JK 7449-06-21

Anmälan om allvarliga brister vid genomförandet av förundersökningar angående mord m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern inleder inte förundersökning och vidtar inte heller i övrigt någon ytterligare åtgärd i ärendet.

BA, ACA och FZ har i en anmälan hit begärt att Justitiekanslern skall utreda samtliga de missförhållanden som nämns i en till anmälan bilagd rättsutredning. Rättsutredningen, som är daterad den 17 november 2006, har upprättats av advokaten PS.

Anmälan gäller påståenden om felaktiga ageranden från åklagarens och Polisens sida vid genomförandet av ett antal förundersökningar som har lett fram till att TQ har åtalats och sedermera dömts för åtta fall av mord. Anmälan avser även påståenden om att åklagaren och Polisen har agerat felaktigt i samband med de huvudförhandlingar vid vilka åtalen har prövats. Sammanfattningsvis gör anmälarna gällande att allvarliga systemfel inom rättsväsendet har medfört att TQ har dömts för flera mord som han inte har begått.

Anmälarna har även anfört att personer inom åklagar- och polisväsendet har gjort sig skyldiga till grova tjänstefel och menedsbrott.

Allmänna utgångspunkter

Enligt sin instruktion (15 § andra stycket) skall Justitiekanslern pröva ett klagomål endast om frågans beskaffenhet ger Justitiekanslern anledning att ta upp saken till prövning. Det innebär att Justitiekanslern – utom vissa särskilda frågor – normalt bara prövar klagomål när det finns anledning att anta att det har förekommit allvarliga brister i rättssäkerheten eller systemfel av något slag.

Justitiekanslern har inte någon laglig möjlighet att upphäva en myndighets beslut eller i övrigt bestämma hur en myndighet skall förfara i ett ärende. Av detta liksom av regeringsformens bestämmelser om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständighet följer också att Justitiekanslern normalt inte uttalar sig om de bedömningar som en domstol eller en myndighet har gjort i ett mål eller ärende. Sådana bedömningar skall domstolen respektive myndigheten göra självständigt (jfr 11 kap.2 och 7 §§regeringsformen).

Om en tjänsteman eller någon annan som står under Justitiekanslerns tillsyn har begått ett brott genom att åsidosätta vad som har ålegat honom eller henne i tjänsten eller uppdraget, får Justitiekanslern som särskild åklagare väcka åtal mot honom eller henne. Beträffande statliga tjänstemän kan Justitiekanslern även ta initiativ till disciplinära åtgärder genom att anmäla ett felaktigt förfarande till den myndighet eller det organ som får besluta om disciplinpåföljd.

När det gäller åklagares och polisers ageranden under förundersökningar är det ofta förenat med svårigheter att på ett meningsfullt sätt utreda klagomål mot dessa inom ramen för den skriftliga handläggning som företrädesvis sker hos Justitiekanslern. Därtill kommer att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är ett riktigt handlingssätt beträffande vissa av de åtgärder som en åklagare eller en polisman genomför under en förundersökning.

Bestämmelser om hur en förundersökning skall bedrivas finns i 23 kap.rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948) (FuK). Av 23 kap. 1 § RB framgår att en förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. I 23 kap. 4 § RB slås fast ett antal principer för förundersökningens bedrivande. I bestämmelsen anges bl.a. att vid förundersökningen skall beaktas inte endast de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är gynnsamma för denne. Vidare skall bevis som är till den misstänktes förmån tas till vara. Genom dessa bestämmelser kommer den s.k. objektivitetsprincipen till uttryck. Den innebär bl.a. att om förundersökningsledaren låter hämta in viss utredning som talar till den misstänktes förmån, får utredningen inte hållas utanför förundersökningen. Det gäller även i sådana fall där den misstänkte har erkänt gärningen.

De principer som kommer till uttryck i nämnda lagrum innebär således att åklagaren i förundersökningsmaterialet inte får dölja viktiga omständigheter som talar till den misstänktes fördel. Men även rätten har ett visst ansvar för utredningen (se Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, s. 44 f. och där gjorda hänvisningar). När den tilltalade har erkänt en gärning, och försvaret därför inte har något direkt intresse av att sätta i fråga åklagarens uppgifter, har rätten ett extra stort ansvar för att utredningen i målet är tillfredsställande och att omständigheter som skulle kunna tala för att den tilltalade är oskyldig reds ut.

