JK 959-05-40

Den 3 mars 2004 gjorde SA en polisanmälan om inbrott i en bil som tillhörde henne. Vid inbrottet tillgreps en utrustning, som används vid fysioterapi av hästar. Under rubriken ”Föremål” i polisanmälan antecknades ”ultraljudsapparat” och ”TMS-apparat”. Det tillgripna registrerades i huvudgruppen ”Verktyg/maskiner/redskap” och i undergruppen ”övrigt”. Inget serienummer eller tillverkningsnummer angavs. Godset gjordes inte nationellt sökbart i det centrala godsregistret ”Nationellt gods”.

Den 25 mars 2004 lämnade en person in upphittat gods till Polismyndigheten i Västra Götaland. Det upphittade godset inregistrerades som ”veterinärtillbehör” under huvudgruppen ”Apoteksvaror/Sjuk- och tandvårdsartiklar” och i undergruppen ”Sjukvårdsartiklar”.

Den 29 mars 2004 gjorde polismyndigheten en sökning på det upphittade godset i Nationellt gods och RAR, polismyndighetens regionala system, med negativt resultat.

Den 26 augusti 2004 gjorde hittegodscentralen en ny sökning, också denna gång utan resultat.

Den 29 september 2004 kvitterade upphittaren ut godset. Det hade då gått mer än tre månader från den tidpunkt då fyndet hade anmälts hos polismyndigheten (jfr 4 § lagen [1938:121] om hittegods).

SA har begärt ersättning med 18 571 kr, motsvarande värdet på de aktuella apparaterna. Hon har som grund för anspråket anfört bl.a. att polismyndigheten har handlagt ärendet på ett felaktigt sätt samt att apparaterna var väl beskrivna och definierade i anmälan.

SA har åberopat ett intyg avseende apparaternas värde.

Rikspolisstyrelsen har i ett yttrande anfört bl.a. följande.

”Gods som anmäls förlorat registreras i den anmälningsupptagande polismyndighetens regionala system RAR. RAR-systemet medger inte s.k. fritextsökning av gods eftersom systemet då skulle bli oöverskådligt. Systemet innehåller därför ett antal s.k. huvudgrupper och undergrupper. Vid en registrering av förlorat gods är den som gör registreringen tvungen att välja under vilken huvudgrupp och undergrupp som godset skall registreras. I annat fall godkänns inte registreringen. När det är fråga om i brottsliga sammanhang vanligt förekommande gods, som t.ex. cyklar och mobiltelefoner, kan systemet själv klassificera godset under rätt grupp. Om det i stället är fråga om mer ovanligt gods, t.ex. en TMS-apparat, som systemet inte självt kan klassificera får i stället den som gör registreringen välja under vilken huvudgrupp och undergrupp som godset skall registreras. Hur ett sådant föremål registreras blir av naturliga skäl i viss mån beroende av den enskilde anmälningsupptagarens kunskaper och fantasi. I den meny som visas på skärmen vid registrering i RAR finns även ett fält för s.k. unika identifikationsuppgifter, t.ex. serienummer. När en sådan uppgift skrivs in i fältet blir den automatiskt sökbar i Nationellt Gods som är ett centralt godsregister. Den som gör registreringen kan även välja att göra godset sökbart i Nationellt Gods även om det inte har någon unik identifikationsuppgift. För att en sökning i RAR skall ge resultat krävs att sökningen görs i den huvudgrupp och undergrupp som det sökta godset har registrerats i. I ett fall av mer ovanligt gods som systemet inte självt kunnat klassificera utan detta har gjorts av anmälningsupptagaren kan det därför vara mycket svårt att hitta godset.

Vid registreringen av SA:s förlustanmälan kunde RAR-systemet inte självt klassificera den tillgripna TMS-apparaten under någon huvudgrupp eller undergrupp. Anmälningsupptagaren valde i stället att registrera apparaten under huvudgruppen ”Verktyg/Maskiner/Redskap” och undergruppen ”Övrigt”. Apparaten, som inte synes ha haft någon unik identifikationsuppgift, gjordes inte sökbar i Nationellt Gods. När apparaten senare lämnades in till polismyndigheten som hittegods registrerades den som ”veterinärtillbehör” under huvudgruppen ”Apoteksvaror/Sjuk- och tandvårdsartiklar” och undergruppen ”Sjukvårdsartiklar”. På grund av skillnaderna i registreringen av apparaten lyckades polismyndighetens hittegodsavdelning inte matcha den upphittade apparaten mot SA:s förlustanmälan.

Det kan slutligen konstateras att SA inte själv synes ha varit i kontakt med polismyndighetens hittegodsavdelning för att fråga efter den stulna apparaten.

Rikspolisstyrelsens bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning för vars fullgörande staten svarar.

Det finns inte några författningsbestämmelser som föreskriver någon skyldighet för polisen att forska efter ägaren till upphittat gods. Viss efterforskning sker dock inom ramen för polisens serviceskyldighet. Vilka åtgärder som bör vidtas får bedöma med hänsyn främst till godsets värde och polismyndighetens resurser.

