NJA 2010 s. 363

I en stämningsansökan hos HD väckte B.H. talan mot staten och yrkade att staten skulle förpliktas att till honom utge dels 15 500 euro, dels 155 000 kr samt på visst sätt beräknad ränta.

Staten genom Justitiekanslern medgav att utge 20 000 kr jämte på visst sätt beräknad ränta men bestred yrkandena i övrigt.

Sammanfattningsvis gjorde B.H. gällande följande.

Han har lidit skada på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning och långsam handläggning i den rättegång där han slutligen tillerkändes skadestånd på grund av långsam handläggning i skattemålet (i det följande benämnd ersättningsprocessen). Den uppenbart oriktiga rättstillämpningen - att avvisa hans talan - utgör fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen. Tingsrättens och hovrättens beslut föranledde dubbla processkedjor och att handläggningstiden i onödan förlängdes med nästan fyra år. Därtill var det långa perioder av uppehåll och inaktivitet i domstolarnas handläggning, såväl före som efter HD:s återförvisningsbeslut, vilket i sig är konventionsstridigt och skadeståndsgrundande. - Beloppet 155 000 kr avser ersättning för förmögenhetsskada, bestående av hans rättegångskostnader i den första processkedjan, och beloppet 15 500 euro ersättning för ideell skada.

Justitiekanslern vidgick att tingsrättens och hovrättens utdragna handläggning, särskilt under den första processkedjan, innebar att det förekommit en kränkning av B.H:s rättigheter enligt artikel 13 i Europakonventionen.

Målet föredrogs.

Föredraganden, rev.sekr. Kenneth Truedsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Inledningsvis lämnades en redogörelse i överensstämmelse med vad som redovisats tidigare i referatet. Härefter hade betänkandet följande lydelse.

Är HD behörig att pröva målet?

B.H:s talan avser bl.a. ersättning för förmögenhetsskada enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen med anledning av uppenbart felaktig rättstillämpning av hovrätt. HD är enligt 3 kap. 10 § samma lag behörig att pröva målet i denna del. De omständigheter som B.H. härvid åberopat är desamma eller har direkt anknytning till de omständigheter som han åberopat till stöd för sina yrkanden om ersättning för förmögenhetsskada med anledning av uppenbart felaktig rättstillämpning av tingsrätt och om ersättning för ideell skada med anledning av utdragen handläggning i båda instanser. Övervägande skäl talar därmed för att HD är behörig att som första instans pröva hans ta-lan även i dessa delar (jfr HD:s beslut den 17 december 2009 i mål T 2430-09 , samt rättsfallen NJA 2003 s. 263 och 2007 s. 475).

Uppenbart lagstridig rättstillämpning?

B.H. har anfört att underrätternas rättstillämpning i den första processkedjan (tingsrättens beslut den 19 september 2000 och hovrättens beslut den 5 mars 2002) uppenbart strider mot lag samt utgör såväl skadeståndsgrundande fel enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen som brott mot artikel 6.1 i Europakonventionen. Han har härvid hänvisat till ett stort antal avgöranden av Europadomstolen, bl.a. domen den 6 september 1978 i målet Klass and Others v. Germany (no. 5029/71), samt anfört att det vid tidpunkten för domstolarnas beslut stått helt klart att nationell domstol är behörig att döma ut skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen och att hans talan därför inte skulle ha avvisats. Den förmögenhetsskada han yrkar ersättning för utgörs av rättegångskostnader under den första processkedjan.

Justitiekanslern har bestritt att underrätternas beslut i fråga om avvisning varit uppenbart felaktiga och därmed skadeståndsgrundande. Justitiekanslern har vidare anfört att B.H. i vart fall inte drabbats av någon förmögenhetsskada till följd av domstolarnas beslut.

När det gäller rätts- och bevisfrågor räcker det inte för skadeståndsansvar för staten att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas, utan endast uppenbart oriktiga bedömningar kan grunda skadeståndsansvar (se t.ex. prop. 1972:5 s. 518 och rättsfallet NJA 1994 s. 654). HD uttalade i rättsfallet NJA 2003 s. 527 att det för närvarande får anses vara en öppen fråga om och i så fall i vilken utsträckning det enligt svensk rätt föreligger en rätt till skadestånd från staten vid kränkningar av Europakonventionen oberoende av fel eller försummelse, och frågan var under följande år föremål för en omfattande diskussion i den juridiska litteraturen. Vid tidpunkten för underrätternas beslut i den första processkedjan kan rättsläget således inte anses ha varit klart. Härtill kommer att B.H:s stämningsansökan, som HD anmärkte i beslutet om återförvisning, inte präglades av den tydlighet som skulle ha varit önskvärd. Någon uppenbart oriktig rättstillämpning som kan grunda skadeståndsansvar för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har således inte förekommit (jfr även rättsfallet NJA 1994 s. 194).

