JK 7296-11-41

HG har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 17 juli 2010 till den 9 augusti 2011 på grund av misstanke om mord. Han dömdes av Södertörns tingsrätt den 15 juni 2011 för mord, olovlig körning, narkotikabrott och brott mot knivlagen till fängelse på livstid. Svea hovrätt har därefter ogillat åtalet för mord och bestämt påföljden för den övriga brottsligheten till fängelse fyra månader.

HG har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis. Han har – som det får uppfattas – till stöd för en förhöjd ersättning angett att uppgifter om honom har spridits på internet, att han satt häktad med restriktioner under mer än ett år samt att han vid tingsrätten dömdes till fängelse på livstid.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande. Av yttrandet framgår bl.a. följande. HG har vid tingsrätten lämnat en berättelse som i korthet går ut på att han lejt en ”indrivare” som skulle kräva in en narkotikaskuld från den dödade kvinnans f.d. pojkvän A. Planen var att indrivaren, för att understryka allvaret i situationen, skulle skjuta A i benet. HG ordnade fram kläder från en budfirma som indrivaren skulle bära för att lura sig in i bostaden. Han kontaktade A per telefon i avsikt att ta reda på var denne fanns och fick då uppfattningen att denne befann sig i sin f.d. flickväns bostad. Han skjutsade dit den pistolbeväpnade indrivaren, släppte av honom vid porten och uppmanade honom att gå upp till lägenheten för att skjuta A. Han väntade under tiden själv i bilen utanför porten. Enligt HG:s berättelse har indrivaren därefter av oklar anledning skjutit kvinnan i huvudet med flera skott.

HG har yttrat sig över vad åklagaren har anfört.

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. när frikännande dom har meddelats. I detta fall har HG frikänts från ansvar för den gärning som låg till grund för beslutet om frihetsberövande. Han är därmed i princip berättigad till ersättning.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning dock vägras eller sättas ned om den skadelidande genom sitt eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det annars skulle vara oskäligt att ersättning lämnas. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997/98:105 s. 26 och 55) anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om denne har handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig.

Möjligheten till jämkning innefattar ett undantag från principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig. Av detta följer att det allmänna normalt ska utge ersättning i ett sådant fall och att jämkningsregeln i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen ska tillämpas restriktivt. Vidare ankommer det på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda (se prop. 1997/98 s. 25 f. och s. 56).

HG har frikänts från ansvar för den gärning som låg till grund för beslutet om frihetsberövande. De uppgifter som han själv har lämnat om sitt agerande i anslutning till det mord som föranledde frihetsberövandet innebär emellertid att han, i syfte att enligt hans egen uppgift få den okände indrivaren att skjuta A i benet, tagit en aktiv del i det förlopp som föranledde kvinnans död. Hans eget beteende har gett anledning till att misstankar riktades mot honom på ett sådant sätt att han i väsentlig omfattning får anses själv ha föranlett att han kom att berövas friheten p.g.a. misstanke om mord. Det finns därför anledning att vägra honom ersättning. Förhållandena är i allt fall sådana att det framstår som oskäligt att utge någon ersättning. HG:s begäran om ersättning ska därför avslås.