JK 5190-05-41

CS var frihetsberövad som anhållen den 20 – 21 juli 2004 på grund av misstanke om våldtäkt alternativt grov våldtäkt. Förundersökningen har lagts ned utan att åtal har väckts.

CS har begärt ersättning med 2 500 kr för lidande och med 1 260 kr för ombudsarvode.

Åklagaren har i ett yttrande anfört bl.a. att ersättningen bör jämkas på grund av eget beteende.

Följande kan anges angående bakgrunden till den aktuella brottsmisstanken.

Genom en dom av Falu tingsrätt den 18 augusti 2004 dömdes två personer för en grov våldtäkt som hade ägt rum i en gångtunnel. Tingsrätten förordnade också att ett i beslag taget flashminne från en CS tillhörig digitalkamera skulle förklaras förverkat. Domen fastställdes i huvudsak genom en dom av Svea hovrätt den 7 oktober 2004. De två personer som dömdes var kamrater till CS. I målet hördes CS, som hade befunnit sig på platsen vid tillfället. På det flashminne som förklarades förverkat fanns bilder från övergreppet.

Eftersom förundersökningen avseende de brottsmisstankar som föranledde frihetsberövandet av CS har lagts ned har CS i princip rätt till ersättning enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) för det lidande som frihetsberövandet kan ha vållat honom.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ned bl.a. om frihetsberövandet har föranletts av personens eget beteende. Detta kan komma i fråga t.ex. om en person har begått ett brott som har samband med misstanken. Han får då ofta finna sig i att bli misstänkt även för annat. Också den som har deltagit aktivt i ett agerande som har innefattat brott men som inte själv har gjort sig skyldig till något brottsligt får ibland anses ha föranlett sitt frihetsberövande. Enligt Justitiekanslerns praxis kan det också komma i fråga att i vissa fall vägra ersättning, eller sätta ned beloppet, när den frihetsberövade enbart har varit närvarande vid händelser som innefattar brott eller som leder till brott, se t.ex. beslut 2002-02-27 i ärende med dnr 1154-01-41. Justitiekanslern har nyligen – beslut 2005-07-21 i ärende med dnr 2909-05-41 – jämkat ersättningen till en person som var berövad friheten på grund av misstanke om grov våldtäkt alternativt medhjälp till grov våldtäkt på den grunden att han var närvarande i den lägenhet där målsäganden utnyttjades sexuellt och i vart fall delvis var medveten om vad som förekom samt hade en mindre del i händelseförloppet. Domstolen hade i det fallet funnit styrkt att även denne hade insett att målsäganden var i ett hjälplöst tillstånd.

Vid bedömningen av om det finns grund för att vägra CS ersättning eller sätta ned beloppet har Justitiekanslern att utgå från vad domstolarna funnit utrett och vad CS själv därutöver kan ha medgett.

Genom vad CS själv har uppgett i det mål där de båda andra personerna var åtalade är utrett att han befann sig i gångtunneln där övergreppet ägde rum och att en fjärde person fotograferade övergreppet med hans kamera.

Av tingsrättens dom framgår att de båda vittnen som såg händelsen berättade att målsäganden skrek av smärta respektive snyftade, kved och grät samt att de två killar som inte var involverade i övergreppet hoppade omkring och skrattade. Tingsrätten satte tilltro till vittnena och fann att det genom vittnesbevisningen var styrkt att målsäganden under händelseförloppet hade visat att hon inte deltog frivilligt. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning.

Omständigheterna är på grund av vad som nu har sagts sådana att CS måste ha förstått att målsäganden utsattes för ett övergrepp, även om han för sin del inte gjorde sig skyldig till något brott. Utredningen ger inget stöd för att CS har befunnit sig på platsen mot sin vilja, utan det får tvärtom anses klarlagt att han under förhållandevis lång tid frivilligt har uppehållit sig där. Han har dessutom tillhandahållit sin kamera för att övergreppet skulle kunna fotograferas.

Genom att stanna på platsen och inte ingripa mot det övergrepp som förekom måste CS, med beaktande av vad som har sagts ovan, anses genom sitt eget beteende ha föranlett att han blev frihetsberövad. Hans ersättning skall därför jämkas.

Bedömningen av om ersättning skall vägras helt eller bara delvis sättas ned måste göras främst utifrån längden på frihetsberövandet ställd i relation till CS:s skuld till att han frihetsberövades. I detta fall rör det sig om ett frihetsberövande om endast två dygn. Vid sådant förhållande bör ersättningen jämkas till noll.

Vid denna utgång skall även anspråket på ersättning för ombudskostnader avslås.