JO dnr 2536-2005

I en anmälan till JO framförde advokaten AA klagomål mot en åklagare vid Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten i Skåne med anledning av att de underlåtit att driva en brottsutredning framåt.

Av anmälan med bilagor, infordrade handlingar i ärende 303-2098-02 och inhämtade muntliga upplysningar från kammaråklagaren BB, 2:a åklagarkammaren i Malmö, framgick bl.a. följande.

Den 25 juni 2002 gjordes en polisanmälan om egenmäktighet med barn, ärende K77607-02. Samma dag inleddes förundersökning och CC, barnets far, antecknades som skäligen misstänkt. Enligt anmälaren, som var mor till barnet, hade CC viss umgängesrätt med den femåriga dottern. Han skulle i enlighet med ett domstolsbeslut i fråga om umgänge ha lämnat dottern hos dagmamman den 25 juni 2002 kl. 09.00. Enligt modern hade CC tillgång till dotterns pass och hon trodde att dottern hade förts eller skulle föras utomlands.

Förundersökningsledaren, BB, beslutade den 4 juli 2002 att anhålla CC i dennes frånvaro för grov egenmäktighet med barn. Den 12 juli 2002 inkom en begäran från en advokat att han skulle förordnas som offentlig försvarare för CC. Till begäran var en fullmakt fogad i vilken angavs att CC och dottern rest utomlands. CC häktades i sin frånvaro av dåvarande Trelleborgs tingsrätt den 5 september 2002 och beslutet fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge. CC efterlystes internationellt och greps i Spanien i november 2002. I samband med detta hämtades dottern av modern och de båda återvände till Sverige. Efter beslut av spansk domstol försattes CC på fri fot. CC var fortfarande häktad i sin utevaro i Sverige.

BB ansåg att hon inte var skyldig att bedriva utredning i ärendet genom att hålla förhör med CC eftersom hennes uppfattning var att det ankom på CC att komma till Sverige för lagföring. Hon lämnade emellertid direktiv till polisen att hålla

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten som anmodades att lämna upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet.

Åklagarmyndigheten kom in med ett remissvar jämte upplysningar från chefsåklagaren DD.

DD upplyste följande.

CC anmäldes den 25 juni 2002 för egenmäktighet med barn.

Förundersökning inleddes och CC anhölls i sin frånvaro den 4 juli 2002 av kå BB. Anhållningsskäl: flyktfara och recidivfara.

Den 5 september 2002 häktades CC i sin frånvaro av Trelleborgs tingsrätt, mål B 944-02, såsom på sannolika skäl misstänkt för grov egenmäktighet med barn. Häktningsskäl: flyktfara och recidivfara. Nämnda beslut fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 september 2002, mål Ö 2205-02. Den 24 september 2002 beslutade Högsta domstolen, mål Ö 3337-02, att ej meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens beslut stod fast.

Den 17 december 2002 prövade Trelleborgs tingsrätt ånyo, på begäran av CC, häktningsfrågan och beslutade härvid att CC, på skäl som tidigare angetts, alltjämt skall vara häktad.

Den 22 juni 2004 prövades, på begäran av CC, häktningsfrågan på nytt av Trelleborgs tingsrätt och rätten beslutade att CC alltjämt skall vara häktad i sin frånvaro. CC överklagade beslutet till Hovrätten över Skåne och Blekinge, som den 22 juli 2004 lämnade överklagandet utan bifall.

Den 9 juni 2005 väcktes åtal mot CC för egenmäktighet med barn, grovt brott.

Den 20 juni 2005 kl 09.50 verkställdes ovan angivna häktningsbeslut och samma dag prövades häktningsfrågan av Trelleborgs tingsrätt. Rätten fann att CC skall kvarbli i häkte enär det finns risk att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Nämnda beslut fastställdes, efter överklagande av CC, av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 23 juni 2005, mål nr Ö 1571-05.

Huvudförhandling i målet hölls den 27 juni 2005 vid Trelleborgs tingsrätt och tingsrätten beslöt efter förhandlingen att försätta CC på fri fot. I dom den 6 juli 2005 ogillade tingsrätten åtalet.

Den 21 juli 2005 överklagade kå BB tingsrättens dom.

Enligt uppgift från hovrätten kommer målet att sättas ut till förhandling – tidpunkt ej fastställd.

Advokat AA har i sin skrivelse till Justitieombudsmannen gjort gällande att åklagare och polis medvetet underlåtit att handlägga ärendet då de, enligt AA, är av den uppfattningen att om en misstänkt gärningsman har lämnat landet behöver ingen utredning företagas utan man får avvakta till den dag gärningsmannen eventuellt återkommer till riket.

