JK 5178-15-80

Remissyttrande över Domstolsverkets promemoria med hemställan om ändring i tingsrättsinstruktionen (Justitiedepartementet, Ju2015/5035/DOM)

Genomgången av de förslag som läggs fram i promemorian och de överväg-anden som görs där har skett med de utgångspunkter som Justitiekanslern främst har att beakta.

I promemorian föreslås vissa ändringar i tingsrättsinstruktionens regler om delegation till notarier, notariemeriterade beredningsjurister och domstolshandläggare. Förslagen syftar till att tillåta att relativt okomplicerade arbetsuppgifter ska kunna fördelas på ett mer ändamålsenligt sätt och att domstolarna på så sätt bättre ska kunna bemöta allmänhetens krav på en rättssäker och snabb handläggning (se promemorian s. 12 f.). Mot detta syfte finns inget att invända. Som Justitiekanslern i tidigare sammanhang konstaterat förekommer det problem med alltför långa handläggningstider i svenska domstolar, vilket i sig är ett bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Justitiekanslern välkomnar således förslag som kan leda till en effektivisering av handläggningen, förutsatt att andra grundläggande rättssäkerhetsfrågor inte träds förnär (se t.ex. Justitiekanslerns yttrande över betänkandet Ökad endomarbehörighet i tvistemål, Ds 2014:24).

Som framhålls i promemorian bör rättssäkerhets- och kvalitetsaspekter ytterst sätta gränsen för vilka åtgärder som ska förbehållas ordinarie domare. Delegationsreglerna ska inom dessa gränser ge förutsättningar att fördela ansvar och beslutanderätt hos ”rätt” personalkategori och ”rätt” individ. Domstolarna är skyldiga att ha interna rutiner som medför att det i varje enskilt mål och ärende finns ledning för att pröva vilken delegation som bör föreligga.

Med dessa utgångspunkter har Justitiekanslern följande synpunkter på förslagen i promemorian.

Avslag på ansökan om rättshjälp och avvisning av stämningsansökan

I promemorian föreslås att det ska införas en möjlighet att förordna en notarie eller en notariemeriterad beredningsjurist att i uppenbara fall avslå en ansökan om rättshjälp. Det föreslås vidare att de nämnda personalkategorierna ska kunna ges förordnanden att besluta om avvisning av stämningsansökningar i mål där förlikning är tillåten och käranden trots föreläggande om det har underlåtit att betala ansökningsavgiften. Justitiekanslern instämmer i allt väsentligt med de överväganden som anförts till grund för dessa två förslag och tillstyrker förslagen.

Också i en annan situation föreslås det i promemorian att notarier och notariemeriterade beredningsjurister ska ges möjlighet att avvisa stämningsansökningar. Det rör sig om fall när fråga om tredskodom aktualiseras och domstolen i enlighet med vad som följer av 10 kap. 18 § rättegångsbalken självmant prövat sin behörighet och då funnit att domstolen inte är behörig att handlägga tvisten. Till en sådan delegationsregel ställer sig Justitiekanslern mer tveksam. Denna typ av beslut är knappast vanligt förekommande hos tingsrätterna. Nyttan i effektivitetshänseende av den föreslagna regeln torde därför bli begränsad. Till detta kommer att de aktuella avvisningsbestämmelserna inte nödvändigtvis är okomplicerade att tillämpa. Sammantaget kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att genomföra förslaget i denna del.

Förordnande av god man för bortavarande part och målsägandebiträde

Enligt promemorian bör att en möjlighet införas för anställda vid tingsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att – på sätt som nu gäller beträffande offentliga försvarare – förordna också målsägandebiträden.

Förslaget, vilket alltså omfattar delegation till såväl notarier och notariemeriterade beredningsjurister som domstolshandläggare, får antas medföra effektivitetsvinster. Något vägande rättssäkerhetsskäl som talar mot en utökning av delegationsmöjligheterna i det aktuella avseendet finns inte. Däremot kan det vid delegation finnas en risk att målsägandebiträden i högre utsträckning än idag förordnas i fall där så inte borde ha skett, vilket i så fall medför att staten drabbas av extra utgifter (jfr promemorian s. 18). Justitiekanslern anser dock inte att denna risk – även om den på förhand är svår att värdera – är av sådan karaktär att förslaget inte bör genomföras. Förslaget tillstyrks.

