skadan är betydande. Utredningen av- står emellertid från att föreslå en sådan regel.

Vad därefter beträffar lidande pekar utredningen på svårigheterna att uppskatta storleken, ekonomiskt sett, av en sådan skada. Enligt utred- ningen skulle det från flera synpunkter vara en vinst, om man på denna punkt normaliserade ersättningen. Utredningen föreslår därför en regel om att den som har berövats friheten skall erhålla ersättning för lidande med ett standardiserat belopp, beräknat till tiondelen av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gäller när ersättningsfrågan av- görs. Därutöver skall beräknas ett hundradels basbelopp för varje på- börjat dygn av de 30 första dygnen av frihetsberövandet och fyra tu- sendels basbelopp för varje påbörjat dygn av återstående del av frihets- berövandet. Schablonregeln skall dock enligt utredningens förslag från- gås, om ett frihetsberövande har medfört särskilt kännbart lidande e. d. I sådant fall skall ersättning beräknas efter lidandets art och omfat'- ning. Detsamma gäller, när ersättning skall utgå för annan frihetsin- skränkning än frihetsberövande. En förutsättning för att ersättning skall utgå i sådant fall är dock, som förut har angetts, att synnerliga skäl före- ligger. .

Enligt utredningens uppfattning bör staten i princip stå för följderna av en försämring i penningvärdet som kan påverka ersättningsrätten. Ett skydd mot förändringar i penningvärdet kan åstadkommas på olika sätt. Utredningen anser att man, såvitt gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för utgifter, bör välja den utvägen att skadan beräk- nas efter förhållandena då den inträdde och att uppräkning sker efter basbeloppets förändringar fram till den tidpunkt då det första beslutet rörande ersättningsfrågan meddelas. På motsvarande sätt bör ersättning för lidande, som nyss har berörts, beräknas på grundval av det basbe- lopp som gäller när ersättningsfrågan första gången avgörs.

Det stora flertalet remissinstanser godtar förslaget att ersättning för mistad arbetsförtjänst skall utgå med belopp som motsvarar den lidna skadan. En remissinstans anser emellertid att en schablonisering bör eftersträvas och att det i flertalet fall skulle innebära bestämda fördelar

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974: 97 74

att beräkna ersättningen efter sjukpenningen. Det föreslås därför att er- sättning för inkomstbortfall i princip skall beräknas efter sjukpenningen i den sjukpenningklass där vederbörande var placerad när frihetsin- skränkningen vidtogs samt att annan beräkningsgrund skall tillämpas bara om det är uppenbart att inkomstbortfallet varit väsentligt större eller mindre än den inkomst sjukpenningen representerar.

Förslaget om att ersättning för lidande skall utgå "med normaliserat belopp har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Några instanser finner tanken på en standardisering tillfredsställande och god- tar också de föreslagna beloppen. På andra håll anser man emellertid att schablonreglerna kan leda till orimligt höga ersättningsbelopp, spe— ciellt vid kortare frihetsinskränkningar. Vissa remissinstanser finner det också tveksamt om frågan om ersättning för lidande lämpar sig för en schablonlösning. Det framhålls bl. a. att förhållandena kan variera av- sevärt från fall till fall.

Så gott som samtliga remissinstanser godtar utredningens förslag om värdesäkring av ersättningsbeloppen. Från något håll anser man emel- lertid att ersättningen bör knytas till det basbelopp som gäller då er- sättningen blir tillgänglig för lyftning.

För min del vill jag först slå fast att det givetvis är en fördel om förfarandet vid ersättningens bestämmande blir så enkelt och snabbt som möjligt. För den enskilde är det naturligtvis också en vinning om han så långt möjligt slipper föra bevisning om den uppkomna skadans storlek i varje särskilt fall. Med hänsyn härtill kan det diskuteras att i den nya lagen föra in regler om standardiserad ersättning.

Uppenbarligen är det emellertid förenat med avsevärda svårigheter att utforma lämpliga schablonregler. När det gäller ersättning för för- lorad arbetsförtjänst skulle det visserligen kunna tänkas att, som utred- ningen har varit inne på, anknyta till reglerna om sjukpenning. Jag vill erinra om att det sedan den 1 januari 1974 gäller ett nytt system för beräkning av sjukpenning (se SFS 1973: 465). Detta system, som inte innehåller sjukpenningklasser, utgår från begreppet sjukpenninggrun- dande inkomst. Systemet innebär bl. a. att man bättre än tidigare kan följa upp de försäkrades inkomster och undvika att sjukpenningen blir för låg. Trots detta skulle det i vissa fall kunna uppstå felaktiga resul- tat, om man använde den sjukpenninggrundande inkomsten som grund vid bestämmande av ersättning i förevarande sammanhang. Som exem- ' pel kan nämnas fall då det är fråga om långa frihetsberövanden eller om en frihetsinskränkning av mindre ingripande slag som inte har be- rövat den enskilde möjligheten till förvärvsarbete. I viss utsträckning måste man naturligtvis acceptera att ett schablonsystem ger felaktiga resultat. Skillnaden mellan det faktiska inkomstbortfallet och den kom- pensation som sjukpenningen ger skulle emellertid ibland kunna bli så väsentlig att den inte skulle kunna godtas. Man skulle då behöva kom-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 97 75

plettera huvudregeln om sjukpenninggrundande inkomst som beräk- ningsgrund med ett tillägg om att ersättningen i vissa fall skulle kunna beräknas på annat sätt. Reglerna skulle emellertid på. detta sätt bli så invecklade att värdet med schablonregeln avsevärt skulle minska.

På grund härav anser jag liksom utredningen och de allra flesta remissinstanserna att ersättning för förlorad arbetsförtjänst bör utgå med belopp motsvarande den faktiska skada som visas ha uppkommit i varje särskilt fall Vid bestämmandet av den skada som har uppstått kan den sjukpenninggrundande inkomsten givetvis ingå som en faktor i bedömningen.

Även när det gäller ersättning för lidande finner jag det svårt att finna ett lämpligt system för schablonisering. Jag har redan i föregå- ende avsnitt framhållit att förhållandena i samband med en frihetsin- skränkning varierar kraftigt från fall till fall och att det därför är olämpligt att låta ersättning för lidande utgå automatiskt. Samma skäl talar mot införandet av schabloniserad ersättning. Bortsett från de för- hållanden som rör den skadelidandes person kan det finnas skäl att ta hänsyn även till formerna kring frihetsinskränkningen, t. ex. om grun- den för ingripandet är ett påstått brott eller ett påstått vårdbehov. Även graden av publicitet kring beslutet om frihetsinskränkning bör kunna tillmätas betydelse.

En omständighet som utredningen har tagit speciell hänsyn till vid utformningen av schablonreglerna är frihetsberövandets längd. Själv- klart är detta en omständighet som måste vägas in vid bestämmandet av ersättningen. Även betydelsen av frihetsberövandets längd måste emel- lertid variera från fall till fall. I vissa situationer kan enbart det förhål— landet att frihetsberövande verkställs orsaka ett så påtagligt lidande att det i jämförelse härmed får mindre betydelse hur lång verkställighets- tiden blir. I andra fall kan förhållandet vara det motsatta.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har utredningen själv kon- staterat att ett system med schablonersättning för lidande ibland ger ett klart otillfredsställande resultat. Utredningen har därför föreslagit att ersättningen i vissa fall skall beräknas efter en skälighetsbedömning. Det är emellertid uppenbart att ett sådant tillägg väsentligt försvagar värdet av ett sehablonsystem.

Sammanfattningsvis anser jag att övervägande skäl talar mot införan- det av schablonregler, när det gäller ersättning för lidande. Jag avstyrker därför utredningens förslag på denna punkt. Ersättning för lidande bör sålunda, liksom när det gäller förlorad arbetsförtjänst, utgå med belopp motsvarande den skada som har uppstått i varje särskilt fall. Detsam- ma bör gälla beträffande ersättning för utgifter.

Vad därefter gäller den ifrågasatta möjligheten att införa en högsta gräns för utgående ersättningsbelopp vill jag erinra om att jag i det före- gående har tillbakavisat tanken på att begränsa ersättningsrätten för det

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 97 76

fall att skadan utgörs av intrång i näringsverksamhet. Inte heller i övrigt finner jag skäl att i detta sammanhang föreslå någon begränsningsregcl. I enlighet med vad jag har föreslagit i ett tidigare avsnitt bör emellertid ersättningen kunna jämkas, om. tiden för frihetsinskränkningen har be- aktats vid fastställande av brottspåföljd.

Som utredningen framhållit har man i svensk lagstiftning i vissa fall tagit hänsyn till att penningvärdet förändras. Regler har sålunda införts som syftar till att värdesäkra sådana periodiska prestationer som har fastställts till visst nominellt belopp genom beslut av myndighet eller genom avtal. Den regel om värdesäkring som utredningen har föreslagit har emellertid ett annat innehåll. Avsikten med regeln är sålunda att garantera att den ersättningsprövande myndigheten tar hänsyn till så- dana penningvärdeförändringar som har inträffat från det att skadan skedde till dess ersättningen fastställs.

En regel med det nu angivna innehållet torde innebära en nyhet i svensk skadeståndslagstiftning. Den saknar sålunda motsvarighet i ex- empelvis skadeståndslagen. Däremot uttalas i lagens förarbeten (se t. ex. prop. 1972: 5 s. 572) att det får förutsättas att domstolarna vid bestäm- mandet av skadestånd tar tillbörlig hänsyn till penningvärdet's utveckling och fortgående höjningar av den allmänna inkomstnivån. Det torde också vara praxis vid personskadercglering att ta hänsyn till exempelvis löneförhöjningar i tiden mellan skadan och prövningstidpunkten.

Enligt min mening är det obehövligt att i den nya lagen föra in en värdesäkringsregel av det innehåll utredningen har föreslagit. Även utan en sådan regel är det självklart att den ersättningsprövande myndig- heten tar hänsyn till penningvärdeförändringar vid bestämmandet av erSättning för såväl förlorad arbetsförtjänst och utgifter som för lidande. Jag avstyrker således utredningens förslag på denna punkt.

Vad jag har sagt i detta avsnitt innebär att den nya lagen inte be- höver innehålla några regler om hur ersättningen skall bestämmas. I stället blir allmänna skadeståndsprinciper tillämpliga. Till dessa princi- per hör att det är den som begär skadestånd som har att visa att skada har uppstått och hur stor denna är. Jag förutsätter emellertid att den er— sättningsprövande myndigheten inte ställer alltför stora krav på den enskilde i detta avseende. Liksom utredningen anser jag att det sätt på vilket skadan har tillfogats talar för att man Visar generositet mot den drabbade.

5.10. Förfarandet

Anspråk på ersättning enligt 1945 års lag skall framställas hos all- män domstol. Behörig domstol är i princip den domstol där ansvarsfrå- gan handläggs eller, om frågan har handlagts i flera instanser, den dom— stol som sist har handlagt frågan. Yrkande kan framställas antingen i

• Sida 77
•  Original

Prep. 1974: 97 77

det mål där ansvarsfrågan handläggs eller senare genom särskild an— sökan. För ansökningen gäller en preskriptionstid av tre månader.

Även enligt skadeståndslagen prövas skadeståndsanspråk av allmän domstol. I princip skall talan väckas vid allmän underrätt. Någon spe- ciell preskriptionstid gäller inte enligt skadeståndslagen .

I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972: 5 s. 382) framhålls det angelägna i att främja frivillig skadereglering när det gäller skadeståndsanspråk mot det allmänna. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. I kungörelsen föreskrivs bl. a. att ersättningsanspråk skall framstäl- las hos JK, om anspråket grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Ärende som handläggs av JK hän- skjuts till Kungl. Maj:t, om fråga uppkommer om åtagande med belopp överstigande 100 000 kr. I annat fall avgör'JK själv ärendet. Anhängig- görs talan vid domstol, skall JK bevaka statens talan.

Enligt utredningens mening bör det även när det gäller den nya lagen vara en principiell utgångspunkt att ersättningsanspråk prövas av dom- stol. Det är emellertid angeläget att förenkla förfarandet såmycket som möjligt. På grund härav anser utredningen att man bör anknyta till den frivilliga skaderegleringsverksamhet som är anförtrodd JK när det gäller skador inom skadeståndslagens område. Utredningens lagförslag innebär att i princip alla ersättningsanspråk skall framställas hos JK och att an- språken inte får göras gällande inför domstol annat än om och i den mån JK har ogillat dern; JK har rätt att för statens del träffa avgöran- de utan någon begränsning till belopp.

Rätten att framställa ersättningsanspråk bör enligt utredningen be- gränsas till tiden genom bestämmelser om preskription. Utredningen föreslår att den som vill kräva ersättning skall framställa sitt anspråk lros JK inom tre månader från det att sådant förhållande inträtt som föranleder att ingripandet skall anses obefogat. Har JK ogillat ansprå- ket skall talan väckas vid domstol inom den tid som JK har angett.

Utredningen påpekar att 1945 års lag innehåller regler som gör det möjligt att framställa ersättningsanspråk vid'domstol på ett tidigt sta- dium, t. ex. i det mål där ansvarsfrågan handläggs. Flera skäl talar emellertid enligt utredningen mot att föra in en motsvarande regel i den nya lagen, bl. a. det förhållandet att lagen omfattar även administra- tiva frihetsinskränkningar. Utredningens lagförslag upptar därför inte någon motsvarighet till de angivna reglerna i 1945 års lag.

Till skillnad från skadeståndslagen innehåller utredningens lagförslag inte heller några forumbestämmelser. Däremot föreslår utredningen vissa regler om rättegångskostnader. Reglerna innebär bl. a. att staten i princip skall stå för den enskildes ansökningskostnader hos JK och vidkännas sina egna rättegångskostnader vid domstol.

Utredningens förslag i fråga om förfarandet vid prövning av ersätt- - -

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 97 78

ningsanspråk har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta re— missinstanserna. På några håll för man emellertid fram kritik mot det förordade regelsystemet och föreslår att ersättningsärendena handläggs på samma sätt som anspråk mot staten enligt skadeståndslagen . Vissa enskildheter i utredningens förslag kritiseras även av remissinstanser som i och för sig ställer sig positiva till huvudtankarna bakom förslaget.

