JO dnr 1664-2006

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO den 3 april 2006, klagomål mot polis och åklagare med anledning av handläggningen av två polisanmälningar om urkundsförfalskning respektive bedrägeri, K11605-03 och K9772-04. Hon uppgav bl.a. att de anmälda brotten, trots påstötningar från hennes sida, inte hade utretts och att hon nu fått besked om att ett av brotten var preskriberat.

Dnr 5002-2006

BB framförde i en anmälan, som kom in till JO den 24 oktober 2006, klagomål mot polis och åklagare med anledning av handläggningen av en polisanmälan om förskingring (K14047-03). Den 30 december 2003 hade hon polisanmält ett misstänkt brott och sedan hade hon en gång i halvåret hört av sig till polisen men hela tiden fått besked om att utredningen ännu inte påbörjats. Den 6 september 2006 hade åklagaren beslutat att lägga ned förundersökningen i ärendet.

Dnr 5648-2006

PRO Hede Vemdalen framförde i en anmälan, som kom in till JO den 1 december 2006, klagomål mot polisen för handläggningen av en polisanmälan om förskingring (K333-04). Den 10 januari 2004 hade föreningen gjort den aktuella polisanmälan och sedan hade föreningen vid flera tillfällen frågat polisen varför inget hände i ärendet men då endast fått undvikande svar om hög arbetsbelastning och många förtursärenden.

Handlingar infordrades från polismyndigheten och åklagarkammaren, varvid bl.a. följande framkom. Den 21 oktober 2003 gjordes en anmälan om urkundsförfalskning (K11605-03). Samma dag inleddes förundersökning. Några dagar senare övertogs förundersökningen av åklagare (703A-1838-03). I januari 2004 hölls ett målsägandeförhör som fick avbrytas eftersom förhörsledaren, kommissarien CC, fick andra arbetsuppgifter; i förhörsprotokollet noterades att ett kompletterande förhör skulle hållas men så synes inte ha skett. Åklagaren lade ned förundersökningen den 13 februari 2006 med motiveringen att brottet hade preskriberats. – Den 14 september 2004 gjordes en anmälan om bedrägeri (K9772-04). Förundersökning inleddes påföljande dag, och förundersökningen övertogs av åklagare i oktober 2004 (703A-1838-03). Den 13 februari 2006 återlämnades förundersökningsledningen till polismyndigheten.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendena K11605-03 och K9772-04. Polismyndigheten (dåvarande tf. länspolismästaren DD) anförde följande.

Vid samtal med Kriminalkommissarie CC framkom följande: Vid kriminalavdelningen finns ett stort antal bedrägeri/ekoärenden i balans. Anledningen till detta är att det är mycket svårt att rekrytera personal för att utreda denna typ av brott. Förundersökningsledarna får därför prioritera mycket hårt och våldsärenden/familjevåld är den typ av ärenden som prioriteras allra främst och därefter måste ju givetvis ärenden med frihetsberövade ha en framskjuten plats. När någon form av ekonomiskt brott skall prioriteras så kommer i första hand ärenden där målsäganden direkt drabbats av ekonomiska förluster.

Beträffande ärende K11605-03 har detta ärende preskriberats medan ärende K9772-04 finns i balans vid kriminalavdelningen. Något ytterligare i respektive ärende förutom de handlingar som Ni tidigare tillsänts finns inte. Enligt uppgift från CC har det inte till polisen framkommit uppgift om att målsäganden lidit någon ekonomisk skada i något av fallen.

Polismyndigheten är medveten om situationen och försöker rekrytera personal för att kunna bearbeta även denna typ av brott. En ny medarbetare har nyligen börjat utreda ekobrott men för detta fodras en ganska omfattande utbildning som tar flera år i anspråk. Polismyndigheten saknar helt enkelt i dagsläget resurser för att utreda brottstypen.

AA yttrade sig över remissvaret och uppgav bl.a. att hon lidit både psykiskt och fysiskt av händelsen och att det inträffade, till skillnad från vad polisen sagt, kommer att leda till ekonomiska problem för henne.

Muntliga upplysningar inhämtades från kammaråklagaren EE, varvid det bl.a. framkom att det i ärendena dröjde några månader från det att direktiv gavs till dess att påminnelser skickades till polisen och att åklagarens ärende blev liggande viss tid på grund av att den då handläggande åklagaren var föräldraledig.

