JO dnr 1299-1989

Åtal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att frige frihetsberövade)

Vid inspektion av polismyndigheten i Uddevalla i april 1989 iakttogs att nio personer den 4 maj 1988 hade omhändertagits med stöd av 13 § polislagen (1984:387) och att omhändertagandena bestått mer än sex timmar. Enligt noteringar på omhändertagandebladen hade dåvarande polismästaren Karl-Erik Åkermo beslutat om tidpunkten för frigivning.

Sedan förundersökning genomförts beslutade chefsJO Eklundh att väcka åtal vid Uddevalla tingsrätt mot Karl-Erik Åkermo för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning enligt följande gärningsbeskrivning.

Den 4 maj 1988 kl 06.20 - 06.50 omhändertogs nio personer inom hamnområdet i Uddevalla i samband med en demonstration. De fördes till polisstationen i Uddevalla där de sattes in i arrest. I sin dåvarande tjänst som polismästare beslutade Karl-Erik Åkermo omkring klockan 11.45 att samtliga nio personer skulle friges först klockan 15.00, trots att han var medveten om att den längsta tid de lagligen kunde hållas frihetsberövade därigenom överskreds. Gärningen har för de omhändertagna inneburit förfång som inte är ringa.

Alternativt görs gällande att Karl-Erik Åkermo vid sitt beslut ådagalagt grov oaktsamhet genom att inte i tillräcklig utsträckning sätta sig in i den aktuella situationen och gällande regler.

Tingsrätten dömde den 15 juni 1990 Karl-Erik Åkermo för myndighetsmissbruk till 60 dagsböter. I domskälen antecknades bl.a. följande.

Åklagaren har som bakgrund till åtalet anfört bl.a.: Natten till den 4 maj 1988 fanns i Uddevalla hamn uppställda järnvägsvagnar med last av Bofors-vapen, som skulle lastas på fartyg för export till Indien. Hamnområdet i Uddevalla är inhägnat. Låsta grindar öppnas automatiskt varje arbetsdag kl. 6. Strax efter kl. 6 den 4 maj 1988 upptäcktes att nio personer placerat sig på den sista vagnen i ett tågsätt med vapen. Några hade kedjat fast sig vid vagnen. Efter anmälan från hamnkontoret inställde sig tre polismän i hamnen. Demonstranterna fick uppmaning att lämna platsen men förklarade att de inte avsåg att bege sig därifrån. Vakthavande befäl på polisstationen i Uddevalla kriminalinspektören Ingemar Hagström gav på telefon order om att demonstranterna skulle gripas. De fördes till Uddevalla polisstation och insattes i arrest under tiden kl. 6.20 - 6.50 såsom misstänkta för olaga intrång. Olaga intrång är bötesbrott som ej kan grunda anhållande eller häktning. I upprättade blanketter över omhändertagande

Hörd över åtalet har Karl-Erik Åkermo uppgivit bl.a.: Han var polismästare i Uddevalla intill utgången av år 1988, då han pensionerades. Onsdagen den 4 maj 1988 deltog han i ett ledningsgruppsmöte med polisbefäl. Mötet ägde rum i poliskommissarie Gunnar Ottossons tjänsterum i polishuset vid Kilbäcksgatan i Uddevalla och började vid åtta-tiden. Efter någon halvtimma rapporterade Ottosson, som var chef för polisdistriktets ordningsavdelning, att ett antal fredsaktivister samma morgon hade frihetsberövats efter demonstration i Uddevalla hamn. Karl-Erik Åkermo antog att frihetsberövandena hade skett med stöd av 13 § polislagen . Han fattade i det skedet intet beslut i ärendet. Vid elvatiden avbröts ledningsgruppsmötet av att ett telefonsamtal kopplades in till Ottosson från biträdande hamndirektören Egon J. Denne uttryckte stora bekymmer över att demonstranterna skulle återvända till hamnen och hindra lastningen. Karl-Erik Åkermo uppsökte då i polishuset vakthavande befäl, som vid den tidpunkten var polisinspektören Rolf Nilsson. Denne hade avlöst Hagström från kl. 8. Nilsson berättade att det var ont om polispersonal i tjänst och att det rådde viss oenighet mellan jourhavande personal, vakthavande inspektören och de tjänstgörande på kriminalavdelningen om vem som skulle handlägga frågan om frihetsberövandet. Karl-Erik Åkermo antog fortfarande att det var fråga om omhändertaganden enligt 13 § polislagen . Enligt den jourhavande inspektören var förhör genomförda enligt 16 § i den lagen. Polislagen är en lag av förvaltningsrättslig karaktär som har avseende på polisens verksamhet för att förebygga och hindra brott. Förhör enligt polislagen ska ske enbart för att pröva om förutsättningar för ett omhändertagande föreligger. Sådant förhör kan ge tre resultat. 1. Det kan leda till omedelbar frigivning. 2. Om fara för straffbelagd handling är akut kan frihetsberövandet få bestå, dock längst sex timmar. 3. Om det finns anledning anta att den omhändertagne förövat brott som faller under allmänt åtal kan förhöret leda till att förundersökning skall inledas. I detta fall förelåg misstanke om olaga intrång. Karl-Erik Åkermo hade fått besked om att i vart fall några av demonstranterna hade uttalat att de så snart de blev frigivna skulle återvända till hamnen och återuppta sin demonstration. Vad gällde misstanken om olaga intrång förelåg ingen målsägandeangivelse från Uddevalla hamn och det var heller inte klart huruvida hamnområdet utgjorde