Inget har framkommit som talar för att tingsrättens och hovrättens beslut i frågan om avvisning i sig inneburit en kränkning av B.H:s rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Frågorna om den utdragna handläggningstiden inneburit en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen och om B.H. i denna del av processen kan anses ha haft tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kommer att diskuteras i det följande.

B.H:s yrkande om skadestånd på grund av påstådd uppenbart oriktig rättstillämpning av tingsrätten och hovrätten ska alltså ogillas.

Kränkning av artiklarna 6.1 och 13 i Europakonventionen?

B.H. har anfört att hans rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts genom att handläggningen av hans talan dragit ut på tiden. Han har härvid hänvisat till i huvudsak att HD:s beslut att återförvisa målet gav upphov till dubbla processkedjor samt att det förekommit uppehåll och inaktivitet i handläggningen.

Justitiekanslern har anfört att målets totala handläggningstid i förening med de perioder av inaktivitet som förekommit innebär att en överträdelse av Europakonventionen har förekommit, men att fråga har varit om en överträdelse av artikel 13 och inte artikel 6.1. Justitiekanslern har härvid anfört att övervägande skäl talar för möjligheten att på det nationella planet utverka ersättning av staten för en kränkning av en rättighet som följer av någon av Europakonventionens bestämmelser inte är att anse som en i nationell rätt grundad materiell rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen.

Europadomstolen har i bl.a. domen den 21 februari 1986 i målet James and Others v. The United Kingdom (no. 8793/79) uttalat att artikel 6.1 omfattar endast rättigheter som på rimliga grunder erkänns i den inhemska rätten (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 138). Här avses inhemsk rätt i bred bemärkelse (se Kjølbro, Den Europæiske Menneskerettighedskonvention, 2005, s. 254 f., med hänvisning till bl.a. Beaumartin v. France [no. 15287/89, judgment of 24 November 1994]). Det förhållandet att en rättighet inte omedelbart härrör från den inhemske lagstiftaren utan från Europakonventionen innebär således inte att den faller utanför artikel 6.1. Mot denna bakgrund, och då ett anspråk på skadestånd av staten på grund av fel eller försummelser av myndigheter eller domstolar typiskt sett omfattas av artikel 6.1 (se t.ex. X. v. France, no. 18020/91, judgment of 31 March 1992 och Danelius, a.a., s. 145), får B.H:s talan anses avse en sådan rättighet som omfattas av artikel 6.1.

Europadomstolen har i flera rättsfall angett vissa kriterier vilka bör beaktas vid bedömningen av om utdragen handläggning av domstolar eller myndigheter har inneburit en kränkning av artikel 6.1. Härvid har Europadomstolen beaktat främst den sammanlagda handläggningstiden, i hur många instanser målet har handlagts, målets komplexitet, myndigheternas eller domstolarnas agerande, den enskildes eventuella medverkan till tidsutdräkten och huruvida den enskilde haft tillgång till nationella rättsmedel (se t.ex. Frydlender v. France, no. 30979/96, judgment of 27 June 2000, p. 43).

Den i artikel 6.1 åsyftade tidsperioden inleddes genom att B.H. den 2 november 1999 väckte talan mot staten och avslutades genom HD:s dom den 3 december 2009 i mål T 4625-08. Fråga har alltså varit om en handläggningstid på strax över tio år, med prövning i sex instanser. HD konstaterar att det förhållandet att domstolarna gjort olika bedömningar i frågan om rättegångshinder och därtill hörande konventionsrättsliga frågor, vilket gett upphov till dubbla processkedjor, inte i sig medför att B.H:s rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts. Det förhållandet att ett mål återförvisas efter att ha pågått i flera år innebär dock att det åligger domstolen att handlägga målet med särskild skyndsamhet, så att ytterligare tidsutdräkt undviks (jfr t.ex. Doran v. Ireland, no. 50389/99, judgment of 31 July 2003, p. 47).

HD:s beslut om återförvisning meddelades den 6 juni 2003. Tingsrättens dom meddelades den 18 oktober 2005 och hovrättens den 10 oktober 2008. Handläggningstiden var således två år och fyra månader vid tingsrätten samt tre år i hovrätten. Dessa tider framstår i sig som anmärkningsvärt långa, särskilt som fråga varit om ett mål som återförvisats och som rör ersättning på grund av utdragen handläggning av ett tidigare mål. Härtill kommer att det förekommit långa perioder av inaktivitet. Enbart i hovrätten har målet legat utan åtgärd i över sammanlagt två och ett halvt år. Även vid tingsrätten har långa perioder av inaktivitet förekommit. Målet kan dock inte, som B.H. anfört, anses ha varit av enkel beskaffenhet.