Dnr 5002-2006

Handlingar infordrades från polismyndigheten och åklagarkammaren, varvid bl.a. följande framkom. Den 30 december 2003 gjordes en polisanmälan om för-

skingring (K14047-03). Samma dag inleddes förundersökning. I april 2004 övertogs förundersökningen av åklagare (703A-21-04). Åklagaren lade ned förundersökningen den 6 september 2006 med motiveringen att brottet hade preskriberats.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet. Polismyndigheten (dåvarande tf. länspolismästaren DD) kom in med ett yttrande jämte upplysningar från kriminalkommissarien FF (här utelämnat).

DD anförde i huvudsak följande.

Polismyndigheten har vidtagit åtgärder för att hantera de ärenden som ligger i balans. Polismyndigheten beklagar djupt att det aktuella ärendet hann bli preskriberat. Polismyndigheten har varit i en omorganisations fas, centraliserande av polisiära förundersökningsledare, genomförande av mängdbrottsprojektet, besvärlig rekryteringssituation m.m. Detta undantar dock inte myndighetens ansvar, men är en förklaring.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet. Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagaren GG) kom in med ett remissvar jämte yttranden från chefsåklagaren HH och kammaråklagaren EE (här utelämnat). HH:s och GG:s yttranden i ärendena dnr 5002-2006 och dnr 5648-2006 var i huvudsak likalydande. De återges därför endast under redovisningen för utredningen i ärendet dnr 5648-2006.

BB yttrade sig över remissvaret.

Dnr 5648-2006

Handlingar infordrades från polismyndigheten och åklagarkammaren, varvid bl.a. följande framkom. Den 10 januari 2004 gjordes en polisanmälan om förskingring (K333-04). Samma dag inleddes förundersökning. I maj 2004 övertogs förundersökningen av åklagare (703A-685-04). Åklagaren lade ned förundersökningen den 6 september 2006 med motiveringen att brottet hade preskriberats.

Muntliga upplysningar inhämtades från kriminalkommissarien CC. Han uppgav följande. Han är utredningsansvarig vid kriminalavdelningen. Det har inte vidtagits några aktiva utredningsåtgärder i ärendet. Anledningen därtill är att det finns endast två utredningsmän som för närvarande handlägger den här typen av ärenden vid polismyndigheten och de har varit överbelastade. Polismyndigheten har både brist på kompetens och utredningsmän för bedrägeri- och förskingringsärenden.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad som hade anförts i PRO Hede Vemdalens anmälan till JO. Polismyndigheten (tf. länspolismästaren JJ) anförde följande.

I sak delar polismyndigheten PRO Hede Vemdalens uppfattning om att handläggningstiden av ärendet har varit väldigt lång och att det naturligtvis inte är acceptabelt med så lång handläggningstid. Polismyndigheten beklagar detta.

Att fördröjning av ärendet skulle ha sin grund i att ”misstänkta brott långt från centralorten betraktas som mindre allvarliga” vill vi med bestämdhet avvisa.

Anmälan, K333-04, inkom till polismyndigheten 10 jan 2004. Brottet rubricerades som förskingring vilket är en brottskategori som skall utredas, enligt myndighetens ärendefördelningsplan, av kriminalpolisens EKO-utredare. Denna grupp utredare har under en längre tid bestått av tre befattningshavare, två poliser och en ekonom.

EKO-utredarna har handlagt fyra, för myndigheten, mycket stora utredningar som pågått sedan mitten av november 2003, varav det senaste som startade i juni 2006 fortfarande pågår. Samtliga dessa fyra ärenden har varit riksomfattande och myndighetens disponibla utredningsresurs inom EKO-området har nyttjats för att hantera dessa ärenden. Detta har fått konsekvensen att andra eko- förmögenhetsbrott har erhållit lägre prioritet. Vilket naturligtvis var olyckligt men tyvärr nödvändigt i den situation som rådde.

För att råda bot på den ansträngda situationen inom EKO-gruppen har polismyndigheten aktivt försökt rekrytera utredare, internt och externt, sedan 2005. Vi har dock tvingats konstatera att intresset för att arbeta med denna typ av ärenden är mycket lågt och därmed svår rekryterat.

Under första kvartalet 2007 kommer vi att tillföra EKO-gruppen ytterligare en utredare.