I några remissvar görs erinringar mot förslaget om preskriptionstid. Sålunda ifrågasätter en remissinstans över huvud taget behovet av sär- skilda preskriptionstider när det gäller ersättningsanspråk enligt den nya lagen. En annan remissinstans anser att preskriptionstiderna i varje fall bör förlängas i förhållande till utredningsförslaget.

Enligt min mening talar starka skäl för att man låter ersättningsfrå-- gor enligt den nya lagen så långt möjligt prövas på samma sätt som ersättningsfrågor enligt skadeståndslagen. Detta innebär för det första att det i princip bör ankomma på domstol att avgöra ersättningsanspråken. Givetvis kan det härvid diskuteras att låta domstolen vid sin prövning av om förutsättningar för ersättning föreligger vara bunden av ut- låtande från den myndighet som slutligt har fattat beslut i frihetsin- skränkningsfrågan. Ett likande system diskuterades i propositionen med förslag till skadeståndslag (prop." 1972: 5 s. 378). Tanken på ett sådant system tillbakavisades dock, eftersom det bl.a. skulle strida mot de grundläggande principerna för vår rättegångsordning. Enligt min mening bör domstolarna även i förevarande sammanhang vara helt obundna vid sin prövning av ersättningsanspråket.

När det gäller behörig domstol anser jag att den allmänna regeln i 10 kap. 2 & RB bör vara tillämplig. Regeln innebär att staten i tviste— mål i allmänhet skall sökas där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte. Eftersom JK, som jag strax skall återkomma till, bör ha till uppgift att bevaka statens talan när det gäller skador som faller under den nya lagen, är det Stockholms tingsrätt som blir behö- rig domstol. '

Som har framhållits under förarbetena till skadeståndslagen är det angeläget att främja en frivillig skadereglering; när "det gäller skade- ståndsanspråk mot det allmänna. Detta gäller även ersättningsanspråk enligt den nya lagen. Jag anser—det härvid lämpligt att göra samma system tillämpligt som redan gäller i fråga om handläggningen av ska- deståndsyrkanden enligt skadeståndslagen. Anspråk på. ersättning med stöd av den nya lagen bör alltså framställas hos JK, som också bör ha befogenhet att på egen hand avgöra ersättningsfrågor upp till 'en viss be-' loppsgräns. På samma sätt som f.n. gäller i fråga om skadeståndsan- språk enligt skadeståndslagen anser jag "att det bör stå: den enskilde fritt - att väcka talan direkt vid domstol i stället för att vända". sig till JK. i På denna punkt har jag alltså en mening som avviker från utredningens-. Givetvis bör den enskilde kunna påkalla domstolsprövning även i sår-.. -

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 97 79

dana fall då förhandlingarna med JK inte leder till uppgörelse. Väcks talan vid domstol, bör JK företräda staten där.

Uppenbarligen finns det vissa skäl som talar för att man i den nya lagen, på samma sättsom i 1945 års lag, för in regler om preskription av ersättningsanspråket. Mot detta talar emellertid i första hand att ska- __ deståndslagen saknar särskilda preskriptionsbestämmelscr. Rent sakligt kan det också i vissa. fall framstå som stötande om den enskilde, i de- skadefall det här är fråga om, skulle gå miste om rätten till ersättning på den grunden att han inte har iakttagit .en viss," kortare preskriptions- tid. Ytterligare ett skäl som talar mot att man nu inför preskriptionsbe- stämmelser är att de allmänna reglerna om tioårig preskription f.n. är föremål för översyn "inom justitiedepartementet. Innan denna över- syn har slutförts bör man inte utan starka skäl föra in särskilda preskrip- tionsregler i ny lagstiftning.

Med hänsyn till det anförda avstyrker jag utredningens förslag om att föra in några preskriptionsregler i den nya lagen. Detta innebär att de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription t.v. blir tillämpliga.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till reglerna i 1945 års lag om möjlig- hct att väcka talan om ersättning i mål där ansvarsfrågan handläggs.

Vad därefter gäller frågan om ersättning för rättegångskostnad vill jag erinra om att den enskilde har möjlighet att erhålla rättshjälp enligt rättshjälpslagen i samband med att han ansöker om ersättning hos JK. Den nya lagen bör därför inte innehålla någon bestämmelse om er- sättning för ansökningskostnader. Även i de fall då talan väcks vid dom- stol kan rättshjälp utgå. Om ersättningsyrkandet ogillas, gäller emeller- tid allmänna regler om skyldighet att ersätta motparten hans kostnader. Givetvis talar vissa skäl föratt man i detta sammanhang inför ett undan- tag från dcn angivna principen. Enligt min mening bör man emellertid på denna punkt ha samma ordning som gäller vid prövning av skade- ståndsanspråk enligt skadeståndslagen. Eftersom den lagen saknar be- stämmelser om undantag från allmänna regler om rättegångskostnader, bör man även i förevarande sammanhang avstå från att föra in sådana - bestämmelser. '

Vad jag har sagt i detta avsnitt om- förfarandet vid prövning av er— sättningsanspråk innebär att den nya lagen inte behöver innehålla några regler i hithörande frågor. Däremot måste vissa ändringar göras i 1972 års kungörelse om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Frå- gan om dessa ändringar torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t.

5.11 Ikraftträdande m.m. . "

Enligt min mening bör den nya lagenträda'i kraft- den -1 juli 1974. Om inte några särskilda övergångsbestämmelser meddelas, "torde-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 97 80

det följa av allmänna grundsatser att den nya lagen blir tillämplig i fråga om skadefall som inträffar efter ikraftträdandet, medan äldre lag kom- mer att tillämpas på skadefall som har inträffat dessförinnan. Denna princip följdes vid skadeståndslagens ikraftträdande. Skadeståndslagen är alltså tillämplig endast på skadefall som har inträffat efter ikraft- trädandet den 1 juli 1972.

Utredningen har föreslagit att man skall göra avsteg från den an- givna principen, såvitt gäller den nya lagen. Som skäl anför utred- ningen bl. a. att, om man skulle utesluta frihetsinskränkningar som har skett före ikraftträdandet, så skulle en påföljd eller vårdåtgärd som har pågått både före och efter ikraftträdandet bli att bedöma delvis enligt gällande rätt och delvis enligt den nya lagen. Utredningen föreslår där- för att den nya lagen görs tillämplig även beträffande frihetsinskränk— ningar före ikraftträdandet. En förutsättning bör dock vara att ersätt- ningsanspråk inte redan har framställts enligt 1945 års lag.

Enligt min mening skulle det föra alltför långt att följa utredning- ens förslag och låta den nya lagen gälla generellt beträffande frihetsin— skränkningar som har skett före ikraftträdandet. Jag vill också erinra om att jag till skillnad från utredningen inte har föreslagit några sär- skilda preskriptionsregler. Ersättning skulle således i vissa fall kunna utgå på grund av frihetsinskränkningar som ligger nästan tio år tillbaka i tiden. En så vidsträckt ersättningsrätt kan uppenbarligen inte komma i fråga. Å andra sidan anser jag inte att man fullt ut bör följa den prin- cip som tillämpades vid skadeståndslagens ikraftträdande och låta de nya reglerna gälla endast i fråga om skadefall 'som inträffar efter ikraft- trädandet. Som utredningen har påpekat skulle en sådan regel bl. a. medföra problem när det gäller frihetsinskränkningar som har påbörjats före ikraftträdandet och som fortfarande pågår vid denna tidpunkt.

Med hänsyn till det sagda förordar jag att den nya lagen görs till- lämplig på frihetsinskränkningar som har skett före ikraftträdandet och som inte har upphört dessförinnan. Om däremot en frihetsinskränkning har upphört före den angivna tidpunkten, skall äldre regler gälla. Detta innebär bl. a. att reglerna i 1945 års lag om rätt till ersättning och om ersättningsfrågans handläggning kan komma att tillämpas under en tid efter den nya lagens ikraftträdande. '

5.12. Ekonomiska konsekvenser

Utredningen framhåller att en reform efter förslagets riktlinjer givet- vis medför en viss utgiftsökning för staten. Beträffande de judiciella frihetsinskränkningama räknar utredningen med en utgiftsökning av högst 100 % i förhållande till vad som gäller nu. Sammanlagt torde" det dock inte komma att röra sig om några mer betydande belopp, eftersom statistiska uppgifter ger vid handen att de ersättningar som under åren

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 97 81

1965—1969 har utgetts enligt 1945 års lag inte uppgår till mer än till- hopa 100 000 kr. När det gäller de administrativa frihetsinskränkning— arna avstår utredningen från att göra några förutsägelser om utgifterna.

Även jag finner det uppenbart att den aktuella reformen kommer att medföra ökade utgifter för staten. Det är emellertid omöjligt att i detta skede göra några mera säkra förutsägelser beträffande kostnader- nas omfattning. Jag vill emellertid påpeka att de bestämmelser som jag har förordat kommer att föranleda mindre kostnader än som skulle ha blivit följden av utredningens förslag. Till detta bidrar bl. a. det för- hållandet att alla administrativa frihetsinskränkningar som inte är att anse som frihetsberövanden har lämnats utanför lagstiftningen.

Enligt min uppfattning torde utgifterna för reformen inte bli så stora att det behövs någon extra medelsanvisning för kommande budgetår. När det gäller ersättning för judiciella frihetsinskränkningar torde kost- naderna, liksom när det gäller ersättning enligt 1945 års lag, kunna be- stridas från anslaget för ersättning åt vittnen m. m. I årets statsverks- proposition har föreslagits att riksdagen under detta anslag förslagsvis skall anvisa 4,5 milj. kr. Av praktiska skäl förordar jag att även ersätt- ningar för administrativa frihetsberövanden, såväl inom det statliga som på det kommunala området, bestrids från anslaget för ersättning åt vitt- nen m. m.

6. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprät— tats förslag till lag om ersättning vid frihetsinskränkning. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Jag vill i det följande lämna några kommentarer till de olika para- graferna i lagförslaget.

1 &

'Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till ersättning vid häkt- ning och andra förberedande judiciella frihetsinskränkningar. Bestäm- melserna, som har behandlats i avsnittet 5.4.2 i den allmänna motive- ringen, utgör delvis en motsvarighet till 1 5 i 1945 års lag. Regler om skadestånd ihithörande fall finns i 3 % i utredningens förslag.

I överensstämmelse med vad som gäller nu föreskrivs i första stycket att den som har varit häktad på grund av misstanke om brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen eller underkastad reseförbud har rätt till ersättning av staten, om frikännande dom meddelas för gärningen, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks.

Under de förutsättningar som nu har angetts föreligger enligt första stycket ersättningsrätt vid några liknande slag av straffprocessuella fri-

• Sida 82
•  Original

Prop. 1974: 97 sz hetsberövanden, på villkor att de har varat minst 24 timmar i sträck. Hit hör till en början det fallet att någon har varit intagen på rätts- psykiatrisk anstalt till följd av domstols beslut. Bestämmelser om sådan intagning finns i 9 5 lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Vidare anges i första stycket fall då krigsman har tagits i förvarsarrest. Bestämmelser om sådant tvångsmedel finns i 6 kap. mili— tära rättegångslagen (1948: 472). Enligt dessa bestämmelser får förman förordna om förvarsarrest under förutsättning bl. a. att vederbörande begått en förseelse av svårare beskaffenhet eller gjort sig skyldig till rymning. Har någon varit intagen i förvarsarrest inträder ersättningsrätt även i det fallet att beslutet om arrest upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs.

Slutligen har i första stycket tagits upp de fallen att någon på grund av misstanke om brott har tagits i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller av konsulat. Be- stämmelser om de angivna tvångsmedlen finns i 54 & sjömanslagen(1973: 282), 5 kap. 5 & luftfartslagen (1957: 297) och 43 & instruktionen (1967: 83) för utrikesrepresentationen.

En nyhet i förhållande till gällande lag är att ersättningsrätt vid de angivna typerna av frihetsinskränkning föreligger också när beslutet om frihetsinskränkning upphävs eller ersätts av beslut som innebär mindre ingripande åtgärd efter överprövning, överklagande eller domvillobe— svär. Som exempel kan tas det fallet att ett häktningsbeslut överklagas och ändras till beslut om reseförbud. I den situationen har den enskilde rätt till ersättning för den tid han har varit häktad, oavsett om han fälls till ansvar för brottet eller ej.

Det förhållandet att den domstol som har beslutat om häktning själv ändrar sitt beslut utlöser inte i och för sig någon ersättningsrätt. Även i sådant fall kan emellertid ersättningsrätt föreligga, om beslutet ändras i den formen att den misstänkte försätts på fri fot i samband med att frikännande dom meddelas. Vidare kan den enskilde få ersättning en- ligt andra stycket i förevarande paragraf, om brottet i domen hänförs under ett annat lagrum än det som legat_till grund för häktningsbe- slutet.

Det bör observeras att ersättningsrätt i överklagandefallet (första stycket 4) föreligger endast när det är beslutet om häktning etc. som blir föremål för överklagande. Som exempel kan tas det fallet att en person som är häktad döms till frihetsstraff i första instans och att det därvid förordnas att han skall'stanna kvar i häkte i avbidan på lagakraftvunnen dom. Om vederbörande överklagar domen utan att föra särskild talan mot beslutet om häktning och överinstansen därefter med- delar frikännande dom, föreligger uppenbarligen ersättningsrätt enligt första stycket 1 i förevarande paragraf. Om däremot överinstansen vis- serligen förordnar att den häktade skall försättas på fri fot men dömer

• Sida 83
•  Original

Prop. 1974: 97 83

honom för brottet, har han inte enligt första stycket någon rätt till er- sättning, eftersom den ursprungliga häktningen inte har upphävts efter överklagande av själva häktningsbeslutet.

På motsvarande sätt gäller att om en anhållen person åläggs reseför- bud utan att anhållandet varit föremål för överprövning och reseför- budet därefter upphävs efter överklagande, så föreligger rätt till ersätt- ning enligt första stycket 4 endast med anledning av reseförbudet. Om vederbörande sedermera blir frikänd från ansvar för gärningen, har han emellertid enligt första stycket 1 rätt till ersättning även för den tid som han har varit anhållen. En förutsättning för ersättningsrätt beträffande såväl reseförbud som anhållande är dock att 24-timmarskravet är upp- fyllt. Jag återkommer till detta i det följande.

