JK 775-14-41

HM anhölls den 5 mars 2013 på grund av misstanke om för­beredelse till mord och häktades senare med anledning av samma brotts­miss­tanke. Åtal väcktes den 28 maj 2013. Enligt åtalet (så som det slutligen kom att utformas vid tingsrätten) hade HM åtagit sig att mot betalning skjuta eller medelst tillhygge grovt misshandla en person. Utöver HM åtalades en kvinna (TY) som påstods ha lämnat uppdraget att utföra gärningen och en man (HUM) som, tillsammans med HM, skulle delta vid brottets genomförande.

Den 12 juni 2013 beslutade Solna tingsrätt att HM skulle försättas på fri fot och i en dom den 28 juni 2013 ogillades åtalet mot honom och de två medmisstänkta.

I sina domskäl konstaterade tingsrätten bl.a. att det inte var styrkt att HM accepterat ett uppdrag att döda målsäganden, men att det däremot var ställt utom rimligt tvivel att han och HUM mottagit ett uppdrag att på något sätt allvarligt misshandla målsäganden. Tingsrätten ansåg det dock inte vara ställt utom rimligt tvivel att uppdraget avsett en grov misshandel.

döda

allvarligt misshandla

Efter att ha redovisat dessa ställningstaganden anförde tingsrätten följande i sin dom.  

Vad omfattas av åtalet? Tingsrätten har alltså funnit att TY betalat ett vederlag till HM och HUM för att de skulle utföra en misshandel av YA men att det inte är ställt utom rimligt tvivel att det skulle ske med vapen eller tillhygge. Åklagaren justerade i samband med slutpläderingen åtalet till att alternativt innefatta att ”medelst tillhygge grovt misshandla” målsäganden. Visserligen skulle det om tingsrätten bortsåg från orden ”medelst tillhygge” vara möjligt att döma till ansvar enligt åtalet. Normalt sett är det också möjligt att bifalla åtalet även om inte alla ord i gärningsbeskrivningen täcks av utredningen, förutsatt att det som täcks utgör en straffbar handling. Nu aktuell gärningsbeskrivning innefattar emellertid en inskränkning och avgränsning till en viss form av våld. Ingen av försvararna har i sina slutanföranden uppehållit sig vid hur tingsrätten bör bedöma gärningen för det fall det inte anses styrkt att det rört sig om en plan att med skjutvapen döda eller med tillhygge misshandla målsäganden, så inte heller åklagaren. Rättssäkerhetsskäl talar därför för att tingsrätten inte bör bifalla åtalet på den föreliggande gärningsbeskrivningen även om det är möjligt att argumen­tera för att gärningsbeskrivningen är vidare än så.

HM har begärt ersättning för lidande i enlighet med Justitie­kanslerns praxis och för ombudskostnader med 2 393 kr.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig och därvid avstyrkt bifall till anspråket på den grunden att HM:s eget handlande har stått i sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat.

HM har yttrat sig över vad åklagaren anfört.

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen eller häktad p.g.a. misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om frikännande dom har meddelats.

Eftersom HM har frikänts från den brottslighet som låg till grund för frihetsberövandet är han i princip berättigad till ersättning enligt den nämnda bestämmelsen.

Omständigheterna i ärendet väcker emellertid frågan om ersättningen ska jämkas. Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan nämligen ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. 

Principen att den som frikänts i en rättegång ska betraktas som oskyldig är mycket viktig i en rättsstat. Som en konsekvens härav ska en frikänd som varit frihetsberövad normalt tillerkännas ersättning av det allmänna. Jämkningsregeln i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen ska alltså tillämpas restriktivt. Vidare ankommer det på staten att visa att förutsätt­ningarna för jämkning är uppfyllda. Skäl för jämkning anses dock finnas om den skadelidande genom sitt eget beteende har föranlett ingripandet mot honom eller henne eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. I förarbetena till bestämmelsen anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om denne har handlat på ett sådant sätt att han eller hon har dragit misstankarna till sig. Anledning till jämkning på grund av omständigheterna i övrigt kan, enligt ett uttalande i förarbetena, finnas när det är klarlagt att en frihetsberö­vad person har begått ett visst brott men åtal inte väcks på grund av att preskription har inträtt eller att åtalsunderlåtelse meddelas. (Se prop. 1997/98 s. 25 f. och s. 56.)

I detta fall fann tingsrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att HM hade åtagit sig ett uppdrag att, mot betalning, allvarligt miss­handla en person. Till följd av en, som det ansågs, formell brist i åklagarens gärningsbeskrivning ogillades ändå åtalet. Därefter och sedan gärnings­beskriv­ningen justerats för att råda bot på nämnda brist har hovrätten dömt HM:s målskamrater för förberedelse till misshandel enligt den justerade gärningsbeskrivningen.

Situationen i detta fall företer enligt Justitiekanslerns bedömning stora likheter med sådana fall av preskription eller åtalsunderlåtelse som, enligt det ovan berörda förarbetsuttalandet, bör föranleda jämkning. Sammantaget får omständigheterna anses vara sådana att det skulle vara oskäligt att utge ojämkad ersättning till HM i detta fall. Eftersom det inte kan anses uppenbart att frihetsberövandet inte skulle ha beslutats om misstanken från början hade avsett enbart det brott – förberedelse till misshandel utan tillhygge – som tingsrätten funnit det styrkt att HM gjort sig skyldig till bör ersättningen jämkas till noll.

Vid angiven bedömning ska även yrkandet om ersättning för ombudsarvode avslås.