JO dnr 286-2004

I en anmälan till JO framförde advokaten AA, som ombud för BB, klagomål mot vice chefsåklagaren CC vid Åklagarmyndigheten i Göteborg, 3:e åklagarkammaren, med anledning av handläggningen av ett ärende. Han ifrågasatte om CC vid handläggningen hade vidtagit erforderliga utredningsåtgärder med den skyndsamhet som BB:s intresse av saken föranledde.

Av anmälan framgick bl.a. följande. BB var målsägande i en förundersökning om misshandel vilken lades ned av åklagare i juli 2000. Efter begäran om överprövning beslutade överåklagaren i Göteborg i mars 2001 att förundersökningen skulle återupptas och att vissa ytterligare utredningsåtgärder skulle vidtas. Ärendet överlämnades därefter till CC för vidare handläggning. Trots upprepade kontakter med denne, bl.a. genom ett meddelande per fax i november 2001 i vilket särskilt redogjordes för såväl de olägenheter som BB drabbats av som dennes intresse av att få saken prövad, lämnades inte något besked om den fortsatta handläggningen av förundersökningen.

Diarieblad samt handlingar i åklagarkammarens ärende – – – infordrades och granskades. Av handlingarna framgick bl.a. följande.

Den 14 maj 1999 inleddes en förundersökning om misshandel. Sedan flera förhör hållits och andra utredningsåtgärder vidtagits beslutade kammaråklagaren DD den 7 juli 2000 att lägga ned förundersökningen, som då gällde grov misshandel alternativt vållande till kroppsskada, med motiveringen att brott inte tillförlitligen kunde styrkas.

Målsäganden BB begärde, genom sitt målsägandebiträde AA, överprövning av det beslutet. Överåklagaren EE beslutade den 15 mars 2001 att förundersökningen skulle återupptas och att vissa närmare angivna utredningsåtgärder skulle vidtas. Hon överlämnade till chefsåklagaren vid 3:e åklagarkammaren, FF, att låta handlägga ärendet. Denne överlämnade den 19 mars 2001 ärendet till CC.

Dagen därpå gav CC polisen direktiv i enlighet med överprövningsbeslutet. Direktiven innebar att ett tidigare inhämtat rättsintyg skulle kompletteras. Den 12 april 2001 inkom den begärda kompletteringen med en förfrågan från polisen om ytterligare direktiv. Därefter finns inte dokumenterat att någon åtgärd vidtagits i ärendet från åklagarens sida.

Av diariebladet framgår bl.a. att AA i februari 2002 inkom med en skriftlig förfrågan om ärendets handläggning och att såväl han som BB i september 2003 inkom med skrivelser i ärendet.

Ärendet remitterades till åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet sedan förundersökningen återupptogs den 15 mars 2001 samt vilka åtgärder som eventuellt hade vidtagits med anledning av AA:s förfrågningar om ärendets handläggning.

Åklagarmyndigheten (EE) inkom med yttrande till vilket var fogat upplysningar från CC samt från FF och chefsåklagaren GG (kammarchef på 3:e åklagarkammaren fr.o.m. den 1 januari 2004).

På JO:s begäran inkom därefter kompletterande upplysningar från CC.

CC anförde bl.a. följande.

Samtidigt som detta ärende utreddes handlade jag sedan slutet av 2000 ett större ärende vilket på grund av jäv hade överflyttats från åklagarmyndigheten i Helsingborg. I det ärendet, som var föremål för stort medialt intresse och i vilket förekom bl.a. en riksdagsledamot, fanns åtskilliga svåra juridiska frågeställningar, bl.a. rörande tvångsmedelshanteringen. Det ärendet ledde bl.a. till att riksåklagaren övertog förundersökningsledarskapet i den nämnda delen medan den övriga utredningen blev kvar hos mig. Den fortsatta handläggningen av detta ärende ledde så småningom till att ett omfattande förundersökningsprotokoll färdigställdes på sensommaren 2002 och att åtal väcktes i december samma år. Huvudförhandling i det målet genomfördes i Helsingborg slutligen – efter övervinnande av oändliga svårigheter på förberedelsestadiet – under fyra veckor i oktober–november 2003. Till andra svårigheter i denna process kom att förhörsledaren, som var den som hade den överlägset bästa inblicken i utredningsmaterialet, avled en dryg månad före förhandlingen. Dom har ännu inte fallit i det målet på grund av exceptionella förhållanden i personaliadelen.

När jag på måndagen efter midsommar 2001 återkom i tjänst efter en tidig semester utomlands hade min ”arbetsvardag” förändrats rejält. Jag hade att hantera – utöver det ovan angivna stora målet – inledningsvis tre mål med sammanlagt nio personer häktade för våldsamt upplopp i samband med EU- toppmötet. Dessa ”upploppsmål” kom sedan att prägla min yrkesmässiga vardag under hela hösten med en kulmen i samband med den mediala uthängningen i Uppdrag Granskning och påståendena om ”manipulerad bildbevisning”. Som jag nu minns det hade jag inte någon hel eller partiell befrielse från annan lottning under den aktuella tiden.