Det ligger i sakens natur att, i de fall då en häktad blir frikänd från ansvar, ersättning inte bör beviljas förrän den frikännande domen har vunnit laga kraft. På samma sätt bör ersättning inte omedelbart utgå när hovrätt efter överklagande har upphävt ett beslut om häktning e. d. Det kan i sådana fall finnas skäl att avvakta om åklagaren avser att föra häktningsfrågan vidare till högsta domstolen. Om högsta domstolen beslutar att vederbörande'skall vara häktad, föreligger uppenbarligen inte någon ersättningsrätt.

Ersättningsrätten enligt förevarande paragraf är inte beroende av att det senare beslutet är väsentligen grundat på samma omständigheter som förelåg vid tiden för det tidigare beslutet. I och för sig har alltså en häktad som blir försatt på fri fot rätt till ersättning, även om det senare beslutet skulle grundas på nytillkomna omständigheter. Som jag har framhållit i avsnittet 5.4.2 finns det emellertid möjlighet att vägra ersättning med stöd av undantagsregeln i 4 & andra stycket, om det i något fall skulle vara klart oberättigat att ersättning utgår.

Dc förutsättningar som har ställts upp för ersättningsrätt täcker formellt det fallet att en person som har blivit häktad i och för sig är bunden vid brottet men får åtalseftergift och i samband därmed försätts på fri fot. Även i sådant fall är emellertid undantagsregeln i 4 5 andra stycket tillämplig.

För andra ingripanden än häktning gäller, som tidigare nämnts, en 24-timmarsgräns. Bestämmelsen härom bör tolkas så att, om 24-tim- marsgränsen är överskriden, så föreligger rätt till ersättning även för den tid som ligger före 24-timmarsperiodens utgång. Denna tolkning överensstämmer med vad som i motsvarande situation gäller enligt 1945 års lag (se prop. 1945: 10 s. 14).

Har anhållande eller motsvarande frihetsinskränlming omedelbart följts av häktning och inträffar därefter fall som avses i första stycket 1—3, gäller inte någon 24-timmarsgräns. Den häktade har alltså i så- dant fall rätt till ersättning för hela den tid under vilken frihetsinskränk— ningen har varat, även om han före häktningen har varit berövad fri-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1974: 97 84

heten mindre än 24 timmar. På motsvarande sätt gäller att om anhål- lande har omedelbart följts av reseförbud och det därefter inträffar fall enligt första stycket 1—3, så utgår ersättning så snart frihetsinskränk— ningarna sammanlagt har varat mer än 24 timmar.

Förhållandet är emellertid annorlunda, om ersättningsanspråket grun- das på första stycket 4. Lika väl som varje beslut om frihetsinskränk- ning måste överklagas för sig för att ersättningsrättenligt nämnda punkt skall kunna föreligga, måste varje typ av frihetsinskränkning med un- dantag av häktning ha varat mer än 24 timmar.

Under remissbehandlingen har framhållits att den myndighet som anhåller en person ofta saknar möjlighet att pröva ärendet innan 24— timmarsfristen har gått till ända. Det är sålunda inte ovanligt att den misstänkte vid tidpunkten för anhållningsbeslutet är så påverkad av alkohol eller narkotika att han inte kan höras. Jag delar den framförda uppfattningen att det i sådana fall kan vara orimligt att ersättning utgår, om den misstänkte släpps kort efter det att han har kunnat in- ställas till förhör. Detta är ytterligare en situation då ersättning bör kunna vägras med stöd av 4 5 andra stycket. Jag vill vidare erinra om bestämmelsen i 4 & första stycket, som innebär att ersättning i all- mänhet är utesluten, om den som har varit utsatt för frihetsinskränk- ning har sökt försvåra sakens utredning eller om han har sökt undandra sig förundersökning eller lagföring.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en regel som tar sikte på det fallet att den som har varit häktad fälls till ansvar för ett så ringa brott att häktning inte hade kunnat ske enligt huvudregeln i 24 kap. 1 & RB. Det betyder att maximistraffet för brottet understiger ett års fängelse. 24 kap. 2 & RB innehåller emellertid en bestämmelse om att den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet, om han är okänd och undandrar sig att uppge nanm och hemvist eller det finns anledning anta att hans uppgift därom är osann. Häktning får också ske oberoende av brot- tets bcskaffenhet, om den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från riket undan- drar sig lagföring eller straff.

För att ersättningsrätt enligt andra stycket skall föreligga uppställs det kompletterande kravet att det inte har funnits skäl för häktning enligt de angivna reglerna i 24 kap. 2 & RB. Jag vill understryka att den trsättningsprövande myndigheten inte skall behöva göra någon mera ingående prövning huruvida de förutsättningar som anges i 24 kap. 2 & har varit för handen.

Ersättning utgår enligt andra stycket även för den tid under vilken den misstänkte har varit anhållen. Har anhållandet inte omedelbart följts av häktning, är det dock en förutsättning, liksom i andra fall av fristående anhållande, att anhållandet har varat mer än 24 timmar

• Sida 85
•  Original

Prop. 1974: 97 85

i sträck. Vidare förutsätts i samtliga anhållandefall att det inte har förelegat omständighet som anges i 24 kap. 5 % RB. Om det alltså be- finns ha varit av synnerlig vikt att den misstänkte togs i förvar, trots att det ej fanns fulla skäl till häktning, har vederbörande inte rätt till ersättning för anhållandetiden.

Viss tvekan kan uppstå om hur ersättningsreglerna skall tillämpas i de fall då det föreligger flera brott. Det kan sålunda inträffa att en person frikänns från ansvar för den gärning som åberopats som grund för häktning eller att gärningen hänförs under ett sådant lagrum att häkt- ning normalt inte kan ske, samtidigt som vederbörande fälls till ansvar för andra brott som i och för sig kan föranleda häktning. Jag har redan i avsnittet 5.6 framhållit att det kan vara orimligt, om ersättning alltid skulle utgå i sådana fall. Ersättning kan därför vägras med stöd av 4 å andra stycket.

2 %

Paragrafen reglerar ersättningsrätten för den som har avtjänat viss straffrättslig påföljd. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5.4.1 i den allmänna motiveringen. Likartadc regler finns i 2 5 i 1945 års lag.

De frihetsinskränkningar som avses med paragrafen är fängelse, för- vandlingsstraff för böter, fritidsstraff, anstaltsbehandling för den som har dömts till skyddstillsyn samt anstaltsvård för den som har dömts till ungdomsfängelse eller internering. Vidare omfattar paragrafen fall då någon efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 & BrB har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Rätt till ersättning föreligger vid frihetsberövande som nu har angetts, om påföljden efter överklagande, resning eller be- svär över domvilla undanröjs eller ersätts av mindre ingripande påföljd.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär en viss utvidgning av ersätt- ningsrätten i förhållande till 1945 års lag. En nyhet är sålunda bl.a. att ersättningsrätt föreligger, när en dom på fängelse upphävs eller mildras efter fullföljd i ordinär väg. I praktiken torde dock ersättning sällan komma att utgå i sådant fall, eftersom fängelse normalt inte kan verkställas förrän domen har vunnit laga kraft. Ersättning kan emeller- tid utgå i fall då den dömde blir frikänd eller får mildare straff i högre rätt på talan av åklagare eller målsägande. Det ligger i sakens natur att ersättning inte bör utgå förrän den senare domen har vunnit laga kraft.

Lika litet som när det gäller ersättning enligt 1 & föreligger ersätt- ningsrätt enligt förevarande paragraf i de fall då en myndighet själv ändrar sitt avgörande. Förevarande paragraf gäller följaktligen inte när underrätt med stöd av 34 kap. 1 & 3 BrB undanröjer en tidigare ådömd påföljd. Sistnämnda lagrum kan emellertid tillämpas också i högre rätt efter överklagande. I så fall är de formella förutsättningar- na för ersättning uppfyllda i denna del.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1974: 97 86

Högre rätt kan undanröja lägre rätts dom med återförvisning till denna eller hänvisning till annan underrätt. Den högre rättens beslut kan då inte utlösa ersättningsrätt, utan frågan om ersättning blir be- roende av innehållet i den dom som meddelas efter upptagandet av det återförvisadc eller hänvisade målet. I de fall då en dom undanröjs utan att återförvisning eller hänvisning sker, kan undanröjandet anses ha medfört ett avgörande i sak. Förutsättningar för ersättningsrätt kan i sådant fall föreligga.

Ersättningsrätt föreligger, som nyss nämnts, om den påföljd som helt eller delvis har verkställts undanröjs eller ersätts av mindre ingripande påföljd. Det viktigaste fallet är att en dom på fängelse c. d. ändras på det sättet att den dömde blir helt frikänd. Detta fall torde inte erbjuda några svårigheter. Inte heller torde det uppkomma några problem, om den dömde visserligen inte blir frikänd men domen på fängelse c. d. er- sätts av en ny dom som inte innebär något slag av frihetsinskränkning. Som exempel kan nämnas att en person som dömts till fängelse får straffet nedsatt till böter. Ersättning utgår då för den tid under vilken fängelsestraffet avtjänats.

Inte sällan kan den situationen inträffa att en ny dom medför ett frihetsberövande av samma art som verkställts enligt en tidigare dom men att tiden för frihetsinskränkningen förkortas. Ersättning utgår då i den mån det verkställda frihetsstraffet har pågått längre tid än som skulle bli följden enligt den nya domen. Vid bedömandet av om den nya domen skulle ha medfört en längre verkställighetstid bör hänsyn tas till möjligheten av villkorlig frigivning. Detta innebär att ersättningsrätt normalt torde föreligga när det faktiskt avtjänade fängelsestraffet till tiden överstiger två tredjedelar av det fängelsestraff som fastställs i den nya domen.

Det förekommer givetvis också att en ny dom medför en frihets- inskränkning av annan art än den verkställda. En fängelsedom kan t. ex. ersättas av en dom på ungdomsfängelse. I sådana fall kan onekligen vissa svårigheter uppstå, när det gäller att avgöra om den nya påföljden skall anses mindre ingripande. Viss ledning torde kunna hämtas av de regler i RB som handlar om jämförelse mellan olika brottspåföljder med avseende på svårighetsgraden. Hit hör 31 kap. 10 5 första stycket och 51 kap. 25 &. Problemen torde dock i huvudsak få lösas i rätts- tillämpningen.

Svårigheter kan också uppstå, när det gäller att jämföra två domar som avser flera brott. Det kan t. ex. inträffa att en person döms för två brott till ett gemensamt fängelsestraff och att han avtjänar straffet. Ef-' ter resning blir han frikänd för det ena brottet, medan .nytt fängelse- straff fastställs för det andra. Principen bör därvid vara att, om verk- ställigheten har varat längre. än tiden för det nya straffet, så föreligger ersättningsrätt för överskjutande tid.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1974: 97 87

Avslutningsvis vill jag påpeka att det givetvis kan bli aktuellt att till- erkänna en person ersättning med tillämpning av både 1 & och före— varande paragraf. Om sålunda någon somvarit häktad och undergått frihetsstraff blir frikänd, utgår ersättning dels för häktningstiden enligt 1 5 första stycket 1, dels för verkställigheten av frihetsstraffet enligt förevarande paragraf. Ersättning enligt förevarande paragraf utgår ock- så, som tidigare nämnts, om vederbörande visserligen inte blir frikänd men ådömd ett bötesstraff. I sådant fall kan ersättning för häktnings- tiden utgå enligt 1 5 andra stycket eller, om häktningsbeslutet har över- klagats särskilt, enligt 1 & första stycket 4.

3 %

Paragrafen innehåller en bestämmelse om rätt till ersättning vid andra frihetsberövanden än sådana som grundas på brott eller misstanke om brott. Paragrafen är i första hand tillämplig på frihetsberövanden av administrativ art. Undantagsvis kan paragrafen emellertid komma att tillämpas även på frihetsberövande som har beslutats av allmän dom- stol, t.ex. när ett vittne har häktats enligt 36 kap. 21 & RB. I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 5.5 föreligger ersättningsrätt enligt förevarande paragraf, om det befinns uppenbart att frihetsberövandet var utan grund.

Frihetsberövandet skall ha kommit till stånd till följd av beslut vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning förekommer även i skadeståndslagen , och' jag får beträffande uttryckets innebörd hän- visa till vad som anförts i förarbetena till nämnda lag ( prop. 1972: 5 s. 498 ). Självklart är att det skall vara fråga om svensk myndighets— utövning.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts huruvida den nya lagen blir tillämplig på frihetsinskränkande åtgärder som visserligen till for- men framstår som resultat av myndighetsutövning men som i realiteten är ett utslag av den möjlighet till maktutövning som en offentlig funk- tionär innehar på grund av sin ställning. Jag delar på denna punkt den uppfattning som har kommit till uttryck i propositionen med för- slag till skadeståndslag ( prop. 1972: 5 s. 503 — 505 ). Det sägs där bl. a. att, om en funktionär utnyttjar'sin möjlighet till maktutövning på ett . sätt som faller helt utom ramen för hans befogenheter, så bör detta ändå anses som ett beslut vid myndighetsutövning och sålunda kunna föranleda ersättningsrätt, om det föreligger ett nära samband mellan- funktionärens ställning som företrädare för det allmänna och den" skadevållande handlingen.

Ersättningsrätten enligt förevarande paragraf är begränsad-till egent- liga frihetsberövanden. Vad som avses därmed har jag redan behand- lat i avsnittet 5.5. Jag har också där gett vissa exempel som belyser gränsdragningen mellan egentliga frihetsberövanden och andra frihets— inskränkande åtgärder.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1974: 97 - 88

Kravet på att det skall vara fråga om ett egentligt frihetsberövande för att ersättning skall utgå innebär bl. a. att det inte med stöd av före— varande paragraf kan utgå ersättning på grund av reseförbud. Att er- sättningsrätt däremot föreligger vid reseförbud som grundas på miss- tanke om brott framgår av 1 5. Utanför ersättningsrätten enligt före- varande paragraf faller också beslut som innebär att någon vägras pass eller att utfärdat pass återkallas.