Även om rätten har ett visst ansvar för utredningen åligger det åklagaren att inte i sin sakframställning dölja uppenbart relevanta omständigheter till den tilltalades fördel. Det gäller särskilt i sådana fall där den tilltalade har erkänt gärningen. Men självklart finns det ett inte obetydligt utrymme för olika bedömningar av om en omständighet är sådan att åklagaren bör nämna den.

Tillsynsfrågan

Som tidigare nämnts ingår det inte i Justitiekanslerns uppgifter att överpröva de beslut som åklagaren och Polisen har fattat inom ramen för de i ärendet aktuella förundersökningarna.

Det ingår inte heller i Justitiekanslerns tillsynsverksamhet att överpröva de bedömningar som domstolarna har gjort i målen mot TQ. Jag vill ändå inledningsvis anmärka att de aktuella domarna, enligt vilka TQ har dömts för åtta fall av mord, i allt väsentligt ger ett gediget intryck och att de inte skapar några omedelbara frågetecken om hans skuld.

I det följande tar Justitiekanslern upp det som får uppfattas som de allvarligaste anklagelserna mot åklagaren och Polisen i PS:s rättsutredning.

Justitiekanslern har gått igenom merparten av det material till vilket det finns direkta hänvisningar i rättsutredningen (förundersökningsprotokoll, videoupptagningar från rekonstruktioner m.m.). Justitiekanslern har dock valt att inte granska sådana påståenden som främst har att göra med de bedömningar som åklagaren och Polisen har gjort under förundersökningen, såsom ett påstående att man borde ha gjort en gärningsmannaprofil beträffande TQ.

1. TQ och förhörsledaren har diskuterat brottsutredningarna per telefon vid sidan av förhörssituationerna.

Utredningen ger stöd för slutsatsen att det förekom samtal mellan TQ och förhörsledaren per telefon mellan de i förundersökningen redovisade förhören. Detta förfarande kan inte i sig anses felaktigt. Endast om det finns konkreta omständigheter som talar för att förhörsledaren vid dessa telefonsamtal på ett otillbörligt sätt påverkade de utsagor som TQ lämnade vid efterkommande förhör kan det finnas anledning för Justitiekanslern att närmare granska detta förhållande.

Det har emellertid inte framkommit något konkret som talar för att förhörsledaren på ett otillbörligt sätt påverkade TQ vid telefonsamtalen. Sålunda framgår t.ex. av en promemoria daterad den 17 januari 1996 från förundersökningen beträffande mordet i Rörshyttan (Hedemora tingsrätts mål nr B 348-95) att förhörsledaren, när TQ kontaktade honom, upplyste TQ om att frågor med anledning av vad som framkom vid telefonsamtalet skulle ställas under kommande förhör. Det finns även andra promemorior som förhörsledaren, SP, har upprättat efter det att han har talat med TQ per telefon. Sammantaget finns det inte något stöd i materialet för att SP har försökt dölja för åklagaren eller tingsrätten att telefonsamtalen hade ägt rum.

Av en av domarna framgår dessutom tydligt att SP i samband med att han hördes som vittne uppgav att telefonkontakt hade förekommit på TQ:s initiativ (se Sundsvalls tingsrätts dom den 21 juni 2006 i mål nr B 187-93). Rätten hade således i detta fall möjlighet att vid sin bevisvärdering bedöma betydelsen av denna omständighet.

Sammantaget finner Justitiekanslern att det som har framkommit om telefonkontakterna mellan förhörsledaren och TQ inte utgör skäl för någon närmare granskning av denna omständighet.

2. Förhörsledaren har ställt ledande frågor till TQ.

Inledningsvis konstaterar Justitiekanslern att man vid bedömningen av de förhör som hölls med TQ måste ha i åtanke den långa tid som hade förflutit mellan brotten och förhörstillfällena. Vidare bör man beakta att förhören hölls med en person som var allvarligt psykiskt störd, varför det faller sig ganska naturligt att förhören inte i alla avseenden kunde ske enligt normala förhörsmetoder.

Justitiekanslern har gjort en tämligen omfattande granskning av de förhörsutskrifter som PS särskilt har hänvisat till i rättsutredningen. Justitiekanslern konstaterar att det av förhören framgår att TQ under förundersökningarnas gång ändrade uppgifter i vissa avseenden, vilket i sin tur föranledde förhörsledaren att ställa kontrollfrågor. Dessa kontrollfrågor kan generellt inte anses ha varit ledande. I några förhör förekommer det visserligen frågor som isolerat kan uppfattas som ledande. Den samlade bedömning som Justitiekanslern gör av förhörsutskrifterna är emellertid att förhören med TQ genomfördes rättssäkert och att det saknas anledning att anta att förhörsledaren på ett otillbörligt sätt påverkade de svar som TQ lämnade.

