JO dnr 2286-2002

AA klagade på att hon, då hon var placerad i en cell på observationsavdelningen i kriminalvårdsanstalten Ystad, övervakades med TV-kamera 24 timmar om dygnet. Hon uttryckte även sitt missnöje med sjukvården i anstalten.

Kriminalvårdsmyndigheten Ystad anmodades att yttra sig om kameraövervakningen i observationsrummet. I remissvaret anförde myndigheten genom tillförordnade kriminalvårdschefen BB följande.

– – –

Anstalten Ystad har totalt fem observationsrum. I tre av dessa rum är kameraövervakning installerad. Det finns ingen inspelningsfunktion, ej heller ljud är installerat till övervakningsfunktionen. Övervakningen är kopplad till en monitor i centralvakten. Personalen i centralvakten sköter även bevakning av andra delar av anstalten via denna monitor. Monitorn är sektionerad i fyra delar och visar därmed samtidigt fyra olika bevakningsområden i anstalten. Personalen kan, vid särskilda behov, inrikta sig på en bild vilket innebär att endast denna bild syns i monitorn. Detta sker dock endast då personal anser det vara behov av en extra kontroll över situationen. Personalen i centralvakten kan även samtala med intagna som är placerade i observationsrum. Detta sker då genom att intagen påkallar centralvaktens uppmärksamhet genom en särskild radioanläggning. Om behov finns för direktkontakt med personal, tillkallar centralvakten förstärkning från övriga avdelningar. Centralvakten tillkallar även personal om något särskilt uppmärksammas via monitorn. Permanent personal finns ej på observationsavdelningen.

Kameraövervakningen installerades 1999 på grund av minskade personalresurser samt problematiska intagna. Kontakt togs med förre regionjuristen, CC, innan kamera installerades. Han ansåg det inte finnas något juridiskt hinder eftersom inspelningsfunktion ej var aktuell.

Kameraövervakningen är inte en ersättning för personal i de fall det anses finnas behov av punktbevakning. Sådan bevakning hanteras på gängse sätt. Kameraövervakningen är dock en resurs i det fall intagen i observationsrummet på annat sätt är orolig, vilket är vanligt. Övervakningen är i dessa fall en extra trygghet och skydd för intagens egen säkerhet under avskildhetsplaceringen. Kameraövervakningen är dessutom ett extra skydd för personal som skall öppna för den intagne.

Med hänsyn till ovanstående måste fördelarna med kameraövervakningen klart uppväga de nackdelar som den intagne kan anse föreligga. Installationen har gjorts för att stärka tryggheten för oroliga intagna. Även personal har dock genom

Med hänsyn till ovanstående bedöms kameraövervakningen ej vara en olämplig åtgärd.

Ärendet remitterades därefter till Kriminalvårdsstyrelsen, som genom överdirektören DD anförde följande.

Sådan kameraövervakning som är aktuell i detta ärende regleras av lagen ( 1998:150 ) om allmän kameraövervakning (i det följande benämnt lagen). I lagen finns bl.a. bestämmelser om när det krävs länsstyrelsens tillstånd för allmän kameraövervakning. Kameraövervakningen i detta fall är inte av sådan art som kräver sådant tillstånd.

Några regler om att kameraövervakningen förutsätter något slags godkännande från den eller de som är föremål för övervakningen finns inte i lagen. Det som AA anför om detta i sin anmälan till JO saknar därför relevans.

Av 1 § i lagen framgår att allmän kameraövervakning skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet.

Kriminalvårdsmyndigheten Ystad har i sitt yttrande till JO beskrivit hur kameraövervakningen sker och redovisat orsakerna till varför man beslutat att införa sådan övervakning. Kriminalvårdsstyrelsen kan inte finna annat än att intresset av kameraövervakning i de av kriminalvårdsmyndigheten angivna situationerna väger tyngre än hänsynen till den intagnes redan genom själva frihetsberövandet beskurna integritet. Kriminalvårdsstyrelsen delar således den bedömning kriminalvårdsmyndigheten gjort.

AA gavs tillfälle att yttra sig över remissvaren men hördes inte av.

I beslut den 17 december 2003 anförde JO Lundin följande.

Som Kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsmyndigheten har anfört är den aktuella kameraövervakningen inte av det slaget att det krävs tillstånd enligt lagen ( 1998:150 ) om allmän kameraövervakning. Någon anmälan enligt nämnda lag krävs inte heller. Jag delar Kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att intresset av kameraövervakningen i de situationer som kriminalvårdsmyndigheten har pekat på väger tyngre än hänsynen till den intagnes integritet.

För att kameraövervakningen skall kunna godtas måste dock monitorn vara placerad på ett sådant sätt att bilder från den plats som observeras inte kan ses av vem som helst. Att kunna se en intagen genom en TV-monitor är att jämställa med att passera en lokal där intagna vistas eller genom en lokal där intagna kan observeras. (Jfr JO Jan Pennlövs beslut den 30 januari 1992, dnr 2503-1991.) Användningen av kameraövervakning kan alltså komma i konflikt med reglerna om intagnas rätt till anonymitet (84 § Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter, KVVFS 1998:8).

I detta fall som gäller övervakning av intagna i en observationscell måste man ställa ännu högre krav på placeringen av monitorn. Andra intagna skall givetvis

inte under några förhållanden kunna se bilder från observationscellen och det skall inte heller andra anställda än de som har till uppgift att sköta övervakningen.

Jag förutsätter också att myndigheten på ett verksamt sätt upplyser den som vistas i observationscellen om kameraövervakningen.

Vad som framkommit i ärendet i den här delen utgör inte grund för kritik eller någon annan åtgärd från min sida. Trots detta vill jag framhålla vikten av att de tjänstemän som övervakar observationsceller med kameror är medvetna om att övervakningen skall ske med tillbörlig hänsyn till de enskildas integritet.

Eftersom medicinska frågor inte lämpar sig för JO:s prövning, uttalar jag mig inte om de ställningstaganden som kan ha gjorts i anstalten i fråga om AA:s behov av sjukvård.

Ärendet avslutas.