JK 679-04-40

Bakgrund

En Mercedes Benz 560 SEC av 1987 års modell med registreringsnumret NXE 562 godkändes vid registreringsbesiktning den 3 mars 1988. PL:s företag Farleden AB köpte bilen år 1994. PL har därefter själv övertagit den. Vid den årliga kontrollbesiktningen den 20 maj 2003 underkändes bilen på grund av att den saknade sidokörriktningsvisare.

Anspråket m.m.

PL har begärt ersättning med bl.a. 18 755 kr för montering av körriktningsvisare på bilen genom en fackmannamässig ombyggnad av den. Han har vidare begärt ersättning för egna kostnader och för värdeminskning på bilen under den tid den varit belagd med körförbud. Han får anses ha gjort gällande att bilen har godkänts vid registreringsbesiktningen trots att den saknade sidokörriktningsvisare och att staten därmed har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel som han skall ersättas för.

Av skriftväxling med AB Svensk Bilprovning (Bilprovningen) som PL har gett in i ärendet framgår att Bilprovningen som en praktisk lösning har erbjudit honom 3 500 kr plus moms för att hos en märkesverkstad låta montera sidokörriktningsvisare tillhörande den aktuella biltypen. Detta erbjudande har PL inte ansett sig kunna godta.

I en skrivelse till PL den 4 juli 2003 har Bilprovningen anfört i huvudsak följande. Bilen omfattas av gällande lagkrav på sidokörriktningsvisare. Underkännandet vid kontrollbesiktningen den 20 maj 2003 är således formellt korrekt. Att utrustningsbristen hos bilen i många år dessförinnan passerat opåtalad vid kontrollbesiktningen kan ha flera förklaringar men påverkar inte giltigheten av Vägverkets föreskrifter gällande fordonskrav. Det kan inte uteslutas att bristen hos bilen har kommit att förbises när den gick igenom registreringsbesiktning år 1988. Då arkivhandlingarna är utgallrade går det tyvärr inte att få någon närmare klarhet i detta.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Det sagda gäller bl.a. beträffande Bilprovningens verksamhet med kontrollbesiktning av fordon.

PL har också hänfört sig till bestämmelsen i 3 kap. 1 § nämnda lag. Enligt den bestämmelsen skall den som har en arbetstagare i sin tjänst ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren vållar i tjänsten genom brott.

Den personal som utför kontrollbesiktningar hos Bilprovningen är inte anställd av staten utan av det privaträttsliga organet AB Svensk Bilprovning. Bestämmelsen i 3 kap. 1 § skadeståndslagen kan sålunda inte åberopas till stöd för att staten skulle vara skadeståndsskyldig.

Det bör påpekas att statens ansvar för förmögenhetsskador är vidare enligt 3 kap. 2 § än enligt 1 §. Enligt den förstnämnda bestämmelsen krävs det ju inte att skadan har vållats genom brott.

Justitiekanslern utgår från att grunden för PL:s skadeståndsanspråk är att den aktuella registreringsbesiktningen var bristfällig och att han på grund av detta har drabbats av eller kommer att drabbas av kostnader m.m. De kontrollbesiktningarsom Bilprovningen har utfört sedan PL blev ägare till bilen kan ju knappast ha vållat PL någon skada även om de i något avseende skulle ha varit bristfälliga; snarare skulle man kunna säga att han har vunnit på detta genom att han har fått flera års respit med att åtgärda bristen.

Handlingarna visar att det inte längre är möjligt att utreda om det berodde på ett förbiseende att bilen godkändes vid registreringsbesiktningen år 1988 eller om det finns någon annan förklaring. Bilprovningen har visserligen anfört att det inte kan uteslutas att det var fråga om ett förbiseende. Justitiekanslern har emellertid i ett annat ärende här (JK:s dnr 3421-02-40) erfarit att det vid den aktuella tiden var vanligt förekommande att privatimporterade bilar utrustades med utanpåliggande sidokörriktningsvisare som var monterade på ett sådant sätt att de spårlöst kunde avlägsnas efter det att bilen hade godkänts vid registreringsbesiktningen. Instruktioner för att motverka detta införde Bilprovningen först senare. Sammantaget gör Justitiekanslern den bedömningen att det på befintlig utredning inte kan slås fast att Bilprovningens registreringsbesiktning har varit så bristfällig att skadeståndsskyldighet har uppkommit för staten.

Justitiekanslern vill tillägga följande.

Skadeståndskrav enligt skadeståndslagen är underkastade den allmänna fordringspreskriptionen enligt preskriptionslagen. Det innebär att ett skadeståndskrav normalt preskriberas tio år efter att den skadegörande handlingen inträffade.

Den skadegörande handling som PL lägger staten till last inträffade redan år 1988. Såväl PL:s som hans bolags eventuella krav på skadestånd förefaller alltså vara preskriberade.

Vidare inträder ersättningsansvar på grund av vållande i utomkontraktsrättsliga förhållanden bara när skada har drabbat ett intresse som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvaret. Detta innebär att staten inte svarar för skador som uppkommer utanför det område för vilket registrerings- eller kontrollbesiktningarna är avsedda. Varken registrerings- eller kontrollbesiktningen syftar till att skydda en köpare av en besiktigad bil från en eventuell förmögenhetsförlust som han eller hon kan göra till följd av fel som inte har upptäckts vid kontrollen, utan till att höja trafiksäkerheten, minska samhällets kostnader för trafikolyckor och begränsa miljöpåverkan av bilavgaser. Någon generell rätt till ersättning i sådana fall där det i efterhand kan konstateras att Bilprovningen har brustit vid utförandet av en registrerings- eller kontrollbesiktning finns således inte. Även om Justitiekanslern hade funnit att den aktuella registreringsbesiktningen var felaktig i det aktuella hänseendet och att PL:s skadeståndsanspråk inte heller hade preskriberats, skulle därför PL:s skadeståndsanspråk ha avslagits på grund av vad som nu har anförts.

Jag beklagar att detta avgörande har dröjt.