3. Förhörsledaren har förmått TQ att ändra uppgifter som har lämnats vid tidigare förhör.

Som nämnts under punkten 2 ändrade TQ vissa av sina uppgifter under förundersökningarnas gång. Av domarna mot TQ framgår också bl.a. av vittnesförhör med SP att TQ:s versioner av händelseförloppen växte fram under förhörens gång.

Sålunda framgår av domskälen beträffande mordet i Rörshyttan att tingsrätten konstaterade att den slutliga versionen tydligen hade vuxit fram efter flera förhör (Hedemora tingsrätts dom den 28 maj 1997 i mål nr B 348-95).

Även av domen i det s.k. J-målet framgår att TQ hade ändrat uppgifter under förundersökningens gång (Sundsvalls tingsrätts dom den 21 juni 2006 i mål nr B 187-93). Det framgår t.ex. av förhöret med SP att TQ initialt berättade att J hade ett ärr. Av domen framgår även att TQ ändrade uppgiften till att det rörde sig om ett födelsemärke. Inledningsvis angav han att märket fanns på framsidan av kroppen men efterhand ändrade han sig till att det fanns på ryggen. Tingsrätten var sålunda medveten om att TQ hade ändrat sina uppgifter. Och det går inte att säga att förundersökningsledaren i egentlig mening förmådde TQ att ändra dessa uppgifter.

Justitiekanslern har inte heller i övrigt funnit något konkret stöd för att förhörsledaren på ett otillbörligt sätt påverkade TQ att ändra de uppgifter som han lämnade under förundersökningarna.

4. Genom att, med något undantag, ha haft samma förhörsledare vid alla polisförhör har TQ lärt sig att läsa förhörsledarens kroppsspråk och ”lurat av” förhörsledaren information om förundersökningarna.

Den omständigheten att det i huvudsak var samma kriminalinspektör som höll förhören med TQ utgör inte i sig något fel. Det saknas även konkret stöd för påståendet att TQ lurade av förhörsledaren information om förundersökningarna.

5. TQ:s läkare och terapeuter har deltagit vid polisförhör och diskuterat brottsutredningen i hans terapi. TQ har tillsammans med läkare och terapeuter vallats på mordplatser m.m., vilket har lett till att han vid polisens efterkommande vallningar har lyckats övertyga utredarna om att han är mördaren.

Med hänsyn till att TQ lider av en allvarlig psykisk störning, och att han under förundersökningarna var intagen på ett sjukhus, kan det inte anses fel att läkare och psykologer deltog vid vissa av polisförhören.

Det har inte framkommit något som tyder på att läkarna och psykologerna hade någon direkt inverkan på de svar som TQ lämnade vid förhören. Vad gäller påståendet att läkare vallade TQ på mordplatser framgår av domen i J-målet att TQ, i ett skede innan en polisanmälan hade gjorts, tillsammans med sin läkare besökte Sundsvall och de trakter där målsäganden hade bott. Detta skedde efter det att TQ hade berättat för läkaren att han trodde att han hade mördat JA. Detta förfarande från läkarens sida kan inte anses ha varit direkt felaktigt. Eftersom uppgiften kom fram vid vittnesförhöret med läkaren hade tingsrätten dessutom vid sin bevisvärdering möjlighet att bedöma betydelsen av denna omständighet.

Av utredningen framgår att TQ i samband med terapi på Säters sjukhus kom fram till att han hade genomfört ett antal mord som han sedermera åtalades för. Av t.ex. domen i J-målet framgår att vittnena SP och TQ:s dåvarande terapeut, överläkaren KL uppgav att TQ var föremål för terapi samtidigt som brottsutredningar bedrevs. Tingsrätten hade således vetskap om denna omständighet. Det har inte framkommit något som tyder på att TQ:s läkare eller psykologer påverkade brottsutredningarna på något annat sätt än genom de terapisamtal som måste anses ha varit kända för domstolarna. Det har inte heller framkommit något som tyder på att TQ under terapin fick någon information om brottsutredningen som han inte tidigare kände till.