Vid genomgång av handlingarna i ärendet och efter hörande av handläggande åklagare, kå BB, har följande framkommit:

I december 2002 tillstyrkte Riksåklagaren en framställning till Spanien, i vilket land CC vistades, om utlämning till Sverige. Den 12 mars 2003 inkom besked från

Den 24 juni 2003 meddelade advokat AA skriftligen att CC förklarat sig villig att komma till Sverige för att medverka i en huvudförhandling i målet. AA efter-hörde vidare när stämningsansökan skulle inges, detta oaktat han torde varit med-veten om att hans klient ännu inte kunnat höras i ärendet. I skrivelsen aktualiserade även AA frågan om eventuellt telefonförhör med CC i Spanien. BB meddelade AA den 6 juli 2003 att hon skall återkomma med besked i frågan om telefonförhör. Den 21 augusti 2003 gav BB direktiv till utredningsmannen om bl. a. telefonförhör. Telefonförhör kom till stånd den 9 februari 2005. Under mellantiden, augusti 2003 - februari 2005, har BB vid upprepade tillfällen såväl skriftligen som muntligen påmint utredare hos polisen om förhöret, som framgår av akten.

Som eget yttrande får jag tillägga att ärendet enligt min mening har handlagts med den skyndsamhet omständigheterna medgivit.

Åklagarmyndigheten anförde i huvudsak följande.

Bedömning

När det gäller det kronologiska händelseförloppet hänvisas till kammarchefens yttrande med följande tillägg. Av handlingarna i målet framgår följande. CC:s offentlige försvarare advokaten AA skrev den 24 juni 2003 ett brev till förundersökningsledaren i målet, kammaråklagare BB. I brevet sägs bl.a. att CC är beredd att höras per telefon från Spanien. I direktiv till polisen, inspektör EE, den 21 augusti 2003 uppdrar BB åt EE att hålla förhör med CC per telefon från Spanien. Vid i vart fall fyra tillfällen, den 3 december 2003, den 30 mars 2004, i juni 2004 och den 20 december 2004, påminner BB polisen om att förhör med CC skall genomföras. Den 9 februari 2005 håller EE förhöret med CC

Kammaråklagare BB har vid telefonsamtal med företrädare för JO bl.a. uppgivit: BB har inte varit skyldig att bedriva utredning i ärendet genom att hålla förhör med CC eftersom det ankommit på honom att, såsom häktad i sin utevaro, komma till Sverige för lagföring. BB har uttryckt sig på likartat sätt i skrivelse bl.a. till tingsrätten.

CC var sedan i september 2002 häktad i sin utevaro såsom på sannolika skäl misstänkt för egenmäktighet med barn, grovt brott. Under 2002 hölls förhör med målsäganden samt vittnen. Av förundersökningsprotokollet framgår att den ytterligare utredning som därefter genomförts innan beslut i åtalsfrågan fattades i juni 2005 var att CC den 9 februari 2005 hördes på telefon (CC befann sig då fortfarande i Spanien) och delgavs misstanke om brott och att målsäganden hördes den 3 februari 2005.

Enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken skall förundersökningen bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Ansvaret för detta åvilar förundersökningsledaren. Bestämmelsen gäller oavsett om den misstänkte befinner sig i Sverige eller utom riket. En annan sak är att omständigheterna, exempelvis då den misstänkte befinner sig utom riket, ibland gör att det kan vara svårt att genomföra nödvändiga utredningsåtgärder. Enlig min bedömning har så inte varit fallet i detta mål. BB borde inte på sätt som nu skett ha nöjt sig med att påminna polisen om att förhöret med CC skulle ske. BB borde ha påtalat förhållandet för sin chef.

Avslutningsvis vill jag peka på vad jag nyligen i några tidigare ärenden upplyst om, nämligen att det inom kort påbörjas ett konkret arbete med att utfärda riktlinjer för hur åklagarorganisationen och enskilda åklagare skall agera som förundersökningsledare gentemot polisen då utredningsresurser inte ställs till förfogande eller då utredningsåtgärder drar ut på tiden.

Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten som anmodades att lämna upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet och därvid särskilt ange anledningen till att förhöret med den misstänkte hölls först i februari 2005.

Upplysningar

Vid genomgång av handlingarna i ärendet och efter hörande av utredningsmannen EE har framkommit följande.

Den 25 juni 2002 upprättades anmälan avseende grov egenmäktighet med barn. CC antecknades som skäligen misstänkt för brottet. En förundersökning inleddes efter beslut av polismyndigheten, men övertogs samma dag av åklagare.

Inledningsvis företogs en rad utredningsåtgärder, bl.a. förhör med målsäganden och vittnen för att klarlägga var CC befann sig med dottern. Den 4 juli 2002 anhölls CC i sin frånvaro.

Den 22 augusti 2002 tilldelades inspektören EE ärendet som handläggare.

Den 5 september 2002 häktades CC i sin frånvaro. Häktningsfrågan har därefter prövats vid flera tillfällen.

Den 9 september 2002 hörde EE målsäganden på nytt.

Den 21 augusti 2003 lämnade kammaråklagaren BB utredningsdirektiv i ärendet. Av direktiven framgår att åklagarens avsikt var att utredningen skulle slutföras och att förhör skulle hållas med CC. Vidare framgår av direktiven att ett nytt förhör skulle hållas med målsäganden. Bakgrunden till dessa direktiv synes vara att CC:s försvarare för åklagaren hade påtalat möjligheten att höra CC via telefon genom att denne inställde sig på Svenska konsulatet i Malaga.