För paragrafens tillämpning" är det likgiltigt om ett visst frihetsbe- rövande är provisoriskt eller om det har mera varaktig karaktär. Er- sättningsrätt kan föreligga bl. a. i sådana fall då polismyndighet tar en person i förvar i avbidan på beslut enligt barnavårdslagen, nykterhets- vårdslagen eller lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall, liksom när en person tas om hand med stöd av 26 kap. 22 & BrB eller lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande. Andra exempel på frihetsberövan- den som faller under förevarande paragraf är omhändertagande av be- rusad person enligt förordningen (1841: 58 s. 1) emot fylleri och dryc- kenskap, tagande i förvar enligt 36 & militära rättegångslagen eller 35 & utlänningslagen samt frihetsberövande som vidtas i och för utlämning för brott.

Uttrycket frihetsberövande innefattar såväl omhändertagande som kvarhållande. Ersättningsrätt kan således föreligga, om någon vägras villkorlig frigivning eller permission eller inte blir utskriven från sluten psykiatrisk vård. Däremot föreligger inte rätt till ersättning när ett redan pågående frihetsberövande byts ut mot ett strängare frihetsbe- rövande inom ramen för verkställigheten, t. ex. när en person som har dömts till fängelse flyttas från öppen till sluten anstalt eller underkas- tas isolering eller när en intagen vägras s. k. frigång.

En fråga som har diskuterats under remissbehandlingen är huru- vida ersättningsrätt kan föreligga när övervakningsnämnd, som inte anser vård utom anstalt vid internering böra ske, beslutar att inte hän- skjuta frågan till interneringsnämndens prövning. Med den utformning som förevarande paragraf har fått kan ett sådant beslut i princip med- föra ersättningsrätt. Motsvarande gäller beslut att återföra en intagen från långtidspermission.

Det bör observeras att paragrafen i princip är tillämplig även på vissa typer av frihetsberövanden som utredningen har låtit stå utanför sitt förslag, t. ex. fall enligt smittskyddslagen. De förutsättningar för er- sättningsrätt som har ställts upp torde emellertid i praktiken medföra att ersättning sällan kommer att utgå i sådana fall. När det gäller in- gripanden enligt smittskyddslagen finns också särskilda ersättningsbe- stämmelser i lagen (1956: 253) om ersättning åt smittbärare. Ersättning kan emellertid utgå med stöd av förevarande lag utöver vad som följer av den särskilda lagstiftningen. '

Som jag tidigare har antytt är förevarande paragraf tillämplig inte

• Sida 89
•  Original

Prop. 1974: 97 89

bara' på frihetsberövanden som har beslutats av förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol utan i undantagsfall även på ingripanden av allmän domstol eller motsvarande. Utöver det tidigare angivna fallet att ett vittne häktas kan nämnas de fallen att en konkursgäldenär som undandrar sig vissa åligganden tillhålls att fullgöra sin skyldighet genom häkte och att någon tas in i arbetsanstalt med stöd av lagen (1964: 450) om samhällsfarlig asocialitet. Jag vill emellertid påpeka att 1 och 2 55 uttömmande reglerar de fall då domstol beslutar om frihetsinskränkning med anledning av brott eller misstanke om brott. En person som har varit häktad som misstänkt för brott är alltså hänvisad till att åberopa någon av de särskilda bestämmelserna i 1 5 och kan inte göra anspråk på ersättning med stöd av förevarande paragraf.

För ersättningsrätt fordras att ingripandet var uppenbart utan grund. Det misstag som har föranlett frihetsberövandet kan hänföra sig inte bara till lagtolkning utan även till de faktiska förhållandena. Om t. ex. tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare har beslutats på den grunden att vederbörande har fört ett för närboende grovt störan- de levnadssätt (15 och 18 éä lagen om nykterhetsvård) men det seder- mera uppdagas att den omhändertagne i detta hänseende blivit be- ljugen av sina grannar och annan grund för omhändertagandet inte förelegat, bör ersättning sålunda kunna utgå.

Bedömningen av om frihetsberövandet var befogat bör ske med ut- gångspunkt från vad man efteråt känner till. Den omhändertagne har alltså möjlighet att förebringa en fullständigare utredning än som stod till buds när åtgärden vidtogs och därmed visa att åtgärden saknade grund. Här bör dock understrykas att rätten till ingripande kan vara byggd på misstanke om visst förhållande eller liknande. Ersättning bör i sådana fall utgå endast om utredningen visar att inte ens misstanke var objektivt grundad. Ett ingripande enligt smittskyddslagen kan såle- des inte anses ogrundat, om den sjuke företedde vissa symptom som rent statistiskt i viss procent av fallen härrör från smittsam sjukdom, oavsett om sådan sjukdom verkligen förelåg eller inte.

I vissa fall kan det bli aktuellt att tillämpa dels förevarande paragraf, dels någon av de föregående paragraferna. Så kan vara fallet exempel- vis när en person som har varit häktad blir överlämnad till nykterhets- vård till följd av brottet och därefter underkastad vård på vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Om personen sedermera blir frikänd för brottet, har han till en början rätt till ersättning för häktningstiden enligt 1 5 första stycket 1. Skulle anstaltsvården inte ha ägt rum om personen inte hade dömts för brottet, har han också rätt till ersättning för anstalts- vården enligt förevarande paragraf.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1974: 97 90

4 å

Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag från rätten till er— sättning. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5.6 i den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket föreligger inte ersättningsrätt, om den som varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den. Har vederbörande sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fråga om häktning e. d., sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår ersättning bara om det finns synnerliga skäl. Liknande regler finns i 1 5 andra stycket och 2 5 i 1945 års lag samt i 5 & första stycket i utredningens lagförslag. De- partementsförslaget avviker från dessa regler på det sättet att undan- tagsbestämmelsen i andra punkten inte är absolut. Jag har redan i av- snittet 5.6 redovisat skälen för att införa en möjlighet att i vissa fall medge ersättning, trots att vederbörande har försökt försvåra sakens ut- redning e. d.

Andra stycket upptar en mer allmän undantagsregel. Ersättningsrätt föreligger således inte, om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. I lagtexten fastslås emellertid uttryckligen att ersättning inte får vägras på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. _

Jag har i den allmänna motiveringen redovisat skälen för att införa den berörda undantagsregeln och pekat på några situationer då regeln kan bli tillämplig. Några ytterligare exempel på sådana fall kan näm- nas. Ersättning kan således vägras när det är klarlagt att en häktad har begått ett visst brott men förundersökningen har avslutats utan åtal på grund av att preskription har inträtt. Som jag anfört i specialmotive- ringen till 1 5 kan det också anses oskäligt att ersättning utgår i fall då en anhållen hålls kvar mer än 24 timmar och detta beror på att han till följd av alkohol- eller narkotikapåverkan c. (1. inte har kunnat höras under 24-timmarsfristen.

55

.. .

Första stycket innehåller en bestämmelse om ersättningsgill skada. Bestämmelsen, som har behandlats i avsnittet 5.8 i den allmänna moti- veringen, innebär att ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsför- tjänst och lidande. Bestämmelsen skiljer sig från motsvarande regler i 1945 års lag så till vida att synnerliga skäl inte längre fordras föratt ersättning för lidande skall utgå.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen inbegrips under uttrycket förlorad arbetsförtjänst också förlust i näringsverksamhet. Er- sättning kan alltså utgå för skada som uppstår genom att en företagare måste lägga ner rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för fri- hetsberövandet.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1974: 97 91

Jag har i den allmänna motiveringen gett exempel på ersättningsgilla utgifter. I enlighet med vad jag anfört där bör kostnaden för extra arbetskraft i en rörelse inte anses som ersättningsgill utgift i detta sammanhang. Kostnaden får i stället tas med i beräkningen vid bestäm- mandet av ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Detsamma gäller hyresutgifter som även efter ingripandet måste betalas för en verkstads- eller kontorslokal samt arbetslöner som vederbörande alltjämt är bun- den att erlägga.

Till ersättningsgilla utgifter i detta sammanhang bör inte heller räk- nas rättegångskostnader i brottmålet. Bestämmelser om ersättning för sådana kostnader finns i 31 kap. 2 & RB. Kostnader för fullföljd av talan mot administrativt ingripande ersätts inte heller enligt denna lag.

Till skillnad från utredningens förslag innebär departementsförslaget inte att ett oberättigat frihetsberövande automatiskt skall medföra er- sättning för lidande. Prövning av frågan om sådan ersättning skall utgå får alltså ske i varje särskilt fall. Jag vill understryka att lidandet skall härröra från själva frihetsberövandet och inte från t. ex. en straffdom för att vara ersättningsgillt.

Departementsförslaget innehåller inte några regler om hur ersätt- ningen skall bestämmas. I enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen blir allmänna skadeståndsprinciper tillämpliga. Den som begär skadestånd har alltså att visa att skada uppstått och hur stor denna är. Ersättningen skall därefter i princip bestämmas så, att den motsvarar den uppkomna skadan. Som jag strax skall komma till har dock en särskild regel om jämkning av ersättningen tagits upp i andra stycket i förevarande paragraf.

När full bevisning om skadans omfattning inte alls eller bara med svårighet kan föras, kan det bli- aktuellt "att tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 5 & RB om uppskattning av skadan till skäligt belopp. Läget skall då vara antingen att utredning angående skadans omfattning inte kan förebringas med hänsyntill dess natur eller också att omfattningen väl kan utredas men att bevisning rörande skadans värdering inte kan föras eller skulle vara förenad med alltför stora svårigheter. När det gäller ekonomisk skada torde ett sådant uppskattningsförfarande i detta sam— manhang kunna bli aktuellt beträffande förluster och kostnader som uppkommer i en rörelse. I övrigt torde "det i allmänhet inte föreligga sådana bevissvårighcter att 35 kap. 5 & RB skulle behöva bli tillämplig. Jag vill också erinra om vad jag tidigare har sagt om att den ersätt- ningsprövande myndigheten inte bör ställa alltför stora krav på den en— skilde i bevishänseende.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller _en bestämmelse- om jämkning av ersättningen, om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller annars beaktats vid fastställande av brottspåföljd. Be— stämmelsen, som i sak överensstämmer med 5 5 andra stycket i utred-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1974: 97 92

ningens lagförslag, har behandlats i avsnittet 5.7 i den allmänna moti- veringen. Jag har där också gett exempel på fall då regeln kan komma att tillämpas.

Under remissbehandlingen har den situationen dragits upp att en person som är häktad får bifall till ett överklagande av häktningsbeslu- tet men senare döms till frihetsstraff för brottet. I sådant fall kan han ha rätt till ersättning för häktningstiden. Samtidigt skall denna tid även tillgodoräknas honom vid straffets bestämmande. För att den föreva- rande jämkningsregeln skall kunna tillämpas är det nödvändigt att den ersättningsprövande myndigheten i en sådan situation väntar med att bestämma ersättning till dess brottmålet är avgjort.

6 %

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att ersättningsanspråk inte får överlåtas innan ersättningen blivit slutligt bestämd. En mot— svarande regel finns i 4 & andra stycket i 1945 års lag och i 8 5 första stycket i utredningens lagförslag.

Överlåtelseförbudet får bl.a. den betydelsen att ersättningsansprå- ket inte kan utmätas så länge överlåtelseförbudet gäller. Som utred- ningen har framhållit torde emellertid utmätningsskyddet sträcka sig längre. Sålunda torde det följa av utsökningslagcn (se t. ex. 66 & tredje stycket och 67 e 5) att utmätning inte heller får ske under tiden från det att ersättningen bestäms till dess att den betalas ut. Till skillnad från utredningen har jag inte ansett det erforderligt att föra in en erinran om utsökningslagens regler på denna punkt.

Om den ersättningsberättigade avlider, följer av allmänna rättsgrund— satser att hans rätt till talan om ersättning för ekonomisk skada övergår på dödsboet. Detta förhållande torde inte rubbas av det nu berörda över- låtelseförbudet. Jag delar utredningens uppfattning att en uttrycklig bestämmelse om talerätt i det angivna fallet är överflödig. Departe- mentsförslaget innehåller därför inte någon motsvarighet till den nu- varande regeln om talerätt i 4 5 andra stycket i 1945 års lag.

När det gäller anspråk på ersättning för lidande torde gällande rätt innebära att sådant anspråk övergår på dödsboet endast om den ersätt- ningsskyldige har utfäst sig att betala ersättning eller om ersättning har fastställts före den ersättningsberättigades död. Det torde dock inte krävas att beslutet om fastställelse har vunnit laga kraft (jfr prop. 1972: 5 s. 121 ).

7 5

Paragrafen, som motsvarar 7 5 andra stycket i 1945 års lag och 13 å i utredningens lagförslag, innehåller en bestämmelse om regress- rätt för staten i fall då ersättning utgår enligt förevarande lag och den ersättningsberättigade har rätt till skadestånd av annan. Staten kan med

• Sida 93
•  Original

Prop. 1974: 97 - 93

stöd av denna bestämmelse återkräva utgiven ersättning av enskild person som i och för sig är skadeståndsskyldig. I praktiken torde dock denna situation sällan uppkomma.

I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 5.2 bör kommuner vara helt befriade från ersättningsskyldighet enligt förevarande lag. Staten kan alltså inte med stöd av den nu behandlade paragrafen rikta re- gresskrav mot kommun.

Övergångsbesfämmelserna

I överensstämmelse med vad jag har förordat i avsnittet 5.11 före- skrivs i övergångsbestämmelsema att den nya lagen gäller även i fråga om frihetsinskränkningar som har skett före ikraftträdandet och som inte har upphört dessförinnan. I övrigt skall äldre bestämmelser tilläm- pas bcträffande frihetsinskränkning som har ägt rum före ikraftträ- dandet. Detta betyder bl. a. att, om det är fråga om en frihetsinskränk— ning som faller under 1945 års lag och som har upphört före den nya lagens ikraftträdande, så skall reglerna i 1945 års lag om rätt till er- sättning och om ersättningsfrågans handläggning tillämpas. Det bör observeras att även den preskriptionstid på tre månader som är före- skriven i 1945 års lag kommer att gälla i sådant fall.

7. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslaget till lag om ersätt- ning vid frihetsinskränkning inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredragande-n sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

• Sida 94
•  Original

Prop. 1974: 97 94

Bilaga ]

Utredningens förslag till

Lag om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar

1 % Den som till följd av beslut vid myndighetsutövning varit under sammanlagt mer än tjugofyra timmar i sträck berövad friheten eller underkastad annan inskränkning i rörelsefriheten och lidit skada därige- nom får ersättning av staten för skadan efter vad som sägs i denna lag, om ingripandet är att anse som obefogat enligt lagen. Skadeståndslagen (1972: 207) är icke omedelbart tillämplig i fråga om ersättningsskyldig- het på sådan grund.

Bestämmelserna i denna lag avser icke frihetsinskränkning som består i fullgörandet av lagstadgad tjänsteplikt, såsom enligt värnpliktslagen (1941: 967) eller brandlagen (1962: 90). Ej heller avser bestämmelserna frihetsinskränkning enligt lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid . olyckor i atomanläggningar m.m., smittskyddslagen (1968: 231) eller epizootilagen (1935: 105). Frihetsinskränkning enligt andra föreskrifter som gäller för krig eller krigsfara än 22 kap. brottsbalken är likaledes undantagen från tillämpning, så ock inskränkning i utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område som Konungen föreskrivit med stöd av 14 & utlänningslagen (1954: 193).

2 % Blir beslutet efter underställning, överklagande. domvillobesvär eller resningsansökan slutgiltigt ersatt av annat beslut, och är detta vä- sentligen grundat på samma omständigheter som, kända eller ej, före- låg vid tiden för det tidigare beslutet, skall ingripandet anses obefogat i den mån det varit strängare än som skulle ha följt av det'senare beslu- tet. Tiden för fängelsestraff som angivits i det senare beslutet skall vid jämförelse med verkställt frihetsberövande beräknas med ledning av föreskrifterna i 26 kap. 6 & brottsbalken .

3 5 När någon varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud så- som misstänkt för brott ellcr när krigsman varit tagen i förvarsarrest, skall detta anses som obefogat ingripande om frikännande dom med- delas för brottet ellcr åtalet läggs ned eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Om någon, på grund av misstanke om brott, varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat äger vad nu sagts motsvarande till- lämpning.

Häktning eller anhållande i anledning av misstanke för brott skall också anses som obefogat ingripande, om åtgärden vidtagits med stöd av 24 kap. 1 % rättegångsbalken men brottet i domen hänförs under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt 2 & samma kapitel, dock endast om det är uppenbart att där nämnda förutsättning- ar brustit och att, i fråga om anhållande, ej heller förelegat omständig- heter som anges i 5 & andra stycket i kapitlet.

Föreligger flera brott har vad nu sagts motsvarande tillämpning med den jämkning som kan föranledas av förhållandena.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1974: 97 95

4 5 Har någon varit intagen eller kvarhållen i ungdomsvårdsskola, eller, utan eget samtycke, i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i sjukhus för sluten psykiatrisk vård eller i specialsjukhus eller vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda, och har han därefter blivit slutligt utskri- ven under väsentligen samma förhållanden som, kända eller ej, förelåg vid beslutet om intagningen eller kvarhållandet, skall han anses ha varit utsatt för obefogat ingripande om det framgår att omständigheterna ut- gjorde otillräcklig grund för beslutet. Vad nu sagts äger dock ej tillämp- ning, om beslutet varit föremål för överprövning efter underställning eller överklagande eller när beslutet meddelats av högre myndighet efter fullföljdsförfarande.

5 5 Rätt till ersättning föreligger ej, om den som till följd av myn— dighets beslut varit utsatt för obefogat ingripande själv uppsåtligen för— anlett beslutet eller, i fall som avses i 3 &, sökt undandraga sig förunder— sökning eller lagföring eller i övrigt otillbörligen försvåra utredningen.

Jämkning av ersättning får ske efter vad som finnes skäligt, om tiden för ingripandet avräknats vid fastställande av brottspåföljd eller om därvid eljest tagits hänsyn till ingripandet.

6 & Ersättning utgår för hinder eller förlust i näring, såsom mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse eller nedsättning av arbetsförmågan. Därjämte ersätts nödiga kostnader som uppkommit i annat hänseende i samband med genomförande av det obefogade ingripandet.

Beräkningen av ersättning skall hänföra sig till förhållandena då ska- da inträdde eller kostnad uppkom. Sålunda beräknad ersättning skall jämkas efter de förändringar av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som inträtt intill dess justitiekanslern med stöd av 10 5 nedan meddelar beslut i sak rörande ersättningsfrågan.

7 % Frihetsberövande anses ha medfört själsligt lidande eller obehag som skall föranleda ersättning. Denna beräknas till tiondelen av det bas- belopp som gällde vid tiden för justitiekanslerns beslut i sak rörande er- sättningsfrågan. Därutöver beräknas ett hundradels basbelopp för varje påbörjat dygn av de trettio första dygnen av frihetsberövandet och fyra tusendels basbelopp för varje påbörjat dygn av den tid av frihetsbe- rövandet som följt därefter.

Utgör flera frihetsberövanden led i en enhetlig behandling såsom verkställighet av brottspåföljd, i förekommande fall föregången av häkt- ning eller anhållande, eller beredande av viss vård eller liknande, anses de vid beräkningen av ersättning bilda ett sammanhängande frihetsbe- rövande. .

Har frihetsberövande medfört särskilt kännbart lidande, för vilket ersättning enligt första stycket påtagligen skulle utgöra otillräcklig gott— görelse, eller föreligger synnerliga skäl att ersättning skall utgå för lidande till följd av annan frihetsinskränkning än frihetsberövande, skall ersättningen i anledning av sådant frihetsberövande eller sådan frihets- inskränkning beräknas efter lidandets art och omfattning. Därvid skall 6 5 andra stycket ha motsvarande tillämpning.

8 % Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättning- en blivit slutligen bestämd.

Om frihet från utmätning av ersättning stadgas i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

• Sida 96
•  Original

Prop. 1974: 97 96

9 5 Vill någon kräva ersättning enligt denna lag, skall han framställa sitt anspråk hos justitiekanslern inom tre månader från det sådant för- hållande slutgiltigt inträtt som enligt 2—4 %& föranleder att ingripandet skall anses obefogat. Har han ej iakttagit detta och ej heller inom an— given tid omedelbart vid domstol väckt talan med sådant anspråk, har han förlorat sin rätt till ersättning utom i fall som sägs i andra stycket.

Ersättningsrätten kvarstår tills vidare, om någon före tidens utgång väckt talan vid domstol med yrkande om skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingri- pandet. Justitiekanslern bereder honom då tillfälle att inom viss ytterli- gare tid göra framställning hos justitiekanslern om att tillika få ersätt- ning enligt denna lag. Ersättningsrätten går därvid förlorad, om fram- ställning icke görs inom den tiden.

10 & Justitiekanslern handhar för statens räkning frågor om ersättning enligt denna lag.

Finner justitiekanslern vid prövning av gjord framställning att anspråk på ersättning eller gottgörelse för ansökningskostnader skall helt eller delvis bifallas, meddelar han beslut därom. I vad ett anspråk ogillas hänvisas sökanden att inom viss tid väcka talan mot staten vid domstol. Har sökanden redan väckt talan vid underrätt mot staten eller kommun om skadestånd enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet, skall hänvisningen avse den underrätten.

Talan mot beslut varigenom justitiekanslern avvisat anspråk utan att uppta det till prövning i sak föres hos Svea hovrätt genom besvär. Be- slut som justitiekanslern eljest meddelat enligt denna paragraf får icke överklagas.

11 & Rätten till ersättning i vad avser anspråk som justitiekanslern ogillat går förlorad, om ej talan mot staten blivit väckt inom den tid och vid den domstol som angivits i hänvisningen.

Sådan talan får icke avse ersättning i annat hänseende eller till högre belopp än som yrkats hos justitiekanslern. Ej heller får fordras gott- görelse för kostnader hos justitiekanslern utöver vad som begärts hos denne i ansökningsårendet.

12 & I fall då någon har varit utsatt för obefogat ingripande vidkännes staten hans ansökningskostnader hos justitiekanslern med undantag för kostnad som icke varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt.

För sådant fall skall beträffande rättegångskostnader vid domstol gälla, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken , att staten, där ej annat föranleds av 18 kap. 6 eller 8 & samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas motparten genom att staten fullföljt talan.

13 % Utgår ersättning enligt denna lag och har sökanden haft rätt till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1945: 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl. upphör att gälla.

Den nya lagen äger därefter tillämpning jämväl i fråga om ingripan- de som skett innan lagen trädde i kraft. Har före ikraftträdandet fram- ställts ersåttningsanspråk på sätt som anges i 5 & gamla lagen, skall dock den lagen tillämpas beträffande ersättning för sådana i dess 1—3 åå omförmälda åtgärder som anspråket avser.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1974: 97 97

Sammanfattningsvis anser psykiatriska nämnden att ersättningsmöj- ligheten i utskrivningsfallen kan tillstyrkas endast om den väsentligt inskränks. Nämnden åsyftar en inskränkning i två hänseenden.

Resonemanget att begäran om utskrivning är enklare än att över- klaga intagningsbeslutet är enligt nämndens mening bärande endast om begäran om utskrivning eller en utskrivning utan initiativ av den intagne kommer kort tid efter intagningen. Har det däremot förflutit en längre tid mellan de båda händelserna, framstår det inte längre som naturligt att se framställningen om utskrivning som en förtäckt miss- nöjesyttring med intagningen. Man har då i stället anledning att tolka den intagnes passivitet som ett accepterande av intagningen. Nämnden erinrar om att utredningen har varit inne på denna tankegång men med hänsyn till de individuella variationerna i vårdtiden inte velat ge en ti- dig eller sen utskrivning annanlbetydclse än som en ledning för er— sättningsfrågans bedömande. Med hänsyn till nämndens intresse av en begränsning av undantagsregelns räckvidd vill nämnden föreslå uppstäl- landet av en tidsgräns, efter vilken ett utskrivningsbeslut ej skulle ge möjlighet till ersättning för en påstått obefogad intagning. Nämnden anser att den angivna tiden bör räknas till dess utskrivningsfrågan aktua- liserats genom ansökan av patienten eller annan som är ansökningsbe- rättigad, genom beslut av överläkaren eller genom dennes anmälan till utskrivningsnämnd eller beslutsnämnd. Hur lång tid som bör bestäm- mas kan man naturligtvis ha olika meningar om. Bestäms tiden till två månader från dagen för intagningen skulle enligt nämndens mening skäligt rådrum ges den som ansåg sig orättmätigt intagen men valde att söka återvinna friheten genom ansökan om utskrivning. Nämnden framhåller att det förda resonemanget främst äger tillämpning på nämndens kompetensområde men att det också har sin tillämpning på de båda andra vårdlagar som avses med den i frågavarande bestämmel- sen. Men även om mot förmodan så inte skulle vara fallet, väger i varje fall vårdfallen enligt LSPV kvantitativt så tungt att resone- manget enligt nämnden bör beaktas åtminstone för dess del. Den

• Sida 116
•  Original

Prop. 1974: 97 116

andra inskränkningen i ersättningsmöjligheten som nämnden åsyf— tar är att den inte bör gälla då intagningen ägt rum på grund av dom- stols förordnande enligt 31 kap. 3 % brottsbalken.

Utskrivningsnämnden för'Götcborgs och Bohus län anser att tillämp- ningen av bestämmelsen i fråga om utskrivningsbeslut torde bereda svårigheter och medföra jämförelsevis höga krav på bevisningen om beslutets oriktighet.

Enligt utskrivningsnämnden för Jämtlands län torde det knappast råda någon tvekan om att möjlighet till ersättning bör finnas i de fall som nämns i den ifrågavarande bestämmelsen. Nämnden utgår ifrån att —— när det gäller LSPV —— utredningen med beslut om kvarhållande avser överläkares beslut enligt 9 & i denna lag. Nämnden framhåller att slutlig utskrivning enligt LSPV i vissa fall beviljas av överläkare och i andra "fall av utskrivningsnämnd eller, efter överklagande, i sista hand av psykiatriska nämnden. Det hör enligt nämnden till vanligheten att patient gång på gång återkommer med begäran om utskrivning samt att överläkaren respektive utskrivningsnämnden därför ofta nödgas meddela avslagsbeslut, innan patienten kan bli försöksutskriven eller slutligt utskriven. Enligt utredningens förslag är det emellertid endast beslutet om intagning eller kvarhållande som kan bli föremål för prövning i ersättningsärendet. Detta innebär att en slutligt utskriven patient saknar möjlighet till ersättning enligt förslaget om ingripandebeslutet visserli- gen varit befogat med patienten utan tillräcklig grund måst kvarstanna på sjukhuset längre tid än som varit nödvändigt, trots att han ansökt om utskrivning. Utskrivningsnämnden vill därför ifrågasätta om inte avslag på begäran om slutlig utskrivning bör jämställas med beslut om kvar- hållande och på så sätt bilda underlag vid prövning av ersättningsfrågor enligt lagförslaget.

Göteborgs socialförvaltning ifrågasätter om man vid tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen bör göra åtskillnad mellan placering i ungdomsvårdsskola och placering i annan vårdförm, t.ex. barnhem. Enligt förvaltningen borde det övervägas om inte ersättning kunde till- komma även när någon har varit placerad i barnhem eller enskilt hem under samma förutsättningar som gäller den som utskrivits från ungdomsvårdsskola. t

.S'ocialförvaltningen i Helsingborg har förståelse för utredningens för- slag med tanke på att klagovägen sällan anlitas. Även om bestämmelsen bör uppfattas som ett undantag anser förvaltningen dock att den inger betänkligheter. Förvaltningen biträder emellertid förslaget i förhoppning att den aviserade förstärkningen av rättshjälpen vid administrativa fri- hetsberövanden med all sannolikhet kommer att minska surrogatutskriv- ningarna.

