JK 5172-08-41

Rätten till ersättning och jämkningsfrågan

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om frikännande dom meddelas beträffande den misstanke som har legat till grund för frihetsberövandet. Enligt 3 § gäller detta också om någon i där angivna fall har varit berövad friheten utomlands. 

AL är med dessa utgångspunkter i princip berättigad till ersättning på grund av det aktuella frihetsberövandet. 

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan dock ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Möjligheten till jämkning kan anses innefatta ett undantag från principen att den som inte blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig. Av detta följer att det allmänna normalt ska utge ersättning i ett sådant fall och att jämkningsregeln i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen ska tillämpas restriktivt. Vidare ankommer det på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda. 

I förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1997/98:105 s. 26 och 55) anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om denne har handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel på när jämkning enligt bestämmelsen kan ske anges i propositionen att ett skyltfönster har krossats av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid skadegörelsebrott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. Enligt Justitiekanslerns praxis kan det också komma i fråga att i vissa fall vägra ersättning, eller sätta ned beloppet, när den frihetsberövade enbart har varit närvarande vid händelser som innefattar brott eller som leder till brott. 

I förarbetena (s. 55 f.) anges vidare att skäl för jämkning på grund av omständigheterna i övrigt kan finnas när det är klarlagt att en frihetsberövad person begått ett visst brott men åtal inte väcks på grund av att preskription har inträtt eller att åtalsunderlåtelse meddelas. Detsamma kan gälla om ett frihetsberövande förlängs beroende på att den frihetsberövade personen är så påverkad av alkohol, narkotika eller liknande att han inte kan svara för sig. 

I det aktuella fallet har Högsta domstolen ansett det styrkt att såväl de objektiva som subjektiva rekvisiten för det brott (grovt häleri) som AL frihetsberövades och sedermera åtalades för har varit uppfyllda. Detta förhållande skulle i och för sig kunna anses tala för att AL genom sitt eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande. 

Högsta domstolen har emellertid också funnit att AL blev utsatt för en brottsprovokation från polisens sida, och att om det inte hade varit för denna provokation skulle han inte ha begått den aktuella brottsliga gärningen. Mot bakgrund härav fann domstolen att AL:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen hade blivit oåterkalleligen undergrävd. 

Högsta domstolen prövade därefter hur de provokativa åtgärderna skulle beaktas i målet, varvid domstolen slog fast att i sådana fall där rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen har blivit oåterkalleligen undergrävd bör polisprovokation enligt svensk rätt betraktas som en bristande materiell straffbarhetsbetingelse. En följd av detta synsätt, förklarade domstolen, var att det inte hade förelegat förutsättningar för att åtala och döma AL. Åtalet mot honom skulle därför lämnas utan bifall. 

Justitiekanslern gör för sin del följande bedömning. Inom straffprocessen utgör tvångsmedel som häktning och anhållande provisoriska åtgärder i förhållande till det förväntade åtalet och domen, dvs. den misstänkte frihetsberövas i avvaktan på att han åtalas, lagförs och döms för det aktuella brottet (se Ekelöf, Rättegång III, 7 uppl. s. 52). Med utgångspunkt i vad Högsta domstolen har uttalat om att det saknats förutsättningar för att åtala och döma AL, måste det sålunda även anses ha saknats förutsättningar för att anhålla och häkta honom. I konsekvens härmed kan AL inte genom sitt eget beteende anses ha föranlett beslutet om frihetsberövande. 

Inte heller kan det, med hänsyn till Högsta domstolens ställningstagande och det beaktande av Europakonventionen som innefattas däri, anses oskäligt att ersättning betalas. Någon jämkning av ersättningsrätten ska alltså inte ske. 

Ersättning för lidande

AL är således berättigad till ojämkad ersättning för det lidande som frihetsberövandet kan antas ha inneburit för honom. 

AL har begärt ersättning för lidande med högsta möjliga belopp. Han har till stöd för sin begäran om en förhöjd ersättning hänvisat dels till att han blev utsatt för brottsprovokation dels till att hans psykiska lidande under häktningstiden var stort. 

Ett frihetsberövande är i normala fall kvalfyllt. Om ett frihetsberövande har varit extra betungande kan detta utgöra en omständighet som bör föranleda en högre ersättning än normalt, förutsatt att sökanden genom läkarintyg eller dylikt styrker att frihetsberövandet har varit extra betungande. 

Åklagaren har i sitt yttrande bekräftat vad AL har anfört om sitt lidande under häktningstiden. Det får därför antas att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt för honom. Denna omständighet skulle alltså i sig motivera en förhöjning av lidandeersättningen. Å andra sidan påverkar AL:s personliga förhållanden i form av ett tidigare frihetsberövande ersättningen i sänkande riktning. Justitiekanslern finner vid en samlad bedömning att det därför saknas skäl att utge högre ersättning än vad som brukar utgå vid frihetsberövanden av jämförbar längd. Det förhållandet att det var genom sin egen far som AL blev utsatt för en polisprovokation saknar i detta sammanhang betydelse. Ersättning ska därför utgå med normalbeloppet, dvs. 47 000 kr. 

Ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.