En ny regel föreslås också som ger möjlighet att delegera till anställda vid tingsrätten att på eget ansvar förordna god man för bortavarande part enligt 18 kap. 1 § första stycket äktenskapsbalken och 20 kap. 2 § första stycket föräldrabalken. För andra anställda än tingsnotarier eller notariemeriterade beredningsjurister – dvs. domstolshandläggare – föreslås därvid en begränsning i den behörighet som kan delegeras. Begränsningen innebär att domstolshandläggare endast ska kunna förordna vissa kategorier av jurister av för uppdraget som god man (advokat eller någon som genom tidigare förordnanden har fått erfarenhet av och visat lämplighet för sådana uppdrag). Det framhålls i promemorian att motsvarande begränsning för domstolshandläggare finns i den nu gällande delegationsregeln avseende ärenden om förordnande av boutredningsmän, bodelningsförrättare och skiftesmän (se 17 § tingsrättsinstruktionen, där den nya delegationsregeln också föreslås placeras).

Justitiekanslern har inget att erinra mot att delegation beträffande förordnande av god man för bortavarande part ska kunna ske på det sätt som förordas i promemorian.

Justitiekanslern konstaterar dock att beslut om att förordna sådana gode män – till skillnad från t.ex. förordnanden av boutredningsmän, bodelningsförrättare och skiftesmän – meddelas som ett led i handläggningen av ett tvistemål. Besluten går inte att överklaga särskilt på annan grund än enligt 49 kap. 7 § rättegångsbalken. Det torde således, med tillämpning av 16 § tingsrättsinstruktionen, redan idag vara möjligt att till anställda hos domstolen som har tillräcklig kunskap och erfarenhet delegera rätten att förordna god man för bortavarande part (jfr p. 15 i den sist nämnda paragrafen, och det JO anfört avseende målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn i beslut med dnr 2597-2013 och 3586-2013). Någon ny delegationsregel i enlighet med förslaget i promemorian synes således inte vara nödvändig.

Däremot bör noteras att den i promemorian föreslagna begränsningen beträffande domstolshandläggares förordnanden av god man för bortavarande part (dvs. att endast advokater och erfarna/visat lämpliga jurister får förordnas) inte gäller enligt den nuvarande lydelsen av 16 § tingsrättsinstruktionen. Det finns således skäl att överväga om en sådan begräsningsregel bör införas där.

Handläggning av förenklade tvistemål

Enligt nuvarande ordning får notarier och notariemeriterade beredningsjurister i vissa fall förordnas att på eget ansvar handlägga s.k. FT-mål (förutsatt att dessa inte är svåra eller av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet). Delegationsmöjligheten begränsas dock till fall där värdet av det som yrkas i målet uppenbart inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, eller där målet avser vissa kontrollavgifter eller trafikförsäkringsrelaterade fordringar. I promemorian föreslås att de nämnda belopps- respektive kategoribegränsningarna inte längre ska gälla, utan att samtliga FT-mål ska kunna delegeras.

Som huvudsakligt skäl för förslaget har anförts att tvistemålets värde inte har någon avgörande koppling till målets komplexitet, och att det är mest ändamålsenligt att den närmare avgränsningen beträffande vilka FT-mål som är lämpliga att delegera får göras av den enskilda tingsrätten (s. 18 f.).

Att ett tvistemålets värde och komplexitet inte alltid är knutna till varandra är visserligen riktigt. Tvisteföremålets värde har dock av andra skäl – främst kopplingen till de ekonomiska konsekvenser som målet kan få för parterna –betydelse för hur delegationsregelns gränser bör sättas.

Justitiekanslern anser att det förslag som i denna del lagts i promemorian sträcker delegationsregeln för långt, och avstyrker därför förslaget i sin nuvarande utformning. Om en utvidgning av delegationsmöjligheten ändå anses önskvärd skulle en viss höjning av den nu föreskrivna beloppsgränsen, t.ex. till en fjärdedel av basbeloppet, enligt Justitiekanslerns bedömning ligga inom gränserna för vad som är en godtagbar avvägning mellan rättssäkerhets- och effektivitetsintressen.