JO dnr 275-2000

I en anmälan till JO begärde AA att JO skulle granska Polismyndighetens i Skåne handläggning av ett ärende där en moped tagits i beslag. Han hänvisade till bl.a. en tidningsartikel om en stulen moped enligt vilken den påstådde ägaren till mopeden inte kunde processa för att hävda sin rätt till mopeden eftersom polisen i Malmö inte kunde lämna ut personuppgifterna avseende den person som mopeden beslagtagits hos.

Handlingar i polismyndighetens ärenden K84862-99, K93961-99 och K15093-99 och Åklagarkammarens i Malmö ärende C01-9-4196-99-1 granskades. Vidare inhämtades muntliga upplysningar från kriminalkommissarien BB vid polismyndigheten. Av handlingarna och upplysningarna framgick följande.

Den 8 juli 1999 anmälde CC sin moped stulen. Två veckor senare, den 27 juli 1999, stoppade han en flicka som framförde en moped som liknade hans stulna moped. En polispatrull kallades till platsen. Vakthavande befäl beslutade att inleda en förundersökning om ”tillgrepp av moped/häleri” samt att ta mopeden i beslag. CC gjorde gällande att mopeden var hans. Flickans mor uppgav att hon den 9 december 1998 hade köpt mopeden av en viss firma. Under hösten undersöktes mopeden vid tekniska roteln i Malmö. Undersökningen redovisades den 13 oktober 1999.

BB beslutade den 18 oktober 1999 att lägga ned förundersökningen beträffande CC:s anmälan om tillgrepp av moped (K84862-99) eftersom spaningsuppslag saknades. En underrättelse enligt 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken (RB) om att beslaget skulle hävas och lämnas ut till flickan skickades till CC. Han informerades samtidigt om möjligheten att vid tingsrätten föra talan om bättre rätt till mopeden samt att begära kvarstad.

Den 21 december 1999 beslutade BB att den ursprungliga förundersökningen skulle slutredovisas och att beslaget skulle hävas men att en underrättelse enligt 27 kap. 8 § RB skulle skickas till CC. CC överklagade polismyndighetens beslut att inte lämna ut handlingarna i ärendet och kammarrätten återförvisade den 17 januari 2000 ärendet till polismyndigheten. Efter en förnyad sekretessprövning beslutade polismyndigheten den 27 januari 2000 att handlingarna, med undantag av sådana handlingar som innehöll uppgifter om den misstänkte som erkänt mopedstölden, skulle lämnas ut. Detta föranledde BB att den 31 januari skicka en ny underrättelse till CC och underrätta personalen att den beslagtagna mopeden inte fick lämnas ut.

Vid telefonsamtal den 4 februari 2000 uppgav BB bl.a. att förundersökningen då alltjämt stod öppen men att den, eftersom brott inte kunde styrkas, skulle läggas ned så snart fristen för målsäganden hade löpt ut.

Remiss

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av beslaget av mopeden. Vidare skulle myndigheten yttra sig över frågan vid vilken tidpunkt, enligt myndighetens uppfattning, en förundersökning skall läggas ned i förhållande till tidpunkten för ett beslut att häva ett beslag om bestämmelsen i 27 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken tillämpas.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren DD) kom in med ett yttrande.

I ett beslut den 31 augusti 2001 anförde chefsJO Eklundh följande.

Ett föremål som kan antas ha betydelse för utredningen om brott eller vara någon avhänt genom brott eller kan komma att förverkas på grund av brott får enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) tas i beslag.

Ett beslag skall omedelbart hävas bl.a. om det inte längre finns skäl för beslaget ( 27 kap. 8 § första stycket RB ). Enligt andra stycket i samma paragraf får emellertid beslag av föremål som någon framställt anspråk på hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket.

Det har här varit fråga om ett beslag i syfte att säkerställa den rätt som kunde tillkomma målsäganden, som hade framställt anspråk på mopeden. Bestämmelsen i 27 kap. 8 § andra stycket RB var således tillämplig. I likhet med polismyndigheten anser jag emellertid att bestämmelsen inte gav stöd för BB:s beslut den 31 januari 2000 att förlänga tiden för beslaget med tre veckor från den dagen. Med anledning av vad som har framkommit i ärendet om målsägandens svårigheter att få ut identitetsuppgifter avseende den person hos vilken mopeden hade tagits i beslag vill jag upplysa om att en underrättelse enligt 27 kap. 8 § andra stycket RB fr.o.m. den 1 juli 2001 skall innehålla en uppgift om hos vem beslaget har gjorts (SFS 2001:355).

Tidpunkten för att lägga ned förundersökningen

Om det inte längre finns anledning att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned ( 23 kap. 4 § andra stycket RB ).