8. Ersättningsgill skada och ersättningens storlek

Utredningens förslag att ersättning skall utgå för hinder elle r f ö r i u s t i n ä r i n g, såsom mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse eller nedsättning av arbetsförmågan, varjämte ersättning skall utgå för n ö d i g a k 0 s t n a d e r som har samband med frihetsinskränkningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

JK påpekar att utredningen synes utgå från att frihetsinskränkning i sig konstituerar en personskada. Emellertid torde uttalanden under för— arbetena till skadeståndslagen (prop. 1972: 5 s. 576) ge vid handen att personskada förutsätter fysisk skada på den mänskliga kroppen. Även kroppsliga och psykiska sjukdomstillstånd är att räkna till personskada. En frihetsinskränkning innefattar däremot i sig inte någon personskada i skadeståndslagens mening. Den skada som frihetsinskränkningen kan innefatta utgör normalt en ren förmögenhetsskada. Sådan skada är en— ligt skadeståndslagen underkastad vissa särskilda inskränkningar i er— sättningshänseende som inte är tillämpliga på person- eller sakskada. Jämlikt 3 kap. 5 & skadeståndslagen utgår ersättning för ren förmögen- hetsskada, som vid felaktig eller försumlig myndighetsutövning uppkom- mit till följd av intrång i näringsverksamhet, endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller för- summelsens beskaffenhet och övriga omständigheter. Fråga uppkommer om liknande inskränkning bör gälla för ersättning enligt den nu ifråga— varande speeiallagstiftningen. Det torde enligt JK vara uppenbart att det finns anledning att visa återhållsamhet när det gäller vinster som från allmänna synpunkter framstår som oskäliga eller över huvud taget kan sägas gå utöver vad som normalt är förknippat med en verksamhet av ifrågavarande slag. Enligt JK framstår det som rimligt att en liknande begränsningsregel blir tillämplig för de ersättningar varom är fråga i förslaget. Det torde därvid vara möjligt att bygga på konstruktionen i

• Sida 127
•  Original

Prop. 1974: 97 ' 127

3 kap. 5 %, dock att såsom jämkningsgrunder inte kan ifrågakomma ”felets eller försummelsens beskaffenhet”. JK anser att det i samman- hanget förtjänar övervägas att utsträcka begränsningen att gälla inte bara vad som i skadeståndslagen betecknats som näringsverksamhet utan även annan ekonomisk verksamhet som bedrivs självständigt och i vinstsyfte. Även för sådana fall som inte är näringsverksamhet finns enligt JK starka skäl för en motsvarande begränsning i ersättningsrätten.

JK ifrågasätter vidare om inte det strängare ansvaret enligt den före- slagna lagen bör gälla även skador på person och egendom som upp- kommit vid ett gripande som senare följts av anhållande m.m. vilket lett till ersättningsrätt enligt lagen. Väl torde den skadelidande i dessa fall för exempelvis skada på kläder samt sveda och värk kunna grunda anspråk på ersättning på skadeståndslagen. JK framhåller emellertid att det inte är givet att så alltid skulle vara förhållandet och finner det lämpligt att även sådan skada kan regleras enligt den särskilda lag- stiftningen. även om frågan är av begränsad praktisk betydelse.

1.0 framhåller att det är av väsentlig betydelse för den enskilde som oförskyllt blivit föremål för frihetsberövande inte enbart att han ersätts för förlorad arbetsförtjänst, nedsatt arbetsförmåga och psykiskt lidande utan även att han har kvar sin anställning. Det torde enligt LO inte vara ovanligt att personer som blivit föremål för frihetsberövanden av viss varaktighet på ena eller andra sättet mister sin anställning på grund där— av. I förslaget synes man mena att förlust av anställning inte skall kunna föranleda ersättningsrätt. LO anser det rimligt att, så länge frågan om anställningstrygghet i sådana situationer inte lagligen lösts, enskilda som efter obefogade frihetsberövanden inte kan återgå till tidigare anställning skall beredas någon form av stöd. LO föreslår därför att den enskilde i ett sådant fall under viss tid efter det frihetsberövandet upphörde får ekonomiskt stöd för sökande av ny anställning.

Skadeståndskommittén framhåller att förarbetena till skadeståndsla- gen ger vid handen att ekonomisk förlust till följd av frihetsberövande normalt utgör ren förmögenhetsskada. Enligt kommitténs mening är det angeläget att den föreslagna lagstiftningen, vilken framstår som en kom- plettering till skadeståndslagen, bygger på samma begreppsbildning som denna lag. Det bör emellertid framhållas att skada till följd av frihets- berövande undantagsvis kan ha karaktären av verklig personskada i skadeståndslagens mening. Detta är fallet inte bara då ett frihetsingri— pande verkställs på ett alltför hårdhänt sätt utan också när ett frihets- berövande annars skadar en omhändertagens fysiska eller psykiska hälsa eller rentav leder till dödsfall. En omhändertagen person kan t. ex. bli förhindrad att ta livsviktig medicin eller gå miste om behövlig vård, eftersom han är i ett sådant tillstånd att han inte kan klargöra sin belä- genhet för polis eller vårdpersonal. Sådana skador kan tänkas uppkomma även utan vållande från det allmännas sida.

Kommittén har övervägt, om det inte kunde synas naturligt att också dessa skadefall omfattades av en lagstiftning som den föreslagna. Ut- redningen har ansett personskador vid själva verkställandet av frihets- berövandet böra hållas utanför lagens område —— till synes eftersom det allmänna ändå skulle bli ansvarigt för sådana skador, såvida de inte framstår som självförvållade. Det torde dock inte vara helt opraktiskt att skador — undantagsvis av allvarlig art — uppkommer vid ett in- gripande, som utförs på ett helt försvarligt sätt. Man kunde göra gäl- lande att det skulle stämma med förslagets allmänna inställning om den

• Sida 128
•  Original

Prop. 1974: 97 128

skadelidande också i detta läge får laglig rätt till ersättning.. Har han varit medvållande till sin skada, skulle då i varje fall ett jämkat skade- stånd kunna utgå. — Å andra sidan har skador av dessa slag knappast ett sådant samband med det felaktiga i frihetsberövandet att en ut- vidgning av det strikta ansvaret till sådana fall framstår som naturlig. Personskador av samma orsak kan inträffa även vid befogat frihets- berövande (eller, såvitt de beror på bristfällig vård och liknande, utan varje samband med ett tvångsingripande). Också andra komplikationer skulle uppkomma genom utvidgningen. Kravet på att frihetsberövan- det skall ha varat mer än 24 timmar i sträck skulle framstå som föga rationellt vid personskada, och vissa av de i lagförslaget angivna rekvi- sitcn för ansvar skulle te sig otillräckliga, särskilt om frihetsberövandet lett till dödsfall. Enligt kommitténs mening torde en utvidgning av lag- stiftningen till "att omfatta personskador i sådan grad försvåra dess tek- niska genomförande, att den inte kan förordas.

När det gäller ersättningens storlek framhåller skadeståndskommit-- tén att full ersättning bör utgå för den ekonomiska förlust som frihets— berövandet medfört, även vid hinder och förlust i näring. I betänkandet berörs inte den begränsning av ersättningen för ren förmögenhetsskada vid intrång i näringsverksamhet, som framgår av 3 kap. 5 & skadestånds- lagen. Enligt kommitténs mening skulle det emellertid vid de flesta fall av frihetsberövanden framstå som obilligt, om skadeståndet skulle be- gränsas enligt regeln i 3 kap. 5 & skadeståndslagen. En tänkbar gräns skulle vara att hänvisa till skadeståndslagens regel så snart inte något egentligt frihetsberövande förekommit.

Kannnarräncrz [ Göteborg anser att en schablonisering bör efter- strävas. Härigenom kan utredningar och eventuella rättegångar för— enklas utan att därför den enskilde kan antas bli missgynnad. En schablonmässig bestämning av ersättningarna kan enligt kammarrätten också förväntas medföra att kostnaderna för att fastställa dem kan hål- las på en rimlig nivå.

Utredningen har ingående diskuterat att i fråga om förlorad arbets- förtjänst bcräkna ersättningen efter sjukpenningen i den sjukpenning- klass, vari vederbörande var placerad vid tidpunkten för frihetsinskränk— ningens början, och kommit till slutsatsen att en sådan lösning är för- knippad med sådana nackdelar att det inte bör rekommenderas. Kam- marrätten delar inte denna uppfattning. Enligt kammarrättens meging skulle beräkning av ersättningen efter sjukpenningen i flertalet fall vara förenad med bestämda fördelar. Vid sidan av fördelarna i form av enk- lare reglering av ersättningsärendena torde sjukpenningen i allmänhet ge en lika ”rättvis” kompensation som ersättning beräknad efter gängse metoder. Härvid bör man hålla i minnet. att det övervägande antalet fall, där ersättning kan komma i fråga, får antas komma att gälla förberedande judiciella frihetsinskränkningar, som i regel är förhållan- devis kortvariga, och då ofta personer med inte alltför ordnade anställ- ningsförhållanden. I sådana fall kommer en beräkning av inkomstbort- fallet enligt gängse metoder att vila på förhållandevis lösa antaganden och kan knappast sägas ge en mera rättvisande bild av inkomstförhål- landcna än sjukpenningen representerar. Kammarrätten anser vidare att man inte har anledning att i sammanhanget fästa någon större vikt vid det förhållandet att sjukpenningen i princip inte utgör full kom- pensation för inkomstbortfallet. Enligt nuvarande system med skattefri sjukpenning innebär sjukpenningen ofta överkompensation vid kortare

• Sida 129
•  Original

Prop. 1974: 97 - 129

sjukdomsfall. Vid övergång till beskattad sjukpenning försvinner denna effekt, men enligt föreliggande utredningsförslag (SOU- 1972: 60) skall i så fall kompensationsgraden samtidigt höjas till 90 %. En underkom- pensation av denna storlek är enligt kammarrättens mening försumbar i sammanhanget med hänsyn till de svårigheter som ofta föreligger att på annan väg beräkna inkomstbortfallet på ett rättvisande sätt.

Ett skäl som utredningen har anfört mot att beräkna ersättningen ef- ter sjukpenningen, är att sjukpenningklassplaceringen i ett stort antal fall är för låg på grund av att vederbörande försummat att anmäla in- komständring till försäkringskassan. Enligt kammarrättens mening bör ersättningen likväl beräknas efter sjukpenningen. Att ersättningen blir för låg kan ju helt hänföras till att vederbörande inte iakttagit vad som lagligen ålegat honom. Vidare har utredningen pekat på riSken att de er- sättningsberättigadc i ökad utsträckning försöker få ut ersättningen enligt skadeståndslagen. om sjukpenningen väljs som bas för inkomst- bortfallsersättning enligt den föreslagna lagen. Kammarrätten anser så- dana farhågor synnerligen överdrivna. Som framhållits i olika sam- manhang är skadeståndslagens villkor för att få ersättning av det all- männa för beslutsskador så rigorösa, att anspråk enligt lagen på er- sättning för obefogad frihetsinskränkning måste komma att höra till de absoluta sällsyntheterna.

Kammarrätten är emellertid medveten om att sjukpenningen inte i alla lägen representerar en någorlunda rimlig ersättning för det in- komstbortfall som varit förenat med en frihetsinskränkning. Som fram- går av betänkandet är det inte svårt att finna exempel på att ersättning, som beräknas på denna grund, kan bli både uppenbart för hög och up- penbart för låg. Regeln om sjukpenningen som beräkningsgrund bör därför inte gälla utan undantag. Om det är uppenbart att inkomst- bortfallet är väsentligen högre eller lägre än den kompensation sjuk- penningen representerar, bör ersättningen beräknas efter gängse meto- der. Kammarrätten föreställer sig att det kan bli aktuellt att tillämpa en undantagsregel. bl.a. när fråga är om långa frihetsberövanden eller om en frihetsinskränkning som inte berövat vederbörande möjligheten till förvärvsarbete. Däremot bör. som redan framhållits, en undantags- regel inte gälla för sådana fall då sjukpenningklassplaceringen varit för låg på grund av vederbörandes egen försummelse.

Kammarrätten föreslår således att ersättning för inkomstbortfall i princip skall beräknas efter sjukpenningen i den sjukpenningklass vari vederbörande var placerad när frihetsinskränkningen vidtogs samt att annan beräkningsgrund skall tillämpas bara om det är uppenbart att inkomstbortfallet varit väsentligt större eller mindre än den inkomst sjukpenningen representerar. Ersättning, som beräknas på grundval av skattefri sjukpenning, bör givetvis också den vara skattefri.

Utredningens förslag att frihetsberövandet alltid skall anses medföra själsligt lidande eller obehag och alltid medföra rätt till ersättning, i första hand med normaliserat belopp, har kritiserats i flera remissvar.

RÅ förklarar sig inte kunna tillstyrka förslaget beträffande ersättning för psykiskt lidande. Han finner det i och för sig tilltalande med den generösa bedömning som ligger till grund för förslaget i denna del. Enligt RÅ:s mening bör ersättning som regel utgå." Det framstår dock som i det närmaste orimligt om ersättning inte i vissa situationer skulle kunna vägras. RÅ hänvisar härvid till de exempel som lämnas i de

• Sida 130
•  Original

Prop. 1974: 97 130

remissvar från olika åklagare som redovisas i det följande. Enligt RÅ:s mening är det ofrånkomligt att det skall finnas en möjlighet att göra skälighetsbedömningar. En regel av denna innebörd kan utformas på olika sätt. I stället för att — som föreslagits — frihetsberövande auto- matiskt skall medföra ersättning för psykiskt lidande kan bestämmelsen ges den innebörden att ersättning utgår för lidande. Man uppnår här- igenom bättre överensstämmelse med skadeståndslagens terminologi och öppnar möjlighet att vägra ersättning i fall där sådan skulle framstå som stötande.

För att förenkla bedömningen och åstadkomma ett snabbt för- farande har föreslagits att ersättning för psykiskt lidande som huvud- regel skall utgå med standardiserat belopp. RÅ framhåller att det naturligtvis är önskvärt med ett snabbt och enkelt system vid prövningen av ersättningsärenden. Att standardisera ersättningen för en skada som till sin natur är sådan att den kräver uppskattning förefaller emellertid mindre lämpligt. En konsekvens av förslaget blir också att full ersätt- ning utgår både för det fall att ett frihetsberövande helt hävs och det fallet att åtgärden i stället utbyts mot en mindre ingripande, t.ex. att häktning ersätts med reseförbud. Övervägande skäl talar enligt RÅ:s mening för att bestämmelsen utformas så att den ger möjlighet till nyanserade överväganden i fråga om ersättningens storlek. RÅ fram- håller avslutningsvis att en sådan ändring f. ö. torde bli en nödvändig följd, om hans förslag godtas att ersättning för psykiskt lidande inte ovillkorligen skall utgå.