Det kan naturligtvis sägas vara olyckligt att polismyndigheten inte lyckats identifiera den upphittade TMS-apparaten trots att den funnits registrerad som tillgripen i myndighetens datasystem. Enligt Rikspolisstyrelsens mening kan det uteblivna resultatet emellertid inte anses bero på något fel eller någon försummelse i polismyndighetens handläggning av ärendet. Anledningen till att TMS-apparaten inte kunnat identifieras torde snarare vara de begränsningar i RAR-systemet som Rikspolisstyrelsen redogjort för ovan. Dessa begränsningar torde dock, bl.a. med hänsyn till att skadeståndsansvaret i 3 kap. 2 § skadeståndslagen bygger på culpa, inte kunna läggas till grund för att staten skulle vara skadeståndsskyldig avseende TMS-apparaten.”

SA har i ett yttrande över vad Rikspolisstyrelsen har anfört framfört bl.a. följande.

Hon har gjort vad som har ankommit på henne genom att anmäla och beskriva godset.

Apparaten hade lätt kunnat identifieras med en korrekt handläggning av ärendet. Att RAR-systemet har vissa begränsningar kan därmed inte medföra att hon inte skall få någon ersättning. Om det finns sådana begränsningar i systemet har polisen varit oaktsam redan vid upprättandet av datasystemet.

Det var fråga om ovanligt gods som polisens anmälningsupptagare inte visste hur det skulle klassificeras. Anmälningsupptagaren informerade sig inte om godset. Polisen har agerat oaktsamt vid upptagandet av stöldanmälan.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i en sådan verksamhet som staten svarar för.

Som Rikspolisstyrelsen har anfört bygger det s.k. RAR-systemet på att förlorat respektive upphittat gods registreras på ett visst sätt. En fråga är då i vilken mån det får anses ankomma på den som anmäler förlorat gods att klassificera det på ett korrekt sätt och om de brister i ”matchning” mellan förlorat och upphittat gods som kan uppkomma ibland bör falla tillbaka på anmälaren. Så kan naturligtvis delvis vara fallet. Det måste t.ex. ankomma på anmälaren att beskriva det förlorade godset på ett relativt noggrant sätt. Om en person som har förlorat en cykel vid anmälningstillfället anger att det rör sig om en moped kan han självfallet inte få ersättning om systemet inte kan ”matcha” det förlorade föremålet med ett upphittat. Det kan däremot inte rimligen krävas av anmälaren att hon eller han skall känna till RAR-systemets uppbyggnad och veta hur hon eller han skall gå till väga för att t.ex. göra godset sökbart i Nationellt Gods. I detta fall finns inte heller någon utredning om hur det gick till vid anmälningstillfället när huvudgrupp respektive undergrupp valdes. I Rikspolisstyrelsens yttrande anges att det var anmälningsupptagaren – d.v.s. den anställde hos polisen – som valde att registrera apparaterna under huvudgruppen ”Verktyg/Maskiner/Redskap”. Utifrån de uppgifter som anges i anmälan skulle anmälningsupptagaren lika gärna ha kunnat registrera apparaterna i huvudgruppen ”Apoteksvaror/Sjuk- och tandvårdsartiklar”.

Det måste, enligt Justitiekanslerns uppfattning, i en situation som denna ankomma på anmälningsupptagaren att aktivt medverka för att få till stånd en så korrekt klassificering av det förlorade godset och en så bred sökväg som möjligt. Det kan diskuteras om så har skett i detta fall. För att staten skall vara skadeståndsskyldig fordras som sagt att polismyndigheten får anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Vilka krav som därvid kan ställas på myndigheten när det gäller registrering och sökning i Nationellt Gods är inte givet. Lagregleringen av hittegodsärenden bygger dock på att polismyndigheten har ett ansvar för hanteringen av inlämnat gods. Däri får anses ligga att den som har förlorat sin egendom i princip skall kunna räkna med att få tillbaka den om den har lämnats till polisen och kan identifieras utan alltför stora svårigheter. Statens ansvar när det gäller registrering och sökning måste därför enligt Justitiekanslerns mening vara förhållandevis strängt.

Sammantaget anser Justitiekanslern att polismyndighetens handläggning av det aktuella ärendet innefattar fel eller försummelse vid myndighetsutövning och att staten sålunda är skadeståndsskyldig för den skada som SA kan visa att hon därigenom har drabbats av.

SA har genom ett intyg styrkt att apparaterna var värda 18 571 kr. Justitiekanslern godtar uppgiften om värdet.

Av handlingarna framgår att upphittaren har förklarat sig beredd att lämna tillbaka godset till den rätte ägaren om han erhåller en skälig hittelön. Det framgår också att han anser att 1 000 kr, som han tidigare har erbjudits, är ett för lågt belopp.

Enligt praxis är en skälig hittelön cirka tio procent av godsets marknadsvärde. I detta fall skulle det innebära 1 857 kr.

Justitiekanslern finner på grund av vad som nu har sagts att SA bör tillerkännas 2 000 kr, vilket utgör något mer än tio procent av godsets marknadsvärde. Det kan antas att upphittaren är beredd att återlämna godset till henne om han erhåller 2 000 kr i hittelön. SA:s skada kan därvid begränsas till detta belopp.

För det fall upphittaren inte längre är beredd att mot erhållande av hittelön lämna tillbaka godset eller skadan av andra orsaker inte kan begränsas till 2 000 kr får SA återkomma hit.