6. Förhörsledaren har ”vilselett” rätten i samband med att han har hörts som vittne. Även åklagaren har vilselett rätten.

Justitiekanslern har inte funnit något konkret stöd för att förhörsledaren, SP, vilseledde rätten i samband med att han hördes som vittne. Som exempel på att SP synes ha förmedlat en objektiv bild av förhören med TQ kan nämnas att det av domen beträffande mordet i Rörshyttan framgår att SP vid vittnesförhöret lämnade upplysningar om att TQ i vissa avseenden hade ändrat sin berättelse under förundersökningens gång. SP angav bl.a. att TQ inledningsvis hade talat om att han hade slagit målsäganden med en domkraft samt att fälgkors, kofot och sten också hade nämnts innan det talades om ett föremål av trä (se Hedemora tingsrätts dom den 28 maj 1997 i mål nr B 348-95).

Det har inte heller framkommit något som tyder på att åklagaren vilseledde rätten i något av målen. I detta sammanhang bör nämnas att TQ år 1996 synes ha uppgett för polisen att han hade mördat två somaliska pojkar i Norge. Pojkarna hade varit försvunna men efter lång tid visade det sig att de inte var mördade. Detta skulle i och för sig kunna utgöra en omständighet som är av betydelse för den allmänna tilltron till TQ:s övriga erkännanden. Det synes som att åklagaren vid de rättegångar som ägde rum efter det att det hade framkommit att de somaliska pojkarna var välbehållna inte upplyste rätten om att TQ hade tagit på sig ett mord som han inte hade begått. Det bör dock nämnas att, såvitt Justitiekanslern förstår det, TQ var förhållandevis svävande i sin berättelse. Det kan i alla händelser inte anses klarlagt att han medvetet ljög om de somaliska pojkarnas försvinnande.

Även om åklagaren inte lämnade uppgiften om de somaliska pojkarna till rätten kan man inte hävda att detta skulle vara klart klandervärt. Eftersom objektivitetsprincipen i princip bara gäller under förundersökningen och inte vid förfarandet vid domstolen, strider det inte mot denna princip. Justitiekanslern finner därför inte anledning att närmare utreda om åklagaren lämnade denna upplysning till rätten eller inte.

7. Gällande regler för rekonstruktion/vallning på brottsplatserna har inte följts. Bland annat har rekonstruktioner varit ”riggade”.

Vad gäller påståendet om att rekonstruktionerna var riggade konstaterar Justitiekanslern att domstolarna själva hade möjlighet att bedöma hur rekonstruktionerna hade genomförts (t.ex. att det hängde en gulfärgad markering på ett träd vid rekonstruktionen i Rörshyttan [Hedemora tingsrätts mål nr B 348-95] och hur tältet var placerat vid rekonstruktionen i Appojaure [Gällivare tingsrätts mål nr B 26-95]).

Visserligen ställde förhörsledaren frågor till TQ vid de rekonstruktioner som Justitiekanslern har granskat närmare (Appojaure, Rörshyttan och Sundsvall). Rekonstruktionerna ger dock inte något annat intryck än att TQ självmant redogjorde för händelserna utan otillbörlig påverkan av förhörsledaren eller någon annan.

Både av tidsangivelsen på videoupptagningarna och av övriga omständigheter måste det ha stått klart för domstolarna att det hade skett avbrott i rekonstruktionerna. På videoupptagningen av rekonstruktionen i Appojaure upplyses dessutom om att det som visas är en sammanställning av en längre rekonstruktion, att de delar som visas på videoupptagningen är de som har direkt anknytning till brottet och att delar av rekonstruktionen togs om på TQ:s begäran. Rätten hade därmed möjlighet att bedöma betydelsen av dessa omständigheter.

Sammanfattningsvis har det inte framkommit något som gör att det finns anledning för Justitiekanslern att rikta kritik mot hur rekonstruktionerna genomfördes.

8. Åklagaren har brutit mot objektivitetsprincipen genom att bland annat beträffande morden i Appojaure och Sundsvall inte redovisa för rätten att det hade hållits andra rekonstruktioner än de som åberopades vid huvudförhandlingarna och att TQ hade agerat på ett annat sätt vid dessa rekonstruktioner.

Som nämnts under punkten 7 framgår att videoupptagningen av rekonstruktionen i Appojaure gjordes om på TQ:s begäran och att information om detta lämnades på videoupptagningen.