Överåklagttrtvz i Stockholm ifrågasätter om frihetsberövande undan- tagslöst skall anses ha medfört själsligt lidande eller obehag och därmed grunda ersättningsrätt. Flertalet av de personer mot vilka t. ex. anhål- lande och häktning vidtas har enligt överåklagarens mening tidigare lagförts för brott och i anledning härav varit berövade friheten. De är vid tiden för ingripandet ofta märkta av sprit- eller narkotikamiss- bruk samt saknar fast bostad och anställning och ett frihetsberövande framstår därför stundom närmast som en humanitär åtgärd. De vistas vanligen i en miljö där asocialitet och kriminalitet hör till ordningen för dagen. Tanken att ett frihetsberövande hos dem skulle vara ”ägnat att framkalla känsla att man av sin omgivning uppfattas såsom en människa som brister i personligt eller medborgerligt värde” eller att frihetsberövandet i något annat hänseende skulle medföra kännbart obehag, är enligt över-åklagarens mening verklighetsfrämmande. Fall förekommer naturligtvis där socialt anpassade personer i anledning av misstanke om brott blir berövade friheten och i anledning härav åsamkas själsligt lidande eller obehag. Överåklagaren anser att rätt till ersättning därför bör begränsas till fall, där det av särskilda skäl fram— står som motiverat.

Länstiklagarcn [ Norrbottens län anser också att rätten till ersättning för lidande bör begränsas. Länsåklagarcn i Stockholms och Gotlands län har samma inställning och föreslår att ersättning för lidande får utgå om synnerliga skäl föreligger.

Överåklagaren i Malmö anser att de föreslagna beloppen i fråga om ersättning för själsligt lidande och obehag synes acceptabla, om det olaga frihetsberövandet drabbat en till åren kommen, tidigare oförvitlig person. men framstår som orimligt höga då man har att göra med noto- riska förbrytarelement. Enligt .överåklagaren kan man befara att er- sättningsreglerna, utformade på föreslaget sätt, kommer att av för-

• Sida 131
•  Original

Prop. 1974: 97 131

brytarelementen utnyttjas som inkomstkälla. Den yrkesmässiga brotts- ligheten, speciellt narkotikalangarnas verksamhet, är planmässigt ut- arbetad och svår att utreda. Gärningsmännen är på grund av de stora vinster som hägrar inställda på att ta risken av att bli anhållna och häktade som följd av sin verksamhet. Något egentligt lidande eller obehag torde de inte känna av ett frihetsberövande. Skulle till följd av bristande bevisning åtalet ogillas —— mencder i narkotikamålen hör till vardagsrutinen —— eller åklagaren tvingas avskriva målet på grund av bristande bevisning, skall den misstänkte, som ej har något medborger- ligt anseende att förlora, kunna kräva ersättning med stora belopp. Överåklagaren finner förslaget på denna punkt verklighetsfrämman— de. Nuvarande bestämmelser, att synnerliga skäl skall föreligga för att ersättning för själsligt lidande eller obehag skall utgå. synes honom bättre motsvara det praktiska livets krav.

ÖB finner det angeläget att den föreslagna uppdelningen mellan olika typer av frihetsinskränkningar genomförs och att endast ett konkret frihetsberövande kan komma att ersättas efter den föreslagna normen. Det ligger enligt ÖB:s mening nära till hands att bedöma påföljderna fritidsstraff och tillrättavisning såsom annan frihetsin— skränkning än frihetsberövande. Med en sådan bedömning skulle ersätt- ning för lidande kunna utgå endast vid synnerliga skäl.

.S'ocialförvu/tningen i Helsingborg ifrågasätter om ersättning för själsligt lidande i anledning av frihetsberövande är befogad vid ett tvångsomhändertagande av barn i de lägre åldrarna.

Förslaget att ersättning för själsligt lidande eller obehag skall utgå med standardiserade belopp har föranlett delade meningar bland re- missinstanserna.

Socialförralrningen i Helsingborg bedömer förslaget om standardise- rad ersättning för psykiskt lidande eller obehag av frihetsinskränkningen som i hög grad tillfredsställande. Socialstyrelsen vill principiellt an- sluta sig till förslagets tanke, att sådan ersättning om möjligt bör utgå efter schablon för undvikande av administrativt merarbete och inveck- lade behovsprövningar. Styrelsen anser dock, att de föreslagna beräk- ningsgrunderna inte ger ett materiellt tillfredsställande resultat. Enligt styrelsen torde man med ganska stor säkerhet kunna utgå från att många, kanske flertalet, obefogade frihetsberövanden kommer att ut- göras av korttidsomhändertaganden under ett fåtal dygn. Enligt för- slaget kommer nämnda ersättning för ett frihetsberövande som om- fattar endast drygt 24 timmar med nuvarande basbelopp att uppgå till ca 900 kr., medan motsvarande ersättning för ett helt års frihetsberö- vande kommer att utgöra endast ca 12700 kr. eller ca 14 gånger så mycket. Styrelsen finner att ersättningen för längre obefogade frihets- berövanden. inte står i rimlig proportion till det lidande som dessa måste ha förorsakat i relation till den ersättning som föreslås utgå för kortare obefogade frihetsberövanden. Enligt styrelsens mening bör förslaget i denna del omarbetas.

JK säger sig vara tveksam om den föreslagna ordningen. Omstän- digheterna varierar starkt från fall till fall och frågan om ersättning för lidande eller obehag lämpar sig knappast för en schablonlösning, vare sig när det gäller förutsättningarna för ersättningens inträde eller vad avser ersättningsbeloppens bestämmande. JK anser att den hittills- varande principen med skälighctsprövning för varje särskilt fall bör bibehållas. ehuru den måhända inte bör utformas lika restriktivt som

• Sida 132
•  Original

Prop. 1974: 97 " 132

f.n. Möjligen kan regeln beträffande frihetsberövande ges den inne- börden att rätt till ideell ersättning föreligger, om ej särskilda skäl är däremot. Prövningen av ersättningsbelopps storlek bör då också lämp— ligen ske utan tillämpning av några i lagen fastställda normaltaxor. i'l'lalmö socialförvaltning anser beräkningsgrunderna. för ersättning för själsligt lidande och obehag alltför schablonartade och framhåller att de kan leda till orimligt höga ersättningsbelopp, speciellt vid kortare frihetsinskränkningar. _

Skadesnindskommittén påpekar att utredningen i sitt resonemang'när det gäller ersättning för lidande utgår från regeln i 5 kap. 1 & skade- ståndslagen om ersättning för lidande bl. a. vid brott mot den personliga friheten. Härvid har dock inte berörts uttalandet i lagens motiv, att ett tjänstefel, som medför att någon berövas friheten, inte i och för sig torde föranleda att 5 kap. 1 5 blir tillämplig (se prop. 1972: 5 s. 571). Uttalandet kan tyda på att skadeståndslagen även allmänt sett syftar till en viss restriktivitet i fråga om ersättning för lidande i sådana fall som betänkandet avser. Kommittén ifrågasätter dock om det nämnda motiv- uttalandet bör bli vägledande för den fortsatta rättsutvecklingen. Starka skäl talar för en generös inställning i de fall lagförslagetlavser.

Kommittén anser dock att de föreslagna reglerna om ersättningens bestämmande kan diskuteras. Svårigheten att uppskatta storleken av ett lidande i fall som de aktuella talar utan tvivel för en standardise- ring av ersättningsbeloppen. Det synes befogat att åtminstone i regel bortse från att själva frihetsberövandet kan upplevas på skilda sätt av olika personer. Mera tveksamt år det om man också kan bortse från att den kränkande effekten av ett beslut om frihetsberövande i hög grad varierar med omständigheterna. Med förslagets uppläggning är det visserligen konsekvent'att i princip inte beakta sådana förhållanden som den skadelidandes förflutna, t. ex. om han är tidigare straffad eller ej. Däremot synes det mera diskutabelt om man bör låta samma schablon- belopp utgå vid alla de olika formerna av frihetsberövande — judiciella och administrativa — oavsett om grunden är ett påstått brott eller ett påstått vårdbehov, och oavsett graden av publicitet kring beslutet. I så fall får man räkna med att undantagsregeln om beräkning efter lidandets art och omfattning kommer att tillämpas betydligt oftare än den sak- kunnige synes ha avsett.

En sådan schablonisering som föreslagits, framhåller kommittén vida- re, synes under alla omständigheter bara kunna grundas på betraktelse- sättet att det lidande som beslutet medför är ringa i jämförelse med det som följer av själva frihetsberövandets verkställande. något som också synes ha varit utredningens mening. Men man kan i så fall sätta i fråga om det är konsekvent att enligt de föreslagna normerna längden av fri- hetsberövandet skall ha så mycket mindre betydelse än det förhållandet. att ett frihetsberövande ägt rum. En sådan rcgcl kan också medföra stötande motsättningar till fallet då ett kännbart och uppseendeväekande frihetsberövande upphör inom ett dygn och därför inte grundar någon ersättningsskyldighet enligt lagen.

Vad åter angår ersättningsbeloppens storlek påpekar kommittén att förslaget går ut på en viss höjning av ersättningsnivån i rättspraxis röran- de 1945 års lag, oaktat ersättning numera skall utgå också vid mindre kränkande frihetsinskränkningar och i fall där starka misstankar kvar- står mot den skadelidande. Av intresse är här en jämförelse med praxis rörande andra slag av ideellt skadestånd, närmast för sveda och värk.

• Sida 133
•  Original

Prop. 1974: 97 133

Enligt av trafikförsäkringsföreningen rekommenderade normer, som HD godtagit som utgångspunkt för värderingen (se senast NJA 1972 s. 81), utgör ersättning i fall av svårartad skada vid sjukhusvistclse under en månad 720 kr. och ett är ca 6 000 kr. Vid frihetsberövande under sam- ma tid föreslås en gottgörelse av normalt 2 800 resp. 12 180 kr.; för ett dygn blir ersättningen 840 kr. Särskilt om ersättningen främst skall avse det lidande själva frihetsberövandet medför tycks dessa belopp påfallan— de högt tilltagna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att standardiseringen av ersättningen för själsligt lidande eller obehag genom ett uttryckligt stadgande i lagen främst synes vara behövlig därför att reglerna är avsed- da att ligga till grund för ett ccntraliserat förfarande. Enligt hovrättens mening är en sådan handläggning olämplig. Det finns inte något skäl att frångå bestämmelserna om handläggning i 1945 års lag. I fråga om administrativa frihetsberövanden bör skadeståndslagens handläggnings- regler gälla.

inte heller rikspolisstyrelsen anser sig kunna tillstyrka att ersättning" i normalfallet skall utgå med ett standardiserat belopp. Anledningen här- till är, att det kan vara en betydande skillnad i detta hänseende mellan olika människor i analoga situationer. Enligt styrelsen torde det vara ostridigt, att en tidigare ostraffad person — oberoende av social ställ- ning —— som bor på en mindre ort tillskyndas ett avsevärt större lidande vid ett oförskyllt frihetsberövande för t. ex. en inbrottsstöld än en gravt kriminaliserad person i en storstad. För den förstnämnde kan frihets- berövandet ur personlig och social synpunkt medföra avsevärt men me- dan detta endast i ringa mån —— eller t. o. ni. inte alls — behöver vara fallet för den sistnämnde. Ett genomförande av de föreslagna ersätt- ningsreglerna i förevarande avseende kan t.o.m. medföra, att personer som lever under miserabla sociala förhållanden kan frestas att spekulera i att bli berövade friheten under kort tid för att därefter komma i åt- njutande av den för dem generöst tilltagna ersättningen. Styrelsen anser därför att ersättningen måste beräknas efter ett skälighetsavgörande i varje enskilt fall. Detta kommer visserligen att medföra mer arbete för de beslutande myndigheterna, men å andra sidan torde man kunna för- vänta ett mindre antal ansökningar. Intet torde dessutom hindra, att den föreslagna schablonersättningcn får ligga till grund för bedömningen av normalfallen. .

Kammarrätten i Göteborg ansluter sig till den föreslagna principen att storleken av ersättning för själsligt lidande eller obehag inte skall kunna påverkas av ändringar i penningvärdet. Enligt kammarrätten bör emellertid principen utföras mera konsekvent än som skett i förslaget. Enligt detta påverkas ersättning, som utgår på grund av domstolsbeslut, inte av ändring i index som inträffat efter det att JK tog ställning till saken. Kammarrätten föreslår i stället att ersättningen skall knytas till det basbelopp som gäller då ersättningen blir tillgänglig för lyftning. I de allra flesta fall torde resultatet bli detsamma som enligt utredningens förslag, eftersom det alldeles övervägande antalet ersättningsärendcn får antas bli slutrcglcrade av JK.

9. Statens ansvar för ersättningen

Kommunförbundet finner det rimligt att staten påtar sig ansvaret för det ökade ersättningsskydd som Utredningsförslaget innebär i jämförelse

• Sida 134
•  Original

Prop. 1974: 97 134

med skadeståndslagen. Kommunens ansvar enligt skadeståndslagen kvar- står emellertid och utredningens förslag om att staten ges regressrätt gentemot kommun avseende utgiven ersättning enligt den nya lagen för skada som kommunen svarar för enligt skadeståndslagen synes därför rimligt. Den utökning av ersättning som utredningsförslaget medför i jämförelse med skadeståndslagen får däremot givetvis inte göras gällande regressvis. '

Landstingsförbundet framhåller att statens regressrätt gentemot kom- mun har en juridisk-teknisk betydelse när det gäller förhållandet mellan ersättning enligt föreliggande förslag och skadeståndslagen. Bestämmel- sen torde inte få någon större ekonomisk betydelse för landstingskom- munerna. Förbundet noterar i detta sammanhang utredningens anmärk— ning att staten av praktiska hänsyn kan finna det lämpligt att avstå från att föra regresstalan.

Polismästaren i Stockholm framhåller att statens rätt till regresstalan mot försumlig tjänsteman är mycket allmänt beskriven. Av betänkandet framgår att större regressrätt än vad Som medgivits i skadeståndslagen ej varit avsett att införas. Det kan ifrågasättas om inte en hänvisning till skadeståndslagen bort intas i den nya lagen.