Sammantaget anser HD att B.H:s rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts och att kränkningen är sådan att han är berättigad till ersättning för ideell skada.

Som nyss nämnts var det när B.H. först begärde ersättning hos Justitiekanslern i svensk rätt oklart om och i så fall i vilken utsträckning enskild var berättigad till ersättning av staten på grund av överträdelse av Europakonventionen oavsett fel eller försummelse av domstolar eller myndigheter. B.H. kan således vid denna tidpunkt inte anses ha haft tillgång till ett effektivt rättsmedel och detta har påverkat hans möjlighet att utverka ersättning för den utdragna handläggningen av skattemålet. Hans rättigheter enligt artikel 13 har alltså i detta skede av processen kränkts och kränkningen är sådan att han är berättigad till ersättning för ideell skada (jfr Kudla v. Poland, no. 30210/96, judgment of 26 October 2006, p. 152).

Skadeståndets storlek

Justitiekanslern, som har medgett att utge 20 000 kr för ideell skada, har anfört att den i HD:s mål T 4625-08 utdömda ersättningen får anses ha innefattat även viss ersättning för den omständliga och utdragna handläggningen av det nu aktuella målet, men att B.H. inte kan anses vara fullt ut gottgjord för den kränkning som handläggningen av detta mål inneburit.

HD uttalade i rättsfallet NJA 2005 s. 462 att det måste betraktas som en naturlig utgångspunkt att vid prövningen av anspråk om ersättning för ideell skada på grund av konventionsbrott ta hänsyn till Europadomstolens praxis, låt vara att det inte finns någon på konventionen grundad skyldighet att exakt följa denna.

B.H. har hänfört sig till Europadomstolens dom den 10 november 2004 i målet Zullo v. Italy (no. 64897/01), enligt vilken ersättning vid utdragen handläggning som utgångspunkt bör utgå med vissa belopp per år som handläggningen varat men att beloppen under vissa angivna förhållanden kan reduceras. Målet hänsköts dock till avgörande i stor sammansättning, varefter Europadomstolen tillerkände sökanden viss ersättning utan hänvisning till de i det första målet angivna schablonbeloppen (judgment of 29 March 2006). Av Europadomstolens senare praxis framgår att ersättning för ideell skada på grund av utdragen handläggning av domstolar eller myndigheter inte uttryckligen har beräknats med utgångspunkt i vissa schablonbelopp utan genom en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet (se t.ex. Wassdahl v. Sweden [judgment of 6 February 2007, no. 36619/03], Estate of Nitschke v. Sweden [judgment of 27 September 2007, no 6301/05] och Iselsten v. Sweden [judgment of 4 November 2008, no 11320/05]).

Europadomstolen anförde i det senare avgörandet i Zullo v. Italy (p. 82) att stor vikt bör fästas vid om den nationella lagstiftaren eller de nationella domstolarna introducerat ett inhemskt rättsmedel för att komma till rätta med kränkningar av konventionen, vilket i så fall bör medföra att staten har ett stort utrymme att utforma detta rättsmedel så att det står i överensstämmelse med den nationella rätten. I NJA 2007 s. 584 uttalade HD att ersättningsnivåerna i fall av överträdelser av konventionen inte bör fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall. I samma rättsfall uttalade HD att principerna för kränkningsersättning enligt svensk rätt i stor utsträckning bör kunna tillämpas vid överträdelser av Europakonventionen. Det innebär att utgångspunkten för bestämmande av ersättningen bör vara en skönsmässig bedömning grundad på förhärskande etiska och sociala värderingar, varvid man bör se till vilken kränkning som typiskt sett har uppkommit genom åtgärden och hur allvarlig denna är. Ersättningen bör avse att kompensera obehagliga känslor som den kränkande åtgärden har framkallat hos den skadelidande, såsom oro och ovisshet (se t.ex. prop. 2000/01:68 s. 48 och 51 f., jfr även Ramadhi and 5 Others v. Albania, judgment of 13 November 2007, no. 38222/02, p. 99). Det förhållandet att B.H. tillerkänts ersättning i det tidigare tvistemålet påverkar inte hans rätt till ersättning i detta mål.

Mot denna bakgrund, och i beaktande av att även en kränkning av artikel 13 har förekommit, anser HD att B.H. har rätt till ersättning för ideell skada med 30 000 kr jämte ränta.

Rättegångskostnader

B.H. har förlorat målet helt såvitt gäller frågan om ersättning för förmögenhetsskada och endast till liten del fått bifall för sin talan avseende ersättning för ideell skada. Målet har emellertid i stor utsträckning handlat om frågan om en kränkning av Europakonventionen förekommit, vilket Justitiekanslern i och för sig inte heller bestritt. Under angivna förhållanden bör B.H. förpliktas att ersätta staten med hälften av dess rättegångskostnader. Det belopp som yrkas är skäligt.