JK 6088-05-21

Eskilstuna tingsrätt (mål nr B 1653-05) dömde den 5 september 2005 en person som här benämns Ö för våldtäkt mot barn till fängelse två år. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning, som tingsrätten fann styrkt, hade Ö vid ett tillfälle haft samlag med målsäganden, en flicka född i september 1990, trots att han hade insett eller haft skälig anledning att anta att målsäganden inte hade fyllt 15 år. Vidare förpliktade tingsrätten Ö att utge skadestånd till målsäganden med 85 000 kr, varav 75 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk.

Ö överklagade tingsrättens dom. I en dom den 16 november 2005 (mål nr B 6927-05) ändrade hovrätten tingsrättens dom endast på det sättet att det skadestånd som Ö skall utge till målsäganden för kränkning sattes ned till 50 000 kr.

Klagomålet

AQ, riksdagsledamot för Centerpartiet, har i en skrivelse hit framfört klagomål mot att Svea hovrätt i den nämnda domen har satt ned ersättningen för kränkning. Hon har i skrivelsen anfört i huvudsak följande. Motiveringen till sänkningen var ”att det inte går att jämställa kränkningen för ett våldtaget barn med kränkningen för en våldtagen vuxen”. En anledning till barnkonventionens tillkomst och att Sverige ratificerat densamma var just barns utsatthet och beroendeställning till vuxna. Man har i domskälen tydligt visat att man inte haft kunskap, kännedom eller insikt om barns utsatthet. Hade man haft detta borde det i stället ha varit motiv för en höjning i stället för en sänkning av skadeståndet. I detta fall är det kompetens på området som saknas och det rör sig därför om ett systematiskt fel.

Justitiekanslern har tagit del av Svea hovrätts och Eskilstuna tingsrätts domar i det aktuella målet.

Justitiekanslern har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet följer lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina uppgifter. För denna tillsyn gäller dock vissa begränsningar. En sådan begränsning är att ett klagomål från en enskild skall prövas endast om frågan ger Justitiekanslern anledning att ta upp saken till prövning. Det betyder att Justitiekanslern främst granskar sådana klagomål som tyder på att det finns allvarliga brister i rättssäkerheten eller systemfel.

I enlighet med vad som nu har sagts uttalar sig Justitiekanslern normalt inte om de bedömningar som en domstol eller en myndighet har gjort i ett visst fall. Sådana bedömningar skall domstolen respektive myndigheten göra självständigt. Mot bakgrund av den uppmärksamhet som det aktuella avgörandet från Svea hovrätt har rönt och den omfattande kritik som har framförts, finner jag dock anledning att något kommentera avgörandet liksom de reaktioner som det har föranlett.

När en domstol skall bestämma med vilket belopp en kränkning skall ersättas är det nödvändigt att göra nyanserade bedömningar utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter som därvid särskilt skall beaktas framgår av 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Vid bedömningen är det ofta ofrånkomligt att jämföra handlingar som var och en för sig har utgjort mycket allvarliga kränkningar av de personer som blivit utsatta för dem. Detta innebär inte att domstolen ifrågasätter allvaret i kränkningarna som sådana, utan är i stället ett uttryck för det självklara förhållandet att alla allvarliga angrepp på den personliga integriteten inte är lika allvarliga. Att på ett nyanserat sätt väga olika omständigheter som talar för och emot en viss utgång, liksom att jämföra olika fall med varandra där omständigheterna är likartade men inte identiska, är i själva verket grundläggande element i dömande verksamhet. Insikten om detta är central för förståelsen av domstolens roll.

Svea hovrätt har i det aktuella avgörandet, såsom förutsätts i skadeståndslagen, gjort en bedömning av kränkningen i det enskilda fallet. Hovrätten har också i överensstämmelse med skadeståndslagen tagit hänsyn till ett flertal olika omständigheter, såsom förekomsten av våld eller hot, barnets utsatthet m.m. Hovrätten har vidare beaktat den strängare syn på den aktuella typen av sexualbrott som har kommit till uttryck genom ny lagstiftning och därför funnit att kränkningsersättningen bör bestämmas till ett belopp som innebär en markant höjning i förhållande till vad som tidigare högst hade kunnat utgå för en motsvarande gärning. Med hänsyn till att det inte hade gjorts gällande att gärningsmannen hade tilltvingat sig samlag med våld eller hot eller genom utnyttjande av offrets hjälplösa tillstånd, fann emellertid hovrätten att kränkningsersättningen inte borde vara så hög som tingsrätten hade funnit.

Sammantaget har hovrätten enligt min mening resonerat rättsligt och intellektuellt oklanderligt. Därmed uttalar jag inte någon uppfattning om vilken bedömning i skadeståndsfrågan som i sak är den riktigaste. Men det står klart att den kritik som har riktats mot domen för att den skulle innebära att ”barn inte anses lika kränkta som vuxna” är illa underbyggd och orättmätig.

Av allt att döma grundar sig kritiken i detta fall på oriktig medierapportering. När ogrundad kritik framförs från ansvarigt politiskt håll, riskerar förtroendet för domstolarna att utan fog urholkas. Jag kan inte underlåta att uttala min oro för detta och min förhoppning att kritiken mot domstolarna framdeles blir mer ansvarsfull.

Jag avslutar ärendet med de uttalanden som jag sålunda har gjort.