Hamndirektören Bertil T. och biträdande hamndirektören Egon J. har såsom vittnen bl.a. bekräftat att det var förenat med fara för de obehöriga att vistas i Uddevalla hamn när arbetet pågick där och att fortsatta demonstrationer den 4 maj 1988 skulle ha kunnat föranleda avbrott i utlastningen med därav följande ekonomiska konsekvenser. – – –

Enligt de av åklagaren åberopade omhändertagandebesluten blev måls- ägandena omhändertagna den 4 maj 1988 med stöd av 13 § polislagen . Enligt Karl-Erik Åkermos egen berättelse har han också själv varit av den uppfattningen att omhändertagande skett på denna grund. Utrymmet för sådant omhändertagande är tidsbegränsat till maximalt sex timmar. Den gränsen är absolut. Lagen lämnar i det avseendet inte utrymme för några överväganden av skälighet eller lämplighet. Karl-Erik Åkermo har likväl beslutat att de omhändertagna skulle friges först flera timmar efter sextimmarsfristens utgång.

Karl-Erik Åkermo underrättade sig vid tiden för sitt beslut inte om huruvida frihetsberövandena var anmälda till åklagare. Hans invändning i rättegången att de förlängda frihetsberövandena varit grundade på stadgandet i 23 kap 9 § rättegångsbalken , vilken avser förundersökning i brottmål, framstår vid dessa förhållanden som ren efterhandskonstruktion.

Karl-Erik Åkermos invändningar att flera timmars förlängt frihetsberövande inte varit till förfång för målsägandena och att han vid sitt beslut om förlängt frihetsberövande handlat av nöd måste lämnas utan allt avseende.

Genom att i sin myndighetsutövning som ledande polisbefäl i Uddevalla polisdistrikt ha åsidosatt vad som till följd av polislagen gäller om längsta tid för omhändertagande och då de av honom beslutade förlängda frihetsberövandena

Åklagaren har inte ifrågasatt annan påföljd än böter. Tingsrätten delar den uppfattningen. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten såsom mildrande Karl-Erik Åkermos ambition att i ett beträngt läge värna om säkerhet och ordning och förhindra fortsatta provokationer mot Uddevalla hamn och polismyndigheten samt att Karl-Erik Åkermo inte längre är i aktiv tjänst.

Karl-Erik Åkermo överklagade domen till hovrätten för Västra Sverige och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att gärningen skulle bedömas som vårdslös myndighetsutövning. Vidare yrkade han straffnedsättning.

I dom den 27 februari 1991 ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att Karl-Erik Åkermo dömdes för vårdslös myndighetsutövning till 40 dagsböter. I domskälen uttalade hovrätten bl.a. följande.

Hovrätten finner att i vart fall vid tidpunkten för Karl-Erik Åkermos beslut frihetsberövandet avsett ett omhändertagande enligt 13 § polislagen , att fog för fortsatt frihetsberövande enligt 23 kap 91 rättegångsbalken ej förelegat samt att med hänsyn till dessa förhållanden ett frihetsberövande under längre tid än sex timmar inte varit lagligen grundat.

Lika med tingsrätten lämnar hovrätten utan avseende vad Karl-Erik Åkermo invänt om att frihetsberövandet inte varit till förfång och att han handlat av nöd.

Karl-Erik Åkermo har således genom sitt beslut åsidosatt vad som till följd av lag gällde om längsta tid för omhändertagande och det är uppenbart att hans beslut för de omhändertagna inneburit förfång som inte varit ringa.

Karl-Erik Åkermo har inte ens i efterhand kunnat lämna en klar redogörelse för de ställningstaganden som låg till grund för hans beslut. Hovrätten finner att det med hänsyn till omständigheterna inte kan anses utrett att Karl-Erik Åkermo i den situation som rådde hade fullt klart för sig vilka regler som gällde beträffande möjligheten till fortsatt frihetsberövande. Han bör därför inte fällas till ansvar for uppsåtligt brott. Däremot måste han anses ha ådagalagt grov oaktsamhet varför gärningen skall bedömas som vårdslös myndighetsutövning.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.