JK 5531-06-41

Lidande

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om frikännande dom meddelas. Ersättning kan utgå endast för skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller således skador som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. LA har frikänts från ansvar för den påstådda brottsligheten och är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för henne. 

LA har gjort gällande att frihetsberövandet har uppmärksammats i medierna och att en förhöjd ersättning därför skall utgå. Justitiekanslern är medveten om att frihetsberövandet och den därpå följande rättegången har ådragit sig ett omfattande massmedialt intresse. Det får också antas att frihetsberövandet av LA har uppmärksammats på ett sådant sätt att hon har kunnat identifieras av en vidare krets personer. En förhöjd ersättning skall därför utgå av den anledningen. 

Vid bestämmande av ersättningens storlek tar Justitiekanslern vidare hänsyn till de allvarliga brottsmisstankar som riktats mot LA och finner att hennes ersättning av den anledningen bör utgå med ett väsentligen förhöjt belopp. 

I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättningsskyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall då ske efter en skälighetsbedömning. I vissa fall utgår inte någon ersättning över huvud taget. 

En situation där det görs undantag från ersättningsrätten gäller det fallet då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller då det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Detta kan komma i fråga t.ex. om en person har begått något brott som har samband med misstanken. Han eller hon får då ofta finna sig i att bli misstänkt även för annat. Också den som har deltagit aktivt i ett agerande som har innefattat brott men som inte själv har gjort sig skyldig till något brottsligt får ibland anses ha föranlett sitt frihetsberövande. Enligt Justitiekanslerns praxis kan det också komma i fråga att i vissa fall vägra ersättning, eller sätta ned beloppet, när den frihetsberövade enbart har varit närvarande vid händelser som innefattar brott eller som leder till brott (se t.ex. Justitiekanslerns beslut 2002-02-27 i ärende 1154-01-41, www.justitiekanslern.se). Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket frihetsberövandelagen). 

Justitiekanslern prövar med dessa utgångspunkter om ersättningen till LA skall vägras eller sättas ned på grund av hennes eget beteende. 

Av utredningen i ärendet framgår att en man bragts om livet av flera gärningsmän i en lägenhet. Det är klarlagt att LA:s son var en av gärningsmännen. Den avlidne hade utsatts för ett omfattande våld, bland annat hade ett stort antal knivhugg utdelats och upphettad majsolja hade kastats över denne. Hovrätten har funnit det utrett att LA uppehöll sig i den lägenhet där mannen dödades under i vart fall delar av gärningen. LA har själv uppgett att hon hörde oljud från lägenheten och att hon därför gick dit. I hallen såg hon sin son som höll en kniv i handen och den person som senare kom att dödas. Hon, LA, försökte sära dem åt men mottog då ett hugg över handen. Hon lämnade därpå lägenheten. Hon begav sig strax därefter till Danmark tillsammans med sin familj. 

LA har således under i vart fall delar av gärningen befunnit sig i den lägenhet där en person bragts om livet. Hon har därtill haft insikt om att den avlidne utsattes för ett brottsligt förfarande, även om hon inte själv gjorde sig skyldig till brott. Vidare lämnade hon landet tillsammans med sin familj i nära anslutning till händelsen. Under sådana förhållanden får hon genom sitt eget beteende anses ha föranlett frihetsberövandet. 

Enligt den praxis som Justitiekanslern tillämpar betalas i sådana fall ofta ingen ersättning alls ut (jfr t.ex. Justitiekanslerns ovan nämnda beslut). I ett liknande fall har emellertid ansetts att en fullständig jämkning av ersättningen skulle föra för långt med hänsyn till längden av frihetsberövandet och brottsmisstankarnas synnerligen allvarliga art, varför ersättningen satts ned till ca en fjärdedel av vad som annars skulle ha utgått (se Justitiekanslerns beslut 2003-03-28 i ärende 693-03-41, www.justitiekanslern.se). 

Efter en sammantagen bedömning anser Justitiekanslern att LA:s ersättning bör sättas ned till ca en fjärdedel av vad som annars skulle ha utgått. En skälig ersättning uppgår då till 50 000 kr.

Ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.