Under denna tid, som var påfrestande på det sätt jag beskrivit, uppkom vissa balanser på min tjänst. Jag ökade min arbetsinsats men trots detta hade jag en känsla av att antalet ärenden som jag inte hann att handlägga på ett önskvärt sätt hela tiden ökade. Jag har inte påtalat detta för kammarchefen utan ständigt hoppats att jag skulle få tid att ”ta tag” i de ärenden som påkallade beslut (varav det nu aktuella var ett). Såväl skrivelser från målsägandebiträdet med påstötningar som telefonsamtal från målsäganden har hållit mig medveten om att ärendet borde prioriteras. Trots detta har ärendet blivit liggande i avvaktan på beslut.

Beslut att lägga ned förundersökningen fattades den 22 mars 2004.

Beträffande AA:s och BB:s förfrågningar om ärendets handläggning upplyste CC sammanfattningsvis följande. Han har talat med BB på telefon vid några tillfällen. Vid åtminstone ett av dessa samtal redogjorde denne ganska ingående för sitt hälsotillstånd. CC:s intryck var att det var försäkringsbolagets handläggning som bekymrade BB mest. BB har vid något tillfälle lämnat meddelande på telefonsvararen och bett att få bli kontaktad. CC minns inte huruvida han därefter ringt upp utan att komma i kontakt med BB eller om han avstod från att ringa då han inte hade något nytt att berätta. Han har inte haft någon muntlig kontakt i ärendet med AA. Det framgår inte av diariet att han skriftligen har meddelat sig med BB eller AA, och såvitt han minns har det inte skett.

FF anförde bl.a. följande.

Jag tillträdde som kammarchef på 3:e åklagarkammaren den 15 mars 2001. Det bör således ha varit en av mina första åtgärder på kammaren att tilldela CC det aktuella överprövningsärendet. Jag hade för övrigt som huvudregel att lotta ett återremitterat överprövningsärende på en annan åklagare än den som tagit det överprövade beslutet.

Våren 2001 hade kammaren två allvarliga problem. Produktionsutvecklingen var negativ (antalet inkommande ärenden översteg antalet avslutade ärenden) och genomströmningstiden för ett färdigt förundersökningsprotokoll var oacceptabelt lång (antal dagar innan beslut i åtalsfrågan togs).

I mitt ledarskap har jag lagt mycket tid på att fördela kammarens arbetsmängd efter vars och ens förmåga och arbetssituation.

För att få en överblick över kammarens arbetssituation införde jag tidigt ett datorbaserat mätsystem. Detta system – i vilket alla medarbetare hade en inblick – var ett komplement till den dagliga kontakten med åklagarna.  Varje åklagare fick således månadsvis till mig redovisa antalet färdiga förundersökningsprotokoll och primärrapporter  antalet ärenden i vilka polisen begärde en åtgärd av åklagaren (exempelvis direktiv)  antalet ärenden för utredning hos polisen i vilka åklagaren var förundersökningsledare  det äldsta färdiga förundersökningsprotokollet

De två första uppgifterna informerade mig om arbetsmängden på åklagarens skrivbord (den s.k. skrivbordsbalansen).

Informationen gav mig en möjlighet att ex officio ge lättnader till de åklagare som plötsligt blev arbetstyngda. En sådan lättnad kunde ges genom reducerad lottning eller lottningsstopp. Vidare kunde lättnaden bestå i att jag lottade om ärenden mellan åklagare eller lät någon slippa ta huvudförhandlingar någon vecka.

Samtliga åklagare har emellanåt haft lättnader när det gäller huvudförhandlingar.

Det hände också att åklagare bad mig om lättnad med hänvisning till att de plötsligt blivit arbetstyngda. CC tillhör de åklagare som emellanåt var arbetstyngda och bad om lättnad.

CC övertog på grund av jäv ett mål från Åklagarmyndigheten i Malmö (se CC:s upplysningar). Detta mål har – av skäl som CC har berört – krävt mycket tid och CC har enligt min mening drivit målet på ett mycket engagerat sätt. Han har bett mig om lättnad med hänvisning till arbetet med detta mål.

Vid en granskning av lottningstablåerna för 2002 och 2003 kan jag konstatera att CC haft lättnader i form av reducerad lottning eller lottningsstopp i december 2002 och i september och oktober 2003. Det sammanfaller med att han tog beslut i åtalsfrågan och med inläsning av målet inför huvudförhandlingen.

Det nu aktuella ärendet

CC har inte i någon del berört den efterföljande handläggningen av överprövningsärendet i sina kontakter med mig.

Jag hade inte någon särskild rutin för att följa upp handläggningen av ett återremitterat överprövningsärende. I några fall har åklagaren kommit till mig och redovisat den kompletterande utredningen innan beslut och i några fall har åklagaren bett om råd i juridiska eller andra frågor.

Ärendet rör våldsbrott, har varit föremål för en överprövning och har dessutom tillhört CC:s ”skrivbordsbalans”. Ärendet borde därför ha prioriterats. Vid en granskning av ärendet gör jag bedömningen att det förvisso torde ha åtgått en tid av ostördhet för att slutligen kunna ta beslut i ärendet. Ärendet är emellertid inte av sådan art och omfattning att det motiverat den långa handläggningstiden.