Likaså framgår av rekonstruktionen i Rörshyttan den 4 oktober 1996 att TQ under rekonstruktionens gång förtydligade sig vad gällde utseendet på den träpåk som utgjorde mordvapnet. Den videoupptagning som Justitiekanslern har tagit del av innehåller även en vallning av TQ på brottsplatsen den 19 april 1996. Vad gäller påståendet att rätten vilseleddes beträffande en rekonstruktion som hölls den 20 maj 1996 bör nämnas att det finns en utskrift från denna rekonstruktion i förundersökningsprotokollet. Av det i domen redovisade vittnesförhöret med SP framgår också att det hölls en rekonstruktion den 20 maj 1996. Tingsrätten hade således tillgång till denna uppgift. Och som tidigare nämnts konstaterades i domen att TQ:s slutliga version av händelseförloppet hade vuxit fram efter flera förhör.

Vad gäller rekonstruktionerna i J-målet har Justitiekanslern inte heller funnit något konkret stöd för att åklagaren vilseledde tingsrätten om dessa.

Sammanfattningsvis talar det mesta för att domstolarna var medvetna om att det hade förekommit flera rekonstruktioner och att TQ i vissa avseenden hade ändrat sina versioner av händelseförloppen mellan vissa av rekonstruktionerna.

9. I GY-målet har åklagaren underlåtit att upplysa rätten om att det förekom DNA-bevisning som talade för att TQ inte var gärningsmannen.

Av förundersökningsmaterialet från den norska polisen framgår att det hade påträffats spermier i målsägandens underliv och att ett DNA-test uteslöt att spermierna kommer från TQ. Genom det material som Justitiekanslern har tagit del av går det inte klart att konstatera om denna uppgift fanns med i det förundersökningsprotokoll som lämnades in till tingsrätten eller inte (Falu tingsrätts mål nr B 1548-99). Av domen framgår inte heller huruvida åklagaren redovisade resultatet av DNA-testet vid huvudförhandlingen eller inte. Det utesluter emellertid inte att åklagaren nämnde denna omständighet vid sin sakframställning utan att det kom till uttryck i domen. Med hänsyn bl.a. till att målsäganden synes ha verkat som prostituerad och att TQ kom i kontakt med henne i ett prostitutionskvarter, talar för övrigt nämnda omständighet inte med någon större styrka emot TQ som gärningsman.

I det norska förundersökningsmaterialet finns även uppgifter om blod på målsägandens kropp som kom från någon annan person. Det går inte klart att utläsa av tillgängligt material om denna omständighet ensam talar för eller emot TQ som gärningsman.

I detta sammanhang bör beaktas att det av ett utlåtande från Rättsmedicinalverket, som åberopades i det aktuella målet, framgick att det fanns spermier i målsägandens underliv och att det förekom intorkat blod över stora delar av hennes kropp. Även om det skulle vara så att åklagaren vid huvudförhandlingen inte redogjorde för innehållet i det norska förundersökningsmaterialet, hade tingsrätten sålunda möjlighet att själv ställa frågor till åklagaren om huruvida det hade gjorts något DNA-prov med anledning av fynden i och på målsägandens kropp. Därtill bör beaktas att ett flertal norska polismän hördes vid huvudförhandlingen. Rätten hade därmed möjlighet att ställa motsvarande fråga till de norska utredarna. Till det kommer att bevisningen i övriga delar av detta mål mot TQ får anses ha varit mycket stark.

Sammanfattningsvis finner Justitiekanslern att de oklarheter som i och för sig råder beträffande det DNA-prov som utfördes i Norge inte ensamma bör medföra en närmare granskning av förundersökningen angående mordet på GY.

10. En privatägd hund har använts vid sökandet på de platser där kroppsdelar tros ha grävts ned. Om en polishund hade använts, hade slutsatserna blivit annorlunda.

Den omständigheten att den aktuella hunden var privatägd utgör inte i sig något fel. Av domarna i J- och TJ-målen (Sundsvalls tingsrätts dom den 21 juni 2001 i mål nr B187-93 resp. Hedemora tingsrätts dom den 2 juni 1998 i mål nr B 100-97) framgår att ägaren till den aktuella hunden hördes som vittne. Hundägaren, som var anställd vid den svenska försvarsmakten, uppgav bl.a. att hunden tidigare hade använts för att söka efter människolik. Tingsrätten hade sålunda möjlighet att bedöma betydelsen av att en privatägd hund hade använts vid sökandet efter kroppsdelar.

