JK 7436-08-22

Bakgrund

I en anmälan till Justitiekanslern i oktober 2007 framfördes klagomål mot Polisens hantering av den förundersökning som rörde det förmodade mordet på Catrine da Costa (Justitiekanslerns ärende med dnr 6991-07-21). Anmälan handlade särskilt om den dna-undersökning som hade gjorts med anledning av de hårstrån som påträffades på den handduk som återfanns intill Catrine da Costas kropp.

Under hösten 2007 kontaktade Justitiekanslern muntligen Västerorts polismästardistrikt och fick information om vilka utredningsåtgärder som då var aktuella i ärendet och vilka överväganden som Polisen hade gjort i dessa frågor. Mot bakgrund av den information som lämnades av Polisen fann Justitiekanslern inte skäl att vidta någon åtgärd med anledning av vad anmälaren hade anfört.

Därefter har Justitiekanslern mottagit flera skrivelser som rör frågan varför Polisen inte har jämfört dna från vissa personer (främst en för mord tidigare dömd man och dottern till en av de båda aktuella läkarna) med de funna hårstråna.

Med anledning av skrivelserna beslutade Justitiekanslern den 17 november 2008 att fråga Polismyndigheten i Stockholms län, Västerorts polismästardistrikt, vilka överväganden som hade gjorts i saken sedan ovannämnda muntliga besked hade lämnats.

Polisens yttrande

Polisen har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

[…]

I det s.k. styckmordsärendet med diarienummer K125108-99 följs fortfarande fyra underrättelseuppslag upp.

Det handlar i korthet om en person som skulle ha hittat ett huvud i Solnatrakten under 80-talet och detta berättade han för sina studiekamrater vid medicinska fakulteten i Uppsala och det har vidarebefordrats till polisen under 2007. 

Ett annat spår är band från intervjuer med TH under 80-talet som genomfördes av ME. Där tillbakavisar inte TH misstankarna mot sig själv samtidigt som han nämner kollegan A som den som styckat Da Costa.

Det tredje som i princip avslutats är ett tips om en läkare som vi fick en mitokondrie-DNA träff på när det gäller hårstråna på handduken. Träffen är dock så svag att den inte för ärendet framåt. Tipsaren är bedömd som ej trovärdig.

Det sista och fjärde handlar om mitokondrie-DNA undersökning av hårstråna på handuken jämfört med den s.k. ”slaktaren” samt ett fingeravtryck på en plastsäck om det går att få DNA från detta. Sedan har även frågan om att jämföra TA:s dotter mot samma hårstrå. Bedömningen om att mitokondrie-DNA vid en träff inte för utredningen framåt då en sådan träff gäller för många människor som har samma DNA. För att ändå tillmötesgå allmänheten har försök gjorts för att få ut material från ”slaktaren” från Patologen vid Karolinska sjukhuset i Huddinge. Där fick vi svaret att de krävde beslut i domstol. För att få beslut i domstol har Cå PC vid Västerortskammaren initierats och han anser inte att det finns fog att gå till rätten med en begäran under de rådande förutsättningarna. Undertecknad kommer dock att gå en ny vända med både sjukhuset och åklagaren för att få det gjort. Då det gäller dottern kommer vi att vända oss till mamman för jämförelsematerial. Bedömningen kvarstår att svaren på undersökningen inte för utredningen framåt.

[…]

Chefsåklagaren PC vid Västerorts åklagarkammare i Stockholm beslutade den 12 februari 2009 att inte göra någon framställan till tingsrätten om husrannsakan vid Karolinska Universitetslaboratoriet, där ett vävnadsprov från den av Polisen nämnde ”slaktaren” förvaras.

Efter att överprövning hade begärts beslutade vice överåklagaren MN vid Utvecklingscentrum Göteborg den 23 mars 2009 att inte ändra PC beslut. Riksåklagaren beslutade den 20 april 2009, med ändring av det överprövade beslutet, att överta ledningen av förundersökningen. Enligt Riksåklagaren fanns det skäl att besluta om husrannsakan för att få tillgång till vävnadsprovet i syfte att klarlägga om ett spår kunde härröra från mannen i fråga. 

Riksåklagaren lämnade över ärendet och ledningen av förundersökningen till chefsåklagaren SB vid Södertörns åklagarkammare i Stockholm. Denne yrkade vid Södertörns tingsrätt att rätten skulle besluta om husrannsakan vid Karolinska Universitetslaboratoriet i Huddinge för att man skulle få tillgång till proverna. Tingsrätten biföll yrkandet genom ett beslut den 30 april 2009 (mål nr B 5430-09). Efter överklagande av sjukhuset beslutade Svea Hovrätt den 22 maj 2009 att upphäva tingsrättens beslut och avslå åklagarens begäran om husrannsakan. Hovrätten anförde bl.a. följande.