Jag beklagar att jag inte upptäckt ärendet inom ramarna för mitt arbete med att följa kammarens arbetsmängd och dess genomströmningstider.

Av de upplysningar som GG lämnade framgår att AA vid sammanlagt tre tillfällen, i november 2001, februari 2002 och september 2003 skrivit till CC med begäran om att denne skulle fatta beslut i ärendet samt att BB, i september 2003, framställde en liknande begäran. Vidare framgår att GG infört en ny rutin för bevakning av oavslutade ärenden.

EE anförde i huvudsak följande.

AA samt målsäganden i ärendet har vid upprepade tillfällen såväl muntligen som skriftligen under 2001–2003 vänt sig till CC med påstötningar om att denne skulle fatta beslut i ärendet. Först efter det att CC fått kännedom om JO-anmälan har han 2004-03-22 fattat beslut i ärendet innebärande att förundersökningen skulle nedläggas.

Det skall anmärkas att inga åtgärder vidtagits i ärendet efter det att kompletteringen redovisades till CC 2001-04-11.

Av CC redovisade förhållanden är inte sådana att de kan förklara det dröjsmål som förekommit i ärendets handläggning. Om CC trots åberopade förfrågningar inte ansett sig att ha tid att handlägga ärendet, hade det ankommit på honom att underrätta kammarchefen. Det är anmärkningsvärt att han inte gjort detta. Det finns anledning att kritisera CC för vad som förekommit.

I ett beslut den 29 oktober 2004 anförde chefsJO Melin följande.

Förundersökningen gällde en misshandel som ägde rum i maj 1999. Innan förundersökningen lades ned i juli 2000 hade relativt omfattande utredningsåtgärder vidtagits.

Min granskning av den aktuella förundersökningen avser tiden efter EE:s beslut den 15 mars 2001 att återuppta förundersökningen.

Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned.

CC har, sedan den 19 mars 2001, varit förundersökningsledare i ärendet och har därmed varit ansvarig för förundersökningen. Förundersökningsledaren skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet ( 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen [1947:948]).

Utredningen har visat att sedan april 2001, när polisen redovisade viss komplettering till CC, har det inte vidtagits någon åtgärd i ärendet förrän den 22 mars 2004 då förundersökningen lades ned. Det har vidare framkommit att BB och AA såväl skriftligen som vid något tillfälle muntligen på en telefonsvarare gjort förfrågningar om ärendet samt att dessa inte har föranlett någon annan åtgärd från CC:s sida än att han möjligen, och i så fall utan framgång, sökt kontakt med målsäganden på telefon.

CC har beskrivit sin ansträngda arbetssituation under den aktuella tiden och FF har bekräftat att arbetsbelastningen på åklagarkammaren då var stor.

Även med hänsyn tagen till den situation som rådde på åklagarkammaren är det min uppfattning att det dröjsmål som förekommit i ärendet är helt oacceptabelt. Det är vidare i hög grad anmärkningsvärt att CC inte hörde av sig till målsäganden eller dennes ombud med anledning av de förfrågningar som gjordes, särskilt som han rimligen måste ha insett att målsäganden hade ett betydande intresse i saken.

CC borde självfallet, som EE också har ansett, ha vänt sig till åklagarkammarens chef och upplyst denne om att hans arbetssituation var sådan att han inte kunde handlägga ärendet på erforderligt sätt.

CC förtjänar mycket allvarlig kritik för sin bristande handläggning av ärendet och det är med viss tvekan som jag har beslutat att inte gå vidare i saken.

FF har upplyst att CC, i sina kontakter med honom, inte berörde handläggningen av det aktuella ärendet och ingenting tyder på att han från målsägandens sida gjordes uppmärksam på att beslut inte hade fattats i ärendet. Han har beskrivit de rutiner han tillämpade för att följa upp oavslutade ärenden. Rutinerna till trots uppmärksammades inte detta ärende, vilket tyder på att uppföljningarna var otillräckliga. FF hade, i egenskap av chef för åklagarkammaren, det övergripande ansvaret för verksamheten och till uppgift att planera, leda och fördela arbetet vid kammaren. Han kan därför inte undgå kritik för att ärendet under alltför lång tid kom att ligga utan åtgärd.

GG har upplyst att man på åklagarkammaren, bl.a. mot bakgrund av det aktuella ärendet, har infört en rutin för bevakning av äldre, inte slutredovisade, ärenden. Denna innebär i huvudsak att kammarens åklagare vid fyra tillfällen per år till honom redovisar vilka ärenden på roteln som är äldre än sex månader samt när senaste åtgärden vidtogs av åklagaren i respektive ärende. Rutinen har vidtagits som en åtgärd för att undvika liknande händelser i framtiden.

Avslutningsvis vill jag nämna att det under utredningen har framkommit att ett av de faxmeddelanden som AA skrev till CC och som finns i åklagarkammarens akt i ärendet inte har diarieförts, vilket naturligtvis borde ha skett när handlingen inkom i november 2001.