JK 7741-07-21

Anmälningar

Tre personer har i skrivelser hit den 15 november, den 1 december respektive den 17 december 2007 anmält påstådda brister i brottsutredningen i det s.k. Knutbymålet. Justitiekanslern har uppfattat skrivelserna så att anmälarna främst begär att Justitiekanslern ska granska Polisens och åklagarnas handläggning av förundersökningen. 

Anmälningarna gäller sålunda påståenden om felaktigt agerande från Polisens och åklagarnas sida. Det hävdas bl.a. att Polis och åklagare inte har tagit tillräcklig hänsyn till de speciella förhållandena i Knutbyförsamlingen, vilket bl.a. har lett till att vittnesmålen inte har ifrågasatts på det sätt som borde ha skett och att vissa församlingsmedlemmars agerande och påverkan på varandra inte har granskats. Vidare har det gjorts gällande att det finns oklarheter och brister i den tekniska bevisningen, t.ex. beträffande upphovsmannen till de SMS-meddelanden som skickades till den s.k. barnflickan och beträffande Statens kriminaltekniska laboratoriums (SKL) tekniska utredning avseende det vapen som avlossades. 

Det har även anförts i anmälningarna att myndigheterna har underlåtit att utreda ”polisinformatörens” inblandning i Knutbymålet och att detta kan bero på att denne utförde uppdrag åt Polisen. Det ifrågasätts om Polisen har vidtagit tillräckliga åtgärder för att få reda på om personen verkligen satt i marockanskt fängelse samt om de uppgifter som Polisen har lämnat om detta har varit korrekta. 

Allmänna utgångspunkter

Enligt sin instruktion (15 § andra stycket) ska Justitiekanslern pröva ett klagomål endast om frågans beskaffenhet ger Justitiekanslern anledning att ta upp saken till prövning. Det innebär att Justitiekanslern – utom vissa särskilda frågor – normalt bara prövar klagomål när det finns anledning att anta att det har förekommit allvarliga brister i rättssäkerheten eller systemfel av något slag. 

Utifrån den angivna utgångspunkten granskar Justitiekanslern ibland anmälningar om brister i brottsutredningar. Det gäller t.ex. när anmälan avser påståenden om allvarliga rättssäkerhetsbrister, exempelvis om det hävdas att åklagaren inte på ett tillfredställande sätt har iakttagit sin s.k. objektivitetsplikt (jfr 1 kap. 9 § regeringsformen). I den mån bristerna tycks ha haft endast liten betydelse granskas de dock normalt inte. Detsamma gäller när det framstår som klart att en granskning inte kommer att leda någonstans.

Justitiekanslern har inte någon laglig möjlighet att bestämma hur en myndighet ska förfara i ett ärende. Av detta liksom av regeringsformens bestämmelser om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständighet följer att Justitiekanslern normalt inte heller uttalar sig om de bedömningar som en domstol eller en myndighet har gjort i ett mål eller ärende. Sådana bedömningar ska domstolen respektive myndigheten göra självständigt (jfr 11 kap.2 och 7 §§regeringsformen). 

Om det antyds eller misstänks att någon myndighet har tagit ovidkommande hänsyn kan detta ibland utgöra skäl för Justitiekanslern att granska ärendet. En sådan granskning kan vara översiktlig eller avse någon enskildhet, varvid inriktningen i huvudsak är att undersöka om det kan finnas fog för misstanken. 

Den s.k. polisinformatören 

En av anmälarna har uppgett att det har förekommit korrespondens mellan Polisen i Sverige respektive Marocko i frågan om ”polisinformatören” befann sig i marockanskt fängelse vid tidpunkten för utredningen och därför inte kunde höras. Enligt anmälaren fick Polisen svar på frågan först efter det att utredningen hade avslutats. Polismyndigheten i Uppsala län har enligt anmälaren uppgett att man över huvud taget inte känner till något svar från de marockanska myndigheterna. Anmälaren har uppgett att korrespondensen är sekretessbelagd. 

Med hänsyn till vad anmälaren har anfört har jag funnit skäl att inhämta viss utredning i denna del. 

Av utredningen framgår att Polisen den 5 december 2007 avslog en begäran att få ut korrespondens mellan Interpolkontoren i Rabat, Marocko, och Stockholm med hänvisning till 2 kap. 1 § första stycket sekretesslagen (1980:100). Beslutet överklagades och kammarrätten avslog överklagandet den 14 januari 2008 (mål nr 8629-07). 

Justitiekanslern har inhämtat de handlingar som begäran om utlämnande avsåg. Efter att ha granskat dessa har jag funnit att det inte finns anledning att misstänka några ovidkommande hänsyn från Polisens sida. Jag ser därför inte skäl att närmare utreda påståendet att Polis och åklagare skulle ha underlåtit att utreda den s.k. polisinformatörens inblandning i Knutbymålet. 

Brottsutredningen i övrigt

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens och hovrättens domar (Uppsala tingsrätts dom den 30 juli 2004 i mål nr B 73-04 och Svea hovrätts dom den 12 november 2004 i mål nr B 6665-04).

Justitiekanslern har även tagit del av GA begäran, som inkom till åklagarkammaren i Uppsala den 11 december 2007, om överprövning av Polisens beslut den 27 mars 2007 att inte inleda förundersökning. Vidare har åklagarens beslut den 19 december 2007 att inte ändra Polisens beslut inhämtats. 

Som tidigare nämnts ingår det inte i Justitiekanslerns uppgifter att överpröva de beslut som åklagaren och Polisen har fattat inom ramen för en förundersökning. För att Justitiekanslern ska granska beslut eller ställningstaganden närmare ska det finnas anledning att anta att det har förekommit allvarliga brister eller uppenbara felbedömningar. 

Vid en genomgång av anmälningarna och de inhämtade handlingarna har det inte framkommit något som tyder på att Polisen eller åklagarna har gjort några sådana allvarliga fel i brottsutredningen eller några sådana uppenbara felbedömningar att jag har anledning att närmare granska de klagomål som har framförts. 

Sammanfattning

Sammanfattningsvis finner jag inte anledning att genomföra någon ytterligare granskning av den aktuella förundersökningen eller att gå vidare i saken på något annat sätt.