[…]

Åklagaren har till stöd för sin framställan om husrannsakan anfört att det finns ett mycket starkt allmänintresse att inom ramen för den pågående förundersökningen vidta de utredningsåtgärder som kan kasta ytterligare ljus över omständigheterna kring Catrine da Costas död. 

Åklagaren har endast i allmänna ordalag talat om vad den sökta åtgärden skulle kunna leda till i förundersökningshänseende. Någon konkret omständighet har inte redovisats som talar för att den aktuella förundersökningen skulle komma att drivas framåt eller om misstankegraden mot personer som kan förekomma i utredningen i realiteten skulle förstärkas eller försvagas om kunskap erhålls i frågan om hårstråna kan hänföras till person X eller inte. Åklagaren har inte heller angett om person X under utredningen över huvud taget är eller varit misstänkt utan endast att person X är en av de personer som bedömts som intressant i utredningen.

När det gäller en framställan om tillstånd till en straffprocessuell tvångsåtgärd får det förutsättas att åklagaren, i likhet med vad som gäller vid framställningar om andra straffprocessuella tvångsåtgärder såsom häktning, redovisar sådana konkreta omständigheter att rätten har möjlighet att göra en självständig bedömning av om rättsliga förutsättningar föreligger för den sökta tvångsåtgärden. Så har inte skett i detta fall. Endast en hänvisning till det tidigare nämnda allmänintresset kan inte anses utgöra tillräckligt skäl för bifall till en framställan om förordnande av ett straffprocessuellt tvångsmedel.

Av vad som förekommit i hovrätten framgår således inte med erforderlig tydlighet att det aktuella vävnadsprovet skäligen kan antas ha betydelse för den pågående förundersökningen och i vart fall inte så det nu framgår att skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för något motstående intresse. Av det sagda följer att förutsättningar för beslag av vävnadsprovet inte föreligger. Härav följer i sin tur att inte heller förutsättningar för husrannsakan enligt 28 kap. 1 § andra stycket RB föreligger. Åklagarens framställan ska således lämnas utan bifall och tingsrättens beslut ändras i enlighet härmed. 

[…] 

Förundersökningen angående det förmodade mordet på Catrine da Costa lades ned den 1 juli 2009 på grund av preskription.

Med anledning av uppgifterna i Polisens yttrande, de åtgärder som har vidtagits av åklagare i syfte att få till stånd en dna-jämförelse och hovrättens beslut finner Justitiekanslern inte anledning till någon ytterligare åtgärd i sakfrågan.

Ärendet aktualiserar emellertid enligt Justitiekanslerns mening en principiellt betydelsefull fråga: Vilken plikt bör möjligen finnas för statliga myndigheter att i vissa fall vidta utredningsåtgärder som inte kan motiveras enligt de bestämmelser som gäller för förundersökning i brottmål?

Att frågan bör ställas beror på att det ibland inträffar att personer frikänns från brottsmisstankar samtidigt som de i vissa hänseenden behandlas som skyldiga. Så är fallet med de båda f.d. läkare som förlorade sina legitimationer i det här aktuella ärendet. Så är också fallet med åtminstone någon person som har dömts för allvarlig brottslighet men sedermera frikänts efter resning. Ur ett polisiärt perspektiv har det på grund av kvarstående brottsmisstankar inte ansetts finnas tillräcklig anledning att bedriva en aktiv förundersökning med inriktning på att få någon annan person fälld för brotten.

Bland annat de båda berörda läkarna har begärt att utredningsåtgärder skulle vidtas i syfte att finna en annan gärningsman. De har härvidlag varit beroende av myndigheters initiativ och beslut. Det kan hävdas att enskilda som så önskar skulle ha rätt att få vissa åtgärder vidtagna för att på så sätt få en möjlighet att bli rentvådda. Utifrån den tänkta situationen att det rör sig om en oskyldig person kan det sålunda diskuteras om det är rimligt att utredningsmöjligheter som kan etablera personens oskuld inte kan tas till vara. Det torde för vissa situationer rentav kunna hävdas att detta kommer i konflikt med grunderna för Europakonventionens s.k. oskuldspresumtion (artikel 6 p. 2).

Som framgår av Riksåklagarens beslut i det aktuella ärendet finns det ibland dessutom ett betydande allmänintresse av att vissa utredningsåtgärder vidtas, åtgärder som inte kan motiveras ur ett strikt polisiärt perspektiv.

Med anledning av det anförda bör lagstiftaren enligt Justitiekanslerns mening överväga om polis och åklagare i vissa fall ska vara skyldiga att vidta åtgärder som inte är motiverade från strikt polisiär synpunkt. En sådan skyldighet skulle kunna gälla t.ex. om det begärs av en enskild mot vilken det finns kvarstående misstankar om allvarlig brottslighet och om det rör sig om utredningsåtgärder som anvisas av denne och som inte kan anses oproportionerligt resurskrävande.

Med anledning av det nu anförda ska detta beslut överlämnas till Justitiedepartementet.