JK 6889-11-40

Bakgrund

Den 25 juni 1997 gav AW och EW (makarna W) in en ansökan om stämning mot FöreningsSparbanken AB till Stockholms tingsrätt (mål nr 2-849-97). Tingsrätten meddelade dom i målet den 16 september 2008. Makarna W överklagade domen till Svea hovrätt. Hovrätten meddelade i sin tur dom i målet den 16 februari 2010. Efter överklagande av denna dom från makarna W avgjordes målet slutligt genom Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd den 7 juni 2010.   

Efter en granskning av Stockholms tingsrätts handläggning av makarna W:s mål uttalade Justitiekanslern i ett beslut den 11 september 2008 att tingsrättens långsamma handläggning av målet var av den karaktären att den hade föranlett skadeståndsansvar för staten för sådana skador som orsakats av dröjsmålet (dnr 6367-06-21). Makarna W hade vid den tidpunkten emellertid inte framställt något skadeståndsanspråk mot staten.

Anspråket

Makarna W har i detta ärende – efter att inledningsvis ha begärt en ny granskning domstolarnas handläggning av målet – framställt ett anspråk på ersättning för ideell skada med 190 000 kr vardera. De har även begärt ersättning med 8 500 kr inklusive mervärdesskatt vardera för ombudskostnader i ärendet här. De har som grund för anspråket anfört i huvudsak följande. Handläggningstiden i tvistemålet har varit oskäligt lång och deras rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har därigenom överträtts. De är därför berättigade till skadestånd av staten. Vid bestämmande av beloppets storlek ska beaktas att den sammanlagda handläggningstiden har uppgått till 13 år, att det har förekommit två längre perioder av inaktivitet vid tingsrättens handläggning och att målet inte varit av komplex beskaffenhet. Målet har för dem avsett ett betydande belopp och de har upplevt stor ekonomisk och emotionell stress under målets handläggning. De har levt i långvarig osäkerhet och har berövats möjligheten att planera för sina liv. Det begärda beloppet överrensstämmer med den ersättningsnorm som har fastställts i Europadomstolens avgöranden Zullo I och Zullo II.

Justitiekanslern har i ärendet dnr 6367-06-21 slagit fast att handläggningen av det aktuella tvistemålet har innefattat en överträdelse av makarna W:s rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt kon­ven­tionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. Det är inte möj­ligt att nu förebygga eller undanröja överträdelsen av rätten till rättegång inom skälig tid och sökandena har inte heller inom ramen för den ursprungliga processen gottgjorts härför. Vad som återstår är ekonomisk ersättning för den skada som sökandena kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis före­­ligger det en stark men mot­bevis­bar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rätte­gång inom skälig tid medför en ideell skada för den en­skil­de. Det är i detta fall inte tillräckligt att kon­sta­tera att en överträdelse har skett utan ekonomisk kom­pen­sa­tion är på­­kall­ad.

Makarna W har begärt ersättning för ideell skada med ett belopp som väsentligt överstiger de skadestånd som har dömts ut i liknande ärenden på det nationella planet på senare tid. Rättspraxis ger alltså inte stöd för att tillerkänna dem ersättning på den begärda nivån. Frågan är då vilket belopp som kan anses skäligt.

Av särskilt intresse är Högsta domstolens avgörande NJA 2010 s. 363. Av avgörandet framgår att ersättningen ska bestämmas genom en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid särskild hänsyn ska tas till den tid som handläggningen varat, hur många instanser som handlagt målet, om den enskilde har bidragit till tidsutdräkten, målets komplexitet, sakens betydelse för den enskilde och existensen av effektiva nationella rättsmedel.

I Högsta domstolens fall var den sammanlagda handläggningstiden i det bakomliggande målet ca tio år. Högsta domstolen bestämde då ersättningen för ideell skada till 40 000 kr. I Högsta domstolens mål var det emellertid även fråga om en överträdelse av artikel 13 i Europakonventionen. Det ska också tilläggas att käranden i det målet inte för egen del hade bidragit till tidsutdräkten.

Den sammanlagda handläggningstiden i makarna W:s mål har varit längre än vad som var fallet i det nyss nämnda avgörandet från Högsta domstolen. I deras fall har det emellertid inte förekommit någon överträdelse av artikel 13 i Europakonventionen. Med hänsyn till vad som har framkommit i Justitiekanslerns tidigare ärende måste även deras eget agerande under processen anses ha bidragit till den osedvanligt långa handläggningstiden. Sammantaget anser Justitiekanslern att åsidosättandet av artikel 6.1 i Europakonventionen i makarna W:s fall kan jämföras med den konventionsöverträdelse som var föremål för prövning i Högsta domstolens avgörande NJA 2010 s. 363. Ersättningen för ideell skada bör därför, med utgångspunkt från Högsta domstolens uttalanden, bestämmas till 40 000 kr vardera till AW respektive EW.

Vid denna utgång ska makarna W även tillerkännas viss ersättning för ombudskostnader i ärendet här. Med hänsyn till att Justitiekanslern redan tidigare har slagit fast att staten är skadeståndsskyldig mot dem och med beaktande av att det nu främst varit fråga om en skälighetsuppskattning av skadeståndsbeloppets storlek, anser Justitiekanslern att ersättningen för ombudskostnader bör begränsas till 3 000 kr vardera.

Justitiekanslern kommer inte att vidta någon ytterligare åtgärd i detta ärende.