EE har i efterhand uppgett att han inte uppfattade åklagarens utredningsdirektiv som brådskande. Åklagaren hade till EE tidigare gett uttryck för uppfattningen att det ankom på CC att komma till Sverige för lagföring. EE prioriterade därför andra utredningsuppdrag.

Den 30 mars 2004 påminde BB om utredningen och överlämnade för kännedom en skrivelse från CC:s försvarare. I skrivelsen önskade försvararen besked om den fortsatta handläggningen och när förhör med CC kunde äga rum.

Den 20 december 2004 översände BB, efter telefonkontakt, till EE ytterligare en skrivelse från försvararen angående handläggningen av ärendet.

Den 3 februari 2005 hördes målsäganden på nytt av EE.

Den 9 februari 2005 hördes CC via telefon av EE CC delgavs vid förhörs-tillfället brottsmisstanke avseende grov egenmäktighet med barn. CC befann sig då fortfarande i Spanien.

Rättslig reglering

Enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken skall en förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

När förundersökningen leds av åklagare får denne enligt 23 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken anlita biträde av polismyndigheten.

Bedömning

Som framgått ovan vidtogs mellan september 2002 och februari 2005 inga utredningsåtgärder i ärendet. Åklagarens direktiv från augusti 2003 har inte efterlevts.

Några formella eller praktiska hinder för att hålla förhör med CC via telefon har inte förelegat. Förhöret har inte heller varit omfattande eller komplicerat.

Enligt polismyndighetens uppfattning är det inte acceptabelt att det dröjde i det närmaste ett och ett halvt år från det att åklagaren gav direktiv i utredningen till att förhöret med CC genomfördes. Det förhållandet att EE inte uppfattade direktiven som brådskande – en uppfattning som vinner visst stöd av vad BB uppgett i sitt yttrande till JO – ändrar inte den bedömningen.

AA gavs tillfälle att yttra sig över remissvaren men hördes inte av.

Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom de direktiv som behövs för arbetet ( 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen , 1947:948). När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB anlita biträde av polismyndighet för att verkställa förundersökningen. Han får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Av utredningen framgår att BB var förundersökningsledare i ett ärende om grov egenmäktighet med barn. Förundersökningen inleddes i juni 2002. Det framkom snart att den som var misstänkt för brottet, CC, hade lämnat Sverige och han häktades i sin utevaro. Det visade sig att han befann sig i Spanien och i ett brev i juni 2003 till BB upplyste CC:s offentlige försvarare att CC var beredd att höras på telefon från Spanien. I augusti 2003 gav BB polisen direktiv bl.a. om att hålla ett sådant telefonförhör. Vid flera tillfällen påminde hon polisen om förhöret, bl.a. genom att vidarebeforda förfrågningar i ärendet från CC:s försvarare. Förhöret hölls i februari 2005.

Som redovisats har BB ansett att hon inte har varit skyldig att bedriva utredning i ärendet genom att hålla förhör med CC. Som skäl för detta har hon anfört att det ankommit på CC att komma till Sverige för lagföring, en ståndpunkt som hon även underrättade dennes försvarare om. Trots att hon hade denna uppfattning beslutade hon emellertid, i avsikt att försöka slutföra utredningen, att ett telefon-förhör skulle hållas med CC i Spanien.

Jag anser, i likhet med vad som anförts i Åklagarmyndighetens remissvar, att kravet på att en förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger gäller oavsett om den misstänkte befinner sig i Sverige eller utomlands. De allmänna, och inte sällan även enskilda, intressen som motiverar kravet på en så snabb lagföring som möjligt gör sig självfallet gällande även när den misstänkte har lämnat landet. Det kan därför inte överlåtas till denne att i realiteten avgöra när en lagföring skall kunna komma till stånd genom att han avstår från att återvända till Sverige. En annan sak är att möjligheterna att driva förundersökningen framåt av flera skäl kan vara begränsade om den misstänkte befinner sig utomlands. Det kan i vissa fall, exempelvis om det är okänt var den misstänkte befinner sig, helt saknas möjligheter att vidta några utredningsåtgärder. Det är naturligtvis inte möjligt att göra några generella uttalanden om vilka åt-

BB har i den nu aktuella förundersökningen beslutat att ett telefonförhör skulle hållas med CC och hon lämnade i augusti 2003 direktiv om detta till polisen. Det kom emellertid att dröja ett och ett halvt år innan de av henne begärda utredningsåtgärderna verkställdes. Polismyndigheten har i sitt remissvar upplyst att det inte förelåg några formella eller praktiska hinder att hålla telefonförhöret och att det inte heller var fråga om något omfattande eller komplicerat förhör. Jag delar polismyndighetens uppfattning att det, även om utredningsmannen inte uppfattade direktiven som brådskande, inte är acceptabelt att det dröjde så lång tid innan förhöret hölls. Vidare anser jag att BB borde ha varit mer aktiv och försökt få polisen att hålla förhöret tidigare än vad som kom att ske.

Vad som framkommit i övrigt motiverar inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.