Det regelsystem som avser förundersökningsförfarandet och de straffprocessuella tvångsmedlen är konstruerat på ett sådant sätt att ett tvångsmedel enligt 24– 28 kap. RB kan användas endast inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Eventuellt föreliggande tvångsmedelsbeslut måste således hävas när en förundersökning läggs ned. Gör man den bedömningen att ett tvångsmedelsbeslut bör bestå kan förundersökningen omvänt inte anses avslutad, och förutsättningar att lägga ned den genom ett formligt beslut saknas då (JO 1995/96 s. 103).

Av utredningen framgår att BB lade ned förundersökningen den 23 februari 2000, dvs. tre veckor efter det att den sista underrättelsen hade skickats till CC. Polismyndigheten har som skäl härför anfört att en förundersökning i ett sådant fall som avses i 27 kap. 8 § andra stycket RB inte kan läggas ned förrän tre veckor efter det att underrättelsen har sänts till målsäganden, eftersom beslaget får hävas först vid denna tidpunkt.

En förundersökning syftar enligt 23 kap. 2 § RB bl.a. till att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger till åtal mot honom. Syftet med beslag av föremål som skäligen kan antas ha frånhänts någon genom brott är däremot att säkra den rätt till egendomen som kan tillkomma målsäganden. Ett sådant beslag tillgodoser således inte något utredningsbehov. Även om det här formellt är fråga om ett straffprocessuellt tvångsmedel är

Eftersom regeln i 27 kap. 8 § andra stycket RB om treveckorsfristen för hävandet av ett återställandebeslag således har en renodlat civilprocessuell funktion, finns det inte någon saklig grund för att hålla förundersökningen öppen enbart av det skälet att denna frist ännu inte har löpt ut. Om det inte föreligger någon annan omständighet som kan motivera att förundersökningen fortsätter avseende den aktuella egendomen, skall förundersökningen därför enligt huvudregeln i 23 kap. 4 § andra stycket RB läggas ned. Det framstår som naturligt att detta görs senast i samband med att en underrättelse enligt regeln i 27 kap. 8 § andra stycket RB sänds till den som framställt anspråk på egendomen.

Det nu sagda innebär att regeln i 27 kap. 8 § andra stycket RB måste betraktas som ett undantag från den grundläggande princip som har nämnts i det föregående, att ett i 24– 28 kap. RB reglerat tvångsmedel inte kan användas utanför ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Detta är emellertid något som inte framgår klart av vare sig lagtexten eller förarbetena. Jag anser mig därför inte kunna rikta någon kritik mot BB med anledning av att han inte ansåg sig kunna lägga ned förundersökningen förrän treveckorsfristen hade löpt ut.

Det är enligt min mening av systematiska skäl olyckligt att lagtexten har utformats på det sätt som skett. Det är fullt möjligt att uppnå det eftersträvade resultatet att förbättra målsägandens möjligheter att komma till sin rätt genom en reglering som gör skillnad mellan ett beslut att häva ett beslag och åtgärden att faktiskt lämna ut den beslagtagna egendomen. Med en sådan lösning skulle treveckorsfristen inte avse hävandet av beslaget utan utlämnandet av egendomen. Detta skulle få till följd att man – med bibehållande av principen om de straffprocessuella tvångsmedlens koppling till förundersökningsförfarandet – samtidigt kunde såväl besluta att lägga ned förundersökningen och häva beslaget som underrätta målsäganden om treveckorsfristen för utlämnande av egendomen. Polisens skyldighet att behålla egendomen under denna period kommer då att få karaktären av ett särskilt rättsligt institut skilt från de straffprocessuella tvångsmedlen.

Jag finner anledning att fästa Justitiedepartementets och justitieutskottets uppmärksamhet på den här behandlade frågan genom att dit överlämna kopior av detta beslut.

Övrigt

Som grund för beslutet den 23 februari 2000 att lägga ned förundersökningen i ärendet K93961-99 synes BB ha anfört att brott inte kunde styrkas.

Jag vill med anledning härav hänvisa till vad jag i ett tidigare beslut (JO 2000/01 s. 62) har anfört om möjligheterna för en polismyndighet att lägga ned en förundersökning med den motiveringen. Enligt min mening bör

Såvitt framgår av utredningen har det inte funnits någon som varit skäligen misstänkt för brott i ärendet. Det har därför inte funnits något rättsligt hinder mot att nedläggningsbeslutet fattades av BB. Av vad som nyss har sagts följer emellertid att det borde ha anförts en annan grund för beslutet än att brott inte kunde styrkas.

Vad som kommit fram i övrigt motiverar inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.