11. Rikspolisstyrelsens regler för forensisk arkeologi har inte följts.

Justitiekanslern har inte funnit några konkreta stöd för att de brottsplatsundersökningar som har genomförts har skett i direkt strid med något regelverk på området. Det bör i detta sammanhang framhållas att den rapport om forensisk arkeologi (RPS Rapport 1996:5) som PS har bilagt rättsutredningen innehåller råd och information om hur brottsplatsundersökningar bör genomföras. Det går dock inte säga att en brottsplatsundersökning som inte följer de rekommendationer som ges i nämnda rapport skulle vara felaktigt utförd.

Oavsett om de brottsplatsundersökningar som genomfördes under de aktuella förundersökningarna till punkt och pricka följde gängse rutiner på området, har det inte framkommit något som talar för att detta på något sätt påverkade utgången i de aktuella målen. Vid sådant förhållande har Justitiekanslern inte anledning att närmare granska det sätt på vilket brottsplatsundersökningarna genomfördes.

12. Åklagaren har medvetet hållit de av TQ utpekade medhjälparna utanför huvudförhandlingarna. De har inte åtalats och de har inte åberopats som vittnen. Genom detta agerande har åklagaren fråntagit rätten möjligheten att bedöma om TQ:s utpekanden var sanna eller inte, vilket skulle ha inverkat på hans trovärdighet.

Som tidigare nämnts skall Justitiekanslern inte överpröva de bedömningar som en åklagare har gjort. Det finns därför inte anledning för Justitiekanslern att bedöma om de av TQ utpekade medhjälparna borde ha åtalats eller inte. Justitiekanslern konstaterar dock att de utpekade medhjälpare som var vid liv när åtal väcktes mot TQ hade förnekat brott, och att det krävs starkare stödbevisning mot en person som har förnekat brott än mot någon som har erkänt en gärning.

Det har inte heller framkommit något som tyder på att åklagaren medvetet avstod från att åberopa någon av de utpekade medhjälparna som vittnen för att bevisläget mot TQ därmed skulle försämras.

Det bör i detta sammanhang framhållas att rätten hade möjlighet att enligt 35 kap. 6§ RB själv föranstalta om att de aktuella personerna skulle höras för det fall domstolen hade ansett att det var erforderligt. Av domen i TJ-målet framgår också att rätten, efter genomgång av vad den utpekade medhjälparen hade sagt vid polisförhör, avstod från att på eget initiativ påkalla vittnesförhör med honom.

Samlad bedömning av hur förundersökningarna har bedrivits

När det som i detta fall rör sig om omfattande brottsutredningar är det i princip oundvikligt att det begås ett eller annat fel under förundersökningen. Justitiekanslern har pekat på vissa oklarheter som föreligger beträffande några av de aktuella förundersökningarna. Det kan även antas att det förekommer vissa brister i någon eller några av förundersökningarna. Den bild som Justitiekanslern har fått vid sin genomgång av handlingarna i ärendet är emellertid att förundersökningarna har bedrivits på ett i allt väsentligt godtagbart sätt.

Det finns sålunda inte anledning att anta att åklagaren har brutit mot objektivitetsprincipen eller att det har begåtts några andra allvarliga felaktigheter från åklagarens eller polisens sida. Det övergripande intrycket är i stället att både åklagaren och polisen har varit noggranna och professionella vid genomförandet av sina arbetsuppgifter. Med anledning av den allvarliga kritik som anmälarna har riktat främst mot åklagaren och förundersökningsledaren vill jag särskilt poängtera att utredningen inte ger stöd för någon annan slutsats än att dessa personer efter omständigheterna har gjort ett skickligt arbete. Och det finns inte anledning att anta att de brister som må ha funnits i någon eller några av förundersökningarna har inneburit att domstolarna har vilseletts.

De domar som har meddelats mot TQ är i allt väsentligt mycket välskrivna och gedigna. De innehåller bl.a. omfattande redogörelser för den bevisvärdering som rätten har gjort. Det har inte heller framkommit något annat som gör att det finns anledning att närmare granska domstolarnas handläggning av de aktuella målen.

På grund av det anförda finner jag att det på objektiva grunder inte finns anledning att genomföra någon ytterligare granskning av hur förundersökningarna i målen mot TQ har bedrivits eller hur åklagaren, polisen och domstolarna i övrigt har agerat i de aktuella målen. Det finns sålunda inte heller skäl att inleda någon förundersökning.