JK 7184-09-40

EWB har begärt ersättning av staten för ideell skada med 55 000 kr. Hon har som grund för anspråket anfört att förvaltnings­dom­stol­ar­nas handläggning av ett mål angående avvisning av ett skade­stånds­anspråk som hon framställt till Arbetsmarknadsstyrelsen har varit oskäligt lång och att det därigenom har förekommit en överträdelse av hennes rätt till rätte­gång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Regeringsrätten har yttrat sig i ärendet. Av yttrandet och de bifogade hand­lingarna framgår bl.a. följande. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) avslog i be­slut den 10 december 2004 EWB anspråk på skade­stånd av staten. AMS lämnade i beslutet sedvanlig upplysning om att beslut som fattas inom ramen för reglerna om statens frivilliga skadereglering en­ligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten (handläggningsförordningen) inte kan överklagas (15 §) men att en­skild som är missnöjd med beslutet i stället på sedvanligt sätt kan ansöka hos allmän domstol om stämning mot staten och därmed få sin sak prövad i den ordning som gäller för tvistemål. EWB överklagade AMS beslut till Länsrätten i Stockholms län som i beslut den 6 oktober 2005 avvisade överklagandet. Efter att EWB överklagat av­vis­nings­beslutet beslutade Kammarrätten i Stockholm den 28 oktober 2005 att inte meddela prövningstill­stånd. Regeringsrätten beslutade den 20 maj 2008 att inte meddela prövnings­tillstånd varvid kammarrättens avgörande stod fast.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skä­lig tid.

Artikel 6.1 i konventionen är tillämplig bl.a. under förutsättning att det föreligger en reell och seriös tvist mellan en enskild person och en annan person eller myndighet.

I det aktuella fallet är det tydligt att EWB hade möj­lig­het att vända sig till allmän domstol med sitt anspråk på skadestånd av sta­ten och att hon var medveten om detta. Hon valde trots detta att över­­klaga ett beslut, som enligt den uttryckliga föreskriften i handläggningsför­ord­ning­­en inte kan överklagas, för att på så vis söka få anspråket prövat i annan ord­ning än den i lag föreskrivna. Mot den bakgrunden finner Justitie­kans­lern att förfarandet i förvaltningsdomstolarna inte kan anses ha rört en reell och seriös tvist, varför artikel 6.1 i Euro­pa­­­­konventionen inte har varit tillämp­­lig på förfarandet. Under alla omständigheter är det faktum att skade­stånds­anspråket inte har prövats i sak av domstol hänförligt till EWB:s eget agerande.

EWB:s anspråk ska därmed avslås.