När det gäller ärende K333-04 har handläggare nyligen utsetts inom det närpolisområde där brottsforum var. Skälet till detta är att den polismannen under senare delen av hösten 2006 erhållit funktion som utredare inom närpolisområdet samt att han visat intresse och fallenhet för EKO-förmögenhetsbrott.

För övrigt så pågår en översyn av bemanning/resursfördelning inom myndigheten. Bland annat så kommer kriminalpolisen att tillföras ytterligare resurser och rekrytering av både förundersökningsledare och utredare skall påbörjas inom kort.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet. Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagaren GG) kom in med ett remissvar jämte yttranden från chefsåklagaren HH och vice chefsåklagaren KK (här utelämnat).

HH och GG anförde i sina yttranden i ärendena dnr 5002-2006 och dnr 5648-2006 i huvudsak följande.

HH

Jag vill framhålla att jag vid flera tillfällen till polisledningen och inför polisstyrelsen påpekat att polisens utredningsbalanser är oacceptabelt stora och att handläggningstiderna därför blir för långa, främst beträffande utredningar i ekonomiska brott och miljöbrott. Arbetssituationen på utredningssidan hos polisen har varit mycket ansträngd under lång tid. Även åklagarkammaren har haft en mycket ansträngd arbetssituation. Arbetsläget har emellertid gradvis förbättrats, vilket innebär större möjligheter att fortsättningsvis hinna följa upp att förundersökningarna bedrivs med nödvändig skyndsamhet.

DD har på min förfrågan redogjort i detalj för mig vilka åtgärder som vidtagits för att polismyndighetens utredningssituation ska förbättras. Han har vidtagit både organisatoriska förändringar och tillfört ytterligare utredningsresurser samt ställt mer konkreta resultatkrav, allt för att förbättra situationen. För min del har jag ställt åklagare till förfogande för att gå igenom även de utredningsbalanser där åklagare inte är förundersökningsledare för att ge råd till polismyndighetens förundersökningsledare i syfte att få en snabbare och effektivare handläggning.

GG

Enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken skall förundersökningen bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet.

Åklagarens ansvar som förundersökningsledare innebär bl.a. att ta ställning till om förundersökning skall inledas, vilka utredningsåtgärder som skall vidtas, ge polisen erforderliga direktiv samt med viss regelbundenhet följa upp utredningen. Uppföljningen som kan ske skriftligen eller muntligen skall dokumenteras. Skulle utredningen av något skäl inte bedrivas på sätt åklagaren önskat har åklagaren att vända sig till kammarchefen som i sin tur har att ta upp frågan med polisledningen.

I ärende dnr 703A-685-04 finns inte någon dokumenterad åklagaraktivitet från maj 2004 till februari 2006. Nästa dokumenterade åklagaraktivitet är i januari 2007. Och i ärende dnr 703A-21-04 finns inte någon dokumenterad åklagaraktivitet från april 2004 till april 2006. (De olika tidsperioderna redovisas av redaktionella skäl här i ett sammanhang; JO:s anmärkning). Enligt åklagarmyndighetens mening är detta inte acceptabelt. Chefsåklagaren har i sitt yttrande framfört att han vid flera tillfällen till polisledningen och inför polisstyrelsen framhållit att polisens utredningsbalanser är oacceptabelt stora och att handläggningstiderna därför blir för långa. Att så skett framgår även av yttrandet från den i målet handläggande åklagaren. Detta är i sig bra men dessa möten borde dokumenteras. Om en sådan dokumentation inte anses lämplig att göra i diariet bör det däremot vara möjligt att redovisa dessa möten i form av promemoria eller tjänsteanteckning som tillförs resp. ärende. Lämpligen bör därvid någon form av tidsplan tas fram för respektive ärende.

Av chefsåklagarens yttrande framgår att polismyndigheten numera ställt ytterligare utredningsresurser till förfogande och att åklagare även kommer att biträda polisen för att ge råd till polismyndighetens förundersökningsledare.

Åklagarmyndigheten vill avslutningsvis som sin uppfattning deklarera att det aktuella ärendet inte torde kunna bedömas som särskilt komplicerat. Mot bakgrund härav framstår det som märkligt att det inte funnits möjlighet att tidigare än vad som nu skett kunnat företa några som helst utredningsåtgärder i ärendet.