Kammarrätten i Göteborg anser att den föreslagna bestämmelsen om regressrätt för staten är överflödig, eftersom skadeståndslagens bestäm— melser om regressrätt kommer att bli tillämpliga, även om den före- slagna lagen inte innehåller någ-ra regler i frågan. Med hänsyn till skadeståndslagens rigorösa krav för ansvarighet såväl från kommuns som från anställds sida för beslutsskador har man anledning att räkna med att regresskrav kan komma att aktualiseras bara i rena undan- tagsfall. Kammarrätten anser dessutom att regresskrav från staten mot kommun i princip inte bör förekomma. Man bör emellertid kunna räk- na med att sådana regresskrav, i den mån frågan över huvud taget blir aktuell, inte kommer att väckas. Enligt kammarrättens mening är frågan alldeles för liten för att motivera ett särskilt undantag i lag- stiftningcn.

Enligt hovrätten för Skåne och Blekinge är det i och för sig ett kor— rekt påpekande att staten genom att betala ersättning enligt den nya lagen inträder i den rätt enligt skadeståndslagen som sökanden kan ha haft mot kommun. En verksamhet för att återkräva dylika belopp mellan stat och kommun synes emellertid hovrätten vara en menings- lös verksamhet på vilken allmänna medel inte bör få offras.

10. Förfarandet

Utredningens förslag i fråga om förfarandet vid prövning av ersätt- ningsanspråk tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remiss- instanser.

Till dem som uttalar sig positivt om förslaget hör bl. a. JK, RÅ, läns— åklagaren i Norrbottens län, kriminalvårdsnämnden och statskontoret.

Tveksamhet mot förslaget kommer till uttryck i yttrandena från ut- skriwzingsnämnderna för Västmanlands och Kopparbergs län samt Jämt— lands län. Kammarrätten i Göteborg ställer sig frågande inför det regel- system som byggts upp i fråga om förfarandet och föreslår att ersätt- ningsärendena handläggs på samma sätt som när det gäller anspråk mot staten enligt skadeståndslagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det självklart att JK själv eller genom annan myndighet bör vara verk-

• Sida 135
•  Original

Prop. 1974: 97 135

sam som företrädare för staten i ersättningsärenden och föreslår att bestämmelserna härom skall utgå.

Statskontoret påpekar att förslaget i denna del nära ansluter sig till den ordning som enligt kungörelsen 1972: 416 gäller i fråga om stats- myndigheternas skadereglering i vad avser s.k. beslutsskador. Vid så- dant förhållande föranleder förslagets förfaranderegel inte någon erinran från statskontorets sida. Enligt statskontoret bör man med den förutsatta centrala handläggningen av alla ifrågavarande ersättningsärendena ge- nom JK:s försorg uppenbarligen räkna med att en viss enhetlighet i praxis kommer att skapas, inte minst i vad gäller beräkningen av er- sättningsbelopp i olika hänseenden.

Enligt förslaget skall JK ha rätt att besluta om ersättningar utan nå— gon beloppsmässig begränsning. Under hänvisning till den beloppsgräns — 100000 kronor — intill vilken JK äger besluta i ärenden rörande skadeståndsanspråk enligt nyssnämnda kungörelse 1972: 416 vill stats- kontoret för sin del ifrågasätta om inte en motsvarande begränsning lämpligen bör tillämpas även på nu ifrågavarande område. Ersättnings— ärendcn avseende belopp som överstiger nämnda gräns torde i så fall — liksom fallet är enligt kungörelsen 1972: 416 — få hänskjutas till Kungl. Maj:t. En beloppsgräns i enlighet med vad sålunda anförts bör enligt statskontorets mening möta så mycket mindre betänkligheter som det enligt vad i betänkandet anförts mera sällan torde bli fråga om annat än belopp av tämligen ordinär storlek.

JK finner den föreslagna ordningen i sina huvuddrag ändamålsenlig för handläggning av hithörande ärenden. Det finns, framhåller JK, an- ledning tro att flertalet ärenden kommer att — såsom utredningen syftat till vid utformningen av handläggningsreglerna — anhängiggöras hos J K och att väckande av domstolsprocess kommer att bli ett komplement till JK:s prövning.

I vissa enskildheter vill JK anföra synpunkter på förslaget. Utred- ningen föreslår att JK skall, när anspråk av honom helt eller delvis ogil- lats, hänvisa sökanden att stämma till domstol. En sådan hänvisning ter sig naturlig, när frågan om ersättning är i bevishänseende eller i rätts- ligt avseende tveksam. På samma sätt förfares inom utsökningsrätten när tredje man. som påstår bättre rätt till utmätt gods, får hänvisning att stämma, om han visat sannolika skäl för sitt påstående (69 & utsök- ningslagen). Står däremot vid JK:s prövning helt klart, att ersättning ej kan komma i fråga — om exempelvis begärs ersättning för frihetsin— skränkning som ej omfattas av lagen eller framställs anspråk på gott— görelse enligt lagen för en frihetsinskränkning som blivit ersatt av en inskränkning som klart är av lika sträng art — ter det sig oegentligt att låta JK:s beslut om ogillande av anspråket åtföljas av en hänvisning att stämma. Även i dessa fall bör det naturligtvis stå den enskilde fritt att gå till domstol med sitt krav, men det bör i så fall ske utan någon JK:s hänvisning i saken. Regeln om hänvisning synes JK kunna utgå och er- - sättas med en bestämmelse om att efter JK:s beslut domstolsprövning kan ske under förutsättning att talan anhängiggörs inom viss tid efter beslutet. Försittes denna tid föreligger processhinder. En sådan regel skulle kunna ha tillämpning även på fall som enligt förslaget skall av- visas av JK. l bägge fallen skulle alltså den sökande ha att, om han önskar rättslig prövning av sitt anspråk vid domstol, vända sig till dom- stol inom viss tid vid äventyr att hinder för talans upptagande inträder. Vid sådant förhållande. bortfaller behovet av rättsmedel för att överklaga avvisningsbeslut.

• Sida 136
•  Original

Prop. 1974: 97 136

Beträffande JK:s beslut i övrigt föreslås i betänkandet att de inte skall kunna bli föremål för överklagande. Enligt vad JK påpekar avviker detta från vad som gäller för skadereglerande myndighets ställnings- tagande i ersättningsfrågor. Sådana partsbesked torde kunna genom besvär överklagas hos Kungl. Maj:t men också bringas under Kungl. Maj:ts prövning genom anmälan eller annan formlös klagan. Vad så- lunda gäller för den statliga skaderegleringcn är uttryck för en allmän princip inom förvaltningsrättcn (jfr SOU 1964: 27 s. 116). Enligt JK torde inte skäl föreligga att för den aktuella speciallagstiftningen inta en annan ståndpunkt.

RÅ finner utredningens förslag om centraliserad handläggning av ersättningsärendena innebära bestämda fördelar i förhållande till gällan- de rätt. Han anser emellertid att vissa detaljer i förslaget kan diskuteras. I likhet med JK anser RÅ sålunda att regeln om hänvisning till domstol bör utgå och att sökanden i stället har att inom viss kortare tid väcka talan vid domstol om han önskar ersättningsfrågan prövad enligt lagen. Denna regel bör också gälla om JK ej prövat ärendet isak.

Utskrivningsnämnden för Västmanlands och Kopparbergs län befarar att en central prövning av dessa frågor genom en enda myndighet kan komma att bli tämligen betungande. Har JK ogillat ett anspråk, skall sökanden hänvisas att väcka talan mot staten vid domstol. Nämnden ifrågasätter lämpligheten av att domstol, som i viss mån står under JK:s tillsyn, på detta sätt får att pröva JK:s beslut.

Enligt utskrivningsnämnden för Jämtlands län kan det inte uteslutas att besvärliga utrednings- och bevisfrågor kan uppkomma i samband med prövningen av ersättningsärendena, särskilt när det gäller ersätt- ningens storlek och tillämpningen av reglerna vid utskrivning. Vidare får man, såsom även framhålls i betänkandet, räkna med att den som anser sig ha lidit skada på grund av frihetsinskränkning vill framställa ersättningsanspråk jämväl med stöd av den nya skadeståndslagen, vilken talan då skall föras vid domstol. Utskrivningsnämnden anser att det därför vore mest ändamålsenligt och från rättssäkerhetssynpunkt mest tilltalande om ersättningsfrågor enligt lagförslaget prövades av domstol eller att i varje fall JK gavs möjlighet att, när han så finner lämpligt, hänskjuta frågor av detta slag till domstols prövning och avgörande.

Kammarrätten i Göteborg säger sig i och för sig inte ha något att erinra mot att JK i första hand anförtros prövningen av anspråk på ersättning enligt den föreslagna lagen. Det regelsystem som i lagen byggts upp kring denna prövning ställer sig emellertid kammarrätten frågande inför. Enligt kammarrättens uppfattning saknas skäl för att konstruera JK:s ställning när det gäller ifrågavarande ärenden på annorlunda sätt än i fråga om anspråk mot staten enligt skadeståndslagen, dvs. som skadereglerare och förhandlingspart på den statliga sidan. Detta be- tyder att det i den föreslagna lagen i princip inte behövs några regler om JK:s verksamhet på ifrågavarande område (jfr prop 1972: 5 s. 386). Det torde dock vara motiverat att i lagen behålla en upplysning för de ersättningssökande om vilken statlig myndighet som man i första hand bör vända sig till.

Rent allmänt vill kammarrätten varna för att bygga upp ett särskilt förfarande beträffande ifrågavarande typ av ersättningar. Redan de föreslagna reglerna vittnar om att ett sådant särskilt förfarande drar med sig behov av samordningsarrangemang med närliggande rättsinstltut och särskilda fullföljdskonstruktioner, allt komplikationer och problem

• Sida 137
•  Original

Prop. 1974: 97 137

som undviks om man håller sig till det gängse mönstret. Liknande syn- punkter framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Interneringsnämnden framhåller att, om någon väcker talan om er- sättning enligt den föreslagna lagen vid domstol i stället för att vända sig till justitiekanslern, målet kommer att handläggas i vanlig ordning med JK som svarande. Den enskilde kan därvid komma att gå miste om fördelar i fråga om utredningen m.m. som skulle vinnas om framställning gjorts hos JK. Enligt nämnden kan det ifrågasättas om inte i ett fall av detta slag man borde bereda den enskilde — som kanske av förbiseende vänt sig direkt till domstol —— möjlighet att göra fram- ställning till' JK och låta målet vila i avbidan på handläggningen hos denne.

Kammarrätten i Göteborg vill starkt ifrågasätta behovet av särskilda preskriptionstider när det gäller ersättningsanspråk enligt den före- slagna lagcn. Visserligen innehåller 1945 års lag särskilda preskriptions- regler, men detta kan knappast vara tillräckligt skäl för att i den före- slagna lagen avvika från den gängse regleringen. Så t. ex. saknar skadeståndslagen särskilda preskriptionsregler. I den mån de föreslagna preskriptionsreglerna motiveras, kan kammarrätten inte finna motive- ringen övertygande. Att ersättningsfrågan rent teoretiskt kan komma att stå öppen upp till tio år i förevarande slag av ärenden synes inte vara en större nackdel än i en mängd andra typer av crsättningsärenden, där de allmänna preskriptionsreglerna gäller. Inte heller argumentet, att man med hänsyn till eventualiteten av ett rättsanspråk enligt skade- ståndslagen har behov av snabba avgöranden av ersättningsanspråk cn- ligt den nya lagen, synes bärande. Enligt kammarrättens mening måste nämnda eventualitet komma att höra till de absoluta sällsynthetcrna. Slutligen framhåller kammarrätten att det ter sig motbjudande att vägra ersättning för obefogad frihetsinskränkning på den grunden att sökanden inte iakttagit en relativt snävt,tilltagen preskriptionstid.

LO anser att tre månaders preskriptionstid för framställning av er- sättningsanspråk är för kort tid för tillvaratagande av den lagstad- gade ersättningsrätten. Enligt LO:s mening bör skyldighet föreligga att, så snart en frihetsinskränkning visat sig vara obefogad, upplysa den bc- rörde om hans lagenliga rättigheter. Man torde nämligen mera sällan kunna utgå från att människor i allmänhet har kännedom om en lag av ifrågavarande slag. LO föreslår därför att regeln om preskriptionstiden ändras på så sätt att en preskriptionstid om minst 6 månader gäller från tidpunkten då vederbörande genom behörig myndighets försorg får kännedom om sina rättigheter enligt lagförslaget samt att preskriptions- tiden för det fall vederbörande inte kan nås med denna upplysning bestäms till två år.

Också invandrarverket ifrågasätter om inte en regel om upplysnings- plikt rörande rättigheterna enligt den föreslagna lagen borde införas. Upplysningen bör lämnas på ett språk som den berörde förstår.

11. Ekonomiska konsekvenser

Länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län framhåller att den begränsning som nu gäller genom att kvarstående misstanke utesluter er- sättning torde verka i hög grad begränsande på antalet ersättningsyrkan- den. Bortfaller denna inskränkning och ersättningsmöjligheterna även i övrigt utvidgas, torde man kunna förvänta att antalet av ifrågavarande

• Sida 138
•  Original

Prop. 1974: 97 138

ärenden kommer att stiga väsentligt. Länsåklagaren instämmer dock i utredningens antagande att de direkta kostnader som kan föranledas av förslaget inte skulle bli överhövan betungande för statsverket. Läns- åklagaren framhåller emellertid att de nya ersättningsreglerna i för- ening med andra ändrade processuella bestämmelser kan åstadkomma att såväl beslut angående tvångsmedel som fällande domar överklagas i betydligt större utsträckning än för närvarande samt att rättsväsendet därigenom kan komma att utsättas för betydande påfrestningar. Lik- nande synpunkter framförs av Iiinsåklagaren i Norrbottens län.

Socialstyrelsen ifrågasätter uttalandet i betänkandet att antalet ärenden inte kan väntas bli särskilt stort. I beaktande av att antalet intagningar enligt LSPV årligen utgör cirka 23 000, torde man kunna vänta sig ett relativt stort antal ärenden enbart inom denna kategori, låt vara att de flesta efter vederbörlig handläggning inte kommer att föranleda någon ersättning. Detta bör beaktas vid bedömning av vilka resurser som er- fordras för administrering av den'föreslagna lagen.

• Sida 139
•  Original

Prop. 1974: 97 139