JK 5611-07-41

HMA var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 21 juni – 20 juli 2007 på grund av misstanke om narkotikabrott. Frikännande dom har meddelats. Domen har vunnit laga kraft.

HMA har begärt ersättning för lidande med ett skäligt belopp, dock lägst med 1 000 kr per dag. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 2 040 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande.

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som har varit anhållen eller häktad rätt till ersättning bl.a. om det har meddelats en frikännande dom. HMA är med denna utgångspunkt berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

Åklagaren har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

”Under förundersökningen framkom att HMA:s fingeravtryck var identiska med en person som daktyloskoperats i namnet ANH född den 3 mars 1978 sedermera samordningsnummer 780363-1014. Den 14 december 2006 dömdes ANH för bl.a. narkotikabrott till fem månaders fängelse samt utvisning med förbud att återvända till Sverige före den 14 december 2011. Domen den 14 december 2006 är emellertid upptagen i belastningsregistret för en person med samordningsnummer 19780882-8151. I det belastningsregistret uppges emellertid att den tidigare identiteten var 19780363-1014.

Jag anser att HMA inte skall ha rätt till någon ersättning eftersom han olovligen vistats i riket. För det fall han inte varit frihetsberövad i aktuellt ärende skulle han ha varit omhändertagen. Enligt uppgift har HMA varit omhändertagen sedan han försattes på fri fot av tingsrätten.”

Av utredningen framgår sålunda att HMA – under en annan uppgiven identitet – tidigare hade dömts för brott i Sverige och att han enligt ett beslut intaget i en dom år 2006 hade utvisats ur riket med förbud att återvända hit före den 14 december 2011.

HMA hade alltså inte rätt att vistas i riket när han anhölls och häktades. På grund härav och genom vad som i övrigt har framkommit i ärendet kan det hållas för visst att han hade tagits i förvar med stöd av 10 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) om han inte hade anhållits och häktats.

Fråga uppkommer då om det finns skälatt jämka ersättningen med stöd av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. Enligt denna bestämmelse kan ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidande genom sitt eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.

I ett fall som det aktuella när det är utrett att en person skulle ha varit frihetsberövad även om han eller hon inte hade blivit anhållen och häktad är det ofta oskäligt att ersättning utgår med ett belopp som motsvarar en normalersättning.

Det är dock ofta svårt att bedöma hur länge sökanden hade varit tagen i förvar om han eller hon inte hade anhållits och häktats. Vid prövningen av hur länge ett förvar hade bestått ska man enligt Justitiekanslerns praxis vara generös mot sökanden. Vidare ska man beakta att ett frihetsberövande i form av anhållande eller häktning i princip är att anse som mer ingripande än ett förvarstagande med stöd av utlänningslagen (jfr bl.a. Justitiekanslerns beslut den 1 november 2006 i ärendet med dnr 3383-05-41).

Den omständigheten att det tog viss tid att verkställa utvisningsbeslutet sedan HMA hade tagits i förvar efter tingsrättens huvudförhandling talar för att så även hade blivit fallet om förvarstagandet hade genomförts i ett tidigare skede. Mot denna bakgrund och genom vad som har kommit fram om HMA:s personliga förhållanden anser jag att det kan hållas för visst att han, om han hade tagits i förvar i stället för att anhållas, hade varit frihetsberövad i vart fall 14 dagar innan utvisningsbeslutet hade kunnat verkställas. Jämkning av ersättningen bör därför ske på denna grund.

Enligt Justitiekanslerns praxis ska i sänkande riktning beaktas om den ersättningsberättigade har varit frihetsberövad vid tidigare tillfällen. Av utredningen framgår att HMA (under annan uppgiven identitet) vid två tillfällen år 2006 dömdes till fängelse en respektive fem månader. Viss sänkning av ersättningen bör därför ske även på denna grund.

Med dessa utgångspunkter bestämmer Justitiekanslern ersättningen för lidande till skäliga ansedda 10 000 kr.