PRO Hede Vemdalen bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.

En förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned. Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara ( 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen , 1947:948).

Utredningen ger vid handen att samtliga i detta beslut behandlade kriminalärenden (K11605-03, K14047-03, K333-04 och K9772-04) har legat obearbetade under mycket lång tid – i de tre första fallen t.o.m. under längre tid än två år. Som en följd därav lades förundersökningarna i dessa tre ärenden ned på grund av preskription. Som förklaring till den underlåtna handläggningen av ärendena har polismyndigheten i huvudsak hänvisat till stor arbetsbelastning, resursbrist och rekryteringssvårigheter. HH har å sin sida hänvisat till det besvärliga arbetsläget vid polismyndigheten men även till den egna ansträngda arbetssituationen vid åklagarkammaren. Åklagarmyndigheten har bl.a. lyft fram att åklagaraktiviteten i viss mån varit undermålig och att hållna möten mellan polis och åklagare där t.ex.

handläggningstiderna har diskuterats borde ha dokumenterats samt att det lämpligen borde ha tagits fram en tidsplan för respektive ärende.

JO har under de senaste åren i ett stort antal ärenden kunnat konstatera att den brottsutredande verksamheten uppvisar allvarliga brister och att handläggningstiderna i åtskilliga fall inte står i överensstämmelse med det skyndsamhetskrav som uttalas i rättegångsbalken – inte minst när det gäller handläggningen av bedrägeriärenden. Även med beaktande av detta är det självfallet helt oacceptabelt att det under så lång tid som nu varit fallet inte vidtagits några utredningsåtgärder i de aktuella ärendena och att tre av dessa t.o.m. fått skrivas av på grund av preskription.

Enligt min mening är det uppenbart att ansvaret för den bristfälliga hanteringen av ärendena i första hand åvilar polismyndigheten. Det som kommit fram i ärendet om de problem som myndigheten brottas med, t.ex. rekryteringssvårigheter, för att komma till rätta med handläggningen av bedrägeriärenden är i högsta grad oroväckande. En väl fungerande utredningsverksamhet har nämligen en betydande brottsförebyggande effekt och bidrar till tryggheten i samhället. Att anmälda brott utreds på ett kompetent sätt inom rimlig tid är vidare en förutsättning för att målsägandenas intressen skall kunna tillvaratas och är också av grundläggande betydelse för allmänhetens förtroende för polisen. Många människor får sin första kontakt med polisen i samband med att de eller någon närstående utsätts för brott. Det sätt på vilket en brottsanmälan handläggs kan självfallet komma att prägla anmälarens syn på polisen och rättssamhället.

Jag utgår från att de vidtagna och de planerade åtgärderna vid polismyndigheten kommer att medföra att utredningsverksamheten framdeles kan bedrivas på ett effektivt och rättssäkert sätt och att myndigheten i annat fall vidtar ytterligare kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med de aktuella problemen.

Det övergripande ansvaret för förundersökningarna har vilat på åklagare. När det gäller åklagarnas hantering av ärendena anser jag att de kunde ha varit mer aktiva för att följa upp de utredningsdirektiv som gavs. I sammanhanget kan nämnas att Åklagarmyndigheten nyligen har kommit ut med föreskrifter och allmänna råd om bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar (ÅFS 2007:5). I 2 § stadgas bl.a. att åklagaren inte får dröja med att vidta åtgärder för att driva förundersökningen framåt längre tid än tre månader från det att utredningsåtgärder senast vidtogs eller åklagaren genom direktiv, påminnelser eller på annat sätt verkade för att driva förundersökningen framåt. – Jag vill också påpeka att, för det fall att en åklagare är borta från sin tjänst en längre tid, t.ex. på grund av föräldraledighet eller sjukdom, det givetvis måste finnas rutiner som säkerställer att annan åklagare ansvarar för den frånvarandes ärenden och att nödvändiga handläggningsåtgärder i dessa kan vidtas.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att det finns anledning att rikta allvarlig kritik mot polismyndigheten för den uteblivna handläggningen av de aktuella

förundersökningarna. Jag konstaterar vidare att de åklagare, som varit förundersökningsledare i ärendena, inte kan undgå viss kritik för sin passivitet i handläggningen.

Vad som i övrigt har kommit fram i ärendena föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendena avslutas.